Dag för dag får hotet om ett krig mot Irak allt klarare konturer. Bush junior planerar att gå längre än hans far gjorde 1991. Inte bara planerar han att tillfoga Irak ytterliggare ett militärt nederlag, utan denna gång är det hela Saddam Husseins regim som är målet. Detta nya krig kommer vid en tidpunkt när krigen är allt mer närvarande internationellt. Ett år efter 11:e september attackerna och deklarationen om ”krig mot terrorismen”, har hotet om krig förvärrats över hela världen, men framförallt i de länder som av USA beskrevs som en del av ”ondskans axel”
Det är uppenbart att störtandet av talibanregimen och kriget mot Al Qaida inte lett någonstans, den breda antiterrorist-koalition som bildades under amerikansk kontroll har fallit sönder. Bakom alla deklarationer om ”internationell solidaritet” under minnesceremonin efter 11 september, har det funnits en öppen kritik mot den amerikanska politiken i Europa och i arabvärlden. I själva Afghanistan har instabiliteten hos den USA stödda regimen tydligt demonstrerats av bombattacken mot marknaden i Kabul den 5 september som ledde till 30 döda och flera hundra skadade och inte minst genom mordförsöket mot den afghanske presidenten Karzani.
Framförallt har vi det senaste året sett en ökning av de militära spänningarna i andra länder. Under sommaren kom det nya varningar om hotet av ett kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan och faran är långt ifrån över än (se International Review nr 110). Situationen i Palestina förvärras hela tiden och nu dyker hotet om ett nytt Gulf-krig upp vid horisonten. Den ”tidsålder av fred” som Bush den äldre lovade oss efter östblockets kollaps 1989 har visat sig var en tid av ökande militärt barbari på en nivå som vi inte sett sedan andra världskriget. Detta är en klar bekräftelse på de förutsägelser och analyser som revolutionärerna gjorde vid denna tidpunkt mot de lugnande talen från den internationella borgarklassens viktigare ledare.
I Internationalistisk Journal nr 2 i vår orienteringstext ”Militarism och sönderfall”, som till och med skrevs före Gulfkriget, ges en analytisk ram för att förstå imperialistisk rivalitet i en kapitalistisk värld i den nya period som öppnades upp av östblockets kollaps och upplösningen av västblocket som följde på detta:
”Sedan början av århundradet har kriget varit den mest avgörande frågan som proletariatet och dess revolutionära minoriteter konfronterat (…) eftersom kriget är den mest koncentrerade formen av den förfallande kapitalismens barbari, något som uttrycker systemets dödskamp och hänger som ett hot över hela mänsklighetens överlevnad. (..) krigets barbari – mycket mer än tidigare – kommer att vara ett permanent och ständigt närvarande element i världssituationen (..) alltmer kommer att inbegripa de utvecklade länderna”.
(punkt 13)
Texten lägger till att:
”Det allmänna sönderfallet av samhället är den slutgiltiga fasen av kapitalismens förfall. Därför består under denna fas de specifika karaktärsdragen för förfallsperioden: den historiska krisen i den kapitalistiska ekonomin, statskapitalismen och grundläggande fenomen som militarism och imperialism.
Eftersom sönderfallet utgör kulmen på de motsättningar som kapitalismen kastats in i under hela sin förfallsperiod, kan de specifika karaktärsdragen för förfallsperioden bara förvärras och förstärkas under denna slutgiltiga fas (...)
Detsamma gäller militarismen och imperialismen, som vi sett under 80-talet, den period under vilken sönderfallet har uppstått och utvecklats. Denna verklighet kommer inte att försvinna för att den gamla världsordningen med en uppdelning av världen i två imperialistiska block har försvunnit som ett resultat av östblockets kollaps.
Konstituerandet av imperialistiska block är inte orsaken till militarism och imperialism. Tvärtom är uppkomsten av dessa block endast en extrem konsekvens (...) ett uttryck (...) för att den förfallande kapitalismen faller ned i militarism och krig (...) Den nuvarande upplösningen av de imperialistiska blocken innebär inte heller något som helst ifrågasättande av imperialismens grepp över det samhälleliga livet (...) upplösningen av blocken bara kommer att öppna vägen till en ännu mer barbarisk, förvrängd och kaotisk form av imperialism.”
(punkt 5)
I januari 1991 demonstrerade Gulfkriget att:
”inför tendensen mot generaliserat kaos som är typisk för sönderfallet och som har kraftigt förstärkts av Östblockets kollaps, har kapitalismen inget att val i sina försök att hålla samman sina komponenter än att kränga på tvångströjan av militärt våld. I denna bemärkelse bidrar de metoder som den använder för försöka begränsa det alltmer blodiga kaoset, till skärpningen av det militära barbari som kapitalismen sjunker ned i.”
(Resolution om den internationella situationen punkt 5 i International Review nr 97)
Händelseutvecklingen har bara bekräftat ökningen av detta permanenta barbari i en kapitalistisk värld som domineras av tendensen ”var och en för sig” och den allmänna rivaliteten mellan stora som små imperialistiska stater. Inom denna ram har de nationella härskande klasserna med USA i spetsen, skapat ett klimat av patriotisk hysteri i befolkningen. Men även andra staterna, som också vill betyda något här i världen, har tagit steg för att mobilisera sina arméer och öka sina militära utgifter.
Även om attacken den 11:e september var en ”krigshandling” som Bush uttryckte saken, var det:
”en kapitalistisk krigshandling, ett moment i den permanenta imperialistiska kampen som kännetecknar epoken av kapitalismens förfall”
(Resolutionen om den internationella situation till IKS extraordinära konferens april 2002)
Attacken den 11:e september har gjort det möjligt för USA att ingripa i Afghanistan under förevändningen av ett ”krig mot terrorismen”. USA har etablerat sig som härskaren över Centralasien med baser i Afghanistan, Tadzjikistan och Uzbekistan och en ställning i Georgien (som nu är under stark press från Ryssland som ett direkt svar på denna amerikanska framryckning). Samtidigt har de mer omfattande globala strategiska mål.
Målsättningen hos den amerikanska borgarklassen är inte bara att kontrollera denna tidigare ryska region, utan att kontrollera hela Mellanöstern och den indiska kontinenten. Genom att inkludera Nordkorea i ”ondskans axel” har man tydligt utmanat Kina och Japan. Allt detta gör det möjligt för USA att utveckla sin strategi av att ringa in de europeiska makterna, och framförallt att blockera alla tyska framstötar (Tyskland är dess mest farliga rival) mot Östeuropa eller Mellanöstern.
Detta är ramen för hotet av krig mot Irak.
Vad har USA mot Saddam Hussein?
Det är uppenbart att Irak inte är något hot idag. Dess arme som 1991 beskrevs som den femte största i världen, decimerades under Gulfkriget, och har förlorat mer än två tredjedelar av sina styrkor sedan dess. De pågående FN-sanktionerna har inte bara hindrat dem från att återupprusta utan till och från att få reservdelar. Så gott som all irakisk militär utrustning är från före Gulfkriget (New York Times 26 augusti, 2002).
Utöver detta har USA sedan Gulfkriget infört en ”flygförbudszon” över norra och södra Irak, vilket hindrar det irakiska flygvapnet från att flyga över halva sitt nationella territorium under förevändningen av att skydda de kurdiska och shiitiska minoriteterna. (1). Icke desto mindre har USA börjat tala om ett ”kärnvapenhot” från Irak. Rapporten från International institute for strategic studies (IIS) har avfärdat detta argument, och endast fört fram faran från ” ett stort lager med kemiska och biologiska vapen”, och detta är nu grunden för ett ”potentiellt irakiskt hot”.
Det är uppenbart att det ”tydliga och närvarande hotet” som Bush åberopar för att rättfärdiga ett angrepp inte är något annat än en propagandamyt. De som öppet kritiserar den amerikanska politiken, för fram ett annat skäl som kan verka självklart, USA vill kontrollera Iraks oljereserver, som är världens näst största kända oljereserver.
Till i exempel Le Monde Diplomatique (oktober 2002) kan vi läsa:
”Lägga beslag på världens näst största oljereserv skulle göra det möjligt för president Bush att helt styra den internationella oljemarknaden. Under ett amerikanskt protektorat skulle Irak snabbt kunna fördubbla sin produktion av råolja, vilket skulle få som en omedelbar följd att oljepriserna sjunker och kanske få igång den amerikanska tillväxten.”
Först av allt är denna tanke att den irakiska oljan skulle göra det möjligt att starta en återhämtning av den amerikanska ekonomin (eller en påstått marxist variant av samma tema att försäkra USA en ”oljeintäkt”) missar att ta med flera konkreta fakta i sin bedömning:
- det dåliga skicket hos den irakiska oljeinfrastrukturen som skulle behöva 5 år av stora investeringar för att öka produktionen till sådana nivåer (2),
- att försäljningen av den irakiska oljan är redan nästan helt under amerikansk kontroll, politiskt genom att exporten kontrolleras av FN: s sanktioner, militärt genom att hela den irakiska oljeindustrin är inom räckhåll för det amerikanska bombflyget, ekonomiskt genom inflytandet från de stora amerikanska oljebolagen.
Tvärtom insisterar vi på att det intresse som alla de stora imperialistiska makterna har av Mellanöstern framförallt är strategiskt. Förvisso föregick detta intresse upptäckten av oljan i regionen. Under 1800-talet var Irak, Iran och Afghanistan scenen för ”the great game” (’det stora spelet’ på svenska, vilket är namnet på en mycket känd stormaktskonflikt om kontroll över regionen mellan Storbritannien, Ryssland och Tyskland, översättarens anmärkning).
Insatserna ökade med byggandet av Suezkanalen som Storbritanniens strategiska väg till Indien. Idag är regionens geopolitiska betydelse lika stor som någonsin, och den har förvisso ökat på grund av oljans strategiska betydelse som en både ekonomiskt och militärt nödvändig råvara. Om USA lyckas med att skaffa sig fullständig kontroll över Europas och Japans oljeförsörjning, kommer de att ha ett väldigt kraftfullt vapen i sin hand. I händelse av en allvarlig internationell kris skulle de inte ens behöva hota med att använda våld för att få dessa länder att underkasta sig dess vilja.
Faktum är att med denna nya styrkeuppvisning riktad mot Irak, avser USA att förstärka sin auktoritet och trovärdighet både i denna region och i världen som helhet. Gulfkriget 1991 syftade framförallt till att tvinga dess gamla västallierade att sluta upp bakom USA, när upplösningen av ”ondskans imperium” (för att använda Reagans benämning på Östeuropa och Sovjetunionen) drev dem att upprätta sitt oberoende och motsätta sig USA: s diktat. Denna operation var en tillfällig framgång, men redan i slutet på sommaren 1991 med utvecklingen av kriget i Jugoslavien var dessa forna allierade snabba att föra fram sina egna intressen (den första att göra så var Tyskland som uppmuntrade Kroatiens och Sloveniens utbrytning ur Jugoslavien).
Vid denna tidpunkt nöjde sig USA med att jaga ut de irakiska trupperna ur Kuwait och lämnade Saddam Hussein regimen intakt. Det fanns olika skäl till detta. Å den ena sidan ställde Frankrike som villkor för att delta i koalitionen att regimen lämnades intakt. Hade USA svikit detta löfte, hade detta lett till att den militära koalitionen brutits upp, den koalition som var Bush den äldres främsta mål. Utöver det hade alla allierade inklusive USA ett intresse av att behålla Saddam vid makten så att han kunde fortsätta att spela rollen som vakthund mot strävandena till självständighet från kurderna i norr och shiiterna i söder, som hotade destabilisera hela regionen. Det faktum att USA idag är berett att lämna detta försiktiga förhållningssätt och riskera att få såväl ett antal stormakter som arabstater emot sig, och ytterliggare destabilisera regionen är bara ytterliggare ett bevis på hur världssituationen förvärrats sedan 1991. Som vi sa för mer än 10 år sedan är USA tvingat att alltmer demonstrera och använda sin vapenmakt för att hävda sin ledande ställning.
En annan fördel med Irakoperationen – från amerikansk synvinkel – är att den är ett utmärkt redskap för att splittra de europeiska makterna, med framförallt Storbritannien på den ena sidan och framförallt Tyskland och Frankrike på den andra sidan. Storbritannien är USA: s främsta allierade i ett krig mot Irak. Detta är de inte på grund av solidaritet, utan på av grund att britterna alltid räknat med att avsätta Saddam Hussein och genomföra en förändring av den härskande klicken som skulle göra det möjligt för dem hävda sina intressen i sitt gamla protektorat. De brittiska intressena sammanfaller därför tillfälligtvis med de amerikanska från vilka de förväntar sig en gentjänst för sitt militära bidrag.
Frankrike å den andra sidan har alltid emotsatt sig ett militärt ingripande i Irak och har försök behålla sina band med regimen i Bagdad likväl som med Libanon och Syrien, till och med under Gulfkriget. Frankrike har hela tiden uppmanat till ett stopp för FN: s embargo mot Irak. När det gäller Tyskland så har de traditionellt sätt alltid försök hävda sig i Mellanöstern genom Berlin – Bagdad axeln via Balkan och Turkiet.
De brittisk-amerikanska flygangreppen är redan en daglig företeelse över norra och södra Irak, som en generalrepetition för ett fullskaligt krig (3). Vita huset har etablerat de nödvändiga baserna för en militär intervention (50 000 man är redan stationerade i Kuwait). De kan räkna med tillräckligt stöd för att uppväga frånfället av en del allierade från Gulfkriget. Turkiet har redan gått med på placeringen av amerikansk trupp på dess mark i utbyte mot betydande ekonomisk hjälp. Arabemiraten, Kuwait, Bahrain, Oman och speciellt Qatar (4) kommer att tjäna som strategiska militära baser (5). Jordanien kommer troligen att tillåta att dess territorium används för att neutralisera Iraks västra gräns som ligger närmast Israel.
Icke desto mindre är detta en operation som är mycket farligare än kriget i Afghanistan, eftersom i detta fall så har USA ingen lokal styrka som kan göra det smutsiga arbetet som den norra alliansen gjorde i Afghanistan, och det s.k.Vietnamsyndromet riskerar att återkomma, vilket undveks operationen i Afghanistan som de var kapabla att avsluta med ”noll döda”.
Dessutom, att sätta upp en bred demokratisk opposition som kan ta över efter Saddam Hussein är långtifrån enkelt. En annan svårighet är att det finns mycket mer motstridiga lokala intressen än i Afghanistan. De kurdiska och Shiitiska minoriteterna är inte pålitliga utifrån en amerikansk synvinkel. Kurderna är alldeles för lätt influerade av européerna och Shiiterna står i skuld till iranska intressen. Till detta kan vi lägga Turkiets tveksamhet, givet dess å en sidan känsliga förhållande till den kurdiska frågan (Saddam Hussein utövar fortfarande ett tryck på kurderna i Irak), och å den andra sidan dess dragning mot EU som utövar ett tryck på dem. Den andra faran är att den amerikanska borgarklassen definitivt förstör sitt rykte i arabstaterna som fredsmäklare i Mellanöstern och därigenom försvagar sin ställning i regionen.
Men redan det första hindret som möter USA i dess försök att tvinga på världen dess uppfattning om ”ett alvarligt hot” från Irak, är att den amerikanska borgarklassen inte har något stöd i folkrätten för att rättfärdiga ett militärt angrepp, i motsats till tidigare militära ingripanden. 1991 var till exempel Iraks invasion av Kuwait den rättsliga förevändning man använde, det finns idag inget rättsligt stöd för ett preventivt krig utifrån det nya begreppet ”potentiellt angripare” som USA använder mot Irak. Vad den amerikanska borgarklassen försöker göra är att tvinga igenom nya bestämmelser som skulle kullkasta allt folkrättsligt ramverk inom de internationella relationerna, och om de accepterades skulle de kunna användas för att rättfärdiga alla möjliga militära invasioner, och därmed öppna dörren för ytterliggare kaos.
Detta är en svaghet hos den amerikanska strategin som de andra stormakterna inte tvekat att använda, när det idag säger sig agera på ett folkrättsligt mandat från FN. Det är därför som USA, för att skapa legitimitet för sitt agerande tvingats nedlåta sig till att agera genom FN och följa besluten från dess säkerhetsråd, med alla riskerna för att de misslyckas. Utöver detta var det Saddam Hussein första diplomatiska seger, när han accepterade närvaron av FN:s vapeninspektörer på irakisk mark, eftersom det omedelbart fick tre av de fem permanenta medlemmarna av FN: s säkerhetsråd (Ryssland, Kina och Frankrike) att välkoma Iraks position och deklarera att som en följd av den var ingen militär intervention nödvändig nu, utan man skulle istället ge vapeninspektörerna tid att utföra sitt jobb. Framgången för de amerikanska påtryckningarna, inte bara på Irak utan även på andra stater har alltså så här långt varit begränsade.
Gulfkriget genomfördes folkrättsligt sett inom ramen för FN resolutioner. Kriget i Kosovo utanför för folkrätten inom ramen för NATO. Den militära offensiven i Afghanistan genomfördes som en ensidigt amerikansk operation. Denna ensidiga politik har naturligtvis ökat fientligheten mot USA hos de andra staterna. Denna situation gör det möjligt att se hur anti-amerikanismen har vuxit sedan Gulfkriget 1991, i synnerhet bland de europeiska staterna. Jämfört med då dessa stater 1991 tvingades, om än med tvekan, att stödja Gulfkriget, är de idag inte bara öppet kritiska, utan även direkt motståndare till ett amerikanskt militärt äventyr. I Frankrike framställs till exempel Bush intentioner att angripa Irak som en sjuk fixeringen hos en serietidnings-rambo. I Tyskland, vars diplomatiska gyllene regel under flera decennier har varit att inte stöta sig med USA när det gäller att flytta sina egna imperialistiska positioner, har Schröder direkt brutit mot denna gyllene regel genom att uttrycka kategoriska motstånd mot något som helst tyskt stöd till en ockupation av Irak (6). Även andrarangsmakter som Spanien har kostat på sig att vara öppet kritiska mot USA:s politik mot Irak och i Mellan östern.
Dessa motsättningar speglas i debatterna och meningsskiljaktigheterna inom den amerikanska borgarklassen.
Skillnader inom den amerikanska borgarklassen existerade redan i början på andra världskriget mellan ”isolationisterna” och ”interventionisterna” på frågan om man skulle ingripa i kriget eller stå utanför. Det isolationistiska lägret var i stort sett begränsat till det republikanska partiet medan demokraterna till en övervägande del var för ett ingripande i kriget. Katastrofen vid Pearl Harbour provocerades medvetet fram av Roosevelt (se ”The machiavellianism of the bourgeoisie” i International Review nr 108 och på svenska ”60 år efter Pearl Harbour” i Internationell Revolution nr 89) och gjorde att de som var för ett ingripande i kriget fick övertaget.
Idag har denna splittring försvunnit. Men motsättningarna inom den amerikanska politiken har gjort att det uppstått nya interna meningsskiljaktigheter som inte längre följer traditionella partilinjer. Inom den amerikanska borgarklassen råder det naturligtvis ingen oenighet om att USA skall upprätthålla sin imperialistiska världsdominans, framförallt på en militär nivå. Det finns däremot skillnader i bedömningen om USA skall acceptera den dynamik som alltmer tvingar dem att agera ensamma eller om de skall försöka bygga vissa allianser, även med tanke på att dessa allianser inte längre kan ha någon långsiktig stabilitet.
Dessa två motpoler framträder tydligt i förhållande till konflikten mellan Israel-Palestina och det föreslagna militära ingripandet mot Irak. Denna motsättning har uttryck sig i svängningar i den amerikanska politiken mellan ett fullständigt stöd för Sharon och därmed implicit ett stöd till hans intention att göra sig av med Arafat, och talet om det oundvikliga i bildandet av en palestinsk stat. Efter 11 september har USA fört en politik som inneburit ett nästan ovillkorligt stöd för Israel. Det står dock klart att den aggressiva politik som Sharon och de mer extrema delarna av den israeliska borgarklassen för leder till en absurd och oändlig spiral av allt blindare våld, men även till en ökande isolering av Israel och indirekt USA (7). Utöver det är många arabstater, även om de inte är några större anhängare Arafat, alltmer irriterade över USA:s stöd till Sharon. Detta skulle kunna leda till att stora delar av den arabiska borgarklassen (Egypten, Saudiarabien och Syrien framförallt) ansluter sig till stormakterna inom EU. Genom att öppet deklarera att de är emot att Arafat avpolletteras och även om de visat sig oförmögna att spela rollen som ”fredsmäklare”, försöker de europeiska stormakterna att utnyttja situationen diplomatiskt.
Meningsskiljaktigheterna inom den amerikanska borgarklassen har redan kommit till uttryck inom den republikanska administrationen. Försvarsminister Donald Rumsfeld, Vicepresident Dick Cheney och Bush rådgivare Condolezza Rice försvarar uppfattningen att USA skall angripa så snart som möjligt, medan andra prominenta medlemmar av den republikanska apparaten såsom Colin Powell, James Baker och Henry Kissinger (med stöd från vissa affärsmän som oroar sig för att kostnaden för den militära operationen om USA i den nuvarande ekonomiska situationen skulle tvingas stå för kostnaderna själva) har blivit alltmer tveksamma och föredrar att fortsätta med en politik som varierar mellan moroten och piskan.
Även om hökarna, som är för att använda militärt våld och vill se ett snabbt amerikanskt ingripande mot Irak, verkar ha överhanden, så är de problem som detta militära ingripande orsakat sådana att det inte är avgjort hur det går. Detta illustreras av det sensationella uttalandet av Al Gore (demokratisk presidentkandidat som förlorade mot Bush i senaste valet), där han säger att hotet från Irak inte är bevisat och fortsätter med att kritisera Bush internationella strategi på följande sätt:
”Efter den 11:e september fanns det en enorm sympati och stöd för oss över hela världen. Vi har förskingrat detta stöd och ett år senare har det utbyts mot rädsla, osäkerhet och oro, inte för vad terroristerna kommer att göra utan för vad vi kommer att göra!”
(citerat från Le Monde 26 september)
Inte nog med att två kongressledamöter från det demokratiska partiet har meddelat att de kommer att åka till Bagdad för att bedöma riskerna med kriget för civilbefolkningen, och alltså ett antagit samma hållning som vissa av USA:s rivaler som beslutsamt försöker sabotera USA: s initiativ om Irak. Det skall inte råda några missförstånd vad det gäller syftet med detta initiativ från vissa demokratiska kongressledamöter, vars syfte är att avstyra Bush krigsplaner mot Irak. De syftar inte till att begränsa USA:s imperialistiska politik, utan som vi redan konstaterat till att undvika att USA blir isolerat, något vi kan se ske redan idag (8). På grund av denna faktor av isolering ökar motståndet mot det amerikanska världsherraväldet (9).
Faktum är att meningsskiljaktigheterna inom världens starkaste borgarklass endast speglar de grundläggande motsättningar som denna borgarklass står inför:
”USA konfronterar en värld där tendensen mot ’var och för sig själv’ dominerar, där dess tidigare vasaller försöker att så mycket som möjligt dra sig ur världspolisens starka grepp, något som de var tvingade att stå ut med så länge som hotet från det rivaliserande blocket existerade. I denna situation är USA: s enda avgörande sätt att slå fast sin auktoritet, att ta sin tillflykt till det område där man har en förkrossande överlägsenhet jämfört med andra stater: militär styrka. Genom att göra detta, befinner sig USA i en motsägelsefull situation:
- å ena sidan, om man ger upp att använda eller utsträcka användandet av den militära överlägsenheten, kommer detta endast att uppmuntra de länder som motsätter sig dess auktoritet att protestera ännu mer;
- å andra sidan, när man verkligen använder militär råstyrka, till och med, och särskilt när detta tillfälligt tvingar dess opponenter att tygla sina ambitioner till självständighet, leder detta endast till att de senare att ta varje möjlighet till hämnd och försöka komma ur det amerikanska greppet.
Hävdandet av den militära överlägsenheten av en supermakt fungerar på olika sätt beroende på om världen är uppdelad i block som innan 1989, eller om den inte finns några block. I det första fallet, tenderar hävdandet av militär styrka att förstärka vasallernas förtroende för blockledaren och dess förmåga att försvara dem, och är på så sätt en sammanhållande faktor runt blockledaren. I det andra fallet, har den militära kraftuppvisningen av den enda kvarvarande supermakten den motsatta sluteffekten, då den förvärrar tendensen till ’var och en för sig själv’ ännu mer, så länge som det inte finns någon annan stormakt som kan tävla med den på samma nivå. Det är därför som framgången för den nuvarande amerikanska kontraoffensiven inte kan anses vara definitiv, att den har övervunnit den ledarskapskris som USA haft.”
(Resolutionen om den internationella situationen till IKS 12: e kongress. Internationalistisk journal nr 4)
USA:s strävan att återupprätta sitt ledarskap driver det till att starta krig, samtidigt som denna politik gör det omöjligt för USA att på lång sikt uppnå sina mål. I dagens värld leder denna olösliga motsättning oundvikligen till en oändlig spiral av krig.
Utvecklingen av den nuvarande situationen är helt i linje med den militära policy som USA antog i Gulfkriget, sedan i det f.d. Jugoslavien och slutligen i Afghanistan, men med större osäkerhet och högre risker. Agerandet hos världspolisen USA är en aktiv faktor i det ökande militära kaos som driver världen mot ett barbari med alltmer okontrollerbara konsekvenser. Det hotar att destabilisera synnerhet hela Asien, från Mellanöstern till Centralasien, och från den indiska halvön till Sydostasien. Dessa hot visar vilket dödligt hot som hänger över mänskligheten som ett resultat av de militära konfrontationerna mellan stormakterna under kapitalismens sönderfall. Även om ett nytt världskrig inte direkt står på dagordningen, måste det stå klart för arbetarklassen att det enda sättet att hindra kapitalismen från att utplåna mänskligheten är att störta kapitalismen.
Wim 29/9 2002
Noter
1. Detta ger ytterliggare en illustration av den amerikanska borgarklassens machiavellism. 1991 mitt i Gulfkriget uppmanade de shiiterna i söder och kurderna i norr att göra uppror mot Saddam Hussein. I slutet på kriget lämnade amerikanerna helt medvetet och fullständigt cyniskt det republikanska gardet, som är Saddams elittrupper helt intakt, så att det kunde krossa dessa minoriteter. Sedan användes detta av den amerikanska propagandan för att visa den blodtörstiga naturen hos regimen i Irak, och användes för att rättfärdiga inte bara Gulfkriget utan även upprättandet av skyddszonerna som står under direkt amerikansk kontroll, för att som de påstår skydda kurderna.
2. Se Economist 14/9, 2002
3. Under en hel serie med förevändningar, till exempel den 27:e augusti när man upptäckte radarsignaler i en demilitariserad zon, användes som förevändning för en attack på Mossoul flygplatsen.
4. Qatar är redan värd för en stor del av det amerikanska centralkommando som normalt sett är stationerat i Miami.
5. I synnerhet Saudiarabiens tveksamhet till ett shiitiskt deltagande i en framtida demokratisk irakisk regering har tagits med i beräkningen och militärbasen Al Kharg som användes i så hög grad under Gulfkriget och i kriget i Afghanistan har börjat att plockas ner, för att flyttas till en ny bas som håller på att byggas i Al Udeid på Qatars östkust söder om Doha. Den kommer att spela samma strategiska roll för USA som Al Kharg tidigare gjorde.
6. Det är inte utan en stor dos av hyckleri, eftersom flera hundra av de tyska specialisterna på biologiska och kemiska vapen som försåg Irak med dessa, nu är i regionen som ”tekniska rådgivare” till amerikanerna. På samma sätt efter att ha kraftfull tagit ställning mot USA för att vinna valet, åkte Schröder direkt efter valsegern till Tony Blair, för att enligt en brittisk diplomat komma på bättre fot med amerikanerna. Det innebär trots det inte att Tyskland ämnar att följa den amerikanska linjen, utan bara att de tänker återvända till den försiktiga diplomati som fungerat så väl hittills.
7. Utöver det så leder Israels allt större ekonomiska svårigheter till ett växande missnöje inom befolkningen med de enorma uppoffringar som krigsekonomin kräver. Detta leder till splittringar inom politiken av nationell enighet, och illustreras av att Ehoud Baraks tidigare minister Shlomo Ben Ami lämnat parlamentet.
8. Al Gore politiska karriär gör det möjligt för oss att undvika alla såna illusioner om honom, eftersom han 1991 var en del av den minoritet inom det demokratiska partiet som röstade för Gulfkriget.
9. Ytterliggare en illustration på denna växande fientlighet mot USA är den japanske premiärministerns Koizumis besök i Nordkorea nyligen. Detta vänskapliga besök hos en stat som amerikanerna har utpekat som en del av ”ondskans axel” är en direkt utmaning mot USA.
Kommer den härskande klassen verkligen vara kapabel att gå utanför den avgränsade nationella ramen? Kommer den att vara kapabel att överkomma den ekonomiska konkurrensen och dess egna imperialistiska motsättningar? Kommer den att vara förmögen att göra ett slut på det ekonomiska kriget och dessutom på de militära konflikter som många gånger har slitit kontinenten i stycken? Med andra ord, kommer borgarklassen visa sig kapabel att erbjuda början på en lösning av världens uppdelning i konkurrerande nationer, en uppdelning som har varit orsaken till tio miljontals döda och som har blodat ned hela planeten, framförallt sedan början av 1900-talet. Kommer borgarklassen självmant att ge upp den nationalistiska ideologin som är grundvalen för dess egen existens som en klass och källan till all dess ekonomiska, politiska, ideologiska och imperialistiska legitimitet?
Men om svaret på alla dessa frågor är negativt, om Europas förenta stater inte är annat än en hägring, vad är då innebörden konstituerandet och utvecklingen av den Europeiska Unionen? Har den härskande klassen blivit masochistisk till den grad att den i evighet springer efter det omöjliga? Varför skulle den ägna så mycket energi för att bygga ett korthus utan någon egentlig livskraft? Är det enbart för syftet av en illusorisk konkurrens med Amerikas förenta stater? Eller enbart för propaganda?
Vi kan bedöma hopplösheten i ett sådant projekt genom att undersöka villkoren för dess genomförande. Dessa villkor är inte bara fullständigt frånvarande i det nuvarande projektet, de är helt enkelt en utopi i det nuvarande historiska sammanhanget. Precis som existensen av olika nationella borgarklasser är intimt sammanbunden med privat och/eller statlig egendom som historiskt utvecklades inom de nationella ramarna, skulle varje verklig förening på en högre nivå innebära att frånta dessa nationer deras makt. Perspektivet är än mer orealistiskt genom att skapandet av ett verkligt enat Europa på hela kontinenten endast skulle kunna ske genom en process av expropriering av de olika nationella borgarklasserna i varje medlemsland. Detta skulle med nödvändighet vara en våldsam process, som var fallet med de borgerliga revolutionerna mot de feodala regimerna eller krigen för oberoende för nya nationer mot deras förmyndarmakter, för vilka det är omöjligt att ersätta ”regeringarnas politiska vilja” och/eller ”folkliga strävanden att bygga Europa”. Under 1800-talet spelade krig redan en grundläggande roll i processen att bilda nya nationer, för att antigen eliminera internt motstånd från reaktionära delar av samhället, eller för att dra upp nya landgränser på deras grannars bekostnad. Vi kan därför lätt föreställa oss vad processen för att ena Europa skulle kosta. Detta understryker hur idén om en fredlig förening av de olika länderna, hur europeiska de än må vara, antingen är utopisk eller hycklande och vilseledande. För att detta förenande skall vara möjligt krävs det att en social grupp uppstår som är bärare av övernationella intressen och kapabelt till att genomföra en revolutionär process med hjälp av sina egna politiska- (partier, etc.) och våldsmedel (militära styrkor, etc.), att expropriera de borgerliga intressen som är knutna till olika nationella kapital och påtvinga sin makt över de senare.
Utan ge oss in på att i någon större omfattning utveckla den nationella frågan (1), är det uppenbart att alla dessa nationer som har skapats sedan kriget 1914-1918 – omkring 100 st – var resultatet av nationella problem som förblev olösta under 1800-talet och fram till början av 1900-talet. Alla var de dödfödda nationer som visade sig vara oförmögna att slutföra sin borgerliga revolution och börja sin industriella revolution med tillräcklig kraft, och därmed ge upphov till en dynamik som mångfaldigade de konflikter som har skett sedan första världskriget. Endast de länder som bildades under 1800-talet har varit förmögna att nå en tillräcklig grad av sammanhållning, ekonomisk makt och politisk stabilitet. Dagens sex största makter var det redan, om än i en annan rangordning, i början av första världskriget. Även borgerliga historiker kan se dessa fakta, men de kan bara förklaras inom ramen för den historiska materialismen.
