Avskedanden, neddragning av personal, fabriksnedläggelser, tillfälliga anställningar, utlokalisering… lönearbetarna är mer och mer underkastade den fruktansvärda verkligheten i en accelererande kapitalistisk kris. Samma attacker äger rum i Europa (Airbus, Alcatel, Volkswagen, Deutsche Telekom, Bayer, Nestle, Thyssen Krupp, IBM, Delphi…) som i USA (Boeing, Ford, General Motors, Chrysler…) I den privata sektorn i Frankrike, försvann officiellt 10 000 jobb under 2006 och nu planerar man ta bort ytterligare 30 000 jobb under 2008. Dessa planer påverkar inte bara ålderdomliga sektorer utan även ”spetsteknologi”-industrier som flygindustrin, IT och elektronikindustrin. De omfattar inte bara små och medelstora företag utan även stora industriella jättar och deras underleverantörer. De drabbar inte bara arbetare i själva produktionen, utan ingenjörer, kontorsanställda, forskningsavdelningar…
Denna artikel publicerades först i aprilnumret av Revolution Internationale. Den beskriver en situation där fackföreningarna, efter några spontana reaktioner i början av året av Airbus-arbetare i Frankrike och Tyskland – i protest mot att man tillkännagav massiva nedläggningar över hela Europa – hade återtagit kontrollen av situationen genom en serie klassiska manövrar. Men som vi har kunnat se i en uppföljande artikel, översatt från majnumret av RI (”Spontaneous walk-outs at Airbus: the workers make their voices heard”) har fackföreningarna inte på något sätt tömt ut den ilska som finns i arbetarklassen eller deras kapacitet att svara på ytterligare attacker genom att ta sin kamp i egna händer. En artikel om de vilda strejkerna på Airbus-fabriken i Broughton i Wales publicerades i WR 303.
Avskedanden, neddragning av personal, fabriksnedläggelser, tillfälliga anställningar, utlokalisering… lönearbetarna är mer och mer underkastade den fruktansvärda verkligheten i en accelererande kapitalistisk kris. Samma attacker äger rum i Europa (Airbus, Alcatel, Volkswagen, Deutsche Telekom, Bayer, Nestle, Thyssen Krupp, IBM, Delphi…) som i USA (Boeing, Ford, General Motors, Chrysler…) I den privata sektorn i Frankrike, försvann officiellt 10 000 jobb under 2006 och nu planerar man ta bort ytterligare 30 000 jobb under 2008. Dessa planer påverkar inte bara ålderdomliga sektorer utan även ”spetsteknologi”-industrier som flygindustrin, IT och elektronikindustrin. De omfattar inte bara små och medelstora företag utan även stora industriella jättar och deras underleverantörer. De drabbar inte bara arbetare i själva produktionen, utan ingenjörer, kontorsanställda, forskningsavdelningar…
Varje stat, varje företagsledare vet mycket väl om att denna situation drabbar alla arbetare, vare sig i den privata eller offentliga sektorn, och tvingar dem att ställa oroliga frågor om sin och sina barns framtid. Det är allt mer uppenbart att arbetare i alla länder befinner sig i samma båt. Det är därför som borgarklassen är tvungen att inte bara försöka plåstra om de gapande såren i systemet, utan också att försöka vinna tid och hindra arbetarna från att bli verkligt medvetna om denna verklighet.
Det är också därför som fackföreningarna, vars specifika funktion inom statsapparaten är att bibehålla kontrollen över arbetarklassen, överallt försöker gå ut i preventiva aktioner, för att ta udden av varje rörelse mot ett förenat svar från arbetarklassen mot dessa massiva och frontala attacker. Deras huvudsakliga uppgift idag är att försäkra sig om att attackerna kan genomföras, genom att utså splittring i arbetarklassen, genom att dela upp den på avdelningar, sektorer, fabriker eller länder.
Facket, regeringen och arbetsgivarna, hela den politiska klassen och media, har fokuserat allt intresse på de nedskärningar av 10 000 jobb som drabbar de anställda på Airbus (som fram till nu har haft privilegiet att arbeta på ett mycket lönsamt företag). Det är facket som har befunnit sig i förgrunden för de manövrer som riktats mot att avleda arbetarnas ilska och splittra upp deras reaktioner.
Fackföreningen började med att låtsas som att de inte visste vad som var på gång, men att de skulle vara på plats för att försvara arbetarnas intressen. Faktum är att de i månader hade varit involverade i ”Power 8”-planen, för vilken cheferna hade skapat en ”pilotkommitté” som bestod av personalchefen och fackföreningarna, med det tydliga målet att ”förbereda sig för varje socialt genomslag som dessa åtgärder kan få” (taget från anteckningar från en chef på fabriken i Toulouse-Blagnac). Facket använde hela tiden samma språk, förminskade attacken när den var på gång att förberedas, deltog helhjärtat i den lögnspridning som ägde rum av chefer och olika involverade stater. Därefter såg de tilla att arbetarna på Meulte, som hade gått ut spontant i en strejk 48 timmar innan det officiella tillkännagivandet av Power 8-planen, gick tillbaka till arbetet, och sade till dem att fabriken inte skulle säljas, till och med innan cheferna hade tagit beslut i denna fråga.
Genom att anpassa sig till olika situationer i olika fabriker, organiserade fackföreningarna uppsplittringen av arbetare, som i Toulouse, mellan sektorer som var direkt drabbade och de som var undantagna. Utanpå detta började man föra ram idén om att ifall Airbus befinner sig i denna situation så är det ”tyskarnas fel”. Fackföreningarna har gått på om denna ”ekonomiska patriotism”. I ett flygblad som gavs ut den 7 mars och som undertecknades av både FO-Metaux (den största fackföreningen i Toulouse), CFE-CGC (tjänstemannafacket) och CFTC deklarerade man ”den franska ekonomins intressen, både lokalt och regionalt, står på spel…låt oss förbli mobiliserade…för att försvara Airbus, våra jobb, våra arbetsinstrument, vår yrkesskicklighet och våra kunskaper till fördel för hela den lokala, regionala och nationella ekonomin”. Denna motbjudande propaganda, som tvingar arbetarna att sluta upp bakom kapitalets konkurrenslogik, kunde redan ses vid en demonstration som hölls av fackföreningar från olika europeiska länder där Airbus är etablerade: ”Försvara våra arbetsinstrument tillsammans, lönearbetare på Airbus, underleverantörer, och alla Airbusanläggningar i Europa” (gemensamt flygblad från alla fackföreningar från den 5 februari 2007).
Efter demonstrationerna den 6 mars talade facket om stora demonstrationer som omfattade hela Europa i Bryssel den 16, men avlyste dessa tre dagar dessförinnan, och ersatte den med lokala demonstrationer som fortfarande presenterades som en ”europeisk mobiliseringsdag”, men begränsad till Airbusarbetare och uppsplittrad på olika lokala platser. Man tog helt udden av detta i Toulouse genom att ta arbetarna från fabriksportarns, köra dem i buss till en avlägsen mötesplats och sedan ordna en marsch till företagets huvudkontor i Blagnac, där en armé av TV-kameror väntade för att sända ut ”nyheten”. Knappt hade de kommit på plats förrän facket packade in dem i bussarna igen och körde tillbaka dem till jobbet. Rubrikerna i ”vänster”-tidningen Liberation dagen efter var översvallande: ”Oväntad radikalisering mot Airbus-ledningen: lönearbetare från alla länder har förenat sig”.
Fackföreningarna, liksom resten av borgarklassen vill verkligen inte veta av en stor mobilisering över hela Europa, där arbetare kan samlas, diskutera och utbyta erfarenheter. Framför allt inte i det nuvarande klimatet av ökande attacker: 6 000 jobb försvinner från Bayer, en höjning av pensionsåldern till 67 år i Tyskland, lönesänkningar i hälso- och sjukvården i Storbritannien, avskedande av 300 vid Volkswagen-Forest i Belgien…
Inte heller ville facket att Airbus-demonstrationen skulle sammanfalla med demonstrationen i Paris där arbetare från Alcatel-Lucent protesterade mot en omstrukturering av företaget, där man räknar med nedskärningar av 12 000 jobb, varad 3 200 i Europa, fram till 2008. Det var därför den utlystes dagen före, den 15 mars. Den presenterades än en gång som en förenad europeisk aktion, men det deltog bara 4 000 arbetare från de franska fabriker som drabbades, framför allt de i Bretagne, med helt symboliska delegationer från grannländerna, Spanien, Tyskland, Holland, Belgien och Italien, alla gömda bakom en skog av bretagniska flaggor.
Samtidigt, uner en rad små strejker i olika delar av Frankrike, har facket fokuserat på olika frågor. Det ägde rum en lång och uttröttande strejk om löner vid Peugeot-Aulnay, samtidigt som 150 arbetare vid Renault i Mans togs ut av CGT i en minoritetsstrejk mot ett nytt avtal om flexibilisering som skrivits under av de andra fackföreningarna. Vid båda fabrikerna är det väl känd att företagen kommer att tillkännage nedskärningar. Detta gör det tydligt att det verkliga syftet bakom dessa fackföreningsaktioner är att trötta ut arbetarna så mycket som möjligt och därigenom kunna genomföra attackerna. Lärarna togs ut i en aktionsdag för femtioelfte gången den 20 mars, med samma syfte.
Arbetarklassen har inga gemensamma intressen med sin borgarklass. Tvärtom: situationen tvingar den att inse sina egna gemensamma klassintressen mot de massiva och samtidiga attacker man möter. En sådan situation skapar möjlighet för ifrågasättande, reflektion, en växande insikt om behovet av att sprida kampen, om enhet och solidaritet. Även och fackföreningarna oftast fortfarande kan hålla arbetarna uppsplittrade och isolerade från varandra, så diskrediterar man sig själva, ju mer man gör det. Förutsättningarna börjar mogna för arbetarklassen att kunna samlas, kunna diskutera tillsammans, organisera sig själva utanför och emot fackföreningarna, över nationsgränserna.
Wim, april 2007.
Den 17:e oktober röstade det turkiska parlamentet med en enorm majoritet för att ge den turkiska armén befogenhet att förfölja kurdisk gerilla från PKK till dess baser i norra Irak. Fyra dagar senare, dödas 13 turkiska soldater i ett bakhåll av PKK, som ytterligare eldade på de krigskampanjer som redan hade börjat. Nationalistiska demonstrationer, några av dem väldigt stora, har organiserats över hela Turkiet, och stödd av armén, polisen, majoriteten av de politiska partierna, medierna och utbildningssystemet. Varje medborgare uppmanas till att hänga en turkisk flagga vid fönstret eller ta med sig en på fotbollsmatcher. Butiker och kontorsbyggnader tävlar med varandra om att ha den största flaggan.
För den turkiska härskande klassen är detta en del av ”kriget mot terrorismen” och påminner om kampanjerna i USA. Men den amerikanska borgarklassen som verkligen ser Turkiet som en nyckelallierad för dess militära strategi i Mellanöstern, är inte direkt glad över denna utveckling. Kort efter deklarationen av det turkiska parlamentet, tog det demokratiska partiet som har majoritet i den amerikanska kongressen, upp frågan angående Turkiets roll i massakrerna på den armeniska befolkningen 1915. Republikanerna, med Bush i spetsen varnade för att detta skulle reta upp Turkiet när de beskrev slakten på armenier som ett ”folkmord”. Men efter det turkiska parlamentets beslut om angrepp på norra Irak, varnade Bush själv för att en ökning av den turkiska närvaron i norra Irak (Bush lät sin tunga avslöja att den turkiska armén redan har en hel del trupper i området) skulle kunna underminera den bräckliga stabiliteten i det autonoma Kurdistan – Iraks enda relativt lugna område efter den amerikanska invasionen och avsättandet Saddam Husein vilket har lett landet till ett fullständigt kaos. Turkiet anklagar de härskande kurdiska partierna i denna region för att hjälpa och uppmuntra PKK. Även om folk som Barzani och Talibani (de främsta kurdiska politikerna i Irak) har uppmanat PKK att upphöra med dess attacker mot Turkiet, är situationen extremt spänd. Barzani till exempel, deklarerade att även om han inte vill vara en del i någon konflikt, skulle de (regeringen i Kurdistan i norra Irak med dess starka styrkor av Peshmerga krigare) absolut komma att försvara sig.
