Demonstrationerna den 18 mars 2006 drog med sig närmare 500 000 studenter ut på gatorna, och rörelsen har fortsatt att öka i storlek: den stora frågan i förra veckan (1) – om huruvida massorna av lönearbetare skulle gå med i demonstrationerna som planerades lördagen den 18 mars – har nu besvarats konkret: i hela Frankrike har vi sett närmare en miljon människor på gatorna (2). Även städer som knappt i mannaminne har bevittnat demonstrationer har dragits med: i Pau demonstrerade 15 000; det var även en demonstration i Chalons sur Saône, i hjärtat av den franska landsbygden.
För de militanter och sympatisörer till IKS som har deltagit i rörelsen de senaste veckorna, särskilt sedan demonstrationerna den 7 mars, så har det inneburit remarkabla, spännande dagar. Vi tänker inte här gå in i en detaljerad beskrivning av händelseförloppet (det har vi inte tid med!) utan tänker lyfta fram det som för oss förefaller vara de mest signifikanta aspekterna av rörelsen.
Vissa kanske frågar sig varför en kommunistisk organisation ska involvera sig så helhjärtat – vilket IKS har gjort – i en studentrörelse. Studenterna är ju när allt kommer omkring inte en klass som sådan, inte heller är de en del av arbetarklassen. Det finns två skäl till att vi anser rörelsen så viktig:
- Först måste man förstå den distinktion som finns i Frankrike mellan vad som kallas ”Les Grandes Écoles” och universiteten. De förra är i princip reserverade för barn till den härskande klassen (3) och deras examinerade, ”les ingénieurs”, är närmast garanterade välbetalda arbeten i den franska statsapparaten eller i de stora företagen; systemet har sannerligen stora likheter med den ”Nomenklatura” som i det forna Sovjetunionen stod för kontinuiteten för den stalinistiska härskarklassen. Universiteten, å andra sidan, producerar en välutbildad arbetskraft för dagens högteknologiska industri och servicesektor. Det minimikrav som finns för att få tillträde till den armé av dåligt betalda tekniker som bemannar fabriker, laboratorier och kontor i den franska ekonomin idag är ”bac+3”(tre års universitetsstudier efter den franska studentexamen), ibland till och med ”bac+5”. Därför är den stora majoriteten av universitetsstudenterna både barn av, och framtida medlemmar av det franska proletariatet. Detta är en avgörande skillnad om man jämför med situationen under maj 1968, då bara 7% av ungdomen gick vidare till universitetsstudier (och även i jämförelse med andra europeiska länder, där en mycket mindre del av ungdomen går vidare till högre studier).
- För det andra, så är målet för studentrörelsen – att tvinga regeringen att dra tillbaka ”Contrat de Première Embauche” (CPE) vars främsta innebörd (en tvåårig provanställning under vilken en anställd kan bli avskedad utan förvarning eller förklaring från arbetsgivarens sida) – helt klart ett krav som berör hela arbetarklassen, inkluderat de massor av arbetslösa ungdomar i de miserabla förorterna vars ilska och hopplöshet exploderade i höstens upplopp. Studenterna är mycket medvetna om detta, och har hårdnackat stått emot försöken att splittra upp kampen på en terräng av ”universitetsreformer” (särskilt vad gäller den europeiska standardiserade examen LMD), och insisterat på att detta inte är en affär för studenterna utan något som gäller alla löntagare.
En enhet mellan generationerna
För de av oss ur den ”äldre generationen” som deltog i den kamp som drogs igång genom hela den industrialiserade världen genom händelserna i maj 1968, så är en av de mest remarkabla kännetecknen för rörelsen idag den totala frånvaron av en ”generationsklyfta”, som media brukade tala så mycket om. Föräldrarna till den nya generation av arbetarklassen som startade rörelsen på 1960- och 70-talen hade upplevt det fruktansvärda nederlag som kontrarevolutionen innebar, lidandet under 1930-talet, och det andra världskrigets ohyggligheter (och alla illusioner om ”demokratiernas” stora seger efter kriget). Ungdomen hade växt upp i en annan värld, och var ofta infekterade av en djup misstro mot de äldre (det mest extrema exemplet var säkert Tyskland, där slagordet ”lita inte på någon över 30” återspeglade ungdomens förakt för vad man ansåg var ett arv från nazismen hos den generation som hade överlevt kriget). Vi har inte sett något sådant idag. Tvärtom: IKS äldre militanter, som först tog upp politisk aktivitet under 1968, har blivit djupt rörda av att se ungdomar, som kunde vara deras barn (och som i vissa fall är deras barn) komma till dem för att få råd och för att få lära sig mer om vår historia och vår kamp.. Militanter i 50- och 60-årsåldern har kunnat tala på massmöten inför ungdomar, där man lyssnar uppmärksamt och applåderar (faktum är att alla ingripanden av IKS militanter har applåderats, ofta med stor entusiasm). I Toulouse blev en av våra militanter, som undervisar vid universitetet och som är känd som medlem av vår organisation hyllad med applåder vid ett massmöte med mer än 1000 studenter, som efteråt ville att han skulle ge en ”alternativ kurs” om den revolutionära rörelsens historia. I Grenoble välkomnades en annan kamrat till ett massmöte av flera ungdomar som deklarerade ”vi räknar med att du håller ett tal mot fackföreningarna” – vilket han självfallet gjorde efter bästa förmåga!
Betydelsen av denna enhet mellan generationerna, där de äldre kan bidra med vad de har lärt till den yngres dynamik, är ett grundläggande kännetecken för den nya situation som uppstått över hela världen och i hela arbetarklassen.
Idag konfronterar två generationer av obesegrade arbetare kapitalet; den äldre generationen är präglad av kampen på 1980-talet och den fruktansvärda tillbakagången under 1990-talet – men de har inte böjt sig, och dess ungdomsminnen handlar inte om kriget, utan om kampen.
En imponerande organisationsgrad
Rörelsen organiseras av massmöten (som kallas ”assemblées generales” eller AG) som röstar om strejken från ett möte till ett annat. Självfallet varierar graden och sammanhållningen av organiseringen betänkligt från ett universitet till ett annat. I flera fall styrs AG av ett självutnämnt presidium som organiserats av studentfacket (vanligtvis UNEF), som tenderar att dominera inläggen och hindra deltagandet av de som inte är organiserade. Men på andra ställen, särskilt vid Paris III Censier, som verkligen befinner sig i förgrunden av rörelsen, så är organisationsgraden och mognadsnivån hos studenterna anmärkningsvärd. Se på hur varje möte börjar: man presenterar det förslagna presidiet av tre personer, som alla berättar sitt namn, hur många år och vilken kurs man läser, samt lägger till om han eller hon är medlem i någon studentfackförening eller politisk organisation (de icke fackanslutna och icke-politiska dominerar i allmänhet); presidiet ändras varje dag, och inga beslut verkställs förrän de har accepterats av AG; dagen börjar sedan med rapporter (man börjar med rapporter från de olika arbetskommissionerna – ”Reflektion och Aktion”, press, ”Externa kontakter” etc – och går sedan över till rapporter från de delegater som har givits mandat att delta i den nationella eller regionala Koordinationerna (som har bildats för att koordinera de olika universiteten). Detta är inte det enda anmärkningsvärda med ett AG: alla har rätt att tala – även de som kommer utifrån, som inte är studenter; talarna är begränsade till tre minuter var (det är faktiskt möjligt att säga en hel del saker på tre minuter!); olika förslag läggs fram och skrivs upp på den svarta tavlan bakom presidiet, så att alla kan se. Vid slutet av mötet röstar man om alla förslag som lagts fram för mötet; i vissa fall låter presidiet någon tala ”för” eller ”mot” ett förslag, om det verkar som alla inte har förstått det.
Man bör understryka att mötets effektivitet inte bara beror på presidiet, utan den enastående mognaden hos alla deltagare: man lyssnar på varje talare, talarna själva respekterar den tidsgräns man givits. Man har även tagit upp dövspråkets tecken för applåder när man håller med en talare, för att förhindra att mötet stannas upp genom hurrarop och applåder. I Nantes fick presidiet omedelbart tyst på ett entusiastiskt stormöte med orden ”det här är ingen TV-show!”
Man kan säga, att den franska ungdomen idag, på sitt sätt och mer begränsat, inte bara är arvtagare till rörelsen i maj 1968 utan även till de polska arbetare som konfronterade den stalinistiska staten 1980.
En hälsosam instinkt
Trots det faktum att stormötena ofta styrdes av ett fackföreningsdominerat presidium, så fanns det ändå en allmän och hälsosam misstro mot varje förslag att föra över beslutanderätten från själva stormötet. Vid Paris Censier, bevittnade vi debatter om två frågor som illustrerade detta särskilt tydligt: om hur man skulle se på det mandat som givits till dess delegater till den regionala koordinationen i Île-de-France; och kring förslaget att skapa en ”koordinationsbyrå” som skulle fungera som en slags ”informationscentral” utsedd av den regionala koordinationen.
Debatten om mandatet skapade till en början en motsättning mellan anhängarna av ”fria” och ”imperativa” mandat: de förra tyckte att delegaterna i princip var fria att ta sina egna initiativ vid koordinationen, även om detta stod i motsättning till stormötets mandat; de förra ville binda delegaterna till att endast rösta enligt stormötets beslut. Vad som snabbt påvisades var att en av nackdelarna med ”imperativt mandat” var att delegaten inte kan säga något om något nytt förslag som inte tidigare har diskuterats av stormötet. Det tog inte längre än tio minuter för presidiet att på ett klart och förståeligt sätt presentera och rösta på en hybrid-lösning: ett halv-imperativt mandat, bindande när det gäller beslut som är tagna av stormötet, men som lämnar rum för delegatens initiativ när det gäller frågor som ännu inte har diskuteras av stormötet.
Förslaget om att skapa en ”koordinationsbyrå” avslogs efter en diskussion på fem minuter, eftersom det inte tjänade något till att introducera ännu en nivå av centralisering oberoende av stormötet.
Detta var inte ägnat att förvåna, eftersom båda de förslag som tenderade att flytta beslutsmakten från stormötet kom från trotskisterna i LCR (Ligue Communiste Révolutionnaire): detta är en medveten taktik från trotskisterna och facket – att tillskapa extra nivåer av ”koordination” av ”byråer” där beslutsfattande och information koncentreras, och där deras egna militanter kan ta över verktygen för information och makt. Vad gäller oss – och som allmän princip är vi motståndare till ”imperativa mandat” – så var stormötets förkastande av dessa förslag, som skulle ha flyttat beslutsrätten från dess händer något som visade på en hälsosam instinkt av misstro mot de blivande byråkraterna och politikerna.
Fackföreningsfrågan
En idé som har uppkommit mer eller mindre tydligt under rörelsen är att kravet om att dra tillbaka CPE inte bara är ett studentkrav, och att rörelsen måste söka ett aktivt stöd från lönearbetarna. Man behöver knappast påpeka att det är en stor skillnad att gå ut i strejk om man är lönearbetare eller student: även om det är sant att många studenter måste arbeta för sin försörjning, och inte kan missa ett års studier, och strejken är en allvarlig fråga, så kan inte detta jämföras med de problem som en arbetare ställs inför när det gäller att betala hyran, försörja sin familj, liksom att man inte kan strejka legalt utan att facket utlyst strejken. Studenterna är i allmänhet (förutom några få vildhjärnor, som skriker efter ”generalstrejk” vilket i den aktuella situationen är en meningslös paroll) medvetna om detta: exempelvis har man ofta föreslagit (exempelvis i demonstrationen den 18 mars) att demonstrera på helgerna så att arbetarna kan delta. Den verkliga frågan är: hur ska man få med lönearbetarna i rörelsen?
Det självklara svaret är väl att fråga fackföreningarna. Det har förekommit flera förslag på detta, vare sig det handlar om att gå till fackföreningarna på lokal eller nationell nivå. Problemet är att facket inte har visat någon som helst önskan att få med lönearbetarna i rörelsen. Det fanns över huvud taget ingen publicitet från fackföreningarnas sida, exempelvis vid demonstrationen torsdag den 16 mars, så var det först på fredagen den 17 mars som man började kalla till demonstrationen dagen därpå, den första som ägde rum en lördag med ett specifikt mål från studenternas sida, att öppna sig för lönearbetarna. Om vi inte visste vad fackföreningarna gick för – chefernas bästa vänner, när det börjar blåsa hårt – så skulle vi kalla detta skandalöst och skamligt.
Men vad ska man då göra? Om studenterna inte kan lita på facket för att få med sig lönearbetarna – vilket man verkligen inte kan – så måste man göra detta själv, genom att dela ut flygblad där arbetarna samlas (vilket i Paris innebär att man delar ut flygblad på de stora pendeltågsstationerna där tusentals människor passerar till och från jobbet varje dag). Militanter från IKS har hela tiden stött detta – och har mötts med entusiastiska bifall när man presenterat förslag och motioner inför stormöten i denna fråga.
Våldet och medias roll
Ett av de mest slående kännetecknen för rörelsen är det sätt på vilket det har rapporterats i media, både i Frankrike och utomlands, särskilt i TV som är den huvudsakliga informationskanalen för de flesta arbetare. Fram till helt nyligen – i stort sett utan undantag fram till demonstrationen den 17 mars – så har media koncentrerat sin bevakning på en sak: ockupationen av Sorbonne och de våldsamma konfrontationerna mellan gäng av unga vildhjärnor (som ingen förstår vad de kom ifrån) och CRS (kravallpolisen).
Fram till helt nyligen, så har TV inte visat något alls från massmötena, debatterna eller ens demonstrationerna: istället har vi sett massor av intervjuer med studenter som har varit emot rörelsen, konfrontationer mellan studenter och attackerna mot CRS.
Utanför Frankrike har mörkläggningen av studentrörelsen varit närmast total – förutom att man visat upp våldet.
Allt detta står i bjärt kontrast till den massiva övervakningen av upploppen i de franska förorterna förra hösten, vilka blåstes upp till så oanade proportioner att vi mottog stöd-”deklarationer” för den ”revolution” som ägde rum i Frankrike, från kamrater i det forna Sovjetunionen!
Vi vet mycket väl att media – framför allt TV-media – till sitt syfte är kontrollerade av staten, och även när man inte är det, så är dess ”självkontroll” imponerande. Det finns en gammal engelsk vers som gäller för media överallt – ”No-one can corrupt or twist, thank God, the British journalist. Given what the man would do unbribed, there is no reason to”.
Vad studenterna behöver fråga sig, är: vilket intresse har staten av att visa sådana bilder – på bekostnad av all annan information? Svaret är förstås, att det bidrar till att diskreditera rörelsen inom den stora delen av arbetarklassen, som i dag sannerligen inte är redo att ta upp en våldsam konfrontation med staten. Våldet tenderar inte bara att diskreditera rörelsen för resten av arbetarklassen, det ifrågasätter också stormötenas självständighet, eftersom det äger rum utanför dessas kontroll. Denna sista fråga – frågan om kontrollen – är en av de viktigaste: arbetarklassens klassvåld har inget att göra med det blinda våldet som de unga galenpannorna utanför Sorbonne – eller, vilket må sägas, många anarkistgrupper – står för, framför allt eftersom det utförs och kontrolleras kollektiv, av klassen som helhet. Studentrörelsen har använt fysiskt våld (exempelvis att bygga barrikader utanför universiteten för att förhindra att någon går in där); skillnaden mellan detta och konfrontationerna utanför Sorbonne är att de förra aktionerna är beslutade kollektivt och röstade för på stormötena, och ”blockerarna” har ett mandat från sina kamrater för sina aktioner. Det senare, just därför att de inte är kontrollerade av rörelsen, är naturligtvis den bästa terrängen för aktioner av trasproletariatet och polisprovokatörer, och om man ser till det sätt som detta våld har används av media så finns det all anledning att tro att polisprovokatörer har varit närvarande och piskat upp våldet.
Inför denna situation, har studenternas reaktion i allmänhet varit exemplarisk. När det tydligt framstod, att regeringen som att sätta upp ockupationen av Sorbonne som en ”fälla” för demonstrationerna, och som en provokation för rörelsen, så var reaktionen på stormötet vid Paris III Censier denna. ”Sorbonne är en symbol, det är sant. OK, om de vill ha sin symbol får de behålla den – CRS är där, desto bättre, låt dem stanna där. Låt oss inbjuda kamraterna från Sorbonne att komma till Censier för sitt stormöte. Samma inbjudan sändes från stormötet vid Jussieu.
Därutöver – trots visst försenat manövrerande av trotskisterna som försökte sätta sig över beslutet – så antog stormötet vid Censier en motion ”till stöd för de skadade studenterna, mot varje skada på byggnaderna, och i sympati för de skadade i poliserna i CRS” Den viktiga frågan i denna motion var att den absolut inte var ett stöd för polisens repression, men att den tog fasta på:
· att barnen till de lågt betalda CRS-poliserna själva drabbas av regeringens attacker (som några studenter försökte förklara för kravallpoliserna vid fredliga demonstrationer;
· att studenterna önskade distansera sig från de våldsamma ”aktioner”, som inte är till någon nytta för rörelsen.
Det är också viktigt att notera skillnaden i rapporteringen i media om demonstrationen den 18 mars i franska media och utomlands:
· I Frankrike har media fokuserat på det – triviala – våldet vid slutet av demonstrationerna, men mycket mindre än vid tidigare tillfällen; man har betonat den enorma storleken och lugnet i demonstrationerna (och de ibland påhittiga parollerna);
· Utomlands (exempelvis på Euronews, eller yahoo.com där en AP-rapport hade rubriken ”Fransk polis slår ned upplopp mot arbetsmarknadslag”, vilket är ren och skär lögn) har vi knappt sett något förutom bilder på upplopp och brända bilar.
Från detta kan vi dra en klar slutsats. De franska media som har försökt diskreditera rörelsen i arbetarklassens ögon, har nu förstått att man nu bara riskerar att diskreditera sig själv i befolkningens ögon, som vet vad som verkligen äger rum, särskilt i de arbetares ögon som demonstrerar själva, eller vars barn demonstrerar, genom att ljuga allt för öppet.
IKS den 19 mars 2006.
(1) Artikeln är skriven i mars månad, under själva rörelsen.
(2) Vi brukar ta ett medelvärde mellan de siffror som presenteras av fackföreningarna (allt för höga) och polisen (som är löjligt låga).
(3) I verkligheten är urvalet till ”les grandes écoles” inte grundat på inkomster, eftersom kostnaderna är låga (med undantag av handelshögskolor och förvaltningshögskolor). Detta gör det möjligt för särskilt begåvade barn till arbetare, eller bönder, att komma in. Men urvalet till att vinna tillträde är baserat på ett elitistiskt urvalssystem som gynnar studenter från sociala skikt med en tillräcklig ”kulturell nivå” (eller som kan stötta sina barn under deras studier så att de slipper att arbeta).
För tjugofem år sedan, i maj 1980, upplöstes den cykel av internationella konferenser för den kommunistiska vänstern som initierats av PCInt, (Battaglia Communista) fyra år tidigare i total förvirring, efter att man antagit en motion om partiet som lagts fram av PCInt och CWO (Communist Workers’ Organisation). Denna motion hade som syfte att uttryckligen utesluta IKS på grund av vår så kallade ”spontanistiska” ståndpunkt i organisationsfrågan.
Dessa konferenser hade välkomnats av IKS som ett positivt steg framåt, från den situation av fragmentering och ömsesidigt missförstånd som hade förpestat relationerna i den internationella proletära miljön. De utgör fortfarande en värdefull erfarenhet som har flera lärdomar att ge för den nya generation av revolutionärer som uppstått idag, och det är viktigt för denna nya generation att åter göra bekantskap med de debatter som ägde rum på, och runt konferenserna. Vi får inte blunda för de negativa effekter som blev följden av det sätt som konferenserna upplöstes på. En snabb titt på det miserabla tillstånd som den proletära politiska miljön befinner sig i dag, visar att vi fortfarande får leva med konsekvenserna av detta misslyckande att skapa en organiserad ram för kamratliga debatter och politiskt klargörande bland de grupper som hänför sig till den vänsterkommunistiska traditionen.
Efter IBRP:s flört med parasiterna i IKS ”interna Fraktion” (”IFICC”) och den politiska äventyraren bakom ”Circulo de Comunistas Internacionalistas” i Argentina, har relationen mellan denna organisation och IKS aldrig varit sämre. Grupperna ur den bordigistiska traditionen håller sig antingen i sitt självvalda torn av sekteristisk isolering, som man använde för att skydda sig från konferenserna i slutet av 70-talet – eller, som i fallet Le Proletaire - har de visat sig lika villiga att slicka i sig ”IFICC”:s smicker som IBRP. Hur som helst, har bordigisterna fortfarande inte hämtat sig från den traumatiska kris som man genomgick 1981 och som man dragit mycket få lärdomar ifrån, när det gäller deras mest betydelsefulla svagheter. De sista resterna av den tysk-holländska vänstern har, under tiden, lämnat detta jordeliv. All detta har ägt rum när den nya generationen av sökande element letar efter inspiration och vägledning från den organiserade kommunistiska rörelsen, när vad som står på spel aldrig har varit mer betydelsefullt.
När Battaglia tog beslutet att underminera IKS deltagande i konferenserna, påstod man att man hade ”tagit det ansvar som man rätt att förvänta sig av en seriös ledande kraft” (svar till IKS ”Adress till den proletära miljön” 1983) Genom att gå tillbaka till dessa konferensers historia, ska vi bland annat försöka visa på det ansvar som denna strömning har för uppsplittringen av den kommunistiska vänstern.
Vi kommer inte att göra någon omfattande sammanfattning av de diskussioner som ägde rum under och vid tiden runt de tre konferenserna. Läsare kan ta del av ett antal publikationer som innehåller texter och protokoll från konferenserna, även om dessa nu börjar bli fåtaliga, och vi välkomnar all hjälp med att skapa ett online-arkiv för dessa publikationer. Vårt mål här är att summera de huvudsakliga teman som animerade mötena och att undersöka de främsta förklaringarna till deras slutliga misslyckande.
Bakgrunden till de internationella konferenserna – en lång period av förskingring
Uppsplittringen av de vänsterkommunistiska grupperna var inte ett nytt fenomen 1976. Vänsterkommunisterna har sitt ursprung i vänsterfraktionerna i den Andra Internationalen, som ledde kampen mot opportunismen från slutet av 1800-talet och framåt. Denna kamp fördes i sig på ett splittrat sätt.
Därför var Rosa Luxemburgs reaktion, när Lenin initierade kampen mot den mensjevikiska degenereringen av det ryska partiet, att ställa sig på mensjevikernas sida. När Luxemburg började inse djupet av Kautskys kapitulation inför status quo, så tog det lång tid för Lenin att inse att hon hade rätt. Allt detta var en produkt av att partierna i den Andra Internationalens partier var bildade på en nationell grundval och utövade sin aktivitet på en nationell nivå; Internationalen var mer en federation av nationella partier än ett samlat världsparti. Även om den Tredje Internationalen satt som mål att övervinna dessa nationella särdrag, vägde dessa fortfarande tungt. Det är tveklöst att de vänsterkommunistiska fraktioner som började reagera mot Kominterns degenerering under tidigt 1920-tal också var påverkade av detta; än en gång svarade vänstern i stort sett på ett fragmenterat sätt på den växande opportunismen inom Komintern. Det mest tydliga och skadliga exemplet på detta var den spricka som nästa omedelbart uppstod mellan den tyska och den italienska vänstern från 1920 och framåt. Bordiga tenderade att identifiera den tyska vänstern betoning av arbetarråden med Gramscis ”fabrikskommunism”, och den tyska vänstern kunde inte se, att den ”leninistiska” italienska vänstern kunde utgöra en bundsförvant i kampen mot degenereringen av Komintern.
