I slutet av maj 2009 höll IKS sin 18 internationella kongress. Som vi alltid har gjort tidigare, vilket är en tradition inom arbetarrörelsen, så presenterar vi för våra läsare de huvudsakliga diskussionerna under denna kongress, eftersom de inte bara är en intern affär, utan rör hela arbetarklassen.
Den resolution om IKS aktiviteter som antogs av kongressen slog fast följande:
”Accelereringen av den historiska situationen, på en aldrig tidigare skådad nivå i arbetarrörelsens historia, karakteriseras av en samverkan utan de två följande faktorerna:
en spridning av den mest allvarliga öppna krisen i kapitalismens historia, i kombination med ett förvärrande av de inter-imperialistiska spänningarna, och, sedan 2003, en långsam men stegvis utveckling av både djupet och omfattningen av en medvetandeutveckling inom arbetarklassen;
en utveckling av en internationalistisk miljö av grupper, som är särskilt tydlig i länderna i kapitalismens periferi.
Denna utveckling lyfter upp IKS politiska ansvar till en ny nivå, och ställer de högsta krav, vad gäller en teoretisk/politisk analys och ett deltagande i klasskampen, liksom ett arbete mot de nya grupper och individer som söker en politisk klarhet.”
Den balansräkning som vi kan göra upp efter vår organisations 18 kongress måste måste därför baseras på vår kapacitet att leva upp till detta ansvar.
För en verkligt seriös kommunistisk organisation, är det alltid en delikat fråga att proklamera att den ena eller andra aspekten av dess aktiviteter har varit en succé. Av flera skäl.
För det första, därför att kapaciteten, hos en organisation som kämpar för en kommunistisk revolution inte kan bedömas på kort sikt, utan endast långsiktigt. Dess roll är att, samtidigt som man är förankrad i den dagliga historiska verkligheten, inte så mycket att utöva inflytande på den omedelbara verkligheten – åtminstone inte i stor skala, utan att förbereda sig för den framtida händelseutvecklingen.
För det andra, därför att det för en sådan organisations medlemmar, alltid finns en fara av att måla allt i rosenrött, eller att vara allt för överseende med svagheterna i det kollektiv som man har ägnat så pass mycket energi, och som man ständigt är förpliktigade att försvara, mot alla attacker som man utsätts för, dolt eller öppet, av alla kapitalismens försvarare. Historien kan ge oss många exempel på militanter, övertygade om den kommunistiska saken som på grund av en ”parti-patriotism” inte har kunnat se svagheter, glidningar och även förräderier av deras organisation. Idag kan man se, hos de som försvarar ett kommunistiskt perspektiv, en hel del som anser att deras grupp, vars medlemmar ofta kan räknas på ena handens fingrar, är det enda riktiga ”internationella kommunistiska partiet”, den organisation som i framtiden massorna kommer att samlas kring, och som, döv för all kritik och debatt, anser att andra grupper i den proletära miljön är bedragare.
Medvetna om faran i den här typen av illusioner, och med en nödvändig försiktighet, så kan vi fortfarande slå fast att IKS 18 kongress kunde leva upp till det ansvar som beskrivits ovan, och skapade förutsättningarna för oss att fortsätta på rätt väg.
Vi kan inte här gå in på alla skäl som gör att vi kan slå fast detta. Vi vill bara understryka de viktigaste:
det faktum att kongressen började sitt arbete med att ratifiera integrationen av två nya sektioner, på Filippinerna och i Turkiet;
närvaron på kongressen av fyra grupper från den internationalistiska miljön;
den öppna attityden gentemot grupper utanför vår organisation, vilket särskilt illustrerades av närvaron av dessa grupper;
kongressens vilja att klarsynt ta sig an de svårigheter och svagheter som vår organisation måste överkomma;
den solidariska och entusiastiska anda som kännetecknade kongressen.
I vår press har vi redan redogjort för integrationen av två nya IKS-sektioner i Filippinerna och Turkiet (kongressens ansvar var att bekräfta beslutet att integrera dem, som togs av vårt centrala organ i början av 2009).1
Som vi skrev då: ”Integrationen av dessa två nya sektioner kommer på ett avgörande sätt att öka IKS geografiska spridning”. Vi tog även upp två punkter kring dessa integrationer:
att de inte är resultatet av en snabb ”rekrytering”, vilket är det sätt som trotskister, och tyvärr också vissa grupper i det proletära lägret arbetar på. De är, liksom praktiken är inom IKS, ett resultat av ett långvarigt arbete av diskussioner under flera år med kamraterna i EKS i Turkiet och Internasyonalismo på Filippinerna;
de innebär ett tydligt tillbakavisande av anklagelserna om ”eurocentrism” som har riktats mot vår organisation.
En integration av två nya sektioner är inte något som sker särskilt frekvent inom vår organisation. Den senaste integrationen av en ny sektion ägde rum 1995 i och med integrationen av sektionen i Schweiz. Det är därför som de två nya sektionernas ankomst (som skedde kort efter att vi konstituerat en grupp i Brasilien 2007) uppfattades som mycket viktig och positiv för alla IKS medlemmar. Detta bekräftar både den analys som vår organisation har lagt fram under flera år vad gäller den potential som finns i utvecklandet av klassmedvetandet i den nuvarande historiska situationen, och giltigheten i den politik som vi har antagit gentemot de grupper och individer som rör sig i riktning mot revolutionära ståndpunkter. Detta faktum var än mer tydligt i och med att fyra grupper ur den internationalistiska miljön var närvarande på kongressen.
I den utvärdering som gjordes efter vår förra internationella kongress, underströk vi betydelsen av det faktum att, för första gången på flera årtionden, fyra grupper från den internationalistiska miljön, från Brasilien, Korea, Filippinerna och Turkiet deltog. Även denna gång var fyra grupper närvarande. Men det var inte samma grupper som deltog vid förra kongressen, eftersom två av de grupper som var närvarande då, nu hade blivit medlemmar av IKS, och vi kunde nu välkomna två nya grupper: en annan grupp från Korea och en grupp från Centralamerika (Nicaragua och Costa Rica): LECO (Liga por la Emanicipacion de la Clase Obrera) som hade deltagit i det ”möte för internationalistiska kommunister) som ägt rum i Latinamerika, ett initiativ av IKS och OPOP, den internationalistiska grupp i Brasilien som vi har upprätthållit kamratliga och mycket positiva relationer med under flera år.2 Denna grupp var än en gång närvarande vid vår kongress. Andra grupper som deltog vid mötet i Latinamerika var också inbjudna till vår kongress men var förhindrade att delta, eftersom Europa mer och mer börjar bli ett fort som stänger ute människor som inte är födda i de allt mer fåtaliga ”rika länderna”.
