Den senaste händelseutvecklingen på den internationella scenen har gjort att världen har sjunkit än djupare ner i en ”ändlös fruktan”, en vansinnig serie av terrorist attacker, bombdåd, kidnappningar, gisslantaganden och mord. I Irak har detta nått proportioner som man knappast skulle kunna tro för bara några år sedan. Det grymma dödandet i den ryska staden Beslan i Nord-Ossetien vittnar om faktumet att resten av världen, särskilt i dess mest strategiska områden, inte heller kommer att sparas från detta. Situationen är så alvarlig att inte talet om kaos längre är ett ord som används av några få ”katastrof-teoretiker” utan blir mer och mer subjektet i medierna och den politiska världen.
Beslan massakern visar på djupet i det barbari som det kapitalistiska samhället sjunker ned i, barn tas som gisslan och torteras (1) av Tjetjenska terrorister vilkas förakt för andra människor är närmast ofattbar. Terroristernas uppträdande är ett uttryck för hat, men inte längre mot institutioner och regeringar, utan för andra människor vilkas olycka består i att tillhöra en annan nationalistisk klick. Å andra sidan, den ryska staten har inte tvekat ett ögonblick att massakrera civila för att försvara sin auktoritet. Resultatet är bara allt för tydligt: destabiliseringen av hela det ryska Kaukasus, en hel rad etniska och religiösa sammandrabbningar. Organiserandet i de olika republikerna av gäng vars uttalade syfte är att förfölja rivaliserande etniska grupper.
Irak slits itu i ett krig alla mot alla. Medierna och vissa vänstergrupper talar om en ”nationell motståndsrörelse”. (2) Detta är verkligen inte fallet. Det finns ingen någon ”nationell befrielserörelse mot den amerikanska invasionen”. Tvärtom. Det finns dock en uppsjö av alla möjliga sorters grupper som är grundade på lokala klaner, eller stamlojaliteter, av etniska eller religiösa grupper, som kämpar dels inbördes men också mot ockupationsstyrkorna. Alla religiösa grupper är uppdelade i oppositionella klickar. Attackerna som nyligen skedde mot journalister, eller mot folk från länder som inte är inblandade i kriget, understryker ytterligare den blinda och anarkiska naturen hos detta krig. Hela befolkningen, som är totalt förvirrad, är tagen som gisslan, de har inget dricksvatten eller elektricitet, de blir offer som utsätts för angrepp från alla håll, underställda en terror som är ännu grymmare än under Saddams dagar.
Den här situationen kan inte förstås från en omedelbar synvinkel eller utifrån lokala, partiella aspekter. Endast en världsomfattande, historisk ram kan göra det möjligt för oss att förstå dess rötter och dess perspektiv. Vi har regelbundet givit bidrag till denna ram, och vi kommer att återge några av dess viktigaste element i denna artikel.
Omedelbart efter kollapsen av Östblocket 1989, och i motsättning till de grandiosa löftena om en ”ny världsordning” som utlovades av George Bush senior, deklarerade vi att perspektivet var det motsatta, en värld utav kaos. I en orienteringstext som publicerades 1990 (3), förutsåg vi att slutet på uppdelningen av världen i block skulle ”öppna dörren till en ännu grymmare, abnorm och kaotisk imperialism”, kännetecknad av ”mer våldsamma och regelbundna konflikter, i synnerhet i områden där proletariatet är försvagat”. Denna tendens har hela tiden bekräftats under de senaste 15 åren. Detta är inte ett mekaniskt resultat av upplösningen av blocken, men ett resultat av kapitalismens inträde i sin sista fas under dess förfallsperiod, som kännetecknas av ett generaliserat sönderfall. Det uttrycks å ena sidan av en våldsam ökning av konflikter där imperialistiska spänningar har lett öppet krig (5), och genom en ökning av ett flertal, imperialistiska motsättningar inom varje konflikt zon, och å andra sidan, genom en ökande instabilitet hos de imperialistiska allianserna, vilket gör det omöjligt för stormakterna att stabilisera situationen, ens temporärt.(6)
Utifrån denna analytiska ram, deklarerade vi vid tidpunkten för det första kriget i Persiska viken att: ”bara militär styrka kan göra det möjligt aatt bibehålla ett minimum av stabilitet i en värld som hotas av ett ökande kaos” (ibid) och att, i denna värld av ”mördande kaos, kommer den amerikanske polisen försöka att bibehålla ett minimum av ordning genom en allt ökande användning av dess militära makt” (ibid).
Men under de nuvarande villkoren, innebär brukandet av militär styrka bara till att man sprider konflikterna och gör att de blir ännu svårare att kontrollera. Vi kan se detta i USA:s misslyckande i kriget i Irak, där de har fastnat i ett gungfly som de inte kan ta sig ut ur. Svårigheten som konfronterar världens ledande supermakt skadar dess auktoritet som världspolis, och uppmuntrar agerandet hos alla de imperialistiska makter som är rivaler till USA, inklusive sådana som Al-Qaida eller de i Irak eller Tjetjenien, som inte ens aspirerar på att kontrollera en stat.
De internationella relationerna har blivit en arena för skoningslösa konflikter och har inneburit en mardröm för befolkningen i stora delar av världen.
Detta kaos och den allmänna upplösningen av sociala relationer, förklarar ökningen av terrorismen idag som ett vapen i kriget mellan imperialistiska rivaler (7). Under 1980-talet, var terrorismen ”den fattiges vätebomb” som användes av svagare stater (som Syrien, Iran, Libyen, etc) för att för att stärka sina positioner på den imperialistiska arenan. Under 90-talet, blir den ett vapen i den imperialistiska konkurrensen mellan stormakterna, med deras underrättelsetjänster som använde – mer eller mindre direkt – aktiviteten hos grupper som IRA eller ETA. Med bombattackerna 1999 i Ryssland, och attacken på World Trade Center, kunde vi se att ”stormakterna använder urskillningslösa terroristattacker av kamikazefanatiker, som är riktade direkt mot civilbefolkningen för att rättfärdiga det imperialistiska barbariet” (ibid). I allt ökande utsträckning har tendensen varit för vissa av dessa grupper, särskilt olika tjetjenska och islamistiska grupper, att förklara sig självständiga från tidigare patroner, och spela sina egna kort i det imperialistiska spelet(8).
Detta är det mest belysande exemplet på det kaos som regerar i relationerna mellan olika imperialistiska stater, och av oförmågan hos stormakterna, som agerar i kulisserna, att kontrollera dessa. Även om de visar på ett storhetsvansinne så är dessa pretentioner hos de små krigsherrarna, att spela en oberoende roll, något som inte går att genomföra, eftersom de är infiltrerade av diverse säkerhetstjänster från andra länder som försöker använda dem för sina egna ändamål, vilket i slutändan bara förvärrar den allmänna och oförutsedda förvirringen på nivån av de imperialistiska motsättningarna.
Mellanöstern, som i öst begränsas av Afghanistan, i norr av Turkiet och Kaukasus, i söder av Saudiarabien och i väst av Medelhavets östkust (Syrien, Palestina etc) ligger strategiskt i centrum av jordklotet, både på grund av att det innehåller världens största energireserver, och på grund av att det ligger mitt i de sjö- och landvägar som de imperialistiska staterna behöver för sin expansion.
Staterna i denna region håller på att sprängas under trycket av ett inbördeskrig mellan olika borgerliga fraktioner. Epicentrum utgörs av Irak, vars chockvågor sprids i alla riktningar: ständiga terroristattacker i Saudiarabien, som bara är toppen av isberget i en dold maktkamp, öppet krig mellan Israel och Palestina, krigsherrar i Afghanistan, destabilisering av det ryska Kaukasus, terroristattacker och väpnad konflikt i Pakistan; bombattacker i Turkiet och en kritisk situation i Iran och Syrien(9). Vi har redan påvisat detta faktum i ledarartikeln i International Review nr 117, vad gäller situationen i Irak som fortsätter att degenerera, när vi skrev: ”kriget i Irak (…) har kommit in i en ny fas, ett slags internationellt inbördeskrig som sprids i hela Mellanöstern. I själva Irak ser vi hela tiden ökande konfrontationer, inte bara mellan ”motståndsrörelsen” och de amerikanska styrkorna, utan också mellan ”Saddamiterna”. Wahabitiska sunnimuslimer, den sekt som gav upphov till Bin Laden, shiiter, kurder, även turkmener. I Pakistan pågår ett diskret inbördeskrig, i och med bombattacken mot en shiitisk procession (40 döda) och en storskalig militär operation under uppbyggnad vid tidpunkten för denna artikel i Waziristan. I Afghanistan kan inte alla försäkringar och deklarationer om konsolideringen av regimen i Kabul inte dölja att denna uppbyggnad inte går framåt, och att det går mycket långsamt, eftersom inbördeskriget fortsätter att skörda offer i de södra delarna av landet. I Israel och Palestina är situationen värre än någonsin, där Hamas har börjat använda småbarn för att bära deras bomber”.
Vi har sett samma fenomen i många afrikanska stater (Kongo, Somalia, Liberia, m fl) som har kastats in i oräkneliga inbördeskrig, men när detta drabbar ett strategiskt centrum av jordklotet, så har det omedelbart allvarliga återverkningar, som kommer att dominera världssituationen.
På den strategiska nivån, så innebär det att den tyska imperialismens ”naturliga” behov av expansion in i Asien delvis är blockerat. Den brittiska imperialismens intressen hotas också av destabiliseringen av Mellanöstern. Detta kaos är som en bomb som briserar och träffas Ryssland (som vi kan se i Kaukasus, där tragedin i Beslan är ett exempel bland många), Turkiet, Indien och Pakistan, och som mycket väl kan komma att beröra regioner längre bort: Östeuropa, Kina och Nordafrika. Mellanöstern utgör världens största energireserv, och en destabilisering av detta område kommer att ha allvarliga konsekvenser för den ekonomiska situationen i de industrialiserade länderna, som ett resultat av de stigande oljepriserna. Men den mest tydliga faktorn i den aktuella situationen är oförmågan hos stormakterna att ens kortvarigt stoppa denna destabilisering. Detta gäller särskilt för USA, vars ”krig mot terrorismen” har visat sig vara ett kraftfullt sätt att sprida terrorismen och de militära konflikterna. Å andra sidan är de sockrade appellerna från de rivaliserande länderna (Frankrike och Tyskland) om att upprätta en ”multilateral” världsordning som baseras på ”internationell rätt” och ”internationellt samarbete” mystifikationer som syftar till att utså förvirring i arbetarklassen om borgarklassens verkliga avsikter. Dessa försök att få den amerikanska jätten på fall är också de enda sätt man kan opponera sig på för dessa länder, på grund av deras militära underlägsenhet.
USA, som vi har sett, konfronteras med ett ”svart hål” som inte bara hotar att svälja en stor del av trupperna(10), utan också hotar dess auktoritet och prestige.
Världskapitalismen står inför en oöverstiglig motsättning: militarismens råstyrka, när den används av världens ledande stormakt, är det enda sättet att försöka förhindra spridningen av kaos, samtidigt som en fortsatt användning inte bara gör det omöjligt att hindra kaoset, det är också en viktig faktor i spridandet av kaos.
Även om den amerikanska armén är den överlägset starkaste på hela jordklotet, så drabbas man av demoralisering bland trupperna, och nya trupper som ersätter dem blir allt mer begränsade. Världen är inte i samma situation som när det andra världskriget bröt ut, när proletariatet – som besegrats i den första revolutionära vågen och enrollerades under nationalismens fanor – utgjorde en enorm reserv av kanonmat.
Idag är proletariatet inte besegrat och inte ens världens mäktigaste stat har manöverutrymme nog för att inkalla miljoner arbetare. Styrkebalansen mellan klasserna är en nyckelfråga för samhällets utveckling.
Endast proletariatet kan få ett slut på kapitalismens utveckling mot barbari. Det utgör den enda kraften som kan erbjuda mänskligheten ett annat perspektiv. Utvecklingen av revolutionära minoriteter över hela världen är ett uttryck för en underjordisk process av mognande av klassmedvetandet inom arbetarklassen. Den utgör en synlig del av arbetarklassens försök att ge ett klassbaserat svar på situationen. Vägen dit är lång, och det saknas verkligen inte hinder i vägen. Ett av dessa hinder är alla illusioner om falska ”lösningar” som läggs fram av olika fraktioner av borgarklassen. Många arbetare misstror Bush’ hänsynslösa krigshets, och inser att ”kriget mot terrorismen” endast har uppmuntrat krig och terrorism. Men de har svårare att se igenom de pacifistiska mystifikationer som förs fram av Bush motståndare – Schröder, Chirac, Zapatero med flera – och än mer svårt är det att se igenom borgarklassens mest hängivna försvarare av dessa teman: vänsteristerna och antiglobalisterna. Vi kan inte ha några illusioner: alla dessa fraktioner av borgarklassen är kuggar i hjulen i ett dödligt maskineri som tvingar in hela samhället i en återvändsgränd.
Hela det förra århundradets historia bekräftar den analys som gjordes vid den Tredje Internationalens första kongress: ”Den mänskliga kulturen är förstörd och mänskligheten hotas av en total förintelse (…) Den gamla kapitalistiska ”ordningen” har upphört att fungera; dess vidare existens är omöjlig. Det kapitalistiska produktionssättets resultat är kaos. Detta kaos kan bara överkommas av den produktiva och numerärt sett starkaste klassen – arbetarklassen. Arbetarklassen måste etablera en verklig ordning, en kommunistisk ordning. Den måste bryta med kapitalets regim, göra krigen omöjliga, avskaffa alla gränser mellan stater, omvandla hela världen till ett samhälle där alla arbetar för det gemensamma bästa och förverkligar frihet och solidaritet mellan alla folk”(11).
Om proletariatet ska kunna lyfta sig till den nivå som krävs för denna gigantiska uppgift, så måste proletariatet tålmodigt och orubbligt utveckla sin klassolidaritet. Kapitalismen i sina dödsryckningar försöker få oss att vänja oss vid skräcken, och få oss att tro att det barbari som man är ansvarigt för är ”normalt”. Arbetarklassen kan bara reagera med indignation mot en sådan cynism, och utveckla solidaritet med offren för dessa ändlösa krig och massakrer som iscensätts av olika kapitalistiska rövarband. Avsky och förkastande av allt som den sönderfallande kapitalismen försöker påtvinga samhället, och en solidaritet mellan alla medlemmar av en klass som har gemensamma intressen, dessa är grundläggande faktorer i utvecklandet av ett medvetande om att ett annat perspektiv är möjligt, och att en förenad arbetarklass har styrkan att genomföra det.
Mir 040926
Noter:
1. Det finns inget annat ord när man håller barn instängda under tre dagar utan vatten eller mat, under ett ständigt dödhot.
2. Det parasitära GCI har fräckheten att tala om ”klasskamp”!
3. ”Militarism och sönderfall” publicerad i IJ nr 6.
4. Se ”Teser om sönderfallet” se IJ nr 5 och även ”The marxist roots of the concept of decomposition” i International Review nr 117.
5. Enligt FN:s statistik pågår just nu 41 regionala krig runt omkring i världen.
6. En tydlig bekräftelse är den omöjliga uppgiften att genomföra en lösning av konflikten mellan Israel och Palestina, där det enda perspektivet är ett förvärrande av konflikten.
7. Vi har analyserat denna utveckling i artikeln ”Terrorism: a weapon and justification for war” i International Review nr 112.
8. Det är värt att komma ihåg att dessa krigsherrar under 1980-talet var lydiga tjänare till stormakterna: Bin Laden arbetade för amerikanerna i Afghanistan, medan Balajev, som sannolikt låg bakom massakern i Beslan, tidigare var officer i den sovjetiska armén.
9. Även Israel, den starkaste staten i regionen, har inte kommit undan denna tendens, även om man drabbats av den i försvagad form. De mest radikala högerfraktionerna uppmanar till desertering från polisen och armén som svar på Sharons planer att evakuera Gazaremsan.
”Armén har minskat från 18 divisioner 1991 (710.000 soldater) till 10 idag (486.000) även om dess uppgifter har ökat exponentiellt (…) Generalerna vågar inte fråga om förstärkningar eftersom de vet att det inte finns några. Att upprätthålla den nuvarande styrkan med 135.000 trupper i Irak är närmast omöjligt. Nio av arméns divisioner är för närvarande i Irak eller Afghanistan, eller är på väg därifrån. Den enda som kan komma ifråga för förstärkning är den Tredje Infanteridivisionen, som lämnade Irak för mindre än ett år sedan efter att ha lett invasionen av Bagdad (…) Vi måste även förlita oss på Nationalgardet och reservenheter som aldrig var tänkta att stanna kvar så länge i en annan del av världen. Att överanvända dessa kan leda till en kris för framtida rekrytering.” (Los Angeles Times den 29 april 2004, publicerad på Council for Foreign Relations hemsida. Se www.cfr.org.pub6985/max_boot [1]
10. Den Kommunistiska Internationalens plattform. Se www.marxists.org/history/international/comintern/1st-congress/platform.htm [2]Men teorin om kapitalismens förfall är en konkretisering av den historiska materialismen i analysen av produktionssätts utveckling. Den är därmed ett nödvändigt ramverk för att förstå den historiska perioden som vi lever i. Att veta huruvida samhället fortfarande gör framsteg eller om dess höjdpunkt ur historisk synvinkel passerats, är avgörande för att begripa vad som står på spel på en politisk och socio-ekonomisk nivå och för att handla därefter. Som var fallet med tidigare samhällen innebar kapitalismens uppåtgående fas utvecklingen av historiskt nödvändiga produktionsrelationer, vars vitala roll var att expandera samhällets produktivkrafter. Förfallsfasen uttrycker tvärtom förvandlingen av dessa relationer till en växande barriär för denna utveckling. Detta är ett av de viktigaste teoretiska bidragen från Marx och Engels.
1900-talet var det mest mordiska i mänsklighetens historia, både i omfattning, frekvens och längd på det krig som upptog en stor del av seklet, samt i den ojämförliga vidden av de mänskliga katastrofer som de producerade: från de värsta svältkatastroferna i historien till systematisk utrotning. Det var också ett sekel med ekonomiska kriser som skakade hela planeten och som kastade tiotals miljoner proletärer och människor in i den djupaste fattigdom. Det finns ingen jämförelse mellan 1800-talet och 1900-talet. Under "la Belle Epoque" (’den vackra epoken’ perioden från 1890-1913) nådde det borgerliga produktionssättet sin hittills högsta punkt: den hade sammanfört världen och nått nivåer av produktivitet och teknisk utveckling som man endast kunde ha drömt om tidigare. Trots ackumuleringen av motsättningar i samhället var de sista åren av kapitalismens uppgångsfas (1894-1914) de hittills mest blomstrande. Kapitalismens tycktes oövervinnlig och de väpnade konflikterna var hänvisade till samhällets periferi. Tvärtemot det "långa 1800-talet", som var en period av nästan oavbrutna moraliska, intellektuella och materiella framsteg, har vi sett en tydlig tillbakagång sedan 1914 på alla fronter. Den ökande apokalyptiska karaktären hos det ekonomiska och sociala livet tvärs över planeten, hotet om förintelse i en ändlös rad av konflikter och ännu allvarligare ekologiska katastrofer, är varken naturligt förutbestämt eller resultatet av en simpel mänsklig galenskap och inte heller ett kännemärke för kapitalismens sedan dess tillblivelse: de är utryck för ett förfall i det kapitalistiska produktionssättet, som från 1500-talet till första världskriget (4) varit en kraftfull faktor i den ekonomiska, sociala och politiska utvecklingen, nu blivit till en fjättra på all sådan utveckling och ett hot mot mänsklighetens överlevnad.
Varför ställs mänskligheten inför frågan om sin egen överlevnad samtidigt som den har nått en utvecklingsnivå på sina produktivkrafter som skulle göra det möjligt att börja röra sig, för första gången i dess historia, mot en värld utan materiellt armod, mot ett enat samhälle som är förmöget att bygga sin aktivitet på mänsklighetens behov, önskemål och medvetande? Utgör det internationella proletariatet verkligen den revolutionära kraft som kan föra ut mänskligheten ur den återvändsgränd som kapitalismen har lett den in i? Varför är det så att de flesta av formerna för arbetarklassens kamp i vår epok inte längre kan hämtas från föregående sekel, som t.ex. kampen för gradvisa reformer genom fackföreningar, parlamentarism, stöd till bildandet av vissa nationalstater eller vissa progressiva fraktioner av borgarklassen? Det är omöjligt att orientera sig i den nuvarande historiska situationen, än mindre att spela en ledande roll, utan att ha en global, sammanhängande vision som kan svara på dessa elementära men avgörande frågor. Marxismen – den historiska materialismen – är den enda uppfattning om världen som gör det möjligt att ge ett sådant svar. Dess klara och enkla svar kan summeras i några få ord; precis som de produktionssätt som föregick det är kapitalismen inte ett evigt system:
"Bortom en viss punkt blir utvecklingen av produktivkrafterna ett hinder för kapitalet och i konsekvens därmed blir kapitalrelationerna ett hinder för utveckling av arbetets produktivkrafter. Så snart denna punkt har nåtts, inträder kapitalet, dvs. lönearbetet, i samma relation till utvecklingen av socialt välstånd och produktivkrafterna som skråsystemet, träldomen och slaveriet gjorde, och är, som en fjättra, med nödvändighet kasserad. Den sista form av underdånighet i mänsklig aktivitet, lönearbetet å ena sidan och kapitalet å den andra sidan, är därmed förändrad och denna förändring är själv ett resultat av ett produktionssätt som motsvarar kapitalet. Det är just kapitalets produktionsprocess som ger upphov till de materiella och mentala villkoren för negerandet av lönearbetet och kapitalet, som i sin tur själva är en negation av tidigare former av ofri social produktion.
Den växande motsättningen mellan den produktiva utvecklingen av samhället och produktionsförhållandena som hittills har kännetecknat det, uttrycks i akuta motsättningar, kriser och konvulsioner." (Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin, Collected Works Vol. 29, 133-4, egen översättning)
Så länge kapitalismen fyllde en historiskt progressiv roll och proletariatet inte var tillräckligt utvecklat, kunde den proletära kampen inte utmynna i en segrande världsrevolution. Men de tillät å andra sidan proletariatet identifiera och hävda sig själv som klass genom fackföreningarna och den parlamentariska kampen för verkliga reformer och bestående förbättringar i sina levnadsvillkor. Från det ögonblick då det kapitalistiska systemet gick in i sin förfallsperiod, blev den kommunistiska världsrevolutionen en möjlighet och nödvändighet. Formerna för den proletära kampen ändrades radikalt även på den omedelbara nivån. Den direkta försvarskampen kunde inte längre uttryckas, vare sig till form eller innehåll, i de kampmetoder som mejslats fram under det tidigare århundradet som genom fackföreningar och parlamentarisk representation av arbetarklassen politiska organisationer.
Skapad av den revolutionära rörelsen som gjorde slut å första världskriget, bildades den Kommunistiska internationalen 1919 på grundvalen att borgarklassen inte längre var en historiskt progressiv klass:
"II – Kapitalismens förfallsperiod. Efter att ha analyserat den ekonomiska situationen i världen, har den tredje kongressen med stor exakthet noterat att kapitalismen, som har slutfört sin mission av att utveckla produktivkrafterna, har fallit ned i den mest oförsonliga mottsättning med behoven inte bara i den nuvarande historiska utvecklingen, utan också med de mest elementära kraven på en mänsklig existens. Denna fundamentala motsättning är både speciellt uttryckt i det senaste imperialistiska kriget, och fördjupades ytterligare genom kriget, som skakade hela produktions- och cirkulationssystemet i dess grundvalar. Kapitalismen har överlevt sig själv och har trätt in i en fas där det destruktiva beteendet hos dess lössläppta krafter ruinerar och paralyserar de ekonomiska landvinningar som proletariatet åstadkommit fastkedjade i det kapitalistiska slaveriet (…) Kapitalismen av idag går igenom inget mindre än sin egen dödskamp." (5)
Från detta ögonblick har förståelsen att första världskriget markerade det kapitalistiska systemets inträde i sin förfallsperiod, varit ett gemensamt arvegods för majoriteten av grupperna i den kommunistiska vänstern, som tack vare denna historiska kompass har varit förmögen att rakryggat och klart försvarat proletariatet sak. IKS har bara tagit upp och utvecklat det arv som förmedlades och berikades av den tyska och holländska vänstern under 1930- och 40-talet och av Gauche Communiste de France under 1940- och 50-talet.
Avgörande klasskonfrontationer står framför oss. Det är därför mer än någonsin viktigt för proletariatet att återta sin a egna uppfattningar om världen, uppfattningar som har utvecklats under mer an två sekler av arbetarkamp och teoretisk utveckling av dess politiska organisationer. Mer än någonsin måste proletariatet förstå att den nuvarande accelereringen av barbariet och den oavbrutna ökningen av exploateringen inte är ett faktum av naturen, utan är ett resultat av kapitalets ekonomiska och sociala lagar som fortsätter att behärska världen även om de varit historiskt förlegade sedan början av 1900-talet. Det är viktigare än någonsin för arbetarklassen att förstå att de former av kamp som den tillägnade sig under 1800-talet (minimiprogram i kampen för reformer, stöd till progressiva fraktioner av borgarklassen, etc.) hade en mening under kapitalismens uppgångsperiod när det kunde "tolerera" existensen av ett organiserat proletariat inom samhället, men att dessa former bara kan leda till en återvändsgränd under förfallsperioden. Mer än någonsin är det av vikt för proletariatet att förstå att den kommunistiska revolutionen inte är en lös dröm, en utopi, utan en nödvändighet och en möjlighet som har sin vetenskapliga grundval i en förståelse av det kapitalistiska produktionssättets förfall.
Syftet med denna nya serie av artiklar om förfallsteorin är att svara på alla de invändningar som rests emot den. Dessa invändningar är ett hinder för de nya revolutionära krafter som rör sig mot den kommunistiska vänsterns ståndpunkter. De underminerar också en politisk klarhet bland grupperna i den revolutionära miljön.
