-
Bilaga | Storlek |
---|---|
flygblad.pdf [1] | 353.66 KB |
Politiker och ekonomer har nu svårt att finna ord när det gäller att beskriva den allvarliga situationen.”På randen av avgrunden”, ”en tsunami på väg”, ”finansvärldens 9/11” ...det är bara referenserna till Titanics undergång som saknas1. Vad är det som egentligen händer? Inför denna annalkande finansiella storm är det flera tuffa frågor som ställs. Går vi mot en ny finansiell krasch som 1929? Hur blev det så här? Vad kan vi göra för att försvara oss? Vad är det för värld vi lever i?
Det kan inte finnas några illusioner om detta. På en global nivå kommer mänskligheten under de kommande månaderna att få sen en skrämmande försämring av sina levnadsvillkor. I sin senaste rapport har internationella valutafonden, IMF, varnat för att från och med nu fram till i början på 2009 kommer 50 länder att tillkomma på den lista av länder som drabbats av svält. Bland dessa finns flera länder i Afrika, Latinamerika, Karibien och även Asien. I Etiopien till exempel befinner sig redan 12 miljoner människor officiellt på gränsen till att dö av svält. I Indien och Kina, dessa så kallade kapitalistiska mirakelländer riskerar hundratals miljoner arbetare att drabbas av den mest brutala fattigdom. Även i USA och Europa drabbas en allt större del av befolkningen dramatiskt försämrade levnadsvillkor.
Alla delar av samhället drabbas; på kontor, banker, sjukhus, inom industrin, hi-tech företagen, bilindustrin, byggsektorn, inom alla dessa sektorer är miljontals avskedanden på gång. Arbetslösheten är på väg att slå i taket! Sedan början på 2008 har närmare en miljon arbetare bara i USA kastats ut på gatan. Detta är bara början. Denna våg av avskedanden innebär att det för arbetarfamiljer kommer bli allt svårare att kunna ha råd att bo, äta och ta om sin och sina barns hälsa Detta betyder också att för unga människor idag, så har kapitalismen ingen framtid att erbjuda.
Detta katastrofala perspektiv döljs inte längre av ledarna för den kapitalistiska världen. Inte heller av de politiker och journalister som går den härskande klassens ärenden kan längre förneka detta. Hur skulle de kunna göra det? När flera av världens största banker gått omkull, och har endast överlevt tack vare ett tillskott på hundratals miljarder Dollar, Pund och Euro från riksbankerna dvs staten. För aktiemarknaden i Amerika, Europa och Asien är det frågan om en nedgång till synes utan slut. De har förlorat 25 biljoner dollar sedan januari 2008 eller motsvarigheten till USA:s samlade produktion under två år. Allt detta illustrerar den panik som slagit sina klor i den härskande klassen. Att aktiemarknaden kraschar nu, beror inte bara på den katastrofala situationen för bankerna, utan även på att kapitalisterna förväntar sig ett hisnande fall för sina profiter som ett resultat av en kraftig minskning av den ekonomiska aktiviteten. En våg av företagsnedläggningar, en recession som är mycket värre än allt vi sett de senaste 40 åren.
Världens mäktiga ledare: Bush, Merkel, Brown, Sarkozy, Hu Jintao har samlats i en hel serie toppmöten och konferenser (G4, G7, G8, G16, G40) för att försöka begränsa skadeverkningarna och undvika det värsta. Ett nytt toppmöte är planerat till mitten på november, vilket en del ser som ett sätt ”att bygga upp kapitalismen på nytt”. Det enda som motsvarar politikernas upphetsning är frenesin hos experterna på radion, i TV och tidningarna: krisen är en huvudnyhet.
Faktum är att även om borgarklassen inte kan dölja det katastrofala tillståndet i sin ekonomi, försöker den med alla medel att få oss att tro att det inte är fråga om att ifrågasätta hela systemet. Att det istället handlar om att bekämpa övertramp och excesser. Felet är spekulanternas! De giriga direktörerna! Skatteparadisen! Nyliberalismen!