Närvaron av grupper i den internationalistiska miljön var ett mycket viktigt element i att kongressen var så framgångsrik och, i synnerhet, i det diskussionsklimat som rådde under kongressen. Kamraterna från dessa grupper uppvisade en varm och kamratlig hållning gentemot kamraterna i vår organisation, och tog upp flera frågor, särskilt vad gällde den ekonomiska krisen, på sätt som vi inte är riktigt vana vid i våra egna debatter, något som kom att stimulera en reflexion inom vår organisation.
Slutligen innebar närvaron av dessa kamrater ytterligare ett steg i den process av att öppna upp sig mot omvärlden, som IKS har haft som ett av sina huvudsakliga mål under de senaste åren – att öppna sig både mot andra proletära grupper och mot individer som rör sig i riktning mot kommunistiska ståndpunkter. Det är mycket svårare att falla i fällan av att bekräfta oss själva på olika sätt när vi har kamrater som står utanför vår organisation närvarande på ett möte. Denna process av öppnande utåt manifesterar sig också i våra reflexioner och ämnesval, speciellt med avseende på forskning och upptäckter inom vetenskapen3 Detta illustrerades på en konkret nivå av att en medlem av vetenskapssamhället var inbjuden till en av kongressens sessioner.
För att högtidlighålla ”Darwin-året” på vårt eget sätt, och för att ge utrymme för en utveckling inom IKS av ett ökande intresse för vetenskapliga frågor, bjöd vi in en forskare som är specialiserad på språkets utveckling (författare till boken Why we talk: the evolutionary origins of language, utgiven av Oxford University Press) gjorde en presentation av sitt arbete inför kongressen, vilket tydligt har en darwinistisk utgångspunkt. Jean-Louis Desalles4 originella reflektioner om språket, dess roll i utvecklingen av sociala band och solidaritet hos människan, har en koppling till de diskussioner som har förts inom IKS , och som fortfarande pågår, om etik och debattkultur. Efter denne forskares presentation följde en debatt som vi var tvungna att tidsbegränsa, men som skulle ha kunnat pågå i flera timmar, eftersom de frågor som togs upp väckte ett passionerat intresse hos de närvarande kamraterna.
Vi vill verkligen tacka Jean-Louis Desalles, som, även om han inte delar våra politiska ståndpunkter, kunde ägna sin tid åt att berika den vetenskapliga reflexionen inom vår organisation. Vi vill också välkomna de mycket varma och vänliga svar som han gav till de frågor och invändningar som restes av IKS militanter.
Kongressens innebar även att vi undersökte de klassiska punkter som vi alltid tar upp på våra internationella kongresser:
analysen av den internationella situationen;
organisationens liv och aktiviteter.
Resolutionen om den internationella situationen, som vi publicerar tillsammans med denna introduktion, är en slags syntes av diskussionerna på kongressen om det nuvarande världsläget. Självfallet kan den inte ta upp alla aspekter som togs upp i dessa diskussioner (varken vid kongressen eller i de förberedande rapporterna). Den har tre huvudsakliga teman:
att förstå de bakomliggande orsakerna, och vad som står på spel i den nuvarande, oförutsedda situationen av förvärrad ekonomisk kris i det kapitalistiska systemet, inför alla mystifikationer som läggs fram som förklaringar utav systemets försvarare;
att förstå den verkliga betydelsen för de imperialistiska konflikterna av demokraten Barack Obamas tillträde som president i världens ledande stormakt, eftersom detta har presenterats som ett nytt element i dessa konflikter, och ett hopp om att dessa ska försvagas;
att visa på perspektiven för klasskampen, särskilt de förutsättningar som skapas av de brutala attacker som proletariatet ställs inför, som ett resultat av den våldsamma ekonomiska krisen.
När det gäller den första aspekten, så är det viktigt att betona följande, för att förstå vad som står på spel i den nuvarande krisen för kapitalismen:
”Den nuvarande krisen är den mest allvarliga som systemet har varit med om sedan den stora depressionen som påbörjades 1929...Därför är det inte finanskrisen som ligger till grund för den nuvarande recessionen. Tvärtom illustrerar finanskrisen endast det faktum att flykten in i en massiv skuldsättning, vilket gjorde det möjligt att komma över överproduktionen, inte kund fortgå i det oändliga...I verkligheten är perspektivet nu, även om inte det kapitalistiska systemet kommer att kollapsa som ett korthus, att systemet sjunker djupare och djupare ned i en historisk återvändsgränd, att man kastas djupare ned i de konvulsioner som drabbar det idag”.
Självfallet kunde inte denna kongress ge ett definitivt svar på alla de frågor som restes när det gäller kapitalismens nuvarande kris. Å ena sida, eftersom för varje dag som går ställs inför nya följdverkningar av krisen, vilket tvingar revolutionärer att noggrant följa situationen och att fortsätta diskutera betydelsen av dessa nya element. Å andra sidan, eftersom vår organisation inte är homogen vad gäller vissa aspekter av analysen av krisen. Detta är inte, enligt vårt synsätt, något tecken på svaghet inom IKS. I hela arbetarrörelsen historia, har det ägt rum debatter inom en marxistisk ram kring frågan om det kapitalistiska systemets historiska kris. IKS har nyligen publicerat vissa aspekter av den interna debatten i denna fråga,5 då vi inte ser dessa debatter som någon privat egendom för vår organisation utan hör till arbetarklassen i dess helhet. Därutöver uppmanar resolutionen om perspektiven för vår organisations aktiviteter, som antogs av kongressen, till en utveckling av debatten om andra aspekter av analysen av krisen, så att IKS kan stå så väl rustade som möjligt för att kunna ge tydliga svar på de frågor som ställs inför arbetarklassen och de individer som gett sig in i kampen för att kullkasta det kapitalistiska systemet.
Vad gäller det ”nya element” som valet av Obama har inneburit, så svarar resolutionen mycket tydligt att:
”Det perspektiv som väntar världen efter att Obama valts till president för världens mäktigaste supermakt är inte i grunden olikt det som varit aktuellt fram till nu: fortsatta konfrontationer mellan första eller andrarangsstater, fortsatta barbariska krig som innebär allt mer tragiska konsekvenser (svält, epidemier, massiva folkförflyttningar) för de befolkningar som lever i olika konflikthärdar”.