Kontrarevolutionen, som under slutet av 1920-talet utvecklades med full kraft, splittrade ytterligare de vänsterkommunistiska krafterna, även om den italienska Fraktionen arbetade hårdnackat för att motverka denna utveckling genom att försöka lägga grunden för en internationell diskussion och samarbete på en principiell grundval. Man öppnade därför sina spalter för debatter med de holländska internationalisterna, och dissidentgrupper som uppstått ur den ryska vänsteroppositionen, och så vidare. Denna öppna inställning, som visades av Bilan var tillsammans med de mer allmänna programmatiska framsteg som uppnåddes av Fraktionen under dess exil, det första som offrades i och med det opportunistiska bildandet av det Internationalistiska Kommunistiska Partiet (PCI/IKP) i Italien i slutet av det andra världskriget. Genom att man föll offer för en hel del nationalistisk trångsynthet, skyndade sig majoriteten av den italienska Fraktionen att hylla bildandet av det nya partiet (endast i Italien!), upplöste Fraktionen och gick med i partiet på en individuell basis. Denna omogna ansamling av flera sinsemellan heterogena krafter kom inte att förstärka den italienska vänsterkommunismens enhet utan orsakade nya splittringar. Först 1945, kom den franska Fraktionen, vars majoritet hade opponerat sig mot upplösningen av den italienska Fraktionen, att kritisera den opportunistiska grunden för det nya partiet. Den franska Fraktionen uteslöts då helt summariskt från PCI:s internationella organisation (den internationella kommunistiska vänstern) och bildade Gauche Communiste de France. 1952 kom så PCI än en gång att drabbas av en avgörande splittring mellan de två huvudflyglarna i partiet – ”Damenisterna” runt Battaglia Communista och ”Bordigisterna” runt Programma Comunista, där de senare i synnerhet utvecklade ett teoretiskt försvar för den mest rigida sekterism, där man ansåg sig vara det enda proletära partiet på planeten (vilket inte hindrade ytterligare splittringar och en samexistens mellan flera olika ”det enda” Internationelistiska Kommunistiska Partier under 1970-talet). Denna sekterism var helt klart ett pris man fick betala för kontrarevolutionen. Å ena sidan uttryckte den ett försök att hålla fast vid sina principer i en fientlig omgivning genom att resa en mur av oföränderliga formler kring svårvunna politiska ståndpunkter. Å andra sidan så förstärkte en ökande tendensen för revolutionärer att isoleras från dess klass, en cirkelanda och en sekteristisk åtskillnad från rörelsens verkliga behov.
Men efter femtiotalets mörka år, vilka var den internationella revolutionära rörelsens mörkaste period, började det sociala klimatet att förändras. Proletariatet återkom på den historiska scenen i och med strejkerna i maj 1968, en rörelse som hade en grundläggande politisk dimension., eftersom den ställde frågan om ett nytt samhälle och gav upphov till en hel rad nya grupper vars sökande efter en revolutionär koherens naturligt ledde till att man återtog den kommunistiska vänsterns traditioner. Bland de första att inse den nya periodens betydelse var kamraterna i det gamla GCF, som redan hade påbörjat en politisk aktivitet med några unga element som man träffat i Venezuela, som bildade gruppen Internacionalismo 1964. Efter händelserna 1968 kom kamrater från Internacionalismo till Europa för att ingripa i den nya proletära miljö som den massiva rörelsen hade gett upphov till. Särskilt vände man sig till kamraterna i grupperna från den gamla Italienska vänstern och uppmuntrade dem, eftersom dessa hade fördelen av en press och en strukturerad organisation, att ta initiativ till att utgöra en referenspunkt för de nya sökande elementen, genom att organisera en internationell konferens. Man möttes av ointresse, eftersom båda delarna av den Italienska vänstern inte ansåg att maj ’68 hade någon betydelse (inte heller den ”heta hösten” 1969 i Italien) förutom som ett uppsving i studentagitationen. Efter flera misslyckade försök att övertala de italienska grupperna att utföra sin uppgift (se IKS rev till Battaglia i pamfletten ”Troisième Conference des Groupes de la Gauche Comuniste, Mai 1980, Procès-verbal”), koncentrerade sig kamraterna i Internacionalismo och den nybildade gruppen Revolution Internationale att arbeta för en regruppering av de nyare element som uppstod genom klasskampens pånyttfödelse. 1968 kom två franska grupper – Cahiers du Communisme de Conseils och Organisation Conseilliste de Clermont-Ferrand att tillsammans med Révolution International att ge ut en ”ny serie” av RI, som bildade en internationell tendens med Internacionalismo och Internationalism i USA. 1972 lade Internationalism fram ett förslag om ett internationellt nätverk för korrespondens. Än en gång valde de italienska grupperna att ställa sig utanför processen, men denna gång ledde den till positiva resultat, då speciellt en rad konferenser 1973-74, som förde samman RI och några av de nya grupperna i Storbritannien, varav en, World Revolution, gick med i den internationella tendens som bildade IKS 1975 (som då bestod av 6 grupper: RI, Internationalism, WR, Internacionalismo samt Accion Proletaria i Spanien, och Rivoluzione Internazionale i Italien).
Den första konferensen: Milano 1977
Cykeln av internationella konferenser för den kommunistiska vänstern började 1976 när Battaglia slutligen klev ur sin isolering i Italien och sände ut ett förslag om ett internationellt möte till ett antal grupper över hela världen.
Listan på grupper som bjöds in var följande:
· Frankrike: Révolution Internationale, Pour Une Intervention Communiste, Union Ouvrière, Combat Communiste
· Storbritannien: Communist Workers Organisation, World Revolution
· Spanien: Fomento Obrero Revolucionario
· USA: Revolutionary Workers Group
· Japan: Japan Revolutionary Communist League, ”Revolutionary Marxist Fraction (Kakumaru-Ha)
· Sverige: Förbundet Arbetarmakt
· Portugal: Combate
I inledningen till pamfletten ”Texts and Proceedings of the International Conference organised by the Internationalist Communist Party (Battaglia Comunista) noterar man att
”ett mycket snabbt ’naturligt urval’ ägde rum i och med upplösningen av Union Ouvrière och RWG och att man avbröt relationerna med Combat Comuniste, vars politiska ståndpunkter visade sig vara oförenliga med de teman som slulle diskuteras på konferensen…Relationerna med den portugisiska gruppen avbröts efter ett möte mellan deras representant och en delegat från PCInt i Lissabon, under vilket et framstod klart att denna grupp hade fjärmat sig från den kommunistiska rörelsens grundvalar. Den japanska organisationen svarade inte på inbjudan, vilket kunde betyda att de aldrig mottog den ursprungliga ’adressen’”. Den svenska gruppen uttryckte intresse men hade inte möjlighet att delta.”
Detta var ett viktigt steg av Battaglia, en förståelse av det grundläggande behovet, inte av ”internationella kontakter” (vilket varje vänstergrupp försöker ge sken av att de har) utan av den internationalistiska plikten att överkomma uppdelningen i den världsomspännande revolutionära rörelsen, och att arbeta mot dess centralisering och slutgiltiga regruppering. IKS välkomnade varmt Battaglias initiativ som ett viktigt slag mot sekterism och uppsplittring; därutöver hade vårt beslut att delta i detta initiativ en hälsosam effekt på vårt eget politiska liv, eftersom vi inte var immuna mot tendensen att se sig själv som ”den enda” verkligt revolutionära gruppen. Efter att frågor tagits upp inom IKS om den proletära naturen hos de grupper som kom från den Italienska vänstern, följde en diskussion om vilka kriterier man kan ställa för att avgöra klassnaturen hos politiska organisationer vilket slutligen gav upphov till en resolution om proletära politska grupper som antogs vid IKS internationella kongress 1976.
Det fanns dock flera viktiga svagheter i Battaglias förslag och på den konferens som slutligen ägde rum i Milano april/maj 1977.
Det första var att Battaglias förslag saknade tydliga kriterier för deltagande. Den ursprungliga förklaring man gav för att kalla till konferenserna var något som – vilket en tillbakablick bekräftar – var ett övergående fenomen: antagandet av ”eurokommunismen” hos några av de största stalinistiska partierna i Västeuropa. Betydelsen av en diskussion om vad Battaglia kallade ”socialdemokratiseringen” av stalinistpartierna var oklar, men än mer viktigt var, att förslaget helt misslyckades med att definiera de grundläggande klasståndpunkter som skulle garantera att ett internationellt möte skulle bli en sammankomst för proletära grupper och utesluta grupper från kapitalets vänsterflygel. Oklarheter i denna fråga var inte något nytt för Battaglia, som tidigare hade sänt ut en inbjudan för ett internationellt möte med trotskisterna i Lutte Ouvrière. Denna gång innehöll listan av inbjudna också radikala vänsterister som den japanska gruppen och Combat Communiste. IKS insisterade därför på att konferensen skulle anta ett minimum av grundläggande principer som skulle utesluta vänsterister, men också de som, även om de försvarade vissa klasståndpunkter, var motståndare till idén om ett klassparti. Målet för konferensen sågs därför som en del av en långvarig process i riktning mot bildandet av ett nytt världsparti.
På samma gång kom konferenserna omedelbart att möta den sekterism som hade börjat dominera rörelsen. Till att börja med tycktes Battaglia ha bestämt att man skulle vara den enda representanten för den ”italienska” vänstern, och misslyckades med att inbjuda någon av de bordigistiska grupperna till konferensen. Detta tillvägagångssätt speglades också i det faktum att inbjudan inte var riktad till IKS som sådant (som redan hade en sektion i Italien), utan endast till vissa territoriella sektioner i IKS. För det andra såg vi det plötsliga beslutet från gruppen ”Pour Une Intervention Communiste” att inte delta, efter att man från början hade sagt att man skulle delta. I ett brev daterat den 24 april 1977, skrev man att mötet skulle bli ”en dialog mellan döva”. För det tredje, vid själva mötet, fanns det redan vissa uttryck för vad som senare skulle bli ett stort problem: misslyckandet för konferenserna att anta några gemensamma ståndpunkter över huvud taget. Vid slutet av mötet föreslog IKS ett kort dokument som slog fast vad man kommit överens om, och vad man inte var överens om i diskussionen. Detta var för mycket för Battaglia. Även om man hade ställt upp grandiosa mål för konferensen – ”ett utkast till en plattform av grundläggande ståndpunkter, för att göra det möjligt för oss att arbeta tillsammans, en internationell koordinationsbyrå” (”Third circular of the PCInt, februari 1977) – långt före det att förutsättningarna för ett sådant steg fanns för handen, fick man kalla fötter av blotta tanken på att skriva på något tillsammans med IKS, om än en så blygsam sak som en sammanfattning av vad som skilde och förenade oss i diskussionen.
Vad som till slut hände var att de enda grupper som kunde delta i mötet i Milano var Battaglia och IKS. Communist Workers Organisation i Storbritannien hade sagt att de skulle komma – vilket var ett stort steg framåt eftersom man fram till dess hade brutit relationen med IKS, och fördömde oss som ”kontrarevolutionära”, på grund av vår analys av den ryska revolutionens degenerering – men kunde inte komma på grund av praktiska skäl. Det samma gällde gruppen runt Munis i Spanien och Frankrike, FOR. Trots detta var diskussionen vittomspännande och fokuserade på en hel rad grundläggande frågor, som sammanfattades i IKS gemensamma uttalande, som noterade att:
- man var överens om att det kapitalistiska samhället befann sig i sin förfallsepok, även om det fanns olika förklaringar till orsakerna: IKS försvarade Rosa Luxemburgs teser att de grundläggande motsättningarna som tvingar in kapitalismen i sitt förfall är realiseringsproblemet (marknadens mättande, ö a) medan detta för Battaglia var sekundärt till problemet med profitkvotens fallande tendens;
- man var överens om att en ny fas av akut ekonomisk kris hade öppnats upp;
- man var inte överens om betydelsen av de klassrörelser som ägde rum i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet, vilka för IKS markerade att den kontrarevolutionen var över, medan Battaglia ansåg att kontrarevolutionen fortfarande dominerade;
- man var överens om socialistpartiernas och kommunistpartiernas kontrarevolutionära roll, men IKS kritiserade Battaglias definition av dessa organisationer som opportunistiska och reformistiska, eftersom dessa benämningar endast kan användas för proletära organisationer som är anfäktade av en borgerlig ideologi;
- man var överens om att fackföreningarna var organ för borgarklassen, men det uppstod meningsskiljaktigheter kring hur man skulle ingripa gentemot dem. Battaglia talade fortfarande om att arbeta inom fackföreningarna, vilket inbegrep att man ställde upp för val i fackföreningsbaserade ”fabrikskommissioner”. På samma gång talade man om att bilda egna ”fabriksgrupper”, vilket man kallade ”kommunistiska fabriksgrupper” eller ”kommunistiska fackföreningsgrupper”;
Frågan om fabriksgrupper var också en stor diskussionspunkt, där Battaglia såg dessa som ”transmissionsremmar” mellan parti och klass, där IKS argumenterade att sådana transmissionsremmar inte kunde existera under kapitalismens förfall eftersom det inte kan existera andra permanenta massorgan som kan ta fackföreningarnas plats;
- Denna diskussion kom att hänga ihop med stora meningsskiljaktigheter kring frågan om partiet och klassmedvetandet, där Battaglia försvarade Lenins tes om att klassmedvetandet måste tillföras arbetarklassen ”utifrån”, genom partiet. Denna fråga skulle komma att tas upp vid nästa konferens.
Dessa frågor har fortsatt att vara skiljelinjer mellan IKS och Battaglia (och IBRP) under perioden efter konferenserna (tillsammans med en helomvändning från IBRP där man har gått ifrån själva förfallsuppfattningen – se artiklar helt nyligen i International Review). Men det var inte på något sätt en dialog mellan döva. Battalgia utvecklades i fackföreningsfrågan, åtminstone i så motto att man slopade termen ”fackförening” från sina fabriksgrupper. På samma sätt kom några av IKS svar till Battaglia om klassmedvetandet vid mötet i Milano att avslöja en känslomässig ”anti-leninism” som IKS skulle komma att konfrontera i sina egna led de följande åren, särskilt i debatten med vad som skulle bli ”IKS externa fraktion” efter 1984. Kortfattad var detta en diskussion som kom att leda till ett ömsesidigt klargörande, och den var verkligen av intresse för en större politisk miljö. Konferensen kom att göra en positiv sammanfattning av sitt arbete, när man kom överens om att föra processen vidare.
Den andra konferensen: Paris 1978
Denna sammanfattning konkretiserades av det faktum att den andra konferensen utgjorde ett stort steg framåt i jämförelse med den första. Den var bättre organiserad, den byggde på klara politiska kriterier, och fler grupper deltog i den. Ett antal diskussionstexter publicerades, liksom inläggen på konferensen (se volym I och II av pamfletten ”Second Conference of the Groups of the Communist Left”, som fortfarande finns tillgänglig på engelska).
Denna gång började konferensen med ett stort antal deltagare: Battaglia Communista, IKS, CWO, Nucleo Comunista Internazionalista (Italien), För Kommunismen (Sverige) och FOR. Ytterligare tre grupper deklarerade att man stödde konferenserna, men kunde inte delta: Förbundet Arbetarmakt (FAM) från Sverige, Il Leninista från Italien och Organisation Communiste Revolutionnaire Internationaliste d’Algerie.
Mötets teman fortsatte diskussionen från den första konferensen – krisen och de ekonomiska grundvalarna för kapitalismens förfall, partiets roll. Det ägde också rum en diskussion om problemet med nationell befrielsekamp, vilket var en stötesten för många grupper från den bordigistiska traditionen. Dessa debatter var ett viktigt bidrag till en mer allmän process av klargörande. På ett sätt kom de att göra det möjligt för vissa grupper som deltog i konferenserna att se att de hade tillräckligt mycket gemensamt för att kunna närma sig varandra utan att detta ifrågasatte ramen för konferenserna. Detta gällde särskilt IKS och den svenska gruppen För Kommunismen. För det andra kom de att utgöra en ovärderlig referenspunkt för miljön som helhet – även de personer som inte tillhörde någon särskild grupp utan sökte en revolutionär koherens.
Denna gång kom dock problemet med sekterism att återigen dyka upp, i ett mycket skarpare ljus.
Till denna andra konferens inbjöds de bordigistiska grupperna, men deras svar var ett klassiskt exempel på deras vägran att engagera sig i den verkliga rörelsen, på en djupt sekteristisk attityd. Det så kallade ”florentinska” PCI (som var en splitring från den stora bordigistiska gruppen Programma 1972 och publicerar Il Partito Communista) sade att man inte ville ha något att göra med ”missionärer för förenande”. Som vi pekade på i vårt svar i ”The Second International Conference” i International Review nr 16, var ett ”förenande” inte något som stod på dagordningen på kort sikt: ”Klockan är ännu inte slagen för ett förenande i ett parti av de existerande kommunistiska grupper som existerar idag”.
Samma artikel tog också upp Programmas svar:
”Programmas (det andra PCI) svar var bara något annorlunda. Vad som framför allt utmärker det är dess plumpa ton. Artikelns rubrik, ”kampen mellan ’fottenti’ och ’fottuti’” (ordagrant kampen mellan ”knullare” och ”knullade”) visar redan vilken status som Programma ger sig själva, - vilket verkligen är svårt att uppnå för andra. Ska vi tro att Programma är så fullproppade av stalinistiska vanor att man bara kan föreställa sig en konfrontation av ståndpunkter mellan revolutionärer i termer av ”våldtäktsmän” och ”våldtagna”? För Programma är ingen diskussion möjlig bland grupper som baserar sig på kommunismens fasta grund: faktum är att det är särskilt svårt för dessa grupper. Man kan, om det kommer till kritan, marschera tillsammans med trotskister, maoister och andra i en ”fantom”-soldatkommitté; eller underteckna flygblad med dessa och andra vänsterister till ”försvar för invandrararbetare”, men man kan aldrig tänka sig en diskussion med andra kommunistiska grupper, eller ens med de talrika bordigistiska partierna. Bland dessa grupper gäller bara en maktuppvisning, och om andra grupper inte kan förstöras, så måste dess blotta existens ignoreras! Våldtäkt eller impotens, detta är det enda alternativ som Programma kan erbjuda den kommunistiska rörelsen, den enda modellen för relationer mellan dess grupper. När de inte har någon annan uppfattning, så ser de detta synsätt överallt och tillskriver det glatt andra grupper. En internationell konferens för kommunistiska grupper kan inte, i deras ögon, ha något annat syfte än att splittra upp några medlemmar i en annan grupp. Om Programma inte kommer, så är det inte på grund av bristande intresse för ”våldtäkt”, utan för att man är rädd att visa att man är impotent…för Programma kan bara diskutera med sig själv. Eftersom man är rädd att visa sin impotens i en konfrontation med andra kommunistiska grupper, så drar sig Programma tillbaka och ”tar saken i egna händer”. Detta är den enda virilitet som en sekt kan erbjuda – och dess enda sätta att tillfredsställa sig själv på”.
PCI förde också fram en annan ursäkt: IKS är ”mot partiet”. Andra vägrade delta eftersom man var mot uppfattningen om ett parti – Spartacusbond från Holland och PIC, som, vilket artikeln påpekade, föredrog att frottera sig med vänstersocialdemokrater framför ”Bordigo-Leninisterna”. Slutligen:
”Konferensen kom också att bevittna ett teatraliskt framträdande av gruppen FOR (Fomento Obrero Revolucionario från Spanien och Frankrike). Efter att ha givit sitt fulla stöd till den första konferensen i Milano, och var överens öm att komma till den andra, och bidra genom en text och i diskussionen, så drog man helt sonika tillbaka sin ståndpunkt i inledningen av konferensen, med förevändningen att man inte höll med om den första punkten på dagordningen, dvs. utvecklingen av krisen och dess perspektiv. FOR försvarar idén att kapitalismen inte befinner sig i en ekonomisk kris. Den nuvarande krisen, anser man, är bara en konjunkturell kris av det slag som kapitalismen har mött och överkommit under hela sin historia. På grund av detta öppnar den inte några nya perspektiv, särskilt leder den inte fram till något återuppsving i klasskampen. Snarare tvärtom. Å ena sidan försvarar FOR idén om en ”civilisationskris” som är helt oberoende av den ekonomiska situationen. Vi kan här se rester av modernismen och situationismen. Detta är inte tillfället att påvisa att för marxister, är det absurt att tala om förfall och kollaps av ett historiskt produktionssätt, och endast bygga detta på fenomen i överbyggnaden och kulturen, utan någon referens till den ekonomiska infrastrukturen, där man till och med går så långt att man säger att denna infrastruktur, som är grundläggande för varje samhällsformation, blomstrar och växer starkare än någonsin, detta är en idé som har mer gemensamt med Marcuses oklarheter än med Marx tänkesätt. Därför baserar FOR sin revolutionära aktivitet inte på en objektiv ekonomisk determinism utan på en subjektiv voluntarism, ett drag man har gemensamt med alla protestgrupper. Men vi måste fråga oss: var dessa förvrängningar den grundläggande orsaken till att FOR lämnade konferensen? Inte alls. Dess vägran att delta i konferensen, dess avståndstagande från debatten, är framför allt ett uttryck för en anda av ”var och en för sig” i sitt lilla kapell, vilket fortfarande genomsyrar grupperna i den kommunistiska vänstern”.(1)
Allt sammantaget var detta bevis nog för att sekterismen i sig utgjorde ett problem. Men konferensen vägrade att stödja IKS förslag om ett gemensamt uttalande för att fördöma denna attityd (även om Nucleo var positiva till det). De skäl man angav var att gruppernas attityd inte var problemet; problemet var deras politiska skiljaktigheter. Det är sant att grupper som Spartacusbond och PIC, genom att förkasta behovet av ett klassparti, gjorde det klart att man inte accepterade kriterierna. Men vad som är falskt är idén att politisk aktivitet endast innebär att man argumenterar för eller emot politiska ståndpunkter. Attityder, bakgrund, uppträdande och organisatorisk praktik hos politiska grupper och dess militanter har lika stor betydelse, och det sekteristiska förhållningssättet hamnar verkligen i denna kategori.
Vi har mött samma svar från IBRP som svar på några av IKS kriser. Enligt IBRP, utgör försöken att förstå sådana problem i termer av cirkelanda, klanbeteende, eller parasitism, endast en avledning av ”politiska” frågor, om inte en ren förvanskning av dessa. Enligt detta synsätt kan IKS organisatoriska problem förklaras genom att peka på en felaktig förståelse av den internationella situationen eller den historiska perioden; det dagliga inflytandet från borgerliga vanor och ideologi inom proletära organisationer har helt enkelt inget intresse. Men det tydligaste beviset för att IBRP är helt blinda för dessa frågor utgjordes av dess ynkliga beteende när IKS attackerades av parasiterna i ”IFICC” och den politiske äventyraren bakom ”Circulo” i Argentina. Eftersom man är oförmögen att se dessa gruppers verkliga motiv, som inte har något att göra med ett klargörande av politiska ståndpunkter, har IBRP blivit en direkt medhjälpare till deras destruktiva aktiviteter.(2) Frågor kring uppträdande är inte irrelevanta för arbetarklassens politiska liv. Tvärtom är de principfrågor, kopplade till en vital nödvändighet för varje form av organisation för arbetarklassen: förståelsen av ett gemensamt intresse som står emot borgarklassens intressen. I korthet, behovet av solidaritet – och ingen proletär organisation kan ignorera denna grundläggande nödvändighet utan att betala ett högt pris. Det samma gäller problemet med sekterism, som också är ett sätt att försvaga de band av solidaritet som ska binda samman organisationer för arbetarklassen. Genom att vägra fördöma sekterismen på den andra konferensen, slog konferenserna tillbaka själva grundvalen till varför de blivit utlysta – behovet av att gå utöver andan av var och en för sig och arbeta för en verklig enhet i den revolutionära rörelsen. Genom att man drog sig tillbaka från varje försök till gemensamma uttalanden, föll man än mer tydligt ned i den sekteristiska fallgropen.
