Över hela världen är arbetarklassens levnadsstandard under attack. Detta uttrycker sig genom avskedanden, en skärpning av arbetstakten, ökad flexibilisering eller alltmer osäkra anställningsförhållanden. Det sker även genom en försämring av pensionerna som tvingar arbetare att arbeta längre, försämrade sjukvillkor och nedskärningar i skolan. Detta gör att ingen del av arbetarklassens skonas från attackerna vare sig man jobbar i privat eller offentlig sektor eller är arbetslös.
Det gör heller någon större skillnad om man lever i ett land som öppet medger ekonomiska svårigheter som i stora delar av Västeuropa, eller om man lever i ett land där de hävdar att ekonomin går bra som Sverige eller Storbritannien, eller blomstrar som de säger om Kina eller Indien. Vad än massmedia och politikerna säger är dessa attacker det oundvikliga svaret från den härskande klassen på krisen hos dess eget system. De är ett bevis på bankrutten hos den kapitalistiska sociala ordningen, dess växande oförmåga att förse sina slavar med ens de mest basala förnödenheter.
Denna återvändsgränd som det nuvarande ekonomiska systemet hamnat i, är huvudorsaken till all den misär som plågar mänskligheten idag. Nödvändigheten att konkurrera på en övermättad världsmarknad, tvingar borgarklassen att skära ned på säkerhetskraven, vilket har lett att olyckorna ökar på vägarna, i luften, inom sjöfarten och järnvägarna. Denna hänsynslösa jakt på profiter ökar miljöförstöringen. Det tydligaste exemplet på detta är ”växthus effekten” som hotar att rubba klimatet på jorden, vilket redan lett till flera naturkatastrofer. Samtidigt som kapitalismen alltmer förvandlar jorden till ett militärt slagfält. Militarisering har blivit kapitalismens svar på de ökande motsättningarna hos dess eget ekonomiska system.
Men de hela tiden ökande ekonomiska attackerna kan också ha en annan effekt. De kan även leda till att avslöja de lögner som vi hela tiden serveras om kapitalismens lysande framtid, bara den blir mer rationell, demokratisk och miljömedveten. De kan även göra att arbetarklassen svarar på dessa attacker med en klasskamp som är lika massiv som attackerna. Förvisso, efter att vi under flera år fått höra att klasskampen är överspelad och att arbetarklassen inte längre existerar, ser vi nu flera tecken på att klasskampen håller på att utvecklas. Förra sommaren såg vi en enorm strejkvåg i Argentina, strax före jul var det en stor strejk på tunnelbanan i New York och en spontan strejk på Seatfabriken i Barcelona (för mer om denna klasskamp se artiklar på annan plats i tidningen).
Samtidigt som vi skriver detta är de stora demonstrationer i Frankrike med närmare en halv miljon studenter mot en lag (CPE) som innebär försämrad anställningstrygghet för unga arbetare. Detta tystades till en början ned av massmedia, när detta inte gick längre så sa man att det bara var ungdomskravaller. Tvärtemot vad massmedia försöker lura i oss så skiljer sig denna rörelse från de upplopp som ägde rum i november 2005 i Frankrike, genom att den tar avstånd från meningslös förstörelse och istället för fram proletära politiska krav.
”Idag kan vi konstatera att denna rörelse av unga studenter inte har något med interklassistisk agitation att göra. Detta är sant även om det vid universiteten finns studenter som kommer från borgerliga familjer som till stora delar är motståndare till strejken och har alla möjliga illusioner om de framtida möjligheter som kapitalismen erbjuder dem. Studenternas kamp mot CPE (Det lagförslag som gör det lättare att avskeda arbetare under 26 år. Övers anm.) är ingen tillfällig aktion eller revolt utan framtid. IKS hälsar denna rörelse som är en integrerad del av arbetarklassens kamp.
Varför
För det första eftersom studenternas revolt är ett berättigat svar på en massiv och frontal attack på hela arbetarklassen. I och med CPE står de unga generationerna inför ännu sämre anställningsförhållanden och fattigdom när de avslutar sina studier.
För det andra eftersom den omedelbart mobiliserades på en proletär terräng som de så skickligt visade med demonstrationen den 7 mars. De har kunnat ställa de krav som bara gäller studenter åt sidan. För att istället föra fram krav som hela arbetarklassen kan ställa sig bakom.
Slutligen för första gången sedan maj 68 har vi sett studenter som för fram paroller som uppmanar till enhet och solidaritet med hela arbetarklassen: ’Arbetare, arbetslösa, gymnasieelever och studenter vid universiteten samma kamp’
Vi har sett dem gå längre än studenterna under maj 68. Till skillnad från 68 generationen som var starkt märkt av en anda av revolt mot den äldre generation, något som då kallades generationsklyftan, har studenterna fört fram behovet av ett förenande av inte bara alla delar av arbetarklassen, utan även mellan generationerna. Mellan de som attackeras genom CPE och pensionärer och framtida pensionärer som är utsatta för attacker på sina pensioner.
Om den nya generationen på vissa sätt är mycket mer mogen än den i slutet på 60 talet, beror detta på att den objektiva situationen är mycket mer mogen, och den ekonomiska krisen fördjupats. Att den idag öppet visar den oundvikliga bankrutten för det kapitalistiska systemet.
Ett mer betydelsefullt utryck för att studenterna idag gått längre än sina föregångare under maj 68 är det sätt som de tagit kampen i sina egna händer. Genom att på ett häpnadsväckande sätt ta till sig arbetarrörelsens kampmetoder och skapa en levande solidaritet i sin kamp.”
(Citerat från presentationen till IKS offentliga möte i Paris den 11 mars. Denna presentation kan läsas i sin helhet på vår website [1])
Vad denna rörelse framförallt har gemensamt med de andra utryck för arbetarklassens kamp som vi sett de senaste åren är just att frågan solidaritet ställs så tydligt. Denna fråga om en solidaritet mellan generationerna var också den centrala frågan vid tunnelbanestrejken i New York i julas, eftersom strejken riktades mot försämringar av de framtida pensionerna för nyanställda. Vid Strejken på Seat och vid en strejk på flygplatsen Heathrow i somras så var det framförallt en fråga om solidaritet med avskedade arbetare. I de flesta av dessa strejker har facket lyckats ta kontroll över situationen genom att radikalisera sitt språkbruk och framställa sig som de verkliga försvararna av arbetarklassens intressen.
De ovannämnda uttrycken för klasskamp tillsammans med den nuvarande rörelsen i Frankrike innehåller trots alla sina begränsningar fröet till arbetarklassens framtida självständiga kamp.
Denna återkomst av klasskampen i flera olika länder visar att arbetarklassen är en internationell klass som överallt står inför samma problem, och överallt har samman intressen att försvara mot den utsugande härskande klassen.
I en värld som alltmer präglas av skärpta imperialistiska konflikter, av allt blodigare nationella och religiösa konflikter, erbjuder utvecklingen av klasskampen ett alternativ, ett förenande av de exploaterade över religions och nationsgränser och perspektivet av annat mänskligare samhälle, det kommunistiska samhället.
Internationell Revolution 25-03-2006
Iran:
I fokus för det imperialistiska spelet
Det fem första veckorna av det nya året innebar en skärpning av konflikterna runt Iran, detta resulterade i att frågan sändes till FN:s säkerhetsråd.
Den 5 januari framförde Teheran planer på att återuppta den forskning om kärnbränsle som legat nere tretio månader. De avbröt fortsatta förhandlingar med de europeiska stormakterna och vägrade att träffa Internationella atomenergikommisionen (IAEA). När hotet om att hänskjuta frågan till FN först gjordes, hotade Iran med att blockera IAEA inspektioner av anläggningarna i Iran. Iran förde även fram möjligheten att begränsa sin oljeproduktion, och svarade sina kritiker med ”Ni behöver oss, mer än vi behöver er” (den iranske presidenten citerad från The Observer 17/1 2006). Detta ledde till spekulationer om att oljepriset skulle kunna stiga till hundra dollar per fat. Samtidigt publicerades en sammanställning av underrättelsematerial, baserade på material från flera underrättelsetjänster i Europa, som bevis på Irans planer att framställa kärnvapen. Under denna period gjorde även den iranske presidenten flera provokativa uttalanden, där han bland annat förnekade förintelsen och sa att den var en myt och föreslog att staten Israel skulle flyttas till Europa eller Kanada..
Detta lede till en storm av kritik runt världen, även från Ryssland och Kina som traditionellt har stött Iran. Slutligen ledde detta till en enighet om att föra upp frågan till FN: säkerhetsråd.. Trots det så den skenbara enigheten mellan stormakterna, är den inte mer substantiell nu än den varit de senaste åren.
Bakom den falska enigheten
Svaret på händelserna i Iran från stormakterna är ett resultat av de ökande imperialistiska spänningarna på en global nivå, snarare än en konsekvens av en moralisk panik. På detta sätt liknar den attityden gentemot Irak före kriget där. Tiden före kriget dominerades situationen av den amerikanska imperialismens offensiv. Idag domineras den av de amerikanska svårigheterna, framförallt i Irak där förlusterna hela tiden ökar, och försöken att iscensätta en demokrati faller sönder så snart de presenteras och livet fortsätter att vara outhärdligt för befolkningen. Det unilaterala attityden från USA som var ett resultat av attacken 9/11 och resulterade i invasionen av Irak står i bjärt kontrast till de nuvarande ansträngningarna att skapa ett multilateralt förhållningssätt till Iran.
Allt detta ger USA:s rivaler, stora som små, en möjlighet. Dess stora rivaler behöver inte göra mycket mer än att se på när USA plågas. Förvisso är det till och med möjligt att gotta sig i ett vagt hycklande stöd för USA.
Detta betyder inte att det finns någon verklig enhet mellan de olika makter som är inblandade. Tvärtom så kämpar alla för att vinna fördelar på de andras bekostnad. På ena sidan står Storbritannien som verkar vara den som mest stödjer USA, som resolut driver sina egna intressen.(1) Även om Storbritannien gått i spetsen för attackerna på Irans kärnvapenaspirationer och varit pådrivande för att ta upp frågan i FN, har de öppet motsatt sig möjligheten av att använda militärt våld och har vid upprepade tillfällen sagt att ett agerande inom FN:s regi inte kan ta sig formen av militära sanktioner.
I den andra ändan befinner sig Ryssland och Kina som varit de som mest öppet stött Iran, och som tills nyligen emotsatte sig att FN blandades in, utan uppmanade till förnyade förhandlingar. Kinas ställningstagande har ansetts vara ett resultat av dess beroende av iransk olja, vilket delvis är sant, men de har också sina egna imperialistiska ambitioner och har utvecklat relationer med stater som Venezuela, Zimbabwe, Sudan likväl som Iran. Alla dessa stater står i konfrontation till USA. Ryssland för sin del föreslår en lösning som innebär att man skulle producera anrikat uran till Iran på rysk mark. Ryssland och Kina mötte Iran den 2 februari för att fortsätta sina ansträngningar att hitta en kompromiss.
Priset för att få ett enigt beslut om att rapportera Iran till FN, var överenskommelsen att detta skulle skjutas upp en månad, och att frågan om Iran skulle rapporteras istället för att hänskjutas till FN, eftersom det sistnämnda innebär att FN faktiskt måste göra något.
Mittemellan står Tyskland och Frankrike, där Frankrike har en betydande handel med Iran Bägge har fördömt Irans agerande och samarbetade med Storbritannien under förhandlingarna i London den 18 januari för att dra upp en resolution till IAEA mötet den 1 februari med en uppmaning att hänskjuta Iran till FN. Det har skapat en plattform för mängder av retorik, den franske utrikesministern sade nyligen:
”Iran har utmanat hela det internationella samfundet. Det internationella samfundet måste svara på dessa utmaningar med fasthet och effektivitet”
(Guardian 31/1 2006)
I praktiken innebär det att frågan hamnat i den diplomatiska labyrinten.
Inget av detta innebär att USA bara kommer att stå vid sidan och titta på. Allt det som hänt sedan slutet på det kalla kriget och efter attacken på World trade center i New York, visar i synnerhet att USA både är bestämt och kapabelt att svara på den förändrade situationen och att det är likgiltigt inför den blodspillan och det lidande som detta för med sig. Alltså är hotet om ett militärt ingripande mot Iran verkligt, även om det för tillfället uttrycks endast av enstaka kongressledamöter. Det faktum att USA verkade vänta på ett beslut från de tre EU länderna skall inte tolkas alltför bokstavligt. De har tidigare uppmanat till ett beslut att hänskjuta frågan om Iran till FN och har gått vidare med detta genom att dra upp riktlinjer för de politiska konsekvenserna av ett sådant beslut. Den 7 januari, två dagar efter Irans deklaration att de skulle återuppta forskningen om kärnbränsle, deklarerade den amerikanske utrikesministern Condolezza Rice att:
”När det står klart att förhandlingarna inte kommer längre, har vi en omröstning. Det finns en resolution om att hänskjuta fallet. Vi kommer att rösta om det. Det är inte vapenskrammel, det är diplomati.. och diplomati innefattar vad du gör i Säkerhetsrådet”
(Guardian 8/1 2006)
Två veckor senare återupprepade den amerikanske presidenten George Bush det amerikanska åtagandet att försvara Israel. Samtidigt som Israel i sin tur framförde möjligheten att attackera de iranska kärnanläggningarna utan att detta mötte några invändningar från USA. I ett tal till nationen nyligen så deklarerade Bush att:
”världen inte kan tillåta att regimen i Iran får tillgång till kärnvapen”
Irans ambitioner
I den tidigare artikeln (I World Revolution nr 289) noterade vi att:
”detta kaos (i situationen i Irak)… uppmuntrar inte bara Iran att vara mer hårdföra; den kräver det av dem för att de skall ha någon chans att kunna försvara sina intressen… Mahmoud Ahmadinejads seger är ett symptom och inte en orsak till den nuvarande situationen i regionen”
Denna strategi har följts upp och har med de senaste hoten mot oljepriset blivit djärvare. Det finns en logik bakom alla dessa händelser; attacken på Israel och judarna, deklarationen om att förintelsen var en myt, eftersom detta gör det möjligt för Iran att placera sig i den radikala spjutspetsen av islam och presentera sig som den står för de orättvist behandlade shiamuslimerna i Irak och förtryckta shiamuslimska minoriteter i andra delar av Mellanöstern. Även om den tendens mot irrationalitet som uppstod med ”revolutionen” 1979 fortsätter, och uttrycker tyngden hos det sociala sönderfallet, är även Irans strategi helt inom ramen för den imperialistiska logiken hos den förfallande kapitalismen. Det radikala språk som de använder gentemot massorna inom ramen för islam, drivs på av samma typ av kaos som tvingar Iran att bli allt radikalare och djärvare när det gäller dess imperialistiska strategi. Återvändandet till det ”radikala” språket från revolutionen 1979 i Iran uttrycker detta på samma sätt som den senaste valsegern för Hamas i den palestinska mini staten. Det finns i allt detta en förening av de faktorer som har sin gemensamma rot i det generaliserade kaos som kapitalismen idag befinner sig i, inte minst i Mellanöstern.
Hursomhelst, att Irans agerande inte är ett utbrott av en irrationell ilska, kan iakttas i den kontroll form som den iranska staten utövar över radikalismen, exemplifierat av de förslag till förhandlingar som kom efter att Västvärlden fördömt Iran som ett land som fortfarande befinner sig i medeltiden, eller i deklarationen att en kompromiss kan nås efter de iranska hoten om att dess fiender skall förintas. Detta är också uppenbart när det gäller att upprätthålla diplomatiska relationer med de arabiska grannländerna, likväl som det påstått kommunistiska Kina eller det korrupta maffiastyrda Ryssland. Detta illustreras även av den stora enigheten inom den iranska härskande klassen angående kärnenergi frågan, när även moderata krafter som den förre presidenten ger sitt stöd till regeringens strategi.
Naturligtvis är det så att Iran strävar efter att utveckla kärnvapen, att de köpt material och ritningar på den svarta marknaden, och att de använder kärnenergin som en täckmantel för sina verkliga syften. Detta är målet för alla makter som strävar efter ett internationellt inflytande.
Storbritanniens position
I den förra artikeln (se World Revolution nr 290) upprepade vi ståndpunkten att Storbritannien följer sin egen imperialistiska strategi så att:
”även om den stundtals kan gå i samma riktning som den amerikanska, har den aldrig haft samma mål”
Detta är fortfarande fallet. Storbritannien har gått i spetsen för att fördöma Iran och när Blair stödde att frågan överlämnades till FN:s säkerhetsråd förde han fram möjligheten av åtgärder som inte närmare preciserades;
”Det är uppenbart att vi är öppna för olika slags åtgärder. Det är viktigt att Iran inser hur alvarligt det internationella samfundet ser på denna fråga”
(Guardian unlimited 13/1 2006)
En dag senare uttryckte sig hursomhelst utrikesministern Jack Straw mer försiktigt:
”Det är många frågor som kommer upp på säkerhetsrådet dagordning och som aktivt diskuteras och där vi sedan agerar utan sanktioner. Alla vet omfattningen på de olika åtgärder som finns tillgängliga för säkerhetsrådet. Det första beslutet som vi måste fatta är om detta skall upp på dagordningen eller inte.”
(Guardian unlimited 14/1 2006)
Några dagar senare såg vi hur Storbritannien anslöt sig till Tyskland och Frankrike för att ta fram en resolution till IAEA och det rapporterades sedan i media att de engagerade sig tillsammans med Tyskland och Frankrike i:
”en intensiv lobbykampanj runt världen.. för att åstadkomma en så omfattande omröstning om Iran som möjligt.”
(Guardian 20/1)
Mer nyligen som svar på den amerikanska uppfattningen om att hålla den militära möjligheten öppen för att skapa ett manöverutrymme, deklarerade utrikesminister Straw frankt att:
”Jag förstår den amerikanska ståndpunkten. Vår ståndpunkt är en annan… Det finns ingen militär lösning och det är ingen som talar om en sådan.”
Mot mer död och förstörelse
Den utdragna krisen angående Iran är i kontinuitet med den amerikanska strategin sedan 9/11-2001, men den visar också i vilken utsträckning denna amerikanska offensiv bromsats upp av olika händelser och hur den försvårats och försenats genom oppositionen från dess rivaler.
Ser vi en upplösning av den amerikanska strategin? Svaret verkar vara nej. USA har fortfarande stora outnyttjade resurser till sitt förfogande. Samtidigt som det inte har något alternativ till att fortsätta offensiven. Detta innebär inte att det inte kan bli förändringar av taktiken eller uppstå spänningar inom den amerikanska härskande klassen runt detta. Inte heller ser vi någon direkt utmaning av amerikanska överhögheten. Alla dess rivaler tvingas att tala deras språk när det gäller ”the war on terror”, trots det faktum att dessa hela tiden försöker utnyttja USA:s uttalanden mot detta. Alla vet att de inte har tillräcklig militär styrka att direkt sätta sig upp mot USA. Detta trots allt tal om Kina som en växande stormakt och om att dess militära satsningar kommer att överträffa de amerikanska under det kommande decenniet. Icke desto mindre existerar den rationella avvägningen mellan intressen och resurser jämsides med mer irrationella krafter som är ett resultat av kapitalismens sönderfall.
Kommer det att bli ett militärt angrepp på Iran? Denna fråga kan inte besvaras vid denna tidpunkt. Det skulle i och för sig stämma in i mönstret på den nuvarande utvecklingen, men ett militärt angrepp på Iran skulle leda en dramatisk upptrappning av situationen med omfattande konsekvenser, inte bara i Mellanöstern. Iran är inte Irak. Dess krigsmakt är större och bättre beväpnad och har en starkare regional förankring. Det är en av de faktorer som gör att Iran kan agera som det gör.
Vad vi kan konstatera är att, vare sig det blir krig i Iran nu eller inte, är att tendensen mot krig och ett enormt lidande för människorna i regionen förstärks.
North 4 –02- 2006
Not
Se World Revolution nr 289 för mer om Storbritanniens imperialistiska politik.
Den 23 december, på SEAT:s bilfabrik i Barcelona, gick arbetarna på morgon- och eftermiddagsskiften spontant ut i strejk, i solidaritet med 660 arbetskamrater som dagen innan hade fått brev om uppsägning från ledningen.
Detta var början på ett svar på en alvarlig attack på deras levnadsvillkor. En attack som var väl planerad i förväg och som svekfullt utfördes av ett triumvirat som bestod av företagsledningen, ”Generalidad” (den katalanska regeringen) och facket. En attack som omfattade mer än de 660 avskedandena, eftersom man också, som straff, avskedade de som hade deltagit i aktionerna i början av december. 296 ”frivilliga” avskedanden, och planer på att intensifiera utsugningen utan några löneökningar… Detta var en brutal attack som kommer att öppna dörren för vidare attacker. Det var inte en tillfällighet att företagets president provokativt tillkännagav att ”de åtgärder som avtalet innehåller kommer inte att suga upp överskottet i arbetsstyrkan”.
Liksom kamraterna vid SEAT, och alla andra arbetare, så måste vi slå tillbaka. Men för att slå tillbaka med kraft, så måste vi snabbt dra lärdomar av den strategi av manipulationer och demobilisering som genomförs av arbetsgivare, regering och fackföreningar.
Från det ögonblick i mitten av augusti, när företaget tillkännagav de ”nödvändiga” åtgärderna för att reducera personalen, liksom en 10%-ig lönesänkning, så har företagets representanter, liksom de som påstås representera arbetarna, d v s fackföreningarna och den ”vänsterstyrda” regionala regeringen, delat upp sina roller för att hindra att en verklig arbetarkamp skulle hindra deras planer.
