Om du tillsammans med hundratusentals andra försöker fly med din familj från Ukrainas krigszoner kommer du, om du är mellan 18 och 60 år och en man, att med tvång att skiljas från din fru, barn och äldre föräldrar för du är nu inkallad till krig mot den avancerande ryska armén. Om du stannar i städerna blir du offer för beskjutning och missiler påstått riktade mot militära mål men som alltid orsakar dessa ”oavsiktliga förluster” som vi först hörde talas om i västmakternas ”lysande” Gulfkrig 1991, bostadsområden, sjukhus och skolor förstörs och hundratals civila dör. Om du är en rysk soldat så har det kanske sagts dig att det Ukrainska folket kommer att välkomna dig som en befriare men du kommer att betal med blod för att ha trott på den lögnen. Detta är verkligheten i imperialistiska krig av idag och ju längre de fortsätter desto mer död och större förstörelse. De ryska styrkorna har visat att de är kapabla att jämna hela städer med marken som de gjort i Tjetjenien och Syrien. De västerländska vapnen som strömmar in i Ukraina kommer att öka förödelsen.
Ena era av mörker
I en av sina senaste publicerade artiklar om kriget i Ukraina har den högerorienterade brittiska tidningen The Telegraph följande rubrik: ” [1]Världen glider ner i en era av fattigdom irrationalitet och krig [1]”. [1]
Med andra ord, det faktum att vi lever i ett globalt system som sjunker ner i sitt eget sönderfall blir allt svårare att dölja. Oavsett om det är covid-pandemins inverkan, de senaste fruktansvärda förutsägelserna om en ekologisk katastrof som hemsöker planeten, den växande fattigdomen kopplat till den ekonomiska krisen, det mycket uppenbara hotet som uppstår genom skärpandet av inter-imperialistiska konflikter, uppresandet av politiska och religiösa krafter drivna av en gång marginella apokalyptiska föreställningar och konspirationsteorier så är Telegraphs rubrik varken mer eller mindre än en beskrivning av verkligheten, även om deras opinionsbildare knappast ser kapitalismens inneboende motsättningar som roten till allt detta.
Ända sedan östblockets och Sovjetunions fall 1989-1990 har vi argumenterat för att ett socialt system som har varit föråldrat sedan början tjugonde århundradet nu gått in i en ny och slutgiltig fas av dess förfall. Gentemot löftet om att kalla krigets slut skulle bringa en ny världsordning av fred och välstånd, insisterade vi på att den här nya fasen skulle kännetecknas av ökad oordning och militarism. Balkankriget i början av 90-talet och Gulfkriget 1991, invasionerna av Afghanistan, Irak och Libyen, pulveriseringen av Syrien, otaliga krig på den afrikanska kontinenten, Kinas utveckling till en världsmakt, återupplivandet av den ryska imperialismen har alla bekräftat den prognosen. Den ryska invasionen av Ukraina innebär ett nytt steg i denna process, där slutet på det gamla systemet av block gett upphov till en frenetisk kamp alla mot alla där tidigare underordnade och försvagade makter kräver nya positioner för sig själva i den imperialistiska hackordningen.
Tyngden av detta nya krig i Europa
Betydelsen av denna nya omgång av öppen krigföring i Europa kan inte förringas. Redan Balkankriget visade på tendensen för imperialistiskt kaos att återvända från de mer avlägsna områdena till imperialismens kärnområden, men detta var ett krig inom en sönderfallande stat där nivån av konfrontation mellan de stora imperialistiska makterna var mycket mindre direkt. I dag bevittnar vi ett europeiskt krig mellan stater, en mycket mer öppen konfrontation mellan Ryssland och dess västliga rivaler. Om corona-pandemin innebar en ökning av kapitalismens sönderfall inom åtskilliga områden (sociala, hälsomässiga ekologiska etc.) så är kriget i Ukraina en skarp påminnelse om att krig har blivit kapitalismens levnadsätt i dess förfallsperiod och att militära spänningar och konflikter sprids och intensifieras på en världskala.
Rysslands snabba framryckning i Ukraina överraskade många välinformerade experter och vi var inte själva säkra på att det skulle ske så snabbt och så massivt(1). Vi anser inte att detta berodde på några brister inom den grundläggande ramen för våra analyser. Tvärtom, det berodde på en tvekan att fullt ut tillämpa detta ramverk som redan utarbetats i början av 90-talet i vissa nyckeltexter(2) där vi hävdar att denna nya fas av dekadens skulle präglas av alltmer kaotiska, brutala och irrationella militära konflikter. Irrationella konflikter även ur kapitalismens synvinkel(3). Medan krig under kapitalismens uppgångsfas, särskilt de som öppnade upp för kolonial expansion, medförde klara ekonomiska fördelar för vinnaren så har krig under kapitalismens förfallsperiod antagit en alltmer destruktiv dynamik och utvecklingen av en praktiskt taget permanent krigsekonomi har varit en enorm belastning på kapitalets produktivitet och vinster. Ända fram till andra världskriget fanns det dock ”vinnare” vid krigets slut, i synnerhet USA och Sovjetunionen. Men i den nuvarande fasen av krig som initierats, även av de ledande nationerna har visat sig vara fiaskon såväl ekonomiskt som militärt. USA:s förödmjukande tillbakadragande från Irak och Afghanistan visar tydligt på detta.
