Cajo Brendel dog vid 91 års ålder den 25 juni 2007. Han var den siste av de holländska ”rådskommunisterna”. Cajo var en god vän och kamrat i kampen, som mycket livligt försvarade sina ståndpunkter men som samtidigt var varmhjärtad och jovialisk i sitt kamratskap. När han fyllde 90 år skrev vi en artikel förra året om honom i vår publikation i Nederländerna, Wereldrevolutie nr 107. Här vill vi lite mer utförligt skriva om hans liv och våra band med honom.
Cajo såg på IKS som en strömning som refererade till ”bakåtsträvande ståndpunkter”, som de som KAPD (Kommunistiche Arbeiter Partei Deutschlands) hade i början på 20-talet, vilka enligt honom överskreds av ståndpunkterna hos Groep van Internationale Communisten, (GIC), och han ansåg vid en debatt i Amsterdam 1981 att vår ståndpunkt om kapitalismens förfall var ”humbug”. Men Cajo var framförallt en konsistent och övertygad internationalist: detta är vad vi hade gemensamt med honom och som gjorde att vi alltid såg honom med beundran och respekt. Vi hade meningsskiljaktigheter med honom, bland annat om fackföreningarna, som enligt Cajo var ”kapitalistiska” från början, och angående den nationella frågan. Enligt honom kunde ”borgerliga revolutioner” fortfarande äga rum, och han kallade både det spanska inbördeskriget 1936 och förändringarna i Kina under Mao Tse-tung för detta – och även den proletära oktoberrevolutionen i Ryssland mellan 1917-1923.
Medan hans vän Jaan Meulenkamp ansåg att politisk aktivitet var en ”socialt motiverad hobby”, var detta för Cajo något mer, en livsövertygelse som han outtröttligen ägnade sitt liv till, och som han försökte vidarebefordra till andra genom en kraftfull argumentation. Att han tillsammans med Otto Rühle framhöll att ”Revolutionen inte är en partisak”, hindrade honom inte att göra propaganda för den Kommunistiska Vänsterns ståndpunkter, eller att göra dessa ståndpunkter kända på flera kontinenter. Vid ett flertal tillfällen har vi hjärtligen debatterat och polemiserat med honom, till att börja med under maj 1968 i Paris, och det måste sägas att känslorna kunde bli heta. Medan andra medlemmar av Daad en Gedachte (Handling och Tanke), som Jaap, som ”av princip” vägrade att debattera med organisationer eller grupper som anser sig vara ett ”politiskt avantgarde” för proletariatet, deltog Cajo 1973 i flera konferenser i Dendermonde och Langdorp i Belgien, där också Communistenbond Spartacus (Kommunistiska Förbundet Spartakus) var representerat, och även grupperna som skulle komma att bilda IKS sektion i Belgien, Internationalisme, ett år senare. Detta gav återverkningar hos Daad en Gedachte åren 1973-75.
Cajo föddes i Den Haag den 2 oktober 1915. Han kom ifrån en som han själv kallade ”småborgerlig familj” som fick allvarliga finansiella problem efter börskraschen 1929, när han började bli uppfylld av sociala frågor. Till att börja med sympatiserade han med trotskismen, men 1934, efter en debatt med David Wijnkoop som då hade blivit stalinist, kom han i kontakt med två arbetare i Den Haag, Arie och Geers och sedan med Stientje. De visade sig vara före detta medlemmar av Kommunistische Arbeiderspartij van Nederlands (KAPN) och grundade sektionen i Den Haag av Groep van Internationale Communisten (GIC). 1933 gav de ut tidningen De Radencommunist (Rådskommunisten). Under flera månader debatterade Cajo med dem varje kväll tills att han, 19 år gammal, gav upp i september. Långt senare sade han att det var ”som om han gick från plantskolan till universitetet”. Genom dem kom han i kontakt med Amsterdamsektionen av GIC där Henk Canne Meyer och Jan Appel spelade en viktig roll, och som även Anton Pannekoek hade kontakt med. Han var också starkt influerad av Paul Mattick och Karl Korsch. Ung och utan pengar, levde Cajo i Den Haag ett ”färgglatt liv” under åren av ekonomisk kris., Efter att sektionerna i Den Haag och Groningen bröt med GIC, som de ansåg alltför ”teoretiskt”, började Cajo 1935 i Leiden tillsammans gruppen i Den Haag publicera tidskriften Proletarier och sedan under 1937-38 Proletarische Beschouwingen (ungefär på svenska, Proletära uppfattningar). 1938-1939 skriver han veckoartiklar för den anarkistiska tidskriften De Vrije Socialist (Den Fria Socialisten) som gavs ut av Gerhard Rijnders, som inte verkade ha några problem med Cajos marxism. Mobiliserad för krigsmakten 1940, distribuerade Cajo internationalistiska flygblad till soldaterna, men utan att få ett gensvar. Efter att ha transporterats till Berlin som krigsfånge, återkom han till Nederländerna och tillbringade en tid på en undangömd post på en dagstidning. Efter krigets slut arbetade han som journalist i Utrecht, och på det personliga planet stundade lugnare och lyckligare dagar.
1952 går Cajo med i Communistenbond Spartacus där han ingår i dess redaktion. Detta år kommer han också att lära känna Anton Pannekoek. Under de kommande 12 åren skriver han många artiklar, men också pamfletter som ”De opstand der arbeiders in Oost-Duitsland” (Arbetarupproret i Öst-Tyskland) och ”Lessen uit de Parijs Commune” (Lärdomar från Pariskommunen), vilka bägge gavs ut 1953. Under krisen 1964, när ett antal medlemmar uteslöts från Communistenbond Spartacus, i synnerhet Theo Massen som tidigare också hade uteslutits från GIC, intar Cajo i början en medlande attityd, men återkommer slutligen till gruppen i januari 1965 som ger ut tidskriften Daad en Gedachte, ”som tillägnas den autonoma arbetarkampens problem”.
Men Cajo blev verkligen betydelsefull med publiceringen av boken ”Anton Pannekoek, theoreticus van het socialisme” 1970, en bok som i Nederländerna skulle få ett stort inflytande på en hel generation människor som sökte efter marxistiska ståndpunkter. Den gavs ut på tyska år 2001 under titeln ”Pannekoek, Denker der Revolution”. Runt 1970 uppstår i hela världen ett förnyat intresse för den Kommunistiska Vänstern. 1974, året som Theo Massen dog, publiceras Cajos ”Stellingen over de Chinese Revolution” (Teser om den kinesiska revolutionen, utgiven på Federativ i mitten av 70-talet, ö.a). 1974 utkommer en tyskspråkig pamflett, ”Autonome Klassenkämpfe in England 1945-1972” ( Självständig klasskamp i England 1945-72), vilken också har översatts till franska. För att skriva denna bok tillbringade han en avsevärd tid hos gruvarbetare i Wales. Av stor betydelse är också hans bok ”Revolutie en contrerevolutie in Spanje” som gavs ut 1977, vilken tyvärr inte har översatts. Cajo kunde flera språk;, även om det mesta han skrev gavs ut på nederländska, skrev han också på tyska, engelska och franska, och det han publicerade har givits ut på än fler språk. Därför växte hans internationella inflytande, också tack vare hans bidrag till magasinet Echanges et Mouvement som publiceras på franska och engelska, och hans regelbundna deltagande på internationella konferenser, som den i Paris 1978.
Men när en konferens av internationalistiska grupper äger rum i Amsterdam 1981, väljer Daad en Gedachte att inte delta, men en medlem av gruppen deltar personligen och både Cajo och Jaap skickar viktiga bidrag till diskussionen och säkerställer på så sätt att deras ståndpunkter kunde vara närvarande. Under masstrejken i Polen, också det 1981, försvarar Cajo inför ett välfyllt möte i Amsterdam att skiljelinjen ”inte går mellan å ena sidan den polska staten och arbetarna och Solidarnosc å den andra sidan, utan mellan å ena sidan den polska staten och Solidarnosc, och arbetarna på den andra sidan”, något som vi fullständigt håller med om. Vid en presentation i Antwerpen 1983 av boken ”Blafende bonden bijten niet” (Skällande fackföreningar bits inte), full med citat av IKS press, försvarar Cajo denna bok inför en fientlig publik av vänsterister som angriper boken med att ”den spelar högern i händerna”. Cajo säger att detta är fullständigt felaktigt: att högerpartiernas organisationer var högst medvetna om vilken betydelse fackföreningarna har för dem, och vi i IKS stödde hans ingripande så mycket som möjligt.
Att Cajo framförallt annat var en internationalist visade sig återigen 1987 då IKS och ett antal av dess medlemmar och sympatisörer, mer eller mindre av misstag blev inbjudna att delta i en konferens som anordnades av gruppen Daad en Gedachte. Några av oss var närvarande och vårt insisterande på den proletära internationalismen noterades. Till vår stora förvåning stod vi tillsammans med Cajo och Jaap gentemot nästan alla de ”yngre” i gruppen som snarare var ”anti-fascister” och tenderade att försvara den borgerliga demokratin. Vi rapporterade om detta i vår press. Det klargjordes tydligt, att denna, den mest betydelsefulla politiska ståndpunkten blev till en andrahandsfråga för dem och att gruppen kantrade över till en journalistisk akademism och kunde inte fungera mycket längre. Cajo och Jaap var internationalister som i hela deras liv utan åtskillnad hade fördömt det fascistiska, stalinistiska och det demokratiska lägret. Men det visade sig att de inte hade varit förmögna, åtminstone inom deras egen grupp, att föra vidare denna ståndpunkt till nästa generation. De yngre elementen började att lämna gruppen, något som accelererade med kollapsen av Östblocket, då allt som verkade vara marxism fick en dålig klang. Vid tidpunkten för gruppens 25 årsdag 1990, publicerade de en ”återblick” där Daad en Gedachtes bakgrund och ståndpunkter återgavs. Men i motsats till dess intentioner attraherade detta inte längre några nya läsare, ännu mindre några nya medarbetare. Vad vi såg äga rum i Communistenbond Spartacus 1981, att de ”unga” medlemmarna drog sig ur medan de äldre ville fortsätta aktiviteten, återupprepar sig tio år senare med gruppen Daad en Gedachte. 1991, efter kollapsen av Östblocket, besökte vi Cajo för att diskutera med honom Manifestet från IKS 9:e Kongress angående kollapsen av Östblocket och stalinismen. Vi försökte också förmå honom att göra en presentation angående denna fråga för ett offentligt möte som IKS skulle hålla. Han blev väldigt rörd och upplivad av detta:” Jag håller inte alls med er, men jag tycker att det är jätteviktigt att ett sådant dokument distribueras internationellt”, . Han hade samma attityd 1992 när han gjorde ansträngningar för att få vår bok om den Holländska Vänstern publicerad på nederländska, ”den enda studien som behandlar denna fråga i sin helhet”, till vilken han själv hade bidragit med mycket information och många dokument, trots att han inte var överens med många delar av innehållet i boken, något som trots allt visade sig vara mindre skillnader än vad man först kunde anta. Utgivningen av tidskriften Daad en Gedachte fortsatte fram till 1997, men med allt färre deltagare. Gruppens organisatoriska struktur, en informell cirkel av vänner, gjorde det allt svårare att upprätthålla en koherens. Efter att Jaap blivit sjuk och sedan avlidit, blev Cajo nästan ensam i att göra arbetet. En appell i vår press om att inte ge upp utgivningen av tidskriften eftersom detta skulle innebära en utomordentlig försvagning av den Holländska Vänsterns internationalistiska ståndpunkter, klingade ohörd. Vi skrev:
”Oavsett de ståndpunkter och analyser som må skilja oss, anser vi att denna politiska strömning utgör en fundamental gren av arbetarrörelsens historiska arv och att den också har bidragit avsevärt till dess teoretiska och praktiska framsteg”.
(Wereldrevolutie, nr 85, december 1998)
I november 1998, håller Cajo, 83 år gammal, en rad föreläsningar i Tyskland, där vi är närvarande och som vi skriver mycket om i vår press (t.ex. Weltrevolution nr 92, Wereldrevolutie nr 92, Internationalisme nr 255, World Revolution nr 228). Dessa möten attraherade hundratals som lyssnade och deltog i debatterna. Våra kamrater i Tyskland var imponerade av Cajos skarpa analyser och hans stora mänskliga kvaliteter. Under hela hans liv har han föreläst, alltid med debatt och inte bara en frågestund, inte bara i Nederländerna utan också i länder som Tyskland, Frankrike, Storbritannien, och Skandinavien, men även i USA, Ryssland och Australien. År 2000 inbjöd vi Cajo till ett offentligt möte i Amsterdam där rubriken var en fråga: ”Rådskommunismen, en brygga mellan marxism och anarkism?”. Cajo kom inte, men inför försöken att inkorporera den Holländska Vänstern i anarkismen, skrev han till oss, något som vi hälsade i vår press att: ”Jag är på intet sätt en anarkist”, och, ”Av den metod som Marx använder i sina analyser, av varje dialektisk eller verklig förståelse vilket marxismen består av, har anarkisterna ingen aning om.” (Wereldrevolutie, nr 91).