Enligt Marx definition ser: ”Sekten ser sitt existensberättigande och sitt adelsmärke – inte i vad man har GEMENSAMT med klassrörelsen – utan i vad för ’shibboleth’ som särskiljer den från rörelsen”: (Marx till Schweitzer, 13 oktober, 1868, Selected Correspondence sid 201). Detta är en exakt beskrivning av beteendet hos allt för många grupper som deltog i de internationella konferenserna.
Den tredje konferensen i Paris 1980
Även om vi fortsatte att vara positiva angående arbetet som utförts på den andra konferensen, genom att det innebar ett markant framsteg jämfört med den första konferensen, så fanns det oroväckande tecken. Detta blev tydliga på den tredje konferensen.
De grupper som deltog var IKS, Battaglia, CWO, L´Eveil Internationaliste, Nuclei Leninisti Internazionalisti NLI (som bildats genom att Nuclei och Il leninista gått ihop) Organisation Communiste revolutionaire Internationaliste d´Algerie (även om de inte var fysisk närvarande) och Groupe Communiste Internationaliste vilka deltog som observatörer (3).
Huvudpunkterna på dagordningen var återigen den ekonomiska krisen och de perspektiv som den ställde och revolutionärernas uppgift idag. IKS ställningstagande gentemot mötet ”quelques remarques generales sur les contributions pour le 3eme Conference internationale..”som publicerades i pamfletten Troisieme conference, lyfte fram ett antal viktiga punkter som det rådde en överenskommelse runt:
- kapitalismen står inför en djupnande kris som leder systemet mot ett tredje världskrig,
- detta krig kommer att vara imperialistiskt och revolutionärerna måste bekämpa bägge sidor,
- kommunisterna måste sträva efter att bidra till den revolutionära aktionen hos sin klass, vilket är det enda alternativet till marschen mot krig,
- arbetarklassen behöver att frigöra sig från inflytandet från ”arbetar” partierna och fackföreningarna, och även här så är de revolutionära minoriteternas aktivitet av stor betydelse.
Samtidigt som texten noterar att de stora meningsskiljaktigheter på frågan om den historiska kursen med Battaglia i synnerhet, vilka förde fram att kursen gå samtidigt mot både krig och revolution och att det inte tillhörde revolutionärernas uppgifter att avgöra vilken tendens som var dominerande. IKS å den andra sidan utgår från den metod som den italienska fraktionen utvecklade på 1930 talet, argumenterade att en kurs mot krig endast kan vara resultatet av en försvagning och ett nederlag för arbetarklassen. Vilket även innebär att en klass som rör sig mot ökande konfrontationer med kapitalismen inte kan mobiliseras för krig. Alltså var det oerhört viktigt för revolutionärerna att vara så klara som möjligt på vad som var den dominerande tendensen, eftersom formen och innehållet hos deras aktivitet bestämdes av vilken slutsats de kom fram till.
Frågan om fabriksgrupper var återigen en stötesten mellan grupperna. Battaglia presenterade dessa som en väg att bygga upp ett verkligt inflytande inom arbetarklassen. Enligt IKS var detta en uppfattning som grundade sig på en nostalgi från en period med permanenta allmänna organisationer för arbetarklassen som fackföreningar. Att iden om att de små revolutionära grupper skulle kunna skapa ett så omfattande nät av inflytande och transmissionsbälten mellan klassen och partiet tydde på en överdriven bild av vad som var de verkliga möjligheterna för en revolutionär aktivitet idag. Samtidigt med detta fanns det ett gap mellan detta förhållningssätt och en förståelse av den verkliga rörelsen som kan leda till en alvarlig underskattning att den verkliga revolutionära aktiviteten. En oförmåga att förstå betydelsen att ingripa mot de verkliga organisationsformer som börjat uppstå i arbetarklassens kamp, inte bara stormöten och strejkkommitter (vilka kom att få sina mest spektakulära i utryck i storstrejken i Polen 1980, men som redan hade uppkommit under hamnarbetarstrejken i Rotterdam) utan även i de grupper och cirklar som skapats av militanta arbetare under eller efter strejkerna. I denna fråga stod IKS åsikter nära de som NLI fört fram i sin kritik av det schema med fabriksgrupper som Battaglia fört fram.
Men alla möjligheter att utveckla diskussionen kring dessa frågor omöjliggjordes genom att sekterismen segrade på konferensen.
Först så var det förkastandet av IKS förslag att göra ett gemensamt uttalande mot hotet om krig, som förvisso var en central efter den ryska invasionen av Afghanistan.
”IKS uppmanande konferensen som helhet att ta ställning i denna fråga och föreslog en resolution för diskussion och med möjlighet till ändringar om det skulle vara nödvändigt. Detta skulle slå fast revolutionärernas position i förhållande till krig.
PcInt vägrade att underteckna den och följdes av CWO och L`Eveil Internationaliste. Konferensen förblev tyst. Givet de kriterier som fanns för att delta i konferensen så hade alla grupper som var närvarande samma grundläggande uppfattning om vilken attityd som proletariatet måste inta till imperialistiska krig. Men som tystnadens representanter sade till oss ’se upp, för oss gäller det att vi inte skriver under något med vem som helst. Vi är inte opportunister’. Vi svarade dem att ’opportunism innebär att förråda principer vid första bästa tillfälle. Det som vi föreslår är inte att förråda en princip utan att slå fast en princip efter all vår förmåga. Principen om internationalism är den högsta och viktigaste principen i proletariatets kamp. Vilka skillnader som än delar de internationalistiska grupperna, är det så få grupper som försvarar den på ett konsekvent sätt. Deras konferens skulle högt och tydligt talat om kriget…
Innehållet hos denna strålande ’icke-opportunistiska’ logik är att ’om revolutionära organisationer inte kan nå fram till att bli överens om alla frågor, får de inte nämna de frågor som de är överens om och varit de under en mycket lång tid. Särdragen hos de enskilda grupperna blir viktigare än det som förenar dem. Det är sekterism. Tystnaden hos alla de tre konferenserna är den tydligaste illustrationen hur sekterismen leder till en politisk impotens.”
(“Sectarianism an inheritance from the counter-revolution that must be overcome” från International Review nr 22)
Detta problem har inte försvunnit, utan kom I blixtbelysning 1999 och 2003 genom de väldigt negativa svaren till IKS förslag om att göra gemensamma uttalanden mot krigen på Balkan och i Irak.
För det andra, debatten om partiet som abrupt bröts av på grund av att Battaglia och CWO i slutet på konferensen föreslog ett nytt kriterium som syftade till att utestänga IKS. Detta på grund av dess ståndpunkt att klart ta avstånd från iden att partiet skall ta makten under revolutionen. Kriteriet är som följer:
Det proletära partiet, en organism som är oundgänglig för det politiska ledarskapet av den revolutionära klassrörelsen och den revolutionära makten själv”
Detta innebar att avsluta diskussionen innan den ens påbörjats. Enligt Battaglia innebar detta en urvalsprocess som organiskt hade rensat ut ”spontanisterna” från konferensens led, kvar var endast de som var seriöst intresserade av att bygga det revolutionära partiet. Faktum är att alla grupper som deltog på konferensen var per definition inriktade på att bygga partiet, som ett långsiktigt mål. Endast diskussionen – kopplad till en verklig praktik av revolutionärerna – kan klargöra de mest betydelsefulla skillnaderna när det gäller partiets struktur och fungerande.
Förvisso, visar Battaglia/CWO: s kriterium att de inte har kommit fram till en klar uppfattning om partiets roll. Vid tiden för konferensen, samtidigt som de strödde högtravande fraser omkring sig om partiet som ”kapten” för klassen, brukar Battaglia normalt sett förkasta den mer ”raka” bordigistiska uppfattningen som förespråkar ”partiets diktatur”, för att istället betona behovet att partiet är självständigt från staten. Trots det hade CWO valt att polemisera mot IKS kritik av Bolsjevikernas ”substitionistiska” misstag och hävdade kategoriskt att partiet tar makten, även om detta skulle ske ”genom” sovjeterna. Så dessa grupper kunde knappast hävda att diskussionen var ”avslutad”. Men orsaken till att Battaglia som hade inlett konferenserna utan kriterier nu blev en fanatisk anhängare av de mest ”restriktiva” kriterier, var inte framförallt en strävan till klargörande utan ett uttryck för en sekteristisk strävan att bli av med IKS, som de såg som en rival som måste besegras, så att de bättre skulle kunna framställa sig som den enda polen för en internationell regruppering av revolutionärer. Detta har faktisk mer och mer blivit IBRP:s teori och praktik under 80- och 90 talet, till den grad att de helt övergivit uppfattningen om ett proletärt läger och utropat sig själva som den enda kraften som arbetar för det revolutionära partiet.
Det är viktigt att förstå att den andra sidan av sekterismen alltid är opportunism och ett vårdslöst förhållande till principer. Detta visades genom det sätt som dessa nya kriterier fördes fram, efter enskilda korridorförhandlingar med CWO och plockades till röstning endast efter att den enda andra grupp NLI som motsatt detta redan lämnat konferensen. Detta trick är inom det borgerliga parlamentet känt som ”filibustering”, och har definitivt inget att göra på ett möte mellan kommunistiska grupper.
Det brev som IKS skrev efter konferensen till Battaglia och publicerades i ”La Troisieme Conference”, visar vad som är en ansvarfull attityd mot dessa metoder.
”Om ni faktiskt ansåg att det var dags att introducera mycket mer restriktiva tillägsskriterier inför sammankallandet av en kommande konferens, hade den enda seriösa och ansvarfulla attityden som varit förenlig med en strävan efter klargörande och en kamratlig diskussion som måste vara utmärkande för revolutionära grupper, att uttryckligen föra fram frågan som skulle föras upp på dagordningen för konferensen och för texter att skrivas runt denna fråga. Men inte vid ett enda tillfälle under förberedelserna för den tredje konferensen, förde Battaglia öppet fram en sådan fråga. Det var endast efter en del korridorförhandlingar med CWO som ni släppte er lilla bomb i slutet på konferensen.
Hur kan vi förstå denna helomvändning, och ert medvetna döljande av era verkliga avsikter? För vår del har vi svårt att se något annat än en vilja undvika en grundläggande diskussion, som kunde ha förts utifrån introduktionen av tillägskriterium om partiets roll. Det var förvisso för att inleda en sådan grundläggande diskussion – även om vi ansåg att situationen inte alls var mogen för ett urval efter sådana kriterier - vi föreslog att sätta upp på dagordningen för nästa konferens ”frågan om partiet”. För att ta upp frågan om dess natur, dess funktion, relationen mellan parti och klass inom ramen för arbetarrörelsens historia, och huruvida historien bekräftat dessa uppfattningar (utkast till IKS resolution). Det är denna diskussion ni ville undvika (generade den er så mycket?) och detta visade sig tydligt vid slutet på konferensen när ni vägrade att explicit visa vad ni menade formuleringen i ert föreslagna kriterium: ’ Det proletära partiet, en organism som är oundgänglig för det politiska ledarskapet av den revolutionära klassrörelsen och den revolutionära makten själv’. För alla deltagarna på konferensen stod det klart att ert enda syfte, var inte ett klargörande i diskussionen, utan att få ’bort’’ de som ni kallar ’spontanisterna’ och i synnerhet i IKS från konferenserna.
Vad detta hala sätt att agera på visar, är ett stort förakt för alla de grupper som deltog, både de som var närvarande och de som av materiella skäl inte kunde komma. Utöver det är detta även ett förakt för hela den revolutionära miljö som såg konferenserna som en referenspunkt. Ett sådant sätt att agera på verkar tyda på att Battaglia såg konferenserna som ’SIN’ sak som kunde göra som de ville med allt efter stundens infall.
Nej kamrater, konferenserna tillhörde inte Battaglia eller ens alla de grupper som organiserade dem. Dessa konferenser tillhör proletariatet, för vilket de representerar ett steg i den svåra och mödosamma processen att komma till medvetande och gå mot revolutionen. Ingen grupp kan ta rätten efter ett korridorsnack att bestämma om liv och död för dessa på grund av en rädsla att på djupet diskutera det problem som arbetarklassen står inför.”
Den opportunism som finns i Battaglia och CWO: s förhållningssätt visade sig fullt ut i den fjärde konferens som slutligen hölls i London 1982. Inte bara var den ett organisatoriskt fiasko, med mycket färre deltagare än de tidigare konferenserna, inga dokument publicerades från konferensen. Den innebar även ett farligt överskridande av principer, eftersom den enda andra grupp som deltog var Supporters of the Unity of communist militants (SUCM) en radikal stalinistgrupp med direkta band till kurdisk nationalism, och utvecklades till vad som nu är Irans arbetarkommunistiska parti (som ibland kallas Hekmatist). Samtidigt som sekterismen hårdnar mot IKS och den proletära politiska miljön, visar man en väldigt öppen attityd mot kontrarevolutionen. Denna öppna opportunism har upprepats gång efter annan i IBRP: s försök till regruppering, som vi visade i artikeln ”IBRP an opportunist policy of regroupment thats leads to nothing but abortions” i International Review 121
Sanningens år för revolutionärerna
1970 talet hade varit år när den revolutionära rörelsen växte, när den fortfarande skördade frukterna från den första resningen av arbetarkamp i slutet på 60 talet. Men i början på 80 talet blev den politiska omgivningen allt bli svårare. Den ryska invasionen av Afghanistan och det aggressiva svaret från USA, innebar en kraftig skärpning av de interimperialistiska konflikterna och det skrämmande hotet från ett världskrig började ta form. Borgarklassens talade allt mindre om en ljusnande framtid. Istället hördes en brutal realism som till exempel genom järnladyn Thatcher i Storbritannien.
I början på årtiondet sade IKS att illusionernas år var över och att sanningens år var på väg att komma. Inför en dramatisk accelerering av den ekonomiska krisen och en kraftig ökning av krigsförberedelserna, argumenterade vi att arbetarklassen skulle tvingas att ta sin klasskamp till en högre nivå. Att det kommande årtiondet skulle vara avgörande för att bestämma det slutliga ödet för det kapitalistiska samhället. Proletariatet pådrivet av en hård verklighet lyfte verkligen sin kamp. I Polen i augusti 1980 såg vi återkomsten av den klassiska masstrejken som visade arbetarklassens förmåga att organisera sig själv på en nationell nivå. Även om denna rörelse var isolerad och slutligen krossades av en brutal repression, visade strejkerna som började i Belgien 1983 att arbetarna i centrala länderna i Västeuropa var redo att svara på de nya attackerna på deras levnadsstandard som skärpningen av den ekonomiska krisen tvingade fram. Revolutionärerna skulle få många tillfällen att ingripa i de rörelser som följde, men det var ingen ”lätt” period för kommunistisk aktivitet.
Alvaret i situationen visade sig vara för mycket för dem som inte vara beredda på det långsiktiga projekt som ett engagemang för den kommunistiska saken med nödvändighet innebär, eller för de som hade småborgerliga illusioner från de glada dagarna på 1960 talet. Samtidigt och trots betydelsen av arbetarkampen under denna tid, nådde de inte en tillräcklig nivå av politisering. Den brittiska gruvarbetarstrejken, strejken vid de italienska skolorna, de franska järnvägarna eller den danska generalstrejken.. Alla dessa rörelser och många andra visade stridbarheten hos en obesegrad arbetarklass och fortsatte att sätta käppar i hjulen för borgarklassens drift mot krig. Men de ställde inte tillräckligt tydligt perspektivet av ett framtida samhälle, och visade inte tillräckligt klart proletariatets roll som den framtida revolutionära kraften. Som ett resultat av detta, gav den inte upphov till en ny generation av revolutionära grupper och militanter.
Det övergripande resultatet av denna klassbalans skulle bli det vi kallar kapitalismens sönderfall, där ingen av de två historiska klasserna är kapabla att tydligt ställa sitt perspektiv av krig eller revolution. För den revolutionära miljön skulle ”sanningens år” skoningslöst visa alla svagheter. PCI (programma) gick igenom en förödande kris i början på 80 talet, på grund av stor svaghet i dess programmatiska rustning, i synnerhet vad det gäller frågan om nationell befrielse. IKS kris 1981 (vilken ledde till utbrytningen av Cheniertendensen) var ett högt pris vi fick betala för svagheter i vår förståelse av den organisations frågan, medan brytningen med den ”Externa fraktionen” 1985 visade att IKS fortfarande inte gjort upp de rådistiska resterna från dess tidiga år. 1985 bildades, genom en sammanslagning av Battaglia och CWO. IKS karaktäriserade detta som en opportunistisk bluff, och dess ständiga oförmåga att skapa en verkligt centraliserad internationell organisation bekräftar bara att denna beskrivning var fullständigt korrekt.
Dessa problem hade säkerligen visat sig även om de internationella konferenserna inte blivit saboterade i början på årtiondet. Men frånvaron av konferenserna innebar att den proletära miljön tvingades att konfrontera dessa problem på ett splittrat sätt. Det är nästan symboliskt att konferenserna kollapsade samtidigt med inledningen av masstrejkerna i Polen. Vilket bara underströk den internationella proletära miljöns oförmåga att tala med en röst inte bara i förhållande till kriget, utan även i förhållande till ett så öppet och inspirerande exempel på det proletära alternativet som masstrejken i Polen.
På samma sätt är de svårigheter som den proletära miljön står inför idag, inte bara ett resultat av de internationella konferensernas misslyckande, som vi just sett, utan de har djupare och vidare historiska rötter. Men det råder ingen tvekan om att frånvaron av en organisatorisk ram för politisk debatt och samarbete, har bidragit till dessa svårigheter.
Icke desto mindre med uppkomsten av ny generation av proletära grupper och individer, kommer behovet av sådan organisatorisk ram visa sig i framtiden. Ett av de första initiativen av NCI i Argentina var att föra fram förslag i denna riktning, vilket möttes med tystnad från i stort sett alla grupper inom den proletära miljön. Men sådana förslag kommer att resas igen, även om en majoritet av de ”etablerade” grupperna kommer vara allt mindre förmögna att lämna ett positivt bidrag till rörelsens utveckling. När dessa förslag börjar bära frukt, kommer de med nödvändighet att behöva bekanta sig erfarenheterna från konferenserna mellan 1976-1980.
I brevet till Battaglia i ”La Troisieme Conference” lyfte IKS de viktigaste av dessa lärdomar
”- betydelsen av dessa konferenser för den revolutionära miljön och för klassen som helhet:
- nödvändigheten av kriterier
– nödvändigheten av ta ställning
- förkasta alla förhastade slutsatser
- behovet av den ingående diskussion om de avgörande frågor som proletariatet står inför.”
Om den nya generationen kan ta till sig dessa lärdomar, har inte denna första serie av konferenser helt misslyckats med sina uppgifter.
Amos
Kort beskrivning av de grupper som tas upp i artikeln
Spartakusbond
Denna grupp var en av de sista återstående grupper från den holländska kommunistiska vänstern, den var bara blek skugga av 30 talets rådskommunism och efterkrigs spartacusbond som uttalade för behovet av ett proletärt parti.
Förbundet arbetarmakt (FAM)
En svensk grupp som var en konstig blandning av rådism och vänsterism. De definierade Sovjetunionen som ”statsbyråkratiskt” produktionssätt, och försvarade nationella befrielserörelser och arbete inom fackföreningarna. Men det fanns stora skillnader inom dess led och en del av dess medlemmar lämnade i slutet på 70 talet för att ansluta sig till IKS.
Pour Une Intervention Communiste (PIC)
Brytning från IKS i Frankrike 1974. De hävdade att IKS inte ingrep tillräckligt mycket i klasskampen. För innebar detta att de producerade en stor mängd flygblad. De utvecklades ganska snabbt mot rådism och försvann sedan.
Nucleo Communista Internazionalista
Denna grupp är en brytning från PCI (programma) på i slutet på 70 talet. I början så utvecklade de en mycket mer öppen attityd till traditionen från Bilan och den befintliga proletära miljön, en attityd som kan ses i många av dess inlägg på konferenserna. Men vid tiden för den tredje konferensen hade de regrupperats med Il Leninista för att bilda Nuclei Leninisti Internazionalisti. För att gå vidare med att bilda Organizzione Comunista Internazionalisti vilka sedermera har sjunkit ned i vänsterism. NCI ursprungliga svaghet om den nationella frågan har kommit upp till ytan igen, i och med att OCI: s ställningstagande till Serbien i kriget 1999 och till Irak i de bägge gulfkrigen.
Formento Obrero Revolucionario
En strömning som bildades av Grandizo Munis på 50 talet. Munis hade brutit med trotskismen på frågan om trotskismens försvar av Sovjetunionen och utvecklats mot den kommunistiska vänsterns ståndpunkter. Denna grupps oklarheter om den ekonomiska krisen och bortgången av den väldigt karismatiske Munis ledde till en kraftig försvagning av denna grupp som försvann i mitten på 90 talet.
L´Eveil Internationaliste
Denna uppstod i Frankrike i slutet på 70 talet efter splittring inom maoismen. På den tredje konferensen mästrade de alla de andra grupperna för svagheter, för att sakna teori och ingripande. För att kort därefter försvinna utan ett spår.
Organisation Communiste Revolutionnaire Internationaliste d´Algerie
Ibland kända som TIL efter sin tidning Travaileurs Immigres en Lutte. De stödde konferenserna men hävdade att de inte kunde delta fysiskt av säkerhetsskäl. Men faktum var att detta var en del av ett mer allmänt problem – undvikande av en konfrontation mellan politiska ståndpunkter inom den revolutionära miljön. De försvann i början på 80 talet.
Fotnoter
1.Det är intressant att notera hur FOR verkar ha vunnit en postum seger vid denna konferens. Det finns en slående likhet mellan dess idé att det kapitalistiska samhället är förfallet, men inte den kapitalistiska ekonomin, och IBRP:s nya upptäckt av en distinktion mellan det kapitalistiska produktionssättet (ej i förfall) och den kapitalistiska samhällsformationen (i förfall). Se särskilt Battagllias text ”Decadence and decomposition, products of confusion” och vårt svar på vår webbsida på franska.
2.Se särskilt ”Open letter to the militants of the IBRP” på vår webbsida.
3. GCI:s attityd gentemot konferenserna visade som vi påpekade i International Review nr 22 att de hörde hemma på ett möte mellan revolutionärer. Även om inte IKS utvecklat sin förståelse om fenomenet parasitism vid detta tillfälle, så visade GCI alla de typiska dragen hos parasitismen.. De kom till konferenserna endast för att fördöma dessa som en mystifikation och insisterade att de bara var där som observatörer, men krävde att få tala i alla frågor. Vid ett tillfälle provocerade de nästan fram ett slagsmål. Med andra ord en grupp som existerar för att sabotera för den proletära rörelsen. Vid konferensen gjorde de många deklarationer om ”revolutionär defeatism” och ”internationalism” men bara i ord inte i handling. Värdet hos dessa tomma fraser kan ställa mot deras stöd till nationalistiska gäng i Peru och El Salvador och nuvarande ståndpunkt att det finns en proletär kärna hos ”motståndsrörelsen” i Irak
Pannekoeks Lenin som filosof
- Internationalismes kritik 1948
När gruppen Gauche communiste de France (GCF) beslutade att översätta och publicera Anton Pannekoeks Lenin som filosof var inte bara pseudonymen J. Harper utan även namnet Pannekoek i praktiken okänt i Frankrike. Detta var på intet sätt ett ”franskt” fenomen. Även om Frankrike aldrig har varit känt för sin iver att publicera texter av den marxistiska arbetarrörelsen, är situationen likadan i alla länder och dess ”glömska” är inte begränsad till Pannekoek. Hela den kommunistiska vänstern, inklusive Rosa Luxemburg och hela dess teoretiska och politiska aktiviteter, all den passionerade kampen av en strömning som föddes mitt i den revolutionära kampen som följde på första världskriget – allt detta har fallit i ”glömska”. Det är svårt att förstå att det bara tog tio år av stalinistisk kontrarevolution för att utradera den revolutionära rörelsens lärdomar som var så rika, så fruktbara, från minnet hos just den generation som hade genomlevt dem.