För att få oss att svälja denna myt är alla de professionella mediasvindlarna inkallade. Det är samma experter som igår talade om för oss att ekonomin var i gott skick, bankerna stabila.....som nu med stor energi för fram nya lögner i TV-rutan. Samma människor som tidigare som myndigt talade om för oss att ”marknadsliberalismen” var LÖSNINGEN, att staten skulle ingripa i ekonomin så lite som möjligt, är nu de som kräver att regeringarna skall ingripa mer i ekonomin. Mer statligt ingripande och mer moral så kommer kapitalismen att vara finfin igen! Det är denna lögn de försöker få oss att tro på.
Sanningen är, att den kris som härjar i den globala kapitalismen nu, inte uppstod sommaren 2007 när fastighetsbubblan sprack i USA. Under 40 år har det varit den ena recessionen efter den andra: (1967, 1974, 1981, 1991, 2001). Under decennier har arbetslösheten varit en permanent plåga och de exploaterade har drabbats av ökande attacker på sin levnadsstandard. Varför? Därför att kapitalismen är ett system som inte producerar för mänskliga behov utan för marknaden och profiten. Det finns enorma behov som inte tillfredsställs, eftersom de inte utgör en solvent marknad, med andra ord att den stora majoriteten av befolkningen inte har råd att köpa de varor som producerats. Om kapitalismen är i kris, om hundratals miljoner människor och snart miljarder människor kastas ut i den mest brutala misär och hunger, beror det inte på att systemet inte kan producera tillräckligt, utan på att det producerar mer varor än det kan sälja. Varje gång kommer borgarklassen undan problemet genom att ta till massiva doser av krediter. Det är därför som alla ”återhämtningar” bara leder till en ännu mörkare framtid, när skulderna skall betalas.
Det är precis detta som händer idag. All den ”fantastiska tillväxt” som vi sett under de senaste åren har huvudsakligen ägt rum genom krediter. Världsekonomin har levt på kredit och nu har det blivit dags att betala, och det hela rasar som ett korthus. De nuvarande konvulsionerna hos det kapitalistiska systemet beror inte på ”dåligt ledarskap” hos de politiska ledarna, aktiemäklarnas spekulation eller bankernas oansvariga handlande. Alla dessa människor gör inget annat än att följa kapitalismens lagar – precis de lagar som driver systemet mot ruin. Det är därför som de miljarder som pumpas in i marknaden av staten och dess centralbanker inte kommer att förändra någonting. Det blir bara värre! Detta är som släcka en eld med bensin. Borgarklassen visar bara sin maktlöshet med dessa desperata och sterila åtgärder. För eller senare kommer alla dessa räddningsplaner att misslyckas. Ingen verklig återhämtning är möjlig för den kapitalistiska ekonomin. Ingen politik, vare sig höger eller vänster, kan rädda kapitalismen eftersom den lider av en obotlig dödlig sjukdom.
Överallt läser vi jämförelser med börskraschen 1929 och den stora depressionen på trettiotalet. Minnena från dessa tider lever ännu kvar av ändlösa köer med arbetsökande arbetare och soppkök för de fattiga, eller fabriker som lägger ner. Men har vi samma situation idag? Svaret är NEJ, den är mycket mera allvarlig, även om kapitalismen har lärt sig från denna erfarenhet, och lyckats undvika en brutal kollaps genom ett statligt ingripande och en ökat internationell samordning.
