Det allt mer förgiftade jordbruket är ett annat exempel. Olika bekämpningsmedel och gödningsmedel för att förbättra jordbrukets avkastning leder varje år till miljökatastrofer i liten skala: algblomning är ett exempel, långsiktiga genetiska skador på djurpopulationen ett annat.
Men kan verkligen kapitalismen ta ansvar för att miljöfrågan skall kunna lösas? Räcker det med att betala utsläppsskatter, betala ”trängselavgifter – som vid infarterna till Stockholm och andra större städer i ”rusningstrafik”, sortera sopor eller handla på ”lokala” marknader? Det är detta man vill få oss att tro, eftersom ”vi människor” bär skulden till miljöförstöringen (det är ju tur att man inte skyller på djuren i alla fall!).
Samme Göran Greider skriver i sin kommentar: ”Ty om socialism innebär att våga börja tänka kring en global, demokratisk planering av vår konsumtion och regleringar av vad som får transporteras över jordytan, ja då borde socialism kunna bidra med något i klimatfrågan.”
Det är ju en vacker formulering – men tyvärr omöjlig att realisera under ett kapitalistiskt samhälle. Problemet med ”radikala” företrädare för borgarklassens politiska apparat, som chefredaktören Greider, är att man skapar illusioner om att en förändring av detta samhälle är möjligt bara var och en drar sitt strå till stacken.
Denna ideologi används även mot arbetarklassen, som stämplas som ”omedveten” om miljön eftersom man kör gamla bilar till jobbet på den smutsiga fabriken, inte har råd med kravmärkt mat och därför inte kan ”välja” miljövänligt.
Att arbetarklassen genom hela kapitalismens historia har andats in livsfarliga gaser och damm, drabbats av cancer och asbestos, nämner man förstås inte. Den borgerliga medelklassideologin kring miljöfrågan syftar till att förhindra, att arbetarklassen inser sambandet med det kapitalistiska produktionssättet och miljöförstöringen.
Borgarklassens rent ofattbara brist på insikt om vart detta skulle leda till fördömdes redan på 50-talet av den italienska vänsterkommunisten Amadeo Bordiga. På 60-talet började vissa forskare och författare varna för rovdriften på naturen, och 70-talet såg de första protesterna mot kärnkraften, efter Harrisburg och Sellafield. Ofta gick lokalbefolkningen ut i förtvivlade protester, men då liksom nu tystades protesterna och man hänvisade till att kärnkraften var säkrare än andra energikällor och inte lika ”smutsig”, dessutom gav den ju arbete åt bygden – se där samma argument som i Forsmark idag!
Miljöideologin är perfekt för borgarklassen att föra fram, för att förhindra att människor blir medvetna om kapitalismens skuld till problemet, ”man gör ju ändå något” när man sorterar sopor, arbetar med ”konkreta frågor” etc, med andra ord är miljö-”arbete” en utmärkt grogrund för att utveckla en reformistisk ideologi, särskilt för att avleda unga människors engagemang.
Miljöfrågan är utan tvivel den viktigaste frågan att lösa i ett framtida socialistiskt eller kommunistiskt samhälle (för oss betyder det samma sak). Den berör grundläggande kommunistiska frågeställningar; hur man producerar och distribuerar livsmedel till hela jordens befolkning, hur man ställer om produktionen till att tillfredsställa mänskliga behov och inte profithunger, hur man ska ”städa upp” efter 200 års kapitalistiskt miljövansinne.
Under den senaste tiden har vi sett hur borgarklassens ideologer börjat tala om en ”världsregering” som måste lösa miljöfrågan. Men den kapitalistiska konkurrensen lyser omedelbart igenom när man ska komma överens om olika saker, Kyotoprotokollet är kanske det främsta exemplet, som stormakter som USA och Kina vägrar att skriva under.
Det är helt enkelt omöjligt att inom det kapitalistiska systemet att lösa miljöfrågan. Ett samarbete som innebär minskade profiter är inte möjligt att tänka sig. Till syvende og sidst är det det nationella kapitalets intressen som betyder något.
Därför måste arbetarklassen ta upp miljöfrågan på allvar i sin kamp, eftersom arbetarklassen är den enda samhälleliga kraft som kan skapa en verklig förändring: genom att störta systemet innan det förstör hela planeten med sin vansinniga, profitstyrda rovdrift på naturen. Miljöfrågan är för viktig för att lämnas i händerna på borgarklassens ideologer!
Vi publicerar därför i detta nummer två artiklar om miljöfrågan.
I.R. Mars 2007.
Under nära två månader, var arbetarna på VW i Forest-Bryssel i strejk mot de drastiska nedskärningarna av företaget. Med en känsla av hopp och tvekan, var de som en boll som studsade mellan företagen, regeringen och fackföreningarna, mellan tyska, spanska och belgiska intressen, mellan nationella och regionala intressen. För arbetarna är det viktigt att kunna dra lärdomar från denna kamp. En sak är säker: det är hand i hand som de borgerliga partierna och organisationerna har gjort allt för att kyla ned arbetarnas kampvilja och dölja verkligheten angående den ekonomiska krisen, vilken utgör grunden för planerna på omstruktureringar. För dem, handlar det om att trolla bort bankrutten för de kapitalistiska marknadsmekanismerna och kanalisera arbetarnas ilska i fackföreningarnas ”aktionsdagar” som är helt utan perspektiv. Men framförallt försöker de att förhindra en dynamik som leder till en verklig solidaritet, den som är mellan arbetare och inte en ”solidaritet” med ett kapital som befinner sig i svårigheter.
Tidningarna i Belgien har skrivit spaltmeter om att ”arbetarna har mycket höga löner” på VW i Bryssel. Men i kontrast till detta, är de synnerligen tysta om faktumet att de omstrukturerings åtgärder som annonserats på VW Bryssel är en försmak om vad som inte bara väntar arbetarna på VW i Belgien, utan hela arbetarklassen.
Nedskärningarna är mycket stora, av 5200 anställda kommer mellan ca två tusen att behålla arbetet. Och för de flesta som förlorar arbetet är arbetslöshet det enda perspektivet. För de som kan behålla jobbet, förväntas en dramatisk produktivitets höjning, bara mellan 2001 till 2005 steg den med 33 %, och med avtalen som fackföreningarna skrev på, som slöts sommaren 2006 angående ”flexibiliteten” (tio timmars arbetsdag, 48 timmars vecka) samtidigt som dessa avtal avser sänkning av lönerna och produktionskostnaderna. Kostnaderna skall tävla med VW:s anläggning i Mosel i östra Tyskland, där kostnaderna för arbetskraften har ökat med 16%, gentemot 24% för VW i Belgien. Vad arbetarna kan förvänta sig är lönesänkningar på kanske 20%…
Tidningarna har skrivit spaltmeter om VW:s interna politik, de specifika problemen för bilindustrin, slitningarna och behoven hos de belgiska och tyska ekonomierna, eller de påstådda ”överprofiterna” hos VW. Men de är tysta som graven när det gäller krisen för det kapitalistiska systemet, vilket är det verkliga skälet till omstruktureringen av VW.
Dessutom skyller metall facket i Belgien detta stålbad på de tyska arbetarna och ”deras” fackförening och inte på bossarna och regeringen i Belgien, de påstår att ”tyskarna” har offrat ”belgiska arbetsplatser” hos VW i Bryssel för att rädda ”tyska jobb”! Som inte VW i Tyskland har skurit bort 20 000 anställda, ökat arbetstiden och minskat lönerna!
Massmedierna har också talat mycket om det negativa inflytandet från åren då en ”strejk kultur” utvecklades på VW i Bryssel. Och i motsatts till detta, på vilket konstruktivt sätt som fackföreningarna har genomfört sina ”aktioner”. Målet med detta är att övertyga arbetarna på VW och klassen som helhet att de gör bäst i att ha fullt förtroende för fackföreningarnas ”realistiska” agerande, vilka, i samförstånd med den ”samarbetsvilliga” regeringen och arbetsköparna, kommer att göra vad som är bästa möjliga för arbetarna inom ramen för den belgiska ekonomin som är indragen i en knivskarp konkurrens på världsmarknaden.
Omstruktureringar och utflyttningar av industrier till ”låglöneländer” används således till att splittra proletariatet och för att få dem att bli fångar i konkurrensideologin. Arbetarna blir innestängda, sektor för sektor, och vilseledda till att försvara ”deras” utsugningsvillkor, ”deras” företag, ”deras” del av VW … att försvara det nationella kapitalet. Utifrån denna logik, är en mycket viktig del av den borgerliga propagandan, där fackföreningarna spelar en framträdande roll, att få det att framstå som om de kapitalistiska staten och dess regeringar, skulle utgöra ”ett skydd” mot ”globaliseringens skadeverkningar”:
”Premiärminister Verhofstadt har lyckats uppnå garantier från VW:s högsta ledning i Tyskland att verksamheten kommer att fortsätta, i utbyte mot ett löfte om avsevärda stödåtgärder från den belgiska regeringen” (De Standard, 9.1.2007).
Regeringen blir alltså ”objektivt sätt” en allierad till arbetarna genom att de talar de gammalmodiga tyskarna i VW tillrätta och uppmanar dem att sätta kniven i strupen på arbetare i andra länder ( se t.ex. VW i Spanien).
Och borgarklassen är mycket väl medveten om att detta budskap är användbart eftersom känslan av maktlöshet dominerar inom arbetarklassen, detta i frånvaro av ett perspektiv av ett kollektivt motstånd såväl som ett klassperspektiv. Det är på så sätt som fackföreningarna ingriper, från början har arbetarna skickats hem, isolerade en och en, utan information och utan perspektiv. Det var perspektivet av en strejk som aldrig tar slut som fördes fram av facken, utan stormöten för de strejkande eller där verkliga diskussioner eller beslut var möjliga, utan en vald strejkkommitté som är kontrollerad och återkallbar av stormötet, utan massiva delegationer som aktivt söker stöd och spridning till andra delar av arbetarklassen. Varje dynamik och försök att utveckla och förstärka kampen dödades från början av fackföreningarna. Själva idén att föra en kamp blev mer och mer förkastat som något vansinnigt. Till slut fanns det inget annat att göra för arbetarna än att finna sig i situationen och lita till fackföreningarna och regeringens förhandlare.