Till slut, vad gäller perspektivet för klasskampen så försökte resolutionen, liksom diskussionen på kongressen, att utvärdera den påverkan som den brutala försämringen av krisen har haft:
”Den anmärkningsvärda fördjupningen av kapitalismens kris idag innebär självfallet ett mycket viktigt element i utvecklingen av arbetarklassens kamp. Vid just denna tidpunkt, i alla världens länder, ställs arbetare inför massiva nedläggningar, med en ofrånkomlig ökning av arbetslösheten. På ett extremt konkret sätt, något som man känner i ”märg och ben”, upplever proletariatet kapitalismens oförmåga att kunna ens ge grunden till ett anständigt liv för de arbetare man exploaterar. Det är än mer tydligt att man allt mindre är kapabel att erbjuda någon framtid till nya generationer av arbetarklassen, vilket innebär en faktor av oro och förtvivlan inte bara för dem, utan för deras föräldrar. Därför mognar förutsättningarna för idén, om att systemet måste besegras, att utvecklas på en allt mer betydelsefull nivå inom arbetarklassen. Men det är inte tillräckligt för arbetarklassen att förstå, att det kapitalistiska systemet befinner sig i en återvändsgränd, att det måste ge plats för ett annat samhälle, för att man ska kunna ta upp ett revolutionärt perspektiv. Den måste också ha en övertygelse om att detta perspektiv är möjligt, och att man har styrkan att genomföra det... För att medvetandet om att det är möjligt med en kommunistisk revolution ska kunna nå ett genomslag inom arbetarklassen, så måste denna uppnå självförtroende om sin egen styrka, och detta sker genom en utveckling av massiva strider. De kraftiga attacker som man nu ställs inför på en internationell skala utgör den objektiva grundvalen för dessa strider. Men formen som dessa attacker tar sig idag, genom massiva nedläggningar, är inte något som är till fördel för att sådana rörelser ska uppstå... Det är därför som det faktum att, under den kommande perioden, vi inte kommer att kunna se ett storskaligt svar från arbetarklassens sida på attackerna, inte får låta oss tro att man har gett upp kampen till försvar för sina intressen. Det är först under en senare period som vi kommer att kunna se en utveckling av massiva arbetarstrider”.
En rapport presenterades om de viktigaste ståndpunkter som förts fram i den diskussion som ägt rum inom IKS. Ett viktigt fokus i dessa diskussioner de senaste två åren har varit den ekonomiska frågan – denna artikel har redan refererat till de olika skillnader som denna fråga har gett upphov till.
Ett annat fokus för våra diskussioner har varit frågan om den mänskliga naturen, som har gett upphov till en animerad debatt, som har inneburit många och omfattande bidrag. Denna debatt, som är långt ifrån avslutad, har visat att vi generellt är överens med de orienteringstexter som publicerats i International Review - ”confidence and solidarity in the struggle of the proletariat” (111), ”Marxism and Ethics” (127) och ”The culture of debate: a weapon in the class struggle” (131). Så snart dessa diskussioner är slutförda, kommer de att publiceras externt, i överensstämmelse med arbetarrörelsens traditioner. Vi kan dock notera ett senkommet uttryck för grundläggande kritik av dessa tre texter från en kamrat i vår sektion i Belgien och Holland (”senkommet” med avseende på publiceringen av dessa texter, eftersom de har förelegat i vår press under flera år nu), som anser att de inte är marxistiska (se nedan).
När det gäller organisationens liv och aktiviteter, så gjorde kongressen en positiv värdering av den föregående perioden, trots ett antal svagheter:
”Balansräkningen för de senaste två årens aktiviteter visar på en politisk vitalitet hos IKS, dess förmåga att vara i fas med den historiska situationen, att vara öppen och vara en aktiv faktor i utvecklingen av klassmedvetandet, dess vilja att delta i initiativ för gemensamt arbete med andra revolutionärer... På nivån av organisationens interna liv är balansen över aktiviteterna också positiv, trots de verkliga svårigheter som finns, huvudsakligen på den organisatoriska nivån, och i mindre utsträckning, på nivån av centralisering” (Resolution om aktiviteter)
Kongressen ägnade delar av sin diskussion åt att undersöka de organisatoriska svårigheter som fortfarande finns inom IKS. Dessa är inte specifika för vår organisation utan drabbar alla organisationer i arbetarrörelsen, vilka ständigt konfronterar trycket från den dominerande borgerliga ideologin. Den verkliga styrkan hos dessa organisationer har alltid varit att konfrontera detta tryck på ett klarsynt sätt, i syfte att försöka bekämpa det, vilket särskilt var fallet med Bolsjevikpartiet. Detta var den anda som genomsyrade kongressens diskussioner kring denna fråga.
En av de frågor som särskilt diskuterades var de svårigheter som drabbat vår sektion i Belgien och Holland, där ett litet antal militanter nyligen lämnade organisationen, till stor del på grund av de attacker som förts fram av kamrat M. Under en tid har denne kamrat anklagat vår organisation, särskilt det centrala organets permanenta kommission, för att vända ryggen till en debattkultur, något som diskuterades utförligt vid en tidigare kongress6 och som vi ser som nödvändig för att varje revolutionär organisation ska kunna leva upp till sitt ansvar. Kamrat M., som försvarade en minoritetsståndpunkt vad gäller analysen av den ekonomiska krisen, ansåg sig vara offer för ”utestängning” och kände att hans ståndpunkter blev öppen diskrediterade av IKS, som inte var förmöget att diskutera dem. På grund av dessa anklagelser, beslöt IKS centrala organ att sätta upp en undersökningskommission, vars tre medlemmar valdes ut av kamrat M själv, och som efter flera månaders intervjuer och efter att ha gått igenom hundratals sidor av dokument, kom till slutsatsen att detta inte var fallet. Kongressen kunde bara beklaga att kamrat M liksom några andra kamrater som följde honom inte ville vänta på att denna kommission kunde dra sina slutsatser innan man bestämde sig för att lämna IKS.
Faktum är att kongressen var förmögen att se, speciellt i diskussionen om våra interna debatter, att det fanns en verklig vilja i vår organisation att utveckla en verklig debattkultur. Detta noterades inte bara av IKS militanter, utan även av delegater från andra organisationer:
”IKS och dess militanters debattkultur är mycket imponerande. När jag är åter i Korea, kommer jag att dela med mig av dessa erfarenheter till mina kamrater där” (en av de koreanska grupperna)
”Kongressen har inneburit en viktig möjlighet för mig att klargöra mina ståndpunkter i flera av diskussionerna. Jag möttes av en verklig debattkultur. Jag känner att jag måste utveckla relationerna mellan min grupp och IKS, och mitt mål är att göra detta. Jag hoppas att vi i framtiden kommer att kunna arbeta gemensamt för ett kommunistiskt samhälle”(den andra koreanska gruppen)7
IKS ägnar sig inte åt att praktisera debattkultur vart annat år när vi håller våra internationella kongresser. Som det inlägg som OPOP:s delegation gjorde i diskussionen om den ekonomiska krisen, så är det en del av en fortgående relation mellan våra två organisationer. Denna relation kan bara bli starkare, trots skillnader i olika frågor, såsom analysen av den ekonomiska krisen.
”I OPOP:s namn vill jag markera betydelsen av denna kongress. För OPOP är IKS en systerorganisation, liksom Lenins parti i förhållande till Luxemburgs. Detta betyder att det finns en hel rad olika ståndpunkter och teoretiska uppfattningar, men att det framför allt finns en programmatisk enighet när det gäller nödvändigheten av ett revolutionärt störtande av borgarklassen, och etablerandet av proletariatets diktatur, en expropriation av borgarklassen och kapitalet”.