Vi besökte Cajo sista gången 2005, en gång i hans hus, och några månader senare på ett vårdhem där han under tiden hade fått plats. Han kände inte längre igen oss, men vid det första tillfället talade han fortfarande mycket om sina aktiviteter, även om han inte längre kom ihåg namn och platser. Tvärtom mot vad som har rapporterats i den anarkistiska pressen, levde han inte under ”eländiga omständigheter”. På vårdhemmet blev han mycket väl omhändertagen och hans barn såg till att han fick en bra vård. Men han fick inte många besök från kamrater längre.
Cajos arkiv, en guldgruva, nästan 6 meter långt, finns nu hos International Institute for Social History i Amsterdam. Men det är framför allt de mer än 70 år, under vilka Cajo upprätthöll sin internationalism – i allmänhet ”mot strömmen” – som gjorde honom så exceptionell i den Holländska Vänsterns historia, för vilken han var den sista representanten.
IKS, 29 juli 2007
En liten samling av artiklar som refererar till Rådskommunismen kan hittas på följande plats:
https://en.internationalism.org/taxomony.term/80 [1]
I slutet av maj höll IKS sin 17:e internationella kongress. Eftersom de revolutionära organisationer inte existerar för sig egen skull, utan är ett uttryck för proletariatet och en aktiv faktor i dess liv, har de en skyldighet att redovisa för sin klass det arbete som utförts av dess viktigaste organ – kongressen. Detta är syftet med denna artikel.
Alla IKS kongresser är givetvis mycket viktiga moment i organisationens liv. Men det första som vi måste säga om den kongress vi höll i våras är att den var ännu viktigare än de tidigare kongresserna, därför att den markerade ett mycket viktigt steg i IKS mer än 30-åriga existens (1).
Den viktigaste illustrationen av detta faktum var närvaron vid vår kongress av tre grupper i den internationella proletära miljön: OpOp från Brasilien (2), SPA från Sydkorea (3) och EKS från Turkiet (4). Andra grupper var också inbjudna till kongressen, Internasyonalismo gruppen från Filippinerna, men trots dess starka önskan att sända en delegation, visade det sig omöjligt. Men gruppen sände hälsningar till kongressen och antog skriftliga ståndpunkter till de viktigaste rapporterna som lades fram på kongressen.
Närvaron av flera grupper från den proletära miljön på IKS kongress är inte någon nyhet. Tidigare, i början av dess existens, välkomnade IKS delegationer från andra grupper. Vid dess konstituerande kongress i januari 1975 deltog delegationer from Revolutionary Workers Group i USA, Pour Une Intervention Communiste i Frankrike och Revolutionary Perspectives i Storbritannien. Vid dess andra kongress 1977 deltog en delegation from Partito Communista Internazionalista (Battaglia Communista). Vid dess tredje kongress 1979 deltog kamrater från Communist Workers Organisation (Storbritannien), Nucleo Communista Internazionalista och Il Leninista (Italien), liksom individuella kamrater från Skandinavien. Efter detta fortsatte tyvärr inte denna praxis beroende på orsaker utanför vår kontroll: vissa grupper försvann, andra utvecklades mot vänsterristiska ståndpunkter (som t.ex. NCI) och utvecklingen av en sekteristisk approach av en del grupper (CWO och Battaglia), som slöt sig inåt för att sabotera de internationella konferenserna av grupper i den kommunistiska vänstern som hölls i slutet av 1970-talet (5). Som ett resultat av detta har det nästan gått ett kvarts sekel sedan vi hade möjlighet att välkomna andra proletära grupper till våra kongresser. I sig själv var närvaron av fyra grupper vid vår kongress därför en mycket viktig händelse.
Men denna kongress har betytt mer än det faktum att den förnyat en praxis som kännetecknat IKS sedan dess början. Vad som var än mer fundamentalt är betydelsen av gruppernas attityd. De är en del av en historisk situation som vi redan identifierade vid vår förra kongress:
”En central uppgift för kongressen var att undersöka återkomsten av arbetarklassens kamp och det ansvar som denna ger vår organisation, speciellt i förhållande till utvecklingen av en ny generation av element som rör sig mot ett revolutionärt politiskt perspektiv”. (https://(en.internationalism.org/ir/122_16congress ).
När östblocket och de stalinistiska regimerna kollapsade 1989 hörde vi de,
” … öronbedövande kampanjerna från borgarklassen om ’kommunismens misslyckande’, den ’definitiva segern för den liberala demokratiska kapitalismen’, ’slutet på klasskampen’ och till och med på arbetarklassen själv, (vilket) ledde till en viktig tillbakagång för proletariatet, både på nivån av dess medvetande och på dess kampvilja. Denna tillbakagång blev djup och pågick i mer än 10 år. Den påverkade en hel generation av arbetare, som resulterade i förvirring och även demoralisering … Inte förrän 2003 började, notabel i form av stora mobiliseringar mot attackerna på pensionerna i Frankrike och Österrike, proletariatet verkligen att hämta sig från tillbakagången som hade påverkat den sedan 1989. Sedan dess har denna tendens mot en återkomst av klasskampen och utvecklingen av klassmedvetandet ytterligare bekräftats. Arbetarna kamp har påverkat de flesta av de centrala länderna, inklusive de viktigaste av dem. USA (Boeing och New Yorks kommunikationer), Tyskland (Daimler och Opel 2004, sjukhusläkare 2006), Frankrike (speciellt rörelsen av studenterna vid universiteten och högskolorna mot CPE våren 2006), men också en hel rad av strider i periferin som i Dubai (byggnadsarbetare vården 2006), Bangladesh (textilarbetarna våren 2006), Egypten (textil, transport och andra arbetare våren 2007)” (Resolution om den internationella situationen som antogs vid den 17:e kongressen)
”Idag, som 1968, (vid tidpunkten för den historiska återkomsten av arbetarklassens kamp som gjorde slut på fyra årtionden av kontrarevolution), ackompanjerades klasstriderna av en djup reflektion, och uppkomsten av nya element som närmar sig den kommunistiska vänstern positioner är bara toppen av ett isberg” (ibid)
Detta är skälet till att närvaron av flera grupper från den proletära miljön vid kongressen och till den mycket öppna attityden till diskussion som dessa grupper visade (med ett verkligt brott från den sekteristiska attityden hos de ’gamla’ grupperna i den kommunistiska vänstern) inte alls är tillfällig: den är en integrerad del av ett nytt steg i utvecklingen av det internationella proletariatets kamp mot kapitalismen.
Kongressens arbete, speciellt genom de rapporter som lades fram av de olika sektionerna, bekräftade verkligheten i denna tendens, från Belgien till Indien, i de centrala länderna liksom de i periferin, både när det gäller den omedelbara kampen och utvecklingen av en process av reflektion bland element som närmar sig den kommunistiska vänsterns positioner. En tendens som också har tagit formen av en integration av nya medlemmar i organisationen, inklusive i de länder där det inte skett några nya integrationer på flera årtionden, men också genom bildandet av en kärna i Brasilien (se artikel i detta nummer av IR).
Med anledning av de speciella omständigheter, under vilka kongressen hölls, var den första punkten på dagordningen frågan om klasskampen; den andra var de nya revolutionära krafterna som trädde fram eller utvecklades under den nuvarande perioden. Vi kan inte lämna en redogörelse i denna korta artikel för diskussionerna. Resolutionen om den internationella situationen (som publiceras i International Review 130) ger en syntes av dess viktigaste element. Det vi vill stryka under här är nya eller speciella aspekter av den nuvarande utvecklingen av klasskampen. Det visades speciellt att allvaret i kapitalismens kris, de våldsamma attackerna som nu sker mot klassen och de dramatiska frågorna i världssituationen i allmänhet, vilken kännetecknas av en drift mot militärt barbari och det växande hotet mot miljön, vilka alla är element som tenderar att politisera arbetarnas kamp. Situationen är något annorlunda jämfört med den vi såg i samband med den historiska återkomsten av klasskampen 1968, då manöverutrymmet som fortfarande fanns för kapitalet, gjorde det möjligt att upprätthålla illusionen av ”morgondagen blir bättre än idag”. Idag är en sådan illusion inte längre möjlig: den nya generationen av arbetare, liksom de äldre, blir mer och mer medvetna om att ”morgondagen blir värre än idag”. På grund av detta, kommer den kamp som arbetarklassen är tvungen att ta upp mot attackerna – även om ett sådant perspektiv kan leda till demoralisering och demobilisering – mer och mer leda det till att bli medveten om att dessa strider är en förberedelse för en mycket större kamp mot ett döende system. Även i de strider som vi sett sedan 2003,
”inkorporeras mer och mer frågan om solidaritet. Detta är mycket viktigt därför att den utgör det bästa motgiftet till en attityd av ’var och en för sig själv’ typisk för det sociala sönderfallet, och framförallt därför att det centralt för det internationella proletariatets förmåga att inte bara utveckla sin nuvarande kamp utan också för att störta kapitalismen” (ibid)
Även om huvudfokus på kongressen var frågan om klasskampen, togs även andra aspekter av den internationella situationen upp. Kongressen ägnade en hel del tid till frågan om den ekonomiska krisen. Speciellt undersöktes den nuvarande tillväxten i vissa ’tillväxtländer’ som Kina och Indien, som tycks motsäga organisationens analys och marxisternas i allmänhet, om den definitiva bankrutten för det kapitalistiska produktionssättet. Efter en mycket detaljerad rapport och en djup diskussion kunde kongressen dra slutsatsen att:
”De exceptionella tillväxttalen som vi för närvarande ser i länder som Indien och Kina kan inte på något sätt bevisa att det finns något nytt liv i världsekonomin, även om de har gett ett avsevärt bidrag till de höga tillväxttalen under den senaste perioden. Bakom denna exceptionella tillväxt ligger, paradoxalt, ännu en gång kapitalismens kris … Sålunda är ’miraklet’ i Kina och vissa andra länder i tredje världen inte alls ett uttryck för ett andningshål för den kapitalistiska ekonomin, utan ännu ett förkroppsligande av kapitalismens förfall … Sålunda, precis som ’miraklen’ i de tvåsiffriga tillväxttalen för de asiatiska tigrarna och drakarna kom till sitt sorgliga slut i slutet av 1997, kommer det nuvarande kinesiska miraklet, även om det inte har identiskt ursprung och har betydligt större tillgångar till sitt förfogande, för eller senare att konfronteras med den hårda verkligheten av den historiska återvändsgränden för det kapitalistiska produktionssättet” (ibid)
Slutligen kom borgarklassens påverkan av den återvändsgränd som det kapitalistiska samhället har nått och det resulterande fallet ned i sönderfall att leda till två diskussioner: en om konsekvenserna av denna situation inom varje land, den andra om utvecklingen av imperialistiska motsättningar mellan stater. På den sista punkten, pekade kongressen på det politiska misslyckandet för världens mäktigaste borgarklass, USA, framförallt sedan dess äventyr i Irak, och det faktum att detta avslöjar det generella dödläge som kapitalismens står inför:
”Det faktum att teamet Cheney, Rumsfeld och Co kom att sitta bakom statens tyglar var inte helt enkelt ett resultat av ett monumentalt misstag i rollbesättningen av den härskande klassen. Den har avsevärt förvärrat USA situation på den imperialistiska nivån, men den var redan ett uttryck för den återvändgränd som USA stod inför, givet den växande svagheten i dess ledarskap och, mer generellt, utvecklingen av ’var och en för sig själv’ i de internationella relationerna som kännetecknar sönderfallsfasen” (ibid)
Mer allmänt underströk kongressen att:
”det militära kaos som utvecklas världen över och som kastar stora regioner in i en helvetisk ödeläggelse, speciellt i Mellanöstern men också framförallt i Afrika, är inte bara en manifestation av kapitalismens historiska återvändsgränd och inte heller det största hotet för den mänskliga rasen. Idag har det blivit allt mer tydligt att upprätthållandet av det kapitalistiska systemet innebär ett hot om en total ödeläggelse av den miljö, som gjort uppkomsten av människan möjlig.” (ibid)
Detta perspektiv understryker desto mer den avgörande betydelsen som arbetarkampen som nu utvecklas över hela världen har. Det understryker också den fundamentala rollen för de revolutionära organisationerna och speciellt IKS, att ingripa i dessa strider för att utveckla en medvetenhet om vad som står på spel i världen idag.
Här drog kongressen en mycket positiv balans av vår organisations ingripande i klasskampen som svar på de frågor som ställts. Den underströk speciellt IKS förmåga att mobilisera sina resurser på internationell skala (artiklar i pressen, på Internet, offentliga möten, etc.) för att sprida lärdomarna av en av de viktigare episoderna i klasskampen under den senaste perioden: studenternas kamp mot CPE våren 2006 i Frankrike. Det noterades att vår webbplats hade sett en spektakulär ökning av besökare under denna period, ett bevis på att revolutionärer inte bara har ett ansvar utan också möjligheten att motverka den blackout som de borgerliga media systematiskt organiserar runt den proletära rörelsen.