Sist men inte minst har medierna skrivit mycket om bristen på solidaritet inom arbetarklassen, med arbetarna på VW och mellan arbetarna på VW:
”Det ägde inte rum några spontana solidaritets aktioner, vilket skedde av arbetarna vid Renault Vilvorde 1997” (De Standard 9.1.2007).
Det är ingen tillfällighet att denna fråga ges en speciell uppmärksamhet av borgarklassen, i synnerhet av fackföreningarna, och denna aspekt togs upp i deras kampanjer under hela kampens gång:
- där de understryker skillnaderna i villkoren för arbetarna vid VW och andra företag, de försöker omsorgsfullt att upprätthålla separationen mellan arbetarna på VW och de som arbetar på företag som är underleverantörer, för att på så sätt underminera varje försök att utveckla kampen till en verklig arbetarsolidaritet;
- medlen (ett slags avtalspensioner, ö.a.) till ”individuella lösningar” var astronomiska) De arbetare på VW som accepterade dessa förslag, hängdes ut av facken och medierna som desertörer vilka struntar i sina kolleger, i synnerhet gentemot de som arbetar på underleverantörs företag. Ännu en gång skapades en bild av ”var och en för sig” för att inympa modlöshet gentemot en utveckling av arbetarsolidaritet
- slutligen anordnade fackföreningarna en stor ”solidaritets” demonstration den 2:a december 06, vilken fick en stor betydelse för att begrava arbetarnas solidaritet. Till att börja med orkestrerades denna demonstration med buller och bång och man sade sig förvänta att minst 50 000 arbetare skulle komma. Men i verkligheten gjordes allt för att inte så många skulle anlända (man t.o.m. underdrev de verkliga siffrorna på antalet som kom) spred de en känsla av nederlag och maktlöshet genom att påstå att ”det finns ingen känsla för solidaritet inom arbetarklassen” och att i samhället är det ”var och en för sig som gäller”, på detta sätt prackade de på arbetarna en maktlöshet och bristen på solidaritet.
Intensiteten i dessa kampanjer är dock en slående indikator på den rädsla som borgarklassen hade i förhållande till denna konflikt. I synnerhet eftersom VW Forest ligger i Brysselregionen, där arbetarna kommer från de två stora språkområdena i Belgien, skulle de regionalistiska och lingvistiska mystifikationerna vara mycket svårare att utnyttja för borgarklassen (något som den belgiska borgarklassen använt sig av maximalt, ö.a.).
Även om borgarklassen har lyckats med, tack vare sabotagen från fackföreningarna, att innestänga och göra VW arbetarnas kampvilja ofarlig, kunde man dock genom demonstrationen den 2:a december se en skymt av den sociala verkligheten. Efter alla offentliggöranden av uppsägningar och omstruktureringar bland fabriker, i offentliga sektorn och service yrken, börjar medvetandet ta form hos arbetarklassen att alla är attackerade. Nedskärningarna vid en så viktig fabrik med så stor kamptradition som VW ger inte bara upphov till ”medkänsla” utan framförallt ilska och en allmän oro för framtiden. Många som kom till demonstrationen kom för att detta var det enda sätt de kunde uttrycka en solidaritet. Närvaron av många ungdomar visar på detta när de ropade ”Vi är har med våra föräldrar, vad skall hända med oss?”. Det kom också många pensionärer.
Denna kampvillighet är fortfarande bara i sin linda, men beslutsamheten att kämpa mot avskedanden ökar inom arbetarklassen. Under många år har arbetarna fått vidkännas enorma attacker mot deras arbetsvillkor, deras inkomster och arbetstrygghet i namn av att ”rädda jobben”. Men idag är det allt färre arbetare som tror att dessa ständiga uppoffringar kommer att leda till något bättre. Många arbetare vet inte ännu hur man skall kunna kämpa tillsammans, mot vem och hur skall detta gå till, detta förklarar varför det fortfarande är möjligt att idag många arbetare sluter upp bakom facket eller staten/regeringen. Men trots de enorma ideologiska kampanjerna finns det en mycket stor skepsis hos arbetarna gentemot VW:s löften, och därmed också med alla andra liknande löften. Så denna konflikt kan vare sig ses som en seger eller ett nederlag.
Det är därför som borgarklassen är oroad. Den är medveten om att arbetarklassen skulle kunna dra viktiga lärdomar från dessa händelser och sabotagemanövrer. Det är just därför som den har gjort sådana ansträngningar att smutskasta solidariteten. Att bekämpa arbetslösheten är inte enkelt. Faktum är att arbetsköparna ofta använder sig av ”strejkkulturen” som en förevändning för att föra fram sina avskedanden (som under alla omständigheter är planerade), som hos VW. Men de lyckas lättare med detta om motståndet hos arbetarna är isolerat till en fabrik eller företag. Om inte finns det en verklig risk att kampen sprids – trots fackets fällor eller andra hinder – med ett ord, hotet om masstrejker – som kan tvinga borgarklassen att backa, så som skedde med kampen mot CPE i Frankrike. Men naturligtvis är ett sådant tillbakadragande av borgarklassen temporärt.
Skärpningen av den ekonomiska krisen tvingar den härskande klassen att gå på offensiven igen och genomföra allt desperatare attacker på arbets- och levnadsvillkoren. Slutligen, och detta är den viktigaste lärdomen, den massiva arbetslösheten är ett osvikligt tecken på det kapitalistiska samhället misslyckande. För arbetarklassen måste detta användas som ett stimuli, inte bara för att motstå utsugningens effekter, utan för att mot själva utsugnings samhället.
Lac 6.1.07 (bearbetning från Internationalisme 329, IKS organ i Belgien).
Efter 12 år vid makten och med 10 år med Göran Persson, var socialdemokratin något trött och slitet. För demokratins trovärdighet behövdes ett skifte vid regeringstaburetterna. För första gången i socialdemokratins historia satte man igång med att byta partiledare alldeles efter att man hamnat i opposition.
I de senaste valen hade socialdemokratin gjort dåliga val, det ena efter det andra. Men trots detta hade de suttit kvar vid makten med hjälp av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Socialdemokraterna tycktes orubbliga vid makten speciellt inför en splittrad borgerlighet. De borgerliga partierna till höger om socialdemokratin hade under decennier haft notoriska svårigheter att hamna i regeringsställning. Aldrig lyckades man skapa ett trovärdigt regeringsalternativ och de få gånger de fick chansen slutade det med en ende i förskräckelse. Antingen tappade man kontrollen över situation eller så föll man på den egna splittringen, som t.ex. i kärnkraftsfrågan där centerpartiet gick sin egen väg.
Socialdemokratin har haft ett unikt monopol på regeringsmakten, jämförbar med en diktaturstat med enpartiväsende. Trots urusla val och ett svagt stöd satt socialdemokratin kvar vid makten år efter år. Men man satt knappast kvar för att man var det mest populära partiet, utan enbart därför att det inte fanns något parlamentariskt alternativ. Socialdemokraterna regerade i ensamt majestät trots att man inte längre var ett majoritetsparti, utan kunde inneha regeringsmakten trots man alltmer närmade sig 30 % av rösterna.
Man kunde få intrycket att en röst inte hade så stor betydelse för ett regeringsskifte, dvs. valen kunde inte ens leva upp till illusionen att det hade betydelse på vilket parti man röstade.
Socialdemokraterna i regering har för arbetarklassen de senaste 12 åren inneburit en period av ständiga attacker på levnadsstandarden. Under denna period har arbetslösheten ökat till att omfatta ca 1 miljon utan arbete mitt under den mest exceptionella ”tillväxten” på årtionden och samtidigt har hetsen på dem som har jobb ökat i sådan grad att stressen och pressen lett till många mänskliga tragedier och ohälsa. Sjukskrivningarna har rakat i höjden. Arbetslöshetens höga nivå har endast kunnat döljas genom manipulationer av verkligheten något som alliansen tacksamt använde mot socialdemokraterna i valkampanjen. Alliansen kommer naturligtvis även de fortsätta i samma fotspår med manipulationer av verkligheten.
Socialdemokraternas svar på den ökande ohälsan har varit att skärpa jakten på sjukskrivna uppmuntra och införa angiveri på dina arbetskamrater eller grannar.
Socialdemokraterna har fortsatt att i det tysta att excellera i den borgerliga alliansens paradgrenar: privatiseringar och avregleringar.
Under denna period har socialdemokraterna varit mycket aktiva i olika typer av privatiseringar och avregleringar:
- ökat privat sjukvård
- utförsäljning av statliga verk
- utförsäljning av allmännyttan för bostäder
- avreglering av elmarknaden med höjda elpriser som följd
- försämringar i a-kassa och anställningsskydd
- privat pensionssparande
Ja en del borgerliga politiska analytiker hos borgerligheten slår fast att socialdemokraterna varit mycket drivande och aktiva i avregleringen och privatiseringen av olika delar av ekonomin. Ja det är faktiskt så att det är socialdemokratin som är arkitekterna bakom privatiseringarna sedan mitten av 80-talet. (1)
Som vi skrev i maj 2002 apropå valkampanjen som inleddes av facket och Socialdemokraterna med slagord som ”Rädda Stockholm”, ”Stoppa borgarnas röjarfest”, ”Gå och rösta!”, man talade då om ”hämningslös privatisering, segregation, bostadsbrist, trafikkaos och hur vården är på väg att bli en marknadsplats”:
”Glömt och undanstoppat är det faktum att det var en Socialdemokratisk regering som genomförde den värsta attacken på välfärdstaten sedan andra världskriget under 90-talets depressionsår.
Glömt är att det är socialdemokratin som banat vägen för avreglering och privatisering, kommunalisering av skolor, m.m.
Glömt är att det är den socialdemokratiskt ledda staten som pressat regionala och kommunala delar av staten till fortsatt nedmontering av vård, skola, social omsorg, kollektiv trafik.
Glömt är att den socialdemokratiska staten minskat bidragen till byggande av hyresrätter, och därmed till att de flesta nya bostäder i Stockholm är bostadsrätter. Det är samma socialdemokratiskt ledda stat som hycklande motsatt sig utförsäljningen av hyresrätter i Stockholm.”