För att en nation skall bildas på ett solitt politiskt fundament, måste den grundas på en verklig centralisering av dess borgarklass, och denna centralisering skapas genom en bitter kamp som enar det mot de gamla feodala makterna. Den måste ha en tillräcklig solid ekonomisk grundval för dess industriella revolution för att finna en plats på den världsmarknad som håller på att bildas. Dessa två villkor existerade under kapitalismens uppgångsperiod, som i huvudsak sträckte sig från början av 1700-talet fram till första världskriget. Dessa villkor försvann senare och möjligheten fanns därför inte längre för uppkomsten av nya livskraftiga nationella projekt. Varför skulle det då helt plötsligt idag vara möjligt att genomföra vad som visat sig vara omöjligt under hela 1900-talet? Givet att ingen av de nya nationerna som skapats sedan första världskriget har varit kapabel att samla på sig tillräckliga medel för sin existens, varför skulle uppkomsten av en ny stor makt – som ett Europas förenta stater skulle bli – helt plötsligt vara möjligt?
Den tredje logiska konsekvensen av den Europeiska hypotesen innebär att tendensen mot en förvärrning av de imperialistiska motsättningarna mellan de konkurrerande nationerna i Europa försvagas. Men som Marx påpekade i mitten av 1800-talet (i det Kommunistiska manifestet), är motsättningen mellan varje nationell fraktion av borgarklassen konstant:
”Borgarklassen befinner sig in en ständig kamp. Först med aristokratin; senare med de delar av borgarklassen själv, vars intressen har blivit antagonistiska mot industrins framsteg; och vid alla tidpunkter med borgarklassen i främmande länder.”
Medan konflikten mellan borgarklassen och resterna av feodalismen eller dess efterblivna sektorer i stort sett har överkommits genom den kapitalistiska revolutionen, åtminstone i de viktigaste utvecklade länderna, har tvärtom motsättningarna mellan nationer bara fördjupats under 1900-talet. Varför skulle vi då förvänta oss att se denna process gå i motsatt riktning, när konflikterna mellan olika fraktioner av den härskande klassen blivit alltmer förvärrad under hela kapitalismens förfallsperiod?
I verkligheten är ett av de tydligaste kännetecken för ett produktionssätt som gått in i sin förfallsperiod explosionen av motsättningar mellan fraktioner inom den härskande klassen. Den senare kan inte längre utvinna tillräckligt med mervärde från produktionens sociala relationer som hädanefter blivit förlegat och tenderar därmed att kompensera sig genom att plundra sina rivaler. Detta skedde under förfallet av det feodala produktionssättet (1325-1750) när Hundraårskriget följdes av krigen mellan de stora europeiska absolutistiska monarkierna:
”utan tvekan var våld ett permanent och särskilt karaktärsdrag för den medeltida samhället. Icke desto mindre antog det en ny dimension sekelskiftet mellan 1200-talet och 1300-talet (…) Krig blev ett inbyggt fenomen, närt av en växande social frustration (…) Generaliseringen av krig var framförallt det yttersta uttrycket för samhällets bristande fungerande fångna i problem som den var oförmögen att bemästra. Och så tog det tillflykten in i krig för att fly från de omedelbara problemen.”
(Guy Bois, La Grande Dépression médiévale)
Denna förfallsperiod i det feodala produktionssättet står i stark kontrast till dess uppgångsperiod (1000-1325):
”Ännu tydligare än under de feodala tiderna erfor perioden mellan ungefärligen 1150 till 1300 perioder av nästan total fred över vida geografiska områden, tack vare detta kunde den ekonomiska och demografiska expansionen bara öka.”
(P Contamine, La Guerre au Moyen âge)
Detsamma gäller under slavsamhällets förfall, med sönderslitandet av det romerska imperiet och mångfaldigandet av ändlösa konflikter mellan Rom och dess provinser.
Det var också fallet då kapitalismen gick in i sin förfallsperiod. För att ge en bild av gapet mellan existensvillkoren under kapitalismens uppgångsperiod och dess förfall kan vi citera från Eric Hobsbawn:s Ytterligheternas tidsålder (2):
”Hur skall vi kunna begripa det korta 1900-talet, det vill säga åren från första världskrigets utbrott till Sovjetunionens sammanbrott, som vi så här i efterhand kan se utgör en sammanhängande historisk period som nu är till ända? (…) fler människor hade dödats eller tillåtits att dö till följd av mänskliga beslut under det korta 1900-talet än någonsin förut i historien. (…) Inte bara för att det oförnekligen hade varit det blodigaste seklet i historisk tid, både vad gäller skalan, frekvensen och längden av de krig som fyllde det och som bara upphörde för ett kort ögonblick på 1920-talet, utan också på grund av den oförlikneliga skalan av de mänskliga katastrofer det medförde, från de största hungersnöderna i historien till systematiska folkmord. Till skillnad från ’det långa 1800-talet’, som tycktes vara och faktiskt också var en period av nästan oavbrutna materiella, intellektuella och moraliska framsteg, det vill säga förbättringar av det civiliserade livets villkor, har det efter 1914 ägt rum en markant tillbakagång från de värden som då betraktades som normala i den utvecklade världen. (…) Allt detta förändrades 1914. (…)
Kort sagt: 1914 inleddes massakrernas tidsålder. (…) De flesta ickerevolutionära och ickeideologiska krig i historien hade inte utkämpats till det bittra slutet eller till den totala utmattningen. (…) Så varför utkämpades första världskriget av de ledande staterna på ömse sidor som ett nollsummespel, d.v.s. ett krig som bara kunde leda till fullständig seger eller ett fullständigt nederlag? Förklaringen är att detta krig till skillnad från tidigare krig, som normalt hade utkämpats för begränsade och definierade mål, utkämpades för obegränsade mål. (…) Det var ett absurt och självförgörande mål som ruinerade både segrarna och de besegrade. De störtade de besegrade i revolution och försatte segrarna i konkurs och fysisk utmattning. (…) det moderna kriget påverkar alla medborgare och mobiliserar de flesta, att det utkämpas med krigsmateriel som fodrar en omställning av hela ekonomin för sin produktion och som används i ofattbara kvantiteter, att det vållar oerhörd förödelse och fullständigt dominerar och förändrar livet för de länder som deltar i det. Men dessa fenomen gäller bara för 1900-talets krig. (…) Främjade krigen den ekonomiska tillväxten? På sätt och vis gjorde de det helt klart inte.”
(från sidorna 21 – 67)
Kapitalismens inträde i sin period av förfall gör det hädanefter omöjligt med uppkomsten av några verkligt livskraftiga nationer. Den relativa mättnaden av solventa marknader – i relation till det enorma behovet av ackumulation som skapats genom utvecklingen av produktivkrafterna – utgör hjärtat i kapitalismens förfall, förhindrar varje ”fredlig” lösning av dess oöverstigliga motsättningar. Detta är orsaken till varför handelskrigen mellan nationer och utvecklingen av imperialismen bara har ökat sedan dess. I ett sådant sammanhang, är nationer som anlänt sent på världsscenen oförmögna att komma över sin efterblivenhet: tvärtom tenderar gapet till de utvecklade länderna att öka obevekligt.
Europa bildades inte som en nationell enhet innan början av det föregående seklet, i en epok som hursomhelst var gynnsamt för uppkomsten av nya nationer. Detta därför att förutsättningarna för dess enhet inte existerade: och det har blivit omöjligt för dem att uppstå sedan dess. I den nuvarande och sista fasen i förfallet, fasen av sönderfall av det kapitalistiska samhället (3), är inte bara förutsättningarna mer ofördelaktiga för uppkomsten av nya nationer, de tenderar dessutom att utöva ett tryck som leder till en uppbrytning av de existerande men mindre sammanhållna nationerna (Sovjetunionen, Jugoslavien, Tjeckoslovakien, etc.) och att förvärra spänningarna även mellan de starkaste och mest stabila länderna (se nedan stycket om Europa i perioden av sönderfall).
Skall vi bli förvånade av denna process av europeiskt enande mitt under kapitalismens förfall? Är det ett tecken på att det kapitalistiska produktionssättet har återupptäckt dess gamla vigör, eller att det motstått dess förfall? Mer generellt kan vi observera liknande fenomen under tidigare samhällens förfall och om detta är fallet vad är dess betydelse?
Det feodala produktionssättets förfall är intressant i detta avseende, i det att det bevittnade bildandet av stora absoluta monarkier som tycktes gå bortom de utspridda förläningarna som var så karakteristik för det feodala produktionssättet. Under 1500-talet gav detta upphov i väst till den absoluta staten. De centraliserade monarkierna representerade ett avgörande brott med den pyramidala och utspridda makten i de feodala sociala formationerna. Denna centralisering av kungamakten gav upphov till en stående armé, nationell beskattning, enhetlig lagstiftning, och början på en enad marknad. Även om alla dessa element tycks vara kännemärken för kapitalismen, eftersom de uppträdde samtidigt med livegenskapens avskaffande, förblev de ändock uttryck för en nedåtgående feodalism.
De olika ”nationella enanden” som skedde på olika nivåer hos de absolutistiska monarkierna gick i själva verket inte utöver medeltidens geo-historiska ramverk , utan uttryckte snarare det faktum att den senare hade blivit för trång för att kunna rymma den fortsatta utvecklingen av produktivkrafterna. De absoluta staterna representerade en form av centralisering av den feodala aristokratin, stärkte dess makt för att motstå det feodala produktionssättets förfall. Centraliseringen av makten är onekligen ett annat kännetecken för varje produktionssätts förfall – i allmänhet genom en förstärkning av staten som representerar den härskande klassens kollektiva intressen – för att mobilisera ett mer solitt försvar mot den förödande krisen under dess historiska förfall.
Vi kan göra en liknelse med bildandet av den Europeiska Unionen och mer generellt med alla de olika regionala överenskommelserna i världen. De är försök att överskrida nationens trånga ram för att möta förvärrandet av den ekonomiska konkurrensen under kapitalismens förfall. Borgarklassen fångas därför mellan å enda sidan det allt ökande behovet att överskrida den nationella ramen för att bättre försvara sina ekonomiska intressen och å andra sidan dess nationella grundvalar för sin makt och egendom. Europeiska Unionen överkommer på intet sätt denna motsättning, utan är ett uttryck för borgarklassens motstånd mot förfallet i sitt eget produktionssätt. När Ludvig XIV bjöd in rikets stormän att komma till hans hov vid Versailles, var det inte för deras nöjes skull utan snarare för att hålla dem under uppsikt och förhindra att de intrigerade i provinserna. I vissa avseenden är de strategiska beräkningarna inom den Europeiska Unionen inte helt olik: Frankrike föredrar att se Tyskland knuten till Europa och den tyska markens uppgående i Euron, hellre än att se Tyskland med fria händer för dess historiska tendens att expandera in i Centraleuropa, där den tyska marken redan är referensvaluta.; Storbritannien, som försökte organisera EFTA i konkurrens med EEC, föredrar nu att gå med i klubben för att påverka och t.o.m. sabotera unionens politik, hellre än att bli isolerad på sin ö; medan Tyskland föredrar att avancera under täckmanteln av den europeiska fiktionen för att utveckla dess verkliga imperialistiska ambitioner som en framtida ledare av ett imperialistiskt block som är kapabelt att utmana USA.
Ursprunget till bildandet av den europeiska gemenskapen finns i utvecklingen av det kalla kriget omedelbart efter andra världskriget (4). Skakad i grunden av den ekonomiska krisen och social oordning, var Europa ett potentiellt byte för den ryska imperialismen och stöddes därför av USA för att utgöra ett bålverk mot varje framstöt av östblocket. Detta uppnåddes tack vare Marshallplanen som lades fram för alla europeiska länder i juni 1947. På samma sätt motsvarade bildandet av europeiska kol- och stålunionen ett behov av att stärka Europa i ett sammanhang av en dramatisk skärpning av spänningarna mellan öst och väst med utbrottet av Koreakriget. Bildandet av EEC 1957 fullbordade denna dynamik av att stärka västblocket på kontinenten. Denna utveckling i Europa, i huvudsak på den ekonomiska och militära nivån med närvaron av NATO-trupper och vapen, visade att Europa, långt ifrån att personifiera en återuppvaknande av freden, även i framtiden var huvudscenen för imperialistiska konflikter, som det varit genom hela kapitalismens historia.
Tvärtemot den härskande klassens propaganda, var den fred som rådde i Europa sedan andra världskriget inte en konsekvens av processen av Europas enande, inte heller av en fred som helt plötsligt brutit ut bland Europas historiska rivaler, utan av sammanträffandet av tre ekonomiska, politiska och sociala faktorer. Till att börja med, sammanhanget av en ekonomisk återuppbyggnad, kombinerad med efterkrigstidens Keynesianska regleringar, tillät kapitalismen att förlänga sin överlevnad utan att snabbt falla tillbaka i en tredje världskonflikt, vilket hade varit fallet mellan första och andra världskriget, där efter bara 10 år av återuppbyggnad mellan 1919 och 1929 den allvarligaste överproduktionskrisen bröt ut 1929 och som skulle fortsätta ända fram till andra världskrigets utbrott. Sedan ställde det nya kalla kriget två kontinentala imperialistiska block ansikte mot ansikte (NATO och Warszawapakten); USA och Sovjetunionen, deras respektive blockledare, hade för tillfället möjlighet att placera sina direkta konfrontationer till periferin. Detta förhindrade inte att de lokala konflikterna mellan 1945 och 1989 skapade mer offer än alla strider tillsammans under andra världskriget! Slutligen det faktum att proletariatet inte var ideologiskt förberett att gå ut i ett krig efter dess återkomst på den historiska scenen 1968, vilket spärrade vägen för de två imperialistiska blockens krigshets vid just det tillfälle då den öppna fientligheten mellan dem blev mer och mer akut allteftersom den ekonomiska krisen spred sig.
I ett i det stora hela gynnsamt sammanhang har de Europeiska staterna kunnat nå överenskommelser om framförallt ekonomiska frågor: Organisationen för europeisk Ekonomiskt samarbete (OEEC), Europeiska kål- och stålunionen, skapandet av en gemensam jordbrukspolitik, skapandet av en europeisk omsättningsskatt, den gemensamma marknaden, det Europeiska Monetära Systemet (EMS) är alla exempel på detta.
Som en kontrast till detta har politiska missförstånd varit konstant i EG och EU politiken, som började med den tyska frågan omedelbart efter Tysklands nederlag i kriget. Frankrike ville ha ett svagt och avväpnat Tyskland. USA, på grund av kalla krigets krav, påtvingade en återuppbyggnad av ett starkt Tyskland, som återigen kunde beväpna sig, vilket ledde till skapandet av Förbundsrepubliken Tyskland 1949. 1954 förkastade Frankrike ratificeringen av Europeiska försvarssamarbetet (EDC) trots det faktum att EDC-överenskommelsen redan hade undertecknats 1952 av dess fem europeiska partners, under amerikanskt tryck. Storbritannien, som hade vägrat att gå med i EEC som skapades 1957, försökte bygga ett vidare frihandelsområde som skulle inkorporera alla länder i OEEC, vilket skulle inkludera den gemensamma marknaden men därmed frånta dess egenart. När så Frankrike vägrade, skapade britterna tillsammans med andra europeiska länder EFTA (European Free Trade Association) vid en överenskommelse i Stockholm den 20 november 1959. Vid två tillfällen, 1963 och 1967, förkastade Frankrike Storbritanniens kandidatur för EEC, som betraktades som inget annat än en amerikansk trojansk häst. 1967 provocerade återigen Frankrike fram en allvarlig kris som pågick i 6 månader med sin policy av ”tomma stolar”. Detta slutade i en kompromiss som gjorde att det europeiska samarbetet kunde överleva men till priset av att införa regler om enhällighet vid alla viktiga beslut.
När Storbritannien så till slut gick med i EEC i januari 1973, tvekade den inte att sätta käppar i hjulet för gemenskapens arbete vid ett flertal tillfällen, till att börja med en omförhandling av överenskommelsen för inträdet ett år tidigare, modifiering av CAP, en omförhandling av Storbritanniens bidrag till den europeiska budgeten (Margaret Thatchers berömda ”Jag vill ha tillbaka mina pengar”), vägran att ansluta sig till den gemensamma valutan, etc. Nyligen har oenighet över datum för att börja förhandlingar om Turkiets inträde i EU, avslöjat Europas splittring på nivån av imperialistiska rivaliteter: Frankrike är öppet fientligt till ett land som antingen varit nära knutet till Tyskland eller USA. USA har verkligen utövat ett hårt tryck för att få Turkiet accepterat som en framtida kandidat, antingen direkt genom samtal från presidenten till europeiska ledare, eller indirekt genom brittisk lobbying, med den underliggande mer eller mindre uttalade strategin att ju mer Europa utvidgas desto mindre kapabel kommer den kunna genomföra en politisk integration och framförallt utveckla en gemensam politik och strategi på den internationella arenan.
Den fullständiga frånvaron av varje gemensam utrikespolitik eller om verktygen för denna politik (en integrerad armé), frånvaron av en ordentlig europeisk budget (knappt 1.27% av euroländernas BNP) i nivå med de nationella budgetarna, och den fullständigt oproportionerliga del som jordbruket har i den europeiska budgeten (nästan hälften läggs på en sektor som bara representerar 4-5% av Europas årliga värdetillskott), etc. Allt detta demonstrerar tillräckligt tydligt att de grundläggande kännetecknen för en verklig övernationell stat saknas, och där de existerar inte har någon verklig makt eller autonomi. Den europeiska unionens politiska fungerande är en ren karikatyr av borgarklassens sätt att fungera i en period av förfall: parlamentet har ingen makt, centrum för det politiska livet är monopoliserat av den exekutiva makten, ministerrådet, till den punkt där borgarklassen själv regelbundet oroar sig för ”det demokratiska underskottet”!
Detta är knappast förvånande i så motto att den europeiska politiska strategin redan var bestämd av, och ofrånkomligen konfronterade de gränser som påtvingades av disciplinen inom det USA ledda blocket under det kalla kriget. Denna strategi hade en viss om än liten logik vid den tidpunkten, men hade det i ännu mindre grad efter kollapsen av berlinmuren som markerade försvinnandet av det två blocken. Sedan dess finns det knappast någon utrikespolitisk fråga där Europa lyckats att definiera en gemensam ståndpunkt. Det har delats upp mellan olika eller t.o.m. motsatta ståndpunkter om Mellersta östern, Gulfkriget, konflikten i Jugoslavien och i Kosovo, etc. Detta är på samma sätt sant, om inte i ännu högre grad, vad gäller det föreslagna bildandet av en europeisk armé. Medan vissa (Frankrike och Tyskland till exempel) trycker på för en ökad integration, inklusive ett större oberoende i förhållande till de överlevande militära strukturerna i NATO, vill andra (Storbritannien och Holland till exempel) förbli kvar inom dessa.
Ifall upprättandet av ett Europas förenta stater är en illusion, om en på varje nivå verklig europeisk integration är en hägring, ifall ursprunget till den begränsade europeiska föreningen hade sina rötter i det kalla krigets krav, vad ligger då i betydelsen av den politiska viljan att stärka dessa strukturer idag.
Som vi redan har sett var den Europeiska gemenskapens födelse och förstärkning framförallt ett uttryck för behovet av att möta den sovjetiska expansionismen i Europa. Även om den skapades för det amerikanska blockets imperialistiska behov och även visade sig användbar för USA:s ekonomiska expansion (och också för Japan och de ’nyligen industrialiserade länderna’ (5)), blev den steg för steg en allvarlig ekonomisk konkurrent till USA, även på nivån av högteknologi ( Airbus, Arianespace, etc.). Detta är ett av resultaten av den ekonomiska konkurrensen under det kalla kriget. Ända fram till kollapsen av Berlinmuren var en europeisk integration i allt väsentligt en ekonomisk fråga. Den började som en inre frihandelszon för varor, sedan som en tullunion gentemot andra länder, för att slutligen bli en gemensam marknad för varor, kapital och arbetskraft. Europa krönte denna process genom att upprätta en politik med gemensamma regler i alla avseenden vad det gäller dess integration. Syftet med denna ekonomiska integration var från början att stärka Europas ställning på världsmarknaden. Skapandet av en större marknad innebar en språngbräda som stärkte de europeiska företagen gentemot utländsk konkurrens, i synnerhet gentemot amerikansk och japansk sådan. Skapandet av den Europeiska enhetsakten 1985-86 uppkom utifrån en negativ utvärdering av Europas ekonomiska situation - Europa hade lidit tio år mer av den ekonomiska krisen än USA eller Japan.
Sedan början av 80-talet har kapitalismen kännetecknats av en situation där de två viktigaste och motsatta klasserna i samhället - proletariatet och borgarklassen -konfronterar varandra utan att någon av dem har kunnat genomföra sitt alternativ. Men i ännu mindre grad än i de produktionssätt som förgick det, är det möjligt för det sociala livet under kapitalismen att genomgå ett "stillestånd" eller en "stagnation" . Medan motsättningarna hos den krisdrabbade kapitalismen hela tiden blir allt värre, där borgarklassen är oförmöget att erbjuda det minsta perspektiv för samhället som helhet och där proletariatet är oförmöget att öppet hävda sitt eget perspektiv, kan denna situation bara leda till ett generaliserat sönderfall, där hela samhället förruttnar. Kollapsen av Östblocket 1989 var bara det spektakuläraste uttrycket i en hel rad för det faktum att det kapitalistiska produktionssättet har trätt in i sin slutgiltiga fas av förfall.
Detta gäller också förvärrningen av de politiska konvulsionerna i de perifera länderna som har lett till att stormakterna får det allt svårare att använda sig av dessa för att upprätthålla "ordningen" i dessa regioner, och sålunda tvingar dessa stormakter att ingripa allt mer direkt i militära konfrontationer. Detta var redan synligt på 80-talet med situationen i Libanon men framförallt i Iran. I Iran, i synnerhet, antog händelserna en hittills okänd dimension - ett land som tillhörde ett militärt block, som dessutom var en viktig medlem i en militär allians, och som detta block förlorade kontrollen över utan att det för den skull kom under det andra blockets kontroll.
Detta skedde inte på grund av att Västblocket hade försvagats som helhet, inte heller för att Iran gjorde detta för att förbättra dess ställning som nationellt kapital - tvärtom ledde detta till en ekonomisk och politisk katastrof. Faktum är att utifrån det nationella kapitalets intressen fanns det ingen sådan rationalitet - inte ens en illusorisk sådan - vad det gällde utvecklingen i Iran. Det som illustrerar detta bäst är erövringen av makten av prästerskapet, ett skikt i samhället som aldrig har haft någon kompetens vad det gäller att styra kapitalismens ekonomiska eller politiska frågor. Uppgången för den islamitiska ideologin och dess seger i ett ganska viktigt land är i sig ett tydligt uttryck för sönderfallsfasen, och detta har bara bekräftats efter detta i och med utvecklingen av detta fenomen i en rad länder.
Här ser vi framträdandet av ett fenomen som vittnar om en kvalitativ förändring i de klassiska uttrycken för kapitalismens förfall.
Härskande klasser som historiskt sätt är föråldrade utvecklar alltid en rad mekanismer och strukturer för att konfrontera krafter som underminerar deras makt (växande ekonomiska kriser och militära konflikter, rubbningar i samhällskroppen, sönderfallet av den härskande ideologin, etc.). För borgarklassens del innebär dessa mekanismer statskapitalism, en ökande totalitär kontroll över det civila samhället, underordnandet av borgarklassens olika fraktioner under nationens högre intressen, formerandet av militära allianser för att möta den internationella konkurrensen, etc.
Så länge som borgarklassen kan dominera i balansen mellan klasserna, kan uttryck för sönderfallet - något som är kännetecknande för varje produktionssätt som gått in i sitt förfall - instängda inom vissa ramar, vara godtagbara för systemets överlevnad. Men under sönderfallsfasen, då dessa kännetecken inte bara fortsätter utan också förvärras allt mer av en allt mer generaliserad kris, leder borgarklassens oförmåga att genomföra sin lösning på krisen, eller arbetarklassens oförmåga att etablera sitt eget perspektiv, till att ge fritt spelutrymme för allehanda sociala och politiska krafter som sönderdelar samhället - till en explosion av fenomenet ’var och en för sig’:
"Inslag av sönderfall kan man påträffa i alla samhällen som förfaller: sönderslitandet av den samhälleliga kroppen, förruttnelsen av dess politiska, ekonomiska och ideologiska strukturer, etc. Det samma gäller kapitalismen sedan början av dess förfallsperiod (...) i en historisk situation där arbetarklassen ännu inte är förmöget att utveckla sin egen kamp, och dess enda "realistiska" perspektiv- den kommunistiska revolutionen - men där inte heller den härskande klassen är kapabel till att på något sätt föra fram sitt eget perspektiv, inte ens på kort sikt. Borgarklassens tidigare förmåga att under förfallsperioden begränsa och kontrollera sönderfallsfenomenen kan bara kollapsa under krisens hammarslag".
("Sönderfallet - den förfallande kapitalismens sista fas" i Internationalistisk Journal nr 1 och International Review nr 62 och 107).
Historien visar att när samhället är fångat i sina egna motsättningar utan att kunna lösa dem, faller det ned i ett kaos, med oupphörliga strider mellan olika krigsherrar. Bilden av sönderfallet är en av ökande kaos och ’var och en för sig’. Ett av de viktigaste kännetecknen för kapitalismens sönderfall består i borgarklassens ökande oförmåga att kontrollera den politiska situationen på en rad områden – t.ex. avseende disciplinen bland dess olika fraktioner, disciplinen vad det gäller dess imperialistiska aptit, etc. Det kapitalistiska produktionssättets oförmåga att ge det minsta perspektiv för samhället ger upphov till allt starkare tendenser till ett generaliserat kaos.
Det är i detta sammanhang vi måste förstå nyorienteringen för den europeiska politiken under 90-talet. Den dittills i allt väsentligt ekonomiska orienteringen av den europeiska integrationen fick en allt mer politisk prägel efter Berlinmurens fall. I december 1989, ökade toppmötet i Strasbourg takten för att etablera Euron och bjöd in de Östeuropeiska länderna till förhandlingsbordet. Om detta beslöts att nya medlemmar skulle integreras i framtiden, och de materiella villkoren sattes omedelbart upp, med bildandet av Europabanken för utveckling och återuppbyggnad (EBRD) i maj 1990. Investeringar gjordes på en rad områden, samarbetsprogram, etc. Den i grunden geo-strategiska karaktären av denna utvidgning av Europa gentemot Öst visades i det faktum att de ekonomiska vinsterna från denna operation var obefintliga eller t.o.m. negativa, som t.ex. integreringen av Östtyskland i Förbundsrepubliken Tyskland. Den genomsnittliga Bruttonationalprodukten per invånare i de 10 kandidatländerna är inte ens hälften av de 15 medlemsländerna i EU. Den handelsmässiga integrationen är oerhört ojämlik. Medan 70% av Öst- och Centraleuropas export går till EU, svarar denna region för bara 4% av EU:s export. Länderna i Östeuropa är därför extremt känsliga för den ekonomiska situationen i Västeuropa. Ett annat problem som understryker detta är att det finns ett strukturellt handelsunderskott hos alla de Öst- och Centraleuropeiska länderna och detta gör dem oerhört beroende av inflödet av utländskt kapital. Anställningsgraden har minskat i dessa länder med 20% sedan 1990 och många länder är fortfarande fast i stora ekonomiska svårigheter.
De verkliga skälen för integreringen av de nya kandidaterna i EU måste sökas på andra håll. Det första av dessa skäl är imperialistiskt. Vad som står på spel är en uppdelning av det gamla Östblocket. Det andra skälet beror på konsekvenserna av detta sönderfall - det var avgörande för Europa att upprätta en relativt stabil buffertzon på sin östsida för att stå emot den smitta som det ekonomiska och sociala kaoset ledde till när Östblocket föll samman.
Från denna utgångspunkt är det betydelsefullt att de viktigaste nya kandidatmedlemmarna är de som var minst fattiga ekonomiskt sätt och de som geografiskt sätt ligger närmast Västeuropa (Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Slovenien) medan de tre baltiska länderna (Estland, Lettland och Litauen) har radikalt minskat Rysslands tillträde till Östersjön. Faktum är att den europeiska politiken gentemot Östeuropa är ett resultat av bägge dessa imperialistiska mål.
Å ena sidan utmanar Europa, med Tyskland i spetsen, USA om vem som skall kontrollera kvarlevorna av Östblocket. Den Europeiska unionens syfte är att få så många som möjligt av de öst- och centraleuropeiska länderna inom sin sfär, även Ryssland om möjligt, ett Ryssland som trots att det idag är starkt länkat till USA har Tyskland som sin största handelspartner.
Å andra sidan är också Frankrike intresserat av att Europas expansion gentemot öst genomförs av EU och inte av ett självständigt Tyskland som håller på att återupptäcka sina reflexer från mellankrigsåren. För sin del är Tyskland berett att acceptera denna strategi eftersom den genom detta på ett dolt sätt kan flytta fram sina imperialistiska anspråk, och inte på ett öppet sätt behöver åta sig den ledande rollen i ett nytt imperialistiskt block som utmanar USA.
Sönderfallsfasen och sammanbrottet för de imperialistiska blocken ger oss sammanhanget för att förstå skapandet av Euron. Dess grundande består av fyra grundpelare:
1) Den första är geo-strategisk och imperialistisk. Borgarklassen i Frankrike och Tyskland har ett intresse av att förhindra att den fransk-tyska alliansen bryts sönder under trycket av olika motsatta imperialistiska intressen. Å ena sidan, fruktar Frankrike ett förenat Tyskland med Östeuropa som expansionsfält, något som Frankrike inte har någon motsvarighet till. Men Frankrike har lyckats undvika att den östeuropeiska valutan blir Deutschmark, vilket skulle ha tenderat till att utesluta Frankrike ekonomiskt från denna region. Å andra sidan, har tysklands politik sedan 1989 varit att med Europa som täckmantel flytta fram sina positioner i syfte att dölja sina egna imperialistiska intressen. Tyskland har därför allt intresse av att associera Frankrike och de andra andrarangs nationerna i Europa i att delta i Tysklands expansionistiska politik. Det har blivit en banalitet att höra medlemmar från den tyska borgarklassen hävda att "Tyskland har på ett ekonomiskt plan lyckats med vad Hitler ville åstadkomma med kriget"!
2) Det andra är behovet att motstå krisens destruktiva krafter som kraftigt förstärks av fenomen som är specifika för kapitalismens sönderfall. Genom att skapa Euron, gör Europa slut på den spekulativa destabiliseringen som den har lidit av ett flertal tillfällen tidigare (spekulationerna mot Liran, det brittiska Pundet som tvingades ut ur EMS). Redan 1979, var skapandet av EMS (European Monetary System) ett försök att skapa en valutakorg som skulle vara stabilare i förhållande till dollarn och yenen och sålunda ge Europa ett skydd mot den monetära anarkin vilken idag ödelägger framförallt länder i kapitalismens periferi. Detta är en av de stora skillnaderna jämfört med krisen 1929, vars konsekvenser framförallt drabbade först USA och sedan de europeiska länderna. Även om rötterna till överproduktionskrisen, både på 30-talet och idag, finns i de utvecklade kapitalistiska länderna, har dessa länder i den nuvarande krisen lyckats, fram tills nu, med att skjuta de värsta effekterna av krisens på länderna i periferin. Medan spänningarna på den inter-imperialistiska nivån allt mer undflyr all form av disciplin, är borgarklassen på den ekonomiska nivån fortfarande förmögna till ett minimum av samarbete, i synnerhet vad det gäller själva kärnan för dess klassherravälde: utvinnandet av mervärde.
I motsatts till 30-talet, har borgarklassen på den ekonomiska nivån kunnat koordinera sina ansträngningar att lindra de upprepade kraschlandningarna som marknaden gör och begränsa de värsta effekterna för krisen och sönderfallet.
3) Den tredje pelaren är både ekonomisk och imperialistisk. Borgarklassen i alla europeiska länder vill ha ett starkt Europa som kan konfrontera den internationella, speciellt den amerikanska och japanska, konkurrensen. Detta behov upplevs desto starkare då de europeiska länderna har ambitionen att få länderna i Östeuropa, inklusive Ryssland, under dess inflytelsesfär. Detta skulle bli mycket svårare ifall Östeuropas ekonomier vore ’dollariserade’.
4) Det fjärde skälet är rent tekniskt. Elimineringen av växelkurskostnader inom Euroland och den osäkerhet som är kopplad till flytande växelkurser (inklusive kostnader som inbegriper att man skyddar sig mot valutaförluster). Eftersom största delen av de europeiska ländernas handel sker med andra europeiska länder, betyder överlevnaden för de olika staternas nationella valutor ökade produktionskostnader i förhållande till USA eller Japan. En enda valuta är i detta avseende en naturlig förlängning. Det finns färre och färre ekonomiska argument för att behålla de nationella valutorna i en marknad där skatter och kommersiella regler till stor del har blivit förenade.
Bildad som en avancerad utpost för det amerikanska imperialistiska blocket i Europa, blev EEC ( EU:s föregångare på 50, 60 och 70-talen) allt mer en stor ekonomisk enhet som konkurrerade med USA. Men den förblev dominerad politiskt av USA under hela kalla krigets period ända till Berlin murens fall. Med upplösningen av de bägge imperialistiska blocken 1989, befann sig Europa återigen i centrum för olika stridande intressen. Sedan dess har, paradoxalt nog, intressena och de geo-strategiska intressena hos olika imperialistiska makter inte gått i en riktning av att splittra upp Europa, tvärtom, utan en större integration i Europa!