Från Marx till den Kommunistiska vänstern
I den första artikeln i denna serie kommer vi att börja med att upprepa – mot de som hävdar att denna uppfattning och t.o.m. termen förfall är frånvarande eller inte har något vetenskapligt värde i Marx och Engels arbeten – att denna teori inte är annat än kärnan i den historiska materialismen. Vi kommer att visa att detta teoretiska ramverk liksom termen "förfall", i själva verket är tydligt närvarande i deras arbete. Bakom denna kritik eller förkastande av förfallsbegreppet ligger ett förkastande av kärnan i marxismen. Det är fullt förståeligt att borgarklassens styrkor opponerar sig mot idén att deras system är i förfall. Problemet är att just vid den tidpunkt då det är viktigast att visa de verkliga farorna som arbetarklassen och mänskligheten står inför, förkastar de strömningar som hävdar att de är marxister de verktyg som den marxistiska metoden tillhandhåller för att begripa verkligheten.(6)
Förfallsteorin i de som grundlade den historiska materialismens arbeten
Tvärtemot vad som allmänt antas, är Marx och Engels huvudsakliga upptäckt inte existensen av klassen, av klasskampen, arbetsvärdeteorin eller mervärdet. Alla dessa begrepp hade redan tidigare förts fram av historiker och ekonomer vid den tidpunkt då borgarklassen fortfarande var en revolutionär klass som kämpade mot feodalismen. Det fundamentalt nya elementet i Marx och Engels arbeten återfinns i deras analys av den historiska karaktären av uppdelningen i klasser, den dynamik som låg bakom följden av produktionssätten, vilken fick dem att förstå den övergående naturen i det kapitalistiska produktionssättet och nödvändigheten av proletariatets diktatur som en mellanperiod mot ett klasslöst samhälle. Med andra ord: vad som utgör kärnan i deras upptäckt är ingenting annat än den historiska materialismen:
"Själv kan jag på intet sätt räkna mig till förtjänst att ha upptäckt det moderna samhällets klassbildning eller kampen mellan dessa klasser. Långt före min tid har klasskampens utveckling beskrivits av borgerliga historiker och klassernas ekonomiska anatomi av borgerliga ekonomer. Det nya som jag framlade var bevisen för 1) att klassernas existens endast hänger samman med vissa historiska faser i produktionsutvecklingen, 2) att klasskampen nödvändigt måste leda fram till en proletariatets diktatur, 3) att denna diktatur endast präglar det övergångsstadium där alla klasser avskaffas och det klasslösa samhället skapas." (Från Marx till J. Weydemeyer, London den 5 mars 1852 – från https://www.marxists.org/svenska/mforum/bokarkiv/0006.htm#Heading2 [6], våra betoningar )
Enligt våra kritiker, är förfallsbegreppet inte alls marxistiskt och kan inte ens återfinnas i Marx och Engels arbeten. En enkel läsning av de senares huvudverk visar tvärtom att detta begrepp i själva verket är en nyckelfråga i den historiska materialismen. Detta till den grad att för Engels i sin Anti-Dühring (7), skriven 1877, anser är det huvudsakliga som Fourier och den historiska materialismen har gemensamt inte är något annat än uppfattningen om produktionssätts uppgång och förfall, vilket är giltigt för hela mänsklighetens historia:
"Allra störst är emellertid Fourier i sin uppfattning av samhällets utvecklingshistoria. (…) Som man ser handhar Fourier dialektiken med samma mästerskap som hans samtida Hegel. Med dess hjälp uppvisar han även det ohållbara i talet om människans obegränsade förmåga av fullkomning, understryker att varje historisk fas har sin uppstigande men också sin nedåtgående period och tillämpar denna uppfattning på mänsklighetens framtid i dess helhet." (Anti-Dühring, vår betoning, från https://www31.brinkster.com/mbonline2/bok/marxengels/anti-3.htm [7])
Det är kanske i den passagen från Grunddragen till kritiken av en politiska ekonomin (även kallat Grundrisse) som citerades i inledningen ovan, som ger Marx klaraste definition av vad som ligger bakom uppfattningen om förfallet. Han identifierar denna fas som ett speciellt steg i produktionssättets livscykel – "Bortom en viss punkt" – när de sociala produktionsförhållandena blir ett hinder för utvecklingen av produktivkrafterna – "blir kapitalrelationerna ett hinder för utveckling av arbetets produktivkrafter". När väl den ekonomiska utvecklingen hade nått denna punkt bildade de kvarlevande sociala produktionsförhållande – lönearbete, livegenskap, slaveri – ett avgörande hinder för utveckling av produktivkrafterna. Detta är den grundläggande i utvecklingen av alla produktionssätt:
"Så snart denna punkt har nåtts, inträder kapitalet, dvs. lönearbetet, i samma relation till utvecklingen av socialt välstånd och produktivkrafterna som skråsystemet, träldomen och slaveriet gjorde, och är, som en fjättra, med nödvändighet kasserad."
Marx definierar kännetecknen för detta mycket exakt:
"Den växande motsättningen mellan den produktiva utvecklingen av samhället och produktionsförhållandena som hittills har kännetecknat det, uttrycks i akuta motsättningar, kriser och konvulsioner."
Denna allmänna teoretiska definition av förfallet kom att användas av Marx och Engels’ som ett "operationellt vetenskapligt begrepp" i deras analys av utvecklingen av produktionssätt.
Förfallsuppfattningen i analysen av tidigare produktionssätt
Efter att ha ägnat en stor del av sin energi för att analysera det kapitalistiska systemet motsättningar, var det logiskt för Marx och Engels att göra en större studie av dess födelse inom feodalismen ramar. 1884 producerade Engels ett komplement till sin studie Tyska bondekriget, vars syfte var att ge en övergripande historisk ram för den period inom vilken händelserna hade utspelat sig. Titeln till detta komplement ger en tydlig indikation om innehållet, Om feodalismens nedgång och uppkomsten av nationalstater. I detta komplement kan vi lyfta fram några betydelsefulla extrakt:
"Medan de vilda striderna av den feodala aristokratin fyllde medeltiden med sitt buller hade det tysta arbetet av de förtryckta klasserna underminerat det feodala systemet i hela Västeuropa, skapat en situation där det fanns mindre och mindre utrymme för de feodala herrarna (…) Medan aristokratin blev alltmer överflödig och ett allt större hinder för utvecklingen, blev stadens borgare den klass som förkroppsligade den fortsatta utvecklingen av produktionen och handeln, av kultur och de sociala och politiska institutionerna.
Alla dessa framsteg i produktionen och handeln var faktiskt med dagens mått av en mycket begränsad natur. Produktionen förblev fängslat i form av rent skråhantverk, alltså själv fortfarande behållande en feodal karaktär, handeln förblev inom gränserna för de europeiska farvatten, och utvidgades inte längre än till kuststäderna vid Levanten, där produkter från Fjärran Östern kunde fås genom utbyte. Även om handeln förblev småskalig och begränsad – och därmed handels borgare – vad den tillräcklig för att störta det feodala samhället, och de fortsatte åtminstone att utvecklas medan aristokratin stagnerade. (…) Under 1400-talet var det feodala systemet i yttersta förfall i hela Västeuropa (…) Men överallt – både i städerna och på landsbygden – hade det skett en ökning i befolkningen av dem vars främsta krav var att sätta stopp på de ständiga och vettlösa krigen och fejderna mellan de feodala herrarna som hade gjort de interna krigen till permanenta även då det fanns en yttre fiende på deras hemort (…)
Vi har sett hur den feodala aristokratin började bli överflödig i ekonomiska termer, ett hinder, i samhället under den senare medeltiden – hur den redan stod i vägen politiskt för utvecklingen av staden och nationalstaten som då bara var möjlig i monarkistisk form. Trots all detta upprätthölls den av det faktum det hittills haft monopol på att bära vapen: utan det kunde inga krig föras, inte strider utkämpas. Detta kom också att förändras, de sista stegen kom att tas för att göra det klart för den feodala aristokratin att den period i vilken de hade regerat samhället nu var över, att de inte längre var till någon användning i deras egenskap av riddare – inte ens på slagfälten." (Collected Works Vol. 26, sid. 556-562, egen översättning och betoning)
Dessa analyser av Engels är speciellt intressanta i den meningen att de för oss tillbaka både till processen av "feodalismens förfall" och samtidigt till "borgarklassens framträdande" och övergången till kapitalism. Med några få fraser tillkännager de fyra huvudsakliga kännetecken för en förfallsperiod i ett produktionssätt och dess övergång till ett annat:
Den långsamma och gradvisa framväxten av en ny revolutionär klass som bär på nya sociala relationer i produktionen inom det nedåtgående samhället:
"Medan aristokratin blev alltmer överflödig och ett allt större hinder för utvecklingen, blev stadens borgare den klass som förkroppsligade den fortsatta utvecklingen av produktionen och handeln, av kultur och de sociala och politiska institutionerna."
Borgarklassen representerade det nya, aristokratin stod för den Gamla världen. Det var bara när dess ekonomiska makt hade konsoliderats något inom det feodala produktionssättet som borgarklassen skulle känna sig tillräckligt stark för att ifrågasätta aristokratins makt.
Låt oss i förbigående notera att detta formellt förkastar den Bordigistiska versionen av historien, en speciellt förvanskad form vision av historisk materialism som postulerar att varje produktionssätt erfar en oupphörlig uppåtgående rörelse som enbart en brutal händelse (revolution? kris?) helt plötsligt slår till marken, nästan vertikalt. Vid slutet av denna "förlösande" katastrof, uppstår en ny social regim från botten av avgrunden:
"den marxistiska visionen kan representeras av en serie av förgreningar, av kurvor som stiger mot sin höjdpunkt och sedan följs av ett våldsamt, plötsligt, nästan vertikalt fall, och i slutet av detta fall uppstår en ny social regim." (Bordiga, Möte i Rom 1952, publicerad i Invariance nr 4). (8)
Dialektiken mellan gammalt och nytt på nivån av infrastrukturen:
"Alla dessa framsteg i produktionen och handeln var faktiskt med dagens mått av en mycket begränsad natur. Produktionen förblev fängslad i form av rent skråhantverk, alltså själv fortfarande behållande en feodal karaktär, handeln förblev inom gränserna för de europeiska farvatten, och utvidgades inte längre än till kuststäderna vid Levanten, där produkter från Fjärran Östern kunde fås genom utbyte. Även om handeln förblev småskalig och begränsad – och därmed handels borgare – vad den tillräcklig för att störta det feodala samhället, och de fortsatte åtminstone att utvecklas medan aristokratin stagnerade. (…) Under 1400-talet var det feodala systemet i yttersta förfall i hela Västeuropa (…)"
Även om de materiella framstegen var begränsade ("småskalig") var de ändå tillräckliga för att störta den "stagnerande" feodala samhället som var "i yttersta förfall i hela Västeuropa", som Engels skrev. Detta avvisas också formellt en annan totalt absurd påhittat teori, som påstår att feodalismen dog ut på grund av att konfronterade av ett mer effektivt produktionssätt, som hade så at säga kört om det i en tävlan:
"Vi har sett, på de tidigare sidorna, att det finns olika sätt som ett visst produktionssätt kan försvinna (…) Det kan också bryta samman inifrån av en framväxande produktionsform, till den punkt då den kvantitativa rörelsen övergår till ett kvalitativt prång och den nya formen störar den gamla. Detta var fallet med feodalismen som gav uppkomst till det kapitalistiska produktionssättet." (Revue Internationale du Movement Communiste – RIMC) (9)
"Feodalismen försvann på grund av marknadsekonomins framgång. I motsats till slaveriet försvann det inte på grund av brist på produktivitet. Tvärtom: uppkomsten och utvecklingen av den kapitalistiska produktionen möjliggjordes genom en ökning av produktiviteten i det feodala jordbruket, vilket gjorde bondemassor överflödiga och gjorde det möjligt för dem att bli proletärer och skapa tillräckligt med mervärde för att föda den växande befolkningen i städerna. Kapitalismen ersatte feodalismen inte därför att produktiviteten för den senare blev stagnerande, utan därför att den var underlägsen den kapitalistiska produktionens produktivitet." (Internationalist Perspectives, "16 teser om den kapitalistiska ekonomins tillstånd och historia.") (10)
Marx, tvärtom, skriver klart om "skråväsendet och de band, som detta lade på produktionsutvecklingen", om "feodalmakten och dess upprörande privilegier":
"De industriella kapitalisterna, de nya makthavarna, måste å sin sida inte
endast tränga undan de gamla hantverksmästarna, de måste också driva bort
feodalherrarna, som var i besittning av de naturliga rikedomarna. Från denna
synpunkt synes kapitalismens utveckling vara frukten av en segerrik kamp mot
feodalmakten och dess upprörande privilegier, mot skråväsendet och de band, som
detta lade på produktionsutvecklingen och på den fria exploateringen av
människor genom andra människor."
(Kapitalet Band I, Kapitalets
Ackumulationsprocess, se
https://www.marxists.org/svenska/mforum/ekbrandj/000107.htm [8])
Den analys som den historiska materialismens grundare gjorde, som är bekräftat mer än väl på en empirisk nivå genom historiska studier (11), är diametralt motsatt svamlet från dem som förkastar förfallsteorin. Analysen av feodalismens förfall och övergången till kapitalismen utrycktes tydligt i Kommunistiska manifestet när Marx talar om "Det ur det feodala samhällets undergång utgångna moderna borgerliga samhället ...", att världshandeln och de koloniala marknaderna hade
"… gett ett hittills okänt uppsving och därmed åt det revolutionära elementet i det sönderfallande feodala samhället en snabb utveckling.
Det hittillsvarande feodala eller skråmässiga driftssättet i industrin förslog inte längre för de nya marknadernas växande behov. …
Vi har alltså sett: de produktions- och samfärdsmedel, på vilkas grundval bourgeoisin växte fram, skapades av det feodala samhället. På ett visst stadium av utvecklingen av dessa produktions- och samfärdsmedel, motsvarade de förhållanden, varunder feodalsamhället producerade och drev utbyte, den feodala organisationen av jordbruk och manufaktur, med ett ord de feodala egendomsförhållandena, icke längre de redan utvecklade produktivkrafterna. Dessa förhållanden hämmade produktionen i stället för att främja den. De förvandlades till lika många fjättrar. De måste sprängas och de sprängdes." (Det Kommunistiska Partiets Manifest, Marx, Engels, 1848, https://www.marxists.org/svenska/marx/1848/manifest/manifest.htm [9], vår betoning)
För de som lärt sig att läsa är Marx mycket klar. Han talar om "det sönderfallande feodala samhället". Varför var feodalismen i förfall? Därför "… motsvarade de förhållanden, varunder feodalsamhället producerade och drev utbyte, den feodala organisationen av jordbruk och manufaktur, med ett ord de feodala egendomsförhållandena, icke längre de redan utvecklade produktivkrafterna. … De förvandlades till lika många fjättrar"
Det är inom detta feodala samhälles ruiner som övergången till kapitalismen skulle börja, "Det ur det feodala samhällets undergång utgångna moderna borgerliga samhället …".
Marx utvecklade återigen denna analys in Grunddragen till kritiken av den politiska ekonomin:
"Endast under perioden av nedgång och förfall av det feodala systemet, men där det fortfarande kämpas inbördes – som i England under 1300-talet och första hälften av 1400-talet – finns det en gyllene tidsålder för arbetet i dess process av frigörelse." (12)
För att karakterisera det feodala förfallet, som pågick mellan 1300-talet och 1700-talet, använde Marx och Engels en mängd termer som inte lämnar någon oklarhet för någon med ett minimum av politisk ärlighet: "det feodala systemet var därmed i yttersta nedgång i hela Västeuropa", "aristokratin stagnerade", "det feodala samhällets ruiner", "sönderfallet i det feodala samhället", " feodala egendomsförhållandena, … förvandlades till lika många fjättrar", "skråväsendet och de band, som detta lade på produktionsutvecklingen". (13)
Utvecklingen av konflikter mellan olika fraktioner av den härskande klassen:
"Medan de vilda striderna av den feodala aristokratin fyllde medeltiden med sitt buller …
de ständiga och vettlösa krigen och fejderna mellan de feodala herrarna som hade gjort de interna krigen till permanenta även då det fanns en yttre fiende på deras hemort" (Om feodalismens nedgång och uppkomsten av nationalstater, se ovan)
Vad den inte kunde erhålla genom sin ekonomiska och politiska dominans över bönderna, försökte den feodala aristokratin få genom våld. Ställd inför växande svårigheter av att ta tilläckligt med merarbete genom de feodala räntorna, började adeln att slita sönder sig själva i ändlösa konflikter som inte hade andra konsekvenser än att ruinera sig själva och ruinera samhället som helhet. Hundraårskriget, som halverade Europas befolkning och de ständiga kungakrigen är de mest tydliga exemplen.
Utvecklingen av de exploaterade klasserna: "…det tysta arbetet av de förtryckta klasserna underminerat det feodala systemet i hela Västeuropa, skapat en situation där det fanns mindre och mindre utrymme för de feodala herrarna" (se ovan).
Inom det sociala området, tar sig förfallet utryck i en kvantitativ och kvalitativ utveckling av kampen mellan de motstående klasserna: kampen av den exploaterade klassen som upplever sin misär än större då dess utsugning är pressad till det yttersta av en desperat härskande klass; kampen av den klass som är bäraren av det nya samhället och som kommer i motsatsställning till det gamla samhällets krafter (i tidigare samhället var detta alltid en ny härskande klass, under kapitalismen är proletariatet både en exploaterad och revolutionär klass).
Dessa långa citat om slutet på det feodala produktionssättet och övergången till kapitalismen visar redan fullständigt att förfallsbegreppet inte bara definierades teoretiskt av Marx och Engels, utan det var också ett aktivt vetenskapligt begrepp som de använde för att förstå dynamiken och övergången mellan de produktionssätt de studerade. Det var därför helt logiskt för dem att använda detta begrepp när de tittade på primitiva, asiatiska eller antika samhällen. När de analyserade utvecklingen av slavsamhället, betonade Marx och Engels i den Tyska ideologin (1845-46) de allmänna kännetecknen på förfall i detta system:
"Under sista århundradena av det sönderfallande romerska riket och
barbarernas erövring förstördes en mängd produktionskrafter; åkerbruket hade
förfallit, industrin tynat bort genom brist på avsättning, handeln bleknat
bort eller avbrutits på våldsamt
sätt, folkmängden i städer och på
landsbygden hade minskat." (Tyska Ideologin, 1:1
FEUERBACH, Motsatsen mellan den materialistiska och den idealistiska
åskådningen,
https://www31.brinkster.com/mbonline2/bok/marxengels/tyska.html [10], vår
betoning)
På samma sätt finner vi i analysen av de primitiva samhällena kärnan i Marx och Engels definition av ett produktionssätts förfall:
"De primitiva samhällenas förfallshistoria … återstår att skriva. Det enda vi har så här långt är några ganska magra skisser … (för det andra), orsakerna till deras nedgång härstammar från de ekonomiska fakta som hindrade dem att passera en viss nivå i sin utveckling." (Ett första utkast till ett brev till Vera Zasulich, 1881, Collected Works, Vol. 24, p. 358-359)
Slutligen när det gäller det asiatiska produktionssättets förfall (14) detta är vad Marx skriver i Kapitalet när han jämför stagneringen av de asiatiska samhällena med övergången till kapitalism i Europa:
"I alla förkapitalistiska produktionssätt verkar ockret revolutionärt endast på så sätt att det förstör och upplöser egendomsformerna, på vilkas fasta bas och ständiga reproduktion i samma form den politiska indelningen vilar. I asiatiska former kan ockret fortsätta länge utan att framkalla något annat än ekonomiskt förfall och politiskt fördärv. Först där och då de övriga betingelserna för det kapitalistiska produktionssättet finns, framträder ockret som vägröjare för det nya produktionssättet, dels genom att ruinera feodalherrar och småproducenter, dels genom att centralisera arbetsbetingelserna till kapital." (Kapitalet, Band III, Femte avdelningen, 36:e kapitlet, Förkapitalistiska förhållanden, sidan 537, Bo Cavefors förlag)
Marx och Engels förhållningssätt till kapitalismens förfall
Det finns de som alldeles utmärkt väl känner till att Marx och Engels flitigt använde förfallsbegreppet för produktionssätt som föregick kapitalismen, men som fortfarande hävdar att:
"Marx bara gav kapitalismen en progressiv definition i den historiska period inom vilken den eliminerade feodalismens ekonomiska värld och skapade en vital period av utveckling av produktivkrafterna som hade hämmats av tidigare ekonomiska former; men han gick inte längre i en definiering av förfallet förutom en engångsföreteelse i sin berömda introduktion till Kritiken av den politiska ekonomin" (Promoteo, nr 8, December 2003)
Inget kunde vara mer falskt! Under hela sina liv analyserade Marx och Engels kapitalismens utveckling och försökte ständigt att definiera kriterier för tidpunkten för dess inträde i förfall.
Redan så tidigt som vid tidpunkten för Kommunistiska Manifestet, trodde de att kapitalismen hade genomfört sin historiska mission and att tidpunkten var mogen för passagen till kommunismen:
"De produktivkrafter, som står till samhällets förfogande, tjänar inte längre till att främja de borgerliga egendomsförhållandena, de har tvärtom blivit för väldiga för dessa förhållanden, de hämmas av dem, och så snart de övervunnit detta hinder, bringar de hela det borgerliga samhället i oordning och hotar den borgerliga egendomens existens. De borgerliga förhållandena har blivit för trånga för att rymma den av dem skapade rikedomen. (…)
Samhället kan icke längre leva under bourgeoisin, d v s dess liv är icke längre förenligt med samhällets." (Det Kommunistiska Partiets Manifest, Marx, Engels, 1848, https://www.marxists.org/svenska/marx/1848/manifest/manifest.htm [9]) (15)
Vi vet att Marx och Engels senare erkände att deras diagnos var för tidig. Vid slutet av 1850 skrev Marx:
"Så länge detta allmänna välstånd består, som möjliggör för produktivkrafterna i det borgerliga samhället att utvecklas fullt ut inom det borgerliga systemet, kan det inte vara frågan om en verklig revolution. En sådan revolution är bara möjlig vid en tidpunkt då två faktorer har kommit i konflikt med varandra: de moderna produktivkrafterna och den borgerliga produktionsformen (…) En ny revolution är bara möjlig som ett resultat av en ny kris, men den kommer, lika säkert som krisen själv." (Neue Rheinische Zeitung, Maj-Oktober 1850)
Och i ett mycket intressant brev till Engels, daterat den 8:e oktober 1858, gick Marx igenom de kvalitativa kriterierna för att bestämma passagen till förfallsfasen, dvs:
"… upprätta en världsmarknad - eller åtminstone dra upp huvudlinjerna för en sådan - och skapa en produktion som anpassats till denna" (Marx brev till Engels, London, 8:e oktober 1848, https://www.marxists.org/svenska/mforum/bokarkiv/0006.htm#Heading11 [11] )
Enligt hans uppfattning hade dessa kriterier uppnåtts för Europa – 1858 trodde han att tiden för en socialistisk revolution var mogen på kontinenten – men ännu inte för resten av jorden där han fortfarande ansåg att kapitalismen befann sig in sin uppåtgående fas:
"Det borgerliga samhällets egentliga uppgift är att upprätta en världsmarknad - eller åtminstone dra upp huvudlinjerna för en sådan - och skapa en produktion som anpassats till denna. Eftersom jorden är rund, tycks det som om man uppnått detta genom att kolonisera Kalifornien och Australien och tvinga sig in i Kina och Japan. För oss är den svåra frågan denna: på kontinenten är revolutionen nära förestående, och den kommer genast att få en socialistisk utformning. Men kommer den inte ganska säkert att slås ner i den här lilla avkroken, vars borgerliga system alltjämt vidareutvecklas inom så mycket större områden?" (som ovan)
I Kapitalet skrev Marx att kapitalismen "thus demonstrates again that it is becoming senile and that it is more and more outlived" (Capital Vol. 3, Part 3: The Law of the Tendency of the Rate of Profit to Fall, Chapter 15: Exposition of the Internal Contradictions of the Law). Och återigen 1881 i ett andra utkast till sitt brev till Vera Zasulitch, argumenterar Marx för att kapitalismen har inträtt i sin förfallsfas i väst:
"det kapitalistiska systemet has passerat sitt första skede i väst och närmar sig den tid då den inte kommer att vara något mer än en regressiv social regim." (Citerad i Shanin, Late Marx and the Russian Road, RKP, sid. 103).
Återigen, för dem som lärt sig läsa och har en grundläggande politisk ärlighet, så är den term som Marx använder för att tala om kapitalismens förfall otvetydig: period av senilitet, regressivt socialt system, en fjättra på utvecklingen av produktivkrafterna, ett system som "mer och mer överlevt sig själv", etc.
