I slutet av maj 2009 höll IKS sin 18 internationella kongress. Som vi alltid har gjort tidigare, vilket är en tradition inom arbetarrörelsen, så presenterar vi för våra läsare de huvudsakliga diskussionerna under denna kongress, eftersom de inte bara är en intern affär, utan rör hela arbetarklassen.
Den resolution om IKS aktiviteter som antogs av kongressen slog fast följande:
”Accelereringen av den historiska situationen, på en aldrig tidigare skådad nivå i arbetarrörelsens historia, karakteriseras av en samverkan utan de två följande faktorerna:
en spridning av den mest allvarliga öppna krisen i kapitalismens historia, i kombination med ett förvärrande av de inter-imperialistiska spänningarna, och, sedan 2003, en långsam men stegvis utveckling av både djupet och omfattningen av en medvetandeutveckling inom arbetarklassen;
en utveckling av en internationalistisk miljö av grupper, som är särskilt tydlig i länderna i kapitalismens periferi.
Denna utveckling lyfter upp IKS politiska ansvar till en ny nivå, och ställer de högsta krav, vad gäller en teoretisk/politisk analys och ett deltagande i klasskampen, liksom ett arbete mot de nya grupper och individer som söker en politisk klarhet.”
Den balansräkning som vi kan göra upp efter vår organisations 18 kongress måste måste därför baseras på vår kapacitet att leva upp till detta ansvar.
För en verkligt seriös kommunistisk organisation, är det alltid en delikat fråga att proklamera att den ena eller andra aspekten av dess aktiviteter har varit en succé. Av flera skäl.
För det första, därför att kapaciteten, hos en organisation som kämpar för en kommunistisk revolution inte kan bedömas på kort sikt, utan endast långsiktigt. Dess roll är att, samtidigt som man är förankrad i den dagliga historiska verkligheten, inte så mycket att utöva inflytande på den omedelbara verkligheten – åtminstone inte i stor skala, utan att förbereda sig för den framtida händelseutvecklingen.
För det andra, därför att det för en sådan organisations medlemmar, alltid finns en fara av att måla allt i rosenrött, eller att vara allt för överseende med svagheterna i det kollektiv som man har ägnat så pass mycket energi, och som man ständigt är förpliktigade att försvara, mot alla attacker som man utsätts för, dolt eller öppet, av alla kapitalismens försvarare. Historien kan ge oss många exempel på militanter, övertygade om den kommunistiska saken som på grund av en ”parti-patriotism” inte har kunnat se svagheter, glidningar och även förräderier av deras organisation. Idag kan man se, hos de som försvarar ett kommunistiskt perspektiv, en hel del som anser att deras grupp, vars medlemmar ofta kan räknas på ena handens fingrar, är det enda riktiga ”internationella kommunistiska partiet”, den organisation som i framtiden massorna kommer att samlas kring, och som, döv för all kritik och debatt, anser att andra grupper i den proletära miljön är bedragare.
Medvetna om faran i den här typen av illusioner, och med en nödvändig försiktighet, så kan vi fortfarande slå fast att IKS 18 kongress kunde leva upp till det ansvar som beskrivits ovan, och skapade förutsättningarna för oss att fortsätta på rätt väg.
Vi kan inte här gå in på alla skäl som gör att vi kan slå fast detta. Vi vill bara understryka de viktigaste:
det faktum att kongressen började sitt arbete med att ratifiera integrationen av två nya sektioner, på Filippinerna och i Turkiet;
närvaron på kongressen av fyra grupper från den internationalistiska miljön;
den öppna attityden gentemot grupper utanför vår organisation, vilket särskilt illustrerades av närvaron av dessa grupper;
kongressens vilja att klarsynt ta sig an de svårigheter och svagheter som vår organisation måste överkomma;
den solidariska och entusiastiska anda som kännetecknade kongressen.
I vår press har vi redan redogjort för integrationen av två nya IKS-sektioner i Filippinerna och Turkiet (kongressens ansvar var att bekräfta beslutet att integrera dem, som togs av vårt centrala organ i början av 2009).1
Som vi skrev då: ”Integrationen av dessa två nya sektioner kommer på ett avgörande sätt att öka IKS geografiska spridning”. Vi tog även upp två punkter kring dessa integrationer:
att de inte är resultatet av en snabb ”rekrytering”, vilket är det sätt som trotskister, och tyvärr också vissa grupper i det proletära lägret arbetar på. De är, liksom praktiken är inom IKS, ett resultat av ett långvarigt arbete av diskussioner under flera år med kamraterna i EKS i Turkiet och Internasyonalismo på Filippinerna;
de innebär ett tydligt tillbakavisande av anklagelserna om ”eurocentrism” som har riktats mot vår organisation.
En integration av två nya sektioner är inte något som sker särskilt frekvent inom vår organisation. Den senaste integrationen av en ny sektion ägde rum 1995 i och med integrationen av sektionen i Schweiz. Det är därför som de två nya sektionernas ankomst (som skedde kort efter att vi konstituerat en grupp i Brasilien 2007) uppfattades som mycket viktig och positiv för alla IKS medlemmar. Detta bekräftar både den analys som vår organisation har lagt fram under flera år vad gäller den potential som finns i utvecklandet av klassmedvetandet i den nuvarande historiska situationen, och giltigheten i den politik som vi har antagit gentemot de grupper och individer som rör sig i riktning mot revolutionära ståndpunkter. Detta faktum var än mer tydligt i och med att fyra grupper ur den internationalistiska miljön var närvarande på kongressen.
I den utvärdering som gjordes efter vår förra internationella kongress, underströk vi betydelsen av det faktum att, för första gången på flera årtionden, fyra grupper från den internationalistiska miljön, från Brasilien, Korea, Filippinerna och Turkiet deltog. Även denna gång var fyra grupper närvarande. Men det var inte samma grupper som deltog vid förra kongressen, eftersom två av de grupper som var närvarande då, nu hade blivit medlemmar av IKS, och vi kunde nu välkomna två nya grupper: en annan grupp från Korea och en grupp från Centralamerika (Nicaragua och Costa Rica): LECO (Liga por la Emanicipacion de la Clase Obrera) som hade deltagit i det ”möte för internationalistiska kommunister) som ägt rum i Latinamerika, ett initiativ av IKS och OPOP, den internationalistiska grupp i Brasilien som vi har upprätthållit kamratliga och mycket positiva relationer med under flera år.2 Denna grupp var än en gång närvarande vid vår kongress. Andra grupper som deltog vid mötet i Latinamerika var också inbjudna till vår kongress men var förhindrade att delta, eftersom Europa mer och mer börjar bli ett fort som stänger ute människor som inte är födda i de allt mer fåtaliga ”rika länderna”.
Närvaron av grupper i den internationalistiska miljön var ett mycket viktigt element i att kongressen var så framgångsrik och, i synnerhet, i det diskussionsklimat som rådde under kongressen. Kamraterna från dessa grupper uppvisade en varm och kamratlig hållning gentemot kamraterna i vår organisation, och tog upp flera frågor, särskilt vad gällde den ekonomiska krisen, på sätt som vi inte är riktigt vana vid i våra egna debatter, något som kom att stimulera en reflexion inom vår organisation.
Slutligen innebar närvaron av dessa kamrater ytterligare ett steg i den process av att öppna upp sig mot omvärlden, som IKS har haft som ett av sina huvudsakliga mål under de senaste åren – att öppna sig både mot andra proletära grupper och mot individer som rör sig i riktning mot kommunistiska ståndpunkter. Det är mycket svårare att falla i fällan av att bekräfta oss själva på olika sätt när vi har kamrater som står utanför vår organisation närvarande på ett möte. Denna process av öppnande utåt manifesterar sig också i våra reflexioner och ämnesval, speciellt med avseende på forskning och upptäckter inom vetenskapen3 Detta illustrerades på en konkret nivå av att en medlem av vetenskapssamhället var inbjuden till en av kongressens sessioner.
För att högtidlighålla ”Darwin-året” på vårt eget sätt, och för att ge utrymme för en utveckling inom IKS av ett ökande intresse för vetenskapliga frågor, bjöd vi in en forskare som är specialiserad på språkets utveckling (författare till boken Why we talk: the evolutionary origins of language, utgiven av Oxford University Press) gjorde en presentation av sitt arbete inför kongressen, vilket tydligt har en darwinistisk utgångspunkt. Jean-Louis Desalles4 originella reflektioner om språket, dess roll i utvecklingen av sociala band och solidaritet hos människan, har en koppling till de diskussioner som har förts inom IKS , och som fortfarande pågår, om etik och debattkultur. Efter denne forskares presentation följde en debatt som vi var tvungna att tidsbegränsa, men som skulle ha kunnat pågå i flera timmar, eftersom de frågor som togs upp väckte ett passionerat intresse hos de närvarande kamraterna.
Vi vill verkligen tacka Jean-Louis Desalles, som, även om han inte delar våra politiska ståndpunkter, kunde ägna sin tid åt att berika den vetenskapliga reflexionen inom vår organisation. Vi vill också välkomna de mycket varma och vänliga svar som han gav till de frågor och invändningar som restes av IKS militanter.
Kongressens innebar även att vi undersökte de klassiska punkter som vi alltid tar upp på våra internationella kongresser:
analysen av den internationella situationen;
organisationens liv och aktiviteter.
Resolutionen om den internationella situationen, som vi publicerar tillsammans med denna introduktion, är en slags syntes av diskussionerna på kongressen om det nuvarande världsläget. Självfallet kan den inte ta upp alla aspekter som togs upp i dessa diskussioner (varken vid kongressen eller i de förberedande rapporterna). Den har tre huvudsakliga teman:
att förstå de bakomliggande orsakerna, och vad som står på spel i den nuvarande, oförutsedda situationen av förvärrad ekonomisk kris i det kapitalistiska systemet, inför alla mystifikationer som läggs fram som förklaringar utav systemets försvarare;
att förstå den verkliga betydelsen för de imperialistiska konflikterna av demokraten Barack Obamas tillträde som president i världens ledande stormakt, eftersom detta har presenterats som ett nytt element i dessa konflikter, och ett hopp om att dessa ska försvagas;
att visa på perspektiven för klasskampen, särskilt de förutsättningar som skapas av de brutala attacker som proletariatet ställs inför, som ett resultat av den våldsamma ekonomiska krisen.
När det gäller den första aspekten, så är det viktigt att betona följande, för att förstå vad som står på spel i den nuvarande krisen för kapitalismen:
”Den nuvarande krisen är den mest allvarliga som systemet har varit med om sedan den stora depressionen som påbörjades 1929...Därför är det inte finanskrisen som ligger till grund för den nuvarande recessionen. Tvärtom illustrerar finanskrisen endast det faktum att flykten in i en massiv skuldsättning, vilket gjorde det möjligt att komma över överproduktionen, inte kund fortgå i det oändliga...I verkligheten är perspektivet nu, även om inte det kapitalistiska systemet kommer att kollapsa som ett korthus, att systemet sjunker djupare och djupare ned i en historisk återvändsgränd, att man kastas djupare ned i de konvulsioner som drabbar det idag”.
Självfallet kunde inte denna kongress ge ett definitivt svar på alla de frågor som restes när det gäller kapitalismens nuvarande kris. Å ena sida, eftersom för varje dag som går ställs inför nya följdverkningar av krisen, vilket tvingar revolutionärer att noggrant följa situationen och att fortsätta diskutera betydelsen av dessa nya element. Å andra sidan, eftersom vår organisation inte är homogen vad gäller vissa aspekter av analysen av krisen. Detta är inte, enligt vårt synsätt, något tecken på svaghet inom IKS. I hela arbetarrörelsen historia, har det ägt rum debatter inom en marxistisk ram kring frågan om det kapitalistiska systemets historiska kris. IKS har nyligen publicerat vissa aspekter av den interna debatten i denna fråga,5 då vi inte ser dessa debatter som någon privat egendom för vår organisation utan hör till arbetarklassen i dess helhet. Därutöver uppmanar resolutionen om perspektiven för vår organisations aktiviteter, som antogs av kongressen, till en utveckling av debatten om andra aspekter av analysen av krisen, så att IKS kan stå så väl rustade som möjligt för att kunna ge tydliga svar på de frågor som ställs inför arbetarklassen och de individer som gett sig in i kampen för att kullkasta det kapitalistiska systemet.
Vad gäller det ”nya element” som valet av Obama har inneburit, så svarar resolutionen mycket tydligt att:
”Det perspektiv som väntar världen efter att Obama valts till president för världens mäktigaste supermakt är inte i grunden olikt det som varit aktuellt fram till nu: fortsatta konfrontationer mellan första eller andrarangsstater, fortsatta barbariska krig som innebär allt mer tragiska konsekvenser (svält, epidemier, massiva folkförflyttningar) för de befolkningar som lever i olika konflikthärdar”.
Till slut, vad gäller perspektivet för klasskampen så försökte resolutionen, liksom diskussionen på kongressen, att utvärdera den påverkan som den brutala försämringen av krisen har haft:
”Den anmärkningsvärda fördjupningen av kapitalismens kris idag innebär självfallet ett mycket viktigt element i utvecklingen av arbetarklassens kamp. Vid just denna tidpunkt, i alla världens länder, ställs arbetare inför massiva nedläggningar, med en ofrånkomlig ökning av arbetslösheten. På ett extremt konkret sätt, något som man känner i ”märg och ben”, upplever proletariatet kapitalismens oförmåga att kunna ens ge grunden till ett anständigt liv för de arbetare man exploaterar. Det är än mer tydligt att man allt mindre är kapabel att erbjuda någon framtid till nya generationer av arbetarklassen, vilket innebär en faktor av oro och förtvivlan inte bara för dem, utan för deras föräldrar. Därför mognar förutsättningarna för idén, om att systemet måste besegras, att utvecklas på en allt mer betydelsefull nivå inom arbetarklassen. Men det är inte tillräckligt för arbetarklassen att förstå, att det kapitalistiska systemet befinner sig i en återvändsgränd, att det måste ge plats för ett annat samhälle, för att man ska kunna ta upp ett revolutionärt perspektiv. Den måste också ha en övertygelse om att detta perspektiv är möjligt, och att man har styrkan att genomföra det... För att medvetandet om att det är möjligt med en kommunistisk revolution ska kunna nå ett genomslag inom arbetarklassen, så måste denna uppnå självförtroende om sin egen styrka, och detta sker genom en utveckling av massiva strider. De kraftiga attacker som man nu ställs inför på en internationell skala utgör den objektiva grundvalen för dessa strider. Men formen som dessa attacker tar sig idag, genom massiva nedläggningar, är inte något som är till fördel för att sådana rörelser ska uppstå... Det är därför som det faktum att, under den kommande perioden, vi inte kommer att kunna se ett storskaligt svar från arbetarklassens sida på attackerna, inte får låta oss tro att man har gett upp kampen till försvar för sina intressen. Det är först under en senare period som vi kommer att kunna se en utveckling av massiva arbetarstrider”.
En rapport presenterades om de viktigaste ståndpunkter som förts fram i den diskussion som ägt rum inom IKS. Ett viktigt fokus i dessa diskussioner de senaste två åren har varit den ekonomiska frågan – denna artikel har redan refererat till de olika skillnader som denna fråga har gett upphov till.
Ett annat fokus för våra diskussioner har varit frågan om den mänskliga naturen, som har gett upphov till en animerad debatt, som har inneburit många och omfattande bidrag. Denna debatt, som är långt ifrån avslutad, har visat att vi generellt är överens med de orienteringstexter som publicerats i International Review - ”confidence and solidarity in the struggle of the proletariat” (111), ”Marxism and Ethics” (127) och ”The culture of debate: a weapon in the class struggle” (131). Så snart dessa diskussioner är slutförda, kommer de att publiceras externt, i överensstämmelse med arbetarrörelsens traditioner. Vi kan dock notera ett senkommet uttryck för grundläggande kritik av dessa tre texter från en kamrat i vår sektion i Belgien och Holland (”senkommet” med avseende på publiceringen av dessa texter, eftersom de har förelegat i vår press under flera år nu), som anser att de inte är marxistiska (se nedan).
När det gäller organisationens liv och aktiviteter, så gjorde kongressen en positiv värdering av den föregående perioden, trots ett antal svagheter:
”Balansräkningen för de senaste två årens aktiviteter visar på en politisk vitalitet hos IKS, dess förmåga att vara i fas med den historiska situationen, att vara öppen och vara en aktiv faktor i utvecklingen av klassmedvetandet, dess vilja att delta i initiativ för gemensamt arbete med andra revolutionärer... På nivån av organisationens interna liv är balansen över aktiviteterna också positiv, trots de verkliga svårigheter som finns, huvudsakligen på den organisatoriska nivån, och i mindre utsträckning, på nivån av centralisering” (Resolution om aktiviteter)
Kongressen ägnade delar av sin diskussion åt att undersöka de organisatoriska svårigheter som fortfarande finns inom IKS. Dessa är inte specifika för vår organisation utan drabbar alla organisationer i arbetarrörelsen, vilka ständigt konfronterar trycket från den dominerande borgerliga ideologin. Den verkliga styrkan hos dessa organisationer har alltid varit att konfrontera detta tryck på ett klarsynt sätt, i syfte att försöka bekämpa det, vilket särskilt var fallet med Bolsjevikpartiet. Detta var den anda som genomsyrade kongressens diskussioner kring denna fråga.
En av de frågor som särskilt diskuterades var de svårigheter som drabbat vår sektion i Belgien och Holland, där ett litet antal militanter nyligen lämnade organisationen, till stor del på grund av de attacker som förts fram av kamrat M. Under en tid har denne kamrat anklagat vår organisation, särskilt det centrala organets permanenta kommission, för att vända ryggen till en debattkultur, något som diskuterades utförligt vid en tidigare kongress6 och som vi ser som nödvändig för att varje revolutionär organisation ska kunna leva upp till sitt ansvar. Kamrat M., som försvarade en minoritetsståndpunkt vad gäller analysen av den ekonomiska krisen, ansåg sig vara offer för ”utestängning” och kände att hans ståndpunkter blev öppen diskrediterade av IKS, som inte var förmöget att diskutera dem. På grund av dessa anklagelser, beslöt IKS centrala organ att sätta upp en undersökningskommission, vars tre medlemmar valdes ut av kamrat M själv, och som efter flera månaders intervjuer och efter att ha gått igenom hundratals sidor av dokument, kom till slutsatsen att detta inte var fallet. Kongressen kunde bara beklaga att kamrat M liksom några andra kamrater som följde honom inte ville vänta på att denna kommission kunde dra sina slutsatser innan man bestämde sig för att lämna IKS.
Faktum är att kongressen var förmögen att se, speciellt i diskussionen om våra interna debatter, att det fanns en verklig vilja i vår organisation att utveckla en verklig debattkultur. Detta noterades inte bara av IKS militanter, utan även av delegater från andra organisationer:
”IKS och dess militanters debattkultur är mycket imponerande. När jag är åter i Korea, kommer jag att dela med mig av dessa erfarenheter till mina kamrater där” (en av de koreanska grupperna)
”Kongressen har inneburit en viktig möjlighet för mig att klargöra mina ståndpunkter i flera av diskussionerna. Jag möttes av en verklig debattkultur. Jag känner att jag måste utveckla relationerna mellan min grupp och IKS, och mitt mål är att göra detta. Jag hoppas att vi i framtiden kommer att kunna arbeta gemensamt för ett kommunistiskt samhälle”(den andra koreanska gruppen)7
IKS ägnar sig inte åt att praktisera debattkultur vart annat år när vi håller våra internationella kongresser. Som det inlägg som OPOP:s delegation gjorde i diskussionen om den ekonomiska krisen, så är det en del av en fortgående relation mellan våra två organisationer. Denna relation kan bara bli starkare, trots skillnader i olika frågor, såsom analysen av den ekonomiska krisen.
”I OPOP:s namn vill jag markera betydelsen av denna kongress. För OPOP är IKS en systerorganisation, liksom Lenins parti i förhållande till Luxemburgs. Detta betyder att det finns en hel rad olika ståndpunkter och teoretiska uppfattningar, men att det framför allt finns en programmatisk enighet när det gäller nödvändigheten av ett revolutionärt störtande av borgarklassen, och etablerandet av proletariatets diktatur, en expropriation av borgarklassen och kapitalet”.
Den andra svårigheten som nämns i aktivitetsresolutionen gäller frågan om centralisering. Det är med målet att överkomma dessa svårigheter som kongressen diskuterade en mer allmän text om frågan om centralisering. Denna diskussion, som var nyttig även för det ”gamla gardet” i vår organisation för att bekräfta och precisera den kommunistiska uppfattningen av denna fråga, var särskilt viktig för de nya kamrater och sektioner som nyligen gått med i IKS.
En av de mest betydelsefulla inslagen under den 18:e kongressen, var närvaron av ”nya ansikten”, något som de ”gamla” kamraterna noterade med ett visst mått av överraskning. Bland dessa ”nya ansikten” var den yngre generationen speciellt väl representerad.
Närvaron av ett stort antal yngre människor vid kongressen var en faktor som bidrog till dynamik och entusiasm. I motsats till den borgerliga medieapparaten ägnar sig inte IKS åt någon ungdomskult, men det faktum att en ny generation har kommit till vår organisation – samtidigt som de flesta av de delegater som kom från andra grupper också var unga – är extremt viktigt för perspektivet av en proletär revolution. Likt isbergen, är denna den synliga toppen av en djupgående process av medvetandeutveckling i världens arbetarklass. På samma gång möjliggör detta en förstärkning av de existerande kommunistiska krafterna. Som resolutionen om den internationella situationen, som antogs på kongressen, beskriver det:
”Vägen mot en revolutionär kamp och ett störtande av kapitalismen är lång och svår... men detta får inte avskräcka revolutionärerna eller paralysera deras beslutsamhet, tvärtom!”
Även om IKS ”gamla” militanter fortfarande har kvar sin beslutsamhet och hängivenhet, så är det denna nya generation som kommer att vara den som ger ett avgörande bidrag till framtidens revolutionära strider. Och just nu, så är den kamratliga andan, viljan att samlas, att samarbeta i att avslöja de fällor som borgarklassen försöker sätta upp, ansvarskänslan – alla dessa kvalitéer, som är tydliga hos de kamrater från den nya generationen som befann sig på kongressen – vare sig IKS militanter eller deltagare från inbjudna grupper – är något som lovar gott för förmågan hos den nya generationen att leva upp till sitt ansvar. Detta var något som uttrycktes av den unga delegaten från LECO, som talade om det internationalistiska möte som hölls förra våren i Latinamerika:
”Debatten som börjar utvecklas samlar de grupper och individer som söker en enhet på en proletär grundval. Detta kräver utrymmen för den internationalistiska debatten, kontakter mellan delegater från den kommunistiska vänstern. Radikaliseringen av ungdomen och av minoriteter i Latinamerika och Asien gör det möjligt för denna referenspol att byggas upp av ett antal grupper som växer, både numerärt och politiskt. Detta ger oss vapen att ingripa och konfrontera de frågor som tas upp av kapitalets vänster: ”21 århundradets socialism”, Sandinismen etc. Den ståndpunkt som antogs vid mötet i Latinamerika är redan ett proletärt vapen. Jag hälsar ingripandet av kamraterna, som uttrycker en verklig internationalism, en vilja att politiskt och numerärt utveckla den kommunistiska vänstern på världsskala”.
IKS 12 juli 2009
1Se ”Välkommen, IKS sektioner i Filippinerna och Turkiet” publicerad i IR 117
2Läs artikeln om detta möte på vår hemsida och i World Revolution nr 324
3Detta har vi tagit upp i olika artiklar som publicerats om Darwin och darwinismen.
4Den läsare som vill fördjupa sig i hans arbeten kan besöka hans websida https://perso.telecom-paristech.fr/jld/ [2]
5Se International Review nr 138, diskussionen i artikeln ”In defence of the thesis of Keynesio-Fordist state capitalism”
6Se ”17th Congress of the ICC, the proletarian camp reinforced worldwide i International Review nr 130 och ”The culture of debate, a weapon of the class struggle” i International Rview nr 131
7Detta intryck av den höga kvalitén på debattkulturen på kongressen noterades även av den forskare vi bjöd in, som efter kongressen sände oss följande meddelande: ”Tack än en gång för den utmärkta interaktion jag fick tillfälle att ha med den marxistiska miljön. Jag upplevde verkligen ett mycket bra ögonblick”
”De var överens.. men ändå inte”1. ”En sista minuten uppgörelse för att rädda ansiktet i klimatförhandlingarna”2. ”Obamas klimatuppgörelse faller vid en prövning”3. ”Fiasko för FN. Klimatmötet i Köpenhamn är över… Ett haveri för klimatet. Men också för FN-systemet”4.
Veckorna före klimatmötet använde medierna och politikerna en mängd fraser om att toppmötet skulle innebära ett avgörande för planetens och mänsklighetens öde. På toppmötets första dag rapporterade 56 tidningar från hela världen, länder som Frankrike Storbritannien, Indien och Kina, alla med liknande ledarartiklar, om att:
”det är fjorton dagar för att prägla historiens dom över denna generation”. ”Vi uppmanar representanterna för de 192 nationer som samlas i Köpenhamn till att inte tveka, eller att gräla med varandra, eller att skylla på varandra, utan att de tar tillfället att motverka det största moderna politiska misslyckandet. Detta borde inte vara en kamp mellan den rika och den fattiga världen, eller mellan Öst och Väst”.
Detta önsketänkande ledde ingenstans, men ledarsidorna innehöll ändå några sanningar:
”Vetenskapen är komplex men fakta talar sitt tydliga språk. Världen måste ta steg för att begränsa temperaturökningen till 2 grader Celsius, ett mål som kräver att de globala utsläppen når sin topp och börjar minska inom den kommande 5 till 10 års perioden. Vid en större temperaturökning, 3-4 grader som är den minsta som vi kan förvänta oss om inget görs, kommer att torka ut kontinenter, förvandla jordbruksland till öknar. Halva mänskligheten kan komma att utrotas, otaliga miljoner människor kommer att bli utarmade och hemlösa och många nationer att dränkas.”5
I själva verket är situationen ännu allvarligare än detta. 26 miljoner människor kan redan ha blivit hemlösa som ett resultat av klimatförändringarna6 , emedan vid 1 grads temperaturhöjning kommer det att krävas att koldioxid avlägsnas från atmosfären och detta anses som omöjligt att göra, vilket leder till att glaciärerna smälter, dessa glaciärer som förser vatten till jordbruksmark som försörjer 50 miljoner människor. Detta leder även till att nästan 300 000 människor drabbas varje år av sjukdomar som malaria och diarré och att de flesta av världshavens koraller dör. En del lågt liggande länder och öar står inför hotet att dränkas. En höjning av temperaturen med 2 grader skulle innebära en katastrof för miljoner av jordens innevånare
”Amazonas förvandlas till öken och gräsängar, medan ökningen av koldioxidnivåerna i atmosfären gör att haven blir för sura för de kvarvarande korallreven och tusentals andra havsorganismer. Västra Antarktis isberg kollapsar, Grönlandsisen smälter och världshavens nivåer kommer att stiga med 7 meter inom de kommande århundradena. En tredjedel av jordens arter kommer att utrotas.7
Under mötet i Köpenhamn publicerades forskningsuppgifter som visar att försurningen av världshaven, som är ett resultat av ökningen av koldoxidhalten i haven och att denna har ökat med 30% sedan den industriella revolutionen. Denna aspekt av klimatförändringen som det finns ganska lite forskning om, kan ha mycket stora konsekvenser:
”Försurningen av haven kan utlösa en kedjereaktion av konsekvenser i den marina matkedjan, som börjar med fisklarver och skaldjur som är särskilt känsliga. Detta kommer att påverka den multimiljon dollar stora fiskindustrin och hota matförsörjningen för många av de fattigaste i världen. De flesta områdena i haven kommer inte längre att kunna hysa korallrev och sålunda påverka tillgängligheten på föda, turism, skyddet av stränder och den biologiska mångfalden.”8
Dessutom, det finns inga kända sätt för att reducera försurningen av haven annat än att låta de naturliga processerna ha sin gång och detta kan ta tiotusentals år.