Det är precis som om en epidemi av minnesförlust plötsligt hade drabbat miljoner arbetare som aktivt hade deltagit i dessa händelser och lämnat dem i ett tillstånd av fullständigt ointresse för allt som handlade om ett revolutionärt tänkande. Endast ett fåtal spår återstod av den revolutionära våg som hade skakat världen, representerad av ett fåtal små grupper som var spridda över världen, isolerade från varandra och därmed oförmögna att säkra en kontinuitet av teoretisk reflektion förutom i små tidskrifter med en lite spridning, ibland blev de inte ens tryckta.
Det är inte förvånande att Pannekoeks bok Lenin som filosof , som kom ut på tyska 1938 alldeles innan kriget, passerade obemärkt även i den extremt begränsade revolutionära miljön. Det var otvetydigt Internationalismes (GCF:s publikation) förtjänst, när väl stormen hade bedarrat, att vara de första att översätta och publicera den i en artikelserie i nummer 18–29 (februari till december 1947).
De hälsade Harpers bok som ”en första rangens bidrag till den revolutionära rörelsen och för proletariatets frigörelse”. Internationalisme tillade i sin introduktion (nr 18, februari 1947),
”att oavsett om man är överens eller inte med alla de slutsatser som han kommer till, kan ingen förneka detta arbetes enorma värde, skriven på ett enkelt och klart sätt och ett av de främsta teoretiska arbetena under de senaste årtiondena.”
I samma introduktion uttrycker Internationalisme sitt perspektiv när den skrev:
”Degenereringen av Kommunistiska internationalen har resulterat i en störande brist på intresse för ett teoretiskt och vetenskaligt arbete i den revolutionära miljön. Förutom tidskriften Bilan som innan kriget publicerades av den italienska fraktionen av den kommunistiska vänstern och rådskommunisternas texter, varav Harpers bok är en del, har de teoretiska ansträngningarna i den europeiska arbetarrörelsen i praktiken varit obefintliga. Och för oss är inget så skadligt för den proletära rörelsen som en teoretisk trubbighet hos dess militanter.”
Det är därför som Internationalisme, samtidigt som man hade en hög aktning av Pannekoeks bok, inte begränsade sig till att bara publicera den, utan underkastade boken en diskussion och kritik i en serie av artiklar i nr 30–33 (januari–april 1948).
Internationalisme accepterade fullt ut och var överens med Pannekoeks tes att Lenin i sin polemik mot de idealistiska tendenserna hos neo-machisterna (Bogdanov och andra) hade fallit tillbaka i argument som byggde på en borgerlig materialism (d.v.s. en mekanisk och positivistisk utgångspunkt). Men Internationalisme förkastade fullständigt de politiska slutsatserna som Pannekoek drog av detta – att bolsjevikpartiet skulle vara ett icke-proletärt parti och att oktoberrevolutionen var en borgerlig revolution.
Detta argument var grundvalen i den rådistiska analysen av bolsjevikpartiet och oktoberrevolutionen. Den skilde sig klart från den italienska vänstern, men också från KAPD, under dess tidigare år åtminstone. Rådismen uttryckte därmed en tillbakagång i förhållande till den tyska vänstern vars arvtagare de hävdar att de var. Man kan hitta samma analys med några få variationer i Socialism ou barbarie eller Socialism du conseils, hos Chaulieu, Mattick, Rubel och Korsch. Gemensamt för dem alla är att de reducerar oktoberrevolutionen till ett strikt ryskt fenomen och förlorar därmed perspektivet av dess internationella och historiska betydelse.
När de en gång nått denna punkt, återstår det bara för dem att peka på den industriella utvecklingens efterblivenhet i Ryssland och dra slutsatsen att de objektiva villkoren för en proletär revolution saknades. Rådisternas brist på en global syn på kapitalismens utveckling ledde till att de på olika omvägar intog samma ståndpunkt som mensjevikerna: de objektiva villkorens omogenhet i Ryssland och den med nödvändighet borgerliga karaktären av revolutionen.
Allt pekar på att motivet bakom Pannekoeks bok inte var att korrigera Lenins fel på den filosofiska nivån, utan i grund och botten av det politiska behovet av att bekämpa bolsjevikpartiet, som han betraktade a priori, av sin natur, som ett parti som kännetecknades av
”den halvt borgerliga, halvt proletära karaktären hos bolsjevismen och av ryska revolutionen själv.” (Paul Mattick, ”Anton Pannekoek” (1873–1960) – kapitel 10 av Merlin Press’ utgåva av Lenin as philosopher.)
”För att visa vad Lenins ’marxism’ verkligen innebar, gjorde Pannekoek en kritisk granskning av dess filosofiska grundvalar, publicerad under titeln ’Lenin som filosof’ 1938” (som ovan)
Man måste ifrågasätta giltigheten av ett sådant arbete, och här är inte Pannekoeks bevis övertygande. Att försöka härleda naturen hos en historisk händelse så betydande som oktoberrevolutionen, eller bolsjevikpartiets roll, från en filosofisk polemik – hur viktig den än må ha varit – är långt ifrån att ha etablerat något bevis på vad man påstår. Varken Lenins fel 1908, eller den stalinistiska kontrarevolutionen slutliga seger, bevisar att oktoberrevolutionen inte gjordes av proletariatet utan av en tredje klass – intelligentian (?). Genom att på ett konstgjort sätt inympa falska politiska slutsatser på korrekta teoretiska premisser, genom att etablera en simpel länk mellan orsak och verkan, faller Pannekoek i samma omarxistiska metod som han rätteligen kritiserar Lenin för.
Med klasskampens återkomst efter 1968 knyter proletariatet ihop de trådar som bröts av nära ett halvt århundrade av en segerrik kontrarevolution, och återtar vänsterns arbete som överlevde Kommunistiska internationalens skeppsbrott. Idag ges vänsterns debatter och texter åter ut och finner nya läsare. Pannekoeks Lenin som filosof – liksom många andra sådana arbeten – har publicerats och kan läsas av tusentals proletära militanter. Men för att dessa teoretiska och politiska arbeten verkligen skall bidra till det revolutionära tänkandet och aktiviteter idag, måste de studeras i en kritisk anda, som står långt ifrån den akademiska mentaliteten som efter att ha upptäckt den eller den författaren, omedelbart förvandlar honom till en ny idol och ovillkorligt försvarar allt som han skrivit.
Mot den ”neo-anti-bolsjevism” som är på mode idag bland vissa grupper och publikationer, som Pour une intervention communiste och Spartacus (nu utdöd) och som resulterar i ett utraderande av hela den socialistiska och kommunistiska rörelsen från proletariatets historia, inklusive oktoberrevolutionen, kan vi bara upprepa vad Internationalisme i sin introduktion till Pannekoeks bok skrev:
”Denna deformation av marxismen som vi har att tacka ’marxisterna’ för som är lika ivriga som de är okunniga, har sin motvikt, inte mindre okunniga, bland dem som specialiserar sig i ’anti-marxism’. Anti-marxismen har blivit kännemärket för de deklasserade, rotlösa, bittra, småborgerliga halvintellektuella. Avvisande det monstruösa ryska systemet som kom ut ur den proletära oktoberrevolutionen men avvisande också i förhållande till det hårda och otacksamma vetenskapliga arbetet, går nu dessa människor omkring i världen klädda i säck och aska, engagerade i ett ’korståg med ett kors’, letande efter nya idéer – inte att förstå utan att dyrka.”
Vad som var sant igår för marxismen, är sant idag för bolsjevismen och oktoberrevolutionen.
MC (Från International review nr 25, 1981)
(Internationalismes kritik från 1948 återpublicerades i International review nr 25, 27, 28 och 30).
Här hittar du Lenin som filosof [4] (PDF)
Under senare år påstås det att världskapitalismen har skakats av omfattande folkliga rörelser, i synnerhet i regioner som borgarklassen brukar kalla ”utvecklingsländer”.
I Sydamerika kan det förefalla som de argentinska massorna under de senaste åren har engagerat sig i folkliga rörelser mot systemet. Piquetero rörelsen har lyft fram soppkök, självförvaltade företag och kooperativ som hjälper massorna som revolterar att ”organisera” sig. I Kina, har staten officiellt under 2004 annonserat att 74 000 incidenter av masskarraktär, och många av dessa resulterade i att polisen dödade civilpersoner ( vid den senaste incidenten dödades 20 personer i byn Dongzhou i provinsen Guangdong som ligger nära Hong Kong) och de proklamerade undantagstillstånd. Sedan 1989 har de kinesiska myndigheterna investerat stora belopp för att träna och beväpna kravall polis för att de skall kunna slå ner dessa rörelser. Och de nu sedvanliga kravallerna som följer under World Trade konferenserna ägde senast rum i Hong Kong, något som kan symbolisera en värld som revolterar.
Men till denna lista måste vi lägga till ett land som befinner sig i kapitalismens centrum: Frankrike. Under flera veckor under hösten 2005 blev flera förorter till Paris och andra större franska städer arenan för de våldsammaste sociala rörelserna sedan 1968. Åtta tusen fordon förstördes, hundratals fängelse domar utfärdades, och den franska staten använde sig av oerhört stränga lagar som inte har använts sedan 1955 mot den algeriska självständighets rörelsen.
Alla dessa sociala rörelser, med dess olika orsaker och syften, har fått en mycket omfattande, ofta första sides publicering i medierna. Det är hög tid att de revolutionära marxisterna kontrasterar dessa inbillade revolutioner med den autentiska rörelsen som står för den sociala omvandlingen, något som massmedierna talar tyst om: klasskampen hos världens proletariat. (Som vi tar upp på annan plats i tidningen, skiljer sig studentrörelsen under våren 2006 i Frankrike från denna karatäristik. Genom att den tog avstånd från meningslösa våldsaktioner och istället förde en öppen politisk kam på en proletär terräng. Övers amn)
Orsak och natur hos de sociala revolterna
Den allmänna orsaken för alla dessa sociala rörelser är inte någon stor hemlighet. Världskapitalismen lider sedan en lång tid av en olöslig ekonomisk kris som berör varje del av de icke utsugande befolkningarna, en ökande fattigdom och långtids arbetslöshet som är konsekvenser av åtstramnings åtgärder hos de kapitalistiska staterna i de avancerade länderna. Armodet som följde kollapsen av hela ekonomier i Latinamerika, ruinerandet av småbönder och jordbrukare överallt i den Tredje världen, den etniska diskrimineringen som följer av en medveten härska och söndra politik av den härskande klassen och den brutala terrorn som utövas i länder som ockuperas av imperialistiska arméer.
Men det faktum att de sociala revolterna har sina gemensamma rötter i kapitalismens förtryck betyder inte att de kan utgöra en samlat svar mot detta förtryck, eller är något svar över huvud taget. Tvärtom.
Trots den stora mångfalden av sociala revolter som sker idag, kan ingen av dem ge, inte ens embryonalt, ett politiskt, ekonomiskt eller socialt alternativ till ett kapitalistiskt system som befinner sig i förfall och vars symptom de protesterar emot. Detta gäller i synnerhet de upplopp som skedde i Frankrike hösten 2005. Ilska hos de som deltog i upploppen vändes snarare inåt än gentemot orsakerna för deras misär.
”Dag efter dag har de underkastats till råa och kränkande identitetskontroller och kroppsvisiteringar, som åtföljs av rasistiska förolämpningar, det är fullkomligt logiskt för dem att se snutarna som förtryckare. Men det huvudsakliga offret för deras våld är deras egna familjer eller folk i närheten av dem, yngre bröder eller systrar som inte kan gå till skolan som vanligt, föräldrar som fått sin bil förstörd – och bara kan få ut ett patetiskt belopp från försäkringsbolagen för att deras bilar är gamla och billiga, och som nu måste åka långt för att handla eftersom de närbelägna och billigare affärerna har bränts ned.”
(IKS uttalande den 8:e november 2005:”Upploppen i de franska förorterna, gentemot desperationen kan bara klasskampen erbjuda en framtid”.)
Men också hos de revolter som på ett mindre sätt uttrycker en desperation, där våldet är riktat mot regimens väktare som förtrycker dem och, som i Kina, där revolterna tillfälligt kunde hålla tillbaka polisen, finns det inget perspektiv hos dessa rörelser som går bortom den omedelbara protesten. Medan våldet hos denna typ av sociala revolter ofta kan förefalla spektakulärt, är de med nödvändighet dåligt beväpnade och koordinerade och det utgör ingen match för den för den välbeväpnade och organiserade styrkorna hos den kapitalistiska staten.
Vad det gäller piqueteros rörelsen i Argentina eller Zapatisterna i Mexico, har sociala rörelser direkt utnyttjats av vissa fraktioner av borgarklassen, för att mobilisera befolkningen för deras lösning av den ekonomiska krisen och deras ambitioner att skapa sig en maktbas inom den borgerliga staten.
Det är då inte överraskande att borgarklassen kan uttrycka en viss tillfredsställelse angående impotensen hos dessa sociala rörelser även om de också avslöjar oförmågan hos kapitalismen att erbjuda något som helst hopp för stora delar av världens befolkning. De sociala revolterna utgör inget politiskt hot mot systemet, de ställer inga krav eller perspektiv som skulle kunna utgöra en alvarlig utmaning gentemot status quo. De kan aldrig gå utöver en nationell ram och är i allmänhet lokalt isolerade. Medan borgarklassen är orolig för en generaliserad social instabilitet, eftersom den har allt mindre manöverutrymme på den ekonomiska nivån, känner den att den kan förlita sig på sin repression för att slå ned och neutralisera de sociala revolterna. I Frankrike till exempel, är oroligheterna i förorterna en spegling av nedskärningarna i den sociala budgeten, något som har pågått under lång tid. Stora nedskärningar har gjorts vad det gäller medlen/pengarna för att renovera nedgångna hus och de kan inte ens skapa tillfälliga jobb. Antalet lärare och socialarbetare har skurits ned, också medlen till frivilligorganisationer. Upploppen har inte tvingat borgarklassen att alvarligt förändra sin åtstramningspolitik utan har istället tillåtit den att presentera tuffare ”lag och ordnings” lagar som lösningen. Det berömda uttalandet av den franske inrikesministern Nicolas Sarkozy om att rensa förorterna från ”slöddret” är belysande. Den franska borgarklassen har kunnat använda sig av upploppen för att stärka sina repressiva styrkor och förbereda sig för det framtida hotet från arbetarklassens kamp.
De sociala revolterna i Argentina den 19/20 december, 2001 blev berömda för dess massplundringar av varuhus och attackerna på regeringsbyggnader och finansiella byggnader. Men den rörelse som följde på detta kunde inte hindra en brant nedgång för levnadsstandarden hos de förtryckta massorna i Argentina, där antalet som lever under den officiella ”fattigdoms gränsen” har ökat från 24% 1999 till 40% idag. Tvärtom, det är organiseringen av dessa utarmade massor till en folklig rörelse som är kopplad till den kapitalistiska staten som idag hjälper borgarklassen att tala om en ”Argentinsk vår” och att betala sina skulder i tid till IMF (Internationella Valuta Fonden).
Åtskilliga sociala strata är offer för förfallet i det kapitalistiska systemet och reagerar våldsamt mot den terror och utarmning som detta innebär. Men sådana våldsamma protester kan aldrig ifrågasätta det kapitalistiska produktionssätet, de kan bara reagera mot dess konsekvenser.
Så länge som kapitalismen sjunker ner allt djupare ner i sin slutgiltiga fas av socialt sönderfall, är den fullständiga frånvaron av varje politiskt, socialt eller ekonomiskt perspektiv inom systemet något som verkar infektera varje tanke och agerande vilket uppmuntrar till de sociala revolternas våldsamma desperation.
Proletariatets autonomi
Vid en första anblick kan det verka orealistiskt att hävda att det är arbetarklassens kamp, en kamp som just håller på att återupptäcka sin kampvillighet och solidaritet efter förvirringen som orsakades genom kollapsen av Östblocket 1989, att det är denna som är den verkliga rörelsen för en social förändring. Men den proletära kampen, till skillnad från folkliga revolter, existerar inte bara just nu, den har en historia och en framtid.
Arbetarklassen i kamp idag, är samma arbetarklass vars revolutionära rörelse skakade världen mellan 1917 till 23, som ledde till erövrandet av den politiska makten i Ryssland, till att Första världskriget slutade, till grundandet av den Kommunistiska Internationalen och att proletariatet var nära att vinna i flera andra europeiska länder.
I slutet på 1960-talet och 70-talet, återinträde världsproletariatet på den historiska arenan efter ett halvt århundrade av kontrarevolution.
Massiva strejkrörelser till försvar för arbetarnas levnadsvillkor började i Frankrike 1968 och svepte runt hos de centrala kapitalistiska staterna. Borgarklassen var tvungen att anpassa sin politiska strategi gentemot detta hot och de gjorde det genom att sätta vänstern i regeringsställning i många länder. I några länder tog sig rörelsen närmast upprorsliknande former, som i Cordoba i Argentina 1969. I Polen 1980 nådde rörelsen ett avgörande skede. Arbetarklassen bröt ned dess lokala uppsplittring och förenade sig genom massmöten och strejkkommitéer. Det var endast efter ett år av sabotage från fackföreningen Solidarnosc som den polska borgarklassen, som fick mycket starkt stöd från regeringarna i Väst, som de kände sig starka nog att deklarera ett undantagstillstånd som slutgiltigen krossade rörelsen. Men den internationella klasskampen fortsatte, särskilt i Storbritannien med den ett år långa gruvstrejken 1984-85.
Trots de olika bakslag som arbetarklassen har erfarit, har arbetarklassen inte blivit besegrad på ett grundläggande sätt under de sista 35 åren, till skillnad från på 1920 och 30-talen. Vägen är fortfarande öppen för uttryck för proletariatets revolutionära natur och karaktäristik.
Arbetarklassen är revolutionär i ordets rätta betydelse eftersom dess intressen motsvarar ett helt nytt produktionssätt. Den har ett objektivt intresse av att reorientera produktionen bort från utsugningen av dess arbete och för tillfredsställandet av alla mänskliga behov i ett kommunistiskt samhälle. Och det har i dess händer – men inte i dess lagliga ägo – alla de produktionsmedel för att göra detta möjligt. Dessa produktionsmedel, som alla är beroende av varandra på en global nivå, betyder att arbetarklassen är en verkligt internationell klass utan några som helst konkurrerande eller motsägande intressen, medan alla andra skikt och strata, grupper eller klasser som lider av kapitalismen bär på oöverskridliga motsättningar.
Även om den defensiva kamp som arbetarklassen idag gör för att försöka skydda sin magra levnadsstandard är isolerad och splittrad av fackföreningarna, och därför mycket mindre spektakulär än de sociala revolterna, är de dock i kontrast till de sociala revolterna, början på ett offensivt angrepp på det kapitalistiska systemet. Detta visas till exempel i solidaritets strejken som ägde rum på Heathrow flygplatsen i London i augusti 2005, strejkvågorna i Argentina samma sommar och tunnelbanestrejken i New York i vintern 2005-06.
Det är på grund av dessa underliggande skäl som arbetarklassen under de senaste 150 åren har kunnat utveckla ett revolutionärt politiskt alternativ till det kapitalistiska styret. Det socialistiska alternativet ställer med nödvändighet arbetarklassen mot den kapitalistiska lagstiftningen som försvarar utsugningen med dess armada av väpnade och juridiska styrkor. På så sätt är arbetarklassens våld, till skillnad från de desperata yttringarna från andra förtryckta skikt, en barnmorska till tillblivandet av ett nytt samhälle.
Idag tycks den kamp som arbetarklassen för marginell, om man få döma av massmedierna, i förhållande till annan kamp som förs av andra skikt
I detta samanhang är det oerhört viktigt för revolutionärerna att försvara proletariatets grundläggande roll och dess nödvändiga autonomi inte bara gentemot de delar av borgarklassen som påstår att de försvarar arbetarklassen, som vänsterpartier och fackföreningarna, utan också gentemot desperata revolter från olika förtryckta skikt och grupper inom kapitalismen.
Borgarklassen, vars intelligentaste representanter är väl medvetna om det latenta hot som proletariatet innebär, är därför speciellt angelägna att publicera/skriva så mycket som möjligt angående sociala revolter och minimera eller helt ignorera, när det kan, proletariatets genuina rörelser och aktioner.
Genom att identifiera de sociala revolternas våldsamma kaos med alla andra uttryck för det sociala sönderfallet i samhället, hoppas borgarklassen att det skall kunna smutskasta varje motstånd mot dess herravälde, i synnerhet proletariatets klasskamp.
Genom att de presenterar de sociala revolterna som det viktigaste uttrycket för en opposition mot det kapitalistiska samhället, hoppas borgarklassen att den skall kunna övertyga många proletärer, i synnerhet ungdomarna, att de skall uppfatta denna på förhand dömda kamp som det enda sättet att kämpa. Och genom att på ett detaljerat sätt visa på det uppenbara och oundvikliga misslyckandet för denna typ av revolter, försöker borgarklassen att demoralisera, lugna ner och splittra upp hotet från en proletär enhet, en enhet som i synnerhet innebär en solidaritet mellan de yngre och äldre generationerna av arbetarklassen.
Denna taktik gentemot arbetarklassen hade en del framgång, i synnerhet hos unga, långtids arbetslösa och hos etniska minoriteter inom arbetarklassen. Ett flertal av dessa dogs med i de franska upploppen. I Argentina, har piquetero rörelsen lyckats med att ”organisera” de arbetslösa bakom staten och splittra upp strejkrörelsen som ägde rum i Argentina 2005 i liknande återvändsgränder.
Borgarklassens vänster och i synnerhet dess extrem vänster, har en speciell roll att fylla genom att försöka demoralisera arbetarklassen på detta sätt och använda det som kanonmat för kampanjer som hävdar att det finns ett alternativt sätt att hantera den kapitalistiska regimen.
Tyvärr finns det också en del styrkor inom den kommunistiska vänstern, även om de kunde uppfatta ”begränsningar” hos de sociala revolterna, men har misslyckats med att motstå frestelsen att se något positivt hos dem. Internationella Byrån för det Revolutionära Partiet (IBRP) till exempel, har redan blivit förförd av de interklassistiska rörelserna i Argentina 2001, och i Bolivia strax efter, och såg i dem verkliga eller potentiella uttryck för arbetarklassen. I dess uttalande om de franska upploppen, ser IBRP, trots dess kritik angående rörelsen, möjligheten av att vända denna typ av sociala rörelser till en genuin klassrörelse genom det revolutionära partiets agerande. Den andra gruppen som hävdar sitt ursprung i den italienska vänstern, och som kallar sig självt det ”Internationella Kommunistiska Partiet”, sjunger också hyllnings sånger på ett liknande sätt.
Naturligtvis kan man alltid fantisera om existensen av klasspartiet idag och de mirakel det skulle kunna uträtta, det finns ett ryskt ordspråk som säger så har, ”om det inte finns någon vodka, låt oss tala om vodka”. Men idag existerar inte ännu det revolutionära partiet just eftersom arbetarklassen fortfarande måste utveckla sitt politiska oberoende och autonomi gentemot alla andra sociala krafter i det kapitalistiska samhället. Villkoren för arbetarklassen att skapa sitt eget revolutionära parti består inte i desperata sociala explosioner, utan sker på grundvalen av utvecklandet av proletariatets klassidentitet, i synnerhet genom utvecklandet och spridningen av dess kamp, och genom revolutionärernas ingripande. När vi befinner oss i en sådan situation, då kommer det vara möjligt för proletariatet, med dess politiska parti, att få med sig på sin sida missnöjet från alla de andra förtryckta skikten i samhället, men bara på grundval av att dessa skikt erkänner och förstår arbetarklassens ledande och särskilda roll och betydelse.