Ingripandet av revolutionärer kräver att de måste vara förmögna att utveckla de djupaste och mest relevanta analyserna och att försvara dem effektivt inom arbetarklassen för att kunna bidra till att utveckla dess medvetande. Det var med detta i åtanke som kongressen ägnade tid för att diskutera en orienteringstext som hade cirkulerat i IKS flera månader tidigare (och som kommer att publiceras i International Review). Kongressen gav sitt fulla stöd till denna text, med tonvikt på att förmågan att utveckla en verklig debattkultur i de proletära organisationerna är ett av de viktigaste tecknen på att de tillhör klassen, på dess förmåga att förbli levande och motsvara den proletära rörelsens behov. Detta är fallet, eftersom det är genom sina egna diskussioner, speciellt genom sina allmänna stormöten, som arbetarklassen kan dra lärdomar från sin erfarenhet och flytta fram sitt medvetande. Sekterism och en vägran att debattera, som idag tyvärr kännetecknar ett antal organisationer i det proletära lägret (en del av dem t.o.m. förespråkar ’monolitism’), är inte på något sätt ett bevis på deras ’kompromisslöshet’ inför borgarklassen eller något botemedel mot en politisk förvirring. Tvärtom är det ett uttryck för deras rädsla att försvara sina positioner och i slutändan deras brist på övertygelse.
Denna debattkultur kännetecknade allt arbete på kongressen. Den uttrycktes i att ett stort antal inlägg gjordes av de inbjudna grupperna, som uppenbarligen inte delar alla IKS ståndpunkter. Detta faktum underströks av delegationen från Korea, där en delegat uttryckte att han blivit,
”slagen av andan av gemenskap, av de kamratliga relationerna, vilket var något han inte varit van vid i hans tidigare erfarenhet, och som var något som han avundades.”
Mer allmänt, en av de viktigaste ingredienserna för denna kongress framgång och den entusiasm som uttrycktes av alla delegationer vid slutet, var just deltagandet av de inbjudna grupperna. Speciellt delegationerna från OpOp och EKS gjorde mycket intressanta inlägg om den imperialistiska politiken från den brasilianska och turkiska borgarklassen, vilket berikade diskussionen för hela kongressen (6).
Två internationella möten hölls i maj med några få dagars mellanrum: G8mötet och IKS kongress. Kontrasten mellan dessa två möten är slående utifrån deras omständigheter, deras mål och deras sätt att fungera. Å ena sidan såg man ett möte bakom taggtråd, med en exempellös mobilisering av polis och polisrepression, med en hel rad deklarationer om ”debattens öppenhet”, ”fred” och ”mänsklighetens framtid”, men som bara var en rökridå för att dölja motsättningarna mellan de kapitalistiska staterna, förberedelser för nya krig och upprätthållande av ett system som inte har något att erbjuda mänskligheten. Å andra sidan: ett möte mellan revolutionärer från 15 länder, som bekämpade alla rökridåer, alla falska framträdelser, engagerad i verkligt kamratliga debatter för att bidra till det enda perspektiv som kan rädda mänskligheten: arbetarklassens enade och internationella kamp, som syftar till att störta kapitalismen och införa kommunismen.
Vi vet att vägen som leder till detta mål är lång och svår, men IKS är övertygat att den 17:e kongressen var ett viktigt steg på denna väg.
IKS, juli 2007
Noter
Om IKS historia se International Review 123, 30 years of the ICC, https://en.internationalism.org/ir/123_30years [5]
OpOp: Oposicao Operaria, Arbetaroppositionen. Detta är en grupp som finns i flera städer i Brasilien. Bildades i början av 1990-talet, av element som bröt sig ur från CUT fackföreningsfederation och Lulas arbetarparti (den nuvarande presidenten i landet) för att ta upp proletära ståndpunkter, speciellt på frågan om internationalism, men också i fackföreningsfrågan (fördömande av dessa organ som verktyg för borgarklassen) och parlamentarismen (fördömande av den ’demokratiska’ maskeraden). Det är en grupp som är aktiv i arbetarkampen (speciellt i banksektorn) och IKS har haft kamratliga diskussioner med denna grupp i flera år och har organiserat gemensamma offentliga möten i Brasilien (se speciellt ‘ICC Public Meetings in Brazil: A strengthening of revolutionary positions in Latin America' World Revolution 292, https://en.internationalism.org/wr/292_brazil_forums.html [6] ). En delegation från OpOp deltog tidigare i den 17:e kongressen för vår sektion i Frankrike under våren 2006. Se World Revolution 297, (https://en.internationalism.org/wr/297_ricongress [7] )
SPA: Socialistisk Politisk Allians. Denna grupp har satt upp som sin uppgift att göra vänsterkommunistiska ståndpunkter kända i Korea (speciellt genom att översätta några av dess grundläggande texter) och att animera en diskussion mellan grupper och element runt dessa ståndpunkter. SPA organiserade en internationell konferens till vilken IKS, som har diskuterat med denna grupp omkring 1 år, sände en delegation. Se ‘Report on the conference in Korea, October 2006' in International Review 129, https://en.internationalism.org/ir/129/korea-conference [8]). Speciellt skall det noteras att deltagarna på denna konferens, som skedde precis efter Nordkoreas kärnvapenprov, antog en deklaration, ‘Internationalist declaration from Korea against the threat of war', https://en.internationalism.org/wr/299/internationalist-decleration-from... [9]
EKS:
Enternasyonalist Komunist Sol, Internationalistisk kommunistisk
vänster, en grupp som nyligen bildats i Turkiet, som resolut
står för vänsterkommunistiska ståndpunkter. Vi
har publicerat några uttalande från EKS på vår
webbplats:
https://en.internationalism.org/wr/295_eks_basicpositions [10]
; https://en.internationalism.org/node/1772 [11]
Detta hindrade emellertid inte IKS från att bjuda in IBRP (Internationella Byrån för det Revolutionära Partiet) till dess 13:e kongress 1999. Vi upplevde att allvaret i de imperialistiska konflikterna i hjärtat av Europa (vid det tillfället bombade NATO Serbien) betydde att de revolutionära grupperna skulle ställa åtsidan sitt käbbel och komma samman för att undersöka konsekvenserna av konflikten och kanske producera en gemensam deklaration. Olyckligtvis avvisade IBRP denna invitation.
Detta bidrag finns på https://eks.internationalist-forum.org/en/node/51 [12], https://libcom.org/forums/organise/situation-turkey [13] , och på IKS Online.
Vi vill informera våra läsare om skapandet av en IKS-sektion i Brasilien. Detta kommer att avsevärt bidra till utvecklingen av vår organisations politiska närvaro i Latinamerikas viktigaste land – ett land som har den största industriella koncentrationen i denna region och även internationellt. Det finns också i Brasilien en miljö av proletära politiska grupper och element som har närmat sig revolutionära ståndpunkter. Vi har redan berört detta i vår press och på vår webbsida på portugisiska, gruppen OpOp (Arbetaroppositionen), där vi också tar upp offentliga möten och publicerar av gemensamma uttalanden om den sociala situationen. Vi har även på vår portugisiska webbsida publicerat debatten mellan våra två organisationer om den historiska materialismen, och texter av OpOp som vi anser har en särskild betydelse.. OpOp har också deltagit i arbetet på IKS 17:e internationella kongress och på Revolution Internationales 17:e kongress.
I Säo Paolo finns det också en grupp som håller på att bildas som är influerad av den kommunistiska vänsterns ståndpunkter. Vi har nyligen etablerat politiska relationer med denna grupp, och hållit ett gemensamt offentligt möte.
Vi hoppas naturligtvis att vårt samarbete med dessa grupper kommer att bli närmare och än mer fruktbart. Detta perspektiv står inte i motsättning till vår avsikt att etablera en specifik politisk närvaro i Brasilien. Tvärtom kommer vår permanenta närvaro i detta land att göra det möjligt för oss att stärka samarbetet mellan våra organisationer, detta desto mer eftersom det mellan våra kamrater och OpOp redan finns en lång gemensam historia, grundad på ömsesidig respekt och förtroende.
Skapandet av vår sektion är en konsekvens av vad IKS påbörjade för mer än 15 år sedan. Detta arbete har intensifierats de senaste åren genom de kontakter vi har med olika grupper och element, och genom att vi har haft offentliga möten i olika städer, där några av dessa – som har hållits på universitet – har varit oerhört välbesökta. För oss är detta inte slutet på en process utan ett betydande steg i utvecklandet av den kommunistiska vänsterns positioner på den sydamerikanska kontinenten. Detta är inte ett brasilianskt undantag, utan en del av samma fenomen som sker runt om i världen, där olika grupper framträder, som en produkt av klasskampens återkomst på en global nivå och tendensen hos arbetarklassen att ge upphov till revolutionära minoriteter.
IKS
Vi publicerar här en brevväxling som tar upp frågor om arbetarklassens sociala natur under kapitalismen. Dessa är långtifrån akademiska frågor. De är istället i högsta grad politiska spörsmål med direkta konsekvenser för hur man ser på arbetarklassens möjligheter att utveckla sin kamp för ett annat samhälle.
Denna brevväxling inleddes med en förfrågan om en bok som diskuterades i ett TV-program om det så kallade informationssamhället i dansk TV.
I vårt svar lyfte vi fram att man endast kan förstå frågan om det så kallade informationssamhället inom ramen historisk förståelse av kapitalismens utveckling.
-----------
Jag tackar för ert svar
Det som fångade mitt intresse när jag såg programmet på TV, var det du kallar ”myter”. Detta i sammanhanget av att vi upplever att information visas på ett sätt som bevarar myten om informationssamhället, som exempelvis den dagliga nyhetsritualen där vi antas bli informerade om vad som händer i världen. I det stora hela är det framförallt denna moderna aspekt av social teoretisering, att den helt kretsar kring individen, i kontrast till en marxistisk förståelse av till exempel globalisering, som jag anser är viktig. Egentligen kan ju globaliseringen förklaras logiskt linjärt endast utifrån Kapitalet.
Däremot är det mycket svårare att förhålla sig till löneförhandlingarna vid ett mindre företag år 2007. Anställda med lång anställningstid och ett intresse av att bevara företaget som vill att fler sjukdagar inte skall påverka deras lönebonus. Nyanställda som får eller inte får del av detta nya avtal och de anställda som är invandrare eller flyktingar. Ett sådant proletärt förhållande kan vara svårt att förhålla sig till. Kan det bero på att kapitalismen spöke eller monster är dynamisk, men socialiteten, den skenbara socialiteten är ännu mer dynamisk. Vi samarbetar. Vilken etik kan jag förvänta mig från mina kollegor eller medmänniskor? Den frågan anser jag är viktig.
Hälsningar
S
------------
Tack
för ditt svar
Du ställer flera intressanta frågor
och vi skall försöka utveckla några av dem. Först
till "myten" om informationssamhället, så tar du
upp en annan aspekt en den vi syftade på. När vi talade om
myten om informationssamhället så menade vi närmast
den boom för it-företagen vi såg i slutet på
90-talet. Då de mer entusiastiska förespråkarna för
kapitalismen talade om att vi lämnat industrisamhället och
gått in i ett informationssamhälle. Men precis som du
säger så var en av de främsta ideologiska aspekterna
av denna "myt", just detta att allt tal om klasser var
gammalmodigt och att allt fokuseras på individen.
Detta är för all del inte någon ny tanke, utan detta är något som alltid varit grundläggande för alla kapitalistiska ideologier som liberalismen och har sin grund i att kapitalismen är ett produktionssätt som är baserat på lönearbete, det vill säga exploateringen av lönearbetaren som individ, där relationen mellan arbetsköpare och arbetare alltid är individuell.
Samtidigt skapar detta förhållande ett behov hos dessa individuella lönearbetare att gå samman för att kunna försvara sina intressen mot arbetsköparen. Det vill säga att det endast är genom att agera som klass som det varit möjligt för arbetarklassen att hävda sina intressen. Det är därför som vi som kommunister menar att i förhållande till den situation som du beskriver, av olika arbetare som inte bara är isolerade från varann utan även verkar ha motsatta intressen, är det viktigt att betona vad vi har gemensamt. Detta gäller iI synnerhet idag när det är allt för vanligt att vi får höra att våra jobb hotas av t.ex. polska gästarbetare.
Ett sällsynt vidrigt exempel på detta är den kampanj som det svenska byggnadsarbetarfacket drev mot ett skolbygge i Vaxholm utanför Stockholm för några år sedan. Där framställde man det som om att det främsta hotet mot de svenska byggnadsarbetarnas jobb kom från deras fattiga klassbröder i öst. Fackbyråkraterna demonstrerade till och med utanför bygget med parollen "go home".
