Under de senaste månaderna har det skett manifestationer av unga människor i mer än 270 städer runt om i världen mot klimatförsämringarna och förstörelsen av miljön.
Unga går ut på gatorna för att uttrycka sin fullt rättmätiga oro för planetens framtid och själva den mänskliga varelsen, som är allt mer hotad av effekterna av ett produktions system som förstör den naturliga miljön (samtidigt som den förstör livet för miljoner människor genom den utsugning, krig och och misär som den orsakar) och orsakar förändringar i planetens klimat, atmosfär och reproduktiva villkor med mer och mer katastrofala konsekvenser.
På ett liknande sätt uttrycker de sin indignation gentemot cynismen och hycklandet från olika ledare som hela tiden talar sin ”oro” för ”miljöproblemen” och organiserar oräkneliga toppmöten (Kyoto, Paris, Köpenhamn,etc) som antar spektakulära och ineffektiva ”åtgärder” samtidigt som, i linje med deras imperialistiska och ekonomiska intressen, bara ytterligare förvärrar förstörelsen av planeten.
Fällan med rörelsen ”för klimatet”
Vi delar helt och hållet oron och ilskan hos dessa tiotusentals ungdomar, men vi måste fråga oss ifall denna rörelse, med dess målsättningar, tillvägagångsätt och metoder, är en verklig kamp för att lösa problemen, eller ifall det är en stor fälla som endast kan leda till att de blir demoraliserade och bittra och känna sig utnyttjade och lurade.
De senaste hundra åren är full av denna typ av besvikelser som utförts av regeringar och partier som tjänar kapitalismen. På 1930 och 1980 talen, organiserades stora ”fredsdemonstrationer” av regeringar och ”demokratiska” partier, och erfarenheten har visat dessa var fruktansvärda manipulationer eftersom med dessa ”pacifistiska” mobiliseringar förberedde de för kriget: det andra världskriget med dess över 60 miljoner döda eller de oräkneliga lokala krig som hela tiden fortsätter med död, ruin och förstörelse runt om hela planeten.
De demonstrationer som nu äger rum fokuserar på att ”uppmana makthavarna att göra något”, att försöka pressa dem, t.o.m att överskölja deras datorer med epost, tweets, etc som är fulla med hot.
Men det är just dessa makthavare som, för att försvara det kapitalistiska intresset av maximala profiter och att kapa åt sig de mest strategiska positionerna på världsmarknaden, antar de åtgärder som bara kan förvärra klimatet och miljön. Ett sådant förhållningssätt om att ”pressa” regeringarna så att ”de gör något” är detsamma som att be en hackare att ta hand om datasäkerheten eller att be en räv att ta hand om hönsen.
Ledarna för världens stater är inte ”i medborgarnas tjänst” inte heller försöker de att ”lyssna på befolkningens krav”. Staten är inte ett organ för ”folket” utan den är ett instrument som uteslutande försvarar intressena för varje nationellt kapital, ett instrument för en minoritet som suger ut oss och är ansvarigt för miljöförstörelsen.
Initiativtagarna till de pågående demonstrationerna fördömer faktumet att ”under 40 år har partier av alla kulörer förlorat kriget mot klimatförändringar!” Dessa partier har en massa löften och lurar allmänheten, medan de i verkligheten beslutar om ekonomiska, militära frågor och krig som bidrar till förstörelsen av planeten. En 18 årig gymnasiestudent från Geneve fördömde denna fars” Det finns ett stort misstroende gentemot institutionell politik, men också gentemot miljöorganisationer som Greenpeace, som uppfattas som för moderata och institutionella”.
Demonstrationernas fokus på att föra ”konversationer” med ministrar, parlamentariker, påtryckningsgrupper och miljöaktivister. Detta tjänar bara till att tvätta ansiktet på den demokratiska staten och att gå vilse i labyrinten av lagar regeringars politik. Försök till ”dialog” med politiska talespersoner leder enbart till bombastiska löften som inte löser något alls.
Mottot för demonstrationerna är att ”Rädda klimatet, ändra systemet”, en vag formulering som leder till ”att sätta igång något” och förlora sig i en rad av lokala eller regionala åtgärder som löser absolut ingenting och bara leder till trötthet besvikelse.
På olika skolor, till exempel, anordnas ”klimatkommitéer” som används för att utveckla ”klimatprojekt” på skolorna. Under parollen ”Förändra världen, börja med dig själv” är det föreslagna målet att minska dina egna ”ekologiska fotavtryck”.
Den här sortens orienteringar är synnerligen perversa eftersom den gör att vi känner oss ansvariga för klimatkatastrofen,och förvandlar historiska och globala problem som är orsakade av kapitalismen till ”individuella” problem som görs av individer. Att reducera våra ”ekologiska fotavtryck” skulle betyda att använda mindre vatten när vi diskar, duscha en gång i veckan och att inte spola på toaletten.
Denna hållning som påstår sig ”ge folk makt” är särskilt farlig. Först, därför att den tjänar till att rentvå kapitalismen och staterna och regeringarna som tjänar den från allt ansvar.
För det andra, eftersom det gör att dessa tusentals ungdomar som idag är i skolan eller studenter, men som imorgon kommer att vara arbetare eller arbetslösa, blir ”medborgare” som ”ställer krav på sina regeringar”. Detta ger en falsk bild av samhället vi lever i. Det består inte av ”fria och jämlika medborgare”, utan av sociala klasser med antagonistiska intressen: en minoritet, kapitalistklassen, som äger nästan allt och blir allt rikare, och den stora majoriteten, proletariatet, som äger ingenting och blir allt fattigare.
Och för det tredje och viktigaste, den individualistiska hållningen av att ”var och en skall göra något för klimatet” leder till en splittring och konfrontationer inom arbetarklassen. När bilfabriker eller andra industriella eller logistiska branscher stängs med ”klimatkampen” som motivering, pekar makthavarna finger mot arbetare som kämpar mot nedläggningar och fördömer dem som medbrottslingar till förstörelsen av klimatet.