Kapitalismens lagar hotar världen
Mänsklig aktivitet har alltid haft en påverkan på naturen, men sedan sina första dagar har kapitalismen visat ett förakt för naturen som bara motsvaras av dess förakt för människorna som arbetar i dess fabriker, gruvor och åkrar. Industristäderna i Storbritannien på 1800-talet dränktes av smuts och föroreningar, vilket undergrävde befolkningens hälsa som helhet och i synnerhet arbetarklassens. Mer nyligen förvandlade Stalinismen stora delar av Ryssland till soptipp och idag är i Kina förgiftningen av vattendrag och mark något som upprepas om och om igen. Men idag är denna nedsmutsning om möjligt än giftigare och farligare än tidigare.
Denna situation uppstår inte bara utifrån en illvillighet eller okunnighet från den eller den delen av den härskande klassen, utan ifrån kapitalismens grundläggande lagar som vi sammanfattade i International Review nr 139:
- ” arbetsdelningen och än mer, kapitalets och pengarnas herravälde över produktionen, splittrar mänskligheten i en ändlös ansamlig av konkurrerande enheter;
faktumet att målet för produktionen inte är bruksvärden, utan bytesvärden, varor som till alla medel måste säljas oavsett konsekvenserna för mänskligheten och planeten för att kunna realisera profiter.9”
Profiter och konkurrens är det som driver kapitalismen och dess konsekvenser hotar nu världen. I kontrast till detta, presenterar den härskande klassen kapitalismen som något som är grundat på mänskliga behov, och hävdar att den svarar mot ”konsumenternas krav” på livets nödvändigheter och lyxvaror och pekar på förbättringarna i inkomster och livskvalitet som uppnåtts för miljoner människor. Det finns ett korn av sanning i detta, i det att kapitalismen har utvecklat produktionsmedlen bortom allt som man kunde föreställa sig tidigare och detta har resulterat i verkliga förbättringar för många, särskilt i de mest utvecklade länderna. Men detta har bara kunnat ske när det sammanföll med kapitalismens verkliga syfte, att skapa profiter. Kapitalismen är ett ekonomiskt system som hela tiden måste fortsätta att expandera, annars kollapsar det. Affärsverksamheten måste växa annars går den bankrutt och resterna övertas av dess konkurrenter. Nationella stater måste försvara sina intressen annars kommer de att underkastas sina rivaler. Eftersom detta är oacceptabelt för den härskande klassen är det nödvändigt att göra alla tänkbara uppoffringar för att upprätthålla deras ekonomi, deras samhälle och deras positioner intakta.
Detta är skälet varför miljoner människor svälter i en värld av överflöd. Trots nedrustnings överenskommelser och deklarationer om mänskliga rättigheter, härjar krig som aldrig tar slut. Det är därför som miljarder dollar har östs in för att upprätthålla ekonomin, bland annat bankerna, samtidigt som miljoner människor inte har en tillräcklig hälsovård eller utbildning. Detta är också skälet till varför, trots att det finns så enorma bevis för en klimatförändring, att borgarklassen är oförmögen till att rädda planeten.
De lagar som driver kapitalismen påverkar varje aspekt av det samhälle som det skapat. Detta gäller naturligtvis även de internationella toppmötena. Denna typ av möten, oavsett de syften som deklareras, och även när det förefaller som det finns gemensamma intressen, är aldrig något annat än en kamp om fördelar mellan konkurrerande nationer. Ceremonierna, de grandiosa talen och de högsvävande deklarationerna om mänskliga rättigheter, om att göra slut på fattigdomen och att rädda planeten, är bara en fasad för att lura oss. Toppmötet i Köpenhamn visade på just detta, precis som mötena i Rio de Janeiro eller Kyoto tidigare.
Vid mötet i Köpenhamn kolliderade både ekonomiska och imperialistiska intressen och detta gjorde situationen allt mer komplex med skiftande allianser och ändrade ställningstaganden.
Mycket sades under och efter mötet om den påstådda kollisionen mellan utvecklade respektive utvecklingsnationer. Det finns helt klart en del gemensamma intressen mellan de utvecklade ekonomierna, precis som det finns hos de som är beroende av att förse marknaden med råvaror, såsom metaller eller kaffe, men det finns ingen varaktig enhet i någon av fallen. EU kom till mötet med en gemensam överenskommelse om att minska växthusgaserna med 20% fram till år 2020 och ett förslag om att minska med de 30% ifall diskussionerna på mötet utvecklades gynnsamt. Men inom EU har olika stater en större eller mindre industriell sektor. Storbritannien, som har fått sin industri väldigt reducerad, har gått i bräschen för högt ställda utsläppsmål, i motsats till Tyskland som fortfarande har en stor industri, medan gamla Östblocksländer som Polen direkt motsätter sig nedskärningar på mer än 20%. Enligt officiella siffror, kommer Storbritannien inte bara att möter kraven från Kyotoprotokollet om att minska växthusgas utsläppen med 12,5 % (jämfört med 1990), utan också att på ett drastiskt sätt ytterligare minska utsläppen. På toppmötet rusade Gordon Brown runt och spelade det moraliska kortet och försökte återigen uppträda som en världsledare. Men faktum är att Storbritanniens uppträdande på mötet är en konsekvens av förändringarna i dess ekonomi och reflekterar att utsläppen är beräknade på grundval av produktion snarare än konsumtion:
”De strukturella förändringarna som har ägt rum i den brittiska ekonomin under de senaste 30 åren har resulterat i en drastisk avindustrialisering. Som ett resultat av detta, har den kolbaserade tillverkningen inom den brittiska industrin fallit dramatiskt och Storbritannien importerar nu stora kvantiteter av produkter som kräver relativt stora mängder av kol för att tillverka. Konsumtionen i Storbritannien är därför indirekt ansvarig för utsläppen som förknippas med denna import. Om balansen mellan import och export skulle tas i beräkning, skulle Storbritanniens utsläpp se mycket annorlunda ut”10.
Faktum är att de i själva verket skulle visa på ökning av utsläppen med 19 % sedan 199011! För att säga det med några få ord, har den brittiska kapitalismen utlokaliserat sina föroreningar på samma sätt som den har utlokaliserat sin produktion. På den imperialistiska nivån, var Browns desperata aktivitet på detta toppmöte, på samma sätt som de hanterade ”kredit krisen”, ett försök att kompensera för Storbritanniens fortsatta nedgång som en imperialistisk makt.
USA är också indraget i en avindustrialiserings process, som innebär att produktion flyttas till länder där det är billigare att producera, men USA har fortfarande en stor industriell sektor. Den hårda konkurrensen inom denna sektor gör att den har varit synnerligen aktiv i att motsätta sig allt det som den uppfattar att leder till att den får nackdelar gentemot sina konkurrenter. Detta är en av anledningarna till varför USA hela tiden är indraget i handels dispyter med andra länder, varför ansträngningarna att nå ett nytt globalt handelsavtal har misslyckats så många gånger och det är också anledningen till att USA vägrade att underteckna Kyotoprotokollet.
Under Bushadministrationens sista år var Bush tvingad att medge att klimatförändringarna var verkliga, men USA lade fram sina egna förslag/mål och tryckte på för att länder som Kina också skulle tvingas att göra minskningar av utsläppen. Ingenting har förändrats under Obama förutom retoriken. USA är och förblir motståndare till avsevärda minskningar av utsläppen och bindande avtal och är i synnerhet obenäget att göra något som Kina skulle kunna vinna på, både av ekonomiska och imperialistiska skäl.
132 länder, definierade som ”utvecklingsländer”, grupperade sig i G77 vid toppmötet. Med sina relativt små ekonomier och sina få industrier, var deras gemensamma syfte att få så mycket finansiellt stöd som möjligt. De kom till toppmötet med krav på finansiellt stöd på 400 miljarder dollar per år, medan några också krävde att den maximala temperaturhöjningen inte får vara högre än 1,5 grader Celsius. De försökte också behålla Kyotoavtalet som innebar att de industriella länderna skriftligt skrev under på att minska sina utsläpp och flera av dessa i-länder hoppades att dessa skriftliga åtaganden skulle försvinna i en ny Köpenhamns överenskommelse.
Kina har varit måltavlan för mycken ”oro” angående dess utsläpp då det nu är den enskilt största producenten av växthusgaser i världen. Den snabba utvecklingen av dess ekonomi har dragit enorma mängder kapital till dess ekonomi, vilket gör att den nu kan spela en mycket större och mer aktiv roll i världen. Kina har utvecklat ekonomiska förbindelser med många utvecklingsländer och ger ofta dem med hjälp att utveckla produktionen av råvaror som sedan skeppas till Kina för att förse dess industrier. Denna växande ekonomiska styrka har har använts för en försiktigt men målmedveten ansträngning att utvidga Kinas imperialistiska inflytande runt om i världen. Om det skulle acceptera några betydelsefulla begränsningar av sina utsläpp, skulle det betyda att det begränsar sin ekonomiska tillväxt och sålunda sin politiska makt, samtidigt som det har föreslagit att minska användningen av kol för sin industri (mängden kol per tillverkningsenhet), har det starkt motsatt sig alla nedskärningar och krav från USA för oberoende undersökningar för att bekräfta detta. Vid toppmötet förenade man sig med G77 gruppen, samtidigt som de också var en del av en separat grupp med Brasilien, Sydafrika och Indien som kallas BASIC vilken motsatte sig ställningstagandena från de rikare länderna. Inom denna grupp har Brasilien försvarat sin ställning som en av de största producenterna av biobränslen trots faktumet att denna produktion skadar och inverkar negativt på matproduktionen.
Mötet kännetecknades av manövrerandet av deltagarna, vilket inbegrep provokationer och konfrontationer. En av de metoder som användes var omfattande och inte särskilt dolda läckandet av dokument, vilket en journalist kommenterade:
”läckorna blev mer och mer vanliga och vid slutet av mötet var de som ett störtregn (…) Hemliga dokument lämnades avsiktligt i kopieringsmaskiner, andra gavs till journalister eller lades ut på internet. Folk fotograferade dem och skickade runt dem hela tiden.”12
På den tredje konferens dagen provocerades den första krisen fram av att den så kallade ”danska texten” dök upp. Denna text hade skrivits innan mötet av en hemlig informell grupp som kallas ”de hängivnas cirkel”, som inkluderade USA och värden för mötet, Danmark. Denna text, som inte hade någon formell status eftersom den hade skrivits utanför FN:s ramverk, skulle ha avslutat Kyotoavtalet med dess legala krav på skriftlig undertecknade utsläppsminskningar, och ställde en 2 gradig temperaturhöjning som ett acceptabelt mål för förhandlingarna och gjorde förändringar vad det gäller arrangemangen angående att finansiera detta. Det sades att syftet med denna text var att föra fram denna text inför toppmötet sent, den dag då det förutspådda dödläget hade inträffat. Detta ledde till ett ramaskri från G77 länderna som anklagade de utvecklade länderna för att försöka kidnappa mötet och påtvinga dem deras egna överenskommelser.
Detta kom att följas med ett förslag från en rad utvecklingsländer att ökningen av jordens temperatur skulle hållas under 1.5 grad, eftersom en ökning utöver detta skulle kunna leda till en katastrof för öriken som Tuvalu. Förslaget uppmanade till att ett avtal om legalt bindande minskningar skulle slutas. Detta mötte i sin tur omedelbart motstånd från andra länder, som Kina, Saudiarabien och Indien, och splittrade G77 gruppen. Dispyten som följde ledde till att samtalen om delar av dagordningen avbröts under flera timmar.
Den följande dagen introducerades en reviderad FN text och motsättningarna fortsatte, först angående huruvida Kyoto överenskommelsen skulle fortsätta som ett separat spår eller inkorporeras i en ny uppgörelse, för det andra angående finansieringen för att hjälpa utvecklingsländer. En rad förslag för en snabb finansiering respektive en långsiktig finansiering dök upp, och en rad länder, inklusive Storbritannien, upprepade kravet på en ny skatt för finansiella transaktioner (Tobinskatten) för att finansiera åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna. FN texten föreföll att vara ett försök att uppnå en kompromiss där de utvecklade länderna minskar sina utsläpp mellan 25 – 45 % för att uppvärmningen skall kunna hålla sig under 2 grader C. Utvecklingsländerna skulle också åläggas att minska sina utsläpp med 15-30 % och Kyoto överenskommelsen skulle fortsätta att gälla.I verkligheten skulle inte minskningarna som föreslogs av de utvecklade länderna uppnå den lägsta föreslagna minskningen av utsläpp, medan kryphål i avtalet skulle tillåta att utsläppen ökade med 10 %.
När samtalen kom in på den andra veckan, när regeringschefer skulle anlända för att underteckna det icke existerande avtalet, skärptes konfrontationerna, där några afrikanska regeringschefer hotade att inte komma om inte avtalet ändrades. Dispyten om framtiden för Kyotoavtalet ledde till ytterligare avbrott i delar av samtalen ända till man slutligen kom överens om att fortsätta. Dispyten angående övervakningen av åtgärderna ökade med att Indien och Kina motsatte sig USA ledda krav på en utomstående kontroll. I mitten av veckan kunde inte kaoset döljas, ordföranden för mötet avgick och ersattes av den danske statsministern, förslag och motförslag angående minskningar i utsläpp, finansiering och kontroll av beslut, flödade fram och tillbaka tillsammans med fler och fler tilläggsförslag ställdes till FN:s resolutions kommission, vilket resulterade i ett verkligt dödläge i förhandlingarna. Det ryktades om att en reviderad version av den ”Danska texten” skulle ges ut medan G77 förberedde en text som motsatte sig denna. Ytterligare splittring i G77 uppstod när Meles Zenawi, premiärministern i Etiopien och ledare för de afrikanska länderna som var på mötet, föreslog att de skulle acceptera en uppgörelse på 100 miljarder dollar som skulle ges som finansiellt stöd till fattiga länder år 2020, istället för de 400 miljarder dollar de ursprungligen krävde. Han attackerades av andra för att han sålde ut afrikanernas hopp och liv. Denna ”kompromiss” skedde efter intensiva förhandlingar som inbegrep Zenawi och en rad av de mest utvecklade länderna och ledde till anklagelser om att han hade gett efter för trycket, och att länder som till stor del är beroende av ”hjälp” i dess ekonomier inte har en ställning som gör att de kan säga nej till de som håller i plånboken. Slutligen, ett FN dokument som läckte visade att de minskningar av utsläppen under samtalen skulle resultera i att temperaturen ökar med 3 grader Celsius
Mycket uppmärksamhet gjordes den näst sista dagen angående att USA accepterade målet på 100 miljarder dollar i finansiellt bistånd som ett genombrott för att Obama skulle komma och rädda dagen. Men faktum var att överenskommelsen var villkorad med att Kina accepterade kontrollen av deras utsläpp, något som Kina redan tidigare hade vägrat, medan pengarna skulle komma från icke statliga källor. Vid sin ankomst, upprepade Obama sina krav att Kina måste acceptera USA:s krav på att Kina måste kunna bevisa sina minskningar av utsläppen, något som ledde till ett argt svar från Kina och att Kinas president Hu Jintao vägrade att delta i mötet med statschefer med Obama. Toppmötet avslutades med ett desperat försök att lappa ihop en uppgörelse och mängder med texter cirkulerade, privata möten mellan den kinesiske premiärministern och Obama och förhandlare som arbetade långt in på småtimmarna fram till den sista dagen. Under de sista timmarna tvingade en grupp som leddes av USA, Storbritannien och Australien den danske presidenten för mötet att lämna sin post och framtvingade en kompromiss mellan en liten grupp av de mäktigaste nationerna. Den slutgiltiga texten dök upp strax före midnatt och attackerades omedelbart av de som hade uteslutits från uppgörelsen, som en uppgörelse i det fördolda och en kupp mot FN.
Toppmötet började med ett 200 sidigt utkast till överenskommelse som täckte en lång rad av områden. De avslutades med några få sidor med vaga uttalanden och löften för morgondagen ihop lappat under den sista natten med några av huvudaktörerna utanför FN:s internationella ramverk som de alla hävdar att de upprätthåller. Mötets sista gärning var i stort sätt att notera existensen av uppgörelsen.
Till slut uppnådde mötet i Köpenhamn en sak: den visade att borgarklassen inte är kapabel att hålla världens öde i sina händer och att ända tills denna klass och dess ekonomiska system som den upprätthåller har störtats, kommer vare sig mänskligheten eller Jorden ha någon framtid!
North 03/02/2010 (Bearbetning av artikel i World Revolution 331, februari 2010)
1Financial Times 22/12/09
2Guardian 19/12/09
3Independent 19/12/09
4Dagens Nyheter 0/12/09
5 Guardian 07/12/09
6 Suffering the Science, Oxfam Briefing Paper, juli 2009
7 Guardian 19/12/09
8Ocean Acidification: The Facts. European Association on Ocean Acidification (EPOCA) www.epoca.eu/index.php/Outreach/RUG [4]
9 International Review 139. “The world on the eve of an environmental catastrophe II: Who is responsible?”
10 UK greenhouse gas emissions: measurement and reporting, National Audit Office, Mars 2008
11 Too good to be true? The UK’s climate change record. Helm, Smale, Phillips. December 2007.
12 Guardian On-line 20/12/2009.
Bilaga | Storlek |
---|---|
int_flygblad.pdf [6] | 432.15 KB |
I Grekland kokar ilskan och den sociala situationen är explosiv. Just nu tvingar den grekiska staten arbetarklassen till allt större uppoffringar. Alla generationer och sektorer av arbetarklassen drabbas hårt. Arbetare inom den privata sektorn, den offentliga sektorn, arbetslösa, pensionärer, studenter med tillfälliga anställningar.. Ingen kommer undan. Arbetarklassen som helhet hotas av kraftiga försämringar av levnadsstandarden.
I förhållande till dessa attacker har arbetarklassen börjat reagera. I Grekland liksom i andra länder börjar arbetarna komma ut på gatorna, strejka, visa att man inte är beredd att ställa upp på de uppoffringar som kapitalismen kräver.
Men för tillfället har inte kampen blivit tillräckligt massiv. Arbetarna i Grekland går igenom en svår tid. Vad skall man göra när alla medier och politiker hävdar att det inte finns något alternativ till att dra åt svångremmen för att rädda nationen från konkurs? Hur kan man stå upp mot staten? Vilka kampmetoder krävs för att skapa en styrkebalans som är till de exploaterades fördel?
Alla dessa frågor konfronterar arbetarklassen, inte bara i Grekland utan över hela världen. Det kan inte råda någon tvekan om att den "grekiska tragedin" bara är en försmak av vad som väntar arbetarklassen över hela världen. Åtstramningspaket av "grekisk modell" har redan officiellt deklarerats i Portugal, Rumänien, Japan och Spanien (där regeringen just skurit ned lönen med 5% för arbetare inom den offentliga sektorn) I Storbritannien har den nya koaltionsregeringen just börjat tillkännage omfattningen av de nedskärningar som den planerar att genomföra. Alla dessa attacker som sker samtidigt visar återigen att arbetare oavsett nationalitet är en del av samma klass, som överallt har samma intressen och fiender. Kapitalismen tvingar på proletariatet lönearbetets tunga bojor, men dessa tunga bojor länkar också samman arbetare från alla länder över alla gränser.
I Grekland är det våra klassbröder och systrar som står under attack, och som börjat slå tillbaka. Deras kamp är vår kamp.
Vi måste motsätta oss alla försök till splittring som den härskande klassen försöker påtvinga oss. Mot den gamla principen hos alla härskande klasser, att "härska genom att söndra" måste vi resa de exploaterades förenande paroll: ”proletärer i alla länder, förena er"
I Europa försöker borgarklassen i de olika länderna få oss att tro att det är Greklands fel att vi måste dra åt svångremmen. Att det är ohederligheten hos de styrande i Grekland som tillåtit att landet levt på kredit under årtionden, och dessutom fifflat med de offentliga finanserna. Att de skulle vara de som är den huvudsakliga orsaken till den "internationella förtroendekris" som skakar euron. En efter en så använder sig de olika regeringarna av detta svepskäl för att motivera behovet att balansera budgeten och därför genomföra kraftiga nedskärningar.
I Grekland piskar alla de officiella partierna med kommunistpartiet i spetsen upp nationalistiska stämningar genom att skylla attackerna på "främmande makter" . "Ned med IMF och den europeiska unionen", "Ned med Tyskland" detta är paroller som förs fram av vänstern i Grekland, som gör sitt bästa för att försvara det grekiska nationella kapitalet.
I USA är det samma visa, om aktiemarknaden dyker beror det på instabilitet inom EU, om företag tvingas stänga så beror det eurons svaghet, vilket innebär ett handikapp för dollarn och den amerikanska exporten..
I korthet: varje nationell borgarklass försöker skylla på grannarna. De använder även detta som en utpressningstaktik mot den arbetarklass de exploaterar; att man måste "acceptera uppoffringar, annars kommer landet att försvagas, vilket skulle stärka våra konkurrenter". På detta sätt försöker den härskande klassen att underblåsa en nationalism som är ett farligt gift mot klasskampen.
Denna värld av konkurrerande nationer är inte vår. Arbetarklassen har inget att vinna på att låta sig kedjas till kapitalet i det land där den lever. Att acceptera uppoffringar idag för att "rädda den nationella ekonomin" är bara ett sätt att förberedda marken för ännu större uppoffringar imorgon.
Om Grekland balanserar på gränsen till undergången, om Spanien, Irland och Portugal inte heller ligger långt därifrån, om Storbritannien, Tyskland och USA också har stora problem, beror detta på att kapitalismen är ett döende system. Alla länder är dömda att sjunka allt djupare ned i denna kris. Trots den svenska finansministern herr Borgs självgoda uttalanden om den svenska ekonomin så gäller detta naturligtvis även det svenska folkhemmet. Lågkonjunkturer har följt på lågkonjunkturer. Endast en desperat användning av krediter har lyckats upprätthålla någon form av tillväxt. Resultatet av allt detta idag är att hushåll, banker och stater är tyngda av krediter. Den grekiska bankrutten är bara ett karikatyrartat exempel på den generella historiska bankrutten hos detta döende system av exploatering.
De åtstramningsplaner som offentliggörs innebär en frontal attack på våra levnadsförhållanden. Det enda rimliga svaret är därför en massiv rörelse från arbetarna. Det är omöjligt att kämpa mot dessa attacker genom kämpa i sitt eget hörn, på sin egen fabrik, kontor eller skola, isolerad och ensam. Att kämpa tillbaka på en massiv skala är en nödvändighet. Det är det enda alternativet till att bli krossad i enskildhet och reducerad till ett liv i misär.
Vad gör fackföreningarna, dessa officiella "specialister" på kamp? De organiserar strejker på otaliga arbetsplatser... utan att någonsin försöka förena dem. De uppmuntrar aktivt en uppdelning mellan olika sektorer och branscher, i synnerhet mellan privat och offentligt anställda. De tar ut arbetare i sterila aktionsdagar. De är faktiskt specialister på att splittra arbetarklassen. Fackföreningarna är lika bra på att underblåsa nationalism. Ett exempel på detta är att den mest förekommande parollen bland grekiska fackföreningar sedan början på mars har varit "köp grekiskt".
Att följa fackföreningarna innebär att följa den väg som leder till splittring och nederlag. Arbetare behöver ta sin kamp i sina egna händer, genom att organisera stormöten för att diskutera vilka krav och paroller som skall resas, genom att välja delegater som när som helst kan avsättas och genom att sända massiva delegationer för att diskutera med andra arbetargrupper, i de närmaste fabrikerna, skolorna, sjukhusen för att uppmana dem att ansluta sig till kampen.
Att gå utanför facket, att våga ta kontroll över kampen, att ta steget till att vända sig till andra sektorer av arbetare.. .allt detta kan verka väldigt svårt. Detta är ett av hindren för utvecklingen av kampen idag. Arbetarklassens bristande tilltro till sin egen förmåga, den ännu inte är medveten om den stora makt som ligger i dess händer. För tillfället har våldsamheten i attackerna som kapitalet genomför, djupet hos den ekonomiska krisen och proletariatets bristande tilltro till sin egen förmåga, haft en paralyserande effekt på kampen. Arbetarnas svar, även i Grekland, är fortfarande långtifrån vad situationens allvar kräver. Trots det så tillhör framtiden klasskampen. Mot attackerna, är den enda vägen framåt utvecklandet av alltmer massiva klassrörelser.
En del människor undrar "varför föra en sådan kamp, vad kan det leda till?" Eftersom kapitalismen är bankrutt och inga verkliga reformer möjliga, betyder inte det att det inte finns någon utväg?". Förvisso; inom ramen för detta system av exploatering finns det ingen utväg. Men att vägra att bli behandlad som skit och kämpa mot detta kollektivt innebär att vi står upp för vår värdighet. Det innebär att inse att solidaritet existerar i denna värld av exploatering och konkurrens och att arbetarklassen verkligen är kapabel av att bringa sin ovärderliga mänskliga anda till liv. Att därigenom möjligheten av en annan värld kan börja framträda, en värld utan exploatering och nationsgränser, en värld för människor och inte profit. Arbetarklassen kan och måste ha tilltro till sig själv. Den ensam är kapabel att skapa ett nytt samhälle där mänskligheten äntligen kan sluta fred med sig själv genom att ta vad Marx kallade "steget från nödvändighetens samhälle till frihetens samhälle".
Internationella Kommunistiska Strömningen 24 maj 2010
Ladda ned och sprid detta flygblad!!
Det är upplagt som en pdf-fil
Bilaga | Storlek |
---|---|
flygblad.pdf [9] | 622.83 KB |
Detta är ett internationellt flygblad som försöker dra provisoriska lärdomar från de sociala rörelserna 2011, för att bidra till en vidare debatt om deras betydelse.
De två mest betydelsefulla händelserna 2011 var kapitalismens globala kris1, och de sociala rörelserna i Tunisien, Egypten, Spanien, Grekland, Israel, Chile, USA och Storbritannien...
Konsekvenserna av den kapitalistiska krisen har varit mycket svåra för det stora flertalet av världens befolkning; försämrade levnadsvillkor, långtidsarbetslöshet som sträcker sig över flera år, osäkra anställningar som gör det omöjligt att upprätthålla ens ett minimum av stabilitet, extrem fattigdom och hunger...
Miljoner människor oroas av att möjligheten försvunnit för dem att leva ett normalt och stabilt liv, och bristen på framtidsutsikter för deras barn. Detta har lett till en allt mer spridd indignation, försök att bryta sig ur passiviteten genom att gå ut på gator och torg, eller till diskussioner om orsakerna till krisen, som i sin nuvarande fas har pågått mer än fem år.
Denna ilska har förvärrats av den arrogans, den girighet och likgiltighet som visats gentemot de lidande av bankchefer, politiker och andra representanter för kapitalistklassen. Det samma gäller den inkompetens som visats utav regeringar som blivit ställda inför stora problem: deras åtgärder har bara förvärrat fattigdom och arbetslöshet utan att ge någon lösning.
Denna rörelse av indignation har spridits internationellt: till Spanien, där den dåvarande socialistregeringen genomförde ett av de första och mest omfattande åtstramningspaketen; till Grekland, symbolen för skuldkrisen; till USA, världskapitalismens högborg; till Egypten och Israel, fokus för den värsta och mest långvariga imperialistiska konflikten, den i Mellanöstern.
Medvetenheten om att detta är en internationell rörelse började att utvecklas trots den destruktiva påverkan som nationalismen utgjorde, vilket visades av att olika nationsflaggor syntes under demonstrationerna i Grekland, Egypten och USA. I Spanien uttrycktes solidariteten med de grekiska arbetarna med slagord som ”Aten gör motstånd, Madrid reser sig”. De strejkande i Oakland (USA, november 2011) uttryckte det: ”Solidaritet med Occupy-rörelsen över hela världen”. I Egypten kom man överens om i Kairodeklarationen att stödja rörelsen i USA. I Israel skrek man ”Netanyahu, Mubarak, El Assad är alla lika” och man etablerade kontakter med palestinska arbetare.