Den andra svårigheten som nämns i aktivitetsresolutionen gäller frågan om centralisering. Det är med målet att överkomma dessa svårigheter som kongressen diskuterade en mer allmän text om frågan om centralisering. Denna diskussion, som var nyttig även för det ”gamla gardet” i vår organisation för att bekräfta och precisera den kommunistiska uppfattningen av denna fråga, var särskilt viktig för de nya kamrater och sektioner som nyligen gått med i IKS.
En av de mest betydelsefulla inslagen under den 18:e kongressen, var närvaron av ”nya ansikten”, något som de ”gamla” kamraterna noterade med ett visst mått av överraskning. Bland dessa ”nya ansikten” var den yngre generationen speciellt väl representerad.
Närvaron av ett stort antal yngre människor vid kongressen var en faktor som bidrog till dynamik och entusiasm. I motsats till den borgerliga medieapparaten ägnar sig inte IKS åt någon ungdomskult, men det faktum att en ny generation har kommit till vår organisation – samtidigt som de flesta av de delegater som kom från andra grupper också var unga – är extremt viktigt för perspektivet av en proletär revolution. Likt isbergen, är denna den synliga toppen av en djupgående process av medvetandeutveckling i världens arbetarklass. På samma gång möjliggör detta en förstärkning av de existerande kommunistiska krafterna. Som resolutionen om den internationella situationen, som antogs på kongressen, beskriver det:
”Vägen mot en revolutionär kamp och ett störtande av kapitalismen är lång och svår... men detta får inte avskräcka revolutionärerna eller paralysera deras beslutsamhet, tvärtom!”
Även om IKS ”gamla” militanter fortfarande har kvar sin beslutsamhet och hängivenhet, så är det denna nya generation som kommer att vara den som ger ett avgörande bidrag till framtidens revolutionära strider. Och just nu, så är den kamratliga andan, viljan att samlas, att samarbeta i att avslöja de fällor som borgarklassen försöker sätta upp, ansvarskänslan – alla dessa kvalitéer, som är tydliga hos de kamrater från den nya generationen som befann sig på kongressen – vare sig IKS militanter eller deltagare från inbjudna grupper – är något som lovar gott för förmågan hos den nya generationen att leva upp till sitt ansvar. Detta var något som uttrycktes av den unga delegaten från LECO, som talade om det internationalistiska möte som hölls förra våren i Latinamerika:
”Debatten som börjar utvecklas samlar de grupper och individer som söker en enhet på en proletär grundval. Detta kräver utrymmen för den internationalistiska debatten, kontakter mellan delegater från den kommunistiska vänstern. Radikaliseringen av ungdomen och av minoriteter i Latinamerika och Asien gör det möjligt för denna referenspol att byggas upp av ett antal grupper som växer, både numerärt och politiskt. Detta ger oss vapen att ingripa och konfrontera de frågor som tas upp av kapitalets vänster: ”21 århundradets socialism”, Sandinismen etc. Den ståndpunkt som antogs vid mötet i Latinamerika är redan ett proletärt vapen. Jag hälsar ingripandet av kamraterna, som uttrycker en verklig internationalism, en vilja att politiskt och numerärt utveckla den kommunistiska vänstern på världsskala”.
IKS 12 juli 2009
1Se ”Välkommen, IKS sektioner i Filippinerna och Turkiet” publicerad i IR 117
2Läs artikeln om detta möte på vår hemsida och i World Revolution nr 324
3Detta har vi tagit upp i olika artiklar som publicerats om Darwin och darwinismen.
4Den läsare som vill fördjupa sig i hans arbeten kan besöka hans websida https://perso.telecom-paristech.fr/jld/ [1]
5Se International Review nr 138, diskussionen i artikeln ”In defence of the thesis of Keynesio-Fordist state capitalism”
6Se ”17th Congress of the ICC, the proletarian camp reinforced worldwide i International Review nr 130 och ”The culture of debate, a weapon of the class struggle” i International Rview nr 131
7Detta intryck av den höga kvalitén på debattkulturen på kongressen noterades även av den forskare vi bjöd in, som efter kongressen sände oss följande meddelande: ”Tack än en gång för den utmärkta interaktion jag fick tillfälle att ha med den marxistiska miljön. Jag upplevde verkligen ett mycket bra ögonblick”
”De var överens.. men ändå inte”1. ”En sista minuten uppgörelse för att rädda ansiktet i klimatförhandlingarna”2. ”Obamas klimatuppgörelse faller vid en prövning”3. ”Fiasko för FN. Klimatmötet i Köpenhamn är över… Ett haveri för klimatet. Men också för FN-systemet”4.
Veckorna före klimatmötet använde medierna och politikerna en mängd fraser om att toppmötet skulle innebära ett avgörande för planetens och mänsklighetens öde. På toppmötets första dag rapporterade 56 tidningar från hela världen, länder som Frankrike Storbritannien, Indien och Kina, alla med liknande ledarartiklar, om att:
”det är fjorton dagar för att prägla historiens dom över denna generation”. ”Vi uppmanar representanterna för de 192 nationer som samlas i Köpenhamn till att inte tveka, eller att gräla med varandra, eller att skylla på varandra, utan att de tar tillfället att motverka det största moderna politiska misslyckandet. Detta borde inte vara en kamp mellan den rika och den fattiga världen, eller mellan Öst och Väst”.
Detta önsketänkande ledde ingenstans, men ledarsidorna innehöll ändå några sanningar:
”Vetenskapen är komplex men fakta talar sitt tydliga språk. Världen måste ta steg för att begränsa temperaturökningen till 2 grader Celsius, ett mål som kräver att de globala utsläppen når sin topp och börjar minska inom den kommande 5 till 10 års perioden. Vid en större temperaturökning, 3-4 grader som är den minsta som vi kan förvänta oss om inget görs, kommer att torka ut kontinenter, förvandla jordbruksland till öknar. Halva mänskligheten kan komma att utrotas, otaliga miljoner människor kommer att bli utarmade och hemlösa och många nationer att dränkas.”5
I själva verket är situationen ännu allvarligare än detta. 26 miljoner människor kan redan ha blivit hemlösa som ett resultat av klimatförändringarna6 , emedan vid 1 grads temperaturhöjning kommer det att krävas att koldioxid avlägsnas från atmosfären och detta anses som omöjligt att göra, vilket leder till att glaciärerna smälter, dessa glaciärer som förser vatten till jordbruksmark som försörjer 50 miljoner människor. Detta leder även till att nästan 300 000 människor drabbas varje år av sjukdomar som malaria och diarré och att de flesta av världshavens koraller dör. En del lågt liggande länder och öar står inför hotet att dränkas. En höjning av temperaturen med 2 grader skulle innebära en katastrof för miljoner av jordens innevånare
”Amazonas förvandlas till öken och gräsängar, medan ökningen av koldioxidnivåerna i atmosfären gör att haven blir för sura för de kvarvarande korallreven och tusentals andra havsorganismer. Västra Antarktis isberg kollapsar, Grönlandsisen smälter och världshavens nivåer kommer att stiga med 7 meter inom de kommande århundradena. En tredjedel av jordens arter kommer att utrotas.7
Under mötet i Köpenhamn publicerades forskningsuppgifter som visar att försurningen av världshaven, som är ett resultat av ökningen av koldoxidhalten i haven och att denna har ökat med 30% sedan den industriella revolutionen. Denna aspekt av klimatförändringen som det finns ganska lite forskning om, kan ha mycket stora konsekvenser:
”Försurningen av haven kan utlösa en kedjereaktion av konsekvenser i den marina matkedjan, som börjar med fisklarver och skaldjur som är särskilt känsliga. Detta kommer att påverka den multimiljon dollar stora fiskindustrin och hota matförsörjningen för många av de fattigaste i världen. De flesta områdena i haven kommer inte längre att kunna hysa korallrev och sålunda påverka tillgängligheten på föda, turism, skyddet av stränder och den biologiska mångfalden.”8
Dessutom, det finns inga kända sätt för att reducera försurningen av haven annat än att låta de naturliga processerna ha sin gång och detta kan ta tiotusentals år.