Den gången satt Socialdemokraterna i orubbat bo och Billström kom till makten i Stockholm.
Vad blev det av alla återställare och löften om att försvara välfärden mot privatiseringar? Noll och intet.
Likadant har det varit varje gång en borgerlig regering kommit till makten - de har bara fortsatt vad som redan var förberett, vad sossarna hade redan krattat i manegen.
En borgerlig regering har den fördelen för borgarklassen att den kan ta itu med åtstramningar mot arbetarklassen som är lite tabubelagda för en socialdemokratisk regering.
Det gäller t.ex. a-kassan. Under socialdemokratisk tid sker en försämring genom att nivåerna och taken inte höjs och genom en skärpning av tillämpning och regelverk, en strategi som innebär en långsam men nog så effektiv strypning. Det kan man göra därför att man har en så lång period av regeringsinnehav med en fantastisk kontinuitet.
En borgerlig regering gillar att trampa på ömma tår ty det visar på handlingskraft, men det beror också på att de har betydligt kortare tid på sig att åstadkomma en förändring. Det återspeglas i den brådska som alliansregeringen har i att genomför attackerna på a-kassan. Man gör det på ett skickligt sätt genom att splittra mellan de som har ett arbete och de arbetslösa och sjuka: samtidigt sänks skatten för dem som har ett arbete och a-kasseavgifterna höjs för dem som har ett arbete. Men denna taktik har redan förberetts av sossarna genom offensiven mot sjukskrivningarna (egentligen mot de sjuka) som drogs i gång av sossarna långt före valet.
Det finns alltså en tydlig kontinuitet i borgarklassens attacker på arbetarklassen, vare sig det är en s.k. borgerlig regering eller en s.k. arbetarregering.
I opposition talar sossarna om återställare för att ”rätta till det som de borgerliga ställt till med” men i regeringsställning har man aldrig tagit tillbaka en attack på arbetarklassen – det skulle vara emot dess natur – ja dess klassnatur - ty sossarna är ett kapitalets parti i precis lika hög grad som moderaterna.
Om vi skall travestera ett uttalande av Mona Sahlin om moderaterna nyligen, så kan sossarna kalla sig arbetarparti hit ett dit, skit samma, de är och förblir ett borgarparti.
Mona Sahlin som blivit vald till ny partiordförande för socialdemokraterna uttrycker sig mycket luddigt om sossarna skall återställa a-kassan vid ett maktskifte. Nuder som var den förre finansministern talar klarspråk – det blir för dyrt med en återställare. Mona Sahlin har tidigare suttit i regeringar som både vägrat göra återställare och öppet attackerat arbetarklassen.
Valet av Mona Sahlin uttrycker på ett kusligt sätt kontinuitet i valet av socialdemokratiska partiordförande från Branting som valde Per Albin Hansson, som upptäckte Tage Erlander som fann Ingvar Carlsson som både handplockade Göran Persson och Mona Sahlin.
Valet av Mona Sahlin uttrycker dock ett behov att skapa en förnyelse, främst utåt med en kvinnlig partiledare, men också inom socialdemokratin för att förbereda det för en ny politisk situation, där det för första gången på mycket länge det finns ett trovärdigt regeringsalternativ som inte består av Socialdemokratin.
För arbetarklassen är det viktigt att komma ihåg alla de attacker som socialdemokratin genomfört och lagt grunden till för dem som genomförs idag. Vad än den borgerliga alliansen ”hittar på” så kommer en kommande socialdemokratisk regering aldrig att ”återställa” en attack mot arbetarklassen. Vid ett kommande regeringsskifte kommer man att fortsätta och ta stafettpinnen som den borgerliga alliansen lämnar efter sig och fortsätta attackerna på arbetarklassen.
Hilding 16-03-07
Noter
1. Se artikel i IR nr 90, https://www.internationalism.org/swedish/ir/ir_90_soc_privat.htm [4]
Även på högsta nivå i den amerikanska staten har det blivit uppenbart att kriget i Irak har blivit en total katastrof. Rapporten från ”the Iraq Study Group” (ISG) har tydligt påvisat att ju längre USA:s och ”koalitionens” trupper stannar i Irak, desto värre kommer det att bli.
Ändå är Bush’s svar på dessa upptäckter, från denna panel av visa och lojala tjänare till de amerikanska intressena, inte att börja dra tillbaka trupperna, vilket ISG föreslog, utan att inkalla ytterligare 21,500 ( plus ytterligare 7500 efter att artikeln skrevs, ö.a.) soldater för att ”få jobbet gjort”. Det var inte att påbörja en ”konstruktiv dialog” med Iran eller Syrien, som ISG föreslog, utan att anamma en ännu hårdare politik gentemot Teheran, vilket visades av att USA öppet kommer att rättfärdiga dödandet av iranska agenter som skapar problem i Irak.
Är det, vilket alla krafter som organiserar den officiella ”antikrigs”-kampanjen påstår, på grund av att Bush är en särdeles korkad, korrumperad och egoistisk krigshetsare?
Visst är Bush allt detta. Men hans svar på ISG:s förslag är inte bara ett desperat sista utspel från en ”förlamad” president. Det uttrycker den återvändsgränd som den amerikanska imperialismen står inför som helhet, och bakom detta, den återvändsgränd som det kapitalistiska systemet som helhet står inför.
Trots det faktum, att demokraterna kontrollerar de båda kamrarna i Kongressen, har de inte lyckats presentera ett verkligt alternativ till Bush:s politik. Inte heller gjorde Kerry det under det senaste presidentvalet. Bush:s ”republikanska” krigshets är helt igenom en fortsättning på Clintons ”demokratiska” krigshets åren innan 2000. Bush:s militära äventyr i Afghanistan, Irak och Somalia följer på Clintons upprepade bombning av Afghanistan, Irak och Somalia (liksom Serbien), vilket i sin tur var helt i linje med det första Gulfkriget som startades 1991 av Bush Sr. Det viktiga är inte vilken man eller vilket parti som sitter i Vita Huset. Det viktiga är existensen av den oförsonliga och opersonliga driften mot krig, som varken USA eller någon annan kapitalistisk stat kan motstå, vad än den kostar i mänskligt lidande eller ekonomiska förluster.
Efter kollapsen av USA:s främste imperialistiska rival, Sovjetunionen, 1989-91, så lovades vi en ”ny världsordning” av fred och välstånd. Faktum är att vi fick en ny oordning, av krig och ekonomisk kris. När USA:s tidigare allierade stormakter inte längre var rädda för den ryska björnen, och började föra fram sina egna, separata nationella intressen, var USA tvunget att använda sin massiva militära styrka för att försöka återta sin svunna auktoritet. Fokus blev Afghanistan och Irak, inte bara därför att en attack mot den ”internationella terrorismen” och ”Slaktaren i Bagdad” gav dem ett perfekt alibi för att leverera en spektakulär varning till sina forna allierade, utan också för att kontrollen av Mellanöstern är nyckeln till USA:s globala strategiska dominans.
Naturligtvis lyckades inte något av detta att skapa något tillstånd av ”ordning” för den amerikanska imperialismen. Ju mer USA visar sin militära styrka, desto mer kaos uppstår, liksom det hat och fiendskap de driver fram, från de små krigsherrarna som representerar ”det radikala Islam”, till stora regionala makter som Iran, eller stormakter som Ryssland, Kina, Frankrike och Tyskland. Samtidigt har USA inget val: att vika undan, att abdikera från sin position som den internationella supermakten, skulle vara otänkbart för Bush, Hilary Clinton, Obama eller någon annan representant för den amerikanska borgarklassen. Därför är man tvingad att fortsätta sprida kaos och förstörelse. Därför måste dess rivaler fortsätta att försöka sabotera dess planer, bygga upp egna maktbaser, stödja lokala stater och grupper som motsätter sig USA – i korthet, att försvara sina smutsiga imperialistiska intressen överallt i världen. Precis som Rosa Luxemburg visade under det första världskriget, är:
”imperialismen inte en skapelse av den ena eller andra gruppen stater, utan är produkten av en särskild mognadsnivå i kapitalets världsutveckling, en helt internationell förutsättning, ett odelbart helt, som endast visar sig i alla dess relationer, och som ingen nation frivilligt kan hålla sig ifrån” (”Juniuspamfletten”/”Socialdemokratins Kris” i sv. övers).
Det kapitalistiska systemet har uppnått en nivå av permanent krigstillstånd. Därför är det inte, som Luxemburg sammanfattade i samma pamflett ”…genom utopiska råd eller scheman för att tämja, förbättra eller reformera imperialismen inom ramen för den borgerliga staten som proletariatets politik kan återerövra sin ledande roll”. Svaret på imperialismen kan aldrig vara att försöka få den att bli fredlig och ge upp sina massförstörelsevapen. Detta är lika logiskt som att försöka få en haj att bli vegetarian.
Inte heller är det att stödja de mindre imperialistiska hajarna mot stormakterna. USA må vara den mest destruktiva supermakten eftersom man har mest vapen, men alla andra följer samma logik. Frankrike, till exempel, spelade ut fredskortet när det gällde Irak men är fullt upptagen av sina imperialistiska äventyr i Afrika; Ryssland gör det samma i Tjetjenien eller Georgien.
Inte heller är det att stödja det så kallade ”anti-imperialistiska motståndet” i Irak, Libanon eller någon annan stans. Motståndsstyrkorna är blivande imperialister på jakt efter en ny kapitalistisk stat, och de kan inte operera utan att vara agenter för existerande imperialistiska makter. Hizbollah bekämpar den israeliska imperialismen med hjälp av den iranska imperialismen; det irakiska motståndet bekämpar USA och Storbritannien med stöd av Syrien och Iran.
Det enda verkliga svaret på imperialismen är kampen mot det kapitalistiska utsugningssystemet som har skapat den och som upprätthåller den. Det är de utsugnas kamp mot sina utsugare och mot den stat som förvärrar deras utsugning. Detta är en kamp som överskrider alla nationsgränser och som utgör den enda oppositionella kraften mot nationalism, mot etniska barriärer och rasbarriärer, mot driften mot krig.