Dessa rörelser har nu passerat sina höjdpunkter och även om det bryter ut ny kamp (i Spanien, Grekland och Mexiko) så frågar sig många: vad uppnådde denna våg av indignation? Har vi vunnit något?
Det är mer än 30 år sedan vi såg sådana massor ockupera gator och torg för att kunna kämpa för sina egna intressen, trots de illusioner och den förvirring som påverkat dem.
Dessa människor, de arbetare, de utsugna som har presenterats som förlorare, latmaskar, oförmögna att ta något initiativ eller att göra något gemensamt, har kunnat förena sig, att ta initiativ och har brutit sig ur den förlamande passivitet som den dagliga normaliteten i detta system dömer oss till.
Principen att utveckla ett förtroende för varandras kapacitet, att upptäcka styrkan i massornas kollektiva aktion, har lett till en stärkning av självkänsla och moral. Den sociala scenen har förändrats. Politikernas, experternas och det ”stora männens” monopol på det offentliga livet har ifrågasatts av de anonyma massor som har velat göra sina röster hörda2.
Trots alla dessa exempel, så befinner vi oss bara i en osäker början. Illusionerna, förvirringen och de ofrånkomliga känslosvängningarna hos de som protesterar; den repression som den kapitalistiska staten utsätter dem för och den farliga uppdelning som påtvingas dem av kapitalets isoleringskrafter (vänsterpartierna och fackföreningarna) har lett till tillbakagångar och bittra nederlag. Det är frågan om en lång och svår väg, kantad av hinder, där en seger aldrig kan garanteras: trots detta, så är det faktum att man börjat gå denna väg den första segern.
De massor som varit involverade i dessa rörelser har inte begränsat sig till att bara passivt skrika ut sitt missnöje. De har aktivt deltagit i att organisera stormöten. Massmötena har konkretiserat den Första Internationalens (1864) slagord: ”Arbetarklassens befrielse är arbetarnas eget verk, eller intet”. Detta är en fortsättning på en tradition i arbetarrörelsen som sträcker sig tillbaka till Pariskommunen, och Ryssland 1905 och 1917, där den tog en högre form, vilket fortsatte i Tyskland 1918, Ungern 1919 och 1956, Polen 1980. Stormöten och arbetarråd är den genuina formen för kampen i den proletära kampen och är kärnan till en ny samhällsform.
Stormöten som syftar till att massivt förena oss, visar på vägen framåt genom att spränga kedjorna av lönearbete, isolering ”var och en för sig”, inlåsning i ett getto av en sektor eller en social kategori.
Stormöten som får oss att tänka, att diskutera och besluta tillsammans, som gör oss kollektivt ansvariga för de beslut vi tar, genom att delta tillsammans både i beslutsprocessen och i dess genomförande.
Stormöten för att bygga ett ömsesidigt förtroende, en allmän empati, solidaritet, som inte bara är oundgängliga för att föra kampen framåt utan även kan utgöra grundpelare för ett framtida samhälle, fritt från klasser och utsugning.
2011 har vi bevittnat en explosion av verklig solidaritet, som inte har något att göra med den hycklande och självförhärligande ”solidaritet” som borgarklassen predikar om. Demonstrationerna i Madrid uppmanade till att befria de som blivit arresterade eller har förhindrat att polisen fängslat invandrare; det har ägt rum massiva aktioner mot vräkningar i Spanien, Grekland och i USA; i Oakland ”har Strejkkommittén beslutat att sända strejkvakter eller ockupera varje företag eller skola som bestraffar anställda eller studenter på något sätt, om de deltar i Generalstrejken den 2 november”. Livfulla men fortfarande begränsade tillfällen har ägt rum, när var och en kan känna sig skyddad och försvarad av de runt omkring dem. Allt detta står i stark kontrast mot vad som är ”normalt” i detta samhälle, med den ångestfyllda känslan av hopplöshet och sårbarhet.
Det medvetande som behövs för miljoner arbetare för att kunna förändra världen är inte något som levereras utav den härskande klassen eller genom smarta slogans från dess upplysta ledare. Det är frukten av en erfarenhet av kamp som åtföljs och guidas av en debatt i massiv skala, genom diskussioner som tar in det förflutna men som alltid har sitt fokus på framtiden, eftersom, vilket en banderoll uttryckte i Spanien: ”Det finns ingen framtid utan revolutionen”.
En debattkultur, vilket innebär en öppen diskussion baserad på ömsesidig respekt och aktivt lyssnande, har börjat uppstå, inte bara på stormötena utan runt omkring dem: mobila bibliotek har organiserats, liksom oräkneliga möten för diskussion och utbyte av idéer...En enorm intellektuell aktivitet har genomförts med väldigt begränsade resurser, improviserat på gator och torg. Liksom med stormötena, så har detta åter blåst liv i en tidigare erfarenhet från arbetarrörelsens historia ”Törsten efter bildning, som så länge hade undertryckts, bröt med revolutionen ut i hela sin styrka. Enbart från Smolnyinstitutet vällde de första sex månaderna dagligen tonvis med litteratur ut över landet. Ryssland slukade tryckalster med en omättlig törst, som då het sand suger upp vatten. Och det var inte fabler, förfalskad historia, utspädd religion och billig skönlitteratur utan sociala och ekonomiska teorier, filosofi, verk av Tolstoj, Gogol och Gorkij”3.
Konfronterade med detta samhälles kultur, som baseras på kampen för ”succémodeller”, vilket endast kan ske mot bakgrund av miljontals misslyckanden, av alienation och falska stereotyper som påtvingas oss av den härskande ideologin och dess media, så började tusentals människor leta efter en autentisk populär kultur, skapa detta själva, och fylla den med egna kritiska och oberoende kriterier. Krisen och dess orsaker, bankernas roll etc har diskuterats utförligt. Det har ägt rum diskussioner om revolutionen, även om dessa har varit förvirrade, man har talat om demokrati och diktatur, som syntetiserats i två komplementära slagord: ”man kallar det demokrati, men det är det inte” och ”det är en diktatur, om än osynlig”.
Om allt detta gör att 2011 var året då hoppet började skönjas, så har vi betraktat dessa rörelser med ett insiktsfullt och kritiskt öga, där vi sett dess begränsningar och svagheter, vilka fortfarande är avsevärda.
Även om det finns ett växande antal människor i världen som är övertygade om att kapitalismen är ett dödsdömt system, att ”för att mänskligheten ska överleva, måste kapitalismen avlivas” så finns det också en tendens att reducera kapitalismen till en handfull av ”bad guys” (skrupelfria finanschefer eller skoningslösa diktatorer) när det i själva verket är ett komplext nätverk av sociala relationer som måste attackeras i sin helhet och inte förvandlas till en fixering vid dess ytliga uttryck (finanssektorn, spekulationen, korruptionen hos de politiska och ekonomiska makthavarna).
Även om det är högst berättigat att förkasta det våld som kapitalismen utsöndrar från varje por (repression, terror och terrorism, moraliskt barbari) så kommer detta system aldrig att kunna avskaffas av endast ett passivt medborgarmotstånd. Minoritetsklassen kommer inte frivilligt att ge upp makten, och kommer att ta skydd i sin stat och sin demokratiska legitimitet genom allmänna val vart fjärde eller femte år, genom partier som lovar vad man aldrig kommer att kunna göra och som gör det man aldrig har lovat, genom fackföreningar som mobiliserar för att demobilisera och som i slutändan skriver på allt som den härskande klassen lägger upp på förhandlingsbordet. Endast en massiv, ihärdig och envis kamp kommer att ge de utsugna den nödvändiga styrkan att kullkasta staten och dess repressiva apparat, och förverkliga det stridsrop som flera gånger ekade i Spanien: ”all makt åt stormötena”.
Även om slagordet ”vi är 99% mot 1%” som var så populär i Occupy-rörelsen i USA visar på en gryende förståelse av de fruktansvärda klasskillnader som påverkar oss, så såg majoriteten av deltagarna i dessa rörelser sig som ”aktiva medborgare” som ville bli erkända inom ett samhälle av ”fria och jämlika medborgare”.
Men samhället är uppdelat i klasser: en kapitalistklass som äger allting och producerar inget och den utsugna klassen – proletariatet – som producerar allting men har allt mindre. Drivkraften i den sociala utvecklingen är inte det demokratiska spelet av ”beslut av en majoritet av medborgare” (detta spel är inget annat än en maskerad för att dölja och ge legitimitet åt den härskande klassens diktatur) utan klasskampen.
Den sociala rörelsen behöver knytas samman med kampen hos den utsugna klassen – proletariatet – som kollektivt producerar välståndet och tillförsäkrar ett fungerande socialt liv: fabriker, sjukhus, skolor, universitet, kontor, hamnar, byggnadsbranschen, postkontor. I några av rörelserna under 2011 började vi se denna styrka, framför allt i den våg av strejker som exploderade i Egypten och som slutligen tvingade Mubarak att avgå. I Oakland, Kalifornien, utlyste Occupy-rörelsen en generalstrejk, där man gick till hamnen och fick ett aktivt stöd av hamnarbetare och lastbilsförare. I London genomförde strejkande elektriker och Occupy-rörelsen vid St Paul's gemensamma aktioner. I Spanien har några strejkande sektorer försökt förena sig med stormöten på gator och torg.
Det finns ingen motsättning mellan klasskampen för det moderna proletariatet och de djupgående behoven hos sociala skikt som drabbas av det kapitalistiska förtrycket. Proletariatets kamp är inte en egoistisk eller specifik rörelse utan basen för den ”oberoende rörelsen för den stora majoriteten till gagn för den stora majoriteten” (Kommunistiska Manifestet).
De nuvarande rörelserna skulle vinna på att kritiskt analysera erfarenheten av två århundraden av proletär kamp och försök till social frigörelse. Vägen är lång och kantad av enorma hinder, som påminner om det ofta upprepade slagordet i Spanien: ”Det är inte så att vi går långsamt, det är så att vi går långt”. Påbörja den mest vidsträckta diskussion, utan att begränsa eller avskräcka någon, för att medvetet kunna förbereda nya rörelser som kan klargöra att kapitalismen verkligen kan ersättas av ett annat samhälle.
Internationella Kommunistiska Strömningen, mars 2012
1Se artikeln The economic crisis is a never-ending story i International Review nr 148. Tillsammans med systemets globala kris visar den allvarliga kärnkraftsolyckan i Fukushima i Japan vilka enorma faror som mänskligheten ställs inför.
2Det är inte utan betydelse, att TIME Magazine utsåg ”The Protester” till ”Man of the Year” 2011.
3John Reed, Tio dagar som skakade världen, Rabén och Sjögren, 1967
Överallt i världen finns det en växande känsla av att den nuvarande samhällsordningen inte kan fortsätta som förut. Efter revolterna under den “arabiska våren”, Indignadosrörelsen I Spanien och Occupyrörelsen I USA 2011, har under sommaren 2013 stora proteströrelser utvecklats i Turkiet och Brasilien.
Hundratusentals, till och med miljontals människor har tagit gatorna i besittning för att protestera mot olika samhällsproblem. I Turkiet protesterar man mot miljöförstöring till följd av en oreglerad ”utveckling”, en auktoritär, religiös inblandning i människors privatliv och korrupta politiker. I Brasilien har man protesterat mot prishöjningar inom kollektivtrafiken, samtidigt som allt större resurser satsats på stora prestigefyllda idrottsevenemang. När hälsovården, skolan och de allmänna kommunikationerna står utan resurser, har korruptionen bland politikerna varit en av de utlösande faktorerna till protesterna. Både i Turkiet och Brasilien möttes de inledande demonstrationerna av en brutal polisrepression vilket bara ledde till att protesterna växte och fördjupades. I spetsen för protesterna stod inte ”medelklassen” (enligt media tillhör alla som har ett jobb medelklassen), utan en ny generation av arbetarklassen, som kanske har en utbildning men inte några större utsikter att hitta ett fast jobb, som kanske lever i en tillväxtekonomi, vilket för dem innebär ökade sociala klyftor och ett motbjudande rikedom hos en liten exploaterande elit.
I juni och juli var det Egyptens tur att igen uppleva att miljontals människor gick ut på gatorna, på Tahrirtorget vilket var epicentrum för de protester som 2011 störtade Mubarakregimen. Dessa protester framtvingades av verkliga materiella orsaker i en ekonomi som visade mer av stagnation och tillbakagång än tillväxt. I en intervju i den engelska tidningen The Guardian i maj varnade den före detta finansministern, som även är en av landets ledande ekonomer för att ”Egypten lider av den djupaste ekonomiska krisen sen den stora depressionen. När det gäller den förödande effekten för Egyptens allra fattigaste, är landets ekonomiska situation nästan lika allvarlig som på trettiotalet.” Artikeln fortsätter med att konstatera att:
Sedan Hosni Mubaraks fall 2011 har Egypten upplevt ett kraftigt fall inom både utländska investeringar och inkomster från turistnäringen. Detta har följts av en 60 % minskning av valutareserven, 3% nedgång för tillväxten och snabb devalvering av det egyptiska pundet.(1)
Den moderata islamistiska regeringen under ledning av Morsi och det muslimska brödraskapet (med stöd av en majoritet av de ”radikala islamisterna”) har snabbt visat sig vara lika korrupt som den gamla regimen. Samtidigt har dess försök att införa en kvävande islamistisk moral precis som i Turkiet gjort dem djupt impopulära hos den unga generationen i storstäderna.
Men samtidigt som rörelserna i Turkiet och Brasilien, som i praktiken är riktade direkt mot den härskande makten och har skapat en verklig känsla av enighet och solidaritet hos alla de som deltagit i kampen, står Egypten inför mycket mörkare framtidsutsikter: en uppdelning av befolkningen bakom rivaliserande fraktioner av den härskande klassen och till och med en utveckling av ett blodigt inbördeskrig. Det fruktansvärda barbari som utvecklats i Syrien är en illustration av vad detta kan innebära.
Händelseutvecklingen i Tunisien och Egypten under 2011 har i allmänhet beskrivits som en revolution. Men en revolution är mer än att massorna kommer ut på gatorna, även om detta är en nödvändig utgångspunkt. Vi lever i en tid när en verklig revolution måste vara världsomfattande, proletär och kommunistisk, en revolution inte för att byta regim, utan för att krossa hela den existerande statsapparaten; inte för en mer rättvis förvaltning av kapitalismen utan för att störta hela den globala kapitalistiska sociala relationen; inte till nationens ära utan för att avskaffa alla nationer och skapa ett verkligt globalt mänskligt samhälle.
De sociala rörelser vi ser utvecklas idag är fortfarande långtifrån att utveckla den förståelse och självorganisering som är nödvändig för en sådan revolution. Det tas förvisso steg i rätt riktning, som uttrycker proletariatets strävan att hitta tillbaka till sig själv, att återupptäcka sin historia och sin framtid. Det är fortfarande osäkra steg som kan avledas av den härskande klassen, vars idéer har stort inflytande och utgör ett stort hinder för en utveckling av medvetandet hos de exploaterade. Religionen är förvisso ett av dessa ideologiska hinder, ett opium som predikar underkastelse under den rådande ordningen: men ännu farligare är den demokratiska ideologin.
2011 i Egypten krävde massorna på Tahrirtorget att Mubarak skulle avgå och att regimen skulle bytas ut. Mubarak tvingades förvisso att avgå, i synnerhet efter det att en kraftfull våg av strejker spridit sig genom landet , vilket förde upp hotet om en social revolt på en högre nivå. Den kapitalistiska regimen är mer än den sittande regeringen. På den sociala nivån är den en relation baserad på lönearbete och en produktion för profit. På den politiska nivån är det den statliga byråkratin, polisen och armén. Det är också fasaden av parlamentarisk demokrati, där massorna ges chansen att med några års mellanrum att välja vilka gangsters som skall plundra dem under den kommande mandatperioden. Under 2011 grep armén - som många av de protesterande ser som ”ett” med folket – in för att avsätta Mubarak och organisera val. Det muslimska brödraskapet som hämtar sin styrka från den efterblivna landsbygden, men även var det bäst organiserade politiska partiet i städerna vann valet. De har sedan dess gjort sitt bästa för att visa att ett byte regering genom allmänna val inte förändrar någonting. Samtidigt har den verkliga makten stannat där den alltid legat i Egypten och i liknande länder, inom militären. Detta är den enda makten som verkligen är kapabel att upprätthålla den kapitalistiska ordningen på en nationell nivå.
När massorna strömmade ut på Tahrirtorget igen i juni 2013 var de fulla av indignation mot Morsi-regeringen och trötta på det dagliga livet under en ekonomisk kris som inte bara är egyptisk utan även global och historisk. Trots att många av dem hade möjligheten att uppleva arméns sanna repressiva natur under protesterna 2011, så var fortfarande tanken att ”folket och armen var ett” vanlig. Den fick ny styrka när armen varnade Morsi att han måste lyssna på protesterna från folket, annars... När Morsi avsattes i en kupp med relativt lite blodspillan firades detta stort på Tarhirtorget. Innebar detta att de demokratiska illusionerna inte längre hade massorna i sitt grepp? Nej, armén hävdade att den agerade i den verkliga demokratins namn, vilken de sade hade förråtts av Morsi och det muslimska brödraskapet och de lovade att omedelbart att organisera nya val.
Statens främsta garant, armén, hade återigen ingripit för att trygga ordningen och se till att massornas missnöje inte vände sig mot staten självt. Den hade gjort det till priset av en djup splittring inom befolkningen. Vare sig det är i namn av islam eller i namn av Morsiregeringens demokratiska legitimitet så har en ny proteströrelse fötts, vilken kräver att Morsi återfår makten och vägrar att samarbeta med dem som avsatte honom. Arméns svar kom snabbt, en hänsynslös slakt av demonstranter utanför det republikanska gardets högkvarter. Det har ägt rum sammandrabbningar, i en del fall med dödlig utgång mellan rivaliserande grupper av demonstranter.
Krigen i Libyen och Syrien började som folkliga protester mot regimen. I dessa två fall så ledde arbetarklassens svaga inflytande och den omfattande rivaliteten mellan klaner och folkgrupper till att den inledande revolten drunknade i en väpnad konflikt mellan olika fraktioner av den härskande klassen. Dessa båda lokala konflikter fick omedelbart en internationell imperialistisk dimension: i Libyen gick Frankrike och Storbritannien in, med diskret stöd av USA, för att stödja och beväpna rebellerna; i Syrien överlever Assadregimen tack vare stöd från Ryssland, Kina, Iran och Hizbollah och andra gamar, samtidigt som vapen till oppositionen kommer från Saudiarabien och Qatar bland annat, med USA och Storbritannien i bakgrunden. I bägge dessa fall har denna utvidgning av konflikten lett till en spiral av död och kaos.
Denna fara finns i Egypten idag. Armén har visat sig helt ovillig att släppa sitt totala grepp om makten. Det muslimska brödraskapet har för tillfället sagt att dess reaktioner på kuppen kommer att vara fredliga men vid sidan av Morsis ”affärsmässiga” variant av islamism finns mer extrema fraktioner som redan har en bakgrund i terrorism. Situationen i Egypten har en skrämmande likhet med situationen i Algeriet efter 1991 när armén avsatte en legitimt vald islamistisk regering och därigenom provocerade fram ett blodigt inbördeskrig mellan armén och beväpnade islamistiska grupper som FIS. Civilbefolkningen var som vanligt det huvudsakliga offret i detta inferno där man uppskattar att 50 000 till 200 000 människoliv spilldes.
Den imperialistiska dimensionen är också närvarande i Egypten idag. USA har gjort en del gester för att beklaga kuppen men samtidigt har de starka band med den egyptiska militären, och är inte alls attraherade av den typ av islamism som Morsi eller Erdogan i Turkiet står för. De konflikter som sprider sig från Syrien till Irak och Libanon kan också nå ett destabiliserat Egypten.
Men arbetarklassen i Egypten är en mycket starkare kraft än vad den är i Libyen eller Syrien. Den har en lång tradition av militant kamp mot staten och dess tentakler inom de officiella fackföreningarna. Denna tradition sträcker tillbaka till 70-talet. 2006 och 2007 spred sig massiva strejker från den starkt koncentrerade textilsektorn. Denna erfarenhet av öppet trots mot regimen influerade och påverkade rörelsen 2011 som kännetecknades av ett starkt arbetarklassinflytande både i tendenserna mot självorganisering som visade sig på Tahrirtorget, men även i den våg av strejker som övertygade den härskande klassen att det var dags att dumpa Mubarak. Den egyptiska arbetarklassen inte är på något sätt immun mot de illusioner om demokrati som genomsyrar hela den sociala rörelsen. Men det kommer inte heller att vara en enkel sak för den härskande klassens olika klickar att övertyga den om att överge sina egna intressen och dras ned i en avgrund av imperialistiska krig.
Potentialen hos arbetarklassen att agera som en spärr mot barbariet visar sig inte bara i dess historia av självständiga strejker och stormöten, utan också i de explicita uttrycken av klassmedvetande som den visade i demonstrationerna på gatorna på plakat som deklarerade ”vare sig Morsi eller militären” eller ”revolution, inte kupp” och i mer direkt politiska uttalanden som deklarationen av Cairo comrades som nyligen publicerades på det brittiska frihetliga diskussionsforumet libcom:
”Vi söker en framtid styrd vare sig av Brödraskapets småskurna auktoritära svågerpolitik eller en militärapparat som har ett strypgrepp på allt politiskt och ekonomiskt liv och inte heller att återvända till de gamla strukturerna under Mubarak. Även om leden av protesterande som kommer att gå ut på gatorna den 30 juni inte är enade bakom denna uppmaning så måste den vara vår – det måste vara vår hållning för att vi kommer inte acceptera en återgång till blodiga perioder från det förflutna.”(2)
På samma sätt som den ”arabiska våren” fick sina fulla betydelse med revolten av den proletära ungdomen i Spanien, som gav upphov till ett mycket mer djupgående ifrågasättande av det borgerliga samhället, kan potentialen hos den egyptiska arbetarklassen att stå i vägen för ett nytt blodbad endast förverkligas genom en aktiv solidaritet och en massiv mobilisering av arbetarna i världskapitalismens gamla centrum.
För hundra år sedan, konfronterad med första världskriget, påminde Rosa Luxemburg den internationella arbetarklassen att valet som den förfallande kapitalismen ställt den inför var socialism eller barbari. Ett sekel av verkligt kapitalistiskt barbari, blev konsekvensen av arbetarklassens misslyckande med att genomföra den revolution den inledde som ett svar på det imperialistiska kriget 1914-1918. Idag är insatserna ändå högre eftersom kapitalismen idag har möjlighet att utrota allt mänskligt liv på jorden. En kollaps av allt socialt liv och dominans av blodtörstiga beväpnade gäng – det är vägen mot barbariet som utvecklingen i Syrien så tragiskt visar. De exploaterade och de undertrycktas revolt, deras massiva kamp till försvar för en mänsklig värdighet, för en verklig framtid – det är möjligheten som finns hos revolterna i Turkiet och Brasilien. Situationen i Egypten står och väger mellan dessa diametralt motsatta möjligheter, vilket på sätt och vis symboliserar den det dilemma hela mänskligheten står inför.
Amos 10/7 13
Noter
1 www.theguardian.com/world/2013/may/16/egypt-worst-economic-crisis-1930s [10]
2 https://www.libcom.org/forums/news/we-can-smell-tear-gas-rio-taksim-tahr... [11]
I oktober 2013 såg en ny politisk grupp dagens ljus och gav sig själv det storslagna namnet International Group of the Communist Left (IGCL). Denna grupp säger inte så mycket om sig själv, men är de facto en fusion av två element från gruppen Klasbatalo i Montreal och typer från den så kallade Internal Fraction Of the ICC (IFICC), som uteslöts från IKS 2003 för ett beteende som var ovärdigt för en kommunistisk militant, samt stöld förtal och utpressning. Dessa typer gick över gränsen för det acceptabla genom ett utstuderat beteende som tjallare framförallt genom att på internet annonsera datumet för vår interna konferens av IKS sektion i Mexiko och genom att de publicerade de verkliga initialerna för en av våra kamrater som framställdes som en av ledarna för IKS. Vi hänvisar de läsare som inte känner till detta till de artiklar vi publicerade vid denna tidpunkt1.
I en av dessa artiklar ”The police-like methods of the IFICC” visade vi tydligt hur dessa element erbjöd sina lojala tjänster till den borgerliga staten. De spenderar större delen av sin tid med att noggrant följa IKS internetsite för att försöka informera sig om allt som händer inom vår organisation. Deras huvudsakliga intresse är det motbjudande skvaller som de sprider framförallt om Louise och Peter två IKS militanter som de varit fixerade av i allra högsta grad under mer än 10 år! Kort efter denna artikel förvärrade de sin sak ytterligare genom att publicera ett dokument på 114 sidor, där de reproducerade utförliga utdrag från protokoll från möten inom vårt internationella centrala organ. Med det påstådda syftet att bevisa att de hade rätt, men vad detta verkligen visade var ett sinne som var helt förvridet av hat mot organisationen, att de medvetet lämnade över till polisen information som kunde hjälpa den i dess arbete.
Knappast hade det uppstått detta missfoster som kallade sig ”International Group of the Communist Left” innan de utbrast i en hysterisk propaganda mot IKS, som vi se från första sidan på deras webb-site. ”A new (final) crisis of the ICC som följdes av en ”Appeal to the proletarian camp and the militants of the ICC”
Under flera dagar har denna ”internationella gupp” som består av 4 individer genomfört en frenetisk aktivitet med att skriva brev efter brev till hela den proletära politiska miljön likväl som till våra militanter och en del av våra sympatisörer (vars adresser de lyckats lägga beslag på). För att rädda dem från den så kallade likvidationistiska fraktionen, en klan som skulle bestå av Louise, Peter och Baruch.
De grundande medlemmarna av denna grupp de två gamla tjallarna från IFFIC har just tagit ett nytt vanhedrande steg genom tydligt visa sina polismetoder som syftar till att förstöra IKS. De så kallade IGCL slår på stora trumman och utropar med hög röst att de har IKS internbulletiner i sin ägo. Genom att visa upp sitt byte och göra en så stor sak av det vill dessa uttalade polisinformatörer föra ut budskapet att det finns en mullvad inom IKS som arbetar för ex-IFICC! Detta är en tydlig polisverksamhet som syftar till att skapa en situation av allmän misstro och misstänksamhet inom IKS. Detta är samma metoder som användes av Stalins politiska polis GPU för att förstöra den trotskistiska rörelsen på 30 talet. Detta är samma metoder som medlemmarna av IFICC redan använt, i synnerhet 2 av dem Juan och Jonas, grundande medlemmar av IGCL, när de gjorde speciella resor till flera IKS sektioner för att organisera hemliga möten och sprida rykten om att en av våra kamrater (IKS chefens fru som de uttryckte saken) var en snut! Idag är de samma agerande för att sprida panik och förstöra IKS inifrån, men det är idag ännu mera motbjudande när det sker under den hycklande förevändningen av att ”vilja sträcka ut en hjälpande hand” till IKS militanter och rädda dem från demoralisering. Vad dessa professionella tjallare verkligen gör är att sända ut följande budskap till IKS militanter ”det finns en eller flera förrädare hos er som ger oss era internbulletiner, men vi kommer inte att ge er deras namn därför att det är upp till er att hitta dem!” Detta är syftet med den frenetiska aktiviteten hos denna nya grupp, att återigen föra in giftet av misstro och misstänksamhet i organisationen, för att underminera den inifrån. Detta är ett riktig förstörelseprojekt med metoder som liknar de som Stalins politiska polis eller Stasi använde.
Som vi tagit upp flera gånger i vår press visar Victor Serge i sin välkända bok en referenspunkt för arbetarrörelsen ”What every revolutionary should know about repression” tydligt att sprida skvaller och misstänksamhet är den borgerliga statens favorit vapen för att förstöra den revolutionära organisationen.