Detta sjudande krig vid den turkisk/irakiska gränsen (efter att artikeln skrevs, har Turkiet i mitten av december 07 gjort massiva bombräder och även sänt in ett inte oansenligt antal soldater i norra Irak, ö.a.) är ytterligare ett kapitel in en fruktansvärd konflikt som betyder öppet krig i Irak, Afghanistan, Libanon och Israel/Palestina och med hotet att konflikten sprider sig till Iran och Afghanistan. Konfronterade med detta barbari och kaos, har kamraterna i EKS (Internationalistiska Kommunistiska Vänstern) svarat med att ge ut ett internationalistiskt uttalande som vi publicerar nedan. De har distribuerat det som ett flygblad tillsammans med deras bulletin ”Nattens Anteckningar” som också tar upp den militanta strejken på Turkish Telecom och pekar på denna typ av kamp som det enda alternativet till militärism och krig.
Kamraterna i EKS ingriper i en atmosfär av stats sponsrad krigshysteri, i ett land (som alla som har läst Orhan Pamuks bok ”Snö kommer att känna igen”) där politiska mord är en väl etablerad tradition. De förtjänar solidaritet och stöd från revolutionärer i hela världen.
Amos 31-10-07
EKS flygblad
Återigen får vi den förfärliga nyheten att fler av arbetarklassens barn offras i det brutala kriget i Sydöst. Borgarklassen och dess medier skriker och kräver mer blod, såsom de alltid gör. Som en konsekvens tittar folk på gatan efter ”terrorister”. Men varför händer detta?
Det sker för att den borgerliga staten befinner sig i en öppen kris som inte varit så framträdande på lång tid. Det grundläggande ekonomiska skälet till detta är faktumet att arbetarna i Turkiet inte har något mer blod för borgarklassen att suga ut, och som det inte vore nog, har arbetarna som vid Turkish Airlines tidigare och vid strejkerna hos Turkish Telecom och Novamed idag visar börjat göra motstånd. Ökande internationella skulder, kapitalet blir allt mer fiktivt, ökande skörhet på ”penning marknaden” – konsekvenserna av allt detta vältras över på arbetarnas rygg. Borgarklassen blåser upp rasismen för att fortsätta denna situation, således utsuger de de kurdiska arbetarna till ett lägre pris och turkiska arbetare befinner sig i en miserabel situation. Den politiska konsekvensen av denna situation är de krigiska deklarationer som vi hela tiden får höra men som inte löser något alls. Den borgerliga statens ideologiska fasad spricker allt mer för var dag. Med allt sämre omständigheter som arbetarklassen lever under, desto djupare drar kapitalet samhället ned i förfall och sönderfall och den förlorar allt mer sin sociala giltighet som gav den dess mening från början. Svaret från borgarklassens politiker angående de senaste massakrerna låter på följande sätt.
För den nationalistiska grenen av borgarklassen, är det som alltid, en ”konspiration” som är organiserad av USA. Enligt dem kommer ”terrorn att utrotas” ifall den turkiska armén invaderar Irak. I verkligheten dock, är det bara tre år sedan just USA önskade att turkiska arbetargrabbar skulle åka och kriga mot arbetare från Irak. Men den turkiska borgarklassen var oförmögen att göra detta eftersom den inte kunde övertyga de turkiska arbetarna att åka och kriga tack vare den turkiska borgarklassens svaghet. Sanningen är den att den turkiska borgarklassen alltid har allierat sig med USA och den turkiska armén står beredd att döda arbetare i Libanon och Afghanistan ifall det behövs. Så, i motsatts till de lögner som den nationalistiska grenen av borgarklassen försöker få arbetarna att tro, finns det ingen intressekonflikt mellan dem och den amerikanska imperialismen. Tvärtom, det finns ett gemensamt intresse mellan dem och de turkiska väpnade styrkorna är de beväpnade bödlarna i denna allians. Dessutom, kommer varje massaker som görs i norra Irak att leda till att fler soldater dödas och än mer ”civilbefolkning” tvingas in i koncentrationsläger och dödas på slagfälten, men detta kommer också att leda till fler bombdåd i de stora städerna.
Den islamistiska och liberala delen av borgarklasen stöder inte kriget på ett speciellt pålitligt sätt, vilket de annars brukar göra. Faktum är att de tvekar om hur ”operationen” skall kunna ske, vilket bara uttrycker att de vill få ett godkännande från USA. På grund av detta, har de inget annat val än att vänta ”tåligt” på att få till stånd en kompromiss med Barzani och Talibani.
Vad det gäller borgarklassens vänster, gör de inget annat än att gnälla med hög röst. De är naturligtvis inte intresserade av arbetarklassens problem med hunger, misär och död. De vrider och vänder på sin retorik mer och mer inför sina herrar för att skydda sin egen ställning. Kort sagt, de visar åter på parlamentets meningslöshet.
Som ett resultat av detta, tvingas också arbetarna i Turkiet in en cykel utan slut av mer krig, förstörelse, terror och kaos, något som borgarklassen påtvingar hela Mellanöstern som inte bryr sig om deras liv eller död. Detta eftersom kapitalismen kan bara skuta upp verkställandet av dess olösliga kris genom att dra ned mänskligheten i än mer förstörelse.
Svaret från proletariatet visar på vägen framåt, som vi såg i Telekom strejken. En enda strejk som hade pågått bara några dagar fick borgarklassen att darra. Bara när arbetarna i solidaritet med sina klassbröder sprider denna kamp, och om arbetarna säger nej till kriget internationellt, kan den kapitalistiska massakern stoppas. Sättet att stoppa krig och massakrer är inte genom att fördjupa och öka dessa, utan genom att bygga en klasssolidaritet över nationsgränserna som når varje militärt slagfält. Fienden är inte klassbröder och systrar i andra länder utan kapitalisterna just här som sitter bekvämt och varmt i sina stora hus!
EKS oktober 2007
Vi publicerar här en artikel som en läsare sänt till oss. Den tar upp flera viktiga frågor: Det som vi är överens om, men det är framförallt två frågor där det finns en stor skillnad mellan det som kamraten för fram i sin text och IKS ståndpunkter. Det är framförallt frågan om terrorismen som ett vapen som arbetarklassen kan använda i sin kamp. Här det viktigt att vara väldigt tydlig med att terrorism inte har något som helst med arbetarklassens kamp att göra. Den andra frågan är antifascism som historiskt sett varit ett väldigt effektivt sätt att leda in arbetarklassens kamp till ett stöd för en lite mer ”demokratisk” form av kapitalets diktatur.
(IKS) är vänsterkommunistisk/bordigistisk[1] och säger sig ha hämtat viss inspiration från rådskommunismen, någonting som denna artikel däremot kommer kritisera. IKS bryter nämligen mot rådskommunistiska och sant revolutionära idéer på ett par punkter och däri ligger denna artikels ”kritik av Internationella Kommunistiska Strömningen”.
IKS skriver i
ett mail till mig att den tysk-holländska vänstern (dvs.
rådskommunismen) har givit väldigt viktiga bidrag till
vänsterkommunismen. De säger även att IKS inte är
bordigister (som rådskommunisterna brukar anklaga dem för)
eller rådskommunister (som bordigisterna brukar anklaga dem
för). IKS säger sig kombinera den tysk-holländska och
den italienska kommunistiska vänstern (dvs. rådskommunismen
och vänsterkommunismen, bordigismen). Vad som däremot
skiljer deras idéer från traditionell bordigism kan jag
inte förstå och därför betecknar jag dem helt
enkelt som renodlade bordigister.
Jag har läst igenom IKS’
politiska ståndpunkter och kan tänka mig att skriva under
det mesta, men ändå inte riktigt allt. Vissa av deras
idéer är värda all kritik, för de är helt
enkelt fientligt inställda till rådskommunismens idé.
Först och främst säger IKS att ”officiella
anarkister” utgör vänstern i kapitalismens politiska
apparat. Detta är helt enkelt inte möjligt.
Anarkiströrelsen tar avstånd från denna politiska
apparat och står helt och hållet utanför den. IKS’
påstående att anarkisterna på något sätt
går hand i hand med kapitalet är inte på något
sätt hållbart.
De säger även att: ”All taktik från ’folkfronter’, ’antifascistiska fronter’ och ’enhetsfronter’, som blandar ihop proletariatets intressen med intressena hos en borgerlig fraktion, bidrar enbart till att försvaga och avleda proletariatets kamp.” Detta stämmer bara delvis. Antifascism är inte att kombinera proletariatets intressen med kapitalets intressen. Kapitalet har inget reellt intresse av antifascism, utan det är enbart en illusion de utger. Fascisterna går kapitalets ärenden på så vis att de splittrar arbetarklassen och försvagar klasskampen. Kapitalet vill försvaga klasskampen och har alltså ingenting emot detta Antifascism är ett nödvändigt ont för oss inom den organiserade arbetarklassen, men det är förstås inte målet. Antifascism är kampen för att röja undan ett hinder i vägen för vårt mål, men antifascism i sig fyller ingen funktion. Den är enbart nödvändig. Helst skulle vi vilja ha ett samhälle där antifascism var överflödigt och ingenting man behövde ägna sig åt. Så är tyvärr inte världen i dagsläget. Gilles Dauvé skrev i Vägrandets dynamik, som har givits ut av Riff-Raff, att ”revolutionär antifascism är en självmotsägelse”. Detta är helt riktigt, men IKS’ ståndpunkt att antifascismen försvagar proletariatets kamp och att antifascistisk verksamhet är att gå hand i hand med borgarklassen stämmer inte riktigt till 100 %. Den antifascistiska rörelsen sätter däremot i viss mån krokben på sig själv. Då tänker jag främst på Revolutionära Fronten, som förbjuder sina medlemmar att vara aktiva eller ens medlemmar i andra politiska rörelser. RF och AFA är till större delen enfrågeorganisationer. Detta är deras svaghet. Militansen är deras styrka. Vår kamp måste givetvis vara militant, men den ska inte enbart bestå av antifascism, vilket det tenderar att bli i dessa organisationer. Militansen måste överföras från kampen mot fascismen till kampen mot kapitalet. Fysiska konfrontationer, dvs. den behandling svenska fascister får, borde börja appliceras även på borgare och kapitalister. Militansen är som sagt dessa rörelsers stora styrka och den övriga vänstern måste dra lärdom av AFA och RF när det gäller just den punkten.
IKS har även en punkt som lyder såhär: ”Terrorism är på intet sätt en metod för arbetarklassen i kampen. Som ett uttryck för sociala skikt utan en historisk framtid och av småborgerlighetens sönderfall, i de fall den inte är ett uttryck för det ständiga kriget mellan kapitalistiska stater, har terrorismen alltid varit bra grogrund för borgarklassens manipulationer.”
Terrorism är inte nödvändigtvis någonting dåligt. Det finns förvisso olika definitioner av terrorism och lite beroende på vilken man använder får begreppet ”terrorism” naturligtvis olika betydelser. Om man definierar terrorism som alla former av illegala (framförallt våldsamma) aktioner så är inte terrorism nödvändigtvis någonting dåligt. I ett sådant läge skulle fysiska konfrontationer av arbetarklassens fiender vara dåliga, och det är de inte. Som jag tidigare skrev är inte exempelvis militant antifascism någonting som skadar arbetarklassen, vilket IKS hävdar, men det är ett nödvändigt ont som helst inte skulle behövas. Någon skada för vår klass innebär däremot inte den militanta antifascismen. Summan av detta är att det finns bra och progressiv terrorism, exempelvis terrorangrepp på kapitalets företrädare i olika former.
IKS skriver även på sin punktlista att ”De revolutionära politiska organisationerna utgör arbetarklassens avantgarde och är en aktiv faktor i generaliseringen av klassmedvetandet inom proletariatet.” och skriver under rubriken ”vår aktivitet” följande: ”Organiserat ingripande, förenat och centraliserat på en internationell skala för att bidra till processen som leder till proletariatets revolutionära agerande.” och ”Regruppering av revolutionärer med målet att bilda ett verkligt kommunistiskt världsparti”.
Detta luktar bordigism och rentav leninism lång väg. Allt tal om ”arbetarklassens avantgarde” är vansinne. Arbetarklassen måste vara sitt eget avantgarde. Annat vore galenskap. Karl Marx sade att: ”Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk”. Personer som har sagt sig vara hans efterföljare har dock gått emot detta. Jag syftar på de personer som kallar sig marxister, men ändå förespråkar partisystem, dvs. avantgardism och elitstyre. Lenin var en av dessa och Bordiga likaså. Den ledande rådskommunistiske teoretikern Paul Mattick sa till och med en gång att ”Bordiga är en leninist”, allt enligt Gilles Dauvé i Riff-Raff, nummer 7, 2005, sida 178.