Slutligen summerade Engels i sin undersökning 1895:
"Historien har korrigerat oss och alla, som tänkte på liknande sätt. Den har klargjort, att den ekonomiska utvecklingsnivån på kontinenten då ännu inte på långt när var mogen för ett avskaffande av det kapitalistiska produktionssättet. Detta har visat sig genom den ekonomiska revolution, som efter 1848 har spritt sig över hela kontinenten (…) så bevisar detta en gång för alla, hur omöjligt det var att år 1848 åstadkomma den sociala omvälvningen genom en enkel överrumpling" (Klasstriderna i Frankrike, Introduktion av Engels, 1895, https://www.marxists.org/svenska/mforum/bokarkiv/0023.htm [12] , vår betoning)
Med Marx och Engels egna ord "bevisar detta en gång för alla" dumheten i alla de ändlösa sidorna som produceras av parasitära element om möjligheten av en kommunistisk revolution rån 1848 och framåt:
"Vi har vid flera tillfällen försvarat tesen att kommunismen har varit möjlig sedan 1848" (Robin Goodfellow, ’Communism as a historic necessity’, 04-02-01 (16))
Dumheter som olyckligtvis till stora delar delas av bordigisterna i PCI som i en mycket dålig polemik anklagar oss för att tillsammans med Marx och Engels påstå att:
"villkoren för störtandet av en social form inte finns vid dess höjdpunkt",
hävdande att detta
"…kastar i soptunnan ett århundrade av existensen av proletariatets klaskamp och dess parti (…) helt plötsligt kan varken tillkomsten av den kommunistiska teorin, eller betydelsen och lärdomarna från 1800-talets revolutioner förstås" (PCI pamflett nr 29, Le Courant Communiste Internationale: a contre-courant de marxisme et de lutte de classe)
Varför är detta argument helt galet? Därför att vid tidpunkten då Marx och Engels skrev det kommunistiska manifestet, fanns det visserligen återkommande nedgångar i tillväxten, vilka tog sig formen av cykliska kriser, och genom att undersöka dessa kriser kunde de analysera alla uttryck för kapitalismens fundamentala motsättningar. Men dessa konflikter mellan "de moderna produktivkrafterna och den borgerliga produktionsformen" var bara i sin linda. Resultatet av dess återkommande explosioner var stärkandet av systemet som under sin vitala tillväxtfas kunde göra sig av med sina barnsjukdomar och de sista feodala resterna. 1850 var bara 10% av världens befolkning integrerade i kapitalistiska sociala relationer. Systemet av lönearbete har hela sin framtid framför sig. Marx och Engels hade den briljanta klarsyntheten att i de kapitalistiska tillväxtkriserna se kärnan i alla dess kriser och därmed förutse en framtid av mäktiga konvulsioner. De kunde göra detta på grund av det faktum att en social form från sin födelse inom sig själv bär med sig fröet till alla sina motsättningar, som kommer leda till dess undergång. Men så länge dessa motsättningar inte hade utvecklats till den punkt där de blivit ett permanent hinder för tillväxten, utgjorde de själva drivkraften i dess utveckling. De plötsliga nedgångarna i den kapitalistiska ekonomin under 1800-talet var inte alls i närheten av att vara några permanenta och växande hinder för tillväxten. Genom att föra Marx intuition ett steg vidare om när kapitalismens skulle gå in i sin förfallsperiod med att – "…upprätta en världsmarknad - eller åtminstone dra upp huvudlinjerna för en sådan - och skapa en produktion som anpassats till denna.", kunde Rosa Luxemburg visa på dess dynamik och viktiga moment:
"Även om vi därför redan har klarat av den kapitalistiska ekonomins plötsliga, ryckiga erövrande av nya verksamhetsfält, vilket ägde rum under tiden fram till sjuttonhundratalet, och medförde periodiska kriser, ungdomskriser så att säga, så har vi ännu långt kvar till den grad av utveckling och utmattning på världsmarknaden, vilken medför de producerande krafternas fatala, periodiska tryck på marknadens gränser, dvs. kapitalismens verkliga ålderskriser. …När världsmarknaden en gång är i stort sett utvecklad och inte länge kan bli större genom plötsliga utvidgningar, fortskrider även arbetets produktivitet oupphörligt, och då börjar förr eller senare de producerade krafternas periodiska konflikter med varuutbytets gränsskrankor, konflikter, som genom att upprepas blir allt stormigare och skarpare." (Rosa Luxemburg, Sociala reformer eller revolution, i Reformpolitik och socialism, sidan 21, Arkiv Klassikerserie)
Förfallsuppfattningen i Kapitalet
Vi har sett ovan att Marx och Engels ofta har använt förfallsbegreppet i deras viktigaste verk om den historiska materialismen och i kritiken av den politiska ekonomin (Tyska ideologin, Kommunistiska manifestet, Anti-Dühring, Kritik av den politiska ekonomin, efterordet till Tyska bondekriget), men också i ett antal brev och förord. Men hur ligger det till med ett verk som IBRP betraktar som Marx mästerverk? De hävdar att förfallsbegreppet "aldrig återfinns i kapitalets tre volymer" (17). Uppenbarligen har IBRP inte läst Kapitalet speciellt noggrant, därför att i alla de delar där Marx behandlar antingen kapitalismens födelse eller slut, är förfallsbegreppet verkligen närvarande!
Sålunda bekräftar i Kapitalet Marx sin analys om feodalismens förfall och inom en senare, övergången till kapitalismen:
"Det kapitalistiska samhällets ekonomiska struktur har framgått ur den feodala samhällsordningen. Feodalsamhällets upplösning frigjorde kapitalets krafter. …Trots att de första begynnelserna till kapitalistisk produktion möter oss som enstaka företeelser redan under 14:e och 15:e århundradet i några städer i medelhavsområdet, daterar sig den kapitalistiska tidsåldern först från 16:e århundradet. Där det kapitalistiska produktionssättet uppstod, var livegenskapen redan för länge sedan upphävd, och de medeltida självständiga städernas glans hade sedan länge börjat blekna. … Förspelet till den omvälvning, som skapade grundvalen för det kapitalistiska produktionssättet, tilldrog sig i sista tredjedelen av 15:e och början av 16:e århundradet." (Kapitalet Band I, 24:e kapitlet, Den så kallade ursprungliga ackumulationen, https://www.marxists.org/svenska/mforum/ekbrandj/000107.htm [8] )
På samma sätt när Marx behandlar kapitalismens oöverkomliga motsättningar och när han föreställer sig dess ersättande av kommunismen, skriver han verkligen om att "kapitalismens blivit senil":
"Här råkar det kapitalistiska produktionssättet in i en ny motsägelse. Dess historiska uppgift är en hänsynslös, i geometrisk progression framdriven utveckling av det mänskliga arbetets produktivkraft. Men det sviker denna uppgift, när den som här går i vägen för produktivitetens utveckling. Därmed bevisas bara ännu en gång att det får ålderskrämpor och mer och mer överlever sig själv." (18)
Låt oss i förbigående notera att Marx föreställde sig kapitalismens period av senilitet som en fas då den mer och mer "överlevt sig själv", då den blivit ett hinder för utvecklingen av produktiviteten. Detta falsifierar en annan teoretisk invention av gruppen Internationalist Perspectives, enligt vilken kapitalismens förfall (men också för feodalismen, se ovan) kännetecknas av en full utveckling av produktivkrafterna och arbetets produktivitet! (19)
Slutligen i en annan passage från Kapitalet, rekapitulerar Marx den allmänna processen av successionen av olika historiska produktionssätt:
"Men varje bestämd historisk form av denna process vidareutvecklar de materiella grundvalarna och samhälleliga formerna för den. När ett visst stadium av mognad har uppnåtts, avlägges den bestämda historiska formen och ger plats för en högre. Att tidpunkten för en sådan kris är inne, visar sig när motsägelsen och motsättningen mellan fördelningsförhållandena och därmed också den bestämda historiska utformningen av motsvarande produktionsförhållanden å enda sidan och produktivkrafterna, produktionsförmågan och utvecklingen av deras drivkrafter å andra sidan blir bredare och djupare. Då inträder det en konflikt mellan den materiella utvecklingen av produktionen och dess samhälliga form." (20)
Här tar han upp den terminologi som han använde i Kritiken av den politiska ekonomin, som vi kommer att behandla nedan. Men först vill vi påpeka att vad som är sant för Kapitalet också är sant för olika förberedande texter till det, där förfallsbegreppet är närvarande i riklig omfattning (21). Det bästa råden vi kan ge IBRP är att gå tillbaka till skolan och läsa sig läsa.
Förfallsbegreppet som det definieras av Marx i Till kritiken av den politiska ekonomin
På följande sätt sammanfattade Marx huvudresultaten i sin forskning 1859 i förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin:
"Det allmänna resultat, till vilket jag kommit och som, sedan jag en gång kommit fram till det, tjänade mig som ledtråd i mina studier, kan kort formuleras sålunda:
I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet.
Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen över huvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig.
Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrande av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. Då man betraktar sådana omvälvningar måste på ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilka kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den.
Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena.
En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte.
Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande.
I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen.
De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria" (Marx, Förordet till ’Till kritiken av den politiska ekonomin’, vår betoning, från:https://www.marxists.org/svenska/marx/1859/krpoloek/forord.htm [13])
Våra kritiker har den oärliga vanan att undvika förfallsfrågan genom att systematiskt förvandla och omtolka Marx och Engels skrifter. Detta är speciellt fallet med detta extrakt från Till kritiken av den politiska ekonomin, som de hävdar – felaktigt som vi redan sett - skulle vara det enda stället där Marx talar om förfallet! Så för IBRP, talar Marx i denna passage, inte om två tydligt distinkta faser i den historiska utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet, utan om återkommande krisfenomen:
"Detsamma gäller när försvararna av denna analys [om förfallet – öa] tvingas citera den andra frasen av Marx, enligt vilken, vid en given nivå av utveckling av kapitalismen, produktivkrafterna kommer i motsättning med produktionsförhållandena, och därigenom utvecklar en process av förfall. Faktum är att uttrycket i fråga relaterar till det allmänna krisfenomenet och brottet i relationen mellan den ekonomiska strukturen och de ideologiska överbyggnaderna som kan skapa klasshändelser i en revolutionär riktning, och inte till frågan som är under diskussion." (Prometeo, nr 8, December 2003)
Citatet från Marx lämnar inget utrymme för någon tvetydighet. Det är kristallklart och följer samma logik som finns i de extrakt som redovisats i denna artikel. Från sitt brev till J Wedemeyer, vet vi hur mycket Marx såg den historiska materialismen som sitt verkliga teoretiska bidrag och när han summerar, "Det allmänna resultat, till vilket jag kommit och som, sedan jag en gång kommit fram till det, tjänade mig som ledtråd i mina studier," talar han precis om utvecklingen av produktionssätt, deras dynamik och motsättningar uttryckt i den dialektiska relationen mellan produktionens sociala relationer och produktivkrafterna. I några få fraser summerar Marx upp mänsklighetens utveckling:
"I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form,… Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria"
Ingenstans, tvärtemot vad IBRP hävdar, åberopar Marx de återkommande kriscyklerna, de periodiska kollisionerna mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena, eller perioder av förändringar av profitkvoten. Marx arbetar på en annan nivå, på den allmänna nivån av utvecklingen av produktionssätt, p nivån av historiska ’epoker’. I detta extrakt, liksom alla de andra som vi har citerat, definierar Marx tydligt två huvudsakliga faser i den historiska utvecklingen av produktionssätt: en uppåtstigande fas där produktionsförhållandena driver på och understödjer utvecklingen av produktivkrafterna och en förfallsfas där de "från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma.". Marx klargör att denna förändring sker vid en viss tidpunkt – "På ett visst stadium av sin utveckling" och talar inte alls om "återkommande och alltmer ökande kollisioner" som i IBRP:s felaktiga tolkning. Dessutom använder Marx vid flera tillfällen i Kapitalet samma formuleringar som de i Till kritiken av den politiska ekonomin, och när han hänvisar till kapitalismens historiskt begränsade karaktär, talar han om två distinkta faser i sin utveckling:
"… det kapitalistiska produktionssättet finner ett hinder, som inte har något att göra med produktion av rikedom som sådan. Och detta egendomliga hinder bekräftar det kapitalistiska produktionssättets begränsade och enbart historiska karaktär; bekräftar att det inte är något absolut produktionssätt för att producera rikedom, utan faktiskt på ett visst stadium kommer i konflikt med dess vidare utveckling." (Kapitalet, Band III, Femtonde kapitlet, Utvecklingen av lagens inre motsägelser, sidan 220-221, Bo Cavefors förlag)
Eller återigen när han argumenterar för att kapitalismen "… att det får ålderskrämpor och mer och mer överlever sig själv." (som ovan sidan 239)
Vi kan förlåta IBRP för att de har problem att förstå Marx Till kritiken av den politiska ekonomin – alla kan göra ett misstag. Men när felen upprepas, t.o.m. när det kommer till citat från vad IBRP ser som sin bibel (Kapitalet), så är det mer än ett enstaka misstag.
När det gäller våra parasitära kritiker, gillar de att gå in för en lång syntaktisk dissektion. För RIMC:
"IKS gör sig besväret att understryka frasen ’då inträder’, utan tvekan för att betona, likt de goda gradualister de är, den progressiva karaktären på rörelsen som den tror att den har identifierat. Men vi kunde lika gärna ha strukit under orden ’social revolution’, som kännetecknar precis det motsatta, eftersom en revolution är det våldsamma omkullkastandet av den existerande ordningen, med andra ord ett brutalt och kvalitativt brott med tingens ordning och händelser" (RIMC, ’Dialectique’)
Återigen, för alla som kan läsa, talar Marx om öppnandet av en "epok av social revolution" (en "epok" är en hel period där en ny tingens ordning är etablerad) och han argumenterar att denna förändring kan pågå en tid eftersom han skriver att: "Med förändrande av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning."(vår betoning). Farväl till ett " …våldsamt, plötsligt, nästan vertikalt fall, och i slutet av detta fall uppstår en ny social regim.", Bordigas fras upprepad av RIMC! Tvärtemot den senare blandar Marx inte ihop ett "förändrande av den ekonomiska grundvalen" med en politisk revolution. Den förra utvecklas långsamt inom det gamla samhället, den senare är kortare, mer begränsad i tiden, även om den kan sträckas ut en tid eftersom omkullkastandet av den politiska makten av en gammal härskande klass av en ny härskande klass vanligtvis sker efter att antal avbrutna försök, som kan innefatta tillfälliga återgångar efter kortlivade segrar.
Den politiska betydelsen av denna kritik
När det gäller de parasitära grupperna så är deras grundläggande funktion att fördunkla politisk klarhet, att ställa Marx emot den kommunistiska vänstern och på detta sätt skapa en barriär mellan de nya sökande elementen och de revolutionära grupperna. Med dem är säker och ting klara. Vi behövde bara visa hur central förfallsteorin är i Marx och Engels arbeten för att radera ut deras hävdande att förfallsteorin är:
"en teori som helt och hållet avviker från det kommunistiska programmet (…) en sådan analysmetod har inget att göra med en kommunistisk teori (…) från den historiska materialismen utgångspunkt har förfallsbegreppet ingen koherens. Den är inte en del av det kommunistiska programmets teoretiska arsenal. Som sådan måste den helt och hållet förkastas (…) Utan tvekan kommer IKS att använda detta citat (från Marx första utkast till brev till Vera Zasulitch) eftersom det använder ord som ’förfall’ två gånger, vilket är sällan hos Marx, för vilket termen inte har något vetenskapligt värde." (RIMC, ’Dialectique’)
Sådana uttalanden är fullständigt absurda. Motiverade av en parasitär, anti-IKS attityd, är det enda som dessa beskyllningar har gemensamt är att utesluta förfallsbegreppet från Marx och Engels arbeten. Så för Aufheben, (22) "uppträdde teorin om kapitalismens förfall för första gången i den Andra internationalen" medan det för RIMC (’Dialectique’) föddes det efter första världskriget:
"målet med detta arbete är att göra en global och definitiv kritik av begreppet ’förfall’ vilket, som en av dess huvudsakliga avvikelser föddes perioden efter första världskriget, förgiftar den kommunistiska teorin och på grund av dess uppenbara ideologiska karaktär hindrar varje vetenskapligt arbete som syftar till att återställa den kommunistiska teorin."
Slutligen för Internationalist Perspectives (Towards a new theory of the decadence of capitalism) var det Trotskij som uppfann detta begrepp:
"uppfattningen om kapitalismens förfall uppstod i Tredje internationalen, där det utvecklades speciellt av Trotskij …"
Vem kan förstå detta? Om det är något som måste vara uppenbart vid det här laget för läsaren som har sett extrakten från Marx och Engels i denna artikel, så är det att uppfattningen om förfallet har sitt verkliga ursprung där, i den historiska materialistiska metoden. Inte bara är denna uppfattning kärnan i den historiska materialismen, definierad mycket precist på en teoretisk och begreppslig nivå, det är också ett operativt vetenskapligt verktyg i den konkreta analysen av utvecklingen av olika produktionssätt. Och om så många organisationer i arbetarrörelsen har utvecklat förfallsbegreppet, som skriverierna av de parasitära grupperna erkänner till skillnad från dem själva, så är det helt enkelt av det skälet att detta begrepp är ett av marxismens mest grundläggande!
Bordigisterna i PCI har aldrig accepterat förfallsanalysen som utvecklades av den Italienska kommunistiska vänstern mellan 1928 och 1945 (23) trots deras hävdande av en historisk kontinuitet med den. Bordigismens födelseakt 1952 utmärkte sig genom förnekandet av begreppet (24) medan Battaglia Communista (25) vidhöll den Italienska vänsterns principiella landvinningar i denna punkt, rörde sig elementen runt Bordiga bort från dem när de bildade Parti Communiste Internationale. Trots denna större teoretiska tillbakagång, har PCI inte desto mindre alltid tillhört det internationalistiska lägret i den kommunistiska vänstern. Det har alltid varit rotat i den historiska materialismen och faktiskt, trots dess egen bristande medvetenhet om detta, alltid försvarat de breda linjerna i analyserna om förfallet! För att visa detta behöver vi bara citera deras egna grundläggande ståndpunkter på baksidan av dess publikationer:
"Imperialistiska världskrig visar att kapitalismens sönderfallskris är oundviklig på grund av det faktum att det definitivt har trätt in i en period där dess expansion inte längre historiskt når upp till tillväxten i produktivkrafterna, utan binder dess ackumulering till upprepad och växande förstörelse." (I grund och botten säjer IKS inte något annat!) (26)
Vi kan citera ett antal passager från deras egna texter där själva begreppet kapitalismens förfall erkänns underförstått eller uttryckligen:
"medan vi insisterar på den cykliska naturen hos kriserna och världskapitalismens katastrofer, påverkar detta inte på något sätt den allmänna definitionen av dess nuvarande stadium, ett förfallsstadium där den ’den objektiva förutsättningen för den proletära revolutionen inte bara är mogen, utan övermogen’ som Trotskij uttryckte det." (Programme Communiste nr 8). Och ändå idag, i dess pamflett som kritiserar våra ståndpunkter, försöker den på flera sidor göra en (mycket dålig) polemik mot förfallsbegreppet, utan att förstå att det ännu en gång motsäger sig själv:
"eftersom det sedan 1914 varit revolution och endast revolution på agendan, d.v.s. att de objektiva villkoren är närvarande överallt, är det omöjligt att förklara frånvaron av denna revolution utan att falla tillbaka på subjektiva faktorer: vad som saknas för att revolutionen skall bryta ut är bara proletariatets medvetande. Detta är ett deformerat eko av den felaktiga ståndpunkten av den store Trotskij i slutet av 1930-talet. Trotskij trodde också produktivkrafterna hade nått sitt möjliga maximum under den kapitalistiska ordningen och i konsekvens därmed att de objektiva villkoren för revolutionen var mogna (och att de t.o.m. hade början vara ’övermogna’): det enda hindret som därmed fanns var nivån på de subjektiva villkoren." (PCI pamflett nr 29)
Invariancens mysterier!
När det gäller Battaglia Comunista, måste det sägas att trots deras anspråk på kontinuitet med den Italienska fraktionen av den Internationella kommunistiska vänstern (27) och dess ståndpunkter, så går de mot sina bordigistiska rötter. Efter att ha förkastat Bordigas ståndpunkter 1952 och efter att ha återtagit vissa lärdomar från den Italienska vänstern i exil, har Battaglia med dagens uttryckliga förnekande av förfallsteorin, utvecklad av Fraktionen (28), kommit tillbaka till samma sida som Parti Communiste Internationale. Det är ett återvändande till källorna, eftersom både i grundningsplattformen 1946 och plattformen från 1952 är förfallsbegreppet frånvarande. Den politiska vagheten i dessa två programmatiska dokument när det gäller att förstå den period som öppnades upp med första världskriget har alltid varit ursprunget till de svagheter och svängningar som Battaglia Communista haft i försvaret av klasståndpunkter.
Slutligen, denna undersökning har gjort det möjligt för oss att se texterna av marxismens grundare är mycket långt ifrån de olika varianterna av historisk materialism som försvaras av alla våra kritiker. Vi väntar på att de skall visa, med hjälp av Marx och Engels egna texter, som vi har gjort i denna artikel med förfallsbegreppet, giltigheten i deras egen vision om produktionssättens succession! Under tiden tillåter vi oss att le en liten smula åt deras rätt grandiosa pretentioner av att vara experter i marxism, med kunskap om Marx och Engels arbeten, vet vi att aldrig förlora vår känsla för humor.
När smicker ersätter en politisk linje
Sida upp och sida ned hävdar IFICC (29) att det för en kamp mot en förmodad degenerering av vår organisation, fokuserande på vår analys av styrkeförhållandet mellan klasserna, vår orientering för ett ingripande i klasskampen, vår teori om kapitalismens sönderfall, vår attityd i förhållande till proletära politiska miljön, vårt interna fungerande, etc. Det argumenterar att IKS befinner sig i sin dödskamp att IBRP nu representerar polen för politiskt klargörande och organisering:
"Med öppnandet av en kurs mot opportunism, sekterism och defaitism av det officiella IKS, är IBRP nu i centrum för en dynamik mot konstruktion av partiet."
Denna kärleksdeklaration är t.o.m. ackompanjerad av en ren och skär politisk allians med IBRP:s ståndpunkter:
"Vi är medvetna om skillnader existerar mellan denna organisation och oss själva, speciellt när det gäller analysmetoden än ifråga om politiska ståndpunkter." (Bulletin nr 23)
Med ett penndrag eliminerar IFICC, tappra försvarare av ortodoxin i IKS plattform, alla viktiga politiska skillnader mellan IKS och IBRP. Men det finns något ännu mer betydelsefullt. Vid en tidpunkt när något som är en viktig kärna i IKS plattform – frågan om förfallet – under de två senaste åren mer eller mindre öppet ifrågasatts av IBRP (30) och som blivit utsatt för en mycket oärlig kritik av PCI (Programme Communiste), finner IFICC inget bättra att göra än att hålla tyst på alla språk och t.o.m. beklaga att vi tar upp ett försvar av förfallsanalysen mot PCI:s och IBRP:s avvikelser:
"Detta är hur de ifrågasätter den proletära karaktären hos denna organisation och av IBRP genom att förpassa dem båda till det proletära lägrets marginaler (se International Review nr 115)" (presentation till IFICC Bulletin nr 22)!
Hittills har IFICC lyckats med att skriva inte mindre än fyra artiklar i ämnet kapitalismens förfall (Bulletin nr 19, 20, 22, 24). Dessa artiklar har den pompösa titeln ’Debatt inom det proletära lägret", men en läsare kommer inte att finna den minsta referens till IBRP:s förkastande av förfallsbegreppet! Denne kommer dock att finna de vanliga hätska utfallen mot vår organisation hävdande på det mest löjeväckande sätt att vi är de som lämnar förfallsteorin! Inte ett ord om IBRP som uttryckligen ifrågasätter förfallsteorin men å andra sidan bittra attacker mot IKS som resolut försvarar denna teori!
Fyra månader efter att IBRP publicerat en ny lång artikel som förklarade varför det ifrågasätter förfallsteorin som den utvecklats av den kommunistiska vänstern. (Prometeo nr 8, December 2003), ägnar IFICC i sin presentation till sin Bulletin nr 24, april 2004, en enda rad till att applådera detta "grundläggande bidrag":
"Vi hälsar arbetet som gjorts av kamraterna i PCInt som har visat sin vilja att klargöra frågan. Utan tvekan kommer vi att ha anledning att återkomma till detta."
IBRP:s artikel ses uppenbarligen inte för vad det är – en allvarlig tillbakagång på en programmatisk nivå – utan spelas upp som ett bidrag till kampen mot våra förmodade politiska avvikelser:
"den kris som IKS mer och mer sjunker ned i idag driver grupper i det proletära lägret till att se över denna fråga om förfallet; detta uttrycker deras engagemang i kampen mot den opportunistiska glidningen av en grupp i den proletära politiska miljön, deras deltagande i en kamp att rädda vad som räddas kan från en opportunistiska glidningen i vår organisation. Vi hälsar denna ansträngning …"
När smicker ersätter en politisk linje, är det inte längre fråga om opportunism, det är rövslickeri. För att dölja sitt beteende som gangsters och informatörer med en pseudo-politisk fernissa, ’upptäckte’ IFICC snabbt viktiga skillnader med IKS, nämligen genom att göra sig av med vår analys om kapitalismens sönderfall. (31) IFICC var tvungen att eliminera det som är politiskt mest ’impopulärt’ bland grupperna i den revolutionära miljön för att närma sig och bli erkända av dem. Sålunda knäböjer de för dem som den smickrar. Med de tycks inte ha svalt betet:
"Även om vi inte utesluter möjligheten att individer kan komma från IKS och gå med i våra led, är det helt omöjligt att det skulle uppstå inom det grupper eller fraktioner som, i en debatt med deras egen organisation, kommer i grupp till en ståndpunkt som sammanfaller med vår (…) Ett sådant resultat kan bara komma utifrån ett fullständigt ifrågasättande, eller hellre, ett brott med IKS praktiska, politiska och allmänna programmatiska ståndpunkter och inte bara deras förändring eller förbättring." (ICP pamflett nr 29)
Vi skulle inte ha formulerat oss bättre själva! Efter att gjort sig av med sönderfallsteorin, är IFICC redo att reducera alla politiska skillnader mellan IKS och IBRP till några mindre frågor som handlar om "analysmetod"; imorgon kommer den vara helt beredd att dumpa förfallsteorin för att förföra grupper som är fientliga till dessa två begrepp, och på detta sätta fortsätta sin smutsiga och helt igenom oärliga arbete att försöka isolera IKS från de andra grupperna i den proletära politiska miljön.