Det finns en annan avgörande skillnad: den fruktansvärda depressionen på trettiotalet ledde till det andra världskriget. Kommer denna kris leda till ett tredje världskrig? Driften mot krig är förvisso borgarklassens enda svar på den olösliga krisen. Den enda kraft som kan motsätta sig detta är dess dödsfiende, den internationella arbetarklassen. På trettiotalet hade arbetarklassen gått igenom ett fruktansvärt nederlag, vilket blev följden av isoleringen av revolutionen 1917 i Ryssland. Detta nederlag gjorde att arbetarklassen kunde dras in i en imperialistisk massaker. Men sedan de stora klassstriderna, som inleddes 1968 har dagens arbetarklass visat att den inte är beredd offra sina liv i den härskande klassens tjänst. Under de senaste 40 år har arbetarklassen gått igenom en serie svåra nederlag, men den står fortfarande upp, och över hela världen, i synnerhet sedan 2003 har den alltmer börjat kämpa tillbaka. Utvecklingen av den kapitalistiska krisen kommer att leda till en stor misär för hundratals miljoner arbetare, inte bara i den tredje världen utan även i i-världen. Detta tar sig form av arbetslöshet, fattigdom och till och med svält, men denna misär kommer även att provocera fram ett växande motstånd hos de exploaterade.
Denna kamp är absolut nödvändig för att sätta en gräns för borgarklassens ekonomiska attacker, för att hindra dem från att trycka ned oss i absolut fattigdom. Det står samtidigt klart att denna kamp inte förhindrar att kapitalismen sjunker allt djupare ned i sin kris. Det är därför som denna arbetarklassens motståndskamp svarat mot ett annat behov, som till och med är ännu viktigare. Den gör det möjligt för de exploaterade att utveckla sin kollektiva styrka, sin enhet, sin solidaritet och sitt medvetande om det enda alternativ som kan erbjuda mänskligheten en framtid: ett störtande av det kapitalistiska systemet, där man ersätter det med ett samhälle som är byggt på en helt annan grund. Ett samhälle som inte baserat på utsugning och profit och som inte producerar för en marknad utan för mänskliga behov. Ett samhälle som organiseras av producenterna själva och inte av en privilegierad minoritet. Med andra ord: ett kommunistiskt samhälle.
Under åtta årtionden har alla delar av borgarklassen, dess höger likväl som dess vänster arbetat hand i hand för att framställa de regimer som dominerade Östeuropa och Kina som ”kommunistiska”, när dessa i själva verket inte var något annat än särskilt barbarisk form av statskapitalism. Det handlade om att övertyga de exploaterade om det meningslösa i att drömma om en bättre värld, att det inte fanns något annat möjligt samhälle än kapitalismen. Men nu, när kapitalismen så tydligt visar sin bankrutt, måste arbetarklassens kamp alltmer låta sig inspireras av perspektivet av ett kommunistiskt samhälle.
Inför attackerna från ett ruttnande kapitalistiskt system, måste vi sätta stopp för dess exploatering, misär och barbariska krig.
Länge leve arbetarklassens internationella kamp!
Proletärer i alla länder förena er!
Internationella kommunistiska strömningen 25 10 2008
1Har sagts av följande i turordning Paul Krugman (den senaste nobelpristagaren i ekonomi,) Warren Buffet (en amerikansk investerare med smeknamnet 'oraklet från Omaha, mycket uppskattas alltså omdömet från en miljardär från en amerikansk småstad inom den internationella finansvärlden). Jaques Attali (ekonomisk rådgivare tillden franske presidenten Nicolas Sarkozy) och Laurence Parisot (ordförande för den franska arbetsgivarföreningen)
Vi tycker att det här en intressant artikel som vi har fått från en läsare i Norge angående Franz Jakubowski, intressant att publicera därför att F. Jakubowski var onekligen in mycket intressant marxistisk teoretiker, som vare sig tillhörde den tysk-holländska eller den italienska vänstern utan som Karl Korsch (och med influenser från G.Lukács) var medlem i KPD (Komunistische Partei Deutschlands) fram till 1926, och tillhörde den vänsteropposition som upprördes över kommunistpartiernas degenerering. Vi rekommenderar också våra läsare att försöka få tag i och läsa ”Ideology and Superstructure” som Pluto press gav ut 1990.
Franz Jakubowski var en svært original marxist og aktivist.