”Förtroende för partiet är kittet i alla revolutionära styrkor...motståndarna till handling, fegisarna, de väletablerade, opportunisterna är nöjda med att ta sina vapen från kloakerna! Misstänksamhet och skvaller är vapen för att diskreditera revolutionärerna....Detta elände av misstänksamhet och misstro kan reduceras och isoleras endast genom en stor viljeansträngning. Detta är nödvändigt eftersom förutsättningen för en verklig kamp mot provokation – lösa anklagelser mot medlemmar spelar spelet av provokation - är att ingen skall kunna bli anklagad på ett lättvindigt sätt och det är omöjligt att en anklagelse mot en revolutionär kan accepteras utan en ordentlig utredning. Vid varje tillfälle när minsta misstanke kommer upp skall en jury av kamrater yttra sig och avgöra om anklagelsen eller skvallret. Enkla regler att följa på ett rigoröst sätt, om man vill bevara den moraliska hälsan hos en revolutionär organisation.”
IKS är den enda revolutionära organisationen som förblivit trogen denna tradition inom arbetarrörelsen genom att försvara principen av en hedersjury konfronterad med skvaller, endast äventyrare, suspekta typer och fegisar vägrar att klargöra saker inför en hedersjury2.
Victor Serge insisterar också på att de motiv som leder en del revolutionärer att erbjuda den härskande klassens repressiva apparat sina tjänster inte alltid kommer ur misär eller feghet:
” de är mycket farligare de dilettanter och äventyrare som inte tror på någonting, oberörda inför de ideal som de tjänat, fångade av tanken på spänning, intriger och konspirationer för de ett komplicerat spel där de kan lura alla. De kanske har talang, och då är deras roll nästan omöjlig att upptäcka.”
Som en del av denna profil av polisinformatörer och provokatörer kommer du enligt Victor Serge att finna ex-militanter ”sårade av partiet”. Vanlig sårad stolthet, personliga aversioner (avundsjuka, frustration eller besvikelse) kan leda militanter till att utveckla ett otyglat hat mot partiet (eller en del millitanter som de ser som sina rivaler) och på så sätt erbjuda den borgerliga staten sina tjänster.
Alla dessa högstämda appeller från dessa snorkiga representanter för den borgerliga staten som är IGCL är inget annat än en uppmaning till en pogrom mot vissa av våra kamrater (och vi har redan fördömd i vår press hot som uttalats av en medlem av ex-IFICC mot en av våra militanter ”jag skall skära halsen av dig”). Det är ingen tillfällighet att att denna nya appell från tjallarna från IFICC omedelbart länkades av en av deras kumpaner en viss Pierre Hempel, som har en blogg som är lika obegriplig som förvirrad Le Proletariat Universel var man kan läsa saker som Peter och slampa. Slampan är ingen annan än en av våra kamrater som trakasserats under mer än 10 år av tjallarna och de potentiella mördarna inom IFICC och deras anhang. Det är denna ”väldigt proletära litteratur” som cirkulerar denna appell av IGCL som väcker nyfikenheten hos de söker efter skvaller inom den så kallade proletära miljön. Man får de vänner man förtjänar.
Detta är inte allt. Om du klickar på länkarna i noten nedan3 kan de av våra läsare som verkligen tillhör den kommunistiska vänsterns läger få klart för sig den verkliga naturen hos denna nya International Group of the Communist Left, den har sponsrats under flera år av en annan tendens inom en annan del av den borgerliga staten NPA (Det nya antikapitalistiska partiet med Olivier Besancenot som ställer upp i allmäna val och regelbundet bjuds in att delta i tv-debatter). Denna tendens inom NPA gör en del reklam för IGCL och lyfter fram dem på sin första sida på sin internet-site. Om en grupp inom kapitalets vänster ger så mycket publicitet till IFICC och dess nya fasad IGCL är det ett uttryck för att borgarklassen känner igen en av sina trogna tjänare, de vet att de kan räkna med dem när det gäller att förstöra IKS. Alltså skulle tjallarna från IGCL med all rätt kunna förvänta sig en utmärkelse från staten (från inrikesministerns hand förstås) eftersom det gjort så mycket mer för staten än många andra som fått en medalj från staten.
IKS kommer att försöka klargöra detta så mycket som möjligt och informera sina läsare om fortsättningen på denna affär. Det är möjligt vi blivit infiltrerade av en (eller flera) skumma element. Det skulle inte vara första gången och vi har lång erfarenhet av denna typ av problem som sträcker sig åtminstone så långt tillbaka som Chenieraffären. Chenier var en typ som uteslöts från IKS 1981 och bara några månader senare sågs arbeta officiellt för Socialistpartiet som satt i regeringsställning vid det tillfället. Om det är fallet så kommer vi naturligtvis att följa våra stadgar som vi alltid gjort tidigare.
Men vi kan inte utesluta en annan hypotes, att en av våra datorer skulle ha hackats av polisen (som har följt våra aktiviteter under 40 år). Det är inte omöjligt att det var polisen själv som förde vidare en del av våra internbulletiner till IFICC (och framställer sig själva som en mullvad, en anonym IKS militant) övertygade om att dessa tjallare och i synnerhet de två grundande medlemmarna av IGCL skulle utnyttja dem. Det skulle inte alls vara förvånande eftersom IFICC cowboysen (som alltid skjuter snabbare än sin egen skugga) har gjort något liknande en gång tidigare när de flörtade med ett okänt element från en stalinistisk grupp i Argentina ”medborgare B” som gömde sig bakom den så kallade Circulo de Communistas Internationalistas. Denna helt fiktiva Circulo hade den stora fördelen att det publicerade grova lögner om vår organisation som troget fördes vidare av IFICC. Så snart dessa lögner avslöjats försvann medborgare B och lämnade IFFIC i förvirring och upplösning.
IFICC/IGCL hävdar att ”proletariatet behöver sina politiska organisationer mer än någonsin för att orientera det mot den proletära revolutionen. Att en försvagning av IKS fortfarande betyder en försvagning av hela det proletära lägret. Att en försvagning av det proletära lägret innebär en försvagning av proletariatet i dess klasskamp”. Detta är det mest motbjudande hyckleri. Stalinistpartierna proklamerade sig själva som försvarare av den kommunistiska revolutionen när de själva verket var dess bittraste fiende. Ingen skall låta sig luras av detta scenario vare sig det gäller närvaron bland oss av en mullvad från IFICC, eller en manipulation av statens officiella krafter. Visar denna senaste kupp av IFICC/IGCL tydligt att dess ambition inte på något sätt är att försvara den kommunistiska vänsterns positioner eller att arbeta för den kommunistiska revolutionen. Utan istället strävar de efter att förstöra den mest betydelsefulla gruppen inom den kommunistiska vänstern. Detta är polisarbete vare sig det är betalt eller inte.
IKS har alltid försvarat sig mot angrepp från dess fiender, i synnerhet som försöker förstöra IKS genom kampanjer av lögner och förtal. Det är samma sak denna gång. Vi kommer inte låta oss destabiliseras eller förödmjukas av denna attack från klassfienden. Alla proletära organisationer genom historien har tvingats stå emot attacker från den borgerliga staten m ed syfte att förgöra dem. De försvarade sig bestämd mot dessa attacker, långtifrån att försvaga dem stärkte de deras enhet och solidaritet mellan medlemmarna. Det är så som IKS alltid reagerat på attacker från IFICC. Så fort denna ovärdiga appel från IGCL blev känd, så mobiliserade sig alla IKS sektioner och militanter bestämt för att försvara organisationen och de kamrater som var måltavla för denna appell.
Internationella Kommunistiska Strömningen 4/5 2014
1 ”Defence of the organisation: the police-like methods of the IFICC ” https://en.internationalism.org/book/export/html/705 [13] ”Calomnie et mouchardage, les deux mamelles de la politique de la FICCI envers le CCI https://fr.internationalism.org/icconline/2006_ficci [14]
2 Se i synnerhet vår kommuniké från 21 februari 2002, revolutionary organisations struggle against provocation and slander. https://en.internationalism.org/worldrevolution/200412/678/revolutionary... [15]
Massakrer i Paris:
Terrorismen är ett uttryck för ett ruttnande borgerligt samhälle
Cabu, Charb, Tignous och Wolinski var bland de tjugo som dödades i attacken i Paris den 7 och 9 januari, dessa fyra var en sorts symbol. De var det främsta målet. Och varför? Därför att de stod för intelligens gentemot dumhet, förnuft gentemot fanatism, revolt istället för underkastelse, mod istället för feghet1, förståelse istället för hat och att de stod för den speciellt mänskliga kvalitén humor och skratt gentemot anpassning och dryg självtillräcklighet. Vi kan opponera oss mot och förkasta en del av deras politiska ståndpunkter, av vilka en del var helt borgerliga2. Det som attackerades var det som bäst med dem. Detta barbariska vansinnesdåd mot människor som bara var serietecknare eller de som handlade på ett judiskt snabbköp och sköts ned bara för att de var judar, har rört upp starka känslor i Frankrike och över hela världen och det är förståeligt. Det sätt som denna känsloströmning nu används av representanter för den borgerliga demokratin, får inte dölja det faktum att den indignation, ilska och sorg som grep miljontals människor och gjorde att de kom ut spontant på gatorna den 7 januari var en i grund och botten h
älsosam reaktion på denna ynkliga barbariska attack.
Terrorismen är inget nytt fenomen3. Vad som är nytt är formen den tagit sig och hur den har utvecklats sedan 80-talet till ett globalt fenomen utan motstycke. Den serie av hänsynslösa attacker som drabbade Paris 1985-86 som helt klart inte utfördes av små isolerade grupper utan visade tydliga tecken på en statlig inblandning innebar inledningen på en ny era där användningen av terrorism nått en helt ny nivå och krävt alltfler offer.
Terroristattacker av islamistiska fanatiker är inget nytt heller. Det nya århundradet har regelbundet visat prov på detta i en mycket större skala än attackerna i Paris januari 2015.
Planen som störtade in i tvillingtornen i New York 11 september 2001 innebar starten på en ny era. För oss står det helt klart att den amerikanska säkerhetstjänsten lät detta hända och till och med underlättade för dessa attacker. Dessa attacker gjorde det möjligt för den amerikanska imperialismen att motivera och mobilisera för krigen i Irak och Afghanistan, på samma sätt som den japanska attacken på marinbasen Pearl Harbour förutsågs och till och med önskades av president Roosevelt och fungerade som en förevändning för att dra in USA i andra världskriget4. Det står också helt klart att de som tagit kontrollen över planen var galna fanatiker som trodde att de skulle komma till paradiset genom att offra sina liv och ta så många som möjligt med sig in i döden.
Mindre än tre år efter New York 11 mars 2004 var Madrid scenen för en fruktansvärd massaker. ”Islamistiska” bomber dödade 200 och skadade mer än 1400 människor på Atocha-stationen, många mänskliga kroppar var så skadade att de endast kunde identifieras genom dna-test. Ett år senare, den 7 juli 2005 var det London som drabbades av fyra explosioner också dessa på allmänna färdmedel som lämnade 56 döda och 700 skadade efter sig. Ryssland har också skakats av flera islamistiska attacker under 2000-talet inkluderat den 29 mars 2010 som ledde till 39 döda och 102 skadade. Länderna i kapitalismens periferi har naturligtvis inte skonats, i synnerhet Irak har sedan den amerikanska invasionen 2003 drabbats väldigt hårt. Vi såg det igen nyligen i Pakistan, i Peshawar i december: ytterligare en blodig attack mot en skola med 141 människor döda. av dessa 131 barn5.
Denna attack där barn var det utvalda målet visar i all sin grymhet det ökande barbariet hos dessa anhängare av ”Jihad”. Men attacken i Paris den 7 januari visar trots att den inte var fullt lika brutalt dödlig som den i Pakistan, en ny dimension av denna drift mot barbari.
I alla tidigare fall, hur motbjudande de än må ha varit, med massakrer på civila och barn, har det funnits en viss rationalitet, att hämnas eller att försöka sätta press på en stat och dess militära styrkor. Massakern i Madrid 2004 var menad som en bestraffning för Spaniens deltagande i Irakkriget tillsammans med USA. Detsamma gäller bombningarna i London 2005 där Storbritannien skulle straffas på ett liknande sätt. Attacken i Peshawar syftade till att sätta press på den pakistanska militären genom att mörda deras barn. Men i fallet med Paris den 7 januari fanns det inte en tillstymmelse till militärt mål, inte ens ett inbillat sådant mål. Tecknarna på Charlie Hebdo och deras kollegor mördades för att ”hämnas profeten” eftersom tidningen publicerat karikatyrer på Muhammed. Detta hände inte i ett land plågat av krig eller i ett land styrt av religiös vidskeplighet utan i Frankrike, det sekulära och demokratiska Frankrike.
Hat och nihilism är alltid starka drivkrafter för terroristernas aktivitet, i synnerhet bland dem som medvetet offrar sina liv för att döda så många som möjligt. Men detta hat som förvandlar människor till iskalla dödsmaskiner, utan hänsyn till de oskyldiga som de dödar, har som sitt främsta mål den andra dödsmaskinen: staten. Inget av detta kunde ses den 7 januari i Paris, här kunde det vidskepliga hatet och den fanatiska törsten för hämnd ses i sin renaste form. Målet är den andre, den som inte tänker som jag. I synnerhet de som tänker, därför att jag bestämt mig för att inte tänka, med andra ord att använda en grundläggande mänsklig förmåga.
Det är av denna anledning som som dödandet den 7 januari gjort ett sådant intryck. På ett sätt står vi inför det otänkbara. Hur kan någon som utbildats i ett ”civiliserat” land dras in i ett så barbariskt och absurt projekt som mest liknar de mest fanatiska nazisternas, med sitt brännande av böcker och utrotning av judar.
Detta är ändå inte den värsta delen av det. Det värsta är att de extrema handlingarna av bröderna Kouachi, Amedy Coulibaly och deras hantlangare bara är toppen av ett isberg i en hel rörelse som framförallt frodas i fattiga områden. En rörelse som uttryckte sig i att ett antal unga människor uttryckte tanken att detta var något som Charlie Hebdo kunde vänta sig efter att ha förolämpat profeten, och att döda serietecknarna var något helt ”normalt”.
Detta är också ett uttryck för det framväxande barbariet, sammanbrottet för våra ”civiliserade” samhällen, när en del av de yngre sjunker ned i hat och religiös vidskeplighet och inte endast de, som har gått igenom en process av immigration. Detta är ett symtom bland många på förruttnelsen i det kapitalistiska samhället. Samtidigt är det ett symtom som på ett tydligt sätt visar djupet hos den nuvarande krisen.
Idag över hela världen (även i Europa och i Frankrike i synnerhet) finns många unga människor utan framtid som lever kaotiska dagliga liv, förödmjukade av ständiga motgångar, av social och kulturell fattigdom och som är lätta byten för samvetslösa rekryterare (ofta kopplade till stater eller politiska uttryck som ISIS) som drar in dessa missanpassade i sina nätverk. Detta sker ofta genom att de lika hastigt som oväntat konverterar och förvandlas till fotsoldater eller kanonmat för ”jihad”. Bristen på ett eget perspektiv på den nuvarande krisen för kapitalismen, som är en ekonomisk kris men också en social, moralisk och kulturell kris, med andra ord krisen hos ett ruttnande destruktivt samhälle. För många av dessa unga människor ter sig livet meningslöst och värdelöst. Denna förtvivlan kan ofta ta sig en religiös ton genom en blind fanatisk underkastelse som kan inspirera till alla möjliga sorters irrationella extrema handlingar, drivna av en självmordsbenägen nihilism. Det fruktansvärda hos en ruttnande kapitalism som på andra håll skapar stora mängder barnsoldater (till exempel i Uganda, Kongo och Tchad, i synnerhet sedan i början på nittiotalet) skapar nu i hjärtat av Europa unga psykopater, professionella kallblodiga mördare som är fullständigt avtrubbade och kapabla till de mest fruktansvärda dåd utan att få någonting för det. Kortfattat innebär detta att det ruttnande kapitalistiska samhället, om det får följa sin egen inneboende barbariska dynamik, endast kan dra ned mänskligheten i ett blodigt kaos. Som vi kan se genom framväxten av terrorismen, skapar det alltfler totalt desperata människor som är så förstörda att de är beredda att utföra fruktansvärda handlingar. Kortfattat skapar kapitalismen dessa terrorister till egen avbild. Om sådana ”monster” existerar, beror det på att kapitalismen blivit monstruös. Även om inte alla unga människor som påverkats av denna vidskepliga och nihilistiska trend ansluter sig direkt till ”jihad”, är det faktum att många av dem ser de som anslutit sig som hjältar och representanter för en sorts rättvisa, ett uttryck för den ökande tyngden av den desperation och barbari som invaderar samhället.
Den kapitalistiska världens barbari uttrycks inte bara av dessa terroristiska aktioner och den sympati de möter hos en del unga. Den uttrycker sig också på det förrädiska sätt som den härskande klassen använder sig av dessa dramatiska händelser. När denna artikel skrivs så håller den kapitalistiska världen på att genomföra en väldigt cynisk operation. I Paris, på söndagen den 11 januari har en stor demonstration planerats runt president Hollande tillsammans med alla de andra franska politiska ledarna tillsammans med internationella toppolitiker som Angela Merkel, David Cameron och statsöverhuvuden från Spanien, Italien och många andra europeiska stater, men också kungen av Jordanien, Mahmoud Abbas, president för den palestinska myndigheten, Israels premiärminister Benjamin Netanyahu6
Samtidigt som hundratusentals människor spontant gick ut på gatorna på kvällen den 7 januari, startade politikerna med Francois Hollande i spetsen och media sin kampanj ”det är pressfriheten och demokratin som hotas”, ”vi måste mobilisera och ena oss för att försvara vår republiks värden”. Allt oftare kunde vi, i de demonstrationer som följde på den 7 januari, höra den franska nationalsången Marseljäsen vars refräng lyder ”vi ska vattna våra åkrar med blodet från de orena!”... ”Nationell enighet”, ”försvar av demokratin” är det budskap som den härskande klassen vill banka in i våra huvuden. Med andra ord de paroller som användes för att rättfärdiga mobiliseringen av miljontals arbetare till den massaker som de två världskrigen under 1900-talet innebar. Hollande sade också i sitt första tal: genom att sända armén till Afrika, framförallt Mali, har Frankrike redan påbörjat kampen mot terrorismen. Detta är samma argument som president Bush använde för rättfärdiga invasionen av Irak 2003. De imperialistiska intressena hos borgarklassen har naturligtvis inget med detta att göra!
Stackars Cabu, Charb, Tignous och Wolinski. Fanatiska islamister mördade dem en första gång. Nu har de dödats en gång till av representanterna för den borgerliga demokratin och dess ”anhängare”. Alla dessa statschefer och regeringar som styr ett ruttnande världssystem som är roten till det barbari som genomsyrar världen: kapitalismen. Dessa politiska ledare tvekar inte att använda terror, mord och repressalier mot civila när det gäller att försvara systemet och dess härskande klass: borgarklassens intressen.
Ett slut på barbariet som uttrycktes genom dödandet i Paris i januari 2015 kommer sannerligen inte att förverkligas genom aktioner från de som är de främsta stöttepelarna för det ekonomiska system, som skapat detta barbari. Ett slut på barbariet kan endast åstadkommas genom att detta system störtas av det internationella proletariatet. Med andra ord av den klass vars associerade arbete skapar samhällets välstånd. Därigenom skapas ett verkligt internationellt mänskligt samhälle som inte längre är baserat på profit, konkurrens eller på människans exploatering av människan, utan är baserat på ett samhälle som gjort upp med dessa rester från mänsklighetens förhistoria.
Ett samhälle som kommer att vara en ,”sammanslutning, vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling”7, det kommunistiska samhället.
1Under flera år har de regelbundet utsatts för dödshot.
2Arbetade inte den gamle ”sextioåttan” Wolinski för kommunistpartiets tidning L' Humanite under flera år? Skrev han inte själv att ”vi skapade maj 68, för att inte bli det vi blev”?
3Under 1800-talet förföll små minoriteter i revolt mot staten, som populisterna i Ryssland eller vissa anarkister i Frankrike och Spanien till terrorhandlingar. Denna typ av våldshandlingar har alltid används av den härskande klassen mot arbetarrörelsen för att rättfärdiga och legalisera repression.
4Se artikeln Pearl Harbour 1941, the Twin Towers 2001: Machiavelianism of the US bourgeoisie http//:internationalism.org/ir/108_machiavel.htm
5Bara ett par dagar före attacken i Paris utförde den islamistiska gruppen Boko Haram sina värsta attack hittills när de urskiljningslöst slaktade tvåtusen invånare i staden Baga. Detta har knappast uppmärksammats alls av media.
6Uppmaningen till demonstrationen för ”nationell enhet” stöddes av alla fackföreningar och politiska partier, förutom nationella fronten. Till och med sporttidningen L' Equipe uppmanade till deltagande i demonstrationen
7 Kommunistiska manifestet sid 54 Arbetarkulturs förlag 1968)
Denna artikel är en text som för närvarande diskuteras inom IKS och den skrevs i juni strax innan Brexitomröstningen i Storbritannien.
Vi ser för närvarande en våg av politisk populism i de gamla centrala kapitalistiska länderna. I länder där detta fenomen varit etablerat under en längre tid som i Schweiz eller Frankrike, har högerpopulisterna blivit de partier med störst väljarstöd. Mer slående är ändå uppkomsten av populism i länder som framtill nu varit kända sin för politiska stabilitet och effektiva härskande klass: USA, Storbritannien och Tyskland. I dessa länder är det endast nyligen som populismen fått ett direkt och verkligt inflytande.
I USA underskattade inledningsvis det politiska etablissemanget gravt Donald Trumps presidentkandidatur för det republikanska partiet. Hans kandidatur mötte först motstånd från den etablerade partihierarkin och den religiösa högern. De blev chockerade av det stöd han fick både i bibelbältet och i gamla industriella centra, i synnerhet bland delar av den ”vita” arbetarklassen. De mediakampanjer som följde, för att bromsa hans framgångar, vilka leddes av bland andra Wall Street Journal, andra östkustmedia och finansiella oligarker, ledde till att hans popularitet ökade ytterligare. Ruinerandet av viktiga delar av medelklassen, men även inom arbetarklassen, där många förlorade sina hem och besparingar under finans- och fastighetskrisen 2007-2008, har skapat en stor vrede mot det politiska etablissemanget, som snabbt ingrepp för att rädda banksektorn samtidigt som de lämnade de småsparare som försökt köpa sina hem till sitt öde.
Trumps löfte att hjälpa småsparare, att upprätthålla hälsovården, att beskatta aktiemarknaden och storfinansen och att hålla invandrare borta som ses som konkurrenter bland en del fattiga, har mött sympatier både bland kristna fundamentalister liksom till vänster bland traditionella demokratiska väljare som bara några år tidigare inte ens skulle drömma om att de skulle kunna rösta på en sådan politiker.
Under nästan ett halvt sekel av borgerlig politisk ”reformism” under vilken kandidater från vänstern både på lokal och nationell nivå, i fackföreningar och partier har valts för att som de påståtts ”försvara arbetarnas intressen”, samtidigt som de konsekvent försvarat kapitalets intresse har skapat en jordmån för att ”mannen på gatan” i Amerika skulle kunna tänka sig att stödja en miljardär som Trump med antagandet att han åtminstone inte kan ”köpas” av den härskande klassen.
I Storbritannien har det huvudsakliga uttrycket för populismen för tillfället inte varit en speciell kandidat eller parti (även om UKIP1 under Nigel Farage blivit en betydande aktör på den politiska scenen) utan ett förslag att Storbritannien skall lämna EU och beslutet att detta skall bestämmas i en folkomröstning. Det faktum att det förslag mött motstånd från stora delar av finanssektorn (City of London) och den brittiska industrin har även här tenderat till att öka stödet för Brexit bland delar av befolkningen - förutom att representera specifika intressen hos delar av den härskande klassen som är mer intimt knutna till forna kolonier (det brittiska samväldet) än till det kontinentala Europa. En av drivkrafterna inom denna oppositions-strömning verkar vara att ta luften ur de nya högerpopulistiska rörelserna. Kanske kommer sådana som Boris Johnson och andra Brexit-förespråkare inom Torypartiet vid ett eventuellt lämnande bli de som kommer att försöka rädda det som räddas kan genom att försöka förhandla fram någon typ status som nära associerad till EU för Storbritannien. Antagligen på liknande sätt som Schweiz (som för det mesta antar EU:s regler, men utan att ha något att säga till om när de formuleras).
Men det är också möjligt att politikerna i Torypartiet själva har blivit influerade av den populistiska stämning, som också i Storbritannien spritt sig snabbt efter den finans- och fastighetskris som negativt påverkade en betydande del av befolkningen.
I Tyskland, där borgarklassen efter andra världskriget lyckats förhindra framväxten av ett parlamentariskt parti till höger om kristdemokraterna, framtill nu, har en ny populistisk rörelse vuxit fram både på gatan (Pegida) och på den parlamentariska nivån (Alternative fũr Deutschland) inte som ett svar på ”finanskrisen” 2007-2008 (som Tyskland klarade sig igenom i stort sett helskinnat) utan på den följande ”Eurokrisen”, som av delar av befolkningen upplevdes som ett direkt hot mot stabiliteten hos den gemensamma europeiska valutan, alltså mot besparingarna hos miljontals människor.
Strax efter att denna kris avvärjts, i alla fall tillfälligt, kommer en massiv ström med flyktingar, på grund av framförallt inbördeskriget/imperialistiska kriget i Syrien och konflikten med IS i norra Irak. Detta återupplivade en populistisk rörelse som redan börjat tappa fart. Även om en stor del av befolkningen fortfarande stöder Angela Merkels och många tyska industriledares ”välkomstkultur”, så har attackerna mot flyktingförläggningar ökat på många håll i landet samtidigt som det i forna DDR2 har utvecklats rena pogromstämningar.
Den grad till vilken grad framväxten av populismen är kopplad till misskrediteringen av det partipolitiska etablissemanget illustreras tydligt av det nyligen genomförda presidentvalet i Österrike. Där stod kampen i den andra valomgången mellan en kandidat för de gröna och en för den populistiska extremhögern, samtidigt som de mest betydelsefulla partierna, socialdemokraterna och kristdemokraterna, som tillsammans styrt landet sedan andra världskriget gjorde ett katastrofval.
Mot bakgrund av det österrikiska presidentvalet har tyska politiska observatörer alltmer kommit till slutsatsen att en fortsättning av den nuvarande koalitionen i Berlin mellan socialdemokrater och kristdemokrater förmodligen skulle leda till ett stärkande av populismen. I vilket fall som helst – vare sig det är genom stora koalitioner mellan höger och vänsterpartier (eller ”cohabitations som i Frankrike) eller genom att växla mellan höger och vänsterregeringar efter nästan ett halvt sekel av kronisk ekonomisk kris och närmare trettio år av kapitalistiskt sönderfall – så anser inte längre stora delar av befolkningen att det är någon avgörande skillnad mellan de etablerade höger och vänsterpartierna. Istället verkar dessa partier ha skapat en kartell för att försvara sina egna intressen och de väldigt rikas intressen på bekostnad av statens och befolkningen som helhets intressen. På grund av att arbetarklassen efter 1968 misslyckades med att politisera sin kamp och ta fortsatta steg för att utveckla sitt eget revolutionära perspektiv så leder denna desillusionering mest till att de populistiska stämningarna förstärks.
I de västliga industriländerna i synnerhet efter 9/11 i USA har den islamistiska terrorismen blivit ytterligare en faktor som förstärker de populistiska vindarna. För närvarande så innebär detta ett problem för borgarklassen i synnerhet i Frankrike som återigen står i fokus för dessa attacker. Behovet att motverka den fortsatta förstärkningen av Front National var ett av motiven bakom det anti-terroristiska undantagstillståndet och president Francois Hollandes krigiska språkbruk efter de senaste attackerna, där han framträdde som ledaren för en påstådd internationell anti-IS koalition. Det förlorade förtroendet hos befolkningen för beslutsamheten och förmågan hos den härskande klassen att skydda sina medborgare, inte endast på en ekonomisk nivå, är en av orsakerna till den populistiska vågen.