Kapitalismens lagar hotar världen
Mänsklig aktivitet har alltid haft en påverkan på naturen, men sedan sina första dagar har kapitalismen visat ett förakt för naturen som bara motsvaras av dess förakt för människorna som arbetar i dess fabriker, gruvor och åkrar. Industristäderna i Storbritannien på 1800-talet dränktes av smuts och föroreningar, vilket undergrävde befolkningens hälsa som helhet och i synnerhet arbetarklassens. Mer nyligen förvandlade Stalinismen stora delar av Ryssland till soptipp och idag är i Kina förgiftningen av vattendrag och mark något som upprepas om och om igen. Men idag är denna nedsmutsning om möjligt än giftigare och farligare än tidigare.
Denna situation uppstår inte bara utifrån en illvillighet eller okunnighet från den eller den delen av den härskande klassen, utan ifrån kapitalismens grundläggande lagar som vi sammanfattade i International Review nr 139:
- ” arbetsdelningen och än mer, kapitalets och pengarnas herravälde över produktionen, splittrar mänskligheten i en ändlös ansamlig av konkurrerande enheter;
faktumet att målet för produktionen inte är bruksvärden, utan bytesvärden, varor som till alla medel måste säljas oavsett konsekvenserna för mänskligheten och planeten för att kunna realisera profiter.9”
Profiter och konkurrens är det som driver kapitalismen och dess konsekvenser hotar nu världen. I kontrast till detta, presenterar den härskande klassen kapitalismen som något som är grundat på mänskliga behov, och hävdar att den svarar mot ”konsumenternas krav” på livets nödvändigheter och lyxvaror och pekar på förbättringarna i inkomster och livskvalitet som uppnåtts för miljoner människor. Det finns ett korn av sanning i detta, i det att kapitalismen har utvecklat produktionsmedlen bortom allt som man kunde föreställa sig tidigare och detta har resulterat i verkliga förbättringar för många, särskilt i de mest utvecklade länderna. Men detta har bara kunnat ske när det sammanföll med kapitalismens verkliga syfte, att skapa profiter. Kapitalismen är ett ekonomiskt system som hela tiden måste fortsätta att expandera, annars kollapsar det. Affärsverksamheten måste växa annars går den bankrutt och resterna övertas av dess konkurrenter. Nationella stater måste försvara sina intressen annars kommer de att underkastas sina rivaler. Eftersom detta är oacceptabelt för den härskande klassen är det nödvändigt att göra alla tänkbara uppoffringar för att upprätthålla deras ekonomi, deras samhälle och deras positioner intakta.
Detta är skälet varför miljoner människor svälter i en värld av överflöd. Trots nedrustnings överenskommelser och deklarationer om mänskliga rättigheter, härjar krig som aldrig tar slut. Det är därför som miljarder dollar har östs in för att upprätthålla ekonomin, bland annat bankerna, samtidigt som miljoner människor inte har en tillräcklig hälsovård eller utbildning. Detta är också skälet till varför, trots att det finns så enorma bevis för en klimatförändring, att borgarklassen är oförmögen till att rädda planeten.
De lagar som driver kapitalismen påverkar varje aspekt av det samhälle som det skapat. Detta gäller naturligtvis även de internationella toppmötena. Denna typ av möten, oavsett de syften som deklareras, och även när det förefaller som det finns gemensamma intressen, är aldrig något annat än en kamp om fördelar mellan konkurrerande nationer. Ceremonierna, de grandiosa talen och de högsvävande deklarationerna om mänskliga rättigheter, om att göra slut på fattigdomen och att rädda planeten, är bara en fasad för att lura oss. Toppmötet i Köpenhamn visade på just detta, precis som mötena i Rio de Janeiro eller Kyoto tidigare.
Vid mötet i Köpenhamn kolliderade både ekonomiska och imperialistiska intressen och detta gjorde situationen allt mer komplex med skiftande allianser och ändrade ställningstaganden.
Mycket sades under och efter mötet om den påstådda kollisionen mellan utvecklade respektive utvecklingsnationer. Det finns helt klart en del gemensamma intressen mellan de utvecklade ekonomierna, precis som det finns hos de som är beroende av att förse marknaden med råvaror, såsom metaller eller kaffe, men det finns ingen varaktig enhet i någon av fallen. EU kom till mötet med en gemensam överenskommelse om att minska växthusgaserna med 20% fram till år 2020 och ett förslag om att minska med de 30% ifall diskussionerna på mötet utvecklades gynnsamt. Men inom EU har olika stater en större eller mindre industriell sektor. Storbritannien, som har fått sin industri väldigt reducerad, har gått i bräschen för högt ställda utsläppsmål, i motsats till Tyskland som fortfarande har en stor industri, medan gamla Östblocksländer som Polen direkt motsätter sig nedskärningar på mer än 20%. Enligt officiella siffror, kommer Storbritannien inte bara att möter kraven från Kyotoprotokollet om att minska växthusgas utsläppen med 12,5 % (jämfört med 1990), utan också att på ett drastiskt sätt ytterligare minska utsläppen. På toppmötet rusade Gordon Brown runt och spelade det moraliska kortet och försökte återigen uppträda som en världsledare. Men faktum är att Storbritanniens uppträdande på mötet är en konsekvens av förändringarna i dess ekonomi och reflekterar att utsläppen är beräknade på grundval av produktion snarare än konsumtion:
”De strukturella förändringarna som har ägt rum i den brittiska ekonomin under de senaste 30 åren har resulterat i en drastisk avindustrialisering. Som ett resultat av detta, har den kolbaserade tillverkningen inom den brittiska industrin fallit dramatiskt och Storbritannien importerar nu stora kvantiteter av produkter som kräver relativt stora mängder av kol för att tillverka. Konsumtionen i Storbritannien är därför indirekt ansvarig för utsläppen som förknippas med denna import. Om balansen mellan import och export skulle tas i beräkning, skulle Storbritanniens utsläpp se mycket annorlunda ut”10.