På den ekonomiska nivån, stödjer alla de europeiska staterna projektet med att bygga en stor förenad marknad som kan konkurrera med den amerikanska och japanska. Vad det gäller försvaret av deras imperialistiska intressen, har vi sett hur var och en av de tre europeiska stormakterna spelar sitt eget spel i förhållande till de två andra europeiska stormakterna. Och slutligen, amerikanarna själva uppmuntrar Europas utvidgning, fullt medveten om att ju mer Europa integrerar heterogena och motsägande imperialistiska orienteringar, desto mer kommer Europa att vara oförmöget att spela någon som helst roll på den internationella arenan.
När vi tar en närmare titt, får vi inte bli vilseleda av fortsättningen på den europeiska integrationen idag. Varje komponent i denna process äger bara rum om det sker i konsekvens med dess tillfälliga imperialistiska intressen och kalkyler. Det konsensus som har uttryckts för en utvidgning av EU är strukturellt sett svag, eftersom den är grundad på en heterogen och motsägelsefull bas vilken kan svikta ifall att styrkebalansen på den internationella scenen förändras. Ingen av grunderna för Europas existens idag rättfärdigar en ståndpunkt som hävdar att det redan utgör ett imperialistiskt block som utmanar USA. Vilka är skälen som leder oss till denna slutsats?
1) I motsatts till ekonomiskt samarbete som är grundat på kontrakt mellan självständiga stater, som Europa är idag, är ett imperialistiskt block en tvångströja som tvingas på en grupp av stater av ett ledande land som är militärt överlägset. Detta accepteras av dessa stater på grund av deras gemensamma vilja att motstå ett gemensamt hot eller att krossa en militärallians som de konfronterar. De imperialistiska blocken under kalla kriget uppstod inte efter långa förhandlingar och överenskommelser, vilket var fallet med EU. De två blocken under kalla kriget var ett resultat av styrkebalansen som etablerades i världen efter Tysklands nederlag. Västblocket uppstod därför att Västeuropa och Japan var ockuperat av USA medan Östblocket uppstod tack vare att Röda Armén ockuperade Östeuropa. På samma sätt kollapsade inte Östblocket på grund av förändringar i dess ekonomiska intressen eller på grund av dess kommersiella allianser, utan för att ledaren för detta block, vilken stod för sammanhållningen genom väpnad styrka, inte längre kunde upprätthålla sin auktoritet med kanoner och tanks vilket det hade gjort under Ungernrevolten 1956, eller i Tjeckoslovakien 1968. Västblocket dog helt enkelt för att dess gemensamma fiende hade försvunnit, och med detta det cement som höll ihop Västblocket. Ett imperialistiskt block är alltid ett resonemangsäktenskap, aldrig ett utav kärlek. Som Winston Churchill en gång skrev, militära allianser är inte ett resultat av kärlek men utav rädsla, rädslan för en gemensam fiende.
2) Mer fundamentalt: historiskt sätt har Europa aldrig formerat ett homogent block utan har alltid slitits sönder av kolliderande imperialistiska intressen. Europa och Nordamerika är de två centra för världskapitalismen, och USA som är den ledande makten i Nordamerika, var bäst skickat på grund av sin kontinentala dimension, dess läge som ligger på tryggt avstånd från dess potentiella fiender i Europa och Asien, och dess ekonomiska styrka, att bli den ledande makten i världen. Som vi skrev 1999:
"Europas ekonomiska och strategiska situation däremot, har dömt det till att det vara viktigaste fokalpunkten för de imperialistiska spänningarna under kapitalismens förfall. Europa var det huvudsakliga slagfältet i bägge världskrigen, och kontinenten var delad av "järnridån" under det kalla kriget. Europa har aldrig utgjort en enhet, och den kommer aldrig bli det under kapitalismen.
På grund av dess historiska roll som födelseplats för den moderna kapitalismen, och dess geografiska situation som ett slags semi-halvö till Asien som ligger norr om Afrika, har Europa under 1900-talet blivit nyckeln för den imperialistiska kampen om världsherravälde. Samtidigt är Europa militärt sett mycket svårt att behärska. Storbritannien, även på den tiden då det ’härskade på haven’ hade stora svårigheter att hålla Europa i schack, och kunde bara göra det genom ett komplicerat system av ’styrkebalans’. Så också för Tyskland under Hitler. Även 1941 var dess dominans över Europa mer skenbar än verklig, så länge som Storbritannien, Ryssland och Nordafrika var i fiendens händer. Till och med USA, under det kalla krigets värsta kriser, lyckades aldrig med att dominera mer än hälften av kontinenten.
Ironiskt nog blir USA:s position i Europa, efter dess ’seger’ över Sovjetunionen, avsevärt försvagad i och med att ’det onda imperiet’ försvann. Även om världens enda supermakt fortfarande har en avsevärd militär närvaro på den gamla kontinenten, är Europa inte en underutvecklad region som kan hållas i schack med några marinkårsbataljoner: fyra av de ledande industriländerna i G8 är europeiska (...) men om Europa idag är i fokus för de imperialistiska spänningarna, beror detta på att de viktigaste europeiska makterna själva - inbördes - har kolliderande militära intressen. Vi skall heller inte glömma att bägge världskrigen började som krig mellan europeiska makter - vilket också krigen på Balkan gjorde på 90-talet "
(International Review nr 98, "Report on imperialist conflicts" for the ICCs 13th Congress).
3) Marxismen har redan visat att inter-imperialistiska konflikter inte nödvändigtvis är identiska med ekonomiska intressen. Medan de bägge världskrigen verkligen utgjorde en konflikt mellan två poler som bägge hävdade en ekonomisk hegemoni, var detta inte längre fallet under kalla kriget då Västblocket samlade alla de ekonomiska stormakterna gentemot det ekonomiskt sätt svaga Östblocket, vars styrka helt och hållet bestod i att Sovjetunionen var en kärnvapenmakt. Euroland är en perfekt illustration på faktumet att imperialistiska och strategiska intressen inte är identiska med nationalstaternas handelspolitiska intressen. Frankrike och Tyskland, som har varit lokomotiven i EU, har varit i krig med varandra tre gånger på 150 år, medan Storbritannien sedan Napoleons dagar alltid har försökt att vidmakthålla splittringen på den europeiska kontinenten:
"Ta Nederländernas ekonomi t.ex., den är starkt beroende av världsekonomin i allmänhet och den tyska ekonomin i synnerhet. Detta är skälet till varför detta land är ett av de starkaste försvararna i Europa av den tyska politiken angående en gemensam valuta. Men på den imperialistiska nivån gäller det motsatta, där den holländska borgarklassen, just på grund av sin geografiska närhet till Tyskland, motsätter sig intressena hos sin mäktige granne så mycket den kan och är en av USA:s lojalaste allierade på den europeiska kontinenten. Ifall Euron skulle utgöra den viktigaste grundpelaren för ett framtida tyskt imperialistiskt block, då skulle Haag vara den förste att motsätta sig detta. Att Nederländerna, Frankrike och andra länder som är rädda för den återuppvaknande tyska imperialismen ändå stödjer Euron, är på grund av att denna valuta inte hotar deras nationella säkerhet, det vill säga deras militära suveränitet". (ibid.)
Givet de imperialistiska rivaliteterna mellan de europeiska länderna, men också det faktum att Europa idag är själva hjärtat för de inter-imperialistiska spänningarna på planeten, är det knappast troligt att enbart de ekonomiska intressena skulle svetsa samman de europeiska staterna. Detta är ännu mer uppenbart då Europa är integrerat på en ekonomisk nivå, men det är långt ifrån fallet på den politiska nivån, och inte alls vad det gäller dess militära politik eller utrikespolitik. Hur skulle vi på något sätt kunna förmoda att Europa redan skulle vara ett imperialistiskt block som kan utmana USA utan att de har någon av de viktigaste attributen för ett imperialistiskt block: en armé eller en imperialistisk strategi. Fakta demonstrerar dagligen att ett förenat Europa är en utopi. Detta visas i synnerhet av en oenighet bland dess medlemsstater och oförmåga att gemensamt hantera internationella konflikter ens när dessa sker alldeles inpå knutarna som var fallet i Jugoslavien.
Fritz ( från International Review 112, 1:a kvartalet 2003)
Noter
1. Se vår pamflett Nation eller Klass
2. Ytterligheternas tidsålder av Eric Hobsbawn, Rabén Prisma, 1997.
3. Se våra teser om Sönderfallet – den sönderfallande kapitalismens sista fas. Internationalistisk Journal nr 1.
4. Se ”The impossibility of European Unity”, i International Review nr 73.
5. Se ”The Asian dragons run out of steam” International Review nr 89
Det är inte första gången som kapitalismen rättfärdigar sin marsch mot kriget genom att lyfta fram idén om ett ’krig mellan civilisationer’. 1914 tvingades arbetare marschera mot kriget för att försvara den moderna ’civilisationen’ mot det ryska tyranniet eller det tyska Kaiserväldet, 1939 skulle man försvara demokratin mot de nya mörkermän som representerades av nazisterna; från 1945 till 1989 skulle man kämpa för demokratin mot kommunismen, eller för de ’socialistiska’ länderna mot de imperialistiska. Idag handlar refrängen om ’den västliga livsstilen’ mot ’islamsk fanatism’ eller ”islam” mot ’korsfarare och judar’
Alla dessa slagord är stridsrop för imperialistiska krig; med andra ord, för militär kamp mellan tävlande borgerliga fraktioner under kapitalismens förfallsepok. Artikeln som följer är ett bidrag till att försöka avmystifiera idén att militant islamism är något som står utanför, och till och med emot, den borgerliga civilisationen. Vi ska tvärtom istället visa att den endast kan förstås som en produkt: ett koncentrerat uttryck för samma civilisations historiska förfall.
En kommande artikel kommer att ta upp det marxistiska förhållningssättet till frågan om att bekämpa religiös ideologi inom proletariatet.
Marx såg religionen som ”självmedvetandet och självkänslan hos den människa som antingen icke funnit sig själv, eller som åter förlorat sig själv”. Religionen är sålunda
”ett förvrängt världsmedvetande…det mänskliga väsendets fantastiska förverkligande, eftersom det mänskliga väsendet inte äger någon sann verklighet.”(1)
Emellertid är den inte bara ett falsk medvetande, utan ett (förvrängt och förlorat) svar på ett verkligt förtryck.
”Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.” (ibid).
I kontrast till de 1700-talsfilosofer som förkastade religionen som enbart ett bländverk av bedragare, så insisterade Marx på nödvändigheten att exponera de verkliga, materiella rötterna till religionen i de givna, ekonomiska produktionsförhållandena. Han var säker på att mänskligheten till sist skulle kunna lyckas att befria sig från allt falskt medvetande, och uppnå sin fulla potential i ett klasslöst världskommunistiskt samhälle.
I själva verket underströk Marx hur religionen redan till dels hade underminerats på grund av kapitalismens ekonomiska utveckling. I Den Tyska Ideologin, till exempel, slår Marx fast att den kapitalistiska industrialiseringen framgångsrikt hade reducerat religionen till en genomskinlig lögn. För att befria sig, skulle det vara nödvändigt för proletariatet att skaka av sig illusionerna om religionen och alla liknande hinder till sitt eget självförverkligande; men religionens dimmor hade redan snabbt skingrats av kapitalismen själv. Faktum var, att Marx trodde att kapitalismen själv underminerade religionen till en sådan grad att han ibland även sade att religionen var en fråga som var död för proletariatet.
Senare noterade marxister att så snart kapitalismen hade upphört att vara en revolutionerande kraft i samhället, kring 1871, tenderade borgarklassen att åter vända sig tillbaka mot idealism och religion. I deras text Socialismens ABC (en utförlig bearbetning av 1919 års program för det Ryska Kommunistiska Partiet), förklarar Bucharin och Preobrazhensky förhållandet mellan den ryska ortodoxa kyrkan och den gamla feodala tsaristiska staten. Under tsarerna, förklarade man, var det huvudsakliga innehållet i ”undervisningen” religionen:
”upprätthållandet av den religiösa fanatismen, bevarandet av dumhet och okunskap, ansågs vara frågor av yttersta vikt för staten”
(ibid sid 250).
Kyrkan och staten var
”tvingade att göra gemensam sak mot de arbetande massorna, och deras allians kom att stärka dess dominans över arbetarna”
(ibid sid 249).
Borgarklassens uppkomst i Ryssland medförde, att denna nykomling slutligen hamnade i konflikt med den feodala adeln – vilket inbegrep kyrkan, eftersom borgarklassen ville komma åt de betydande inkomster som kyrkan tog hand om från arbetarna:
”den verkliga grunden för detta krav var att borgarklassen önskade ta över de inkomster som staten tog hand om genom kyrkan”
(ibid).
Liksom den tidiga borgarklassen i Västeuropa, förde den uppåtstigande ryska borgarklassen sin kamp för separation mellan kyrka och stat med största allvar. Men ingenstans kom denna kamp att föras till sin logiska slutpunkt, och i vart fall – särskilt i Frankrike, där konflikten var särskilt bitter –var borgarklassen till slut tvungen att nå en kompromiss med kyrkan: om de senare nu agerade som stöttepelare för kapitalismen, kunde man bli en del av borgarklassen och ta hand om dess religiösa aktiviteter. Bucharin och Preobrazhensky tillskriver detta det faktum att:
”överallt kom kampen som arbetarklassen utkämpade mot kapitalisterna att bli allt mer intensiv … Kapitalisterna ansåg därför att det skulle vara mer fördelaktigt att göra upp med kyrkan, att köpa dess böner beträffande kampen mot socialismen, att använda dess inflytande över de okultiverade massorna, för att i deras själar vidmakthålla känslan av att slaviskt underkasta sig den utsugande staten”.
Borgarklassen i Västeuropa slöt därför fred med det religiösa etablissemanget, samtidigt som man privat fortsatte att vara materialister av olika slag, i varje fall en viss tid. Som Bucharin och Preobrazhensky formulerade det, så låg nyckeln till denna motsättning ”i utsugarnas fickor”. I sin text från 1938, Lenin som filosof, förklarar den tyske vänsterkommunisten Anton Pannekoek varför den uppåtstigande borgarklassens ’naturvetenskapliga materialism’ hade mycket kort förväntad livslängd:
”Endast så länge denna klass kunde tro på den borgerliga samhällsordningens förträfflighet, att den med sin privategendom, sin personliga frihet och sin fria konkurrens kunde lösa livets praktiska problem för var och en genom utveckling av produktionen under vetenskapens och teknikens ändlösa framsteg, endast så länge de kunde tro på att alla teoretiska problem kunde lösas med hjälp av naturvetenskapen, endast så länge hade den inget behov av några övernaturliga, andliga makter. När det stod klart att kapitalismen inte kunde lösa massornas existensfråga – vilket proletariatets uppblossande klasskamp visade med all önskvärd tydlighet – försvann världens förtröstansfulla materialistiska åskådning. Världen syntes nu full av osäkerhet och olösliga motsättningar, full av ohyggliga hotande makter. Sedan dess har bourgeoisien åter ägnat sig åt allehanda former av religiös besvärjelse och vidskepelse. Sak samma med de borgerliga naturforskarna: de upptäckte nu de materialistiska lärornas svagheter och höll tal om ’naturkunskapens gränser’ och om den olösliga ’världsgåtan’”.(2)
Även om denna tendens redan kunde ses sporadiskt under kapitalismens uppgångsperiod, blev den regel när kapitalismens förfallsperiod inträdde. På grund av att man nått gränsen för sin förmåga att expandera, har kapitalismen under sin förfallsperiod i grunden varit oförmögen att skapa en värld helt till sin avbild: den har lämnat hela regioner efterblivna och outvecklade. Denna ekonomiska och sociala efterblivenhet utgör grunden till att religionen fortfarande har en sådan betydelse i dessa områden.
Bolsjevikerna själva kom att ställas inför detta problem, när man i sitt program från 1919 noterade det faktum att man var tvungen att i detta dokument inkludera en del som specifikt tog upp frågan om religion, och att detta var ”ett uttryck för efterblivenheten i de ryska materiella och kulturella förutsättningarna”.
Borgarklassens förlitande på idealism och religion är särskilt tydlig under kapitalismens förfallsepok, när den borgerliga optimismen har avslöjats: vi kan se detta tydligt i fallet nazismen, som visar en tendens mot djupgående irrationalitet. I slutstadiet av kapitalismens förfall – det kapitalistiska sönderfallet – är dessa tendenser än större, där till och med vissa medlemmar av borgarklassen (som miljardären Osama Bin Laden) uppenbarligen tror på de obskyra och reaktionära trosläror man uttrycker. Som Bucharin och Preobrazhensky så riktigt påpekar:
”om borgarklassen börjar tro på gud och ett liv efter detta, så innebär detta endast att man har insett att jordelivet börjar gå mot sitt slut!”
De blomstrande irrationalistiska rörelserna bland massorna i de mest utarmade regionerna är ett allt mer akut fenomen under kapitalismens sönderfallsepok. Bristen på en framtid för systemet blir allt mer tydlig, och det samhälleliga livet under kapitalismen i de svagare perifera länderna tenderar att upplösas helt. Över hela världen, liksom tidigare i slutfasen av alla tidigare produktionssätt, har vi sett uppkomsten av sekter, apokalyptiska självmordskulter, och olika sorters ’fundamentalism’. ’Islamismen’ är ett mycket tydligt uttryck för denna allmänna tendens. Men innan vi kartlägger dess nuvarande uppkomst, behöver vi se tillbaka på islams historiska ursprung som världsreligion.
Vid tiden för islams uppkomst, under 600-talet, i den västarabiska Hejaz-regionen, var Islam, mycket kortfattat, ett resultat av en syntes av judendom, bysantinsk och assyrisk kristendom, och forna persiska religioner liksom lokala monoteistiska religioner, som Hanifiyya-religionen. Denna rika blandning anpassades till behoven för ett samhälle som befann sig i en oerhörd social, ekonomisk och politisk förändring. Hejazregionen, som dominerades av staden Mecka, var en viktig knutpunkt för handelsvägarna i Mellanöstern vid denna period. Arabien som helhet stod mellan det stora Persiska (Sassanid) och det Bysantinska (östromerska) imperiet. Den härskande klassen i Mecka i detta samhälle uppmuntrade besökande handelsmän att placera ut avgudabilder av deras personliga, hedniska gudar i Kaba, en lokal religiös helgedom, och att utöva sin religion där, när man befann sig på besök. Förmögna invånare i Mecka gjorde bekväma vinster på denna avgudadyrkan.
Under cirka 100 års tid, var Mecka ett blomstrande samhälle som styrdes av en stamaristokrati, som använde slavarbetare, livaktig långväga handel och inkomster från templet i Kaba. Dock befann sig detta samhälle vid den tid Mohammed nådde vuxen ålder i en allt mer fördjupad kris. Samhället började skakas i sina grundvalar av oändliga krig mellan rivaliserande stammar.
Alldeles utanför Mecka och regionens andra stad Yathrib (dagens Medina) bodde de vilda, oberoende och kärva beduiniska nomadstammarna, som till en början hade dragit fördel av de förmögna städerna i regionen: de hade kunnat låna pengar från rika stadsbor och kunde därmed öka sin levnadsstandard. Till slut var de emellertid allt mer oförmögna att betala tillbaka sina lån – en situation som kom att få explosiva konsekvenser. Upplösningen av stamsamhällena började nu ta fart på riktigt, både i städerna och i oaserna i öknen, allt eftersom beduinerna
”såldes som slavar eller på andra sätt reducerades till en beroendeställning…stamgränserna hade överskridits” (3).
För att förtydliga:
”Ofrånkomligen ägde det rum intellektuella och moraliska förändringar tillsammans med denna ekonomiska och samhälleliga transformation. Klipska män kunde göra sig en rikedom. De traditionella dygderna för öknens söner (beduinerna) var inte längre den säkra vägen till framgång. Girighet, och ett sinne för tur, var mycket mer användbart. De rika blev stolta och övermodiga, och framhävde sin framgång som en personlig sak – inte längre en angelägenhet för hela stammen. Blodsbanden blev svagare, och gav upphov till andra relationer som baserades på gemensamma intressen”
(ibid)
Vidare:
”Omoralen triumferade i hemmen. De rika och mäktiga förtryckte de fattiga. De urgamla lagarna för stamsolidariteten bröts dagligen. De svaga och föräldralösa såldes till slaveri. Den gamla, oskrivna koden för anständighet och moral trampades i smutsen. Folket visste inte längre vilka gudar man skulle dyrka”
(ibid).
I ett samhälle där religionen var det enda möjliga sättet att rationalisera den dagliga existensen, var den sista förklaringen mycket viktig – något som påvisade att samhället befann sig i en allvarlig social kris. Islam betecknar denna period i Arabien som jahliyya, okunnighetens tidevarv, under vilket man påstår att det inte fanns några gränser för utsvävningar, grymhet, obegränsad polygami och barnamord utförda av kvinnor.
Arabien vid denna tidpunkt slets sönder utav rivaliteter, både mellan sina egna krigförande stammar och konflikter och ambitioner hos närbelägna civilisationer.
Andra, mer globala faktorer spelade också in. Man kände till i Arabien att de mäktiga Persiska och Romerska imperierna befann sig i allvarlig kris både internt och externt, och att de skulle kunna falla samman; många i Arabien ”trodde att detta förebådade världens undergång” (ibid sid 65). Stora delar av den civiliserade världen befann sig på randen till kaos.
Engels analyserade Islams uppkomst som
”en beduinisk reaktion mot de välbärgade men degenererade”
stadsborna,
”som vid denna tidpunkt även hade blivit mycket dekadenta i sin religion, där man blandade en korrupt naturdyrkan med judendom och kristendom”(4).
Den eftertänksamme Mohammed, som föddes i Mecka 570 e Kr, men som kom att uppfostras i öknen av beduinerna, och grundligen kom att influeras av de olika världsbilder som Arabien – särskilt Heyaz – genomsyrades av, kom att bli den ideala bäraren av lösningen för den kris för de sociala relationerna som hans stad och region ställdes inför. Han var ”mannen av rörelsen”, när hans predikningar började 610.
Hela Arabien var moget för en förändring; dess tillstånd krävde en Pan-arabisk stat, som kunde överkomma stammarnas separatism, och ställa samhället på en ny ekonomisk och därmed social och politisk grundval. Islam visade sig vara det perfekta medlet för att uppnå detta. Muhammed sade till araberna att det växande kaoset i deras samhälle var ett resultat av att man vände sig bort från Guds lagar (Shari´a). De var tvungna att underkasta sig dessa lagar för att undgå en evig fördömelse. Den nya religionen fördömde grymheten och det interna käbblet mellan stammarna, och utropade alla muslimer inte bara till bröder, utan också att man och kvinna hade en skyldighet att förenas.
Islam (bokstavligen: underkastelse inför Gud) deklarerade att Gud (Allah) krävde detta. Islam förbjöd också utsvävningar (alkohol, svordomar och spel förbjöds); grymhet förbjöds (slavägare uppmuntrades att befria sina slavar, till exempel); polygamin begränsades till fyra fruar per manlig troende (där alla måste behandlas likvärdigt i alla avseenden – vilket ledde till att vissa påstod att sedvänjan i verkligheten förbjöds); män och kvinnor gavs distinkta sociala roller, men kvinnorna tilläts att arbeta och att välja sin egen make; och mord förbjöds strängeligen, inbegripet barnamord.
Islam lärde också araberna att det inte var nog att bedja och undvika synder; underkastelse inför Gud innebar att alla tillvarons sfärer måsta underkastas Guds vilja – det vill säga att det fanns ett islamskt ramverk för allt, inkluderande ekonomin och politiken i ett samhälle.
Under de villkor som förelåg under denna tid är det inte förvånande att den nya religionen snabbt attraherade massor av anhängare, så snart de första försöken från den härskande klassen i Mecka att fysiskt eliminera den hade misslyckats. Det var det perfekta instrumentet för att störta det arabiska samhället, och andra närliggande samhällen. Men denna muslimska ”gyllene era” kunde inte existera hur länge som helst. Muhammeds efterföljare, kaliferna – utvalda att regera i den muslimska världen tack vare deras trohet gentemot Muhammeds budskap – ersattes slutligen av allt mer korrupta dynastiledare, vars huvudsakliga skäl till att härska var ärftligt. Denna transformering var fullständig i och med att kalifatet erövrades av Umayyad-dynastin (680-750 e Kr). Det är dock klart att Islams uppkomst representerade en rörelse framåt i den historiska utvecklingen, och det är från detta som man härleder sin ursprungliga styrka och djupet i sina visioner. Och även om den islamska civilisationen under medeltiden ofrånkomligen misslyckades med att leva upp till Muhammeds ideal, utgjorde man ett ramverk för många imponerande framsteg inom medicinen, matematiken och andra grenar av det mänskliga vetandet. Även om den orientaliska despotism, som var dess grundval, slutligen kom att uppnå den sterila återvändsgränd som detta produktionssätt dömdes till, var den vid sin höjdpunkt något som gjorde att den västeuropeiska feodalismen framstod som råbarkad och dunkel i jämförelse; det klassiska exemplet på detta är den stora skillnad i kultur som fanns mellan Rickard Lejonhjärta och Saladin under korstågsepoken. Vi kan tillägga, att det finns en än större skillnad mellan höjdpunkten i den islamska kulturen och den okunnighetsdyrkan som fundamentalismen representerar idag.(5)
Men om marxister kan se en progressiv sida hos islam vid dess tillblivelse, hur har man då analyserat dess roll under perioden av den proletära revolutionen, då alla religioner har blivit ett reaktionärt hinder för mänsklighetens frigörelse? En kort tillbakablick över bolsjevikernas politik i detta avseende är lärorik.
Mindre än en månad efter segern för oktoberrevolutionen 1917, sände bolsjevikerna ut en proklamation ”Till alla arbetande muslimer i Ryssland och Östern”, som deklarerade att man var på samma sida som
”de arbetande muslimerna… vars moskéer och bönehus har blivit förstörda, vars tro och sedvänjor har blivit trampade på av tsarerna och Rysslands förtryckare”.
Bolsjevikerna lovade högtidligt:
”Er tro och era vanor, era nationella och kulturella institutioner är för alltid fria och fridlysta. Ni ska veta, att era rättigheter, liksom alla folks i Ryssland, befinner sig under Revolutionens och dess organs mäktiga skydd, Arbetar-, Soldat- och Bondesovjeten”.
En sådan politik markerade en tydlig förändring gentemot den tsaristiska politiken, som hade försökt att kraftfullt och systematiskt (ofta med våldsamma metoder) assimilera den muslimska befolkningen, från erövrandet av Centralasien från 1500-talet och framåt. Det är inte överraskande, att detta ledde till att den muslimska befolkningen i dessa länder höll sig fast vid det sitt islamska arv. Frånsett några anmärkningsvärda undantag, deltog inte de centralasiatiska muslimerna aktivt i Oktoberrevolutionen, vilken till största delen var en rysk affär.
”De muslimska nationella organisationerna förblev åskådare, likgiltiga för bolsjevikernas sak”(6).
Den prominenta ’muslimska kommunisten’, Sultan Galiev, slog fast några år efter revolutionen:
”När man gör en balansräkning över Oktoberrevolutionen och tatarernas deltagande i denna, måste vi medge att de arbetande massorna och de arvlösa tatarerna inte tog del i denna”.(7)
Bolsjevikernas inställning till de centralasiatiska muslimerna formades av både inre och yttre krafter. Å ena sidan måste det nya systemet komma till rätta med situationen i den överväldigande muslimska delen i det gamla tsaristiska imperiet. Bolsjevikerna var övertygade om att dessa centralasiatiska länder var både ekonomiskt och strategiskt viktiga för de revolutionära Rysslands överlevnad. När några muslimska nationalister revolterade mot den nya regeringen i Moskva, var svaret från myndigheterna i de flesta fall att ta till de mest brutala åtgärder. Ett uppror i Turkestan, exempelvis, resulterade i att staden Kokand blev skövlad av Tasjkentsovjetens militära enheter. Lenin sände dit en särskild kommission i november 1919, för att, med Lenins ord ”återställa korrekta relationer mellan sovjetregimen och Turkestans folk”.(8)
Ett exempel på detta förhållningssätt gentemot de muslimska områdena var bildandet av Zhendotel (Avdelningen för Arbetande Kvinnor och Bondekvinnor) för att arbeta bland muslimska kvinnor i sovjetiska Centralasien. Zhendotel fokuserade särskilt på problemet med religionen i denna extremt ekonomiskt efterblivna region. Under den första perioden var Zhendotel anmärkningsvärt tålmodiga och känsliga för de delikata problem som man försökte hantera. Kvinnliga organisatörer i Zhendotel bar till och med paranja (en extrem form av slöja, som helt dolde huvud och ansikte) under diskussionsmöten med muslimska kvinnor.
Även om vissa ”muslimskt nationalistiska” organisationer fick ett uppsving under inbördeskriget 1918-20, som kom de flesta att motsträvigt ”acceptera” den bolsjevikiska regimen som den mindre onda, ur deras synpunkt, efter att ha lidit nederlag mot Denikens kontrarevolutionära vita styrkor. Flera av dessa ”muslimska nationalister” gick med i kommunistpartier, och de var inte så få, som snart lade beslag på viktiga regeringsposter. Ändå var det vändigt få som föreföll ha blivit övertygade om marxismens giltighet. Den beryktade tataren Sultan Galiev var bolsjevikernas representant för det Centrala muslimska kommisariatet som bildades 1918, en medlem av det Inre kollegiet för Folkkommissariatet för nationaliteter (Narkomnats), chefredaktör för tidskriften Zhizn’Natsional’nostey , professor vid Universitetet för österns folk, och ledde vänsterflygeln av de ”muslimska nationalisterna”.
Även denna ledande figur bland de som rekryterades från de ”muslimska nationalisterna”, var som bäst en ”nationalkommunist” som han senare kom att själv deklarera i den tatariska nyhetstidningen Qoyash (Solen) 1918, när han förklarade sitt inträde i bolsjevikpartiet 1917:
”Jag kom till bolsjevismen, tvingad av den kärlek till mitt folk som väger så tungt i mitt hjärta” (Sultan Galiev…. Op cit)
Å andra sidan förstod bolsjevikerna, att deras revolution behövde förenas med arbetarrevolutioner i andra länder, om den skulle överleva. Nederlagen för revolutionerna i de utvecklade länderna i Västeuropa (särskilt Tyskland) gjorde att man i ökande omfattning ställde hoppet till en möjlighet av en ”revolutionär nationalistisk” våg i öster. Man insåg att denna inte skulle bli en proletär revolution, men allt eftersom världsrevolutionen gick tillbaka, och den ryska revolutionen kom att isoleras, svängde bolsjevikerna allt mer mot den opportunistiska uppfattningen, att den kunde komma att förbereda vägen för den proletära revolutionen. För tillfället såg man därför ”frågan om Östern” – nationell befrielsekamp i Mellanöstern och Asien – som ett sätt att bli av med den brittiska imperialismens järngrepp över Sovjetryssland.
Detta kom att utgöra ramen i vilken bolsjevikerna ledde Komintern till att utveckla sin inställning gentemot de pan-islamska rörelserna. Vid den andra kongressen 1920, signalerade Komintern att man började ge vika för det fruktansvärda tryck som de kontrarevolutionära krafterna utgjorde, både inom och utanför Ryssland. Man gjorde opportunistiska eftergifter hela tiden, med det fåfänga hoppet att lindra den kapitalistiska världens fientlighet mot det sovjetiska samhället. Kommunister beordrades att organisera sig i borgerliga fackföreningar, att gå med i de öppet pro-imperialistiska socialist- och arbetarpartierna och stödja de så kallade ”nationella befrielserörelserna” i de underutvecklade länderna. ”Teser om den nationella och koloniala frågan”, som var den text som rättfärdigade stödet för de ”nationella befrielserörelserna”, presenterades av Lenin för denna kongress och antogs med bara tre röster nedlagda.