Idag är revolutionärernas uppgift att insistera på nödvändigheten att skapa proletariatets politiska autonomi, inte att hjälpa borgarklassen med att dölja detta genom att prata om storheten hos det revolutionära partiet.
Como (20 december 2005)
Från International Review 124.
När vi läser Harpers bok om Lenins filosofi, är det helt klart att vi har framför oss en seriös och djup studie av Lenins filosofiska arbete, med en klar framställning av en materialistisk dialektik som Harper jämför med Lenins filosofiska begrepp.
För Harper ställs problemet på följande sätt: istället för att separera Lenins uppfattning om världen från hans politiska aktivitet, var det bästa sättet att förstå vad denna revolutionär försökte göra att förstå de dialektiska rötterna för denna aktivitet. För Harper är det arbete som bäst karakteriserar Lenins tankar Materialism och empiriokritisism. I denna bok startar Lenin en attack på den tydliga idealismen som antogs av en del av den ryska intelligentian som influerades av Machs filosofiska begrepp. Hans syfte är att ge nytt liv till en marxism som led av all slags revisionism, inte bara av Bernstein utan också av Mach.
Harper introducerar problemet med en djup och insiktsfull analys av dialektiken hos Marx och Dietzgen. Dessutom gör Harper en långt utvecklad distinktion mellan Marx i sina första filosofiska studier och en Marx som hade mognat med klasskampen och frigjort sig från den borgerliga ideologin. Denna distinktion gör det möjligt för honom att tydligt visa på motsättningen mellan den borgerliga materialismen under kapitalismens blomstringsperiod – tydligast uttryckt i naturvetenskaperna – och den revolutionära materialismen som kom till uttryck i vetenskapen om den sociala utvecklingen. Harper anstränger sig för att förkasta vissa uppfattningar som förs fram av Lenin, som enligt hans mening var mindre angelägen att bemöta ”Machistiska” idéer, än att använda dem i polemiken för att stärka enheten i det ryska socialdemokratiska partiet.
Men även om Harpers arbete är intressant för sin studie av dialektiken och för dess behandling av hur Lenin korrigerar Machs idéer, är den intressantaste delen – just därför att den har de viktigaste konsekvenserna – utan tvekan analysen av ursprunget till Lenins materialism, och dess inflytande på hans aktiviteter i den internationella socialistiska diskussionen och under 1917 års revolution i Ryssland.
Den första delen av kritiken börjar med en studie av Lenins filosofiska anfäder, från Holbach, via vissa franska materialister som Lammetrie fram till Avenarius. Hela problemet centreras runt kunskapsteorin. Inte ens Plekhanov undgår anklagelser om borgerlig materialism. Allt detta kom att bli ett kraftfullt handikapp för det sociala tänkandet för hela den ryska marxismen, med Lenin som dess frontfigur.
Borgarklassen betraktar kunskap som ett rent receptivt fenomen (enligt Harper delade också Engels denna uppfattning). För dem innebär kunskap en uppfattning av den yttre världens sinnesförnimmelser – som om vi inte var annat än en spegel som mer eller mindre troget reflekterade den yttre världen. Från detta kan vi förstå varför naturvetenskaperna var den borgerliga världens stridshäst. I dess första uttryck grundades fysiken, kemin och biologin mer på ett försök att kodifiera den externa världens fenomen än en ansträngning att tolka och förstå verkligheten. Naturen tycktes som en stor bok och syftet var att översätta de naturliga manifestationerna till förståeliga tecken. Allting tycktes vara ordnat, rationellt och inget undantag från detta synsätt kunde tolereras på annat sätt än som ett uttryck för brister i vår uppfattningsförmåga. För att sammanfatta: vetenskapen blev som ett fotografi av en värld vars lagar alltid var desamma, oberoende av tid och rum, men beroende av varje lag tagen var och en för sig.
Det naturliga objektet för dessa första vetenskapliga ansträngningar var det som var yttre i förhållande till människan. Dessa val uttrycker det faktum att det var enklare att fånga den yttre sinnevärlden än den mer förvirrande mänskliga världen vars lagar undflyr de enkla ekvationerna inom naturvetenskaperna. Men vi måste här se till den uppåtstigande borgarklassens behov av att snabbt och empiriskt få grepp om det som är externt i förhållande till sig själv och som kunde användas för utveckling av produktionens sociala krafter. Snabbt därför att grundvalen för deras socio-ekonomiska system ännu inte var speciellt solitt, empiriskt därför att kapitalismen var mer intresserad av resultaten och slutsatserna än av vägen som det tog att nå dem.
Naturvetenskapen som utvecklades inom den borgerliga materialismens ram kom att påverka studiet av andra fenomen och gav upphov till humanvetenskaper som historia, psykologi och sociologi, där samma kunskapsmetoder tillämpades.
Det första objektet för mänsklig kunskap som upptog människors tankar var religionen, som för första gången studerades som ett historiskt fenomen och inte som ett filosofiskt problem. Detta uttryckte också behovet hos en ung borgarklass att frigöra sig från religiösa fixeringar som förkastade det kapitalistiska systemets naturliga rationalitet. Detta uttrycktes sig i blomstrandet av en rad borgerliga tänkare som Renan, Strauss, Feuerbach, etc. Men det som eftersöktes var alltid en metodmässig dissektion: det fanns inga försök att kritisera en ideologisk företeelse som religionen utifrån en social grundval, utan snarare försök att förstå dess mänskliga grundvalar, genom att reducera undersökningen till den naturvetenskapliga nivån, till att göra en fotografisk studie av antika dokument och de förändringar som de genomgått genom århundradena. Slutligen normaliserade den borgerliga materialismen det nuvarande tillståndet, fixerade allt i ett evigt och oföränderligt tillstånd. Den såg naturen som en oändlig repetition av rationella orsaker. Den borgerliga människan reducerade således naturen till en strävan mot ett bevarande och oföränderligt tillstånd. Hon upplevde att hon behärskade naturen i en viss utsträckning, men hon kunde inte se att just verktygen för detta herravälde var i en process av att frigöra sig själva från människan och att vända sig emot henne. Den borgerliga materialismen var ett progressivt steg i utvecklingen av den mänskliga kunskapen. Den blev konservativ – upp till den punkt att förkastas av borgarklassen själv – när det kapitalistiska systemet i uppnåendet av sin höjdpunkt, redan uttryckte dess annalkande undergång.
Detta sätt att tänka finns fortfarande i Marx tidiga arbeten, men Harper ser öppningen av den väg som leder Marx till den revolutionära materialismen i de arbetande massornas medvetandeutveckling i förhållande till de första större motsättningarna i det kapitalistiska systemet.
Revolutionär materialism, insisterar Harper, är inte en produkt av rent tänkande. Den borgerliga materialismen växte fram i en specifik socio-ekonomisk miljö, och den revolutionära materialismen krävde också en specifik socio-ekonomisk miljö. Marx blev medveten om att tillvaron var en process av ständig förändring. Men där borgarklassen bara såg rationalism, upprepningen av orsak och verkan, såg Marx utvecklingen av den socio-ekonomiska miljön som ett nytt element att föra in i kunskapens fält. För honom var medvetandet inte ett fotografi av den externa världen. Hans materialism fick liv av alla de naturliga faktorerna, och i första hand av människan själv.
Borgarklassen kunde förkasta människans del i kunskapen, därför att till en början tycktes dess system fungera som astronomins lagar, med en exakt regelbundenhet. Dess ekonomiska system hade ingen plats för människan inom det.
Omkring mitten av 1800-talet gjorde sig systemets likgiltighet gentemot människan sig till känna i sociala relationer. Revolutionärt medvetande började mogna och det blev klart att kunskap inte vare en spegel av den externa världen, som den borgerliga materialismens hävdade: människan fick kunskap om världen, inte som enbart som en receptiv faktor, utan även som en aktiv och modifierande faktor.
För Marx var därför kunskap en produkt av den externa världens förnimmelser och människans idéer och agerande, själv en faktor och motor för kunskap.
Vetenskapen om den sociala utvecklingen hade blivit född och eliminerade de gamla humanvetenskaperna samt uttryckte ett tydligt upplevt steg framåt. Naturvetenskapen bröts själv ut ur sina begräsningar. 1800-talets borgerliga vetenskap kollapsade på grund av sin egen blindhet.
Det är detta misslyckande att förstå praxis roll i kunskapen som ger Lenins arbeten dess ideologiska karaktär. Som vi har sagt, Harper undersöker Lenins filosofiska källor och tillskriver dem ett avgörande inflytande på Lenins politiska aktivitet.
Socialt vara bestämmer medvetande. Lenin kom från en efterbliven social miljö. Feodalismen härskade fortfarande och borgarklassen var svag och saknande revolutionär kapacitet. Kapitalismens utvecklades i Ryssland vid en tidpunkt då den mogna borgarklassen i väst redan var på tillbakagång. Ryssland blev ett kapitalistiskt land, inte på grund av att den nationella borgarklassen motsatte sig tsarens feodala absolutism, utan tack vare utländskt kapital, som dominerade hela den ryska kapitalistiska strukturen.
På grund av att den borgerliga materialismen fastnade i utvecklingen av den kapitalistiska ekonomin och dess motsättningar, tvangs den ryska intelligentian att vända sig till den revolutionära materialismen mot feodalismen, inte mot kapitalismen som inte utgjorde en effektiv kraft. Lenin var en del av denna intelligentia som – förlitande sig på den enda revolutionära klassen, proletariatet – syftade till att genomföra den försenade kapitalistiska omvandlingen av det feodala Ryssland.
Detta är hur Harper tolkar fakta.
Harper ser ryska revolutionen som ett uttryck för den objektiva mognaden hos arbetarklassen, men för honom hade den ett borgerligt politiskt innehåll. För Harper uttrycktes detta borgerliga politiska innehåll av Lenin, vars medvetande var format av de omedelbara uppgifterna i Ryssland, ett land vars socio-ekonomiska struktur framträdde som en koloni med en icke-existerande nationell borgarklass. De enda avgörande krafterna var arbetarklassen och absolutismen.
Proletariatet var därför tvunget att uttrycka sig självt i ett sammanhang av denna efterblivenhet, och för Harper uttryckte sig denna situation i Lenins borgerligt materialistiska ideologi.
Detta är vad Harper har att säga om Lenin och den ryska revolutionen:
”Denna materialistiska filosofi var just den rätta läran för den nya ryska intelligentians massor, som fulla av entusiasm för naturvetenskapen och tekniken skönjde basen för en av dem ledd produktion – med de ännu religiösa gamla bönderna som enda motstånd” (Lenin som filosof, VIII. Den ryska revolutionen, sista stycket)
Harpers metod i Lenin som filosof såväl som hans sätt att tolka kunskapsproblemet, hör till bland de främsta marxistiska arbetena. Hans politiska slutsatser leder dock till sådana oklarheter att han tvingar oss att undersöka dem mer noggrant för att separera hans formuleringar i fråga om kunskapsproblemet från hans politiska slutsatser, som för oss tycks helt felaktiga och klart under nivån för resten av arbetet.
Harper skriver att:
”Materialismen har behärskat den borgerliga klassens världsåskådningar bara för en kort tid.” (Ibid, III Den borgerliga materialismen)
Detta leder honom fram till att säga, efter att ha visat att Lenins filosofi i Materialism och empiriokritisism i det stora hela är borgerlig materialism – att den bolsjevikiska oktoberrevolutionen 1917 var:
”en borgerlig revolution … som stöder sig på arbetarna.” (Ibid, VIII. Den ryska revolutionen)
Här fastnar Harper i sin egen dialektik och han misslyckas med att svara på den avgörande frågan: hur kunde det ske en borgerlig revolution, som skapade sin egen ideologi – en ideologi som i den borgerligt revolutionära perioden var materialistisk – vid en tidpunkt då kapitalismen höll på att kastas in i sin mest akuta kris någonsin? Krisen 1914–1920 tycks inte bekymra Harper det minsta.
Återigen: hur kunde det, vid just det tillfället, ske en borgerlig revolution som drevs fram av de mest framstående och medvetna arbetare och soldater i Ryssland, och som åtnjöt en solidaritet från arbetare och soldater från hela världen – och framförallt från det land där kapitalismen var mest utvecklad – Tyskland? Hur kunde det vara fallet, vid just detta tillfälle, att denna kom från marxister, de djupaste dialektikerna, de bästa socialistiska teoretikerna, försvararna av den materialistiska historieuppfattningen, liksom från, om inte bättre än, Lenin själv.
Hur kunde det komma sig att det var precis sådana som Plechanov och Kautsky som befann sig på borgarklassens sida mot de revolutionära arbetarna och soldaterna i hela världen, och speciellt mot Lenin och bolsjevikerna?
Harper ställer sig inte ens dessa frågor, så hur skall han kunna svara på dem? Men vad som är så förvånande är just precis det faktum att han inte ställer dessa frågor.
Dessutom innehåller Harpers översikt över den filosofiska utvecklingen, om än i allmänhet korrekt, vissa påståenden som ställer det i en annan dager. Harper tenderar att se de som att det bland marxistiska teoretiker funnits två fundamentalt olika angreppssätt till kunskapsproblemet. Denna uppdelning – som han även ser i Marx liv och arbete – är något förenklad och schematisk. Harper ser två perioder i Marx arbeten:
1. Innan 1848, Marx som den progressive borgerliga materialisten: ”religionen är … folkets opium”, en fras som senare tas upp av Lenin, och en som vare sig Stalin eller den ryska borgarklassen sett det nödvändigt att avlägsna från partipropagandans officiella monument.
2. Därefter Marx som den revolutionära dialektikern och materialisten: attacken mot Feuerbach, Kommunistiska manifestet , etc. ”Varat bestämmer medvetandet”.
För Harper är det ingen tillfällighet att Lenins arbete (Materialism och empiriokritisism) väsentligen är ett exempel på marxismens första fas. Genom att utgå från idén att Lenins ideologi var bestämd av den historiska utvecklingen i vilken han deltog, argumenterar Harper för att den underliggande naturen hos denna rörelse avslöjas av det faktum att Lenins ideologi är en variant av borgerlig materialism (Harper beaktar här bara Materialism och empiriokritisism).
Detta leder Harper till slutsatsen att Materialism och empiriokritisism nu är den nya bibeln för den ryska intelligentian, teknikerna, etc. – för representanterna för den nya kapitalistiska klassen. Ur denna synvinkel är den ryska revolutionen, och bolsjevikerna i synnerhet, en förelöpare till en mer generell revolutionär utveckling: utvecklingen av kapitalismen till statskapitalism, den revolutionära mutationen av den liberala borgarklassen in i den byråkratiska statliga borgarklassen, av vilken stalinismen är det mest fulländande uttrycket.
Harpers idé är att denna klass, som överallt ser Materialism och empiriokritisism som sin bibel (Stalin och hans vänner fortsätter att försvara denna bok), använder proletariatet som grundvalen för sin statskapitalistiska revolution. Detta är skälet till varför denna nya klass tvingar förlita sig på marxistisk teori.
Syftet med denna förklaring är därför att bevisa att denna första form av marxism direkt leder till Stalin över Lenin. Vi har redan hört allt detta från vissa anarkister, även om de tillämpar det på marxismen i allmänhet. Stalin är med andra ord det logiska resultatet av marxismen – dvs. en anarkistisk logik!
Detta angreppssätt försöker också visa att en ny revolutionär kapitalistklass, som baserar sig på proletariatet, har uppstått i historien vid precis det ögonblick som kapitalismen själv har gått in i sin permanenta kris, på grund av hyperutvecklingen av produktivkrafterna inom ramen för ett samhälle som är baserat på exploateringen av mänskligt arbete (mervärde).
Dessa två idéer, som Harper introducerar i Lenin som filosof innan kriget mellan 1939–1945, har framförts av andra vilka har kommit från andra sociala och politiska bakgrunder. De blev väldigt populära efter kriget. Den första idén försvaras av många anarkister; den andra av en mängd reaktionära skribenter som James Burnham.
Det är inte förvånande att anarkisterna skulle föra fram sådana mekanistiska och schematiska uppfattningar, som hävdar att marxismen är källan till stalinismens och den ”statskapitalistiska ideologin”, eller den nya ”styrande klassen”. De har aldrig närmat sig filosofins problem på det sätt som revolutionärer har gjort det: för dem härstammar Marx och Lenin från August Comte, och alla marxistiska strömningar, utan undantag, läggs i samma säck som den ”bolsjevik-stalinistiska ideologin”. Samtidigt är anarkisternas version av filosofiskt tänkande att ta upp det senaste modet inom idealismen, från nietzschianism till existentialism, från Tolstoj till Sarte.
Harpers tes är att Lenins Materialism och empiriokritisism, som en filosofisk undersökning av kunskapsproblemet, inte går längre än tolkningsmetoder som är typiska för den mekanistiska borgerliga materialismen. Men att från detta dra slutsatsen att bolsjevikerna, bolsjevismen och den ryska revolutionen inte kunde gå längre än den borgerliga revolutionens stadium, betyder att Harper till slut hamnar i samma position som anarkisterna och borgare som Burnham. Dessutom, står denna slutsats i motsättning till Harpers ståndpunkt vilken är delvis korrekt:
”Materialismen har behärskat den borgerliga klassens världsåskådningar bara för en kort tid. Endast så länge denna klass kunde tro på den borgerliga samhällsordningens förträfflighet, att den med sin privategendom, sin personliga frihet och sin fria konkurrens kunde lösa livets praktiska problem för var och en genom utveckling av produktionen under vetenskapens och teknikens ändlösa framsteg, endast så länge de kunde tro på att alla teoretiska problem kunde lösas med hjälp av naturvetenskapen, endast så länge hade den inget behov av några övernaturliga, andliga makter. När det stod klart att kapitalismen inte kunde lösa massornas existensfråga – vilket proletariatets uppblossande klasskamp visade med all önskvärd tydlighet – försvann världens förtröstansfulla materialistiska åskådning. Världen syntes nu full av osäkerhet och olösliga motsättningar, full av ohyggliga hotande makter.” (Lenin som filosof, III. Den borgerliga materialismen)
Vi kommer att komma tillbaka till dessa problem på ett mer djupgående sätt, men just nu tvingas vi, utan att vilja hamna i en steril polemik, att notera den olösliga motsättningen som Harper själv hamnar i – å ena sidan genom att attackera ett sådant komplext problem på ett så förenklat sätt, och å andra sidan med avseende på de slutsatser som han kommer fram till om bolsjevism och stalinism.
Än en gång frågar vi: hur, enligt Harpers tes att borgarklassen blev idealistisk när den proletära klasskampen uppträdde på scenen, kan man förklara det faktum att en materialistisk strömning just precis vid det tillfälle som klasskampen nådde sina ditintills ej tidigare sedda höjder, skulle födas inom borgarklassen och ge upphov till en ny borgerlig härskande klass? Harper härleder ur Lenins filosofi uppkomsten av en borgerlig materialistisk strömning samtidigt som borgarklassen skulle ha blivit absolut idealistisk. Och om, enligt Harper, Lenin ”var tvungen att vara materialist för att mobilisera arbetarna runt honom”, kan vi ställa följande fråga: vare sig det var arbetarna som antog Lenins ideologi, eller Lenin som anpassade sig till klasskampens behov, presenterar Harper för oss följande förvånande motsättning: antingen följde proletariatet en borgerlig strömning, eller så avsöndrade arbetarklassens rörelse en borgerlig ideologi.
Men i båda fallen, uppträder inte proletariatet på scenen med sin egen världsbild. Det är en konstig version av marxistisk materialism som kan leda oss till en sådan slutsats: proletariatet sätter igång en självständig aktion men producerar en borgerlig ideologi. Men detta är exakt vart Harpers tes leder oss.
Dessutom är det inte helt korrekt att påstå att vid ett visst stadium var borgarklassen fullständigt materialistisk och vid ett annat tillfälle fullständigt idealistisk. Vid 1789 års borgerliga revolution i Frankrike, ersatte kulten av Rationaliteten kulten av Gud, och detta var typiskt för dess dubbla karaktär – dvs. både materialistisk och idealistisk vid samma tidpunkt – av ståndpunkter som borgarklassen hade i kampen mot feodalismen, religionen och kyrkans makt (en kamp som tog sig externt akuta former, som förföljelse av präster och brännande av kyrkor). Vi kommer också att återkomma till denna permanenta dubbla aspekt av den borgerliga ideologin, som även vid dess höjdpunkt av den ”stora revolutionen”, aldrig har gått bortom stadiet av ”religionen [som] folkets opium”.
Men vi har ännu inte dragit alla de slutsatser som Harpers arbete leder oss. Vi behöver göra några historiska anmärkningar till förmån för alla de som hänför oktoberrevolutionen till det borgerliga lägret. Medan denna initiala undersökning av Harpers filosofiska slutsatser och teorier har lett oss till att reflektera över vissa frågor som vi skall utveckla ytterligare senare, finns det vissa fakta som behöver nämnas här och nu, därför att de är historiska fakta som Harper inte ens vill skumma över.
Sida upp och sida ned talar Harper om den borgerliga filosofin och Lenins filosofi, och hamnar i slutsatser som minst sagt är vågade och kräver en seriös, detaljerad undersökning. Hur kan någon marxistisk materialist anklaga en man, en politisk grupp eller ett parti, som Harper anklagar Lenin och bolsjevikpartiet, för att representera en borgerlig strömning och en borgerlig ideologi ”…”, utan att först ha undersökt – åtminstone för protokollet – den historiska rörelsen av vilken de var en del?
Denna rörelse var internationell och den ryska socialdemokratin var den rörelse som gav upphov till den bolsjevikiska fraktionen och alla övriga vänstersocialistiska fraktioner. Hur bildades denna fraktion? Vilka ideologiska strider förde den som tvingade den att bilda en separat grupp och därefter ett parti, och sedan som förtruppen för en internationell rörelse?
Kampen mot mensjevismen; Lenins Iskra och Vad bör göras?; 1905 år revolution och Trotskijs roll; Trotskijs teori om den permanenta revolutionen som ledde honom till att förena sig med bolsjevikerna mellan februari och oktober 1917; den revolutionära processen mellan februari och oktober; högersocialdemokraterna och socialrevolutionärerna; Lenins Aprilteser; konstituerandet av sovjeterna och arbetarmakten; Lenins ståndpunkt om det imperialistiska kriget: Harper nämner inte ett enda ord om detta. Detta är inte på något sätt en tillfällighet.
Mousso och Phillipe
Det finns ett fenomen i det borgerliga samhällets kunskapsprocess som Harper inte har talat om. Detta är inflytandet från den kapitalistiska arbetsdelningen: för det första utvecklingen av kunskap inom naturvetenskaperna och för det andra utvecklingen av kunskap i arbetarrörelsen.
Vid ett tillfälle säger Harper att i var och en av dess revolutioner måste borgarklassen framträda som annorlunda från vad det var i den tidigare och från vad den faktiskt är vid ett visst ögonblick. Den måste dölja sina verkliga mål.
Detta är sant. Men eftersom att Harper inte talar om kunskapsprocessen i historien, på grund av att han inte explicit ställer frågan om dess bildande, leder det till att han ställer det implicit på ett inte mindre mekaniskt sätt än det som han själv anklagar Lenin för att använda.
Den process varmed kunskap bildas beror på villkoren för produktionen av de vetenskapliga uppfattningarna och idéerna i allmänhet. Dessa villkor är i sin tur kopplade till de allmänna villkoren för produktionen, dvs. till den praktiska tillämpningen av idéerna.