Rötterna till dagens högerpopulism är alltså flera och varierar från land till land. I det forna staliniststaterna i Östeuropa verkar de vara kopplade till inskränktheten och efterblivenheten i det politiska livet under stalinismen, men även till den traumatiserande brutalitet med vilken dessa stater gick över till en mer effektiv västlig kapitalism efter 1989.
I ett så pass betydelsefullt land som Polen, styr redan högerpopulister landet, samtidigt som Viktor Orbans regim i Ungern (ett centrum för den första vågen av proletär världsrevolution 1917-23) mer eller mindre öppet stöder pogrom-liknande attacker.
Mer generellt sett har reaktioner mot ”globaliseringen” varit ledande faktorer i framväxten av populismen. I Västeuropa har antipatin mot ”Bryssel” och mot EU pågått länge inom dessa rörelser. Men idag har sådana stämningar också dykt upp i USA, där Trump inte är den enda politikern som hotat att stoppa frihandelsavtalet TTIP3 som håller på att förhandlas fram mellan Europa och Nordamerika.
Denna reaktion mot ”globaliseringen” skall inte förväxlas med en sorts ny-keynesiansk korrigering av (verkliga) nyliberala excesser som förts fram av representanter för vänstern som ATTAC. Samtidigt som de för fram en koherent, ansvarsfull alternativ ekonomisk politik för det nationella kapitalet är den populistiska varianten mer en sorts politisk och ekonomisk vandalism, som delvis manifesterade sig i förkastandet av Maastrichtfördraget i folkomröstningar i Frankrike, Holland och på Irland.
De populistiska partierna är borgerliga fraktioner, de är delar av den totalitära statskapitalistiska apparaten. Det de propagerar är borgerlig och småborgerlig ideologi och beteende: nationalism, rasism, främlingsfientlighet (xenofobi), auktoritetsdyrkan och kulturkonservatism. Som sådant, representerar de en förstärkning av den härskande klassens dominans och dess stat över samhället.
De partierna vidgar spektrumet av demokratins partipolitiska apparat och ökar eldkraften hos deras ideologiska bombardemang. Det revitaliserar mystifikationen med valen och gör röstandet mer attraktivt, både genom de väljare som de mobiliserar och de genom de väljare som röstar emot dem.
Även om de delvis är en produkt av en växande besvikelse med de traditionella partierna, kan de också hjälpa till att förstärka bilden av dessa traditionella partier, som i motsats till de populistiska kan presentera sig som mer humanitära och demokratiska. I den utsträckning som deras uttalanden påminner om fascisterna på 30-talet, ger deras agerande nytt liv till anti-fascismen. Detta är särskilt fallet i Tyskland, där maktövertagandet av det ”fascistiska” partiet ledde fram till den största katastrofen i dess nationella historia, och att de förlorade nästan halva sitt territorium och dess status som en stor militärmakt. Det ledde till att deras städer förstördes och en närmast irreparabel förstörelse av Tysklands internationella prestige genom de krigsbrott som man begick och som anses som de värsta i mänsklighetens historia.
Trots det, och som vi har sett fram tills nu, i synnerhet hos de gamla länderna i kapitalismens hjärta, har borgarklassen gjort sitt bästa för att begränsa framväxten av populismen, och framförallt att förhindra, om möjligt, deras deltagande i regeringar. Efter år av mestadels misslyckade defensiva strider på sin egen klassterräng, verkar vissa sektorer hos arbetarklassen idag att känna att de kan pressa och skrämma den härskande klassen mera genom att rösta på den populistiska högern än genom att kämpa för och med sin egen kamp. Grunden för denna uppfattning är att ”etablissemanget” verkligen reagerar med en alarmklocka gentemot framgångarna i valen för populisterna. Varför detta motstånd hos borgarklassen gentemot ”en av deras egna”?
Fram till och med nu har vi tenderat att anta att detta beror framförallt på grund av den historiska kursen, (alltså, att den nuvarande generationen av proletariatet fortfarande är obesegrad). Idag är det nödvändigt att utröna denna bedömning på ett kritiskt sätt i konfrontation med utvecklingen av den sociala situationen.
Det är sant att grundandet av de populistiska regeringarna i Polen och Ungern är relativt betydelselösa i jämförelse med vad som händer i de gamla och stora länderna i kapitalismens centrum i Väst. Mer betydelsefullt är dock att denna utveckling inte har lett på något sätt till en större konflikt mellan Polen och Ungern och Nato och EU. Tvärtom, i Österrike, under en Socialdemokratisk regeringschef, som till en början imiterade den ”välkomnande kulturen” som Angela Merkel förde fram sommaren 2015, följde Österrike exemplet från Ungern och satte upp stängsel kring sina gränser. Den ungerske premiärministern har blivit en favorit i diskussionerna med CSU i Bayern som är en det av Merkels regering. Vi kan här tala om en process av inbördes samarbete mellan populistiska regeringar och stora statliga institutioner. Trots deras anti-europeiska demagogi, finns det inget som tyder i ögonblicket på att dessa populistiska regeringar vill föra ut Polen och Ungern ut ur EU. Tvärtom, vad de gör nu är att sprida populismen inom den Europeiska Unionen. Vad detta betyder, vad det gäller intressen, är att ”Bryssel” skall lägga sig i mindre i nationella frågor, samtidigt som EU skall fortsätta skicka samma eller ännu större summor i subventioner till Warszawa och Budapest. För sin del, anpassar sig EU till dessa populistiska regeringar, som ibland prisas för sina ”konstruktiva bidrag” vid komplicerade EU möten. Och samtidigt som EU insisterar på att ett minimum av ”demokratiska värden” måste behållas, har Bryssel för ögonblicket avstått från att verkställa några som helst av de sanktioner som de har hotat dessa länder med.
Vad det gäller Västeuropa, måste det beaktas att Österrike var redan en föregångare i att en gång inkludera Jörg Haiders parti (FPÖ)4 i en regeringskoalition. Dess syfte med att göra detta – att diskreditera ett populistiskt parti genom att få det att ta ansvar för statsapparaten – lyckades delvis. Ett tag. Idag är dock FPÖ, vad det gäller antalet som kan tänka sig rösta på dem, starkare än någonsin och vann nästan presidentvalet (sommaren 2016). Visserligen spelar presidentvalet i Österrike mest en symbolisk roll. Men detta är inte fallet i Frankrike, den näst största ekonomin i Europa och den näst största koncentrationen av proletariatet i Västeuropa. Borgarklassen i hela världen tittar med ängsliga ögon på det kommande presidentvalet i detta land, där Front National är det största partiet i opinionsundersökningarna.
Många av borgarklassens politiska experter har redan dragit slutsatsen från det uppenbara misslyckandet hos det Republikanska partiet i USA av att stoppa Trumps kandidatur, att förr eller senare har deltagandet av populister hos regeringar i Väst blivit mer eller mindre oundvikligt och att det vore bättre att börja förbereda sig för ett sådant resultat. Denna debatt är en första reaktion på att försöken, fram tills nu, att utesluta eller begränsa populismen, inte bara har nått sin begränsning utan har också börjat få motsatt effekt.
Demokrati är den ideologi som passar bäst för utvecklade kapitalistiska samhällen och är det I särklass viktigaste vapnet mot utvecklingen av proletariatets klassmedvetande. Men för närvarande är borgarklassen konfronterad med en paradox, genom att fortsätta distansera sig till de politiska partier som inte följer de demokratiska spelreglerna av “politisk korrekthet”, riskerar den att skada sin egen demokratiska image. Hur kan man rättfärdiga att partier med en stor andel röster och ibland till och med en majoritet av de röstande hålls borta från makten utan att diskreditera sig själv och hamna i allt större självmotsägelser? Demokratin är inte bara en ideologi utan även en väldigt effektiv form av klassherravälde, inte minst på grund av att dess förmåga att uppfatta och anpassa sig till nya politiska impulser från samhället som helhet.
Det är inom denna ram som den härskande klassen för fram frågan om möjligheten att involvera populistiska partier i regeringen i relation till det nuvarande styrkeförhållandet gentemot proletariatet. De nuvarande trenderna tyder på att den härskande klassen inte anser att en fortfarande obesegrad arbetarklass utesluter ett sådant alternativ.
Till att börja med skulle en sådan eventualitet inte leda till ett avskaffande av den borgerliga politiska demokratin som var fallet i Tyskland, Italien och Spanien efter det att proletariatet besegrats. Inte ens i Östeuropa har de högerpopulistiska regeringarna för närvarande försökt förbjuda de andra partierna eller att upprätta ett system av koncentrationsläger. Sådana åtgärder skulle inte accepteras av den nuvarande generationen av arbetare framförallt inte i Västeuropa och kanske inte ens i Ungern eller Polen.
Det måste dock tilläggas att å andra sidan är arbetarklassen; om inte definitivt historiskt besegrad, så är den för närvarande försvagad på nivån av: sitt klassmedvetande, sin stridbarhet och sin klassidentitet. Den underliggande historiska orsaken till detta, är nederlaget för den första revolutionära vågen och djupet och omfattningen av den kontrarevolution som följde på detta nederlag.
Inom denna kontext är den första orsaken till denna försvagning oförmågan hos arbetarklassen att för tillfället hitta ett adekvat svar i sin försvarskamp mot den nuvarande fasen av statskapitalistiskt styre, den av ”globalisering”. I sin försvarskamp upplever arbetarna med all rätta att de direkt konfronteras med världskapitalismen som helhet. Idag är inte endast handel och kommers globaliserat utan också, för första, även produktionen. Detta innebär att borgarklassen omedelbart kan svara på lokalt och även nationellt motstånd från proletariatet genom att flytta produktionen någon annanstans. Detta skenbart överväldigande redskap för disciplinering av arbetet kan endast effektivt bemötas genom en internationell klasskamp. En nivå av kamp som arbetarklassen inom en överskådlig framtid är oförmögen att nå.
Den andra orsaken till denna försvagning är oförmågan hos arbetarklassen att fortsätta och politisera sin kamp efter den första impulsen 1968/69. Detta ledde till frånvaron av utvecklingen av ett perspektiv för ett bättre liv eller samhälle, den nuvarande fasen av kapitalistiskt sönderfall. I synnerhet kollapsen av de stalinistiska regimerna i Östeuropa verkade bekräfta omöjligheten av ett alternativ till kapitalismen.
Under en kort period kanske mellan 2003-2008 kunde de första tecknen på en relativt blygsam inledning på nödvändigtvis lång och svår process av proletär återhämtning efter dessa slag. I synnerhet frågan om klassolidaritet, inte minst den mellan olika generationer började föras fram. Anti-CPE5(4) rörelsen 2006 var höjdpunkten på denna fas, därför att den lyckades tvinga den franska borgarklassen att backa och därför att det exempel som denna rörelse och dess framgångar utgjorde, inspirerade sektorer av unga i andra europeiska länder inklusive Tyskland och Storbritannien.
Dessa första hoppfulla frön till möjlig proletär återhämtning frös snart ihjäl av en tredje negativ våg av händelser av historisk betydelse i perioden sedan 1968, som innebar en tredje avgörande tillbakagång för proletariatet; de ekonomiska svårigheterna 2007-2008 som sedan följdes av den nuvarande vågen av krigsflyktingar och andra migranter, som är den största sedan andra världskriget.
Det speciella med krisen 2007-2008 var att den började som en finansiell kris av enorma proportioner. Ett resultat av detta var att för miljoner arbetare var den värsta följden och i en del fall den enda följden av denna kris, inte direkta lönesänkningar, skattehöjningar eller massuppsägningar från arbetsgivare eller stat, utan risken att förlora sitt hem, sina besparingar eller sin pension osv. Dessa förluster på den finansiella nivån verkar drabbas oss som medborgare i det borgerliga samhället och inte som en del av arbetarklassen. Orsakerna till detta förblir oklara vilket skapar en fertil terräng för konspirationsteorier och personaliseringar.
Det speciella med flyktingkrisen är att den äger rum inom ramen för ”fästning Europa” (och fästning Nordamerika). I motsats till 1930 talet har sedan 1968 den internationella kapitalistiska krisen skett under statskapitalistisk kontroll under ledarskap av borgarklassen i de gamla kapitalistiska staterna. Ett resultat av detta är att efter nästan ett halvt sekel av kronisk kris, framstår Västeuropa och Nordamerika som öar av fred, välstånd och stabilitet i alla fall i jämförelse med ”världen utanför” Det är under dessa förhållanden som det inte bara är oron för en konkurrens om arbetstillfällen oroar delar av befolkningen, utan även rädslan för att kaos och terror som upplevs som att de kommer utifrån på något skulle kunna komma in med flyktingarna och få ett fotfäste i den ”civiliserade” världen. Utifrån den nuvarande nivån på utvecklingen av klassmedvetandet är det svårt för det flesta arbetare att inse, att både utvecklingen av det kaotiska barbariet i kapitalismens periferi och att de centrala kapitalistiska länderna alltmer drabbas, är ett resultat av världskapitalismen och av de centrala ländernas egen politik.
Det är denna utveckling av först finanskrisen och sedan Eurokrisen och slutligen flyktingkrisen som hindrat de första embryonala strävandena mot en förnyad klassolidaritet. Detta är kanske delvis förklaringen till varför Indignados kamp, trots att den pågick längre och på vissa sätt verkade utveckla ett större djup än anti-CPE rörelsen, misslyckades med att stoppa attackerna i Spanien och enkelt kunde exploateras av borgarklassen för att skapa ett nytt vänsterparti: Podemos.
Det främsta resultatet på den politiska nivån av denna nya nedgång av klassolidariteten sedan 2008 har varit att stärka populismen. Detta är inte bara ett symptom på en ytterligare försvagning av klassmedvetandet och stridbarheten, utan är i sig en aktiv faktor i denna försvagning. Inte bara på grund av att populismen tränger sig in i de proletära leden, faktum är att de centrala delarna av arbetarklassen motsätter fortfarande detta inflytande, som exemplet Tyskland visar, utan därför att borgarklassen kan utnyttja denna heterogenitet inom klassen för att splittra och förvirra proletariatet. Idag verkar det som att vi närmar oss en situation som vid en första anblick verkar ha vissa likheter med 1930-talet. Förvisso har inte proletariatet besegrats politiskt eller fysiskt i något centralt land vilket hände i Tyskland på trettiotalet. Ett resultat av detta är att anti-populismen idag inte kan spela riktigt samma roll som anti-fascismen på 1930 talet. Det verkar också vara ett kännetecken för fasen av sönderfall att sådana falska alternativ inte har riktigt lika skarpa konturer som förut. I desto mindre i ett land som Tyskland var det för åtta år sedan som de första stegen togs mot en politisering av en liten minoritet sökande unga under inflytande av parollen ”ned med kapitalismen, nationen och staten”. Idag sker detta i ljuset av att försvaret av flyktingar och ”välkomstkulturen” i konfrontation med nynazister och den populistiska högern.
Under hela post-68 perioden så motverkades tyngden hos anti-fascismen av det faktum att det konkreta hotet från fascismen antingen låg i det förflutna eller representerades av mer eller mindre marginaliserade högerextremister. Idag med framväxten av högerpopulismen som ett potentiellt massfenomen ger ideologin om att försvara demokratin ett mycket mera handfast och viktigt mål att mobilisera runt.
Vi avslutar denna del med att hävda att den nuvarande ökningen av populismen och dess inflytande på borgerlig politik som helhet har gjorts möjlig av de nuvarande svagheterna hos proletariatet.
Även om den debatt som förs inom borgarklassen om populismens framväxt ännu befinner sig i sin linda så kan vi redan nu nämna några parametrar som förs fram. Om vi ser på debatten i Tyskland - det land där borgarklassen är mest medveten och uppmärksam om dessa frågor - så kan vi identifiera tre aspekter som förs fram.
För det första, att det är ett misstag för “demokrater” att försöka bekämpa populismen genom att anpassa sig till dess språkbruk och förslag. Enligt detta argument så var det detta försök att kopiera populisterna som delvis förklarar regeringspartiernas fiasko vid det senaste valet i Österrike och som kan förklara misslyckandet för de traditionella partierna i Frankrike att stoppa framgångarna för den Nationella Fronten. De populistiska väljarna, säger man, föredrar originalet framför kopiorna. Istället för att göra eftergifter, menar man att det är nödvändigt att understryka motsättningen mellan “konstitutionell patriotism” och “chauvinistisk nationalism”, mellan kosmopolitisk öppenhet och xenofobi, mellan tolerans och auktoritarianism, mellan modernitet och konservatism, mellan humanism och barbari. Enligt denna argumentationslinje så är de västliga demokratierna idag “mogna” nog att hantera den moderna populismen samtidigt som man upprätthåller en “demokratisk” majoritet om man för fram sina ståndpunkter på ett “offensivt” sätt. Detta är den ståndpunkt som förs fram exempelvis av Tyskland nuvarande förbundskansler Angela Merkel.
För det andra så insisterar man på att valmanskåren ska vara förmögen att känna igen skilladen mellan en höger och vänster och korrigera den nuvarande föreställningen om en kartell av etablerade partier. Denna idé, misstänker vi, var redan motivet för SPD-CDU6-koalitionen att under de senaste två åren förbereda en framtida kristdemokratisk koalition med de gröna efter nästa allmänna val i Tyskland. Avståndstagandet till kärnkraften efter Fukushima-olyckan som skedde inte bara i Japan utan också i Tyskland, och det nuvarande euforiska stödet från de Gröna till den “välkomnande kulturen” i förhållande till flyktingarna som associerades inte bara med SPD utan med Angela Merkel var det huvudsakliga innehållet i denna strategi. Den oväntat snabba valframgången för AfD hotar dock idag en sådan strategi (de nuvarande försöken att få tillbaka det liberala FDP7 i förbundsdagen kan vara ett svar på detta, eftersom detta parti i slutändan skulle kunna ingå i en “svart-grön” koalition). I opposition skulle SPD, det parti som under Schröder genomförde den “neo-liberala revolutionen” med Agenda 2010, kunna anta en mer “vänster”-inriktad politik.
I motsats till anglosaxiska länder, där den konservativa högern under Thatcher och Reagan genomförde de nödvändiga “neo-liberala” åtgärderna, så var det i många kontinentaleuropeiska länder vänstern (som var de mest politiska, ansvarsfulla och disciplinerade partierna) som ledde eller deltog i deras genomförande.
Idag har det dock blivit tydligt att den nödvändiga fasen av neo-liberal globalisering medförde excesser som förr eller senare måste korrigeras. Detta var i synnerhet fallet efter 1989, när stalinistregimernas kollaps framstod som en överväldigande bekräftelse på alla ordo-liberala8 teser om att den statskapitalistiska byråkratin var oförmögen att sköta ekonomin. Dessa excesser har nu i allt större omfattning har nu lyfts fram av reflekterande borgerliga kommentatorer. Exempelvis är det inte längre absolut nödvändigt för kapitalismens överlevnad att en liten minoritet i samhället äger nästan all rikedom. Detta kan vara skadligt, inte bara socialt och politiskt, utan även ekonomiskt, eftersom de mycket rika istället för att spendera lejonparten av sin rikedom istället ägnar sig åt att bibehålla dess värde, vilket förstärker tendensen mot spekulation och att trycker ned köpkraften i befolkningen. På samma sätt är det inte absolut nödvändigt för kapitalismen att kampen mellan nationsstaterna tar formen av, i dagens utsträckninig, att man skär ned i skatteinkomster och statsbudgetar, så att staten inte längre kan genomföra nödvändiga investeringar. Med andra ord, genom en möjlig comeback för en neo-Keynesiansk politik, vare sig i den traditionella formen eller i form av nya partier som Syriza i Grekland eller Podemos i Spanien, så kan det uppkomma en materiell bas för ett alternativ till den ordo-liberala konservativa högern.
Det är dock viktigt att ha i åtanke att dagens reflektioner inom den härskande klassen om en möjlig framtida roll för vänstern i första hand inte är inspirerad av en (omedelbar) rädsla för arbetarklassen. Tvärtom så finns det flera faktorer som talar för att den främsta aspekten som bestämmer den härskande klassens politik för närvarande är problemet med populismen.
Den tredje aspekten är att, liksom de brittiska Tories runt Boris Johnson och CSU9, CDU:s “systerparti”, tycker att delar av den traditionella partiapparatens själva ska ta upp element från den populistiska politiken. Man kan notera att CSU inte längre är ett uttryck för en traditionell, bayersk, småborgerlig efterblivenhet. Tvärtom så är Bayern, tillsammans med grannen Baden -Württemberg, idag ekonomiskt sett den mest moderna delen av Tyskland, ryggraden för dess high-tech- och exportindustrier, produktionsbasen för företag som Siemens, Audi eller BMW.
Denna tredje möjlighet, som förs fram i München, krockar förstås med den först nämnda vilken förts fram av Angela Merkel och de nuvarande skarpa konfrontationerna mellan de två partierna är inte bara parlamentariska manövrar eller (verkliga) skillnader mellan särskilda ekonomiska intressen, utan också skillnader i inställning. Inför förbundskanslerns nuvarande bestämda övertygelse att inte ändra uppfattning så har vissa representanter för CSU börjat “tänka högt” om att ställa upp med egna kandidater i andra delar av Tyskland i opposition till CDU vid nästa allmänna val.
Idén som CSU för fram, liksom hos delar av brittiska Tories, är att om det har blivit ofrånkomligt att vissa populistiska åtgärder måste genomföras, så är det bättre att de genomförs av ett erfaret och ansvarsfullt parti. På detta sätt kan sådana, ofta oansvariga åtgärder begränsas å ena sidan, eller å andra sidan kompenseras för på andra sätt.
Trots den verkliga motsättningen mella Merkel och Seehofer, liksom mellan Cameron och Johnson, så kan vi inte förbise ett element av arbetsdelning mellan dem (där den ena parten “offensivt” försvarar demokratiska värden och den andra kan inse betydelsen av de “upprörda medborgarnas demokratiska uttryck”).
I alla händelser så illustrerar denna utveckling, i sin helhet, att de ledande fraktionerna av borgarklassen börjar vänja sig vid tanken på en populistisk regeringspolitik i någon form och utsträckning, något som redan har börjat praktiserats av Brexit-Tories och CSU.
Som vi har sett, så har det varit, och fortsätter att vara helt tyst bland de viktigaste fraktionerna inom borgarklassen i Västeuropa och Nordamerika när det gäller populismen. Vad är orsaken till detta? När allt kommer omkring, så ifrågasätter inte dessa rörelser kapitalismen. Inget av det man för fram är främmande för den borgerliga världen. Till skillnad från stalinismen, så ifrågasätter inte ens populismen de nuvarande formerna för den kapitalistiska äganderätten. Den är naturligtvis en “oppositionell” rörelse. Men det var även, i viss mening, även socialdemokratin och stalinismen, utan att detta hindrade dem från att bli ansvarstagande regeringsmedlemmar i ledande kapitalistiska stater.
För att förstå denna tystnad, så är det nödvändigt att vi här kan se den grundläggande skillnaden mellan dagens populism och kapitalets vänsterapparat. Vänstern, även om man inte kommer från tidigare arbetarrörelseorganisationer (som de Gröna, exempelvis) och även om man inte är de bästa representanterna för nationalismen eller de som är bäst lämpade för att mobilisera arbetarklassen för kriget, så bygger man sin popularitet på att man för fram tidigare, eller förvrängda ideal från arbetarrörelsen, eller från den borgerliga revolutionen. Med andra ord, även om man kan vara hur chauvinistisk eller till och med antisemitisk som helst, så förnekar man inte i princip “mänsklighetens brödraskap” eller möjligheten att förbättra tillståndet i världen som helhet. Faktum är att även de mest öppet reaktionära neoliberala radikalerna påstår att man vill uppnå detta mål. Detta är med nödvändighet fallet. Från början så var borgarklassens anspråk att vara en värdig representant för samhället som helhet baserad på detta perspektiv.
Detta betyder ju inte att kapitalets vänster, som en del av detta ruttna samhälle, inte också för fram rasistiska eller antisemitiska ståndpunkter, på samma sätt som högerpopulisterna!
I motsats till detta, så förkroppsligar poulismen ett förnekande av ett sådant “ideal”. Vad man för fram är en grupps överlevnad på bekostnad av andra. All dess arrogans cirklar kring denna “realism” som man är så stolt över. I så motto, så är den en produkt av den borgerliga världen och dess världsuppfattning - men framför allt är den en produkt av dess sönderfall.
För det andra, så för kapitalets vänster fram ett mer eller mindre koherent och realistiskt politsikt, ekonomiskt och socialt program för det nationella kapitalet. I motsats till detta, är problemet med den politiska populismen inte att den inte lägger fram några konkreta förslag, utan att den föreslår en sak och på samma gång dess motsats, en politik idag och en annan i morgon. Istället för att vara ett politiskt alternativ, så representerar man sönderfallet av borgarklassens politik.
Det är därför, åtminstone i den betydelse vi använder här, som det inte är riktigt att tala om en vänsterpopulism som ett slags pendang till högervarianten.
Trots likheter och paraleller, så upprepar sig historien aldrig. Dagens populism är inte samma sak som fascismen på 1920- och 30-talen. Däremot har fascismen då och populismen idag på vissa sätt, gemensamma orsaker. I synnerhet är båda ett uttryck för sönderfallet av den borgerliga världen. Men den historiska erfarenheten av fascismen och framför allt nationalsocialismen bakom sig, så är borgarklassen i de gamla centrala kapitalistiska länderna idag akut medvetna om dessa likheter och den potentiella fara som de representerar för stabiliteten i den kapitalistiska ordningen.
Fascismen i Italien och i Tyskland hade gemensamt kontrarevolutionens triumf och den galna fantasien om upplösniingen av klasserna i en mystisk folkgemenskap efter det tidigare nederlaget (huvudsakligen genom att använda vapnen demokrati och kapitalets vänster) för den revolutionära vågen. Gemensam var också dess motstånd mot den imperialistiska uppdelningen och det irrationella i flera av deras krigsmål. Men trots dessa likheter (vilket låg till grund för att Bilan kunde förstå den revolutionära vågens nederlag och förändringen av den historiska kursen, vilket gjorde att borgarklassen kunde mobilisera arbetarklassen för världskrig) så är det värdefullt - för att bättre kunna förstå dagens populism - att titta närmare på några av de likheter i den historiska utvecklingen i Tyskland vid denna tid, inkluderat hur man skilde sig från den mycket mindre irrationella italienska fascismen.
För det första var utmaningen av den etablerade auktoriteten hos den härskande klasserna och det förlorade förtroendet i befolkningen för dess traditionella politiska, ekonomiska, militära, ideologiska och moraliska ledarskap var mycket djupare än någon annan stans (bortsett från Ryssland), eftersom Tyskland var den stora förloraren i det första världskriget och kom ur detta i ett tillstånd av ekonomisk, finansell och även fysisk utmattning.
För det andra, så hade det i Tyskland, mer är i Italien, uppstått en revolutionär situation. Det sätt på vilken borgarklassen var förmögen att kväva denna potential i sin linda, får inte leda oss till att underskatta djupet i denna revolutionära process och intensiteten i det hopp och den längtan som den väckte och som följde med denna. Det tog nästan sex år, fram till 1923, för den tyska och den internationella borgarklassen att likvidera alla spår av denna upprymdhet. Idag är det svårt för oss att föreställa sig den fruktansvära besvikelse som orsakades av detta nederlag och den bitterhet som följde med detta. Befolkningens förlorade förtroende för sin egen härskande klass följdes därför snart av en mycket djupare desillusionering hos arbetarklassen inför sina egna (tidigare) organisationer (socialdemokratin och fackföreningarna) och besvikelse över det unga KPD10 och den Kommunistiska Internationalen.