Trots detta drog man en skiljelinje vid den andra kongressen mot att samarbeta med Islamister. Lenins ”Teser” deklarerade:
”Det är nödvändigt att kämpa mot de pan-islamska och pan-asiatiska rörelserna och liknande tendenser, vilka försöker att kombinera befrielsekampen mot den europeiska och amerikanska imperialismen med ett stärkande av makten hos den turkiska och japanska imperialismen, hos adeln, de stora jordägarna (khanerna), prästerskapet (mullorna) etc”.(9)
Även om han röstade för resolutionen, ansåg Sneevliet, som representerade Holländska ostindien (dagens Indonesien), att en radikal mass-islamistisk organisation existerade i Holländska ostindien. Sneevliet påstod att Sarekat Islam (Islamska Förbundet) hade ”antagit en klasskaraktär”, genom att ha antagit ett antikapitalistiskt program. Dessa ”kommunistiska hajjis” (benämning på de som hade vallfärdat till Mecka), var nödvändiga för den kommunistiska revolutionen, underströk han.(10) Detta var endast en fortsättning på den politik som fördes av den gamla Indonesiska socialdemokratiska förbundet (IDSV) som senare kom att bilda merparten av det Indonesiska kommunistpartiet (PKI) som bildades i maj 1920. Indonesiska marxister hade en någon tvivelaktig relation till radikala islamister, redan från början, vilket IKS har påpekat tidigare:
”Indonesiska medlemmar av ISDV, som Samoen, var samtidigt medlemmar, och även ledare för den islamska rörelsen. Under kriget (det första världskriget), rekryterade ISDV ett ansenligt antal indonesier från Sarekat Islam, som hade runt 20.000 medlemmar… Denna politik föregick, i en embryonal form, den politik som antogs i Kina efter 1921 – med stöd av Sneevliet och Komintern – utav folkfrontspolitik, till de grad att man slog ihop de nationalistiska och kommunistiska organisationerna (Koumintang och det kinesiska kommunistpartiet)…Det är anmärkningsvärt, att Sneevliet inom Komintern, representerade PKI och Sarekat Islams ’vänsterflygel’. Denna allians med den klassiska infödda islamska borgarklassen kom att pågå fram till 1923”.(11)
Den första tillämpningen av ”Teser om den nationella och koloniala frågan” var den så kallade Bakukongressen (i Azerbadjan) för Österns folk, som hölls i september 1920, mer eller mindre direkt efter konklusionen av Kominterns andra kongress. Åtminstone en fjärdedel av delegaterna vid konferensen var inte kommunister, inbegripet öppet antikommunistiska, borgerliga nationalister och panislamister. Under Zinovievs ordförandeskap uppmanade man flera gånger till ett ”heligt krig” (Zinovievs formulering) mot utländska och inhemska förtryckare, för arbetar- och bonderegeringar i hela Mellanöstern och Asien, som ett sätt att försvaga imperialismen, särskilt den brittiska imperialismen.
Bolsjevikernas schema var att bilda en ”obrytbar allians” med dessa disparata element, med det huvudsakliga syftet var att släppa på den imperialistiska inringningen av Sovjetryssland. Den opportunistiska kärnan i denna politik visades tydligt av Zinoviev vid öppningssessionen av kongressen, när han beskrev konferensens delegater, och de rörelser och stater de representerade, som Rysslands ”andra svärd”, som Ryssland ”närmade sig som bröder, som kamrater i kampen”(12). Detta var den första ”anti-imperialistiska” (det vill säga klassamarbets-) konferens någonsin, som hölls i kommunismens namn.
Den amerikanske pionjärkommunisten John Reed, som deltog i kongressen, blev illamående av dess anföranden.
Angelica Balabanova minns i boken ”My Life as a Rebel” att: ”Jack talade bittert om den demagogi och den uppvisning som hade karakteriserat Bakukongressen och det sätt på vilket ursprungsbefolkningen och delegaterna från Fjärran österns länder hade blivit behandlade”. (13)
En Appell från det Holländska kommunistpartiet till folken från öst representerade i Baku publicerades i den franska upplagan av Kominterns kongressprotokoll och distribuerades sannolikt till delegaterna. Denna slog fast att ”tusentals indonesier” hade ”samlats för en gemensam kamp mot de Holländska förtryckarna” genom den panislamska Sarekat Islam, och denna appell var säker på att denna panislamistiska organisation ställde upp i hyllningarna av kongressen.
Vid kongressen frammanade bolsjevikpartiets Karl Radek öppet bilden av det forna Ottomanska imperiets segrande sultanarmé genom att deklarera:
”Vi uppmanar er, kamrater (sic), att ta upp de krigiska känslor som en gång inspirerat folken i öst, när dessa folk, ledda av sina stora erövrare, avancerade mot Europa”.(14)
Inom tre månader efter Bakukongressen, som hade hälsat den turkiske nationalisten Kemal Pasha (Ataturk), hade den senare mördat hela ledningen för det turkiska kommunistpartiet.
Vid sin fjärde kongress 1922, hade Komintern reviderat sitt program ännu mer. Genom att introducera ”Teser om östfrågan”, som enhälligt antogs på kongressen, deklarerade den holländska delegaten van Ravensteyn att
”självständigheten för Östern som helhet, Asiens självständighet, de muslimska folkens självständighet (…) innebär i sig själv slutet för den västliga imperialismen”.
Tidigare vid samma kongress hade Malaka, delegat från Holländska Ostindien, upprepat att kommunister där arbetat i nära samarbete med Sarekat Islam, ända tills de två grupperna började bråka 1921. Malaka deklarerade att den fientlighet mot panislam som hade uttryckts i de teser som antogs vid den Andra Kongressen hade skadat kommunisternas ståndpunkter. I sitt stöd för ett nära samarbete med panislamistiska rörelser argumenterade delegaten från Tunisien, att i motsats till det engelska och franska kommunistpartiet, som inte var aktiva vad gäller kolonialfrågan, så förenade åtminstone panislamisterna alla muslimer mot deras förtryckare.(15)
Den opportunistiska utvecklingen i bolsjevikpartiet och Komintern i den koloniala frågan hade huvudsakligen baserats på en idé om att finna allierade mot den imperialistiska omringningen av Sovjetryssland. Vänsteristiska apologeter för denna politik framhåller att detta gjorde att Sovjetunionen överlevde; men, som de italienska vänsterkommunisterna noterade under 30-talet, var priset man betalade för denna överlevnad en förvandling av sovjetmaktens funktionen, från att vara en bastion för världsrevolutionen hade man nu blivit en bricka i det imperialistiska spelet. Allianserna med den koloniala bourgeoisien hade hjälpt till att dra med Sovjetryssland i detta spel, på bekostnad av de utsugna och förtryckta i denna region, vilket fiaskot för Kominterns politik i Kina 1925-27 illustrerade så tydligt.
Att man övergav den marxistiska rigören i frågan om islam var därför en del i denna opportunistiska utveckling. Den har också tjänat som ett teoretiskt rättfärdigande för den öppet kontrarevolutionära attityden hos den moderna vänsterismen, som gång på gång för fram att Khomeinis och Bin Ladens gelikar på något sätt bekämpar imperialismen (även om man kanske gör det med fel metoder och idéer).
Man kan notera, att bolsjevikernas försök att smickra den muslimska nationalismen även kunde kombineras med en falsk radikalism som försökte får bort religionen genom demagogiska kampanjer. Detta var särskilt tydligt för stalinismen under dess ”vänstervridning” i slutet av 1920-talet.
Under denna period kastades Zhendotels tålamod och känslighet ut genom fönstret, när man började driva hysteriska kampanjer för skilsmässor och mot bruket att bära slöja. 1927 beskriver en trotskistisk källa att:
”massmöten hölls, där tusentals upprörda deltagare skrek ’ned med paranjan!’, slet av sig sina slöjor, dränkte dem i paraffin och brände upp dem… Skyddade av soldater drev gäng av fattiga kvinnor runt på gatorna och slet av slöjorna från mer välbärgade kvinnor, samtidigt som man letade gömda matförråd och pekade ut de som fortfarande upprätthöll traditionella sedvänjor, som nu hade blivit kriminaliserade… Den påföljande dagen fick man betala priset för dessa otåliga, sekteristiska aktioner i blod, när hundratals obeslöjade kvinnor massakrerades av sina anförvanter, och denna reaktion, som underblåstes av det muslimska prästerskapet, som tolkade in att jordbävningar som ägde rum samtidigt utgjorde Allahs straff för kvinnornas slöjavtagning, växte i styrka. Spillrorna av Basmachi-rebellerna organiserade sig på nytt i Tash Kuran (hemliga kontrarevolutionära grupper) som växte i omfattning som ett resultat av deras krav att bevara Narkh (lokala sedvänjor och värden).”(16)
Detta var långt ifrån de ursprungliga metoder som Oktoberrevolutionen använt, liksom Bakukongressens svammel om det ’Heliga kriget’. Bolsjevikernas stora styrka 1917 hade varit övertygelsen om att man måste bekämpa främmande ideologier genom att utveckla klassmedvetandet och klassorganisationerna inom proletariatet. Detta förblir den enda basen för att motverka inflytandet från religionen eller andra reaktionära ideologier.
Från resonemanget ovan kan vi se att frågan om det ”politiska islam” inte är en ny fråga för proletariatet. Faktum är, att flera av de ”moderna” islamistiska grupperna kan spåras tillbaka till det Muslimska brödraskapet (Ikhwan al-Muslimuun) som bildades i Egypten 1928, och som sedan har expanderat till mer än 70 länder. Ikhwans grundläggare Hassan al-Banna proklamerade nödvändigheten av att muslimer ”återvände” till den ”raka vägen” i den ortodoxa Sunnigrenen av Islam, som ett motgift mot både korruptionen som växt fram sedan ’Umayyad-kaliferna’ och som en väg mot ”befrielse” av den islamska världen från västvärldens dominans. Denna kamp skulle göra det möjligt att etablera en ”autentisk” islamsk stat, som ensam kunde motstå väst.
Ikhwan påstår att man följer i fotspåren på Ahmad ibn Taymiyyah (1260-1327) som vände sig emot helleniserade islamska tänkare som försökte reducera Islam och islamskt statsstyre till en funktion av det mänskliga förnuftet. Ibn Taymiyyah ansåg att en islamsk härskare hade en uppgift att påtvinga sina undersåtar Guds lagar, om det skulle vara nödvändigt. Ibn Taymiyyahs islam påstod sig vara mycket ren, avskalad från alla moderna utväxter. Ikhwan byggde på den puritanska Salafiyyah (renings-) rörelsen från 600- till 800-talet, som också försökte genomföra ibn Taymiyyahs idéer.
I praktiken, däremot, var nyckeln till Ikhwans framgångar dess extrema taktiska flexibilitet, då man varit beredd att samarbeta med vilken institution som helst (parlament eller fackföreningar) eller vilken rörelse som helst (stalinister, liberaler) som skulle hjälpa till med dess projekt att ”åter-islamisera” samhället. Al-Bann gjorde det däremot helt klart, att den islamska stat som hans rörelse ville skapa skulle förbjuda alla politiska organisationer. Sayyid Quth, som efterträdde al-Banna som ledare 1948 (17) förkastade både ”socialistisk och kapitalistisk avgudadyrkan” – dvs. att man ställde politiska frågor framför guds lagar. Han förklarade vidare:
”det är nödvändigt att bryta med logiken och sedvänjorna i det omkringliggande samhället, för att konstruera en prototyp av det framtida islamska samhället med de ”sanna troende”, sedan, vid ett lämpligt tillfälle, att ta strid med det (nya) jahiliyya”.
1948 hade rörelsen växt enormt, och samlade mellan 300.000 och 600.000 anhängare endast i Egypten. Utsatta för en hård repression från statens sida i slutet av 1948/början av 1949, lyckades rörelsen överleva och återuppbyggdes. Man allierade sig kortvarigt med Nassers Fria officersrörelse, som genomförde en lyckad statskupp i juli 1952. När Nasser kom till makten fängslade han stora delar av Ikhwan och förklarade rörelsen olaglig. Även om man tekniskt var olagliga , tilläts rörelsen att framgångsrikt stötta parlamentet och kontrollera ett antal islamska icke-regeringsbundna organisationer. Man har åtnjutit stort stöd bland de fattiga massorna i städerna genom att utföra ett socialt arbete som inte regeringen kunna erbjuda.
Ikhwans framgångar är en ständig referenspunkt för mer nyligen bildade ”fundamentalistiska” grupper – där många har bildats genom splittringar från dem, och påstår att man har tonat ned deras retorik och aktioner när man har fått stöd från massorna och platser i parlamentet. Grupper som inspirerats av Ikhwan existerar i hela den ”islamska världen” – inte bara i Mellanöstern, utan också i Indonesien och Filippinerna, och i andra läner, där muslimer inte utgör en majoritet av befolkningen.
I stort sett påminner dessa grupper mer om Ikhwan när det bildades i början (en våldsam terroristorganisation) än de jämförelsevis ”moderata” krafter det har utvecklats till. Och, hur som helst, dessa grupper kan idag endast existera genom ett materiellt stöd från den ena eller andra staten som manipulerar dem för deras egna utrikespolitiska syften. På detta sätt var bildandet av HAMAS (den Islamska Motståndsrörelsen) på Gazaremsan ekonomiskt understött av Israel, som hoppades att man skulle utgöra en motvikt mot PLO. Men både HAMAS och den islamska Jihad-organisationen (som de senaste åren uppenbarligen har slagits ihop med al-Qa’ida) har samarbetat med PLO och andra palestinska nationalistorganisationer – vilka själva, i sin tur, har blivit manipulerade av främmande makter så som Syrien eller tidigare Sovjetunionen.
Den algeriska islamiströrelsen GIA (den Beväpnade Islamska Gruppen) har mer eller mindre öppet finansierats av USA, som ett försök att försvaga de franska utmaningarn mot den enda kvarvarande supermakten. I Indonesien under den senaste perioden har islamistiska grupper blivit manipulerade av militära politiska fraktioner för att växelvis hjälpa till att installera vid makten, alternativt detronisera landets president. Och de mest ökända av alla, Afghanistans talibaner, skapades i Pakistan av USA, som framgångsrikt hetsade dem mot sina tidigare islamistiska allierade, de splittrade mujahedeen-fraktionerna, som drog ned Afghanistan i ett obeskrivligt kaos. USA stödde aktivt Osama Bin Ladens aktiviteter mot den ryska imperialismen genom att erbjuda en plattform för den grupp som nu är känd som al-Qa’ida. Ironiskt nog, är islamismen till stor del en skapelse av det som man uppger sig bekämpa mest av allt: det hatade USA.
Ytterligare varianter av denna ursprungsmodell kan vi se hos de grupper som utgörs av medlemmar av Shiasekten inom Islam. Den mest folkrika shiitiska staten, Iran, har varit ursprunget till denna variant, som inbegriper grupper i många länder, mest tydligt i Libanon och Irak. Iran har beskrivits som ”fundamentalismen vid makten” men detta är missvisande, eftersom regimen kom till makten mer av misstag än på grund av aktioner från någon ”islamistisk” grupp. Visst förekom det under Khomeiniregimens första år framgångsrika försök att bygga upp ett förtroende för staten genom massmobiliseringar till stöd för ett omöjligt ”återvändande” till förhållandena i 600-talets Arabien. Men det är viktigt att förstå, att Irans mullor (prästerskapet) endast kom till makten på grund av det iranska proletariatets enorma politiska svagheter. Irans oljearbetare, exempelvis, hade strejkat i totalt 6 månader i landets viktiga oljeindustri för att få ett slut på shahens regim. Som den enda ”oppositions”-kraft som var politiskt klar över sina mål, och hade förmågan att agera legalt, kom mullorna att ta kontrollen över de förvirrade mobiliseringarna mot shahregimen. Det är dock värt att notera att Khomeinis anhängare endast kunde ta makten efter att grundläggande ha förvrängt den shiitiska doktrinen att all världslig auktoritet skall förkastas av troende shiiter, efter den tolfte religiöse shiitledarens försvinnande för flera hundra år sedan (18).
När man erövrat makten i februari 1979, använde mullorna varje möjlighet att utvidga sitt inflytande till andra länder, genom att utbilda, beväpna och stödja flera shiitiska islamska grupper utanför landet, som Hizbollahmilisen (Guds Parti) i Libanon, som alltid har stött Khomeini. Denna grupp har blivit belönad genom ett starkt materiellt bistånd från Iran sedan 1979 och framåt, liksom av Syrien, Irans allierade.
Afghanistan ger exempel på ytterligare varianter – mer än en grupp för var och en av landets stora etniska grupper. Trots dessa afghanska gruppers övertygelse om en förenad islamsk (i själva verken ”islamistisk”) stat, har alla haft stora svårigheter att förenas under lång tid – särskilt när man har lyckats eliminera gemensamma motståndare. Fruktansvärda inre stridigheter, som följde på den pro-ryska regimens kollaps 1992, övertygade den amerikanska imperialismen om att upphöra med sitt stöd, och skapa en ny, mer enhetlig kraft, talibanerna, som man hoppades skulle utgöra en mer stabil proamerikansk regim. Inte en enda av Afghanistans splittrade ”islamistiska ” fraktioner är oskyldiga till de massmord och fruktansvärda grymheter som har ägt rum, inbegripet våldtäkter, tortyr, stympningar och massakrer av barn – för att inte nämna deras roll i den internationella narkotikahandeln, som har gjort Afghanistan till den största enskilda exportören av råopium (oraffinerat heroin) i världen.
Utrymmesskäl gör det omöjligt att gå igenom alla olika former av islamiska grupper som florerar. Men vi kan tydligt se, att Ikhwan skapade grunden och utgjorde en modell för den moderna ”islamska fundamentalismen”. Shiitiska och sunnimuslimska versioner av dessa grupper existerar, men ingen av dem står i motsatsställning till kapitalismen och imperialismen, utan är helt integrerade i den existerande världs-”civilisationen”.
När vi nu ställs inför den borgerliga propagandan om en ”kamp mellan civilisationer”, en dödlig strid mellan ”västvärlden” och ”militant islam”, som sprids lika mycket av ”väst”-sidan som av bin Ladens anhängare, så är det viktigt att slå fast att dagens islamism är en ren produkt av det kapitalistiska samhället i dess förfallsperiod.
Detta är än mer betydelsefullt så till vida att de islamska rörelsernas natur inte har förståtts till fullo av grupper i den proletära politiska miljön. I en artikel helt nyligen, exempelvis – ”Islam and Capitalism”, i IBRP:s publikation Revolutionary Perspectives (19) – argumenterar man för att islamismen uttrycker kapitalismens oförmåga att helt eliminera förkapitalistiska rester, och att det aldrig ägde rum någon ”borgerlig revolution” i den islamska världen. Artikeln fortsätter sedan att argumentera för att:
”I motsats till vissa påståenden, att islamismen är en ren spegling av det kapitalistiska produktionssättet, så är detta inte fallet. Den är ett förvirrat uttryck för samexistensen av åtminstone två olika produktionssätt”.
Artikeln fastslår också att islamismen ”utvecklades till en ideologi som var förmögen att upprätthålla den kapitalistiska ordningen med icke-kapitalistiska ideologiska och kulturella medel”.
Man betonar:
”I motsats till kristendomen, gick aldrig islam igenom en lång period av sekularisering och upplysning (…) Den muslimska världen förblev relativt opåverkad på ett historiskt plan och lyckades även under kapitalismens epok att försvara sin gamla identitet, på grund av oförmågan och oviljan hos kapitalismen att göra sig av med förkapitalistiska strukturer i samhället. Därför dog aldrig Gud i Orienten”.
Som bevis för dessa påståenden, rapporterar artikeln om en fortsatt existens av vad man kallar ”ett forntida samhälle av präster med starka bindningar till basarerna”, som ”lyckades förbli opåverkade” av trycket från moderniseringen. Som ett resultat, menar artikeln, ”har den islamska periferin kommit att hålla två produktionssätt och kulturer vid sitt hjärta”. Islamismen bygger sin styrka på denna dualitet, vilket gör att man kan framstå som ett alternativ till statskapitalismen. Trots att man utgör ”ett mästerverk av den kapitalistiska ordningen”, tillägger man, så befinner sig islamismen ”ironiskt nog i motsättning till samma system på vissa nivåer”.
Detta är felaktigt. Det är sant att inget produktionssätt existerar i en ren form. Slaveriet har existerat vid olika tidpunkter i alla former av klassamhällen. Storbritannien, den äldsta kapitalistiska staten, har fortfarande kvar att avskaffa sin aristokrati fullständigt, för att bara ge två exempel. Det är också sant att kapitalismens intåg i de länder som dominerades av muslimsk religion ägde rum sent och ofullständigt, och att det inte fanns någon motsvarighet till den borgerliga revolutionen i dessa länder. Men vilka rester som än fanns kvar och frodades i dessa regioner, så är de helt dominerade av den kapitalistiska världsekonomin, och är en del av denna.
Basarerna i den moderna ”islamska världen” befinner sig inte utanför kapitalismen, lika lite som den levande reliken, Drottningen av England, eller ett annat exempel på en kvarleva från feodalismen, påven Johannes Paulus II är det. I själva verket var bazaaris, de kapitalistiska köpmännen i Teherans basarer, en viktig bastion för Khomeinis maktövertagande 1978-79, och förblir en viktig kapitalistisk fraktion.
Motsättningarna – som ibland uttrycktes rent fysiskt – mellan bazaaris och mer västorienterade, sekulariserade fraktioner i den iranska regimen är motsättningar inom kapitalismen. Även om dessa konflikter kan ha en skadlig inverkan på landets kapitalistiska ekonomi, är de oerhört fördelaktiga politiskt för borgarklassen som helhet, eftersom de tvingar det iranska proletariatet från deras egen klassterräng, i ett falskt spel där man förväntas stödja antingen den ”reformistiska” eller den ”radikala” fraktionen av det iranska kapitalet. Detta är mycket långt ifrån de ”icke-kapitalistiska ideologiska och kulturella medel” som artikeln i IBRP:s tidning talar om.
Dessutom är bazaaris relation till den direkta politiska makten ingenstans så stark som den är i Iran, på grund av landets särskilda historia och dess variant av islam, så att det iranska exemplet kan inte användas för att bevisa att islamismen på något sätt är ”förkapitalistisk”. Snarare är det så att en gemensam nämnare för alla islams länder är att man på ett väldigt effektivt sätt exploaterar aspekter i samhället som kommer från ett förkapitalistiskt förflutet så att de tjänar behoven hos dagens kapitalister. På så sätt har Saudiska kungar, Gamal Nasser, Indonesiens politiska fraktioner och andra växelvis utnyttjat eller avskedat helt igenom reaktionära men icke desto mindre kapitalistiska islamistiska grupper som talade om att återinföra ett förkapitalistiskt samhälle, för att bereda vägen till makten för en välbärgad kapitalistklass.
För övrigt kan det inte förhålla sig på annat sätt. Kapitalistiska fraktioner är överallt aldrig särskilt blygsamma – särskilt inte under kapitalismens förfallsperiod – när det gäller att mobilisera de mest bakåtsträvande elementen för sina egna, mycket moderna syften. Den tyska kapitalismen bevisade detta med Hitler. Precis som det Muslimska Brödraskapet, Khomeini och Osama bin Laden, blandade Hitler ihop ett hopkok av reaktionära förkapitalistiska kvarlevor, för att tjäna den härskande klassens intressen. Islamismen skiljer sig inte på något sätt från detta. (Faktum är att islamismen lånar friskt från den nazistiska ideologin, särskilt när det gäller hur man helt och fullt tagit till sig idén om en judisk världskonspiration. Detta grävande i rasismens skittunnor är ett annat uttryck för skillnaden mellan islamismen och Koranens ursprungliga läror, som predikade tolerans mot andra ”Bokens folk”).
I alla dess former, står islamismen på intet sätt i motsatsställning till kapitalet. Den reflekterar förvisso en ekonomisk och social efterblivenhet i islams länder, men är till fullo en del av det kapitalistiska systemet, och framför allt en del av kapitalismens förfall och sönderfall. Vi kan också tillägga, att långt ifrån att vara i opposition till statskapitalismen, är iden om den islamska staten, som rättfärdigar ett statligt ingripande i varje aspekt av det sociala livet, en perfekt ideologisk form för den totalitära statskapitalismen, som är den karakteristiska formen för kapitalismen i dess förfallsepok.
Den så kallade islamska fundamentalismen utvecklades som ideologi för en del av borgarklassen och småbourgeoisien, i deras kamp mot kolonialmakterna och dess samarbetsmän. Den förblev huvudsakligen en minoritetsrörelse fram till slutet av 70-talet, eftersom den överskuggades av nationalistiska och stalinistiska ideologier och rörelser. Dessa rörelser har uppnått en verklig kraft i länder där arbetarklassen i allmänhet är relativt liten, ung och oerfaren. Islamisterna proklamerar sig själva som ”de förtryckta folkens ledare” (Khomeini). I Iran exempelvis , lyckades Khomeinianhängarna dra med sig massan av egendomslösa sluminnevånare i Teheran i deras rörelse i slutet av 1970-talet, genom att falskeligen utge sig för att försvara deras intressen och kalla dem mustazifeen, en religiös term för de förtryckta och egendomslösa. Den förfallande kapitalismens utveckling mot vidare och allt mer fördjupad misär under sönderfallet har endast förstärkt dessa gruppers börda. Islamisternas tidigare marginalisering är nu något positivt för dem, eftersom de nu kan verka trovärdiga när de påstår att skälet till att alla sekulära uttryck (från demokratin till nationalismen och marxismen) har ”misslyckats” är att massorna har struntat i Guds lagar. Samma förklaring har använts av islamisterna i Turkiet, för att ”förklara” jordbävningen i augusti 1999 i detta land, och användes tidigare av egyptiska islamister efter en jordbävning där under 1980-talet.
En sådan inställning har ofta en galvaniserande effekt på de befolkningslager som mest drabbas av fattigdom och förtvivlan. Den utgör ett hopp, för den ruinerade småbourgeoisien, för sluminnevånarna utan hopp om arbete, och även för vissa delar av arbetarklassen, om en ”återgång” till den påstått rena stat som grundades av Muhammed, som enligt dem skyddade de fattiga och hindrade de rika från att göra för mycket profiter.
Med andra ord presenteras denna stat som en ”anti-kapitalistisk” samhällsordning. Det är typiskt, att islamska grupper slår fast att de varken är kapitalistiska eller socialistiska, utan ”islamistiska”, och kämpar för en islamsk stat som bygger på det gamla Kalifatet. Men hela denna argumentation blandar ihop historien: den ursprungliga muslimska staten existerade långt före den kapitalistiska epoken. Den byggde på ett slags klassherravälde, men liksom den västliga feodalismen, hade den inte förfinat människans förslavande under profiterna på samma sätt som kapitalismen har, vilket man inte heller kunde göra, givet sina historiska begränsningar. Idag, däremot, närhelst radikala islamska grupper tar kontroll av en stat, har man inget annat val än att bli förvaltare av den kapitalistiska samhällsordningen och därmed kämpa för en maximering av den nationella profiten. Varken de iranska mullorna eller talibanerna kunde fly från denna järnhårda lag.
Denna förvrängda ”antikapitalism” går hand i hand med en lika förvrängd ”muslimsk internationalism”: de radikala islamska grupperna i världen uppger att man inte har några bindningar till någon särskild nationalstat och uppmanar till enhet mellan alla muslimska bröder i hela världen. Även här försöker både dessa grupper och deras borgerliga motståndare porträttera dem som något unikt – som en ideologi och en rörelse som överskrider nationsgränser för att bilda ett skräckinjagande nytt ”block”, som hotar ”Västvärlden” på samma sätt som det gamla ”Kommunist”-blocket. Delvis beror detta på att de är svåra att skilja från internationella kriminella nätverk: vapenhandel (som nu med största säkerhet inbegriper ”massförstörelsevapen”, kemiska vapen och kärnvapen) och narkotikahandel. Afghanistan är i synnerhet en viktig länk i detta, vilket visats tidigare.
Inom ramen för detta har bin Ladens ”imperialistiska krigsherreskap” kommit att betraktats som ett nytt utskott av ”globaliseringen” (dvs. att man överskrider nationsgränser). Men detta är sant endast i så måtto att det uttrycker en allmän tendens mot upplösning av de svagaste nationella enheterna. Den ”globala” muslimska staten kan aldrig bli verklighet, för den kommer hela tiden att bygga på konkurrerande islamska borgarklasser. Det är därför som ”mujahadeens”, för att kämpa för denna chimär, alltid tvingas att gå med i det stora imperialistiska spelet, som förblir en kamp mellan konkurrerande nationalstater.
Det ”heliga krig” som utropats av de islamistiska rövarbanden är i själva verket en täckmantel för det gamla oheliga krig som utkämpas mellan konkurrerande imperialistiska makter. De verkliga intressena för de förtryckta och utsugna i världen ligger inte i något mytiskt muslimskt brödraskap, utan i ett klasskrig mot utsugning och förtryck i alla länder; inte i en omöjlig återgång till Guds eller kalifernas herravälde, utan i ett revolutionärt skapande av de första verkligt mänskliga samhället i historien.
Dawson
Noter:
1. Marx, Till kritiken av Hegels rättsfilosofi, svensk utgåva Bo Cavefors bokförlag.
2. Anton Pannekoek, Lenin som filosof, Arbetarpress översättning
3. M Rodinson, Mohammed, Penguin, 1983
4. Engels till Marx 6 juni 1853, se också fotnoten till del 1 av hans ”Om den tidiga kristendomens historia”, Samlade verk volym 27
5. Saladin var inte bara långt mer kultiverad än den råbarkade Rickard Lejonhjärta, han var också mer mild mot icke stridande än korsfararna, som var ökända för att massakrera hela befolkningar (judarna i synnerhet). Och även om var och en idag jämför bin Laden och Saladin, skulle det vara mer adekvat att jämföra honom med korsfararna, som han uppger att han utkämpar sitt jihad emot. Exempelvis uttalade bin Laden en fatwa 1998 som stödde shejk Omar Abdul Rahman, som dömdes för den första bombningen av World Trade Center: ”att döda amerikanerna och deras allierade, civila och militärer, är en individuell plikt för varje muslim”. Slakten den 11 september och självmordsbombningar mot judiska bosättare i Israel rättfärdigas på samma sätt.
6. Alexandre Bennigsen och Chantal Lemercier-Quelquejay, Islam in the Soviet Union, Pall Mall Press 1967
7. Alexandre Bennigsen och Chantal Lemercier-Quelquejay, Sultan Galiev: Le pere de la revolution tiers-mondiste, Fayard 1986
8. Alexandre Bennigsen och Chantal Lemercier-Quelquejay, Islam in the Soviet Union, Pall Mall Press 1967 och Richard Pipes, The Formation of the Soviet Union: Communism and Nationalism, reviderad upplaga 1955
9. Jane Degras, The Communist International 1919-1943 vol 1 1919-1922 Frank Cass & Co 1971, Alix Holt & Barbara Holland, Theses, Resolutions & Manifestos, Ink Links 1983
10. The Second Congress of the Communist International, New Park 1977
11. IKS, The Dutch and German Communist Left, Porcupine Press 2001
12. Baku Congress of the Peoples of the East, New Park 1977 se även E H Carr A history of Soviet Russia Macmillan 1978 vol 3
13. För mer om dessa påståenden, se E H Carr, op cit
14. Baku Congress of the Peoples of the East, New Park 1977
15. Degras, ibid
16. Citerat från Alexandre Bennigsen och Chantal Lemercier-Quelquejay, Islam in the Soviet Union Pall Mall Press 1977
17. Hassan al-Banna mördades av den egyptiska hemliga polisen den 12 februari 1949, efter mordet på den egyptiske presidenten, utfört av Ikhwananhängare den 28 december 1948.
18. Vad Khomeini gjorde, var att han ändrade en teologisk doktrin, när han hävdade att en religiös ledare med anor som kunde följas tillbaka till Muhammed kunde fungera som en slags ”regent” (velayat-e fageh) i en shiitisk muslimsk stat, medan de troende väntade på den slutgiltiga återkomsten av den Tolfte Imamen.
19. Revolutionary Perspectives nr 23
Inom den kommunistiska vänstern, har Internationella Byrån för det Revolutionära Partiet (IBRP) tillägnat dessa händelser flera artiklar och har också publicerat en deklaration enligt vilken:
"I Argentina har utbrottet av den ekonomiska krisen stimulerat en kraftfull och bestämd proletär rörelse på en klassterräng och med en självorganisering, vilken uttrycker den proletära klassens brytning med borgarklassen". (1)
Intresset som de sociala oroligheterna i Argentina lett till är förståliga och legitima. Sedan kollapsen av Östblocket 1989, har den internationella situationen inte skådat några massiva proletära rörelser på samma nivå som strejkerna i Polen 1980, eller strejkerna i Cordoba i Argentina 1969. Världshändelserna har helt dominerats av krig (kriget i Persiska viken 1991, krigen i Jugoslavien, Afghanistan, i Mellanöstern ....), av de allt mer allvarliga effekterna av krisen i världsekonomin (massarbetslöshet, fallande reallöner och pensioner), och av de olika uttrycken för det kapitalistiska samhällets sönderfall (förstörelsen av naturen - en ökning av naturkatastrofer, antingen "naturliga" eller benämnda som "olyckor", och ökningen av religiös eller social fanatism, kriminalitet, etc.).
Denna situation - som vi redan har analyserat i detalj (2) - är ett skäl till varför politiskt intresserade tillskriver händelserna i Argentina en särskild betydelse , vilka kan verka som ett brott med dessa "dåliga nyheter". I Argentina har gatudemonstrationerna gett upphov till ett sällan skådat byte av presidenter (5 stycken på 15 dagar).De har tagit formen av "självorganiserade" bostadskommitéer och de har tydligt förkastat "alla politiker".
Revolutionärer har en skyldighet att noga följa sådana sociala rörelser, för att ta en ståndpunkt och ingripa när väl arbetarklassen uttrycker sig. Det är helt klart så att arbetarna har deltagit i vågen av mobiliseringar i Argentina, och att några isolerade strider har utryckt verkliga proletära klasskrav och konfronterat fackföreningarna. Vi uttrycker vår solidaritet med dessa strider, men det bästa bidrag vi kan göra som en revolutionär organisation är att analysera händelserna så klart som vi kan.