Fred under kapitalismen är verkligen en utopi. ”Världsfreden” kan bara etableras om klasskriget når sitt slutliga mål: störtandet av det kapitalistiska systemet, dess stater och gränser, och skapandet av kommunismen, ett samhälle där all produktion inriktas mot att tillfredsställa mänskliga behov.
I.R 1-03-07
Borgarklassen har inte försummat något tillfälle då den spenderat årtionden med att koka ihop de mest skamlösa lögner om denna historiska händelse. 90 år efter att sovjeterna tog makten i Ryssland, fortsätter propagandisterna för den härskande klassen att sjunga samma lovsång till den borgerliga parlamentariska ”demokratin” och spy ut de värsta förfalskningarna av realiteten om proletariatets diktatur i Ryssland. Trots irrelevanta påpekanden, har dessa borgarklassens historiker oupphörligen presenterat februarirevolutionen 1917 som en rörelse för ”demokrati”, som kidnappades av bolsjevikernas ”statskupp”. Februari var enligt dem en äkta ”demokratisk festival”, oktober 1917 var en vulgär ”statskupp”, en bolsjevikisk manipulation av de efterblivna massorna i Tsarryssland. Denna skamlösa hjärntvätt är en produkt av den rädsla och den ilska som världens borgarklass upplevde i förhållande till det kollektiva arbetet och solidariteten, den medvetna aktionen av den utsugna klassen, som vågade resa sitt huvud och ifrågasätta den existerande ordningen. Chockvågorna från denna proletära jordbävning jagar fortfarande i borgarklassens minnen, som har gjort det som står i dess makt, då som nu, att skilja arbetarklassen från sin historiska erfarenhet.
Idag är förfalskningen av den ryska revolutionens innebörd och degraderingen av det essentiella i arbetarråden, en del av kapitalismens kampanjer om ”kommunismens död”, då de likställer den proletära revolutionen med dess bödel, stalinismen. Dessa uttrycker den falska idén att en revolutionen bara leda till koncentrationsläger som Gulag.
Inför alla dessa skändningar och mystifierande propaganda, är försvaret av ryska revolutionen en plikt för revolutionärer för att hjälpa arbetarklassen att göra sig av med den ideologiska dynga som borgarklassen häller över den, och återta hela rikedomen i denna vitala erfarenhet.
Arbetarresningen i Sankt Petersburg (Petrograd) kom inte som en blixt från klar himmel. Den var i kontinuitet med de ekonomiska strejkerna som påbörjats av ryska arbetare sedan 1915 i reaktion mot den brutala slakten av arbetare på slagfälten, mot hunger, misär, brutal exploatering och krigets ständiga terror. Dessa strejker och revolter var inte på något sätt något speciellt för det ryska proletariatet. En liknade våg av strejker utvecklades i Tyskland, Österrike och Storbritannien. Vid fronten skedde massiva myterier och deserteringar, fraterniseringar vid fronten, speciellt hos de ryska och tyska arméerna. Faktum var att de efter att ha låtit sig lockas med i regeringarnas patriotiska svada och ”demokratiska” illusioner, efter att ha vilseletts av förräderiet av flertalet socialdemokratiska partier och fackföreningar, reste det internationella proletariatet sitt huvud och började frigöra sig från den chauvinistiska giftröken. Internationalisterna var i spetsen för denna rörelse – Bolsjevikerna, spartakisterna och hela vänstern i den andra internationalen som hade fördömt utbrottet av kriget i augusti 1914 som ett imperialistsikt krig, en manifestation av världskapitalismens kollaps, och som en signal för proletariatet att slutföra sin historiska uppgift: den internationella socialistiska revolutionen. Denna historiska utmaning skulle antas i internationell skala av arbetarklassen från 1917 till 1923. Förtruppen för denna omfattande proletära rörelse, som stoppade kriget och öppnade upp möjligheten av den världsrevolution, var det ryska proletariatet i februari 1917.
Utbrottet av den ryska revolutionen var med andra ord inte en nationell affär eller ett isolerat fenomen – t.ex. en försenad borgerlig revolution som begränsade sig till att störta feodalismen. Den var höjdpunkten hos det internationella proletariatets svar på kriget och på ett mer djupgående plan, på kapitalismens övergång till sin förfallsperiod.
Från den 22:a till den 27:e februari iscensatte arbetarna i Sankt Petersburg ett uppror som ett svar på det historiska problem som ställdes av världskriget. Det började med textilarbetarna – som överkom de revolutionära organisationernas tvekan – en strejk som omfattade nästan alla fabriker i huvudstaten under 3 dagar. Den 25:e februari hade 240 000 arbetare stoppat arbetet och tvärtemot att vara passiva följde en mängd möten och gatudemonstrationer, där deras slogan den första timmen var ”bröd”, som senare backades upp med ”ned med kriget”, ”ned med enväldet”. På kvällen den 27:e februari, behärskade upproret, som leddes av det beväpnade proletariatet, huvudstaden. Samtidigt började strejker och arbetardemonstrationer i Moskva och som under de påföljande dagarna spred sig till andra städer i provinserna som Samara, Saratov och Charkov …
Den tsaristiska regimen som var isolerad och inte kunde använda armén som underminerats av kriget, var tvungen att abdikera.
När väl den första länken hade brutits ville inte arbetarna slå till reträtt och för att inte gå fram i blindo återupplivade de erfarenheten från 1905 genom att skapa arbetarråd som uppstod spontant under den första stora masstrejken. Dessa arbetarråd härstammade direkt från tusentals arbetarförsamlingar, som centraliserade sina aktioner genom valda och omedelbart återkallbara delegater.
Trotskij hade efter 1905 redan visat vad arbetarråden var:
”Vad var arbetardelegaternas sovjeter? Sovjeterna uppstod som ett svar på ett objektivt behov –ett behov som föddes ur händelsernas utveckling. Det var en organisation som hade auktoritet och ändå inte hade några traditioner, som omedelbart kunde omfatta en utspridd massa av hundratusentals människor … som var förmögen att ta initiativ och till spontan självkontroll.” (Trotskij ”1905”, egen översättning)
Denna den ”slutligen upptäckta formen för proletariatets diktatur” som Lenin uttryckte det, gjorde den permanenta organiseringen i fackföreningar till noll och intet värde. I en period då revolutionen är på den historiska agendan, exploderar kampen spontant och tenderar att spridas till alla sektorer av produktionen. Det spontana sätt som arbetarråden uppstod var ett direkt resultat av den explosiva, snarare än planerad eller programmerad, karaktären hos den revolutionära kampen.
Arbetarråden i den ryska revolutionen var inte bara en passiv produkten av exceptionella objektiva villkor, utan också en produkt av en kollektiv medvetandeprocess. Rådsrörelsen bar själv på medlen för en egenutbildning av massorna. Arbetarråden blandade ekonomiska och politiska aspekter av kampen mot den etablerade ordningen. Som Trotskij skrev:
”i detta ligger dess styrka. Varje vecka för fram något nytt till massorna. Varje tvåmånaders period bildar en epok: vid slutet av februari upproret, i slutet av april en demonstration av beväpnande arbetare och soldater i Petrograd, i början av juli en ny attack, betydligt bredare och med mer resoluta slogans. I slutet av augusti, blir Kornilovs försök till statskupp tillbakaslagen av massorna. I slutet av oktober, tar bolsjevikerna makten. Under dessa händelser, så slående i sin rytm, pågick små processer som svetsade samman de heterogena elementen i arbetarklassen till en politisk helhet.”
”Möten hölls i skyttegravarna, på bytorg, på fabrikerna. Under flera månader var varje gathörn i Petrograd och i hela Ryssland en offentlig tribun..”
(Trotskij, Ryska revolutionen)
Även om det ryska proletariatet skaffade sig medlen för sin kamp genom att bilda arbetarråd så närmade de sig tidigt i februari en mycket farlig situation. Den internationella borgarklassens krafter började omedelbart försöka vända situationen till sin fördel. Oförmögen att slå ned upproret med våld, försökte de omorientera sig mot borgerligt ”demokratiska” mål. Å ena sidan bildade de en officiell Provisorisk regering med syftet att fortsätta kriget, å andra sidan invaderades arbetarråden av mensjeviker och socialrevolutionärer redan från start.
De senare, vars majoritet hade gått över till det borgerliga lägret under kriget, hade ett enormt stort förtroende hos arbetarna i början av februarirevolutionen. De fick helt naturligt ledningen över sovjeterna. Från denna strategiska position använde de alla medel för att försöka sabotera och förstöra sovjeterna.
Från en situation av ”dubbelmakt” i februari, uppstod en situation av ”dubbel maktlöshet” under maj och juni 1917, då sovjeternas ledning tjänade som en maskering för borgarklassen för att förvekliga sina mål: att återetablera ordning hemmavid och vid fronten för att fortsätta den imperialistiska slakten. Mensjevikernas och socialrevolutionärernas demagoger gav ännu mer löften om fred, ”lösning på det agrara problemet”, 8-timmars dag, mm, utan att någonsin genomföra dem.
Även om arbetarna, åtminstone i Petrograd, var övertygade endast sovjeternas makt kunde besvara dessa frågor, och även om de såg att deras krav inte togs om hand, fanns det på annat håll och bland soldaterna fortfarande en stark tro på ”medlare” från representanter från den s.k. borgerliga revolutionen.
Det blev Lenin som i ”Aprilteserna”, två månader efter rörelsen startade, kom att lägga fram en djärv plan för att åter rusta bolsjevikpartiet, som också hade rört sig mot en samarbetslinje med den provisoriska regeringen. Hans teser förklarar tydligt i vilken riktning proletariatet rörde sig och formulerade perspektivet för partiet:
”1. I vår inställning till kriget… är även den ringaste eftergift åt ’den revolutionära försvarsvänligheten’ otillåtlig. …
3. Intet understöd åt den provisoriska regeringen, dess enorma falskhet måste göras klar, i synnerhet vad det gäller frågorna om avträdelser av erövrade territorier. Det otillåtliga illusionsväckande ’kravet’ på att denna regering, kapitalisternas regering, skall upphöra att vara imperialistisk måste ersättas med avslöjande verksamhet. …
5. Inte en parlamentarisk republik - att återvända till den från de arbetardeputerades sovjeter skulle vara ett steg tillbaka... Avskaffande av polisen, armén och ämbetsmannakåren. Alla tjänstemän, som genomgående skall vara valda och när som helst kunna avsättas, skall erhålla en avlöning som inte överstiger en kvalificerad arbetares genomsnittslön.”