Under mer än två månader, från augusti till början av december, ägnade sig fackföreningsrepresentanterna åt att försöka dämpa arbetarnas oro om nedläggningarna, och sade att de inte var troliga eftersom företaget gjorde stora profiter: att krisen på SEAT bara var tillfällig eller orsakades av dåliga försäljningsstrategier.. Med sådana lögner – som vi kritiserade i vårt flygblad ”SEAT: att rädda företaget innebär nedläggningar ock försämrade kontrakt; det enda svaret är klasskampen” – fick man arbetarna att sänka garden, och fick dem att tro att detta var uppvisningar av de giriga cheferna, som snart skulle ersättas av de ekonomiska beräkningar som fackföreningarna hade gjort, eller genom påtryckningar från den ”progressiva” regionala regeringen. Företagsledningen spelade också med i denna illusion, och lekte kurragömma fram till den 7 november när man tillkännagav sin nedskärningsplan, ERE, för 1346 anställda arbetare.
Facket hade föreslagit en begränsad strejk denna dag, men arbetarnas demonstrationer gick utöver detta: i två industriområden i Barcelonas förorter, reste man vägspärrar. Ställda inför denna situation så kom den Förenade Plattformen (där de stora fackföreningarna UGT, CCOO och CGT deltog (1)) att utlysa en endagsstrejk den 10 november, och en demonstration där man ”krävde” att den regionala regeringen ”griper in i konflikten på arbetarnas sida”(!) Med denna aktion så försökte de tre fackföreningarna, som vi sade, att ”lämna vårt öde i händerna på våra avrättare, till de fina ordens mästare, som sätter kniven i ryggen på oss. Staten är inte folkets representant utan den förutsättningslösa försvararen av det nationella kapitalet.. Alla auktoriteter – från presidenten till minsta borgmästare – finns till för att försvara dessa intressen”.
Efter denna maskerad, tvådde de tre fackföreningarna sina händer från problemet och uppmanade inte längre till minsta aktion förrän den 1 december. Under tre veckor hölls arbetarna passiva och väntande, medan fackföreningarna höll på med ändlösa ”förhandlingar”, som följdes av ”medling” av den regionale arbetsmarknadsministern, senor Rane. Som vi sade i flygbladet, så var denna ”taktik av ’påtryckningar’ och ’petitioner’ ägnad att dupera arbetarna och göra dem passiva”.
Den Förenade Plattformen försökte åter ta initiativet efter semesterveckan den 5-10 december. Men detta var åter igen en lögn! Genom att använda de arbetsrättsliga lagarna, och påtryckningarna från den regionala regeringen, som hotade med tvångsåtgärder, lyckades man ”glömma bort” mobiliseringen, och den 15 december, hade CCOO och UGT (CGT hade dragit sig ur den 13 december) skrivit på avtalet som innebar avskedande av 660 arbetare.
Men det värsta skulle komma senare: man höll tyst under en hel vecka om vilka som skulle offras. Det var inte förrän dagen före julledigheten som man avslöjade huvuddelen av avskedandena; man nådde nya höjder i cynism och förnedring när man behandlade de arbetare det gällde som kriminella. Denna manöver avslöjade dem (hade man inte sagt att man skrivit på ”bästa möjliga avtal”?) och visade att man var rädda för arbetarna, eftersom man, om man känt sig säkra på sin sak, hade tillkännagett avskedandena på en gång, och hade inte skaffat fram säkerhetsvakter för att skydda kontoren för UGT och CCOO.
CGT spelade rollen av den ”goda fackföreningen”, som stod på arbetarnas sida. Det är sant, att 145 av dess medlemmar stod på listan av avskedade. Men dessa kamraters lidande och behovet av solidaritet med dem kan inte dölja det faktum att CGT inte är något alternativ till UGT-CCOO utan är deras jämlike på alla sätt. Varför deltog man i den fars som kallades förhandlingar eller i den Förenade Plattformens ”kamp”, som man lämnade väldigt sent, den 13 december? Varför kallade man, när UGT och CCOO hade skrivit på avtalet, till ”mobilisering” genom ett litet möte utanför fabriken, som mycket få arbetare blev informerade om, och som bara samlade omkring 200 arbetare? Varför valde man, på morgonen den 23 december, innan den spontana strejken, att gå ut med att ”CGT beslutar att begränsa protesten till några timmar enbart” (jmf Internetsidan Kaosenlared den 24 december) vid en tidpunkt när det fanns en verklig kraft bakom arbetarnas krav, vilket visade sig när kvällsskiftet höll ett stormöte och beslutade sig för att gå ut i strejk hela dagen. Varför var det enda alternativ som CGT förde fram att ”se på varje avskedande i varje enskilt fall, och om nödvändigt ta upp fallen i domstol”?
Fram till den 23, så var arbetarna offer för en demobilisering, en strategi för att förhindra varje svar. Fackföreningarna lurar oss inte bara när de skriver på nedläggningsplanerna, man lurar oss också när man organiserar sina ”stridsåtgärder”. Deras aktioner mot arbetarna har tre aspekter, som alla hänger ihop:
- deras pakter och överenskommelser med företagsledning och regering;
- deras planer för ”stridsåtgärder” som i själva verket är strategier mot kampen;
- deras förutsättningslösa försvar för företagets och det nationella kapitalets intressen, vilka de påstår vara detsamma som arbetarnas intressen, när de i själva verket är diametralt motsatta.
Det är därför som den viktiga lärdomen av kampen på SEAT, något som arbetarna själva börjar förstå i praktiken genom den spontana strejken och stormötena den 23, är att vi inte kan lämna kampen i händerna på fackföreningarna.
Den 23 vände sig de arbetare som drabbades av avsked till sina kamrater, istället för att gå hem och sitta i sin ensamhet och oroas över arbetslösheten; de senare vägrade lugna sig med tankar om att ”detta händer inte mig” eller den individualistiska reflexen ”var och en får göra vad den kan”, utan visade sin solidaritet genom kampen. Denna slags solidaritet, ett gemensamt svar från både de som blivit avskedade och de som fortfarande har arbete, mellan anställda och arbetslösa, mellan de som har korttidsvikariat och de som har fast anställning, utgör grunden för ett effektivt svar på kapitalisternas omänskliga planer.
År 2006 har börjat med dramatiska avskedanden av 660 billarbetare på SEAT, men vem tror att detta kommer att vara de sista? Vi vet att så är inte fallet. Vi vet, att nya avskedanden, nya kriminella arbetsplatsolyckor, ständig oro över ökade bostadskostnader, hot om försämrade pensioner, ändlösa ”reformer” som drivs igenom av den heliga allians av regering, företagsledning och fackföreningar, kommer att medföra ytterligare lidande. Vi vet att inom bilindustrin, liksom i alla andra sektorer, i alla länder, så kommer attackerna på levnadsstandarden för alla arbetare att fortsätta, liksom att krigen, fattigdomen och svälten, som följer med kapitalismen, kommer att fortsätta.
Det är därför som vi måste kämpa. Men för att kampen ska bli effektiv och kraftfull, så är utvecklingen av en klassolidaritet nödvändig, och denna måste organiseras och kontrolleras av arbetarna själva.
Problemet på SEAT kan inte reduceras till de 660 avskedade, problemet berör hela arbetsstyrkan. Det är inte bara ett problem för SEAT-arbetarna utan för alla arbetare, både statsanställda som har ett ”garanterat arbete” (hur länge till?) och arbetare i privata företag, arbetare med eller utan uppehållstillstånd i landet. Vi befinner oss alla i samma situation som arbetarna vid SEAT!
Vår styrka är klassolidariteten och enheten i kampen. En kamp begränsad till SEAT, som stängs in på SEAT, kommer att vara en förlorad kamp.
Men vad menar vi med solidaritet? Innebär det att bojkotta det ena eller andra varumärket? Betyder det ”stöduttalanden” från den ”kritiska delen” av CCOO eller EUA(2)? Betyder det ”medborgaraktioner” i bostadsområdena?
Denna slags solidaritet klingar lika falskt som ”stridsåtgärderna” från den Förenade Plattformen. Den enda verkliga solidariteten är att förena sig i kampen. Detta innebär att arbetare i olika sektorer, i olika områden går samma i en gemensam kamp, och bryter upp de hinder som försvagar oss: företag, sektor, nationalitet eller ras, och sammanstrålar i stormöten, delegationer och demonstrationer.
Erfarenheten från SEAT är tydlig: vi vet redan vad som
händer om vi lämnar vårt öde i händerna på fackföreningarna.
Kampens ledning måste ligga i arbetarnas händer från början
till slut. Det är arbetarna själva som måste bedöma vilka krafter man kan räkna
med, vilka krav man ska lägga fram, vilka möjligheter man har att sprida
kampen. Deras svar kan inte påverkas av företagsledningens provokationer, eller
de ”stridsåtgärder” som medlöparna i facket lägger fram, utan genom ett
kollektivt beslut av arbetare som organiserar sig i stormöten och i valda och
återkallbara strejkkommittéer. Förhandlingar med företagen eller regeringen
måste äga rum med full insyn, liksom man gjorde i Vitoria 1976 eller i Polen
1980. Det var stormöten själva som sökte solidaritet genom att organisera
delegationer och demonstrationer.
Denna tid av resignation, passivitet och desorientering måste få ett slut. Det manöverutrymme som kapitalet har haft under de gångna åren har blivit mindre. Det är dags att slå tillbaka. Arbetarklassens röst måste höras allt högre.
Flygblad distribuerat av Accion Proletaria, IKS sektion i Spanien, december 2005.
Fotnoter
1. UGT: socialistisk fackföreningsfederation: CCOO: ”Arbetarkommissioner” som kontrolleras av kommunistpartiet: CGT: en ”revolutionär syndikalistisk” strömning som uppstod ur en ”moderat” splittring i det anarko-syndikalistiska CNT.
2. EUA: Esquerra Unida i Alternativa – en förklädnad för den spanska kommunistpartiet i Katalonien.
En vanlig taktik i kapitalets slakt av pensioner och sjukförsäkringar är försöken att skapa ”diversifierade” system, där nyanställda får finna sig i lägre bidrag eller pensioner, vare sig detta tar sig formen av ett lägre värde på pensionen för nyanställda eller att man tvingar dem att betala högre premier för sjukförsäkringar och pensionsfonder. Äldre arbetare mutas med löften om att nedskärningarna inte kommer att drabba dem, utan bara de som anställs nu eller i framtiden. Facket hjälper ofta till att för att få igenom dessa avtal, och hyllar sina insatser att rädda pensionerna för de som idag har anställning som ”segrar”. Denna taktik splittrar upp arbetarna och ställer dem mot varandra, och ställer de längre anställda arbetarnas intressen mot de yngres, den äldre generationen mot den yngre – ett recept för en total katastrof för klassenheten, något som hjälper ledningen att söndra och härska.
Det var precis detta försök att splittra arbetarna som ledde till den nyligen aktuella strejken i New Yorks kollektivtrafik. Metropolitan Transit Authority, som kontrolleras av regeringen, och i viss utsträckning av New Yorks borgmästare, försökte höja pensionsåldern för de nyanställda från 55 år till 62 år, och kräva att de nyanställda skulle betala 6% av sin lön till pensionsfonderna. Avgångsåldern vid 55 år (efter 25 års tjänst) har länge varit accepterad utifrån de extremt svåra arbetsförhållandena som tunnelbanearbetarna arbetar under, i de 100-åriga tunnlarna, med dålig luft och rök, råttor i tunnlarna och allmän brist på sanitära utrymmen. Regeringsförslaget skulle inte ha påverkat pensionsåldern för de nu anställda arbetarna.
Men arbetarna i kollektivtrafiken var definitivt inte med på detta söndra och härska-snack. Som företrädare för en klass som har fått stå ut med en fullskalig attack på sina pensioner, så satte bussförare och tunnelbanearbetare ned foten och vägrade accepterna någon som helst förändring i sina pensioner. De strejkade för att skydda ålderspensionen för arbetare som ännu inte var i arbete, de man kallade ”våra ofödda” – deras framtida, okända kolleger. Som sådan, blev denna kamp den tydligaste manifestationen av en rörelse att återta arbetarklassens självkänsla och solidaritet fram tills nu. Den hade inte bara en stor betydelse för de arbetare som deltog i kampen, utan även för arbetare i andra sektorer. Arbetarna i kollektivtrafiken kämpade med en känsla av klassolidaritet med framtida generationer, som ännu inte var anställda. Den vann genklang hos flera arbetare i andra industrier, som kunde se att något till slut stod upp och sade: ”Rör inte våra pensioner!”
Den strejk av 33.700 anställda inom kollektivtrafiken som paralyserade New York under tre dagar veckan före jul var den mest betydelsefulla strejken i USA på 15 år. Den var viktig på grund av flera olika, men samverkande skäl:
1. det internationella sammanhang som den ägde rum i;
2. utvecklingen av klassmedvetandet hos de strejkande själva;
3. strejkens potentiella inflytande på andra arbetare.
Betydelsen av denna strejk kan inte överdrivas; den kan inte jämföras med de strejker under 1980-talet vilka utmanade den kapitalistiska fackföreningsapparatens auktoritet (vilken fungerar genom att kontrollera och avleda kampen) och ställde frågan om en spridning av kampen till andra arbetare. Men om man ser till dagens sammanhang av svårigheter för klasskampen, som arbetarklassen befinner sig i idag, så ser vi att strejken har en klar betydelse.
Även om den tydligt hölls kvar under kontroll av en lokal fackföreningsledning, som dominerades av basfackliga vänstertyper, så speglade kollektivtrafiksstrejken inte bara en ökande kampvilja i arbetarklassen, utan också och än mer viktigt, betydelsefulla steg i utvecklingen av en förnyad känsla av självförtroende och identitet hos arbetarklassen, och en fördjupad förståelse av den klassolidaritet som förenar arbetare över generations- och arbetsplatsgränserna. Arbetarna tog upp sin strejk även fast man visste att man bröt mot staten New Yorks Taylor-lag, som förbjuder strejker i den offentliga sektorn och automatiskt bestraffar arbetarna med två dagars löneavdrag för varje strejkdag, vilket betydde att de skulle förlora tre dagars lön för varje strejkdag (en dagslön för den dag man strejkade och två dagars löneavdrag som straff). Staden försökte även stämma de strejkande till böter på 25 000 dollar för varje strejkande arbetare, och dubblera detta varje dag – 25 000 dag ett, 50 000 dag 2, 100 000 dag 3. Med sådana hårda straffhot från borgarklassens sida, var beslutet inte lätt att ta för arbetarna, utan var ett uttryck för stort mod och militant vilja.
Vad som gör strejken i kollektivtrafiken i New York så betydelsefull i denna process, är inte bara att den är den största, mest inflytelserika strejken i så måtto att den paralyserade den största staden i USA under tre dagar, utan även när det gäller de framsteg i utvecklingen av klassmedvetandet som den uttryckte.
Som vi har nämnt, så var den stora frågan under strejken försvaret av arbetarnas pensioner, vilka befinner sig under hård attack av borgarklassen överallt i världen, men särskilt i USA. Den amerikanska regeringens sjukförsäkring och pensionssystem är minimalt och arbetarna får lita till företagsbundna eller arbetsbundna pensionsfonder för att kunna upprätthålla sin standard efter pensioneringen. Båda dessa slags pensioner är i fara i den nuvarande situationen, de förra genom Bushadministrationens försök att ”reformera” socialförsäkringssystemet, de senare genom olika rena finansiella omstruktureringar och försök att minska pensionsutbetalningarna. Efter Enron-skandalen, där tusentals anställda förlorade sina pensionsbesparingar, så har oräkneliga amerikanska företag dragit tillbaka sina pensionsvillkor, Alldeles nyligen, inför hotet om företagskonkurs, så har de stora flygbolagen gjort om sina pensionsfonder. Det federala regeringsorgan som fick ta på sig ansvaret för dess uteblivna bolagspensioner kan bara garantera arbetarna 50% av vad de normalt skulle ha fått. Så många pensionsfonder har kollapsat, att detta organ räknar med en förlust på 24 miljarder dollar.
Bilindustrin, där konkurser hotar General Motors och Ford, har också satt pensionsfonderna på spel.
Bekräftelsen av arbetarklassens förmåga att se och förstå sig själv som en klass var något man kunde se på många nivåer och under flera manifestationer under kollektivtrafiksstrejken. Det står helt klart att den centrala frågan – att skydda pensionerna för framtida arbetare – bidrog till detta. Detta var inte bara någon abstrakt fråga, utan något som kunde ses och höras på en mycket konkret nivå. Vid en strejkvakt vid en bussdepå i Brooklyn, samlades dussintals arbetare för att diskutera strejken. En arbetare sade att han inte tyckte det var rätt att strejka för pensionerna för framtida arbetare, för folk han inte kände. Hans arbetskamrater kontrade med att de framtida arbetare som hotades av att man accepterade nedskärningarna ”kunde vara våra ungar”. En annan sade att det var viktigt att upprätthålla enigheten mellan olika generationer i arbetsstyrkan. Han pekade på att i framtiden var det troligt att regeringen skulle försöka skära i sjukförsäkringarna eller pensionsutbetalningarna ”när vi går i pension. Och det är viktigt för killarna som jobbar då, att dom kommer ihåg att vi stod upp för dem, så att dom ställer upp för oss och hindrar dom att skära i vår pension.” Liknande diskussioner ägde rum på flera platser, vilket klart och tydligt uttryckte tendensen bland arbetarna att se sig själva som en klass, att se utöver de generationsgränser som kapitalismen försöker använda för att splittra upp mellan dem.
Andra arbetare som körde förbi strejkvakten tutade för att visa sin solidaritet och gav uppmuntrande tillrop. I Brooklyn uttryckte en grupp lärare vid en närbelägen grundskola sin solidaritet genom att diskutera strejken med sina elever och tog med dem, barn mellan 9-12 år, för att besöka strejkvakten. Barnen hade med sig julkort till de strejkande med budskap som ”Vi stöder er. Ni kämpar för respekt”.
Kollektivtrafikstrejken blev en referenspunkt för arbetare i andra industrier. Tillsammans med de uttryck för stöd och solidaritet som nämnts ovan, så fanns det oräkneliga andra exempel. Arbetare som inte arbetade inom kollektivtrafiken välkomnades vid strejkvakterna. Vid ett tillfälle kom en grupp anställda vid New York University att besöka en strejkvakt i Brooklyn, man introducerade sig och diskuterade strejkfrågor och strategier med arbetarna. Vid oräkneliga arbetsplatser runt staden så talade andra arbetare, i andra industrier, om betydelsen av att visa solidaritet, vilket exemplifierades av försvaret av pensionerna.
Sympatin för de strejkande förblev stark trots den öronbedövande kampanj som drogs igång dag två för att demonisera de strejkande. Tabloiderna, som NY Post och Daily News, kallade de strejkande ”råttor” och ”fegisar”. Även den liberala New York Times förkastade strejken som ”oansvarig” och ”illegal”.
Strejkens illegala karaktär drog igång en avsevärd diskussion inom arbetarklassen i hela staden, och i hela landet. Hur kunde det vara olagligt för arbetare att protestera genom att lägga ned arbetet, frågade sig många arbetare. Som en arbetare sade i en diskussion i en skola på Manhattan: ”Det verkar nästan som att den enda gång du är tillåten att strejka,är när den inte har någon effekt”.
Även om den basfackligt ledda Transit Workers Union Local 100 tydligt kontrollerade strejken, och förde fram en militant retorik och anpassade sitt tal om solidaritet för att upprätthålla en fast kontroll av strejken, så var fackets roll att underminera kampen och förminska inflytandet av denna viktiga strejk. Tidigt under strejken övergav facket kravet på 8% årliga löneökningar under 3 år, och fokuserade helt på pensionerna.
Samarbetet mellan facket och ledningen avslöjades i en rapport efter strejken i New York Times. Alla hårda ord mellan facket och ledningen var rena skämtet. Medan borgmästaren och hans guvernör hårdnackat hävdade att en återgång till arbetet var en förutsättning för att man skulle återuppta förhandlingar, så pågick hemliga förhandlingar på Helmsley Hotel, och borgmästaren accepterade i hemlighet ett förslag från fackföreningsbossen Toussaint att ledningen skulle dra tillbaka pensionskraven mot att arbetarna fick högre premier i sin sjukförsökring, för att kompensera regeringen för kostnaden att upprätthålla pensionerna för framtida arbetare.
Det slut på strejken, som orkestrerades av facket och ledningen, är självfallet inte överraskande, utan är bara en bekräftelse på fackföreningsapparatens arbetarfientliga klassnatur. Men detta minskar inte betydelsen av de viktiga steg som togs i utvecklingen av klassmedvetandet. Det påminner oss om de viktiga uppgifter som ligger framför arbetarklassen, för att befria sig från fackets tvångströja och ta kontrollen av kampen i sina egna händer.
Internationalism, december 2005
En utförlig version av denna artikel finns på vår hemsida, www.internationalism.org [5]
Tre år efter den USA ledda invasionen av Irak befinner sig landet i kaos. Efter det att den Gyllene Moskén i Sammara sprängdes, en av de heligaste shiitiska platserna, har vi sett oräkneliga blodiga aktioner i Irak, där tusentals människor har dött. Dessutom ser vi nu i dagarna ytterligare en stor USA ledd militär operation i Sammara området, som säger sig syfta mot sunnitiska terrorister, och där vi för ögonblicket inte har några uppgifter om antalet döda. Mediernas spekulationer om ett ”möjligt” inbördeskrig har det kapitalistiska barbariet redan gjort till en icke nyhet. Inbördeskriget har för länge sedan börjat, vilket gör att upplösningen av den irakiska statsbildningen blir allt mer trolig. Då landet håller på att falla samman, är det allt färre som kan tro på ett upprättande av en stabil regering in Bagdad. Exemplet från Afghanistan är tydligt, regeringens auktoritet sträcker sig inte lång utanför huvudstaden Kabul och NATO trupperna kommer inte att kunna lämna landet på åratal.