Man försöker alltså få oss tro att hotet mot våra jobb inte kommer från krisen hos ett döende produktionssätt utan från våra klassbröder! Det svar vi har som kommunister och medmänniskor är att visa att det alltid genom historien varit så att det enda vapen som vi som arbetare har är vår internationalism, vår solidaritet, vår enhet och vår politiska medvetenhet.
I det internationella återuppvaknandet av arbetarklassens kamp som vi sett de senaste åren, har det utmärkande varit just denna strävan mot en solidaritet. Ett exempel på detta var en strejk bland personal på tunnelbanan i New York strax före jul 2005. Denna strejk, i vad som oftast utmålas som "individualismens förlovade hemland" USA, är ett väldigt bra konkret exempel på proletär solidaritet och klassmedvetenhet:
"Bekräftelsen av arbetarklassens förmåga att se och förstå sig själv som en klass var något man kunde se på många nivåer och under flera manifestationer under kollektivtrafiksstrejken. Det står helt klart att den centrala frågan – att skydda pensionerna för framtida arbetare – bidrog till detta. Detta var inte bara någon abstrakt fråga, utan något som kunde ses och höras på en mycket konkret nivå. Vid en strejkvakt vid en bussdepå i Brooklyn, samlades dussintals arbetare för att diskutera strejken. En arbetare sade att han inte tyckte det var rätt att strejka för pensionerna för framtida arbetare, för folk han inte kände. Hans arbetskamrater kontrade med att de framtida arbetare som hotades av att man accepterade nedskärningarna ’kunde vara våra ungar’. En annan sade att det var viktigt att upprätthålla enigheten mellan olika generationer i arbetsstyrkan. Han pekade på att i framtiden var det troligt att regeringen skulle försöka skära i sjukförsäkringarna eller pensionsutbetalningarna ’när vi går i pension. Och det är viktigt för killarna som jobbar då, att dom kommer ihåg att vi stod upp för dem, så att dom ställer upp för oss och hindrar dom att skära i vår pension.’ Liknande diskussioner ägde rum på flera platser, vilket klart och tydligt uttryckte tendensen bland arbetarna att se sig själva som en klass, att se utöver de generationsgränser som kapitalismen försöker använda för att splittra upp mellan dem. Andra arbetare som körde förbi strejkvakten tutade för att visa sin solidaritet och gav uppmuntrande tillrop. I Brooklyn uttryckte en grupp lärare vid en närbelägen grundskola sin solidaritet genom att diskutera strejken med sina elever och tog med dem, barn mellan 9-12 år, för att besöka strejkvakten. Barnen hade med sig julkort till de strejkande med budskap som 'Vi stöder er. Ni kämpar för respekt'."
Citerat från en artikeln Strejk i kollektivtrafiken i New York, klasskampen utvecklas i USA! i Internationell Revolution nr 107.
Med detta långa citat skulle vi vilja peka på att det är både möjligt och nödvändigt med en annan etik än den som den ruttnande kapitalismen står för.
Med vänlig hälsning'
Internationell Revolution
------------------
Just det!
En fråga, så tror jag att jag har hört talas om ett möte i Sverige någon gång på 1950-60 talet mellan industrins ledare, fackföreningarna och regeringspartierna. Det är historien om avtalsförhandlingarna. Det är ju alltså historien om välfärdsamhället, och i mina ögon historien hur socialiteten per se är mer dynamisk än kapitalismen. Vi samarbetar.
”[..]ett produktionssätt som är baserat på lönearbete, det vill säga exploateringen av lönearbetaren som individ, där relationen mellan arbetsköpare och arbetare alltid är individuell. Samtidigt skapar detta förhållande ett behov hos dessa individuella lönearbetare att gå samman för att kunna försvara sina intressen mot arbetsköparen. Det vill säga att det endast är genom att agera som klass som det varit möjligt för arbetarklassen att hävda sina intressen.”
Med hänvisning till Marx Kapitalet kan det sägas här att det inte finns någon skillnad mellan Marx beskrivning av industrins okontrollerade framväxt, och den nutida förståelsen av välfärdssamhället. Välfärdsmodellen är väldigt diskursiv – resultatet av detta accepterande är att, socialitetens acceptans ställs ovanför kapitalets makt. Mer och mer normativt. I alla fall i Danmark är det att urskilja gränsen mellan fackförbundens kamp och regeringens lagstiftning.
Akademiskt sett är arbetarklassens hävdande av sina intressen de facto en del av det lagreglerade samhället – nationalstaten – till en övervägande del i västvärlden. Med andra ord är det proletära förhållande som Marx beskriver inte längre giltigt, med mindre än att man ser dess historiska giltighet, och det geografiska överskridandet av den samma. Detta är betydelsefullt genom att det leder till att den proletära argumentationen blir abstrakt. Individen medlemskap i socialiteten har tillgodosett hans intressen. Socialitetens dynamik har inte förstörts av kapitalismen.
Hälsningar
S
-------------------
Hej
(..)
Den fråga som du tar upp i ditt senaste mail om frågan om människans sociala natur, om att vi samarbetar, trots det kraftiga ideologiska trycket från det härskande kapitalistiska samhället, är väldigt intressant.
Men vi tycker att du begår ett misstag när du blandar samman denna sociala dynamik med framväxten av det s.k. välfärdsamhället under efterkrigstiden.
Vad är framväxten av den så kallade välfärdstaten egentligen ett uttryck för?
トr det inte så att det som du tar upp angående ett ”om ett möte i Sverige någongång på 1950-60 talet’ . Det är historien om avtalsförhandlingarna, inte framförallt är ett uttryck för att ’socialiteten’ per se är mer dynamisk än kapitalismen, utan istället tvärtom är ett uttryck för den kapitalistiska statens fullständiga dominans över hela samhället.
Detta samarbete som i Sverige kallas för Saltsjöbadsandan efter ett beryktat möte 1938 mellan arbetsgivarna och facket, där man kom överens om ett övergripande avtal. Detta innebar också inledningen på det socialdemokratiska maktinnehavet som skulle komma att vara ända fram till 1976. Detta samarbete visar framförallt hur väl fackföreningarna och socialdemokratin integrerats i den kapitalistiska staten. Det finns flera exempel från början på 60-talet med uttalanden från ledande socialdemokrater om att det som är bra för Volvo också är bra för Sverige.
Denna period, som av många lite nostalgiskt ses som en gyllene period, var inget annat än ett moment i kapitalismens allt mera destruktiva fungerande. Det som satte i gång hjulen var den massiva förstörelsen under andra världskriget och där återuppbyggnaden efter ett av de mest destruktiva krigen i mänsklighetens historia ledde till en kraftig ekonomisk tillväxt. Så var det i synnerhet för ett land som Sverige, som stod med en intakt produktionsapparat efter kriget. Då var det väldigt viktigt kunna exploatera arbetskraften så effektivt som möjligt. Det är så man måste se utvecklingen av välfärdsamhället, där skolor, bra sjukvård och till och med semester var en förutsättning för att industrin skulle kunna producera för fullt.
IKS föregångare Internationalisme analyserade redan 1952 denna utveckling som inte bara skedde i Norden utan över hela västvärlden på följande sätt
”Social trygghet
Lönen i sig har integrerats in i staten. Uppgiften att sätta lönerna till deras kapitalistiska värde har påförts staten. Delar av arbetarnas löner fördelas och administreras direkt av staten. Staten tar alltså ”kontroll” över arbetarnas liv, sköter hans hälsa (som del av kampen mot frånvaron på arbetsplatserna) styr hans fritid (som syftar till ideologisk repression). I slutändan har inte arbetaren längre något privatliv, varje minut av hans liv direkt eller indirekt tillhör staten. Arbetaren ses som del av en större enhet, hans personlighet försvinner (men inte utan att skapa ett enormt psykiskt lidande som i alla dess former är för vår tid vad de stora epidemierna var för medeltiden). Det som gäller för arbetarna gäller självklart också alla ekonomiska kategorier.”
(Internationalisme 1952,
Utvecklingen av kapitalismen och det nya perspektivet
Internationalistisk Journal nr 3)
Detta citat sammanfattar vad som är kärnan i utvecklingen av den så kallade välfärdstaten, som alltså inte är ett uttryck för det socialdemokratin och fackföreningarna kallar för segrar för arbetarrörelsen. Den är istället ett direkt uttryck för en allmän tendens hos ett kapitalistiskt system som konfronteras med allt djupare inre motsättningar.
Kamratliga hälsningar
Internationell Revolution
Sedan dess oberoende 1956 har befolkningen i Sudan upplevt enbart krig och fattigdom. Men sedan 2003 och framåt har stanken av blod och död hängt över Darfur som aldrig tidigare. Denna provins i Sudan, nästan lika stor som Frankrike, har bara 200 kilometer av asfalterade vägar och knappt någon infrastruktur. Men den har olja! Hela denna region har varit en jättelik mordplats, en arena för massakrer:
”historien om denna man som flydde från byn Kurma, 65 kilometer från El-Fasher, sammanfattar allt om livet i Darfur! I februari 2004, slog Janjaweed , dessa beväpnade ryttare, ned på denna by av bönder, brände deras hus och våldtog kvinnorna”
(Courier International, 24 juni)
Den borgerliga pressen ger oss ögonvittnesskildringar av massakrer i det oändliga. Ingen med någon som helst medmänsklig känsla kan vara likgiltig inför sådana ohyggligheter. Under fyra år har 200 000 människor dött och två miljoner har blivit tvångsförflyttade. Mer är 230 000 av dem har flytt till andra sidan gränsen mot Tchad och lever i läger som saknar resurser och som dagligen utsätts får våld från hänsynslösa beväpnade gäng.
Som vanligt spelar de imperialistiska gamarna med och bär sin del i allt detta. Det mest frånstötande med dessa ”stora demokratiska makter”, är deras ändlösa humanitära prat, tonen av indignation som de använder för att dölja sin barbariska politik. Humanitet är alltid det perfekta alibit för krig.
Även om befolkningen lider på en lokal nivå, är konflikten i Darfur inte bara en lokal eller regional händelse. Detta är ett drama som har bestämts av imperialistiska intressen på en global nivå.
Under mer än 50 år har Tchad, Eritrea, Uganda, Frankrike, Israel och USA cirklat runt konflikten som har ödelagt Sudan. Detta är ett land som ligger nära den arabiska halvön; den ligger på kanten till Röda havet och har en gräns med Egypten. Dess position ger den en geo-strategisk betydelse som alltid har tilldragit sig intresse från de imperialistiska makterna. Vad som nu har tänt en ny militär storbrand är tveklöst ankomsten av en ny maktfaktor i regionen, Kina. Kina utnyttjar ett försvagat USA tack vare fiaskot i Irak och flyttar fram sina positioner varhelst den kan. Kina kan ännu inte mäta sig med stormakterna och försöker att nå en position i Mellanöstern. De får därför ta vad de kan få från regioner av sekundär betydelse, nämligen i Afrika. Exploateringen av det svarta guldet började där under 1960-talet, men det var inte förrän 1993 som produktionen verkligen satte fart. Idag produceras nästan 750 000 fat olja per dag. Alla världens stormakter behöver olja för sina ekonomier, en framförallt, är olja idag mer än någonsin ett strategiskt vapen.
För var och en av stormakterna innebär en kontroll av de zoner som tillhandahåller olja ett direkt försvagande dess rivaler och underminerar deras imperialistiska, militära potential. För Frankrike eller USA, gäller att vad som inte kan kontrolleras, helt enkelt måste förstöras. Detta är de dolda skälen bakom folkmordet i Darfur.
Kina skyddar idag skamlöst den sudanesiska regimen med Omal El-Bechir och Janjaweed milisen som sattes upp 1989. Därför har USA sedan 1997 deklarerat ett embargo mot Sudan under förevändningen av kampen mot terrorismen och Kina har motsatt sig alla åtgärder mot regimen i Khartoum. Den 10:e maj förra året lovade Peking fortfarande att skicka 275 militära ingenjörer till Sudan. Under tiden försöker USA att underminera den sudanesiska regionen, som den inte kan kontrollera, genom att ge militärt stöd till alla beväpnade rörelser som är i opposition till El-Bechirs regim. Frankrike har redan installerat sig massivt i grannskapet till Sudan med en truppstyrka på 1200 i Tchad och hundratals tungt beväpnade i den Centralafrikanska republiken och i Gabon. Den försöker nu att förstärka sin roll och närvaro i Darfur, genom att förhindra att kaoset skall sprida sig till dess omgivande intressesfärer.
Humanitära skäl har alltid varit ett favorittema för de imperialistiska makterna då de skall rättfärdiga sina militära äventyr och för att sopa igen spåren efter de massakrer som följer därpå.
För detta syfte har borgarklassen lärt sig hur den bäst skall utnyttja olika mediakändisar.