I vår tidigare artikel påpekade vi att en invasion eller ockupation av Ukraina sannolikt skulle kasta in Ryssland i en ny version av morasen de stötte på i Afghanistan på 80-talet, vilken var en betydande faktor för Sovjetunionens kollaps. Det finns redan tecken på att det är så utvecklingen av invasionen kommer att arta sig, den har mött betydande väpnat motstånd, är oönskad av stora delar av det ryska samhället, t.o.m. inom delar av den härskande klassen och har provocerat fram en rad av straffsanktioner från Rysslands huvudrivaler som i sanning kommer att fördjupa fattigdomen som majoriteten av Rysslands befolkning står inför. Samtidigt eldar västmakterna upp stöd för de ukrainska väpnade styrkorna, såväl ideologiskt som genom leverans av vapen och militär rådgivning. Men trots dessa förutsägbara konsekvenser, minskade trycket på den ryska imperialismen dagligen möjligheten att dess mobilisering av styrkor runt Ukraina skulle stanna vid en kraftuppvisning. I synnerhet så kunde Natos vägran att utesluta sin expansion till Ukraina inte tolereras av Putins regim, och invasionens tydliga mål är att förstöra Ukrainas militära infrastruktur och installera en ryssvänlig regim. Hela projektets irrationalitet, kopplat till en nästan messiansk vision om att återupprätta det ryska imperiet, den stora risken att det förr eller senare kommer att leda till ett nytt fiasko, avskräckte aldrig Putin och hans närmaste från att ta chansen.
Går vi mot formerandet av nya imperialistiska block?
På ytan står Ryssland inför en ”enhetsfront” av de västerländska demokratierna och ett nyligen kraftfullare NATO där USA helt klart spelar en ledande roll. USA kommer att bli den stora vinnaren om Ryssland fastnar i ett krig de inte kan vinna och av Natos ökade sammanhållning inför hotet om rysk expansion. Denna sammanhållning är dock bräcklig, ända upp till invasionen försökte såväl Frankrike som Tyskland spela sitt eget spel som betonande vikten av en diplomatisk lösning och förde separata samtal med Putin. De öppna fientligheterna har dock tvingat dem att backa och gå med på införandet av sanktioner även om det kommer att skada deras ekonomier mycket mer direkt än USA:s. (T.ex. stoppade Tysklands de ryska energileveranserna som de är så beroende av). EU har också rört sig mot att utveckla sina egna väpnade styrkor och Tysklands beslut att kraftigt öka sina militärutgifter måste också ses i det perspektivet. Det måste också läggas på minnet att USA:s borgarklass står inför stora splittringar vad gäller förhållandet till Ryssland, Biden och demokraterna tenderar att hålla fast vid den traditionellt fientliga inställningen till Ryssland men stora delar av republikanerna har en väsentligen annorlunda inställning. I synnerhet Trump kunde inte dölja sin beundran för Putins ”genialitet” när invasionen startade.
Om vi är långt ifrån att ett nytt USA-block ska bildas så har inte heller det ryska äventyret inneburit ett steg mot ett nytt ryss-kinesiskt block. Trots att de nyligen genomfört gemensamma militära övningar och trots att Kina tidigare utryckt stöd för Rysslands agerande i t.ex. Syrien så har Kina i denna fråga distanserat sig från Ryssland genom att i FN:s säkerhetsråd avstå från att rösta mot att kritisera Ryssland. Man försöker framställa sig som en uppriktig fredsmäklare som vill ha slut på fientligheterna och vi vet att trots att de har gemensamma intressen gentemot USA, har Ryssland och Kina sina egna interna motsättningar, i synnerhet i frågan om den ”nya sidenvägen”. Bakom detta ligger Rysslands försiktighet med att underordna sig Kinas expansiva ambitioner.
Andra destabiliserande faktorer spelar också in i denna situation, särskilt Turkiets roll, som till viss del uppvaktat Ryssland i dess ansträngningar att uppgradera sin globala status men samtidigt hamnat i konflikt med Ryssland vad gäller kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan och Libyen. Turkiet har nu hotat att blockera ryska fartyg som kommer till svarta havet via Dardanellsundet men även här kommer denna åtgärd utföras i syfte att främja Turkiets nationella intressen.
Men, som vi skrev i vår resolution om den internationella situationen på vår tjugofjärde kongress, det faktum att internationella imperialistiska relationer fortfarande präglas av centrifugala tendenser: ”innebär inte att vi lever i en era av större trygghet än under kalla kriget hemsökt som den var av ett hot om kärnvapenförintelse. Tvärtom, om sönderfallsperioden kännetecknas av en växande förlust av kontrollen för bourgeoisien så gäller detta också de enorma mängder av massförstörelsevapen: konventionella, nukleära, biologiska och kemiska som har ansamlats av den härskande klassen och som nu är mer utspridd över ett större antal nationalstater jämfört med den föregående perioden. Även om vi inte ser en kontrollerad marsch mot krig av disciplinerade militära block, kan vi inte utesluta faran för ensidiga militära utbrott eller ens groteska ”olyckor” som skulle utgöra ytterligare en acceleration i glidningen mot barbari”(4).
Inför den högljudda kampanjen att isolera Ryssland och de praktiska åtgärderna som syftar till att parera deras strategi i Ukraina har Putin satt sitt kärnvapenförsvar i hög beredskap. Detta är kanhända för tillfället bara ett tomt hot, men världens exploaterade massor har inte råd att lita till medgörligheten hos någon del av den härskande klassen.
Den ideologiska attacken på arbetarklassen.
För att mobilisera folket, och framför allt arbetarklassen, måste den härskande klassen lansera en ideologisk attack vid sidan av sina bomber och artillerigranater. I Ryssland förefaller det som om Putin litat huvudsakligen till grova lögner om ” nazisterna och narkomanerna” som styr Ukraina och han har inte lagt ner någon större möda på att utarbeta ett nationellt konsensus angående Ukraina-kriget. Detta skulle kunna visa sig vara en missräkning, för det finns mycket motvilja mot kriget inom hans egen härskande klick, bland intellektuella och i stora lager av samhället. Det har ägt rum ett antal gatudemonstrationer och ungefär 6000 människor har blivit arresterade för att ha deltagit i protester. Det finns också uppgifter om demoralisering bland de ryska trupper som sänts till Ukraina. Men än så länge finns det få tecken på ett på arbetarklassen baserat krigsmotstånd i Ryssland, en arbetarklass som p.g.a. decennier av Stalinism skurits av från sina revolutionära traditioner. I Ukraina står arbetarklassen inför en ännu värre situation, drabbad som den är av den ryska invasionens fasor och därför har det varit möjligt för den härskande klassen att i stor utsträckning mobilisera befolkningen för att ”försvara hemlandet” med hundratusentals som frivilligt ansluter sig till motståndet mot invasionen med vad vapen de nu kan få tag på. Vi ska emellertid inte heller glömma att hundratusentals har flytt från krigszonerna men stridsropet för borgerliga ideal som ”demokratin” och ”nationen” har helt klart hörsammats från delar av arbetarklassen och som därmed har upplöst sig själv in i det ukrainska ”folket” där klassuppdelningens verklighet är glömd. Majoriteten av de Ukrainska anarkisterna tycks utgöra den extrema vänsterfraktionen i denna folkfront(5).