Den amerikanska regeringen skyller på utländska terrorister för förvärrandet av situationen i Irak. Varje attack av självmordsbombare fördöms såsom en attack på den spirande demokratin. Men USA ställs mot mycket mer än en handfull terrorister. USA konfronteras med effekterna av en världsomfattande tendens mot militärt kaos som uppstod i och med att de militära blocken (Öst och Västblocken) upplöstes i slutet på 80-talet. I denna nya världsordning, finns det väldigt få anledningar för olika imperialistiska makter, stora eller små, att underordna sig USA:s disciplin. Tvärtom, finns det varje skäl för dem att kämpa för sina egna specifika intressen i det allas krig mot alla som kännetecknar relationerna mellan alla stater under kapitalismens sönderfall.
Den amerikanska imperialismens spektakulära ingripanden allt sedan det första kriget i Persiska viken 1991 har syftat till att återställa USA:s globala auktoritet. Kontrollen över Mellan österns oljetillgångar är en av delarna i denna strategi. Men ett ännu mer fundamentalt syfte är att hindra uppkomsten av nya supermakter som kan utmana USA. Detta mål har återupprepats av Pentagon i dess nyligen publicerade 4 åriga strategiska tidskrift. Denna innehöll inget förvånande men är en påminnelse om USA:s militära kapacitet. Till att börja med är frasen ”krig mot terrorismen” ersatt med termen ”Det Långa Kriget”. Det är på detta sätt som den amerikanska imperialismen ser hur den framtida situationen kommer att utspela sig. USA:s krigs strategi efter 11 september 2001 ”kan mycket väl utkämpas i ett dussintal länder samtidigt och under många kommande år”. De understryker att framtidens militära operationer kommer att gå från storskaliga konventionella till mycket rörliga, snabba operationer.
Men medan rapporten talar om behovet för ”USA att anpassa sig till okonventionella och indirekta tillämpningar”, förblir de övergripande målen detsamma. De vill förhindra uppkomsten av varje form av en seriös utmanare på den imperialistiska scenen,
”Det kommer att försöka avråda varje militär konkurrent från att utveckla en splittrande kapacitet som skulle kunna leda till en regional hegemoni mot USA och vänligt inställda länder till USA… och försäkra sig om att ingen regional makt kan diktera villkoren för den regionala eller globala säkerheten”.
Den nuvarande situationen i Irak visar på hur avlägsen denna målsättning är. Varje gång som USA använder sig av sin enorma militära överlägsenhet för att försöka att tvinga fram sin ”ordning”, ökar våldet, stridigheterna och hatet mot USA. Och detta gäller inte bara terroristiska anhängare till en radikal islam, utan även en ständigt växande lista av imperialistiska makter från Kina och Ryssland till de centrala länderna i Västeuropa.
Denna situation är historisk och det gör ingen skillnad om USA styrs av Bush och hans neo-konservativa stallbröder eller en ”progressiv” demokrat som Clinton eller Kerry. Vi lever i en epok där alla stater är imperialistiska, inte minst länder som Tyskland eller Frankrike vilka var emot den amerikanska invasionen av Irak. Dessa länder framställde sig då som fredsmäklare eftersom detta passade deras smutsiga nationella intressen. Idag skramlar de med vapnen mot Iran på grund av samma intressen.
Det är inte så märkligt att i en nyligen publicerad brittisk undersökning, ansåg bara 1 % av den irakiska befolkningen att den amerikansk ledda invasion hade förbättrat deras situation, medan 82 % av dem var starkt emot närvaron av koalitionstrupperna. Med utvecklingen mot ett regelrätt inbördeskrig, blir löftena från Bush och Blair om att invasionen skulle förvandla Irak till en stabil och välmående demokrati än mer overkliga. Och så länge dödstalen stiger hos invasions trupperna, är det heller ingen överraskning att populariteten för kriget ”hemma” i de länder som invaderar också minskar drastiskt. Det är idag rutinmässigt accepterat att kriget startades på grundval av en stor lögn (Saddams påstådda innehav av massförstörelse vapen) och ett ökande antal soldatfamiljer protesterar mot att deras söner har blivit offrade för detta.
Den 18:e mars hålls en ”internationell protestdag” som är ”mot ockupationen av Irak och nya krig”. Typiska paroller, i Sverige eller länder som deltar militärt, kommer att vara ”Trupperna hem från Irak”, ”Attackera inte Iran” eller ”Nej till islamofobi”. De som demonstrerar kommer uppge en rad olika skäl.
Till att börja med, kommer det att finnas de som är genuint upprörda över det som pågår i Mellan Östern och över perspektivet av nya krig och konflikter. Men frågan är ju om den här typen av demonstrationer verkligen kan utmana den kapitalistiska krigsmaskinen. Faktumet att en rad av protester och demonstrationer i många länder har skett efter invasionerna av Afghanistan och senare Irak, visar att den här sortens parader är en fullständigt accepterad och tillåten del av det kapitalistiska samhället.
Vad det gäller parollen ”Trupperna ut ur Irak”, ställer den inte heller den verkliga frågan. Om trupperna inte är i Irak, Afghanistan eller Iran, då kommer de att befinna sig någon annan stans, i Europa (som i Nordirland vad det gäller de brittiska soldaterna) eller andra kontinenter (Afrika, Asien). Vad det gäller USA:s trupper, så kan de sändas i massivt antal till länder som gränsar till USA:s främsta ekonomiska och politiska rivaler, som Tyskland och Japan, med syfte att stärka USA:s imperialistiska intressen. Nyligen insisterade den amerikanske brigad generalen M. Kinnit medan han medgav att närvaron av 100-tusentals utländska soldater i Mellan Östern är en ”bidragande faktor” till instabiliteten i regionen, att ”USA inte kommer att upprätthålla långvariga baser i Irak”. Han sade också att USA kommer att ha ”tillräckliga styrkor för att slå tillbaka, och att skydda sina partners och dess viktigaste nationella intressen”. Så t.ex. kommer USA att behålla ”tillräcklig militär kapacitet” att attackera Iran. USA:s nätverk av militära baser är utformade så att de kan användas i vilket oroligt hörn av världen som helst. På samma sätt uppgraderar Frankrike sin kärnvapen arsenal, Storbritannien gör likaledes och kan vi verkligen tro på de iranska mullorna när de hävdar att de vill utveckla sin kärnkraft för fredliga ändamål?
För att sammanfatta, beväpnar sig varje kapitalistisk stat till tänderna. Iden om att kapitalistiska staters imperialistiska politik kan förändras till att bli mindre ”militär” är helt verklighetsfrämmande. Vare sig det rör sig om stora eller små stater, kommer dessa att använda sig av alla medel till sitt förfogande för att föra fram sina intressen. I ett allas krig mot alla, kan borgarklassen bara hävda sig med rå styrka och terror.
Varken spridandet av pacifistiska illusioner, eller att man öppet stöder ett imperialistiskt läger mot ett annat, kommer att hindra nya krig och invasioner. Barbariet i Irak visar på den framtid som kapitalismen kommer att ge oss, därför att, på en global nivå, befinner sig detta system i ett mycket långt framskridet förfall. Ett system som de senaste hundra åren har släpat mänskligheten i en vansinnig spiral av krig och förstörelse. Även om någon slags ”fred” skulle kunna upprättas i Irak, kommer de imperialistiska krigens virus att bryta ut någon annan stans så länge de underliggande orsakerna inte har oskadliggjorts.
W.Red, L-Zeit 17-03-06
Tidningarna i väst som har publicerat elaka teckningar på Muhammed, vars enda syfte var att provocera och förödmjuka muslimska minoritetsgrupper med ”yttrandefriheten” som förevändning?
Eller muslimska demonstranter som paraderar på gatorna och förespråkar en upprepning av massakrerna den 11/9-01 eller den 7/7-05 (bomberna på tunnelbanan i London) gentemot ”Storbritannien”, ”Danmark” eller ”Europa”?
Vilka sorters värderingar eller traditioner kan vi identifiera oss med? Modern västlig demokrati eller Islam? Vilken ”civilisation” har den bästa moralen, de bästa svaren på mänsklighetens problem?
För oss – kommunister, internationalister, förkämpar av klasskampen – är svaret ingen av dem. Den s.k. ”civilisationernas kamp” är bara en strid inom en civilisation, den kapitalistiska civilisationen. Och denna civilisation befinner sig överallt i ett förfallande, dekadent, stadium.
Försvararna av ”yttrandefriheten” porträtterar sig som de som försvarar framsteg och upplysning gentemot medeltida vidskeplighet eller religiös censur. Men kapitalismen har sedan mycket lång tid upphört att representera ett framsteg för mänskligheten.
De nuvarande predikningarna från borgarklassen till förmån för sekulärismen och frihet har inget som helst gemensamt med den forna borgarklassens heroiska och revolutionära kamp mot feodal dunklet. Den har tvärtom blivit en förevändning för smutsiga rasistiska kampanjer gentemot etniska minoriteter eller för imperialistiska äventyr runt om i världen.
Å andra sidan, finns det heller ingen världsomfattande ”Muslimsk gemenskap” som kan erbjuda ett alternativ till det ”dekadenta Väst”. Också ”Öst” är dekadent. Religionens dominans i så många ”underutvecklade” länder är det ideologiska uttrycket för ett system som har lagt hela världen under sina lagar men som inte egentligen kan förena och utveckla det. Att miljoner människor idag i desperation vänder sig till religionen för en lösning, beror det på att den nuvarande världen inte kan erbjuda dem någon annan framtid än fattigdom och krig.
De ”muslimska länderna” är kapitalistiska stater de också, även om de för det mesta är svaga och utan konkurrenskraft. Och detta skulle inte förändras det minsta även om de nuvarande muslimska regimerna skulle förvandlas till ett enda fundamentalistiskt Kalifat. Långt ifrån att överskrida klassmotsättningarna, används Islam, i likhet med alla religioner, som ett sätt att underkuva de utsugna i deras utsugares intressen.
Arbetarklassen har den historiska uppgiften att frigöra mänskligheten från alla illusioner och mystifikationer. Islam och kristendom utgör fortfarande kraftfulla myter som används för att upprätthålla det existerande systemet. Men demokratin är kanske den kraftfullaste myten av dem alla, eftersom den försöker framstå som den inte är någon myt. Att välja den ena mot den andra kan bara tjäna våra härskares intressen och hindra oss från att utveckla vår egen vision av världen, vilken är mänsklighetens verkliga vision: Kommunismen.
Amos 4/2-06
IKS organiserar möten som
är öppna för alla som på allvar vill förändra världen. Våra offentliga och
öppna möten syftar till att vara en plats för en kamratlig debatt där
deltagarna kan ställa frågor och pröva argument och analyser.
Under oktober och november och organiserade IKS sektion i Frankrike möten på temat ”Den proletära revolutionen är det enda perspektivet för mänsklighetens framtid”.
Dessa möten hölls i Tours, Marseille, Nantes, Toulouse, Paris och Lyon. Det var uppenbart att de brännande frågorna om upploppen som var den centrala frågan: hur skulle vi uppfatta det desperata våldet från ungdomarna i förorterna?
Diskussionen i Toulouse var speciellt betydelsefull då den visade på de frågor som ställdes i arbetarklassen i förhållande till upploppen. Det fanns både en känsla av solidaritet med sina egna barns nöd, likväl som en ilska då de såg aggressioner mellan grannar; då bilar och grannskapets skolor blev förstörda.
Vid det offentliga mötet i Toulouse öppnade vi debatten, som vi alltid gör, med en kort presentation. I denna presentation visade vi hur arbetarklassen är den enda kraften i samhället som kan förändra världen genom att störta kapitalismen i internationell skala. Vi integrerade frågan om upploppen i presentationen där vi underströk den bakomliggande förtvivlan som uttrycktes i explosionen av våld.
Brinnande bilar, skolor, bussar, gym … allt detta är fullständigt självdestruktivt. Inget perspektiv, inget hopp kan komma ut ur dessa aktioner. Utan att veta hur de skall kämpa, attackerade dessa ungdomar sina föräldrar och grannar. Arbetarnas barn, tog oavsiktligt ut sin ilska på sin egen klass.
Det blev omedelbart en livlig diskussion. Flera deltagare kritiserade vår presentation på Internet [1] vilket inspirerade vår presentation.
I det första inlägget uttryckte en kamrat en djup oenighet:
”IKS flygblad [2] ställer ett problem för mig. Upploppen presenteras som en isolerad revolt. Flygbladet kämpar för att föra fram vad som står på spel i klasskampen. IKS ståndpunkt är inte tillräckligt militant. Det finns något som saknas, en solidaritet med dessa ungdomars livsvillkor. Det är nödvändigt att visa på kapitalismens absurditet och inte tala om ungdomar i utslagna områden. De är en del av arbetarklassen … Flygbladet har utelämnat frågan om klassidentitet. Som PCI/Le Proletaire [3] säger i sitt flygblad, medveten eller inte, så är dessa ungdomar en del av arbetarklassen. På samma sätt, var är proletariatet i denna tidpunkt i förhållande till de ungdomars revolt?”
En ung kontakt, en medlem i en diskussionscirkel i staden, följde upp detta inlägg i följande ordalag:
”… Jag bodde i en förort och för mig hade de unga i förorten verkligen inget klassmedvetande, inte ens uppfattningen om en klass, men dessa våldsamma aktioner är emot kapitalismen. Det är en revolt mot systemet …”
Till sist avrundade en tredje deltagare den första delen av diskussionen i samma anda:
”i Mirail är nästan 50% av proletärerna arbetslösa. De unga kan inte hitta ett arbete eller bara under mycket kort tid … Det är nödvändigt att föra fram, inte svagheterna, utan det proletära perspektivet …”
Denna reaktion var inte alls förvånande, tvärtom. Det lidande som barnen till vår klass upplever och borgarklassens cyniska användning av detta förklarar till viss del denna starka tendens på mötet som uttrycker en solidaritetskänsla gentemot de ”utslagna” i samhället.
Den spektakulära explosionen av våld i förorterna lyfte upp i ljuset de fullständigt outhärdliga livsvillkoren för en stor del av arbetarklassens ungdomar. Dessutom utryckte vi, tvärtemot kritiken av vår ståndpunkt som påstår att den saknar ”solidaritet med dessa ungdomars livsvillkor”, klart och tydligt att:
”Om de unga revolterar i förorterna idag … beror det på att de är i en situation av djup hopplöshet … Det är denna känsla av ’ingen framtid’ som hundratusentals ungdomar upplever idag i Frankrike, liksom i många andra länder. De känner det i maggropen. Varje dag, på grund av arbetslöshet, på grund av den diskriminering och det förakt som de möter.”
Mot denna bakgrund kan vi sträcka oss till att säga, som dessa kamrater gjorde att ”dessa våldsamma aktioner är riktade mot kapitalismen” och att det ”är en revolt mot systemet”? Vad skall vi säja till arbetarna? Skall vi förbli tysta inför den fullständiga absurditeten i förstörelsen för dess egen skull? Skall vi strunta i dem som är de främsta offren för dessa aktioner?
Uppenbarligen inte. Arbetarna känner också effekten av upploppen i maggropen. Som en av deltagarna på mötet uttryckte det väldigt tydligt:
”... när det gäller förstörelsen av bilar, har en del kamrater tonat ned detta i sina inlägg. För min del säger jag till dem att jag hoppas att min bil inte kommer att brännas upp, för jag behöver den, som många andra arbetare, för att resa.”
Stöden för upploppsmakarna, eller åtminstone underskattningen av den nihilistiska aspekten i dessa händelser skapade en reaktion. De kamrater som var närvarande svarade i en dynamisk debatt.
”Jag är inte överens med vad kamraterna sa om upploppen. Det är visserligen en revolt mot den borgerliga staten, men den har ingen framtid. Vi kan solidarisera oss med de som förstör sina grannars bilar, arbetares bilar. Vi kan förstå det, eftersom de är samhällets utstötta; det kapitalistiska samhället har inget att erbjuda dem. Det finns ilska. Men vi kan inte stämma in i detta våld. De har genomlevt arbetslöshet och misär under många år. Det är en del av arbetarklassen som är under kraftig attack. Det är sant. Men dessa aktioner gör inte att vi känner oss nära dem. Detta har inget att göra med klasskampen.”
Detta slags explosion av våld är i själva verket mot arbetarklassens intressen. Det renodlar rädsla, tillbakadragande och splittring inom dess led. Borgarklassen förstår allt detta mycket väl. Den har iscensatt sin skrämselpropaganda för att rättfärdiga sin förstryckarapparat. Upploppen har inte ökat det proletära medvetandet. Tvärtom är de en gynnsam miljö för borgerlig ideologi. Den härskande klassen har använt de desperata marginaliserade ungdomarna för att rättfärdiga tvångsåtgärder och på så sätt öka polisövervakningen av arbetarförorterna. Framförallt har det tillfälligt lyckats med att maskera sitt systems bankrutt, genom at attackera och kalla upploppsmakarna för ”slödder” och genom att anklaga invandrarna som orsaken till allt ont.
I linje med detta så stödjer vi fullständigt den första kamraten som sa i sitt inlägg att: ”medveten eller inte, så är dessa ungdomar en del av arbetarklassen”, men vi är inte överens med honom när han säger att ”det är nödvändigt att knyta denna kamp av ungdomarna med proletariatet”. I själva verket tenderar den del av ungdomarna som är involverade i upploppen att distansera sig från den proletära kampen. Det är just därför att de är barn till arbetare som deras destruktiva beteende väger så tungt på arbetarklassen. Här har vi en del av klassen som har misstagit sig på riktningen och kampen. I detta avseende, om proletariatet känner solidaritet med kapitalismens offer, och därmed med dessa desperata ungdomar, betyder detta inte samtidigt att säja att vi måste välkomna denna typ revolt, därför att den står i motsatsställning till proletariatets behov. Dessa upplopp tillhör inte arbetarklassen kamp på något sätt.
Vi vill inte uppmuntra till sådana våldaktioner, som PCI/Le Proletaire har gjort på ett otydligt och felaktigt sätt! I själva verket har deras flygblad en inflammerad titel: ”Revolten i förorterna pekar på ett uppsving i den revolutionära proletära kampen!” Och stödet för sådana revolter är än tydligare i slutet av texten:
”länge leve revolten mot fattigdom, rasism och förstryk, av de unga proletärerna i förorterna”!!!
Hur skall vi kunna tro på att dessa våldsaktioner riktade mot arbetare ”pekar på ett uppsving i den revolutionära proletära kampen”? Denna grupp har helt enkelt låtit sig förledas av den spektakulära naturen hos dessa revolter och förlorat perspektivet på vad som är klasskamp, både till dess form och innehåll. Proletariatet strävar mot enhet i sin kamp och utvecklar därmed sin solidaritet. Dessa upplopp är tvärtom en produkt av individuell förbittring och har inget annat perspektiv än förstörelse och självdestruktivitet.
PCI/Le Proletaire har ställt allt på huvudet. De hävdar att unga upploppsmakare injicerar en dynamik i hela arbetarklassen, som den presenterar som håglös. Detta är rakt motsatt till verkligheten. Proletariatet har redan påbörjat att ta upp kampen igen. Sedan strejkerna i Frankrike under våren 2003 har arbetarklassen gjort avtryck överallt, på ett embryonalt sätt visserligen, men både med kampvilja och med utvecklingen av en naturlig tendens till solidaritet. Upploppen är inte en accelerator utan tvärtom en broms på denna utveckling av klasskampen.
Naturligtvis är de unga revoltörerna offer för ett kapitalistiskt system. Naturligtvis är de en del av arbetarklassen som lider speciellt hårt. Men hur utrycker vi vår solidaritet med dessa barn till arbetare? Definitivt inte genom att sprida illusioner eller genom att stämma in i deras nödrop. Arbetarklassen måste inte följa de unga mot självdestruktion. Tvärtom måste den dra dem bakom sig. Den har förmågan och ansvaret att visa på perspektivet för framtiden. Som vi säger i vår ståndpunkt på Internet:
”På grund av att arbetarklassen fram till nu inte har haft styrkan att hävda sitt perspektiv genom utvecklingen och utvidgningen av dess kamp, har så många av dess barn dykt ned i hopplöshet, uttryckt sin revolt på absurda sätt eller tagit sin tillflykt till religiösa hägringar, vilka lovar dem ett paradis efter döden. Den enda verkliga lösningen på ’krisen i de lottlösa stadsdelarna’ är utvecklingen av den proletära kampen mot revolutionen. Det är endast kampen som kan ge en mening och ett perspektiv för hela revolten av den unga generationen.”
Då vi avslutar våra möten brukar vi ge utrymme för var och en som så önskar att ge sina intryck om genomförandet av mötet och dess kvalitet, att upprepa enighet eller uttala om det finns kvar oenighet i vissa frågor eller ställa frågor som inte tagits upp men som behöver debatteras.
I allmänhet upplevde deltagarna en viss tillfredställelse och visade ett verkligt intresse i detta offentliga möte.
De kamrater som har uttalat avvikande ståndpunkter välkomnade också debatten. Men två kamrater beklagade att IKS inte hade ingripit i dessa stadsdelar och i resten av arbetarklassen med ett flygblad. Dessa visade att skillnaderna, om än begränsade, fortfarande kvarstod vid slutet av mötet.
I vilket fall som helst, IKS möten syftar inte till att ge en uttömmande förklaring och därmed stänga debatten. Tvärtom, diskussionens rikedom och dynamik reste många fler frågor än svar. T.ex. så berörde vi endast ytligt den fundamentala skillnaden mellan det destruktiva våldet i dessa upplopp med det kreativa våldet som används av arbetarklassen, ett våld som är nödvändigt för att störta den kapitalistiska ordningen. Ämnet är långt ifrån uttömt.