Denna klarhet kommer att avgöra förmågan hos revolutionära organisationer att ingripa på ett riktigt sätt, genom att ständigt referera till analysens historiska och internationella sammanhang som definieras av den marxistiska metoden. Det värsta som en avantgarde organisation som tillhör världsproletariatet kan göra är att så illusioner inom arbetarklassen, att uppmuntra dess svagheter och ta för miste dess svagheter som uttryck för dess styrka. Långt ifrån att hjälpa proletariatet att återta dess initiativ, att utveckla dess strider på sin egen klassterräng, att hävda sig själv som den enda sociala kraften som står i total motsättning till kapitalismen, skulle detta bara leda till att återtagandet av kampen blir mycket svårare.
Det är från detta perspektiv som vi måste fråga oss, vad är klassnaturen hos händelserna i Argentina? Är det en rörelse där proletariatet utvecklade sin "självorganisering" och "bröt" med kapitalismen, som IBRP säger? Vårat svar måste vara ett resolut NEJ. Proletariatet i Argentina har dragits ned i och som klass upplösts i en folklig revolt, en rörelse av folkliga protester som inte har uttryckt proletariatets styrka, utan dess svaghet. Proletariatet har varit oförmöget att vare sig hävda sin politiska autonomi eller dess självorganisering.
Proletariatet har inget behov av att trösta sig eller ge vika för illusioner. Vad det behöver är att åter upptäcka sitt eget revolutionära perspektiv, att hävda sig på den sociala scenen som den enda klass som är förmöget att erbjuda mänskligheten en framtid, och på så sätt dra till sig de andra icke-exploaterande skikten i samhället.
För att kunna göra detta, för att kunna utveckla sitt medvetande, och utveckla sin kamp på ett sätt som motsvarar vad som står på spel i den historiska situationen idag måste proletariatet se verkligheten i vitögat, det kan inte vara rädd för verkligheten. Den kan inte spara sig självt den mest djupgående kritik vad det gäller sina svagheter och misstag, en djupgående reflektion av svårigheterna den möter på sin väg. Händelserna i Argentina kommer att tjäna proletariatet i världen - och proletariatet i Argentina vars kampvillighet inte har besegrats, långt därifrån - som en lärdom: folkliga revolter där arbetarklassen upplöses försvagar inte borgarklassen, men proletariatet självt.
Vi kan inte i denna artikel ge en detaljerad analys av den ekonomiska krisen i Argentina. Vi hänvisar våra läsare till artiklar i vår territoriella press (i synnerhet nr 319 och 320 av Revolution Internationale).
En av de mest slående uttrycken för detta är den brutala ökningen av arbetslösheten som steg från 7% 1992 till 17% i oktober 2001 och sedan till 30% under loppet av 3 månader (december 2001), och uppkomsten för första gången sedan den spanska kolonialtiden (som avslutades på 1820-talet, Ö.A) av svält i ett land som helt nyligen ansågs ha en "europeisk" levnadsstandard och vars viktigaste produktion är just kött och livsmedel.
Långt ifrån att vara ett lokalt fenomen som orsakats av korruption eller en önskan att "leva som européer", är den argentinska krisen en ny episod i förvärrandet av den ekonomiska krisen hos kapitalismen. Denna kris är världsomfattande och drabbar alla länder. Men detta betyder inte att den drabbar alla länder på samma sätt eller samtidigt.
"Även om den inte sparar något land, drabbar den världsomfattande ekonomiska krisen inte de mest utvecklade länderna först, utan de länder som anlände försent på världens ekonomiska arena och vars väg till en utveckling definitivt har stoppats av de äldre makterna".
(Proletariatet i Västeuropa i centrum för generaliseringen av klasskampen, International Review nr 31).
Dessutom, konfronterat med förvärrandet av krisen, har de mäktigare länderna genomfört åtgärder för att försvara sig mot dess effekter, och överföra dem på de svagare staterna ("liberalisering" av världsmarknaden, "globalisering" av finansiella transaktioner, investeringar i nyckelsektorer hos de svagaste staterna i form av privatiseringar, Internationella Valutafondens politik, etc. Det vill säga allt det som brukar kallas "globalisering").
Detta innebär ingenting annat än att de starkaste staterna tillämpar en rad statskapitalistiska åtgärder på hela världsekonomin som syftar till att skydda sig själva gentemot krisens effekter och låta dessa effekter drabba de svagaste kapitalen (Se International Review 106).
De siffror som publicerades av Världsbanken (World Development Indicators 2001 ) är talande i detta avseende. Mellan 1980 och år 2000 mottog privata kreditorer från alla länderna i Latinamerika 192 miljarder dollar mer än vad de lånade ut till dessa länder. Mellan åren 1999-2002 på bara tre år, var denna skillnad 86, 2 miljarder dollar, alltså nära hälften av den summa de betalade under de föregående 20 åren. Internationella Valutafonden för sin del, utfärdade för 71,3 miljarder dollar i krediter till länderna i Sydamerika mellan 1980 till 2000, medan dessa länder återbetalade 87,7 miljarder till Valutafonden under samma period!
Situationen i Argentina är bara toppen på ett isberg. Bakom Argentina finns många andra länder, som är lika viktiga av olika skäl - oljetillgångar, deras strategiska position, etc. - som potentiellt är kandidater för en liknande kollaps: Venezuela, Turkiet, Mexiko, Brasilien, Saudiarabien, ....
Så som IBRP så kärnfullt uttalar i sin italienska tidskrift: kapitalismen besvarar hunger med ännu mer hunger. De säger också tydligt att de olika "ekonomiska lösningarna" som föreslås av regeringarna, av "oppositionella rörelser" som det "Sociala Forumet" i Porto Allegre, erbjuder inga alternativ. Dessa demagogers hopkok har blivit misskrediterade en efter en under loppet av 30 år av kris (se rapporten om ekonomiska krisen i International Review 106 och 30 år av ekonomisk kris, i Internationalistisk Journal nr 6).
IBRP sammanfattar korrekt att:
"Det vore fel att göra sig några illusioner: i detta stadium av kapitalismens kris har den inget mer att erbjuda än generaliserad fattigdom och krig. Bara proletariatet kan stoppa denna tragiska utveckling".
(IBRPs Web site).
Men ändå, värderar IBRP proteströrelserna i Argentina på följande sätt:
"Spontant gick proletärerna ut på gatorna och drog med sig ungdomarna, studenterna och stora delar av den proletariserade småbourgeoisien som är lika utarmade som arbetarna. Tillsammans riktade de sin ilska gentemot kapitalistiska helgedomar - banker, kontor, men framförallt varuhusen och affärerna i allmänhet, vilka attackerades på ett liknande sätt som bagerierna under medeltidens hungerupplopp. Regeringen som hoppades att den skulle kunna skrämma rebellerna, kunde inte komma på något bättre svar än att genomföra en våldsam repression som ledde till att dussintals människor dog och att flera tusen blev sårade. Revolten krossades inte utan spreds till resten av landet och fick alltmer en klasskaraktär".
Vi kan urskilja tre delar in den sociala rörelsen i Argentina:
- Först, att attackerna på varuhusen till största delen utfördes av marginaliserade, av trasproletärer men också av unga arbetslösa. Dessa rörelser blev våldsamt krossade av polisen, privata säkerhetsstyrkor och affärsägarna själva. I flera fall förföll dessa till att plundra fattiga bostadsområden eller till att kontor och förrådsanläggningar plundrades (3), etc. Den huvudsakliga konsekvensen av denna "första komponent" av den sociala rörelsen var en tragisk konfrontation mellan arbetare, vilket illustrerades av den blodiga uppgörelse mellan piqueteros, som ville ta med sig mat och dörrvakterna till Buenos Aires centrala marknad den 11 januari 2002 (se Revolution Internationale 320).
För IKS är dessa uttryck för våld inom arbetarklassen (en illustration för metoderna som är specifika för lumpeniserade skikt inom arbetarklassen) ett uttryck för dess svaghet, inte dess styrka. Dessa våldsamma sammandrabbningar mellan olika delar av arbetarklassen är ett hinder för dess enighet och kan bara tjäna den härskande klassens intressen.
- den andra delen var den s.k. "cacerolas (folk som slår på stekpannan) rörelsen". Denna bestod i huvudsak av skikt från "medelklassen", som var förtvivlade över att deras besparingar hade gått upp i rök genom devalveringarna eller att de blev beslagtagna av staten i den s.k. "lilla bank semestern" (corralito) . Dessa skikt befinner sig i en desperat situation.
"I Argentina blandas fattigdomen med en hög arbetslöshet, och bland dem ingår de "ny fattiga", ex-medlemmar av medelklassen, som på grund av att de inte kan flytta, ger upphov till en situation som är den motsatta i förhållande till vad som skedde i landet i början på 1900-talet".
(Från en webb- sida som summerar innehållet i argentinsk press).
Anställda i den offentliga sektorn, pensionärer, några delar av industriproletariatet, delade tillsammans med småbourgeoisien hammarslagen från corralito. Det som de sparat ihop från ett helt livs arbete, som skulle ge ett tillskott till de magra statliga pensionerna, gick praktiskt taget upp i rök. Trots detta, ger inga av dessa kännetecken cacerola -rörelsen en proletär karaktär. Den förblir en folklig revolt som dominerades av ett nationalistiskt och "ultra-demokratiskt" tänkande.
- den tredje delen utgjordes av en rad proletära strider. Det var strejker bland lärarna i flertalet av Argentinas 23 provinser, stridbara strejker hos järnvägsarbetarna i hela landet och strejker hos bankarbetarna. Strejkerna på Ramos Mejias sjukhuset i Buenos Aires och strejkerna på Bruckman fabriken i Buenos Aires provinsen ledde till konfrontationer både med uniformerad polis och med fackföreningarna. Under de senaste 2 åren har de varit flera mobiliseringar av arbetslösa som deltagit i blockader (de berömda piqueteros).
Helt klart kan revolutionärer inte göra annat än att hälsa den stora stridbarhet som visats av arbetarklassen i Argentina. Men som vi alltid har sagt, styrka är inte det enda eller ens det viktigaste kriteriet som tillåter oss att utvärdera styrkeförhållandet mellan huvudklasserna i samhället: borgarklassen och proletariatet.
Den första fråga vi måste besvara är följande, kunde dynamiken hos dessa arbetarstrider, som bröt ut runt om i landet i flera olika sektorer, leda till en massiv rörelse som var kapabel till att stoppa de brandkårsstyrkor som den härskande klassen ställde upp (i synnerhet den demokratiska oppositionen och fackföreningarna)?
Verkligheten hos denna rörelse tvingar oss att säga nej. Det är just därför att denna arbetarkamp förblev utspridd och visade sig oförmögen att utvecklas till en massiv gemensam rörelse för hela arbetarklassen, som arbetarklassen i Argentina har visat sig vara oförmögen till att sätta sig i spetsen för en rörelse av sociala protester och på så sätt dra med sig de andra icke-exploaterande skikten. Just därför att arbetarklassen var oförmöget att ta ledningen för rörelsen, blev dess egen kamp dränkt och nedsmutsad av andra sociala skikts revolt. Även om dessa skikt själva kan var ett offer för kollapsen av den argentinska ekonomin, har de ingen historisk framtid. För marxister, kan den enda metod som kan tillåta oss att se klart i en liknande situation, formuleras på följande vis: Vem leder rörelsen? Vilken klass har initiativet och gett sitt avtryck på händelsernas dynamik? Bara om de kan svara på dessa frågor på ett korrekt sätt kan revolutionärer bidra till proletariatets avancemang om sin egen frigörelse, och därmed mänsklighetens frigörelse från den tragiska kurs som kapitalismen har lett den till.
Och här gör IBRP ett allvarligt metodfel. Det är inte proletariatet som har dragit med sig studenterna, ungdomarna, och stora delar av småbourgeoisien. Tvärtom, det är den desperata, förvirrade och kaotiska blandningen av folkliga skikt som har dränkt och tunnat ut arbetarklassen. Även en ytlig utvärdering och av ställningstagandena, av kraven och sättet att mobilisera bostadsområdena som ägde rum i Buenos Aires och som spreds runt om i Argentina visar detta med en brutal tydlighet. Vad sades egentligen i annonserandet av World Cacerolazo den 2/3e februari 2002 och som fick ett eko på mer en 20 internetsidor runt om i världen? Tja:
"Global Cacerolazo . Vi är alla argentinare - alla på gatorna i New York - Porto Alegre - Barcelona - Toronto - Montreal (lägg till din egen stad). Tjuven Världsbanken - Alca - de multinationella företagen - bort med dem alle samman! Regeringar och politiker är korrupta, ingen av dem skall få finnas kvar, inte en enda! Länge leve de folkliga kommittéerna. Låt det argentinska folket stiga fram!"
Detta "program" trots sin ilska mot "politikerna" är ändå detsamma som försvaras varje dag av just dessa politiker, från extremhögern till extremvänstern, och även av "ultraliberala" regeringar, som alla vet hur man "kritiserar" ultra-liberalism, de multinationella företagen, korruptionen, etc.
Dessutom har denna rörelse av "folkliga protester" varit starkt märkt av extrem och reaktionär nationalism. Under alla demonstrationer som stadsdelskommittéerna organiserade har detta tema upprepats i det oändliga - "Skapa ett nytt Argentina" , "återuppbygg vårt land på dess egen grund". På internetsiterna som de olika stadsdelskommittéerna har fanns det nationalistiska debatter såsom "Skall vi betala utlandsskulden?", eller, "Skall vi använda Peso eller Dollar?". En internetsida föreslog berömvärt att "utbildningen och det blivande medvetandet" hos folket och att en debatt angående Rousseaus "Sociala Kontrakt" (4) skulle öppnas samtidigt som den uppmanade en tillbakagång till argentinska klassiska 1800-tals författare, såsom San Martin eller Sarmiento. Man måste vara blind (eller föredra att tro på sagor istället för verkligheten) om man inte kan se att denna nationalism också har påverkat arbetarkampen. Arbetarna på TELAM gick i täten på deras demonstrationståg med argentinska flaggor, i en arbetarförort i Buenos Aires regionen höll stadsdelskommittéen möten mot att betala en ny kommunal skatt, men detta möte började och avslutades med den argentinska nationalsången.
Eftersom det var en folklig rörelse där arbetarklassen dränkts i andra klasser och skikt och utan perspektiv, kunde denna rörelse inte göra något annat än att kräva samma reaktionära lösningar som lett till den tragiska situation som befolkningen hamnat i. Men denna repetition av det gamla, detta sökande efter det förgångnas poesi, är det klaraste uttrycket för karaktären hos denna impotenta sociala rörelse utan framtid. Det visades med största allvar av en deltagare i kommittéerna:
"Många har sagt att vi inte lägger fram förslag, att allt vi gör är att motsätta oss något. Och med stolthet kan vi säga att detta är sant, vi motsätter oss det etablerade systemet av ny-liberalism. Likt en båge som spänts av förtryck, är vi pilar som släppts lös mot dominansen av det totalitära ultra-liberala tänkandet. Vårt agerande kommer att stödjas av vårt folk, millimeter för millimeter, för att kunna ge de äldre sina rättigheter gör folket motstånd". (från www. cacerolazo. org).
I Argentina mellan åren 1969-73, med strejkerna i Cordoba, i Mendoza, etc., var det dessa strider som var nyckeln till en social utveckling. Även om de var långt ifrån upproriska till sin karaktär, markerade dessa strider proletariatets återuppvaknande och bestämde landets politiska och sociala dagordning.
Men Argentina i december 2001, med förvärrandet av sönderfallet i det kapitalistiska samhället, är situationen inte längre den samma. Proletariatet konfronteras idag med nya svårigheter, hinder som den fortfarande måste överkomma för kunna hävda sina egna intressen och utveckla sin klassidentitet och autonomi. I motsatts till perioden i början på 70-talet, kännetecknas situationen idag av en folklig rörelse (där klasserna upplöses) vilket har urgröpt proletariatets styrka och visat sig oförmöget att påverka den politiska situationen mer än kortvarigt. Cacerolas-rörelsen har sannerligen gjort sig förtjänt av att hamna i Guiness Rekordbok när 5 presidenter avsattes på 15 dagar. Men allt detta var mycket kortlivat. Oavsett vilket kotteri som sitter i regeringen är det fortfarande borgarklassen som har makten, precis som i alla andra länder. Nu grälar de folkliga internetsidorna om ifall rörelsen har upplösts av någon mystisk anledning, samtidigt som den sluge Duhalde har lyckats med att åter upprätta ordning utan att på minsta sätt minska den galopperande fattigdomen och utan att hans ekonomiska plan lett till ens någon minimal lösning.
I den nuvarande historiska situationen, vilken vi definierar som kapitalismens sönderfallsfas (5), löper proletariatet en allvarlig risk: att den förlorar sin klassidentitet, att den förlorar förtroendet för sig självt, om dess revolutionära förmåga att etablera sig som en självständig och bestämd social kraft i samhällets utveckling. Denna fara är en produkt av flera sammanhängande faktorer:
- Slaget mot proletariatets medvetande, var ett resultat av kollapsen av Öststaterna och borgarklassens förmåga att identifiera detta med "kommunismens kollaps" och "Marxismens och klasskampens historiska misslyckande".
- Tyngden från det kapitalistiska systemets sönderfall, vilket eroderar sociala band och uppmuntrar en atmosfär av konkurrens även mellan olika sektorer av arbetarklassen.
- Rädslan för politik och politisering vilket är en konsekvens av den form som kontrarevolutionen tagit sig (se hur stalinismen kunde uppkomma och segra "inifrån" den proletära bastionen Sovjetunionen, och stalinifieringen av partierna hos proletariatets Kommunistiska international) och det enorma historiska slag mot proletariatet som degenereringen av de två bästa uttrycken för proletariatets politiska kapacitet och medvetenhet inom loppet av en generation innebar: först de socialistiska partierna och knappt 10 år senare kommunistpartierna.
Denna fara kan leda till att proletariatet inte kan ta initiativet när den konfronterar samhällets djupgående kollaps, vilket kapitalismens historiska kris leder till. Argentina visar tydligt denna potentiella fara - den generella paralyseringen av ekonomin och häftiga skakningar inom borgarklassens politiska apparat. Detta har inte proletariatet använt för att etablera sig som en självständig social kraft som kämpar för sina egna syften och som drar med sig andra skikt i samhället bakom sig i sin kamp. Istället har arbetarklassen blivit underordnad i en folklig rörelse, typiskt för sönderfallet av det borgerliga samhället, och proletariatet har dragits in i en steril och utsiktslös revolt.
Det är av dessa skäl som spekulationer av anarkister, trotskister och autonomister, och av "anti-globaliseringsrörelsen" i allmänhet, om att händelserna i Argentina representerar "början på revolutionen" är så farliga.
Vad som är än mer oroande är att IBRP har spritt dessa förvirrade idéer genom att bidra med sina egna illusioner angående "styrkan hos proletariatet i Argentina". (6)
Dessa spekulationer avväpnar de unga minoriteterna, som proletariatet har gett upphov till på en global nivå, vilka söker efter ett revolutionärt alternativ gentemot en värld som faller sönder. Därför är det viktigt för oss att förklara skälen till IBRPs tro att de har upptäckt en gigantisk "klassrörelse" vilken i själva verket inte är något annat än folkliga revolters väderkvarnar.
För det första, har IBRP alltid förkastat uppfattningen om den historiska kursen, med vilken vi har försökt förklara utvecklingen av styrkeförhållandet mellan proletariat och borgarklass i den nuvarande historiska situationen som började med proletariatets historiska återkomst på den sociala arenan efter 1968 (7). För IBRP förefaller allt detta vara idealistiska "prognoser och förutsägelser". Deras förkastande av denna historiska metod leder dem både till en kortsiktig och empirisk (ytlig) vision både vad det gäller militära händelser som klasskampen. Det är värt att komma ihåg att IBRPs analys presenterade kriget i Persiska viken som "inledningen på det tredje världskriget" Samma empiriska metod ledde IBRP att presentera palatskuppen som fällde Ceausescu regimen i Rumänien som nära nog en "revolution":
"Rumänien är det första landet i de industrialiserade regionerna där den världsekonomiska krisen har gett liv till en verklig och autentisk folklig revolution vilken har resulterat i störtandet av regeringen (....) i Rumänien har det anhopats alla de objektiva och nästan alla subjektiva villkor för att förvandla upproret till en verklig och autentisk social revolution".
("Ceausescu is dead, but capitalism still lives", i Battaglia Communista, januari 1990).
Det är uppenbart att om man förkastar varje analys om den historiska kursen kan man bara förlita sig på de omedelbara händelserna. Frånvaron av varje metod för att analysera den världshistoriska situationen och det verkliga styrkeförhållandet mellan klasserna leder IBRP till slutsatsen att vi står inför ett tredje världskrig ena dagen och inför en proletär revolution nästa dag. Hur är det möjligt - enligt IBRPs analytiska "metod" - att proletariatet kan gå från en situation där den är enrollerad bakom nationalismens flagg i förberedelserna för ett tredje världskrig, till en situation där den är redo att gå till revolutionär attack? Detta är för oss fortfarande ett mysterium och vi väntar fortfarande på att IBRP skall ge oss en koherent förklaring på dessa motsägelser.
För vår egen del är vi övertygade att den enda kompassen i form av en global och historisk vision kan förhindra att revolutionärer blir till händelseutvecklingens leksak och förleder dem till att misstolka folkliga revolter för proletär klasskamp.
IBRP förlöjligar oupphörligen vår teori om kapitalismens sönderfall, och säger att vi använder den för att "förklara allt". Men trots det är uppfattningen om sönderfallet nödvändigt för att göra just denna skillnad mellan folkliga revolter och proletariatets klasskamp. En sådan distinktion är nödvändig idag. Den nuvarande situationen för kapitalismen leder sannerligen till protester, tumult och sammanstötningar mellan klasser, skikt och fraktioner. Revolten är den blinda och impotenta frukten av det döende samhället. Det hjälper inte till att överkomma dess motsättningar men förvärrar dem snarare. Den är ett uttryck för ett av resultaten av de allmänna perspektiv för klasskampen under historiens lopp som förs fram i det Kommunistiska Manifestet:
"en kamp som varje gång slutade med antingen ett revolutionärt återskapande av samhället i allmänhet, eller de stridande klassernas gemensamma ruin".
Det är just det senare alternativet, "de stridande klassernas gemensamma ruin", som ligger till grund för uppfattningen om sönderfallet. Detta är motsatsen till proletariatets klasskamp som, ifall den finner uttryck på sin egen klassterräng och vidmakthåller sin autonomi genom att gå framåt genom spridningen av dess kamp och självorganisering, och har potentialen att bli den "självmedvetna, oberoende rörelsen av den stora majoriteten i den stora majoritetens intresse"
(som ovan).
Alla ansträngningar av proletariatets mest medvetna delar och mer allmänt av de kämpande arbetare, måste undvika att sammanblanda revolt med självständig klasskamp, och de måste kämpa för att förhindra att trycket från det sociala sönderfallet leder proletariatet till en steril och blind revolt. Där terrängen för revolter leder till att proletariatets förmåga nöts ut, leder klasskampens terräng till den revolutionära förstörelsen av den kapitalistiska staten i alla länder.
Händelserna i Argentina visar klart den fara som hotar proletariatet ifall det låter sig dras ned i den ruttna terräng som "folkliga" revolter innebär. Slutakten mellan å enda sidan en social utveckling mot barbari och å andra sidan mot revolution kommer inte att utspela sig här, utan kommer att ske i världens största koncentrationer av arbetarklassen - i synnerhet i Västeuropa.
"En social revolution är inte något så enkelt som att bryta en kedja, sammanbrottet för det gamla samhället. Det är på samma gång en handling för att bygga ett nytt samhälle. Det är ingen mekanisk händelse utan en social verklighet som oupplösligen är knuten till motstridiga mänskliga intressen, till strävan och kamp mellan sociala klasser.”
(Det Västeuropeiska proletariatet i centrum för klasskampens generalisering. Kritik av teorin om de ’svaga länkarna’. International Review nr 31, samt Internationell Revolution nr 8, sid 11).
Visionen hos den mekaniska och vulgära materialismen ser endast aspekten av en kapitalism som exploderar men är oförmöget att se den viktigaste och mest avgörande aspekten - dess revolutionära förstörelse genom proletariatets klassmedvetna agerande. Det är detta som Lenin och Trotskij kallade den "subjektiva faktorn". Dessa vulgärmaterialistiska uppfattningar är ett hinder för en förståelse av allvaret i den historiska situationen, vilken kännetecknas av kapitalismens inträde i sin sista fas av förfall - dess sönderfall. Dessutom är mekanisk och kontemplativ materialism "nöjd" med den "objektivt revolutionära" aspekten - det ständiga förvärrandet av den ekonomiska krisen, de sociala krampryckningarna, ruttenheten hos den härskande klassen. Vulgärmaterialismen avfärdar lättsinnigt farorna som hotar proletariatets medvetande och utvecklingen av dess enhet och självförtroende, vilka stängs in i och av kapitalismens sönderfall (men som också används ideologiskt av den härskande klassen (8)).
Men nyckeln till det revolutionära perspektivet i denna epok är just förmågan hos proletariatet att utveckla det "subjektiva" elementet i dess kamp (förtroendet för dess revolutionära framtid, dess enhet och klassolidaritet) som kommer att tillåta det att allt mer motverka och till slut överkomma tyngden från kapitalismens sociala och ideologiska sönderfall. Och det är just i de stora proletära koncentrationerna i Västeuropa som de mest fördelaktiga villkoren finns för en sådan utveckling :
"Sociala revolutioner ägde inte rum där den gamla härskande klassen var som svagast och där dess strukturer var minst utvecklade, utan tvärtom, där borgarklassens strukturer uppnått sin högsta utveckling i jämförelse med produktivkrafterna, och där den klass som är bärare av de nya produktionsförhållandena som skall ersätta de gamla, var som starkast. (....) Marx och Engels undersökte och grundade sina perspektiv på de områden där proletariatet var som starkast, mest koncentrerad och bäst placerad för att utföra den sociala omdaningen. Detta eftersom krisen drabbar de underutvecklade länderna mest brutalt just precis som ett resultat av deras ekonomiska svaghet och deras brist på manöverutrymme. Vi får inte glömma att källan till denna kris ligger i själva överproduktionen och genom detta ligger den i de viktigaste centrumen för den kapitalistiska utvecklingen. Detta är ett annat skäl varför villkoren för ett svar på denna kris - och för att gå utöver den - finns framförallt i kapitalismens viktigaste centrum"
(som ovan).
Faktum är att IBRPs deformerade vision av klassinnehållet i händelserna i Argentina måste bedömas i relation till deras analys av potentialen för proletariatets kamp i kapitalismens perifera länder. Detta uttrycks i synnerhet i dess "Teser om kommunistisk taktik i länder i kapitalismens periferi" som antogs av Battaglia Communistas 6:e Kongress (publicerad på italienska i Prometeo nr 13 och på engelska i Internationalist Communist nr 16). Enligt dessa teser skapar villkoren i de perifera länderna :
"en större potential för radikaliseringen av medvetandet än i de stora metropolerna".
Detta leder till att:
"det förblir möjligt att spridandet av det kommunistiska programmet bland massorna kan vara lättare, och att den "genomslagskraft" som revolutionärer kan få är högre i dessa regioner jämfört med de sociala förhållandena i den avancerade kapitalismen".
Vi har redan förkastat denna analys i detalj (se International Review nr 100, "The class struggle in the countries of capitalist periphery”), så det vore onödigt att göra det återigen i denna artikel. Vad vi vill säga är att IBRPs förvridna syn på betydelsen av revolterna i Argentina uttrycker inte bara dess oförmåga att förstå analysen om kapitalismens sönderfall, eller den historiska kursen, men det utrycker också det inkorrekta i dess "Teser ".
Vår analys betyder inte alls att vi föraktar eller undervärderar proletariatets kamp i Argentina, eller i andra regioner där kapitalismen är svagare. Vad vår analys innebär, är att revolutionärer, såsom proletariatets avantgarde, med en klar vision av hur den proletära rörelsen har växt fram historiskt, som helhet, har ansvaret att bidra till den klaraste och mest exakta uppfattningen av styrkan och begränsningarna hos arbetarklassens kamp, av vilka som är dess allierade, och vilken riktning dess rörelse måste ta. För att kunna göra detta, måste revolutionärer med all sin kraft, motstå alla opportunistiska frestelser - vilka är resultatet av otålighet, kortsiktighet, eller brist på historisk förtroende för proletariatet - som att felaktigt jämställa en folklig revolt (som vi sett i Argentina) med en klassrörelse.
Adalen 10 mars 2002
Noter:
1. Denna deklaration kan hittas på IBRPs websida (http: // www. internationalist.net), med titeln A lesson from Argentina: Either the Revolutionary Party and Socialism or Generalised Poverty and War.
2. Se våra artiklar om Östblockets kollaps i Internationalistisk Journal nr 1 och 2. Se också artikeln "Why the proletariat has not yet overthrown capitalism" i International Review nr 103-04 och "Report on the class struggle" i International Review nr 107.
3. Tidningen Pagina publicerade den 12 januari 2002 att "något som aldrig tidigare hänt är att i några områden i Stor Buenos Aires övergick plundringen från varuhus till bostadsområden" .
4. Det är inget fel att studera verk av tänkare som föregick den proletära rörelsen, eftersom arbetarrörelsen integrerar och överskrider mänsklighetens historiska arv i sitt revolutionära medvetande. Men, Rousseau är inte direkt utgångspunkten när det gäller att konfrontera den nuvarande situationens allvarliga problem.
5. Se "Teser om sönderfallet" publicerad i Internationalistisk Journal nr 1 och International Review nr 60 och sedan återpublicerad i International Review nr 107.
6. I motsatts till detta, har PCI/IKP i Le Proletaire nr 460 publicerat en klar ståndpunkt, som redan visas av rubriken för artikeln " The Cazerolazos can change presidents. In order to struggle against capitalism the class struggle is necessary! " vilken fördömer den folkliga (inter-klassistiska) karaktären hos rörelsen och säger att: "det finns inget sätt att motsätta sig en sådan politik; i kampen mot kapitalismen, förenar arbetarkampen hela proletariatet inte runt populistiska krav, utan runt klasskrav. Kampen är inte nationell utan internationell, kampens slutgiltiga mål är inte reformer utan revolutionen".
7. Angående vår uppfattning om den historiska kursen, se artiklar i International Review nr 15, nr 17 och 107 och t.ex. Internationell Revolution nr 11. Vi har polemiserat med IBRP angående denna fråga i artiklar i International Review nr 36 och 89.
8. "De olika element som utgör proletariatets starkaste delar konfronterar omedelbart olika uttryck för detta ideologiska sönderfall:
- solidaritet och kollektiv aktion konfronterar atomiseringen av individer.
- behovet av organisering konfronterar det sociala sönderfallet, upplösningen av sociala relationer som utgör grunden för allt socialt liv.
- proletariatets förtroende för sin egen framtid och dess egen styrka utarmas hela tiden av den allomfattande rädslan och nihilismen i samhället.
- medvetande, noggrannhet, koherent och sammanhängande tänkande, uppskattningen av teori, allt detta har mycket svårt att göra sig gällande i en epok där flykten in i illusioner, droger, sekter, mysticism och förkastandet eller förstörelsen av klartänkthet är det som är kännetecknande för vår nuvarande epok".
("Sönderfallet, den slutgiltiga fasen för kapitalismens förfall", i International Review nr 107 och nr 60, och Internationalistisk Journal nr 1).
I dessa tider då perspektivet av att avskaffa det kapitalistiska samhället och dess barbari tycks ”utom räckhåll” för de flesta arbetare, måste revolutionärer mer än någonsin insistera på långsiktigheten i sitt arbete och inte enbart låta sig fixeras av den omedelbara situationens omständigheter. Revolutionärers arbete riktar sig alltid mot framtiden och inte enbart en kamp till försvar av proletariatets omedelbara intressen. Som historien har visat, kan bara en revolution bli framgångsrik om den revolutionära organisationen, om partiet, motsvarar de uppgifter som den måste fullgöra.
Men ett parti som kan fullgöra sina uppgifter uppstår varken som en enkel proklamation eller spontant, utan är resultatet av många års uppbyggande och kamp. I detta avseende är dagens revolutionärer redan involverade i att förbereda bildandet av det framtida partiet. Det vore fatalt om revolutionärer underskattade den historiska betydelsen av sitt arbete.
Även om dagens revolutionära organisationer uppstod i en annorlunda situation i förhållande till de tidigare revolutionära organisationerna, som vänsterfraktionerna, bidrar redan dagens revolutionärer till att bygga upp den nödvändiga bron till framtiden. Men de kan endast göra det genom att de visar sig kapabla att leva upp till sitt ansvar, för historien har visat oss att inte alla organisationer som klassen tidigare har skapat gjort detta, speciellt då de konfronterats med prövostenar som imperialistiska krig eller revolutionära perioder.
Många organisationer degenererade eller föll samman under det borgerliga samhällets tyngd och dess giftiga opportunism. Också idag är opportunismens påverkan mycket stark och därför måste revolutionära organisationer föra en ständig kamp mot denna påverkan.