IKS verkar ha en annan syn på organisationer än vad exempelvis rådskommunistiska Folkmakt hade. Organisationer i sig är inte fel, utan enbart om de har en partistruktur. Folkmakt var en propagandaorganisation. Detta är till och med uppmuntransvärt, men partibildningar är enbart skadliga för vår klass och vår kamp för en bättre värld. IKS’ tal om avantgarde är anti-revolutionärt och även deras tal om centralism och ett ”världsparti”. Centralism är mycket skadligt för vår rörelse och måste bekämpas överallt där den börjar skymta. Den skymtar inom IKS och för detta kritiserar jag dem nu. Nu är det bara att hoppas på att de tar sitt förnuft till fånga och lämnar de bordigistiska avvikelserna och sluter upp under rådskommunismens baner istället.
J.
Du säger också att ”terrorism inte nödvändigtvis är något dåligt”. Här håller vi inte med dig. Vi försvarar inte terrorism såsom det har tagit sig uttryck genom historien, både den terrorism som öppet har sitt ursprung i borgarklassens politiska maktutövning, och den som har ”radikalare” förtecken (men som icke desto mindre hade tentakler till borgarklassen) som RAF och Brigate Rosso. Våldsaktioner, den ”exemplariska aktionen” som är en sådan grundbult i den anarkistiska ideologin, är endast skadliga för arbetarklassen, eftersom de ofelbart leder till att borgarklassens dagliga terror (på 70-talet och idag) och övervakning ökar. Den leder endast in i en steril våldsspiral som demoraliserar arbetarklassen och de revolutionärer som försöker hitta ett utlopp för politisk aktivitet. Göteborg 2001 är ett exemplet bland många.
Arbetarklassen hyllar inte våldet i sig. Vi håller inte med om de metoder du föreslår för klasskampen: att ”borgare och kapitalister” skulle ”få samma behandling som svenska fascister”. Arbetarklassens användande av våldet måste vara kollektivt, när man måste försvara sig mot attacker: av statens poliser, eller olika provokatörer, som skinheads eller andra. Att spöa skinheads i sig är inget mål för klasskampen. Däremot kan arbetarklassen behöva försvara sig mot sådana typer – vilket vi har sett många exempel på, i arbetarområden där skinheads eller där kriminella sätter dagordningen, eftersom vi aldrig kan lita på ”statens skydd”. Vi har ju redan sätt hur staten på alla upptänkliga sätt har ökat övervakningen efter 11 september 2001.
Vi är helt motståndare till ”terrorangrepp på kapitalets företrädare i olika former”, som du skriver. Detta är precis samma idé om en ”exemplarisk aktion” av en liten minoritet som skall ”medvetandegöra” arbetarna. Här kan man prata om elitism! Vilka är det som skall utföra dessa aktioner inför de ”omedvetna” arbetarna?
Till frågan om ”militant antifascism”, som du också lyfter fram som ett föredöme. Vad finns arbetarklassen i allt detta? Du säger ju att arbetarklassen ”måste vara sitt eget avantgarde”?
Detta är en väldigt viktig fråga att diskutera om hur arbetarklassen kan utveckla sin kamp, men även i förhållande till både terrorism och antifascism varför vissa metoder står helt i motsättning till dess mål. Där terrorismen med sina isolerade våldshandlingar står i direkt motsättning till arbetarklassens kollektiva kampformer som strejker, demonstrationer, stormöten osv. När det gäller frågan om kampen mot fascismen så tycker väl de flesta människor rent spontant väldigt illa om detta pack. Vilket har gjort att många radikala människor rent spontan ställer sig bakom detta. Trots detta är det tydligt att detta inte är något annat än en återvändsgränd för arbetarklassen. Den årliga ritualen i Salem utanför Stockholm för att stoppa nynazister från att demonstrera visar detta väldigt tydligt, att detta trots alla radikala floskler inte har någonting att göra med arbetarklassens kamp. För att om fascismen skulle vara ett verkligt hot idag, skulle arbetarklassen endast kunna kämpa mot detta fenomén på samma sätt som det kämpar mot någon annan borgerlig företeelse under kapitalismen, genom sin klasskamp; mot hela den kapitalistiska staten. Inte genom en mobilisering till stöd för den ”demokratiska” formen av kapitalets diktatur mot ett påstått hot från den ”fascistiska” formen av kapitalets diktatur. Den antifascistiska militans som hyllas i brevet är alltså ett uttryck för en mobilisering till ett försvar av den kapitalistiska demokratin och dess stat! Vad menar vi då med detta? Jo att det är nödvändigt att förstå denna fråga i sitt historiska sammanhang. Att se hur antifascismen i sin förlängning fungerat som ett sätt för den härskande klassen att mobilisera proletariatet bakom den ena eller den andra sidan i olika imperialistiska krig. Det spanska inbördeskriget 1936-39 är ett exempel på detta, hur arbetare mobiliserades för krigsansträngningen på den republikanska sidan. Alltså tväremot vad kamraten säger att: ”Kapitalet har inget reellt intresse av antifascism, utan det är enbart en illusion de utger. Fascisterna går kapitalets ärenden på så vis att de splittrar arbetarklassen och försvagar klasskampen.” Både fascism och antifascism är två sidor av samma mynt. I den meningen att båda är uttryck för försvar av olika former av kapitalistiskt statskick. Att det idag faktiskt är så att den härskande klassen på olika sätt använder frågan om mänskliga rättigheter och försvar för demokratin för att motivera sina imperialistiska krig i Irak och Afghanistan.
En annan linje i dina argumentation verkar vara, att vi skulle vara ”bordigister”. Du säger även att vi ”helt enkelt är fientliga till rådskommunismens idé”.
Faktum är, att vår organisationsuppfattning ligger närmare den som det ”rådskommunistiska” KAPD hade i början av 1920-talet. Bordigismen, med sin substitutionistiska partiuppfattning, att bara partiet kan vara bärare av klassmedvetandet i formen av ”det kommunistiska programmet”, något som dessutom är ”invariant” – oföränderligt, sedan 1848, är ett uttryck för den revolutionära vågens, framför allt den ryska revolutionens nederlag, precis som den ”rådskommunism” som utvecklades under 30-talet av grupper som GIK. IKS har alltid kritiserat bordigismen, som är en mycket sekteristisk strömning. Förutom frågan om partiet, har man t ex oklara ståndpunkter om fackföreningar och den nationella frågan, men bordigismen har historiskt tillhört den vänsterkommunistiska tradition, som vi också kommer ifrån, även om man idag knappast är något att räkna med för en ny generation kommunistiska militanter. För övrigt har bordigisterna alltid brukat skälla på IKS och kallat oss ”rådister” – eftersom vi anser att ”formen för proletariatets diktatur är arbetarrådens internationella makt”. Vi anser INTE att partiet ska ta makten åt arbetarklassen. Det är detta som är ”leninism” och substitutionism enligt vår uppfattning. Men vi anser att arbetarklassen behöver en organisering, ett parti, för att sprida klassmedvetandet i hela arbetarklassen.
En av våra vänsterkommunistiska föregångare, Anton Pannekoek, sade en gång att ”anarkismen är den frustrerade småborgarens ideologi” – något som vi skriver under på. Att vi anser att den officiella anarkismen utgör en del av kapitalismens vänsterapparat torde inte vara kontroversiellt; SAC har sedan decennier lyft statsbidrag för sin verksamhet. Här har vi helt olika åsikter, men vi kan förstå att många människor som (helt naturligt) vill ta avstånd från stalinism och ”leninism” (vilket inte är något annat än vänsterns sätt att göra Lenin till ikon) väljer att kalla sig ”anarkister” eller ”anarkokommunister” m m. Detta är inte svårt att begripa. Men till slut kommer man till en brytpunkt, en brytning med frihetligheten och anarkismen, om man vill gå vidare, mot proletära ståndpunkter. Det finns kamrater i IKS har en bakgrund inom anarkismen, eftersom denna ideologi ofta framstår som attraktiv i jämförelse med trotskister och stalinister av olika schatteringar – men dess individualism och preferens för olika individuella aktioner, dess förakt för kollektivet och för den ”vanliga” arbetaren, är något som visar på dess oförmåga att vara ett alternativ för arbetarklassen.
Vi har nyligen publicerat på vår tyska hemsida en artikel om den så kallade ”Tyska hösten 1977”. Detta var tidpunkten då ”Röda arméfraktionen” (RAF) kidnappade och mördade ordföranden, (Hans Martin Schleyer) för den Västtyska arbetsgivarorganisationen, vilket användes som en förevändning för en repression utan motstycke i efterkrigstidens Västtyskland. Då statens säkerhetsstyrkor släpptes lösa för att injaga fruktan i befolkningen. Det förekom polisräder överallt, hela distrikt spärrades av, tåg stoppades på landsbygden och passagerarna tvingades att stiga ut av beväpnade poliser. För att få en idé om denna atmosfär av rädsla, hysteri och offentliga anklagelser som piskades upp vid denna tid, och vilken roll som borgarklassens demokratiska medier spelade i detta, kan fås genom att läsa Heinrich Bölls novell ”Katarina Blum”. Omfattningen av hur kidnappningen av Schleyer användes som en förevändning för staten att visa upp sin oinskränkta makt och rättfärdiga nya repressiva metoder blev uppenbart kort efteråt, då tidskriften ”Stern” avslöjade att polisen hade känt till var Schleyer befann sig i ett mycket tidigt skede efter kidnappningen.
Vår artikel visar hur terrorismen hos ”RAF” eller ”Den andra junirörelsen” i Tyskland, eller ”Röda Brigaderna” i Italien, uttryckte en indignation gentemot kapitalismen, men också tvivel och t.o.m. desperation vad det gäller arbetarklassens revolutionära roll. Detta ledde till en impotent, individualistisk revolt mot staten, som i allt väsentligt hade en småborgerlig natur och som inte på något sätt hotade ”överklassen” utan, tvärtom, tjänade dess intressen. I vilken omfattning som den härskande klassen inte bara använde sig av denna terroristiska rebellrörelse, utan också manipulerade den, beskrivs av en medlem i denna rörelse: i ”Bommi” Baumans bok, ”Hur det hela började” ( Författarförlaget, 1976). Denna bok förklarar hur de första beväpnade kämparna, utan att veta om det, köpte sina första vapen från den tyska politiska polisen.
Borgarklassen använde sig av denna generation av ”väpnad kamp” på två sätt. För det första använde de sig av denna som en förevändning för att rättfärdiga en förstärkning av staten som var riktad, inte så mycket gentemot ”terrorismen” utan mot – i förebyggande syfte- dess ”egen” befolkning, framförallt gentemot arbetarklassen. Å den andra sidan, drogs dessa beväpnade grupper, som ett resultat av deras politiska förvirring och politiska impotens, oundvikligen in i borgarklassens politiska maktkamp (vare sig det gällde den imperialistiska konfrontationen mellan Öst och Väst blocken, eller konflikten mellan Israel och Palestina i). Faktum är, att redan då var terrorism först och främst var ett medel i den imperialistiska kampen mellan kapitalistiska stater och fraktioner (IRA, PLO, etc.).
Dessa två huvudsakliga sätt som terrorismen används av staten – som ett vapen i imperialistiska krig och som ett rättfärdigande av repressionen mot arbetarklassen – står inte i motsättning till varandra, utan tvärtom komplementerar och förstärker de varandra. Detta illustreras väl bäst av hur världen ser ut idag. Islamisk terrorism verkar vid en första anblick vara ett vapen i händerna på en rad stater och klickar gentemot dess ekonomiskt och militärt ofta överlägsna imperialistiska opponenter. Men det är framförallt med ”kriget mot terrorismen” som, särskilt efter den ”11 september, 2001” som den har blivit ett vapen för alla de ledande industristaterna i världen. Detta gäller inte bara USA, som nyligen använde sig av denna förevändning för att rättfärdiga invasionen och ockupationen av Irak. Den gäller också den tyska imperialismen vilken motsatte sig det USA ledda kriget i Irak på grund av sina egna skäl, men använder sig av samma orsak för att rättfärdiga sina militära operationer i Afghanistan, Afrika eller utanför Libanons kust. Angående den nyligen skedda enorma förstärkningen av staterna gentemot dess egna befolkningar, vilket naturligtvis också har skett i Tyskland, är det sant att initialt skedde detta som en reaktion från staten mot terroristattackerna från fientliga stater och klickar. Men den härskande klassen är fullt medveten om att proletariatet är dess naturliga fiende. Proletariatet är dess fiende både på ”hemmaplan” och i hela världen. Till skillnad från proletariatet, har den härskande klassen inga som helst reservationer om att involvera sig i terroristaktiviteter. Det är väl känt hur USA i början såg till att bygga upp, beväpna och träna Bin Ladens organisation. Men de långvariga relationerna mellan den tyska politiken och terrorgrupper i Mellanöstern eller på Balkan, eller mer nyligen i Afghanistan, är en fråga som också vore värd att undersöka.