Vi avslutar med ett utdrag från ett brev från en ung kontakt, som hade kommit till ett IKS-möte för första gången och visar på den kamratliga anda som inspirerade debatten:
”Vad som jag speciellt uppskattade i genomförandet av debatten (och som jag nästan aldrig upplevt i någon annan situation varken på det personliga eller professionella planet), var det faktum att det var möjligt att faktiskt lyssna till vad alla sa, att följa det noggrant och svara på de frågeställningar som restes av de som var närvarande, utan att förlora blicken från de frågor som ställdes och nödvändigheten att bidra och svara … Dessa händelser (upploppen i förorterna) kändes absurda därför att de saknade mål och genom de medel som användes, vilka inte tycks vara en del av klasskampens logik, men de reste en mängd frågor för dem på mötet och det kändes nödvändigt att ge dem ett stort utrymme och IKS har gjort det. Dessa händelser är inte en del av revolutionär logik (och även sett som en revolt som sådan är den svår att förstå om man tar hänsyn till våldets måltavla). Men det var nödvändigt att analysera dem för att definiera och karakterisera händelserna och upprorsmakarna för att kunna se de växande tecknen på en proletär aktivitet och för att undersöka frågan om proletär organisation i ett revolutionärt perspektiv …”
Pawel 15-12-2005
Noter
[1] Upplopp i franska förorter: Mot hopplösheten kan endast klasskampen erbjuda en framtid! (Se Internationell Revolution 106)
[2] IKS ståndpunkt uppfattades olyckligtvis som ett flygblad vilket klargjordes på mötet.
[3] En bordigistisk revolutionär organisation som finns i Frankrike och Italien.
IKS har nyligen hållit en rad offentliga ingripanden i Brasilien, vilka vi kommer att ta upp i denna artikel. Det var tre offentliga möten i tre olika städer (Salvador da Bahía, Vitoria da Conquista (Bahía) och Sao Paolo) samt en presentation som följde efter en debatt på universitetet i Vitoria da Conquista, ordnat av ”möten för historiestuderanden i staten Bahía” (temat för detta möte var ”den sociala kampen och dess uttryck i historien”).
Rubriken för de offentliga mötena var: ”Konfronterat med kapitalismens dödskris, framtiden tillhör klasskampen” samt rubriken för presentationen på universitetet ”Ursprunget för den internationella Kommunistiska Vänstern och dess grundläggande kännetecken”.
Det var första gången som IKS har gjort ett sådant ingripande i Brasilien. Detta hade inte kunnat göras om vi inte hade fått god hjälp av sympatisörer på plats och i samarbete med den proletära brasilianska gruppen Opposisao Operario (Arbetar Oppositionen) (1), som organiserade de offentliga mötena.
För detta första offentliga ingripande i Brasilien, valde IKS teman som möjliggjorde för oss att så utförligt som möjligt uttrycka vår uppfattning om historien och nödvändigheten av den proletära revolutionen. Sålunda hade vi en gemensam presentation på tre offentliga möten, vilka finns på portugisiska på vår hemsida, vilka koncentrerade sig på följande frågor:
- precis som tidigare utsugande system som föregick kapitalismen, har kapitalismen aldrig varit något evigt produktionssätt;
- tidpunkten för kapitalismens störtande, något som bara kan genomföras av proletariatet – den enda revolutionära klassen i samhället, har passerats för länge sedan. Om arbetarklassen inte är förmögen att genomföra sin historiska uppgift, kommer den nuvarande situationen att leda till mänsklighetens undergång;
- de perspektiv som finns i den nuvarande situationen pekar mot en utveckling av klasskampen.
På ett offentligt möte i Salvador, hölls efter IKS presentation en presentation av gruppen ”Arbetar Oppositionen”. Denna presentation pekade i synnerhet på arbetarrådens centrala roll för arbetarklassen när det gäller att störta kapitalismen.
Vad det gäller temat i presentationen på universitetet , grundades den i allt väsentligt på en artikel som finns publicerad på vår hemsida, ”The Communist Left and the Marxist tradition”. Denna presentation var fokusera följande teman:
- vad som skiljer vänsterfraktionerna från andra organisationer som säger sig hävda marxismen;
- att den Kommunistiska vänstern aldrig har varit en enda organisation, utan utgjordes av flera grupper som alla uttryckte en historisk ansträngning av arbetarklassen för ett teoretiskt och politiskt klargörande;
- att bidragen från den Kommunistiska vänstern till proletariatets politiska och teoretiska arvegods är avsevärda och oersättliga.
För att bättre kunna presentera dessa möten tar vi inte upp dem var för sig, utan tar i stället upp de viktigaste frågeställningarna som kom upp i debatterna. Men innan vi gör det, vill vi framhålla betydelsen av en sådan händelse, dels för det stora antal deltagare på mötena men också för det livaktiga deltagandet i debatterna som vid varje tillfälle fortsatte långt utöver den tid som var planerad (de fortsatte så länge som vi tilläts att vara i lokalerna).
Det händer att också revolutionärerna själva blir överraskade av det stora intresse som deras ståndpunkter får vid ett givet tillfälle, även om de utgör den del av proletariatet som har det största förtroendet för den revolutionära kapaciteten hos sin klass, samt det faktum att större delen av proletariatet för ögonblicket inte omfattas av öppet revolutionära stämningar. Vi måste tillstå att vi blev mycket angenämt överraskade av storleken på deltagandet i så motto att den överskred den normala närvaron/stödet på de offentliga möten som IKS håller i städer där vi regelbundet håller möten. Nära ett hundratal personer deltog på tre offentliga möten. När vi hade en presentation om den Kommunistiska vänstern på universitet kom runt 260 personer, till en lokal som ser ut som en amfiteater, för att närvara vid den första delen av mötet. Mötet förlängdes och 80 personer stannade kvar tills vi måste lämna lokalen, och vi kunde inte besvara alla frågor som ställdes på grund av tidsbrist.
Det finns en rad fördelaktiga omständigheter för att ingripandet blev så framgångsrikt. Det första framträdandet av en internationell revolutionär organisation som inte existerar i Brasilien är uppenbarligen av en sådan natur att det på lokal nivå kan locka ett särskilt intresse. Dessutom fick de offentliga mötena en mycket god publicitet tack vare gruppen ”Arbetar Oppositionen” (OpOP), arbete antingen bara dem eller med våra sympatisörer, beroende på staden. Men även om tar hänsyn till sådana faktorer som att det fanns deltagare som hade ett mer akademiskt intresse, och alltså inte enbart politiskt, vilket gjorde att en del studenter och universitetslärare deltog i debatten om den kommunistiska vänstern, måste vi ändå säga att mötet på universitetet, vilket hade annonserats på grund av reglerna som gäller där, som en presentation av en historiker (2), fick denna debatt mer och mer formen av ett öppet politiskt möte som leddes av en av organisatörerna av debatten, Arbetar Oppositionen. IKS hade ett bokbord med IKS press vid ingången till amfiteatern.
I verkligheten är det så att framgången för våra möten till stor del beror på att i Brasilien finns det ett stort eko för en radikal kritik av samhället och dess demokratiska institutioner. Detta beror på att i detta land är den regering som styr dessa institutioner ledd av president Lula, den stora ”arbetarledaren” från vänstern som är ledare av PT (”Arbetarpartiet” som grundades 1980) och kopplad till fackföreningen CUT (Central Unico dos Trabalhadores, på svenska, ungefär, Arbetarnas enda Centralorganisation), som var den första ”oberoende” fackföreningen efter militärdiktaturens slut och grundades 1983.
Idag måste regeringsalliansen, Lula, PT och CUT, öppet ta på sig en roll där de går i spetsen för attackerna mot arbetarklassen, något som krävs i försvaret av det brasilianska nationella kapitalet för att försvara sin konkurrenskraft på den internationella arenan, och vilket varje regering eller högerparti skulle göra.
Detta gör att det är möjligt att visa dess sanna natur som arbetarklassens fiender, något som de alltid varit. I Brasilien som i andra länder, är svaret från arbetarklassen fortfarande långt ifrån att motsvara de enorma attackerna från borgarklassen som de hela tiden utsätts för. Men inte desto mindre (och det är just detta som förklarar det speciella intresset för dessa möten), finns det i Brasilien en växande oro för framtiden när man konfronteras med kapitalismens allt tydligare bankrutt. Detta visar sig i ett ökande intresse för ett alternativt perspektiv för det nuvarande samhället.
Våra analysen av vår klass historia och perspektiven för den politiska kampen, sett utifrån perspektivet av det framtida kommunistiska samhället, vilket togs upp i våra presentationer och ingripanden, uppfattas inte som dogmer utan bidrog till at ställa frågor och till att framkalla entusiasm, också ibland en skepsis, men då detta var fallet var de ändå mycket sympatiska reaktioner vilket flera deltagare meddelande oss i slutet på mötena. Dessutom fanns det en rad andra frågor som de inte hade haft tid att ställa under själva mötet.
Om kraften i deltagandet på dessa möten till viss del förvånade oss, bekräftar de dock en ökande tendens hos ungdomar att ställa sig i främsta ledet i det politiska ifrågasättandet av kapitalismens framtid. Detta manifesterade sig på ett av de politiska mötena, i Vitoria da Conquista, i att över hälften av deltagarna var unga eller mycket unga.
Vi kommer här att ta upp de viktigaste frågorna som ställdes till oss, vilka visar på betydelsen av diskussionerna. Vi kan dock på grund av utrymmesbrist inte skriva om de svar vi gav till dessa. Vi inbjuder våra läsare att läsa på vår hemsida (www.internationalism.org [5]) där de viktigaste utdragen från våra svar finns tillgängliga. Men vi vill förtydliga med att några av dessa inte besvarades utav oss utan av Arbetar Oppositionen (OpOp), men också att de besvarade dessa precis på ett sådant sätt som vi själva skulle ha gjort. Det betyder dock inte att alla svar som gjordes av IKS eller OpOp betyder att de har samma uppfattning om dessa frågor. De viktigaste diskussionerna som fördes var följande:
- fackföreningarnas roll och natur;
- arbetarklassens organisationer i arbetarråden och revolutionärernas roll;
- ryska revolutionen, dess degenerering och kontrarevolutionens tyngd;
- partiets roll och den internationella Kommunistiska vänstern;
- klassnaturen hos de socialdemokratiska partierna, ”kommunist”-partierna och de trotskistiska strömningarna;
- förfallet och kapitalismens sönderfallsfas;
- de förtrycktas kamp och icke utsugande skikt
- den borgerliga naturen hos ”Chavismen” (ö.a, ”Chavismen” är en term som benämns för den politik som förs av och de politiska strömningar som försvarar den venezuelanske presidenten Hugo Chaves) och antiglobaliseringsrörelsen;
- det revolutionära perspektivet
De viktigaste frågorna som togs upp med anledning av dessa teman var:
”Hur skall man kunna förstå/ha ett revolutionärt perspektiv inom ett konsumtionssamhälle?”
”Den anti-demokratiska karaktären av revolutionen, riskerar den inte att slå tillbaka på arbetarklassen?”
”Hur skall man kunna genomföra en världsrevolution när proletariatet i USA stöder sin egen borgarklass?”
”Hur skall de arbetslösa mobiliseras?”
”Är inte arbetarklassen idag annorlunda än den vid revolutionen 1917?”
”Är inte revolutionen en förlegad idé?”
Det är en mycket positiv balans som IKS gör av dessa 4 offentliga ingripanden.
Förutom att utgöra det första offentliga ingripandet av IKS i Brasilien, var också dessa möten bland de sällsynta där IKS har gjort ett gemensamt ingripande med en annan proletär organisation (3). För vår del, är det också i detta fall en mycket positiv balans som vi gör av denna erfarenhet vad det gäller kvaliteten på samarbetet med OpOp och det genomslag som ett sådant förenat ingripande hade på åhörarna. Det faktum att två skilda organisationer, med de politiska skillnader som finns mellan dem, gemensamt kan rikta sig till sin klass, detta förebådar kapaciteten hos de olika elementen i det revolutionära avantgardet att arbeta tillsammans i försvaret för en gemensam sak: revolutionens seger.
Vad det gäller detta, var det införstått mellan våra organisationer att i ingripandena på de offentliga mötena, gavs prioriteten till frågan om proletariatets revolutionära organisering i sina egna klassorgan, det vill säga arbetarråden. Också frågan om att fördöma de demokratiska och parlamentariska mystifikationerna gavs prioritet och att avslöja fackföreningarnas kontrarevolutionära roll. Men det var också införstått mellan våra organisationer att vi inte skulle försöka dölja olika uppfattningar som finns vad det gäller att förklara den ena eller andra frågan. Vi kom också överens om att dessa skillnader skall bli föremål för en fördjupad debatt mellan oss så att vi bättre kan urskilja dess natur och implikationer.
För vår del är det viktigt att gå vidare med denna erfarenhet.. Ännu en gång, tackar vi våra sympatisörer för kvaliteten i deras engagemang vid vår sida och vi hälsar Arbetar Oppositionen –OpOp, för dess öppna och solidariska attityd, eller med ett annat ord, proletära attityd.
IKS 2 december 05
Noter:
1 Denna grupp som IKS har utvecklat en diskussion och ett politiskt samarbete med, tillhör helt klart det proletära lägret på grund av dess engagemang i den internationalistiska kampen för den kommunistiska segern. De har visat på en avsevärd klarhet när det gäller fackföreningarnas natur och de demokratiska och parlamentariska mystifikationerna. Man kan kontakta dem på deras hemsida: opop.sites.uol.com.br.
2. Det militanta målet var sålunda en uttalad utgångspunkt för rubriken i vår presentation som hade titeln ”Framtiden tillhör klasskampen”.
3 Tidigare har vi haft gemensamma offentliga möten med CWO (Communist Workers Organisation) som representerar IBRP i Storbritannien. Vi hade ett gemensamt offentligt möte med dem när den ryska revolutionen firade 80 år. Olyckligtvis kunde denna erfarenhet inte upprepas, då CWO och mer allmänt IBRP ansåg det omöjligt att fortsätta dessa på grund av IKS påstådda idealism, särskilt vad det gäller vår analys om existensen av en historisk kurs som går mot klasskonfrontationer.
Hamas vann överraskande valet i Palestina. De vann 76 av 132 platser i parlamentet och överskuggade helt Fatah. Detta illustrerar hur stormakterna har allt större svårigheter att kontrollera en alltmer kaotisk internationell situation.
Trots att de ställde upp i valet som rörelsen för reformer och förändringar, trots att de fördömdes som en terroristorganisation som har dödat 400 israeler i närmare 60 attacker med självmordsbombare, och hotade av USA och EU likväl som av Israel, är Hamas nu den dominerande politiska kraften inom den palestinska myndigheten. Där finns också perspektivet att dess väpnade gren integreras i de palestinska styrkorna.
Det var inte meningen att det skulle gå så här. Den israeliske utrikesministern sade att:
”Valen syftade till att ge kraft och styrka för att avveckla terroristorganisationerna och inte att skapa en situation där dessa organisationer sitter i parlamentet och därmed blir en del av den utövande makten.”
(Guardian 26/2 2006)
Trots detta diskuteras det hur Hamas skall omvandlas till ett respektabelt parti som de andra palestinska och israeliska partier som också har sitt ursprung i terrorgrupper.
Även om segern för Hamas var en chock har de politiska kommentatorerna snabbt tillägnat sig förmågan att förklara händelserna efter det att de ägt rum.
Opionsundersökningar visade att det fanns ett stort missnöje med korruptionen inom Fatah, PLO och den palestinska myndigheten. Fatah var splittrat och impopulärt, de sågs som ansvariga för de senaste årens ekonomiska katastrof, i synnerhet den höga arbetslösheten, och PLO var mest känt för sin repression mot civilbefolkningen. I kontrast till detta har Hamas fokuserat på korruptionen inom Fatah och upprätthållit en ett år lång vapenvila, samtidigt som det fört fram en politik med reformer inom sjukvården och skolan. De har även kunnat peka på deras redan existerande lokala organisationer som är kända för sina förbättringar av vägar och andra lokala förhållanden som till exempel hjälp till fattiga och nödställda. De till och med anställde en dyr pr-konsult för att få råd om hur de skulle kunna framställa sig själva i bästa möjliga dager.
Hamas lyckades inte bara i vallokalerna. Utan de har även entusiastiska anhängare inom vänsteristiska och nationella grupper runt om i världen. I Storbritannien till exempel deklarerade Socialist workers party (Storbritanniens ledande trotskistiska parti, övers amn)
”Det palestinska folket gav Bush och Rice en kraftig örfil när de röstade för Hamas förra veckan”
(Socialist worker 4/2 2006)
De rapporterade att ”Hamas militanter ses som immuna mot korruption” och att rörelsen efter sina framgångar i de lokala valen:
”Blivit kända för sitt arbete inom skolan, sjukvården och socialhjälpen. Lokala förvaltningar kontrollerade av Hamas hålls fram som exempel på hur de kan drivas effektivt”
Vad det gäller självmordsbomberna så är de bara en detalj i ”ett hårt motstånd”
Det är sant att det tagit tid för den amerikanska imperialismen att utarbeta det bästa svaret på Hamas framgångar, men det var ingen alvarlig motgång för USA att befolkningen på Västbanken och Gazaremsan bytte sina illusioner om det gamla korrupta gardet i Fatah, mot illusionerna om ”det principfasta”, ”effektiva”, nya gardet inom Hamas. Eftersom detta sker inom en nationalistisk ram så är inte detta någon som helst framgång för de förtryckta och exploaterade. SWP påpekar att USA
”pumpade in pengar i den palestinska myndigheten i ett desperat och på förhand dömt försök att rädda Fatah”
Men i och med nederlaget för Fatah började USA:
”Uppmana arabstaterna fortsätta att finansiera de nu Hamas ledda palestinska myndigheten, även om Washington hotade att skära ned sitt eget bistånd.. Den amerikanska uppmaningen till arabvärlden kom eftersom de inte vill att Västbanken och Gaza skall sjunka ned i kaos”
(Guardian 31/1 2006)
Trots alla sina verbala attacker ser USA en viktig roll för terroristerna, som en kraft som kan påtvinga befolkningen en kapitalistisk ordning i detta område.
Detta sätter också i fokus Hamas deklarationer om att de är en kraft för frigörelse. På samma dag som det rapporterades att USA uppmanade arabvärlden att stödja den palestinska myndigheten, skrev den politiska byrån inom Hamas:
”ett meddelande till de muslimska och arabiska nationerna.. Vi förväntar att ni går in och kompenserar det palestinska folket alt förlorat bistånd.”
(Guardian 31/1 2006)
Ingen skillnad här alltså mellan en gammal stormakt och en makt som precis upprättats. Naturligtvis hävdar Hamas precis som alla andra borgerliga organ att de ”är immuna mot mutor, påtryckningar och utpressning” och att deras aktivitet är den samma som andra kapitalistiska projekt som är grundade på myten om nationell befrielse.
”Vi har sett hur andra nationer, även folken i Vietnam och Sydafrika, höll fast vid sin kamp till deras längtan efter frihet och rättvisa hade uppfyllts. Vi är likadana”
Exemplen är belysande. I Vietnam stöddes nordsidan av Sovjetunionen och södra Vietnam av USA och mer en 2 miljoner människor dog. Nordsidan vann eftersom USA drog tillbaka sitt stöd för Sydvietnam när Kina bytte sida från det ryska blocket till det amerikanska, och detta var ett mycket större byte än vad USA någonsin kunde finna i Vietnam. Vad vann folket i Vietnam? Ingenting! Och situationen försämrades ytterliggare efter det ryska blockets kollaps. När det gäller Sydafrika blev den otidsenliga fraktionen av den härskande klassen som höll fast vid apartheid avlägsnad från makten och den kapitalistiska sydafrikanska staten kunde fortfarande fungera efter det att det ledande skiktet inom den politiska apparaten bytts ut. Detta har inte lett till några fördelar för de fattiga och exploaterade. När nu Hamas ersätter Fatah kommer det inte att bli någon förbättring av situationen för de som röstade för en förändring i det palestinska parlamentet.
Ett växande kaos
SWP säger att ;
”Vad som kommer att hända efter Hamas valseger är en öppen fråga”
De anser att det är ett positivt steg men de vet inte vart det kommer att leda till. Andra röster ger en annan bild.
Till exempel i ett brev till The Guardian den 30/1 2006 ställer frågan:
”Tror ni att de israeliska ledarna nu ångrar att de hjälpte Hamas i början. Detta inledande stöd till Hamas på 1980 talet syftade till att försvaga PLO och Fatah. Det har kanske tagit 20 år, men det har sannerligen fungerat.”
Detta eftersom med en:
”Hamas ledd regering är den israeliska regeringen fri från alla påtryckningar och kan agera som den vill”
Brevets författare är från Council for Arab-Brittish Understanding (rådet för förståelse mellan britter och araber) Men detta gör inte det han säger mindre korrekt. Det är nyttigt att påminna om Israels roll i formerandet av Hamas och det är helt korrekt att visa dess roll att underminera PLO. Men även om den israeliska regeringen insisterar att man inte kan förhandla med terrorister som inte erkänner den israeliska statens rätt att existera, så kommer den Hamas styrda palestinska myndigheten ändå fylla en uppgift. För utan den skulle det vara en direkt konflikt mellan den palestinska befolkningen och den israeliska staten.
Spänningarna i Mellanöstern kommer inte att ”minska”. Faktum är att de istället intensifieras. Kriget i Irak visar alla tecken på fortsätta i åratal. Hoten mot Iran från USA ökar. Vem som skall komma efter Sharon är oklart. Syrien kommer att behålla sitt intresse för allt som händer i Israel och Palestina. En sak som står klar i och med Hamas framgångar är att de ytterliggare kommer att öka instabiliteten i regionen. Vare sig de förvandlas till ett vanligt parti eller om de använder sina nya starkare position som en plattform för nya militära konfrontationer, så kan de endast skärpa de underliggande konflikterna i regionen. Detta skall inte förklaras med att Israel och Palestina inte kan samarbeta eller med motviljan mellan judar och araber. Utan är ett resultat av stormakternas agerande i regionen. Aktörer må ändras men kapitalismens drift mot krig fortsätter att förstärkas.