C. Mcl (Från International Review nr 118)
Noter
Läs Bordigas kritiska reflektioner om förfallsteorin skriven 1951: La doctrine du diable au corps, åter publicerad i le Proletaire no. 464 (PCI’s tidning i Frankrike); se också Le renversement de la praxis dans la theorie marxiste, åter publicerad i Programme Communiste nr. 56 (PCI’s teoretiska tidskrift på franska), liksom protokollen för mötet i Rom1951 som publicerats i Invariance no. 4
Denna strömning uppstod i 1800- och 1900-talet, och i vissa länder spelade den en viktig roll fram till 1930-talet. Dess främsta kännetecken var att man tillbakavisade (eller åtminstone kraftigt underskattade) proletariatets behov av att skapa ett politiskt parti, vare sig för kampen inom kapitalismen, eller den revolutionära kampen för sekelskiftet mellan att störta kapitalismen: fackföreningen ansågs vara den enda möjliga organisationsformen. Faktum är att förhållningssättet hos de, som vänder sig till den syndikalistiska traditionen, kommer till stora delar från den diskreditering som själva idén om en politisk organisering har drabbats av som ett resultat av stalinismens erfarenhet: först den brutala repressionen i själva Sovjetunionen, sedan krossandet av arbetarrevolterna i Östtyskland och Ungern under 1950-talet; invasionen i Tjeckoslovakien 1968; det franska kommunistpartiets sabotage av arbetarkampen under maj 1968; sedan återigen repressionen av de polska arbetarnas kamp i början av 1970-talet, etc. Denna situation har förvärrats sedan Berlinmurens fall 1989, och den härskande klassens äcklande kampanjer som syftar till att likställa stalinismens kollaps med marxismens och kommunismens bankrutt, och på så sätt slå ned varje idé om en politisk organisering på grundval av marxistiska principer.
Att lära sig av historien
En av proletariatets främsta styrkor är dess förmåga att ständigt gå tillbaka till tidigare nederlag och misstag, för att kunna förstå dem och dra de lärdomar som behövs för den nuvarande och framtida kampen. Som Marx sade:
"Proletära revolutioner….kritiserar ständigt sig själva, avbryter ständigt sitt eget förlopp, går tillbaks till det skenbart fullbordade för att ta itu med det på nytt, hånar blodigt halvheterna, svagheterna i sina första ynkliga försök…"
(Louis Bonapartes 18e Brumaire).
Erfarenheten av den revolutionära syndikalismen i arbetarrörelsen utgör inte något undantag för denna nödvändiga, kritiska undersökning, för att kunna dra lärdomar av den. För att göra detta, måste vi placera de syndikalistiska idéerna och aktionerna i sitt historiska sammanhang, vilket är det enda som gör det möjligt för oss att sätta dess i ursprung i sammanhanget av arbetarrörelsen historia som helhet.
Det är därför vi har beslutat att påbörja en serie artiklar (där denna utgör en introduktion) om den revolutionära syndikalismens och anarkosyndikalismens historia. Vi ska försöka besvara följande frågor:
Vi kommer att grunda vårt svar på arbetarklassens konkreta erfarenhet av syndikalismen, genom en analys av flera viktiga perioder i proletariatets liv:
Syftet med denna serie är inte att presentera en detaljerad kronologi över de olika syndikalistiska organisationerna, utan att visa på hur syndikalismens principer inte bara inte bara har visat sig otillräckliga som en kompass för proletariatets kamp för sin frigörelse, utan även under vissa omständigheter har bidragit till att dra in proletariatet på borgarklassens terräng. Detta historiska, materialistiska tillvägagångssätt kommer att visa på den djupgående skillnaden mellan anarkism och marxism, vilket särskilt uttrycks i dess olika attityd gentemot det förräderi som har ägt rum både inom den socialistiska och anarkistiska rörelsen.
Anarkisterna brukar aldrig tveka om att peka finger åt det stora förräderi som den socialistiska och kommunistiska rörelsen gjorde sig skyldiga till: socialistpartiernas deltagande i kriget 1914-18, och den stalinistiska kontrarevolutionen under 1920- och 30-talet. De påstår att detta är det ofrånkomliga resultatet av ett "auktoritärt" arv som passerat från Marx till Stalin via Lenin: i korthet ett slags "arvsynd", där man helt och hållet stöder borgarklassens propaganda om "kommunismens död". Deras attityd är helt annorlunda när det gäller anarkisternas egna förräderi: varken den anti-tyska patriotismen hos Kropotkin eller James Guillaume 1914, eller det franska CGT:s helhjärtade stöd till den oheliga alliansen under det första världskriget, eller CNT:s deltagande i den spanska republikens borgerliga regeringar, kan i deras ögon ifrågasätta anarkismens eviga "principer".
I den marxistiska rörelsen har förräderierna i stället alltid bekämpats och förklarats av vänstern (2).
Vänsterfraktionernas kamp var aldrig begränsad till att enbart "påminna" om marxistiska principer. Den var alltid en praktisk och teoretisk kamp för att förstå och demonstrera vad orsaken till förräderiet var, hur det kunde förklaras av förändringar i kapitalismens historiska, materiella situation och särskilt hur förändringen i situationen hade gjort olika kampmetoder otidsenliga som dessförinnan varit giltiga för arbetarklassens kamp.
Här finns ingen motsvarighet hos anarkisterna och anarkosyndikalisterna, som fortsätter att tillskriva sina principer ett evigt, rent moraliskt värde, utan något historiskt innehåll. Inför ett "förräderi" finns därför inget annat att göra än att åter slå fast samma eviga värden, och det är därför som anarkismen, i motsats till marxismen, aldrig har utkristalliserat några vänsterfraktioner. Det är också därför som de verkliga revolutionärerna i den franska syndikalistiska rörelsen 1914 (runt Rosmer och Monatte) inte försökte formera en vänsterströmning i den syndikalistiska rörelsen, utan istället vände sig mot bolsjevismen.
Som vi har sett ovan, så ligger kärnmotsättningen mellan den revolutionära syndikalistiska strömningen och marxismen i frågan om den organisatoriska form som arbetarklassen behöver för sin kamp mot kapitalismen. Faktum är, att detta fråga inte kan förstås med en gång. Proletariatet är den revolutionära klass vars historiska uppgift är att störta kapitalismen: detta betyder inte att den uppstod fullt formerad i det kapitalistiska samhället, likt Athena från Zeus’ huvud. Tvärtom är arbetarklassen tvungen att erövra sitt medvetande till priset av enorma ansträngningar och bittra nederlag. Från första början på sin väg mot frigörelse, var proletariatet tvunget att konfrontera två grundläggande förutsättningar:
Arbetarklassens hela historia under 1800-talet kännetecknades verkligen av en ständig kamp för att finna de mest användbara formerna för organisering, för att kunna svara upp till dessa två grundläggande behov, vilka konkret utgjordes av att utveckla både en allmän organisering för att kunna organisera alla arbetare i kampen, och en politisk organisation, som hade som en av sina uppgifter att ge ett klart perspektiv för dessa strider.
Perioden från den tidiga organiseringen av arbetarklassen fram till Pariskommunen kännetecknades av en hel rad försök till proletär organisering, oftast starkt influerade av den specifika historien hos arbetarrörelsen i varje land. Under denna period var en av de huvudsakliga uppgifterna för arbetarklassen och dess organisatoriska försök fortfarande att skilja ut sig själv som en specifik klass, skild från andra klasser i samhället (borgarklassen och småbourgeoisien), med vilka man stundtals kunde dela samma målsättningar (som att störta den feodala ordningen).
I detta historiska sammanhang, kännetecknat av omogenheten hos ett fortfarande oerfaret proletariat statt i utveckling, kom dessa två grundläggande behov för arbetarklassen att uttryckas i organisationer som antingen tenderade att vända sig bakåt i historien (som de franska "compagnons" som såg tillbaka mot det feodala gillesystemet), eller också misslyckades med att förstå behovet av en allmän organisering av klassen för att bekämpa den kapitalistiska ordningen, trots deras verkligt radikala kritik av det kapitalistiska systemet. Därför kom proletariatets första politiska organisationer att karaktäriseras av en "sekteristisk" vision, som såg revolutionen som en uppgift, inte av klassen som helhet utan som ett verk av en minoritet av konspiratörer som skulle ta makten genom en statskupp, för att efteråt lägga makten i folkets händer. Ur denna tradition kom så stora personligheter i arbetarrörelsen som Gracchus Babeuf och Auguste Blanqui. Under samma period så utarbetade de utopiska socialisterna (de mest kända var Fourier och Saint-Simon i Frankrike och Robert Owen i Storbritannien) sina planer för ett framtida samhälle som syftade till att ersätta det kapitalistiska samhället, som man skoningslöst förkastade, ofta med stor insikt.
Arbetarklassens första massorganisationer uttryckte både en tendens att söka en illusorisk tillbakagång till det förgångna, men också tillfälligtvis en intuitiv uppfattning om klassens framtid som gick långt utöver dess kapacitet vid denna tid: å ena sidan, exempelvis, den hemliga fackföreningsorganisationen i Storbritannien i slutet av 1700-talet (som gick under namnet "Army of Redressers" under kommando av den mytiske General Ludd) ("Ludditer" på svenska, ö a) uttryckte ofta en längtan hos arbetarna efter en återgång till en tillvaro som hantverkare; å andra sidan, hittar vi the Grand National Consolidated Union (3), som i början av 1800-talet syftade till att förena de olika korporativistiska rörelserna i en revolutionär generalstrejk, i en utopisk föregångare till arbetarråden, som kom att skapas ett århundrade senare.
Borgarklassen förstod mycket tidigt den fara som en massorganisering av arbetare representerade: år 1793, mitt under den Franska Revolutionen, stiftade man "Loi Chapelier", en lag som förbjöd varje form av arbetarföreningar, inbegripet enkla vänorganisationer för ömsesidigt ekonomiskt stöd vid arbetslöshet eller sjukdom.
Som det utvecklades, kom proletariatet mer och mer att hävda sig som en självständig klass i relation till andra klasser i samhället. I den brittiska Chartismen, kan vi se både embryot till det politiska klasspartiet liksom den första separeringen av arbetarklassen från den radikala småbourgeoisien.. Den våg av strider som slutade med nederlaget för revolutionerna 1848 (och därmed även för Chartismen) har lämnat efter sig de priciper som införlivades i det Kommunistiska Manifestet. Icke desto mindre var idén om ett verkligt proletärt politiskt parti fortfarande något som skulle uppstå senare, eftersom den Första Internationalen som bildades under 1860-talet kombinerade kännetecknen både hos det politiska partiet och den enhetliga massorganisationen.
Pariskommunen 1871, som följdes av Första Internationalens Haag-kongress 1872, var en vattendelare i utvecklingen av arbetarklassens organisationer. Förmågan hos de arbetande massorna att gå utöver Blanquisternas konspiratoriska praktik visades tydligt av deras förmåga till organisering, både den lyckade ekonomiska kampen för de arbetare som var organiserade i Internationella Arbetar Associationen –IAA (1:a Internationalen), och i skapandet av Kommunen, det första exemplet på arbetarmakt i historien. Därefter, var det bara anarkisterna med sin ideologi om den "exemplariska aktionen", särskilt Bakunins efterföljare (4), som förblev anhängare av en ultra-minoritär konspiration som ett medel för kampen. På samma gång hade Kommunen visat på det absurda i idén att arbetarna helt enkelt kunde ignorera politisk aktivitet (med andra ord, omedelbara krav på staten och ett revolutionärt perspektiv av ett maktövertagande).
Nedgången, både i kampen och i klassmedvetandet, som följde på Kommunens förkrossande nederlag, betydde att dessa lärdomar inte kunde utvecklas omedelbart. Men de 30 år som följde på Kommunen innebar en dekantering av proletariatets förståelse av hur man organiserar sig: å ena sidan, fackföreningsorganiseringen för försvaret av de ekonomiska intressen hos arbetare i ett företag eller i en bransch, och å andra sidan organiseringen i ett politiskt parti både för försvaret av arbetarklassens omedelbara och allmänna intressen genom en parlamentarisk politisk aktion (kamp för att begränsa barnarbete eller kvinnors arbete, för att begränsa arbetsdagen, exempelvis) eller för att förbereda och propagera för ett "maximiprogram", med andra ord för att störta kapitalismen och genomföra en socialistisk omdaning av samhället.
Eftersom kapitalismen som helhet fortfarande befann sig i sin uppgångsperiod, vilket speciellt visade sig i en aldrig tidigare skådad utveckling av produktivkrafterna (de sista 30 åren av 1800-talet expanderade och utvecklades de kapitalistiska produktionsförhållandena över hela världen), var det fortfarande möjligt för arbetarklassen att vinna varaktiga reformer från borgarklassen.(6). Att utöva påtryckningar mot de borgerliga partierna inom en parlamentarisk ram gjorde det möjligt att anta lagar som gynnade arbetarklassen, liksom avskaffandet av de anti-socialistiska lagarna som förbjöd organiseringen av arbetare i fackföreningar och politiska partier.
Dess värre, kom framgångarna för arbetarpartierna att visa sig bli utomordentligt farliga. Den reformistiska strömningen ansåg att denna situation, vilka innebar att arbetarorganisationernas inflytande ökade på grundval av verkliga reformer som hade vunnits för arbetarklassen, vilka man trodde var slutgiltiga, när de i själva verket var högst tillfälliga. Reformisterna, för vilka "rörelsen är allt, målet intet", fick sitt största inflytande i slutet av 1800-talet, antingen i de politiska partierna eller i fackföreningsrörelsen, beroende på vilket land man befann sig i. Därför kom Bernsteins strömning i Tyskland att utveckla en opportunistisk politik som övergav det revolutionära målet som antagits av partiet, att kraftigt bekämpas inom det socialdemokratiska partiet av vänsterflygeln runt Rosa Luxemburg och Anton Pannekoek. I kontrast till detta kom den revisionistiska strömningen att ha ett starkt inflytande i den starka tyska fackföreningsrörelsen. I Frankrike var situationen helt motsatt, och socialistpartiet i Frankrike var mycket mer djupgående än i Tyskland präglat av en reformistisk och opportunistisk ideologi. Detta illustrerades när den socialistiska ministern Alexandre Millerand togs upp i Waldeck-Rosseau-regeringen mellan 1899 och 1901(7). Detta deltagande i regeringsmakten förkastades av hela socialdemokratin vid den Andra Internationalens kongressen, och övergavs endast med svårighet (och beklagande) av de franska socialisterna själva. Det var därför ingen tillfällighet att 1914, när man bröt med de organisationer som hade gått över till fiendelägret (socialistpartierna och fackföreningarna), uppstod den internationalistiska vänstern ur det tyska partiet (Spartacusgruppen runt Luxemburg och Liebknecht), och från de franska fackföreningarna (den internationalistiska tendens som representerades av Rosmer, Monatte och Merrheim, bland andra).
I allmänhet var opportunismen mer närvarande i de parlamentariska fraktionerna av socialistpartierna, och i en hel partiapparat som var involverad i parlamentariskt arbete. Denna apparat utövade också den största attraktionskraften hos alla karriärinriktade personer som gick med i partiet i hopp om att dra fördel av arbetarrörelsens växande inflytande, men som naturligtvis inte hade något intresse av ett revolutionärt störtande av den rådande ordningen. Som ett resultat av detta, så fanns det en tendens inom arbetarklassen att identifiera politiskt arbete med parlamentarisk aktivitet, parlamentarisk aktivitet med opportunism och karriärism, karriärism med den småborgerliga intelligentian utav advokater och journalister, och slutligen opportunism med själva begreppet politiskt parti.
Inför denna utveckling av opportunismen, kom många revolutionära arbetare att helt och hållet förkasta politisk aktivitet och så att säga dra sig tillbaka till fackföreningarna. Därför, så till vida att den revolutionära syndikalistiska rörelsen var en verklig arbetarklasströmning, var dess mål – vilket vi ska se – att bygga upp fackföreningar som skulle vara arbetarklassens enhetsorgan, kapabla att samla den för försvaret av dess ekonomiska intressen, och förbereda den för den dag man skulle ta makten genom generalstrejken, och att fungera som en organisatorisk struktur för det framtida kommunistiska samhället. Dessa fackföreningar skulle vara klassens fackföreningar, utan den karriärism som kännetecknade den intelligentia, som ville använda arbetarrörelsen för att ge sig själv plats på parlamentsbänkarna, och självständiga – som franska CGT:s Amiens-kongress deklarerade – från alla politiska partier.
I korthet kan vi citera vad Lenin sade:
"I Västeuropa utgjorde den revolutionära syndikalismen i många länder ett direkt och oundvikligt resultat av opportunism, reformism och parlamentarisk kretinism. I vårt land kom även "Duma-aktiviteten" att öka opportunismen i en avsevärd omfattning, vilket reducerade Mensjevikerna till undfallenhet inför Kadettpartiet (…) Därför kan inte syndikalismen annat än utvecklas på rysk jord som en reaktion på detta skamliga uppförande av de "distingerade" socialdemokraterna"(8).
Vad kännetecknar de syndikalistiska strömningarna?
Vad var då denna revolutionära syndikalism, vars utveckling Lenin förutsåg? Först av allt delade dess olika komponenter en gemensam vision av vad en fackförening skulle vara. För att summera denna uppfattning finns inget bättre sätt än att citera förordet till den andra konstitutionen av International Workers of the World (IWW) som antogs i Chicago 1908:
"Det är arbetarklassens historiska uppgift att göra sig av med kapitalismen.(9) Produktionens armé måste organiseras, inte bara för den dagliga kampen mot kapitalisterna, utan också för att fortsätta produktionen när kapitalismen har blivit störtad. Genom att organisera oss industriellt så formerar vi strukturen hos det nya samhället inom det gamlas skal".(10)
Fackföreningen skall därför vara enhetsorganisationen för arbetarklassen, ägnad åt att försvara de omedelbara intressena, för det revolutionära maktövertagandet, och för organiseringen av det framtida kommunistiska samhället. Enligt denna vision, är det politiska partiet i bästa fall irrelevant (Bill Haywood ansåg att IWW var "socialism i overaller", och i värsta fallet, en plantskola för byråkrater.
Det finns två stora frågor att kritisera denna syndikalistiska vision för, som vi ska återkomma till i detalj senare.
Det första gäller idén om att det är möjligt "(att formera) det nya samhällets struktur inom det gamlas skal". Denna idé om att det är möjligt att börja bygga det nya samhället inom det gamla bygger på en djupgående oförståelse av den grad av motsättningar som finns mellan kapitalismen, det sista utsugande systemet, och det klasslösa samhälle som måste ersätta det. Detta allvarliga fel leder till att man underskattar djupet i den samhälleliga förändring som krävs för att genomföra övergången mellan de två samhällsformerna, och man underskattar också den härskande klassens motstånd mot arbetarklassens maktövertagande.
Varje idé att det är möjligt att hitta en konstgjord genväg, och på så sätt undvika de ofrånkomliga begränsningar som övergången från kapitalismen till ett klasslöst samhälle innebär, spelar i själva verket i händerna på så reaktionära uppfattningar som självförvaltning (i själva verket självutsugning), eller byggandet av socialism i ett land, Stalins skötebarn. När dagens anarkister kritiserar bolsjevikerna för att inte ha genomfört radikala åtgärder för en förändring av samhället i oktober 1917, när kapitalismen ekonomiskt dominerade hela planeten, inbegripet Ryssland, avslöjar man enbart sin reformistiska vision både av revolutionen och det nya samhälle som revolutionen ska etablera. Det är knappast överraskande eftersom den syndikalistiska visionen faktiskt bara begränsas till att ändra ägandet av privategendomen: kapitalisternas privategendom blir en grupp arbetares privategendom, eftersom varje fabrik, varje företag, ska förbli självständiga gentemot de övriga. Denna vision av den framtida samhällsförändringen är så begränsad att det förutser att samma arbetare fortsätter att arbeta i samma industrier, och arbetar under samma villkor.
Vår andra kritik av den revolutionära syndikalismen är att den totalt ignorerade den verkligt revolutionära erfarenheten hos arbetarklassen. För marxisterna var den ryska revolutionen 1905 ett avgörande moment, särskilt då den spontant kom att skapa arbetarråden. För Lenin var sovjeterna "den slutgiltigt funna formen för proletariatets diktatur". Rosa Luxemburg, Trotskij, Pannekoek, hela vänsterflygeln av socialdemokratin som senare kom att bilda den Tredje Internationalen, lade stor vikt vid analysen av dessa händelser, men även andra, som de stora strejkerna i Holland 1903. Genom propagandan från den Andra Internationalens vänsterfraktioner, så kom den politiska erfarenheten från 1905 att bli ett vitalt element i arbetarklassens medvetande, som kom att bära frukt i oktober 1917 i Ryssland (där anarkisterna för övrigt spelade en minimal roll) och den revolutionära våg som kom att utveckla arbetarråd i Finland, Tyskland och Ungern. De "revolutionära" syndikalisterna , däremot, satt fast i abstrakta scheman som baserades på erfarenheten av en reformistisk fackföreningskamp under kapitalismens uppåtgående fas, och som därmed visade sig vara helt oanvändbara för en revolutionär kamp under kapitalismens förfallsperiod. Det är sant, att anarkisterna brukar påstå att den spanska "revolutionen" var mycket mer djupgående än den ryska när det gällde social förändring. Inget kunde vara längre ifrån sanningen!
Dagens revolutionära syndikalister fortsätter i samma tradition, och ignorerar helt och hållet den verkliga erfarenheten av arbetarkamp sedan 1968. I synnerhet tar man inte hänsyn till det faktum att, å ena sidan, är organisationsformen som kampen tar sig inte en fackförening, utan ett suveränt stormöte med valda och återkallbara delegater(11), samtidigt som den borgerliga staten själv direkt har införlivat fackföreningarna inom sig(12).
Vi har nu sett att de revolutionära syndikalisterna och anarkosyndikalisterna delar en gemensam vision av fackföreningen som en plats där arbetarklassen organiserar sig. Låt oss nu titta på tre nyckelelement som regelbundet förs fram av syndikalistiska organisationer, och som vi kommer att undersöka i detalj i senare artiklar.
Direkt aktion
Man kan idag tro, att frågan om direkt aktion har lösts av historien. När den revolutionära syndikalismen först uppstod, förde man fram den direkta aktionen i motsättning till "ledarskapets" agerande, med andra ord de parlamentariska ledarna i socialistpartierna eller fackföreningsbyråkraterna. Hursomhelst, när kapitalismen gått in i sin förfallsperiod har inte bara de "socialistiska" eller "kommunistiska" partierna definitivt förrått arbetarklassen, utan själva förutsättningarna för klasskampen har ändrats så att varje aktion på den parlamentariska terrängen, eller erövrandet av politiska "rättigheter" har blivit en omöjlighet. Därför är en debatt mellan "direkt aktion" och "politisk aktion" endast irrelevant. Vissa kan dra slutsatsen att historien redan har avgjort frågan, och att marxister och anarkister därför kunde komma överens om att försvara arbetarklassens direkta aktion i kampen.
Detta är inte fallet. Frågan om "direkt aktion" är en grundläggande skillnad mellan marxister och anarkistiska uppfattningar om den revolutionära minoritetens roll. För marxister är den revolutionära minoritetens agerande en aktion av det politiska avantgardet för arbetarklassen, och har absolut inget att göra med den slags minoritetsaktion som ärvts ifrån anarkisternas "exemplariska aktion", som i sig självt ersätter klassens agerande som helhet. Den politiska orientering som marxistiska organisationer lägger fram för klassen beror alltid på nivån av klasskampen som helhet, på en större eller mindre kapacitet vid varje given tidpunkt hos arbetarklassen att agera som en klass mot borgarklassen, och att anta kommunisternas principer och analyser i kampen ("att erövra teorins vapen" som Marx sade). Anarkosyndikalismen har tvärtemot förblivit infekterad av anarkisternas huvudsakligen moralistiska och minoritära vision. För denna strömning är det ingen skillnad mellan arbetarmassornas "direkta aktion" och den som utförs av en liten minoritet.
Idén om generalstrejken är inte specifik för anarkosyndikalismen, då den första gången kom till uttryck i den utopiska socialisten Robert Owens författarskap i början av 1800-talet. Trots detta har den kommit att bli kännetecknande för den syndikalistiska teoribildningen, och kan sammanfattas i tre aspekter(13):
I verkligheten har ingen av dessa idéer bestått provet av arbetarklassens konkreta erfarenheter.
Till att börja med, har den teori som säger att den revolutionära perioden skulle föregås av en kontinuerlig utveckling av fackföreningarnas styrka visat sig vara helt falsk. Varken i de ryska eller tyska revolutionerna var fackföreningarna några kamporgan eller organ för att utöva den proletära makten. Tvärtom kom de – som bäst – att utgöra en konservativ broms för revolutionen (exempelvis järnvägsarbetarnas fackförening i Ryssland, som motsatte sig revolutionen 1917). I alla länder som drogs med i det första världskriget, kontrollerade fackföreningarna arbetarklassen åt borgarklassen, för att kunna garantera krigsproduktionen och förhindra någon utveckling av motståndet mot slaktandet. Denna roll antogs utan tvekan av ledarskapet i det anarkosyndikalistiska CGT så snart Frankrike gick med i kriget.
Resultatet av den revolutionära syndikalismens vägran att befatta sig med "politik", var att man avväpnade arbetarklassen totalt när det gällde att konfrontera dessa frågor, vilka verkligen ställs i kritiska ögonblick av krig eller revolutioner. Alla de frågor som ställdes mellan 1914 och 1936 var politiska frågor: vilket slags krig var det som bröt ut 1914, ett imperialistiskt krig eller ett krig till försvar av demokratiska rättigheter gentemot den tyska militarismen? Vilket förhållningssätt skulle man ha till "demokratiseringen" av de absolutistiska staterna i februari 1917 (Ryssland) och 1918 (Tyskland)? Vilket förhållningssätt skulle man ha till den demokratiska staten i Spanien 1936 – var den en borgerlig fiende eller en antifascistisk allierad?? I vart och ett av dessa exempel visade sig den revolutionära syndikalismen vara oförmögen att ge ett svar, och i slutändan kom man att de facto gå i allians med borgarklassen.