Sex år efter terrorattackerna i New York, har händelserna i Tyskland i år på ett kraftfullt sätt illustrerat den andra spjutspetsen i ”kriget mot terrorismen” som riktas gentemot den sociala fronten. 30 år efter den tyska hösten kan vi nära nog tala om en ”tysk sommar 2007”. Vi har sett hur de för de mesta mycket unga demonstranterna, som i Rostock och Heiligendamm demonstrerade mot G8 mötet och för en ”annan värld”, bemöttes med en öppen terror från staten och kastades i fängelse.
Vi har sett hur aktiviteten hos den så kallade ”Militanta Gruppen” (MG) har använts för att fabricera en förbindelse mellan ett kritiskt och antikapitalistiskt tänkande, och terrorism, och hur staten har besvarat ett sådant tänkande med arresteringar och fängslande i isoleringsceller. Denna grupp påstås har varit inblandade i förstörelse av egendom, ”symboler för kapitalismen” såsom lyxbilar eller lastbilar tillhörande den tyska armén.
Vi har inte kunskap så att vi kan bekräfta naturen hos denna grupp, vars offentliga framträdande förblir väldigt otydlig. Men vad som tvärtom är väldigt tydligt, är på vilket sätt som staten har svarat mot den. De symboliska attackerna gentemot olika föremål har bemötts med hela tyngden av ”kriget mot terrorismen”. Vi citerar här från ett öppet brev till justitiekanslern som opponerar sig mot kriminaliseringen av kritisk vetenskap och politiskt engagemang, som skrevs den 15 augusti 2007 för kollegor i Tyskland och utomlands av en av de som nyligen hade arresterats.
”Den 31 juli 2007 blev lägenheterna och arbetsplatserna hos Dr. Andrej H och Dr. Matthias B och fem andra personer genomsökta av polisen. Dr. Andrej H blev arresterad, och flögs med helikopter till den Federala domstolen i Karlsruhe och ställd inför domstol. Sedan dess har han suttit i häkte i ett fängelse i Berlin. Fyra människor har anklagats för ’medlemskap i en terrorist förening enligt § 129a StGB (Tysklands straffrätt, sektion 7 angående ’Brott mot den allmänna ordningen’). De är anklagade för att vara medlemmar av en så kallad ’militant grupp’ (MG). Texten i efterlysnings ordern avslöjar att de preliminära förhandlingarna gentemot dessa fyra människor har pågått sedan september 2006 och att de fyra sedan dess varit under konstant övervakning.
Några få timmar innan att husrannsakningarna ägde rum, blev Florian L, Oliver R och Axel H arresterade i Brandenburg regionen och anklagade för att försöka genomföra mordbrand på 4 fordon från den Federala tyska armén. Andrej H, påstås ha träffat en av dessa tre personer vid två tillfällen under den första halvan av 2007 under påstått ’konspiratoriska omständigheter’.
Den Federala åklagaren (Bundesanwaltschaft) antar sålunda att de fyra ovan nämnda personerna såväl som de tre arresterade individerna i Brandenburg är medlemmar i en ’militant grupp’, och undersöker sålunda alla de 7 personerna angående ett misstänkt ’medlemskap i en terror organisation’ enligt § 129a StGB.
Enligt arresterings ordern gentemot Andrej H, är anklagelserna som gjorts gentemot de ovan nämnda 4 individerna, rättfärdigas dessa nu på följande sätt, vilket den federala åklagaren har listat på detta vis:
Dr Matthias B, påstås att ha använt sig av i hans akademiska publikationer,’ fraser och nyckelord’ som också används av den ’militanta gruppen’;
Som politisk vetenskapsman innehavande en Fil-Dr, anses Matthias B vara kapabel till att ’vara författaren till de sofistikerade texterna hos den ’militanta gruppen’(MG)’. Dessutom ’såsom en anställd hos ett forskningsinstitut har han tillgång till bibliotek som han kan utnyttja på ett obemärkt sätt i syfte att göra det undersökningsarbete som krävs för att skriva texterna från den ’militanta gruppen’”;
En annan anklagad individ sägs ha träffat misstänkta på ett konspiratoriskt sätt: ’möten arrangerades regelbundet, dock utan att nämna var, tidpunkt eller vad dessa möten handlade om’; dessutom sägs han ha varit aktiv inom ’extremvänstern’;
I fallet med en tredje anklagad individ, hittades en adressbok som innehöll namnen och adresserna hos de tre andra anklagade;
Dr. Andrej H, som arbetar som urban sociolog, påstås ha nära kontakt med alla de tre individerna som har anklagats men som fortfarande befinner sig på fri fot;
Dr. Andrej H, påstås ha varit aktiv i ’motståndet som gjordes av extremvänstern mot G8 mötet 2007 i Heiligendamm’;
Faktumet att han – som det påstås medvetet – inte tog med sig sin mobiltelefon till ett möte anses som ’ett konspiratoriskt beteende’.
Andrej H, så väl som Florian L, Oliver R, och Axel H, har varit i förvar sedan den 1 augusti 2007 på Moabitfängelset i Berlin under mycket stränga villkor, de befinner sig i isoleringscell 23 timmar om dagen och tillåts bara vara ute en timme per dag på fängelsegården. Besök är begränsat till en halvtimme varannan vecka. Kontakter, inklusive kontakter med advokater tillåts bara genom glasruta. Deras brev och korrespondens blir läst.
Anklagelserna som beskrivs i arresteringsorderna avslöjar att anklagelserna är byggda på ett mycket tvivelaktigt händelse resonemang. Detta resonemang grundas på fyra hypoteser, varav den Federala högsta domstolen inte kunde ge några konkreta bevis, men genom att hänvisa till kombinationen av dessa händelser vill man ge intrycket av att det rör sig om en ’terrororganisation. De sociala vetenskapsmännen, tack vare deras aktiviteter med vetenskapliga undersökningar, deras intellektuella kapacitet och deras tillgång till bibliotek, gör att de sägs vara hjärnorna i en påstådd ’terroristorganisation’. Ty, enligt den federala åklagaren, en förening som kallas den ’militanta gruppen’ sägs använda samma uppfattningar sin de anklagade sociala vetenskapsmännen. Som bevis för detta resonemang, nämns begreppet ’yuppiefiering’ – som varit ett huvudtema i Andrej H, och Matthias B, studier under de gångna åren, något som de har publicerat internationellt. De har inte begränsat sitt arbete och undersökningar till ett elfenbenstorn, utan har gjort sin expertis tillgänglig till medborgarinitiativ och hyresgästsorganisationer. På så sätt blir kritiska sociala vetenskapsmän anklagade för att vara intellektuella gängledare.”
Det är inte mindre slående på vilket sätt som dessa händelser har rapporterats om i medierna. Å ena sidan har detta ämne inte skrivits om i stor omfattning. Medierna är uppenbarligen oroliga och vill inte ge saken stor uppmärksamhet för att inte skapa en fientlig reaktion hos befolkningen. I motsatts till de mord som RAF begick som kom att föregå den ”tyska hösten” 1977, är de nyligen skedda attackerna mot egendom i Berlin och Brandenburg knappast användbara för att skapa en atmosfär av allmän rädsla och hysteri. Dessutom har tiden inte stått still sedan 1977. Under epoken av öppen ekonomisk kris, massiv nedskärning av social service och en arrogant byråkratisk, behandling i synnerhet av de arbetslösa, är det mycket svårare att mobilisera befolkningen, ens tillfälligt, bakom staten (något som visade sig snart efter attentaten i New York). Uppgiften för de repressiva organen verkar snarare vara att hota och skrämma de minoriteter som söker efter en politisk klarhet och som redan börjat ifrågasätta det borgerliga samhället. Å andra sidan, när de tas upp och diskuteras, kopplas de ihop med en så kallad ”teoretisk miljö” som påstås vara en ”gynnsam källa för terrorism”. Medierna har regelbundet talat om att ”tala om världsrevolutionen” är något som kännetecknar denna miljö. De talar också om olycksbådande teoretiker , som de betecknar som ”intellektuella mordbrännare” även när de utpekade själva förkastar terrorism.
In i detta scenario passar de nyligen skedda polisräderna i Berlin mot bokhandeln Rotes Antiquariat som mer än någon annan bokhandel i Tyskland säljer publikationer som gör det möjligt att känna till de internationalistiska revolutionära grupperna. Också i detta avseende finns det en slående skillnad i borgarklassens agerande jämfört med 70talet. På den tiden struntade medierna i Tyskland och Italien fullständigt i idéerna hos RAF eller Röda Brigaderna. Attentaten som dessa grupper gjorde presenterades snarare som en produkt av psykiskt sjuka personer. Det talades t.o.m. om att behandla dem med hjärnkirurgi. På den tiden var politiskt intresserade människor ofta väldigt aktivistiska och accepterade ofta stalinismens slogans okritiskt. Vad som däremot kännetecknar dagens generation, trots att det finns aktivistiska drag, är en mycket mer kritisk och djupgående reflektion, vilket är något som kan bli en mycket större fara för det kapitalistiska systemet. Därför kriminaliserar de radikal teori.
Återkomsten av aktivitet med attacker riktade mot ”symboler för kapitalismen” kan förefalla underlig. Även om dess aktioner inte har riktats mot individer, visar de att lärdomarna från erfarenheterna med RAF eller Röda Brigaderna inte har dragits alls eller otillräckligt (1). Denna typ av desperata och meningslösa aktioner är också idag, ett uttryck för en djup indignation mot det härskande systemet. Vi delar fullt denna indignation, och visar vår solidaritet med offren för statens terror, oberoende av om de var, eller inte var, inblandade i denna typ av aktioner. Men denna sorts agerande är också ett uttryck för en grundläggande svårighet att förstå var finns den verkliga revolutionära styrkan inom detta system. Vad som karaktäriserar den nuvarande världen, i jämförelse med 1977, är inte bara en mycket mer dramatisk och farligare återvändsgränd som kapitalismen står inför, utan också det faktum att proletariatet till en stor del har förlorat sin klassidentitet sedan 1989. Dock så börjar proletariatet i världen att på nytt upptäcka sin styrka och det politiska avantgardet utvecklar sin revolutionära teori och ståndpunkter. En integrerad del av arbetarklassens solidaritet med offren för statens terror är att sträva efter att vinna över de desperata elementen till målet och medlen för arbetarklassens kamp.
31.08.2007
Bearbetning av artikel i Weltrevolution
Not. Se resolutionen om Terrorism, Terror och Klassvåld i Internationalistisk Journal nr 9, och ”Terrorismen en del av det imperialistiska kriget” i Internationell Revolution nr 105.
Den 17 oktober 2007 förklarade President Bush att ”han har sagt till människor att ifall de vill undvika ett tredje världskrig, måste de vara intresserade av att hindra dem (Iran) från att få kunskap att tillverka kärnvapen”. Detta skulle kunna avfärdas som ytterligare ett exempel på Bushs överdrivna retorik, men bakom detta uttalande ligger ett verkligt hot gentemot de stater som kan eller kommer att utmana USA.
Villkoren existerar inte för något sådant, eftersom världen inte längre är uppdelad i (två) militära block, och arbetarklassen är inte besegrad eller förberedd för en marsch mot kriget. Trots detta, ökar Bush administrationen det militära och ekonomiska trycket mot Iran, med deklarationen om att Irans ”Revolutionsagarde” skulle vara en terrorist organisation. Dessutom, de ytterligare militära förstärkningarna av de amerikanska styrkorna i regionen och de ökande propaganda kampanjerna syftar till att förbereda befolkningarna (framförallt i USA) för ett amerikansk militärt angrepp mot Iran ( i namnet av att stoppa Irans utveckling av kärnvapen). Detta innebär perspektivet av en väsentligt förvärrad situation angående det militära barbariet i Mellanöstern och i hela världen.
Hotet av ett militärt ingripande mot Iran, samtidigt som USA fortfarande sitter fast i den katastrofala situationen i Irak, samtidigt som utvecklingen i Afghanistan går i samma riktning (där i slutet av november ytterligare två danska soldater dödades, ö.a), kan förfalla vansinnigt och orsaka än värre katastrofer. Trots detta är den amerikanska imperialismen bundet till just denna vansinniga logik hos imperialismen! På samma sätt är det så att på grund av att världens enda supermakt måste tvinga alla andra imperialistiska stater att acceptera USA:s herravälde. Medan dess rivaler är tvingade, på grund av just samma imperialistiska förutsättningar, att med alla medel försöka underminera den amerikanska imperialismen. Det är just denna logik som har gjort Irak till en region av Kaos, och som hotar att dra ned hela regionen (Mänsklighetens vagga) i fullständig terror.