( Lenin, Aprilteserna, https://web.archive.org/web/20041102023908/https://www.vanster.nu/ [8] )
Beväpnade med denna solida kompass, kunde bolsjevikpartiet ge förslag till aktioner som motsvarade behoven och möjligheterna vid varje tidpunkt i den revolutionära processen, hela tiden med blicken riktad mot perspektivet att ta makten och göra detta genom arbetet med
”att tålmodigt, systematiskt, ihärdigt och med särskild anpassning till massornas praktiska behov klargöra felen i deras taktik.” (Lenin, som ovan).
Genom denna kamp för att massorna skall ta kontroll över sin egen organisation mot borgarklassens sabotage, efter flera politiska kriser i april, juni och speciellt i juli, blev det möjligt att förnya sovjeterna, inom vilka bolsjevikerna kom i majoritet.
Bolsjevikernas avgörande aktiviteter hade som centralt tema att utveckla medvetandet i arbetarklassen, byggd på ett förtroende för massornas förmåga till kritik och analys, ett förtroende för dess förmåga till enhet och självorganisering. Bolsjevikerna försökte aldrig att pådyvla massorna en förberedd ”aktionsplan”, att mobilisera massorna som man mobiliserar en armé.
”Lenins huvudsakliga styrka låg i hans förståelse av den inre logiken i rörelsen och hur han lät detta vägleda sin politik. Han pådyvlade inte sina planer på massorna; han hjälpte massorna att förstå och förverkliga sina egna planer.” (Trotskij, Ryska revolutionen)
Från och med september ställde bolsjevikerna tydligt frågan om maktövertagandet på arbetarnas och soldaternas möten.
”Maktövertagandet beslutades, så att säga, att ske på ett bestämt datum, den 25:e oktober. Det bestämdes inte genom ett hemligt möte, utan öppet och offentligt, och den framgångsrika revolutionen skedde just precis den 25:e oktober.” (som ovan)
Den gav upphov till en inte tidigare skådad entusiasm bland arbetarna i hela världen och blev en fyrbåk som lyste upp framtiden för alla exploaterade.
Idag är förstörelsen av den härskande klassens politiska och
ekonomiska makt fortfarande en nödvändighet. Proletariatets diktatur,
organiserade i suveräna råd, är fortfarande det enda sättet att öppna vägen för
ett kommunistiskt samhälle. Därför behöver proletariatets återta sina
erfarenheter från händelserna 1917.
SB (ursprungligen publicerad i Word Revolution nr
203, mars 1997)
När man närmare undersökt utsläppen av radioaktiva isotoper vid Forsmark har det visat sig att reaktorn stått och läckt under en längre tid, utan att man åtgärdat detta. En förklaring som förs fram är att anställda har varit dåliga att rapportera händelser som kan ha betydelse för säkerheten. Man har därför enat sig om att börja använda enhetliga formulär för detta!
Så bra då! Själva sakfrågan – säkerheten i de kärnkraftsverk som byggdes under 70-talet – berörs inte alls!
1986, när radioaktiviteten regnade in över Sverige från Tjernobyl skröt den svenska kärnkraftsinspektionen om hur modern och säker den svenska kärnkraften var i förhållande till den sovjetiska. Det fanns självfallet ett korn av sanning i detta, att den svenska 70-talsteknologin som ASEA Atom utvecklade i samarbete med den amerikanska kärnkraftsindustrin var mer avancerad än den sovjetiska 50-talsteknologin! Men detta var 1986. Nu, tjugo år senare ser vi både bildligt och bokstavligt sprickor i säkerheten som man inte kan förklara bort med att några anställda var berusade på arbetsplatsen.
Idag, när till och med centerpartiet har gjort upp med sitt tidigare kärnkraftsmotstånd är det som att svära i kyrkan att kritisera kärnkraften. Förutom den borgerliga alliansen är kärnkraftsstödet starkt i den svenska borgarklassen, från höger till vänster. Att ifrågasätta kärnkraften är liktydigt med att vara ”bakåtsträvare”. Företrädare för industrifacken går ut med att ”industrin behöver billig elektricitet”, annars blir arbetare utan jobb.
Arbetarklassen blir därför tagen som gisslan i kärnkraftsfrågan. Men behöver det vara så?
Varför är kärnkraften en så typiskt kapitalistisk energilösning? Därför att den sammanfattar kapitalismens galenskap på ett så tydligt sätt: hur produktionsförhållandena utgör en hämsko på produktivkrafternas utveckling.
Ur den kapitalistiska konkurrensutvecklingens perspektiv utgör självfallet kärnkraften en något bedagad lösning. Entusiastiska riskkapitalister pratar ju gärna om hur man skulle kunna tjäna stålar på alternativa energilösningar. Men detta kommer aldrig att infrias, så länge de kapitalistiska relationerna vidmakthålls. Alternativ teknologi kommer aldrig att få möjlighet att utvecklas fullt ut så länge som det är profitjakten och inte minst militär-strategiska överväganden som styr.
Det faktum, att vissa mindre kapital, som Danmark, löser stora delar av sin energiförsörjning med vindkraft och andra mindre miljöskadande lösningar, är bara ett uttryck för att dessa mindre kapital vill slå sig in på världsmarknaden med denna typ av energiproduktion, samtidigt som de inte har de militärindustriella kostnaderna att ta hänsyn till på samma sätt som stormakterna, eller som en stat som Sverige vilken har en oproportionerligt stor militärindustri, som nära nog bara kan jämföras med Israel, därav också den stora andelen kärnkraft i svensk energiproduktion.
Argumentet att vi måste köpa ”smutsig dansk el” om man måste lägga ned kärnkraften, stämmer ju inte om man betänker att vårt södra grannland (Danmark) försörjer 25 % av sitt energibehov med vindkraft!
Så varför framhärdar man i denna idiotiska teknologi, som innebär närmast oändliga lagringsproblem, och som varje gång något händer, utgör ett allvarligt hot mot mänsklighetens fortlevnad? (Vi behöver bara nämna den epidemi av leukemi som blev följden av Tjernobylkatastrofen…)
Så varför behöver kapitalismen sin kärnkraft? Det finns flera förklaringar. Den framstår som ”avancerad” i jämförelse med äldre teknologier, som bygger på fossila bränslen. Den framstår som ”ren” i jämförelse med andra energiformer, och mindre ”skadlig” än andra mer miljöförstörande energiutvinningsformer. Myten om ”den fredliga atomen” fungerar i bästa fall nu i länder som Iran, när man försöker rättfärdiga varför man vill utveckla sin kärnkraft.
Men det är just detta som är kärnkraftens mening och syfte; att utveckla en kärnvapenteknologi som kan använda kärnkraften för att upparbeta uran och andra radioaktiva isotoper för att utveckla kärnvapen.
Varför har Sverige kärnkraft när man inte har kärnvapen?
Från början – på 50-talet – hade Sverige ambitionen att skaffa sig egna kärnvapen, men hindrades av USA att utveckla dessa. USA fruktade att ifall den svenska borgarklassen tilläts utveckla sina egna kärnvapen, kunde detta leda till ett alltför självständigt agerande från svensk sida i förhållande till USA (den svenska militären hade seriösa planer på att kärnvapen bomba flera mål i Baltikum ifall Sovjetunionen skulle anfalla, även utan ”godkännande” från Washington), en svensk stat som satsade och fortfarande satsar (se JAS-Gripen!) oerhörda belopp på att utveckla militära vapensystem, från stridsflygplan, radioelektronik och luftvärn till stridsvagnar, örlogsfartyg och inte minst kärnvapen teknologi. Men, möjligheten att använda uran upparbetat i Sverige fick inte förspillas. Vi såg vi ett tätt samarbete mellan den amerikanska energiindustrin (General Electric) och ASEA Atom, nuvarande ABB. Dagens snart havererade svenska kärnkraftverk står som symboler för denna tid, när kärnkraftverken betraktades som det högsta uttrycket för kapitalismens teknologiska möjligheter.
Arbetarklassen och befolkningen som helhet lever därför i kärnkraftens skugga på två sätt: vi är ”tvungna att acceptera faktum” att kärnkraften är den ”billigaste” och mest effektiva energiformen, för annars blir industrin utan elektricitet och arbetare blir utan jobb. Vi är tvungna att acceptera att problemen med lagring av kärnkraftsavfallet inte är lösta och innebär en miljöpåverkan för oräkneliga generationer framåt. Kärnkraften uttrycker både kapitalismen rovdrift på naturen för profiternas skull, och dess obönhörliga marsch mot krig.
Kärnkraften är inte en ”ren” teknologi. Inte heller är teknologin neutral. Kärnkraften, som utvecklades under det ”kalla krigets” kärnvapenkapplöpning är en teknologi som uttrycker kapitalismens klassiska dilemma: ”att produktionsförhållandena utgör en hämsko på produktivkrafternas utveckling”, som Marx skrev i ”Förordet till kritiken av den politiska ekonomin”. Solcellsteknologi, vindkraft och andra mer ”miljövänliga” alternativ kan inte utvecklas fullt ut, eftersom dessa inte anses som militärstrategiskt ”intressanta” och många gånger inte tillräckligt lönsamma, även om vissa förhoppningsfulla kapitalister ser en framtida marknad för detta. Men även om vissa ”rika” västländer kan ha råd att tänka på miljöfarorna, så måste länder som Kina och Indien, fortsätta med sin närmast ofattbara miljöförstöring, på grund av den kapitalistiska konkurrensen.
Eftersom kapitalismen inte producerar för mänskliga behov utan för att maximera profiterna, kan man inte lösa vare sig kärnkraftsfrågan eller miljöfrågan i stort. Kärnkraften är en föråldrad kapitalistisk teknologi som redan efter 30-40 år börjar haverera. Därför tillhör miljöfrågan de mest akuta frågorna som ställs i den nuvarande situationen. Den ställer frågan om vilka teknologier som är möjliga att utveckla i ett framtida kommunistiskt samhälle. Därför kan inte arbetarklassen längre låta sig invaggas i tron att detta kapitalistiska samhälle kan utveckla teknologier för att minska miljöförstöringen. Detta är lika stor illusion som att det skulle vara möjligt med fred under kapitalismen.