Erfarenheten av strejken i Ryssland 1905 ifrågasatte de teorier som förts fram både av anarkisterna och socialdemokraterna (dåtidens marxister). Men endast marxismens vänsterflygel visade sig förmögen att dra lärdomarna från denna avgörande erfarenhet:
"Den ryska revolutionen, som är det första historiska experimentet för en modell av klasstrejken, innebär inte på något sätt ett rättfärdigande av anarkismen, utan en historisk likvidering av anarkismen (…) Därför har den historiska dialektiken, den klippa på vilken den Marxistiska socialismens lära vilar, inneburit att anarkismen idag, och med den idén om masstrejken, som är oupplösligt förbunden med den, har kommit att stå i motsättning till masstrejken, som bekämpades som själva motsättningen till politisk aktivitet hos arbetarklassen. Denna framstår idag som det mest kraftfulla vapnet i kampen för politiska rättigheter. Om därför den ryska revolutionen gör det nödvändigt att genomföra en grundlig revision av marxismens gamla ståndpunkt om masstrejken, så är det än en gång marxismen, vars allmänna metod och ståndpunkter har därigenom, i en ny form, gått segrande ut striden. "The Moor’s beloved can die only by the hand of the Moor".
(Rosa Luxemburg, Masstrejken på www.marxists.org [24], citatet är från Shakespeares Othello).
Internationalism eller anti-militarism?
Vid första anblicken kan det tyckas rent akademiskt att särskilja mellan internationalism och anti-militarism. Är det inte så, att om man är emot armén, så måste man väl vara för broderskap mellan alla folk? Är inte detta, till syvende och sist, samma kamp? I själva verket utgår dessa två principer från två helt olika förhållningssätt. Internationalismen baseras på en förståelse av att även om kapitalismen är ett världsomspännande system, så förblir det oförmöget att gå utöver den nationella ramen och en allt mer hysterisk tävlan mellan nationer. Som sådan, genererar den en rörelse som syftar till att störta kapitalismen internationellt, en arbetarklass som också är förenad internationellt. Ända sedan 1848, har arbetarklassens grundläggande slagord varit internationalistiskt, och inte ant-militaristiskt: "Proletärer i alla länder, förena er!" (Kommunistiska Manifestet). Men för den revolutionära marxistiska vänstern i socialdemokratin innan 1914, var det omöjligt att uppfatta kampen mot militarismen som annat än en delaspekt av en mycket större kamp.
"Socialdemokratin, i enlighet med dess uppfattning om militarismens väsen, anser att enbart avskaffandet av militarismen är något omöjligt: militarismen kan endast falla sönder tillsammans med kapitalismen, det sista klassamhället i historien (…) Socialdemokratins mål med den anti-militaristiska propagandan är inte att bekämpa systemet som ett isolerat fenomen, inte heller är dess slutgiltiga mål att avskaffa militarismen enbart"
(Karl Liebknecht: Miltarismus und Antimilitarismus).
Antimilitarismen, i kontrast till detta, är inte nödvändigtvis internationalistisk, eftersom den tenderar inte se kapitalismen som sin huvudfiende, utan bara en aspekt av den. För anarkosyndikalisterna i det franska CGT innan 1914, så var den antimilitaristiska propagandan framför allt motiverad av den omedelbara erfarenheten av att armén användes mot strejkande. De ansåg att det var nödvändigt att både ge ett moraliskt stöd till unga proletärer under deras militärtjänst, och att övertyga trupperna att vägra använda sina vapen mot strejkande. I sig finns inget att kritisera i ett sådant förhållningssätt. Men anarkosyndikalisterna visade sig oförmögna att förstå att militarismen som ett fenomen som är integrerat i kapitalismen, ett fenomen som bara blev värre under perioden före 1914, när de stora imperialistiska makterna förberedde sig för det första världskriget. Typiskt för denna oförståelse är idén om att militarismen endast är en ursäkt för att upprätthålla en repressiv styrka mot arbetarklassen, en idé som uttrycktes av de anarkosyndikalistiska ledarna Pouget och Pataud:
"regeringen ville upprätthålla krigsförberedelserna, för rädslan för krig var för dem det bästa sättet man kunde upprätthålla makten på. Tack vare krigsrädslan, om den skickligt upprätthölls, så kunde man placera armén i hela landet, under förevändning av att de skulle skydda gränserna, när de istället bara hotade folket och skyddade den härskande klassen" "Comment nous ferons la révolution", Pouget och Pataud)
I själva verket var CGT:s antimilitarism väldigt lik pacifismen, i dess förmåga att göra en 180 graders helomvändning så snart "fosterlandet var i fara". I augusti 1914, så upptäckte antimilitaristerna över en natt att den franska borgarklassen var "mindre militaristisk" än den tyska bourgeoisien, och att det därför var nödvändigt att försvara den franska "revolutionära traditionen" från 1789 mot den barbariska stövelklacken hos de preussiska militaristerna, hellre än att "förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig", för att använda Lenins uttryck.
Helt klart kunde inte längre frågan om militarismen användas på samma sätt efter den avskyvärda slakten 1914-18, som i skräck långt överträffade något av det som antimilitaristerna 1914 kunde föreställa sig. Den antimilitaristiska ideologin kom sedan att efterträdas, om vi säger så, av antifascismens ideologi, som vi kommer att se när vi analyserar CNT:s roll under kriget i Spanien på 30-talet . I båda fallen valde syndikalisterna ett läger – den mer demokratiska borgarklassen – mot en annan, en mer auktoritär och diktatorisk borgarklass.
Skillnaden mellan anarkosyndikalism och revolutionär syndikalism
Det var inte helt tydligt för deras samtida, att det fanns någon skillnad mellan de två olika strömningarna, som dessutom var sammanbundna på många sätt. Man kan säga att före 1914 så utgjorde CGT i Frankrike en förebild för de andra syndikalistiska strömningarna, på samma sätt som tyska SPD var en förebild för övriga partier i den Andra Internationalen. Det är dock viktigt, i en historisk tillbakablick, att särskilja mellan ståndpunkterna hos anarkosyndikalisterna och de revolutionära syndikalisterna. Denna distinktion hänger till stor del ihop med skillnaden mellan industriellt mindre utvecklade länder (som Frankrike och Spanien) och de två viktigaste och mest utvecklade länderna under 1800-talet (Storbritannien) och 1900-talet (USA). Där anarkosyndikalismen är nära förbunden med ett inflytande i arbetarklassen i de mindre utvecklade länderna av en anarkism som präglas av småbourgeoisien och småhantverkare på väg att proletariseras, så var den revolutionära syndikalismen ett svar på de problem som mötte ett proletariat som var koncentrerad i en storskalig industri.
Vi ska kort undersöka tre viktiga element som gör det möjligt att särskilja de olika strömningarna.
För eller emot centralisering. Anarkosyndikalismen har alltid haft en federalistisk vision, enligt vilken federationen inte är mer än en samorganisation av oberoende fackföreningar: Konfederationen/"Centralorganisationen" har ingen auktoritet på nivån den lokala fackföreningen/samorganisationen. Särskilt inom CGT, passade denna situation anarkosyndikalisterna perfekt, eftersom de var dominerande framför allt i de små fackföreningarna och det system som gav varje fackförening en röst på nivån av "Centralorganisationen"-Konfederationen gjorde att man fick en betydelse i CGT som vida översteg deras numerära antal.
Den revolutionära syndikalismen inom IWW grundades, i motsats till detta, både implicit och explicit på den internationella centraliseringen av arbetarklassen. Det är ingen tillfällighet att ett av IWW:s slagord var "One big union!". Även fackföreningens namn ("Industrial Workers of the World") deklarerar tydligt – även om man i verkligheten inte alltid levde upp till denna ambition – sin intention att samla arbetarna i hela världen i en enda organisation. IWW:s stadgar som antogs i Chicago 1905 underströk det centrala organets auktoritet:
"Uppdelningen mellan Internationella och Nationella Industriella fackföreningar skall ha fullständig industriell självständighet i sina respektive interna affärer, förutsatt att det Allmänna Verkställande Utskottet har makten att kontrollera frågor som rör intressen för den allmänna välfärden"
(Se "Jim Crutchfield’s IWW Page" som citeras ovan för hela texten)(14).
Det fanns en avsevärd skillnad mellan anarkosyndikalisterna och de revolutionära syndikalisterna när det gällde deras inställning till politisk aktion. Även om det fanns medlemmar i socialistpartierna i vissa av CGT:s fackföreningar, så var anarkosyndikalisterna själva "anti-politiska" i det att man inte såg något i dessa partier förutom parlamentariskt manövrerande eller manipulation från "ledarskapet". Den berömda Amiens-deklarationen 1906 deklarerade CGT:s totala oberoende från något parti eller "sekt" (en referens till de anarkistiska grupperna). Detta förkastande av varje politisk vision (som betydde att man förkastade dåtidens parlamentariska aktivitet) var en av orsakerna till att CGT var fullständigt politiskt oförberett för kriget 1914, som inte gick att placera in i ett schema för en generalstrejk på en rent "ekonomisk" terräng. Detta anarkistiska förkastande av "politik" hade ingen motsvarighet vid tiden för bildandet av IWW, även om grundarna ansåg att man byggde en enhetlig organisation för arbetarklassen och hade för avsikt att upprätthålla denna frihet att agera i relation till de politiska partierna. Tvärtom var de mest kända grundarna och ledarna för IWW även medlemmar i ett politiskt parti: Big Bill Haywood var inte bara sekreterare i Western Federation of Miners utan även medlem i Socialist Party of America, liksom A. Simons. Daniel De Leon från Socialist Labor Party spelade också en ledande roll i bildandet av IWW. I de något speciella sammanhang som fanns i USA, så betraktades IWW ofta av borgarklassen och den reformistiska fackföreningen AFL (American Federation of Labour) som ett fackligt uttryck för politisk socialism. Även efter splittringen 1908, vid kongressen där IWW ändrade sin konstitution till att förbjuda varje deltagande i politisk (det vill säga parlamentarisk) aktion, fortsatte medlemmar i SPA att spela en viktig roll inom IWW. Haywood i synnerhet valdes till SPA:s exekutivkommitté 1911: valet av honom innebar en seger för revolutionärerna mot reformisterna inom själva socialistpartiet.
Likaledes skulle det vara omöjligt att förklara inflytandet från den revolutionära syndikalismen inom shop-steward-rörelsen i Storbritannien utan att nämna den roll som spelades av John MacLean och det skotska SLP. Det är inte heller någon tillfällighet att shop-steward-rörelsens främsta bastioner (kol- och stålindustri i södra Wales, industrin vid Clyde-floden i Skottland, industriregionerna runt Sheffield i England) också blev bastioner för kommunistpartiet under de år som följde på den ryska revolutionen.
Slutligen så var den ståndpunkt som var och en av de två strömningarna antog gentemot kriget, något som utgör en stor skillnad mellan dem. Om vi betraktar perioden då syndikalismen hade sitt största inflytande, mellan 1900 och 1940, kan vi se en stor skillnad mellan anarkosyndikalismen och den revolutionära syndikalismen i deras inställning till det imperialistiska kriget:
Självfallet måste denna skillnad nyanseras: den revolutionära syndikalismen hade helt klart svagheter (särskilt en stark tendens att se frågan om kriget från en begränsad utgångspunkt av att föra en ekonomisk kamp mot krigets effekter). Icke desto mindre är jämförelsen giltig vad det gäller de olika organisationerna.
I korthet: där den revolutionära syndikalismen, trots sina svagheter, kom att bidra med några av arbetarklassens mest beslutsamma förgrundsgestalter i kampen mot kriget, så kom anarkosyndikalismen att leverera ministrar till den Heliga Alliansens regeringar i de borgerliga republikerna Frankrike och Spanien.
Sammanfattning
"Kamrat Voinov har helt rätt när han uppmanar de ryska socialdemokraterna att lära från exemplet av opportunismen och exemplet från syndikalismen. Revolutionärt arbete i fackföreningarna, som förskjuter tyngdpunkten från parlamentariskt tricksande till en utbildning av proletariatet, att bygga upp rena klassorganisationer, för kampen utanför parlamentet, till en förmåga att använda (och förbereda massorna för att segerrikt använda) generalstrejken, liksom "kampformen från December"(15) i den ryska revolutionen – allt detta blir mycket tydligt en uppgift för den bolsjevikiska kampen. Den ryska revolutionens erfarenhet gör denna uppgift så mycket enklare för oss, ger oss en rikedom av praktisk anvisning och historiska data som gör det möjligt att på ett konkret sätt uppskatta denna nya kampmetod, masstrejken, och användandet av en direkt kraft. Dessa kampmetoder är inte på något sätt "nya" för de ryska bolsjevikerna eller för det ryska proletariatet. De är "nya" för opportunisterna, som gör sitt bästa för att utrensa minnet från Pariskommunen från de västeuropeiska arbetarnas minne, och från arbetarna i Ryssland, minnet av 1905. Att förstärka dessa minnen, att utföra en vetenskaplig studie av denna stora erfarenhet, att sprida dess lärdomar bland massorna och förverkliga dess ofrånkomliga återkomst på världsskala – denna uppgift för de revolutionära socialdemokraterna i Ryssland öppnar upp möjligheter som är oändligt mycket rikare än den ensidiga "antiopportunismen" eller "antiparlamentarismen" hos syndikalisterna"
(Lenin, op cit).
För Lenin var den revolutionära syndikalismen ett proletärt svar på socialdemokraternas opportunism och parlamentariska kretinism, men den var ett begränsat och schematiskt svar, som inte var förmöget att förstå perioden i början av 1900-talet i all sin komplexitet, en verklig vattendelare för arbetarklassen. Trots de historiska skillnader som skapade de olika syndikalistiska strömningarna, hade de samma svaghet gemensamt. Som vi kommer att se i de följande artiklarna, så kom denna svaghet att bli ödesdiger: som bäst var den syndikalistiska rörelsen oförmögen att bidra fullt ut till utvecklingen av den revolutionära vågen 1917-23, som värst kom den att öppet stödja den imperialistiska kapitalism som den en gång hade tänkt bekämpa.
Jens
Noter:
Förord
Resolutionen respektive artikeln om Terrorism, Terror och Klassvåld skrevs av IKS 1978. Detta gör inte dess politiska betydelse inaktuell, tvärtom uttrycker texterna en marxistisk uppfattning om klassnaturen hos de respektive olika formerna av våld.
Behovet av en sådan förståelse/analys har heller inte minskat efter 1978, redan vid den tidpunkten förde borgarklassen enorma kampanjer angående den "terroristiska faran" gentemot "demokratin" och den "demokratiska staten", kampanjer som gjorde att staten i alla Västeuropeiska länder rustade sin repressiva/polisiära apparat på ett anmärkningsvärt sätt.
Idag, i synnerhet efter attentaten på tvillingtornen den 11/09/01, har vi bevittnat hur dessa kampanjer nått aldrig skådade proportioner, där s.k. "terroristgrupper" på nytt utpekas som samhällets och demokratins fiende nummer 1, att gangstergrupper som Al-Qaida och liknande skulle hota eller utmana den borgerliga ordningen och världsherraväldet.
Detta är naturligtvis en lögn, för det första är de inte terroristgrupper i marxistisk betydelse (som i så fall skulle innebära att de uttrycker en strävan från småborgerliga skikt i samhället). De är snarare direkta utväxter från den härskande klassens terror och militära apparat (se Bin-Laden t.ex. vilken arbetade för USA:s och CIA:s räkning när den ryska imperialismen invaderade Afghanistan och under hela det långa och grymma krig som utspelades i Afghanistan), d.v.s. de nuvarande "terroristgrupperna" är direkt kopplade till den inter-imperialistiska krigföringen i världen, och är inte på något som helst sätt kopplade till någon slags revolt mot den härskande kapitalist klassens terrorvälde.
Med dessa rader som förord inbjuder vi till ett ställningstagande till dessa mycket viktiga texter och lärdomar.
Internationell Revolution, mars 2005
De otroliga ideologiska kampanjerna som den europeiska borgarklassen har genomfört angående frågan om terrorism (som angående kidnappningarna och morden på Schleyer i Västtyskland och Aldo Moro i Italien - OBS, introduktionen, artikeln och Resolutionen är skrivna 1978, översättarens anmärkning), är i själva verket fikonlövet som skall dölja det massiva förstärkandet av terrorn hos den borgerliga staten. Detta gör att frågorna angående våld, terror och terrorism är en mycket viktig fråga för revolutionärerna.
Dessa frågor är inte nya för kommunister: utan under årtionden har kommunister fördömt de barbariska metoder som används av borgarklassen för att vidmakthålla sin makt över samhället, de skändligheter som även de mest demokratiska regimerna släpper lösa gentemot de minsta hot mot den existerande ordningen. Kommunisterna har kunnat visa att de nuvarande kampanjerna inte egentligen är riktade aktiviteterna hos en handfull element från den sönderfallande småbourgeoisien, utan mot arbetarklassen, vars genom nödvändighet våldsamma revolt är det enda verkliga hotet mot kapitalismen.
Revolutionärernas roll har sålunda varit att fördöma dessa kampanjer för vad de verkligen är, på samma sätt som att visa på den löjliga serviliteten hos kapitalets vänstergrupper, som använde sin tid till att fördöma de "Röda Brigaderna" för att de dömde Moro "utan tillräckliga bevis" och "utan godkännande från arbetarklassen". Men på samma gång som revolutionärerna fördömer den borgerliga terrorn och hävdar nödvändigheten av att använda våld för att förstöra den kapitalismen, måste de vara särskilt klara på följande frågor:
- angående terrorismens verkliga innebörd;
- angående vilka former av våld som arbetarklassen använder i sin kamp mot borgarklassen.
Och här måste det sägas, att även inom organisationer som försvarar proletära klasståndpunkter kan det finnas en rad felaktiga uppfattningar, vilka ser våld, terror och terrorism som synonyma, och vilka anser att:
- det kan existera en "arbetarterror",
- emot borgarklassens "vita terror", måste arbetarklassen föra fram sin egen "revolutionära terror", vilken på några sätt står i ett symmetriskt förhållande till den borgerliga terrorn.
Det bordigistiska Internationella Kommunistiska Partiet (IKP) - Programme Communiste har förmodligen gjort den tydligaste tolkningen av denna sortens förvirring. De har sagt t.ex. att:
"Marchais (ledare för det franska ""kommunist" partiet vid den tiden, öä) anhängare och Pelikan förkastar bara de revolutionära aspekterna av stalinismen- det enda partiet, diktaturen, terrorn- vilket de ärvde från den proletära revolutionen...."
(Programme Communiste nr 76, sid 87)
Sålunda är terror för denna organisation, även om den används av stalinismen, i allt väsentligt revolutionär, och det kan finnas likheter i metoderna hos den proletära revolutionen och den värsta kontrarevolution som någonsin drabbat arbetarklassen.
Dessutom, vid tiden för Baader-affären, tenderade IKP att presentera terroristdåden från Baader och hans kompanjoner som en förelöpare för det framtida våldet från arbetarklassen, trots deras reservationer angående den återvändsgränd dessa aktioner representerar. Sålunda kan vi läsa i Le Proletaire nr 254 att:
"Det är med denna anda vi ängsligt har följt de tragiska ödena hos Andreas Baader och hans kamrater som deltog i denna rörelse, en rörelse som uttrycker den långsamma ackumuleringen av det proletära uppvaknandet..."
senare skriver de i artikeln att:
"Den proletära kampen kommer att få vidkännas andra martyrer..."
Slutligen, kommer idén om "arbetarterrorism" att uttryckas klart i en mening som lyder som följande:
"I klartext, för att vara revolutionär, räcker det inte med att fördöma den borgerliga statens våld och terror - man måste uppmana till våld och terror som oundgängliga vapen för proletariatets frigörelse."
(Le Proletaire nr 253)
Gentemot denna sortens förvirring, försöker vi i denna artikel att gå bortom olika ordmässiga definitioner och missbruk av språket som av misstag gjorts av vissa revolutionärer under historien, och i stället urskilja de verkliga klasskillnaderna mellan terror och terrorism och i synnerhet allt det våld som arbetarklassen måste använda sig av för sin frigörelse.
Att förstå och erkänna klasskampen betyder att man accepterar att våldet är en av de inneboende, fundamentala aspekterna av klasskampen. Existensen av klasser betyder att samhället är sönderslitet av antagonistiska intressen och oförsonliga konflikter. Klasserna är skapade på grundval av dessa motsättningar. De sociala relationerna mellan klasser är med nödvändighet relationer som består av motstånd och motsättningar, det vill säga en kamp.
Att påstå det motsatta, att påstå att man kan övervinna detta sakernas tillstånd genom god vilja, genom samarbete och harmoni mellan klasserna, betyder att man lämnar verkligheten. Det vore fullkomligt utopiskt.
Det är inte förvånande att utsugande klasser försöker sprida sådana illusioner. De är "naturligt" övertygade om att inget annat samhälle, inget bättre samhälle kan existera än det de härskar över. Denna absoluta, blinda övertygelse är dikterad av deras intressen och privilegier. Deras klassintressen och privilegier identifieras med det samhälle de härskar över. De har ett intresse av att predika inför de utsugna, förtryckta klasserna om att de utsugna skall uppge sin kamp, acceptera den existerande ordningen, underkasta sig de "historiska lagarna" som antas vara oföränderliga. Härskande klasser är både objektivt begränsade och oförmögna att förstå dynamiken hos (de förtryckta klassernas) klasskamp och subjektivt intresserade av att försöka se till att de förtryckta klasserna ger upp sin kamp, genom att tillintetgöra viljan att resa sig hos de förtryckta genom alla möjliga sorters mystifikationer.
Men härskande utsugande klasser är inte de enda som har en sådan attityd i förhållande till kampen. Vissa strömningar har trott att det är möjligt att undvika klasskampen genom att appellera till människans goda vilja, i syfte att skapa ett harmoniskt, broderligt och jämlikt samhälle. Detta var fallet , exempelvis, med utopisterna i kapitalismens ungdom. I motsats till borgarklassen och dess ideologi, hade utopisterna inget intresse av att släta över klasskampen för att vidmakthålla en härskande klass privilegier. Att de förbisåg klasskampen berodde på att de inte förstod de historiska orsakerna för klassamhället. De uttryckte sålunda en omogenhet i att förstå verkligheten, en verklighet som redan inbegrep klasskampen, proletariatets kamp mot borgarklassen. Medan de uttryckte det oundvikliga i att medvetandet släpar efter varat/existensen, var utopisterna en produkt av det teoretiska sökandet hos arbetarklassen, ett uttryck för ansträngningen hos den att bli medveten. Det är just därför som utopisterna med all rätta sågs som föregångarna till den socialistiska rörelsen, såsom ett avsevärt steg framåt i den rörelse som skulle få sitt vetenskapliga och historiska grund genom marxismen.
Detta gäller inte alls för de humanistiska och pacifistiska rörelser som har florerat sedan den andra hälften av 1800-talet och som öppet hävdar att man ska ignorera klasskampen. Dessa strömningar har inte bidragit till något för mänsklighetens frigörelse. De är enbart uttryck för småborgerliga skikt som är historiskt otidsenliga och impotenta, och när de överlever i det moderna samhället, är de klämda mellan proletariatets kamp och borgarklassen. Deras klassammarbets, anti-klasskamps ideologi uttrycker gnället hos en dömd klass som inte har någon framtid vare sig under kapitalismen eller i det samhälle som proletariatet kommer att skapa, socialismen. Beklagansvärda och löjliga, och tillbedjare av de mest absurda illusioner, kan de bara hindra proletariatets vilja och framsteg, och just därför är de oerhört användbara och används också ofta, av kapitalismen som använder sig av alla medel och vapen för att sprida sina mystifikationer.
Existensen av klasser, av klasskampen, inbegriper med nödvändighet ett klassvåld. Bara jämrande kräk eller fullkomliga charlataner (som socialdemokraterna) kan förneka detta. I allmänhet, är våld ett kännetecken för ett samhälle som har genomgått en lång utveckling. Varje rörelse innebär ett viss mått av våld. Rörelsen i sig är en produkt av våld eftersom den är resultatet av fortgående brott med jämvikten i samhället, som i sin tur är resultatet av konfrontationen mellan antagonistiska intressen och krafter i samhället. Det var närvarande hos de första mänskliga samhällsformationerna, och det uttrycker sig inte med nödvändighet i form av öppet fysiskt våld. Våld betyder allting som inbegriper befallningar, tvång, ett styrkeförhållande, hot. Våld betyder att tillgripa fysisk eller psykologisk aggression; alltså aggression mot andra individer, men det existerar också i en given situation eller när ett beslut påtvingas tack vare att medlen finns för att kunna tillgripa en sådan aggression, även om dessa medel inte används. Men medan våld i en eller annan form har existerat så länge som mänskliga samhällen har funnits, gjorde uppdelningen av samhället i klasser våldet till en principiell grundval för sociala relationer, vilken har nått sina mest infernaliska proportioner under kapitalismen.
Varje utsugande klassamhälle grundar sin makt på våld, ett allt mer omfattande våld som tenderar att bli själva grundvalen i det som håller ihop samhället. Utan detta skulle samhället omedelbart falla sönder. Våldet är en nödvändig produkt av exploateringen av en klass av en annan. Våldet, organiserat, koncentrerat och institutionaliserat i dess mest utvecklade form, representerat av staten, blir den grundläggande förutsättningen för existensen av ett exploaterande samhälle. Gentemot detta allt mer blodiga och dödliga våld från de utsugande klasserna, kan de utsugna och förtryckta klasserna bara föra fram sitt eget våld ifall de ska kunna frigöra sig. Att vädja till de "humana" känslorna hos exploatörerna, likt religiösa tänkare som Tolstoj eller Gandhi, m.m., innebär att man tror på mirakel. Det är som att be en varg att upphöra att vara varg och istället bli ett lamm, det betyder att man ber att den kapitalistiska klassen att upphöra att vara en kapitalistisk klass och förvandla sig till arbetarklassen.
Den utsugande klassens våld är en inneboende del av dess natur och kan bara stoppas av det revolutionära våldet från de förtryckta klasserna. Att förstå detta, att förutse det, förbereda för det, organisera det, är inte enbart en avgörande förutsättning för de förtryckta klassernas seger, men det kommer också att göra att denna seger sker med minsta möjliga lidande. Den som har det minsta tvivel eller tvekan om detta är inte en revolutionär.