Iran uppfattas som ett huvudmål av den amerikanska imperialismen. Den gamle amerikanske krigshetsaren Zbignieiew Brzezinski definierar just ”avgörande” länder såsom:
”Aktiva geostrategiska aktörer är sådana stater som har den nationella förmågan och viljan att utöva makt eller inflytande bortom sina gränser i syfte att förändra – i en riktning som påverkar amerikanska intressen – de existerande geopolitiska intressena… Turkiet, och Iran har rollen som de viktigaste beslutsfattarna i regionen” ( The grand Chessboard, 1997)
Iran ligger emellan Mellanöstern och Centralasien och är sålunda mycket viktigt för USA att kunna behärska denna region för att hindra Västeuropeiskt och Ryskt inflytande. Det samma gäller USA:s ambitioner att ha kontroll över oljekranarna.
Denna avgörande position kostade befolkningarna i Iran och Irak flera miljoner döda i ett krig där USA understödde Irak gentemot Iran. Det verkliga skälet för detta var Irans brytning med det amerikaniska blocket, när Shahen av Iran omkullkastades av den shiitiska teokratin som förde Ayatolla Khomeini till makten. Det fullständiga barbariet i detta krig, med barnsoldater, missiller riktade mot städer, kemiska vapen, masslakten av soldater från bägge stater, inklusive barnsoldater, raketer mot städerna, allt detta gjordes i bästa samförstånd med det dåvarande Västblocket i syfte att få Iran på knä., men detta krig visade också att något hade förändrats, USA hade beväpnat bägge sidor i kriget (Irak och Iran) i syfte att betvinga den senare, vilket visade att något hade förändrats i de imperialistiska relationerna. Iran efter ”Khomeini” visar ett maktskifte i de imperialistiska relationerna, där Iran var en försmak av känslan av ”Var och en för Sig” i de imperialistiska relationerna, innan Väst och Öst blocken hade kollapsat (1989).
Under det första kriget i Persiska Viken (1991) stödde den iranska borgarklassen USA när det attackerade Irak, dess gamle rival, men alla iranska ambitioner stoppades när de iranska (shiitiska) ambitionerna hindrades då USA lät Saddam förbli vid makten i Irak. Däremot, katastrofen för USA vid det andra kriget i Persiska viken (2003-…) innebar att USA lämnade utrymme för Iran att öka sitt inflytande. Förstörelsen av Saddam regimen och det följande kaoset har tillåtit den iranska borgarklassen att öka sitt inflytande inom den Shiitiska borgarklassen oerhört. Den irakiska ”regeringen” domineras av Shiitiska partier med förgreningar till Iran, men som samtidigt vill hålla Iran på ett visst avstånd, medan i södra Iran har Shiamiliser slagit ut den brittiska, militära närvaron, och fått kontroll över regionen. Vid samma tidpunkt som den iranska regimen gör vad den kan för att utveckla medlen för att producera kärnvapen , för att på så sätt på ett effektivare sätt utmana sina främsta rivaler i regionen, Israel, och ge USA ett liknande förhandlingsläge som Nordkorea har skaffat gentemot USA.
Den Iranska borgarklassen försöker också dra alla fördelar av den amerikanska imperialismens försvagning och dess främsta rivalers syften att hindra USA. Sålunda är Irans villigt att tillfredsställa diplomatiska lösningar som föreslagits av EU, framförallt av Tyskland, och Italien, vilka har starka band till Teheran och på så sätt kan stärka sina imperialistiska ambitioner.
Europa är verkligen inte en homogen helhet. Varje stat har sina egna intressen att försvara. Sålunda, har den franska imperialismen sina historiska band med Libanon och Syrien (i Libanon, ges det även idag ut dagstidningar på franska, ö.a), och de står för en ”hård linje”. Vilket också är en linje som försvårar situationen för den brittiska imperialismens styrkor i södra Irak ( se också artikeln i World Revolution 308 ”No way out for British Imperialism”, den kan beställas från oss).
Denna situation blir allt svårare genom den ryska imperialismens allt större närvaro. I oktober var det ett toppmöte med staterna runt Kaspiska Havet, med Iran, Ryssland, Azerbajdan, Kazakstan och Turkmenistan i Teheran. Toppmötet handlade framförallt om de starkare relationerna mellan Ryssland och Iran:
”Sannerligen delar dessa stater (Iran och Ryssland) gemensamma problem och oro, d.v.s. USA:s otyglade interventionistiska politik, som nu för Iran och Ryssland allt närmare varandra och nära en ny strategisk relation. Trots allt, både Iran och Ryssland är idag mål för amerikanska påtryckningar, deras nationella säkerhetsintressen är hotade av USA:s post-9/11 militarism”
(Asia Times on-line, 18-10-2007)
Det rapporteras att president Putin har sagt till Ayatolla Ali Khamenei att en ”amerikansk attack mot Iran kommer att uppfattas i Moskva som en attack mot Ryssland”, under mötet med den ”store ledaren”.
Den iranska imperialismen sneglar också åt den kinesiska. Den vill gå med Kina och Ryssland i en ”motvikt mot USA:s hegemoni”, i Shanghai Cooperation Organisation. Kina är mera diskret i sitt stöd till Iran än Ryssland, men det ser att dess intressen gynnas av att det kan uppfattas som att det motsätter sig USA:s attityd gentemot Iran.
Till denna ”mix” måste vi lägga till betydelsen av den ökande destabiliseringen i regionen som utgörs av Turkiets hot gentemot norra kurdiska-Irak och den Israeliska imperialismens vilja att visa att dess nederlag i Libanon förra året var en engångshändelse. Israel har alltid sagt att de kommer att försöka stoppa Iran från att utveckla kärnvapen och i en situation där Israel uppfattas som försvagat kommer en sådan ”lösning” bli allt trovärdigare. Samtidigt kan inte Saudi Arabien tillåta att dess regionala ställning försvagas av ett allt starkare Iran.
Vad utfallet av dessa spänningar kommer att bli kan vi inte förutse. Vad vi kan säga är att den amerikanska imperialismen befinner sig i en ond cirkel, om den inte använder sig av dess militära styrka kommer dess rivaler att fullt utnyttja dess svaghet, medan ifall den använder sig av ett militärt agerande mot Iran kommer hela regionen att sjunka än mer in i ett kaos. Oavsett ifall USA kommer agera militärt eller inte denna gång, ställs arbetarklassen och mänskligheten inför kaoset i Irak, den allt mer hysteriska nationalismen i Iran och de ständiga militära hoten från Turkiet och Israel och den misär som detta leder till.
Phil 2-11-2007
”Allt är bra – det är inte så allvarligt.” ”Ni behöver inte vara oroliga!” Så brukar det låta i borgarklassens lögnaktiga och hycklande tal. Under de senaste månaderna, då den nya fasen i skärpningen av den ekonomiska krisen bröt ut, den s.k. ”subprime krisen” (eller krisen i fastighetsbranschen på ren svenska), har borgarklassen till varje pris försökt att lugna oss med ideologiska mystifikationer. ”Krisen kommer inte att vara långvarig.” Ben Bernake, den nye ordföranden i US Federal Reserv Bank, hävdade att krisen kommer att vara över redan i mars 2008 – lite grand som när de påstod att det första världskriget skulle vara över till julen (1914). Borgarklassen påstod till och med att krisen var välkommen och hälsade den, för att kunna korrigera viss överdriven spekulation och fånga några fula finanshajar. Bara några veckor efter dessa uttalanden har verkligheten svept bort dessa uttalanden som gjorts av företrädare för borgarklassen.
Faktum är att vi inte behövde vänta så länge för att se att denna kredit och skuld kris drog rakt igenom hela ekonomin. Och det var också förutsägbart att den amerikanska ekonomin mycket snabbt skulle gå in i en recession. Detta är redan ett faktum. Den amerikanska ekonomin förlorar 100 000 jobb i månaden. Arbetare inom banksektorn i USA har drabbats mycket kraftigt av detta och nedskärningar tillkännages dagligen. Också i Storbritannien har banksektorn drabbats hårt av avskedanden, så också försvarssektorn och den offentliga sektorn i allmänhet. I de ”privatiserade” gas, elektricitets och vatten företagen pågår ständigt nya nedskärningar. Tusentals relativt välbetalda heltidsjobb skärs bort varje vecka inom tillverkningsindustrin: hos Cadbury, Pfizer, Astra Zeneca (också i Sverige, ö.a) och BP, för att nämna några få. Även i Schweiz, symbolen för ett komfortabelt liv under kapitalismen, står ständiga avskedanden på dagordningen. I USA, bara inom tillverkningsindustrin, sker tiotusentals avsked. Det är utan tvekan denna sektor som just nu är hårdast drabbat av krisen. Konfronterade med allt fler osålda hus har byggandet av kontor och nya bostäder vikit kraftigt nedåt, en sektor som tidigare var en av de främsta pelarna i tillväxten. Likgiltigheten och inhumaniteten hos borgarklassen har inga gränser när det gäller deras intressen och närmare 500 000 invandrade arbetare har fått se sina arbeten försvinna. Dessa arbetare, de flesta av mexikansk nationalitet och med familjer som kommit till USA, har förts gränsen till utan några juridiska processer. Många av de som förlorat sina hem och tillgångar är invandrade arbetare som nyligen har bosatt sig i landet och lurats till att ta på sig oerhörda skulder. Dessa lurendrejerier som praktiseras av borgarklassen visar exakt på vad denna utsugande klass är kapabel till när de inte har ett behov av arbetare-arbetskraft. Men priset som arbetarklassen får betala slutar inte där.
Vem hade trott bara för några månader sedan att vi skulle få se arbetare och sparare som köar på gatorna framför bolåneföretagen, att de desperat köar där för att försöka rädda sina besparingar från en katastrof? Detta är vad som skedde vid Northern Rock, den tredje största långivaren på bostadsmarknaden i Storbritannien. Oförmögen att återbetala sina berg av skulder, vände sig denna finansiella institution till Bank of England för att denna skulle rädda Northern Rock från en omedelbar konkurs. Då gav Bank of England omedelbart garantier för ett ”stöd” ( mer än 20 miljarder brittiska pund, alltså mer än 260 miljarder SEK!) samt offentliga försäkringar att alla de med fordringar i förtaget skulle återbetalas fullt ut. Men faktum är, att dessa kapitalister inte bryr sig ett dyft ifall tusentals arbetare från en dag till en annan, inte har ett öre efter ett livslångt arbete. Deras farhågor finns på annat håll. Northern Rock var den första större finansiella företaget i Storbritannien, efter Countrywide i USA och flera tyska banker, och nu Union Banque Suisse – UBS (i Schweiz), i denna generaliserade kredit och skuld kris. Vad borgarklassen fruktar är smittorisken. Alla banker i hela världen har använt de insatta pengarna på bankkonton för att använda dessa i ett skamlöst kasino för att förhoppningsvis skapa snabba profiter. Än värre, de har uppmanat allt fler arbetarfamiljer med låg inkomst att ta på sig mer skulder eller att de skriver på för större krediter. Vad skulle hända ifall alla som har ett sparande eller konton hos bolåneföretag och banker samtidigt skulle kräva sina pengar tillbaka? Trots borgarklassens löften kommer de inte att få tillbaka sina pengar. Det är p.g.a. detta som köerna blev så stora framför portarna till Northern Rock.
Det som gör att borgarklassen reagerar är dess rädsla av att hela banksystemet kollapsar. I Storbritannien, liksom i USA, är hushållens skuld mer än 100 % av BNP och de består till mer än 80 % av lån gentemot de ökande priserna för bostäder. Med andra ord, hela det ackumulerade arbetet under ett helt år, utan att arbetarklassen konsumerar något alls, skulle inte räcka för att betala tillbaka denna skuld! Efter det att explosionen med att den spekulativa bostadsbubblan sprack i USA i augusti, börjar samma scenario spridas till andra utvecklade industriländer, som Storbritannien bland de första i Europa.
Faktum är, att Bank of England, i dess ”Financial Stability Report” som publicerades den 25:e oktober 07 (och i The Times samma dag) erkänner detta. Rapporten varnar för krediterna, känsligheten hos den brittiska ekonomin, och den kan naturligtvis inte erbjuda några lösningar.
De största bankerna i världen och i synnerhet USA Federal Reserve (USA:s centralbank) så väl som den Europeiska centralbanken har under augusti, oktober och november, har pumpat in enorma summor i syfte att stödja deras ekonomier och så mycket som möjligt förhindra en möjlig kedjereaktion av bankrutter. (1).