Kärnkraften är ett av de mest tydliga exemplen på att ett kapitalistiskt samhälle aldrig kan lösa miljöfrågan. Det är det kapitalistiska produktionssättet som är upphov till den miljöförstöring som vi har bevittnat de senaste 150 åren. Därför är arbetarklassens kamp för att störta kapitalismen det enda som kan ge ett svar på miljöfrågan.
Raimo 2007-03-08
Israeliska trupper har lämnat Libanon sedan några månader men landet befinner sig återigen i ett kaotiskt tillstånd. Mordet på den kristne industriministern, Pierre Gemayel, (den sjätte politikern som blivit mördad inom ett år) visar på den djupa splittringen inom landet. Hundratusentals personer använde hans begravning för att uttrycka sitt motstånd till Syriens inblandning i Libanon. När denna artikel skrivs, demonstrerar hundratusentals på Beiruts gator i en Hizbollah ledd motdemonstration som regeringen redan har fördömt som ett hot mot demokratin och som en syrisk – iransk komplott. Direkt uppmuntrade av olika imperialistiska makter, ökar klyftan mellan de olika etniska grupperna i landet. Det pågår en tillfällig allians mellan sunnitiska grupperingar och några kristna fraktioner mot shiiterna, medan andra kristna fraktioner som står närmare Frankrike stödjer de demonstrationer som är emot regeringen. Sedan Israels misslyckade invasion sommaren 2006 har Hizbollahs politiska tyngd, som stöds både av Iran och Syrien, ökat avsevärt. Libanon, detta lilla land i Mellanöstern tycks kristallisera alla de imperialistiska spänningarna i regionen som helhet. Det libanesiska dramat har påverkats avsevärt av försvagningen av världens ledande makt – USA- vilket också har avslöjat svagheten hos USA:s viktigaste allierade i regionen, Israel. Å ena sidan hävdar Iran sig som en regional imperialistisk makt med en enorm aptit. Dess inflytande i Irak och Libanon kan inte ignoreras av vare sig USA eller Israel, i synnerhet eftersom andra stora imperialistiska makter såsom Frankrike och Italien har skaffat sig ett fotfäste i regionen under förevändningen att agera som FN:s fredsbevarande trupper i Libanon. Den ökande spänningen mellan Frankrike och Israel kom till uttryck i november 2006 när israeliska jaktplan flög över södra Libanon. De franska trupperna reagerade omedelbart och förberedde moteld från dess luftvärns batterier.
Under de senaste månaderna har Gaza remsan återigen kommit på rubrikerna. Varje dag innebär nya våldsdåd och dödande. En befolkning som redan lever i en fruktansvärd fattigdom (över 70% av befolkningen är arbetslös) och lever i en ständig rädsla, och tvingas att inrikta sig på att överleva från dag till dag.
I början av november landade raketer som avfyrats från Gazaremsan i södra Israel, särskilt i staden Siderot. Som svar på denna attack gav Israels försvarsminister Amir Peretz order om att den israeliska armen skulle utföra en stor flyg och mark offensiv. Det utfördes många flygattacker. Natten mellan den 15 och 16 november genomfördes 5 flygbombningar mot hus som påstods härbärgera Hamas soldater, i flyktinglägren Jabalia och Chiatti och i Rafah. Den israeliska borgarklassen hävdar att detta var noggrant utvalda mål, men de syftar att slå mot tätt befolkade områden. I en av dessa attacker, i Beit Hanoun, dog 19 civila palestinier, de flesta av dem kvinnor och barn.
Borgarklassen, oavsett nationalitet, bryr sig inte ett dugg om lidandet som dess smutsiga imperialistiska intressen orsakar. Vilken skillnad finns det mellan en terrorist attack som utförs av en palestinsk självmordsbombare som blivit manipulerad av Hamas väpnade gren, och de israeliska flygbombningarna? Varje borgarklass använder de vapen de har till förfogande och med ett totalt förakt för människoliv. Sålunda blir den israelisk-palestinska konflikten en spiral av barbari. Den israeliska reträtten från Gaza i september 2005, efter 38 års militär ockupation, betydde på intet sätt en återvändo till ett lugn, långt mindre en fred. Våldet har fortsatt sedan dess och de senaste månaderna har det accelererat på ett brutalt sätt. Labour politikern (det israeliska ”arbetarpartiet”, ö.a) Binyamin Ben Eliezer uttalade sig på följande sätt:
”Vi ska jaga dem dag och natt. Vi kommer att visa dem vad ett avstyrkande betyder. Om inte raketerna upphör att komma, kommer det inte att bli någon pardon för Hamas, från premiärminister Ismail Haniyeh till den siste av hans följeslagare”.
Det vapenstillestånd som slöts den 26:e november, och som bröts omedelbart från bägge sidor, kan bara vara en förberedelse för nya strider som en israelisk källa gjorde klart:
”Vi har inte råd att skicka våra fallskärmsjägare för att jaga palestinska barn. Vi borde träna dag och natt för en verklig strid” (Sunday Times 26-11-06).
Staten Israel är på samma sätt som USA, efter misslyckandet i Libanon, oåterkalleligen en försvagad makt. Nedgången i USA:s ledarskap och Israels dominans i regionen kan bara uppmuntra alla de andra imperialistiska makterna, från den största till de minsta, att blanda sig i konflikten. Det ökande antalet skärmytslingar inom FN visar på detta. Sålunda använde sig USA av sin veto rätt angående en resolution som föreslogs av Qatar och som stöddes av FN:s säkerhetsråd, vilken fördömde de israeliska militäroperationerna på Gazaremsan. På ett liknande sätt blev ”Fredsinitiativet” för Mellanöstern som lades fram av Frankrike och Spanien omedelbart förkastat av Israel och kyligt bemött i Washington.
Libanon, Gaza och Mellanöstern som helhet används av alla ”försvarare av freden” för att föra fram deras egna imperialistiska intressen och blockera dess motståndares ambitioner. Men alla av dem är skyldiga till spridandet av våld och kaos i regionen och planeten som helhet.
Tino december 06 (Bearbetning från Revolution Internationale)
Det råder ingen som helst tvekan om att den danska staten ville tvinga fram en våldsam konfrontation med ungdomarna, där staten visade upp sina enorma repressiva muskler, för att på så sätt skrämma en ny generation som börjar ifrågasätta vilken framtid som det kapitalistiska samhället ger dem och mänskligheten som helhet. De arresterade mer än 600 aktivister, ännu fler har skadats i konfrontationer med polisen, och för tillfället råder en stor modlöshet inom denna miljö.
Staten och dess medier har lyckats med att porträttera och polarisera den underliggande sociala frågan till uteslutande en fråga om våld, alltså våldsamma konfrontationer mellan polisen å ena sida och unga – maskerade, stenkastande gatudemonstranter å den andra. Nu var dessa ”stenkastande autonoma element” en ganska liten minoritet av dem som protesterade mot rivningen av ”Ungdomshuset”, men det är enkelt för staten att manipulera denna typ av element som ”autonoma” aktivister till närmast militära konfrontationer, ”Det blev en lyckad operation som genomfördes med militär precision” uttalade den danske poliskommissarien F.Steen Munch belåtet i Dagens Nyheter den 2:a mars. Att dessa ”militanta demonstranter” var en minoritet var något som gavs mycket liten uppmärksamhet i den härskande klassens medier.
En komplementerande faktor som illustrerar alvarliga begränsningar hos denna typ av rörelser är att deras krav formulerades som en ”ungdomsfråga”, att de kämpar för ett ”ungdomshus” osv.
Detta används av den härskande klassen för att avleda en social fråga, om den viktiga frågan om var arbetarklassen kan mötas och träffas. Idag är arbetare hänvisad till dyra krogar eller andra mötesplatser som är dyra att besöka och dessutom helt oanvändbara för att kunna föra en diskussion.
Borgarklassens medier gör allt för att porträttera denna typ av rörelse som en ”ungdomsfråga”, eller så påstår de att alla (ungdomar) som deltar i protesterna mot rivningen av ”Ungdomshuset” (som tidigare hade varit ett ”Folkets Hus” som byggdes under sent 1800-tal och då var en genuin samlingsplats for hela arbetarklassen, oavsett generationer!) antingen är huliganer eller ett gäng medelklassungdomar som inte har något gemensamt med ”riktiga” arbetare eller invandrare.
Som vanligt använder sig den härskande klassen av sociologer och andra ”experter” för att legitimera denna typ av påståenden vilka också används för att rättfärdiga den enorma repressionen mot protesterna av rivningen av ”Ungdomshuset”.
Kravallerna i Köpenhamn visar att för att kunna föra en kamp som kan utmana den kapitalistiska staten på allvar, är det nödvändigt att föra fram kampen på ett sätt som förenar den exploaterade befolkningen, över specifika generationsgränser, att aktivt arbeta för att få med den arbetande befolkningen i kampen, få med pensionärer, o s v. För att kunna göra detta måste också kraven generaliseras till att omfatta krav som gäller hela arbetarklassen. I detta fall skar man på förhand av denna möjlighet genom att formulera kraven som krav för ungdomar.
Den andra lärdomen är frågan om hur man skall ta ställning till frågan om våldet och repressionen. Händelserna i Köpenhamn visar att borgarklassen ville provocera fram ett omfattande våld för att slå ned och skrämma de som idag eller i framtiden kommer att ifrågasätta kapitalismen. Det visar också att det inte går att konfrontera kapitalismen utan perspektiv, våld i sig är ingen proletär metod. Det blinda våldet är något som borgarklassen för fram, arbetarklassen har enbart och alltid använt sig av våld för att försvara sig mot kapitalets repression, inte som ett självändamål!