Car 4/2 2006
(Översättning från World Revolution nr 291)
Den massiva mobiliseringen av studenter i Frankrike mot den attack som Chirac-Villepin-Sarkozy-regeringen försöker tvinga fram, genom ”Contrat Première Embauche”(1), är en del av den nuvarande uppgången i den internationella klasskampen. Denna rörelse har inget att göra med tidigare klassamarbetsrörelser där unga studenter deltagit. Den är en del av hela arbetarklassens kamp. Från första början har denna rörelse befunnit sig på en proletär klassterräng, mot ekonomiska attacker, mot den ”no future”-ideologi som är det enda kapitalismen har att erbjuda den unga generationen. Studenterna som varit ute i kamp har kunnat lägga åt sidan sina egna specifika krav (som reformeringen av examinationssystemet LMD) och har i stället fört fram ett gemensamt krav för hela arbetarklassen: ”Nej till CPE! Nej till korttidsanställningar, till nedläggningar och arbetslöshet!”.
Rörelsens styrka ligger framför allt i den växande och aktiva SOLIDARITETEN i kampen.
Studenterna (och gymnasieeleverna) har förstått att enighet ger styrka, och har slutit leden och i praktiken tagit upp arbetarklassens gamla slagord: ”en för alla, alla för en!”. Det är på detta sätt som de har kunnat dra med sig i kampen lärare och administrativ personal, som har hållit sina egna stormöten. Studenterna på universiteten har öppnat sina stormöten för sina egna föräldrar och andra arbetare, även till pensionärer (vid Paris 3 Censier i synnerhet). Man har uppmanat dem att tala och hjälpa till med sina ”idéer”. En slags ”förslagslåda” har burits runt på gatorna, på stormötena, på stormarknaderna, arbetsplatserna, på Internet, etc. På detta sätt har den mest beslutsamma och medvetna delarna av rörelsen kunna få solidariteten att utvecklas och vidga kampen till att omfatta hela arbetarklassen!
Dagen efter demonstrationen den 7 mars spred sig studenternas masstormöten till universiteten i Paris och på landsorten: Villepin(2) ”mannen av järn”, slog på sin hårda linje; och CPE röstades igenom av Nationalförsamlingen eftersom det inte kom på fråga att ”gatan skulle få bestämma” (som den f d premiärministern Raffarin sade, när han tvingade igenom sin reform av pensionssystemet som tvingade in gamla lönearbetare i fattigdom efter att man uthärdat 40 års utsugning!).
Studenterna hade inte givit upp. De föreläsningssalar som användes för stormötena var fyllda till bristningsgränsen, de spontana demonstrationerna avlöste varandra, speciellt i huvudstaden. Studenterna har lyft på medias blackout och tvingat dem att bryta sin tystnad och sina lögner.
De tio dagar som gått från den 8 mars till den 18 har ”skakat om världen” för den franska härskande klassen. Studenterna har hela tiden organiserat sig med ett enda mål för ögonen: SOLIDARITET OCH ENIGHET med hela arbetarklassen.
I huvudstaden har denna dynamik spritts från Censier, som har utgjort förtruppen för rörelsen mot en spridning och centralisering av arbetarklassens motattack.
På stormötena har arbetare som haft ”vägarna förbi” välkomnats med öppna armar. De har inbjudits till att delta i diskussionerna, att bidra med sin egen erfarenhet. Alla som har tagit del i stormötena i Paris och i flera andra landsortsstäder (särskilt Toulouse) har blivit imponerade av den unga generationens förmåga att ställa sin kreativitet i klasskampens tjänst. Särskilt vid Censier, så har rikedomen i diskussionen, ansvarskänslan hos de studenter som har valts av strejkkommittén, deras förmåga att organisera rörelsen, att hålla i mötena, att låta alla som vill framföra sina ståndpunkter, att övertyga andra och avslöja sabotörerna genom en konfrontation av argument i en diskussion till fullo bekräftat vitaliteten och styrkan i arbetarklassens nya generation.
Studenterna har konstant försvarat stormötenas självständiga karaktär, med delegater som är valda och avsättbara (på grundval av mandat och återlämnande av mandat), genom öppen omröstning på stormötet. Varje dag har ett nytt ordförandeteam (bestående av både organiserade och icke-organiserade studenter) hållit i diskussionerna.
För att kunna dela ut uppgifterna, för att centralisera, koordinera och upprätthålla kontrollen över rörelsen, så har strejkkommittén vid Paris Censier 3 beslutat välja olika kommissioner: för press, för ”animering och reflektion” för att tänka över mer omfattande frågor, välkomst- och informationskommittéer, etc.
Det är tack vare denna verkliga ”demokrati” på stormötena och en centralisering av kampen som studenterna har varit förmögna att besluta vilka åtgärder man ska vidta, med det huvudsakliga målet att sprida rörelsen till arbetsplatserna.
Studenterna har tydligt förstått att segern för deras kamp ligger i händerna på lönearbetarna (som en av dem sade under ett möte för Ile de France- koordinationen den 8 mars ”om vi förblir isolerade, så kommer de att käka upp oss”). Ju mer Villepin-regeringen vägrar att förhandla, desto mer beslutsamma blir studenterna. Den tuffare Sarkozy(3) slår hårdare ju mer arga arbetarna blir och ju mer ”väljarna” klagar.
De lönearbetare som är mest vana vid klasskampen (och de minst korkade delarna av borgarklassen) vet, att denna konfrontation kan föra med sig ett hot om en masstrejk (och inte en generalstrejk, vilket förs fram av vissa fackföreningar, och anarkister) om det härskande ”slöddret” fastnar i sin nuvarande irrationella ”logik”.
Denna dynamik mot en spridning av rörelsen, mot en masstrejk, har funnits ända sedan studenterna började mobilisera sig och har uttryckts över hela landet, genom stora delegationer till arbetare i närheten av utbildningsplatserna(4).
De har ställts inför fackföreningarnas ”blockage”(5) och arbetarna har förblivit instängda på sina arbetsplatser utan möjlighet att diskutera med studentdelegationerna. De ”små indianerna”(6) på Paris universitet har varit väldigt påhittiga när det gällt att hitta sätt att överkomma denna blockad.
För att mobilisera arbetarna, har studenterna visat prov på en stor idérikedom. Censier har använt en låda av kartong som kallades ”idélådan”. Vid vissa universitet (som Paris-Jussieu) har man kommit på att gå ut på gatan och fråga förbipasserande om vad som gjort dem mest upprörda, och frågat efter deras förslag i ”lådan” eftersom ”alla idéer är värda att titta på”. Detta har särskilt varit fallet när det gällt arbetare som kommit förbi eller som har kommit för att visa sin solidaritet, där studenterna har frågat dem efter deras förslag, och lagt dem i ”lådan” så att man ska kunna genomföra dem i praktiken. Genom arbetarnas erfarenhet, så har man kunnat sortera fram de ”bra förslagen” (som leder till en förstärkning av rörelsen) från de ”dåliga förslagen” (som försvagar och saboterar kampen och gör studenterna till ett lätt byte för repressionen, vilket vi såg med förslaget ”ockupera Sorbonne”).
Vid många universitet, och särskilt de som befunnit sig i förgrunden av rörelsen, så har studenterna öppnat de föreläsningssalar som stormötena hållits i till lönearbetare, arbetslösa och till och med pensionärer. DE har frågat dem om deras erfarenheter från arbetsplatserna. Man är ivriga att lära sig från äldre generationer. Och ”gamlingarna” har varit ivriga att lära sig från ”ungdomen”. Där ”ungdomarna” ökad sin mognad, har ”gamlingarna” återupptäckt sin ungdom! Denna korsbefruktning mellan generationerna har givit en helt ny kraft till rörelsen. Kampens största styrka, och dess finaste seger, är kampen själv! Den innebär solidaritet och enhet i hela arbetarklassen, i varje generation och i varje sektor.
Segern har inte vunnits i parlamentet utan i universitetens föreläsningssalar. Tråkigt nog för regeringen, så har dess spioner på stormötena inte förstått någonting. Man har varit oförmögna att ge monsieur Villepin några ”idéer”. Villepin/Sarkozy/Chirac-triumviratet har helt fått slut på ”idéer”: därför måste man visa upp den borgerliga demokratins verkliga ansikte: repressionen.
Studentrörelsen innebär betydligt mer än en enkel protest mot CPE. Som en lärare vid Paris-Tolbiac-universitetet sade vid demonstrationerna den 7 mars: ”CPE är inte bara en verklig och specifik ekonomisk attack, den är också en symbol”: Den är verkligen en symbol för den kapitalistiska ekonomins bankrutt!
Detta är också ett implicit svar på de polisiära ”misstag” (som hösten 2005 kostade två oskyldiga döden som ”olycksfall” när de anklagades för ”tjuvar” av en ”medborgare” och jagades av polisen). Genom att placera en pyroman som Sarkozy som chef för inrikesdepartementet så har borgarklassen visat att man är oförmögen att dra lärdomar av sin egen historia: man har glömt bort de polisiära ”misstag” (bland annat Malik Oussekines död 1986(7)) som blev en faktor i radikaliseringen av arbetarkampen.
Idag innebär repressionen av studenterna på Sorbonne, som endast ville hålla ett stormöte (och inte bränna böcker, som den infame M. De Robien har försökt hävda) endast att studenternas beslutsamhet förstärks. Hela borgarklassen och dess köpta mediaröster har oförtrutet spritt lögner om att studenterna skulle vara ”huliganer” (eller ”slödder”, för att använda Sarkozys artiga uttryck om ungdomen i förorterna).
Men lögnerna har varit för groteska, och arbetarklassen har inte låtit sig luras. Det våld som borgarklassens huliganer ägnat sig åt har visat på våldet hos det kapitalistiska systemet och dess ”demokratiska” stat. Detta är ett system som har slängt ut miljoner arbetare på gatan, som har dragit ned pensionerna till fattigdomsstrecket efter att man utsugit arbetarna i 40 år, ett system som piskar fram ”lag och ordning” genom polispiketer. M. Villepin fortsätter att spela döv, och har visat på det sanna i det gamla skämtet ”diktatur betyder ’håll käften’, demokrati betyder ’säg vad du vill – ingen lyssnar ändå’”. Men trion Villepin/Sarkozy/Chirac har uppfunnit en bättre slogan ”säg vad du vill och håll käften”.
Så länge de håller sig vid makten har dessa herrar åtnjutit ”solidaritet” från sina media, framför allt dess främsta instrument för ideologisk förgiftning: TV-nyheterna. Medias ”smaskiga” bilder piskar fram en exhibitionistisk fascination inför ett meningslöst våld, för att manipulera massorna, och korrumpera arbetarnas medvetande. Men ju mer TV försöker kränka och paralysera arbetarklassen, desto mer illamående blir vi (till en punkt när man även gör sin egen valboskap spyfärdig).
Det är tack vare att arbetarklassens nya generation och dess mest medvetna förtrupper håller i nyckeln till framtiden, som de har vägrat att falla offer för polisstatens provokationer (och fackföreningarnas försök att stänga in kampen). Man har vägrat att använda borgarklassen meningslösa och desperata våld, samma meningslösa våld som ägde rum i upploppen i förorterna i höstas, eller som nu förespråkas av några överhettade ”anarkister” och ”vänsterister”.
De arbetarklassens barn som står i förgrunden för studentrörelsen är de enda som kan öppna ett perspektiv för hela samhället. Detta perspektiv kan arbetarklassen bara utveckla tack vare sin historiska vision, sitt förtroende för sin styrka, tack vare sitt tålamod och sin humor (för att använda Lenins ord). Det är just därför att borgarklassen är en klass utan någon historisk framtid som Villepin.klicken drabbas av panik och endast kan använda samma meningslösa ”no future”-våld som vi såg vid upploppen i förorterna.
M. Villepins beslutsamhet att inte ge upp inför studenternas krav (att man skulle dra tillbaka CPE) visar ännu en sak: världens borgarklass kommer aldrig att ge upp sin makt genom påtryckningar och omröstningar. Om vi ska kunna göra oss fria från kapitalismen och kunna bygga ett verkligt mänskligt världssamhälle, måste arbetarklassen i framtiden kraftfullt försvara sig mot statens och den repressiva apparatens våld. Men det proletära klassvåldet har ingenting som helst att göra med terrorismens metoder eller det meningslösa våldet vid förortsupploppen (som borgarklassens propaganda försöker få det till, för att rättfärdiga sina poliser, sin repression mot arbetare, studenter, och självfallet, verkliga kommunistiska militanter).
För att försöka trumfa igenom sina ekonomiska och polisiära attacker har borgarklassen lagt ut minor för att sabotera motståndet mot CPE. Först räknade man med att skolledigheterna skulle splittra upp studenternas ilska. Men studenterna var inte skenheliga korgossar (även om vissa fortfarande går i kyrkor eller moskéer). De upprätthöll sin mobilisering och har förstärkt den sedan ledigheterna. Självfallet har fackföreningarna varit närvarande i rörelsen ända från början och har gjort sitt bästa för att infiltrera den.
Men de förutsåg aldrig att de totalt skulle förlora greppet i nästan alla universitetsstäder.
I Paris, exempelvis, samlades mer än tusen studenter utanför Paris 3 Censier för att gemensamt gå till demonstrationen. När man upptäckte att CGT(8) redan hade rullat upp sina banderoller framför demonstrationen för att gå i ledningen för den, använde studenterna alla tillgängliga transportmedel, och sina egna ben, för att gå framför fackföreningarna. Väl framme vid täten för demonstrationen rullade man upp sina egna banderoller, där deras förenade krav fanns målade:
”Universitetsstudenter och skolelever, arbetslösa arbetare, arbetare i den privata och den offentliga sektorn, korttidsanställda, alla i gemensam kamp mot arbetslöshet och osäkra jobb!”
CGT gjorde ett löjligtintryck. Man kom att svansa efter studenterna bakom en skog av plakat: ”CGT ingenjörer”, ”CGT RATP” (9) etc., etc. Bakom varje enormt, rött CGT-plakat såg man en handfull medlemmar, helt desorienterade. För att få upp stämningen, försökte Maurice Thorez (som efter det andra världskriget uppmanade de strejkande gruvarbetarna och Renaultarbetarna att gå tillbaka till arbetet och ”rulla upp skjortärmarna” eftersom ”strejker är ett vapen för monopolkapitalet”) stalinistiska efterföljare att ta upp några radikala slagord. Man försökte dränka studenterna med sina högtalare. CGT:s och det FRANSKA ”kommunistpartiets” kadrer försökte liva upp sina trupper genom att få dem att sjunga Internationalen. De gamla stalinistiska dinosaurierna gjorde sig allt mer löjliga. Flera demonstranter och förbipasserande på trottoarerna vred sig av skratt. Man hörde kommentarer som ”det är ju rena ’Parlamentet’” (10).
Samma kväll sade CGT:s ledare Bernard Thibault på TV: ”det är sant att det fanns en oförutsedd aspekt med denna demonstration”.
Fackföreningarna har demaskerat sig genom sina egna manövrar. M. De Robien har fortfarande inte förstått, när han med sin ”indignation” förkastar den ”vandalism” som ”studenterna” på Sorbonne ägnade sig åt (när man viftade med några böcker som borgarklassens manipulationsexperter i media hade rivit sönder), och när han påstår att ”studentrevolten leds av en liten minoritet”. M. Robien har satt på sig sina glasögon bak och fram. Det är verkligen en liten minoritet som styr – inte denna rörelse – utan hela det mänskliga samhället. En minoritet som inte producerar något annat än utsugning och repression av den stora majoriteten, den produktiva klassen.
Fackföreningarna, CGT och FO(11) har inte kommit över sin obehagliga överraskning den 7 mars. Det är därför som några av de mer intelligenta TV-journalisterna har sagt att ”fackföreningarna har blivit förnedrade”. De har också blivit förnedrade av studenternas spontana demonstrationer den 14 mars. Oförmögna att hantera sin ilska över ”förnedringen”, mot de arbetare som har visat sin aktiva solidaritet med studenterna under demonstrationen den 16 mars, har fackföreningarna slutligen, offentligt, framför TV-kamerorna, visat upp sitt samarbete med M Sarkozys trupper.
I Paris kom de vakter som ordnades fram av CGT (kopplat till stalinistpartiet) och FO (som bildades efter det andra världskriget med stöd av CIA) att stå i täten av demonstrationen, hand i hand, rakt framför CRS.(12). Plötsligt försvann fackets järnring som av ett trollslag för att släppa fram några små ”kamikaze”-demonstranter som hade infiltrerat demonstrationen, för att dessa skulle kunna sticka till Sorbonne och leka katt och råtta med polisen. Alla som såg de nya våldshandlingarna på plats har sagt att det var tack vare fackets demonstrationsvakter som Sarkozy/Villepin kunde slänga fram sina trupper och fylla polispiketerna.
Framför allt tjänar de ständiga TV-bilderna på våldsamma konfrontationer som följt på demonstrationerna i Paris till att piska upp rädslan inför demonstrationen den 18 mars. Flera arbetare och ungdomar tvekade att delta på grund av rädsla för våld.
TV-nyheternas ankare har glatt annonserat den goda nyheten att rörelsen håller på att ”dö ut”. (enligt TV-nyheterna den 16 mars).
De som vill att rörelsen ska dö ut är Sarkozys medhjälpare, fackföreningarnas kontrollapparat. Arbetarklassen har börjat förstå detta. Bakom deras ”radikala” och hycklande snack, vill facket rädda regeringens skinn.
Stalinistpartiet och dess CGT förtjänar sin plats i dinosaurieparkernas Pantheon (tillsammans med brontsaurierna i UMP)(13). Om facket hittills har varit oförmögna att spela sin roll som brandsläckare så är det för att pyromanerna Sarkozy och Villepin tände eld på deras banderoller den 16 mars.
Om arbetarna har kommit för att stödja studenterna i deras kamp, så är det för att den har sett hur facket på deras arbetsplatser har bidragit till mediablackouten av studenternas masstormöten.
Sedan demonstrationen den 7 mars har facket dragit benen efter sig. Man har på alla tänkbara sätt försökt att paralysera arbetarna. Man har genomfört alla slags manövrer för att splittra och suga upp arbetarnas ilska. Man har försökt sabotera studentrörelsen. Man har radikaliserat sitt språk – i sista stund – genom att ”kräva” att man drar tillbaka CPE innan man påbörjar förhandlingar (detta hindrar dem inte från att förhandla bakom arbetarklassens rygg). Man har till och med hotat med en ”generalstrejk” för att få regeringen att ”ge upp”. Man har öppet deklarerat att man inte vill att arbetarna mobiliserar sig i solidaritet med studenterna. Man står nu med ryggen mot väggen, och nu försöker man slänga fram ett ess ur rockärmen genom att använda några hysteriska ungdomar som ska fortsätta med våldsaktionerna.
Den enda vägen ut ur denna politiska kris för den franska borgarklassen är att putsa upp fasaden på republikens statsapparat. Denna present levereras nu till M Villepin på ett silverfat av PS/PCF och de Gröna (14) som alla har förenats för att ”ta upp fallet” CPE i den Konstitutionella Domstolen (15). Denna ”hjälpande hand” från Socialistpartiet kan hjälpa regeringen ur knipan med CPE genom att vända sig till de ”12 vise männen” (16), och sedan kan man ta upp Raffarins slogan ”det är inte gatan som styr” med tillägget ”det är de 12 pensionärerna i den Konstituerade Domstolen som gör det”!
När man nu vill ”högtrycksspola” bort Sorbonnestudenterna (och deras kamrater som ger dem mat) så har Sarkozy öppnat en Pandoras ask. Ur denna låda av ”svarta idéer” har man dragit upp arbetarnas ”falska vänner”: fackföreningarna.
Världens arbetarklass kan därför tacka den franska regeringen. När man gjorde sig av med fågelskrämman Le Pen (17) vid det senaste presidentvalet, så har den röd-vit-blå härskande klassen lyckats placera världens mest imbecilla högerregering vid makten. En högerregering som har drivit en politik värdig en ”bananrepublik”!
Vad som än händer med denna rörelse, så är den redan en seger för hela arbetarklassen.
Tack vare den nya generationen, har arbetarklassen lyckats bryta fackets ”blockad” av klassolidariteten. Varje sektor av proletariatet, i synnerhet den nya generationen, har fått en rik erfarenhet som kommer att sätta djupa spår i deras medvetande.
Denna erfarenhet tillhör världsproletariatet. Trots de ”officiella” medias blackout, så kommer ”parallella” media, ”otämjda” kameror och ”fri” radio – liksom den revolutionära pressen – att göra det möjligt för världens arbetarklass att ta till sig denna erfarenhet. För detta är bara en episod i den världsomspännande klasskampen. Den är en del i en hel rad strider som har ägt rum sedan 2003 och som har bekräftat att arbetarklassen i de industrialiserade länderna har kommit över den tillbakagång som man drabbades av efter Östblockets och de så kallade ”socialistiska” ländernas kollaps 1989
Ett av mest utmärkande kännetecknen för dessa strider har varit den pånyttfödda solidariteten mellan arbetare. I två av de viktigaste länderna i den kapitalistiska världen - USA och England – har solidariteten utgjort grunden för att man tagit upp kampen. Alldeles innan julen 2005 gick arbetare i kollektivtrafiken i New York ut i strejk, inte för sig själva, utan för att arbetare som anställdes i framtiden skulle få samma pensionsvillkor som de själva. På samma sätt var den strejk som ägde rum på Heathrow-flygplatsen i London, under flera dagar hösten 2005, ett uttryck för solidaritet, när lastpersonalen gick ut i strejk till stöd för cateringarbetarna vid företaget Gate Gourmet.
Dessa strejker var särskilt signifikanta i en alltmer tydlig tendens mot en utveckling av kampen som har fortsatt sedan rörelsen 2003 till försvar för pensionerna i Frankrike och Österrike, där vi kunde bevittna de största gatudemonstrationerna sedan andra världskriget. Samma tendens uttryckte sig 2004 i Tyskland i bilarbetarnas strejk (vid Daimler-Chrysler och Opel i synnerhet) som klart ställde frågan om arbetarsolidaritet mot nedläggningarna. Samma tendens bekräftades än en gång i Spanien i december 2005, vid SEAT i Barcelona, där arbetarna kämpade utanför, och mot fackföreningarna som hade skrivit på ett ”skambud” bakom deras ryggar som innebar avsked av 600 arbetare.