Men allt detta är inte tillräckligt. Under hela hösten har aktiemarknaden varit skakig och aktiviteten i den amerikanska ekonomin har uppenbarligen gått ner. Den amerikanska centralbanken har sänkt kreditnivån med ¾ % (detta från den 2007-12-11,ö.a.), för lån till andra banker och institutioner. Och som utifrån en magisk akt (”tryckpressens alkemi”) har den just på artificiell väg skapat kollosala summor av nya pengar som kommer från ingenstans. På en omedelbar nivå och mycket kort sikt, kommer detta verkligen ha en effekt på ekonomin och ytterligare räntesänkningar har föreslagits (se parentes ovan, ö.a) i USA. Men detta kommer inte att hindra att krisen fortsätter att utvecklas. Dessutom, denna politik med en allt större skuldsättning, kan bara utgöra en grund för allt våldsammare och ännu större katastrofer imorgon.
Tino/B.
Bearbetning från artikel i World Revolution nr 309 (kan beställas från oss á 10kr + porto).
Not1. För en mer utvecklad artikel om djupet i den ekonomiska krisen rekommenderar vi artikeln ”From crises of liquidity to the liquidation of capitalism!” i International Review/Revue International nr 131. Den kan beställas från oss á 30 kr + porto.
Lokförarstrejken i Tyskland under november 07 är ett storartat uttryck för den ökande stridbarheten och kampviljan inom arbetarklassen. Under 7 månader har konflikten om lönerna för tågförare och del annan personal ombord på tågen pågått. Under 7 månader har Deutsche Bahn med hot, med repressalier och styrkeuppvisningar försökt driva igenom avtalet. Sedan 7 månader har media försökt vända befolkningen mot de strejkande. Under 7 månader ansträngde sig domstolar och politiker för att på olika sätt förbjuda strejken. Under dessa 7 månader hetsade man inte mot den involverade fackföreningen utan mot de strejkande, och här utmärkte sig verkligen arbetsgivaren och de tyska politikerna genom det smutsiga sätt som man hetsade mot de strejkande. Under dessa 7 månader försökte facket (GDL) hela tiden kväva kampviljan hos lokförarna genom att försöka att ut dem i olika symboliska aktioner som inte leder någonstans. Så gick inte heller GDL i den första linjen för att förbättra löne och arbetsvillkor för lokförarna, utan endast för att försvara rätten för den egna fackföreningen att teckna löneavtal.
Men järnvägsarbetarna lät sig inte slås ner, utan under de gångna 7 månaderna har vi sett den största strejken inom de tyska järnvägarna sedan kriget. Under 3 dagar varade strejken inom godstrafiken och under 2 dagar när det gäller persontågstrafiken i hela Tyskland. När det gäller persontågstrafiken så stod en tredjedel av alla fjärrtåg och hälften av alla regionaltåg still. I de östra delarna av landet rullade bara 10 % av alla tåg. I hamnarna började bergen av containers att växa och vid Audis fabrik i Bryssel stod de löpande banden stilla eftersom leveranserna från östra Tyskland och Slovakien stoppades av strejken.
Så uppstod det förväntade ”stora kaoset”. Vilket inte var någon överraskning! Det kaos som uppstod, var endast orsakat av de 6000 strejkande lokförare och tågpersonal, som försvarade de medlemmar av fackföreningar vars förmenta intresseorganisationer blockerade deras möjligheter av strejka. De försvarade bara tågpersonalen mot den kraftiga repression som den ”faderliga staten” hotat med om strejken skulle bryta ut.
De viktigaste med denna strejk – detta gäller egentligen alla strejker - var inte det kaos som den orsakade. Det som är kännetecknande för arbetarklassen är inte att den strävar efter kaos, utan att den är den kraft som erbjuder ett perspektiv ut ur det kaos som kapitalismen kastat ned mänskligheten i.
Strejken vid de tyska järnvägarna har inte bara visat stridbarheten under löneförhandlingarna, den har uttryckt kampförmågan hos vår klass. Den har också påmint om att samhället vi lever i är ett klassamhälle, där hela den egendomslösa arbetande befolkningen är beroende av lönarbetet för sin överlevnad. Den visar tydligt situationen för denna klass, som en exploaterad klass. Den är även en tydlig illustration på den potentiella makt som denna klass har, eftersom hela samhället bärs upp av lönearbetet, detta genom att dessa lönearbetare inte arbetar isolerade från varann, utan att de i produktionsprocessen förs samman. Det är detta som är grunden för vår gemensamma styrka. Efter Berlinmurens fall påstods det att hela denna tanke; om ett klassamhälle, om klasskampen, om socialismen och arbetarrörelsen - med ett ord marxismen var död. Utan istället påstods vi leva i ett klasslöst samhälle, men nu börja hela denna lögn att rasa och det blir allt tydligare att vi lever i ett klassamhälle. Klasskampen lever och utvecklas.
Den pågående klasskampen på järnvägarna har också stor betydelse på grund av att hela samhället är så beroende av transporter för att fungera, att en strejk där påverkar hela samhället. Dess betydelse kunde inte tystas ner eftersom alla påverkas och tvingas att förhålla sig till strejken. Därför skall vi inte underskatta denna kamp, utan istället se att den bidrar till att förändra samhällsklimatet. Det är detta som gör denna strejk så betydelsefull.
Det kan verka som en tillfällighet att det är strejker vid järnvägen i Tyskland och Frankrike samtidigt. I Frankrike handlar det om försämrade pensionsvillkor och i Tyskland om arbets- och lönevillkor. Dessa är bara två uttryck för de ökande attackerna från kapitalet på arbetarklassens levnadsvillkor. Men denna samtidighet visar att arbetarklassens kamp verkligen är internationell, som Marx och Engels formulerade det i kommunistiska manifestet ”proletärer i alla länder förena er” .
I Tyskland försöker facket (GDL) säga att situationen där är ett undantag. Att villkoren för lokförarna vid de tyska statsbanorna (DB) är särskilt dåliga, och att det därför är nödvändigt strejka för korrigera dessa förhållanden, utan att spräcka ramen för löneförhandlingarna. I Frankrike är det Sarkozyregeringens attacker på de anställda vid de franska järnvägarna som påstås vara en ”priviligerad minoritet”. Där man säger att de järnvägsanställda måste arbeta längre innan de kan gå i pension. Den internationella dimensionen hos klasskampen visar tydligt att detta inte är något undantag utan något som arbetarklassen konfronterar över hela världen.
För det andra så är det stora stödet för strejken på de tyska järnvägarna hos befolkningen i allmänhet av stor betydelse Detta har till och med förvånat massmedia. För man kan se det som att en liten grupp inom ett yrkesområde går ut kräver 31 % i påökt i lönerörelsen, och går ut strejk för dessa krav. En strejk som drabbar alla och framförallt de som pendlar till jobbet. Trots det så ger man strejken sitt stöd! På den tredje strejkdagen så gör ARD (tyska stats-tv) en enkätundersökning som visar att 61 % stöder strejken trots de svårigheter den lett till, och inte minst trots allt hets mot strejken från den härskande klassen och dess media.
På denna fråga uttalade sig en av ledande kommentatorerna på tyska statstv-kanalens ARDs Ressort Politik på följande sätt:
”Stämningen inom befolkningen har under de senaste åren 'förändrats'. Tidigare har man om än motvilligt accepterat nödvändigheten att anpassa lönerna. Men nu råder en stor ilska och en känsla av det orättfärdiga i den allt större klyftan mellan fattiga och rika. Man hälsade strejken och såg så att säga dem som förkämpar för något mycket viktigt som man till slut måste göra. Samtidigt som det inom 'politiken sedan länge funnits en utspridd och växande ilska mot angreppen på ersättningen för de arbetslösa (som man inte längre försöker dölja genom små korrigeringar). Har underskattat den oro som finns på flera håll över löneutvecklingen de senaste åren.
Han har rätt. Här finns den springande punkten i dessa strejker, som flera kommentatorer kallat paradoxen i järnvägstrejken. GDL som organisatör av strejken propagerar ofta för att man skall göra upp med solidariteten inom arbetarklassen. Varje yrkesgrupp skall föra sin kamp själva. Detta står för en relativt ny trend i efterkrigstyskland, men på ett internationellt plan sorgligt välbekant – trenden mot spetsfackföreningar. Med cockpitföreningen för piloter och Marburgerbund för sjukhusläkare kommer nu GDL som en förkämpe för lokförare. Deras motto är högt och tydligt ”Vad som händer med andra yrkesgrupper, berör inte oss!”
Enhetsfackföreningarna inom DGB (tyska LO) spelar sin roll i detta genom att i namn av ”enhet” och ”solidaritet” hetsa mot strejkande piloter, läkare eller lokförare och kallar dessa priviligerade grupper som förstör för andra yrkesgrupper. Vad som finns bakom denna trend är ett försök att på ett förrädiskt sätt fånga upp de arbetare som börjat ifrågasätta facket i ”alternativa” fackföreningar. För att på detta sätt undvika att arbetarklassen på samma sätt som under åren efter 1968 självständigt och oberoende för sin kamp. Genom att ställa löntagarna inför två falska alternativ antingen underordning under de socialdemokratiska enhetsfackföreningarna eller isolerade och osolidariska aktioner i regi av spetsfackföreningarna. Att SPD och DGB reagerar på dessa spetsfackföreningar för att försvara sin makt och sina privilegier inom statsapparaten. Förändrar inte huvudfrågan som är att dessa falska alternativ med två typer av fackföreningar är ett vapen för den härskande klassen mot arbetarklassens kamp. Utan är istället ett viktigt sätt för att ge dessa alternativa spetsfackföreningar den nödvändiga trovärdigheten.
Den härskande klassen har med vad som hänt visat att man kan använda organisationer som GDL för sina syften. Men tittar man lite närmare på frågan så ser man att de förstår att den arbetande befolkningen inte ser sig som från varandra isolerade kämpande yrkesgrupper. Det skulle vara en mardröm för de flesta arbetare. Bakom strejken vid järnvägen visar sig en växande känsla av arbetarsolidaritet. Det är detta som är huvudsaken att lokförarna inte stod ensamma, att även annan tågpersonal gick till lokförarfackföreningen, och därigenom bröt yrkesrollerna när man sökte efter ett alternativ till de etablerade fackföreningarna. Det stora stödet för järnvägstrejken inom befolkningen visar just detta. Att arbetarklassen börjar ta första osäkra steg för att finna att de inte är genom fackföreningarna (det spelar ingen roll vilken) utan genom en gemensam solidarisk kamp som kan gå framåt.
Och nu?
Denna utveckling och den där tydligt visade potential till ett motstånd mot kapitalets angrepp kan inte dölja att de kämpande järnvägsarbetarna genom fackets agerande fann sig helt isolerade. De var inte bara isolerade från den stora majoriteten av sina kolleger vid järnvägen, utan avskärmade från andra delar av arbetarklassen i sin kamp. Det gäller nu att ta initiativ för att motverka denna isolering genom ta kontakt med andra järnvägsanställda. Att man inte ser den arbetande befolkningen bara som ”järnvägskunder” som GDL gör, utan som medkämpar, som lönearbetare, att alla har gemensamma intressen. Den spontana sympatin som folk visat med strejken visar att det inte bara är järnvägsarbetarnas sak att kämpa mot hungerlöner och svåra arbetsförhållanden. De härskande har under de senaste veckorna lärt sig frukta järnvägsarbetarnas kamp. Därför för man inte längre fram sin våta dröm om att införa strejkförbud, eftersom man vet att detta bara skulle leda till en ökat fientlighet från arbetarklassen.
För arbetarklassen som helhet gäller det att ta järnvägsarbetarnas stridbarhet som ett steg från en kamp där vi står isolerade från varann, till en gemensam solidarisk kamp.
IKS 16 november
Översatt från tyska IKS online http:de.internationalism.org [10]
Enligt den härskande klassen är kampen mellan arbetarklassen och borgarklassen en gammalmodig idé. Så när arbetare går ut i strejk, eller i demonstrationer för att försvara sig, eftersom man är trötta på de ständiga attackerna på deras levnadsstandard, beskrivs de ständigt som trångsynta, konservativa, och framför allt själviska ”särintressen” som inte förstår behovet av ”reformer”, som att förlänga arbetslivet med 3 eller 5 år, att vi ska betala för sjukförsäkring utöver det man redan drar från lönen, eller bereda väg för ny teknologi eller nedläggning av hela industrigrenar för att slimma produktionen.