De ukrainska och ryska härskande klassernas förmåga att dra med sig ”sina” arbetare visar att den internationella arbetarklassen inte är homogen. Situationen är annorlunda i de viktigaste västländerna, där borgarklassen under många årtionden konfronterats med arbetarklassens motvillighet, trots alla dess svårigheter och bakslag, att offra sig på det imperialistiska krigets altare.
Ställd inför Rysslands alltmer krigförande hållning har den härskande klassen i väst hittills undvikit att svara med direkt militärt våld, det innebär dock inte att de passivt accepterar den rådande situationen utan istället ser vi den mest samordnade ideologiska pro-krigskampanjen på decennier (en kampanj för ”solidaritet med Ukraina mot rysk aggression”). Pressen, såväl till höger som vänster ger stor publicitet åt och stödjer de pro-ukrainska demonstrationerna och påhejar det ”ukrainska motståndet” som bärare av västerländska ideal nu hotat av ”galningen i Kreml”. De döljer inte heller det faktum att det måste bli uppoffringar, inte bara för att sanktionerna mot Rysslands energileveranser kommer att öka inflationstrycket som redan nu gör det svårt för hushållen att värma upp sina hem utan vi får också höra att vill vi försvara ”demokratin” så måste vi öka våra försvarsutgifter. Som den liberala tidningen Observers chefspolitiska kommentator Andrew Rawnsley framförde det:
”Sedan Berlinmurens fall och nedrustningen som följde har Storbritannien och dess grannar främst spenderat ”fredsutdelningen” på att ge den åldrande befolkningen bättre pensioner och sjukvård än de annars skulle ha fått. En ovilja att spendera mer på försvaret har fortsatt även efter att Kina och Ryssland blivit alltmer krigförande. Bara en tredjedel av Natos medlemmar uppfyller för närvarande åtagandet att spendera minst 2 % av BNP:n på armén. Tyskland Italien och Spanien ligger långt under målet.
Liberala demokratier behöver snabbt återupprätta beslutsamheten att försvara sina värderingar gentemot tyranniet som de visade under kalla kriget. Autokraterna i Ryssland och Kina tror att väst är splittrat, dekadent och på tillbakagång vilket måste bevisas vara fel. I annat fall är all retorik om frihet bara buller för nederlaget”.(6) Mer explicit kan det knappast vara som Hitler utryckte det ”Du kan ha vapen och du kan ha smör men du kan inte ha båda”.
Just som arbetarklassen i flera länder visade tecken på ny vilja att försvara sina levnads-och arbetsvillkor(7) så kommer denna massiva ideologiska offensiv från den härskande klassen, denna uppmaning till uppoffringar i försvar för demokratin kan bli ett rt slag mot potentialen för arbetarklassen möjlighet att utveckla sitt klassmedvetande. Men växande bevis för att kapitalismen lever av krig kan också på lång sikt bli en faktor i uppkomsten av ett medvetande som att hela systemet, såväl i öst som väst, är dekadent och på nedgång, att kapitalistiska sociala relationer måste ryckas upp med rötterna.
Inför det nuvarande ideologiska angreppet, som genom ett stöd för imperialistiskt krig syftar till att avleda den uppriktiga ilskan över fasorna vi ser hända i Ukraina, kommer uppgiften för arbetarklassens internationalistiska minoriteter inte att bli lätt. Den börjar med att bemöta den härskande klassens alla lögner och att insistera på att arbetarklassen långt ifrån att offra sig för kapitalismen och dess värderingar måste kämpa med näbbar och klor för att försvara sina egna arbets- och levnadsvillkor. Samtidigt betyder det att det är genom utvecklingen av dessa försvarskampanjer och genom att så brett som möjligt reflektera över erfarenheterna från den proletära kampen som arbetarklassen kan förnya sina förbindelser med det förflutnas revolutionära kamp, i synnerhet striderna 1917-18 som tvingade bourgeoisien att avsluta första världskriget. Detta är enda sättet att kämpa mot imperialistiska krig och bereda vägen för att befria mänskligheten från krigets källa, den imperialistiska världsordningen.
(1) Se: https://en.internationalism.org/content/17144/ukraine-worsening-military-tensions-eastern-europe [2] och https://en.internationalism.org/content/17121/russia-ukraine-crisis-war-capitalisms-way-life [3]
(2) Se i synnerhet: https://en.internationalism.org/content/3336/orientation-text-militarism-and- [4]decomposition [4]
(3) Denna grundläggande irrationalitet i ett system som inte har någon framtid åtföljs naturligtvis av en växande irrationalitet på ideologisk och psykologisk nivå. Den nuvarande hysterin om Putins mentala tillstånd är baserad på en halvsanning, eftersom Putin bara är ett exempel på den typ av ledare som har utsöndrats av kapitalismens sönderfall och populismens tillväxt. Har medan redan glömt fallet med Donald Trump ?
(5) Se exemepvis: https://sv.crimethinc.com/2022/02/26/russian-anarchists-on-resisting-the-invasion-of-ukraine-updates-and-analysis [6]
Den kommunistiska vänsterns organisationer måste ställa upp på ett enat försvar av sitt gemensamma arv, den proletära internationalismens principer, särskilt i en tid av stor fara för världens arbetarklass. Det imperialistiska blodbadets återkomst till Europa i och med kriget i Ukraina är en sådan tid. Därför publicerar vi nedan, tillsammans med andra undertecknare från den kommunistiska vänstertraditionen (och en grupp med en annan inriktning som stöder uttalandet fullt ut), ett gemensamt uttalande om de grundläggande perspektiven för arbetarklassen inför det imperialistiska kriget.