För det tredje spelade ekonomiska katastrofer en mycket mer central roll i utvecklingen av nationalsocialismen än som var fallet med fascismen i Italien. Hyperinflationen 1923 i Tyskland (och i Centraleuropa) underminerade förtroenden för valutan som ett universellt bytesmedel. Den stora depressionen som började 1929 ägde rum bara sex år efter hyperinflationens trauma. Den stora depressionen drabbade inte bara en arbetarklass vars klassmedvetande och militans redan var krossad; det sätt på vilket massorna, intellektuellt och emotionellt, upplevde denna nya episod i den ekonomiska krisen var i stor utsträckning ändrad, förformaterad kan man säga, av händelserna 1923.
Kriserna, särskilt under kapitalismens förfallsperiod påverkar varje aspekt av det ekonomiska (och sociala) livet. De är kriser av (över-)produkton - av kapital, varor, av arbetskraft - och av tillägnelse och “distribution”, finansiell och monetär spekulation, vilket inkluderar finanskrascher. Men till skillnad från uttryck för kriser som mer drabbar produktionen, som avskedanden och lönesänkningar, så är de negativa effekterna för befolkningen på den finansiella och monetära nivån mycket mer abstrakta och dolda. Ändå kan dessa effekter vara lika förödande för för delar av befolkningen, precis som dess återverkningar kan vara mer världsomspännande och sprida sig snabbare än dem som äger rum närmare produktionen. Med andra ord så tenderar de förra uttrycken för krisen att gynna utvecklingen av klassmedvetandet, medan de senare uttrycken från den finansiella och monetära sfären tenderar att göra motsatsen. Utan marxismens hjälp är det inte enkelt att förstå den verkliga kopplingen mellan exempelvis en finansiell krasch på Manhattan och den resulterande kollapsen av ett försäkringsbolag eller en stat på en annan kontinent. Dessa dramatiska system av inbördes beroende som blint har skapats mellan länder, befolkningar, samhällsklasser och som ligger bakom konflikter mellan olika företrädare, leder lätt till personalisering och social paranoia. Att den senaste skärpningen av kapitalismens kris också var en finansiell bankkris, kopplad till en spekulationsbubbla som brustit, är inte enbart borgerlig propaganda. Att en misslyckad spekulationsmanöver i Tokyo eller New York kan orsaka en kollaps av en bank på Island, eller skaka fastighetsmarknaden på Irland, är inte fiktion, utan verklighet. Endast kapitalismen skapar sådana inbördes beroendestrukturer på liv och död mellan människor som är helt likgiltiga för varandra, mellan protagonister som inte ens är medvetna om varandras existens. Det är extremt svårt för människor att hantera dessa nivåer av abstraktion både intellektuellt eller emotionellt. Ett sätt att hantera detta är personalisering, att man ignorerar kapitalismens verkliga mekanismer: allt är onda krafters fel, som man avsiktligt har släppt loss. Det är än mer viktigt idag att förstå denna distinktion mellan olika slags attacker idag, när det inte längre är huvudsakligen småborgerligheten och den så kallade medelklassen förlorade sina besparingar, som 1923, utan miljoner arbetare som äger eller försöker ha råd med ett eget boende, har sparande eller pensionsförsäkringar etc.
1932 fann sig den tyska borgarklassen, som redan planerade att gå ut i krig mot Ryssland, konfronterad med en nationalsocialism som redan hade utvecklats till en massrörelse. I en viss utsträckning så var borgarklassen fångad, eller fängslad i en situation som man hade ett stort ansvar för att ha skapat. Man hade kunnat satsa på att gå ut i krig under en socialdemokratisk regering, med stöd av fackföreningarna, eller i en möjlig koalition med Frankrike eller till och med Storbritannien, till en början som en andrahandsmakt. Man detta skulle ha inneburit att man var tvungen att konfrontera eller åtminstone neutralisera naziströrelsen, vilken inte bara hade vuxit sig för stor för att kunna kontrolleras, utan också samlade den del av befolkningen som ville gå ut i krig. I denna situation gjorde den tyska borgarklassen misstaget att tro att man kunde använda naziströrelsen frivilligt.
Nationalsocialismen var inte enbart en regim av massterror som utövade våld mot resten av befolkningen. Den hade en egen massbas. Den var inte bara ett instrument för kapitalet som påtvingades befolkningen. Den var också motsatsen: ett blint instrument för atomiserade, pulvriserade och paranoida massor som ville konfrontera kapitalet.
Nationalsocialismen var därför förberedd i stor utsträckning genom förlusten av förtroende i de stora folklagren av auktoriteten hos den härskande klassen och dess förmåga att sköta samhället effektivt och tillförsäkra ett minimum av fysisk och ekonomisk säkerhet för medborgarna. Det borgerliga samhället var skakat in sina grundvalar., först genom det första världskriget, sedan av ekonomisk katastrof: hyperinflationen som var ett resultat av det första världskriget (på förlorarens sida) och den stora depressionen i början av 1930-talet. Epicentrum för denna kris var de tre imperierna, det tyska, Österrike-Ungern och det ryska - vilka alla kollapsade under förlusten i kriget och den revolutionära vågen.
Om revolutionen till en början var segerrik i Ryssland så misslyckades den i Tyskland och i det tidigare österrikisk-ungerska imperiet. I avsaknad av ett proletärt alternativ till det borgerliga samhällets kris, öppnades ett stort tomrum, centrerat kring Tyskland och Kontinentaleuropa norr om Medelhavet, men med världsomspännande konsekvenser, vilket skapade en paroxysm av våld och pogromer centrerade kring teman som antisemitism och antibolsjevism, vilket kulminerade med Förintelsen och masslikvidering av hela befolkningar särskilt på ryskt territorium under den tyska ockupationen.
Den form som kontrarevolutionen tog sig i Sovjetunionen spelade en viktig roll i utvecklingen av denna situation. Även om det inte längre fanns något proletärt med det stalinistiska Ryssland, så kom den brutala exproprieringen av bönderna (kollektiviseringen av jordbruket och likvideringen av “kulakerna”) att skrämma upp inte bara små jordägare och småsparare i resten av världen, utan även stora aktörer. Detta var i synnerhet fallet i det kontinentala Europa, där dessa små jordägare (vilket kunde innbära högst blygsamma egendomar) var oskyddade (till skillnad från deras engelska eller amerikanska motsvarigheter) från “bolsjevismen” av hav eller oceaner, hade ett lågt förtroende för de existerande ostabila europeiska demokratiska eller auktoritära regimernas, i början av 1930-talet, förmåga att skydda dem mot expropriering, av krisen eller den “judiska bolsjevismen”.
Vi kan konkludera från denna historiska erfarenhet att, om proletariatet inte är förmöget att föra fram sitt eget revolutionära alternativ till kapitalismen, så innebär det förlorade förtroendet för borgarklassens kapacitet att “utföra sitt arbete” till slut till en revolt, en protest, en explosion av ett helt annat slag, som inte är medveten utan blind, som inte är riktad mot framtiden utan det förgångna, som inte är baserad på förtroende utan på rädsla, inte på kreativitet utan på destruktivitet och hat.
Denna process som vi just har beskrivit var redan ett tecken på sönderfallet i kapitalismen. Det är mer än förståeligt att många marxister och andra klarsynta observatörer av samhället under 1930-talet förväntade sig att denna tendens snart skulle dra med sig hela världen. Men som det visade sig, så var detta bara den första fasen i detta sönderfall, inte ännu den slutgiltiga fasen.
Framför allt var det tre faktorer av världshistorisk betydelse som pressade tillbaka denna tendens till sönderfall:
Först segern för anti-Hitler-koalitionen i det andra världskriget, vilket på ett avgörande sätt ökade den västliga demokratins prestige, i synnerhet den amerikanska å ena sidan, och “socialism i ett land” och den ryska modellen å den andra;
För det andra, det “ekonomiska mirakel” som följde efter det andra världskriget, framför allt i västblocket.
Dessa två faktorer var borgarklassens verk. Den tredje var arbetarklassens verk: slutet på kontrarevolutionen, klasskampens återkomst på den historiska arenan, och med den återkomsten (om än förvirrat och efemärt) av ett revolutionärt perspektiv. Borgarklassen, å sin sida, svarade på denna förändring i situationen inte bara med en reformistisk ideologi utan också med verkliga, materiella (men begränsade i tid) förbättringar och eftergifter. Allt det förstärkte bland arbetarna, illusionen att livet kunde förbättras.
Som vi vet var orsaken till den nuvarande fasen av sönderfall, i grunden det stillestånd som varit mellan de två huvudsakliga klasserna i samhället; den ena inte förmögen att genomföra ett generaliserat krig, den andra oförmögen att röra sig mot en revolutionär lösning. I och med att 1968-generationen misslyckades med att vidare politisera sin kamp, så inledde händelserna 1989 på världsskala den nuvarande fasen av sönderfall. Men det är mycket viktigt att se på denna fas inte som något statiskt utan som en process. 1989 markerade framför allt ett misslyckande för proletariatets första försök att åter utveckla sitt eget revolutionära alternativ. Efter 20 år av kronisk kris och försämringar av livsvillkoren för arbetarklassen och världens befolkning som helhet, så är också den härskande klassens prestige och auktoritet uppluckrad, men inte i samma utsträckning. Vid millenieskiftet fanns det fortfarande viktiga mot-tendenser som förstärkte ryktet hos de ledande borgerliga eliterna. Vi ska nämna tre av dessa.
För det första, så innebar inte kollapsen av östblockets stalinism inte att bilden av borgarklassen i västblocket skadades. Tvärtom så bidrog den till att man inte längre såg något alternativ till den västliga, demokratiska kapitalismen. Självfallet kom mycket av den eufori som földe med händelserna 1989 att snabbt skingras av verkligheten, såsom illusionen om en mer fredlig värld. Men det förblev sant att 1989 åtminstone kunde lyfta det Damoklessvärd som det permanenta hotet om ett tredje världskrig med kärnvapen utgjorde. Dessutom kunde både det andra världskriget och det påföljande kalla kriget mellan öst och väst trovärdigt, i efterhand, beskrivas som en produkt av “ideologi” och “totalitarianism” (och därför orsakade av fascism och “kommunism”. På en ideologisk nivå är det extremt lyckosamt för väst-bourgeoisien att den nya, mer eller mindre öppet imperialistiska utmanaren till USA idag inte längre är Tyskland (nu själv “demokratiskt”) utan det “totalitära Kina” och att de flesta samtida regionala krig och terrorattacker kan tillskrivas den “religiösa fundamentalismen”.
För det andra är den nuvarande “globaliserings”-fasen av statskapitalismen, som introducerades innan 1989, möjliggjorde efter 1989 en verklig utveckling av produktivkrafterna i vad som tidigare hade varit perifera länder i kapitalismen. Självfallet utgör BRIC11-staterna inte någon modell för hur arbetarna i de gamla kapitalistiska länderna skulle vilja leva. Men å andra sidan skapar man ett intryck av en dynamisk världskapitalism. Det är värt att notera, sett till betydelsen av invandringsfrågan för populisterna idag, att dessa länder på denna nivå bidrar till att stabilisera situationen, i och med att man absorberar miljoner migranter som annars skulle ha rört sig mot Europa eller Nordamerika.
För det tredje har den verkligt hisnande utvecklingen på den teknologiska nivån, vilken har revolutionerat kommunikationen, utbildningen, medicinen och vardagslivet som helhet, än en gång skapat ett intryck av ett dynamiskt samhälle (vilket för övrigt bekräftar vår egen förståelse att kapitalismens förfallsepok inte innebär ett stopp i produktivkrafternas utveckling eller en teknologisk stagnation).
Dessa faktorer (och det finns sannolikt fler) kunde fortfarande försvaga sönderfallets effekter, även om de inte kunde förhindra den nuvarande fasen av sönderfall (och med den en första utveckling av populismen). I motsats till detta kan vi se att den nuvarande stödet av samma populism idag indikerar att vi kan ha nått vägs ände när det gäller dessa förmildrande effekter, så att vi kan tala om att det har öppnats upp ett andra stadium i kapitalismens sönderfallsfas. Detta andra stadium, påstår vi, karakteriseras av en växande förtroendeförlust i allt större delar av befolkningen när det gäller den härskande klassens vilja eller förmåga att skydda den. En process av desillusionering som, åtminstone för tillfället, inte är proletär, utan i grunden anti-proletär. Bakom finans-, euro- och flyktingkrisen, vilka mer är utlösande faktorer än grundläggande orsaker, så är detta nya stadium självfallet ett reslultat av ackumulerade effekter, över årtionden, av mer djupt liggande faktorer. Först och främst frånvaron av ett proletärt, revolutionärt perspektiv å ena sidan. Å andra sidan (på kapitalets sida) ser vi dess kroniska ekonomiska kris, men också effekterna av den allt mer abstrakta karaktären i det borgerliga samhällets funktionssätt. Denna process, som är medfödd för kapitalismen, bevittnade en dramatisk acceleration under de senaste årtiondena av den tydliga nedskärningen, i de gamla kapitalistiska länderna, av industriellt och manuellt arbete, av kroppslig aktivitet i allmänhet genom mekanisering och de nya medierna, som persondatorer och Internet. Samtidigt med detta så har medlen för det universella utbytet till stor del transformerats från metall och papper till elektroniska kontanter, vilket är en del av en vidare process som innebär en radikal separation från kroppen och dess känslomässiga verklighet.
I grunden för det kapitalistiska produktionssättet finns en mycket specifik kombination av två faktorer: ekonomiska mekanismer eller “lagar” (marknaden) och våld. Å ena sidan är förutsättningen för ett ekvivalent utbyte är att avstå från våld: utbyte istället för röveri. Dessutom är lönearbetet den första formen av utsugning där tvånget att arbeta och motivationen i själva arbetsprocessen i grunden är ekonomisk istället för att vara påtvingad av direkt fysiskt våld. Å andra sidan så är i kapitalismen hela systemet med ekvivalent utbyte byggt på ett ursprungligt, icke-ekvivalent utbyte - den våldsamma separationen av producenterna från produktionsmedlen (“primitiv ackumulation”) vilket är förutsättningen för lönesystemet och är en permanent process under kapitalismen, eftersom ackumulationen i sig själv är en mer eller mindre våldsam process (se Luxemburgs The Accumulation of Capital). Denna permanenta närvaro av båda polerna i denna motsättning (våld och att avstå från våld) och den ambivalens som det skapar genomsyrar hela det borgerliga samhället. Den finns närvarande i varje akt av utbyte, där alternativet, röveriet, ständigt är närvarande. I själva verket är ett samhälle som bygger på ett utbyte och därmed på att avståndstagande från våld, måste tvinga fram detta avståndstagande med hot om våld - och inte bara hot: med användning av lagar, den juridiska apparaten, polis, fängelser, etc. Denna otydlighet är ständigt närvarande särskilt i utbytet mellan lönearbete och kapital, där ett ekonomiskt tvång understöds av fysiskt våld. Den är specifikt närvarande var än våldsintrumentet par excellence i det borgerliga samhället är direkt involverad - staten. I sin relation med egna medborgare (tvång och utpressning) eller med andra stater (krig) så undertrycker den härskande klassens apparat röveri och kaotiskt våld - på samma gång som man gör det på ett generaliserat och saktionerat sätt.
En av brännpunkterna i denna motsättning och otydlighet mellan våldet, och dess undertryckande i det borgerliga samhället finns i var och en av dess individer. Att leva ett normalt, funktionellt liv idag kräver att man undertrycker en hel värld av kroppsliga, emotionella, intellektuella, moraliska, artistiska och kreativa behov Så snart den mogna kapitalismen har passerat från sitt stadium av formell till reell dominans, så är detta avståndstagande inte längre i första hand påtvingat av ett yttre våld. I själv verket är varje individ mer eller mindre medvetet konfronterad med valet att antingen anpassa sig till samhällets abstrakta fungerande eller att bli en “loser” som kan hamna i rännstenen. Disciplinen blir självdisciplin, men på ett sådant sätt att varje individ blir en förtryckare av egna vitala behov. Naturligtvis innebär denna process av självdisciplin en potential av frigörelse, både för individen och för proletariatet som helhet (som den självdisciplinerade klassen par excellence) för att kunna bemästra sitt eget öde. Men för tillfället, i det borgerliga samhäkkets “normala” funktion, så är denna självdisciplin i grunden en internalisering av det kapitalistiska våldet. Eftersom detta är fallet, så finns det förutom den proletära möjligheten av en transformering av denna självdisciplin till ett sätt att realisera och återuppväcka mänskliga behov och kreativitet, också en annan möjlighet som ligger dold: ett blint och okontrollerat utlopp för det internaliserade våldet mot omgivningen. Det borgerliga samhället behöver alltid och erbjuder alltid en “outsider” för att upprätthålla (själv-)disciplinen för de som anses tillhöra samhället. Det är därför som det blinda re-externaliserande våldet från borgarklassens underhuggare alltid riktar sig (är förutbestämt eller “formaterat” på så sätt) mot sådana “outsiders” (pogromisering)12
När det kapitalistiska samhällets öppna kris når en viss intensitet, när auktoriteten hos den härskande klassen är skadad, när borgarklassens undersåtar börjar betvivla myndigheternas kapacitet eller övertygelse att utföra sitt arbete och i synnerhet att skydda dem mot en värld av faror - och när ett alternativ, som bara kan vara proletariatet, saknas - så börjar delar av befolkningen att protestera och även revoltera mot den härskande eliten, inte med målet att utmana deras makt, utan för att tvinga dem att skydda deras egna “laglydiga” medborgare mot “outsiders”. Dessa grupper i samhället upplever kapitalismens kris som en konflikt mellan marknaden och våldet. Populismen är våldets möjlighet att lösa det marknaden inte kan lösa, till och med att lösa problemet med själva marknaden. Om världens arbetsmarknad hotar att svämma över arbetsmarknaden i de gamla kapitalistiska länderna, så blir lösningen att sätta upp murar och poliser vid gränsen och skjuta den som försöker passera den utan tillåtelse.
Bakom den populistiska politiken idag ligger en drift att döda. Pogromen är själva målet för dess existens.
Steinkopfer, den 8 juni 2016.
1United Kingdom Independence Party.
2 Den Tyska Demokratiska Republiken (DDR), den gamla östtyska stalinistregimen
3 Trans-Atlantic Trade and Investment Partnership
4Freiheitliche Partei Österreichs (Österrikiska Frihetspartiet)
5Contrat Pemier Emploi, se vår artikel Theses on the spring 2006 students’ movement in France i International Review 125. På svenska se https://sv.internationalism.org/internationalistisk-journal/200605/78/an... [19]
6Christlich Demokratische Union Deutschlands, för närvarande regeringsparti i Tyskland i en “storkoalition” med det “socialistiska” SPD.
7Freie Demokratische Partei, ett “liberal-demokratiskt” parti som tidigare hade en vågmästarroll mellan SPD och CDU.
8Den tyska motsvarigheten till neoliberalism, som betonar behovet av en fri marknad men också statens roll för att skydda den fria marknaden.
9Christlich-Soziale Union.
10Kommunistische Partei Deutschlands, den tyska sektionen av Tredje Internationalen.
11Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika.
12Se den tyske forskaren Detlev Claussen om anti-semitism.
Under det romerska rikets nedgångsfas kejsarnas var galenskap mer regel än undantag. Få historiker tvivlar på att detta var ett tecken på romarrikets skröplighet. Idag har en skrämmande clown krönts till kejsare i världens mäktigaste nation, men ändå ses det inte som ett tecken på att själva den kapitalistiska civilisationen har nått ett avancerat stadium av sitt eget förfall. Framväxten av populismen i hjärtat av systemet, som i rask takt lett till Brexit och Trumps valseger, uttrycker det faktum att den härskande klassen börjar förlora sitt grepp om det politiska maskineri som under flera decennier har använts för att hålla tillbaka kapitalismens inneboende tendens mot kollaps.
Vi upplever en enorm politisk kris som drivits fram av det accelererande sönderfallet av den sociala ordningen, vilket är en följd av den fullständiga oförmågan hos den härskande klassen att erbjuda mänskligheten ett perspektiv för framtiden. Men populismen är också ett resultat av oförmågan hos den exploaterade klassen att föra fram ett revolutionärt alternativ. Detta har lett till att proletariatet löper en stor risk att dras ned i en reaktion baserad på en impotent ilska, rädsla, att skylla sin egen olycka på minoriteter och att illusoriskt drömma tillbaka till en gyllene forntid som aldrig existerat. Denna analys om populismens rötter som ett globalt fenomen är mer utvecklad i artikeln ”Till frågan om populismen [24]” [1]. Vi uppmuntrar våra läsare att ta del av den generella teoretiska ram som denna artikel erbjuder. Vi har även publicerat ett första svar på Brexit-resultatet och Trumps kandidatur på engelska: ”Brexit, Trump: setbacks for the ruling class, nothing good for the proletariat [25]"[2].
Vi har även publicerat en artikel av vår sympatisör i USA; Henk: ”Trump v. Clinton: nothing but bad choices for the bourgeoisie and the proletariat” [26][3]. Denna artikel, som skrevs i början på oktober tittar närmare på den närmast frenetiska ansträngningen hos de mer ”ansvarsfulla” fraktionerna av den amerikanska borgarklassen, både från republikanskt och demokratiskt håll, för att förhindra att Trump väljs till president1 Dessa ansträngningar misslyckades uppenbarligen. En av de mer omedelbara orsakerna till detta misslyckande var det otroliga ingripandet av chefen för FBI James Comey precis vid den tidpunkt när det verkade som Clinton började dra ifrån i opinionsundersökningarna. FBI, som är själva hjärtat i den amerikanska säkerhetsapparaten försämrade allvarligt Hillary Clintons chanser att vinna presidentvalet genom att deklarera att hon kanske skulle ställas inför rätta, efter fortsatta utredningar om hennes användande av privata email-servrar vilket är helt emot grundläggande regler för statlig säkerhet. En vecka eller så senare försökte Comey backa genom att meddela att det inte fanns något otillbörligt i det material som FBI undersökt. Men skadan var redan ett faktum och innebar ett stort bidrag till Trumps kampanj, på vars möten det hela tiden skanderades: ”lås in henne”. FBI;s ingripande var ytterligare ett uttryck för en minskande politisk kontroll i hjärtat av den politiska apparaten.
Artikeln ”Trump v. Clinton” börjar med att klar slå fast den kommunistiska positionen om borgerlig demokrati och parlamentariska val under nuvarande historiska epoken, att de innebär ett stort bedrägeri som inte innebär något val för arbetarklassen. Denna brist på val var kanske tydligare än någonsin under denna valrörelse, som utkämpades mellan den arrogante showmannen Trump med hans öppet rasistiska och kvinnofientliga program och Clinton som representerar den ”nyliberala” ordning som har varit den dominerande formen av statskapitalism under de tre senaste decennierna. Inför detta val mellan två onda ting valde som vanligt en stor del av de amerikanska väljarna att inte rösta alls i presidentvalet. En första prognos visar att 57 % röstade i presidentvalet vilket är färre än i presidentvalet 2012[4], trots alla kampanjer för att få folk att rösta. Samtidigt så bestämde sig många som var kritiska mot bägge sidor men framförallt mot Trump att trots allt rösta på Clinton som det mindre onda alternativet. För vår del vet vi att avstå från att delta i parlamentariska val, på grund av avsky med vad som erbjuds, i bästa fall är en början på en insikt. För att utveckla denna insikt är det viktigt, men väldigt svårt – när arbetarklassen inte agerar som klass – att visa att det finns ett annat sätt att organisera samhället på som kommer att leda till att den kapitalistiska staten avskaffas. Under perioden efter presidentvalet så kan detta förkastande av den existerande politiska och sociala ordningen, detta insisterande på nödvändigheten för arbetarklassen att kämpa för sina egna intressen – mot den borgerliga statens fängelse – inte vara mindre relevant, eftersom många kommer att dras med i en enkel anti-Trumpism, en slags ny variant på antifascismen2 som kommer att alliera sig på nytt med mer ”demokratiska” fraktioner av borgarklassen – troligen med dem som talar ett språk som hyllar arbetarklassen och socialismen, som Bernie Sanders gjorde under Demokraternas primärval3.
Trumps sociala bas
Detta är inte platsen för att i detalj analysera motiven eller den sociala sammansättningen hos de som röstade på Trump. Det finns inget tvivel om att den misogyna, kvinnofientliga retoriken, så central i Trumps kampanj, spelade en roll och behöver studeras i sig, särskilt som den är en del av en mer global manlig ”backlash” mot de sociala och ideologiska förändringarna i relationerna mellan könen under de senaste årtiondena. På samma sätt har vi sett en obehaglig tillväxt av av rasism och främlingsfientlighet i alla centrala kapitalistiska länder, och detta spelade en nyckelroll i Trumps kampanj. Det finns också särskilda element av rasism i USA som behöver lyftas fram: i det korta perspektivet, en reaktion mot Obamas presidentskap och den amerikanska versionen av ”flyktingkrisen”, i det längre perspektivet, hela arvet av slaveri och segregation. Sett till de första resultaten så kan den långa historien av rasåtskillnad i USA återspeglas av det faktum att en överväldigande del av dem som röstade på Trump var vita (även om man lyckades mobilsera en stor del av ”hispanics”) medan 88 % av de svarta valde Clintonlägret. Vi kommer att återkomma till dessa frågor i senare artiklar.
Men, som vi framhåller i artikeln om populismen, så är det sannolikt viktigaste elementet i Trumps seger ilskan över den neo-liberala ”eliten” som har identifierat sig med globaliseringen och finanskapitalets styrning av ekonomin – makroekonomiska processer som har berikat en liten minoritet på den stora majoritetens bekostnad, framför allt på bekostnad av arbetarklassen i de gamla tillverknings- och utvinningsindustrierna. ”Globaliseringen” har inneburit en utförsäljning och nedmontering av tillverkningsindustrin och en förflyttning till länder som Kina där arbetskraften är mycket billigare och profiterna därmed högre. Den har också inneburit ”arbetskraftens fria rörelse”, vilket för kapitalismen är ännu ett sätt att sänka priset på arbetskraften genom migration från ”fattiga” till ”rika” länder. Finanskapitalets makt har betytt, för majoriteten, att det ekonomiska livet dominerats av de allt mer mysteriösa marknadslagarna. Mer konkret innebar det finanskraschen 2008, som ruinerade så många små investerare och blivande husägare.
Än en gång: vi behöver mer statistiska studier, men det förefaller som att en viktig styrka hos Trump-kampanjen var stödet man vann från vita utan collegeutbildning, särskilt från arbetare i ”rostbältet”, de nya industriöknar som röstade på Trump som en protest mot den etablerade politiska ordningen, som personifierades av den så kallade ”storstads-liberala eliten”. Många av dessa arbetare i samma regioner hade röstat på Obama i tidigare presidentval och vissa stödde Bernie Sanders i demokraternas primärval. Deras röst var framför allt en röst mot – mot den växande ojämlikheten i välståndet, mot ett system som de kände hade tagit framtidshoppet ifrån dem och deras barn. Men denna opposition växte fram utan någon koppling till en verklig rörelse i arbetarklassen och har därigenom eldat på den populistiska världsåskådningen som beskyller eliten för att ha sålt ut landet till utländska investerare, för att ge speciella privilegier till migranter, flyktingar och etniska minoriteter på bekostnad av den ”inhemska” arbetarklassen – och dessutom har gynnat kvinnliga arbetare på bekostnad av manliga. De rasistiska och misogyna beståndsdelarna i Trumps kampanj går hand i hand med de retoriska attackerna på ”eliten”.