Vare sig de är medvetna om det eller ej, vare sig de är duperade oskyldiga eller cyniska gåpåare, har skådespelare, sångare och andra invaderat TV-rutorna för att beklaga ödet för de mest utsatta befolkningarna och uppmana till ett internationellt svar. Låt oss påminna om 1980-talet då amerikanska artister gjorde en stor show för Afrika (”USA för Afrika”) och Frankrike reagerade genom att göra samma sak för Etiopien några månader senare. 20 år senare kan vi utvärdera vad som blev resultatet av dessa kampanjer mot fattigdom – kontinenten är mer skövlad än någonsin.
Idag ser vi Frankrike och USA, för ögonblicket på samma sida, i en kamp med Kina i sina ansträngningar att få det ”internationella samfundet” att officiellt erkänna att ett folkmord sker i Darfur. Ett sådant erkännande skulle öppna vägen för dessa asätare att använda sina styrkor i regionen och spela sin del in det allmänna slaktandet.
I denna kamp har vi sett sådana som Julien Clerc, Samuel Bilian och Brad Pitt skrika ”rädda Darfur”. Mer direkt har skådespelerskan Angelina Jolie, ambassadör för FN:s flyktingkommissarie (UNHCR), fått mandatet att ”väcka den allmänna opinionen”, som snabbt följdes upp av George Cloony med hans dokumentär Darfur Emergency. Hollywood skådespelarna är mycket övertygade i denna film:
”utan tvivel, detta är det första folkmordet under 2000-talet och om vi låter det fortsätta, kommer det inte att vara det sista”.
Därför är det nödvändigt att skicka in trupper. I ett ännu mer officiellt sammanhang, har den franska utrikesministern Bernard Kouchner, en stor speciallist i ”humanitet”, gjort en turné till Mali och Tchad med en avslutning i Khartoum, för att officiellt presentera vad som har kallats det ”franska initiativet”. Under täckmanteln av att sätta upp humanitära korridorer i Darfur, föreslog han en fransk truppstyrka som en del av en internationell stryka. En sådan styrka kommer naturligtvis att säkra en stark närvaro av den franska imperialismen i denna sudanesiska provins.
Den senaste akten i denna motbjudande komedi var det internationella mötet i Paris den 25:e juni. Alla gjorde där en stor show av deras intentioner att ge folket i Darfur all nödvändigt stöd. Men bakom det diplomatiska språket lurade deras verkliga motiv: att med näbbar och klor försvara sina imperialistiska intressen. Medan Kouchner serverade det sedvanliga humanitära talet efter konferensen och uttryckte en stor tillfredsställelse med resultaten av mötet, stod det i verkligheten klart att ingen gemensam ståndpunkt och ingen fredsöverenskommelse hade nåtts på mötet. Tvärtom, detta möte tjänade bara till att förvärra situationen, där Frankrike speciellt gjorde klart dess intention att involvera sig militärt.
Det är helt uppenbart att ingen är i en position att kontrollera Sudan idag. Den period som varit av en ohotad dominans av ett land av yttre makter är definitivt över. I denna region av Afrika, liksom i resten av kontinenten, finns det en ofrånkomlig tendens mot instabillitet och kaos. I Etiopien, Somalia, Zaire och den Stora sjöregionen (t.ex. Kongo, Uganda, Rwanda och Burundi), blir raden av massakrer permanent och den blir allt längre. För alla de imperialistiska makterna, inklusive Kina, Frankrike och USA, blir den enda hållbara strategin den brända jorden – politiken av att bränna oljekällor, av förstörelse och barbari.
Tino 07-06-26
(IKS On Line)
Sommar 2007 har präglats av en utveckling av militärt kaos och fasa i många delar av världen. Samtidigt som situationen tillfälligt förbättrats i Libanon (med undantag för blodbadet i flyktinglägret Nahr el Bared efter en utdragen strid mellan islamister och armen, och bilbomben mot en högt uppsatt politiker) har det i Afghanistan skett en kraftig ökning av striderna. Massakrerna i Irak har under tiden fortsatt i oförminskad skala. Dussintals människor dör varje dag på grunda av militära stridigheter och av självmordsbomber. De som drabbas är som vanligt den hårt prövade civilbefolkningen. Detta besinningslösa våld har spridit sig över hela landet på ett alltmer okontrollerat sätt. 500 från folkgruppen Yezidi(1) dödades under fyra bombattentat i augusti, men även de andra folkgrupperna som kurder och shia och sunnimuslimer har drabbats hårt. Bara under juli dödades 1650 civila irakier och dödstalen kommer att vara högre för augusti.
Sedan 2003 har hundratusentals människor dödats i Irak som ett direkt resultat av kriget och dess efterföljd. Befolkningen har dåligt med mat och läkemedel, el och rinnande vatten har förvandlats till en lyx. Baghdad har förvandlats till en serie inhägnade getton som kontrolleras av olika beväpnade miliser.
Mer än två miljoner människor är på flykt undan kriget inom landet och minst lika många har flytt utomlands.
När det gäller den amerikanska armén, har enligt den officiella statistiken 3000 dödats, men en del källor hävdar att det är så många som 10 000 döda. Detta utan att räkna med det ökande antalet självmord. De uppgick till 100 under 2006, samtidigt som det finns ett ökande missnöje bland soldaterna.
Detta är det omedelbara resultatet av Bushadministrationens storslagna krig mot terrorismen. Enligt färska opinionsundersökningar anser nu 58 procent av det amerikanska folket att kriget var ett misstag.
Det amerikanska korståget mot terrorismen är ett totalt fiasko och har försatt Washington i en svår position. De alternativ som den står inför är alla ofördelaktiga. Bushadministrationen har misslyckats med att tillsättningen av en regering i Irak med ens ett minimum av enighet. Istället präglas regeringen av konflikten mellan de olika grupperna i landet. Representanterna för denna regering har fördelat de vapen de irakiska myndigheterna fått från USA de senaste tre åren, mellan de väpnade klickar som i praktiken styr landet. Till detta kommer en polis som regelbundet förser självmordsbombare med tillträde till amerikanska militärbaser. Så pålitliga är alltså de som USA gett makten i Irak.
Om USA stannar i Irak kommer det inte att förändra någonting, utan bara leda till att stämningarna mot kriget ökar på hemmaplan. Å den andra sidan om de väljer att dra tillbaka 150 000 man över en period av flera månader, kan det komma att visa sig vara väldigt kostsamt i form av stora förluster. Samtidigt kan detta tilldragande leda till en skärpning av våldet, med Iran agerande i bakgrunden. Detta kommer knappast att förhindras av de 90 representanter som FN skyndsamt skickat till Irak, istället för de 65 som redan finns där!
Hursomhelst har ett beslut om ett partiellt tillbakadragande från Irak tagits av Bushadministrationen, trots dess kritik av det brittiska uttåget från centrala Basra. Det är därför som USA, i ett försök att stoppa de iranska maktambitionerna i området, försöker att bygga en allians med proamerikanska arabstater genom att erbjuda militär hjälp. Detta har uttryck sig genom att man spenderat 20 miljarder dollar på ytterst sofistikerade vapen till Saudiarabien, Qatar, Kuwait och De förenade arabemiraten under de senaste tio åren. Under samma period har Egypten ensamt fått 13 miljarder dollar i militärt stöd.
Detta har lett till att Israel har krävt en kompensation för detta, för de vill ju knappast se en reduktion av sin militära förmåga jämfört med grannstaterna. Denna kompensation uppgår till 30 miljarder dollar. Vilket skulle innebära en 25 % ökning av det amerikanska militära stödet till Israel.
Vi ser alltså hur USA bygger vapenförråden i en del av världen som redan är väldigt instabil. I fallet Saudiarabien handlar det om att ge vapen till en stat som misstänks stödja sunniterrorister i Irak, men även till Al Qaida. I en värld där ”var och en för sig själv” redan är regeln , kan reaktionen från världens ledande supermakt endast leda till att kaoset i världen ökar.
På en mer generell nivå, har vi sedan slutet 2006 sett en febril ökning av kapprustningen. Att skaffa sig kärnvapen har blivit en av högsta prioriteterna för ett flertal stater. Detta kommer knappast som någon överraskning. Se t.ex. de nordkoreanska kärnvapentesterna i början på 2006 eller de omstridda iranska strävanden att bygga kärnvapen med hjälp av rysk teknologi under de senaste åren och men inte minst Brasiliens ambitioner att återuppta sitt atomprogram. Allt detta pekar på att ett flertal stater inte låter sig nöja med att förlita sig på kärnvapenparaplyet från någon supermakt. De vill ha egna kärnvapen.
USA har spelat en stor roll i denna kapprustning. Nedskjutningen av en amerikansk vädersatellit med en kinesisk missil, var en händelse som visade en potentiell svaghet i USA:s förmåga att styra olika militära operationer via satellit. Det amerikanska svaret på detta har varit att förstärka sin missilsköld precis vid den ryska gränsen. Ryssland har reagerat på detta med vaga hot om att rikta sina missiler mot europeiska storstäder och mer konkret genom att placera kärnvapenmissiler i Kaliningrad vid östersjökusten mellan Polen och Lettland, väldigt nära de planerade amerikanska installationerna.
Denna kärnvapenkapprustning gäller inte bara stormakterna. Vi ser ett bälte som sträcker sig från Mellanöstern till Fjärranöstern, från Israel till Nordkorea via Pakistan, Indien och Kina. Detta bälte omfattar inte Rysslands omfattande kärnvapenarsenal.
I korthet en krutdurk av kärnvapen, i en region som redan skakas av olika lokala konflikter och spänningar. Ett hot som hänger över oss och som inte kommer att försvinna genom nedrustningsavtal som knappt ens är värda papperet de är skrivna på. Endast en massiv arbetarkamp och ett krossande av kapitalismen kan stoppa hotet om krig och ge mänskligheten en framtid.
Mulan September 2007
Översatt från Word revolution nr
Fotnot
1 Yezidis är en religiös riktning som ses som hädare av ortodoxa sunnimuslimer. Många av dem är kurder.
Al Gore skämde en gång ut sig genom att påstå att han var mannen bakom Internet, men han har varit betydligt mer framgångsrik i att utnämna sig till kung av miljörörelsen. Den globala uppvärmningen har varit Al Gores signaturtema, vilket har givit honom en Oscar för sin självuppblåsta dokumentär ”An Inconvenient Truth”, och en Nobelprisnominering, vilket har förvandlat honom till möjlig presidentkandidat 2008. Vissa borgerliga bedömare lyfter fram tandemparet Gore-Obama som ett oslagbart ”dream team” som skulle göra det möjligt för borgarklassen att sätta tillbaka Demokraterna i Vita Huset, och därmed börja reparera den skada som orsakats genom åtta års katastrofal förstörelse av Amerikas politiska kapital och trovärdighet, som orsakats av den inkompetenta Bushadministrationen. Även om Gore har blivit miljörörelsens ikonliknande galjonsfigur, är han inte ensam. Att vira in sig i grönt har plötsligt blivit högsta mode. För borgarklassen i allmänhet är miljöfrågan ”het”. Olika företag bjuder över varandra i sin iver att utmåla sig själva som miljömedvetna.
Det måste stå utom allt tvivel, att den världsomspännande kapitalismens har kommit att orsaka en fruktansvärd miljöförstörelse, i ett system vars drivkraft är den oförsonliga jakten på profiter och ekonomisk expansion till vilket pris som helst. Trots den kör av tvivel som utgår från köpta propagandister i tjänst hos diverse högertankesmedjor och lobbyister från energiindustrin,har ackumulerandet av växthusgaser i atmosfären, orsakade av allt mer omfattande förbränning av fossila bränslen som ger energi åt industrin, transporterna och uppvärmning under kapitalismen, och den därpå ökande globala uppvärmningen, kommit att bli en allt mer uppenbar verklighet.
Den härskande klassens högerflygel har hela tiden försökt utså förvirring kring detta genom att peka på fenomenet av en naturlig global uppvärmning. Det är sant, att under jordens geologiska historia, över miljoner år, har det funnits växlande perioder av uppvärmning och nedkylning av atmosfären. Dessa klimatförändringar ägde vanligen rum under perioder av tusentals, till och med miljoner år, och hade en relativt begränsad påverkan. Orsakerna uppges vara uppkomsten av solfläckar och andra fenomen på solen, förändringar i djuphavsströmmar – vilka orsakades när uppvärmning av andra orsaker ändrade salthalten i haven, som sedan orsakade ytterligare klimatförändringar.
Den senaste istiden slutade för 10 000 år sedan. Det pågår en omfattande diskussion i den vetenskapliga litteraturen om det har funnits en ”liten istid” som sträckte sig från 1500-talet fram till 1850, som hade betydande påverkan i Europa och Nordamerika, med skördar som slog fel, svält, och kulturella och ekonomiska förändringar som nödvändiggjordes av en kallare temperatur. Under 1600-talet utvidgades glaciärer i Alperna och förstörde byar. Kanalerna i Holland bottenfrystes. Themsen fryste för första gången 1607 och sista gången 1814. 1780 fryste New Yorks hamn och folk kunde promenera på isen mellan Manhattan och Staten Island. Island var helt isolerat av havsis som sträckte sig tiotals mil i varje riktning. Den lilla istiden har av vissa tillskrivits en minskad solaktivitet och solfläckar.