Med samma inställning, men med omvända argument (”låt oss sluta prata om klimatförändringar och behåll jobben”), vann populisten Trump många röster i de nedslitna industristaterna i USA:s Midwest (det s.k. ”rostbältet”) vilket gjorde att han kunde vinna presidentvalet.
Detta är ett dilemma som borgarklassen försöker att fånga oss i. Behåll jobben på klimatets bekostnad eller förlora arbeten och inkomster/lön för att ””Rädda planeten”? Det är en ondskefull fälla med vilken kapitalismen försvarar sina själviska intressen genom att förpacka den på ett attraktivt sätt under titeln ”Rädda planeten”.
Alternativet ligger i händerna på världens arbetarklass
Problemet med förstörelsen av naturen, uttömmandet av naturresurserna, och den globala uppvärmningen, är att detta kan bara lösas på en global nivå. Borgarklassen kan inte och kommer inte att göra detta, därför att under kapitalismen, är nationalstaten den högsta formen av enhet/enighet som går att uppnå. Som ett resultat av detta, slåss nationalstaterna likt gamar mot varandra, hur ”gröna” deras regeringar än må vara, och trots existensen av internationella konferenser och överstatliga organisationer som FN eller den Europeiska Unionen.
Internationella organisationer som FN syftar inte till att ”lösa problemen hos världens befolkning”.
Det finns inget ”internationellt samfund mellan nationerna”. Tvärtom, hela världen är en dödlig imperialistisk arena där alla stater konkurerar för att att kapa åt sig största möjliga andel av kakan. FN eller mångfalden av olika internationella ”samarbetsorganisationer”, är bara ett tjuvarnas näste som utnyttjas av varje nationellt kapital för att uppnå sina egna imperialistiska intressen.
Den enda klassen som kan hävda en verklig internationalism är arbetarklassen.
Vilken social klass kan åstadkomma en sådan fundamental förändring?
I motsatts till borgarklassen, är arbetarklassen kapabel att förena sig på en global nivå, att överkomma splittringen och uppdelningen mellan nationalstater, och den har inga privilegier att försvara i dagens utsugarsamhälle. Det är enbart inom ramen för revolutionär kamp av världens arbetarklass miljöproblemen kan tacklas.
Arbetarklassen har inget intresse, varande den mest utsugna klassen i samhället, att försvara ett förfallande/dekadent system, och å andra sidan, på grund av det associerade sättet på vilket det är organiserat i samhället, kan den så sina frön för att upprätta ett annat samhälle, ett samhälle som inte påtvingar en splittring mellan folk, mellan naturen och de produkter som kommer från det, mellan människan och den naturliga miljön. När arbetarklassen hävdar sig själv som en autonom klass genom att utveckla en massiv kamp på sin egen klassterräng, får de med sig på sin sida allt större delar av samhället, bakom dess metoder att kämpa och paroller som förenar och slutligen, dess egna revolutionära projekt för omvandlingen av samhället.
Rörelsen mot global uppvärmning äger rum i ett sammanhang av nära total frånvaro av arbetarklassens kamp, vilket också innebär en förlust av självförtroende och till och med dess egen klassidentitet. Som ett resultat av detta, är arbetarklassen inte ännu i en position av att besvara den fråga som några av deltagarna i denna rörelse kommer att ställa sig, nämligen den angående ett framtida perspektiv konfronterat med ett kapitalistiskt samhälle som håller på att störta ner i avgrunden.
Vad kan vi då göra åt detta? Det handlar inte alls om att inte göra något alls, men det är en fråga om att förkasta förevändningen ”göra något” för att stödja, med denna förevändning, partierna och regeringarna som tjänar kapitalismen.
Ilskan och oron för den framtida planeten, kommer att börja få ett historiskt sammanhang för att kunna besvara dessa frågor genom kampen från världens arbetarklass då den kämpar mot attackerna på dess livsvillkor, avskedanden och nedskärningar, etc, eftersom det finns en enhet i kampen mot kapitalismens utsugning och kampen för dess avskaffande.
De unga människor som deltar i rörelsen måste förstå att de inte är ”framtidens medborgare”, utan vad det gäller de flesta av dem, kommer de att befinna sig i en mycket utsatt situation, framtida arbetslösa, framtidens utsugna, och de kommer att tvingas till att förena deras kamp mot kapitalismens utsugning, kämpa mot krigen, kämpa mot den ekologiska katastrofen, mot det moraliska barbariet, etc, alltså kämpa mot alla parametrar som genomborrar porerna i det kapitalistiska samhället.
Det var detta som rörelserna i Frankrike gjorde år 2006 i kampen mot det s.k. Första anställningskontraktet, eller Indignados rörelsen i Spanien och andra länder år 2011. Detta var rörelser som bars upp av unga människor som ser att deras framtid inte är en av ”fria och jämlika medborgare”, utan som utsugna människor som måste kämpa mot exploateringen och en gång för alla göra slut på detta system.
Under kapitalismen finns det ingen lösning: vare sig det gäller förstörelsen av planeten, inte heller till krigen, eller arbetslösheten och utsattheten. Bara kampen hos världsproletariatet tillsammans med alla förtryckta och utsugna i världen kan öppna dörren för ett alternativ.