Studenternas rörelse i Frankrike är därför en del av en kamp som utvecklas på en historisk nivå och vars slutliga mål kommer att göra det möjligt för den mänskliga arten att undkomma det kapitalistiska barbariets återändsgränd. Den unga generation som har engagerat sig i kampen på arbetarklassens terräng idag har öppnat dörren till denna framtid. Vi har fullt förtroende för dem: över hela jordklotet kommer de att fortsätta bana vägen för en värld fri från konkurrens, profit, utsugning, fattigdom och blodigt kaos.
Helt klart så är vägen som leder till att man störtar kapitalismen lång, och full av svårigheter och faror av olika slag, men den har redan börjat skönjas.
Internationella Kommunistiska Strömningen den 17 mars 2006.
Noter
1. Dess främsta mål är att göra det möjligt för arbetsgivarna att kunna avskeda arbetare utan förvarning eller motiv de första 2 åren av anställningen.
2. Den franske premiärministern.
3. Nicolas Sarkozy, inrikesminister med ansvar för polisen som gjorde sig känd särskilt för sitt uttalande om att vilja ”högtryckstvätta” bort ”slöddret” i förorterna.
4. I Tours, exempelvis använde studenterna universitetets utrustning för att trycka 10.000 flygblad som uppmanade till solidaritet, som de delade ut vid arbetsplatser i staden.
5. En ordlek med ordet ”bloquer”, med andra ord bilda strejkvaktskedjor på universiteten.
6. Oöversättligt uttryck som refererar till indianernas smidighet…
7. En student som dödades av polisen under protester mot en universitets-”reform”.
8. Confederation Generale du Travail: den fackförening som fortfarande domineras av det stalinistiska franska ”kommunist”-partiet.
9. RATP är lokaltrafiken i Paris.
10. I original en satir på fransk TV som heter ”Les Guignols de l’Info”, närmast att jämföra med det svenska satirprogrammet ”Parlamentet”.
11. Force Ouvrière.
12. Compagnies Republicaines de Sécurite (säkerhetspolisen känd för sin brutalitet…)
13. Union pour un Mouvement Populaire (sic!) Jacques Chiracs regeringsparti.
14. Dvs. av socialistpartiet, det franska ”kommunist”-partiet och de Gröna.
15. Idén är att Konstitutionsdomstolen ska hitta ett för regeringen att rädda ansiktet genom att uttala att CPE är ”oförenligt med konstitutionen”
16. Dvs Konstitutionsdomstolen.
17. Ledare för det fascistiska Front National, som kom tvåa efter Chirac i den första presidentvalsomgången.
I slutet på juni blev situationen för dem som lever på Gaza remsan värre än någonsin, när den israeliska armen gick till attack igen. De led redan brist på de flesta förnödenheterna och är alltför vana vid bombningar, invasioner och andra hot, när de återigen invaderades av Israel under förevändningen att de var där för att rädda den 19 årige korpralen som kidnappats av Hamas väpnade gren.
Detta innebär en kraftig skärpning av situationen. Israel har med sin offensiv bombat de stora broarna och vägarna och slagit ut det enda kraftverket. Angreppet på kraftverket har inte bara lett till att strömmen försvunnit utan även till brist på dricksvatten och stopp i avloppssystemet. Att laga detta kommer att minst 6 månader. Gaza spärrades av inga transporter med mat, dricksvatten eller bränsle släpptes igenom. Den israeliska flottan har patrullerat vattnen utanför Gaza och hindrat fiskarna från att gå i land med sina båtar.
Israeliskt jaktflyg har konstant flugit över området och terroriserat befolkningen med överljudsbangar. Dessa skakade till och med ett av den syriske presidenten palats som ligger mer än 20 mil därifrån. Samtidigt som de arresterat 8 Hamas ministrar och 64 parlamentsledamöter och bombat inrikesministeriet vapenupplag och militära träningsläger, har Israel har blivit internationellt fördömt för sin överreaktion. EU ordförandeland Finland ”fördömer att dödsoffer krävts efter det oproportionerliga våld som används av de israeliska styrkorna” (DN 8/7-06). Även den amerikanske utrikesministern Condolezza Rice gick så långt som att uppmana till ”återhållsamhet”. En del anser att det är förståeligt att Israel vill ”stå upp mot terrorismen”, samtidigt som andra vill dämpa Israels premiärminister genom att tala om för honom att han inte behöver visa att han kan vara lika brutal som sin föregångare Ariel Sharon.
FN varnar för risken för en humanitär kris, men FN är bara ett av organ som är medskyldiga till den permanenta kris som skakat regionen de senaste 90 åren.
Med undantag för de Hamas typer som tillfångatagits, så är de verkliga offren för Israels attack de 1,4 miljoner (varav 800 tusen lever i fyra flyktingläger) människor som lever på Gazaremsan. De har fördrivits från sina hem i en serie krig som sträcker sig så långt tillbaka som de massutdrivningar som skedde när den israeliska staten bildades 1948. Efter korpral Ciprals kidnappning stängdes gränsövergången till Egypten i södra Gaza. Ett sprängdes hål upp i gränsmuren men palestinska trupper hindrade människor från att fly. Gaza är ett enda stort fångläger och dess fångvaktare är den palestinska myndigheten, Fatah, Hamas, islamska jihad och alla de andra nationalisterna som är mobiliserade för imperialistiska krig och klassamarbete.
Många människor är misstänksamma mot sympatin uttryckt av ledande personer inom den amerikanska staten, eftersom den amerikanska imperialismen stöd till Israel är välkänd. Stora europeiska makter som Storbritannien, Frankrike och Tyskland är snabbare att fördöma Israel, men detta är ganska uppenbart i försvar av deras egna imperialistiska strategier i Mellan Östern. Men även om det är lätt att se korruptionen inom Fatah eller terrorismen hos Hamas, argumenterar många för att det är nödvändigt att ”stödja de förtryckta” mot Israel, USA eller vilken som helst annan imperialistmakt som står i vägen för ”palestinsk nationell befrielse”. Det liknar situationen i Irak. Visst, sägs det, är självmordsbomber och slumpmässiga attacker mot civila mål oacceptabla (utom för de mer blodtörstiga vänsteristerna, som säger att självmordsbomber är de enda vapen som de egendomslösa har) men finns det inte något positivt med motståndet i Irak?
Det enda sättet att besvara denna fråga är genom att förstå vilka krafter som är i rörelse. Varför, till att börja med svarar Israel på ett så brutalt sätt, med den tunna förevändningen att de bryr sig om en ung soldat. Den nyligen visade möjligheten att Hamas skulle kunna vara beredda att ”erkänna” Israel någon gång framöver är något som Israel inte vill höra. Israel accepterar en ”tvåstatslösning”, men bara om den andra staten är underordnad dem och inte utgör något potentiellt hot. Hamas i dagsläget ser bara en ”tvåstatslösning” som första steget mot en förenad palestinsk stat. Det finns inte chans att Israel skulle acceptera ett steg mot en sådan lösning. Invasion av Gaza sker för att förödmjuka och försvaga Hamas. Men den är också en alvarlig attack mot den palestinska befolkningen, och visar vad som kan hända om den fortsätter att stödja Hamas.
Men varför denna kraftiga antagonism mellan Israel och den palestinska protostaten? Detta kan endast förstås inom ramen för nationalstaterna på internationell nivå. Varje kapitalistisk stat befinner inte bara i en ekonomisk konkurrens med alla andra stater, utan måste också försäkra sig om de militära medlen för att försvara sina intressen. Alla stater är imperialistiska därför att inget land kan agera utanför ramen av en krympande världsmarknad. Det är i detta internationella sammanhang som de står emot de andra makterna, stora som små. I Mellan Östern i synnerhet är det in te bara rivaliserande grannstater och de gerillarörelser som de stödjer, utan även ingripandet från stormakterna. Ingen stat kan känna sig lugn inför grannarnas och de övrigas ambitioner.
Det må vara en kliché att se Israel som ett litet (men välbeväpnat) land omgivet av dödsfiender, men detta är i grund och botten situationen för alla nationella kapital. I fallet med de olika palestinska fraktionerna, är deras ambition att etablera en egen kapitalistisk stat, som skulle vara imperialistisk den också. Ingen nationell rörelse kan undkomma kapitalismens globala ram. Nationalismen är förtryckarens terräng och inte den förtrycktes. Kampen för ”Palestinas befrielse” eller ”motståndet i Irak” är lika imperialistisk som utrikespolitiken i Tyskland, Sverige, Frankrike eller USA.
För närvarande, trots all sin ekonomiska och militära makt, försvagas ställningen för den amerikanska imperialismen. Där de en gång kunde påtvinga sin ordning genom ”Pax americana” står de nu inför ett ökande militärt kaos. Det står till exempel klart att de skulle vilja konfrontera Iran militärt, men på grund av det kaos som råder i Afghanistan och Irak är de för tillfället inte kapabla att öppna en front till. De som argumenterar till stöd för ”motståndsgrupper” i Palestina eller Irak säger att detta visar att deras aktivitet försvagat imperialismen. Men om den amerikanska dominansen försvagas, kommer bara deras imperialistiska rivaler att stärkas. Själva försvagningen av den amerikanska dominansen tvingar USA att slå till allt hårdare militärt över hela världen.
Det är omöjligt att bekämpa imperialismen utan att konfrontera dess rötter i det globala kapitalistiska systemet. Kapitalismen kan endast avskaffas genom arbetarklassens internationella klasskamp.
Car/Sune 8/7 06
(Bearbetning av en artikel från World Revolution nr 296)
Under våren/försommaren 2006 har det skett ytterligare avslöjanden om hur den svenska staten har agerat för att mörklägga tänkbara orsaker till förlisningen av färjan Estonia. I synnerhet hur den ansvarige för dessa ”utredningar” Johan Hirschfeldt (1) på regeringens direktiv, förstörde utredningsmaterial (2) och hur man in i det sista försökt att hemlighålla det avtal mellan militären och tullen angående frakt av hemligt (och stulet) militärt material från det forna Sovjetunionen via Estland. En stat vars existens i hög grad vilar på den svenska imperialismens ekonomiska, politiska och militära ”bistånd”, vars tillblivelse 1991, bara tre år före att färjan ”Estonia” förliste med 852 döda som konsekvens, i högsta grad utgjorde en förödmjukande provokation för den rysk/”sovjetiska” borgarklassen. Dessa nya avslöjanden bekräftar på ett skrämmande sätt den analys av Estoniakatastrofen som vi publicerade i Internationell Revolution 102 i början av 2005. Återigen påstår sig statsminister Göran Persson och hans trogna regeringskollega Mona Sahlin vara ”förvånade” över dessa avslöjanden. Men detta kan bara vara en lögn! I själva verket fanns det ett hemligt avtal mellan militären och tullverket (3)– 30 månader innan ”Estonia” sjönk (!) – om hur den svenska staten skulle dölja införseln av stulen militär krigsmaterial från det forna Sovjetunionen via Estland.
Detta visar på ett slående sätt den svenska statens cynism. Under mer än 10 års tid höll den knäpp tyst om vapentransporterna, tills att en anställ på tullverket som just blivit pensionerad fick dåligt samvete och avslöjade en del om vapentransporterna på ”Estonia”. Men in i det sista har staten förnekat detta. Istället har den byggt ett hycklande monument i Stockholm över offren för katastrofen, en av de största sjöfartskatastroferna i modern tid i Västeuropa, ett monument där staten säger sig ”hedra” dessa offer. Samtidigt har den svenska staten gjort allt för att förhindra en verklig undersökning av fartygsskrovet på havets botten, till den grad att de med militära medel har jagat bort expeditioner med stor teknisk kompetens (bland annat från Tyskland, där varvet som byggde ”Estonia” velat undersöka om det var en explosion som sänkte fartyget).Dessa jagades bort av den svenska militären med hänvisning till ”griftefriden”.
Detta kan bara tyda på att den svenska borgarklassen har något att dölja, dessutom att de fullkomligt struntar i offren för dess imperialistiska äventyr. Den svenska staten tycker om att presentera sig som en ”fredsälskande”, ”humanitär” stat, som inte använder sig av militära muskler. Men dess imperialistiska ambitioner i Baltikum (som utgör en av den svenska statens största militära och diplomatiska satsningar utomlands sedan 1809) visar att den svenska imperialismen är lika rovgirig, kall och cynisk som alla andra stater, inklusive stormakter som USA. Detta måste arbetarklassen ha i åtanke när den bedömer vem som har ansvaret för de 852 offren för Estonia-katastrofen.
Noter
1. Johan Hirschfeldt har gjort sig känd för en annan utredning som är ideologiskt mycket lämpligare för den svenska borgarklassen, den om Tsunami-katastrofen, där han inte tvekat att peka ut enskilda ministrar och departement.
2. Se ”Utredare döljer fakta om Estonia” och ”Material till Estonia-utredningen förstört” på www.tv4.se [16]
3. ”Hemligt militärt avtal när Estonia sjönk” på www.tv4.se [16]
I Frankrike tvingades regeringen dra tillbaka sin nya ”ungdomsarbetslag”, CPE, efter massiva strider där unga studenter och arbetare deltog – arbetarklassens nya generation. Organiseringen av kampen genom stormöten, studenternas förmåga att diskutera kollektivt och undvika flera av de fällor som gillrats av borgarklassen, deras förståelse av nödvändigheten att sprida kampen till lönearbetarna, allt detta är bevis för att vi har gått in i en ny period av konfrontation mellan klasserna.
Detta har inte bara visats genom rörelsen i Frankrike; faktum är att denna endast var en del av en hel rad rörelser i arbetarklassen, mot kapitalismens växande attacker på dess levnadsstandard. I Storbritannien gick 1,5 miljoner offentliganställda arbetare ut i strejk den 28 mars, fast beslutna att stå emot nya attacker på deras pensioner. I Tyskland har tiotusentals statsanställda och ingenjörer gått ut i strejk mot lönesänkningar och längre arbetsveckor. I Spanien gick SEAT-arbetarna spontant ut i strejk mot avskedanden som hade gjorts upp mellan facket och fabriksledningen. I USA gick arbetare i New Yorks tunnelbana och arbetare vid Boeing ut i strejk mot attacker på sina pensioner. Under sommaren 2005 såg vi i Argentina den största strejkvågen på 15 år. I Indien, Mexico, Sydafrika, Dubai, Kina och Vietnam har arbetarklassen med sina aktioner visat, trots våra utsugares propaganda, att man inte har försvunnit från den samhälleliga scenen. Tvärtom har den visat, att det är den klass som håller den kapitalistiska produktionens hjul igång och skapar det samhälleliga välståndet. Dessa rörelser blir allt mer spridda, mer samtidiga och mer beslutsamma.
Ett centralt tema i nästan alla dessa rörelser har varit den gamla proletära principen om solidaritet. Vi såg det i Frankrike, inte bara i det exemplariska sätt som studenterna från olika universitet stödde varandra, utan även i den aktiva mobiliseringen av allt fler lönearbetare i rörelsen, och i enheten mellan olika generationer. Vi såg det i Spanien när arbetare gick ut i strejk till försvar för sina sparkade kamrater. Vi såg det i Belfast när postanställda, som strejkade mot fackets vilja, öppet trotsade den sekteristiska uppdelningen genom att marschera tillsammans genom katolska och protestantiska områden i staden. Vi såg det i New York när tunnelbanearbetarna förklarade att man inte bara kämpade för sig själva utan för nästa generations arbetare. I Indien kom strejkande arbetare vid Hondas fabriker i Dehli att få med sig massor av arbetare från andra fabriker, i synnerhet sedan man hade drabbat samman med repressionens styrkor.
Principen om solidaritet – och arbetarklassen ökande vilja att försvara den i sina aktioner – är central för arbetarklassens själva natur. Den är en klass som bara kan försvara sina intressen på ett kollektivt sätt, genom att sprida sin kamp så mycket som möjligt, genom att överkomma alla skillnader som det kapitalistiska samhället tvingar på den: uppdelning i nationer, raser, religioner, yrken eller fackföreningar. Sökandet efter solidaritet innehåller därför fröet till mer massiva sociala rörelser som har kapaciteten att paralysera det kapitalistiska systemet. Vi såg en tydlig glimt av detta i Frankrike denna vår. Vi befinner oss fortfarande bara i början, men det nuvarande uppsvinget i klasskampen lägger grunden för framtidens masstrejker.
Bortom masstrejken ligger ett perspektiv av att inte bara stoppa kapitalismen, utan även att reorganisera själva basen för produktionen, att skapa ett samhälle där den sociala solidariteten är norm, inte en princip för opposition till den existerande ordningen, som bygger på en skoningslös tävlan mellan människor.
Detta perspektiv är inbyggt i arbetarklassens nuvarande kamp. Det utgör inte bara ett hopp om en bättre framtid, utan är en nödvändighet som framtvingas av det kapitalistiska systemets bankrutt. De nuvarande klassrörelserna har provocerats fram av ständiga och växande attacker på arbetarklassens levnadsstandard – på lönen, arbetstiden, pensionerna, säkerheten på jobbet. Men dessa attacker är inget som härskarklassen och dess stats skulle kunna undvika genom att föra en annan politik. De är tvingade att försämra arbetarklassens levnadsstandard eftersom de inte har något val, eftersom de inte kan undkomma trycket från den kapitalistiska ekonomiska krisen och kriget till döds för att överleva på världsmarknaden. Detta gäller varje politiskt parti som sitter vid makten, eller vilken klick byråkrater som sköter ekonomin.
Inte heller har borgarklassen något val när ekonomins sammanbrott tvingar den mot militarism och krig. Generaliseringen av krigen över hela planeten – som idag manifesterar sig tydligast i ”kriget mot terrorismen” och hotet om att öppna en ny miltär front mot Iran – uttrycker kapitalismens ofrånkomliga drift mot självdestruktion.
Den utsugande klassen och lönearbetarnas klass har inget gemensamt. De har inget annat val än att krossa oss. Vi har inget annat val än att stå emot det. Och det är i detta motstånd som vi kommer att upptäcka vårt självförtroende och vår styrka, och lyfta fram perspektivet av att avskaffa utsugningen en gång för alla!
Internationell Revolution
Vår kamrat Clara dog i Paris, på Tenon-sjukhuset lördagen den 15 april, vid en ålder av 88 år.
Clara föddes den 8 oktober 1917 i Paris. Hennes mor, Rebecca, var av ryskt ursprung. Hon kom till Frankrike eftersom hon, som judinna i födelsestaden Simferopol på Krim, inte fick tillåtelse att studera medicin. I Paris arbetade hon som sjuksköterska. Innan hon kom till Frankrike var hon redan en militant i arbetarrörelsen eftersom hon hade varit med om att bilda en sektion av det socialdemokratiska partiet i Simferopol. Claras far, Paul Geoffroy var en yrkeslärd arbetare och juvelslipare. Innan första världskriget var han medlem i det anarkosyndikalistiska CGT, men närmade sig kommunistpartiet efter den ryska revolutionen 1917.
Därför kom Clara allt från sina tidigaste år att växa upp i arbetarrörelsens traditioner. Vid 15 års ålder gick hon med i Jeunesse Communiste (den kommunistiska ungdomsrörelsen). 1934 åkte hon till Moskva med sin far för att besöka systern till hennes mor, som dog när Clara bara var 12 år. Det hon såg i Ryssland, bland annat att de nya hus som byggdes var reserverade för en minoritet av privilegierade människor och inte för arbetare, gjorde att hon började ifrågasätta det ”socialistiska fosterlandet”, vilket ledde till att hon vid hemkomsten bröt med JC.
Vid denna tid hade hon redan börjat diskutera med vår kamrat Marc Chirik (vilken hon hade mött första gången när hon var 9 år gammal, eftersom Claras mor var väninna till systern till Marcs första hustru), trots starkt motstånd från hennes far, som hade förblivit lojal till kommunistpartiet, och ansåg att hon inte skulle umgås med ”trotskister”.
1938, när Clara blivit 21, och inte längre lyssna behövde lyssna till sin faders råd, gifte sig Clara och Marc.
Vid denna tidpunkt var Marc medlem i den Italienska Fraktionen, och även om Clara inte var medlem, så sympatiserade hon med gruppen. Under det andra världskriget mobiliserades Marc i den franka armén (fastän han inte var fransman och hans enda identitetshandling var en order om avvisning som förlängdes var annan vecka). Han var förlagd till Angouleme vid tidpunkten för den franska arméns kollaps. Tillsammans med en kamrat från den Italienska Fraktionen i Belgien (som hade flytt undan de tyska truppernas frammarsch eftersom han var jude), lämnade Clara Paris på cykel för att förenas med Marc i Angouleme. När hon kom fram hade Marc, tillsammans med andra soldater, blivit fängslade av den tyska armén som, turligt nog, inte hade upptäckt att han var jude. Genom att ge honom civila kläder hjälpte Clara Marc och en annan judisk kamrat att fly från barackerna där han satt fängslad. Marc och Clara nådde den ”fria” zonen och kom till Marseille på cykel i september 1940. Det var i Marseille som Marc spelade en ledande roll i att reorganisera den Italienska Fraktionen, som hade varit uppsplittrad sedan början av kriget.
Utan att formellt vara medlem, deltog Clara i det arbete och de diskussioner som gjorde det möjligt att åter konstituera den Italienska Fraktionen. Trots farorna under den tyska ockupationen, lyckades hon transportera politiska dokument från stad till stad till andra kamrater i den Italienska Fraktionen.
Under denna period deltog även Clara i Organisation de Secours des Enfants aktiviteter, en organisation som såg efter och gömde judiska barn för att skydda dem från Gestapo.