Faktum är att de i själva verket skulle visa på ökning av utsläppen med 19 % sedan 199011! För att säga det med några få ord, har den brittiska kapitalismen utlokaliserat sina föroreningar på samma sätt som den har utlokaliserat sin produktion. På den imperialistiska nivån, var Browns desperata aktivitet på detta toppmöte, på samma sätt som de hanterade ”kredit krisen”, ett försök att kompensera för Storbritanniens fortsatta nedgång som en imperialistisk makt.
USA är också indraget i en avindustrialiserings process, som innebär att produktion flyttas till länder där det är billigare att producera, men USA har fortfarande en stor industriell sektor. Den hårda konkurrensen inom denna sektor gör att den har varit synnerligen aktiv i att motsätta sig allt det som den uppfattar att leder till att den får nackdelar gentemot sina konkurrenter. Detta är en av anledningarna till varför USA hela tiden är indraget i handels dispyter med andra länder, varför ansträngningarna att nå ett nytt globalt handelsavtal har misslyckats så många gånger och det är också anledningen till att USA vägrade att underteckna Kyotoprotokollet.
Under Bushadministrationens sista år var Bush tvingad att medge att klimatförändringarna var verkliga, men USA lade fram sina egna förslag/mål och tryckte på för att länder som Kina också skulle tvingas att göra minskningar av utsläppen. Ingenting har förändrats under Obama förutom retoriken. USA är och förblir motståndare till avsevärda minskningar av utsläppen och bindande avtal och är i synnerhet obenäget att göra något som Kina skulle kunna vinna på, både av ekonomiska och imperialistiska skäl.
132 länder, definierade som ”utvecklingsländer”, grupperade sig i G77 vid toppmötet. Med sina relativt små ekonomier och sina få industrier, var deras gemensamma syfte att få så mycket finansiellt stöd som möjligt. De kom till toppmötet med krav på finansiellt stöd på 400 miljarder dollar per år, medan några också krävde att den maximala temperaturhöjningen inte får vara högre än 1,5 grader Celsius. De försökte också behålla Kyotoavtalet som innebar att de industriella länderna skriftligt skrev under på att minska sina utsläpp och flera av dessa i-länder hoppades att dessa skriftliga åtaganden skulle försvinna i en ny Köpenhamns överenskommelse.
Kina har varit måltavlan för mycken ”oro” angående dess utsläpp då det nu är den enskilt största producenten av växthusgaser i världen. Den snabba utvecklingen av dess ekonomi har dragit enorma mängder kapital till dess ekonomi, vilket gör att den nu kan spela en mycket större och mer aktiv roll i världen. Kina har utvecklat ekonomiska förbindelser med många utvecklingsländer och ger ofta dem med hjälp att utveckla produktionen av råvaror som sedan skeppas till Kina för att förse dess industrier. Denna växande ekonomiska styrka har har använts för en försiktigt men målmedveten ansträngning att utvidga Kinas imperialistiska inflytande runt om i världen. Om det skulle acceptera några betydelsefulla begränsningar av sina utsläpp, skulle det betyda att det begränsar sin ekonomiska tillväxt och sålunda sin politiska makt, samtidigt som det har föreslagit att minska användningen av kol för sin industri (mängden kol per tillverkningsenhet), har det starkt motsatt sig alla nedskärningar och krav från USA för oberoende undersökningar för att bekräfta detta. Vid toppmötet förenade man sig med G77 gruppen, samtidigt som de också var en del av en separat grupp med Brasilien, Sydafrika och Indien som kallas BASIC vilken motsatte sig ställningstagandena från de rikare länderna. Inom denna grupp har Brasilien försvarat sin ställning som en av de största producenterna av biobränslen trots faktumet att denna produktion skadar och inverkar negativt på matproduktionen.
Mötet kännetecknades av manövrerandet av deltagarna, vilket inbegrep provokationer och konfrontationer. En av de metoder som användes var omfattande och inte särskilt dolda läckandet av dokument, vilket en journalist kommenterade:
”läckorna blev mer och mer vanliga och vid slutet av mötet var de som ett störtregn (…) Hemliga dokument lämnades avsiktligt i kopieringsmaskiner, andra gavs till journalister eller lades ut på internet. Folk fotograferade dem och skickade runt dem hela tiden.”12
På den tredje konferens dagen provocerades den första krisen fram av att den så kallade ”danska texten” dök upp. Denna text hade skrivits innan mötet av en hemlig informell grupp som kallas ”de hängivnas cirkel”, som inkluderade USA och värden för mötet, Danmark. Denna text, som inte hade någon formell status eftersom den hade skrivits utanför FN:s ramverk, skulle ha avslutat Kyotoavtalet med dess legala krav på skriftlig undertecknade utsläppsminskningar, och ställde en 2 gradig temperaturhöjning som ett acceptabelt mål för förhandlingarna och gjorde förändringar vad det gäller arrangemangen angående att finansiera detta. Det sades att syftet med denna text var att föra fram denna text inför toppmötet sent, den dag då det förutspådda dödläget hade inträffat. Detta ledde till ett ramaskri från G77 länderna som anklagade de utvecklade länderna för att försöka kidnappa mötet och påtvinga dem deras egna överenskommelser.
Detta kom att följas med ett förslag från en rad utvecklingsländer att ökningen av jordens temperatur skulle hållas under 1.5 grad, eftersom en ökning utöver detta skulle kunna leda till en katastrof för öriken som Tuvalu. Förslaget uppmanade till att ett avtal om legalt bindande minskningar skulle slutas. Detta mötte i sin tur omedelbart motstånd från andra länder, som Kina, Saudiarabien och Indien, och splittrade G77 gruppen. Dispyten som följde ledde till att samtalen om delar av dagordningen avbröts under flera timmar.
Den följande dagen introducerades en reviderad FN text och motsättningarna fortsatte, först angående huruvida Kyoto överenskommelsen skulle fortsätta som ett separat spår eller inkorporeras i en ny uppgörelse, för det andra angående finansieringen för att hjälpa utvecklingsländer. En rad förslag för en snabb finansiering respektive en långsiktig finansiering dök upp, och en rad länder, inklusive Storbritannien, upprepade kravet på en ny skatt för finansiella transaktioner (Tobinskatten) för att finansiera åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna. FN texten föreföll att vara ett försök att uppnå en kompromiss där de utvecklade länderna minskar sina utsläpp mellan 25 – 45 % för att uppvärmningen skall kunna hålla sig under 2 grader C. Utvecklingsländerna skulle också åläggas att minska sina utsläpp med 15-30 % och Kyoto överenskommelsen skulle fortsätta att gälla.I verkligheten skulle inte minskningarna som föreslogs av de utvecklade länderna uppnå den lägsta föreslagna minskningen av utsläpp, medan kryphål i avtalet skulle tillåta att utsläppen ökade med 10 %.