Vi har sett att utsugning är otänkbart utan våld, att dessa två är organiskt förenade. Även om man kan tänka sig att våld existerar utanför utsugande relationer, kan utsugningen bara genomföras genom våld. De förhåller sig till varandra som lungor och syre - lungorna kan inte fungera utan syre.
I likhet med kapitalismen i dess imperialistiska fas, antar våldet när det kombineras med utsugningen, nya kvalitativa egenskaper. Det är inte längre någon tillfällighet eller andrahandsaspekt, dess närvaro är permanent på alla nivåer av det sociala livet. Den genomsyrar alla relationer, penetrerar den sociala organismens alla porer, både vad det gäller den allmänna nivån såväl som den så kallade personliga nivån. Med utgångspunkt från exploateringen och behovet av att härska över den producerande klassen, sätter sig våldet över alla relationerna mellan de olika klasserna och skikten i samhället: mellan de industrialiserade länderna, mellan de olika fraktionerna av den härskande klassen, mellan män och kvinnor, mellan föräldrar och barn, mellan lärare och elever, mellan individer, mellan ledare och ledda. Våldet blir specialiserat, strukturerat, organiserat och koncentrerat i en distinkt form - staten. Med dess permanenta arméer, dess polis, dess lagar, dess funktionärer och torterare, så tenderar denna kropp att ställa sig över samhället och dominera det.
I syfte att säkerställa människans utsugning av människan, blir våldet den viktigaste aktiviteten i samhället, och det avsätter allt större delar av sina ekonomiska och kulturella resurser till detta. Våldet höjs upp till kultstatus, en konst, en vetenskap. En vetenskap som inte bara används militärt, till vapenteknik, utan inom varje område, från organiserandet av koncentrationslägren och installerandet av gaskamrar, till förmågan att snabbt och massivt utrota hela befolkningar, till veritabla universitet för psykologisk och vetenskaplig tortyr, där en hord av kvalificerade torterare kan vinna diplom och praktisera sina kunskaper. Detta är ett samhälle där inte bara "svett, smuts och blod dryper ur varje por", som Marx uttryckte det, utan detta samhälle kan vare sig leva eller andas utan en atmosfär som är förgiftad av lik, död, förstörelse, massakrer, lidande och tortyr. I ett sådant samhälle har våldet nått sin höjdpunkt och fått ett nytt kvalitativt innehåll - det har blivit synonymt med terror.
Att tala om våld i allmänna ordalag, utan att referera till konkreta villkor, historiska perioder, och de klasser som utövar våldet, betyder att man inte förstår någonting av dess verkliga innehåll, av vad som ger det en distinkt och specifik egenskap i utsugande samhällen, och varför sker denna fundamentala förändring av våldet till att bli terror, vilket är något som inte kan reduceras till att bara vara en kvantitativ fråga (precis som när det talas om varor, talas det bara om den kvantitativa skillnaden mellan antiken och kapitalismen och inte om den kvalitativa skillnaden mellan de två produktionssätten).
När ett samhälle som är uppdelat i antagonistiska klasser utvecklas, får våldet hos den härskande klassen mer och mer en ny karaktär - terror. Terror är inte ett kännetecken för revolutionära klasser när de genomför revolutionen. Det är en ytlig, rent formel syn som glorifierar terror som den revolutionära aktionens essens. På ett sådant sätt hamnar man i följande spetsfundigheter: ju starkare terrorn är, desto djupare och radikalare är revolutionen. Men detta har fullständigt tillbakavisats av historien. Borgarklassen har använt och förfinat terrorn genom hela sin existens, inte bara när den gjorde sina revolutioner (se 1848 och Pariskomunen), utan den borgerliga terrorn når sin höjdpunkt precis i det ögonblick som kapitalismen träder in i sin förfallsperiod. Terrorn är inte ett uttryck för den revolutionära naturen och aktiviteten hos borgarklassen när den genomförde sin revolution, även om terrorn hade några spektakulära uttryck under den borgerliga revolutionen. Terrorn är mycket mer ett uttryck för borgarklassens natur som en utsugande klass vilken, i likhet med alla andra utsugande klasser, bara kan grunda sitt herravälde på terror. Revolutionerna som innebar övergången från ett exploaterande samhälle till ett annat, var på intet sätt terrorns stamfäder, de överförde den bara från en utsugande klass till en annan. Det var inte så mycket för att bli av med den gamla härskande klassen som borgarklassen förfinade och stärkte sin terror, utan mest för att försäkra sig om sitt herravälde över samhället i allmänhet och över arbetarklassen i synnerhet. Terrorn i den borgerliga revolutionen var därför inte en slutpunkt utan en fortsättning, eftersom det nya samhället var en fortsättning på tidigare samhällen där människan utsuger människan. Våldet i de borgerliga revolutionerna var därför inte slutet på, utan en fortsättning på förtrycket. Det är därför som den bara kunde ta sig formen av terror.
För att sammanfatta, kan vi definiera terror som våld som är specifikt för exploaterande klasser, och terrorn kan bara försvinna när dessa klasser försvinner. Dess specifika kännetecken är:
1. Att den är organiskt förbunden med utsugningen och den används för att utöva denna utsugning.
2. Att det är de privilegierade klassernas instrument och aktion.
3. Att det är en akt av en minoritär klass.
4. Att det är en akt av ett specialiserat organ, med mycket stränga urvalskriterier, som tenderar att undgå all samhällelig kontroll.
5. Den reproducerar och förfinar sig oupphörligen, och sträcker ut sig över hela samhället och alla sociala relationer.
6. Att den har inget annat existensberättigande än att underordna och krossa den mänskliga gemenskapen.
7. Den utvecklar känslor av misstänksamhet och våld mellan sociala grupper, som nationalism, rasism, chauvinism och andra missfoster.
8. Den förstärker känslor och beteendemönster som egoism, sadistisk aggressivitet, hämndbegär; alla aspekter av det dagliga kriget, alla mot alla, som aldrig tar slut och som förvandlar hela samhället till ett tillstånd av terror.
De småborgerliga klasserna (bönder, hantverkare, fria yrken, affärsidkare, intellektuella) utgör inte egentliga klasser i samhället. De har inget specifikt produktionssätt eller socialt projekt att föra fram. De är inte historiska klasser i marxistisk mening. De är de minst homogena klasserna. Även om deras högre skikt drar fördelar av utsugningen av andras arbete och sålunda är privilegierade, är de som helhet underkastade borgarklassens herravälde som påtvingar dem dess lagar och förtrycker dem. De har ingen framtid som klass. I dess övre skikt, kan de som mest hoppas på att individuellt integrera sig i borgarklassen. Vad det gäller dess lägre skikt, är de dömda till att förlora sitt "oberoende" ägande av produktionsmedlen och kommer att bli proletariserade. Den stora majoriteten av dessa är tvingade att ekonomiskt och politiskt underkasta sig borgarklassens dominans. Deras politiska beteende är bestämt av styrkeförhållandet mellan de två fundamentala klasserna i samhället: borgarklassen och proletariatet. Deras hopplösa motstånd mot kapitalets hänsynslösa lagar gör att de tenderar att ha ett fatalistisk, passivt beteende. Deras ideologi är individualismens "ta chansen" mentalitet, kollektivt sett tenderar de att ge efter för allehanda patetiska aktiviteter som kännetecknas ändlöst jämmer och ett sökande efter en miserabel tröst, i synnerhet impotent humanism eller pacifistiska rörelser.
Krossade materiellt, utan någon framtid, tenderar de att falla offer för alla möjliga sorters mystifikationer, från de mest pacifistiska (religiösa, nudistiska, icke-våldsrörelser, rörelser mot kärnvapen, hippies, ekologister, etc, etc) till de mest blodtörstiga ( De svarta Hundranden (terrorgäng under ryska revolutionen öa), pogromister, rasister, Ku-Klux Klan, fascistiska gäng, och andra gangstergäng av alla möjliga sorter). Det är framför allt den senare sorten, de blodtörstiga, som finner en illusorisk kompensation för sin illusoriska värdighet. För detta är de fegas heroism, clownens mod, de medelmåttigas ära. Kapitalismen finner hos dessa strata en outsinlig rekryteringskälla för sin terror.
Även om det under historiens gång har skett explosioner och ilska från dessa klasser, förblir dessa sporadiska och går aldrig utöver den blinda revoltens horisont, eftersom dessa revolter inte har något annat perspektiv än att bli krossade. Under kapitalismen har dessa klasser fullständigt förlorat sitt oberoende och tjänar enbart som kanonmat för de olika fraktionerna av den härskande klassen, både inom och utanför de nationella gränserna. Under revolutionära kriser och under vissa gynnsamma omständigheter, kan det djupa missnöjet hos delar av dessa skikt göra att de kan stödja proletariatets kamp.
Den oundvikliga processen av utarmning och proletärisering av de lägre skikten hos dessa klasser är en extremt svår och smärtsam process som ger upphov till synnerligen revoltbenägna strömningar. Kampvilligheten hos dessa element, i synnerhet de som kommer från hantverksmässiga villkor eller deklasserade intellektuella grundar sig mer på deras desperata livsvillkor än på den proletära klasskampen, som de har svårt för att förena sig med. Vad som i grunden kännetecknar medlemmarna av dessa skikt är deras individualism, otålighet, skepticism, och demoralisering. Deras agerande syftar mer till spektakulära självmord än till något uttalat mål. När de har förlorat sin gamla ställning i samhället, utan någon framtid, lever de i en ständig misär och i en desperat revolt mot denna misär. Även om de har kontakt med arbetarklassen och dess historiska framtid, inspireras de av detta på ett förvridet sätt, vilket sällan går utöver fantasins och drömmarnas nivå. Deras verkliga bild av verkligheten är helt bestämd av den omedelbara situationen.
De politiska uttrycken för denna strömning tar sig extremt olika former, från den individuella aktionen till olika former av sekter: slutna konspiratoriska grupper som konspirerar om statskupper, "exemplariska aktioner", och terrorism.
Det som utgör det enhetliga i alla dessa olika uttryck, är deras brist på medvetenhet om den objektiva, historiska determinismen bakom klasskamps rörelsen och om det historiska subjektet i det moderna samhället, den enda sociala kraften som är kapabel till en social omvandling - proletariatet.
Fortlevandet av denna strömning är beroende av den permanenta processen av proletärisering som har ägt rum under hela kapitalismens historia. Deras variation och mångfald är en produkt av lokala och omedelbara situationer. Detta sociala fenomen har alltid följt med proletariatets historiska formering och är blandad med, i varierande grad, med proletariatets rörelse, till vilken denna sociala strömning ger idéer och hållningar som är främmande för arbetarklassen. Detta gäller i synnerhet terrorismen.
Vi måste insistera på denna fråga och inte ge något utrymme för tvetydigheter. Det är sant att vid början av arbetarklassens formering, hade proletariatets försök att organisera sig självt ännu inte upptäckt de mest ändamålsenliga formerna, och arbetarklassen använde sig av konspiratoriska organisationsformer - de hemliga sällskapen, vilka var ett arv från den borgerliga revolutionen. Men detta förändrade inte klassnaturen hos dessa organisationer eller deras otillräcklighet för de nya villkoren - proletariatets klasskamp. Proletariatet kom väldigt snabbt att bryta med och definitivt förkasta dessa organisationsformer och metoder.
På samma sätt som processen av teoretisk utveckling oundvikligen genomgick en utopisk fas, måste processen av formerandet av klassens politiska organisationer genomgå en fas av konspiratoriska sekter. Men vi skall inte göra en dygd av nödvändigheten här och bli förvirrade av rörelsens olika faser. Vi måste veta hur man kan urskilja rörelsens olika faser och formerna de gav upphov till.
På samma sätt som den utopiska socialismen vid ett givet tillfälle i arbetarklassens rörelse förvandlades från att ha varit ett mycket viktigt och positivt bidrag till att bli ett hinder som stod i vägen för en ytterligare utveckling av rörelsen, på samma sätt blev också de konspiratoriska sekterna en negativ kraft, som steriliserade rörelsens framsteg.
Den strömning som representerade skikten som på ett mycket smärtsamt sätt höll på att proletäriseras kunde inte längre ge det minsta bidrag till en klassrörelse som redan var utvecklad. Denna strömning förespråkade inte bara sekten som organisationsform och dess konspiratoriska metoder, vilket gjorde att den hamnade längre och längre bakom den verkliga rörelsen, och de kom att kämpa för dessa idéer och metoder till sin extrema slutpunkt - på ett karikatyrartat sätt- vilket innebar förespråkandet av terrorism.
Terrorism är inte bara terroraktionerna. Att påstå det vore att föra diskussionen på en rent terminologisk nivå. Vad vi vill visa på är den sociala innebörden och skillnaderna som finns bakom dessa termer. Terror är ett system för att härska, strukturerat och permanent, som kommer från de utsugande klasserna. Terrorism å den andra sidan är en reaktion från förtryckta klasser utan en framtid, gentemot terrorn från den härskande klassen. De är tillfälliga reaktioner, utan kontinuitet, hämndaktioner utan en framtid.
Vi kan finna en mycket levande beskrivning av denna rörelse i författaren Panait Istrati i boken Haiducs som utspelas i Rumänien i slutet av 1800-talet. Vi kan också finna det hos Narodnikernas terrorism och, även om det kan förefalla annorlunda, hos anarkisterna och Bonnotligan. De har alla samma grundläggande natur - de maktlösas hämnd. De utrycker aldrig något nytt, men är det desperata uttrycket för ett slut - deras eget slut.
Terrorism, de impotenta reaktionen hos den maktlöse, kan aldrig överskrida terrorn hos den härskande klassen. Det är som en mygga som biter en elefant. Å den andra sidan, har terrorismen ofta blivit utnyttjad av staten för att rättfärdiga och stärka sin egen terror.
Vi måste definitivt fördöma myten om att terrorism tjänar, eller skulle kunna tjäna, som en detonator för den proletära kampen. Det vore ganska underligt att finna att en klass som har en historisk framtid skulle behöva efterlikna en klass som inte har någon framtid för att utlösa sin kamp.
Det är fullständigt absurt att hävda att terrorismen hos de mest radikaliserade skikten hos småborgarklassen skulle kunna inneha förmågan att krossa de demokratiska illusionerna hos arbetarklassen. Eller att den kan krossa illusionen om borgerlig legalitet. Eller att den kan lära arbetarklassen om det oundvikliga i våldet. Proletariatet har inga lärdomar att dra från den radikala terrorismen förutom att distansera sig från den och förkasta den, eftersom våldet som terrorismen består av befinner sig på en helt och hållet borgerlig klassterräng. En förståelse av att våld är nödvändigt och oundgängligt kommer proletariatet att lära sig av sin egen existens: sin egen kamp, sina egna konfrontationer med den härskande klassen. Det är detta som är klassvåldet, vilket är skilt i natur och innehåll, i form och metod, från småborgarklassens terrorism och från den härskande klassens terror.
Det är ganska säkert att, i allmänhet, kommer arbetarklassen att visa en attityd av solidaritet och sympati - inte gentemot terrorismen som den fördömer som en ideologi, en metod, och som ett organisationssätt - men gentemot de element som har dragits in i terrorismen. Detta på grund av följande skäl:
1. Eftersom elementen som dras till terrorismen revolterar mot den existerande ordningen som kännetecknas av terror, vilken proletariatet syftar till att förstöra från topp till tå.
2. Eftersom, på samma sätt som arbetarklassen, är de dras in i terrorismen offer för den grymma utsugningen och förtrycket av den kapitalistiska klassen och dess stat. Det enda sättet som proletariatet kan visa sin solidaritet med dessa offer är genom att försöka skydda dem mot bödlarna från den statliga terrorn, och genom att försöka få dem att dra sig ur den dödliga återvändsgränd som terrorismen betyder.
Vi behöver inte här stryka under våldets nödvändighet för proletariatets klasskamp. Detta vore att sparka in öppna dörrar eftersom ända sedan Babeufs Jämlikar, har detta demonstrerats i teorin och praktiken. Det vore också att slösa bort tiden, som om det vore en ny upptäckt, att alla klasser måste använda sig av våld, inklusive proletariatet. Om man begränsar sig till dessa sanningar - närmast banaliteter- kommer man att förfäkta en tom fras, att "Våld är lika med Våld". Man skulle förespråka en förenklad och absurd identifiering mellan kapitalets våld och proletariatets våld, och stryka över den väsentliga skillnaden: att den ena är förtryckande och den andra är frigörande.
Att fortsätta och upprepa klyschan att " våld är lika med våld", att fotsätta med att konstarera att alla klasser använder våld, att allt våld i grund och botten är likvärdigt. Detta sätt att resonera är ungefär lika begåvat som att likställa en kirurg som genomför ett Caesarsnitt för att bringa nytt liv till världen, med en mördare som dödar sitt offer med ett knivhugg i magen, bara därför att bägge använder samma redskap en kniv mot samma område magen, och bägge använder till synes samma teknik för att öppna magen.
Det viktigaste är inte att man går runt och upprepar "att våld ärlika med våld", utan att man stryker under skillnaderna. Att visa så klart som möjligt varför och på vilket sätt som proletariatets våld skiljer sig från terrorn och terrorismen hos andra klasser.
Vi gör inte en skillnad mellan terror och arbetarklassens våld av terminologiska skäl, eller av något slags skräck för ordet "terror". Vi gör så för att tydliggöra skillnaderna i klassnatur, form och innehåll som ligger bakom dessa ord. Vokabulären släpar alltid efter fakta och en brist på distinktion mellan orden är ofta ett tecken på en otillräcklig förståelse vilket kan leda till ytterligare oklarheter. Till exempel, vi har ordet "socialdemokrat" vilket på intet sätt motsvarar den revolutionära essensen - de kommunistiska målen - hos proletariatets politiska organisationer. Det är samma sak med ordet "terror". Man kan ibland hitta det i den socialistiska litteraturen, även hos dess klassiker, där den paras ihop med orden "revolutionär" och "proletariat". Vi måste akta oss för att man missbrukar literära citat och fraser utan att man sätter dem i deras rätta sammanhang eller att man inte tar reda på omständigheterna när de skrevs och mot vem de var skrivna. Detta kan bara leda till att man förvrider de verkliga idéerna hos författarna. Det måste understrykas att i de flesta fall var författarna, när de använde ordet terror väldigt noga med att göra en grundläggande skillnad mellan proletariatets och borgarklassens metoder, mellan Pariskommunen och Versailles, mellan revolutionen och kontrarevolutionen under inbördeskriget i Ryssland. Om vi anser att det är nödvändigt att särskilja dessa två termer, beror detta på vi på detta sätt vill bli av med de oklarheter som gör att dessa likställs - en oklarhet som bara ser en skillnad i kvantitet och intensitet, inte en klasskillnad.
Och om det nu vore så att det var bara en fråga om en skillnad i kvantitet, för marxister som använder en dialektisk metod, skulle detta fortfarande leda till en skillnad i kvalitet.
Genom att förkasta terrorn till fördel för proletariatets klassvåld, syftar vi inte bara till att uttrycka vår klass avsky gentemot det verkliga innehållet av utsugning och förtryck som finns inbegripet i terrorn, men vi vill också göra slut på sofismer och hycklande "argument" som hävdar att "målen rättfärdigar medlen".
Dessa villkorslösa försvarare av terrorn, dessa revolutionens kalvinister - bordigisterna- uttrycker ett förakt för frågan om organisationens form, och medel. För dem existerar bara "målet" och alla former och medel kan användas för att uppnå detta mål. "Revolutionen är en fråga om innehåll, inte om organisationens former", repeterar de oupphörligen. Förutom, förstås, när det gäller terrorn. Här är de ganska kategoriska: "Ingen revolution utan terror. Du är ingen revolutionär om du inte är beredd att döda ett barn." Här blir terrorn, som anses som ett medel, en absolut förutsättning, ett kategoriskt imperativ för revolutionen och dess innehåll. Varför detta undantag? Vi skulle också kunna ställa andra frågor från den andra utgångspunkten. Om frågor som rör organisationens form och medel inte har någon betydelse för den proletära revolutionen, varför skulle inte revolutionen kunna genomföras i en monarkistisk eller parlamentarisk form?
Sanningen är att försöka separera form och innehåll, medel och mål, är absurt. I verkligheten är form och innehåll oskiljaktigt förbundna. Ett mål kan inte uppnås med vilka medel som helst. Det krävs särskilda medel. Ett specifikt medel kan bara tillämpas på ett specifikt mål. Alla andra uppfattningar leder bara till sofistiska spekulationer.
När vi förkastar terrorn som en utgångspunkt för det proletära våldet, beror detta inte på moraliska skäl, utan därför att terrorn, som innehåll och metod, är av sin natur motståndare till proletariatets mål. Kan revolutionens kalvinister verkligen tro att de verkligen kan övertyga oss, om att proletariatet kan använda sig av koncentrationsläger, systematiskt utrotande av hela befolkningar, upprätta ett helt nätverk av gaskammare ännu mer vetenskapligt konstruerade än de av Hitler? Är folkmord en del av "Programmet" hos den "Kalvinistiska vägen till Socialismen"?
Vi behöver bara påminna om de om de aspekter som vi tagit upp ovan om huvudsakliga karaktärsdragen av metoderna och innehållet hos terrorismen för att omedelbart se den avgrund som skiljer proletariatet från terrorn.
Terrorn "är organiskt sammanlänkad med exploateringen och används för att upprätthålla den". Proletariatet är en exploaterad klass som kämpar för att exploateringen av människan av människan skall elimineras.
Terrorn "är en handling av en privilegierad klass". Proletariatet är en klass som inte har några privilegier och kämpar för alla privilegier skall upphävas.
Terrorn är "aktiviteten hos en klass som är en minoritet i samhället". Proletariatet representerar den överväldigande majoriteten i samhället. En del kan tolka detta som vår "oförbätterliga fallenhet för demokratiska principer", frågan om majoritet och minoritet, men det är de som är fixerade vid frågan, för att för dem så är aktioner som utförs av en minoritet och fruktas av majoriteten är ett kriterium för den revolutionära sanningen. Problemet med detta är att socialismen inte kan genomföras om den inte baseras på en historisk möjlighet som är i linje med viljan och intresset hos en överväldigande majoritet i samhället. Detta är en av de centrala teserna i Lenins Staten och revolutionen men också hos Marx när han sade att proletariatet kan inte befria sig själv utan att befria resten av mänskligheten.
Terrorn "är aktiviteten hos ett specialiserat organ". En av proletariatets hjärtefrågor är krossandet av den stående armen och polisen och det allmänna beväpnandet av folket och då synnerhet proletariatet. "..tenderar att dra sig undan all kontroll från samhället som helhet över det". Som en målsättning förkastar proletariatet all specialisering, men eftersom detta inte är möjligt att genomföra på kort sikt, så insisterar proletariatet att alla specialister befinner sig under samhällets fulla kontroll.
Terrorn "reproducerar och förfinar sig själv hela tiden utan slut". Proletariatet målsättningen är att sätta stopp för allt detta, och börjar med detta så snart det tagit makten.
Terrorn "har inget annat existensberättigande än att underordna och krossa det mänskliga samhället". Det proletära perspektivet är det diametralt motsatta till detta . Dess existensberättigande ligger i dess möjlighet att befria mänskligheten.
Terrorn "utvecklar en fiendskap och våld mellan olika sociala grupper, nationalism, rasism och andra hemskheter. Proletariatet kommer att trycka ned alla dessa historiska anakronismer som blivit hinder för ett harmoniskt förenande av mänskligheten.
Terrorn "utvecklar egoistiska känslor och beteenden, sadistisk aggressivitet, det dagliga allas krig mot alla…" Proletariatet kommer att utveckla helt nya känslor- av solidaritet, kollektivt liv, kamratskap, en känsla av alla för en och en för alla, den fria sammanslutningen av producenter, socialiserad produktion och konsumtion. Samtidigt som terrorn "..drar ned hela samhället i ett tillstånd av terror och skräck", kommer proletariatet att uppmana till allas kreativitet och initiativkraft så att de i ett allmänt tillstånd av entusiasm kan ta kontrollen över sitt eget liv.
Proletariatets klassvåld kan inte vara terror, därför att dess existensberättigande ligger i att göra upp med terrorn. Att likställa de två är att leka med ord. Den som försöker stoppa ett mord kan inte likställas med den som utför det. Proletariatet kan inte hemfalla till organiseringen av pogromer, lynchningar, tortyr som moskvarättegångarna som ett sätt att uppnå socialismen. Det lämnar dessa metoder till kapitalismen, eftersom de är integrerade delar av kapitalismen. Dessa metoder passar kapitalismens syften som hand i handske och går under namnet TERROR.
Varje sig före eller efter revolutionen kan terrorn vara ett vapen i proletariatets kamp att befria mänskligheten!
M.C
------------------
Här ovan publicerade vi en text om terrorism, terror och klassvåld, som syftade till att ge en grundläggande orientering för IKS ingripande inom detta område. Texten var ett mer generellt svar dels till borgarklassens offensiv polisiärt likväl som ideologiskt, och dels till de olika uppfattningar som för närvarande försvaras (OBS! Detta skrevs 1978, översättarens anmärkning) inom den revolutionära rörelsen, som helhet konfronterade med de senaste terroristaktionerna.
Den text som vi publicerar nedan har formen av en resolution och betonar och fördjupar vissa aspekter som togs upp i den tidigare texten i International Review nr 14 (och översatt till svenska i detta nummer av Internationalistisk Journal, öa). Detta gör vi med syftet att mer utvecklat definiera och avgränsa naturen hos frigörande våldet hos proletariatet.
Resolutionen försöker inte ge ett precist och detaljerat svar på alla de konkreta problem som finns och kommer att ställas inför arbetarklassen inom ramen för dess revolutionära aktivitet. En aktivitet som sträcker sig från det första uppvaknandet av klasskampen till perioden av den revolutionära omvandlingen, genom resningen och övertagandet av makten. Inte heller tar den direkt upp hur borgarklassen direkt använder sig av terrorismen. Resolutionens syfte är att ge en ram, en generell förståelse som gör det möjligt att närma sig problemet från en proletär ståndpunkt och undvika förenklingar som att " våld är våld" och "våld är terror", "att säga att våld inte är terror är lika med pacifism" och så vidare, men även hela resonemanget om "att ändamålen helgar medlen". Syftet med resolutionen är att visa att:
Utöver detta så visar texten att om det finns ett område där förhållandet mellan "mål och medel" är särskilt viktigt så är det frågan om proletariatets revolutionära våld. Detta innebär att vad som ligger till grund för den nuvarande diskussionen om terrorism, terror och klassvåld, är själva naturen hos den proletära revolutionen.