Sedan 1850 har det ägt rum en stegvis uppvärmning av jordens atmosfär och en smältning av glaciärer, som allmänt tillskrivs dessa naturliga processer, och sker mycket långsamt. Propagandister på högerflygeln, särskilt i USA, har förminskat betydelsen av forskning som påvisar hotet från växthusgaser, och föredrar att skjuta ansvaret för den globala uppvärmningen på dessa naturliga processer enbart. Men, sedan slutet av 1880-talet, i och med uppkomsten av den kapitalistiska massproduktionsindustrin, och den därmed kraftigt ökande förbränningen av fossila bränslen, har det skett en snabb ökning av ackumulerade växthusgaser i atmosfären, och en accelerering av den globala uppvärmningen, särskilt de senaste femtio åren.
Det har utvecklats en allmän konsensus om farorna med växthusgaser i den vetenskapliga miljön och det finns inte längre några kontroverser om växthusgasernas roll i den globala uppvärmningen. Problemet med miljörörelsen är dess förkärlek att skylla problemen på mänsklig aktivitet och den moderna teknologin i sig. Tendensen hos miljöaktivisterna är att se överkonsumtionen – för mycket bilism, för mycket ”lyxliv” hos massorna, vilket orsakar för mycket industriproduktion, som orsaken till miljökrisen. Detta öppnar dörren till diverse antiteknologiska ideologier som rättfärdigar åtstramning, uppoffringar, och nedskärningar i arbetarklassens levnadsstandard.
Utan ett proletärt, marxistiskt perspektiv, misslyckas miljörörelsen att förstå, att det är det kapitalistiska produktionssättet som är ansvarigt för miljöförstöringen. Det är inte industrialiseringen i sig som orsakar den globala uppvärmningen, utan ”kapitalismens allt överskuggande drift att maximera profiterna, och därmed dess oförmåga att se mänskliga och ekologiska behov, förutom när dessa sammanfaller med målet att ackumulera rikedom” (International Review 129, sid 2). Eftersom kapitalismen är ett produktionssätt vars drivkraft är dess drift att ackumulera profiter, inte de sociala behoven, är den kortsiktig och endast intresserad av kortsiktiga resultat och profitmarginaler. profitbegäret står över alla hänsyn till den långsiktiga sociala påverkan av den ekonomiska aktiviteten.
Det är profitbegäret som gör att oljeindustrin, elektricitets- och kolindustrin och dess politiska försvarare saboterar forskning och utveckling av mer miljövänliga, alternativa bränslekällor till den energikrävande industriproduktionen. Det är profitbegäret som leder till en produktion som smutsar ned. För att tillförsäkra sig tillräckliga profiter har kapitalismen kommit att tillverka varor som slits ut i förtid – man tillverkar avsiktligt varor av undermålig kvalitet som går sönder snabbt och som måste ersättas tidigare än vad som skulle vara nödvändigt. Detta håller på ett konstgjort sätt industriproduktionen uppe på en nivå som egentligen inte behövs.. Det är profitbegäret som skapar en massiv reklamapparat för att manipulera befolkningen och skapa en efterfrågan hos konsumenterna för samhälleligt värdelösa och onödiga produkter. På detta sätt skapar kapitalismen på konstgjord väg ett behov av att förbränna mer fossila bränslen än nödvändigt. Det är denna konkurrens, karakteristisk för kapitalismen, som gör det absolut omöjligt att samarbeta på en internationell nivå om nödvändigheten att hantera den globala uppvärmningen effektivt och beslutsamt.
I normala fall reflekteras 90% av den solenergi som penetrerar jorden atmosfär tillbaka i rymden. Den ökande koncentrationen av växthusgaser har emellertid fångat upp en ökande mängd av denna energi, och hindrar den från att reflekteras tillbaka till rymden, vilket bidrar till uppvärmningen av jordens atmosfär. Samtidigheten hos den naturligt förekommande globala uppvärmningen och den som orsakas av ackumulerade växthusgaser accelererar den globala uppvärmningen och skapar farliga förutsättningar som kräver vår uppmärksamhet för att rädda mänsklighetens framtid. Vi kan inte göra något åt den naturligt förekommande globala uppvärmningen, men vi kan definitivt göra något åt de växthusgaser som produceras av kapitalismens rovdrift på miljön.
Kyotoavtalet 1997 har blivit en referenspunkt för miljörörelsen, ett verkligt stridsrop för att rädda den globala miljön. Bushadministrationen fördöms allmänt för att man inte respekterar, och vägrar följa avtalet. Men detta är mycket väsen för ingenting. Kyotoavtalet, en skapelse av kapitalistiska regeringar som har en medfödd oförmågan att attackera själva orsaken till den globala uppvärmningen – det kapitalistiska produktionssättet – är mer en mystifikation än ett verkligt försök att ta hand om ett allvarligt problem som hotar samhället. Kyoto är ett ideologiskt svindleri för att skapa en illusion om att kapitalismen är kapabel att hantera problemet. Den inneboende konkurrensen mellan kapitalister, särskilt mellan nationalstater, vilket är ett grundläggande kännetecken för det kapitalistiska produktionssättet, gör att ett verkligt samarbete på internationell nivå är omöjligt. Detta förvärras ytterligare av den allmänna tendensen mot överproduktion som intensifierar den globala konkurrensen och ytterligare underminerar möjligheten för samarbete.
Hörnstenen i Kyotoavtalet är kravet att de industrialiserade länderna minskar sina utsläpp av växthusgaser med 5% under nivån 1990 vid 2010, som om det vore något ”bra” eller önskvärt med nivåerna 1990, som redan då utgjorde mer än ett århundrade av ackumulerade växthusgaser. För att ytterligare göra dessa krav meningslösa, infördes så kallade ”flexibla mekanismer” som tillät industriländerna att uppnå sina utsläppsgränser genom att köpa utsläppsrätter, antingen från grupper som handlade med utsläppsrätter (organisationer som sysslade med projekt som minskade utsläppen) eller från projekt i lågindustrialiserade länder som var undantagna från utsläppsbegränsningar. För vissa industrialiserade länder tillät Kyotoavtalet faktiskt en ökning av utsläppen av växthusgaser.
Dessutom undantog Kyotoavtalet uttryckligen Kina och Indien från begränsningar, vilket bidrog till industriproduktionen snabbare flyttade dit från de utvecklade länderna. Kapitalisterna i Väst hade nu dubbel anledning att stänga fabrikerna i de kapitalistiska metropolerna. Man kunde både dra fördel av de låga lönerna och undantagen från utsläppsbegränsningarna.
Nettoresultatet har i huvudsak inte inneburit någon förbättring av de globala koldioxidnivåerna, däremot är det ett faktum att Kina förväntas passera USA och bli världens ledande producent av växthusgaser inom ett år eller två. Endast två länder beräknas vara på väga att klara sina utsläppsmål: Storbritannien och Sverige. USA och Australien, vilka är de enda stora industrinationer som inte har skrivit på Kyotoavtalet har ökat sina utsläpp av växthusgaser sedan 1997, med 16% för USA och 25% för Australien. Fem länder som har undertecknat avtalet har ökat sina utsläpp: Kanada med 27%, Spanien med 49%, Norge med 10%, Nya Zeeland med 21%, Grekland med 27%, Irland med 23%, Japan med 6.5% och Portugal med 41%. Kina har ökat sina utsläpp av växthusgaser med 47% och Indien med 55% (United Nations Framework Convention on Climate Change: Changes in GHG Emissions from 1990 to 2004).
Gore medger att Kyotoavtalet aldrig syftade till att minska koldioxidutsläppen, utan till att etablera en princip om att internationella nivåer kunde förhandlas och implementeras. Alltså ska vi känna oss lugna över den internationella borgarklassens förmåga att uppnå meningslösa avtal om miljön.
Trots all glorifiering av Al Gore i media, som hyllar honom som miljöfrågans främste företrädare, är Gore, liksom resten av borgarklassen, en hycklare när det gäller miljön. Om vi ser till Gores erkännande att Kyotoavtalet aldrig hade som mål att påverka utsläppen av växthusgaser i grunden, så framstår hans kritik mot Bushadministrationens inställning till Kyotoavtalet och den globala uppvärmningen som något ihålig. Dessutom, när Gore uttalade sitt stöd för Kyotoavtalet 1997, gjorde Clinton/Gore-administrationen ingenting för att få till stånd en ratificering av avtalet. En gemensam resolution som ”uttryckte Senatens vilja” och som motsatte sig avtalet eftersom det undantog Kina och Indien från utsläppsgränser och skulle ”innebära allvarlig skada för Förenta Staternas ekonomi” röstades igenom med majoriteten 95-0. Clinton/Gore-administrationen tog aldrig upp avtalet för ratificering, och USA har aldrig följt dess riktlinjer. Därför har det ingen betydelse hur mycket än Gore kritiserar Bush för att han inte omfattar Kyotoavtalet, eller hur klumpig Bush är när han talar om miljön, avfärdandet av Kyotoavtalet har varit en konsensusståndpunkt för den amerikanska borgarklassen som först togs upp av Clinton och Gore. Bush politik är i kontinuitet med den ståndpunkt som mejslades ut av Clinton och Gore 1997.
På en mer personlig nivå, är Gore knappast någon exemplarisk energikonsument, trots att han ofta kritiserar den amerikanska allmänheten för ett slösaktigt missbruk av energi- och naturresurser, och uppmanar amerikanerna att ändra sin livsstil. Gore har inte förnekat anklagelser om att hans familjeresidens i Nashville konsumerar mer energi per månad än en vanlig amerikansk familj gör av med på ett år, och han tjänar stora pengar på intäkter från en zinkgruva i Tennessee som är känd som en av USA:s största miljöförstörare.
Välkända personligheter ur den amerikanska borgarklassen börjar allt oftare köpa så kallade ”utsläppsrätter” för att kunna öka sin trovärdighet i miljöfrågan, kompensera för koldioxidutsläpp och minska sina ”koldioxidavtryck” till noll. Dessa utsläppsrätter utgör ett slags miljömässigt luffarschack där rika människor köper sig tillåtelse att smutsa ned naturen samtidigt som man låtsas som att man minskar den nedsmutsning man orsakar. Priset för utsläppsrätterna beräknas på vikten av de koldioxidutsläpp som orsakas av en viss aktivitet – en flygresa, en bilresa, uppvärmning av ett hus. De företag eller organisationer som säljer utsläppsrätterna använder en del av priset till att investera i sol- eller vindenergi, eller trädplanteringsprojekt som antas minska koldioxidutsläppen. Kritiker anser att utsläppsrätterna är en bluff, som inte har någon betydelse för att minska miljöförstöringen, och ger en falsk illusion om att sådana individuella, frivilliga aktioner kan förbättra miljön.
Detta betyder inte att vi förnekar att det finns en skillnad mellan Bushadministrationens ståndpunkt om global uppvärmning i jämförelse med de mer miljövänliga delarna av den härskande klassen. Exempelvis finns en tydlig dokumentation över Bushadministrationens försök att censurera regeringens vetenskapliga rapporter för att minska farorna med global uppvärmning. 2002-2003, när Bushadministrationen först motvilligt började medge att global uppvärmning existerade och orsakades av mänsklig aktivitet, så föreslog man från början, helt i linje med energiindustrins intressen – som man var så tätt sammanlänkad med – att den bästa policyn skulle vara att anpassa sig till den globala uppvärmningen, hellre än att förhindra den. Man föreslog bland annat att man skulle öka användningen av luftkonditionering och växla till andra grödor som inte skulle påverkas negativt av klimatförändringar.
Samma slags nonsens kunde man se i mer aktuella försök att se det positiva i den globala uppvärmningen. Exempelvis har olika tyckare föreslagit att smältningen av polarisen kan leda till att man kan öppna sjöfarten i Arktis, eller att man skulle kunna odla upp miljoner kvadratmeter land i norra Kanada och Ryssland, och bygga nya städer i tidigare obeboeliga territorier – som om detta skulle kompensera för de hundratals miljoner människor som tvingas fly från översvämmade kustregioner, de miljoner kvadratkolimeter som kommer att läggas under vatten, de hundratals städer som kommer att bli förstörda, osv.
Den amerikanska borgarklassen är allt mer nöjd över att man har lyckats vända miljövänligheten till ett ideologiskt vapen att kontrollera arbetarklassen med, att föra fram ett accepterande av en försämrad levnadsstandard, förena befolkningen bakom staten, och reparera den amerikanska imperialismens internationella auktoritet. I borgarklassens händer används miljörörelsen som ett sätt att avleda uppmärksamheten från klasskampen. Den ger den kapitalistiska propagandaapparaten en möjlighet att förstärka den falska åsikten att hotet mot mänsklighetens framtid INTE ligger i en fortsatt dominans hos ett historiskt sett anakronistiskt system som bygger på utsugning och omättlig imperialistisk aptit, utan lyfter fram åsikten att problemet står att finna i ett samhälle som är berusat av en oansvarig överkonsumtion. Miljörörelsen för fram ett klassamarbetsperspektiv på världens problem som syftar till att avväpna klasskampen mot kapitalismen – vilken är den enda kraft som har förmågan att lyfta fram de grundläggande orsakerna till den globala uppvärmningen.