Det mest kända exemplet på degenerering i historien är fallet med den tyska socialdemokratin, SPD, som växte fram som den största organiseringen av arbetarklassen på 1800-talet, bara för att se sitt ledarskikt bedra arbetarklassens intressen när borgarklassen gick in i första världskriget i augusti 1914. Ett annat känt exempel gäller Bolsjevikpartiet, som efter att ha varit en föregångare i den proletära revolutionen i oktober 1917, förvandlades till en fiende till arbetarklassen så snart det hade integrerats in i sovjetstaten.
Men alltid när en revolutionär organisation degenererade eller förrådde arbetarklassens intressen, var proletariatet förmöget att ge upphov till en fraktion som kämpade emot degenereringen och förräderiet.
”Den historiska kontinuiteten mellan det gamla klasspartiet och det nya kan bara säkras via fraktionen, vars historiska funktion är att dra upp en balansräkning över de gångna erfarenheterna, att utsätta felaktigheter och brister i gårdagens program för en flammande marxistisk kritik, att från denna erfarenhet dra de politiska principer som är nödvändiga för att komplettera det gamla programmet och vilka är förutsättningarna för att bestämma det nya programmet som kommer att vara avgörande för bildandet av det nya partiet. Fraktionen är både en plats for ideologisk jäsning, laboratoriet för det revolutionära programmet i en period av tillbakagång, och övningsfältet för dess mänskliga material, militanterna i det framtida partiet.”
(L’Etincelle, nr 10, januari, 1946 (1))
I den första delen av denna artikel kommer vi att påminna om de viktigaste lärdomarna från tidigare degenereringar och fraktionernas kamp. I den andra delen kommer vi att titta mer precist på hur fraktionerna organiserade sig själva för att kämpa emot en sådan degenerering.
När den socialdemokratiska parlamentariska fraktionen i augusti 1914 enhälligt röstade för krigskrediter och därigenom helhjärtat stödde mobiliseringen av den tyska imperialismen för kriget, var det första gången i arbetarrörelsens historia som ett parti från arbetarklassen begick förräderi. För en borgerlig organisation kan det inte finnas något förräderi av dess klassintressen. Detta förblir sant även om det under vissa omständigheter vägrar att delta i imperialistiska krig. Men i konstrast till detta är förkastandet av internationalismens det värsta brottet med proletära principer som en organisation kan göra, och markerar dess övergång till det borgerliga lägret.
I verkligheten var detta förräderi av det proletära lägret av SPD:s ledarskikt en kulmination av en lång process av degenerering. Medan Rosa Luxemburg (2) var en av de första som i slutet av 1800-talet anade en process av opportunistisk fossilisering, var den fulla vidden av denna process inte förstådd förrän vid dess förräderi 1914. Den omfattning i vilken de flesta revolutionärer var omedvetna om omfattningen av denna degenerering kan illustreras av Lenins förvåning då han hörde om SPD:s parlamentariska röst i favör till krigskrediter i augusti 1914 – han var övertygad om att kopian av Vorwärts (SPD tidning) som han fick i Schweiz var svart propaganda (2a) uppdiktat av den tyska regeringen.
För att en degenereringsprocess skall starta måste det finnas materiella villkor som sätter igång en sådan dynamik och arbetarklassens måste vara politiskt försvagad. I början av 1900-talet började arbetarklassen påverkas av illusioner om möjligheten av en fredlig övergång från kapitalism till socialism. År av oavbruten tillväxt (trots upp- och nedgångar som ett resultat av den ekonomiska konjunkturen) hade lagt den materiella grundvalen för att sådana illusioner skulle kunna växa. Bernstein (3) uttryckte dessa illusioner i deras mest extrema form, när han slog fast att kapitalismens kunde upphävas genom en serie av reformer och att ”rörelsen är allt och målet intet”.
Rosa Luxemburg kände av den stora förvirringen som orsakats av uppkomsten av opportunismen i SPD, när hon i mars 1899 skrev i ett brev till Leo Jogiches (4):
”Bebel (5) själv har redan blivit senil och låter saker passera; han känner sig lättad om andra kämpar, men han känner varken energin eller modet att ta initiativet själv.
Hela partiet är i ett dåligt tillstånd, ett verkligt bezholowie. Ingen styr någonting, ingen känner sig ansvarig.” (3:e mars 1899)
En kort tid senare i ett annan brev till Jogiches nämner hon intriger, rädslan och oviljan mot henne, som uppträdde så fort hon började att kämpa emot denna process.
”Jag har ingen avsikt att begränsa mig till kritik. Tvärtom har jag som syfte att sträva till att positivt ’mana på’, inte individer utan rörelsen som helhet (…) visa på nya vägar, (…) att kämpa mot den allmänna låtgå-andan etc., i korthet vara en ständig drivkraft i rörelsen …… och naturligtvis den talade och skrivna agitationen som har förstelnats i sina gamla former och upphör att ha en verkan, behöver riktas in på ett annat spår, rent allmänt vill jag blåsa nytt liv i pressen, pamfletterna och partimötena.”
(1:a Maj 1899)
Och när Rosa Luxemburg skrev Social reform eller revolution i april 1899, visade hon inte bara sin bestämdhet i att kämpa mot de opportunistiska glidningarna, utan också att hon hade begripit att denna kamp måste ses i sin hela programmatiska-teoretiska dimension. Hon underströk:
”Därför finner man hos dem, som endast jagar efter praktiska resultat, dylika ansträngningar att skaffa sig fria händer, dvs. att skilja ’teorin’ från praktiken och göra dem oberoende av varandra. … Det är självklart, att denna riktning i sina försök att hävda sig mot våra principer så småningom måste våga sig på själva teorin och angripa principerna, i stället för att ignorera dem.”
(Rosa Luxemburg, Sociala Reformer eller revolution? Sid 77-78, från Rosa Luxemburg, Reformpolitik och socialism - Politiska skrifter i Urval 1894-1913, Arkiv Klassikerserie)
En degenerering uttrycker sig sålunda alltid genom ett ifrågasättande av det politiska programmet, men det stöter på ett motstånd från en del av partiet, som förblir trogna partiets principer.
Vänsterflygels kamp i den Andra internationalen var därför från allra första början en politisk kamp till försvar av marxismen mot dess belackare, men det var också ett försök att dra nya lärdomar utifrån de nya villkoren under kapitalismens förfall. Både Rosa Luxemburg i Masstrejk, parti och fackföreningar och Anton Pannekoek (6) i Olika riktningar i arbetarrörelsen, uppfattade dessa nya villkor och försökte placera dem i ett nytt sammanhang. De försökte att förstå de djupare historiskt grundande omständigheterna för opportunismen och dess oförmåga att begripa de nya villkoren för kamp under kapitalismens förfall.
Men socialdemokratins vänsterflygel förblev en minoritet därför att majoriteten av partiet hade stora svårigheter i bekämpandet av dessa revisionistiska idéer, eftersom parlamentarismen och den tilltagande integrationen av fackföreningsapparaten in i staten tillät dessa illusioner att spridas och skapade en apparat som var lojal till staten och separerad från och främmande för arbetarklassen.
En degenerering tar sig alltid en konkret form i en specifik del av organisationen, som genom att identifiera sig med den härskande klassens intressen, steg för steg kastar överbord partiets grundläggande principer och till slut agerar som lojala försvarare av staten och det nationella kapitalet. Denna degenererande del av organisationen kommer med nödvändighet att motsätta sig varje debatt och är till sin natur monolitisk och syftar till att tysta varje kritisk röst. Socialdemokratin som vid tiden för de anti-socialistiska lagarna (1878-1890) hade blivit ett centrum för proletärt politiskt liv och för många kontroversiella debatter hade sålunda alltmer blivit en röstningsklubb som kvävde varje debatt i partiet. Många artiklar från vänsterflygeln underkastades partiledningens censur, andra opponenter tystades ned. Partiledningen försökte utesluta vänstern från tidningsredaktionerna och delegaters röster i parlamentet underkastades partiklickens disciplin.
Rosa Luxemburg såg och fördömde dessa tendenser klart och tydligt. Hon bestämde sig för att inte lämna partiet utan att kämpa för att återställa det – därför att kommunisters principer är inte att ”rädda sitt eget skinn” utan att kämpa för organisationen.
I ett brev till Clara Zetkin (7) den 16:e december 1906 insisterade hon på:
”Jag är mycket medveten om all tvekan och småaktighet som finns i vårt parti och jag känner en stor smärta om det.
Men jag blir inte så upprörd över dessa saker, därför att jag redan har förstått med en skrämmande klarhet att vi inte kan ändra dessa saker och människorna så länge som omständigheterna inte har förändrats. Och även då – jag har tänkt på det lugnt och sansat och förberett mig för det – vi kommer att tvingas konfrontera det oundvikliga motståndet från dessa människor om vi skall kunna leda massorna framåt. Som situationen är nu har August Bebel och alla de andra valt parlamentarismen och de är helt och hållet inställda på det. Om det finns någon möjlighet som går bortom parlamentarismens gränser misslyckas de totalt och försöker till och med att föra tillbaka allt till ett parlamentariskt ramverk, de kommer att kraftfullt motsätta sig allting och alla som vill gå utanför detta som ’fiender till folket’.”
(Rosa Luxemburg, Correspondence, sidan 213)
”Jag känner att massorna, och än mer ett stort antal av våra kamrater har brutit med parlamentarismen. De skulle jubla om det kom en frisk vind, en ny kurs i taktiken; men de gamla auktoriteterna hänger fortfarande på deras axlar som en börda och än mer de övre lagren av de opportunistiska redaktörerna, parlamentsledamöterna och fackföreningsledarna. Vår uppgift är att ställa vår skarpa protest mot dessa auktoriteter som håller på att falla sönder. … Om vi startar en offensiv mot opportunismen kommer de gamla skikten alla att vara emot oss… Dessa uppgifter kan bara genomföras under flera år.”
(Som ovan)
Även när vänsterflygeln mötte ett ökat motstånd inom partiet, tänkte ingen av dem på att bilda en separat grupp, för att inte nämna att lämna partiet till opportunisterna. Den 19:e april 1912 uttryckte Rosa Luxemburg sin syn i ett brev till Franz Mehring (8):
”Du kommer säkert känna att vi alltmer närmar oss tider då massorna i partiet kommer att behöva ett energiskt, orubbligt och generöst ledarskap, och att våra ledande auktoriteter – exekutiva och centrala organ, den parlamentariska fraktionen – även fortsättningsvis kommer bli än mer miserabla, fegt parlamentariska kretiner. Helt klart är att vi kommer att behöva svara upp till denna attraktiva framtid och vi måste inneha och hålla alla de positioner som gör det möjligt att ilsket bemöta det officiella ’ledarskapet’ genom att utöva rätten att kritisera …”
”Detta gör det till vår plikt att härda ut och inte göra de officiella partibossarna en tjänst genom att packa våra väskor. Vi måste vara förberedda för fortsatta strider och slitningar, speciellt då någon attackerar det allra heligaste, den parlamentariska kretinismen … Men trots allt detta – att inte vika en tum verkar vara det rätta slagordet.”
Som Marchlewski (9) underströk (16:e december 1913):
”Vi är av den uppfattningen att partiet genomgår en inre kris som är mycket större än den då revisionismen först uppträdde. Dessa ord kan tyckas hårda, men det är min övertygelse att partiet hotas att falla ned i en fullständig stagnation om saker och ting fortsätter på detta sätt. I en sådan situation finns det bara en slogan för ett revolutionärt parti: den kraftigaste och mest skoningslösa självkritik.” (Från Nettl, Rosa Luxemburg, sidan 467)
Sålunda gav degenereringen av SPD upphov till en vänsterströmning inom andra internationalen, som dock mötte olika situationer i varje land. Det tyska SPD var en av de partier som var mest penetrerad av opportunism men det vara bara då partiledningen hade förrått den proletära internationalismen som en vänsterströmning tog en organiserad form.
I Nederländerna uteslöts vänsterflygeln ur SDAP (Sociaal Democratische Arbeiders Partei – Socialdemokratiska arbetarpartiet) och bildade SDP (Socialdemokratiska partiet – kända som Tribunisterna efter namnet på deras tidning) 1909. Men denna splittring skedde för tidigt – som vi understrukit i vår analys av den holländska vänstern. (10)
I Ryssland var det socialdemokratiska arbetarpartiet (RSDAP) djupt splittrat mellan Bolsjeviker och Mensjeviker sedan 1903.
Efter majoritetsbesluten på kongressen 1903, erkände inte Mensjevikerna kongressbesluten och försökte genom en rad manövrer att kasta ut bolsjevikerna från partiet. Bolsjevikerna försvarade partiets principer, som alltmer underminerades av mensjevikerna, som i sin tur började infekteras av opportunism. I det ryska socialdemokratin, uttryckte sig penetrationen av opportunism först av allt i de organisatoriska frågorna, men den kom snart att påverka dess taktik. Under den ryska revolutionen 1905 antog de flesta mensjeviker ståndpunkten att ge ett stöd till den liberala borgarklassen, medan bolsjevikerna argumenterade för en oberoende politik från arbetarklassen. Mycket av denna opportunistiska flygel i partiet – grupperad under mensjevikernas banér – gick över till det borgerliga lägret 1914 när de också förrådde den proletära internationalismen. Men bolsjevikerna kämpade under nästan 10 år inom samma parti med mensjevikerna innan den faktiska splittringen uppträdde 1912. Men organiserad som en separat fraktion inom RSDAP behövde inte bolsjevikerna, trots deras djupa skillnader med mensjevikerna, möta en liknade process av degenerering som uppträdde i SPD. Men genom att organisera sig som en separat strömning och som resolut kämpade mot opportunismen och förblev trogen partiets marxistiska program, la de grundvalen för det senare bildandet av bolsjevikpartiet och kommunistpartiet 1917/18.
Således bidrog bolsjevikerna innan 1914, även om de arbetade under andra förhållanden, också på ett avgörande sätt till erfarenheter för en fraktions arbete.
Ett kännetecken för vänsterströmningar innan 1914 som är värt att nämna är deras misslyckande i att organisera sig på en internationell nivå eller, med undantag av bolsjevikerna, ta sig en organisatorisk form. Som BILAN anmärkte:
”Fraktionens problem – som vi ser det, med andra ord som ett moment i rekonstruktionen av partiet – var eller kunde inte bli synlig inom första eller andra internationalen. De som vid denna tid kallade sig själva ’fraktion’, eller mer vanligt ’högerflygel’ eller ’vänsterflygel’, eller återigen de ’oförsonliga’, ’revolutionära’, eller ’reformistiska’ strömningarna var i de flesta fall inget annat än en tillfällig överenskommelse alldeles innan eller under en kongress, med syftet att föra fram en speciell fråga, men utan någon som helst organisatorisk kontinuitet. Bolsjevikerna var undantaget …”
(”La fraction dans les partis socialistes de seconde Internationale” Bilan nr 24, Oktober 1935).
Även om det fanns tillfällen av att förena sina krafter och presentera gemensamma motioner eller ändringsförslag vid kongresser (som t.ex. vid Stuttgart 1907 och Basel 1912 om faran av kriget), fanns det inget verkligt gemensamt angreppssätt för vänstern.
Flera element förklarar denna relativa fragmentisering.
En är de olika materiella förhållandena i andra internationalens medlemsländer.
Exempelvis hade de ryska arbetarna, på grund av kapitalismens efterblivenhet i Ryssland, inte lyckats att rycka åt sig samma eftergifter från kapitalet, fackföreningarnas betydelse var svagare, den parlamentariska närvaron av det ryska socialdemokratiska partiet var mycket svagare än det för SPD och de demokratiska illusionerna och den parlamentariska kretinismen jämförelsevis mindre.
Ett annat element var den federalistiska strukturen på andra internationalen – vilket gjorde det svårt för revolutionärer att ha en djupare kunskap om respektive situation i de olika länderna. På grund av denna federalistiska struktur fanns det ingen verklig centralisering och uppfattningen om en gemensam centraliserad kamp för de olika vänsterflyglarna existerade fortfarande inte.
”Lenins fraktionsarbete skedde helt och hållet inom det ryska partiet. Han försökte inte att lyfta upp det på en internationell nivå. Vi behöver bara läsa hans ingripande vid de olika kongresserna för att se att hans arbete förblev fullständigt okänt utanför de ryska cirklarna.” (Bilan nr 24, op.cit, 1935. Denna artikel har redan återpublicerats i International Review nr 64)
Andra internationalen var i ett visst avseende fortfarande ett uttryck för kapitalismens uppgångsperiod, där olika medlemspartier kunde existera på en federal nivå – ”sida vid sida” istället för att för att vara en organisation.
Första världskrigets utbrott i augusti 1914, SPD:s förräderi och den andra internationalens död konfronterade revolutionärerna med en nya situation.
Första världskriget betydde att kapitalismen hade blivit ett system i förfall i världsskala, och ställde revolutionärer inför samma uppgifter överallt. Detta krävde ett ingripande av revolutionärer som inte längre var på en ’federal’ nivå, utan på en högre centraliserad nivå – med samma program och behov för ett internationellt förenande av de revolutionära krafterna.
Skulle revolutionärerna ha lämnat partiet efter det socialdemokratiska ledarskapets förräderi och omedelbart sätta upp sina egna organisationer?
Den tyska vänsterströmningen runt Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht (11) begrep omedelbart den nya situationen. De:
- försvarade en proletär internationalism och motsatte sig vapenvilan som undertecknats av fackföreningarna tillsammans med borgarklassen, de uppmanade arbetarna att engagera sig i en skoningslös klasskamp,
- organiserade sig separat under namnet av Spartakusförbundet, med målet att återerövra partiet och kasta ut det chauvinistiska, patriotiska ledarskapet, hindra partiet att strypas av de borgerliga krafterna, samtidigt som de lade grunden för ett nytt parti som skulle bildas senare,
- etablerade internationella kontakter med andra internationalistiska krafter.
De startade detta arbete utan tvekan, de väntade inte på arbetarnas reaktioner mot kriget. Under de 52 månader som kriget varade blev de flesta av deras ledare kastade i fängelse – från vilket de fortsatta att arbeta som en fraktion. Spartakisterna och de andra vänsterkrafterna ställdes nu inför en mycket svår situation: de var tvungna att konfrontera en alltmer repressiv statsapparat, medan partiet fördömde internationalistiska röster lika öppet som någon polisagent. Många partimedlemmar som försvarade internationalismen på partimöten, fördömdes och arresterades kort därefter av polisen. Under de svåraste illegala förhållandena fortsatte Spartakisterna kampen för att återerövra partiet från det chauvinistiska ledarskapet, men förberedde samtidigt villkoren för bildandet av ett nytt parti. Deras försvar av ett revolutionärt program betydde att de ständigt måste bekämpa centristiska attityder inom SPD. Denna ståndaktiga kamp av Spartakisterna för att förhindra att partiet togs över av borgarklassen skulle senare tjäna som en referenspunkt för kamrater i den italienska vänstern som motsatte sig Kominterns ledarskap under flera år.
Den andra viktiga kraften, som var förmögen att åstadkomma ett verkligt arbete som en fraktion efter 1914 var bolsjevikerna. Med många av sina ledare utomlands i exil, engagerade de sig också i en outtröttlig kamp för att upprätthålla den proletära internationalismen. Lenin och andra bolsjeviker var de första att deklarera att andra internationalen var död och formerade sig för en organisering av de internationalistiska krafterna. De tog en aktiv del Zimmerwaldkonferensen 1915, där de tillsammans med militanter från den holländska vänstern i synnerhet bildade en vänsterflygel.
I exil eller inom Ryssland agerade de som den viktigaste drivkraften för att driva på arbetarklassens motstånd mot kriget. Helt klart var det deras kapacitet att hålla den internationella fanan högt, att föra fram perspektivet av en internationell kamp (förvandla det imperialistiska kriget till ett klasskrig), som tillät arbetarklasen i Ryssland att resa sig mot kriget och starta den revolutionära processen.
Spartakisterna och bolsjevikerna, i ledningen för en större internationalistisk revolutionär rörelse under kriget, var oumbärliga stödjepunkter för att få ett slut på kriget och driva på kampen för en internationell spridning och kapitalismens avskaffande.
De gav en tydlig illustration att ingen fraktion kan fullgöra sina militanta åtaganden om den inte kämpar på två fronter: ingrip i klasskampen och försvara och bygg samtidigt en revolutionär organisation. Det vore otänkbart för dem att dra sig tillbaka från någon av dessa två fronter.
I fallet socialdemokratin såg vi partier som degenererade till den grad att de förrådde arbetarklassens intressens i en situation av krig. Vi skall nu titta på ett annat viktigt exempel på en degenerering - närmare bestämt bolsjevikpartiet. Från att ha varit arbetarklassens spjutspets och varit den avgörande kraften som gjorde det möjligt för arbetarråden att gripa makten i oktober 1917, blev bolsjevikpartiet gradvis absorberat av den ryska staten, så snart den internationella spridningen avstannade. Återigen, tvärtemot anarkisternas synpunkt som hävdar att varje parti är dömt att förråda, finns det en objektiv materiell bakgrund som förklarar hur bolsjevikpartiet uppslukades av den ryska staten.
Som vi förklarat i vår presentation av vänsterfraktionernas historia (The Communist Left and the continuity of Marxism – en artikel publicerad i Proletarian Tribune in Ryssland (11a)
”tillbakagången i den revolutionära vågen och isoleringen av ryska revolutionen gav upphov till en process av degenerering inom både den kommunistiska internationalen och sovjetmakten i Ryssland. Bolsjevikpartiet hade alltmer förts samman med en byråkratisk statsapparat som växte i omvänd proportion i förhållande till proletariatets egna maktorgan och deltagande – sovjeterna, fabrikskommittéerna och de röda garderna. Inom Internationalen, gynnade försöken att vinna en massiv anslutning i en period av minskande aktivitet bland massorna opportunistiska ’lösningar’ – en ökad betoning av att arbeta inom parlamentet och fackföreningarna, till att appellera till ’folket i öst’ att resa sig upp mot imperialismen, och framförallt, politiken med enhetsfronterna som kastade ut all den hårt tillkämpade klarheten om den kapitalistiska naturen hos socialpatrioterna.”
Denna opportunistiska vändning, som utlöstes av den internationella försvagningen av arbetarklassen och isoleringen av revolutionen i Ryssland, blev gradvis förvandlad till en fullfjädrad degenereringsprocess, som efter ett halvt dussin år nådde sin höjdpunkt i proklamerandet av ”socialismen i ett land” vid KI:s 6:e kongress i augusti 1928.
På samma sätt som degenereringen av SPD innan första världskriget var också denna process kännetecknad av en gradvis undandröjning av partilivet. Det krafter i partiet som var tätare kopplad till och integrerad i statsapparaten rykte än en gång i trådarna bakom scenen.
Efter väldigt tidiga protester mot strypningen av partilivet, som kritiserade den växande byråkratiseringen av partiet (se t.ex. artiklar i International Review nr 89 om ”Degeneration of the Russian Revolution and the work of the Commnist Left in Russia”) vidtogs en rad åtgärder för att tysta de opponerande krafterna:
- under våren 1921 förbjöds fraktioner,
- lokala partisektioner kunde bara uttrycka sin enighet med eller förkasta partibeslut. Initiativ från lokala sektioner eliminerades gradvis.
- delegater till partikonferenser berörde bara de övre skikten istället för att få ett mandat och vara ansvariga inför de lokala sektionerna.
- kontrollkommissioner infördes som blev alltmer självständiga och härskade över partiet med en militaristisk järnhand.
- makten blev alltmer koncentrerad i händerna på organisationsbyrån och generalsekreteraren Stalin.
- oppositionens tidningar förbjöds.
- oppositionella blev offer för ondskefulla kampanjer.
Som i den Andra internationalen var degenerationsprocessen inte begränsad till bolsjevikpartiet; denna process pågick i alla medlemspartier i Komintern. Steg för steg följde de det ryska partiets tragiska kurs – utan att nödvändigtvis ha blivit integrerad i respektive stater i de länder som de existerade, de valde alla att offra det internationella proletariatets intressen för den ryska statens.
Återigen reagerade proletariatet genom bildandet av ”antikroppar” genom att skapa en kommunistisk vänster:
”Det är uppenbart att nödvändigheten av fraktionen också är ett uttryck för proletariatets svaghet, som antingen brutit samman eller vunnits över av opportunismen.” (”Föreslagen resolution om vänsterfraktionens problem” Bilan nr 17, April 1935, sidan 571)
Precis som tillväxten av opportunism i Andra internationalen provocerade fram ett proletärt svar i form av vänsterströmningar, på samma sätt motsatte sig strömningar i den kommunistiska vänstern opportunismens flodvåg i Tredje internationalen – många av dess språkrör som Pannekoek och Bordiga (12) hade redan visat sig vara de främsta försvararna av marxismen i den gamla internationalen.
Den kommunistiska vänstern var först och främst en internationell strömning med avtryck i många olika länder, från Bulgarien till Storbritannien och från USA till Sydafrika. Men dess viktigaste representanter fanns i just de länder där den marxistiska traditionen var som starkast: Tyskland, Italien och Ryssland.
I Tyskland, där den djupa marxistiska traditionen knuten till den våldsamma kraften i den faktiska rörelsen i de proletära massorna, hade redan på höjdpunkten av den revolutionära vågen frambringat några av de mest avancerade ståndpunkterna i fråga om parlamentarismen och fackföreningarna. Men vänsterkommunismen som sådan uppstod som ett svar på de första opportunistiska signalerna i det tyska kommunistiska partiet (KPD) och Internationalen, och vars spjutspets var KAPD (Tysklands kommunistiska arbetarparti), bildat i 1920 när vänsteroppositionen inom KPD uteslöts genom en regelvidrig manöver. Även om den kritiserades av KI:s ledarskap som ”infantil” och ”anarkosyndikalistisk”, byggde KAPD:s förkastande av den gamla parlamentariska och fackföreningstaktiken på en djup marxistisk analys av kapitalismens förfall, som gjorde denna taktik förlegad och krävde nya former av klassorganisationer - fabrikskommittéer och arbetarråd. Samma sak kan säjas om deras klara förkastande av den gamla socialdemokratiska synen på ”masspartiet” till förmån för ett parti som en programmatisk klar kärna – ett synsätt som ärvts direkt från bolsjevismen. KAPD:s orubbliga försvar av dessa landvinningar mot en återgång till den gamla socialdemokratiska taktiken gjorde den till kärnan i en internationell strömning som uttryckte sig i ett antal länder, speciellt Holland, vars revolutionära rörelse var nära knuten till Tyskland genom Pannekoeks och Gorter (13). Detta betyder inte att vänsterkommunismen i Tyskland i det tidiga 1920-talet inte hade viktiga svagheter.
I Italien å andra sidan var den kommunistiska vänstern – som till en början innehade en majoritetsställning i Italiens kommunistiska parti – speciellt klar på organisationsfrågan och det gjorde att den inte bara kunde föra en modig kamp mot opportunismen inom den degenererande Internationalen, utan också frambringa en kommunistisk fraktion som var förmögen att överleva den revolutionära rörelsens skeppsbrott och utveckla den marxistiska teorin under kontrarevolutionens mörker. Men under det tidiga 1920-talet, var dess argument för abstentionism (13a) i förhållande till det borgerliga parlamentet, mot sammanslagningen med större centristiska partier för att skapa en illusion av ett ”massinflytande”, mot slagorden om en enhetsfront och ”arbetarregeringar” byggde också på en djup förståelse av den marxistiska metoden. Samma sak gäller för dess analys av det nya fenomenet fascismen och dess konsekventa förkastande av anti-fascistiska fronter med partier från den ”demokratiska” borgarklassen. Namnet Bordiga är oåterkalleligen förknippat med denna fas i den italienska kommunistiska vänsterns historia, men trots det enorma bidraget från denna militant, är inte heller den italienska vänstern enkelt reducerbar till Bordiga precis som Bolsjevismen inte heller kan reduceras till Lenin: båda var organiska produkter av den proletära politiska rörelsen.
Isoleringen av revolutionen i Ryssland hade, som vi har sagt, resulterat i en växande klyfta mellan arbetarklassen och en alltmer byråkratisk statsmaskin – det mest tragiska uttrycket för denna skilsmässa är krossandet i mars 1921 av Kronstads arbetar- och soldatrevolt av proletariatets eget bolsjevikparti, som hade blivit alltmer insnärjd i staten. Men just därför att det var ett verkligt proletärt parti, kunde bolsjevismen skapa många interna reaktioner mot dess egen degenerering. Lenin själv – som 1917 var det mest talföra språkröret för vänstern inom partiet – gjorde en högst träffande kritik av partiets glidning in i byråkratisering, speciellt i slutet av sitt liv. Samtidigt blev Trotskij huvudrepresentanten för en vänsteropposition som försökte återställa den proletära demokratin i partiet, och som fortsatte med att bekämpa de mest ökända uttrycken för den stalinistiska kontrarevolutionen, speciellt teorin om ”socialismen i ett land”. Men i stor utsträckning, på grund av att bolsjevismen hade underminerat sin egen roll som ett proletärt avantgarde genom att sammansmälta med staten, blev de viktigaste vänsterströmningarna inom partiet ledda av mindre kända figurer som var förmögna att vara närmare klassen än statsmaskinen. Redan 1919 hade Demokratiska centralistgruppen, som leddes av Ossinski, Smirnov och Sapranov, börjat att varna om ”bortvittrandet” av sovjeterna och det ökande gapet till principerna från Pariskomunen. Liknande kritik gjordes 1921 av Arbetaroppositionen ledd av Kollontaj och Shliapnikov, även om den senare gruppen skulle visa sig mindre rigorös och beständig än ”Decisterna”, som skulle fortsätta att spela en viktig roll genom hela 20-talet och som skulle utveckla liknande angreppssätt som den Italienska vänstern. 1923 gav Arbetargruppen ledd av Miasnikov ut sitt manifest och gjorde ett viktigt ingripande i arbetarnas strejker detta år. Dess ståndpunkter och analyser vara nära KAPD:s. Alla dessa grupper kom inte bara från bolsjevikpartiet; de fortsatte kampen inom partiet för en återgång till revolutionens ursprungliga principer. Men allt eftersom den borgerliga kontrarevolutionens krafter vann terräng inom partiet blev nyckelfrågan för dessa olika oppositioner deras förmåga att se den verkliga naturen hos denna kontrarevolution och bryta med varje sentimental lojalitet för dess organisatoriska uttryck. Detta kom att bli den fundamentala skiljelinjen mellan Trotskij och den ryska kommunistiska vänstern. Medan den förstnämnde i hela sitt liv höll fast vid ståndpunkten av sovjetunionens försvar och även om den proletära klassnaturen hos dess stalinistiska partier, såg vänsterkommunisterna att stalinismens triumf – inklusive dess ”vänster”-vridningar, som förvirrade många av Trotskijs följeslagare – innebar klassfiendens triumf och som konsekvens nödvändigheten av en ny revolution. Men många av de bästa elementen i den trotskistiska oppositionen – de så kallade ”oförsonliga” – gick själva över till vänsterkommunisternas ståndpunkter i slutet av 20-talet och det tidiga 30-talet. Den stalinistiska terrorn hade med säkerhet eliminerat dessa grupper i slutet av årtiondet.
I kontrast till denna väg, definierade den Italienska vänsterfraktionen runt tidskriften Bilan korrekt uppgiften för dagen. Först och främst handlade det om att inte förråda de elementära principerna av internationalism inför marschen mot krig, och för det andra att dra en ”balansräkning” över den revolutionära vågens misslyckande och av ryska revolutionen i synnerhet, och att utveckla de nödvändiga lärdomarna så att de kunde tjäna som en teoretisk grundval för de nya partier som skulle komma fram som ett resultat av den framtida återkomsten av klasskampen.
Kriget i Spanien var ett speciellt svårt test för den tidens revolutionärer, många av dem kapitulerade för de anti-fascistiska locktonerna och misslyckades med att se att kriget var imperialistiskt på båda sidorna, en generalrepetition för det kommande världskriget. Bilan stod dock fast, och uppmanade till klasskamp mot både den fascistiska och republikanska fraktionen av borgarklassen, precis som Lenin hade fördömt båda lägren i första världskriget. Samtidigt var de teoretiska bidragen som gjordes av denna strömning – som senare kom att innefatta fraktioner i Belgien, Frankrike och Mexico – omfattande och verkligen oersättliga. In sin analys av ryska revolutionens degenerering – vilket inte ledde till att man satte ifråga dess proletära karaktär 1917; i sin undersökning av problemen med den framtida övergångsperioden; i sitt arbete om den ekonomiska krisen och grundvalen för kapitalismens förfall; i dess förkastande av Kommunistiska internationalens ståndpunkt om ett stöd till ”nationell befrielsekamp”; i sin utveckling av teorin om partiet och fraktionen; i dess oupphörliga men kamratliga polemik med andra proletära strömningar; i dessa och många andra områden, fullföljde tveklöst den Italienska vänsterfraktionen sina uppgifter av att lägga den programmatiska grundvalen för framtidens proletära organisationer.