Men det var vid tidpunkten för ”Befrielsen” som Marc och Clara nästan riskerade döden. De stalinisiska ”motståndsmännen” i Parti Communiste Francais arresterade dem i Marseille. De anklagades för att vara förrädare och för att samarbeta med tyskarna, eftersom man när man gjorde en raid i deras hus upptäckte anteckningsböcker skrivna på tyska. Det var anteckningsböcker som hade använts när Marc och Clara tog tyska lektioner för Voline (en rysk anarkist som hade deltagit i revolutionen 1917). Voline vägrade, trots sin oerhörda fattigdom att motta någon materiell hjälp. Marc och Clara frågade då om han kunde ge dem lektioner i tyska, varefter han kunde gå med på att dela en måltid med dem.
Under denna raid hittade stalinisterna även internationalistiska flygblad skrivna på franska och tyska, riktade till soldaterna i båda lägren.
Det var tack vare en gaullistisk officer, som ansvarade för fängelset (och vars fru hade arbetat tillsammans med Clara i OSE), som Marc och Clara kunde undfly de stalinistiska bödlarnas justis. Denna officer hade till en början hindrat stalinisterna från att skjuta Marc och Clara (de sade till Marc ”Stalin har inte fått dig ännu, men vi kommer att ta ditt skinn”). Överraskade över att judar blev anklagade för att vara ”kollaboratörer”, ville han försöka ”förstå” den politiska ståndpunkt som gjorde att Marc och Clara delat ut propaganda till förmån för en fraternisering mellan franska och tyska trupper. Officeren förstod att deras attityd inte hade något som helst att göra med ”förräderi” och samarbete med nazistregimen. Han hjälpte dem därför att fly från fängelset i sin egen bil, och rådde dem att lämna Marseille så snart som möjligt innan stalinisterna kunde hitta dem.
Marc och Clara for till Prais där man åter tog upp kontakten med andra kamrater och sympatisörer till den Italienska Fraktionen och den Franska Fraktionen av den kommunistiska vänstern. Fram till 1952, fortsatte Clara att stödja den franska kommunistiska vänsterns (GCF:s – det nya namn som den Franska Fraktionen antagit) arbete.
1952 tog GCF – inför hotet av ett nytt världskrig – beslutet att några av dess militanter skulle lämna Europa för att bevara organisationen i händelse av att kontinenten än en gång skulle kastas in i ett krig. Marc lämnade Frankrike för Venezuela i juni 1952. Clara följde efter i januari 1953 när han till slut fick en fast anställning.
I Venezuela återgick Clara till sitt yrke som småskolelärarinna. 1955 grundade hon tillsammans med en kollega en fransk skola i Caracas, College Jean-Jacques Rosseau, vilken till en början endast hade 12 elever, huvudsakligen flickor, som inte hade möjlighet att komma in på den andra franska skolan i staden, som drevs an katolska munkar. Skolan, där Clara var rektor och Marc arbetade som vaktmästare, trädgårdsmästare och skolbusschaufför, hade till slut över hundra elever. Vissa av dem, som hade fått ett bestående intryck av Claras kvaliteter som lärare och människa, upprätthöll fortfarande kontakten, fram till hennes död. En av hennes tidigare elever, som nu bodde i USA, besökte henne 2004.
Efter att Marc och andra kamrater hade lämnat organisationen, splittrades GCF. Det var först 1964 som Marc kunde bilda en lite grupp av mycket unga kamrater, som började publicera tidskriften Internacionalismo i Venezuela.
Under denna period var inte Clara direkt involverad i Internacionalismos politiska aktivitet, men hennes skola hjälpte till med material och utgjorde mötesplats för gruppens aktiviteter.
I maj 1968 reste Marc till Frankrike för att delta i den sociala rörelsen och återetablera kontakten med sina tidigare kamrater i den kommunistiska vänstern. Det var under hans vistelse i Frankrike som den venezuelanska polisen raidade College Jean-Jaqcues Rosseau och hittade politiskt material där. Skolan stängdes och blev helt sönderslagen. Clara tvingades att lämna Venezuela i all hast för att återförenas med Marc i Paris. Det var under denna period som Marc och Clara åter bosatte sig i Paris.
Från och med 1968 deltog Marc i gruppen Revolution Internationales arbete. Denna grupp hade bildats i Toulouse. Från 1971 var Clara fullt integrerad i RI:s aktiviteter, den grupp som skulle komma att bli IKS sektion i Frankrike.
Sedan denna tid var hon en trogen militant i vår organisation, som tog del i all aktiviteter i vår organisation. Efter Marcs död i december 1990, fortsatte hon sin militanta aktivitet inom organisationen, som hon var väldigt fäst vid. Även om hon personligen blev känslomässigt påverkad när gamla medlemmar, som hade varit med om att bilda organisationen, lämnade den, så fick dessa deserteringar henne aldrig att ge upp sitt engagemang i IKS.
In i det sista, trots hennes ålder och sjukdom, så ville hon alltid aktivt ta del i IKS liv. Hon var särskilt noga med att ge månatliga bidrag till organisationen och försöka hålla sig a jour med våra diskussioner, fastän hon inte längre kunde delta i våra möten. Trots att hon hade stora svårigheter med synen, fortsatte Clara att läsa vår press och våra interna dokument i så stor utsträckning som möjligt (organisationen hjälpte till genom att trycka upp dem med stora bokstäver). Likaledes ville hon alltid, när kamrater kom på besök, ta del av organisationens aktiviteter och diskussioner.
Clara var en kamrat vars medkänsla och solidaritet gjorde stort intryck på alla militanter i IKS, som alltid togs väl emot i hennes hem. Hon upprätthöll nära kontakter med äldre kamrater i den kommunistiska vänstern, vilka hon visade en stor solidaritet när de var gamla och sjuka (som i fallet Serge Bricanier, en tidigare medlem i GCF, eller Jean Malaquais, som var sympatisör till GCF, och som hon besökte i Geneve alldeles innan hans död 1998). Efter Marcs död fortsatte hon att föra vidare denna anda av solidaritet och värme som var så karakteristisk i den tidigare arbetarrörelsen, till den nya generationen. Det var med stor glädje som hon såg hur denna solidaritet, adelsmärket för den klass som är bärare av kommunismen, återkomma på ett magnifikt sätt i studentrörelsen i Frankrike. En rörelse som Clara hälsade med stor entusiasm innan hon lämnade oss.
Clara mötte sin försvagade fysiska hälsa och sina allt mer tyngande sjukdomssymtom med ett remarkabelt mod. Hon lämnade oss vid ett tillfälle när en ny generation öppnade dörrarna till framtiden.
Clara var ett exempel på en kvinna som under hela sitt liv kämpade för arbetarklassen och visade ett mer än stort mod när hon gjorde detta, i synnerhet när hon riskerade sitt liv under kontrarevolutionens mörka år. Hon var en kvinna som förblev lojal mot sin revolutionära övertygelse och sina idéer ända till slutet.
När IKS som helhet fick veta om hennes död sände våra sektioner och individuella kamrater hälsningar till vårt centrala organ, som hälsade hennes mänskliga värme, hennes hängivenhet för proletariatets sak och det stora mod hon visade under hela sitt liv.
Clara begravdes lördagen den 22 april på den parisiska kyrkogården Ivry (samma plats som Clara Zetkins make, Ossip, begravdes på den 31 januari 1889). Efter begravningen organiserade IKS ett möte för att hylla hennes minne, vilket besöktes av flera internationella IKS-delegationer, flera sympatisörer som hade känt Clara personligen, liksom medlemmar av hennes familj.
Till hennes son Marc och barnbarnen Miriam och Jan-Daniel, vill vi visa vår största solidaritet och sympati.
Vi publicerar här nedan utdrag från ett brev som IKS sände till hennes son och dennes familj.
IKS den 25 april 2006.
Käre kamrat Marc,
Med dessa få ord vill vi uttrycka vår solidaritet och sympati med dig efter Claras död – din mor och vår kamrat. Vi vill även försöka föra vidare de känslor som alla kamrater i organisationen känner.
De flesta av oss kände Clara först som hustru till Marc, din far, som spelade en så viktig roll i arbetarklassens kamp, särskilt under några av de värsta åren av kontrarevolution, men också som IKS främste grundläggare. I sig själv är bara detta skäl nog att visa respekt och hylla Clara ”Marcs fru kan bara vara en god person”. Det mod och den värdighet som hon visade när din fader dog, liksom den kärlek hon kände för honom, bekräftade för oss hennes stora karaktärsstyrka, en kvalitet som vi redan kände till, och som hon fortsatte att visa ända till sin död. Men Clara var långt ifrån bara Marcs partner. Hon var en kamrat som förblev lojal mot sin övertygelse till slutet, som fortsatte att delta i vår kamp, och som trots svårigheter som följde på ålder och sjukdom, fortsatte att spela en stor roll i vår organisations liv. Alla kamrater var imponerade av hennes livsvilja och den klarhet i tanken som hon upprätthöll till sin sista stund. Därför har vår uppskattning och respekt för henne, som vi haft från början, bara förstärkts med åren.
Alldeles innan sin död, berättade din far för oss vilken oerhörd tillfredsställelse han upplevde när stalinismen kollapsade; denna arbetarklassens och revolutionens dödgrävare. På samma gång kunde han inte dölja sin oro för de negativa konsekvenser detta skulle få för arbetarklassens kamp och medvetande. Clara kunde, tack vare att hon bibehöll sin revolutionära övertygelse, se sina sista dagar lysas upp av att se en ny generation åter ta upp kampen. Detta är, trots vår sorg, något trösterikt för oss alla.
Clara var en av de sista av den generation av revolutionärer som var tvungna att överleva som en liten minoritet, som försvarade proletariatets revolutionära principer under de fruktansvärda åren av kontrarevolution. Detta var en kamp som fördes främst av militanter ur den Italienska vänstern, det Holländska vänstern och den Franska kommunistiska vänstern, utan vilka IKS inte skulle existera idag. Clara talade med oss om dessa kamrater och vi kunde genom hennes ord känna den uppskattning och värme hon kände för dem. På detta sätt fortsatte Clara, efter din fars död, att vara en levande länk till denna generation kommunister, vars arv vi stolt förvaltar. Det är denna länk, liksom Clara, vår kamrat, som vi har förlorat idag…. Än en gång, käre Marc, vill vi uttrycka vår solidaritet, och vi vill att du vidarebefordrar den till dina barn och övriga medlemmar av din familj.
IKS, den 17 april 2006.
Proletariatets revolutionära organisationer har ett ansvar att göra bestämda och klara ingripanden i arbetarklassens kamp. De har också ett ansvar att i sina publikationer ge en beskrivning av sitt ingripande. Då IKS i studentrörelsens mot CPE såg en proletär rörelse kunde det snabbt ta del av denna första kamp av en ny generation i arbetarklassen.
Vi var närvarande i de demonstrationer som kallades och organiserades av fackföreningarna från den 7:e februari, trots studenternas ledighet, i Paris och i provinserna. När vi sålde våra publikationer, kom många studenter från universiteten och skolorna som letade efter perspektiv, fram till oss för att diskutera med våra kamrater och visade ett verkligt intresse och en sympati för våra publikationer.
Men vi kunde delta i rörelsen mot CPE framförallt från början av mars. På lördag den 4e mars var våra kamrater närvarande vid det nationella koordinationsmötet. Den följande veckan ingrep vi i de massiva stormötena som hölls på alla universitet och vi kunde se att frågan om solidaritet var central i diskussionen.
Utifrån denna fråga om solidaritet (som IKS har identifierat som en av de viktigaste kännetecknen för den nuvarande dynamiken i klasskampen i alla länder), ingrep vi i rörelsen, gav ut två flygblad och ett supplement till vår månadstidning (’Hälsning till en ny generation arbetarklass’). Alla våra publikationer spreds på universiteten, arbetsplatser och vid demonstrationer. I de flesta länder där IKS har en politisk närvaro, hölls två offentliga möten, det första, mot bakgrund av mediablackouten, handlade om karaktären och innehållet i debatten som skedde på stormötena, det andra som hölls i slutet av rörelsen, hade som syfte att dra de viktigaste lärdomarna av denna formidabla erfarenhet av den unga generationen, för att visa på perspektiven för arbetarklassen kamp.
Inför blackouten och den simpla ideologiska manipulationen från den härskande klassen och dess media, är det vår första uppgift att kämpa mot den härskande tystanden och lögnerna. Vi publicerade omedelbart vårt flygblad på vår webbsite i tre språk för att återetablera SANNINGEN i förhållande till den falska information som sändes ut av borgarklassen internationellt. Pressen och TV i varje land, hade visat en ändlös rad av bilder på konfrontationen mellan ’huliganer’ och CRS (Paramilitär polis i Frankrike känd för sin brutalitet). Ingenstans hade media nämnt de massiva stormötena, debattens rikedom, den alltid närvarande attityden av solidaritet. Militanter i rörelsen presenterades oftast som kidnappare eller ”huliganer”,
Den internationella propagandan från den demokratiska borgarklassen vadade i lögner, förfalskningar, desinformation och förgiftade alla ansträngningar att försöka förstå vad som pågick. Vid ryska revolutionen 1917, beskrevs bolsjevikerna allmänt som galningar med en kniv mellan tänderna.
Det är till stor del genom de verkligt revolutionära organisationernas publikationer, och speciellt IKS’, som proletärer i många länder kunde upptäcka sanningen om rörelsen i Frankrike.
Tack var studenternas anda av öppenhet och deras lite oskyldiga initiativ med en ”förslagslåda” där alla arbetare kunde lägga sina förslag, kunde IKS kamrater ingripa direkt på stormötena, först i Paris (speciellt vid fakulteterna i Censier, Jussieu och Tolbiac) och senare vid andra universitet i provinserna. Vid ankomsten till dörrarna till föreläsningssalarna, uttryckte vi som arbetare (i arbete eller pensionerade) och som föräldrar till studenter i kamp vår solidaritet med rörelsen och vi välkommandes med öppna armar. Det var studenterna själva som föreslog att vi skulle tala på stormötena, för att ge dem vår erfarenhet som arbetare och bidra med våra ”idéer”. På alla de universitet som vi kunde tala inför ett stormöte av flera hundra studenter, lyssnade man med stort intresse på de konkreta förslag som vi gav, vilka fördes upp till omröstning och antogs. T.ex. den 15:e mars vid Censier, föreslog vi en motion som välkomnades och antogs av majoriteten. Denna motion uppmanade studenterna på stormötet att ta ansvar för en direkt och omedelbar utvidgning av kampen till lönearbetarna. Den föreslog att ett flygblad skulle produceras och distribueras i stor omfattning, speciellt vid stationerna vid Paris förorter. Vid universiteten i provinserna (speciellt Toulouse och Tours) ingrep våra kamrater på samma sätt, med förslag att demonstrationer skulle organiseras för att gå till fabrikerna, kontoren och sjukhusen och att ett flygblad skulle spridas i dessa demonstrationer som uppmanade arbetarna att gå med i studenternas kamp.
Vårt ingripande på stormötena har inte haft ett sådant eko sedan maj 1968. De konkreta förslag som vi gjorde på alla stormöten där vi ingrep, med syftet att utvidga rörelsen till fler arbetare, togs upp av studenterna och tillämpades (även om de saboterades av fackföreningarna och vänsteristerna som utvecklade allahanda typer av manövrer för att ta död på våra motioner för att återta kontrollen över rörelsen, t.ex. genom att se till att de försvann ”diskret” efter stormötet genom att dränka dem i en myriad av förslag på ytliga ”aktioner”).
Men studenterna lyckades delvis att sätta käppar i hjulet för dessa manövrer. De ”idéer” som IKS alltid har fört fram i arbetarkampen, under mer än ett kvarts sekel, tillämpades i praktiken av studenterna: de sökte efter en aktiv solidaritet från arbetarna genom att sprida flygblad som uppmanade till solidaritet och genom att skicka massiva delegationer till närmaste arbetsplats (speciellt vid stationerna vid Rennes, Aix eller Paris). Framförallt förstod studenterna mycket snabbt att ”om vi förblir isolerade kommer vi att ätas upp levande” (som en student vi Paris-Censier uttryckte det). Rörelsen kunde pressa tillbaka borgarklassen tack vare denna dynamik att utvidga rörelsen till hela arbetarklassen, som föddes ur stormötenas öppenhet.
Ett av de förslag som lades fram, att organisera ett stormöte mellan studenter och strejkande universitetspersonal, togs också upp (speciellt vid Paris-Censier). Men en svag mobilisering av arbetare i den nationella utbildningssektorn (som ännu inte hade hämtat sig från sitt nederlag från 2003) gjorde att de inte kunde komma över sin tvekan. Arbetarna i denna sektor har inte varit i det läget att de kunnat massivt gå med i studenternas kamp och ställa sig i frontlinjen av rörelsen. Endast en liten minoritet av lärarna har talat på stormötena och gett sitt stöd till studenternas kamp. Och det är nödvändigt att påpeka, att där vi har haft möjlighet att ingripa efter våra begränsade resurser, har de modigaste lärarna, de som varit bergfast med studenterna, de som varit mest övertygade om behovet att utvidga rörelsen till arbetarna, omedelbart till alla arbetsplatser (utan att vänta på fackens direktiv) i huvudsak varit kamrater i IKS. (1)
Det blev också uppenbart, att så fort våra förslag började vinna en majoritet, och våra kamrater identifierades som militanter i IKS, började facken och vänsterristerna att sprida alla möjliga tänkbara rykten för att skapa ett misstroende mot oss, för att återta kontrollen över situationen på universiteten, och framförallt förhindra att de som letade efter ett klart revolutionärt perspektiv för att närma sig ståndpunkterna i den kommunistiska vänstern.
Vid de universitet där våra kamrater presenterade sig som medlemmar av IKS redan från början, såg vi en klassisk manöver för att sabotera stormötenas öppenhet gentemot ”element utifrån”. T.ex. vid fakulteten vid Toulouse-Rangueil (där den ”nationella koordinationen” fanns), förbjöds de kamrater som presenterade sig som IKS vid dörren till stormötena att tala av presidiet, som kontrollerades av trotskister från Jeunesse Communiste Revolutionnaire (ungdomsorganisation till Krivines och Besancenots LCR, som är systerorganisation till ”Socialistiska Partiet” –SP, i Sverige).
Å andra sidan, vid Mirail fakulteten, välkommandes ett ingripande från en av våra kamrater som undervisar vid universitetet entusiastiskt. På begäran från studenterna gjorde han en presentation av rörelsen från maj 68, och förklarade vår analys om den historiska betydelsen av denna rörelse.
Vi ingrep också på mötena för den ”nationella koordinationen” vid ett flertal tillfällen. Den 4e mars gick IKS till entrén till det ”koordinations” möte som hölls i Paris för att sprida vår press (som välkomnades av ett stort antal studenter) och gjorde försök att ingripa på mötet. Efter två timmar av debatt röstade stormötet om principen att tillåta ”observatörer från utsidan” in i hallen, men utan yttranderätt.
Men inför dessa politikers manövrer för att stänga stormötena och hindra oss från att tala, vidtog en mängd diskussioner bland studenterna. Det var i allt väsentligt de icke fackligt organiserade studenterna, som inte tillhörde någon politisk organisation, som var de som var mest bestämda i att demaskera de saboterande manövrerna från UNEF och vänsteristerna. Vid Paris-Censier beslutade studenterna att tillåta ”element från utsidan” att tala och att öppna stormötena för arbetare som kom för att solidarisera sig med deras rörelse.
Så våra kamrater, föräldrar till studenter i kamp, kunde ingripa på mötet den 8e mars för ”Francilienne koordinationen” för att försvara nödvändigheten att utvidga kampen genom att söka solidaritet hos arbetarna (speciellt i den offentliga sektorn som vid SNCF, sjukhusen och posten).
I slutet av rörelsen såg vi politikernas manövrer i ”koordinationen” (infiltrerad av vänsterns hela ”breda kyrkan” (månne ekumenisk?), från Socialistpartiet till trotskisterna, som såg studenterna som offer och universiteten som deras jaktmarker) för att sabotera dynamiken av öppenhet vid mötet för den ”nationella koordinationen” som hölls i Lyon, alldeles innan det officiella tillbakadragandet av CPE, den 8:e och 9:e april. Man lyckades inte hålla IKS kamrater helt utanför mötet, inte utan att misskreditera sig fullständigt i studenternas ögon, men ”koordinationens” ”ledare” lyckades med att rösta igenom ett förslag som vägrade yttranderätt för ”externa observatörer”! Detta möte av delegater (som för det mesta hade kommit utan något klart mandat från sina universitet) var ett verkligt fiasko: under 2 dagar lyckades specialisterna i sabotage få studentdelegationer att rösta på vad de måste rösta om! Många studenter lämnade besvikna mötet med sin ”nationella koordination” och återvände till de orienteringar som de hade fört fram inför stormötena. De visade en stor mogenhet, mod och en anmärkningsvärd intelligens då de röstade för att häva blockaden av universiteten efter tillbakadragandet av CPE, för att undvika att falla i fällan av ”kommandoaktioner” och försumpningen av rörelsen genom hamna i en återvändsgränd av våldsamma aktioner.
Som vi alltid har sagt, är vår press vårt huvudsakliga medel för ingripande i arbetarklassen. Vi kunde sprida vår press i stor skala i demonstrationerna (i tusentals exemplar).
IKS var närvarande vid alla demonstrationer från den 7e februari i Paris, Toulouse, Tours, Lyon, Marseille, Lille och i Grenoble. Våra flygblad, liksom vår tidning och vårt supplement, hälsades varmt av många universitetsstudenter, elever, arbetare och pensionärer.
Vid demonstrationen den 18:e mars kom många grupper av studenter till vårt försäljningsställe och uttryckte sin sympati. En del av dem frågade om de kunde sätta upp våra flygblad vid busshållplatserna, andra tog vårt flygblad med sig och spred det vidare. Andra tog foton av eller filmade våra publikationer. En liten grupp av studenter sa t.o.m.: ”det är fantastiskt att se era publikationer i alla dessa språk: uppenbarligen är ni de enda verkliga internationalisterna”. Andra kom flera gånger till oss och tackade oss för IKS stöd till studenterna: ”genom att göra vår rörelse och våra stormöten kända i andra länder”,inför alla de lögner som har spytts ut av media. Det var just på grund av denna uppenbara sympati som de stalinistiska pamparna och fackets funktionärer avhöll sig från att attackera oss, som de hade gjort vid demonstrationen den 7:e mars.