Han blei født i 1912 i Poznan i Polen. Han kan på
enkelte områder, sammenlignes med Raya Dunayewskaya, som utga
den utmerka boka, "Marxism and Freedom", og var
grunnleggeren av den Hegel-inspirerte "Marxist Humanism".
Jakubowski blei trotskist, samtidig med at Adolf Hitler kom til
makta. Seinere blei han bestevenn med venstrekommunisten (mer eller
mindre), Karl Korsch, og var sammen med Korsch, med i ei revolusjonær
studentgruppe. På tross av sin sin trotskisme og sitt vennskap
med en venstrekommunist, så han, merkelig nok, på
Sovjetunionen som en "proletarisk stat". I Gdansk var han
aktiv i støtte til den spanske republikken under borgerkrigen
i Spania. Kommunistpartiet i Gdansk tilbød ham en ledende
rolle i dette arbeidet. Det blei hindra av KOMINTERN, som tydeligvis
ikke var særlig begeistret for Jakubowski. I 1936 blei han
kasta i fengsel av nazistene, Han kom seg seinere fri, og han endte
til slutt i USA. Der tok han ikke opp igjen sitt politiske arbeid, og
han døde i 1970.
Men; i 1936 publiserte han mesterverket
"Ideologi og overbygning", som er bakrgrunnen for denne
artikkelen. Den blei gitt ut i Gdansk, og den var resultatet av hans
doktoravhandling. Min utgave er på engelsk, utgitt av "Pluto
Press" i 1990. (Forordet er av Frank Furedi, som i 1990 var
konsulent for tidsskriftet "Living Marxism".)(1)
I denne
boka blir produksjonsforhold, produktivkrefter og overbygning
behandla i sammenheng. Etter mitt syn, er kapitlet om proletarisk
klassebevissthet, det absolutt mest interessante. Dette taes opp i
siste kapitlet. Boka begynner forøvrig med en gjennomgang av
Hegel, Feuerbach, filosofi, idealisme og materialisme.
For
Jakubowski var det avgjørende i bestemmelsen av et fenomen,
dets forhold til andre fenomen. Dette er grunnen, slik Jakubowski
forstod Marx, til at marxismen ikke definerer en kapitalist, som
f.eks. en "rik mann". En kapitalst er man hvis man
står i et utbyttingsforhold til arbeidere. Videre viser
Jakubowski til hvordan kapitalistene forholder seg til hverandre som
individer, mens proletariatet tvinges til å formes til å
oppfatte seg seg som ei klasse. Siden slutten av den 2.verdenskrigen,
har arbeiderne gradvis mista sin klassebevissthet i mange land,
kanskje spesielt i de "rikeste" landa. Imperialismen
smelter i vår tid om en hel klode til å bli kopier av
Hollywood og til å bli "underholdnings-søkende"
roboter, med fullstendig urealistiske tanker og meninger. Det er
selvføgelig ingenting galt hverken med reliigion, myter, magi,
mystikk, musikk eller filmer, i seg sjøl, men i den seinere
tid, har "brød og sirkus"-industrien begynt å
oppføre seg som en fullstendig "ned-doper",også,
dessverre, ved (mis-) bruk av forsåvidt positive fenomener i
vår tid, i tjeneste (muligens ubevisst) for
verdenskapitalen.
Jakubowski skriver i "Ideology and
Superstructure in Historical Materialism", at "teori"
og "prakisis" må være en enhet; "praksisen"
må være en del av forståelsen av seg sjøl
(altså praksisen "forstår " - og reflekterer -
over seg sjøl). Her finnes ikke noe motsetning eller
atskillelse. Som Lenin sa; "Uten en revolusjpnær teori -
ingen revolusjonær bevegelse".
Jakubowski hadde en
meget spesiell og original oppfatning av utviklinga av proletarisk
klassebevissthet. Han mener at arbeiderklassa skaper den
"reformistiske bevissthet", men arbeiderne skaper også
en revolusjonær, "anarkistisk", som han kaller den,
bevissthet. For Jakubowski er marxismen sammensmeltinga av
disse to, den reformistiske og den revolusjonær-anarkistiske
bevissthet.