---
1. Det är helt felaktigt att framställa denna fråga som en fråga mellan pacifism och terror, pacifismen har aldrig verkligen existerat i ett samhälle som är uppdelat i klasser med motstridiga intressen. I ett sådant samhälle kan relationen mellan klasserna endast regleras genom kamp. Pacifismen har aldrig varit något annat än en ideologi, som i bästa fall varit ett utryck för svaga impotenta led hos en social klass utan framtid – småborgarklassen. I värsta fall är den inget annat än mystifikation och en skamlig lögn som syftar till att avleda de utsugna klasserna, och få dem att acceptera förtryckets ok. Att resonera i termer av pacifism eller terror, att säga att valet står mellan dessa två är att gå i en fälla, och ge trovärdighet till detta falska dilemma. Det är samma sak som en annan ideologisk fälla som är baserad på en annan lika falsk frågeställning – krig eller fred.
Det är viktigt att vår diskussion undviker dessa falska frågeställningar, som ersätter verkligheten med dikten. För detta skulle innebära att vi bortsåg från de verkliga problem som vi står inför, klassnaturen hos terror, terrorism, och klassvåld.
2. Precis på samma sätt som att föra fram det falska alternativet mellan terror och pacifism undviker den verkliga frågan, att jämställa dessa två termer innebär att skyla över frågan. I det första fallet så undviks problemet genom att den ersätts med en falsk frågeställning. I det andra fallet undviks problemet genom att det förnekas och därigenom verkar försvinna. Det skulle vara häpnadsväckande om marxister skulle kunna föreställa sig att klasser med så väsenskilda naturer som borgarklassen och proletariatet skulle kunna agera på samma sätt och använda samma metoder för sitt handlande. Den ena bärare av exploateringen och den andra bärare av frigörelsen, den ena bärare av repressionen, den andra för friheten. En som står för upprätthållandet och förevigandet av uppdelningen av mänskligheten i klasser, den andra som står för dess förenande i ett sant mänskligt samhälle. Den ena står för tvånget, fattigdomen och knappheten, den andra står för friheten, överflödet och blomstringen av mänskligheten.
Genom att göra denna identifikation kan man undvika allt som särskiljer och ställer dessa två klasser mot varandra, inte i abstraktionens tunna luft, men i den konkreta verkligen av deras praktik. Genom att jämställa deras praktik, så jämställer du de två klasserna, borgarklassen och proletariatet. Det vore en absurditet att säga att å ena sidan behandlar vi två klasser som är diametralt motsatta varandra och å den andra hävda att dessa två klasser i praktiken har en identisk praktik.
3. För att komma till kärnan i frågan om terror, måste vi lägga åt sidan grälet om ord för att belysa vad som ligger bakom dessa ord. Med andra ord innehållet och praktiken hos terrorn och se vad detta innebär. Vi måste börja med att förkasta iden om att man separera handling och innehåll. Marxismen förkastar både den idealistiska uppfattningen om existensen av en andelik, evig, mening utanför den materiella verkligheten och den pragmatiska uppfattningen om en praktik utan mening och innehåll. Handling och innehåll, syfte och mål, utan att vara identiska är de ändå moment i en odelbar helhet. Det kan inte finnas någon handling som är avskiljd från eller står i motsättning till sitt innehåll, och du kan inte ifrågasätta innehållet utan att de facto ifrågasätta dess praktik. Praktiken visar med nödvändighet sitt innehåll, samtidigt som den senare endast kan utrycka sig i praktiken. Detta är speciellt tydligt på nivån av det sociala livet.
4. Kapitalismen är det sista samhället i historien som är uppdelat i klasser. Kapitalist klassen grundar sitt herravälde på den ekonomiska utsugningen av arbetarklassen. För att säkerställa och intensifiera utsugningen så mycket som möjligt använder kapitalist klassen, precis alla tidigare exploaterande klasser i historien, av alla de metoder av våld och förtryck som står till dess förfogande. Den tvekar inte att använda de mest inhumana, grymma, blodiga metoder för garantera och öka exploateringen. Ju mer den konfronteras mer interna svårigheter, ju mer arbetarna motsätter sig exploateringen, desto blodigare utövar borgarklassen repressionen. Den har utvecklat en hel arsenal av repressiva metoder som fängelser, deportationer, mord, koncentrationsläger, utrotningskrig och de mest sofistikerade tortyrmetoder. Den har också, av nödvändighet, tvingats skapa en massa organ som utför allt detta, som poliser, militärer, juridiska institutioner, kvalificerade torterare, kommandosoldater och halvmilitära gäng. Kapitalist klassen använder en allt större del av det mervärde som utvinns ur utsugningen av arbetarklassen för att upprätthålla sin repressiva apparat. Detta har nått en sådan nivå att den blivit den mest betydelsefulla och blomstrande delen av samhällets sociala aktivitet. För att försvara sitt klassherravälde så leder kapitalistklassen hela samhället mot ruin och hotar hela mänskligheten med död och misär.
Vi försöker inte måla upp en känslosam bild av det kapitalistiska barbariet, utan detta är en prosaisk bild av dess verkliga praktik.
Denna praktik genomsyrar hela det sociala livet och alla relationer mellan människor, den tränger igenom alla delar av samhället. Denna praktik, detta system för att härska, det kallar vi terror. Terror är inte den eller den tillfälliga våldshandlingen. Terror är en speciell sorts våld, som är en del av naturen hos exploaterande klasser. Det är ett koncentrerat, organiserat, specialiserat våld som är planerat, utvecklat och förfinat med syfte att effektivisera utsugningen.
Dess grundläggande karaktärsdrag är;
5. Proletariatet är inte den enda klassen som känner av trycket från statens terror. Terrorn utövas även mot alla småborgerliga klasser och skikt som småbönder, hantverkare, små tillverkare och affärsinnehavare, intellektuella och studenter. Den sträcker sig till och med in i själva borgarklassens led. Dessa skikt och klasser har inte något historiskt alternativ till kapitalismen att föra fram. Utmattade och förtvivlade av systemets barbari och dess terror, kan de endast motsätta sig systemet genom desperata handlingar terrorism.
Även om den också kan användas av vissa delar av borgarklassen, är terrorism en typ av handling, en praktik hos desperata klasser som inte har någon framtid. Det är därför som denna praktik som försöker vara "heroisk och exemplarisk" inte är något annat än självmordsaktioner. De erbjuder ingen väg framåt och leder endast till att servera nya offer till den statliga terrorn. Den har inte någon positiv effekt på proletariatets klasskamp. Den innebär istället oftast ett hinder för denna kamp, såtillvida att den kan ge upphov till illusioner inom arbetarklassen om att det finnas en annan väg framåt än klasskampen. Det är därför som terrorismen är småborgerlighetens praktik och utnyttjas oftast av staten på ett sofistikerat sätt för att avleda arbetarklassens kamp från dess egen terräng. Den används även som en förevändning för att skärpa statens repressiva terror.
Vad som kännetecknar terrorism som småborgerlig praktik är att den är en handling av små isolerade minoriteter, som aldrig kan lyfta sig till nivån av massaktion. Den genomförs i skymundan av små konspirationer, och är därför gynnsam terräng för infiltratörer och olika former av polisspioner och därigenom för alla möjliga sorters manipulationer och intriger. Terrorismen har sin grund i den individuella viljan och inte i den generella kampen av revolutionär klass och kan därför inte bli något annat än en rent individualistisk handling. Dess handlingar riktar sig inte mot det kapitalistiska systemet och dess institutioner, utan endast mot individuella representanter för systemet. Den kommer oundvikligen att ta sig formen av hämnd eller vendetta, av individ mot individ och inte som en revolutionär konfrontation mellan olika klasser.
På en generell nivå, vänder terrorismen revolutionen ryggen, eftersom revolutionen endast kan vara produkten av en specifik klass som drar in massorna i en öppen och direkt kamp mot den existerande ordningen, för en omvandling av samhället. Utöver detta så är den i grund och botten substitutionistisk (1) eftersom den endast har tilltro till en självpåtagen aktivitet hos en liten aktiv minoritet.
I denna bemärkelse måste vi förkasta tanken på en "arbetarterrorism" som framställs som små avdelningar av proletariatet, "specialister" på väpnade aktioner eller som antas förbereda marken för framtida aktioner genom att ge exempel på väpnad kamp för arbetarklassen eller att "försvaga" staten genom inledande attacker. Proletariatet kan delegera avdelningar för olika direkta uppgifter som strejkvakter olika patruller etc., men dessa står under kontroll av rörelsen som helhet. Inom ramen för denna massrörelse kan aktioner från de mest avancerade deltagarna fungera som katalysator för kampen hos den breda massan, men detta kan aldrig ske genom de individualistiska konspirativa aktioner som kännetecknar terrorismen. Terrorismen kan inte ens, när den praktiseras av arbetare eller grupper av arbetare, ta sig en proletär karaktär. På precis samma sätt som det faktum att fackföreningarnas medlemmar är arbetare, inte gör dem till organ för arbetarklassens kamp. Icke desto mindre skall inte terrorismen förväxlas med de handlingar av sabotage eller våld som utförs på fabriksgolvet eller kontoret. Denna typ av handlingar är i grund och botten utryck för missnöje och förtvivlan. Detta sker framförallt i perioder av tillbakagång för klasskampen, under vilka de inte på något sätt kan fungera som utlösande faktorer för kampen. Men under perioder av en utveckling av klasskampen kan de komma att integreras och överskridas i en kollektiv och mer medveten rörelse.
Av alla dessa skäl kan terrorismen inte ens bästa fall vara en (i värsta fall kan den öppet användas mot arbetarna) kampform som kan användas av proletariatet. Det innebär inte att proletariatet sätter terrorismen på samma nivå som den statliga terrorn, eftersom det inte glömmer att terrorismen hur meningslös den än verkar, alltid är en reaktion på och en konsekvens av terrorn från dess dödsfiende den kapitalistiska staten, och att proletariatet självt också är ett offer för denna terror.
Terrorismen som praktik är en perfekt illustration på dess innehåll, från de småborgerliga klasser som den kommer ifrån. Den tomma praktiken från dessa impotenta klasser som inte har någon framtid.
6. Den sista exploaterade klassen i historien, proletariatet, bär inom sig lösningen på alla uppdelningar och tillkortakommanden som tynger ned detta samhälle. Denna lösning är inte bara i förhållande till dess egen situation som utsugen klass, utan till hela samhällets, eftersom proletariatet inte kan befria sig själv utan att befria hela mänskligheten från uppsplittringen av samhället i klasser och människan exploatering av människan. Denna lösning, det fritt associerade och gemensamma samhället, är kommunismen. Ända från dess tillblivelse har proletariatet burit på fröet till detta samhälle. Det har personifierat vissa karaktärsdrag hos denna pånyttfödda mänsklighet, som en klass förvägrad all privat egendom, som den mest exploaterade klassen i samhället, står den mot all exploatering, som en klass som förenas av kapitalet i förenat produktivt arbete, som den mest homogena förenade klassen i samhället är solidaritet en av dess främsta kvaliteter och dess djupast kända behov. Samtidigt som den är den mest förtryckta klassen kämpar den mot allt förtryck. Den mest alienerade klassen, bär den inom sig rörelsen som kan innebära ett slut på alienationen, därför att dess medvetande om verkligheten inte faller offer för det självbedrägeri som utrycker intresset hos en härskande klass. Andra klasser är underkastade ekonomins blinda lagar, medan proletariatet genom sin medvetna kamp, kommer att göra sig till herre över produktionen, avskaffa varuutbytet och på ett medvetet organisera det sociala livet.
Även om det fortfarande är märkt av det samhälle som det kommer ifrån, kommer proletariatet att tvingas agera utifrån en vision av framtiden. Det kan inte använda agerandet hos tidigare härskande klasser som en modell för sin kamp, eftersom den är den direkta antitesen till dessa klasser både i sitt vardande och i sin kamp. Styret hos de tidigare härskande klasserna drevs av ett försvar för dess privilegier, men proletariatet har inga privilegier att försvara och det härskar med syfte att undertrycka alla privilegier. Av liknande skäl har tidigare härskande klasser barrikaderat sig bakom klasskillnader medans proletariatet är öppet för att integrera alla andra medlemmar av samhället i sig själv. För att skapa ett enda mänskligt samhälle.
Proletariatets kamp är precis som all annan kamp av nödvändighet våldsam, men dess utövande av våldet är distinkt från andra klasser precis som dess syfte och mål. Dess praktik som även innefattar dess användande av våld, innebär ett agerande av den stora massan och inte en liten minoritet, den befriar och föder fram ett nytt harmoniskt samhälle, inte förstärkandet av ett tillstånd av allas krig mot alla. Dess aktivitet syftar inte till att föreviga och förfina våldet, utan till att göra upp med kapitalist klassens alla brott och oskadliggöra den. Det är därför som proletariatets revolutionära våld aldrig kan ta sig den monstruösa formen av terror som kännetecknar det kapitalistiska systemet eller formen av småborgarklassens impotenta terrorism. Proletariatets oövervinneliga styrka ligger inte så mycket i fysisk eller militär styrka och ännu mindre i repression, utan i dess förmåga att mobilisera hela klassen och att integrera majoriteten av de icke proletära arbetande klasserna i sin kamp mot kapitalets barbari. Denna styrka ligger i dess förmåga att utveckla sitt medvetande och dess kapacitet att organisera sig på ett förenat, självständigt sätt och i styrkan hos dess övertygelse och skärpan hos dess beslut.
Dessa är de grundläggande vapnen för dess praktik: proletariatets klassvåld.
Marxistisk litteratur använder ibland termen terror istället för klassvåld. Men när vi studerar den marxistiska traditionen närmare kan vi se att det handlar mer om oprecisa formuleringar än av en samstämmighet mellan idéer. Utöver detta så kommer denna otydlighet från det starka intryck som den stora borgerliga revolutionen 1789 gjorde. Hursomhelst är det hög tid att göra upp med dessa otydligheter som leder vissa grupper, som bordigisterna, att göra en extrem karikatyr i deras förhärligande av terrorn och de förvandlar denna monstrositet till ett nytt ideal för proletariatet.
Största fasthet och vaksamhet innebär inte upprättandet av en polisregim. Även om fysisk repression mot kontrarevolutionära försök från borgarklassen kan visa sig vara nödvändig och även om det finns risk för att proletariat är för tolerant och svagt i sin våldsutövning, kommer det att ha samma strävan som bolsjevikerna hade under de första åren av revolutionen. Att skydda sig mot alla överdrifter och missbruk som skulle förvränga dess kamp och innebära att de förlorar förståelsen om det slutliga målet för kampen. Det är mer och mer det aktiva deltagandet av de breda massorna och utvecklingen av dess kreativa initiativ som ensamt kan garantera den proletära makten och socialismens slutliga seger.
Från International Review nr 15, hösten 1978
Not
Vid slutet av år 2003 bevittnade vi hur världskapitalismen tog ytterligare ett steg mot avgrunden - ett steg som togs i och med det andra kriget i Persiska viken i mars 2003, och skapandet av ett militärt kaos i en oerhört viktig strategisk region i världen. Detta krig är oerhört viktigt för att bestämma de nya imperialistiska styrkepositionerna, med den angloamerikanska ockupationen av Irak och oppositionen mot detta som kommer från olika imperialistiska makter som antar mer och mer fientliga positioner gentemot USA. I förhållande till den slakt som detta krig representerar, har de viktigaste grupperna i den internationella kommunistiska vänstern återigen visat att de är kapabla att svara på den borgerliga propagandan genom att anta resoluta internationalistiska ståndpunkter. Gentemot de ideologiska kampanjerna från borgarklassen som syftar till att förvirra arbetarklassen, försvarade dessa grupper marxismens ABC. Detta betyder förstås inte att dessa organisationer försvarade identiskt lika ståndpunkter. Nej, utifrån vår ståndpunkt, har ingripandet från de flesta av dem visat på stora svagheter, i synnerhet vad det gäller att förstå den fas av imperialistiska konflikter som påbörjades i och med kollapsen av Östblocket och som resulterade också i att dess rival, Västblocket, upplöstes. Men de har också stora svagheter och svårigheter i att förstå vad som står på spel i dessa konflikter. Dessa skillnader måste förstås som utryck för den heterogena och svåra process genom vilket klassmedvetandet mognar inom arbetarklassen - en process som också påverkar grupperna i det politiska avantgardet. Därför, så länge som politiska klassprinciper inte överges, borde dessa skillnader inte utgöra en motsättning mellan de olika delarna av samma revolutionära läger, snarare visar de på behovet av en permanent debatt mellan dessa grupper. En offentlig debatt mellan dem är inte bara en förutsättning för ett klargörande inom det revolutionära lägret, utan också en faktor som klargör och gör det möjligt att dra en gränslinje mellan revolutionärerna och de grupper, som utgör kapitalets extremvänster (trotskismen, den officiella anarkismen, etc). Detta skulle kunna hjälpa de nya individer, som söker efter klasståndpunkter, att orientera sig gentemot de olika grupperna och individerna i det proletära politiska lägret.
Det var i en sådan anda som vår organisation presenterade en appell till andra revolutionära organisationer när det andra kriget i Persiska viken bröt ut, med syftet att genomföra ett gemensamt initiativ (med dokument och offentliga möten) som skulle göra det möjligt:
"för internationalistiska ståndpunkter att få så stor spridning som möjligt".(1).
"De existerande grupperna i den kommunistiska vänstern delar alla dessa gemensamma ståndpunkter, oavsett de skillnader som kan existera mellan dem. IKS är väl medvetet om dessa skillnader och har aldrig försökt att dölja dem. Tvärtom, har IKS alltid i sin press försökt att peka på dessa skillnader och bekämpat analyser som vi anser vara felaktiga. I linje med detta, och i linje med attityden hos Bolsjevikerna 1915 i Zimmerwald ( i Schweiz) och den italienska vänstern på 1930-talet, anser IKS att verkliga kommunister idag har ansvaret att inför arbetarklassen som helhet presentera internationalismens grundläggande ståndpunkter så brett som möjligt, när den konfronteras med det imperialistiska kriget och borgarklassens kampanjer. Från vår synvinkel, förutsätter detta att dessa grupper i den kommunistiska vänstern inte begränsar sig till sitt eget ingripande, utan att de förenar sig för att gemensamt utrycka vad som förenar deras ståndpunkter. För IKS skulle ett gemensamt ingripande av den kommunistiska vänstern ha en politisk tyngd som skulle gå långt utöver summan av de respektive organisationernas styrka, samtidigt som vi vet att dessa är alldeles för svaga i detta ögonblick. Detta är skälet till varför IKS föreslår de följande grupperna att mötas för att diskutera vilka medel som kan göra det möjligt för den kommunistiska vänstern att tala med en röst i försvaret för den proletära internationalismen, utan att hindra eller ifrågasätta de enskilda gruppernas specifika ingripande." (ibid).
Denna appell sändes till:
- Internationella Byrån för det Revolutionära Partiet (IBRP);
- Parti Comuniste Internationale/Internationella Kommunistiska Partiet (Le Proletaire, Il Comunista) ;
- Partito Comunista Internazionale (Internationella Kommunistiska Partiet-”Il Partito”- även kallat "Florens"-partiet) ;
- Partito Comunista Internazionale (Il Programma Communista) .
Tyvärr blev appellen förkastad, antingen i skriftlig form (av PCI Le Proletaire och IBRP) eller så blev den helt enkelt ignorerad. I International Review nr113 noterade vi svaren och tog ställning till dem eller till tystnaden från andra grupper.
I denna artikel har vi två målsättningar. Å den ena sidan att visa, genom en analys av ställningstagandena som gjorts av de viktigaste proletära grupperna angående kriget, att det verkligen finns en proletär politisk miljö, oavsett vilken förståelse för detta som finns hos de grupper som denna miljö består av. Detta är en miljö som på grund av dess lojalitet med den proletära internationalismen klart urskiljer sig från de olika vänsteristiska grupperingarna och deras "revolutionära" frasmakeri och från alla mer öppet borgerliga klassamarbetsorganisationer. Å den andra sidan, kommer vi att fokusera på vissa skillnader som finns hos dessa grupper i den proletära politiska miljön, vilka beror på felaktiga uppfattningar hos dem, samtidigt som vi också visar att detta inte utgör ett hinder för ett visst mått av förenat agerande gentemot världens borgarklass. I synnerhet vill vi försöka att visa att hur än allvarliga dessa skillnader må vara, så används de som en förevändning för att förkasta varje gemensamt agerande.
I appellbrevet till de revolutionära grupperna, förde vi fram flera kriterier, vilka enligt vår åsikt representerar en minsta gemensamma nämnare, oberoende av de skillnader som finns i andra frågor, och som är tillräcklig för att urskilja det revolutionära lägret från kontrarevolutionens politiska läger:
"a) Imperialistiska krig är inte resultatet av en "dålig" eller "kriminell" politik hos den ena eller andra regeringen, eller hos den eller den sektorn av den härskande klassen; kapitalismen som helhet är ansvarig för det imperialistiska kriget.
b) Därför, kan proletariatets och kommunisternas ståndpunkter på intet sätt sluta upp, inte ens "kritiskt", bakom det ena eller andra krigförande lägret; konkret sett betyder detta att när man fördömer den amerikanska offensiven i Irak innebär inte detta på något sätt ett stöd för Irak eller dess borgarklass.
c) Den enda ståndpunkt som står i samstämmighet med proletariatets intressen är kampen mot kapitalismen som helhet, och därför kampen mot alla sektorer av världens borgarklass, inte med perspektivet av en "fredlig kapitalism" utan störtandet av det kapitalistiska systemet och upprättandet av proletariatets diktatur.
d) Pacifismen är som bäst en småborgerlig illusion som tenderar att vända proletariatet iväg från dess egen klassterräng. Oftare är det enbart ett cyniskt skämt som används av borgarklassen med syftet att dra in proletariatet in i det imperialistiska kriget till försvar för de "pacifistiska" och "demokratiska" delarna av den härskande klassen.
Därför, är försvaret av den proletära internationalismen lika med ett tydligt fördömande av pacifismen". (Ibid)
Alla de grupper som denna appell skickades till har, som vi nu kommer att visa, uppfyllt dessa politiska minimikriterier;
PCI(Programma) ger en väldigt korrekt ram när man säger att:
"dödskampen hos ett produktionssätt som är grundat på klassmotsättningar är mycket våldsammare än vad man kunde föreställa sig. Historien lär oss att när sociala grundvalar skakas av oupphörliga spänningar och motsättningar, är de härskande klassernas energier mobiliserade för deras överlevnad, kosta vad det vill - och sålunda skärps motsättningarna än mer, tendensen till förstörelse skärps, krig och konfrontationer mångdubblas på den kommersiella, politiska och militära nivån. På varje nivå, i alla klasser, grips samhället av en feber som angriper och sprider sig till alla dess organ" .(2)
Il Partito och Le Proletaire/Il Comunista bidrar också till att utveckla en politisk ram som visar att kriget inte beror på felen hos den ena eller andra"dåliga" sidan, utan är ett resultat av de imperialistiska konflikterna på en global nivå:
- "Eurofronten, om den nu kan motstå kriget, är inte en fredens styrka, i motsättning till den krigiska dollarfronten; den uutgör ett av lägren i de allmänna inter-imperialistiska konfrontationerna som kapitalets herravälde rusar fram mot", (3)
- ”kriget i Irak, trots disproportionaliteten i militära styrkor, kan inte uppfattas som ett kolonialt krig. Det är från varje synvinkel ett imperialistiskt krig hos bägge krigförande sidor. Även om den stat där kriget utspelas är en mindre utvecklad stat, är den under alla omständigheter en borgerlig sådan och ett uttryck för det kapitalistiska samhället”; (4)
- ”det så kallade ”fredslägret”, det vill säga de imperialistiska stater som betraktar USA:s angrepp på Irak som ett hinder för deras egna intressen, oroar sig över att USA, uppmuntrad av sin snabba militära seger över Irak, kommer att låta dem att betala dyrt för deras opposition mot kriget, om så bara genom att bli utslängda från regionen. De smutsiga imperialistiska rivaliteterna vilka ligger till grund för motsättningarna mellan staterna står i öppen dager. Amerikanarna deklarerar att Frankrike och Ryssland måste efterskänka de gigantiska krediter/lån som de har bistått Irak med, medan den andra sidan (Frankrike/Tyskland och Ryssland, etc) uttrycker sin indignation över att kontrakten för ”rekonstruktionen” av Irak delas ut till stora amerikanska bolag och att oljeinkomsterna hamnar i samma händer…Vad det gäller den berömda ”rekonstruktionen” och välståndet som utlovats till det irakiska folket, räcker det med att ta en titt på ”rekonstruktionen” av Afghanistan och situationen i ex-Jugoslavien – två regioner där fortfarande västliga militära trupper finns närvarande – för att förstå att för borgarklassen på bägge sidorna av Atlanten, handlar det mera om en rekonstruktion/återuppbyggnad av de anläggningar som krävs för att göra produktionen profitabel och garantera välståndet för kapitalistiska företag”. (5)
Dessa ståndpunkter ger således inget utrymme för ett försvar, även ett kritiskt sådant, av endera imperialistiska lägret. De utgör, de facto, en stadig grund för ett fördömande av alla stater och politiska krafter som hycklande kamouflerar försvaret av sina egna imperialistiska avsikter bakom försvaret av freden.
Därför är, för Il Partito”det gemensamma och förenade fördömandet av kriget ( vad det gäller de västliga makterna, författarens anmärkning) grundad på en verklig dubbeltydighet eftersom denna har ett ursprung och en betydelse som är annorlunda, om inte helt motsatt, för de antagonistiska klasserna.