Fragmentiseringen av grupperna i den kommunistiska vänstern i Tyskland slutfördes med den nazistiska terrorn, även om en viss underjordisk revolutionär verksamhet fortsatta under hitlerregimen. Under 1930ätalet, försvarades de revolutionära ståndpunkterna från den tyska vänstern i stor utsträckning i Holland, speciellt genom Gruppen Internationella Kommunisters (GIK) arbete, men också i Amerika med gruppen som leddes av Paul Mattick. Liksom Bilan, förblev den holländska vänstern trogen internationalismen inför alla de lokala imperialistiska krigen som förberedde marken för den imperialistiska slakten, de motstod frestelsen av att ”försvara demokratin”. De fortsatte att fördjupa sin förståelse i fackföreningsfrågan, av de nya formerna för arbetarklassens organisering under det kapitalistiska förfallets epok, av de materiella rötterna för den kapitalistiska krisen, av tendensen mot statskapitalism. Det upprätthöll också ett viktigt ingripande i klasskampen, speciellt gentemot arbetslöshetsrörelsen. Men den holländska vänstern, svårt chockad av den ryska revolutionens nederlag, gled mer och mer in i ett rådistiskt förnekande av politiska organisationer – och därmed av en tydlig roll för sig själva. Kopplat till detta var ett totalt förkastande av bolsjevismen och den ryska revolutionen, som avvisades som borgerlig från början. Dessa teoretiseringar var grogrunden för deras senare försvinnande. Även om vänsterkommunismen i Holland fortsatte att existera även efter den nazistiska ockupationen och gav upphov till en viktig organisation efter kriget – Spartacusbund, som till en början gick tillbaka till KAPD:s ståndpunkt för partiet – gjorde den holländska vänsterns eftergifter till anarkismen i organisationsfrågan det allt svårare för det att upprätthålla någon form av organiserad kontinuitet under senare år.
Den italienska vänstern å andra sidan upprätthöll på ett vis en organisatorisk kontinuitet, men inte utan att kontrarevolutionen krävde sin tribut. Alldeles innan kriget, försattes den italienska fraktionen i ett i kaos genom ”teorin om krigsekonomin” som förnekade den överhängande faran av ett världskrig, men dess arbete fortsatte, speciellt med uppträdandet av en fransk fraktion mitt under den imperialistiska konflikten. Mot slutet av kriget, skapade utbrottet av större klasstrider i Italien fortsatta konfrontationer inom fraktionens led, med en majoritet som återvände till Italien för att bilda, tillsammans med Bordiga som hade varit politiskt inaktiv sedan slutet av 1920-talet, Italiens Internationalistiska Kommunistiska Parti (IKP). Även om det motsatte sig det imperialistiska kriget bildades de på en oklar programmatisk grundval och med en felaktig analys av perioden, som de bedömde var en period av växande klasskamp.
Denna politiska orientering motsatte sig majoriteten av den franskafraktionen som snabbare såg att perioden fortsatt var en segrande kontrarevolution och i konsekvens därmed att fraktionens uppgift inte var slutförd. Gauche Communiste de Franc (GCF) fortsatte därför att arbeta i Bilans anda, samtidigt som den inte försummade sitt ansvar att ingripa i den omedelbara klasskampen , fokuserade de dock sina energier på arbetet med politisk och teoretiskt klargörande, och bidrog till ett antal viktiga frågor som statskapitalism, övergångsperioden, fackföreningsfrågan och partiet. Samtidigt som de upprätthöll en rigorös marxistisk metod som var så typiskt för den italienska vänstern, var den också förmögen att integrera några av de främsta bidragen från den tysk-holländska vänstern in i dess övergripande programmatiska arsenal.
Medan den tyska och holländska vänstern var oförmögen att utföra ett verkligt arbete som en fraktion, lyckades kamraterna i den italienska vänstern inte bara att undvika att bli utkastade ur Komintern vid ett tidigt stadium, men lyckades också med att under mycket svåra omständigheter arbeta illegalt i Italien och mot den alltmer militaristiska disciplinen i Komintern lyckades de med att driva en heroisk kamp mot opportunismen och stalinifieringen.
Ända fram till strax innan andra världskrigets utbrott utmärkte Bilan sig genom sin klarhet i utvärderingen av styrkeförhållandena mellan klasserna, om den historiska kursen mot krig – och gruppen var beredd att förkasta anti-fascismen även till priset av en fruktansvärd isolering. Dess förkastande av ett stöd till den borgerliga demokratin var en förutsättning för vara trogen en proletär internationalism under kriget i Spanien och under andra världskriget. Detta stod i stark kontrast till trotskisterna som under 30-talet gick in i socialdemokratiska partier som ett sätt att kämpa mot den växande fascismen, och som vid utbrottet av kriget i Spanien trodde att tidpunkten för en ny våg av revolutionär kamp hade kommit. I kontrast till den opportunistiska och kortsiktiga attityden hos Trotskij och hans lärjungar, erbjöd Bilan en historisk och politisk klarhet för att tjäna som referenspunkt inte bara för den tidens internationalister, utan också för de politiska grupper som skulle att uppstå vid slutet av kontrarevolutionen 1968.
Efter att återknutit till de viktigaste fallen av degenerering av proletära partier, och proletariatets reaktion mot denna genom att skapa ”anti-kroppar” – fraktionerna – kommer vi nu att ta upp några aspekter av deras kamp.
Funktionen och villkoren för bildandet av en fraktion definieras av Bilan på följande sätt:
”Liksom partiet, föds fraktionen vid ett visst tillfälle i klassen, inte från individers vilja. Det framstår som en nödvändighet när partiet funderar på borgerliga ideologier utan att ännu uttrycka dem, och när dess ställning i klassystemet redan gör det till ett nervcentrum i det dominerade borgerliga systemet. Fraktioner lever och utvecklas med utvecklingen av opportunismen, till att vara den enda historiska plats där proletariatet organiseras som en klass …
Tvärtemot så framstår fraktionen som historisk nödvändighet för att upprätthålla klassperspektivet, och som en tendens som orienterar sig mot en utveckling av dessa idéer vars frånvaro, som ett resultat av proletariatets omogenhet, gjorde fiendens triumf möjlig. I den andra internationalen, föddes fraktioner som en reaktion mot den reformistiska tendensen att gradvis inkorporera proletariatets i kapitalismens statsapparat.
I den andra internationalen, växte fraktionerna och etablerade sina posteringar under opportunismens utveckling och utvecklingen av nya programmatiska utgångspunkter, medan opportunismen försökte att stänga in de senare inom de korrumperade masspartierna för att bryta deras historiska arbete. I tredje internationalen skedde den kapitalistiska omringningsmanövern runt Ryssland och centrismen försökte förmå kommunistpartierna att sammanstråla i ett försvar av den proletära statens ekonomiska intressen, genom att ge dem uppgiften att avleda klasskampen inom varje stat.”
(Bilan, nr 17, april, 1935)
Bildandet av en fraktion måste följa en metod. Det är därför inte tillräckligt att bara proklamera så högt som möjligt att en organisation ’degenererar’, så fort en debatt med de mest motsatta ståndpunkter har börjat. Att föra fram uppfattningen att en organisation degenererar kan aldrig vara en förolämpning, utan en politisk värdering som behöver visas på ett materialistiskt sätt.
Som Bilan insisterade på blir bildandet av en fraktion nödvändigt då allt måste göras för att förhindra en organisation att falla i händerna på klassfienden. Uppfattningen av en degenerering medför därför att ta upp en långdragen, hårdnackad kamp; det kräver ett accepterande att arbeta för framtiden, förkasta ett förhastat angreppssätt. Den är därför helt och hållet emot otålighet och en sådan värdering kan aldrig bygga på en ”känsla för stunden” eller ”dåligt humör”, i korthet kan inte anklagelsen att en organisation degenererar ges på lättvindigt, oansvarigt sätt utan måste bygg på en materialistisk analys.
Exempelvis kvalificerade KAPD:s delegation vid Kominterns kongress i Moskva i 1921, bolsjevikpartiet som en degenererande kropp vilken höll på att uppslukas av borgarklassen. Vid det tillfället var diagnosen förhastad. Som vi visat i vår serie av artiklar om den tyska revolutionen gjorde KAPD genom att slå fast en sådan diagnos ett ödesdigert misstag, med konsekvensen att de blev oförmögna att engagera sig i en verklig kamp som en fraktion inom Komintern.
En fraktion kan bara bildas efter en lång debatt, en intensiv kamp inom organisationen, där skillnaderna inte längre begränsas till en eller två punkter utan medför en helt annorlunda orientering – där en sida rör sig mot att överge klasståndpunkter och den andra sidan motsätter sig det.
Endast efter att en sådan lång kamp har skett, när alla tidigare steg har visat stig otillräckliga för att förhindra att organisationen rör sig mot en degenerering, är en fraktion ett nödvändigt behov. I sådana fall, när en organisation håller på att glida mot borgerliga ståndpunkter vore det till och med oansvarigt att inte bilda en fraktion.
Sålunda är en fraktion alltid kännetecknad av dess försvar av programmet, dess lojalitet till klasståndpunkter, som ifrågasätts av vissa delar av organisationen. I opposition till de opportunistiska omedelbara frestelserna i organisationen att överge programmet i namn av någon eftergift till den borgerliga ideologin, genomför fraktionen en teoretisk, politisk och programmatisk kamp, som leder till etablerandet av ett antal motsatta ståndpunkter – som är en del av ett bredare teoretiskt ramverk.
De vänsterströmningar som motsatte sig de opportunistiska trenderna innan första världskriget begränsade sig aldrig till enbart ett försvar av det existerande programmet, utan de betonade de djupare historiska och politiska rötterna för de frågor som stod på spel och erbjöd ett teoretiskt och programmatisk ramverk för att förstå den nya situationen. I detta avseende, är en fraktion mer än bara lojal till det gamla programmet, en fraktion erbjuder framförallt ett nytt teoretiskt ramverk för att förstå de nya förhållandena, eftersom marxismen inte på något sätt är ’invariant’ utan alltid erbjuder en analys som är förmögen att integrera nya element i en situation.
”Detta kan tjäna som bevis på att fraktionen endast kan leva,
träna sina kadrer, och i sanning representera proletariatets slutgiltiga mål,
på villkor att den framträder som en högre fas i den marxistiska analysen av
situationen, av en förståelse av de sociala krafterna som är i rörelse inom
kapitalismen, proletariatets ståndpunkter i revolutionens problem, och inte
bara som en organism som baserar sig på Kominterns fyra första kongresser –
vilket hur som helst ännu inte innehöll lösningen för problem som ännu inte mognat.”
(Bilan, som ovan, sidan 577)
Utan kritiken av opportunismen innan första världskriget, utan det teoretiskt analytiska arbetet av internationalisterna under första världskriget kunde revolutionärerna aldrig ha lyckats med att greppa den nya situationen. Exempelvis var Rosa Luxemburgs Juniuspamflet (Socialdemokratins kris), eller Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, Pannekoeks Imperialismen och proletariatets uppgifter, viktiga teoretiska bidrag som gjordes under denna period.
Och när Komintern inledde sin opportunistiska väg efter 1920, då de återigen propagerade för de gamla kampmetoderna, visade vänsterfraktionerna att kapitalismens nya villkor inte tillät en återgång till det förgångna. De var de enda som hade börjat greppa den nya epokens implikationer (även om det bara var på ett fragmenterat, partiellt och fortfarande på ett mycket förvirrat sätt).
Den försvarsmekanism som en fraktion reflekterar är därför alltid bestämd av behovet av att förstå en ny historisk situation. En fraktion är tvingad att presentera en ny teoretisk koherens, som lyfter upp organisationen på en högre nivå av förståelse.
”Den gör sig gällande som en progressiv organism vars centrala mål är att skjuta den kommunistiska rörelsen upp till en högre nivå i sin doktrinära utveckling, genom att erbjuda sina egna bidrag till den internationella lösningen av nya problem som ställs av den ryska revolutionens erfarenheter och kapitalismens förfallsperiod.” (Bilan, nr 41, 1937)
Eftersom en fraktions kamp aldrig är begränsad till att motsätta sig ett alternativt synsätt i en enskild fråga utan måste innefatta en mycket bredare ram, kritiserade Bilan Trotskij, som i huvudsak ville agera som ”oppositionsströmning” gentemot stalinismens uppkomst, att han aldrig egentligen förstod den utmaning som revolutionärerna måste svara upp till:
”Det var Trotskij som kvävde möjligheten att bilda en enad fraktion i Ryssland, genom att koppla loss det från världsscenen och hindra bildandet av fraktioner i olika länder, och deklarerade behovet av en opposition för att ’återställa’ de kommunistiska partierna. Han reducerade därmed en gigantisk kamp av den marxistiska kärnan mot det block av kapitalistiska krafter som införlivats i den proletära staten (centrism) för bevarandet av sina intressen, till en kamp som endast utsatte det för påtryckningar för att förhindra en oproportionerlig industrialisering under baneret ’socialism i ett land’ och de Kommunistiska partiernas ’fel’ som leder till nederlag.” (Biland, nr 17, 1935, sidan 576)
Det behöver knappast påpekas att berika marxismen och fördjupa de frågor som står på spel kan inte åstadkommas i en ”kort kamp”. På samma sätt som konstruktionen av organisationen är allt annat än ett hastigt försök att bygga ett korthus, utan kräver den mest bestämda ansträngning, är det samma sak med att bekämpa farorna med kortsiktighet, otålighet, individualism, m.m., en fraktion måste förkasta varje hastverk.
Degeneration är alltid en lång process. En organisation kollapsar aldrig helt plötsligt, den går igenom en dödskamp. Det är inte som en boxningsmatch som slutar efter 15 ronder, utan en kamp på liv och död, som slutar med en sidans seger över den andra, därför att de två ståndpunkterna är oförenliga. En sida, den opportunistiska, degenererande delen rör sig till borgerliga ståndpunkter och förräderi, medan den andra sidan försvarar internationalismen. Detta är en kamp under vilken en styrkebalans utvecklar sig, som i fallet av en degenerering och förräderi betyder att allt proletärt liv har försvunnit från partiet.
I fallet med SPD och andra degenererande partier i andra internationalen tog denna process i stora drag ett dussintal år.
Men även då SPD:s ledarskikt förrådde den proletära internationalismen i augusti 1914, deserterade inte internationalisterna utan kämpade för partiet under 3 år, innan varje proletärt liv hade försvunnit från SPD och partiet definitivt hade förlorats för proletariatet.
I fallet med Komintern dess degenerering tog omkring ett halvt dussin år – med en våldsam opposition inifrån. Processen i dess anslutande partier pågick flera år, beroende på förmågan i de olika partierna att motsätta det ryska partiets dominans, i förhållande till vänsterkommunisternas betydelse inom dem.
De italienska vänsterkommunisterna, som var de mest koherenta och ståndaktiga försvararna av organisationen lyckades att föra kampen ända till 1926, innan de blev uteslutna ur Komintern. Även Trotskij uteslöts inte förrän 1927 från partikommittén och deporterades fysiskt till Sibirien 1928.
I opposition till varje småborgerlig otålighet och underskattning av behovet av en revolutionär organisation, förbereder sig fraktionen på en långsiktig kamp. I detta avseende var Spartakisterna under första världskriget en oersättlig referenspunkt för den italienska fraktionens arbete under 1920-talet.
Historien har visat att de som överger kampen för att försvara organisationen för tidigt, leder till katastrof.
Exempelvis Hamburg-Internationalisterna rund Borchert och tidningen Lichtstrahlen och Otto Rühle från Dresden i Tyskland beslöt snabbt att överge SPD: de antog rådistiska ståndpunkter och förkastade politiska partier helt och hållet i slutet av kriget och mitt i den revolutionära kampvågen.
Fallet med KPD och KAPD visar även det detta. Efter att splittrats upp över nyckelfrågor som parlamentariska val och arbete i fackföreningarna, kastade det katastrofala ledarskapet i KPD under P Levi ut majoriteten ur organisationen och tvingade dem att bilda KAPD i april 1920. Istället för att klargöra dessa grundläggande frågor inom KPD, ströps debatten på grund av ett monolitiskt inställning. KPD bröts up efter 10 månaders existens!
Komintern uteslöt KAPD efter ett ultimatum sommaren 1921, och gjorde det omöjligt för dem att arbeta som en fraktion inom Komintern.
Och det var en verklig historisk tragedi att KAPD-strömningen som hade uteslutits ur KPD och från Komintern, omedelbart blev påverkad av splittringens smitta, för att så fort djupare motsättningar uppstod inom dess led splittrades partiet, i en situation av en ebb i klasskampen, i två delar: Essen och Berlin tendensen (1922).
Försvaret av programmet kan därför inte särskiljas från en lång och hårdnackad kamp för försvaret av organisationen.
Att sätta upp en ny organisation innan kampen för försvaret av organisationen har slutat i seger eller nederlag betyder att desertera eller leda till ett fiasko.
Att ge upp kampen som en fraktion genom att skynda sig att skapa en ny organisation innebär en risk att skapa en organisation med en medfödd benägenhet till självdestruktion, med risken att bli strypta av opportunism och kortsiktighet. Äventyret att bilda en Kommunistisk Arbetarinternational (KAI) 1921 i Tyskland av KAPD var ett verkligt fiasko.
Och när den italienska vänstern, som hade varit förmögen att försvara traditionen att arbeta som en fraktion mot opportunistiska och kortsiktiga glidningar hos några av dess medlemmar i förhållande till kriget i Spanien 1937, och i relation till Vercesis teorier, 1943 röstade för det förhastade och principlösa bildandet av PCInt, gick den in på en farlig väg – med opportunismens frö implanterad i dess kropp.
Och slutligen, som vi har sett, är degenerationsprocessen aldrig begränsad till ett land utan är en internationell process. Som historien har visat uppträder olika röster som uttrycker en mycket heterogen bild – men som alla motsätter sig en opportunistisk och degenererande trend.
Samtidigt måste också fraktionens kamp vara internationell och kan inte begränsa sig till ett lands gränser, som exemplen från andra och tredje internationalen visar.
På samma sätt som de olika vänsterströmningarna inom andra internationalen misslyckades med att samla sig som en fraktion och arbeta på ett centraliserat sätt, var olyckligtvis även vänsterfraktionerna som uteslöts från Komintern oförmögna att arbeta på ett internationellt centraliserat sätt.
Bildandet av en fraktion kräver klarhet och stränghet. Detta är sant på den programmatiska planet som vi redan sett, men också avseende dess organisatoriska metoder, vilka uttrycker dess proletära natur lika mycket som dess programmatiska ståndpunkter.
Medan det är en vanlig praktik i borgerliga organisationer att hålla hemliga möten för att utveckla intriger och koka ihop komplotter, är det en elementär princip i en proletär organisation att förbjuda hemliga möten. Kamrater i minoritet eller i en fraktion måste mötas öppet och göra det möjligt för alla kamrater i organisationen att följa dessa möten.
Att motsätta sig alla hemliga eller parallella organisationer var en viktig kamp i första internationalen som avslöjade Bakunins hemliga allians vilken arbetade inom dess led.
Det är ingen slump att Bodiga insisterade:
”men jag måste säga helt öppet att denna hälsosamma, nyttiga och nödvändiga reaktion kan inte och får inte ske maskerad som en manöver eller en intrig, i form av ryktesspridning bakom scenen.”
(Bordiga, 6:e plenum av Kommunistiska Internationalen, februari-mars 1926).
Vi kommer att gå djupare in på denna fråga i en andra del av denna artikel, då vi kommer att titta på behovet att skydda en fraktion från ett degenererande ledarskikt, som i fallet med SPD var beredda att skicka Liebknecht till skyttegravarna. Detta skulle innebära att skicka honom in i döden och de fördömde varje internationalistisk röst inom dess led, eller som var fallet med det stalinifierade bolsjevikpartiet, som började att tysta partimedlemmar med repression.
D.A. (från International
Review nr 108, den andra artikeln finns publicerad i nr 110)
Noter
1. L’Etincelle: tidning
publicerad av Gauche Communiste de France, IKS politiska anfäder, i
slutet av andra världskriget. Se vår bok The Italian Communist Left, och
vår pamflett La Gauche Communiste de France
2. Rosa Luxemburg (1870-1919): en av de mest framstående personerna i den internationella arbetarrörelsen. Född i Polen, kom till Tyskland för att arbeta som militant i det tyska socialdemokratiska partiet (SPD) (hon förblev en militant i det polska socialdemokratiska partiet). Hon uppfattades snabbt som en av SPD:s främsta teoretiker innan hon blev en ledade figur i vänsterflygeln. Hon sattes i fängelse under kriget för sin internationalistiska aktivitet, hon frigavs som ett resultat av den tyska revolutionen i november 1918. Hon spelade en aktiv roll i bildandet av det tyska kommunistpartiet (KPD) och tog fram dess program i slutet av 1918, Två veckor senare blev hon mördad av frikårshuliganer i regeringens sold som leddes av tidigare ”kamrater” i SPD, nu förvandlat till ett bålverk för den kapitalistiska ordningen.
2a. Svart propaganda är en form av psykologisk krigföring. I s.k. svart propaganda är avsändaren en annan än den angivna. T.ex. kan man göra falska tidningar, eller falska radiostationer, mm.
3. Eduard Bernstein (1850-1932): en nära medarbetare till Engels fram till den senares död 1895. 1896 började hand publicera en serie av artiklar som uppmanade till en ”revision” av marxismen, vilket gjorde honom till huvudteoretikern för den opportunistiska strömningen inom SPD.
4. Leo Jogiches (1867-1919): en av de främsta ledarna av det socialdemokratiska partiet i Polen och Litauen (SDKPiL), och under 15 år Rosa Luxemburgs partner. Han deltog i bildandet av KPD och valdes in i dess ledning. Fängslad några dagar senare. I mars 1919 blev han mördad i sin fängelsecell.
5. August Bebel (1840-1913): en av grundarna och ledande figur intill sin död av det tyska socialdemokratiska partiet och andra internationalen.
6. Anton Pannekoek (1873-1960): den främsta teoretikern i den holländska socialdemokratins vänsterflygel och samtidigt militant i förkrigstidens tyska socialdemokratiska parti. Deltog i bildandet av holländska kommunistiska partiet och förblev en ledare för dess vänsterflygel och senare kom att bilda den ”rådskommunistiska” strömningen.
7. Clara Zetkin (1873-1960): en medlem av SPD:s vänsterflygel, tillsammans med sin vän Rosa Luxemburg. Hon var spartakist under kriget, och var med och bildade KPD.
8. Franz Mehring (1846-1919): en ledare och teoretiker för vänsterflygeln i det tyska socialdemokratiska partiet. Spartakist under kriget och en av grundarna, tillsammans med Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och andra av KPD.
9. Julian Marchlewski (1866-1925): en av ledarna av SDKPiL tillsammans med Leo Jogiches och Rosa Luxemburg. Som tillika en militant i Tyskland tog han aktiv del i kompen mot kriget och i de första stegen för att bilda den Kommunistiska internationalen.
10. ”Kampen mot sekterismen inom SDP ställdes från allra första början. I maj 1909 deklarerade Mannoury – en av ledarna för partiet och en känd matematiker – att SDP var det enda socialistiska partiet, eftersom SDAP hade blivit ett borgerligt parti. Gorter, den som hade kämpat mest hårdnackat mot Troelstra, motsatte sig kraftigt denna uppfattning. Till en början i minoritet, visade han att även om revisionismen ledde till det borgerliga lägret, var SDAP framförallt ett opportunistiskt parti inom det proletära lägret. Denna ståndpunkt hade omedelbara konsekvenser på propagandan och agitationen i arbetarklassen. Det var faktiskt möjligt att kämpa jämsides med SDAP, så långe det senare försvarade klasståndpunkter, utan att göra den minsta teoretiska eftergift till det.” (Den holländska och tyska kommunistiska vänstern, sidan 46 – engelska utgåvan).
11. Karl Liebknecht (1871-1919): medlem av SPD:s parlamentariska del, och en av de enda parlamentsledamöterna som var emot krigskrediter 1914. Den mest välkända personen i Spartakistförbundet och en var med och bildade KPD. Mördad samtidigt som Rosa Luxemburg av frikårsstyrkor i SPD ledningens sold.
11a. Finns tillgänglig på vår internetsite: www.internationalism.org/texts/prol_tribune.htm [10].
12. Amadeo Bordiga (1889-1970): Anslöt sig till Italienska socialistpartiet (PSI) och dess vänster. Som en bestämd motståndare till kriget och reformismen antog han 1917en anti-parlamentarisk ståndpunkt och deltog i skapandet av en ”oförsonlig socialistisk fraktion” inom PSI. Han blev vald till ledningen i den nya italienska sektionen av Kommunistiska internationalen efter splittringen från PSI 1921. Efter uteslutningen från PCI (Italienska kommunistpartiet) 1930 deltog han inte organisatorisk aktivitet förrän 1949, då han gick med i det Internationalistiska Kommunistiska Partiet (PCInt). Efter splittringen 1952 deltog han i bildandet av Internationella Kommunistiska Partiet, och förblev dess huvudsakliga teoretiker fram till sin död.
Teser om parlamentarismen (Kommunistiska Abstentionistiska Fraktionen i Italienska Socialistpartiet) som presenterades av Bordiga på Kommunistiska Internationalens (KI) andra kongress 1920, finns översatt av IKS till svenska: www.internationalism.org/swedish [11] , klicka på Andra texter.
13. Herman Gorter (1864-1927): Var tillsammans med Pannekoek en av de viktigaste teoretikerna i den holländska vänstern. Han var grundare av vänsterns tidning De Tribune och var med och bildade det holländska SDP. Försvarade vänsterkommunistiska ståndpunkter i fråga om fackföreningarna och deltagande i parlamentet i sitt Öppet brev till kamrat Lenin. Två texter av Gorter (Öppet brev till kamrat Lenin (publicerad av Förbundet Arbetarmakt 1975) samt Världsrevolutionen - Frams förlag 1918) på svenska finns på IKS internet-site: www.internationalism.org/swedish [11] , klicka på Andra texter.
13a. Abstention betyder att avstå.
De följande extrakten som följs av våra kommentarer, är tagna från det avslutande kapitlet av detta verk, där Trotskij utvecklar sin vision av konst och litteratur i ett utvecklat framtida kommunistiskt samhälle. Efter att ha förkastat föreställningen om en proletär kultur i de föregående kapitlen tillåter sig Trotskij en glimt av den sant mänskliga kulturen i ett klasslöst samhälle. En vision som tar oss långt utöver frågan om konsten i sig till möjligheten av en ny människa.
Vårt försök att presentera detta avslutande kapitel och visa dess betydelse är inte på något sätt det första. I sin monumentala biografi över Trotskij citerar Deutscher stora delar av det och för fram slutsatsen:
”Hans vision av det klasslösa samhället låg naturligtvis implicit i hela det marxistiska tänkandet, påverkat som det var av den franska utopiska socialismen. Men ingen marxistisk skribent har vare sig före eller efter Trotskij haft ett så realistiskt perspektiv och en så flammande fantasi.”
(Isaac Deutscher. Den avväpnade profeten. Renee Coeckelbergs partisanförlag 1969 sidan 148)
Lite mera nyligen har Richard Stites i sin omfattande undersökning av de socialt experimentella strömningar som uppstod i början på revolutionen, återigen gjort en koppling mellan Trotskijs vision och den utopiska traditionen. Samfattande hela kapitlet i ett betydelsemättat stycke tar Stites upp det som ”Miniutopin eller modellen av en värld under kommunismen”. Vilket han säger att Trotskij beskriver ”i en ton av en kontrollerad lyricism”. För Stites var detta en:
”En extraordinär bekräftelse av den experimentella utopism som utmärkte 20 talet”
(Revolutionary dreams, Utopian vision and Experimental Life in Revolutionary Russia. OUP. Sid. 168)
Här måste vi se upp, för att som Stites förklarar i sitt förord, så tenderar han att ställa den utopiska tendensen mot den marxistiska, så att han i en mening anammar Trotskijs angreppssätt så länge det är utopisk snarare än marxistiskt. För mer konventionellt borgerligt tänkande är marxismen utopisk – fast bara i en negativ mening, för att visa att dess vision om ett framtida samhälle inte är något annat än en hopplös dröm. Men nu tänkte vi låta Trotskij tala för att vi slutet på denna artikel skall kunna diskutera om Trotskij förtjänar epitetet utopist eller inte.
Detta kapitel inleds med att han återkallar den centrala tesen från kapitlet om den proletära kulturen, att syftet med den proletära revolutionen inte är att skapa en helt ny ”proletär kultur” utan att göra en syntes av allt det bästa hos all tidigare kultur till en sant mänsklig kultur. Trotskijs distinktion mellan revolutionär konst och socialistisk konst uttrycker denna precisering:
”Revolutionär konst, som oundvikligen speglar alla motsättningar i ett revolutionärt socialt system, får inte förväxlas med socialistisk konst, för vilken det ännu inte lagts någon grund. Å andra sidan får man inte glömma att socialistisk konst kommer att växa fram ur konsten från denna övergångstid.
När vi framhärdar med en sådan distinktion styrs vi inte alls av pedantiska hänsyn till ett abstrakt program. Inte för inte talade Engels om den socialistiska revolutionen som ett språng från nödvändighetens rike till frihetens rike. Revolutionen är ännu inte i sig själv frihetens rike. Tvärtom utvecklar den i högsta grad drag av ”nödvändighet”. Socialismen kommer att avskaffa såväl klassmotsättningarna som klasserna, men revolutionen för klasskampen till dess största omfattning. Under revolutionsperioden är bara den litteratur nödvändig och progressiv som främjar arbetarnas konsolidering i kampen mot utsugarna. Revolutionär litteratur kan inte undgå att genomsyras av en anda av socialt hat, som är en skapande historisk faktor under en epok av proletär diktatur. Under socialismen kommer solidariteten att vara samhällets grund. Litteraturen och konsten kommer att stämmas i en annan tonart. Alla de känslor som vi revolutionärer känner oss oroliga för att namnge - så har de nötts ut av hycklare och vulgära människor - sådana som oegennyttig vänskap, kärlek till nästan, sympati, kommer att bli mäktigt ljudande ackord i den socialistiska diktningen.”
(Leo Trotskij Litteratur och Revolution. Partisanförlaget 1969. sid. 157)
Tillsammans med Rosa Luxemburg kan vi ifrågasätta Trotskijs uttalande om ”socialt hat” även under perioden av proletariatets diktatur. Detta begrepp är kopplat till uppfattningen om den röda terrorn som Trotskij försvarade, men som Spartakusbund uttryckligen förkastade i sitt program (1).
Men det råder ingen som helst tvekan om att ”solidariteten kommer att vara grundvalen för samhället” i en socialistisk framtid. Detta får Trotskij att ta upp och diskutera frågan om inte en sådan ”överdriven solidaritet” vore negativt för konstnärligt skapande:
”Men hotar inte en omåttlig solidaritet att, som nietzscheanerna fruktar, degenerera människan till ett sentimentalt, passivt flockdjur? Inte alls. Den starka tävlingsanda, som i det borgerliga samhället har karaktären av marknadskonkurrens, kommer inte att försvinna i ett socialistiskt samhälle, utan, för att använda psykoanalysens språk, kommer att sublimeras, dvs. kommer att anta en högre och mer fruktbar form. Man kommer att kämpa för sina åsikter, sina projekt, sin smak. I den utsträckning som politiska strider upphör - och i ett klasslöst samhälle blir det inga sådana strider - kommer de frigjorda lidelserna att kanaliseras till tekniken, till byggandet, som också innefattar konsten. Konsten kommer då att bli mera allmän, kommer att mogna, bli mildare och kommer att bli den mest fulländade metoden att progressivt bygga upp livet på alla områden. Den blir inte bara 'vacker' utan samband med något annat.
Alla former av liv, sådana som jordbruk, byggplanering, teaterbyggande, sociala uppfostringsmetoder, lösandet av vetenskaplig problem, skapandet av nya stilar, kommer vitalt att uppta alla och envar. Folk kommer att uppdela sig i 'partier' över frågan om ny gigantisk kanal, eller distributionen av oaser i Sahara (en sådan fråga uppkommer också), över regleringen av vädret och klimatet över en ny teater, över kemiska hypoteser, över två rivaliserande tendenser i musiken, och över de bästa sätten att idka idrott. Sådana partier kommer inte att förgiftas av klass- eller kastegoism. Alla kommer att vara lika intresserade av framgången för det hela. Kampen kommer att ha en rent ideologisk karaktär. Den kommer inte att hungra efter profit, där kommer inte att finnas någon ondska eller något bedrägeri eller någon korruption, ingenting av det som utgör 'tävlingsandan' i ett samhälle som är uppdelat klasser. Men detta kommer inte att hindra att kampen blir spännande, dramatisk och lidelsefull. Och eftersom alla problem i ett socialistiskt samhälle - livsproblemen som förut lösts spontant och automatiskt, och konstproblemen som stod under särskilda prästerliga kasters förmyndarskap - kommer att angå hela folket, så kan man med säkerhet säga att kollektiva intressen och lidelser och individuell tävling kommer att få det största spelrum och obegränsade möjligheter. Konsten kommer därför inte att lida brist på några sådana explosioner av kollektiv nervös energi eller på sådana kollektiva psykiska ingivelser som åstadkommer att nya konstnärliga rörelser och stilförändringar uppkommer. Det kom mer att finnas estetiska skolor runt vilka 'partier' samlas, dvs. sammanslutningar av temperament, preferenser och stämningar. I en sådan osjälvisk och spännande kamp, som äger rum i en kultur vars fundament stadigt blir högre, kommer den mänskliga personligheten med dess ovärderliga grunddrag av att inte låta sig nöja med ett uppnått resultat, att växa och förfinas. Vi har verkligen inget skäl att frukta att individualiteten kommer att utplånas eller att konsten blir fattigare i ett socialistiskt samhälle.”