Dette betydde dermed, ifølge Jakubowski, at
marxismen virkelig er arbeiderklassens egen teori og ideologi. Her
var han uenig med Lenin og Kautsky, som jo mente ar arbeiderne "på
egen hånd" bare er i stand til å produsere
reformistisk "faforeningsbevissthet". Lenin og Kautsky (og
stort sett alle retninger som kaller seg marxister - untatt
"rådskommunistene"), var, og er, av den oppfatninga
at Partiet, bestående bl.a. av småborgerlige
intellektuelle, må "tilføre" sosialistisk
sosialistisk, revolusjonær bevissthet "utenfra". Et
argument som, i følge Jakubowski, tilsynelatende bekrefter
Lenins og Kautskys syn, er det faktum at Marx og Engels var
"intellektuelle" (-ja Engels var vel til og med kapitalist
- men det er en annen historie).
Som svar på dette, sier
(i likhet med Raya Dunayewskaya) Jakubowski at Marx´og Engels´
teori var "umulig" uten at den stemte med arbeiderklassens
erfaringer og bevissthet, Og deres teori blei, i følge
Jakubowski, utvikla som en integrert del av den revolusjonære
arbeiderbevegelsens kamp.
Men Jakubowski har flere
"overraskelser".. Han sier at i spørsmålet om
bevisstheten til arbeiderne i forhold Partiet, tok Rosa Luxemburg
også "feil". Rosa Luxemburg så på
Partiet som et "produkt av klassens bevissthet". Lenin, på
sin side, tok feil fordi han så på klassens eventuelle
"revolusjnære bevissthet", som et produkt av
Partiet.
Hva mente så Jakubowski sjøl, når
han hverken godtok Lenins og Kautskys syn, og heller ikke godtok Rosa
Luxemburgs syn? Jo, for Jakubowski var partiet både et produkt
av og en produsent av den proletariske bevissthet.
Jakubowski
bok er eksemplarisk klar og "lettlest". Den er morsom, og
meget original. Den engelske utgaven er på bare 128 sider. Jeg
oppfordrer alle som prøver å "tenke sjølvstendig"
om temaer og idéer innen marxisme, klassebevisthet og
historisk materialisme, og om forholdet mellom "basis" og
"overbygning", å skaffe seg denne boka! Den burde
oversettes!
S
Vår Not:
1. Ej att förväxla med ”Living Marxism” som gavs ut i slutet på 30-talet i USA, där Paul Mattick var en drivande medlem. Den ”Living Marxism” som här refereras till var RCPs tidning i Storbritannien mellan 1988-2000 och RCP var/är en trotskistisk organisation. Däremot var ”Living Marxism i USA på tretiotalet efterträdaren till International Council Correspondens, med bl.a. Karl Korsch och Paul Mattick som huvudmedarbetare, den bytte namn till ”Living Marxism” 1938, och bytte namn igen till ”New Essays” 1942 då den råds och vänsterkommunistiska gått under jorden före och under andra världskriget.
Den nuvarande finanskrisen är i slutändan ett resultat av en överproduktionskris, liksom den som ägde rum 1929. Tillväxten under de senaste årtiondena har bara varit möjlig genom en ackumulation av jättelika skulder, vilka har destabiliserat hela banksystemet.
Den 28 september 2008 höll USA:s president George Bush ett tal som journalister och kommentatorer över hela världen bedömde som ”ovanligt”. Hans TV-framträdande fokuserade på de svårigheter som skulle komma att möta det ”amerikanska folket”:
”Detta är en högst ovanlig period för USA:s ekonomi. De senaste veckorna har många amerikaner känt rädsla inför sin finansiella situation och framtid. Jag förstår deras oro och deras frustration. Vi har sett tresiffriga svängningar på aktiemarknaden. Stora finansiella institutioner har stått på randen av kollaps, och vissa har gått under. När osäkerheten växer, har många banker dragit in sina krediter. Kreditmarknaden har frusit. Familjer och företag har fått det svårare att låna pengar.