Eftersom det borgerliga samhället utvecklas – liksom dess produktionsvillkor och dess ekonomiska villkor – utvecklas också dess egen ideologi: dess vetenskapliga begrepp, liksom dess uppfattning av världen och om världen.
Vetenskapen är en mycket speciell del av idéproduktionen som är nödvändig för det kapitalistiska samhället, för bibehållandet och utvecklingen av dess produktionssätt.
Det ekonomiska produktionssättet applicerar inte bara praktiskt vad vetenskapen utvecklar teoretiskt. Det har också ett stort inflytande på vilket sätt som idéer och vetenskap utvecklas. På samma sätt som den kapitalistiska arbetsdelningen påtvingar en extrem specialisering inom alla områden som handlar om den praktiska realisationen av produktionen, påtvingar den också en extrem specialisering, en ytterligare arbetsdelning inom området för formulering av idéer och speciellt inom det vetenskapliga området.
Specialiseringen av vetenskapen och av vetenskapsmän är ett uttryck för den universella arbetsdelningen under kapitalismen. Vetenskapliga specialister är lika nödvändiga för kapitalismen som armégeneralerna, experterna på militär teknik, administratörerna och direktörerna.
Borgarklassen är fullt kapabel att göra en syntes inom vetenskapen så länge det inte har en direkt effekt på dess exploateringssystem. Så snart det berör detta förvränger borgarklassen omedvetet verkligheten. Inom områdena historia, ekonomi, sociologi och filosofi kan den bara uppnå en ofullständig syntes.
När borgarklassen koncentrerar sig på en praktisk tillämpning och en vetenskaplig undersökning är den väsentligen materialistisk. Men eftersom den är oförmögen att uppnå en total syntes, eftersom den omedvetet drivs mot att dölja sin egen existens och motsätta sig de vetenskapliga lagarna för utvecklingen av samhället – lagar som upptäcktes av socialister – kan det bara hantera denna psykologiska barriär inför sin egen socialhistoriska verklighet genom att falla tillbaka till filosofisk idealism, och denna idealism genomsyrar hela dess ideologi. Denna förvrängning av verkligheten, en nödvändig aspekt av det borgerliga samhället, kan åstadkommas rätt effektivt genom borgarklassens olika filosofiska system.
Men borgarklassen tenderar också att låna element från filosofier och ideologier som uppstod i tidigare produktionssätt med exploatering. Detta beror på att dessa ideologier inte hotar borgarklassens existens – tvärtom, de kan användas för att dölja den. Det beror också på att alla härskande klasser i historien, som konservativa klasser, har uppvisat detta behov att använda gamla metoder för konservering, som sedan naturligtvis används för deras egna behov, vanställda för att passa med deras egen skapelse.
Detta är skälet till varför även borgerliga filosofer, under borgarklassens tidiga historia, till en viss utsträckning kunde vara materialister (i så måtto som de betonade nödvändigheten av att utveckla naturvetenskapen). Men de förblev helt och hållet idealister så snart de försökte förklara och rättfärdiga existensen av borgarklassen själv. De som betonade den första aspekten av det borgerliga tänkandet kunde framstå som mer materialister, medan de som fokuserade på att rättfärdiga existensen av borgarklassen var tvungen att vara mer idealistiska.
Endast de vetenskapliga socialisterna, med Marx, var förmögna att skapa en syntes av vetenskaperna i relation till den mänskliga sociala utvecklingen. Denna syntes var faktiskt en nödvändig utgångspunkt för deras revolutionära kritik.
I den grad som de ställde nya vetenskapliga problem, drevs materialisterna under den borgerliga revolutionära epoken till olika försök att sammanfatta sin kunskap och deras uppfattningar om den sociala utvecklingen. Men de var aldrig förmögna att ifrågasätta den sociala existensen av borgarklassen – tvärtom, de tvangs att rättfärdiga den. Det fanns individer som försökte göra denna syntes: från Descartes till Hegel. De var så upptagna med att göra en total syntes, med att se hela utvecklingen av världen och med idéer från en dialektisk synvinkel, att de inte kunde undvika att på det mest fullständiga sätt uttrycka denna dubbla och motsägelsefulla aspekt av den borgerliga ideologin. Men det fanns undantag.
Vad som faktiskt drev dessa individer till denna aktivitet är fortfarande okänt, eftersom historisk, social, ekonomisk och psykologisk kunskap fortfarande var på en elementär nivå. Vi kan bara bekräfta den banala sanningen att de var behärskade av de frågor som upptog samhället runt omkring dem. Även om de syftade till att bygga ett nytt samhälle, lever och utvecklas både proletariatet och socialisterna under kapitalismen, och de är därför, när det gäller kunskapsområdet, påverkade av kapitalismens lagar.
Kommunistiska militanter specialiserar sig på politiken även om allmän kunskap och synteser är användbara för dem.
Inom arbetarrörelsen finns det en uppdelning mellan politiska strömningar och arbetarklassen i allmänhet. Även inom politiska strömningar kan det finnas en uppdelning teoretiker i historia, ekonomi och filosofi. Den process som ger upphov till socialismens teoretiker är jämförbar med den som ger upphov till tänkare och filosofer i borgarklassens revolutionära epok.
Inflytandet från den borgerliga utbildningen, av den borgerliga miljön i allmänhet, har alltid vägt tungt på uppkomsten av idéer inom arbetarrörelsen. Både utvecklingen av samhället och utvecklingen av vetenskapen har varit avgörande faktorer i utvecklingen av arbetarrörelsen. Detta må låta som en tautologi, men det är något som inte kan upprepas nog ofta. Denna ständiga parallell mellan utvecklingen av samhället och utvecklingen av proletariatet och socialisterna, är en tung börda på den senare.
Religionens spår, dvs. av tidigare förkapitalistiska epoker, blir helt säkert ett primitivt element i den ”reaktionära” borgarklassen, men framförallt i den borgarklass som är den sista exploaterande klassen i historien. Trots detta är religionen inte den farligaste delen av den exploaterade klassen ideologi – det är hela ideologin som är farlig. I den borgerliga ideologin, jämsides med religionen, chauvinismen och all verbal idealism, finns det också en avgränsad, torr, statisk materialism. Såväl som det finns den idealistiska aspekten i det borgerliga tänkandet, finns det också materialism i naturvetenskaperna, vilken är en integrerad del av dess ideologi. För borgarklassen, som försöker dölja enheten av sin existens med pluraliteten av dess myter, är dessa olika ideologier inte en del av en helhet, men socialister måste behandla dem som sådana.
På detta sätt kan vi uppskatta hur svårt det har varit för arbetarrörelsen att frigöra sig från den borgerliga ideologin som helhet – från dess ofullständiga materialism. Hade inte Bergson ett stort inflytande på bildandet av vissa strömningar inom arbetarrörelsen i Frankrike? Det verkliga problemet är hur man kritiskt skall studera varje ny ideologi, varje ny idé, utan att fasta i dilemmat av att anta eller förkasta den. Det är också en fråga om att se alla vetenskapliga framsteg inte som en verklig progress, utan något som bara är en potentiell progress eller berikande av kunskapen, något vars praktiska applicerbarhet är beroende av fluktuationer i kapitalismen ekonomiska liv.
Detta är det enda sätt som socialister kan upprätthålla ett permanent kritiskt förhållningssätt, som gör det möjligt för dem att göra ett verkligt studium av idéer. När det gäller vetenskapen, är deras uppgift att assimilera dess resultat och förstå att dess praktiska applikation endast kan tjäna mänskliga behov i ett samhälle som utvecklas mot socialism.
Utvecklingen av kunskap i arbetarrörelsen involverar sålunda att se den teoretiska utvecklingen av vetenskaperna som sin egen landvinning. Men den måste integrera denna utveckling i sin mer allmänna förståelse som är centrerad omkring det praktiska förverkligandet av den sociala revolutionen, grunden för all verklig utveckling av samhället.
Sålunda är arbetarrörelsen specialiserad av sin egen revolutionära sociala existens, av det faktum att den kämpar inom kapitalismen och mot borgarklassen, och inom det politiska området som – fram till revolutionen – är brännpunkten i klasskampen mellan borgarklassen och proletariatet.
Det är detta som ser till att utvecklingen av kunskap i arbetarrörelsen har en dubbel aspekt, beroende av de framsteg som görs mot den verkliga frigörelsen av proletariatet. Å ena sidan är den politisk, sysselsatt med omedelbara och brinnande frågor. Å andra sidan är den teoretisk och vetenskaplig som utvecklas mer långsamt och (fram till nu) i huvudsak i perioder av tillbakagång i arbetarrörelsen. I ett avseende tar den upp frågor som är lika viktiga som de politiska problemen, och i högsta grad relaterad till dem, men på ett mindre omedelbart och mindre intensivt sätt.
Inom den politiska sfären – allt eftersom samhället utvecklas så utvecklas också den omedelbara klassfronten – genom proletariatets politiska kamp. Proletariatets politiska kamp, bildandet av revolutionära arbetarrörelser i opposition till borgarklassen, utvecklas i relation till den ständiga utvecklingen av det kapitalistiska samhället.
Proletariatets klasspolitik varierar från dag till dag, och t.o.m. i viss utsträckning lokalt (senare kommer vi att se i vilken utsträckning). Det är i denna dagliga kamp, i dessa divergenser mellan politiska partier och grupper, i platsen och tillfällets taktik, som klassfronten utvecklas. Dessa kommer senare att, på ett mer allmänt och mindre omedelbart sätt, ställa mer avlägsna mål för proletariatets revolutionära kamp som är innehållet i de allmänna riktlinjerna hos de politiska grupperna och partierna.
Sålunda ställs skillnader om det politiska arbetet först i program, sedan i praktisk tillämpning, i den dagliga aktiviteten. Utvecklingen av dessa skillnader reflekterar den allmänna utvecklingen av samhället, utvecklingen av klasserna, deras kampmetoder, deras ideologier, teorier och politiska praktik.
I kontrast till detta utvecklas inte syntesen av den vetenskapliga dialektiken inom det rent filosofiska området på det dialektiskt omedelbara sätt som i den praktiska, politiska kampen. Dess dialektik är mycket mer på distans, mer sporadisk, utan uppenbara länkar till vare sig den lokala miljön eller till den sociala miljön, mer i likhet med utvecklingen av de tillämpande vetenskaperna, naturvetenskapen vid slutet av feodalismen och vid kapitalismens början.
Harper gör inte dessa distinktioner. Han misslyckas med att påpeka att kunskap har olika manifestationer i det mänskliga tänkandet, att det är extremt uppdelat i olika specialiseringar i enlighet med perioden, det sociala sammanhanget, etc.
För att ställa det på ett lite mer grovt och förenklat sätt utvecklas den mänskliga kunskapen som ett svar på de behov som konfronterar olika sociala formeringar och de olika kunskapsfälten utvecklas i relation till den praktiska tillämpningen som man föreställer sig. Ju mer som kunskapen är omedelbart knuten till praktiska tillämpningar, desto enklare är det att märka dess framsteg. Å andra sidan, ju mer det handlar om ett försök att göra en syntes, desto svårare är det att identifiera dess framsteg, därför att en syntes beror på lagar som är så komplicerade och härstammar från så många olika komplexa och olika faktorer, att det är praktiskt taget omöjligt för oss idag att ge oss in i sådana studier.
Dessutom utförs tillämpningen av de breda sociala massorna medan syntesen ofta görs av individer. Sociala framsteg är bestämda av allmänna lagar som är enklare och mer omedelbart kontrollerbara. Individen är underkastad mycket mer av speciella omständigheter som nästan är omärkbara för en historisk vetenskap som fortfarande är ung.
Detta är skälet till varför vi tycker att Harper har gjort ett allvarligt fel när han gett sig in på en studie av kunskapsteorin som begränsar sig till att peka ut skillnaden mellan det borgerliga angreppssättet och det socialistiska, revolutionära angreppssättet, och som inte tar upp den historiska processen genom vilken idéer formas. På grund av att han agerar på detta sätt, förblir Harpers dialektik impotent och vulgär. Så efter att ha gett oss en intressant essä som korrekt kritiserar det sätt som Lenin attackerar empiriokritisismen (dvs. visar att Lenins text som en vulgär polemik inom vetenskapen, ett dubiöst mischmasch av borgerlig materialism och marxism), lämnar Harpers slutsatser oss med plattityder som t.o.m. är ännu mer flagranta än Lenins dialektik i Materialism och empiriokritisism.
Proletariatet frigör sig från den borgerliga sociala miljön genom en ständig kamp: men den kan inte fullständigt uppnå en oberoende ideologi, i dess fulla bemärkelse, förrän det praktiskt har genomfört det allmänna upproret, förrän det har gjort den socialistiska revolutionen till en levande realitet. När proletariatet uppnår ett totalt ideologisk och ett politiskt oberoende, när den är medveten om den enda lösningen på kapitalismens social-ekonomiska morras – byggandet av ett klasslöst samhälle – vid just denna tidpunkt existerar det inte längre som en klass för kapitalismen. Genom den dubbelmakt som den etablerat i sin favör, skapas den socio-historiska miljö som gynnar dess fullständiga försvinnande som klass. Den socialistiska revolutionen består därför av två huvudsakliga moment: före och efter resningen.
Proletariatet kan bara utveckla en helt oberoende ideologi när den har skapat en miljö som gynnar dess försvinnande, dvs. efter upproret. Innan upproret är dess huvudsakliga mål i dess ideologi det praktiska realiserandet av upproret: detta kräver en medvetenhet om nödvändigheten av ett uppror och existensen av möjligheterna och medlen för att genomföra det.
Efter upproret blir den viktigaste praktiska frågan, å enda sidan, ledningen och skötseln av samhället, och å andra sidan, avskaffandet av de motsättningar som lämnades i arv från kapitalismen. Den grundläggande frågan kommer då att vara hur man skall utveckla och gå framåt mot kommunismen, hur man skall lösa problemen under ”övergångsperioden”. Socialt medvetande, även proletariatets, kan inte fullständigt frigöra sig från den borgerliga ideologin förrän denna period av allmänt uppror har börjat. Fram till dess, fram till den denna akt av frigörelse genom våld, kommer den borgerliga ideologin, hela borgarklassen kultur, dess vetenskap och dess konst, att ha ett inflytande på socialisternas tänkande. En socialistisk syntes är något som uppstår extremt långsamt ur utvecklingen av arbetarrörelsen. I arbetarrörelsens historia har det ofta varit fallet att de som varit bäst rustade för att göra en djup analys av klasskampen och utvecklingen av kapitalismen själva har stått utanför den verkliga rörelsen – mer som observatörer än aktörer. Detta är fallet med Harper i jämförelse med Lenin.
Det kan också vara ett gap mellan teori och praktik i den socialistiska rörelsen, så att vissa teoretiska studier fortfarande förblev giltiga även om de som formulerade dem har en politisk praktik som inte är adekvat för proletariatets kamp. Det motsatta kan också vara sant.
I den rörelse som kastade in det ryska samhället i tre revolutioner under tolv år, var de praktiska uppgifterna för klasskampen de viktigaste. De behov som skapades av kampen, maktövertagandet, utövandet av makten gav upphov till proletariatets politiker som Lenin och Trotskij – handlingens, tribunernas och polemikernas män – snarare än filosofer och ekonomer. De som var filosofer och ekonomer under perioden av de andra och tredje internationalerna stod ofta utanför den praktiska revolutionära rörelsen, eller gjorde sitt huvudsakliga arbete i perioder av en tillbakagång för revolutionen.
Mellan 1900 och 1924 drevs Lenin av en ström av stigande revolution. Alla hans arbeten vibrerade av liv från denna kamp, dess upp- och nedgångar, dess historiska men framförallt dess mänskliga tragedi.
Hans arbete är främst politiskt och polemiskt, ett stridens arbeten. Hans huvudsakliga bidrag till arbetarrörelsen är sålunda de politiska aspekterna av hans arbeten, och inte hans filosofi och ekonomiska studier, vars kvalitet är tveksam då de saknar analytiskt djup, vetenskaplig kunskap och möjligheterna till en teoretisk syntes. I konstrast till den turbulenta historiska situationen i Ryssland, tillät lugnet som härskade i Holland, och i marginalen av klasskampen i Tyskland, en ideologisk utveckling hos någon som Harper, i en period av tillbakagång i klasskampen.
Harper attackerar våldsamt Lenin på hans svaga punkter, samtidigt som han ignorerar de viktigaste och mest levande delarna av hans arbete, och han begår misstag när han försöker att dra slutsatser om Lenins tankar och om betydelsen av hans arbete. Och om de är ofullständiga eller felaktiga om Lenin, faller Harpers slutsatser in i journalistiska plattityder när de handlar om den ryska revolutionen. Genom att begränsa sig till Materialism och empiriokritisism visar han att han inte förstått något av Lenins huvudsakliga arbete. Men hans felaktigheter om den ryska revolutionen är t.o.m. ännu alvarligare, och vi kommer att återkomma till dem.
(Phillipe)
Efter den kritik som vi gjort av Harpers filosofi, vill vi nu visa att den politiska ståndpunkt som han härleder från sin filosofi i dess faktiska praktik leder honom bort från revolutionära ståndpunkter (vårt ursprungliga syfte var inte att göra en djup filosofisk studie, utan att helt enkelt visa att medan Harpers kritik av den så kallat mekaniska materialistiska bygger på en korrekt, om än något schematisk, framläggning av problemet med mänsklig kunskap och praxis, leder den honom likväl också in i en vulgär mekanistisk ståndpunkt).
För Harper:
1) var den ryska revolutionen, i dess filosofiska manifestationer (kritiken av idealismen) helt och hållet ett uttryck för borgerligt materialistiska tankar … som helt och håller bestämdes av den ryska miljön.
2) behövde Ryssland, som från en ekonomisk utgångspunkt var koloniserat av utländskt kapital, alliera sig med en revolution av proletariatet. Därför tillägger Harper att
”Lenin måste stödja sig på arbetarklassen och eftersom hans kamp måste vara hänsynslöst radikal så övertog han det mot det västliga kapitalet kämpande västliga proletariatets ideologi, marxismen. Så kom emellertid två drag av utvecklingen i väst att blandas i den ryska revolutionen, den borgerliga revolutionen som dess uppgift och den proletära som den aktiva kraften, så måste också den därtill hörande bolsjevikiska teorin vara en blandning av borgerlig materialism i grundåskådningarna och en proletär materialism i klasskampsläran.” (Lenin som filosof)
Och från detta fortsätter Harper att karakterisera Lenins och hans fränders uppfattningar som en typisk rysk form av marxism – med undantag, kanske, för Plechanov, som Harper ser som den mest västorienterade marxisten, men inte på något sätt fri från den borgerliga materialismen.
Om det verkligen är möjligt för en borgerlig rörelse att förlita sig på ett
”proletariat som står inför uppgiften att välta över ända en kapitalism som mognat till sin högsta grad av utveckling” (Harper)
och om resultatet av denna kamp har blivit etablerandet av en byråkrati som härskande klass vilken har stulit frukterna av den internationella proletära revolutionen, så är dörren öppen för de slutsatser som drogs av James Burnham.
Enligt Burnham har tekno-byråkratin etablerat sin makt i en kamp mot den gamla kapitalistiska formen av samhället, och den har gjort det genom att förlita sig på arbetarklassens rörelse. Med denna utgångspunkt är socialismen bara en utopi.
Det är ingen tillfällighet att Harpers slutsatser är samma som Burnhams. Den enda skillnaden är att Harper ”tror på” socialismen medan Brunham ”tror” att socialismen är en utopi. Men de delar samma kritiska metod, en som är helt främmande för den revolutionära metoden.
Harper – som anslöt sig till Kommunistiska internationalen (KI) , som bildade det Holländska kommunistiska partiet, som deltog i KI under de kritiska åren av revolution, som hjälpte att mobilisera Europas proletariat till försvar för den ”kontrarevolutionära ryska staten” – förklarar sig själv på följande sätt:
”Hade den boken (Materialism och empiriokritisism – vår anm.), hade dessa Lenins åskådningar varit kända hos marxisterna i Västeuropa 1918, hade hans taktik för världsrevolutionen, där, utan tvivel blivit betraktad med mer kritik och mindre ovillkorlig tillförsikt.” (Lenin som filosof)
Vi kan svara Harper att ett antal ”upplysta” marxister förutspådde detta och landade i samma slutsatser som Harper om den ryska revolutionen långt före han gjorde det. Vi kan t.ex. citera Karl Kautsky.
Karl Kautskys ståndpunkt om den ryska revolutionen gavs en stor spridning genom offentliggörandet av den omfattande debatten mellan honom, Lenin och Rosa Luxemburg (1915–1918, Lenin: Mot strömmen, Socialism och krig, Imperialismen – kapitalismens högsta stadium, Staten och revolutionen, Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky. Kautsky: Proletariatets diktatur, 1921; Luxemburg: Den ryska revolutionen. 1922, Kautsky: Rosa Luxemburg och bolsjevismen).
Från Kautskys artikelserie, Rosa Luxemburg och bolsjevismen, som publicerades i Belgien på franska 1921, kan vi se hur lika Kautskys och Harpers slutsatser är.
” … Och denna bok (Luxemburgs Ryska revolutionen – vår anm.) försätter oss (Kautsky – vår anm.) i den paradoxala positionen att tvingas att försvara bolsjevikerna mot mer än en av Rosa Luxemburgs anklagelser.” (Kautsky, Rosa Luxemburg och bolsjevismen)
Vad Kautsky gör är att försvara bolsjevikernas ”misstag” (som Luxemburg kritiserar i sin pamflett) genom att framställa dem som en logisk konsekvens av den borgerliga revolutionen i Ryssland; genom att visa att bolsjevikerna endast kunde genomföra vad den ryska miljön bestämde dem att göra, nämligen en borgerlig revolution.
För att ge några exempel: Rosa Luxemburg kritiserar det bolsjevikiska slagordet och politiken om att dela upp jorden till småbönderna. Hon upplevde att detta skulle leda till allehanda svårigheter och förespråkade en omedelbar kollektivisering av jorden. Lenin hade redan svarat på sådana argument när Kautsky gjorde dem från en annan utgångspunkt (se t.ex. kapitlet ”Kryperi för bourgeoisien under sken av ’ekonomisk analys’” i Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky.)
Kautsky skriver:
”Det är ingen tvekan om att detta (fördelningen av jorden) utgör ett kraftfullt hinder för utvecklingen av socialismen i Ryssland. Men detta var något som var omöjligt att förhindra: man kan enbart säga att det kunde ha genomförts på ett mer rationellt sätt än vad bolsjevikerna gjorde. Detta är beviset på att Ryssland väsentligen är i den borgerliga revolutionens stadium. Detta är skälet till varför borgarklassens jordreform kommer att överleva bolsjevikerna, medan de själva varit tvungna att erkänna att de socialistiska åtgärderna som de vidtagit inte varit bestående och i själva verket varit skadliga …”
Men naturligtvis ogiltigförklarades Kautsky mäktiga argument fullständigt av den andre ”socialisten” Stalin, som kollektiviserade jorden och ”socialiserade” industrin då revolutionen redan hade strypts till döds.
Nedan finns ett långt utdrag av Kautskys uppfattning om utvecklingen av marxismen i Ryssland. Det är en konstig reminiscens av Harpers dialektik (se kapitlet Den ryska revolutionen i Lenin som filosof).