Kampen mot CPE i Frankrike under våren 2006 förde fram ett verkligt perspektiv för arbetarklassen, där de organiserade sig i stormöten och valde strejkkommittéer som var omedelbart återkallbara inför stormöten. Detta visar på den verkliga, revolutionära dynamiken i en kamp som utmanar kapitalismen, och det är denna kamp som borgarklassen fruktar, i Danmark som i alla länder, att arbetarklassen och de som ifrågasätter kapitalismen skall ta till sig.
Dan Berglund. 16-3-07
Under 15 år har Somalia plågats krig med imperialistiska makter och lokala krigsherrar. I slutet av december 2006, efter en vecka med blodiga konfrontationer, intog etiopiska trupper, med stöd av den amerikanska armen, de islamiska domstolarnas fästen, vilka hade flytt huvudstaden Mogadishu och försökte undkomma med dess tunga beväpning i områdena utanför staden. Men islamisterna är långt ifrån besegrade och genomför nu ett gerilla krig mot den etiopiska ockupationen och den federala somaliska regeringen.
Under det vakande ögat från olika imperialistiska makter har de inblandade i detta krig genomfört verkligen barbariska dåd, som bland annat innebär mobilisering av tusentals barn som är 10 år eller yngre, beväpnade till tänderna för att döda eller dödas. Tusentals människor har dödats inom loppet av några dagar, och våldtäkter med bajonetter har blivit standard.
Krutdurken i Somalia håller på att skaka om hela regionen, med början i Etiopien och Eritrea som drar nytta av situationen genom att göra upp om gamla konflikter på somaliskt territorium. Bägge dessa stater har mobiliserat tusentals män för att backa upp de två huvudsakliga krigande fraktionerna i Somalia. Kenya är också inblandad i konflikten. Tiotusentals flyktingar har redan flytt dit över den somaliska gränsen, och Nairobi använder sig av militära medel för att utvisa tusentals av dem med förevändningen att de förhindrar att ”terroristgrupper” får tillträde till kenyanskt territorium. Kriget blir allt mer allomfattande då Somalia i sig håller på att sjunka ned i ett allt värre kaos, sönderslitet av olika lokala krigsherrar som i sin tur är manipulerade utifrån av imperialistiska makter som försöker få kontroll över regionen sedan 1990-talet. Sedan den förre presidenten Said Barre störtades har landet varit krigshärjat av mordiska klaner som kämpar om kontrollen över landet. Centralstaten har i princip upphört att existera och landet har delats upp i regioner under kontroll av maffia gäng – som i själva Mogadishu, som har delats upp i en rad zoner som styrs av olika gäng som genomför sin auktoritet med mord, våldtäkter och stöld. För befolkningen in allmänhet har detta inneburit ett rent helvete.
Inte nöjt med att ha beväpnat och tränat den etiopiska armen som kastade ut de islamiska domstolarna från Mogadishu, genomförde Pentagon flyganfall i mitten av januari (2007) som dödade ett dussintal. Detta innebär en ny amerikansk offensiv i detta land, efter det förödmjukande misslyckandet för dess tidigare angrepp 1993.
Vid den tidpunkten, under den bedrägliga förevändningen av att operation ”Återupprätta Hoppet” (”Restore Hope”, ö.a.), som ackompanjerades av Frankrike och Italien, då de gjorde ett försök att få situationen under kontroll genom att placera tusentals soldater i Somalia. Detta blev ett totalt misslyckande och 1994 måste USA packa sina väskor och dra, men detta hindrade dem inte att från att fortsätta att använda sig av lokala gäng för att göra deras ärenden på plats.
Enligt Bush administrationen, är syftet med USA: s militära engagemang i Somalia att de skall fortsätta kriget mot Al-Qaida. Detta är förstås en lögn eftersom USA har ingripit i Somalia långt före att Al-Qaida existerade. Dess verkliga syfte är att försvara des strategiska imperialistiska intressen.
”Afrikas horn har en växande betydelse för den amerikanska administrationen. Regionen ses som strategisk både för att hålla tillbaka den islamiska terrorismen och för att förhindra att ”förlorade stater” som Somalia att bli skyddade zoner för Al-Qaida, och, i kontinuitet med USA:s tidigare politik, kontrollera inloppet till Persiska viken och skydda oljetransporterna”. (Le Monde, 4.1.07)
Som vi kan se, är det verkliga skälet som Washington har att kontrollera inloppet till den Persiska viken och göra sig själv till den makt som kontrollerar världens oljetransporter. Somalia befinner sig rakt emot den Persiska viken och är en strategisk zon för de imperialistiska makter som kämpar i regionen. Det var med detta syfte som USA upprättade en ny och specifik regional styrka för Afrika, med namnet ”US Africa Command”. Faktum är att USA försöker öka dess förmåga att övervaka regionen och de har redan militära baser i Djibouti (gamla Franska Somaliland, där Frankrike tidigare har haft några av sina elitstyrkor i Afrika, ö.a) och också i Diego Garcia (en ö i Indiska oceanen) som ligger en bit utanför Somalia, ö.a). Det är uppenbart att USA:s ambitioner kommer att konfrontera de rivaliserande imperialistiska makternas ambitioner, vilka på samma sätt som USA använder sig av lokala gäng på det imperialistiska schackbrädet.
Så länge som den globala kapitalismens väpnade hand inte är avhuggen, är perspektivet för Somalia bara ett ökande kaos. Borgarklassen har själv medgett detta i en FN rapport som Le Monde citerade den 16/11 2006:
”Offer för en obegränsad militarism, är enligt FN experter Somalia på väg mot storskaligt krig som hotar att dra in länderna i regionen… de islamiska domstolarna stärker sin kontroll över landet tack vare militärt stöd av Eritrea, men också Iran, Syrien, Hizbollah i Libanon, Egypten, Libyen, Saudi-Arabien och Djibouti.
Övergångsregeringen, som är internationellt erkänd men tvingad att ta sin tillflykt till Baidoa, har kunnat existera tack vare det ”aggressiva stödet” från Etiopien, Uganda och Jemen. Enligt denna rapport, har regeringen inte mycket tyngd jämfört med de islamiska domstolarna som kontrollerar huvudstaden Mogadishu, så väl som de centrala delarna av landet och södern och som har förmågan att förvandla Somalia till ett nytt Irak genom terrorist attentat och mord”
Nu är det klart att de islamiska domstolarna har kastats ut ur huvudstaden, men de är inte så långt borta och de kan räkna med stöd från ett antal imperialistiska makter för att genomföra anfall mot deras fiender. Det är sannolikt att landet kommer att genomgå en ”irakisk” situation: det vill säga, urskillningslöst dödande, självmordsbombningar och massiva flyg och infanteri angrepp. Eller en ”kongolesisk” situation där landet är ockuperat av en rad olika makter som alla slåss om kontrollen för delar av landet.
Somalia må vara otroligt fattigt, men de imperialistiska gamarna behöver det ändå. Det är för denna anledning som det för närvarande är den mest slående illustrationen av det kapitalistiska sönderfallet i hela Afrika.
Amiona (Från Revolution Internationale 376, februari 2007)
Händelseutvecklingen inom den amerikanska borgarklassen efter att denna artikel skrevs i mitten av januari (1) av IKS sektion i USA, Internationalism, bekräftar på ett slående sätt den analys som görs i artikeln av IKS amerikanska sektion. Vid månadsskiftet februari/mars kom officiella signaler från Vita Huset att de vill ”tala med” både Iran och Syrien angående situationen i Irak, manifesterat av att Iran och Syrien har blivit inbjudna till den internationella konferensen i Bagdad den 10:e mars ( där de permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd deltar samt ett flertal av Iraks grannländer), även om USA fortfarande insisterar på att frågan om eventuella iranska kärnvapen måste ”lösas” (alltså att Iran måste avstå från dessa vapen) innan en verklig ”dialog” kan ske mellan USA och Iran.
”Plötsligt har så USA öppnat upp för förhandlingar med både Syrien och Iran (…) Syftet med Bagdadmötet är att förbereda en mer omfattande säkerhetskonferens om Irak någon gång i april (…) vid tisdagens (den 27:e februari) utfrågning sade utrikesminister Condoleeza Rice att ’Iraks grannar har en viktig roll att spela när det handlar om att främja fred i Irak’, och gjorde därefter klart att både Syrien och Irak inräknas i detta sammanhang.” (DN den 1:a mars 2007)
Detta kan ju förefalla att stå i fullständig kontrast till alla de utomordentligt hotfulla uttalanden som USA har gjort mot Iran sedan lång tid. Men trots det mycket aggressiva tonläget hos Bush administrationen, finns det en viss insikt hos dem att även militära konflikter kräver ett stort mått av diplomatisk skicklighet. I synnerhet idag, när den amerikanska imperialismen är mycket mer isolerad och även försvagad, jämfört med situationen omedelbart efter den 11/9-2001 - efter förstörelsen av Tvillingtornen i New York, då USA i kraft av dessa attentat kunde använda sig av den angripnes legitimitet för att rättfärdiga sina imperialistiska äventyr i Afghanistan och senare Irak.
Men även om vi kommer att se en större diplomatisk aktivitet mellan USA och Iran och Syrien, kommer detta inte på något sätt att betyda en ”fredligare” utveckling av de imperialistiska spänningarna i Mellanöstern. USA kan och kommer inte att kunna backa från sina krav på att vara den enda supermakten och den som verkligen bestämmer händelseutvecklingen i Mellanöstern (och i resten av världen). Detta kan bara accentuera och eskalera den dagliga terrorn, i Irak, i Mellanöstern och världen som helhet.
I.R Mars 2007
---------
I sitt tal till nationen den 2007-01-10, förkastade president Bush fullständigt de rekommendationer som ”Iraq Study Group” hade gett. Samtidigt ignorerade han den politiska betydelsen från det Republikanska valnederlaget i november 2006, och trappar i stället upp kriget i Irak genom att skicka mer amerikanska soldater dit och hotar Iran och Syrien med krig. Ironiskt nog är Bush:s kontroversiella trupp förstärkning så liten (en ökning av soldaterna med ca 15-20000 soldater, ö.a) att den knappast har någon chans att ändra den militära situationen, förutom att fler amerikanska soldater kommer att dödas och såras i Irak.