Vi befinner oss mitt i en allvarlig finansiell kris.
Regeringens bästa ekonomiska experter varnar för att utan ett resolut ingripande av Kongressen, kan USA drabbas av en finansiell panik, och ett mörkt scenario skulle spelas upp: mer banker kan gå under, även sådana i er närhet. Aktiemarknaden kan sjunka ännu mer, vilket reducerar värdet på era pensionsbesparingar. Värdet på ert hus kan sjunka ännu mer. Exekutiva auktioner kan öka dramatiskt. Om du äger ett företag eller ett jordbruk, så kommer det att bli svårare och dyrare att få kredit. Många företag tvingas att stänga, och miljoner amerikaner kan förlora jobbet. Även om du har en god kreditvärdighet, så kan det bli svårare för dig att få lån till att köpa en bil eller skicka dina barn till college. Till slut kan vårt land uppleva en lång och smärtsam recession”.
I själva verket är det inte bara den amerikanska ekonomin som står inför en ”lång och smärtsam recession”, utan hela världsekonomin. USA, ett lokomotiv för tillväxt de senaste 60 åren, håller nu på att dra ned hela världsekonomin i en återvändsgränd.
Listan av finansiella institutioner som står inför svårigheter blir längre varje dag:
i februari nationaliserades Storbritanniens åttonde bank, Northern Rock, när den hotades av att gå under;
i mars blev Bear Stearns, Wall Streets femte största bank, ”räddad” genom att gå ihop med JP Morgan, USA:s tredje största bank, med hjälp av pengar från den amerikanska centralbanken, the Fed;
i juli blev Indymac, ett av USA:s största kreditföretag, övertaget av federala myndigheter;
i början av september kunde Freddie Mac och Fannie Mae, två bolåneinstitut med ett sammanlagt värde av 850 miljarder dollar, hållas flytande tack vare nya krediter från the Fed;
några dagar senare deklarerade Lehman Brothers, USA:s fjärde största bank, sig i konkurs och denna gång kunde inte the Fed rädda dem. Dess totala skulder belöpte sig den 31 maj till 613 miljarder dollar. Detta var den största kollapsen av en amerikansk bank någonsin;
sedan kom Merrill Lynch (som togs över av Bank of America) American International Group, som hölls uppe av räddningsinsatser från centralbanken; Washington Mutual, USA:s största byggföretag, fick lägga ned: I Storbritannien kom HBOS först att tas över av Lloyds, sedan nationaliserades Bradford och Bingley.
Naturligtvis har även världens aktiemarknader befunnit sig i fritt fall. Vi har dagligen sett börsfall på 3, 4, 5% efter nya konkurser. I Moskva var börsen tvungen att stänga efter flera dagars börsras på 10%. Rekordet slogs när Kongressen första gången röstade ned Bush's räddningspaket på 700 miljarder: Wall Street föll 800 punkter, det största fallet på en dag någonsin.
Inför dessa kaskader av dåliga nyheter har världens största ekonomiska experter kastats in i panik. Alan Greenspan den tidigare och mycket högaktade presidenten i the Fed, deklarerade i TV på ABC den 14 september: ”detta är något som händer vart femtionde år, kanske en gång per århundrade... Det är inget tvivel om att detta är något som utklassar allt jag tidigare sett, det är fortfarande inte löst och det kommer att pågå ännu ett tag”. Än mer signifikant var ett uttalande av den tidigare Nobelpristagaren, ekonomen Joseph Stiglitz som, med målet att ”lugna ned” befolkningen, något klumpigt slog fast att den nuvarande finansiella krisen skulle vara mindre allvarlig än den 1929, även om vi måste undvika en för stark ”tilltro”.: ”vi kan ha fel, men den allmänna åsikten är att vi idag har verktygen för att kunna undvika den Stora Depressionen”. Istället för att lugna någon, kom denne eminente ekonomiska specialist, förvisso inte någon god psykolog, att framkalla en ansenlig oro. Han har faktiskt tagit upp den fråga som alla tänker på, men få vågar tala om: går vi mot ett nytt 1929, en ny ”Depression”?