*********************************************
Arbetarklassen har inget fosterland!
Ner med alla imperialistiska makter!
I stället för kapitalistiskt barbari: socialism!
Kriget i Ukraina utkämpas i enlighet med de motstridiga intressena hos alla olika imperialistiska makter, stora som små - inte i arbetarklassens intresse, som är en klass med internationell enighet. Det är ett krig om strategiska territorier, om militär och ekonomisk dominans som utkämpas öppet och i det fördolda av de krigshetsare som står i spetsen för USA, Ryssland och de västeuropeiska statsapparaterna, där den ukrainska härskande klassen inte är en oskyldig spelpjäs på det världsimperialistiska schackbrädet.
Arbetarklassen, inte den ukrainska staten, är det verkliga offret för detta krig, antingen som mördade försvarslösa kvinnor och barn, svältande flyktingar eller inkallad kanonmat i någon av arméerna, eller i den ökande misär som krigets effekter kommer att medföra för arbetare i alla länder.
Kapitalistklassen och dess borgerliga produktionssätt kan inte övervinna sina motsättningar, de nationella uppdelningar som leder till imperialistiska krig. Det kapitalistiska systemet kan inte undvika att sjunka ner i ett större barbari.
Men världens arbetarklass kan å sin sida inte undvika att utveckla sin kamp mot försämrade löner och levnadsstandard. Det senaste kriget, det största i Europa sedan 1945, ger en föraning om kapitalismens framtid i världen om arbetarklassens kamp inte leder till att borgarklassen störtas och ersätts av arbetarklassens politiska makt, proletariatets diktatur. F
De olika imperialistiska makternas krigsmål och lögner
Den ryska imperialismen vill vända det enorma bakslag den drabbades av 1989 och återigen bli en världsmakt. USA vill bevara sin supermaktsstatus och sitt världsledarskap. De europeiska makterna fruktar Rysslands expansion men också USA:s förkrossande dominans. Ukraina vill alliera sig med den mäktigaste imperialistiska starke mannen.
Vi måste inse att USA och västmakterna har de mest övertygande lögnerna och den största mediala propagandaapparaten för att rättfärdiga sina verkliga mål i detta krig - de ska reagera på rysk aggression mot små suveräna stater, försvara demokratin mot Kremls autokrati, upprätthålla de mänskliga rättigheterna inför Putins brutalitet.
De starkare imperialistiska gangstrarna har vanligtvis den bättre krigspropagandan, den större lögnen, eftersom de kan provocera och manövrera sina fiender till att skjuta först. Men kom ihåg hur dessa makter nyligen uppträdde så fredligt i Mellanöstern, i Syrien, Irak och Afghanistan, hur USA:s flygvapen nyligen jämnade staden Mosul med marken, hur koalitionsstyrkorna besegrade den irakiska befolkningen med den falska ursäkten att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen. Minns även de otaliga brott som dessa demokratier begått mot civila under det senaste århundradet, vare sig det var under 1960-talet i Vietnam, under 1950-talet i Korea, under andra världskriget i Hiroshima, Dresden eller Hamburg. De ryska våldsamheterna mot den ukrainska befolkningen är i huvudsak hämtade från samma imperialistiska regelbok.
Kapitalismen har katapulterat mänskligheten in i en era av permanent imperialistiskt krig. Det är en illusion att be den att "stoppa" kriget. "Fred" kan bara vara ett mellanspel i den krigiska kapitalismen.
Ju mer den sjunker ner i en olöslig kris, desto större blir den militära förstörelse som kapitalismen kommer att åstadkomma, vid sidan av de växande katastroferna med föroreningar och farsoter. Kapitalismen är rutten och mogen för revolutionär förändring.
Arbetarklassen är en sovande jätte
Det kapitalistiska systemet, som mer och mer blir ett system av krig och alla dess fasor, ser för närvarande inget betydande klass-motstånd mot sitt styre, vilket gör att proletariatet tvingas till en allt värre exploatering av sin arbetskraft och de ultimata uppoffringar som imperialismen kräver av det på slagfältet.
Utvecklingen av försvaret av dess klassintressen, liksom dess klassmedvetande som stimuleras av det revolutionära avantgardet, döljer en ännu större potential hos arbetarklassen, nämligen förmågan att förenas som klass för att helt och hållet störta borgarklassens politiska apparat, vilket den gjorde i Ryssland 1917 och hotade att göra i Tyskland och på andra håll vid den tiden. Det vill säga att störta det system som leder till krig. Oktoberrevolutionen, och de uppror som den gav upphov till i de andra imperialistiska makterna, är faktiskt ett lysande exempel inte bara på motstånd mot kriget utan också på ett angrepp på borgarklassens makt.
I dag är vi fortfarande långt ifrån en sådan revolutionär period. På samma sätt är villkoren för proletariatets kamp annorlunda än de som rådde vid tiden för den första imperialistiska slakten. Vad som däremot förblir detsamma, inför det imperialistiska kriget, är den proletära internationalismens grundläggande principer och de revolutionära organisationernas plikt att försvara dessa principer med näbbar och klor, mot strömmen, när det är nödvändigt, inom proletariatet.
Den politiska tradition som har kämpat för, och fortsätter att kämpa för, internationalism mot det imperialistiska kriget
Byarna Zimmerwald och Kienthal i Schweiz blev berömda som mötesplatser för socialister från båda sidor under första världskriget för att inleda en internationell kamp för att få slut på slakten och fördöma de patriotiska ledarna i de socialdemokratiska partierna. Det var vid dessa möten som bolsjevikerna, med stöd av Bremenvänstern och den holländska vänstern, förde fram de grundläggande principerna för internationalism mot imperialistiska krig som fortfarande är giltiga i dag:
Inget stöd till något av de imperialistiska lägren, förkastande av alla pacifistiska illusioner och erkännandet av att endast arbetarklassen och dess revolutionära kamp kan sätta stopp för det system som bygger på exploatering av arbetskraften och som ständigt genererar imperialistiska krig.