Genom att skylla den globala uppvärmningen på massornas överkonsumtion, lägger den borgerliga miljörörelsen den ideologiska grunden för ytterligare åtstramning. I stället för att höja levnadsstandarden för hela världens arbetarklass, så att alla kan komma i åtnjutande av den ökande produktionskapaciteten, framställer miljörörelsen nedskärningar i levnadsstandarden som något samhälleligt gott, ett mål för mänskligheten. Vi ska resa mindre, konsumera mindre och använda mindre för att förbättra miljön och det mänskliga samhällets framtid. Som Gore säger i slutet av ”Inconvenient Truth”:
”Är du beredd att ändra din livsstil?” Kan ni tänka er den härskande klassens extas inför en arbetarklass som vill uppoffra sin levnadsstandard för mänsklighetens bästa?
I sin bestsellerbok från 1992, ”Earth in Balance” tog Al Gore upp betydelsen av miljörörelsen som en förenande ideologi för den härskande klassen. Genom att varna för att ”vi står inför ett globalt inbördeskrig” mellan de som ville fortsätta förstöra miljön och de som ville stå emot detta,, så skrev Gore att ”tiden har kommit för att göra denna kamp till en central organisationsprincip för världscivilisationen” (sid 294).
Samtidigt som individer i allmänhet och arbetarklassen i synnerhet ska tvingas ändra sin livsstil på moraliska grunder, att göra rätt saker för regeringen därför att det är rätt, så medgav Gore i ”Earth in Balance” att det enda sättet att använda ”de fria marknadskrafterna” och få med sig de stora företagen i miljöfrågorna var att garantera profiter, extremt höga profiter, för att utveckla nya teknologier för att ersätta de gamla med. Även om man inte talade så mycket om detta i media, inte heller i ”Inconvenient Truth”, beskrev Gore 1992 de tydliga möjligheter som den amerikanska statskapitalismen hade att välja för att förändra ekonomin i en miljövänlig riktning, vilket innebar:
högre skatter på äldre, icke miljövänliga teknologier för att minska deras användning (vem vet, regeringen kanske förvandlar inköp av utsläppsrätter till en ny skatt)
statlig finansiering för forskning och utveckling av ny teknologi
statligt stöd till nya företagare inom miljövänlig teknologi och produkter för att garantera lönsamhet
garantier för höga profiter
förbättrad patent- och copyrightskydd för nya företagare inom miljöområdet (sid 320)
Statliga investeringar i miljömässigt goda teknologier kommer ofrånkomligen att finansieras genom att skära ned levnadsstandarden för arbetarklassen, genom högre skatter och nedskärningar i den sociala lönen.
För närvarande klassas USA i den övriga världen som miljöskurk på grund av dess ovilja att skriva Kyotoprotokollet och Bushadministrationens pinsamma och klumpiga ställningstaganden. Tillsammans med Bushadministrationens katastrofala skötsel av utrikespolitiken, speciellt i Irak, har detta lett till en kris för den amerikanska imperialismen. När man har förändrat sin Irakpolitik (sannolikt efter 2008 års presidentval) och samtidigt kan stiga fram som en stark företrädare för miljön, kan den amerikanska imperialismen börja reparera sin image och sin internationella politiska och moraliska auktoritet. I sin bok från 1992 var Gore mycket medveten om den roll miljöfrågan kan komma att spela för att föra fram amerikanska imperialistiska intressen. Han uppmanade USA att ta initiativ till en ny global Marshallplan, efter samma mönster som den plan som grundlade den amerikanska dominansen i Västeuropa efter det andra världskriget. Genom att anspela på Reagans Strategic Defense Initiative (Star Wars), föreslog Gore ett Amerikanskt Strategiskt Miljö-Initiativ. Hans teoretisering av miljöfrågan som en förenande ideologi för dagens civilisation påminner om den ideologiska manipulation angående antifascismen under 30- och 40-talen, antikommunismen under det Kalla Kriget, och anti-islamismen under perioden efter 11 september.
Den ekologiska krisen är verklig och hotar mänsklighetens framtid. Den är ytterligare ett exempel på hur den förfallande kapitalismen, som bokstavligen befinner sig i ett tillstånd av sönderfall, hotar att förstöra civilisationen och gå in i ett totalt barbari, även om man lyckas undvika ett världskrig. Problemet kan inte lösas av, eller inom kapitalismen, vilken är orsaken till problemet i första hand, och är oförmögen per definition att samarbeta på den globala nivå som är nödvändig för att kunna ta itu med krisen. Kapitalismen kan bara dra fördel av den ökande allmänna oron över den globala uppvärmningen som ett sätt att avleda arbetarklassen från klasskampen, en rökridå för att uppnå folkligt stöd för ytterligare åtstramningsåtgärder som nödvändiggörs av den förvärrade ekonomiska krisen och profitjakten, och mobilisera befolkningen runt en förenande klassamarbetsideologi.
Befriad från det destruktiva profitbegäret kan endast arbetarklassen genomföra det som är direkt nödvändigt för att uppfylla mänsklighetens sociala behov. Genom att försäkra sig om att teknologin tjänar samhällets sociala behov och inte den blinda, omättliga driften till profit som ger bränslet till kapitalismens ekonomiska aktivitet, så måste arbetarklassen förstå naturen hos dess revolutionära ansvar. Varje problem som konfronterar mänskligheten idag demonstrerar allt tydligare nödvändigheten för arbetarklassen att anta sin historiska utmaning, att krossa den kapitalistiska dominansen och skapa ett nytt samhälle, i vilket världens arbetar kan bestämma över vad som bör göras för att tillfredsställa mänsklighetens behov och garantera samhällets framtid. Kapitalismen har diskvalificerat sig på en historisk nivå.
Jerry Grevin, juli 2007. (Översatt från Internationalism IKS organ I USA
Attackerna på arbetarklassen, som närmast dagligen annonseras i borgarklassens medier, blir allt mer dramatiska. Trots att borgarklassen försöker hålla god min och ständigt tjatar om att ”det går så bra för Sverige”, slår de ständigt allt tuffare attackerna stenhårt mot arbetarklassen, särskilt den del av proletariatet som redan är eller befinner sig på randen till att ”marginaliseras” från samhället (med andra ord, att riskera att falla ner i en fullständig misär).
De läsare av denna tidning har säkert hört talas om omfattningen av de nya åtstramningarna som bland annat innebär en mycket försämrad sjukpenning eller rent av att många kommer att förvägras sjukpenning, A-kassan försämras än mer –särskilt för de långtidsarbetslösa, föräldraförsäkringen försämras för barnfamiljer, etc. etc.
Staten presenterar med en enorm cynism dessa attacker som något ”positivt” för de som drabbas, den säger att angreppen på arbetarna är ett led i regeringens ”arbetslinje” (hur nu försämringarna av A-kassan, sjukförsäkringarna (1) m.m. skulle leda till fler arbeten?).
Det verkliga skälet till de nya såväl som redan genomförda attacker är att staten vill minska de direkta kostnaderna för arbetslösheten, vilken är det tydligaste uttrycket för kapitalismens kris och misslyckande. Men de är samtidigt ett sätt att sänka den allmänna lönenivån, särskilt för de sämst betalda jobben. Detsamma gäller angreppen på sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen. Under sommaren 2007 aviserade staten på nytt försämrade sjukersättningar, men dessa presenterades som om de framförallt skulle gälla personer som ”gått in i väggen”, d.v.s. personer som lider av alvarliga stressrelaterade arbetssjukdomar, något som under lång tid i medierna beskrivits som något pjåskigt, något som man ständigt förlöjligar. Statens megafoner älskar att ständigt upprepa att ”Sverige har den friskaste befolkningen i världen och samtidigt de högsta sjukskrivningstalen”. Med allt tjat om ”utbrändhet” vill de dölja att de kommer att minska ner sjukersättningarna enormt och att detta kommer att omfatta praktiskt taget alla andra sjukdomar. Men detta talas det förstås väldigt lite om.
De massiva angreppen som presenterats det senaste året har förberetts under lång tid. Och det är mer gynnsamt för borgarklassen att låta det framstå som om dessa attacker kommer från ett klassiskt högerhåll, Moderaterna, när det i själva verket är det parti som påstår sig vara ett verkligt ”arbetarparti” – socialdemokraterna, som är de främsta ingenjörerna och arkitekterna i de pågående, skoningslösa, angreppen på arbetarklassens levnadsvillkor. Därför är det knappast förvånande när det läcker ut i pressen, att Miljöpartiets representant Yvonne Ruwaida, som företrädde MP i budgetförhandlingarna med sosseregeringen 2004 och 2005. hävdar att sossarna drev kravet under förra mandatperioden om att:
”spara på de deltidsarbetslösa på samma sätt som den nuvarande borgerliga regeringen”
(Dagens Nyheter, 2007-09-22)
Detta är som sagt inte förvånande, och vi kan vara säkra på att denna ”besparing” på de deltidsarbetslösas arbetslöshetsersättning, som är värd ca 3 till 4 miljarder per år och omfattar runt 100 000 deltidsarbetslösa, inte är den enda som bär socialdemokratins signum.
Tvärtom var det den föregående Socialdemokratiska regeringen som ”frös” ersättningen till arbetslösa och försämrade arbetsvillkoren – bl.a. genom att göra det lättare för företagen att sparka sina anställda.
Socialdemokraterna var också de som började med den systematiska hetsjakten på långtidssjukskrivna. Sossarna försämrade också pensionerna för lågavlönade arbetare, etc. etc. (2).
Så varför talas det då så mycket i borgarklassens medier om ett ”systemskifte”??1
Alla partierna som deltar i den parlamentariska cirkusen är kapitalets partier, oavsett om de kallar sig för ”arbetarpartier”, ”högerpartier” eller rent av ”kommunistiska partier”. Borgarklassen är fullkomligt medveten om detta, inklusive dess massmedier. Skälet till att de hela tiden talar om ”systemskifte” eller märkliga politiska ”skillnader” är att det för borgarklassen är en absolut nödvändighet att försöka dölja borgarklassens diktatur bakom det parlamentariska skådespelet, den så kallade ”parlamentariska demokratin”. Detta för att ge ett sken inför arbetarklassen att de har ett inflytande, som enskilda ”individer” i styret av samhället. Det verkliga skälet till kampanjerna om ett ”systemskifte” är alltså enbart till för att skapa ideologiska dimridåer för arbetarklassen, och för att försöka nå ett förtroende för våra utsugare och dess kapitalistiska system.
Ett av de viktigaste fundamenten i myten om den ”parlamentariska demokratin” är att den representerar alla samhällsklasser i samhället, borgarklassen naturligtvis, men också och inte minst den stora massan, arbetarklassen, som representeras av socialdemokratiska eller andra vänsterpartier, som kommunistpartier, etc.
Men i utvecklade kapitalistiska stater, som Sverige, där så kallade ”arbetarpartier” suttit vid makten och varit ansvariga för angreppen mot arbetarklassen under årtionden, är trovärdigheten hos arbetarklassen för dessa ”arbetarpartier” väsentligt urholkad. Socialdemokratin kan inte längre uppamma någon entusiasm hos arbetarklassen. Det enda sättet som de till viss del kan rädda ansiktet på sig själva och på det kapitalistiska system som de försvarar, är att skapa en bild av att det blir ännu värre om dess högerkollegor i den kapitalistiska politiska apparaten kommer till makten.
Detta är det verkliga skälet bakom mediernas och borgarklassens kampanjer om att ett ”systemskifte” håller på att äga rum. Man gör detta för att få oss att glömma att Socialdemokratin, LO och dess vänsterbihang i Vänsterpartiet (och Miljöpartiet) och vänstern till vänster om dem, är ansvariga för de mest långsiktiga attackerna på arbetarklassen, och därför inte på något sätt är fördelaktigare eller gynnsammare för proletariatet än den nuvarande Högeralliansen i regeringsställning.
Det faktum, att det just är Högeralliansen som nu genomför allt mer våldsamma, och för borgarklassen gynnsamma attacker, är något som kan få många arbetare att för tillfället glömma de attacker, som socialdemokratin stod för och verkställde.
Varje arbetare måste påminna sig om detta för att inte falla i den fälla som hela borgarklassen försöker gillra för oss, när de framställer det som om de nuvarande attackerna på proletariatets levnadsvillkor enbart skulle vara ett uttryck för en ”girig högerpolitik” som enbart högerpartier typ Moderaterna och dess allians står för.