(Ibid. sid. 157-158)
Trotskij fortsätter sedan med att diskutera vilken konststil eller skola som är mest lämpad för en revolutionär period. Till en viss del har dessa funderingar mer av en lokal och tidsbunden karaktär, i den meningen att de refererar till konstriktningar som sedan länge har försvunnit som symbolism och futurism. Det kan tilläggas att i och med att kapitalismen sjunkit allt djupare ned i sitt förfall, vilket lett till att den sjunkit allt djupare ned i kommersialism och egoism, och att konstnärliga skolor och riktningar sedan dess mer eller mindre försvunnit. Förvisso är detta någonting som förutsågs i Trotskijs 30 tals manifest till den planerade Internationella federationen av revolutionära författare och konstnärer som han skrev tillsammans med André Breton och Diego Riviera.
”..de senaste decenniernas konstnärliga skolor som Kubism, Futurism, Dadaism och surrealism har överskridit varandra utan någon av dem verkligen kunnat blomstra (..) Det är omöjligt att finna en väg ut ur denna återvändsgränd med endast konstnärliga medel. Detta är en kris för hela civilisationen… Om inte det nuvarande samhället förmår att omvandla sig själv, kommer konsten att gå under som den grekiska kulturen gick under på slavsamhällets ruiner”
Självklart är det troligt att ett framtida revolutionärt social uppror kommer att ge upphov till mera kollektiva rörelser av konstnärer som identifierar sig med revolutionen och som utan tvekan kommer att dra inspiration från tidigare rörelser utan att slaviskt imitera dem. Låt oss bara säga att när Trotskij närmade sig termen ”realism” för att definiera konsten under den revolutionära perioden, så förkastade han inte de olika positiva bidragen från olika specifika riktningar även när de som i fallet med symbolismen hade en inriktning som var långt från de sociala dagsfrågorna och till och med tenderade mot en verklighetsflykt. (2)
”Den nye konstnären behöver såväl alla de metoder och processer som har utvecklats i det förflutna som ett par extra för att få grepp om det nya livet. Och detta kommer inte att bli konstnärlig eklekticism, ty konstens enhet har skapats av en aktiv livsåskådning och en aktiv världsåskådning”
(Litteratur och revolution sid. 161).
Det är i enlighet med Trotskijs mera allmänna uppfattning om kultur som diskuterades i den tidigare artikeln, och som motsatte sig den psuedoradikalism som ville förstöra som ärvts från det förflutna.
Trotskij använde samma metod till frågan om de fundamentala litterära formerna tragedi och komedi. Mot dem som inte såg någon plats för tragedi eller komedi i den framtida konsten, förser oss Trotskij med en metod för att undersöka på vilket sätt vissa specifika litterära verk är ett uttryck för en mer allmän historisk utveckling av sociala former. Antikens grekiska tragedier uttryckte gudarnas opersonliga dominans över människan, vilket i sin tur uttryckte människan relativa hjälplöshet i förhållande till naturen under dess arkaiska produktionssätt. Shakespeares tragedier å andra sidan, som är intimt sammankopplade med det borgerliga samhällets uppkomst innebär ett steg framåt eftersom de fokuserar mer på individuella mänskliga känslor:
” Efter att ha brutit sönder mänskliga relationer i atomer hade det borgerliga samhället under tiden för sin resning ett stort mål framför sig. Personlig emancipation kallades det. Ur den växte Shakespeares dramer och Goethes Faust. Människan satte sig själv i universums centrum och därför också i konstens centrum. Detta tema räckte århundraden. I verkligheten har all litteratur bara varit en utvidgning av detta tema.
Men i samma utsträckning som borgarsamhällets bankrutt avslöjades som ett resultat av dess outhärdliga motsättningar försvann mer och mer det ursprungliga syftet, individens emancipation och kvalificering, och förpassades mer och mer till en ny själlös mytologis sfär.”
(Ibid. sid. 166)
Trotskij fortsätter sedan med att visa att de villkor som gav upphov till tragedin inte är begränsade till det förflutna, utan kommer att existera långt in i framtiden, eftersom människan (som Marx uttryckte det) per definition är en lidande varelse, konfronterad med en oändlig konflikt mellan sin gränslösa strävan och det objektiva universum som konfronterar henne:
”Emellertid kan konflikten mellan det som är personligt och det som är bortom det personliga äga rum inte bara i religionens sfär utan i den mänskliga lidelsens sfär och den är större än individen. Det överpersonliga elementet är framför allt det sociala elementet. Så länge människan inte har bemästrat sin sociala organisation kommer detta att hänga över henne som hennes öde. Om samhället samtidigt kastar en religiös skugga eller inte kommer i andra hand och beror på graden av människans hjälplöshet. Babeufs kamp för kommunismen i ett samhälle som ännu inte var redo för den var en klassisk hjältes kamp med sitt öde. Babeufs öde hade alla den sanna tragedins drag, precis som Gracchernas öde hade, vilkas namn Babeufs använde.
En tragedi baserad på enskilda personliga lidelser är för platt för våra dagar. Varför? Därför att vi lever i en tid av sociala lidelser. Vår tids tragedi finns i konflikten mellan individen och kollektivet eller i konflikten mellan två fientliga kollektiv inom samma individ. Vår tid är en tid med stora syften. Det är detta som präglar den. Men storheten i dessa syften ligger i människans strävan att befria sig från mystik och från varje annan intellektuell vaghet och i hennes strävan att bygga upp samhället och sig själv på nytt enligt sin egen plan. Detta är givetvis mycket större än antikens barnlekar - de hade nått sin barnsliga ålder - eller munkarnas yrande under medeltiden, eller individualismens arrogans, som sliter bort personligheten från kollektivet och sedan, efter att grundligt ha utmattat den, stöter ner den i pessimismens avgrund eller ställer den på alla fyra framför den restaurerade tjuren Apis.
Tragedin är en stor litteraturform, ty den inbegriper den heroiska orubbligheten i människors strävan, i målinriktningen, i konflikter och, lidanden. (..) Man kan inte avgöra om revolutionär konst kommer att lyckas frambringa 'stor' revolutionär tragedi. Men den socialistiska konsten kommer att återuppliva tragedin. Utan Gud, naturligtvis. Den nya konsten blir ateistisk. Den kommer också att återuppliva komedin, ty framtidens människa vill skratta. Den kommer att ge nytt liv åt romanen. Den kommer att säkra lyrikens rättigheter, ty den nya människan kommer att älska bättre och starkare än det gamla folket gjorde, och hon kommer att tänka över födelsens och dödens problem. Den nya konsten kommer att återuppliva alla de gamla formerna, som steg fram under loppet av den skapande andens utveckling. Upplösningen och förfallet av dessa former är inte slutgiltiga, dvs. det innebär inte att dessa former är absolut oförenliga med den nya tidens anda. Allt som behövs för den nya epokens diktare är att på ett nytt sätt tänka om mänsklighetens tankar och att känna om dess känslor”
(Ibid. sid. 166-168)
Vad som är slående med det angreppssätt som Trotskij använder är hur nära det ligger det sätt som Marx använde för att ställa nästan precis samma frågor i Grundrisse – utkastet till kapitalet som inte publicerades förrän 1939 och som Trotskij förmodligen aldrig läste. Liksom Trotskij är Marx intresserad av dialektiken mellan förändringen i det konstnärliga uttrycket kopplat till den materiella utvecklingen av produktivkrafterna, och det underliggande mänskliga innehållet hos dessa former. Det stycket är så tankeväckande att det är värt att citera i sin helhet:
”1) Angående konsten vet vi att dess blomstringstider ingalunda står i förhållande till den allmänna samhällsutvecklingen, alltså inte heller till den materiella grundvalen eller till dess organisations anatomi. T.ex. grekerna i jämförelse med de moderna eller också med Shakespeare. Om vissa konstformer, tex. eposet, är det t.o.m. en accepterad uppfattning att de inte längre kan produceras i sin epokgörande, klassiska gestalt så snart konstproduktionen som sådan inträtt; att alltså på konstens eget område vissa betydande skapelser endast kan uppstå på ett outvecklat stadium av konstens utveckling. Om detta gäller förhållandet mellan olika konstarter inom konstens eget område så är det mindre uppseendeväckande att det gäller hela konstens område i förhållande till den allmänna samhällsutvecklingen. Svårigheten ligger bara i att ge en generell version av dessa motsägelser. Så snart de specificeras är de redan förklarade.
Låt oss t.ex. ta den grekiska konstens och därefter Shakespeares förhållande till nutiden. Det är bekant att den grekiska mytologin inte bara är den grekiska konstens arsenal utan också dess grundval. Är den syn på naturen och på de samhälleliga förhållandena som ligger till grund för den grekiska fantasin och därmed för den grekiska /mytologin/ möjlig i en tid med automater och järnvägar och lokomotiv och elektriska telegrafer? Vad är Hefaistos i jämförelse med Roberts & Co., Zeus i jämförelse med Credit Mobilier? All mytologi övervinner, behärskar och gestaltar naturkrafterna i inbillningen och genom inbillningen; den försvinner alltså med det verkliga herraväldet över naturkrafterna. Vad är Ossa, ryktets gudinna, mot Printinghouse Square? Den grekiska konsten förutsätter den grekiska mytologin, dvs. den förutsätter att naturen och de samhälleliga formerna redan bearbetats på ett omedvetet konstnärligt sätt i folkfantasin. Det gäller inte vilken mytologi som helst, dvs. inte vilken omedveten konstnärlig bearbetning av naturen som helst (här inbegripet allt objektivt, alltså även samhället). Egyptisk mytologi kunde aldrig vara grunden eller modersskötet för den grekiska konsten. Men i varje fall en mytologi. Alltså ingalunda en samhällsutveckling som utesluter varje mytologiskt förhållande till naturen, varje mytologiserande förhållande till den; som alltså av konstnären kräver en av mytologin oavhängig fantasi.
Å andra sidan: är Akilles möjlig med krut och kulor? Eller överhuvud Iliaden med tryckpressen och t.o.m. tryckerimaskinen? Upphör inte sångerna och sagorna och muserna med nödvändighet med tidningsmurveln - försvinner alltså inte betingelserna för den episka poesin?
Men svårigheten ligger inte i att förstå att grekisk konst och epik är knuten till vissa samhälleliga utvecklingsformer. Svårigheten ligger däri, att vi ännu uppskattar dem och att de i viss mening fortfarande gäller som rättesnöre och ouppnåeligt mönster för oss.
En man kan inte bli barn igen, eller också blir han barnslig. Men gläder honom inte barnets naivitet, och måste han inte själv sträva efter att återskapa barnets sanning på en högre
nivå? Upplever inte varje epok i barnanaturen sin egen karaktär i natursanning? Varför skulle inte mänsklighetens barndom, som skönast utvecklades i Grekland, utöva en ständig lockelse' som ett aldrig återkommande stadium? Det finns ouppfostrade' barn och lillgamla barn. Många av antikens folk hör till dessa! kategorier. Grekerna var normala barn. Att deras konst fängslar oss står inte i motsägelse till att den uppstod på ett outvecklat samhällsstadium. Det är tvärtom ett resultat därav och hänger oskiljaktigt samman med att de omogna samhällsbetingelser, under vilka denna konst uppstod och som var den enda möjligheten för att den skulle kunna uppstå, aldrig kan återvända.”
(Karl Marx Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin. Tema teori 5 Rabén & Sjögren 1971. sid. 40 – 42)
I båda dessa stycken finns det tydligt en gemensam utgångspunkt, att för att förstå en specifik konstnärlig form, måste den sättas i sitt generella historiska sammanhang, alltså i sammanhanget av utvecklingens av mänsklighetens produktivkrafter. Det är detta som gör det möjligt för oss att förstå de djupa förändringar som konsten har gått igenom under olika historiska epoker. Men som också Trotskij förstår så kommer den tragiska dimensionen aldrig att vara helt frånvarande från konsten, eftersom den aldrig kommer att helt frånvarande från mänsklighetens villkor, Marx ser att den verkliga teoretiska utmaningen ligger inte så mycket i att se att vissa konstnärliga former är kopplade till en viss social utveckling, utan i förståelsen varför vissa kreativa verk från mänsklighetens ”barndom” fortfarande talar till dagens och framtidens människor. Med andra ord utan att återgå till Feuerbach ”dumma” geni eller den idealiserade bilden av människan hos borgerliga moralister, förstå hur studier av konsten kan hjälpa oss att upptäcka de verkliga fundamentala grunddragen hos den mänskliga aktiviteten, därmed hos människan som sådan.
Trotskij vänder sig nu mot det konkreta förhållandet mellan konsten, industrin och byggandet. Han koncentrerar sig framförallt på frågan om arkitekturen, som punkten där byggande och konstnärligt skapande möts. Naturligtvis vid denna tidpunkt i det fattiga Ryssland var det framförallt begränsat till att reparera förstörda byggnader och gator. Trots sina väldigt begränsade resurser försökte det revolutionära Ryssland att utveckla en ny syntes mellan konstnärligt skapande och byggande. Detta var framförallt fallet med den konstruktivistiska rörelsen runt Tatlin, som framförallt kanske koms ihåg för monumentet till tredje internationalen. Men Trotskij var missnöjd med dessa experiment, och betonade att ingen verklig återuppbyggnad kunde ske innan de grundläggande ekonomiska problemen lösts (vilket naturligtvis inte kunde ske i Ryssland enbart). Han verkar ha inriktat sig på att undersöka sammansmältningen av konsten och byggandet i ett framtida kommunistiskt samhälle, efter det att revolutionens grundläggande ekonomiska och militära problem var lösta. För Trotskij var detta ett projekt som inte bara skulle involvera en minoritet, utan vara en kollektiv sak:
” Det är utan tvivel så att i framtiden - och framför allt i en avlägsen framtid - kommer sådana monumentala uppgifter som planeringen av stadsträdgårdar, modellhus, järnvägar och hamnar att vara vitala intressen inte bara för arkitekturingenjörer, som deltar i tävlingar, utan också för de stora massorna av folket. Det omärkliga, myrlika staplandet av kvarter och gator på varandra, sten på sten, generation efter generation, kommer att ersättas av titaniska konstruktioner av städer-byar, efter karta och kompass. Runt omkring denna kompass kommer sanna folkpartier att bildas, framtidens partier för teknologi och konstruktion, som kommer att diskutera lidelsefullt, hålla möten och rösta. I denna kamp kommer arkitekturen åter att fyllas av andan i massornas känslor och stämningar, bara på ett mycket högre plan, och mänskligheten kommer att uppfostra sig själv plastiskt, den kommer att vänja sig vid att betrakta världen som formbar lera för att skulptera fram livets mest fulländade former. Muren mellan konst och industri försvinner. Framtidens storslagna stil kommer att vara plastisk och inte utsmyckande. I detta har futuristerna rätt. Men det skulle vara felaktigt att se detta som en likvidering av konsten, som en frivillig kapitulation för tekniken.
(..)
Betyder detta att industrin kommer att suga upp konsten i sig, eller att konsten kommer att lyfta upp industrin till sin Olymp? Denna fråga kan besvaras på två sätt, beroende på om man närmar sig problemet från industrins eller konstens håll. Men det finns ingen skillnad i svaren när det gäller själva det framställda objektet. Båda svaren innebär en jättelik utvidgning av fältet och höjning av industrins konstnärliga kvalitet, och vi menar här med industrin hela det oinskränkta området för människans industriella aktivitet; mekaniserat och elektrifierat jordbruk kommer också att bli en del av industrin.”
(Litteratur och revolution sid. 170-171)
Här utvecklar Trotskij en konkretisering av Marx ursprungliga vision i de ”Ekonomiska och filosofiska manuskripten” människan befriad från det alienerade arbetet kommer att bygga en värld ”i överensstämmelse med skönhetens lagar” (3)
Trotskij rör sig nu mot hjärtat av sin vision och tillåter sig en väldigt målande beskrivning av framtidens städer och landskap:
” Inte bara muren mellan konsten och industrin kommer att rasa, utan på samma gång den mellan konsten och naturen. Detta innebär inte som hos Jean Jacques Rousseau att konsten kommer närmare ett naturtillstånd, utan att naturen blir mer 'artificiell'. Den nuvarande fördelningen av berg och floder, av fält, av ängar, av stepper, av skogar och av stränder kan inte anses som slutgiltig. Människan har redan företagit förändringar på naturens karta, som varken är få eller obetydliga. Men de är enbart elevarbeten i jämförelse med vad som komma skall. Tron lovar bara att förflytta berg, men teknologin, som inte 'tror' på någonting, kan verkligen hugga ner berg och förflytta dem. Fram till nu har detta gjorts för industriella syften (gruvor) eller för järnvägen (tunnlar). I framtiden kommer detta att göras i en oändligt mycket större skala, enligt en allmän industriell och konstnärlig plan. Människan kommer att sysselsätta sig med att på nytt inventera berg och floder och kommer på allvar och upprepade gånger att förbättra naturen. Till slut kommer hon att ha gjort om jorden, om inte till sin egen avbild så åtminstone efter sin egen smak. Vi fruktar inte det minsta att denna smak kommer att bli dålig.
Den avundsjuke, bistre Kljujev förkunnar i en polemik med Majakovskij att 'det höves inte en skapare av dikter att sysselsätta sig med lyftkranar', och att det är 'bara i hjärtats ugn och inte i någon annan ugn som livets purpurguld smältes'. Ivanov-Razumnik, en populist som en gång var vänsterradikal socialistrevolutionär - och detta förklarar hela historien - deltog också i detta gräl. Ivanov-Razumnik förklarar att hammarens och maskinens diktning, i vars namn Majakovskij talar, är en övergående episod, men att 'Gud skapade världen' - poesin är 'världens eviga poesi'. Jorden och maskinen ställs här mot varandra som den eviga respektive tillfälliga källan för poesi, och naturligtvis föredrar den eminente idealisten, den smaklöse och försiktige halvmystikern Razumnik det eviga framför det övergående. Men denna dualism mellan jord och maskin är sannerligen falsk; man kan kontrastera en efterbliven åker med en kvarn, antingen på en plantage eller i ett socialistiskt samhälle. Poesin om jorden är inte evig utan föränderlig, och människan började sjunga först efter det att hon hade ställt verktyg och hjälpmedel mellan sig och jorden, och dessa var de första enkla maskinerna. Det skulle inte ha funnits någon Koltsov utan en lie, en plog eller en skära. Betyder det att jorden med en lie har förmånen att vara evig framför jorden med en elektrisk plog? Den nya människan som först nu börjar att planera och förverkliga sig, kommer inte att ställa upp verktyg av ben mot en lyftkran och en ånghammare, som Kljujev gör och efter honom Razumnik. Tack vare maskinen kommer människan i det socialistiska samhället att härska över naturen i dess helhet med både fågel och fisk. Hon kommer att bestämma platser för berg och dalar. Hon kommer att ändra flodernas lopp och hon kommer att reglera oceanerna. De idealistiska dumhuvudena kan säga att detta blir tråkigt, men just därför är de dumhuvuden. Naturligtvis betyder inte detta att hela jordklotet kommer att delas upp i lådor, att skogarna kommer att göras om till parker och trädgårdar. Sannolikt kommer buskar och skogar och fasaner och tigrar att finnas kvar, men bara där människan befaller dem att vara kvar. Och människan kommer att göra detta så bra att tigern aldrig märker maskinen eller förnimmer förändringen, utan lever som han har levt sedan urtiden. Maskinen är den moderna människans hjälpmedel på alla områden. Dagens stad är ett övergående fenomen. Men den kommer inte att baklänges gå upp i den gamla byn.
Tvärtom, byn kommer att i huvudsak höja sig till stadens nivå. Här ligger huvuduppgiften. Staden är något övergående, men den pekar mot framtiden och visar vägen. Den nuvarande byn tillhör helt det förgångna”.
(ibid. sid171–173)
I detta stycke finns det ett stringent tillbakavisande av alla vår tids primitivister som skyller all misär i det sociala livet på den moderna tekniken och drömmer sig tillbaka till ett utopiskt ursamhälle innan den moderna tekniken förstört allt. (Vi har utvecklat mer om denna fråga på annat håll i vår press, se till exempel artikeln om ekologi i International Review nr 64) Denna vision innebär i praktiken en tillbakagång till förhistoriskt förflutet och alltså en eliminering av mänskligheten.
Trotskij tvekar inte på att staden pekar framåt mot framtiden. Men inte i sin nuvarande form, eftersom han inser att den nuvarande staden är ett övergångsfenomen och vi kan vara helt säkra på att detta är helt i linje med Marx och Engels uppfattning om syntesen mellan stad och land. Denna uppfattning har ingenting gemensamt med den förödande tillväxt av storstäderna som kapitalismen nu utsätter mänskligheten för. Trotskij tänker sig ett medvetet bevarande av orörd natur som en integrerad del av förvaltandet av planeten. Idag har miljöförstörelsen ännu mer än på Trotskijs tid visat viktigt ett sådant bevarande är.
Idag står vi inför den högst verkliga faran att det inte finns några skogar eller tigrar kvar för mänskligheten att bevara och framtidens proletära makt kommer att tvingas att ta till snabba och drastiska åtgärder för att stoppa denna ekologiska massförstörelse. Men det är fortfarande ingen tvekan att det kommunistiska återskapandet av naturen kommer ske att på basis av alla de viktigaste och mest hållbara framstegen inom vetenskap och teknik.
Trotskij vänder sig nu mot organiseringen av vardagslivet under kommunismen:
” Några entusiasters privata drömmar i dag om att göra livet mer dramatiskt och, för att fostra människan själv, mer rytmiskt, finner en bra och verklig plats i detta perspektiv. Efter att människan har rationaliserat sitt ekonomiska system, dvs. gjort det medvetet och planerat, kommer hon inte att lämna ett spår av det nuvarande stelnade och maskätna hemlivet. Bekymret om mat och utbildning som ligger som en kvarnsten över familjen av i dag, kommer att undanröjas, och kommer att bli föremål för samhällsinitiativ. Kvinnan kommer äntligen att befria sig från sina halvservila villkor. Sida vid sida med tekniken kommer utbildningen, i den vida meningen av den psykofysiska utformningen av nya generationer, att inta sin ställning som kronan på det sociala tänkandet. Starka 'partier' kommer att bildas kring pedagogiska system. Experiment i social utbildning och tävlingar mellan olika metoder kommer att äga rum i en utsträckning som man aldrig drömt om tidigare. Det kommunistiska livet kommer inte att formas blint, som korallöar, utan kommer att byggas upp medvetet, kommer att prövas av tanken, kommer att styras och korrigeras. Livet kommer att upphöra att vara vegeterande och av denna orsak stagnerande. Människan som kommer att lära sig hur man förflyttar floder och berg, hur man bygger palats åt folket på Mont Blancs toppar och på botten av Atlanten, kommer inte bara att kunna lägga rikedomar, briljans och intensitet till sitt liv utan också en dynamisk kvalitet av högsta halt. Livets skal kommer knappast att hinna bildas innan det brister igen under trycket från nya tekniska och kulturella uppfinningar och resultat. Livet i framtiden kommer inte att bli monotont”
(Ibid. sid. 173-174)
Uppväckandet av det omedvetna
I den avslutande delen av denna bok når Trotskijs vision sin höjdpunkt när han vänder sig från de höga bergstopparna till det mänskliga psykets djup:
”Och mer än så. Människan kommer äntligen att börja bli harmonisk. Hon kommer att göra det till sin uppgift att uppnå skönhet genom att skänka sina egna lemmars rörelser den yttersta precision, avsiktsfullhet och ekonomi i sitt arbete, sin gång och sin lek. Hon kommer att försöka behärska först de halvmedvetna, sedan de undermedvetna processerna i sin egen organism, sådana som andningen, blodcirkulationen, matsmältningen, fortplantningen, och hon kommer att försöka underordna dem viljans och förnuftets kontroll, inom nödvändiga gränser. Även det rent fysiologiska livet kommer att bli föremål för kollektiva experiment. Den mänskliga arten, den nu stelnade homo sapiens kommer ännu en gång att utsättas för radikal omformning och kommer i sina egna händer att bli objekt för de mest komplicerade metoder för konstlat urval och psykofysisk träning. Detta är helt i linje med utvecklingen. Människan drev först ut de mörka elementen ur industri och ideologi, genom att ersätta den barbariska rutinen med vetenskaplig teknik och religionen med vetenskapen. Sedan drev hon ut det omedvetna ur politiken, genom att ersätta monarkin och klassen med demokrati och rationalistisk parlamentarism och därefter med den klara och öppna sovjetdiktaturen. De blinda elementen har rotat sig ordentligt fast i de ekonomiska förhållandena, men människan driver ut dem därifrån också, med hjälp av socialistisk organisation av det ekonomiska livet. Detta gör det möjligt att från grunden bygga upp det traditionella familjelivet igen. Slutligen är människans själva natur gömd i det djupaste och mörkaste hörnet av det omedvetna, av det elementariska, av alven. Är det inte självklart att de största forskningssträvandena och de främsta skapande initiativen kommer att gå i den riktningen? Den mänskliga rasen kommer inte att ha slutat med att krypa på alla fyra inför Gud, kungen och kapitalet för att sedan ödmjukt underkasta sig ärftlighetens mörka lagar och ett blint sexuellt urval! Den emanciperade människan kommer att vilja nå en större jämvikt i sina organs arbete och en mera harmonisk utveckling och användning av sina vävnader för att minska fruktan för döden till en förnuftig reaktion från organismen mot fara. Det är inget tvivel om att människans extrema disproportion i organens och vävnadernas utveckling och förslitning ger livsinstinkten formen av en morbid och hysterisk fruktan för döden, som förmörkar förnuftet och ger näring åt de dumma och förnedrande fantasierna om livet efter döden.
Människan kommer att ha som sitt mål att behärska sina egna känslor och att få upp sina instinkter i höjd med medvetandet, att göra dem genomskinliga, att sträcka sin viljas trådar in i dolda skrymslen och därigenom lyfta sig själv upp till ett nytt plan, att skapa en högre social och biologisk art, eller, om ni vill ursäkta, en övermänniska.
Det är svårt att förutsäga gränserna för det självstyre som framtidens människa kan nå eller de höjder dit hon kan föra sin teknik. Samhällsbyggande och psykofysisk självuppfostran kan bli två aspekter på en och samma process. Alla konstarterna - litteratur, drama, målning, musik och arkitektur kommer att skänka denna process skönhet. Eller riktigare, skalet inom vilket den kommunistiska människans kulturbyggande och självuppfostran kommer att vara inneslutna, kommer att utveckla de livskraftiga delarna av den nutida konsten till de högsta höjder. Människan kommer att bli omätligt starkare, klokare och mer förfinad; hennes kropp kommer att bli mer harmonisk, hennes rörelser mer rytmiska, hennes röst mer musikalisk. Livsformerna kommer att bli mer dynamiskt dramatiska. Den genomsnittliga människotypen kommer att nå Aristoteles', Goethes och Marx' höjder. Och över denna kam kommer nya toppar att resa sig.”
(Ibid. sid. 174-75)
Enligt vår uppfattning,, skulle det krävas minst en egen artikel att studera konsekvenserna av detta avslutande stycke. Men för att avsluta denna artikel måste vi gå tillbaka till den fråga som vi ställde i början på artikeln: kan Trotskijs framställning av livet i en kommunistisk framtid definieras som en form av utopism och därigenom utanför ramen för en verklig materiel möjlighet?
Här kan vi bara hänvisa till Bordigas kommentar att vad som skiljer marxismen från utopismen är inte det faktum att de senare älskar att måla upp framtidens samhälle, samtidigt som marxismen inte gör det, utan det faktum att till skillnad från utopisterna så har marxismen genom att identifiera sig med proletariatet, den implicit kommunistiska klassen, uppenbarat den verkliga rörelse som kan leda till kapitalismens störtande och införandet av kommunismen. Genom att ha överkommit alla abstrakta konstruktioner baserade endast på ideal och önskningar kan marxismen väl hävda sin rätt att studera hela den mänskliga historien för utveckla en förståelse av kapaciteten hos människans som art. När Trotskij talar om att vanliga människor under kommunismen kan nå samma nivå som Aristoteles Goethe eller Marx, är denna bedömning baserad på en förståelse att dessa enastående individer själva var en produkt av de omgivande sociala faktorerna. Detta innebär att de kan användas som riktmärke som visar vägen mot framtiden, en indikation på vad människan skulle kunna vara när de väldiga materiella begränsningarna av klassprivilegier och ekonomisk nöd kastats över ända.
Trotskij skrev Litteratur och revolution 1924 när strypgreppet från den stalinistiska kontrarevolutionen drogs åt alltmer. Hans vision är därför ännu mer rörande som ett uttryck för ett djupt förtroende för arbetarklassens kommunistiska perspektiv. I dessa tider av kapitalistiskt sönderfall när själva tanken om kommunismen förkastas inte bara som en utopi utan även som en farlig illusion, framstår Trotskijs beskrivning av mänsklighetens möjliga framtid som stolt källa till inspiration för en ny generation av revolutionära militanter.
CDW ( Översatt från International Review nr 111)
Fotnoter
1. ”Den proletära revolutionen behöver ingen terror för att uppnå sina mål. Den ser på dödande med förakt och avsky. Den har inget behov av sådana metoder därför att den kamp som den utkämpar är inte mot individer utan mot institutioner ”. Spartacusbunds förkastande av terrorn innebär naturligtvis inte att de var emot revolutionärt klassvåld, vilket inte är samma sak.
2. När han använder termen realism, talade Trotskij om något som gick utöver en speciell konstriktning som hade haft sin storhetstid under 1800 talet. Han menade en
”en realistisk monism, i meningen av en världsåskådning och inte en ’realism’ som i de litterära skolornas traditionella arsenal”
(Litteratur och revolution sid. 161)
Det hade varit intressant att känna till Trotskijs uppfattning under hans konfrontation med den surrealistiska rörelsen, med vilka han var överens på en del viktiga frågor. Inte heller, som vi efterhand kan lägga till, har Trotskijs definition någonting gemensamt med den endimensionella banaliteten ”socialrealismen” som den utvecklades av den stalinistiska byråkratin. I motsättning till alla de bästa traditionerna inom bolsjevismen som hade styrt över en betydande utveckling av konstnärlig djärvhet under revolutionens tidiga år, krävd socialrealismen e att konsten inte skulle vara något annat än ett verktyg för politisk propaganda, och till råga på det en reaktionär propaganda, eftersom den användes för att glorifiera den stalinistiska terrorn och byggandet av den statskapitaliska lägerregimen. Det är förvisso ingen tillfällighet att socialrealismen till form och innehåll är omöjlig att skilja från den nazistiska Blut und boden kitschen. Som Trotskij och Breton uttryckte saken i manifestet till internationella federationen:
”Stilen hos det officiella Sovjetmåleriet beskrivs som ’socialrealism’ – en etikett som endast kunde ha uppfunnits av en byråkrat i ledningen för ett konstdepartement. Man kan inte utan avsmak och skräck läsa de dikter och noveller eller se de tavlor och skulpturer, i vilka statsfunktionärer beväpnade med penna, pensel och huggmejsel, övervakade av statsfunktionärer beväpnade med revolvrar, glorifierar de ’geniala stora ledarna’ hos vilka det inte finns en gnutta av genialitet eller storhet. Stalinepoken kommer att fortsätta att vara det mest slående uttrycket för den proletära revolutionen djupa förfall.”
3. Se artiklarna i kommunism serien i International Review nr 70-71 som tar upp manuskripten från 1844 och den vision av kommunismen som de innehåller
Länkar
[1] https://sv.internationalism.org/tag/12/269/mellanoestern
[2] https://sv.internationalism.org/tag/5/162/irak
[3] https://sv.internationalism.org/tag/7/195/krig-i-iraq
[4] https://sv.internationalism.org/tag/4/118/imperialism
[5] https://sv.internationalism.org/tag/12/265/europa
[6] https://sv.internationalism.org/tag/5/141/europa
[7] https://sv.internationalism.org/tag/4/122/religion
[8] https://sv.internationalism.org/tag/5/172/argentina
[9] https://sv.internationalism.org/tag/7/188/klasskamp
[10] http://www.internationalism.org/texts/prol_tribune.htm
[11] http://www.internationalism.org/swedish
[12] https://sv.internationalism.org/tag/8/196/kommunistiska-vaenstern
[13] https://sv.internationalism.org/tag/9/233/italienska-vaenstern
[14] https://sv.internationalism.org/tag/4/120/parti-och-fraktion
[15] https://sv.internationalism.org/tag/3/94/marxismen-teorin-om-revolutionen
[16] https://sv.internationalism.org/tag/10/244/1917-%E2%80%93-ryska-revolutionen
[17] https://sv.internationalism.org/tag/4/113/kultur