Internationella Kommunistiska Strömningen

Cajo Brendel dog vid 91 års ålder den 25 juni 2007. Han var den siste av de holländska ”rådskommunisterna”. Cajo var en god vän och kamrat i kampen, som mycket livligt försvarade sina ståndpunkter men som samtidigt var varmhjärtad och jovialisk i sitt kamratskap. När han fyllde 90 år skrev vi en artikel förra året om honom i vår publikation i Nederländerna, Wereldrevolutie nr 107. Här vill vi lite mer utförligt skriva om hans liv och våra band med honom.

Den italienska vänsterfraktionen, tillsammans med den nyligen bildade belgiska fraktionen, gav ut manifestet om händelserna i Barcelona i maj-juni 1937 som vi publicerar nedan. 70 år senare utmärker den sig för sin politiska klarhet och dess orubbliga lojalitet till internationalismen och den proletära autonomin. Även om vissa formuleringar inte längre är våra (t.ex. idén om partiet som klassen ”hjärna”), är manifestets betoning på den absoluta nödvändigheten för den kommunistiska politiska organisationen som den bästa försvararen av arbetarklassen självständighet lika giltig idag som den var då.

När det kapitalistiska attacken kom i form av Francos uppror, så skulle vare sig POUM eller CNT ens drömma och att uppmana arbetarna till att gå ut på gatorna. De organiserade delegationer för att gå till Companys för att skaffa vapen. Den 19 juli gick arbetarna ut spontant – genom att utlysa generalstrejk så bekräftade bara CNT och UGT hur tillståndet de facto var.

Sedan Companys, Giral och deras likar omedelbart ansågs vara proletariatets allierade, de som kunde ge nycklarna till vapenförråden, så var det ganska naturligt, att när arbetarna krossade armén och tog upp vapen ingen ens tänkte på att ställa frågan om att krossa staten, vilken med Companys i spetssen förblev intakt. Från och med nu försökte man sprida den utopiska idén om att det var möjligt att genomföra en revolution genom att expropriera fabriker och ta över mark utan att röra den kapitalistiska staten, inte ens dess banksystem.

Åren mellan 1930 och 1937 var en period när borgarklassen förberedde sig för krig, på efter att den revolutionära vågen 1917-23 hade brunnit ned till aska. Över hela världen var arbetarklassen besegrad, sönderslagen, infångat i kapitalismens snaror, vilken hade lyckats dra med dem från att försvara sina egna klassintressen genom att ställa upp det falska valet mellan fascism och demokrati, och tvinga in den i en nationalistisk hysteri som ofrånkomligen ledde fram till kriget.

Under de senaste månaderna har IBRP (1) publicerat artiklar i sin press om behovet av en omstöpning av de revolutionära krafterna med ett perspektiv av att skapa ett framtida internationellt kommunistiskt parti. En av dessa artiklar "Revolutionärer, internationalister inför perspektivet av krig och proletariatets situation." (2), är ett dokument som är framtaget i perioden efter förra årets krig i Kosovo (1999):

Vi vill ge några kommentarer till boken Expectativas Fallidas (Espana 1934-39) (betyder ungefär i svensk översättning "Misslyckade Perspektiv")  vilken publicerades på hösten 1999. Denna bok är en samling av olika ståndpunkter som antogs av den Rådskommunistiska strömningen i förhållande till kriget i Spanien 1936-39. Den innehåller texter av Mattick, Korsch och Wagner, med en introduktion av Cajo Brendel, en av de få kvarvarande Rådskommunistiska medlemmar som fortfarande lever.

I dessa tider då perspektivet av att avskaffa det kapitalistiska samhället och dess barbari tycks ”utom räckhåll” för de flesta arbetare, måste revolutionärer mer än någonsin insistera på långsiktigheten i sitt arbete och inte enbart låta sig fixeras av den omedelbara situationens omständigheter. Revolutionärers arbete riktar sig alltid mot framtiden och inte enbart en kamp till försvar av proletariatets omedelbara intressen. Som historien har visat, kan bara en revolution bli framgångsrik om den revolutionära organisationen, om partiet, motsvarar de uppgifter som den måste fullgöra.

Men ett parti som kan fullgöra sina uppgifter uppstår varken som en enkel proklamation eller spontant, utan är resultatet av många års uppbyggande och kamp. I detta avseende är dagens revolutionärer redan involverade i att förbereda bildandet av det framtida partiet. Det vore fatalt om revolutionärer underskattade den historiska betydelsen av sitt arbete.

Vid slutet av år 2003 bevittnade vi hur världskapitalismen tog ytterligare ett steg mot avgrunden - ett steg som togs i och med det andra kriget i Persiska viken i mars 2003

 I förhållande till den slakt som detta krig representerar, har de viktigaste grupperna i den internationella kommunistiska vänstern återigen visat att de är kapabla att svara på den borgerliga propagandan genom att anta resoluta internationalistiska ståndpunkter. Gentemot de ideologiska kampanjerna från borgarklassen som syftar till att förvirra arbetarklassen, försvarade dessa grupper marxismens ABC. Detta betyder förstås inte att dessa organisationer försvarade identiskt lika ståndpunkter. Nej, utifrån vår ståndpunkt, har ingripandet från de flesta av dem visat på stora svagheter, i synnerhet vad det gäller att förstå den fas av imperialistiska konflikter som påbörjades i och med kollapsen av Östblocket och som resulterade också i att dess rival, Västblocket, upplöstes

De internationella kommunistiska konferenserna 1976-80 Lärdomar ur arbetarrörelsens erfarenhet

För tjugofem år sedan, i maj 1980, upplöstes den cykel av internationella konferenser för den kommunistiska vänstern som initierats av PCInt, (Battaglia Communista) fyra år tidigare i total förvirring, efter att man antagit en motion om partiet som lagts fram av PCInt och CWO (Communist Workers’ Organisation). Denna motion hade som syfte att uttryckligen utesluta IKS på grund av vår så kallade ”spontanistiska” ståndpunkt i organisationsfrågan.

Lenin som filosof - Anton Pannekoek (1938)

Denna text var tidigare utgiven av Arbetarpress (Förbundet Arbetarmakts förlag) juni 1973 i en stencilerad pamflett. Denna text är inskannad och konverterad till text från denna förlaga samt korrekturläst med vissa rättningar och tillägg gjorda. Som förlaga för FAM:s översättning är troligtvis den tyska utgåvan från 1938, då översättningen verkar följa denna närmare än den engelska utgåvan som gavs ut 1948 av Paul Mattick, där Anton Pannekoek själv översatte sin skrift till engelska och därvid gjort vissa mindre tillägg och omskrivningar. Vi har endast smärre ändringar och rättelser där det uppenbart varit felaktigheter och där innebörden varit oklar. I dessa fall då utgått från den tyska utgåvan (Anton Pannekoek, Lenins als Philosoph, Europäische Verlagsanstalt Frankfurt, 1969, utgiven av Alfred Schmidt). Den tyska utgåvan publicerades ursprungligen 1938 i Band I i Bibliothek der ‘Rätekorrespondenz’ som gavs ut av GIK (Gruppe Internationaler Kommunisten) i Holland. Eftersom denna text blivit inskannad från ett dåligt stencilerat underlag kan det ha insmugit sig andra fel som vi inte upptäckt.

Här publicerar vi andra texter av maxister och den kommunistsiak vänstern som kan vara av intresse.