Vi ska inte spekulera över vad Trumps presidentskap kommer att innebära eller vilken politik han kommer att försöka implementera. Vad som framför allt kännetecknar Trump är hans oberäknelighet, så det är inte lätt att förutse vad hans presidentskap kommer att få för konsekvenser. Det faktum, att Trump kan leverera ett dussin motsägelsefulla uttalanden före frukost och att detta inte påverkade hans stöd under valkampanjen, innebär inte att det som fungerade under kampanjen kan fungera när han är på plats i Vita Huset. Exempelvis presenterar sig Trump som den arketypiska entreprenören som arbetat sig upp och talar om hur han vill befria den amerikanska affärsmannen från byråkratin. Samtidigt talar han om ett massivt program för att renovera infrastrukturen i innerstäderna, att bygga vägar, skolor och sjukhus och att åter bygga upp den fossila bränsleindustrin genom att upphäva miljöskyddslagar, vilket betyder en kraftfull statskapitalistisk intervention i ekonomin. Han talar om att kasta ut miljoner illegala invandrare, vilka har en stor betydelse för den amerikanska ekonomin som billig arbetskraft. När det gäller utrikespolitik så kombinerar han ett språk av isolationism och tillbakadragande (som hotet att dra ned på USA:s roll i NATO) med kraftiga interventionsuttalanden, som hans uttalanden om att ”bomba skiten ur IS” och löften om att öka militärens budget.
Vad som verkar klart är att Trumps presidentperiod kommer att vara kantad av konflikter, både inom den härskande klassen och mellan staten och samhället. Det är sant att Trumps segertal var en modell för försoning – han uttryckte att han ville vara en ”president för alla amerikaner”. Obama sade, innan han tog emot Trump i Vita Huset, att han ville försäkra sig om en så smidig övergång som möjligt. Dessutom kan det faktum att det nu finns en stor republikansk majoritet både i senaten och kongressen innebära – om det republikanska etablissemanget överkommer sina antipatier mot Trump – att han kommer att får stöd för flera av sina förslag, även om de mer demagogiska kraven kommer att läggas i malpåse. Men tecken på framtida spänningar och konfrontationer är inte svåra att se. Delar av den militära hierarkin, exempelvis, är sannolikt mycket fientliga till hans utrikespolitiska ambitioner, om han fortsätter att vara skeptisk till NATO, eller utvecklar sin beundran för Putin som en stark ledare till att han underminerar de amerikanska försöken att motsätta sig den ryska imperialismens farliga frammarsch i Östeuropa och Mellanöstern. Ett motstånd inom inrikespolitiken kan också uppkomma från säkerhetsapparaten, från den federala byråkratin och storindustrins intressen, vilka kommer att ta på sig rollen att försäkra sig om att Trump inte löper amok. Samtidigt kommer det politiska nederlaget för ”Clintondynastin” att ge upphov till ny opposition och kanske även splittringar inom det demokratiska partiet, men en trolig tillväxt av en vänsterflygel runt sådana som Bernie Sanders, som hoppas kunna dra fördel av den fientliga stämningen mot ekonomiska och politiska etablissemang.
På den sociala nivån kommer vi, om vi jämför med Storbritannien efter Brexit, sannolikt att se en obehaglig tillväxt av den ”folkliga” främlingsfientligheten när öppet rasistiska grupper känner att de har makten att förverkliga sina fantasier om om våld och dominans; på samma gång kan polisens repression mot etniska minoriteter komma att nå nya nivåer. Om Trump gör allvar av sina planer att fängsla och utvisa alla ”illegala” så kommer en sådan utveckling att provocera fram ett motstånd på gatorna, en fortsättning på de rörelser som vi har sett de senaste åren efter polisens dödsskjutningar av unga svarta. Faktum är att redan den dag som valresultatet annonserades, har det förekommit en rad mycket upprörda demonstrationer i flera städer in Nordamerika, som leds av unga människor som visar sin avsky mot en framtid med en Trump-ledd regering.
På den internationella nivån kommer Trumps seger att innebära – som han själv formulerade det – ett ”Brexit plus plus plus”. Den har redan gett en kraftfull förstärkning till högerpopulistpartier i Västeuropa, inte minst till Front National i Frankrike där presidentval äger rum 2017. Detta är partier som vill dra sig ur multinationella handelsavtal och föredrar en ekonomisk protektionism. När Trumps mest aggressiva uttalanden riktas mot den kinesiska ekonomiska konkurrensen, så kan detta leda till en utveckling mot ett handelskrig som, liksom under 1930-talet, ytterligare kommer att begränsa en redan tilltäppt världsmarknad. Den neo-liberala modellen har tjänat världskapitalismen väl under de senaste två årtiondena, men har nu nått sina gränser och vad som ligger framför oss är en fara, att tendensen mot ”var och en för sig” som vi har sett på den imperialistiska nivån även fortplantar sig till den ekonomiska sfären, där den fram till nu mer eller mindre har hållits i schack. Trump har också deklarerat att den globala uppvärmningen är en bluff som kineserna har uppfunnit för att öka sin export och säger att han vill dra sig ur alla existerande internationella avtal om klimatfrågan. Vi vet redan hur begränsade dessa avtal är redan idag, men att skrota dessa skulle innebära att vi kastas ännu djupare in i en växande ekologisk katastrof.
Vi upprepar: Trump symboliserar en borgarklass som sannerligen har förlorat sitt perspektiv av att styra samhället. Trots all fåfänga och narcissism, så är han inte galen själv, utan förkroppsligar galenskapen hos ett system som börjar förlora sina möjligheter, inbegripet ett världskrig. Trots sitt förfall har den härskande klassen under mer än ett århundrade varit kapabel att använda sin politiska och militära apparat – med andra ord, sitt medvetna ingripande som klass – för att förhindra en komplett förlust av kontrollen, den slutliga konsekvensen av kapitalismens inneboende drift mot kaos. Vi börjar nu se begränsningarna av denna kontroll, även om vi inte får underskatta vår klassfiendes kapacitet att komma på nya, tidsbegränsade åtgärder. Problemet för vår klass är att den tydliga bankrutten för borgarklassen på alla nivåer – ekonomiskt, politiskt och moraliskt – inte genererar, med undantag för en mycket liten majoritet, en revolutionär kritik av systemet utan mer missriktad ilska och förgiftande uppsplittring i våra led. Detta utgör ett allvarligt hot mot den framtida möjligheten att ersätta kapitalismen med ett mänskligt samhälle.
Ändå är en av orsakerna till att ett världskrig inte står på dagordningen idag, trots den kapitalistiska krisens brutalitet, att arbetarklassen inte har besegrats i en öppen kamp och fortfarande har kvar en förmåga till motstånd, vilket vi har sett i olika massiva rörelser under det senaste årtiondet, som de franska studenternas kamp 2006 eller ”Indignados” revolt 2011 och Occupy-rörelsen i USA samma år. I USA kan dessa exempel på motstånd skönjas i protesterna mot polismord eller demonstrationer efter presidentvalet mot Trump, även om dessa rörelser inte har visat en tydlig klasskaraktär och är sårbara för att sugas upp av professionella vänsterpolitiker, genom varianter av nationalistisk eller demokratisk ideologi. För att arbetarklassen ska kunna överkomma både det populistiska hotet och de falska alternativ som presenteras av kapitalets vänsterflygel, så krävs något djupare, en rörelse för ett proletärt oberoende som är förmögen att förstå sig själv politiskt och kan bygga vidare på vår klass kommunistiska traditioner. Detta kommer inte att ske idag, men revolutionärer har en roll att spela idag när det gäller att förbereda en sådan utvecklingn, framför allt genom att kämpa för den politiska och teoretiska klarhet som kan lysa upp vägen genom dagens tunga smog av kapitalistisk ideologi, i alla förklädnader.
Amos 16-11-13
Källor URL
https://en.internationalism.org/international-review/201608/14086/question-populism [27]
"Brexit, Trump: Setbacks for the ruling class, nothing good for the proletariat [25]"
"Trump v Clinton: Nothing but bad choices for the bourgeoisie and for the proletariat [26]"
https://www.vox.com/policy-and-politics/2016/11/9/13573904/voter-turnout-2016-donald-trump [28]
1Ett tecken på hur omfattande oppositionen var mot Trump i det republikanska partiet var att den förre presidenten George W Bush som knappast kan sägas tillhöra vänsterflygeln i partiet meddelade att han hellre röstade blankt än på Trump
2 Vårt förkastande av en politik som innebär ”antifascistiska allianser” med en sektor av den härskande klassen mot en annan är ett arv framför allt från den Italienska kommunistiska vänstern, som korrekt såg antifascismen som ett sätt att mobilisera arbetarklassen för krig. Se artikeln ”Anti-fascism: a formula for confusion” en text från Bilan som återpublicerats i International Review nr 101[5].
3 För mer om Sanders, se artikeln ”Trump v Clinton”.
Under de senaste månaderna har det skett manifestationer av unga människor i mer än 270 städer runt om i världen mot klimatförsämringarna och förstörelsen av miljön.
Unga går ut på gatorna för att uttrycka sin fullt rättmätiga oro för planetens framtid och själva den mänskliga varelsen, som är allt mer hotad av effekterna av ett produktions system som förstör den naturliga miljön (samtidigt som den förstör livet för miljoner människor genom den utsugning, krig och och misär som den orsakar) och orsakar förändringar i planetens klimat, atmosfär och reproduktiva villkor med mer och mer katastrofala konsekvenser.
På ett liknande sätt uttrycker de sin indignation gentemot cynismen och hycklandet från olika ledare som hela tiden talar sin ”oro” för ”miljöproblemen” och organiserar oräkneliga toppmöten (Kyoto, Paris, Köpenhamn,etc) som antar spektakulära och ineffektiva ”åtgärder” samtidigt som, i linje med deras imperialistiska och ekonomiska intressen, bara ytterligare förvärrar förstörelsen av planeten.
Fällan med rörelsen ”för klimatet”
Vi delar helt och hållet oron och ilskan hos dessa tiotusentals ungdomar, men vi måste fråga oss ifall denna rörelse, med dess målsättningar, tillvägagångsätt och metoder, är en verklig kamp för att lösa problemen, eller ifall det är en stor fälla som endast kan leda till att de blir demoraliserade och bittra och känna sig utnyttjade och lurade.
De senaste hundra åren är full av denna typ av besvikelser som utförts av regeringar och partier som tjänar kapitalismen. På 1930 och 1980 talen, organiserades stora ”fredsdemonstrationer” av regeringar och ”demokratiska” partier, och erfarenheten har visat dessa var fruktansvärda manipulationer eftersom med dessa ”pacifistiska” mobiliseringar förberedde de för kriget: det andra världskriget med dess över 60 miljoner döda eller de oräkneliga lokala krig som hela tiden fortsätter med död, ruin och förstörelse runt om hela planeten.
De demonstrationer som nu äger rum fokuserar på att ”uppmana makthavarna att göra något”, att försöka pressa dem, t.o.m att överskölja deras datorer med epost, tweets, etc som är fulla med hot.
Men det är just dessa makthavare som, för att försvara det kapitalistiska intresset av maximala profiter och att kapa åt sig de mest strategiska positionerna på världsmarknaden, antar de åtgärder som bara kan förvärra klimatet och miljön. Ett sådant förhållningssätt om att ”pressa” regeringarna så att ”de gör något” är detsamma som att be en hackare att ta hand om datasäkerheten eller att be en räv att ta hand om hönsen.
Ledarna för världens stater är inte ”i medborgarnas tjänst” inte heller försöker de att ”lyssna på befolkningens krav”. Staten är inte ett organ för ”folket” utan den är ett instrument som uteslutande försvarar intressena för varje nationellt kapital, ett instrument för en minoritet som suger ut oss och är ansvarigt för miljöförstörelsen.
Initiativtagarna till de pågående demonstrationerna fördömer faktumet att ”under 40 år har partier av alla kulörer förlorat kriget mot klimatförändringar!” Dessa partier har en massa löften och lurar allmänheten, medan de i verkligheten beslutar om ekonomiska, militära frågor och krig som bidrar till förstörelsen av planeten. En 18 årig gymnasiestudent från Geneve fördömde denna fars” Det finns ett stort misstroende gentemot institutionell politik, men också gentemot miljöorganisationer som Greenpeace, som uppfattas som för moderata och institutionella”.
Demonstrationernas fokus på att föra ”konversationer” med ministrar, parlamentariker, påtryckningsgrupper och miljöaktivister. Detta tjänar bara till att tvätta ansiktet på den demokratiska staten och att gå vilse i labyrinten av lagar regeringars politik. Försök till ”dialog” med politiska talespersoner leder enbart till bombastiska löften som inte löser något alls.
Mottot för demonstrationerna är att ”Rädda klimatet, ändra systemet”, en vag formulering som leder till ”att sätta igång något” och förlora sig i en rad av lokala eller regionala åtgärder som löser absolut ingenting och bara leder till trötthet besvikelse.
På olika skolor, till exempel, anordnas ”klimatkommitéer” som används för att utveckla ”klimatprojekt” på skolorna. Under parollen ”Förändra världen, börja med dig själv” är det föreslagna målet att minska dina egna ”ekologiska fotavtryck”.
Den här sortens orienteringar är synnerligen perversa eftersom den gör att vi känner oss ansvariga för klimatkatastrofen,och förvandlar historiska och globala problem som är orsakade av kapitalismen till ”individuella” problem som görs av individer. Att reducera våra ”ekologiska fotavtryck” skulle betyda att använda mindre vatten när vi diskar, duscha en gång i veckan och att inte spola på toaletten.
Denna hållning som påstår sig ”ge folk makt” är särskilt farlig. Först, därför att den tjänar till att rentvå kapitalismen och staterna och regeringarna som tjänar den från allt ansvar.
För det andra, eftersom det gör att dessa tusentals ungdomar som idag är i skolan eller studenter, men som imorgon kommer att vara arbetare eller arbetslösa, blir ”medborgare” som ”ställer krav på sina regeringar”. Detta ger en falsk bild av samhället vi lever i. Det består inte av ”fria och jämlika medborgare”, utan av sociala klasser med antagonistiska intressen: en minoritet, kapitalistklassen, som äger nästan allt och blir allt rikare, och den stora majoriteten, proletariatet, som äger ingenting och blir allt fattigare.
Och för det tredje och viktigaste, den individualistiska hållningen av att ”var och en skall göra något för klimatet” leder till en splittring och konfrontationer inom arbetarklassen. När bilfabriker eller andra industriella eller logistiska branscher stängs med ”klimatkampen” som motivering, pekar makthavarna finger mot arbetare som kämpar mot nedläggningar och fördömer dem som medbrottslingar till förstörelsen av klimatet.
Med samma inställning, men med omvända argument (”låt oss sluta prata om klimatförändringar och behåll jobben”), vann populisten Trump många röster i de nedslitna industristaterna i USA:s Midwest (det s.k. ”rostbältet”) vilket gjorde att han kunde vinna presidentvalet.
Detta är ett dilemma som borgarklassen försöker att fånga oss i. Behåll jobben på klimatets bekostnad eller förlora arbeten och inkomster/lön för att ””Rädda planeten”? Det är en ondskefull fälla med vilken kapitalismen försvarar sina själviska intressen genom att förpacka den på ett attraktivt sätt under titeln ”Rädda planeten”.
Alternativet ligger i händerna på världens arbetarklass
Problemet med förstörelsen av naturen, uttömmandet av naturresurserna, och den globala uppvärmningen, är att detta kan bara lösas på en global nivå. Borgarklassen kan inte och kommer inte att göra detta, därför att under kapitalismen, är nationalstaten den högsta formen av enhet/enighet som går att uppnå. Som ett resultat av detta, slåss nationalstaterna likt gamar mot varandra, hur ”gröna” deras regeringar än må vara, och trots existensen av internationella konferenser och överstatliga organisationer som FN eller den Europeiska Unionen.
Internationella organisationer som FN syftar inte till att ”lösa problemen hos världens befolkning”.
Det finns inget ”internationellt samfund mellan nationerna”. Tvärtom, hela världen är en dödlig imperialistisk arena där alla stater konkurerar för att att kapa åt sig största möjliga andel av kakan. FN eller mångfalden av olika internationella ”samarbetsorganisationer”, är bara ett tjuvarnas näste som utnyttjas av varje nationellt kapital för att uppnå sina egna imperialistiska intressen.
Den enda klassen som kan hävda en verklig internationalism är arbetarklassen.
Vilken social klass kan åstadkomma en sådan fundamental förändring?
I motsatts till borgarklassen, är arbetarklassen kapabel att förena sig på en global nivå, att överkomma splittringen och uppdelningen mellan nationalstater, och den har inga privilegier att försvara i dagens utsugarsamhälle. Det är enbart inom ramen för revolutionär kamp av världens arbetarklass miljöproblemen kan tacklas.
Arbetarklassen har inget intresse, varande den mest utsugna klassen i samhället, att försvara ett förfallande/dekadent system, och å andra sidan, på grund av det associerade sättet på vilket det är organiserat i samhället, kan den så sina frön för att upprätta ett annat samhälle, ett samhälle som inte påtvingar en splittring mellan folk, mellan naturen och de produkter som kommer från det, mellan människan och den naturliga miljön. När arbetarklassen hävdar sig själv som en autonom klass genom att utveckla en massiv kamp på sin egen klassterräng, får de med sig på sin sida allt större delar av samhället, bakom dess metoder att kämpa och paroller som förenar och slutligen, dess egna revolutionära projekt för omvandlingen av samhället.
Rörelsen mot global uppvärmning äger rum i ett sammanhang av nära total frånvaro av arbetarklassens kamp, vilket också innebär en förlust av självförtroende och till och med dess egen klassidentitet. Som ett resultat av detta, är arbetarklassen inte ännu i en position av att besvara den fråga som några av deltagarna i denna rörelse kommer att ställa sig, nämligen den angående ett framtida perspektiv konfronterat med ett kapitalistiskt samhälle som håller på att störta ner i avgrunden.
Vad kan vi då göra åt detta? Det handlar inte alls om att inte göra något alls, men det är en fråga om att förkasta förevändningen ”göra något” för att stödja, med denna förevändning, partierna och regeringarna som tjänar kapitalismen.
Ilskan och oron för den framtida planeten, kommer att börja få ett historiskt sammanhang för att kunna besvara dessa frågor genom kampen från världens arbetarklass då den kämpar mot attackerna på dess livsvillkor, avskedanden och nedskärningar, etc, eftersom det finns en enhet i kampen mot kapitalismens utsugning och kampen för dess avskaffande.
De unga människor som deltar i rörelsen måste förstå att de inte är ”framtidens medborgare”, utan vad det gäller de flesta av dem, kommer de att befinna sig i en mycket utsatt situation, framtida arbetslösa, framtidens utsugna, och de kommer att tvingas till att förena deras kamp mot kapitalismens utsugning, kämpa mot krigen, kämpa mot den ekologiska katastrofen, mot det moraliska barbariet, etc, alltså kämpa mot alla parametrar som genomborrar porerna i det kapitalistiska samhället.
Det var detta som rörelserna i Frankrike gjorde år 2006 i kampen mot det s.k. Första anställningskontraktet, eller Indignados rörelsen i Spanien och andra länder år 2011. Detta var rörelser som bars upp av unga människor som ser att deras framtid inte är en av ”fria och jämlika medborgare”, utan som utsugna människor som måste kämpa mot exploateringen och en gång för alla göra slut på detta system.
Under kapitalismen finns det ingen lösning: vare sig det gäller förstörelsen av planeten, inte heller till krigen, eller arbetslösheten och utsattheten. Bara kampen hos världsproletariatet tillsammans med alla förtryckta och utsugna i världen kan öppna dörren för ett alternativ.
Internationella Kommunistiska Strömningen 14/3 2019
Adress:
email: [email protected] [32]
I.R
Postfach 2124
8021 Zürich, Schweiz
Att läsa:
Miljötoppmötet i Köpenhamn visar att kapitalismen inte har någon lösning
https://sv.internationalism.org/internationell-revolution/201006/230/iks... [33]
"Capitalism and the climate change, more evidence of the growing disaster [34]"
"Ecological crises: myth or a real menace? [35]"
”För hundra år sedan fick arbetarklassen den härskande klassen att darra”. Denna rubrik kan tyckas konstig idag eftersom denna oerhörda historiska händelse mer eller mindre har fallit i glömska. Borgarklassen har lyckats med att radera ut den från arbetarklassens minne. Ändå var alla ögon riktade mot Tyskland 1918 – en källa till hopp för proletariatet och till skräck för bourgeoisien.
Arbetarklassen hade nyligen tagit makten i Ryssland. 1917. Bolsjevikerna. Sovjeterna. Upproret. Eller som Lenin formulerade det: ”Den ryska revolutionen är bara en av den internationella socialistiska arméns delar, vars agerande är avgörande för vår revolution ska lyckas och segra. Detta är ett faktum som ingen kan gå förbi. På samma sätt får vi hålla i minnet, att det ryska proletariatets roll som avantgarde i arbetarklassens rörelse inte beror på den ekonomiska utvecklingen av landet. Tvärtom är det Rysslands efterblivenhet och oförmågan hos det som kallas vår inhemska borgarklass att hantera de enorma problemen med kriget och dess avslutande som har lett proletariatet till att ta den politiska makten och etablera sin egen klassdiktatur” (Tal till fabrikskommittéernas konferens i Moskvaprovinsen 23 juli 1918).
Tyskland var låset i dörren mellan Öst och Väst. En segerrik revolution här skulle öppna vägen för den revolutionära klasskampen över hela den gamla europeiska kontinenten. Ingen i den europeiska bourgeoisien ville att låset skulle dyrkas upp. Det var därför som borgarklassen kom att rikta allt sitt hat och sina mest sofistikerade manövrar mot den. Revolutionen i Tyskland skulle vara skillnaden mellan seger eller misslyckande för den världsrevolution som hade börjat i Ryssland.
1914: världskriget bryter ut. Det innebar fyra år under vilka arbetarklassen underkastades den mest avskyvärda slakten i mänsklighetens historia. Skyttegravar. Senapsgas. Svält. Miljoner döda. Fyra år under vilka fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna drog fördel av sin ärofyllda proletära historia – som man förrådde 1914 när man röstade ja till borgarklassens krigsansträngningar – och det förtroende man hade inom arbetarklassen för att tvinga på dem olika uppoffringar och rättfärdiga kriget. Men under dessa fyra år började arbetarklassen, steg för steg, att försvara sig. Strejker utbröt i flera städer. Oro inom armén. Självklart förblev inte borgarklassen passiv inför detta hot. Man reagerade kraftfullt. Arbetarledare i fabrikerna, utpekade av fackföreningarna, arresterades. Soldater sköts för disciplinbrott eller för att de deserterade.
1916: den första maj utropade Karl Liebknecht: ”Ned med kriget! Ned med regeringen!” Rosa Luxemburg fängslades, tillsammans med andra revolutionära socialister - Meyer, Eberlein, Mehring (som var 70 år gammal). Karl Liebknecht sändes till fronten. Men denna repression var inte tillräcklig för att stävja missnöjet. Tvärtom gav den upphov till en ökande agitation i fabrikerna.
1917: Fackföreningarna kritiserades alltmer. Revolutionäre Obleute (revolutionära förtroendemän) uppstod i fabrikerna – gräsrotsaktiva fackföreningsdelegater som hade brutit med den fackliga ledningen. Framför allt var de tyska arbetarna inspirerade av modet hos sina klassbröder och systrar i Öst. Oktoberrevolutionens eko hördes vida omkring.
1918: den tyska borgarklassen började bli medveten om faran och insåg att man behövde dra sig ur kriget. Men den mest ålderdomliga delen av den härskande klassen, kopplad till den gamla aristokratin, särskilt den militära aristokratin, insåg inte vad som stod på spel och förkastade alla idéer om fred eller tal om nederlag. Konkret insisterade den tyska högsjöflottans kommando i Kiel i november på att gå ut i ett sista avgörande slag för att rädda sin ”ära” – och naturligtvis använda matroserna som kanonmat. Men på flera fartyg gjorde matroserna myteri och hissade den röda fanan. Man gav order om att de fartyg som inte hade blivit ”smittade” av myteriet skulle beskjuta dem. Myteristerna gav upp eftersom man inte ville skjuta på sina klassbröder. Detta gjorde att de riskerade dödsstraff. Men i solidaritet med dem som blivit dömda utbröt strejker bland arbetare i Kiel. Inspirerade av Oktoberrevolutionen tog arbetarklassen ledningen och skapade de första arbetar- och soldatråden. Borgarklassen kallade genast in en av sina mest trogna vakthundar: socialdemokratin. SPD-ledaren Gustav Noske, en specialist i militära frågor och att ”upprätthålla truppmoralen” kallades in för att stävja faran. Men han kom för sent. Arbetar- och soldatråden höll redan på att spridas till andra hamnstäder och de stora arbetarklasskoncentrationerna i Ruhrområdet och i Bayern. Ställd inför denna geografiska spridning av rörelsen, så kunde inte Noske attackera den rakt av. Den 7 november uppmanade arbetarrådet i Kiel till revolution och deklarerade att ”makten är i våra händer”. Den 8 november hade i praktiken hela nordvästra Tyskland hamnat under arbetarrådens kontroll. I Bayern och Sachsen abdikerade lokala furstar. Arbetarråden spred sig till alla städer i hela imperiet, från Metz till Berlin.
Det var precis denna generalisering av denna politiska organisationsform som gjorde att borgarklassen skälvde. Förenandet av arbetarklassen i arbetarråd, med delegater valda av stormöten, med mandat återkallbara i varje ögonblick, är en extremt dynamisk form av organisering. Råden är ett verkligt uttryck för den revolutionära processen, platsen där arbetarklassen kommer samman, debatterar målet för kampen och tar kontrollen över det sociala livet. Efter erfarenheten 1917 förstod borgarklassen detta mycket väl. Det var därför man fokuserade på att underminera arbetarråden inifrån, genom att dra fördel av de omfattande illusioner som arbetarklassen fortfarande hade gentemot sitt gamla parti, SPD. Därför kunde Noske bli vald till ledningen av arbetarrådet i Kiel.. Denna svaghet inom vår klass skulle komma att ha tragiska konsekvenser under de kommande veckorna. Vi kommer tillbaka om detta. Men nu, på morgonen den 9 november så var kampen fortfarande under utveckling. I Berlin demonstrerade arbetarna utanför barackerna för att få med sig soldaterna för sin sak och befriade sina klassbröder från fängelset. Borgarklassen förstod då att krigen måste få ett slut ögonblickligen och att kejsaren måste abdikera. Man drog lärdomarna från misstagen som gjordes av den ryska borgarklassen. Den 9 november 1918 abdikerade kejsar Wilhelm. Den 11 november undertecknades vapenstilleståndsavtalet.
Arbetarnas kamp i Tyskland hade påskyndat slutförandet av kriget, men det var borgarklassen som skrev på fredsavtalet och kom att använda detta för att agera mot revolutionen.
En kort summering av styrkebalansen i början av inbördeskriget i november 1918:
Å ena sidan, en extremt kampvillig arbetarklass. Den hade spritt arbetarråden över hela landet i snabb takt. Men man höll fast vid stora illusioner om sitt tidigare parti, SPD. Detta gjorde det möjligt för dessa förrädare att uppnå det högsta positionerna av ansvar inom råden, som i fallet med Noske i Kiel. De revolutionära organisationerna, Spartakisterna och andra grupper inom vänstern var engagerade i en politisk strid för att ta rollen av att erbjuda en orientering av kampen. De lyfte fram nödvändigheten av att skapa en bro till arbetarklassen i Ryssland; man avslöjade borgarklassens sabotage och manövrar, de förstod den grundläggande rollen hos arbetarråden.
Å andra sidan, den tyska borgarklassen, en extremt erfaren och organiserad härskande klass, medveten om effektiviteten hos sitt huvudsakliga motvapen mot arbetarklassen, SPD. Man tog händelserna i Ryssland i beaktande, man såg klart faran i att fortsätta kriget och det hot som utgjordes av arbetarråden. Hela arbetet av sabotage från SPD:s sida riktades mot att avleda den revolutionära processen in i den borgerliga demokratins bur. För att uppnå detta var man tvungen att attackera på alla fronter: från den mest skvalleraktiga propaganda till den grymmaste repression, genom en hel serie provokationer.