” … Liksom fransmännen, ärvde de ryska revolutionärerna från de reaktionära denna tro på den exemplariska betydelsen av deras nation över andra nationer …”
” … När marxismen nådde Ryssland från det degenererade väst, måste den kämpa mycket energiskt mot denna illusion, och demonstrera att den sociala revolutionen endast kunde komma från en högt utvecklad kapitalism. Den revolution som Ryssland närmade sig skulle med nödvändighet, först av allt vara en borgerlig revolution av det slag som hade skett i väst. Men allt eftersom tiden gick verkade denna uppfattning begränsande och paralyserande för de mer otåliga marxistiska elementen, speciellt efter 1905, när det ryska proletariatet kämpade så framgångsrikt och entusiasmerade hela det europeiska proletariatet. Från detta ögonblick utvecklade de mest radikala ryska marxisterna en speciell nyans av marxismen. Den del av marxismen som gjorde socialismen beroende av de ekonomiska villkoren och på den avancerade utvecklingen av den industriella kapitalismen, försvann mer och mer från deras ögon. Nu betonades marxismen som en teori om klasskampen i allt större utsträckning. Dessutom sågs den hel enkelt i termer av kampen om den politiska makten till varje pris, skild från sin materiella bas.
Med detta sätt att närma sig frågan, sågs till slut det ryska proletariatet som en extraordinär skapelse, modellen för proletariatet i hela världen. Och proletariatet i andra länder började tro detta – att hylla det ryska proletariatet som vägvisaren för hela det internationella proletariatet i kampen för socialismen. Det är inte svårt att förklara detta. Väst hade de borgerliga revolutionerna bakom sig och de proletära revolutionerna framför sig. Men den senare krävde en styrka som den ännu inte uppnått någonstans. Sålunda ser vi i väst ett mellanstadium mellan två revolutionära epoker, och detta ställer tålamodet hos de avancerade elementen inför ett hårt prov.
Ryssland å andra sidan, var så efterblivet att det fortfarande hade den borgerliga revolutionen och omstörtandet av absolutismen framför sig.
Denna uppgift krävde inte att proletariatet behövde vara lika starkt som det hade behövt vara för att genomföra det rena maktövertagandet av arbetarklassen i väst. Sålunda skedde den ryska revolutionen före revolutionen i väst. Det var väsentligen en borgerlig revolution, men detta blev inte klart på en gång, därför att den borgerliga klassen i Ryssland i dag var mycket svagare än den var i Frankrike i slutet av 1700-talet. Om man bortser från den ekonomiska basen, om man bara ser klasskampen och proletariatets relativa styrka, kunde det för en tid verkligen se ut som det ryska proletariatet var överlägset proletariatet i Västeuropa och som var bestämd att vara dess vägvisare …” (Kautsky, Rosa Luxemburg and bolshevism)
På ett mer filosofiskt sätt återger Harper Kautskys argument ett efter ett.
Kautsky för fram två motsatta uppfattningar om socialismen:
1) I den första, kan socialismen enbart förverkligas på grundvalen av en avancerad kapitalism (Kautskys och mensjevikernas ståndpunkt. Denna ståndpunkt, användes också av den tyska socialdemokratin, inklusive Noske, för att kritisera den ryska revolutionen. Det är en uppfattning som i själva verket leder till antagandet av statskapitalistiska åtgärder, understödda av ”en del av massan” riktat mot det revolutionära proletariatet)
2) I den andra skulle ”kampen om den politiska makten, med alla medel, skild från den ekonomiska basen” tillåta att socialismen t.o.m.skulle kunna byggas i Ryssland (detta är Kautskys version av bolsjevikernas ståndpunkt).
Faktum var att Lenin och Trotskij sa: den borgerliga revolutionen i Ryssland kan ENDAST göras med proletariatets resning. Eftersom den proletära resningen har en objektiv tendens att utveckla sig på en internationell skala, kan vi, givet utvecklingen av produktivkrafterna globalt, hoppas att den ryska resningen kommer att provocera en världsomspännande rörelse.
Med utgångspunkt i utvecklingen av produktivkrafterna i enbart Ryssland, skulle den ryska revolutionen enbart vara borgerlig. Men förverkligandet av socialismen var möjlig om revolutionen bröt ut i internationell skala. Lenin och Trotskij, liksom Rosa Luxemburg, trodde att utvecklingen av produktivkrafterna i hela världen inte bara gjorde socialismen möjlig – den gjorde den nödvändig. De var alla överens om att kapitalismen hade nått epoken av ”(världs-) krig och revolutioner”. De var inte överens om de ekonomiska orsakerna till denna situation. För att socialismen skulle vara möjlig kunde inte den ryska revolutionen förbli isolerad.
Jämsides med mensjevikerna, svarade Kautsky att Lenin och Trotskij såg revolutionen som en ”viljeakt”, gripandet av makten genom en bolsjevikisk kupp. De jämförde t.o.m. bolsjevismen med blanquismen.
Alla dessa ”upplysta” marxister och socialister är precis de som Harper tycks citera som ett exempel på dem som ”gav marxistiska varningar”, som var emot ”den internationella arbetarrörelsen” ledd av ryssarna – folk som Kautsky:
”Att emellertid Lenin inte förstod marxismen som den proletära revolutionens teori, att han inte förstod naturen av kapitalismen, bourgeoisin, proletariatet i dess högsta stadium det visade sig efter 1917, då det västeuropeiska proletariatet genom Tredje Internationalen skulle ledas från Ryssland till ’världsrevolutionen’ och att ingen hänsyn togs till marxisternas i väst varningar.” (Lenin som filosof)
Alla, med Kautsky i spetsen, förebrår bolsjevikerna för att de inte tagit hänsyn till ekonomins efterblivenhet. I själva verket, från 1905 och framåt, hade Trotskij ett mästerligt svar till alla dessa ”ärliga familjeöverhuvuden” som Lenin kallade dem. Han visade, å ena sidan, på den AVANCERADE nivån hos de industriella koncentrationerna i Ryssland, och å andra sidan, dess efterblivna sociala situation (förseningen av den borgerliga revolutionen), att Ryssland kom att vara i ett ständigt revolutionärt tillstånd och att denna revolution skulle vara PROLETÄR eller vara INTET.
Harper, som bygger sin teori och sin filosofiska kritik på Kautskys teori och historisk-ekonomiska kritik, säger att på grund av den ryska ekonomins efterblivna tillstånd, på grund av den oundvikliga borgerliga revolutionen i Ryssland på en ekonomisk nivå, tvingades den ryska revolutionens filosofi att genomföra den första fasen i Marx tänkande, dvs. den feuerbachska, revolutionärt borgerligt demokratiska fas: ”Religionen är … folkets opium” (kritiken av religionen). Det var därför naturligt att Lenin och hans fränder inte uppnådde den andra fasen av den marxistiska filosofin, den revolutionära proletära dialektiska fasen: ”socialt vara bestämmer medvetande”. (Harper glömmer att påpeka – även om det är omöjligt för honom att inte känna till det – att den huvudsakliga kampen som bolsjevikerna förde innan 1918 var riktad mot alla de socialdemokratiska strömningarna till höger, både i regeringsställning och centristiska fraktioner; och att denna kamp fördes på en mycket bred front, i hela den europeiska pressen och i pamfletter på många språk, medan Materialism och Empiriokritisism var bara känd för en vidare publik utanför Ryssland långt senare, översattes till tyska ännu senare, och därefter ännu senare till franska. Den var mycket lite spridd utanför Ryssland. Det känns berättigat att fråga huruvida andan i Materialism och empiriokritisism fanns i innehållet i alla dessa artiklar och pamfletter. Harper försöker inte visa det, och det på goda grunder).
Hursomhelst, Harper liksom Kautsky, drar slutsatsen från allt detta att trots den voluntaristiska uppfattningen om klasskampen som hölls av Lenin och Trotskij som ville ”göra det ryska proletariatet till världsrevolutionens dirigent”, var revolutionen dömd att vara filosofiskt borgerlig, eftersom Lenin och hans fränder hade antagit en feuerbachsk borgerligt materialistisk filosofi (Marx fas ett).
Dessa idéer för samman Harper och Kautsky i deras kritik av den ryska revolutionen – både i förhållande till deras approach till de fundamentala problemen och på det sätt som de båda anklagar bolsjevikerna för viljan att dirigera världsrevolutionen från Kreml.
Men det finns mer att tillägga. I sin filosofiska exposé argumenterar Harper att Engels inte var en dialektisk materialist, att hans kunskapsuppfattning fortfarande djupt var märkt av naturvetenskapen och borgerlig materialism. För att verifiera en sådan teori skulle det vara nödvändigt att undersöka Engels skrifter i detalj, vilket Harper inte gör. Mondolfo å andra sidan tycks, i ett viktigt verk om dialektisk materialism, demonstrera det motsatta, vilket visar att detta inte är en ny tvist. Hur det än är med den saken, tror jag att de nya generationerna ofta kan observera hos sina föregångare vad vi har noterat hos Lenin och Engels, som gjorde en kritik av filosofier under deras tid på grundval av samma vetenskapliga kunskap, ofta var alldeles för schematiska i sin approach. Men den centrala frågan är att studera deras allmänna attityd, inte enbart deras filosofiska ståndpunkt – för att se om de i sin allmänna aktivitet, placerade sig själva terrängen av praxis, på Marx Teser om Feuerbach.
Följande skriver Sydney Hook om Lenins arbeten i sin Understanding Marx, vilket är mycket närmare verkligheten:
”Vad som är underligt är att Lenin inte tycks ta notis om motsättningen mellan å ena sidan hans politiska aktivism och dess växelverkande dynamiska filosofi för handling i Vad bör göras, och å andra sidan, den absolut mekanistiska kunskapsteorin som han så våldsamt försvarar i Materialism och empiriokritisism. Här följer han Engels ord för ord i hans uttalande att ’sinnesförnimmelserna är kopior, fotografierna, reflektionerna, spegelbilden av tingen’, och att medvetandet inte är en aktiv faktor i kunskapen. Han tycks tro att om man argumenterar för medvetandet som en aktiv faktor i kunskapen, bestämt av nervsystemet och det förgångnas hela historia, måste av detta följa att medvetandet skapar allting som existerar, inklusive dess egen hjärna. Detta skulle vara idealism i dess mest karakteristiska form, och idealism betyder religion och tron på Gud.”
”Men passagen från den första till den andra satsen är den mest uppenbara NON SEQUITUR (Latin för ett logiskt felslut – ”det följer inte att” – övers. anm.) man kan föreställa sig. I verkligheten, i linje med hans uppfattning av marxismens som den sociala revolutionens teori och praktik, var Lenin tvungen att medge att medvetandet är en aktiv faktor, en process i vilken materia, kultur och medvetande reagerar i växelverkan med varandra, och att sinnesförnimmelserna inte konstituerar kunskap utan är en del av det material som bearbetas av kunskapen.”
”Detta är det den ståndpunkt som Marx antar i sina Teser om Feuerbach i Den tyska ideologin. Den som ser sinnesförnimmelserna som exakta kopior av den externa världen, i sig själva ledande till kunskap, kan inte undvika fatalism och mekanism. I Lenins politiska skrifter, snarare än i hans tekniska skrifter, hittar man inget spår av denna lockeanska dualistiska epistemologi (kunskapsteori – övers. anm.). Hans Vad bör göras innehåller, som vi har sett, ett frankt accepterande av klasskunskapens aktiva roll i den sociala processen. Det är i hans praktiska skrifter som handlar om konkreta agitationsproblem, revolution och återuppbyggnad som man finner den verkliga filosofin hos Lenin …”
(Understanding Marx, Sydney Hook, sidan 57–78) (1)
Den tydligaste vittnesbörden av vad Sydney Hooks säger som placerar Harper sida vid sida med Plekhanov och Kautsky, är något som Trotskij skrev i Mitt liv. När han talar om Plekhanov säger han:
”Hans styrka underminerades av just det som gav styrka åt Lenin – revolutionens närmande … Han var en marxistisk propagandist och första rangens polemiker, men inte proletariatets revolutionära politiker. Ju närmare revolutionens skugga kröp ju mer uppenbart blev det att Plekhanov förlorade i inflytande …”
Vi kan se att vad som är originellt hos Harper är inte hans filosofiska teser (vilka tvärtom är ståndpunkter som kommer från många andra), utan framförallt de slutsatser han drar från dem.
Detta är en fatalistisk slutsats, precis som Kautskys. I sin pamflett Rosa Luxemburg and bolshevism citerar Kautsky en fras som skrivits till honom av Engels i ett personligt brev:
” … de verkliga, och inte de illusoriska målen med revolutionen förverkligas alltid av denna revolution i ett senare skede”
Detta är vad Kautsky försöker visa i sin pamflett, och detta är vad Harper argumenterar för (för dem som vill följa honom i hans slutsatser) i Lenin som filosof. Efter att kämpat emot Lenin och Engels borgerliga materialism, kommer han fram till den mest vulgära mekanistiska slutsatsen om den ryska revolutionen, porträtterad det som en ”fatal produkt”, ett ”verkligt och inte illusoriskt mål”. Den ryska revolution skapade vad den måste skapa – allt var inskrivet i Materialism och empiriokritisism och i Rysslands ekonomiska förutsättningar. Världsproletariatet användes helt enkelt som en ideologisk täckmantel för allt detta. Dessutom, fortsätter Harper att argumentera att den nya klassen vid makten i Ryssland helt naturligt tog upp det leninistiska tänkesättet, dess borgerliga materialism, i deras kamp mot de etablerade borgerliga skikten, som på en filosofisk nivå hade fallit tillbaka i religiös mysticism och idealism och hade blivit konservativa och reaktionära. Denna nya friska filosofi, denna nya statskapitalistiska klass av intellektuella och tekniker, finner sitt existensberättigande i Materialism och empiriokritisism och stalinism, och är på uppgång i alla länder … Sålunda har vi ekvationen: Marx fas ett = Lenins materialism = Stalin!
Utan att känna till Harpers arbete, har Burnham förstått denna ekvation mycket väl – precis som anarkisterna har upprepat det sedan länge utan att förstå den. Det är uppenbart att Harper inte säger detta lika brutalt, men det faktum att han öppnar dörren till alla Burnhams borgerliga och anarkistiska slutsatser är tillräckligt för att visa den underliggande svagheten i Lenin som filosof.
När han slutligen skall dra de ”rena” proletära lärdomarna av den ryska revolutionen (Jag vill påpeka att när det gäller språkbruket för Harper och Kautsky talar de alltid om den ”ryska revolutionen” och inte om ”oktoberrevolutionen”, vilket är en signifikant distinktion), separerar Harper den ryska arbetarklassens aktioner från det ”borgerliga” inflytandet från bolsjevikerna, och slutar med att säga att det är de generaliserade strejkerna och sovjeterna (eller råden) ”i sig själva” som skapar den ryska revolutionen och som frambringar följande positiva lärdomar:
1) - Proletariatet måste frigöra sig ideologiskt från borgerligt inflytande ”människa för människa”.
2) - Den måste gradvis lära sig, på egen hand, hur den skall styra fabrikerna och organisera produktionen
3) - Generaliserade strejker och arbetarråden är proletariatets enda vapen
Denna slutsats är en raffinerad typ av reformism. Och dessutom är den totalt anti-dialektisk.
Även om den var realiserbar, skulle denna ”människa för människa”-frigörelse från borgerlig ideologi skjuta fram socialismen i århundraden. Den förvandlar den marxistiska doktrinen till en vacker saga för barnsliga arbetare, för att uppmuntra dem i att möta livet. Om varje människa behövde frigöra sig från den härskande ideologin i det borgerliga samhället på en individuell grund, blir marxismen inget annat än en idé – en evigt giltig idé, men inget mer. I verkligheten är det arbetarklassen som helhet som frigör sig från vissa historiska villkor, när den kastar sig med särskild kraft mot det gamla systemet. Socialismen kan inte förverkligas ”människa för människa”, som de gamla reformisterna en gång trodde, då de argumenterade att man först måste reformera människan innan man kan reformera samhället. Faktum är att de två inte kan separeras: samhället förändras när mänskligheten sätter sig i rörelse inte ”människa för människa”, utan ”som en människa”, när den befinner sig under speciella historiska förutsättningar.
Det faktum att Harper repeterar de gamla reformistiska refrängerna i synbarligen ny form, tillåter honom att under ett filosofiskt-dialektiskt ordflöde skyla över den ryska revolutionens verkliga problem, att avfärda dess grundläggande bidrag som inget annat än som skäl för den ryska staten. Vi refererar till Lenins ståndpunkt mot kriget och Trotskijs teori om den permanenta revolutionen.
Ja, herr Kautsky och Harper, ni må ibland träffa rätt i en rent negativ kritik av Lenins och Trotskijs filosofiska och ekonomiska teorier, men detta betyder inte att ni på något sätt har nått en revolutionär ståndpunkt. Lenins och Trotskijs politiska ståndpunkter under den avgörande, maktövertagande fasen av den ryska revolutionen, visade att de var de sanna marxistsiska revolutionärerna.
Det är inte tillräckligt att 20 år efter striden, samtidigt som man själv befunnit sig i frontlinjen, filosofiskt dra slutsatsen att allt detta med nödvändighet måste sluta i den stalinistiska staten. Man måste också fråga HUR och VARFÖR Lenin och Trotskij kunde basera sig på den internationella arbetarrörelsen, och visa för oss att stalinismen var den oundvikliga produkten av denna rörelse.
Harper, liksom Kautsky, är oförmögen att besvara dessa frågor, därför att de i deras politiska ståndpunkter, inför borgarklassen, i ett imperialistiskt krig, eller i en fas av revolutionen, saknar uppfattningar som skulle möjliggöra ett angripande av dessa problem. De må känna till Lenin som ”filosof” eller som ”statsöverhuvud”, men de känner inte Lenin som revolutionär marxist, Lenins rätta ansikte, när han kämpade mot det imperialistiska kriget eller det rätta ansiktet hos Trotskij, när han kämpade mot den mekanistiska uppfattningen om en ”oundviklig” kapitalistisk utveckling för Ryssland. De känner inte till Oktobers rätta ansikte, vilket inte bara är masstrejker och sovjeter. Lenin var inte fixerad vid sovjeterna på ett absolut sätt, som Harper är, därför att han hade den uppfattningen att formerna för den proletära makten uppstod spontant ur kampen. I detta tycker jag att Lenin också var mer marxist, därför att han inte var fixerad vid sovjeterna, fackföreningarna, eller parlamentarismen (även om han misstog sig) på ett definitivt sätt, utan om de var lämpliga för klasskampen vid en given tidpunkt.
Å andra sidan leder Harpers kvasi-teologiska fixering vid råden honom nu till en ståndpunkt för att förespråka arbetarförvaltning under kapitalismen, som en slags lärlingsskap i socialism. Men det är inte revolutionärernas roll att förespråka detta slags lärlingsskap. Tillsammans med ”människa för människa”-teorin om socialismen, skulle denna typ av lärlingsskap döma mänskligheten till evigt slaveri och alienation, med eller utan ”rådskommunister” och deras scheman för lärlingsskap under den kapitalistiska ordningen – en vulgär reformistisk uppfattning vilket inte är annat än den andra sidan av det kautskyanska myntet.
När det gäller ”arbetarnas egen kamp”, med dess ”lämpliga” medel – strejker, etc. – har vi sett resultaten. De kommer nära de ”strejkkultiverande” teorierna hos trotskister och anarkister, med deras senare versioner av de gamla ”fackförenings-” och ”ekonomistiska” traditionerna som Lenin attackerade så våldsamt i Vad bör göras. Detta betyder att den anti-fackliga ståndpunkten hos rådskommunisterna, korrekt i en rent negativ synvinkel, inte är mindre felaktig ”i sig själv”, därför att fackföreningarna ersätts av deras yngre bröder, sovjeterna, och spelar samma roll, precis som om innehållet kunde förändras genom att ändra namnet. Man kallar inte längre partiet för partiet eller fackföreningar för fackföreningar, utan man ersätter dem med samma organisationer som har samma funktion men ett annat namn. Om man skulle kalla katter ”raminagrobis” skulle de fortfarande ha samma anatomi och samma plats i världen. Men för en del skulle de ha blivit en myt, och det är ett underligt faktum att det finns ”dialektiska” filosofer och materialister vars synvinkel är så snäv att de försöker övertyga oss om att deras värld av mytologiska konstruktioner, en värld där ”raminagrobis” har ersatt katter, verkligen är en ny värld.
Sålunda: i den gamla världen var Kautsky en vulgär reformist medan i den nya världen är trotskister, anarkister och rådskommunister ”autentiska revolutionärer”. I själva verket är de ännu grövre reformister än den stora teoretikern för reformismen, Kautsky.
Det faktum att Harper tar upp klassiska argument från borgerlig reformism, både från mensjevikerna och Kautsky (och mer nära i tiden från Burnham), mot den ryska revolutionen, bör inte förvåna oss alltför mycket. Istället för att dra de verkliga lärdomarna från den revolutionära epoken som en marxist (som Marx och Engels t.ex.gjorde i förhållande till Pariskommunen), försöker Harper fördöma ryska revolutionen i ”ett stycke”, liksom av bolsjevismen som var knuten till den (precis som blanquismen och proudhonismen var knutna till Pariskommunen).
Om Harper istället för att fördöma bolsjevikerna som ”anpassade till den ryska miljön” hade frågat sig själv om nivån av tänkande som uppnåddes av den socialdemokratiska vänstern vilka vi alla härstammar ur så skulle han ha nått helt andra slutsatser i sin bok. Han skulle ha upptäckt att denna nivå av tänkande (även bland dem som var mest utvecklade inom dialektiken) var otillräcklig för att lösa vissa problem vilka ställdes av den ryska revolutionen, speciellt problemet med partiet och staten. Mitt uppe i den ryska revolutionen hade ingen marxist någon precis förståelse av dessa problem, och detta av goda skäl.
Vi insisterar att när det gäller alla nivåer av kunskap – filosofisk, ekonomisk och politisk – så var bolsjevikerna 1917 bland de mest avancerade revolutionärerna i hela världen, och detta var i stor utsträckning tack vare närvaron av Lenin och Trotskij.
Om senare händelser tycktes motsäga detta, berodde det inte på att deras intellektuella utveckling var anpassad till den ”ryska miljön”, utan på grund av den allmänna nivån hos den internationella arbetarrörelsen; och detta ställer filosofiska problem som Harper inte ens försökt att ställa.
Phillipe
Men kan se på den ryska evolutionen på tre olika sätt:
A. Det första sättet är som det ses av ”socialister” av olika beteckningar: vänstern, högern, centern; ”Revolutionära socialister” (i Ryssland), ”oberoende” socialistiska element på andra håll, osv.
Innan revolutionen hade deras perspektiv varit: den ryska revolutionen kommer att vara en borgerligt demokratisk revolution, inom vilken arbetarklassen kommer att kämpa ”demokratiskt” för sina ”rättigheter och friheter”.
Alla dessa gentlemän, liksom att vara ”uppriktiga revolutionära demokrater”, var entusiastiska försvarare av ”nationernas självbestämmanderätt”. De slutade med att försvara nationen genom att avvika från internationalismen som ledde dem från pacifism till kampen mot angripare och förstryckare. Dessa människor var moralister i dess renodlade form, försvarare av rättigheter med ett stort R, Frihet med ett stort F, de fattigas och förstryktas försvarare.
När den första revolutionen, den i februari, bröt ut, gav de fritt utlopp för en strid ström av glädjetårar: det var den slutliga bekräftelsen för deras heliga perspektiv.
Oturligt nog hade de misslyckats med att förstå att februariupproret enbart var ett loppbett, enbart öppnade dörren för den verkliga kampen mellan klasserna. Tsaren hade fallit, men redan tidigare hade den borgerliga revolutionen i stort sett genomförts inom den gamla autokratin. Hela denna apparat var nu rutten och måste ersättas. Februari öppnade dörren till en kamp om makten.