Under 1930- och 1940-talen var det bara den politiska strömning som nu kallas den kommunistiska vänstern som höll fast vid de internationalistiska principer som utvecklades av bolsjevikerna under första världskriget. Den italienska vänstern och den holländska vänstern motsatte sig aktivt båda sidor i det andra imperialistiska världskriget och förkastade både det fascistiska och antifascistiska rättfärdigandet av slakten - till skillnad från de andra strömningar som hävdade den proletära revolutionen, inklusive trotskismen. Därmed vägrade dessa kommunistiska vänstergrupper att stödja det stalinistiska Rysslands imperialism i konflikten.
I dag, när den imperialistiska konflikten i Europa accelererar, fortsätter de politiska organisationer som bygger på den kommunistiska vänsterns arv att hålla upp fanan för en konsekvent proletär internationalism, och utgör en referenspunkt för dem som försvarar arbetarklassens principer.
Det är därför som organisationer och grupper inom den kommunistiska vänstern idag, som är små till antalet och inte särskilt kända, har beslutat att publicera detta gemensamma uttalande, och sprida de internationalistiska principer som utvecklades under de två världskrigens barbari så brett som möjligt.
Inget stöd till någon sida i det imperialistiska blodbadet i Ukraina.
Inga illusioner om pacifism: kapitalismen kan bara leva genom ändlösa krig.
Endast arbetarklassen kan sätta stopp för det imperialistiska kriget genom sin klasskamp mot exploatering som leder till att det kapitalistiska systemet störtas.
Proletärer i alla länder, förena er!
--------------------------------------------
International Communist Current (www.internationalism.org [11])
Istituto Onorato Damen (www.istitutoonoratodamen.it [12])
Internationalist Voice (en.internationalistvoice.org [13])
Internationalist Communist Perspective (Korea) stöder fullt ut det gemensamma uttalandet (국제코뮤니스트전망 - International Communist Perspective (jinbo.net) [14])
Vi upplever för närvarande den mest intensiva kampanjen av krigspropaganda sedan andra världskriget - inte bara i Ryssland och Ukraina, utan över hela världen. Det är därför viktigt att alla som försöker bemöta krigshetsen med en proletär internationalism tar varje tillfälle i akt att träffas för diskussion och klargörande, för ömsesidig solidaritet och stöd och för att definiera vad som är en seriös revolutionär verksamhet mot borgarklassens krigshets. Det är därför som IKS har hållit en rad offentliga möten både på nätet och fysiskt på ett antal språk - engelska, franska, spanska, nederländska, italienska, tyska, portugisiska och turkiska – med ambitionen att hålla ytterligare möten inom en nära framtid.
Vi kan inte i denna korta artikel sammanfatta alla diskussioner som ägde rum vid dessa möten, som präglades av en seriös och kamratlig atmosfär och en verklig vilja att förstå vad som händer. Vi vill i stället fokusera på några av de viktigaste frågorna och teman som kom upp i diskussionen. På vår webbplats publicerar vi också några bidrag från sympatisörer som ger sin egen syn på diskussionerna och deras dynamik.[1].
De internationalistiska principernas prioritet
Det första och förmodligen viktigaste temat på mötena var en bred överenskommelse kring internationalismens grundläggande principer – inget stöd till något av de imperialistiska lägren, ett förkastande av alla pacifistiska illusioner och en förståelse av att den internationella klasskampen är den enda kraft som verkligen kan motsätta sig krig - förblir lika giltiga som någonsin, trots det enorma ideologiska trycket, framför allt i västländerna, att samla sig för att försvara det "modiga lilla Ukraina" mot den ryska björnen. Vissa kanske säger att detta inte är mer än banala generaliseringar, men de bör på intet sätt tas för givna, och de är sannerligen inte lätta att framföra i det nuvarande klimatet där det finns mycket få tecken på något klassmotstånd mot kriget. Internationalisterna måste inse att de för närvarande simmar mot strömmen. I denna mening befinner de sig i en liknande situation som de revolutionärer som 1914 hade till uppgift att hålla fast vid sina principer inför den krigshysteri som följde under de första dagarna och månaderna av första världskriget. Men vi bör också inspireras av det faktum att arbetarklassens slutliga reaktion mot kriget skulle förvandla internationalisternas allmänna paroller till en handlingsplan som syftade till att störta den kapitalistiska världsordningen.
En annan viktig del av diskussionen - som inte var lika allmänt accepterad - var behovet av att förstå allvaret i det nuvarande kriget som, efter Covid-pandemin, är ytterligare ett bevis på att kapitalismen i sin förfallsepok är ett växande hot mot mänsklighetens överlevnad. Även om kriget i Ukraina inte är ett led i processen av bildandet av nya imperialistiska block som kommer att föra mänskligheten in i ett tredje – och utan tvekan sista – världskrig, så är det ändå ett uttryck för en intensifiering och utvidgning av det militära barbariet som, i kombination med förstörelsen av naturen och andra manifestationer av ett system i en djup kris, i slutändan skulle få samma resultat som ett världskrig. Enligt vår mening markerar det nuvarande kriget ett viktigt steg i det accelererande sönderfallet av kapitalismen, en process som innehåller hotet att överflygla proletariatet innan det kan samla sina krafter till en medveten kamp mot kapitalet.
Behovet av en sammanhängande analys
Vi ska inte här utveckla våra skäl mot argumentet att vi ser en återskapande av stabila militära block. Vi vill bara säga att vi, trots de verkliga tendenserna till en "bipolarisering" av de imperialistiska motsättningarna, anser att de uppvägs av den motsatta tendensen: att varje imperialistisk makt försvarar sina egna särskilda intressen och motsätter sig att bli underordnad en dominerande världsmakt. Men denna senare tendens betyder samtidigt en allt större brist på kontroll från den härskande klassens sida, en alltmer irrationell och oförutsägbar glidning mot kaos, som på många sätt leder till en mer farlig situation än den där världen "styrdes" av rivaliserande imperialistiska block, dvs. det så kallade "kalla kriget".