Konsekvenserna av vad den republikanska senatorn Chuck Nagel (Nebraska) kallade för ”det värsta utrikespolitiska misstaget sedan Vietnam” är sannerligen mycket alvarliga för den härskande klassen i USA. För att kunna förverkliga sin vansinniga eskalering av kriget, är administrationen i Washington tvingad att omplacera generaler och diplomater på ”fältet” som motsatte sig trupp förstärkningar och i stället hitta medgörliga officerare och statstjänstemän som man kan lita på.
Genom studiekommissionen och dess manipulering av valcirkusen, har den dominerande fraktionen av den amerikanska borgarklassen försökt att tvinga Bush administrationen att ändra sin katastrofala hantering av den imperialistiska politiken, och på samma gång ge den en politisk täckmantel för att rädda sitt ansikte. Genom sin irrationella vägran att acceptera detta, har Bush administrationen utlöst en politisk kris inom den amerikanska borgarklassen som vi inte har sett sedan Vietnam kriget och Watergate skandalen. En allt ökande splittring av borgarklassen kommer att bli resultatet. Många republikaner har redan anslutit sig till de som ifrågasätter eskaleringen av kriget.
Detta kommer att ge bränsle till en förstärkning av anti-krigsrörelsen, som fram tills nu inte har varit någon större politisk eller social rörelse utan mest varit några fåtaliga massdemonstrationer som har propagerats av en liten cirkel av professionella vänster aktivister. Men nu, med ett allt större missnöje inom den dominerande delen av borgarklassen, precis som under Vietnam kriget efter Têt offensiven, kommer ett ökande finansiellt och media stöd att ges till anti-krigsrörelsen för att öka trycket på administrationen i Vita Huset och rädda de demokratiska illusionerna från glömskan.
Istället för att ta hänsyn till varningen från ”Iraq Study Group” och inse de politiska realiteterna i Mellanöstern, och dra in Iran och Syrien i en politisk dialog, har Bush agerat allt mer krigiskt mot dessa två länder och verkar hota dem med militärt angrepp. Alla de framsteg som den härskande klassen trodde att den hade uppnått för att överkomma det s.k. ”Vietnam syndromet” kommer att bli utplånade. Detta kommer att mycket kraftigt förvärra krisen för den amerikanska imperialismen, eftersom det kommer att bli allt svårare för den få arbetarklassen och resten av befolkningen att acceptera nödvändigheten av framtida militära ingripanden runt om i världen – något som på lång sikt är en strategisk nödvändighet för den amerikanska imperialismen.
Vi kommer att bevittna ett hökarnas krig mot hökar inom den härskande klassen, då Bush administrationen kommer att bli allt mer marginaliserad och där de dominerande delarna av den härskande klassen försöker att rädda situationen, så att de desto bättre kan förbereda för nästa imperialistiska krig.
Arbetarklassen får inte låta sig förföras från retoriken i borgarklassens anti- Bushska körsång. Vad som nu sker är en bitter kamp inom den amerikanska kapitalistiska klassen om hur den bäst skall kunna dominera världen. För arbetarrörelsens del, är det kampen för att förstöra det kapitalistiska systemet som räknas, inte kampen inom det regerande partiet som genomför den imperialistiska politiken.
Not. Se också artikel i Internationalism 141, ”US sinks deeper into Iraq quagmire” och artikel i World Revolution 302 ”America and Iran heads towards bloodshed” .
USA var mycket intresserat av att försäkra sig om att avrättningen av Saddam ägde rum innan de följande rättegångarna. Anledningen till detta är, att dessa skulle ha grävt fram alldeles för många komprometterande fakta. Det har bedömts nödvändigt att mörklägga alla minnen av det helhjärtade stöd som USA och västmakterna gav Saddams politik mellan 1979 och 1990, i synnerhet under kriget mellan Iran och Irak under åren 1980-88.
En av huvudanklagelserna mot Saddam var användandet av dödliga kemiska vapen mot 5000 kurder i Hallabjah 1988. Denna massaker var en del av ett krig som kostade 1 200000 människors liv, och dubbelt så många skadade, under vilket ”slaktaren i Bagdad” stöddes av USA och de flesta västmakter. Efter att ha erövrats av Iran, återtogs staden av irakierna som beslöt att genomföra en fruktansvärd repression mot den kurdiska befolkningen. Massakern var bara den mest spektakulära i en utrotningskampanj som döptes till ’Al Anfal (”krigsbyte”) som skördade 180 000 kurdiska offer mellan 1987 och 1988.
När Saddam initierade detta krig genom att attackera Iran, så skedde detta med helhjärtat stöd från västmakterna. Efter uppkomsten av den shiitiska islamska republiken i Iran 1979, där Ayatolla Khomeini fördömde USA som den ”Store Satan”, och där den amerikanske presidenten Carter misslyckades med att störta denna regim, tog Saddam Hussein på sig rollen som gendarm i regionen för USA och västblocket genom att förklara krig mot Iran och försvaga det genom 8 års krig. Den iranska kontraoffensiven skulle ha resulterat i seger för Teheran om inte Irak hade givits amerikanskt militärt stöd. 1987 mobiliserade västblocket, lett av USA en formidabel armada i Persiska Viken, som innehöll 250 örlogsfartyg från nästan alla stora västländer, med 35 000 man ombord, utrustade med de mest sofistikerade stridsplanen vid denna period. Genom att presentera detta under förklädnad av en ”humanitär intervention”, förstörde denna styrka en oljeplattform och flera av den iranska flottans mest avancerade fartyg. Det var tack vare detta stöd som Saddam kunde underteckna ett fredsavtal som lät honom behålla samma gränser som han påbörjat kriget med.
Långt före dessa händelser hade Saddam kommit till makten med stöd av CIA, som avrättade hans shiitiska och kurdiska rivaler, men även andra sunnimuslimska ledare inom Báathpartiet, som falskeligen anklagades för att konspirera mot honom. Han smickrades och hyllades som en stor statsman under flera år, och erkändes exempelvis som ”en stor vän till Frankrike” (och till Chirac och Chevenement i synnerhet). Det faktum att han utmärkte sig genom hela sin politiska karriär genom blodiga avrättningar och massakrer av alla slag (hängningar, halshuggningar, tortyr av motståndare, användande av kemiska vapen, slakt av den shiitiska och kurdiska befolkningen) var inget som störde någon borgerlig politiker innan det ”upptäcktes” alldeles innan Gulfkriget att Saddam var en blodtörstig och skrämmande tyrann. Man bör också hålla i minnet att Saddam lurades in i en fälla när han trodde att han hade givits grönt ljus att invadera Kuwait sommaren 1990, vilket gav USA en förvändning att starta en gigantisk militär mobilisering mot honom. På så sätt kom USA att starta det första Gulfkriget i januari 1991, och från och med nu var Saddam dömd till att vara ”samhällets fiende nr 1”. Operation Ökenstorm, som presenterades av den officiella propagandan som ett ”kliniskt krig”, ett slags videokrigsspel, skördade 500 000 liv på 42 dagar, med 106 000 luftraider där man släppte 100 000 ton bomber, där man experimenterade med hela arsenalen av mordiska vapen (napalm, klusterbomber, brandbomber…). Dess huvudsakliga mål var att visa upp USA:s förkrossande militära överlägsenhet och tvinga dess forna allierade, som nu höll på att bli potentiellt farliga imperialistiska rivaler, att ställa upp bakom USA vid en tidpunkt när den gamla blockalliansen höll på att falla sönder.
Med samma grad av machiavellism utförde USA och dess ”allierade” ytterligare operationer. Efter att ha uppmanat kurderna i norr och shiiterna i söder att resa sig mot Saddams regim, lämnade man honom med de elittrupper han behövde för att dränka dessa uppror i blod, eftersom man inte hade något intresse av att hota landets enhet. Särskilt den kurdiska befolkningen kom att drabbas av de mest fruktansvärda massakrer.
De hycklande europeiska media, till och med Sarkozy i Frankrike som har varit väldigt proamerikansk fram till nu, fördömer nu hycklande det ”dåliga valet”, ”misstaget” eller ”fuskverket” kring Saddams snabba avrättning. Det är sant att omständigheterna kring avrättningen kommer att ytterligare förvärra hatet mellan de religiösa grupperna. Den må ha tillfredsställt de mer fanatiska shiitgrupperna men inte alls sunnimuslimerna, eftersom det faktum att den ägde rum i början av Eid, en mycket viktig islamsk högtid, chockerade de flesta muslimer. Dessutom kommer nu Saddam Hussein att bli ansedd som martyr av de generationer som inte har levt under hans terrorvälde.
Men ingen av dessa borgarklasser hade något val i detta mål, eftersom man hade samma intressen som Bushadministrationen av att skynda på avrättningen för att kunna dölja och sudda ut minnet av deras hängivna medverkan i gårdagens ohyggligheter, och deras ansvar för det ökande barbari som äger rum idag.
Wim (bearbetning av en artikel i International Review 128)
Länkar
[1] https://sv.internationalism.org/tag/4/116/miljoe
[2] https://sv.internationalism.org/tag/5/143/belgien
[3] https://sv.internationalism.org/tag/7/188/klasskamp
[4] https://www.internationalism.org/swedish/ir/ir_90_soc_privat.htm
[5] https://sv.internationalism.org/tag/5/156/sverige
[6] https://sv.internationalism.org/tag/7/313/valet-i-sverige-2006
[7] https://sv.internationalism.org/tag/12/256/usas-imperialism
[8] https://web.archive.org/web/20041102023908/http:/www.vanster.nu/
[9] https://sv.internationalism.org/tag/10/244/1917-%E2%80%93-ryska-revolutionen
[10] https://sv.internationalism.org/tag/3/107/den-revolutionaera-vagen-1917-1923
[11] https://sv.internationalism.org/tag/12/269/mellanoestern
[12] https://sv.internationalism.org/tag/5/164/libanon
[13] https://sv.internationalism.org/tag/5/165/palestina
[14] https://sv.internationalism.org/tag/7/190/israel-palestina
[15] https://sv.internationalism.org/tag/5/141/europa
[16] https://sv.internationalism.org/tag/5/125/afrika
[17] https://sv.internationalism.org/tag/5/162/irak
[18] https://sv.internationalism.org/tag/7/195/krig-i-iraq