Internationella Kommunistiska Strömningen 14/3 2019
Adress:
email: [email protected] [2]
I.R
Postfach 2124
8021 Zürich, Schweiz
Att läsa:
Miljötoppmötet i Köpenhamn visar att kapitalismen inte har någon lösning
https://sv.internationalism.org/internationell-revolution/201006/230/iks... [3]
"Capitalism and the climate change, more evidence of the growing disaster [4]"
"Ecological crises: myth or a real menace? [5]"
”För hundra år sedan fick arbetarklassen den härskande klassen att darra”. Denna rubrik kan tyckas konstig idag eftersom denna oerhörda historiska händelse mer eller mindre har fallit i glömska. Borgarklassen har lyckats med att radera ut den från arbetarklassens minne. Ändå var alla ögon riktade mot Tyskland 1918 – en källa till hopp för proletariatet och till skräck för bourgeoisien.
Arbetarklassen hade nyligen tagit makten i Ryssland. 1917. Bolsjevikerna. Sovjeterna. Upproret. Eller som Lenin formulerade det: ”Den ryska revolutionen är bara en av den internationella socialistiska arméns delar, vars agerande är avgörande för vår revolution ska lyckas och segra. Detta är ett faktum som ingen kan gå förbi. På samma sätt får vi hålla i minnet, att det ryska proletariatets roll som avantgarde i arbetarklassens rörelse inte beror på den ekonomiska utvecklingen av landet. Tvärtom är det Rysslands efterblivenhet och oförmågan hos det som kallas vår inhemska borgarklass att hantera de enorma problemen med kriget och dess avslutande som har lett proletariatet till att ta den politiska makten och etablera sin egen klassdiktatur” (Tal till fabrikskommittéernas konferens i Moskvaprovinsen 23 juli 1918).
Tyskland var låset i dörren mellan Öst och Väst. En segerrik revolution här skulle öppna vägen för den revolutionära klasskampen över hela den gamla europeiska kontinenten. Ingen i den europeiska bourgeoisien ville att låset skulle dyrkas upp. Det var därför som borgarklassen kom att rikta allt sitt hat och sina mest sofistikerade manövrar mot den. Revolutionen i Tyskland skulle vara skillnaden mellan seger eller misslyckande för den världsrevolution som hade börjat i Ryssland.
1914: världskriget bryter ut. Det innebar fyra år under vilka arbetarklassen underkastades den mest avskyvärda slakten i mänsklighetens historia. Skyttegravar. Senapsgas. Svält. Miljoner döda. Fyra år under vilka fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna drog fördel av sin ärofyllda proletära historia – som man förrådde 1914 när man röstade ja till borgarklassens krigsansträngningar – och det förtroende man hade inom arbetarklassen för att tvinga på dem olika uppoffringar och rättfärdiga kriget. Men under dessa fyra år började arbetarklassen, steg för steg, att försvara sig. Strejker utbröt i flera städer. Oro inom armén. Självklart förblev inte borgarklassen passiv inför detta hot. Man reagerade kraftfullt. Arbetarledare i fabrikerna, utpekade av fackföreningarna, arresterades. Soldater sköts för disciplinbrott eller för att de deserterade.
1916: den första maj utropade Karl Liebknecht: ”Ned med kriget! Ned med regeringen!” Rosa Luxemburg fängslades, tillsammans med andra revolutionära socialister - Meyer, Eberlein, Mehring (som var 70 år gammal). Karl Liebknecht sändes till fronten. Men denna repression var inte tillräcklig för att stävja missnöjet. Tvärtom gav den upphov till en ökande agitation i fabrikerna.
1917: Fackföreningarna kritiserades alltmer. Revolutionäre Obleute (revolutionära förtroendemän) uppstod i fabrikerna – gräsrotsaktiva fackföreningsdelegater som hade brutit med den fackliga ledningen. Framför allt var de tyska arbetarna inspirerade av modet hos sina klassbröder och systrar i Öst. Oktoberrevolutionens eko hördes vida omkring.
1918: den tyska borgarklassen började bli medveten om faran och insåg att man behövde dra sig ur kriget. Men den mest ålderdomliga delen av den härskande klassen, kopplad till den gamla aristokratin, särskilt den militära aristokratin, insåg inte vad som stod på spel och förkastade alla idéer om fred eller tal om nederlag. Konkret insisterade den tyska högsjöflottans kommando i Kiel i november på att gå ut i ett sista avgörande slag för att rädda sin ”ära” – och naturligtvis använda matroserna som kanonmat. Men på flera fartyg gjorde matroserna myteri och hissade den röda fanan. Man gav order om att de fartyg som inte hade blivit ”smittade” av myteriet skulle beskjuta dem. Myteristerna gav upp eftersom man inte ville skjuta på sina klassbröder. Detta gjorde att de riskerade dödsstraff. Men i solidaritet med dem som blivit dömda utbröt strejker bland arbetare i Kiel. Inspirerade av Oktoberrevolutionen tog arbetarklassen ledningen och skapade de första arbetar- och soldatråden. Borgarklassen kallade genast in en av sina mest trogna vakthundar: socialdemokratin. SPD-ledaren Gustav Noske, en specialist i militära frågor och att ”upprätthålla truppmoralen” kallades in för att stävja faran. Men han kom för sent. Arbetar- och soldatråden höll redan på att spridas till andra hamnstäder och de stora arbetarklasskoncentrationerna i Ruhrområdet och i Bayern. Ställd inför denna geografiska spridning av rörelsen, så kunde inte Noske attackera den rakt av. Den 7 november uppmanade arbetarrådet i Kiel till revolution och deklarerade att ”makten är i våra händer”. Den 8 november hade i praktiken hela nordvästra Tyskland hamnat under arbetarrådens kontroll. I Bayern och Sachsen abdikerade lokala furstar. Arbetarråden spred sig till alla städer i hela imperiet, från Metz till Berlin.