Nej, så är inte fallet. Det är Socialdemokratin och vänstern (i synnerhet Vänsterpartiet som direkt samarbetat med regeringen i riksdagen, men även alla de vänstergrupper som inte kommit in i parlamentet men som ”kritiskt” stödjer en vänster/sosse regering och den parlamentariska cirkusen, t.ex. de grupper som organiserade ”Septemberalliansen” som nyligen organiserade demonstrationer den 18 september 2007 i många städer i Sverige) som är de främsta arkitekterna och administratörerna av angreppen på arbetarklassen, oavsett deras pretentiösa frasmakeri. Utan deras ”bidrag” skulle borgarklassen och dess stat aldrig kunna attackera arbetarklassen i den omfattning som den gör idag.
Zeke 2007-10-10
Noter
Se artiklarna ”Högern attackerar och vänstern splittrar och ”Nya fräscha företrädare fortsätter åtstramningspolitiken” i Internationell Revolution nr 110
I en artikel på DN Debatt 2007-10-05 säger sig de socialdemokratiska representanterna Sahlin och Nuder värna om pensionärer och arbetslösa, mm. De kritiserar med en enastående cynism den nuvarande högeralliansen i regeringen för att genomföra de angrepp på arbetarklassen som Socialdemokratin själva har satt igång och varit arkitekterna bakom.
Under flera veckor nu har det varit stor oro på de finansiella marknaderna och fastighetspriserna i USA har sjunkit kraftigt. Börserna över hela världen har drabbats av kraftiga kursfall. Det krävdes en rekordstor räntesänkning från den amerikanska centralbanken (Federal reserve) Det är inte bara den privata fastighetsmarknaden som har drabbats, flera av de största internationella storbankerna har drabbats av förluster och dåliga lån. Problemen sprider sig från den kreditbaserade delen av finansmarknaden som hedge fonder (obskyr komplicerad databaserad spekulation) till högkvalitativa företagspapper som normalt sett ses som säkra investeringar. Det finns fortfarande en stor fallhöjd i denna specifika fas av den ekonomiska krisen. Under de senaste tio, tjugo åren har arbetarna i alla de rikaste ekonomierna fått höra hur stark och uthållig den kapitalistiska ekonomin är. Vad är det som händer?
Varför har de stora centralbankerna tvingats pumpa hundratals miljarder i sina nationella ekonomier (nivåer som den engelska dagstidningen The Guardian beskriver som unika)?
Dessa problem är vare sig plötsliga eller tillfälliga, utan är snarare kopplade till det ekonomiska systemet, en kapitalism inne i sin förfallsperiod sedan ett sekel. De är inte ett uttryck för problem hos en stark ekonomi eller ens hos en liberal ekonomi utan är ett uttryck för en kris i den statskapitalistiska ekonomin.
För en dryg månad sedan sade borgarklassen till oss med den vanliga ekonomjargongen att problemen berodde på ”sub-prime” lån på den amerikanska fastighetsmarknaden, med andra ord lån med dålig täckning till fattiga människor. Sedan sade de att det berodde på att fastighetsmarknaden var övervärderad – det finns naturligtvis ett korn av sanning i båda dessa påståenden. Två veckor senare och media talade om för oss vad bra det var att detta hände, fallet på aktiemarknaden var en ”nödvändig korrigering” och nu kunde allt återgå till det normala. Den Internationella valutafonden (IMF) famlade på samma sätt i mörkret när den sade att krisen var ”hanterbar” och att ”grunden för en fortsatt global tillväxt fortfarande fanns där” (Guardian 15/8 07) Det finns inget så korkat som en borgerlig ekonom (1), därför att de är talesmän för ett ekonomiskt system som är i grunden irrationellt och bankrutt.
I Storbritannien valdes Gordon Brown som premiärminister mot bakgrund av den så kallade ”starka ekonomin”, men även Storbritannien har drabbats av skuldkrisen, andelen ”sub-prime” lån har ökat 28 procent bara under de senaste åren och beräknas till tiotals miljarder pund. Andelen som inte kan betala sina huslån har ökat med 25% och antalet exekutiva aktioner är det högsta på 8 år. Under de senaste 10 åren har skuldsättningen – huslån, kontokort, banklån ökat med 1345 miljarder pund i Storbritannien. Denna siffra är ännu högre än BNP och kom ihåg att BNP i sig själv inte bara är verklig produktion, utan även innehåller sådant som betalning för polisen, militären och andra parasitära delar av ekonomin som den icke producerande sektorn. Kom också ihåg att 85 % av detta, 1,15 biljoner pund av de brittiska lånen är tagna med fastigheter som säkerhet, vars priser drivits upp av en spekulativ bubbla. Sådana belopp gör att rent formellt är AB Storbritannien ”tekniskt bankrutt” enligt Stephan Gifford Grant Thorntons, chefsekonom (Guardian 23/8 07)
Dåliga lån eller börsspekulation är inte orsaken till krisen – de är bara sekundära och tillfälliga uttryck för den. De försökte lura oss med liknande lögner under recessionen 2000-2001 som påstods bero angreppen i New York den 11 september 2001, när i själva verket den ekonomiska aktiviteten kraftigt försvagades redan året innan kollapsen för den spekulativa it-bubblan (2). På samma sätt har alla de 6 betydelsefulla recessionerna sagts bero på temporära externa faktorer. Alla 6 recessioner har gemensamma orsaker som är symptom på en mer fundamental kris för kapitalismen. Dess överproduktion i förhållande till de solventa marknaderna och alla de 6 recessionerna har tenderat att vara djupare och långvarigare än den föregående (se ”The descent into the abyss” i International Review nr 121). I denna artikel kan vi läsa hur den amerikanska ekonomin som är världsekonomins lokomotiv lever på kredit från resten av världen genom att de länder som får ett överskott av dollar från sina handelsöverskott investerar dessa på penningmarknaden. Den amerikanska nettoskulden har ökat med en faktor 4 från 1980 till 2003, och den amerikanska skuldsättningen till resten av världsekonomin har gått från minus 1985 till plus (minus för den amerikanska ekonomin) 40% under denna period. Expansionen av krediter och skuldsättning har varit en medveten politik från statskapitalismen från mitten på åttiotalet. Detta har bara ökat de övergripande svårigheterna för det kapitalistiska systemet, men blivit nödvändig för det dagliga fungerandet hos kapitalismen. Men borgarklassen har inte fullständig kontroll för sitt ekonomiska system, kapitalismen, som är ett irrationellt ekonomiskt system. Det borgarklassen kan göra är att försöka hantera den djupnande krisens och försöka dämpa dess värsta konsekvenser. Detta blir allt svårare med allt större mängder med fiktivt kapital som skvalpar runt i systemet, det mesta dolt. Denna uppgift blir ännu svårare av att alla nationer försöka försvara sin position till förfång för de andra nationerna. Vi har redan sett ökande spänningar mellan den brittiska centralbanken och den amerikanska över hur man skall ingripa i den nuvarande situationen. Generellt sett, detta specifika uttryck för den ekonomiska krisen, denna börsoro, leder till en ny recession med alla dess alvarliga konsekvenser för världsekonomin – detta gäller även mirakel ekonomierna Indien och Kina. Detta är ”samma gamla vanliga historia”, efter vilken ”allt blir som vanligt igen” som borgarklassen försöker få oss att tro. Tvärtom, kommer arbetarklassen att drabbas hårt. Över hela den industrialiserade världen ser vi hur hundratusentals arbetare och deras familjer förlorar sina hem, med stora skulder som de kommer att dras med livet ut. Pensionsfonder kommer att drabbas hårt, fabriker kommer att tvingas stänga, med ökad arbetslöshet som följd, priserna kommer att gå upp och skatterna höjas och de sociala förmånerna skäras ned i rask takt. Överallt kommer fattigdomen att öka.
Under de senaste 30 åren det varit en massiv och ohållbar expansion av krediter och detta i sig själv visar omfattningen hos statskapitalismen men också dess svaghet. Användandet av fiktivt kapital har länge varit en utväg för en kapitalism i kris. Trotskij, som själv väldigt klar på frågan om kapitalismens förfallsperiod redan i början på 1900 talet, skrev i ”Rapporten om den ekonomiska krisen till den tredje kongressen för den kommunistiska internationalen”;
”Kapitalismen som ekonomiskt system är, som vi vet, full av motsättningar. Under krigsåren nådde motsättningarna monstruösa proportioner. För att få fram de resurser som krävdes för kriget, använde staten i huvudsak två metoder, för det första tryckningen av papperspengar, för det andra utfärdandet av lån. Alltså en hela tiden ökande mängd så kallade 'värdefulla papper' kom i cirkulation, som ett sätt på vilket staten pumpade verkligt materiellt värde ut ur landet för att förstöra det i kriget. Ju större summor som spenderades av staten, alltså ju mer verkligt värde som den förstör, desto större är det pseudovälstånd av fiktivt värde som ackumuleras i landet. Högarna med statspapper växer till berg. Ytligt sett verkar det som landet blivit väldigt rikt, men i verkligheten underminerar detta själva den ekonomiska grundvalen, slår sönder den, och driver den till gränsen av kollaps. Statsskulderna har ökat till ungefärligen 1000 miljarder guldmark, vilket uppgår till 62 % av de nationella tillgångarna hos de krigförande länderna. Före kriget var den totala summan papperspengar och krediter uppskattningsvis värd 28 miljarder guldmark, idag är summan mellan 220 till 280 miljarder, alltså tio gånger så mycket. Det inbegriper förstås inte Ryssland, för vi diskuterar bara den kapitalistiska världen. Allt detta gäller framförallt, om än inte bara, de europeiska länderna, främst Kontinentaleuropa... Inslagen i allt tjockare lager av pappersvärden, eller vad som kallas fiktivt kapital: Denna fiktiva värdepappers valuta, värdepapper, krigsobligationer, sedlar och så vidare – representerar antingen minnet av förbrukat kapital eller förväntningar om kapital som ännu inte finns. Men för närvarande är de inte på något sätt att jämställas med verkligt kapital. Trots det fungerar de som kapital och som pengar och detta tenderar att ge en alltmer förvrängd bild av samhället och den moderna ekonomin som helhet. Desto fattigare dessa ekonomier blir, desto rikare blir denna spegelbild av fiktivt kapital. Samtidigt uttrycker skapandet av detta fiktiva kapital, som vi skall komma att se, klassernas olika andel i fördelningen av den gradvis mer begränsade nationella inkomsten och rikedomen. Den nationella inkomsten har också blivit begränsad, men inte lika mycket som den nationella rikedomen. Förklaringen till detta är ganska enkel, den kapitalistiska ekonomins ljus bränns från bägge ändar.”
Trotskij visar att bortsett från alla upp eller nedgångar i den nuvarande ”oron” på de finansiella marknaderna, det fundamentala problemet med den förfallande kapitalismens tillflykt till krediter och låtsaspengar. Detta gäller i allra högsta grad de rikaste länderna i världen idag. Dessa tendenser mot krediter och skuldsättning kunde för en tid lindra de omedelbara problemen med en alltmer begränsad marknad, men när de använts i allt större doser kan de bara bli alltmer skadliga. Kapitalismen är inte ett progressivt expanderande system, som hela tiden kan skjuta sina motsättningar framför sig. Den kapitalistiska ekonomin kan inte heller idag fortsätta att bränna sitt ljus från bägge ändar.
Baboon/Sune
Utan tvekan finns det högt uppsatta representanter som är fullt medvetna om krisens verkliga djup, men sen finns det även andra vars uppgift är att dölja krisens verkliga natur för arbetarklassen
Enron ett av de största företagen i USA men även i världen, gick under långt innan 11 september 2001
Länkar
[1] https://en.internationalism.org/taxomony.term/80
[2] https://sv.internationalism.org/tag/8/196/kommunistiska-vaenstern
[3] https://sv.internationalism.org/tag/8/198/radkommunism
[4] https://sv.internationalism.org/tag/9/232/tyska-och-hollaendska-vaenstern
[5] https://en.internationalism.org/ir/123_30years
[6] https://en.internationalism.org/wr/292_brazil_forums.html
[7] https://en.internationalism.org/wr/297_ricongress
[8] https://en.internationalism.org/ir/129/korea-conference
[9] https://en.internationalism.org/wr/299/internationalist-decleration-from-korea
[10] https://en.internationalism.org/wr/295_eks_basicpositions
[11] https://en.internationalism.org/node/1772
[12] https://eks.internationalist-forum.org/en/node/51
[13] https://libcom.org/forums/organise/situation-turkey
[14] https://sv.internationalism.org/tag/11/250/kongressresolutioner
[15] https://sv.internationalism.org/tag/11/254/laesarbrev
[16] https://sv.internationalism.org/tag/5/125/afrika
[17] https://sv.internationalism.org/tag/5/133/sudan
[18] https://sv.internationalism.org/tag/5/162/irak
[19] https://sv.internationalism.org/tag/7/195/krig-i-iraq
[20] https://sv.internationalism.org/tag/4/116/miljoe
[21] https://sv.internationalism.org/tag/12/315/den-sociala-situationen
[22] https://sv.internationalism.org/tag/7/189/ekonomisk-kris