Det ”europeiska partiet” representerar storkapitalet och storfinansen på denna sidan Atlanten – och är idag mer och mer i konkurrens med USA och därför motståndare till kriget. Finansmagnaterna kanske inte deltar personligen i banderollviftandet på gatorna men de har en solid kontroll över massmediaapparaten, partierna och fackföreningarna vilka är lojala till regeringen och som är vana att leda den svaga ”offentliga opinionen” vare sig den befinner sig hos högern eller vänstern. För kapitalet, är det de facto så, att även om krigen ofta är ”ojusta”, är de detta till trots ibland ”nödvändiga”. Det är oerhört lätt att urskilja den ene från den andre; de som är ”nödvändiga” är för de som befinner sig på den vinnande sidan, de som är ”ojusta” på den förfördelade sidan. Till exempel, för de europeiska kapitalen som var inblandade i den fruktansvärda uppdelningen av Jugoslavien, var bombningarna av Belgrad (som var alvarligare än de nuvarande bombningarna av Irak) ”nödvändiga”. Bombningarna av Irak, däremot, av stater som söker efter lönsamma oljekontrakt men som annullerats av den ”demokratiska administrationen” som infördes av Iraks ”befriare”, anses som ”orättvisa.”
För Programma Comunista som hävdar:
”Inte en man, eller ett öre för de imperialistiska krigen, öppen kamp mot vår egen nationella borgarklass, antingen den är italiensk eller amerikansk, tysk eller fransk, serbisk eller irakisk”.(7)
För Il Partito Comunista som hävdar att:
”Regeringarna i Frankrike och Tyskland, och som stöds av Ryssland och Kina, är emot detta krig idag, enbart för att de försvarar sina egna imperialistiska intressen som hotas av den amerikanska offensiven i Irak och regionen”. (8)
För IBRP är:
”den verkliga fienden för USA är Euron, vilken håller på att bli ett verkligt hot för Dollarns absoluta hegemoni”.(9)
Den enda konsistenta attityden i förhållande till dessa principer är en dödlig kamp mot kapitalet, vilken mask det än bär, och ett ovillkorligt fördömande av pacifismen. Och det har dessa grupper uttryckt, i synnerhet IBRP:
- ”Europa” - i synnerhet vad det gäller den fransk-tyska axeln – försöker att kontra de amerikanska militära planerna genom att spela med det pacifistiska kortet och har därför gillrat en ideologisk fälla som många har fallit för. Vi vet tämligen väl, och fakta finns tillgänglig för att bevisa detta, att vad än det har känt sig tvingat att göra, har ingen europeisk stat tvekat att försvara sina ekonomiska intressen med hjälp av vapen. Vad vi ser idag är grundandet av en ny nationalism – en europeisk supernationalism. Detta finns redan uttryckt i en rad deklarationer av ”dissident”-lägret (alltså, Europa gentemot USA, ö a). Själva referensen till ett Europa med mänskliga rättigheter och sociala värden, i motsats till Amerikas överdrivna individualism, är grunden för en framtida utstakning av målen för den europeiska borgarklassen och dess slutgiltiga konfrontation med den amerikanska borgarklassen; (10)
- ”hos stora delar av den parlamentariska ”vänstern” och dess bihang i ”rörelsen” (vilket är en stor del av ”anti-globaliseringsrörelsen”) görs referenser till ett Europa som består av mänskliga rättigheter och sociala värden, i motsats till amerikanarnas överdrivna individualism. De försöker få oss att glömma att detta Europa är likvärdigt med USA – när vi nu talar om ”sociala värden” – och att detta Europa redan har gjort, och kräver med allt större kraft, nya enorma nedskärningar i pensionerna (de så kallade reformerna); och det är samma Europa som redan har avskedat miljoner arbetare och som nu trycker på för att reducera och göra arbetskraften till en disponibel vara, genom de oerhört försämrade villkoren, som förvärras allt mer dramatiskt, för möjligheten att kunna få ett arbete”.(11)
Allt detta visar på existensen av ett läger som förblir troget proletariatets och den kommunistiska vänsterns principer, oavsett hur mycket de olika grupperna inom detta läger är medvetna om det.
Som vi har sagt, så betyder inte detta att det inte finns betydande skillnader mellan IKS och dessa grupper. Problemet är inte existensen av dessa skillnader i sig utan det faktum att dessa grupper använder dem som ett skäl för att förkasta ett gemensamt i en historisk situation som är synnerligen allvarlig. Dessutom används dessa skillnader på ett sätt som hindrar att de klargörs genom en seriös offentlig debatt.
I International Review/Revue Internationale nr 113, svarade vi på Le Proletaire´s påstående om att vi förespråkar någon slags frontism och IBRPs anklagelse om idealism, vilket de säger kan förklara många av IKS påstådda felaktiga analyser. Vi har inte fått några svar på våra argument , med undantag för artikeln som publicerades i Le Proletaire nr 466 (sommaren/hösten 2003, ö a). För denna organisation, är våra skillnader vad det gäller frågan om revolutionär defaitism (alltså, den internationalistiska ståndpunkt som framförallt uttrycktes av Lenin och bolsjevikerna men också av den kommunistiska vänstern i många andra länder, särskilt i Holland, Tyskland och Italien, under det Första Världskriget när Lenin proklamerade ”Förvandla det imperialistiska kriget till ett revolutionärt inbördeskrig”, ö a) – och det faktum att vi inte anser detta som ett hinder för att arbeta tillsammans - rättfärdigar för PCI - Le Proletaire att de kan kritisera oss för frontism när vi presenterat vår appell för ett förenat ingripande av grupperna i den kommunistiska vänstern.
I ljuset av denna artikel i Le Proletaire, måste vi komma tillbaka till frågan om revolutionär defaitism. Denna artikel kommer att innehålla ett nytt element som vi kommer att fokusera oss på här:
”Det är inte sant att organisationerna som ryms inom denna kategori är fundamentalt överens om det grundläggande, att de delar en gemensam ståndpunkt, inte ens angående frågor som kriget och internationalismen. Tvärtom, de konfronterar varandras programmatiska och politiska ståndpunkter vilket imorgon kommer att bli avgörande för den proletära kampen och för revolutionen, lika mycket som de idag är motsatta angående orienteringarna och direktiven för agerande som måste ges till de få element som söker efter klassståndpunkter. Angående frågan om kriget i synnerhet, har vi understrukit frågan om revolutionär defaitism eftersom ända sedan Lenin är det just detta som har kännetecknat de kommunistiska ståndpunkterna angående det imperialistiska kriget. Men idag är det just IKS som motsätter sig den revolutionära defaitismen. Hur skulle det sedan vara möjligt att uttrycka en gemensam ståndpunkt vilken, om man känner den lite närmare på pulsen, när man tittar bakom de stora och vackra fraserna om att störta kapitalismen och om proletariatets diktatur, finner att detta inte existerar. Gemensamt agerande skulle bara kunna vara möjligt under sådana omständigheter genom att släta över eller förminska oförenliga motsättningar, med andra ord, att dölja dem för arbetarna vi vill nå, genom att presentera en falsk bild av en ”kommunistisk vänster” som är enad vad det gäller de väsentliga frågorna för miltanter i andra länder, med andra ord genom att lura dem. Att kamouflera ens ståndpunkter – detta är vad det innebär, vare sig man vill eller ej – genom att göra enhetssträvande propåer med syftet att få en omedelbar eller mer långsiktig framgång; är inte detta den klassiska definitionen av opportunism?” (12) (Le Proletaires understrykningar).
PCI/IKP (Le Proletaire) framhärdar i att ignorera våra argument angående att:
” Att tala om ”frontism” och en ”minsta gemensam nämnare” betyder inte någonting för att klargöra skillnaderna mellan internationalister, det är en faktor för förvirring så tillvida att den ställer verkliga skillnader, så som klass ståndpunkter, vilka separerar internationalisterna från borgarklassen som helhet – från dess yttersta höger till dess extremvänster- på samma nivå som skillnaderna mellan internationalisterna” (International Review/Revue Internationale nr 113).
På samma gång, på grund av okunnighet (genom att vägra att bekanta sig med kritiken av dess politiska ståndpunkter, vilket inte innebär ett mindre fel om det görs av en revolutionär organisation) eller helt enkelt på grund av att det gör det enkelt för dess polemik, rapporterar inte Le Proletaire om IKS ståndpunkter angående revolutionär defaitism. De bara hävdar, utan grund att ”IKS är helt motsatta till den revolutionära defaitismen”, och lämnar dörren öppen för alla möjliga tolkningar, och dessutom, varför inte, idén att IKS är för försvaret av fosterlandet ifall det attackeras av en annan makt. Därför måste vi åberopa våra verkliga ståndpunkter i denna fråga, vilket vi bland annat utvecklade under det första kriget i Persiska viken. I artikeln ”Den proletära politiska miljön konfronterat med kriget i Persiska viken 1991” (13), sade vi följande:
”Denna slogan fördes fram av Lenin under det första världskriget. Den var riktad mot ”centristernas” sofismer, där de ”i princip” var emot varje deltagande i imperialistiska krig, men förespråkade att man skulle vänta tills arbetarna i ”fiende”-länderna var redo att ta upp kampen mot kriget innan man uppmanade arbetarna i sina ”egna” länder att göra det samma. För att stödja denna ståndpunkt, förde de fram argumentet att om arbetarna i ett land reste sig mot kriget innan arbetarna i motståndarländerna, kunde detta underlätta den imperialistiska segern för motståndarlägret.”
Gentemot denna villkorade ”internationalism”, svarade Lenin mycket korrekt att arbetarklassen i alla länder inte har några gemensamma intressen med ”sin” borgarklass. I synnerhet påpekade han att den senares nederlag bara kunde underlätta arbetarklassens kamp, vilket var fallet med Pariskommunen (som följde efter Frankrikes nederlag mot Preussen) och vid 1905 år revolution i Ryssland (som hade kommit efter kriget med Japan). Från denna observation konkluderade han att proletariatet i respektive land ”måste önska sig” nederlag för ”sin” borgarklass.
”Den senare ståndpunkten var fel redan vid den tidpunkten, eftersom den ledde revolutionärerna i varje land att kräva de mest fördelaktiga villkoren för ”deras” proletariat för den proletära revolutionen, medan revolutionen måste äga rum i världsskala, och framförallt i de stora avancerade länderna. Lenins svagheter i denna ståndpunkt ifrågasatte emellertid aldrig hans resoluta internationalism (vi kan till och med säga att det var just hans resoluta försvar av denna som ledde till detta misstag). I synnerhet hade Lenin aldrig uppfattningen om att stödja borgarklassen i ”fiende”-landet – även om detta skulle kunna vara en logisk sammanfattning av hans ”önskningar”.
Men inkoherensen i denna ståndpunkt användes senare vid många tillfällen av borgerliga partier utstyrda i ”kommunistiska” färger, för att rättfärdiga deras deltagande i imperialistiska krig. Till exempel, efter att den rysk-tyska pakten hade skrivits under 1939, upptäckte de franska stalinisterna plötsligt dygderna hos den ”proletära internationalismen” och den ”revolutionära defaitismen”, dygder som de hade glömt för länge sedan och som de förkastade lika snabbt så fort som Tyskland angrep Sovjetunionen 1941. De italienska stalinisterna begagnade sig också av begreppet ”revolutionär defaitism” efter 1941 för att rättfärdiga deras politik av att leda motståndsrörelsen mot Mussolini. Idag, allierar sig trotskisterna i många länder med Saddam Hussein och de använder samma term för detta stöd”.
Därför är det inte IKS uppfattning som kan ifrågasättas här, utan de som kritiserar oss, de som inte har assimilerat på djupet parollerna från arbetarrörelsen under den första revolutionära vågen 1917-23.
Så snart som vi gjort detta klargörande angående frågan om revolutionär defaitism, kan man då inte tycka att skillnaderna som vi pekat på inte utgör ett hinder för ett gemensamt svar på kriget från de olika grupperna? Vi anser inte att misstagen från de grupper till vilka vi adresserade vår appell ifrågasätter deras internationalism. Grupperna som försvarar den revolutionära defaitismen är inte som de stalinistiska eller trotskistiska förrädarna, vilka utnyttjar otydligheterna i Lenins paroller för att legitimera krig.
De är helt enkelt proletära politiska grupperingar som på grund av olika skäl inte har en klar uppfattning angående vissa frågor som ställs för arbetarrörelsen.
Låt oss komma ihåg, att IBRP anser att dess skillnader med IKS är alltför viktiga för att de kan ge ett gemensamt svar på frågan om kriget tillsammans med oss.
Men, i det följande stycket i ett flygblad från Bataglia Comunista, en av grupperna i IBRP, uttrycks en stor samstämmighet angående sättet att analysera dynamiken i klassbalansen mellan proletariatet och borgarklassen – en fråga där IBRP insisterar att våra skillnader är särskilt stora:
”På vissa sätt, finns det inte längre ett behov av att i krig mobilisera arbetarklassen vid fronten, det är tillräckligt för dem att göra detta hemma, att mobilisera för kriget i fabrikerna och kontoren. Problemet ställs när denna klass vägrar att arbeta för kriget och när detta blir ett allvarligt hinder för kriget i sig. Det är detta – och inte demonstrationer, hur stora de än kan vara, med pacifistiska medborgare och andra mindre bemedlade som fått påvens välsignelse – som är ett hinder för kriget, det är detta som verkligen kan stoppa kriget”(14)
(fet stil i originalet).
Denna passage uttrycker den fullkomligt korrekta idén om att kriget och klasskampen inte är två oberoende variabler utan är istället anti-teser som står i motsatsställning till varandra, på så sätt att ju mer proletariatet är enrollerat desto friare händer har borgarklassen att föra krig. På samma vis, ju mer ”arbetarklassen vägrar att arbeta för kriget”, desto mer ”blir den ett alvarligt hinder för kriget i sig”. Denna idé, så som den formulerades av ”Battaglia Comunista (15) är mycket lik det som utmärker vår syn om den historiska kursen, resultatet av de båda dynamikerna som nämndes ovan. Den permanenta tendensen hos kapitalismen att tillgripa krig och den historiska tendensen hos en obesegrad arbetarklass att röra sig mot avgörande konfrontationer med sin klassfiende. Men Battaglia har alltid ifrågasatt giltigheten hos denna ståndpunkt och anklagat den för att vara idealistisk. Som med andra frågor där Battaglia har karaktäriserat som idealism och att de misslyckas med att förstå den nuvarande situationen, har vi svarat i detalj med många artiklar och direkt i en rad polemiker. (16)
Vi skulle kunna förvänta oss att en organisation som är så pedantisk med detaljer när det handlar om att utvärdera sina skillnader med IKS, skulle ha samma attityd i förhållande till andra grupper. Men detta är inte fallet.
Vi refererar här till attityden hos IBRP via dess sympatisörsgrupp och politiska representant i Nordamerika, Groupe Ouvrier Internationaliste/Internationalist Workers Group (IWG), som publicerar Notes Internationalistes/Internationalist Notes. Denna grupp ingrep tillsammans med anarkister och hade ett offentligt möte med Red and Black Notes, några rådister och Ontario Coalition Against Poverty (OCP), vilken verkar vara en typisk vänsteristisk och aktivistisk grupp. Nyligen publicerade IWG ett solidaritetsuttalande med ”kamraterna” från OCP som arresterades och fängslades för vandalism under de senaste demonstrationerna mot kriget i Toronto. De höll också ett gemensamt offentligt möte med ”anarko-kommunistiska kamrater” i Quebec.
Medan vi själva fullt förstår behovet att vara närvarande i den politiska debatten mellan grupperna i den politiska gråzonen, vilka svänger mellan revolutionära och borgerliga ståndpunkter, i syfte att öka inflytandet av den kommunistiska vänstern i dessa debatter, blev vi verkligen förbryllade av den ”metod” som här användes. Den verkar bestå av att skylta med en ”vidsynthet” som står i konstrast till den politiska rigör som det europeiska IBRP hävdar att de använder sig av. Med tanke här på skillnaderna i metod, och sålunda i principer, ansåg vi att det var nödvändigt att med appellen om ett förenat initiativ till IWG, också skicka ett brev, som bland annat sade följande:
”Om vi förstår saken korrekt, är IBRPs vägran grundad väsentligen på faktumet att skillnaderna IBRP har med våra ståndpunkter är för stora. För att citera brevet vi fick från IBRP: ’en förenad aktion mot kriget eller varje annan fråga skulle bara kunna tänkas mellan parter som är väl definierade och politiskt definierade på ett otvetydigt sätt, och som delar ståndpunkter vilka alla anser som väsentliga. Men vi har fått klart för oss genom IBRPs webbsida (det sista numret av Internationalist Notes och flygblad från Black and Red) att Internationalist Notes i Kanada har haft ett gemensamt möte mot kriget med anarko-kommunister från Quebec och med några frihetliga/rådister och anti-fattigdomsaktivister i Toronto. Det är uppenbart för oss att medan det finns stora skillnader mellan oss och IBRP angående ett antal frågor, blir dessa obetydliga jämfört med skillnaden mellan den kommunistiska vänstern och anarkisterna (även när de lägger till ordet ”kommunist” i deras namn), och anti-fattigdomsaktivister som på deras hemsida inte ens verkar att ha några ”anti-kapitalistiska” ståndpunkter. Utifrån denna grund, kan vi bara dra slutsatsen att IBRP har två olika strategier angående dess ingripande mot kriget: ett i Nordamerika och ett i Europa. Det verkar som om att skälen som Byrån anger för att förkasta en gemensam aktion med IKS i Europa inte är giltigt i Kanada och Nordamerika. Vi adresserar sålunda detta brev specifikt till Internationalist Notes/Notes Internationlistes som representanter för IBRP i Nordamerika med syftet att ånyo upprepa förslaget vi redan gjort till IBRP som helhet”.(17)
Vi fick aldrig något svar på detta brev – vilket redan i sig uttrycker en hållning som är främmande för revolutionär kommunistisk politik, en hållning där man bara tar politisk ställning beroende på hur man känner sig och beroende på vad som minst bekymrar en (18). Om det inte kom något svar på brevet, var detta inte beroende av något misstag. Det beror på att det inte gick att besvara koherent utan att samtidigt göra någon slags självkritik. Dessutom, den politik som förs av IWG i Nordamerika är verkligen inget specifikt för de amerikanska kamraterna, utan den bär alla IBRPs typiska drag som är väldigt kunniga i att förlika sekterism med opportunism: sekterism i relationerna med den kommunistiska vänstern, opportunism gentemot alla andra. (19)
Mer allmänt, förkastandet av vår appell är inte grundat på existensen av verkliga skillnader mellan våra organisationer, utan snarare på en vilja som både är sekteristisk och opportunistisk: att förbli separata från de andra i syfte att utföra dess aktiviteter i ett bekvämt hörn utan att oroa sig för att bli kritiserad eller att ha att göra med ”problemskaparna” från IKS.
En sådan attityd beror vare sig på tillfälligheter eller är något som är nytt. Det kan inte hjälpas, men det påminner oss om attityden hos den degenererande Tredje Internationalen (Komintern) som avskärmade sig från den kommunistiska vänstern – det vill säga den strömning som var klarast och mest bestämd i definitionen av revolutionära ståndpunkter – medan Komintern öppnade sig mot höger, med dess politik med att slå sig samman med centristiska strömningar (”Terzini” i Italien, USPD i Tyskland) och en ”Enhetsfront” med socialdemokratin, vilken hade visat sig vara revolutionens dödgrävare. På 1940-talet refererade Internationalisme, organ för den kommunistiska vänstern i Frankrike (GCF) och stamfadern till IKS, till denna opportunistiska hållning hos Komintern när den kritiserade grundandet av Internationalistiska Kommunistiska Partiet i Italien (PCInt), den gemensamma stamfadern till de bordigistiska IKP och till Battaglia:
”Det är inte mindre uppseendeväckande idag, 23 år efter diskussionerna mellan Bordiga och Lenin angående bildandet av det kommunistiska partiet i Italien, att vi nu ser samma misstag upprepas. Kominterns metod, som så våldsamt bekämpades av vänsterfraktionen, och som hade så katastrofala konsekvenser för proletariatet, antas idag av Fraktionen självt genom bildandet av PCInt”. (20)
På trettiotalet såg vi samma opportunistiska hållning hos trotskisterna, inte minst i dess relationer med den italienska vänstern. (21). När det skedde en splittring i den senare vid tiden för bildandet av IKP-PCInt, var attityden hos det nya partiet gentemot GCF mycket lik attityden trotskismen hade gentemot den italienska vänstern. Även vid den tidpunkten hade det inte varit korrekt att tala om en degenerering av det nyligen bildade PCInt, i motsats till trotskismen och Komintern innan det, och vi kan inte idag tala om en degenerering av IBRP eller de olika IKPerna. Men det är fortfarande så att grundandet av PCInt var ett steg tillbaka i jämförelse med aktiviteten och klarheten hos den italienska vänsterfraktionen under Bilans tid på trettiotalet. Denna opportunism kritiserades av Internationalisme på följande sätt:
- ”Kamrater, det finns två metoder för regruppering, en användes vid Kominterns första kongress, som inbjöd alla grupper och partier som påstod sig vara kommunister att ta del i en konfrontation av ståndpunkter. Sedan har vi Trotskijs ståndpunkt vilken, 1931, och utan några förklaringar, ’reorganiserade’ den Internationella Oppositionen och dess sekretariat genom att noga eliminera den italienska fraktionen och andra grupper som tidigare hade tillhört den (äldre kamrater kommer att minnas ett protestbrev som sändes från den italienska fraktionen till alla sektioner av den Internationella Oppositionen, som attackerade detta godtyckliga och byråkratiska agerande av Trotskij)”.(22)
- PCInt grundades under den febriga veckan 1943 (…) Inte bara lade den åt sidan det positiva arbete som den italienska fraktionen hade gjort under den långa perioden mellan 1927 till 1944, även i en rad punkter är ståndpunkterna hos det nya partiet långt bakom de som Bordigas abstentionistiska fraktion hade 1921. I synnerhet vad det gäller politiska enhetsfronter, där vissa förslag gjordes lokalt gentemot det stalinistiska partiet, vad det gäller frågan om deltagande i lokala och parlamentariska val, övergivandet av den gamla abstentionistiska ståndpunkten; vad det gäller antifascismen där partiets dörrar öppnades på vid gavel för element från motståndsrörelsen; för att inte nämna vad det gäller frågan om fackföreningarna där partiet gick hela vägen tillbaka till de gamla ståndpunkterna hos Komintern – fackföreningsfraktioner vars uppgifter var att kämpa för erövrandet av fackföreningarna, och, genom att gå ännu längre, politiken att skapa minoritetsfackföreningar (ståndpunkten hos den Revolutionära Fackföreningsoppositionen). Med ett ord, i namnet av ett parti från den Internationella Kommunistiska Vänstern, ser vi en italiensk formering av ett klassiskt trotskistiskt snitt, minus försvaret av Sovjetunionen. Samma proklamerande av ett parti i en reaktionär period, samma opportunistiska praktik, samma sterila aktivism, samma förakt för teoretisk diskussion och konfrontation av idéer, både inom partiet och med andra revolutionära grupper”.(23)
Sålunda bär dagens Battaglia Comunista och de olika IKPerna på ärr från dess ursprungliga opportunism. Trots detta, vilket vi redan har sagt, tror vi fortfarande på möjligheten och nödvändigheten för en debatt mellan de olika komponenterna i det revolutionära lägret, och vi kommer verkligen inte att överge denna övertygelse på grund av ytterligare ett avvisande eller förkastande, oavsett hur oansvarigt detta svar må vara.
Ezechiele, December 2003.
Från International review/Revue Internationale nr 116, 1:a kvartalet 2004.
Noter:
Länkar
[1] http://www.cfr.org.pub6985/max_boot
[2] http://www.marxists.org/history/international/comintern/1st-congress/platform.htm
[3] https://sv.internationalism.org/tag/12/269/mellanoestern
[4] https://sv.internationalism.org/tag/5/169/ryssland-kaukasus-centralasien
[5] https://sv.internationalism.org/tag/7/195/krig-i-iraq
[6] https://www.marxists.org/svenska/mforum/bokarkiv/0006.htm#Heading2
[7] https://www31.brinkster.com/mbonline2/bok/marxengels/anti-3.htm
[8] https://www.marxists.org/svenska/mforum/ekbrandj/000107.htm
[9] https://www.marxists.org/svenska/marx/1848/manifest/manifest.htm
[10] https://www31.brinkster.com/mbonline2/bok/marxengels/tyska.html
[11] https://www.marxists.org/svenska/mforum/bokarkiv/0006.htm#Heading11
[12] https://www.marxists.org/svenska/mforum/bokarkiv/0023.htm
[13] https://www.marxists.org/svenska/marx/1859/krpoloek/forord.htm
[14] https://www31.brinkster.com/mbonline2/bok/marxengels/anti-for.htm
[15] https://membres.lycos.fr/rgood/formprod.htm
[16] https://users.skynet.be/ippi/4discus1tex.htm
[17] https://www.marxists.org/archive/marx/works/1857/grundrisse/ch09.htm#iiie2
[18] https://members.lycos.fr/resdint
[19] https://users.skynet.be/ippi/3thdecad.htm
[20] http://www.riff-raff.se
[21] https://sv.internationalism.org/tag/11/251/korrespondens-med-andra-grupper
[22] https://sv.internationalism.org/tag/4/115/ekonomi
[23] https://sv.internationalism.org/tag/3/95/kapitalismens-foerfall
[24] http://www.marxists.org
[25] http://www.marxists.org/archive/lenin/works/1907/nov/00.htm
[26] http://www.jdcrutch.home.mindspring.com/i/constitution/1908const.html
[27] https://sv.internationalism.org/tag/8/218/revolutionaer-syndikalism
[28] https://sv.internationalism.org/tag/4/123/terrorism
[29] https://sv.internationalism.org/tag/8/196/kommunistiska-vaenstern
[30] https://sv.internationalism.org/tag/4/119/internationalism