När samtalen kom in på den andra veckan, när regeringschefer skulle anlända för att underteckna det icke existerande avtalet, skärptes konfrontationerna, där några afrikanska regeringschefer hotade att inte komma om inte avtalet ändrades. Dispyten om framtiden för Kyotoavtalet ledde till ytterligare avbrott i delar av samtalen ända till man slutligen kom överens om att fortsätta. Dispyten angående övervakningen av åtgärderna ökade med att Indien och Kina motsatte sig USA ledda krav på en utomstående kontroll. I mitten av veckan kunde inte kaoset döljas, ordföranden för mötet avgick och ersattes av den danske statsministern, förslag och motförslag angående minskningar i utsläpp, finansiering och kontroll av beslut, flödade fram och tillbaka tillsammans med fler och fler tilläggsförslag ställdes till FN:s resolutions kommission, vilket resulterade i ett verkligt dödläge i förhandlingarna. Det ryktades om att en reviderad version av den ”Danska texten” skulle ges ut medan G77 förberedde en text som motsatte sig denna. Ytterligare splittring i G77 uppstod när Meles Zenawi, premiärministern i Etiopien och ledare för de afrikanska länderna som var på mötet, föreslog att de skulle acceptera en uppgörelse på 100 miljarder dollar som skulle ges som finansiellt stöd till fattiga länder år 2020, istället för de 400 miljarder dollar de ursprungligen krävde. Han attackerades av andra för att han sålde ut afrikanernas hopp och liv. Denna ”kompromiss” skedde efter intensiva förhandlingar som inbegrep Zenawi och en rad av de mest utvecklade länderna och ledde till anklagelser om att han hade gett efter för trycket, och att länder som till stor del är beroende av ”hjälp” i dess ekonomier inte har en ställning som gör att de kan säga nej till de som håller i plånboken. Slutligen, ett FN dokument som läckte visade att de minskningar av utsläppen under samtalen skulle resultera i att temperaturen ökar med 3 grader Celsius
Mycket uppmärksamhet gjordes den näst sista dagen angående att USA accepterade målet på 100 miljarder dollar i finansiellt bistånd som ett genombrott för att Obama skulle komma och rädda dagen. Men faktum var att överenskommelsen var villkorad med att Kina accepterade kontrollen av deras utsläpp, något som Kina redan tidigare hade vägrat, medan pengarna skulle komma från icke statliga källor. Vid sin ankomst, upprepade Obama sina krav att Kina måste acceptera USA:s krav på att Kina måste kunna bevisa sina minskningar av utsläppen, något som ledde till ett argt svar från Kina och att Kinas president Hu Jintao vägrade att delta i mötet med statschefer med Obama. Toppmötet avslutades med ett desperat försök att lappa ihop en uppgörelse och mängder med texter cirkulerade, privata möten mellan den kinesiske premiärministern och Obama och förhandlare som arbetade långt in på småtimmarna fram till den sista dagen. Under de sista timmarna tvingade en grupp som leddes av USA, Storbritannien och Australien den danske presidenten för mötet att lämna sin post och framtvingade en kompromiss mellan en liten grupp av de mäktigaste nationerna. Den slutgiltiga texten dök upp strax före midnatt och attackerades omedelbart av de som hade uteslutits från uppgörelsen, som en uppgörelse i det fördolda och en kupp mot FN.
Toppmötet började med ett 200 sidigt utkast till överenskommelse som täckte en lång rad av områden. De avslutades med några få sidor med vaga uttalanden och löften för morgondagen ihop lappat under den sista natten med några av huvudaktörerna utanför FN:s internationella ramverk som de alla hävdar att de upprätthåller. Mötets sista gärning var i stort sätt att notera existensen av uppgörelsen.
Till slut uppnådde mötet i Köpenhamn en sak: den visade att borgarklassen inte är kapabel att hålla världens öde i sina händer och att ända tills denna klass och dess ekonomiska system som den upprätthåller har störtats, kommer vare sig mänskligheten eller Jorden ha någon framtid!
North 03/02/2010 (Bearbetning av artikel i World Revolution 331, februari 2010)
1Financial Times 22/12/09
2Guardian 19/12/09
3Independent 19/12/09
4Dagens Nyheter 0/12/09
5 Guardian 07/12/09
6 Suffering the Science, Oxfam Briefing Paper, juli 2009
7 Guardian 19/12/09
8Ocean Acidification: The Facts. European Association on Ocean Acidification (EPOCA) www.epoca.eu/index.php/Outreach/RUG [3]
9 International Review 139. “The world on the eve of an environmental catastrophe II: Who is responsible?”
10 UK greenhouse gas emissions: measurement and reporting, National Audit Office, Mars 2008
11 Too good to be true? The UK’s climate change record. Helm, Smale, Phillips. December 2007.
12 Guardian On-line 20/12/2009.
Bilaga | Storlek |
---|---|
int_flygblad.pdf [5] | 432.15 KB |
I Grekland kokar ilskan och den sociala situationen är explosiv. Just nu tvingar den grekiska staten arbetarklassen till allt större uppoffringar. Alla generationer och sektorer av arbetarklassen drabbas hårt. Arbetare inom den privata sektorn, den offentliga sektorn, arbetslösa, pensionärer, studenter med tillfälliga anställningar.. Ingen kommer undan. Arbetarklassen som helhet hotas av kraftiga försämringar av levnadsstandarden.
I förhållande till dessa attacker har arbetarklassen börjat reagera. I Grekland liksom i andra länder börjar arbetarna komma ut på gatorna, strejka, visa att man inte är beredd att ställa upp på de uppoffringar som kapitalismen kräver.
Men för tillfället har inte kampen blivit tillräckligt massiv. Arbetarna i Grekland går igenom en svår tid. Vad skall man göra när alla medier och politiker hävdar att det inte finns något alternativ till att dra åt svångremmen för att rädda nationen från konkurs? Hur kan man stå upp mot staten? Vilka kampmetoder krävs för att skapa en styrkebalans som är till de exploaterades fördel?
Alla dessa frågor konfronterar arbetarklassen, inte bara i Grekland utan över hela världen. Det kan inte råda någon tvekan om att den "grekiska tragedin" bara är en försmak av vad som väntar arbetarklassen över hela världen. Åtstramningspaket av "grekisk modell" har redan officiellt deklarerats i Portugal, Rumänien, Japan och Spanien (där regeringen just skurit ned lönen med 5% för arbetare inom den offentliga sektorn) I Storbritannien har den nya koaltionsregeringen just börjat tillkännage omfattningen av de nedskärningar som den planerar att genomföra. Alla dessa attacker som sker samtidigt visar återigen att arbetare oavsett nationalitet är en del av samma klass, som överallt har samma intressen och fiender. Kapitalismen tvingar på proletariatet lönearbetets tunga bojor, men dessa tunga bojor länkar också samman arbetare från alla länder över alla gränser.