Det var precis denna generalisering av denna politiska organisationsform som gjorde att borgarklassen skälvde. Förenandet av arbetarklassen i arbetarråd, med delegater valda av stormöten, med mandat återkallbara i varje ögonblick, är en extremt dynamisk form av organisering. Råden är ett verkligt uttryck för den revolutionära processen, platsen där arbetarklassen kommer samman, debatterar målet för kampen och tar kontrollen över det sociala livet. Efter erfarenheten 1917 förstod borgarklassen detta mycket väl. Det var därför man fokuserade på att underminera arbetarråden inifrån, genom att dra fördel av de omfattande illusioner som arbetarklassen fortfarande hade gentemot sitt gamla parti, SPD. Därför kunde Noske bli vald till ledningen av arbetarrådet i Kiel.. Denna svaghet inom vår klass skulle komma att ha tragiska konsekvenser under de kommande veckorna. Vi kommer tillbaka om detta. Men nu, på morgonen den 9 november så var kampen fortfarande under utveckling. I Berlin demonstrerade arbetarna utanför barackerna för att få med sig soldaterna för sin sak och befriade sina klassbröder från fängelset. Borgarklassen förstod då att krigen måste få ett slut ögonblickligen och att kejsaren måste abdikera. Man drog lärdomarna från misstagen som gjordes av den ryska borgarklassen. Den 9 november 1918 abdikerade kejsar Wilhelm. Den 11 november undertecknades vapenstilleståndsavtalet.
Arbetarnas kamp i Tyskland hade påskyndat slutförandet av kriget, men det var borgarklassen som skrev på fredsavtalet och kom att använda detta för att agera mot revolutionen.
En kort summering av styrkebalansen i början av inbördeskriget i november 1918:
Å ena sidan, en extremt kampvillig arbetarklass. Den hade spritt arbetarråden över hela landet i snabb takt. Men man höll fast vid stora illusioner om sitt tidigare parti, SPD. Detta gjorde det möjligt för dessa förrädare att uppnå det högsta positionerna av ansvar inom råden, som i fallet med Noske i Kiel. De revolutionära organisationerna, Spartakisterna och andra grupper inom vänstern var engagerade i en politisk strid för att ta rollen av att erbjuda en orientering av kampen. De lyfte fram nödvändigheten av att skapa en bro till arbetarklassen i Ryssland; man avslöjade borgarklassens sabotage och manövrar, de förstod den grundläggande rollen hos arbetarråden.
Å andra sidan, den tyska borgarklassen, en extremt erfaren och organiserad härskande klass, medveten om effektiviteten hos sitt huvudsakliga motvapen mot arbetarklassen, SPD. Man tog händelserna i Ryssland i beaktande, man såg klart faran i att fortsätta kriget och det hot som utgjordes av arbetarråden. Hela arbetet av sabotage från SPD:s sida riktades mot att avleda den revolutionära processen in i den borgerliga demokratins bur. För att uppnå detta var man tvungen att attackera på alla fronter: från den mest skvalleraktiga propaganda till den grymmaste repression, genom en hel serie provokationer.
SPD tog därför upp en av revolutionens slagord, ”avsluta kriget”, samtidigt som man talade om ”partienighet” och på så sätt raderade ut minnet av SPD:s nyckelroll i marschen mot kriget. Genom att skriva på fredsfördraget, kunde SPD få bort det som var mest outhärdligt för arbetarklassen, samtidigt som man injicerade den med det demokratiska giftet. För att rättfärdiga detta hittade man en användbar syndabock för kriget och svälten: monarkin och den militära aristokratin.
Men den största faran för borgarklassen förblev arbetarråden och slagordet ”all makt åt sovjeterna” som hade kommit från Ryssland. Återkallbarheten för delegaterna innebar ett verkligt problem för borgarklassen, eftersom det gjorde det möjligt för arbetarråden att konstant förnya och radikalisera sig. Det var därför som råden attackerades av trogna representanter inom SPD, vare sig det var välkända figurer som Noske i Kiel eller Ebert i Berlin. Råden ruttnade inifrån och tömdes på innehåll. Hela syftet med denna manöver var att övertyga råden om att ge upp sin egen makt till förmån för den nyligen formerade konstituerande församlingen. Den nationella rådskongressen som hölls i Berlin den 16 december 1918 var det tydligaste exemplet på detta.
Soldatdelegaterna var överrepresenterade i relation till arbetardelegaterna (1/100 000 soldater, 1/200 000 arbetare), eftersom arbetarna tenderade att ligga långt mer till vänster än soldaterna.
Tillträde till kongressen var förbjudet för den ryska delegationen. Bort med internationalismen!
Tillträde till kongressen var förbjudet för icke arbetare, det vill säga varje medlem representerade sin arbetsplats. Spartakusförbundets medlemmar, inkluderat Luxemburg och Liebknecht, vägrades inträde. Bort med den revolutionära vänstern! Inte ens när 250 000 demonstranter stod utanför dörrarna ändrade sig kongressen.
Med samma logik fick SPD kongressen att rösta för val till den konstituerande församlingen den 19 januari 1919.
Rådssystemet är en provokation mot kapitalismen och dess demokratiska apparat. Borgarklassen var väl medveten om detta. Men man visste också att tiden inte var på deras sida och att bilden av SPD som ett arbetarparti bleknade hela tiden. Man var därför tvungen att påskynda utvecklingen, när proletariatet behövde mogna och växa politiskt.
Parallellt med dessa ideologiska manövrar började Ebert och SPD från den 9 november och framåt att göra hemliga överenskommelser med armén för att krossa revolutionen. Man ökade på provokationer, lögner och rykten för att bereda vägen för en militär konfrontation. Dessa förtalskampanjer riktades framför allt mot Spartakusförbundet, och anklagade dem för ”mord, plundring och uppmaningar till arbetarna att offra sitt blod igen”. Man uppmanade till pogromer mot Luxemburg och Liebknecht. Man skapade en ”vit armé” – Freikorps (frikårerna) – som bestod av soldater som traumatiserats av kriget och som motiverades av blint hat.