SPD tog därför upp en av revolutionens slagord, ”avsluta kriget”, samtidigt som man talade om ”partienighet” och på så sätt raderade ut minnet av SPD:s nyckelroll i marschen mot kriget. Genom att skriva på fredsfördraget, kunde SPD få bort det som var mest outhärdligt för arbetarklassen, samtidigt som man injicerade den med det demokratiska giftet. För att rättfärdiga detta hittade man en användbar syndabock för kriget och svälten: monarkin och den militära aristokratin.
Men den största faran för borgarklassen förblev arbetarråden och slagordet ”all makt åt sovjeterna” som hade kommit från Ryssland. Återkallbarheten för delegaterna innebar ett verkligt problem för borgarklassen, eftersom det gjorde det möjligt för arbetarråden att konstant förnya och radikalisera sig. Det var därför som råden attackerades av trogna representanter inom SPD, vare sig det var välkända figurer som Noske i Kiel eller Ebert i Berlin. Råden ruttnade inifrån och tömdes på innehåll. Hela syftet med denna manöver var att övertyga råden om att ge upp sin egen makt till förmån för den nyligen formerade konstituerande församlingen. Den nationella rådskongressen som hölls i Berlin den 16 december 1918 var det tydligaste exemplet på detta.
Soldatdelegaterna var överrepresenterade i relation till arbetardelegaterna (1/100 000 soldater, 1/200 000 arbetare), eftersom arbetarna tenderade att ligga långt mer till vänster än soldaterna.
Tillträde till kongressen var förbjudet för den ryska delegationen. Bort med internationalismen!
Tillträde till kongressen var förbjudet för icke arbetare, det vill säga varje medlem representerade sin arbetsplats. Spartakusförbundets medlemmar, inkluderat Luxemburg och Liebknecht, vägrades inträde. Bort med den revolutionära vänstern! Inte ens när 250 000 demonstranter stod utanför dörrarna ändrade sig kongressen.
Med samma logik fick SPD kongressen att rösta för val till den konstituerande församlingen den 19 januari 1919.
Rådssystemet är en provokation mot kapitalismen och dess demokratiska apparat. Borgarklassen var väl medveten om detta. Men man visste också att tiden inte var på deras sida och att bilden av SPD som ett arbetarparti bleknade hela tiden. Man var därför tvungen att påskynda utvecklingen, när proletariatet behövde mogna och växa politiskt.
Parallellt med dessa ideologiska manövrar började Ebert och SPD från den 9 november och framåt att göra hemliga överenskommelser med armén för att krossa revolutionen. Man ökade på provokationer, lögner och rykten för att bereda vägen för en militär konfrontation. Dessa förtalskampanjer riktades framför allt mot Spartakusförbundet, och anklagade dem för ”mord, plundring och uppmaningar till arbetarna att offra sitt blod igen”. Man uppmanade till pogromer mot Luxemburg och Liebknecht. Man skapade en ”vit armé” – Freikorps (frikårerna) – som bestod av soldater som traumatiserats av kriget och som motiverades av blint hat.
Med början den 6 december genomfördes en kraftfull kontrarevolutionär offensiv:
En attack på högkvarteret för Spartakisternas tidning, Die Rote Fahne
Försök att arrestera medlemmar i de verkställande organen för arbetarråden
Ett mordförsök på Liebknecht
Systematiska sammandrabbningar under arbetardemonstrationer
En mediakampanj och militär offensiv mot Folkets Flottdivision som bestod av beväpnade sjömän som hade spelat en viktig roll för att sprida revolutionen och försvara den
Istället för att skrämma proletariatet ökade detta dess ilska. Demonstrationer beväpnades för att försvara sig mot provokationer. Denna klassolidaritet kulminerade i den största demonstrationen sedan den 9 november som hölls den 25 december. Fem dagar senare bildades KPD, Tysklands Kommunistiska Parti, i Berlin.
Än en gång lärde sig borgarklassen kvickt och agerade snabbt. Vid slutet av december 1918 hade man förstått att frontalattacker mot revolutionens stora förgrundsgestalter endast stärkte klassolidariteten. Man försökte istället att accentuera alla rykten och förtalskampanjer, samtidigt som man undvek direkt beväpnade konfrontationer och manövrerade runt mindre välkända personligheter. Så man attackerade Eichhorn, som hade blivit vald till ordförande i soldatkommittén i Berlin och som hade fått ansvar för den lokala polisstyrkan. Han avskedades från sin post och provokationen fick den avsedda effekten. Detta uppfattades omedelbart som en aggressiv handling av Berlins arbetare. De svarade massivt: den 5 januari 1919 gick 150 000 ut på gatan, vilket överraskade även borgarklassen. Men detta kom inte att hindra arbetarklassen från att falla i fällan av ett omoget uppror. Även om rörelsen inte fick stöd från andra delar av Tyskland, där Eichhorn inte var så känd, så kom revolutionära ledare som Pieck och Liebknecht, som drogs med i entusiasmen i rörelsen, att denna kväll att förorda ett väpnat uppror. Detta gick emot besluten från KPD:s kongress och konsekvenserna av denna improvisation var dramatiska: med arbetarna ute på gatorna stannade det vid detta, utan något mål, i den största förvirring. Än värre var att soldaterna vägrade att ta del i upproret, vilket ledde till dess nederlag. När man stod inför denna felaktiga analys och den farliga situation som uppstod, så försvarade Rosa Luxemburg och Leo Jogisches den enda ståndpunkt som kunde förhindra ett blodbad: att fortsätta mobiliseringen genom att beväpna arbetarna och uppmana dem att omringa barackerna tills att soldaterna kom ut i försvar av revolutionen. Denna ståndpunkt byggde på den korrekta analysen att även om de politiska styrkeförhållandena inte var till arbetarklassens fördel i januari 1919, så var de militära styrkeförhållandena det, åtminstone i Berlin.
Men istället för att försöka beväpna arbetarna, så började den ”Revolutionära Kommittén” att förhandla med regeringen, som man just hade deklarerat som avsatt. Från och med nu var tiden inte längre på proletariatets sida utan på kontrarevolutionens.
Den 10 januari begärde KPD att Liebknecht och Pieck skulle avgå från den Revolutionära Kommittén. Men skadan var redan skedd. Därefter följde den blodiga veckan, den så kallade ”Spartakusveckan”. Den ”kommunistiska kuppen” hade avvärjts av ”frihetens och demokratins hjältar”. Den vita terrorn släpptes loss. Frikårerna jagade revolutionärer över hela staden och summariska avrättningar blev systematiska. På kvällen den 15 januari blev Luxemburg och Liebknecht kidnappade och avrättade. I mars 1919 blev det Leo Jogisches tur och hundratalas andra miltanter i den revolutionära vänstern.
Vilken var orsaken till detta dramatiska misslyckande? Händelserna i januari 1919 innehöll alla element som ledde till revolutionens nederlag: å ena sidan en intelligent bourgeoisie, som manövrerade mycket skickligt, å andra sidan en arbetarklass som fortfarande hade stora illusioner om socialdemokratin och ett kommunistparti som var otillräckligt organiserat och saknade en solid programmatisk bas på vilken man kunde utveckla en klar analys över situationen. KPD var något desorienterat, det var nytt och oerfaret (det bestod av många unga kamrater, eftersom de äldre hade dött i kriget eller av repressionen). Man saknade enighet och var oförmögen att ge en klar orientering åt arbetarklassen.
I motsats till bolsjevikpartiet, som hade upprätthållit en organisatorisk kontinuitet sedan 1903 och hade genomlevt erfarenheten från 1905 års revolution och sovjeterna, så hade den revolutionära vänstern i Tyskland efter SPD:s förräderi i augusti 1914 varit tvungna att rekonstruera sig snabbt, i stundens hetta. KPD bildades den 30 december 1918 genom en sammanslagning mellan Spartakusförbundet och Tysklands Internationella Kommunister, IKD. Under denna konferens tog en majoritet av delegaterna tydligt avstånd från deltagande i borgerliga val och förkastade fackföreningarna. Men organisationsfrågan underskattades grovt och hamnade längst ned på listan. Man förstod inte frågan om partiet på den nivå som krävdes av vad som stod på spel.
Denna underskattning av programmatiska frågor kom att resultera i Liebknechts och andras beslut att mana till uppror utan att vänta på en ny analys av partiet, utan en klarsynt metod att bedöma styrkeförhållandena mellan klasserna. Centraliseringen av beslut sågs inte som någon prioritet. Det var dessa svagheter i partiet som kom att få så dramatiska resultat. Vid ett tillfälle var tiden på proletariatets sida. Under några timmar hade balansen ändrats och nu kunde borgarklassen släppa loss den vita terrorn.
Ändå fortsatte strejkerna. Från januari till mars 1919 uppstod masstrejken på ett spektakulärt sätt. Men borgarklassen fortsatte också sitt arbete: avrättningar, förtal, rykten… steg för steg sköljde terrorn över proletariatet. I februari, när massiva strejker bröt ut över hela Tyskland, så kunde inte Berlins proletariat, hjärtat i revolutionen, inte längre ta del, eftersom man krossats i januarinederlaget. När det slutligen återkom till kampen, så var det för sent. Striderna i Berlin och i resten av Tyskland lyckades inte att förenas. Samtidigt hade KPD blivit ”halshugget” och tvingades till illegalitet. Under vågen av strejker mellan februari och april så kunde man inte spela en avgörande roll. Dess röst hade mer eller mindre blivit kvävd av kapitalet. Om KPD hade kunnat avslöja borgarklassens provokation och förhindra att arbetarklassen hamnade i fällan, så skulle rörelsen kunnat ha ett annat förlopp. Arbetarklassen fick därför betala priset för partiets organisatoriska svagheter, ett parti som nu hade blivit måltavla för den mest brutala repression. Överallt hetsades mot kommunister. Kommunikationslinjerna mellan det som var kvar av de centrala organen och de lokala eller regionala delegaterna bröts hela tiden ned. Vid den nationella konferensen den 29 mars 1919, pekade man på att ”de lokala organisationerna är fullproppade med agenter och provokatörer”.
Den tyska revolutionen var framför allt en masstrejksrörelse i arbetarklassen som utvidgades geografiskt och konfronterade kapitalismens barbari med klassolidaritet och återskapade lärdomarna från oktoberrevolutionen 1917 genom bildandet av arbetarråd. Den tyska revolutionen var också en lärdom om nödvändigheten av ett internationellt centraliserat parti, byggt på klara organisatoriska och programmatiska grunder. Utan ett sådant organ kommer inte arbetarklassen att kunna exponera borgarklassens machiavelliska tricks. Men den tyska revolutionen visade också på borgarklassens kapacitet att förena sig mot proletariatet, att använda manövrer, lögner och manipulationer av alla slag. Den var den giftiga stanken av en döende ordning som vägrade att ge upp. Den var den dödliga fällan av illusioner om demokratin och förstörelsen av arbetarråden inifrån.
Fastän händelserna 1919 visade sig avgörande så släcktes inte revolutionens flammor i Tyskland på flera år. Men på den historiska nivån så kom konsekvenserna av detta nederlag att ligga tungt över mänskligheten som helhet: nazismens uppkomst i Tyskland, stalinismen i Ryssland, marschen mot den andra världskriget under antifascismens fanor – dessa mardrömslika händelser kan alla ledas tillbaka till nederlaget för den revolutionära vågen, som mellan 1917 och 1923 skakade den borgerliga ordningen utan att vara förmögen att kullkasta den en gång för alla.
Ändå förblir revolutionen i Tyskland 1918 en källa till inspiration och lärdomar för proletariatets framtida strider. Som Rosa Luxemburg skrev alldeles innan hon mördades av trupper utskickade av socialdemokratin:
Vad visar oss de moderna revolutionernas och hela socialismens historia? Det första uppflammandet av klasskampen i Europa: upproret bland sidenvävarna i Lyon år 1831, slutade med ett svårt nederlag. Chartiströrelsen i England - ett nederlag. Parisproletariatets uppror i juni 1848 slutade med ett förkrossande nederlag. Pariskommunen slutade med ett fruktansvärt nederlag. Hela socialismens väg är - vad beträffar revolutionära strider - kantad med idel nederlag…
Var stod vi i dag utan de nederlag, ur vilka vi hämtat historisk erfarenhet, insikt, makt och idealism! Vi bygger i dag, då vi står omedelbart inför slutstriden i proletariatets klasskamp, direkt på dessa nederlag, som vi inte kunnat vara utan, de nederlag, som vart och ett skapat en del av vår kraft och målmedvetenhet…
Revolutionerna har hittills berett oss idel nederlag, men dessa oundvikliga nederlag utgör lika många garantier för den kommande slutsegern…
Men på ett villkor! Frågan är, under vilka omständigheter vi lidit de respektive nederlagen
"Ordning härskar i Berlin!" Ni slöa hantlangare! Er "ordning" är byggd på lösan sand. Redan i morgon skall revolutionen åter rasera den och till er förskräckelse förkunna med klang av basuner: jag var, jag är, jag blir!
Internationella Kommunistiska Strömningen, november 2018.
En av de mest populära banderollerna under klimatprotesterna hade påskriften ”SYSTEMFÖRÄNDRING, INTE KLIMATFÖRÄNDRING”.
Det finns ingen tvekan om att det nuvarande systemet leder mänskligheten i riktning mot en miljökatastrof. De konkreta bevisen för detta blir allt mer tydliga dag för dag: allt mer hälsovådliga värmeböljor, skogsbränder av en aldrig tidigare skådad omfattning, smältande glaciärer, översvämningar, utrotning av djurarter – där utrotningen av den mänskliga arten är den logiska slutpunkten. Även om den globala uppvärmningen inte skulle finnas, så skulle marken, luften floderna och haven fortsatt vara förgiftade och livlösa.
Det är inte svårt att förstå att så många människor, framför allt så många unga människor som ställs inför en hotfull framtid, har en stark oro för situationen och vill göra något åt den.
Den våg av protester som har arrangerats av Youth for Climate, Extinction Rebellion, olika miljöpartier och partier på vänsterkanten lyfts fram som en väg framåt. Men, de som idag följer deras initiativ bör fråga sig varför dessa protester stöds av dem som styr över och försvarar det nuvarande systemet? Varför bjuds Greta in för att tala inför parlament, regeringar och FN?
Självfallet baktalar sådana som Trump, Bolsonaro eller Farage ständigt Greta och ”eko-krigarna”. De påstår att klimatförändringarna är en bluff och att åtgärderna för att stoppa miljöförstöringen är ett hot mot den ekonomiska tillväxten, framför allt i sektorer som bilindustrin och fossila bränslen. De är de skamlösa försvararna av den kapitalistiska profiten. Men vad säger man om Merkel, Macron, Corbyn, Alexandra Ocasio-Cortez och andra som har hyllat klimatprotesterna: är de inte i samma utsträckning en del av det nuvarande systemet?
Många av dem som tar del i de nuvarande protesterna kan hålla med om att rötterna till miljöförstöringen finns inneboende i systemet och att detta system är kapitalismen Men organisationerna bakom protesterna och politikerna som trumpetar ut sitt hycklande stöd för dem, försvarar en politik som döljer kapitalismens verkliga natur.
Fundera på ett av de program som de mer radikala bland dessa politiker lägger fram: den så kallade ”Green New Deal”. Det erbjuder oss ett paket av åtgärder som ska vidtas av de existerande staterna och kräver massiva kapitalinvesteringar för att utveckla industrier ”utan utsläpp” som man tänker sig ska göra en god profit. Med andra ord så agerar man inom det kapitalistiska systemets ramar. Precis som med New Deal under 1930-talet, så är målet att rädda kapitalismen i nödens stund, inte ersätta den.
Kapitalismen försvinner inte om den skulle styras av statsbyråkrater istället för privata ägare, eller om den skulle skaffa sig en ”grön” image.
Kapitalismen är en världsomspännande relation mellan klasser, baserad på utsugningen av lönearbete och produktion för att sälja och realisera profit. Den konstanta kampen för marknadsandelar leder till en skoningslös kamp för att kunna dominera världsmarknaden. Denna kamp kräver att varje nationellt kapital måste expandera eller dö. En kapitalism som inte längre försöker skapa utrymme för att expandera överallt på jordklotet kan inte existera. På samma sätt är kapitalismen helt oförmögen att samarbeta på en global nivå för att svara upp till den ekologiska krisen, vilket de tydliga sammanbrotten för alla olika klimatmöten är ett tydligt bevis på.
Jakten på profit, som inte har något att göra med mänskliga behov, är grunden till exploateringen av naturen och så har det varit sedan kapitalismens barndom. Men kapitalismen har en historia och under de senaste hundra åren har den upphört att vara en faktor för framsteg och har kastats ned i en djupgående historisk kris. Det är en civilisation i förfall, eftersom dess ekonomiska bas som tillåts växa obehindrat skapar överproduktionskriser som tenderar att bli permanenta. Det som världskrigen och det ”kalla kriget” under 1900-talet har visat är att denna process av förfall endast kan förstärka kapitalets drift mot destruktion. Redan innan den globala massakern på naturen blev uppenbar, hotade kapitalismen att utradera mänskligheten genom sina oupphörliga imperialistiska konfrontationer och krig, vilka fortsätter än idag över en stor delar av planeten, från Nordafrika och Mellanöstern till Pakistan och Indien. Dessa konflikter kan bara bli värre genom den ekologiska krisen då nationalstaterna kämpar om minskade naturresurser, medan kapplöpningen för att producera allt fler mardrömslika vapen – och framför allt använda dem – innebär en ytterligare förstörelse och nedsmutsning av planeten. Denna oheliga kombination av kapitalistisk förödelse gör redan idag delar av planeten obeboeliga och tvingar miljoner att bli flyktingar.
Detta system kan inte överkomma den ekonomiska krisen , den ekologiska krisen eller utvecklingen mot krig.
Det är därför en villfarelse att kräva att värdens regeringar ska ”göra gemensam sak” och göra något för att rädda planeten – ett krav som läggs fram av alla de grupper som organiserar de nuvarande demonstrationerna och protesterna. Det enda hoppet för mänskligheten ligger i att det nuvarande systemet förstörs och att ett nytt samhällssystem skapas. Vi kallar detta kommunism – ett världsomspännande mänskligt samhälle utan nationsstater, utan utsugning av arbete, utan marknader och pengar, där all produktion planeras på global skala, med det enda målet att tillfredsställa mänskliga behov. Detta samhälle har ingenting gemensamt med den statligt styrda kapitalism vi ser i länder som Kina, Nordkorea eller Kuba, eller i den tidigare Sovjetunionen.
En autentisk kommunism är den enda grunden för att etablera en ny relation mellan mänskligheten och resten av naturen. Den är inte en utopi, Den är möjlig eftersom kapitalismen har skapat dess materiella grundvalar: utvecklingen av vetenskap och teknologi, vilken kan befrias från de förvrängningar som finns i det nuvarande systemet och den globala samordningen av all produktiv aktivitet, som kan befrias från kapitalistisk konkurrens och nationella motsättningar.
Men framför allt är den möjlig eftersom kapitalismen baseras på formeringen av en klass som inte har något att förlora utom sina bojor, en klass vars intresse är att både stå emot utsugningen och kullkasta den; den internationella arbetarklassen, proletariatet i alla länder. Detta är en klass som inte bara innefattar de som är utsugna på arbetsplatserna utan också de som studerar för att hitta en plats på arbetsmarknaden och de arbetslösa, som kastats ut på sophögen.
Det är i synnerhet här som ideologin bakom klimatprotesterna försöker förhindra oss från att förstå hur vi ska kämpa mot detta system. Man säger till exempel att värden ser ut som den gör eftersom den ”äldre generationen” blivit van vid att konsumera för mycket. Men att tala om generationer ”i allmänhet” döljer det faktum att, igår och idag, problemet handlar om en uppdelning av samhället i två huvudsakliga klasser, en, borgarklassen eller den kapitalistiska klassen, som har all makt och en mycket större klass som är utsugen och fråntagen all makt och inflytande, även i de mest ”demokratiska” länderna. Det är kapitalismens opersonliga mekanismer som har skapat den nuvarande situationen, inte något personligt beteende hos individer eller någon girighet hos tidigare generationer.
Det samma gäller allt tal om att ”folket” eller medborgarna är de, som kan rädda världen. Detta är meningslösa kategorier som försöker dölja antagonistiska klassintressen. Vägen ut ur ett system som inte kan existera utan att en klass utsuger en annan, kan bara realiseras genom ett återupptagande av klasskampen, som börjar med att arbetarklassen försvarar sina mest basala intressen mot attackerna på arbets- och levnadsvillkor som påtvingas dem av alla regeringar och företagsledare som svar på den ekonomiska krisen – attacker som också allt mer rättfärdigas i namn av att skydda miljön. Detta är det enda sätt som arbetarklassen kan utveckla en känsla av sin egen existens, mot alla lögner som säger att arbetarklassen redan är en utdöd art. Detta är grunden för att klasskampen kan sammankoppla den ekonomiska och politiska dimensionen – att påvisa sambandet mellan den ekonomiska krisen, krig och ekologisk förstörelse och att förstå, att endast en världsomspännande revolution kan övervinna detta.
Under uppmarschen till det Första världskriget marscherade tusentals i pacifistiska demonstrationer. De uppmuntrades av de ”demokratiska” härskande klasserna eftersom detta spred en illusion att man kunde leva i en fredlig kapitalism. Idag är den vitt spridda illusionen, att det är möjligt med en grön kapitalism. Än en gång: pacifismen, med dess appell till alla goda människor, dolde det faktum att endast klasskampen kan stå emot kriget – vilket man visade 1917-18 när den ryska och tyska revolutionen tvingade världens härskare att få ett snabbt slut på kriget. Pacifismen har aldrig förhindrat några krig och de nuvarande ekologiska kampanjerna, genom att man lägger fram falska lösningar på klimatfrågan, måste förstås som ett verkligt hinder för dess verkliga lösning.
Internationella Kommunistiska Strömningen, den 27 augusti 2019.
Den 4 November 1918 gjorde matroserna i Kiel på den tyska östersjökusten myteri och vägrade lyda order om att mobilisera sig för ytterliggare ett lönlöst sjöslag. Inför hotet om en brutal repression mot matroserna svarade arbetarna i Kiel med en massiv strejkrörelse. Inom ett par dagar så uppstod beväpnade arbetar och soldatråd över hela Tyskland. Denna revolt innebar slutet på den imperialistiska slakten. Världens borgarklass som bekämpat varann under fyra långa år, enade sig nu för att möta det ännu större hotet spridningen av den proletära revolutionen från Ryssland till de mest industrialiserade länderna i Europa. I december kom de revolutionära grupperna som hade motsatt sig kriget samman i Tysklands kommunist parti (KPD), som stod för borgarklassens störtande och den politiska makten till råden.
Tyskland var scenen för en hel serie av klasskonfrontationer under de kommande 5 åren. Men förhoppningen att ett Sovjet Tyskland skulle isoleringen av den proletära fästningen i Ryssland infriades aldrig. De tyska arbetarna stod inför en mycket sofistikerad härskande klass än sina ryska kamrater, en borgarklass som visade sig vara väldigt skicklig i att avleda revolutionen mot falska mål och genom att besegra de olika proletära bastionerna av mtstånd en och en.
Alltså så fort hotet från revolutionen tog form så förstod borgarklassen behovet av att göra sig av med kejsaren, få ett slut på kriget, och kalla på de lojala tjänsterna från ”arbetarpartiet” den tyska socialdemokratin vars majoritet redan hade tjänat den härskande klassen genom att kraftfullt stödja den tyska krigsansträngningen. Den tyska socialdemokratin åtnjöt fortfarande ett stort förtroende inom stora delar av den tyska arbetarklassen. Detta gjorde det möjligt för dem att verka inom råden med syftet att övertyga dem om att lämna över makten till den nya ”demokratiska” kapitalistiska staten. Borgarklassen förstod också behovet av att provocera fram omogna dåligt förberedda uppror av olika sektorer av arbetarklassen – en strategi som genomfördes med tragiska följder i Berlin i januari 1919 ledde till en massaker på tusentals arbetare och revolutionärer som Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht.
Nederlaget för revolutionen i Tyskland och det faktum att den revolutionära vågen bryts upp och dör ut i flera andra länder, skulle komma att få katastrofala konsekvenser männskligheten, degeneringen och nederlaget för den ryska revolutionen, framväxten av stalinism och nazism och marschen mot det imperialistiska andra världskriget.
Hundra år senare har den tyska revolutionen nästan helt skrivits ut ur historien. Det är fortfarande i våra härskare intresse att framställa ryska revolutionen som en strikt rysk affär. För att försöka hävda att världsrevolutionen var och är en fåfäng dröm. När den tyska revolutionen visar att den förvisso var en möjlighet, trots dess nederlag. Det är upp till oss att dra lärdomarna från denna historiska händelse för de för arbetarklassens framtida revolutionära rörelse. Detta kommer att vara fokus för detta möte
Länkar
[1] https://sv.internationalism.org/tag/2/50/iks-online
[2] https://perso.telecom-paristech.fr/jld/
[3] https://sv.internationalism.org/tag/11/250/kongressresolutioner
[4] http://www.epoca.eu/index.php/Outreach/RUG
[5] https://sv.internationalism.org/tag/4/116/miljoe
[6] https://sv.internationalism.org/files/sv/int_flygblad.pdf
[7] https://sv.internationalism.org/tag/12/318/klasskampen
[8] https://sv.internationalism.org/tag/5/148/grekland
[9] https://sv.internationalism.org/files/sv/flygblad_0.pdf
[10] https://www.theguardian.com/world/2013/may/16/egypt-worst-economic-crisis-1930s
[11] https://www.libcom.org/forums/news/we-can-smell-tear-gas-rio-taksim-tahrir-29062013
[12] https://sv.internationalism.org/tag/12/269/mellanoestern
[13] https://en.internationalism.org/book/export/html/705
[14] https://fr.internationalism.org/icconline/2006_ficci
[15] https://en.internationalism.org/worldrevolution/200412/678/revolutionary-organisations-struggle-against-provocation-and-slander
[16] https://tendanceclaire.org/breve.php?id=655
[17] https://tendanceclaire.org/breve.php?id=2058
[18] https://tendanceclaire.org/breve.php?id=7197
[19] https://sv.internationalism.org/internationalistisk-journal/200605/78/anteckningar-fran-studentkampen-i-frankrike
[20] https://sv.internationalism.org/tag/12/259/den-amerikanska-borgarklassen-politiska-liv
[21] https://sv.internationalism.org/tag/12/260/valen
[22] https://sv.internationalism.org/tag/12/262/situationen-i-storbritannien
[23] https://sv.internationalism.org/tag/4/114/soenderfall
[24] https://sv.internationalism.org/internationell-revolution/201610/256/till-fragan-om-populismen
[25] https://en.internationalism.org/international-review/201608/14087/brexit-trump-setbacks-ruling-class-nothing-good-proletariat
[26] https://en.internationalism.org/icconline/201610/14149/trump-v-clinton-nothing-bad-choices-bourgeoisie-and-proletariat
[27] https://en.internationalism.org/international-review/201608/14086/question-populism
[28] https://www.vox.com/policy-and-politics/2016/11/9/13573904/voter-turnout-2016-donald-trump
[29] https://en.internationalism.org/ir/101_bilan.htm
[30] https://sv.internationalism.org/tag/5/168/usa
[31] https://world.internationalism.org
[32] mailto:[email protected]
[33] https://sv.internationalism.org/internationell-revolution/201006/230/iks-online-2010
[34] https://en.internationalism.org/icconline/201809/16578/capitalism-and-climate-change-more-evidence-growing-disaster
[35] https://en.internationalism.org/wr/317/eco-disaster
[36] http://www.internationalism.org
[37] https://sv.internationalism.org/tag/11/253/offentliga-moeten
[38] https://sv.internationalism.org/tag/8/196/kommunistiska-vaenstern
[39] https://sv.internationalism.org/tag/3/96/den-proletaera-revolutionen
[40] https://sv.internationalism.org/tag/2/72/2000-talet