Efter detta uttalande har ekonomerna stått i kö för att framträda i TV och försäkra oss om, att även om situationen är allvarlig, så har den ingen likhet med 1929, och ekonomin kommer att hämta sig snart. Detta är halvsanningar. Vid tidpunkten för den Stora Depressionen så gick i USA tusentals banker omkull, miljoner människor förlorade sina jobb och sina företag, den öppna arbetslösheten nådde 25% och industriproduktionen föll med nästan 60%. Kortfattat kan man säga att ekonomin stannade upp. Vid denna tidpunkt, svarade världens ledare först efter en lång fördröjning. I flera månader lät man marknaderna sköta sig själva. Än värre var att den enda åtgärd man först vidtog var att stänga sina gränser för utländsk export genom protektionistiska tullar, vilket ytterligare paralyserade världshandeln. Idag är sammanhanget mycket annorlunda. Borgarklassen har lärt sig mycket av denna ekonomiska katastrof, man har utrustat sig med internationella organ och håller ett vakande öga på krisens utveckling. Sedan 2007 har de olika centralbankerna (huvudsakligen the Fed och den Europeiska Centralbanken) skjutit in nästan 2000 miljarder dollar för att rädda banker i kris. Man har därför lyckats undvika en total och brutal kollaps i det finansiella systemet. Ekonomin saktar i betydligt, men är inte helt blockerad. I exempelvis Tyskland kommer tillväxten för 2009 endast att uppgå till 0,5% (enligt der Spiegel, 20 september).
Men i motsats till vad alla ekonomiska experter säger, så är den nuvarande krisen i själva verket allvarligare än 1929. Världsmarknaden är totalt mättad. Tillväxten under de senaste årtiondena har endast varit möjlig genom stor skuldsättning. Kapitalismen håller på att rämna under detta berg av skulder.
Vissa politiker och ekonomer talar nu om för oss att finansvärlden måste bli mer ”moralisk” för att undvika de excesser som har lett till det nuvarande krisen, att vi behöver gå tillbaka till en mer ”hälsosam” kapitalism. Men vad man undviker att säga är att ”tillväxten” under de senaste decennierna är just resultatet av dessa ”excesser”, d v s kapitalismens flykt in i en generaliserad skuldsättning. Det är inte finanshajarnas excesser som har framkallat den nuvarande krisen: dessa excesser och den finansiella krisen är bara symtom på en olöslig kris, en historisk återvändsgränd som det kapitalistiska systemet som helhet har nått fram till. Det är därför som vi inte kan se ”ett ljus i slutet av tunneln”. Kapitalismen kommer att fortsätta sjunka. Bush's 700-miljarders borgen kan stabilisera aktiemarknaden för ett tag, om den accepteras, men ger ingen hållbar lösning på problemet. De underliggande problemen finns fortfarande kvar: marknaden kommer fortfarande att vara fylld med varor som inte kan säljas och de finansiella institutionerna, företagen, och staterna själva kommer att digna under tyngden av sina skulder.
De miljarder dollar som har kastats in i finansmarknaderna av de olika centralbankerna på planeten kommer inte att ändra någonting. Än värre, dessa massiva injektioner av likviditet komemr att innebära ytterligare en spiral av skulder för banker och regeringar. Borgarklassen befinner sig i en återvändsgränd och har endast dåliga lösningar att erbjuda. Det är därför som den amerikanska borgarklassen är tveksam inför att genomföra ”Bushplanen”: man vet att samtidig som den kan minska den omedelbara paniken, så kan den leda till nya och mer våldsamma konvulsioner i framtiden. För George Soros, en av världens mest hyllade finansmän, finns ”en verklig risk att det finansiella systemet kan kollapsa”.