Den senaste raden av klasstrider av arbetare och studenter i Frankrike har presenterats på exakt samma sätt, inte bara i Frankriken utan även internationellt. Den nye presidenten Sarkozy, sägs det, har beslutat sig för att ”ta strid” med fackföreningarna för att kunna genomföra ”reformer” i den franska ekonomin, vilka man länge haft behov av, för att få den att fungera i linje med andra västländer, som redan har gått vidare på den inslagna vägen mot en mer modern, affärsorienterad, ”neoliberal” ekonomisk modell. Sarkozy har särskilt riktat in sig på de ”privilegierade” pensionsförmåner som funnits i vissa nyckelsektorer, som transport, gas och elektricitetsarbetare, med målet att driva igenom ett mer utjämnat och billigare system som ska gälla för alla.
Fackföreningarna har svarat på sitt vanliga, konservativa sätt genom att kalla in sina trupper till försvar för sina invanda privilegier, och när det blivit tal om strejker i kollektivtrafiken, har media piskat upp stämningen och anklagat dem för att hålla miljoner trafikanter som gisslan och på så sätt ytterligare skapat splittring mellan olika delar av den arbetande befolkningen. På den internationella nivån, har denna version av de senaste händelserna i Frankrike gett ytterligare krydda till idén om beroendet hos vissa element i det franska samhället av att strejker och gatudemonstrationer är ytterligare ett bevis för en konservativ nostalgi för barrikader och revolutioner i Frankrike.
Å andra sidan har vi det verkliga händelseförloppet, vad som händer i Frankrike, som vi kan se i artiklar i vår franskspråkiga press och webbsida som vi har översatt här. Den artikel som vi publicerar i detta nummer är ett allmänt ställningstagande till situationen som producerades för ett supplement som distribuerades vid demonstrationer och stormöten som hölls av olika delar av arbetarklassen. Den förkastar påståendet om att arbetare som kämpar mot attackerna mot pensionsöverenskommelserna är ”privilegierade”: tvärtom är deras kamp av betydelse för alla arbetare, eftersom attacken på de ”speciella” pensionssystemen endast är det första steget i en allt mer omfattande attack på alla pensionärer, och alla arbetares levnads- och arbetsvillkor. I själva verket har denna offensiv iscensatts som ett sätt att utså splittring mellan de så kallade ”privilegierade” sektorerna och resten av arbetarklassen. Titeln på artikeln: ”Vi måste alla kämpa tillsammans mot regeringens attacker!” – slår tydligt fast vad ett proletärt svar på dessa ynkliga manövrer måste vara.
Artikeln slår även fast att den verkliga konflikt som äger rum i Frankrike inte står mellan Sarkozys regering och fackföreningarna, utan mellan borgarklass och proletariat; och att fackföreningarna långt ifrån försvarar arbetarklassens intressen, utan utgör en del av borgarklassens strategi för att splittra och kontrollera den. Genom att man spelar på skillnader mellan olika fackförbund, och på så sätt hålla arbetare i olika branscher separerade ”på golvet”, och underminera möjligheten för arbetare att diskutera och ta beslut genom sina egna stormöten, ger artikeln konkreta exempel på hur fackföreningarna är motståndare till arbetarnas kamp.
Samtidigt visar artikeln att trots alla strateger från regeringens och fackföreningarnas sida, börjar frön av arbetarklassens enhet långsamt att gro, och skjuter iväg små men viktiga skott: uppkomsten av små grupper av arbetare och studenter som utmanar fackföreningarnas och vänsterns auktoritet, öppnandet av stormötena för arbetare från olika sektorer, en ökad mottaglighet för revolutionärers idéer…
För tillfället verkar det som om dynamiken i klassrörelsen i Frankrike har försvagats. Fokus har för tillfället skiftats, när vi ser utbrott av ilska och våldsaktioner i Paris ”banlieux” (förorter,ö.a.) efter mordet på två tonåringar med invandrarbakgrund, vilka dog i en kollision med en polisbil, där poliserna anklagas för att ha smitit och lämnat pojkarna att dö. Liksom vid den landsomfattande explosionen av upplopp 2005, uttrycker dessa upplopp den djupa vreden och frustrationen hos en särskilt förtryckt del av proletariatet, men de former och metoder man använder – slumpmässigt våld som inte bara riktas mot tydliga symboler för den statliga repressionen som polisstationer utan också bussar, skolor och andra offentliga byggnader – erbjuder den inget som helst perspektiv av att bygga en klassenhet genom självorganisering i stormöten, diskussion mellan olika grupper av arbetare, antagandet av gemensamma krav, kort sagt alla de element som vi har börjat se i den senaste strejkrörelsen. Problemet som arbetarklassen ställs inför idag är hur vi kan kanalisera ilskan i förorterna till ett försök att bygga en ny klassenhet som kan konfrontera kapitalet och dess stat.
Amos 2007-12 -01.
I namn av ett ”rättvisare samhälle” har Sarkozy och hans miljardärspolare fräckheten försöka få oss att acceptera nedskärningarna och förändringarna av de ”särskilda pensionsförmånerna” och få alla att arbeta i 40 år för sin pension.
Vad järnvägsarbetarna, de tunnelbaneanställda, gas- och elektricitetsarbetarna krävde, uttrycktes klart vid deras stormöten: de vill inte ha några ”privilegier”, de vill att alla bara ska behöva arbeta 37 år!
Om denna attack på de ”särskilda pensionsförmånerna” nu går igenom, så vet arbetarna mycket väl att i morgon kan staten tvinga oss att betala 41 och sedan 42 års pensionsavgifter för att få en full pension – kanske ännu mer, som i Italien (som snart kommer att gå över till ett system med pensionering vid 65 år) eller till och med 67 år, som i Tyskland och Danmark.
På universiteten, har regeringen under sommaren tyst genomfört (med hjälp av UNEF, den franska studentfackföreningen, och socialistpartiet) en lag som kommer att öppna dörren för en uppdelning i ett ”A”- och ”B-lag” för universiteten: å ena sidan några få ”topp universitet” reserverade för de bästa och mest välbärgade studenterna, och å andra sidan en massa undermåliga som kommer att förbereda den stora delen av ungdomen, de som kommer från en fattigare bakgrund, för en framtida tillvaro som arbetslösa eller tillfälliganställda.
I den offentliga sektorn förbereder regeringen sig för att skära ned 300 000 arbeten från idag fram till 2012, vid en tidpunkt när lärare redan nu ställs inför överfyllda klassrum och en allt större mängd statsanställda tvingas utföra allt fler uppgifter och arbeta längre arbetsdagar.
I den privata sektorn är nedskärningar och avskedanden numer vardagsmat, samtidigt som Sarkozyregeringen börjar reformera arbetsrätten, där nyckelordet är ”flexi-security”, vilket kommer att göra det ännu enklare för arbetsgivarna att ställa oss på gatan.
Den 1 januari 2008 kommer vi att vara tvungna betala mer till sjukförsäkringen, vilket kommer samtidigt med en höjning av kostnader för läkemedel och recept, höjda sjukhusavgifter (något som genomförts av den f d ministern Ralite, medlem i det franska kommunistpartiet), en avgift på 90 Euro för operationer, etc.
Sarkozy säger åt oss att ”arbeta mer och tjäna mer”. I verkligheten vill man få oss att arbeta mer och tjäna mindre. Det drastiska fallet i köpkraft äger rum samtidigt som man höjer priserna på livsmedel kraftfullt: mejeriprodukter, bröd, potatis, frukt, grönsaker, kött…
Samtidigt ökar hyrorna: allt fler proletärer lever idag i osäkra eller ohälsosamma bostäder.
Allt fler proletärer, även de med arbete, sjunker allt djupare ned i fattigdomen, och klarar inte av en anständig kosthållning, bostad eller sjukhusvård. Ändå säger man till oss: ”än är det inte över!”. Den framtid som man har i beredskap åt oss, de attacker man lovar oss är än värre. Detta beror på att den franska borgarklassen försöker hålla jämna steg med sina rivaler i andra länder. I och med fördjupningen av den kapitalistiska krisen och den allt mer hårdnande konkurrensen på världsmarknaden, så måste du kunna ”konkurrera”. Detta innebär att man ökar attackerna på arbetarklassens arbets- och levnadsvillkor.
Den ilska och det missnöje som idag kommer till uttryck på gatorna och arbetsplatserna kan bara bli allt mer spritt eftersom arbetare överallt ställs inför behovet att svara på samma attacker.
Sedan 2003 har arbetarklassen (som, enligt borgarklassen är ”en föråldrad idé”) visat sin vilja till kamp, mot attackerna på pensionerna 2003 i Frankrike och Österrike, mot reformerna av sjukvårdssystemet, mot nedläggningarna på varven i Galicien i Spanien 2006 eller i bilindustrin förra våren. Idag kämpar deras klassbröder på de tyska järnvägarna för löneförhöjningar. I alla dessa strider, från Chile till Peru, från textilarbetarna i Egypten till byggnadsarbetare i Dubai, ser vi hur en djup känsla av klassolidaritet börjar utveckla sig, vilken allt mer tvingar fram en spridning av kampen, mot en gemensam utsugning. Samma klassolidaritet visade sig i studentrörelsen mot CPE våren 2006 och utgör hjärtat i rörelsen idag. Det är detta som borgarklassen fruktar mest av allt.
Att man först och främst attackerar de särskilda pensionsförmånerna i vissa sektorer, som kollektivtrafiken (SNCF, RATP) och energisektorn (EDF, GDF) kommer bara att innebära små besparingar för staten. Detta är ett rent strategiskt val av den franska borgarklassen, som syftar till att splittra upp arbetarklassen.
Vänstern och fackföreningarna är i grunden helt överens med regeringen. De har alltid fört fram behovet av ”reformer”, särskilt när det gäller pensionerna. Dessutom var det den förre socialistiska premiärministern Ricard som, i början av 1980-talet, producerade den ”vitbok” om pensionerna, som fungerade som mall för alla attacker som sedan utfördes av de följande höger- och vänsterregeringarna. Den kritik som idag riktas från vänsterhåll och fackföreningarna rör sig bara om formen: de beslutades inte ”demokratiskt”, de har inte föregåtts av tillräckligt ”samråd”. Vad som nu sker när vänstern tillfälligt är ute ur spelet, är att den huvudsakliga rollen att kontrollera arbetarklassen har fallit på fackföreningarna. De senare har delat upp jobbet med regeringen, och sinsemellan, på alla nivåer, för att splittra och sabotera arbetarnas svar. Borgarklassen måste framför allt isolera arbetarna i den offentliga sektorn och skära av dem från arbetarklassen som helhet.
Med detta i åtanke har den härskande klassen mobiliserat hela massmedia för att diskreditera strejken och föra fram idén att andra arbetare har tagits som gisslan av en egoistisk minoritet av privilegierade arbetare, som drar maximal fördel av att den sektor som huvudsakligen berörs av de ”särskilda pensionsförmånerna” är kollektivtrafiken. Man räknar med en lång, impopulär strejk i kollektivtrafiken, särskilt vid SNCF (traditionellt den mest kampvilliga sektorn under strejkerna vintern 1986-87 och 1995) för att kunna ställa ”trafikanterna” mot de strejkande arbetarna.
Varje fackförening har spelat sin roll i splittringen och isoleringen av kampen:
FGAAC (den lilla lokförarfackföreningen som bara representerar 3% av arbetarna på SNCF men 30% av lokförarna), som efter att ha utlyst en ”förnyelsebar strejk” den 18 oktober tillsammans med fackföreningarna SUD och FO, på själva dagen för demonstrationen kallade till förhandlingar med regeringen för att utarbeta en ”kompromiss” och en särskild ställning för lokförarna, och manade till återgång till arbetet på morgonen. På detta sätt tog man på sig rollen som den ”verkliga förrädaren”;
CFDT (en fackförening med anknytning till socialistpartiet) uppmanade bara järnvägsarbetarna att strejka och demonstrera på denna dag, för att inte ”blanda ihop alla problem och alla krav” för att citera deras generalsekreterare Chereque; efteråt, i linje med denna taktik, skyndade man sig att suspendera strejken på SCNF och en återgång till arbetet i övriga sektorer, så snart regeringen deklarerade sin vilja att öppna upp förhandlingar företag för företag;
CGT, den största fackföreningen (kopplad till kommunistpartiet) spelade en avgörande roll i den manöver som ledde till att man högg arbetarna i ryggen. Man begränsade sig till en 24-timmarsstrejk de 18 oktober (samtidigt som man lät de regionala fackföreningarna ta ”initiativ” för att förlänga strejken). Sedan tog man initiativ till att utlysa en ny järnvägstrejk, denna gång ”förnyelsebar”, från den 13 november och samlade andra sektorer och fackföreningar bakom detta förslag. Den 10 november föreslog CGT:s generalsekreterare Thibault regeringen att påbörja en ”trepartsförhandling” (regeringen, arbetsgivare och fackföreningar) om de speciella pensionsvillkoren (vilket endast var en bluff eftersom det är regeringen som beslutar om sin politik gentemot direktörerna för de statliga företagen); två dagar senare, den 12, kvällen innan strejken, så tog man ett nytt initiativ: att föreslå trepartsförhandlingar igen, men denna gång företag för företag. Här trodde man att arbetarna var idioter, eftersom det var precis på detta sätt som regeringen ursprungligen försökte genomföra sina reformer, genom att dela upp förhandlingarna företag för företag, fall för fall. Denna kovändning provocerade fram ilskna reaktioner på stormötena, vilket tvingade ”gräsrotsfacket” att föreslå att strejkrörelsen fortsatte;
FO och SUD (en fackförening som styrs det trotskistiska Ligue Communiste Revolutionaire som leds av Olivier Besancourt), som hade försökt hålla strejken igång bland en minoritet av arbetare flera dagar efter den 18 oktober, fortsatte att bjuda över varandra för att framstå som mest radikala, och uppmanade arbetarna att fortsätta en förnyelsebar strejk fram till den gemensamma fackföreningsstrejken den 20 november, samtidigt som man uppmanade arbetarna att utföra kommandoaktioner, som att blockera järnvägsspåren, istället för att försöka sprida strejken till andra sektorer;
En ledare för UNSA, också föresprkare för den förnyelsebara strejken, deklarerade att demonstrationerna skulle vara åtskilda och att järnvägsarbetarna inte skulle demonstrera sida vid sida med statstjänstemännen eftersom man ”inte förde fram samma krav”.