Ett antal kamrater som var närvarande vid mötena ställde frågor om denna analys, och vissa, till exempel medlemmar av Communist Workers Organisation vid de engelskspråkiga mötena, var klart emot vår analys när det gäller kapitalismens sönderfall. Men det kan knappast råda något tvivel om att en central del i en konsekvent internationalistisk ståndpunkt är förmågan att utveckla en sammanhängande analys av den aktuella situationen, annars finns det risk att man blir desorienterad av situationens snabba utveckling och oförutsägbarhet. I motsats till den tolkning av kriget som kamraterna från Cahiers du Marxisme Vivant gjorde vid ett av mötena i Frankrike, anser vi inte att enkla ekonomiska förklaringar som jakten på kortsiktig vinst, kan förklara det verkliga ursprunget till och dynamiken i den imperialistiska konflikten i en historisk epok där ekonomiska motiv alltmer domineras av militära och strategiska nödvändigheter. De enorma kostnaderna för detta krig kommer att ytterligare förstärka denna analys.
Lika viktigt som att förstå roten till den imperialistiska konflikten och dess utveckling är att genomföra en nykter analys av situationen för världens arbetarklass och av perspektiven för klasskampen. Även om det fanns en allmän enighet om att krigshetsen tillfogar allvarliga slag mot medvetandet hos en arbetarklass som redan lidit svårt av en djup förlust av självförtroende och självmedvetenhet, tenderade vissa deltagare vid mötet att försvara uppfattningen att arbetarklassen inte längre var ett hinder för kriget. Vårt svar var att arbetarklassen inte kan ses som en homogen massa. Det är uppenbart att arbetarklassen i Ukraina, som i praktiken har dränkts i mobiliseringen för "nationens försvar", har lidit ett verkligt nederlag. Men det är annorlunda i Ryssland, där det finns ett tydligt utbrett motstånd mot kriget trots det brutala förtrycket av alla avvikande åsikter och i den ryska armén där det finns tecken på demoralisering och till och med uppror. Men viktigast av allt är att man inte kan räkna med att proletariatet i de centrala västländerna ska offra sig vare sig på en ekonomisk eller militär nivå och den härskande klassen i dessa länder har länge varit oförmögen att använda något annat än yrkessoldater för sina militära äventyr. I kölvattnet av masstrejkerna i Polen 1980 utvecklade ICC sin kritik av Lenins teori om att världskapitalismens kedja skulle brista i dess "svagaste länk" – i mindre utvecklade länder, efter förebild av Ryssland 1917. I stället insisterade vi på att den mer politiskt utvecklade arbetarklassen i Västeuropa skulle vara nyckeln till en generalisering av klasskampen. I en framtida artikel kommer vi att förklara varför vi anser att denna analys fortfarande är giltig i dag, trots de förändringar i världsproletariatets sammansättning som har ägt rum.[2]
Vad bör göras?
Mötesdeltagarna delade en berättigad oro över revolutionärernas särskilda ansvar inför detta krig. Vid de franska och spanska mötena var detta huvudfokus för diskussionen, men enligt vår uppfattning övergick ett antal kamrater till en aktivistisk inställning och överskattade möjligheten att våra internationalistiska paroller skulle ha en omedelbar inverkan på händelseutvecklingen. För att ta exemplet med uppmaningen till fraternisering mellan proletärer i uniform: även om den fortfarande är helt giltig som ett allmänt perspektiv, finns det utan utveckling av en mer allmän klassrörelse, som vi såg i fabrikerna och på gatorna i Ryssland och Tyskland 1917-18, en liten chans att de stridande på båda sidor av det nuvarande kriget kommer att betrakta varandra som klassbröder. Självfallet är äkta internationalister en så liten minoritet i dag att de inte kan förväntas ha någon omedelbar inverkan på klasskampen.
Vi tror dock inte att detta innebär att revolutionärer är dömda att vara en röst i öknen. Återigen måste vi inspireras av personer som Lenin och Luxemburg 1914, som förstod nödvändigheten av att försvara internationalistiska principer även när de var isolerade från massan av sin klass, att fortsätta att kämpa för dessa principer gentemot förräderiet från tidigare arbetarorganisationer, och att utveckla en djupgående analys av krigets verkliga orsaker inför den härskande klassens dimridåer. På samma sätt måste vi följa exemplet från Zimmerwald-konferensen och andra konferenser som uttryckte internationalisternas beslutsamhet att samlas och utfärda ett gemensamt manifest mot kriget, trots att de håller fast vid olika analyser och perspektiv. I denna anda välkomnar vi att andra revolutionära organisationer deltar i dessa möten och bidrar till debatten samt är villiga att överväga vårt förslag om ett gemensamt uttalande från den kommunistiska vänstern mot kriget.[3] . Vi kan bara beklaga att CWO/ICT valt att förkasta vårt förslag, ett problem som vi måste återkomma till i en framtida artikel.
Som svar på frågor från kamrater om vad som kan göras på deras lokala ort eller i deras land, var det också viktigt att ICC betonade betydelsen av att etablera och utveckla internationella kontakter och aktiviteter, att integrera lokala och nationella särdrag i en mer global analys. Att arbeta i internationell skala är ett sätt för revolutionärer motverka isolering och demoralisering, som kan bli följden av den.
Ett omfattande imperialistiskt krig kan endast understryka att revolutionär verksamhet endast är meningsfull i förhållande till revolutionära politiska organisationer. Som vi skrev i vår rapport om den revolutionära organisationens struktur och funktion: "Arbetarklassen ger inte upphov till revolutionära militanter utan till revolutionära organisationer: det finns inget direkt samband mellan militanterna och klassen".[4]. Detta understryker det ansvar som den kommunistiska vänsterns organisationer har för att tillhandahålla en ram, en militant referenspunkt som enskilda kamrater kan orientera sig efter. I sin tur kan organisationerna bara stärkas genom de bidrag och det aktiva stöd de får från dessa kamrater.