Inom själva Ryssland fanns det fyra huvudkrafter:
De ”reaktionära” elementen (de som stödde tsarens regim) hade övertygats om att införandet av storskalig industrikapitalism i Ryssland var oundvikligt och nödvändigt. Deras enda aspiration var att vara administratörer och gendarmer för det främmande finanskapitalet, samtidigt som de kunde upprätthålla en fördelaktig social status: upprätthållandet av det kejserliga byråkratiska systemet, en ”frigörelse” av de livegna (för att tillhandahålla arbetskraft till industrin) som tillförsäkrade att byråkratin och noblessen kunde bibehålla en hög grad av kontroll över de medelstora bönderna, som sågs som en klass av arrendebönder.
Detta var uppenbarligen redan den ”borgerliga revolutionen”. Men de sociala krafterna som intog den historiska arenan tog inte med i beräkningen byråkratins desiderata (ung önskemål- övers. anm.). När väl kapitalet hade introduceras i Ryssland, betydde det å ena sidan proletariatet, och å andra sidan, den kapitalistiska klassen, som inte bestod så mycket av kapitalägare, utan av en hel social klass som i praktiken styrde industrin och administrerade cirkuleringen av kapital.
Importen av kapital hade konsekvensen att det visade den ryska härskande klassen, i dess bredaste mening, den enorma möjligheten med en kapitalistisk utveckling i Ryssland.
Inom dessa klasser uppstod två ambivalenta tendenser: den första utifrån behovet att använda utländskt finanskapital för utvecklingen av kapitalismen i Ryssland, den andra, en tendens mot nationellt oberoende, och därmed mot att bryta sig loss från det utländska kapitalets grepp.
När revolution först bröt ut såg de länder som hade investerat i Ryssland som Frankrike, Storbritannien och andra, faran främst utifrån ”deras” kapital. Och den huvudsakliga reaktionen från egendomsägare när deras egendom är hotad är rädsla, smutsiga affärer, och användningen av alla till buds stående medel.
Dessa länder visste mycket väl att en demokratisk regering skulle beskydda dess intressen. Men likt varje annan kapitalist, såg de en reaktionär kupp som ett sätt att diktera sin politik och få en effektiv kontroll över ett extremt rikt område. De främmande länderna spelade därför på varje möjligt kort, stödde alla – Kerensky, Deniken, de reaktionära banden, den provisoriska regeringen, etc. … En del fick pengar, vapen och militära rådgivare, andra fick ”opartiska råd” från ambassadörer och konsulärer. Och genom detta käbbel om makten spelades också imperialistiska rivaliteter ut: enade en dag, skulle de imperialistiska makterna konspirera mot sina allierade och hugga dem i ryggen nästa dag.
Den mest passande termen för den politiska geografin under perioden mellan den första revolutionen (februari) och den andra (oktober) är en moras, ett kaos som den nuvarande historieskrivningen bara är i början av att få grepp om, tack vare bolsjevikregeringens publicering av alla de hemliga överenskommelserna.
B. Det imperialistiska kriget var i sig självt en återvändsgränd.
Kadavren ruttnade i ingenmansland mellan skyttegravarna i en front som löpte längs hela östra Tyskland och kejsardömet Österrike-Ungern, och i de södra delarna av dessa länder. Det tycktes inte finnas någon utväg ur kriget.
I detta allmänna kaos, hade en liten politisk grupp stått för den revolutionära internationalismen vid konferenserna i Zimmerwald och Kienthal, och hade insisterat på nödvändigheten av en ny revolutionär arbetarrörelse på ruinerna av den andra internationalen. Den argumenterade för att proletariatet FRAMFÖR ALLT hade att deklarera sin internationalism genom att ge sig in i kampen, OAVSETT KONSEKVENSER, mot sig egen borgarklass, samtidigt som den klart hade i åtanke att en sådan kamp var en del av en internationell proletär rörelse som, om den skulle kunna genomföra den socialistiska revolutionen, var tvungen att sprida sig till de viktigaste kapitalistiska länderna.
Den verkliga skiljelinjen mellan socialdemokraterna och kärnan i den framtida kommunistiska internationalen var på en fråga: socialdemokraterna trodde man kunde nå socialism genom en gradvis utvidgning av demokratin inom varje land. Dessutom såg de kriget som en ”olyckhändelse” i historiens rörelse, och argumenterade för att klasskampen skulle sättas åt sidan under kriget medan man väntade på seger över den knasiga fienden som hindrade att denna ”kamp” kunde ske på ett ”fredligt” sätt. (Om vi hade mer plats skulle vi inkludera manifest från olika ”socialistiska” partier under perioden från 1914 till 1917, och extrakt från nyhetstidningarna för dessa partier som delades ut till ryska trupper i Frankrike, i vilka ”socialismen” försvarades med en sann heroisk glöd.)
Vänstern som började formera sig efter de två konferenserna i Schweiz hade sin mest solida grundpelare byggd runt personen Lenin, som vid denna tidpunkt var nästan totalt isolerad, inte bara från f.d. kamrater i bolsjevikpartiet, utan också från många inom själva vänstern. Lenins huvudbudskap var följande:
”Predikande klassamarbete, förneka den sociala revolutionen och revolutionära metoder, anpassa sig till den borgerliga nationalismen, glömma bort den föränderliga karaktären på nationella gränser och länder, göra en fetisch av borgerlig legalitet, inte kännas vid idén om klasser och klasskamp i rädslan att skrämma ’massan av befolkningen’ (dvs. småbourgeoisin) – allt detta är utan tvekan den teoretiska grunden för opportunismen.”
” … Borgarklassen bedrar folket genom att drapera det imperialistiska stråtröveriet med den gamla ideologin om det ’nationella kriget’. Proletariatet demaskerar denna lögn genom att proklamera omvandlingen av det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig. Detta är slagordet som indikeras av resolutionerna vid Stuttgart och Basel, som förutsåg, inte krig i allmänhet, utan detta nuvarande krig, och som inte talade om ’försvaret av fosterlandet’ utan om att ’påskynda kapitalismens fall’, om att utnyttja krisen som kriget skapar, genom att ge exemplet med kommunen. Kommunen var omvandlingen av ett nationellt krig till ett inbördeskrig.”
”En sådan omvandling är inte enkel och kan inte beordras av det eller det partiet. Men detta är precis vad som korresponderar till det objektiva tillståndet för kapitalismen i allmänhet, och för dess sista fas i synnerhet. Det är i denna riktning, och endast i denna riktning som socialister måste arbeta. Inte genom att rösta för krigskrediter, inte genom att godta chauvinismen i sitt eget land och dess allierade, utan tvärtom, genom att bekämpa framförallt chauvinismen hos din egen borgarklass och genom att vägra att låta sig begränsas till legala metoder när krisen är öppen och borgarklassen själv har annullerat legaliteten som den skapat: detta är MARSCHRIKTNINGEN som LEDER fram till ett inbördeskrig, mot en brand som kommer att sprida sig genom Europa …”
”… Kriget är inte en olyckshändelse, en ’synd’ som prästerna må säga (de predikar patriotism, humanitet och fred åtminstone lika bra som opportunisterna) . Det är en oundviklig fas i kapitalismen, en form av kapitalistiskt liv precis lika legitim som freden. Det nuvarande kriget är ett krig av folken. Men detta betyder inte att vi måste följa den ’folkliga’ strömmen av chauvinism. Under kriget, i alla aspekter av kriget, existerar den sociala motsättning som delar folket och som kommer att fortsätta att existera.”
” … Ned med all sentimental smörja, den imbecilla längtan efter ’fred till varje pris’! Imperialismen spelar med den europeiska civilisationens framtid. Om detta krig inte följs av en rad segerrika revolutioner, kommer det att följas av andra krig. Fabeln om ’kriget för att göra slut på alla krig’ är en tom saga, en småborgerlig myt (för att använda ett mycket passande uttryck av Golos)”
”Idag och i morgon, under kriget eller efter det, nu eller under nästa krig, kommer det proletära baneret av ett inbördeskrig mobilisera bakom sig inte bara hundratals miljoner klassmedvetna arbetare, utan också miljontals halv-proletärer och småborgare som för närvarande är brutaliserade av chauvinismen, och som må bli skräckslagna och deprimerade av krigets fasor, men som framförallt blir instruerade, upplysta, uppväckta, organiserade, härdade och förberedda för ett krig mot borgarklassen – borgarklassen i deras ’eget’ land och i de ’främmade’ länderna …”
” … Andra Internationalen är död, besegrad av opportunism. NED MED OPPORTUNISMEN och länge leve Internationalen, rensad inte bara från ’kappvändare’ (som Golos vill) utan också från opportunism. Länge leve Tredje internationalen!”
”Den Andra internationalen har upphört att ha en användbar funktion … Det är nu upp till Tredje internationalen att organisera de proletära krafterna för en revolutionär offensiv mot alla kapitalistiska regeringar, för ett inbördeskrig mot borgarklasen i alla länder, för maktövertagandet, för socialismens seger … ”
Om vi jämför detta med Marx, kan vi se att, tvärtemot vad Harper vill få oss att tro, så förstod Lenin marxismen och på vilket sätt den skulle tillämpas vid rätt tillfälle:
”Det är ju helt självklart att för att överhuvudtaget kunna kämpa, måste arbetarklassen organisera sig som klass i det egna landet, och att detta är det omedelbara slagfältet för dess kamp. Såtillvida är dess klasskamp nationell, inte till innehållet, utan – som Kommunistiska Manifestet säger – ’till formen’. Men ’den nuvarande nationella statens ram’, t ex det tyska rikets, befinner sig i sin tur självt ekonomiskt ’inom ramen’ för världsmarknaden, politiskt ’inom ramen’ för statssystemet. Varje affärsman vet att den tyska handeln samtidigt är handel med utlandet, och herr Bismarcks storhet består just i en slags internationell politik.
Och till vad reducerar Tyska arbetarpartiet sin internationalism? Till medvetandet om att resultatet av dess strävan ’kommer att bli den internationella folkförbrödringen’ – en fras som är lånad från det borgerliga Frihets- och Fredsförbundet (14) och som skall tjäna som ekvivalent för arbetarklassens internationella förbrödring i den gemensamma kampen mot de härskande klasserna och deras regeringar. ” (Marx – Kritik av Gothaprogrammet, https://www.marxists.org/svenska/mforum/bokarkiv/0005.htm [5] )
Vad som skilde denna vänster inom socialdemokratin från resten av arbetarrörelsen var dess politiska ståndpunkter.
På alla andra punkter, noterbart t.ex. den ”ekonomiska” organiseringen av socialismen, anslöt de sig fortfarande till de gamla formuleringarna – nationaliseringen av marken och industrin, etc, precis som många fortfarande anslöt sig till begrepp som den ”revolutionära generalstrejken”. Men det är värt att påpeka att, även inom vänstern, var det mycket få socialistiska militanter som förstod Lenins ståndpunkt under kriget: de anslöt sig till honom i efterhand, när den ryska revolutionen förvandlade teori till fakta.
I stor grad var det fallet att i bråket mellan Kautsky och Lenin, nämnde Kautsky inte ett ord om det – och ändå, som Lenin påpekade, hade Kautsky vid Baselkongressen uttalat sig för en liknande och extremt avancerad ståndpunkt på frågan om arbetarmakt och om internationalismen. Men det är inte nog att skriva under resolutioner, man måste också veta hur de skall appliceras i praktiken. Det är när teori måste transponeras till praktik som man kan se vilka är de verkliga marxisterna är. Allt det värdefulla som Pleknanov och Kautsky representerade, viktiga figurer i den socialistiska rörelsen i slutet av 1800-talet, kollapsade som ett sandslott inför denna lilla grupp av bolsjeviker som måste översätta sina teorier till praktik, först om gripandet av makten, sedan i frågan om kriget, i opposition till Vänstersocialrevolutionärerna och den bolsjevikiska fraktion som var för det ”revolutionära kriget” i samband med Brest-Litovsk (denna fråga om kriget ställdes för bolsjevikerna både i förhållande till den tyska offensiven, och det interna inbördeskriget).
Medan de väntade på att revolutionen skulle sprida sig i internationell skala, kunde ekonomin i själva Ryssland bara organiseras på ett borgerligt sätt, även om det var efter modell av den mest avancerade formen av kapitalism: statskapitalism. Enbart utbredningen av den internationella revolutionen (som tog som utgångspunkt det BOLSJEVIKISKA EXEMPLET) kunde ha tillåtit en transformering mot socialism. Endast när detta har klargjorts är det meningsfullt att citera alla Lenins felaktiga ståndpunkter, före och efter revolutionen. År
1905 gav Trotskij Lenin en kännbar läxa i ”Våra skiljaktigheter” och det var syntesen av Trotskijs ståndpunkt i ”Våra skiljaktigheter” och Lenins ståndpunkt i Vad bör göras som vägledde maktövertagandet under kriget. Efter maktövertagandet gjordes ett formidabelt antal fel av Lenin, Trotskij och av många andra i partiet … Det handlar inte om att gömma undan dessa fel. Vi kommer att återvända till dem i framtiden, speciellt när det handlar om att behandla de ”rena leninisterna”. Men det är en sak att dra lärdomar 30 år senare, när de ekonomiska villkoren har förändrats, när kännetecknen för perioden har blivit klarare, och en helt annan sak att ställas inför omedelbara händelser som utvecklas på ett anarkiskt och oförutsägbart sätt. Idag är det mycket enklare att säga vilka fel som bolsjevikerna gjorde, eftersom du kan studera ryska revolutionen som en historisk händelse, du kan se vilka politiska grupper som var involverade, analysera och studera deras dokument, deras aktiviteter, etc.
Men vid den tidpunkten, och trots alla deras efterblivna ståndpunkter, var bolsjevikerna, med Lenin och Trotskij i deras ledning, engagerade i en rörelse vars omedelbara syfte var att vara en rörelse för socialismen? Vart ledde den väg som bolsjevikerna tog, eller den som togs av Kautsky, X, Y, eller Z?
Vårt svar är att det bara fanns en grund att stå på för att leda rörelsen mot en socialistisk revolution, och bolsjevikerna (och även då inte på något sätt alla bolsjeviker) var de enda som försvarade och tillämpade den. Bolsjevikerna var engagerade i klasskampen vars syfte var att störta kapitalismen på en internationell skala, och deras allmänna politiska ståndpunkter var ett verkligt bidrag mot detta mål.
Det finns så mycket att säga om huvudlinjerna i de ståndpunkter som animerade oktobers bolsjevikiska rörelse. Diskussionen om dem har knappast ens börjat. Men en sådan diskussion måste ha som sin minsta gemensamma nämnare oktobers revolutionära program – ett program vars huvudsakliga innehåll förblivit giltigt för hela arbetarrörelsen under de sista 30 åren.
Den revolutionära rörelse som började 1917 i Ryssland BEVISADE att det var en internationell rörelse, genom de återverkningar som den hade i Tyskland ett år senare.
Men några få dagar senare skrevs vapenstilleståndet under och några få månader senare, hade Noske gjort sitt repressiva jobb. År 1919 då första kongressen för den Kommunistiska internationalen hölls – fastän den stora rörelsen som iscensatts av den rysk-tyska revolutionen skulle skaka om proletariatet i flera år efteråt – var höjdpunkten för revolutionen redan passerad. Borgarklassen hade tagit sig samman, fredsuppgörelse mjukade gradvis upp klasskampen, proletariatet gick tillbaka ideologiskt allt eftersom den tyska revolutionen bröts ned bit för bit. Den tyska revolutionens misslyckande lämnade Ryssland isolerad, och tvingade det att genomföra sin ekonomiska organisation och vänta på nästa revolutionära våg.
Men historien visar att arbetarrörelsen inte kan vara segerrik i stadier. Den ryska revolutionen var bara en partiell seger: eftersom det slutgiltiga resultatet av rörelsen som den hade satt igång besegrades på internationell nivå, kunde det s.k. byggandet av ”socialismen” i Ryssland bara bli en bild av detta nederlag för den internationella arbetarrörelsen.
Det faktum att Kommunistiska internationalen hade hållit sin kongress i Moskva visade redan att revolutionen var blockerad. Allt eftersom nederlaget blev mer definitivt, registrerade varje kongress en ytterligare tillbakagång för den internationella arbetarrörelsen: teoretiskt i Moskva, fysiskt i Berlin.
Ännu en gång hamnade revolutionärerna i en minoritet och blev senare uteslutna. Tredje internationalen gick samma väg som Andra internationalen. Liksom så många ”socialister” och ”arbetarpartier” innan dem, blev de kommunistiska partiernas ideologi mer och mer borgerlig.
Men två noterbara fenomen följde i spåren på denna tillbakagång för arbetarrörelsen: ett degenererat arbetarparti innehade statsmakten och kapitalismen, som hade trätt in i en ny period från 1914, kastades in i en ännu värre kris än tidigare.
Den italienska fraktionen av den kommunistiska vänstern (som publicerade Bilan mellan 1933 och 1938 – namnet i sig själv ett helt program) var den enda som utvecklade en klar analys av dessa två fenomen. Denna analys är grundvalen för födelsen av en ny revolutionär arbetarrörelse.
C. Inför degenereringen av arbetarrörelsen, med utvecklingen av den moderna kapitalismen, med den ryska stalinistiska staten, med de problem som ställdes av sovjeternas uppror, finns det en tredje ståndpunkt som inte bryr sig om att göra en alltför djup undersökning om de HISTORISKA och POLITISKA frågorna (varför och hur) under de senaste 30 åren och istället nöjer sig med att leta efter syndabockar. En del väljer Stalin och genom deras anti-stalinism hamnar de i slutändan i att delta i krigsansträngningarna för det ”demokratiska” amerikanska lägret. Andra letar efter en ”käpphäst” av olika slag, beroende på vad som är på modet. 1938–1942 var det på modet att skylla kriget på fascismen och för samhällets degenerering, hellre än att se upprätthållandet av kapitalismen som helhet som det verkliga problemet. Idag är stalinismen mer på modet som syndabock. Det finns en fantastisk uppblomning av teorier och teoretiker: Burnham, mot byråkratin; Bettelheim, för den, etc. Sedan har vi Sartre, och ”friheten”, och hela klicken av skribenter som betalas av borgarklassens politiska partier, och den ruttna karriäristiska världen som representeras av den moderna journalistiken. I allt detta tycks Harpers anklagelser mot ”leninismen” som ”oundvikligen” leder till Stalinism, bara vara något som kan läggas till de andra i listan.
Vid en tidpunkt då ”marxismen” genomgår sin största kris någonsin (låt oss hoppas att det enbart är en tillväxtkris), adderar Harper lite till av förvirring när det redan finns alldeles för mycket. Men när Harper skriver:
”Men nej; hos Lenin märker man intet av en idéernas klassbestämdhet. De teoretiska motsatserna svävar hos honom i luften. Naturligtvis kan en teoretisk åsikt bara kritiseras med teoretiska argument. Där de sociala konsekvenserna emellertid ställs i centrum med sådan häftighet, borde de teoretiska åskådningarnas sociala ursprung inte försummas. Denna marxismens väsentligaste aspekt existerar uppenbarligen inte för Lenin.” (Lenin som filosof)
– går han ett steg vidare än enbart förvirring. Detta är inte bara en polemisk fråga, en fråga om språkliga överdrifter. Harper är en av de många marxisterna som ser marxismen som en filosofisk och vetenskaplig metod, en teori, och som stannar kvar i de astronomiska teoretiska höjderna utan att någonsin tillämpa den på arbetarrörelsens historiska praktik. För dessa ”marxister”, är ”praxis” ännu ett filosofiskt objekt, inte ett aktivt subjekt.
Finns det ingen filosofi att lära från den revolutionära perioden?
Naturligtvis finns det det. Jag skulle t.o.m. säga att för marxister kan filosofi bara utvecklas utifrån den historiska rörelsen – genom att dra lärdomarna i kölvattnen av en sådan rörelse. Men vad gör Harper? Han filosoferar över Lenins filosofi genom att ta det ur sitt historiska sammanhang. Om detta var allt, skulle han bara ha yttrat några halvsanningar. Men han försöker att applicera sin slutsats, hans halvsanningar, till en historisk period som inte gör mödan värt att undersöka. Här visar han att han inte är bättre, men kanske sämre, än Lenin i Materialism och empiriokritisism. Han har talat om marxismen och visat att han vet vad det är i sina skrivningar om kunskapsteorin. Många saker kan sägas om det som Harper skriver om: speciellt om hans huvudsakliga angreppssätt till problemet med PRAXIS. För en marxist kan inte praxis skiljas från det omedelbara politiska sammanhanget, vilket gör den sant revolutionär – dvs. från utvecklingen av revolutionärt tänkande och agerande. Nu upprepar Harper om och om igen, som en litania, att ”Lenin inte var en marxist … han har inte förstått något om klasskampen”. Men i utvecklingen av sitt praktiska revolutionära politiska tänkande följde Lenin Marx lära.
Beviset på att Lenin förstått och tillämpat marxismen på den ryska revolutionen finns i Lenins förord till Marx brev till Kugelmann, där han pekar på de lärdomar som Marx drog från Pariskommunen. Det finns en kuriös analogi mellan den text av Lenin som vi citerade ovan och extraktet från Marx Kritik av Gothaprogrammet.
Lenin och Trotskij är en del av en tradition av den revolutionära marxismen. De följde dess lära steg för steg. Trotskijs teori om den ”permanenta revolutionen” är helt enkelt en lärdom dragen från Kommunistiska manifestet och marxismen i allmänhet: den ryska revolutionen var en trogen reproduktion av denna teori och är marxism fullt ut. Harper, liksom så många andra marxister, glömmer en sak: är det perspektiv som var giltigt för revolutioner under 1800-talet, under kapitalismens uppgångsperiod, som just avslutats när den ryska revolutionen satte fart, fortfarande giltigt i detta samhällets förfallsperiod?
Lenin var förmögen att dra upp det nya perspektivet när han talade om en ny period av ”krig och revolutioner”. Rosa Luxemburg förde tydligt fram idén om att kapitalismen hade gått in i sin epok av förfall. Detta stoppade inte Kommunistiska internationalen, och senare den trotskistiska rörelsen och andra vänsteroppositioner, att förbli bundna till det gamla perspektivet, eller från att gå tillbaka till det, som Lenin själv gjorde efter den tyska revolutionens misslyckande. Harper tycker visserligen att det finns ett nytt perspektiv, men hans analys av Lenin och den ryska revolutionen visar att han, liksom många andra, inte lyckats utveckla det och har fallit tillbaka i en mängd vaga och felaktiga ståndpunkter.
Det är ingen tillfällighet att det är arvtagarna till Bilans teoretiska landvinningar som har besvarat honom, liksom de har gjort på annan plats till den ”rena leninisterna”.
Både ”pro”- och ”anti”-lenisterna glömmer en sak: även om problemet idag enbart kan förstås i ljuset av det förgångna, så är det inte desto mindre annorlunda.
Phillipe
Noter:
(1) Mot Harper/Kautsky tes av en ”specifik rysk miljö”, kan vi citera Marx Teser om Feuerbach:
”Den materialistiska läran, att människorna är produkter av omständigheter och uppfostran, att förändrade människor alltså är produkter av andra omständigheter och ändrad uppfostran glömmer att omständigheterna också förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras. Den kommer därför med nödvändighet att klyva samhället i två delar, av vilka den ena är upphöjd över samhället (t.ex. hos Robert Owen).
Sammanfallet av förändringar av omständigheterna och förändringar i den mänskliga verksamheten kan blott fattas och rationellt förstås som omstörtande praktik.”
(Teser om Feuerbach [6])
Länkar
[1] https://sv.internationalism.org/tag/5/146/frankrike
[2] https://sv.internationalism.org/tag/8/196/kommunistiska-vaenstern
[3] https://sv.internationalism.org/tag/3/109/revolutionaera-organisationer
[4] https://sv.internationalism.org/files/sv/leninsomfilosofwebb.pdf
[5] https://www.marxists.org/svenska/mforum/bokarkiv/0005.htm
[6] https://www.marxists.org/svenska/marx/1845/03-d006.htm