Med början den 6 december genomfördes en kraftfull kontrarevolutionär offensiv:
En attack på högkvarteret för Spartakisternas tidning, Die Rote Fahne
Försök att arrestera medlemmar i de verkställande organen för arbetarråden
Ett mordförsök på Liebknecht
Systematiska sammandrabbningar under arbetardemonstrationer
En mediakampanj och militär offensiv mot Folkets Flottdivision som bestod av beväpnade sjömän som hade spelat en viktig roll för att sprida revolutionen och försvara den
Istället för att skrämma proletariatet ökade detta dess ilska. Demonstrationer beväpnades för att försvara sig mot provokationer. Denna klassolidaritet kulminerade i den största demonstrationen sedan den 9 november som hölls den 25 december. Fem dagar senare bildades KPD, Tysklands Kommunistiska Parti, i Berlin.
Än en gång lärde sig borgarklassen kvickt och agerade snabbt. Vid slutet av december 1918 hade man förstått att frontalattacker mot revolutionens stora förgrundsgestalter endast stärkte klassolidariteten. Man försökte istället att accentuera alla rykten och förtalskampanjer, samtidigt som man undvek direkt beväpnade konfrontationer och manövrerade runt mindre välkända personligheter. Så man attackerade Eichhorn, som hade blivit vald till ordförande i soldatkommittén i Berlin och som hade fått ansvar för den lokala polisstyrkan. Han avskedades från sin post och provokationen fick den avsedda effekten. Detta uppfattades omedelbart som en aggressiv handling av Berlins arbetare. De svarade massivt: den 5 januari 1919 gick 150 000 ut på gatan, vilket överraskade även borgarklassen. Men detta kom inte att hindra arbetarklassen från att falla i fällan av ett omoget uppror. Även om rörelsen inte fick stöd från andra delar av Tyskland, där Eichhorn inte var så känd, så kom revolutionära ledare som Pieck och Liebknecht, som drogs med i entusiasmen i rörelsen, att denna kväll att förorda ett väpnat uppror. Detta gick emot besluten från KPD:s kongress och konsekvenserna av denna improvisation var dramatiska: med arbetarna ute på gatorna stannade det vid detta, utan något mål, i den största förvirring. Än värre var att soldaterna vägrade att ta del i upproret, vilket ledde till dess nederlag. När man stod inför denna felaktiga analys och den farliga situation som uppstod, så försvarade Rosa Luxemburg och Leo Jogisches den enda ståndpunkt som kunde förhindra ett blodbad: att fortsätta mobiliseringen genom att beväpna arbetarna och uppmana dem att omringa barackerna tills att soldaterna kom ut i försvar av revolutionen. Denna ståndpunkt byggde på den korrekta analysen att även om de politiska styrkeförhållandena inte var till arbetarklassens fördel i januari 1919, så var de militära styrkeförhållandena det, åtminstone i Berlin.
Men istället för att försöka beväpna arbetarna, så började den ”Revolutionära Kommittén” att förhandla med regeringen, som man just hade deklarerat som avsatt. Från och med nu var tiden inte längre på proletariatets sida utan på kontrarevolutionens.
Den 10 januari begärde KPD att Liebknecht och Pieck skulle avgå från den Revolutionära Kommittén. Men skadan var redan skedd. Därefter följde den blodiga veckan, den så kallade ”Spartakusveckan”. Den ”kommunistiska kuppen” hade avvärjts av ”frihetens och demokratins hjältar”. Den vita terrorn släpptes loss. Frikårerna jagade revolutionärer över hela staden och summariska avrättningar blev systematiska. På kvällen den 15 januari blev Luxemburg och Liebknecht kidnappade och avrättade. I mars 1919 blev det Leo Jogisches tur och hundratalas andra miltanter i den revolutionära vänstern.
Vilken var orsaken till detta dramatiska misslyckande? Händelserna i januari 1919 innehöll alla element som ledde till revolutionens nederlag: å ena sidan en intelligent bourgeoisie, som manövrerade mycket skickligt, å andra sidan en arbetarklass som fortfarande hade stora illusioner om socialdemokratin och ett kommunistparti som var otillräckligt organiserat och saknade en solid programmatisk bas på vilken man kunde utveckla en klar analys över situationen. KPD var något desorienterat, det var nytt och oerfaret (det bestod av många unga kamrater, eftersom de äldre hade dött i kriget eller av repressionen). Man saknade enighet och var oförmögen att ge en klar orientering åt arbetarklassen.
I motsats till bolsjevikpartiet, som hade upprätthållit en organisatorisk kontinuitet sedan 1903 och hade genomlevt erfarenheten från 1905 års revolution och sovjeterna, så hade den revolutionära vänstern i Tyskland efter SPD:s förräderi i augusti 1914 varit tvungna att rekonstruera sig snabbt, i stundens hetta. KPD bildades den 30 december 1918 genom en sammanslagning mellan Spartakusförbundet och Tysklands Internationella Kommunister, IKD. Under denna konferens tog en majoritet av delegaterna tydligt avstånd från deltagande i borgerliga val och förkastade fackföreningarna. Men organisationsfrågan underskattades grovt och hamnade längst ned på listan. Man förstod inte frågan om partiet på den nivå som krävdes av vad som stod på spel.
Denna underskattning av programmatiska frågor kom att resultera i Liebknechts och andras beslut att mana till uppror utan att vänta på en ny analys av partiet, utan en klarsynt metod att bedöma styrkeförhållandena mellan klasserna. Centraliseringen av beslut sågs inte som någon prioritet. Det var dessa svagheter i partiet som kom att få så dramatiska resultat. Vid ett tillfälle var tiden på proletariatets sida. Under några timmar hade balansen ändrats och nu kunde borgarklassen släppa loss den vita terrorn.