Amos
[1] Se läsarnas bidrag här [16] och här [17].
[2] "The proletariat of Western Europe at the centre of the generalization of the class struggle [18]".
[3] Hänvisning till uttalande
[4] "Report on the structure and functioning of the revolutionary organisation [19]".
Europa har än en gång drabbats av krig. Det är inte första gången sedan slakten under det andra världskriget 1939-45. I början av 1990-talet härjade kriget i det forna Jugoslavien och orsakade 140 000 döda, med enorma massakrer på civila i namn av "etnisk rensning" som i Srebrenica i juli 1995, där 8 000 män och tonåringar kallblodigt mördades. Det krig som just har brutit ut i och med de ryska arméernas offensiv mot Ukraina är för tillfället inte lika dödligt, men ingen vet ännu hur många offer det kommer att skörda i slutändan. I dagsläget är det mycket mer omfattande än kriget i före detta Jugoslavien. I dag är det inte miliser eller små stater som strider mot varandra. Det nuvarande kriget står mellan de två största staterna i Europa, med befolkningar på 150 miljoner respektive 45 miljoner, och med enorma arméer som sätts in: 700 000 trupper i Ryssland och över 250 000 i Ukraina.
Om stormakterna redan har varit inblandade i konfrontationerna i det forna Jugoslavien var det dessutom på ett indirekt sätt, eller genom att delta i "interventionsstyrkor" under FN:s beskydd. I dag är det inte bara Ukraina som Ryssland konfronterar, utan alla västländer som ingår i Nato som, även om de inte är direkt inblandade i striderna, har vidtagit betydande ekonomiska sanktioner mot detta land samtidigt som de har börjat skicka vapen till Ukraina.
Det krig som just har börjat är alltså en dramatisk händelse av yttersta vikt, först och främst för Europa, men också för hela världen. Denna händelse har redan krävt tusentals liv bland soldater på båda sidor och bland civila. Den har kastat hundratusentals flyktingar ut på vägarna. Den kommer att leda till ytterligare prisökningar på energi och spannmål, vilket kommer att leda till ökad kyla och hunger, samtidigt som de exploaterade, de fattigaste, i de flesta länder i världen redan har fått se sina levnadsvillkor kollapsa på grund av inflationen. Som alltid är det den klass som producerar den största delen av den sociala rikedomen, arbetarklassen, som kommer att betala det högsta priset för de krigiska handlingar som världens herrar utför.
Detta krig, denna tragedi, kan inte separeras från den totala världssituationen under de senaste två åren: pandemin, den förvärrade ekonomiska krisen, de allt meruppenbara ekologiska katastroferna. Det är en tydlig manifestation av en värld som sjunker ner i barbari.
Krigspropagandans lögner
Varje krig åtföljs av massiva kampanjer av lögner. För att få befolkningen, och särskilt den utsugna klassen, att acceptera de fruktansvärda uppoffringar som krävs av dem, att offra sina liv för dem som skickas till fronten, att sörja sina mödrar, sina partners, sina barn, att skrämma civilbefolkningen, att utsätta dem för förluster och att förvärra exploateringen, är det nödvändigt att indoktrinera dem med den härskande klassens ideologi.
Putins lögner är grova och återspeglar dem från den sovjetiska regimen där han inledde sin karriär som officer i KGB, den politiska polis- och spionorganisationen. Han påstår att han genomför en "särskild militär operation" för att hjälpa folket i Donbass som är offer för "folkmord" och han förbjuder medierna att, på grund av sanktioner, använda ordet "krig". Enligt honom vill han befria Ukraina från den "nazistiska regim" som styr landet. Det är sant att de rysktalande befolkningarna i öster förföljs av ukrainska nationalistiska miliser, som ofta är nostalgiska i förhållande till nazismen, men där pågår inget folkmord.
Lögnerna från västliga regeringar och medier är vanligtvis mer subtila. Inte alltid: Förenta staterna och dess allierade, inklusive det mycket "demokratiska" Storbritannien, Spanien, Italien och... Ukraina (!)försvarade 2003 års intervention i Irak i namn av det - helt påhittade - hotet om "massförstörelsevapen" i Saddam Husseins händer. En intervention som resulterade i flera hundra tusen döda och två miljoner flyktingar bland den irakiska befolkningen och flera tiotusentals döda bland koalitionssoldaterna.
I dag matar de "demokratiska" ledarna och västerländska medierna oss med lögner om kampen mellan den "onde" Putin och den "gode" Zelenskij. Vi har länge vetat att Putin är en cynisk brottsling. Dessutom har han ett utseende som matchar honom. Zelenskij gynnas av att han inte har ett sådant brottsregister som Putin och av att han, innan han gav sig in i politiken, var en populär komiker (med en stor förmögenhet i skatteparadis som resultat). Men hans komiska talanger har nu gjort det möjligt för honom att med bravur gå in i sin nya roll som krigsherre, en roll som bland annat innebär att han förbjuder män mellan 18 och 60 år att följa med sina familjer som försöker ta sin tillflykt utomlands och uppmanar ukrainare att dödas för "fosterlandet", dvs. för den ukrainska borgarklassens och oligarkernas intressen. För oavsett vilken färg de styrande partierna har, oavsett tonen i deras tal, är alla nationalstater framför allt försvarare av den utsugande klassens, den nationella borgarklassens intressen, både mot de utsugna och mot konkurrensen från andra nationella borgarklasser.
I all krigspropaganda framställer varje stat sig själv som "angreppets offer" som måste försvara sig mot "angriparen". Men eftersom alla stater i verkligheten är delaktiga krigsherrar är det meningslöst att fråga vem som sköt först vid en uppgörelse. I dag är det Putin och Ryssland som har skjutit först, men tidigare har Nato, under USA:s överinseende, integrerat många länder i sina led som före östblockets och Sovjetunionens sammanbrott dominerades av Ryssland. Genom att inleda kriget vill krigsherren Putin återvinna en del av sitt lands tidigare makt, framför allt genom att hindra Ukraina från att gå med i Nato.