Under denna period lyckades även alla fackföreningar att få till en tyst återgång till arbetet vid EDF och GDF. Onsdagen den 21, strax efter demonstrationen, förhandlade de sex fackförbunden om järnvägsarbetarnas framtid med en plattform av specifika krav.
Trots regeringens önskan att krossa arbetarnas motstånd, trots de mång juridiska turerna som syftade till att tvinga fram en återgång till arbetet, trots fackföreningarnas medhjälp och deras sabotage, så har inte bara arbetarnas ilska och kampvilja kvarstått, utan vi har också sett en ökande förståelse av behovet att förena de olika kamperna. I Rouen, exempelvis, den 17 november, tog studenterna vid Mont-Saint-Aignan-fakulteten initiativ till att söka upp strejkande järnvägsarbetare, åt tillsammans med dem och deltog i deras stormöte, lliksom i en ”aktion för fri passage” vid vägtullarna på motorvägen. Steg för steg ser vi fröet till en idé om behovet av en massiv och förenad kamp i hela arbetarklassen mot den ofrånkomliga ökningen av regeringens attacker. För att detta ska kunna bli en realitet, måste arbetarna dra lärdom av fackföreningarnas sabotage. För att kunna kämpa effektivt, och sprida kampen, kan man bara räkna med sin egen kraft. Det finns inget annat val än att ta kommandot över den egna kampen avslöja alla fällor och uppsplittrande manövrar från fackföreningarnas sida.
Mer än någonsin beror framtiden på utvecklingen av klasskampen.
Wim 2007-11-18
För arbetare och så kallat ”vanligt folk” har det blivit en närmast surrealistisk upplevelse att läsa i massmedia vad som händer med Sveriges ekonomi. Det har blivit en i det närmaste oskriven lag att så fort man nämner den ekonomiska situationen i Sverige så inleder man alltid med att tala om för oss vilka goda tider det är och hur bra vi har det. Trots att detta för de flesta människor står i skarp motsättning till hur man upplever sin vardag.
Det är inte bara ett uttryck för den härskande klassens fullständiga cynism, även om detta naturligtvis är en del av förklaringen. Det finns flera exempel på hur man från de härskandes sida på ett cyniskt sätt använder detta snack om goda tider för att motivera fortsatta attacker inom den sociala sektorn. Attacker som gör livet till ett rent helvete för det utsatta grupperna i samhället. För att ta ett exempel som på ett väldigt tydligt sätt visar den bottenlösa cynismen hos de styrande skulle vi vilja peka på den förklaring som det moderata socialborgarrådet i Stockholm Ulf Kristersson gav till:
”Svenska kyrkans larm om att Stockholms fattiga skickas vidare från socialen till kyrkan.
Människor får inte den hjälp som de ska få. Jag blir förtvivlad när jag ser hur barnfamiljer har det, säger Cecilia Mattson, diakon i Hässelby” DN 14/12. 07
”Det är en smygande förändring. Man skär ned på det som inte finns, på dem som inget har. Försörjningstödet går inte att leva på”. Enligt diakon Karin Hägglund i DN 14/12. 07.
Är att:
”Vi är i en högkonjunktur och Stockholm är väldigt välmående. Samtidigt finns det fortfarande trasiga människor. Det innebär att vi upplever klyftorna som större, kontrasterna känns starkare. .. Det finns inga belägg i statistiken för att fler personer skulle få avslag från socialtjänsten”
DN 15/12 07
Denna cynism är naturligtvis inte bara något som finns hos nuvarande högerregeringen, även om de är de som tydligast uttrycker den. Denna attityd är ett uttryck för den arbetsdelning som finns mellan höger och vänster inom borgarklassen. Där det är lättare för en högerregering att med bibehållen trovärdighet att drastiskt skära ned i välfärdstaten, än vad det skulle vara för en socialdemokratisk regering. Trots dessa olika politiska roller är alla delar av borgarklassens politiska apparat från höger till vänster lika fokuserade på att försvara det svenska nationella kapitalets konkurrenskraft.
Den fråga som vi som arbetare måste ställa oss är varför sker dessa attacker nu? Är det som sossarna och vänstern säger att: ”beror att det svenska folket gjorde det stora misstaget att rösta fram en högerregering”. Eller!? Finns det en annan förklaring? Visst gör det för hur skulle vi annars kunna förklara att dessa attacker på arbetarklassens levnadsstandard inte bara är något som sker i Sverige. Runtom i världen ser vi allt kraftigare attacker på arbetarklassens levnadsstandard vare sig de styrs av en högerregering som i Sverige och Frankrike eller sosseregeringar som i Storbritannien eller Spanien. Att detta alltså är en utveckling som sker över hela världen. För att återvända till situationen i Sverige kan vi se hur delar av den härskande klassen i form av högerregeringen använt sig av allt fagert tal om goda tider för att försöka vagga in oss i en falsk känsla av välstånd och trygghet. Samtidigt som facket och sossarna försökt få oss att tro att det bästa sättet som arbetarklassen kan försvara sig mot detta är att delta deras protestdemonstrationer under tiden som vi väntar på att få rösta bort dem i nästa val. LO:s fackeltåg genom Stockholm i mitten på December är en tydlig illustration på en sådan symbolisk aktion.
Det blir allt tydligare att den uppgång vi sett för världsekonomin de senaste åren hotas av den ökande finansiella instabilitet som utvecklats det senaste året. Så länge det var möjligt försökte den härskande klassen och dess media tona ned betydelsen av dessa tecken på en ny recession. Först sa man att den bolånekris som drabbat framförallt USA, bara var en tillfällig kris som bara skulle leda en nedgång för begränsade delar av den amerikanska ekonomin. När detta inte längre höll tvingades man erkänna att detta var ett verkligt problem, men att den ”urstarka” svenska konjunkturen skulle klara sig undan en nedgång. Efter en höst med ökande oro på börsen där aktier som Ericsson rasat kraftigt och värdet för Stockholmsbörsen för 2007 ligger på minus börjar nu alltfler öppet tala om risken för en recession.
”Börsen påverkas starkt och svenskarnas bostadslån kostar lite mer till följd av krisen. Viktigast är ändå att en djup nedgång i omvärlden skulle drabba exporten, vilket så fall slår hårt mot Sveriges ekonomi.”
(DN 14/12 07)
Det som är viktigt för oss arbetare att förstå med denna utveckling, är att Sverige inte på något sätt är undantaget från den alltmer öppna ekonomiska kris som hotar världen. Detta kan verka självklart, men är trots allt en väldigt viktig fråga. Eftersom den så tydligt visar vad som är framtidsperspektivet för kapitalismen. Samtidigt som alla delar av den härskande klassens politiska apparat från dess högerregering till vänstern, facket och sossarna gör sitt bästa för att förhindra att arbetarklassen blir medveten om den verkliga naturen hos den globala kapitalistiska krisen.
Att se alvaret i den nuvarande situationen med hotet om en global ekonomisk nedgång som är den djupaste sedan 30 talet. Enligt Bill Gross som är investeringschef på Pimco världens största aktiefond:
”USA har inte stått inför en nedgång som denna sedan den stora depressionen på 30 talet. Nedgången på bostadsmarknaden och ökningen av hushållens skulder kommer att ha en negativ effekt på konsumtionen och framtida attityder till lån, vilket skulle kunna leda till nära noll vad det gäller ekonomisk tillväxt.”
De internationella konsekvenserna av detta är enligt den förre amerikanske finansministern Lawrence Summers;
”När bolånekrisen drabbade USA september 2007 var skadeverkningarna begränsade till USA. Men nu är det troligt att de sprider till andra länder, och drar ned världsekonomin likväl som den amerikanska ekonomin”
(Dessa citat kommer World Revolution nr 310)
Det är endast om vi sätter utvecklingen i Sverige inom denna ram som det är möjligt att se vad som är perspektivet för oss arbetare. För att förstå att de nuvarande attackerna som genomförs med stor brutalitet, inte är någon tillfällighet på grund av att Sverige tyvärr drabbats av en högerregering. Utan att de är ett direkt resultat av att den mördande konkurrensen på en övermättat världsmarknad som tvingar alla nationella kapital att brutalt skära ned på kostnaderna.
Att det inte bara är högern som är beredd att låta arbetarklassen på detta sätt bära kostnaderna för den kapitalistiska krisen, visar det sätt som den socialdemokratiska regeringen under finanskrisen på 90 talet attackerade arbetarklassen levnadsvillkor.
Samtidigt som det står alltmer klart att vad det kapitalistiska systemet har att erbjuda oss bara är en ökad exploatering av både människa och natur. Den patetiska miljökonferensen på Bali visar väldigt tydligt att de kapitalistiska makterna i världen inte på något sätt är kapabla att göra något åt den miljökatastrof som rovdriften hos dess ekonomiska system gett upphov till.
Den enda kraft i samhället som har ett verkligt alternativ till detta barbari är arbetarklassen. Genom sin revolutionära kamp har den visat att den är den enda kraften i samhället som kan störta det kapitalistiska barbariet över ända. Även om detta naturligtvis inte är något omedelbart perspektiv är det ändå väldigt viktigt att peka på den utveckling av arbetarklassens kamp som sker nu. Under de senaste åren har vi sett hur arbetare över hela världen återigen börjat ta upp kampen som till exempel i Bangla Desh, Egypten, Frankrike, Tyskland och även här i Sverige.
Det som är viktigt med dessa strejker är att de visar samhället vi lever i är ett klassamhälle, där hela den egendomslösa arbetande befolkningen är beroende av lönarbetet för sin överlevnad. De visar tydligt situationen för denna klass, som en exploaterad klass. Den är även en tydlig illustration på den potentiella makt som denna klass har, eftersom hela samhället bärs upp av lönearbetet. Detta genom att dessa lönearbetare inte arbetar isolerade från varann, utan att de i produktionsprocessen förs samman. Det är detta som är grunden för vår gemensamma styrka. Efter Berlinmurens fall påstods det att hela denna tanke; om ett klassamhälle, om klasskampen, om socialismen och arbetarrörelsen - med ett ord, att marxismen var död. Utan istället påstods vi leva i ett klasslöst samhälle, men nu börja hela denna lögn att rasa och det blir allt tydligare att vi lever i ett klassamhälle.
Kurt O 30 december, 2007
Länkar
[1] https://sv.internationalism.org/tag/5/141/europa
[2] https://sv.internationalism.org/tag/7/188/klasskamp
[3] https://sv.internationalism.org/tag/12/260/valen
[4] https://sv.internationalism.org/tag/5/160/mellanoestern
[5] https://sv.internationalism.org/tag/11/254/laesarbrev
[6] https://sv.internationalism.org/tag/5/147/tyskland
[7] https://sv.internationalism.org/tag/5/161/iran
[8] https://sv.internationalism.org/tag/7/195/krig-i-iraq
[9] https://sv.internationalism.org/tag/7/189/ekonomisk-kris
[10] http:de.internationalism.org
[11] https://sv.internationalism.org/tag/5/146/frankrike
[12] https://sv.internationalism.org/tag/12/318/klasskampen
[13] https://sv.internationalism.org/tag/12/315/den-sociala-situationen