Ändå fortsatte strejkerna. Från januari till mars 1919 uppstod masstrejken på ett spektakulärt sätt. Men borgarklassen fortsatte också sitt arbete: avrättningar, förtal, rykten… steg för steg sköljde terrorn över proletariatet. I februari, när massiva strejker bröt ut över hela Tyskland, så kunde inte Berlins proletariat, hjärtat i revolutionen, inte längre ta del, eftersom man krossats i januarinederlaget. När det slutligen återkom till kampen, så var det för sent. Striderna i Berlin och i resten av Tyskland lyckades inte att förenas. Samtidigt hade KPD blivit ”halshugget” och tvingades till illegalitet. Under vågen av strejker mellan februari och april så kunde man inte spela en avgörande roll. Dess röst hade mer eller mindre blivit kvävd av kapitalet. Om KPD hade kunnat avslöja borgarklassens provokation och förhindra att arbetarklassen hamnade i fällan, så skulle rörelsen kunnat ha ett annat förlopp. Arbetarklassen fick därför betala priset för partiets organisatoriska svagheter, ett parti som nu hade blivit måltavla för den mest brutala repression. Överallt hetsades mot kommunister. Kommunikationslinjerna mellan det som var kvar av de centrala organen och de lokala eller regionala delegaterna bröts hela tiden ned. Vid den nationella konferensen den 29 mars 1919, pekade man på att ”de lokala organisationerna är fullproppade med agenter och provokatörer”.
Den tyska revolutionen var framför allt en masstrejksrörelse i arbetarklassen som utvidgades geografiskt och konfronterade kapitalismens barbari med klassolidaritet och återskapade lärdomarna från oktoberrevolutionen 1917 genom bildandet av arbetarråd. Den tyska revolutionen var också en lärdom om nödvändigheten av ett internationellt centraliserat parti, byggt på klara organisatoriska och programmatiska grunder. Utan ett sådant organ kommer inte arbetarklassen att kunna exponera borgarklassens machiavelliska tricks. Men den tyska revolutionen visade också på borgarklassens kapacitet att förena sig mot proletariatet, att använda manövrer, lögner och manipulationer av alla slag. Den var den giftiga stanken av en döende ordning som vägrade att ge upp. Den var den dödliga fällan av illusioner om demokratin och förstörelsen av arbetarråden inifrån.
Fastän händelserna 1919 visade sig avgörande så släcktes inte revolutionens flammor i Tyskland på flera år. Men på den historiska nivån så kom konsekvenserna av detta nederlag att ligga tungt över mänskligheten som helhet: nazismens uppkomst i Tyskland, stalinismen i Ryssland, marschen mot den andra världskriget under antifascismens fanor – dessa mardrömslika händelser kan alla ledas tillbaka till nederlaget för den revolutionära vågen, som mellan 1917 och 1923 skakade den borgerliga ordningen utan att vara förmögen att kullkasta den en gång för alla.
Ändå förblir revolutionen i Tyskland 1918 en källa till inspiration och lärdomar för proletariatets framtida strider. Som Rosa Luxemburg skrev alldeles innan hon mördades av trupper utskickade av socialdemokratin:
Vad visar oss de moderna revolutionernas och hela socialismens historia? Det första uppflammandet av klasskampen i Europa: upproret bland sidenvävarna i Lyon år 1831, slutade med ett svårt nederlag. Chartiströrelsen i England - ett nederlag. Parisproletariatets uppror i juni 1848 slutade med ett förkrossande nederlag. Pariskommunen slutade med ett fruktansvärt nederlag. Hela socialismens väg är - vad beträffar revolutionära strider - kantad med idel nederlag…
Var stod vi i dag utan de nederlag, ur vilka vi hämtat historisk erfarenhet, insikt, makt och idealism! Vi bygger i dag, då vi står omedelbart inför slutstriden i proletariatets klasskamp, direkt på dessa nederlag, som vi inte kunnat vara utan, de nederlag, som vart och ett skapat en del av vår kraft och målmedvetenhet…
Revolutionerna har hittills berett oss idel nederlag, men dessa oundvikliga nederlag utgör lika många garantier för den kommande slutsegern…
Men på ett villkor! Frågan är, under vilka omständigheter vi lidit de respektive nederlagen
"Ordning härskar i Berlin!" Ni slöa hantlangare! Er "ordning" är byggd på lösan sand. Redan i morgon skall revolutionen åter rasera den och till er förskräckelse förkunna med klang av basuner: jag var, jag är, jag blir!
Internationella Kommunistiska Strömningen, november 2018.
En av de mest populära banderollerna under klimatprotesterna hade påskriften ”SYSTEMFÖRÄNDRING, INTE KLIMATFÖRÄNDRING”.
Det finns ingen tvekan om att det nuvarande systemet leder mänskligheten i riktning mot en miljökatastrof. De konkreta bevisen för detta blir allt mer tydliga dag för dag: allt mer hälsovådliga värmeböljor, skogsbränder av en aldrig tidigare skådad omfattning, smältande glaciärer, översvämningar, utrotning av djurarter – där utrotningen av den mänskliga arten är den logiska slutpunkten. Även om den globala uppvärmningen inte skulle finnas, så skulle marken, luften floderna och haven fortsatt vara förgiftade och livlösa.
Det är inte svårt att förstå att så många människor, framför allt så många unga människor som ställs inför en hotfull framtid, har en stark oro för situationen och vill göra något åt den.
Den våg av protester som har arrangerats av Youth for Climate, Extinction Rebellion, olika miljöpartier och partier på vänsterkanten lyfts fram som en väg framåt. Men, de som idag följer deras initiativ bör fråga sig varför dessa protester stöds av dem som styr över och försvarar det nuvarande systemet? Varför bjuds Greta in för att tala inför parlament, regeringar och FN?