I själva verket har det permanenta kriget, med allt det fruktansvärda lidande det ger upphov till, sedan början av 1900-talet blivit oskiljaktigt från det kapitalistiska systemet, ett system som bygger på konkurrens mellan företag och mellan stater, där handelskrig leder till väpnade krig, där de förvärrade ekonomiska motsättningarna, krisen, väcker allt mer krigiska konflikter. Ett system som bygger på vinst och våldsam exploatering av producenterna, där arbetarna tvingas betala med blod och svett.
Sedan 2015 har de globala militärutgifterna ökat kraftigt. Detta krig har bara brutalt påskyndat denna process. Som en symbol för denna dödliga spiral: Tyskland har börjat leverera vapen till Ukraina, vilket är en historisk premiär sedan andra världskriget; för första gången finansierar Europeiska unionen också inköp och leveranser av vapen till Ukraina; och Rysslands president Vladimir Putin har öppet hotat med att använda kärnvapen för att bevisa sin beslutsamhet och destruktiva förmåga.
Hur kan vi få slut på kriget?
Ingen kan förutsäga exakt hur det nuvarande kriget kommer att utvecklas, även om Ryssland har en mycket starkare armé än Ukraina. I dag pågår många demonstrationer runt om i världen, och i Ryssland självt, mot Rysslands intervention. Men det är inte dessa demonstrationer som kommer att sätta stopp för fientligheterna. Historien har visat att den enda kraft som kan sätta stopp för kapitalistiska krig är den utsugna klassen, proletariatet, borgarklassens direkta fiende. Detta var fallet när Rysslands arbetare störtade den borgerliga staten i oktober 1917 och när Tysklands arbetare och soldater revolterade i november 1918 och tvingade sin regering att underteckna vapenstilleståndet. Om Putin kunde skicka hundratusentals soldater för att dödas mot Ukraina, om många ukrainare i dag är beredda att ge sina liv för att "försvara fosterlandet", beror det till stor del på att arbetarklassen är särskilt svag i denna del av världen. Kollapsen 1989 för de regimer som påstod sig vara "socialistiska" eller "arbetarrepubliker" utgjorde ett mycket brutalt slag mot världens arbetarklass. Detta drabbade de arbetare som hade kämpat hårt från 1968 och framåt och under 1970-talet i länder som Frankrike, Italien och Storbritannien, men i ännu högre grad de som befann sig i de så kallade "socialistiska" länderna, som de arbetare i Polen som kämpade massivt och med stor beslutsamhet i augusti 1980 och tvingade regeringen att mildra förtrycket och tillmötesgå arbetarnas krav.
Det är inte genom att demonstrera "för fred", det är inte genom att välja att stödja ett land mot ett annat som vi kan uttrycka en verklig solidaritet till krigets offer, civilbefolkningen och soldaterna på båda sidor, proletärer i uniform som förvandlats till kanonmat. Den enda solidariteten består i att fördöma ALLA kapitalistiska stater, ALLA partier som uppmanar till samling bakom den ena eller andra nationsfanan, ALLA som lockar oss med illusionen om fred och "goda relationer" mellan folken. Och den enda solidaritet som kan få verklig effekt är utvecklingen av massiv och medveten arbetarkamp överallt i världen. I synnerhet måste dessa kämpande arbetare bli medvetna om att dessa klasstrider utgör en förberedelse för att störta det system som är ansvarigt för krigen och allt det barbari som alltmer hotar mänskligheten: det kapitalistiska systemet.
I dag är arbetarrörelsens gamla paroll, som den formulerades i det Kommunistiska manifestet från 1848, mer aktuella än någonsin: Arbetarklassen har inget fosterland! Proletärer i alla länder, förena er!
För en utveckling av det internationella proletariatets klasskamp!
Internationella Kommunistiska Strömningen, 28.2.22
e-post: [email protected] [21]
Offentliga möten
Kom och diskutera idéerna i detta flygblad på ett av de offentliga möten på nätet som IKS kommer att hålla under de kommande två veckorna. På engelska: Den 5 mars kl. 11.00 och den 6 mars kl. 18.00 (brittisk tid). Skriv till vår e-post för att få mer information.
Länkar
[1] https://www.telegraph.co.uk/opinion/2022/02/23/world-sliding-new-dark-age-poverty-irrationality-war/
[2] https://en.internationalism.org/content/17144/ukraine-worsening-military-tensions-eastern-europe
[3] https://en.internationalism.org/content/17121/russia-ukraine-crisis-war-capitalisms-way-life
[4] https://en.internationalism.org/content/3336/orientation-text-militarism-and-decomposition
[5] https://en.internationalism.org/content/17062/resolution-international-situation-adopted-24th-icc-congress
[6] https://sv.crimethinc.com/2022/02/26/russian-anarchists-on-resisting-the-invasion-of-ukraine-updates-and-analysis
[7] https://www.theguardian.com/commentisfree/2022/feb/27/liberal-democracies-must-defend-their-values-and-show-putin-that-the-west-isnt-weak
[8] https://en.internationalism.org/content/17091/struggles-united-states-iran-italy-korea-neither-pandemic-nor-economic-crisis-have
[9] https://sv.internationalism.org/tag/5/159/ukraina
[10] https://sv.internationalism.org/tag/5/169/ryssland-kaukasus-centralasien
[11] https://world.internationalism.org
[12] http://www.istitutoonoratodamen.it/
[13] https://en.internationalistvoice.org/
[14] http://communistleft.jinbo.net/xe/
[15] https://sv.internationalism.org/tag/8/196/kommunistiska-vaenstern
[16] https://en.internationalism.org/content/17166/some-impressions-icc-meetings-5th-and-6th-march-2022
[17] https://en.internationalism.org/content/17165/brief-position-statement-war-ukraine
[18] https://en.internationalism.org/ir/1982/31/critique-of-the-weak-link-theory
[19] https://en.internationalism.org/specialtexts/IR033_functioning.htm
[20] http://www.internationalism.org
[21] mailto:[email protected]