I Grekland är det våra klassbröder och systrar som står under attack, och som börjat slå tillbaka. Deras kamp är vår kamp.
Vi måste motsätta oss alla försök till splittring som den härskande klassen försöker påtvinga oss. Mot den gamla principen hos alla härskande klasser, att "härska genom att söndra" måste vi resa de exploaterades förenande paroll: ”proletärer i alla länder, förena er"
I Europa försöker borgarklassen i de olika länderna få oss att tro att det är Greklands fel att vi måste dra åt svångremmen. Att det är ohederligheten hos de styrande i Grekland som tillåtit att landet levt på kredit under årtionden, och dessutom fifflat med de offentliga finanserna. Att de skulle vara de som är den huvudsakliga orsaken till den "internationella förtroendekris" som skakar euron. En efter en så använder sig de olika regeringarna av detta svepskäl för att motivera behovet att balansera budgeten och därför genomföra kraftiga nedskärningar.
I Grekland piskar alla de officiella partierna med kommunistpartiet i spetsen upp nationalistiska stämningar genom att skylla attackerna på "främmande makter" . "Ned med IMF och den europeiska unionen", "Ned med Tyskland" detta är paroller som förs fram av vänstern i Grekland, som gör sitt bästa för att försvara det grekiska nationella kapitalet.
I USA är det samma visa, om aktiemarknaden dyker beror det på instabilitet inom EU, om företag tvingas stänga så beror det eurons svaghet, vilket innebär ett handikapp för dollarn och den amerikanska exporten..
I korthet: varje nationell borgarklass försöker skylla på grannarna. De använder även detta som en utpressningstaktik mot den arbetarklass de exploaterar; att man måste "acceptera uppoffringar, annars kommer landet att försvagas, vilket skulle stärka våra konkurrenter". På detta sätt försöker den härskande klassen att underblåsa en nationalism som är ett farligt gift mot klasskampen.
Denna värld av konkurrerande nationer är inte vår. Arbetarklassen har inget att vinna på att låta sig kedjas till kapitalet i det land där den lever. Att acceptera uppoffringar idag för att "rädda den nationella ekonomin" är bara ett sätt att förberedda marken för ännu större uppoffringar imorgon.
Om Grekland balanserar på gränsen till undergången, om Spanien, Irland och Portugal inte heller ligger långt därifrån, om Storbritannien, Tyskland och USA också har stora problem, beror detta på att kapitalismen är ett döende system. Alla länder är dömda att sjunka allt djupare ned i denna kris. Trots den svenska finansministern herr Borgs självgoda uttalanden om den svenska ekonomin så gäller detta naturligtvis även det svenska folkhemmet. Lågkonjunkturer har följt på lågkonjunkturer. Endast en desperat användning av krediter har lyckats upprätthålla någon form av tillväxt. Resultatet av allt detta idag är att hushåll, banker och stater är tyngda av krediter. Den grekiska bankrutten är bara ett karikatyrartat exempel på den generella historiska bankrutten hos detta döende system av exploatering.
De åtstramningsplaner som offentliggörs innebär en frontal attack på våra levnadsförhållanden. Det enda rimliga svaret är därför en massiv rörelse från arbetarna. Det är omöjligt att kämpa mot dessa attacker genom kämpa i sitt eget hörn, på sin egen fabrik, kontor eller skola, isolerad och ensam. Att kämpa tillbaka på en massiv skala är en nödvändighet. Det är det enda alternativet till att bli krossad i enskildhet och reducerad till ett liv i misär.
Vad gör fackföreningarna, dessa officiella "specialister" på kamp? De organiserar strejker på otaliga arbetsplatser... utan att någonsin försöka förena dem. De uppmuntrar aktivt en uppdelning mellan olika sektorer och branscher, i synnerhet mellan privat och offentligt anställda. De tar ut arbetare i sterila aktionsdagar. De är faktiskt specialister på att splittra arbetarklassen. Fackföreningarna är lika bra på att underblåsa nationalism. Ett exempel på detta är att den mest förekommande parollen bland grekiska fackföreningar sedan början på mars har varit "köp grekiskt".
Att följa fackföreningarna innebär att följa den väg som leder till splittring och nederlag. Arbetare behöver ta sin kamp i sina egna händer, genom att organisera stormöten för att diskutera vilka krav och paroller som skall resas, genom att välja delegater som när som helst kan avsättas och genom att sända massiva delegationer för att diskutera med andra arbetargrupper, i de närmaste fabrikerna, skolorna, sjukhusen för att uppmana dem att ansluta sig till kampen.
Att gå utanför facket, att våga ta kontroll över kampen, att ta steget till att vända sig till andra sektorer av arbetare.. .allt detta kan verka väldigt svårt. Detta är ett av hindren för utvecklingen av kampen idag. Arbetarklassens bristande tilltro till sin egen förmåga, den ännu inte är medveten om den stora makt som ligger i dess händer. För tillfället har våldsamheten i attackerna som kapitalet genomför, djupet hos den ekonomiska krisen och proletariatets bristande tilltro till sin egen förmåga, haft en paralyserande effekt på kampen. Arbetarnas svar, även i Grekland, är fortfarande långtifrån vad situationens allvar kräver. Trots det så tillhör framtiden klasskampen. Mot attackerna, är den enda vägen framåt utvecklandet av alltmer massiva klassrörelser.
En del människor undrar "varför föra en sådan kamp, vad kan det leda till?" Eftersom kapitalismen är bankrutt och inga verkliga reformer möjliga, betyder inte det att det inte finns någon utväg?". Förvisso; inom ramen för detta system av exploatering finns det ingen utväg. Men att vägra att bli behandlad som skit och kämpa mot detta kollektivt innebär att vi står upp för vår värdighet. Det innebär att inse att solidaritet existerar i denna värld av exploatering och konkurrens och att arbetarklassen verkligen är kapabel av att bringa sin ovärderliga mänskliga anda till liv. Att därigenom möjligheten av en annan värld kan börja framträda, en värld utan exploatering och nationsgränser, en värld för människor och inte profit. Arbetarklassen kan och måste ha tilltro till sig själv. Den ensam är kapabel att skapa ett nytt samhälle där mänskligheten äntligen kan sluta fred med sig själv genom att ta vad Marx kallade "steget från nödvändighetens samhälle till frihetens samhälle".
Internationella Kommunistiska Strömningen 24 maj 2010
Ladda ned och sprid detta flygblad!!
Det är upplagt som en pdf-fil
Länkar
[1] https://perso.telecom-paristech.fr/jld/
[2] https://sv.internationalism.org/tag/11/250/kongressresolutioner
[3] http://www.epoca.eu/index.php/Outreach/RUG
[4] https://sv.internationalism.org/tag/4/116/miljoe
[5] https://sv.internationalism.org/files/sv/int_flygblad.pdf
[6] https://sv.internationalism.org/tag/12/318/klasskampen
[7] https://sv.internationalism.org/tag/5/148/grekland