Självfallet baktalar sådana som Trump, Bolsonaro eller Farage ständigt Greta och ”eko-krigarna”. De påstår att klimatförändringarna är en bluff och att åtgärderna för att stoppa miljöförstöringen är ett hot mot den ekonomiska tillväxten, framför allt i sektorer som bilindustrin och fossila bränslen. De är de skamlösa försvararna av den kapitalistiska profiten. Men vad säger man om Merkel, Macron, Corbyn, Alexandra Ocasio-Cortez och andra som har hyllat klimatprotesterna: är de inte i samma utsträckning en del av det nuvarande systemet?
Många av dem som tar del i de nuvarande protesterna kan hålla med om att rötterna till miljöförstöringen finns inneboende i systemet och att detta system är kapitalismen Men organisationerna bakom protesterna och politikerna som trumpetar ut sitt hycklande stöd för dem, försvarar en politik som döljer kapitalismens verkliga natur.
Fundera på ett av de program som de mer radikala bland dessa politiker lägger fram: den så kallade ”Green New Deal”. Det erbjuder oss ett paket av åtgärder som ska vidtas av de existerande staterna och kräver massiva kapitalinvesteringar för att utveckla industrier ”utan utsläpp” som man tänker sig ska göra en god profit. Med andra ord så agerar man inom det kapitalistiska systemets ramar. Precis som med New Deal under 1930-talet, så är målet att rädda kapitalismen i nödens stund, inte ersätta den.
Kapitalismen försvinner inte om den skulle styras av statsbyråkrater istället för privata ägare, eller om den skulle skaffa sig en ”grön” image.
Kapitalismen är en världsomspännande relation mellan klasser, baserad på utsugningen av lönearbete och produktion för att sälja och realisera profit. Den konstanta kampen för marknadsandelar leder till en skoningslös kamp för att kunna dominera världsmarknaden. Denna kamp kräver att varje nationellt kapital måste expandera eller dö. En kapitalism som inte längre försöker skapa utrymme för att expandera överallt på jordklotet kan inte existera. På samma sätt är kapitalismen helt oförmögen att samarbeta på en global nivå för att svara upp till den ekologiska krisen, vilket de tydliga sammanbrotten för alla olika klimatmöten är ett tydligt bevis på.
Jakten på profit, som inte har något att göra med mänskliga behov, är grunden till exploateringen av naturen och så har det varit sedan kapitalismens barndom. Men kapitalismen har en historia och under de senaste hundra åren har den upphört att vara en faktor för framsteg och har kastats ned i en djupgående historisk kris. Det är en civilisation i förfall, eftersom dess ekonomiska bas som tillåts växa obehindrat skapar överproduktionskriser som tenderar att bli permanenta. Det som världskrigen och det ”kalla kriget” under 1900-talet har visat är att denna process av förfall endast kan förstärka kapitalets drift mot destruktion. Redan innan den globala massakern på naturen blev uppenbar, hotade kapitalismen att utradera mänskligheten genom sina oupphörliga imperialistiska konfrontationer och krig, vilka fortsätter än idag över en stor delar av planeten, från Nordafrika och Mellanöstern till Pakistan och Indien. Dessa konflikter kan bara bli värre genom den ekologiska krisen då nationalstaterna kämpar om minskade naturresurser, medan kapplöpningen för att producera allt fler mardrömslika vapen – och framför allt använda dem – innebär en ytterligare förstörelse och nedsmutsning av planeten. Denna oheliga kombination av kapitalistisk förödelse gör redan idag delar av planeten obeboeliga och tvingar miljoner att bli flyktingar.
Detta system kan inte överkomma den ekonomiska krisen , den ekologiska krisen eller utvecklingen mot krig.
Det är därför en villfarelse att kräva att värdens regeringar ska ”göra gemensam sak” och göra något för att rädda planeten – ett krav som läggs fram av alla de grupper som organiserar de nuvarande demonstrationerna och protesterna. Det enda hoppet för mänskligheten ligger i att det nuvarande systemet förstörs och att ett nytt samhällssystem skapas. Vi kallar detta kommunism – ett världsomspännande mänskligt samhälle utan nationsstater, utan utsugning av arbete, utan marknader och pengar, där all produktion planeras på global skala, med det enda målet att tillfredsställa mänskliga behov. Detta samhälle har ingenting gemensamt med den statligt styrda kapitalism vi ser i länder som Kina, Nordkorea eller Kuba, eller i den tidigare Sovjetunionen.
En autentisk kommunism är den enda grunden för att etablera en ny relation mellan mänskligheten och resten av naturen. Den är inte en utopi, Den är möjlig eftersom kapitalismen har skapat dess materiella grundvalar: utvecklingen av vetenskap och teknologi, vilken kan befrias från de förvrängningar som finns i det nuvarande systemet och den globala samordningen av all produktiv aktivitet, som kan befrias från kapitalistisk konkurrens och nationella motsättningar.
Men framför allt är den möjlig eftersom kapitalismen baseras på formeringen av en klass som inte har något att förlora utom sina bojor, en klass vars intresse är att både stå emot utsugningen och kullkasta den; den internationella arbetarklassen, proletariatet i alla länder. Detta är en klass som inte bara innefattar de som är utsugna på arbetsplatserna utan också de som studerar för att hitta en plats på arbetsmarknaden och de arbetslösa, som kastats ut på sophögen.
Det är i synnerhet här som ideologin bakom klimatprotesterna försöker förhindra oss från att förstå hur vi ska kämpa mot detta system. Man säger till exempel att värden ser ut som den gör eftersom den ”äldre generationen” blivit van vid att konsumera för mycket. Men att tala om generationer ”i allmänhet” döljer det faktum att, igår och idag, problemet handlar om en uppdelning av samhället i två huvudsakliga klasser, en, borgarklassen eller den kapitalistiska klassen, som har all makt och en mycket större klass som är utsugen och fråntagen all makt och inflytande, även i de mest ”demokratiska” länderna. Det är kapitalismens opersonliga mekanismer som har skapat den nuvarande situationen, inte något personligt beteende hos individer eller någon girighet hos tidigare generationer.