Levnadsstandarden för arbetarklassen och majoriteten av världens befolkning kommer att försämras brutalt. En våg av massuppsägningar kommer att drabba alla jordens hörn på en gång. Tusentals fabriker och kontor kommer att stänga. Från idag fram till slutet av 2008 kommer 260 000 arbeten att försvinna i finanssektorn i USA och Storbritannien (enligt den franska ekonomitidskriften Les Echos den 26 september). Ett arbete i finanssektorn genererar i medeltal fyra andra! Kollapsen för de finansiella institutionerna kommer därför att innebära arbetslöshet för hundratusentals arbetarklassfamiljer. Exekutiva auktioner av hus kommer att öka dramatiskt: 2,2 miljoner amerikaner har redan fått lämna sina hem sedan sommaren 2007 och ännu en miljon kommer att följa från och med nu fram till jul. Detta fenomen börjar nu märkas i Europa, främst i Spanien och Storbritannien.
I Storbritannien ökade tvångsförsäljningarna av hus med 48% under första kvartalet 2008. Under det senaste året har inflationen kommit tillbaka i stor skala. Råvarupriserna och livsmedelspriserna har exploderat, vilket resulterat i svält och hungerupplopp i flera länder. De hundratals miljarder dollar som the Fed och Europeiska Centralbanken har injicerat i ekonomin kommer bara att göra situationen värre. Detta ökar ytterligare fattigdomen hos hela arbetarklassen: att ha en bostad, kunna skaffa mat och kunna resa kommer att bli allt svårare för miljoner arbetare.
Borgarklassen kommer inte att vara sena att presentera räkningen för krisen för arbetarklassen, genom lönesänkningar, nedskärningar i olika försäkringssystem (arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, etc), förlängning av antalet arbetade år innan pension, skatteökningar och ökning av antalet skatter. George Bush har redan annonserat detta: hans 700-miljarders borgensplan kommer att finansieras med ”bidrag”. Arbetarklassfamiljer kommer att tvungna att ge flera tusen dollar för att stötta bankerna när flera av dem inte ens har tak över huvudet!
Krisen idag har kanske inte samma plötsliga genomslag som kraschen 1929, men den kommer att tvinga de utsugna över hela världen till samma uppoffringar. Den verkliga skillnaden mellan 1929 och idag syns inte på nivån av det kapitalistiska systemet utan på nivån av klassmedvetande hos arbetarklassen och dess kampvilja. Vid den tiden var världsproletariatet besegrat och resignerat efter att ha genomlidit nederlaget för den ryska revolutionen 1917, krossandet av det tyska proletariatet mellan 1918 och 1923, och den stalinistiska och fascistiska kontrarevolutionens uppkomst. Krisens verklingar kunde provocera fram klassrörelser, som de arbetslösas och bilarbetarnas kamp i USA eller de massiva strejkerna i Frankrike 1936, men dessa rörelser kunde inte förhindra att kapitalismen drog ned mänskligheten i den andra världskriget. Idag är situationen helt annorlunda. Sedan 1968 har arbetarklassen kastat av sig kontrarevolutionens tyngd, och även om kampanjerna om ”kommunismens död” 1989 var ett hårt slag, så har arbetarklassen sedan 2003 utvecklat sina strider och sitt medvetande. Den ekonomiska krisen idag kan utgöra en grogrund för en ytterligare utveckling av arbetarklassens solidaritet och medvetande.
Francoise 080927
Länkar
[1] https://sv.internationalism.org/files/sv/flygblad.pdf
[2] https://sv.internationalism.org/tag/7/319/finanskrisen-2008
[3] https://sv.internationalism.org/tag/11/252/ingripande
[4] https://sv.internationalism.org/tag/4/115/ekonomi
[5] https://sv.internationalism.org/tag/11/254/laesarbrev
[6] https://sv.internationalism.org/tag/7/320/boerskraschen-1929
[7] https://sv.internationalism.org/tag/7/321/recession