Det samma gäller allt tal om att ”folket” eller medborgarna är de, som kan rädda världen. Detta är meningslösa kategorier som försöker dölja antagonistiska klassintressen. Vägen ut ur ett system som inte kan existera utan att en klass utsuger en annan, kan bara realiseras genom ett återupptagande av klasskampen, som börjar med att arbetarklassen försvarar sina mest basala intressen mot attackerna på arbets- och levnadsvillkor som påtvingas dem av alla regeringar och företagsledare som svar på den ekonomiska krisen – attacker som också allt mer rättfärdigas i namn av att skydda miljön. Detta är det enda sätt som arbetarklassen kan utveckla en känsla av sin egen existens, mot alla lögner som säger att arbetarklassen redan är en utdöd art. Detta är grunden för att klasskampen kan sammankoppla den ekonomiska och politiska dimensionen – att påvisa sambandet mellan den ekonomiska krisen, krig och ekologisk förstörelse och att förstå, att endast en världsomspännande revolution kan övervinna detta.
Under uppmarschen till det Första världskriget marscherade tusentals i pacifistiska demonstrationer. De uppmuntrades av de ”demokratiska” härskande klasserna eftersom detta spred en illusion att man kunde leva i en fredlig kapitalism. Idag är den vitt spridda illusionen, att det är möjligt med en grön kapitalism. Än en gång: pacifismen, med dess appell till alla goda människor, dolde det faktum att endast klasskampen kan stå emot kriget – vilket man visade 1917-18 när den ryska och tyska revolutionen tvingade världens härskare att få ett snabbt slut på kriget. Pacifismen har aldrig förhindrat några krig och de nuvarande ekologiska kampanjerna, genom att man lägger fram falska lösningar på klimatfrågan, måste förstås som ett verkligt hinder för dess verkliga lösning.
Internationella Kommunistiska Strömningen, den 27 augusti 2019.
Den 4 November 1918 gjorde matroserna i Kiel på den tyska östersjökusten myteri och vägrade lyda order om att mobilisera sig för ytterliggare ett lönlöst sjöslag. Inför hotet om en brutal repression mot matroserna svarade arbetarna i Kiel med en massiv strejkrörelse. Inom ett par dagar så uppstod beväpnade arbetar och soldatråd över hela Tyskland. Denna revolt innebar slutet på den imperialistiska slakten. Världens borgarklass som bekämpat varann under fyra långa år, enade sig nu för att möta det ännu större hotet spridningen av den proletära revolutionen från Ryssland till de mest industrialiserade länderna i Europa. I december kom de revolutionära grupperna som hade motsatt sig kriget samman i Tysklands kommunist parti (KPD), som stod för borgarklassens störtande och den politiska makten till råden.
Tyskland var scenen för en hel serie av klasskonfrontationer under de kommande 5 åren. Men förhoppningen att ett Sovjet Tyskland skulle isoleringen av den proletära fästningen i Ryssland infriades aldrig. De tyska arbetarna stod inför en mycket sofistikerad härskande klass än sina ryska kamrater, en borgarklass som visade sig vara väldigt skicklig i att avleda revolutionen mot falska mål och genom att besegra de olika proletära bastionerna av mtstånd en och en.
Alltså så fort hotet från revolutionen tog form så förstod borgarklassen behovet av att göra sig av med kejsaren, få ett slut på kriget, och kalla på de lojala tjänsterna från ”arbetarpartiet” den tyska socialdemokratin vars majoritet redan hade tjänat den härskande klassen genom att kraftfullt stödja den tyska krigsansträngningen. Den tyska socialdemokratin åtnjöt fortfarande ett stort förtroende inom stora delar av den tyska arbetarklassen. Detta gjorde det möjligt för dem att verka inom råden med syftet att övertyga dem om att lämna över makten till den nya ”demokratiska” kapitalistiska staten. Borgarklassen förstod också behovet av att provocera fram omogna dåligt förberedda uppror av olika sektorer av arbetarklassen – en strategi som genomfördes med tragiska följder i Berlin i januari 1919 ledde till en massaker på tusentals arbetare och revolutionärer som Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht.
Nederlaget för revolutionen i Tyskland och det faktum att den revolutionära vågen bryts upp och dör ut i flera andra länder, skulle komma att få katastrofala konsekvenser männskligheten, degeneringen och nederlaget för den ryska revolutionen, framväxten av stalinism och nazism och marschen mot det imperialistiska andra världskriget.
Hundra år senare har den tyska revolutionen nästan helt skrivits ut ur historien. Det är fortfarande i våra härskare intresse att framställa ryska revolutionen som en strikt rysk affär. För att försöka hävda att världsrevolutionen var och är en fåfäng dröm. När den tyska revolutionen visar att den förvisso var en möjlighet, trots dess nederlag. Det är upp till oss att dra lärdomarna från denna historiska händelse för de för arbetarklassens framtida revolutionära rörelse. Detta kommer att vara fokus för detta möte
Länkar
[1] https://world.internationalism.org
[2] mailto:[email protected]
[3] https://sv.internationalism.org/internationell-revolution/201006/230/iks-online-2010
[4] https://en.internationalism.org/icconline/201809/16578/capitalism-and-climate-change-more-evidence-growing-disaster
[5] https://en.internationalism.org/wr/317/eco-disaster
[6] http://www.internationalism.org
[7] https://sv.internationalism.org/tag/4/116/miljoe
[8] https://sv.internationalism.org/tag/11/253/offentliga-moeten
[9] https://sv.internationalism.org/tag/8/196/kommunistiska-vaenstern
[10] https://sv.internationalism.org/tag/3/96/den-proletaera-revolutionen
[11] https://sv.internationalism.org/tag/2/72/2000-talet