Under hela IKS historia, har vårt ingripande inte haft ett sådan inflytande. Vi har aldrig haft så många diskussioner med så många demonstranter från alla generationer, och speciellt med de unga som letade efter ett historiskt perspektiv.
Det är uppenbart att IKS press var en verklig referenspunkt i demonstrationerna, bland en flod av flygblad från små grupper (vänstern och anarkister), den ena mer ”radikal” än den andra, och som växte upp som svampar på gatorna i huvudstaden, liksom i de flesta större städer i provinserna.
Precis som vårt ingripande bidrog till att utveckla ett förtroende för sin egen styrka hos den unga generation, kan den entusiasm som de väckte inte misslyckas med att stärka vårt förtroende i den historiska potentialen hos arbetarklassen.
Trots de demokratiska, fackföreningsmässiga och reformistiska illusionerna som fortfarande väger mycket tungt på den unga generationens medvetande, visar deras anda av öppenhet mot revolutionära idéer, deras vilja att reflektera och debattera, en stor mognad och djup i rörelsen och är mycket lovande inför framtiden.
1. Faktum är att vi med våra egna ögon sett att en stor majoritet av lärarna vid universiteten där vi ingrep (i Paris och provinserna) utmärktes av deras tystnad vid studenternas stormöten. Några var t.o.m. öppet fientliga till rörelsen, som vid ”humanistsiska” fakulteten vid Paris 7-Jussieu (ibland utan skrupler om att använda våld mot student-”blokaderna”.) Vid andra universitet uttalade den borgerliga demokratiska statens licensierade ideologer att de ”stödde” rörelsen, för att bättre fånga in dem med reformistisk ideologi från vänstern ”breda kyrka”. I verkligheten visade många av professorerna i den ”högre” utbildningen, genom sin ståndpunkt i förhållande till rörelsen, att de inte tillhörde arbetarklassen, utan en klass utan historisk framtid: den småborgerliga ”intelligentian” (vars huvudsakliga politiska roll är spridningen av den härskande klassens ideologi vid universiteten). Alla dessa stövelslickare, med avsaknad av idéer, bidrog till att föra in demokratiska värden av medborgarskap och fackföreningsideologi inskriven på vår underbara republiks baner. Detta gjorde de då de inte i smyg genomförde Monsieur Gilles De Robien order (vars grövsta TV framträdande visade upp honom med böcker som han hävdade hade rivits sönder av studenter vid Sorbonne!): att understödja polisen, informera om strejkande och självklart indragna examina för ”agitatorer”.
2. Mot slutet av rörelsen tog ett antal studenter från universiteten, som varit i frontlinjen av rörelsen (som Censier) och som var mest positiva till vårt ingripande, helt plötsligt ett steg tillbaka: ”Vad ni säger är bra, men vi vill inte göra en revolution, vi vill bara göra oss av med CPE”; ”Ni är för kritiska till fackföreningarna. Vi kan inte kämpa utan fackföreningar”. Eller igen: ”vi vill inte bli rekryterade av politiska organisationer. Vår rörelse måste bli apolitisk”.
Vi välkomnar och uttrycker vår solidaritet med metallarbetarnas kamp i Vigo (Galizien) som de har utkämpat sedan den 3e maj. Officiella medier, fackföreningarnas webbsidor och så kallat ”radikala” grupper har varit närmast fullständigt tysta angående denna strejk. Det är viktigt att vi diskuterar denna händelse, drar slutsatser i en kritisk anda och använder oss av dem, eftersom alla arbetare konfronterar samma problem: allt mer fruktansvärda arbetsvillkor, skyhöga priser, arbetslöshet, allt mer försämrade pensioner..
Samtidigt som regeringen, arbetsköparna och fackföreningarna gjorde upp om en ny ”Arbetsreform”, med ”kampen mot osäkra anställningar” som ursäkt, - en ”reform” som gör det ännu billigare att avskeda folk och förlängde tiden för tillfälliga anställningar till två år - bröt en massiv strejkrörelse ut i Vigo. Dess centrala fokus var särskilt kampen mot osäkra arbetsvillkor, och detta i en sektor där 70 % av arbetarna berörs av dem.
Den verkliga kampen mot den nya Arbetsreformen kan inte föras genom ett otal protestaktioner från de ”radikala” fackföreningarna. Det enda effektiva sättet att kämpa mot osäkra arbetsvillkor är arbetarnas direkta kamp: strejker som kommer från kollektiva beslut, strejker som sprids från en sektor till en annan och som sålunda kan förena de nödvändiga styrkorna för att stå upp emot de ständiga attackerna från kapitalet.
Metallarbetarstrejken i Vigo var massiv och hade offentliga stormöten på gatorna som sin organisationsform. Stormöten som arbetarna beslöt att skulle vara öppen för dem som ville uttrycka sin åsikt, för att uttrycka sitt stöd eller ta upp sina problem eller klagomål. Mer än 10 000 arbetare deltog i dessa möten varje dag för att organisera kampen, för att besluta vilka aktioner de skulle göra, för att se till vilka företag de kunde vända sig för att begära solidaritet från arbetarna, för att lyssna på vad som sades i radion, kommentarerna från folk, och så vidare. Det är belysande att arbetarna i Vigo utvecklade samma kampmetoder som den nyligen avslutade studentrörelsen i Frankrike (se artiklar i I.R 107 och Internationalistisk Journal nr 10). Där var stormötena också öppna för arbetarna, pensionärer, studenternas föräldrar. Där var stormötena rörelsens lunga. Det är också signifikativt att nu år 2006 har arbetarna i Vigo återtagit kampmetoderna från den stora strejken 1972 då stormöten hölls dagligen i staden. Arbetarklassen är en internationell och historisk klass och detta är dess styrka.
Från början insåg arbetarna nödvändigheten av att söka solidaritet från andra arbetare, särskilt de som arbetar i stora industrier som har speciella kontrakt och som genom detta ”inte berörs” av konflikten. De sände massiva delegationer till skeppsvarven, till Citroën och andra stora företag. På skeppsvarven har alla arbetare varit i strejk sedan den 4e maj. Från borgerliga ideologins kalla och egoistiska kalkyler, enligt vilken vi alla måste se till våra egna intressen, var denna aktion ”vansinnig”. Men från arbetarklassens synvinkel är detta det bästa svaret på de nuvarande attackerna och mot de som förbereds i framtiden. Konfronterat med den nuvarande situationen, kan varje enskild sektor av arbetarklassen bara vara stark ifall den kan räkna med den gemensamma kampen från arbetarklassen som helhet.
Den 5e maj, omringade ungefär 15000 metallarbetare Citroënfabriken för att uppmana dess kamrater där att ansluta sig till strejken. Men det fanns en splittring hos dessa, några ville ansluta sig till strejken, medan andra ville fortsätta arbeta. Till slut beslöt de att gå tillbaka till arbetet tillsammans. Men det verkar som att de frön som såddes av den massiva delegationen den 5e maj började att gro, för att tisdagen den 9e maj blev det produktionstörningar vid Citroën och andra större företag.
Solidaritet och spridningen av kampen var också kraftfulla ingredienser hos studentrörelsen i Frankrike. Faktum är att den franska regeringen drog tillbaka CPE (lagförslaget som kraftigt skulle försämra anställningsvillkoren för alla under 26 år, ö.a) när spontana strejker bröt ut på Snecma och Citroën i solidaritet med studenterna. Dessutom var det solidariteten och spridningen av kampen dominerade generalstrejken som ägde rum i Vigo 1971 och detta gjorde det möjligt för dem att hålla tillbaka Franco diktaturens mordiska händer. Också här ser vi den internationella och historiska styrkan hos arbetarklassen.
Den 8e maj, efter det att ett stormöte hade hållits på gatan, gick närmare 10 000 arbetare till järnvägsstationen för att diskutera med resenärerna. Polisen attackerade dem våldsamt från alla håll och lyckades med att splittra upp arbetarna i små grupper som de attackerade skoningslöst. Många sårades och 13 arresterades. Denna repression säger mycket om den så kallade ”demokratin” och de fina orden om ”förhandlingar”, ”yttrande frihet”, ”representation för alla”, etc. När arbetarna kämpar på sin egen klassterräng, tvekar inte borgarklassen det minsta att släppa lös repressionen. Här kan vi se den sanna naturen hos den cyniska mästaren av ”dialogen”, Herr Zapatero, Spaniens socialistiska premiärminister. Och han har minsann fina läromästare! Hans socialdemokratiska föregångare FilipGonzalez, premiärminister på 1980 och 90-talen, var ansvarig för att en arbetare dog under strejkerna på skeppsvarven i Gijón (1984) och på en annan arbetare vid strejkerna i Reinosa 1987. En annan motsvarighet är republikanen Azaña (president för den andra spanska republiken på 30-talet), som citerades ofta av ex-presidenten Aznar (som avgick 2005, ö.a) han gav direkta instruktioner till armén att den skulle ”skjuta i magen” på de strejkande arbetarna i Casas Viejas 1933.
Den brutala repressionen på järnvägsstationen gav en försmak av den politik som skulle komma, vilket gick ut på att locka in arbetarna i utnötande konfrontationer med de repressiva styrkorna, att tvinga arbetarna att ersätta massaktionerna (demonstrationer, stormöten) och tunna ut massiviteten genom konfrontationer med statens styrkor.
Borgarklassen ville trötta ut dem i meningslösa strider som leder till att de förlorar sympatin hos andra arbetare.
Detta är samma politik som den franska regeringen använde mot studentrörelsen:
”Styrkan hos studentrörelsen uttrycks också genom dess förmåga att undvika att falla i våldets fälla som borgarklassen försökte gillra vid flera tillfällen, inklusive utnyttjandet och manipulerandet av ”ligister”. Som vid ockupationen av Sorbonne, vid slutet av demonstrationen den 16e mars, vid polisingripandet i slutet av demonstrationen den 18e mars, våldet som ”ligister” använde mot demonstranter den 23e mars. Även om en liten minoritet av studenterna, särskilt de som är influerade av anarkistiska ideologier, tillät sig att bli indragna i konfrontationer med polisen, var den stora majoriteten av dem mycket medvetna om nödvändigheten att inte tillåta att rörelsen drogs ned i upprepade konfrontationer med repressionens styrkor”.
(”Thesis on the students movement in France”, tes nr 14, (International Review nr 125)
Arbetarna har massivt mobiliserat sig för att för att frisläppa de som arresterades. Mer än 10000 demonstrerade den 9e maj för deras frisläppande, vilket blev fallet till slut.
Det är väldigt talande att de nationella ”kommunikations” medlen/medierna (El País, El Mundo, TVE, etc.) har varit dödstysta angående denna kamp, och framförallt att de har inte sagt något som helst om stormötena, de massiva demonstrationerna eller solidariteten. Men sedan har de skrivit spaltkilometer angående de våldsamma incidenterna den 8e maj. Budskapet de vill ge är mycket tydligt: ”om du vill synas och göra något, skapa våldsamma konfrontationer”. Det är av yttersta vikt för kapitalet att arbetarna fångas in och tröttas ut i en rad sterila konfrontationer.
Det är länge sedan som fackföreningarna upphörde att vara ett vapen för proletariatet och istället blev en sköld som skyddar kapitalet, som vi kan bevittna i deras deltagande in ”Arbetsreformerna” 1988, 1994, 1997 och 2006. Tre fackföreningar (UGT, CCOO och CIG) har följt med strejken i Vigo för att inte förlora kontrollen och för att kunna underminera rörelsen inifrån. Sålunda motsatte de sig att massiva delegationer skickades till andra företag. Istället uppmanade de till en general strejk för metallarbetare den 11e maj. Men arbetarna väntade inte och framförallt accepterade de inte fackföreningarnas metoder med en dags strejker. De har utvecklat genuina arbetar metoder: att skicka delegationer som tar direkt kontakt med andra arbetare – kollektiva massaktioner.
Men den 10e maj, efter 20 timmars förhandlande, nådde facken en uppgörelse vilken innebar ett förtäckt slag mot arbetarna och som gjorde att några av deras viktigaste krav försvann. En stor del av arbetarna visade sin ilska och röstningen sköts upp till den 11e maj.
Arbetare måste dra lärdomar från denna manöver. Vi kan inte lämna över beslutsfattandet till fackföreningarna. Förhandlingarna måste vara fullständigt kontrollerade av stormötena. Stormötena måste nominera en förhandlingsdelegation och varje dag måste denna delegation redogöra för sitt agerande inför stormötet. Detta är vad som hände på 70-talet och vi måste återta denna praktik för att förhindra att fackföreningarna kan agera bakom ryggen på oss.
Vi vet inte i skrivande stund vad som kommer att ske med denna kamp. Men oavsett har denna kamp varit en vital erfarenhet. Kapitalismen i kris kommer inte att ge någon respit. I mer än 20 år har varje land sett en brutal försämring av arbetarnas levnadsvillkor och allt värre attacker. Just därför måste vi kämpa, vi måste hävda arbetarklassens styrka, och strider som den i Vigo ger fundamentala lärdomar – att fackföreningarnas sätt att ”kämpa” ger oss ingenting och att de kommer att mala ner vår styrka genom demoralisering och maktlöshet. Den proletära kampmetoden som vi har sett i Vigo och som vi tidigare såg i än större skala i Frankrike ger oss den styrka som vi behöver. Vi måste upphöra att vara en hop i händerna på fackföreningarna och förvandla oss till en styrka som tänker, beslutar och kämpar på en grundval av enighet och solidaritet.
Internationella Kommunistiska Strömningen 10/5 06
41 människors död och 40 eller mer allvarligt skadade den 3:e juli på grund av en olyckshändelse i Valencias tunnelbana (Spanien), fick en blandad uppmärksamhet i internationella media.
I Storbritannien fick denna fruktansvärda olycka inte ens plats på rubriknivå i nyhetsprogrammen i TV eller radio den dagen. Om den nämndes var det som 3:e eller 4:e rubrik, i vissa fall kom den längre ned än skandaler om vadslagning på hästar. Nästa dag var det inte på första sidan i något nationell tidning.
I Sverige tyckte DN:s redaktion att bakslag för Telia med billigare bredband var en viktigare nyhet och förärade nyheten till en hel spalt på sidan 16 (4/7). Aftonbladet tyckte som vanligt att andra mindre tragedier var viktigare än 41 människoliv. Väl att märka att både i Aftonbladet och DN hade man bemödat sig om att få kontakt med ansvariga för tunnelbanan i Stockholm som naturligtvis bedyrar att något dylikt inte skulle kunna hända här, där bland annat den tidigare tunnebanebranden (som kunnat utvecklats till en stor fara för människoliv) skyldes över.
En sådan uppseendeveckande brist på empati för förlust av människoliv är vi vana från vår ”humanitära” och ”demokratiska” press när det gäller händelser i 3:e världen, men när det handla rom Europa och USA brukar en liknande katastrof ge stora rubriker. T.ex. gavs översvämningen av Donau under våren stora rubriker, liksom kollapsen av taket på en idrottsanläggning i Tyskland under vintern. Så varför detta beslut att förpassa denna katastrof till tidningarnas insidor och ge det en mindre betydelse på TV nyheterna?
En sådan katastrof på ett relativt nytt (18 år gammalt) tunnelbanesystem belyser nivån på försämringen av transportsystem för massan av befolkningen. Den kan bara tjäna till att påminna de som tvingas att stå ut med t.ex. Londons tunnelbana och dess ålderdomliga infrastruktur om den dagliga fara som de befinner sig i. Den sker också samma vecka som första årsdagen av bomberna i Londons transportsystem, som även utförligt behandlas i Sverige.
Bristen på varje uttryck från t.ex. Blairs sida om att bekymra sig om katastrofens offer i ett EU grannland är säkerligen kopplad till degraderingen av mänskliga relationen i ett ruttnande samhälle, speciellt som ett resultat av fördjupade imperialistiska spänningar. Den spanska statens tillbakadragande av trupper från Irak och dess närmande till Berlin och Paris, fick Blair och den brittiska borgarklassen att framstå som svaga. Sålunda är de döda och sårade i Valencia av ringa intresse då de inte kan brukas som ett medel att påverka den spanska imperialistiska politiken.
I Sverige tycks man mer bekymrad om att blickarna skall riktas mot t.ex. bristande underhåll och därmed lägre säkerhet i olika transportsystem, än att bry sig om en mänsklig katastrof, brister som blev uppenbara i samband med strejken och aktionerna vid Connex förra året. Samma vecka fick vi DN i en mycket liten notis läsa om att orsaken till en linbaneolycka för ett år sedan berodde på ett fel av en ovan tekniker. Bristande utbildning och ovana är i sig en säkerhetsrisk som är uppenbar av olyckan i Valencia. I Sverige körs även tågen, liksom i Valencia, av endast en förare mot tidigare två, trots att man sedan länge påpekat riskerna med detta.
Denna kalla likgiltighet i förhållande till de lidande uttrycker den verkliga moraliska prioriteten hos den härskande klassen. England slås ut ur världscupen i fotboll och det blir huvudnyhet, en större olycka händer och det är av sekundär betydelse. Den nationalistiska karnevalen som omgett VM i fotboll och bekymmer hos borgarklassen att fokus skall hamna på egna brister, är viktigare än grundläggande mänsklig solidaritet.
Internationell Revolution (2006-06-10)
Den 3e juli i Valencia skedde en av de värsta tunnelbaneolyckorna i Spanien och i Europa som krävde 41 liv och över 40 svårt skadade.
En snabb, spontan solidaritet utvecklades som svar på katastrofen, detta istället för en attityd av att ”rädda sig själv”. Offren hjälpte varandra och de som bodde i närheten kom för att hjälpa till. Det skedde en fantastisk mobilisering av brandmän, sjukvårdarna gav hjälp utan ersättning, det kom massor av bloddonatorer. Denna solidaritet uttryckte en djup omtanke med andra människor, står i kontrast till den individualism och konkurrensmentalitet som genomsyrar varje por i det nuvarande samhället. En solidaritet som grundligt avvisar den bild som sprids i medierna och av politikerna och ideologierna att vi är en hord av egoister som bara ägnar åt oss oansvarigt konsumerande.
Denna mänskliga, sociala solidaritet är det första vi vill uttrycka till offren och deras familjer. En solidaritet som är märkt av smärta och indignation.
Smärta, eftersom ännu en gång, så som redan skedde med olyckan i Londons tunnelbana för tre år sedan, eller vad som skedde med bomben på Atochas järnvägsstation i Madrid – det är arbetarna som är offer för denna katastrof. Det är de som är majoriteten av offren i Torrente, en sovstad i närheten av Valencia.
Indignation, tack vare de skamlösa lögnerna angående orsaken till olyckan. Alla politiker – från Partido Popular (PP) (ungefär Moderaterna i Spanien, ö.a) till det ”socialistiska” PSOE – tillsammans med medierna, har sagt att olyckan ägde rum för att tåget åkte för fort, de skyller på tunnelbaneföraren, som dog i olyckan.
Budskapet är klart, det var ett MÄNSKLIGT MISSTAG, arbetarens oansvarighet och skuld. Hur dåliga och oansvariga är inte människor! Detta är inte första gången något sådant sker: undersökningen av järnvägsolyckan i Almansa för tre år sedan, där det fanns starka bevis för bristfälligheter hos infrastrukturen, hos signal och säkerhets system, men det slutade med att man skyllde allt på en järnvägs arbetare, som dömdes till 3 års fängelse.
Genom denna politik, tvår kapitalismen och dess stat sina händer, och hävdar att den har absolut inget ansvar för det som hände, och de sprider hos befolkningen föreställningen att det är arbetaren som är skyldig.
Det står klart att tåget hade en hastighet av 80 kilometer i timmen, vilket är dubbelt så fort som är tillåtet vid detta ställe. Detta har visats av den ”svarta lådan” i tåget. Men, detta har presenterats som en sanning av medierna, som inte tar upp en hel rad av väldigt viktiga aspekter som när de analyseras kommer att låta oss förstå att det finns EN ANNAN SANNING angående orsakerna till olyckan.
För det första har det varit tyst angående det faktum att föraren hade ett tillfälligt anställningskontrakt, och han hade inte anställts som tågförare utan som en stationsarbetare och han hade ingen utbildning som förare:
”Hans anställningskontrakt med FGV gjordes upp av ett bemanningsföretag som använder sig av en ny typ av anställningskontrakt som de kallar för tillfälliga kontrakt. Men Jorge Alvarez, från den oberoende järnvägsarbetar fackföreningen, rapporterade att föraren hade arbetat som tågförare ända sedan maj trots att han inte hade ett fast arbete. Hans arbete var som stationsarbetare och han hade ett tillfälligt anställningskontrakt som tågförare”. ”De sade till honom att han behövde 14 dagars utbildning, när det tidigare behövdes åtminstone ett år för att bli assisterande förare”
(El Mundo, 4-7-06)
En tillfälligt anställd arbetare, utan utbildning, sätts att köra tåg hela dagarna. Detta är ett stort ansvar, en viktig orsak till spänningar, stress och lidande. Men det innebar också att man satte hundra eller tusentals resenärers liv på spel varje dag.
Det har sagts att det är möjligt att föraren hade svimmat. Detta leder oss till den andra alvarliga oansvarigheten vad det gäller myndigheterna som skryter så mycket om deras ”solidaritet”. Under åratal, som en konsekvens av en politik som leder till massiva avskedanden och minskning av personal, körs numera tågen med bara en förare. Det finns inte längre en dubbelbemaning, med en förare och en assistent. Om något händer med föraren och situationen inte kan kontrolleras, är passagerarna utlämnade till sitt öde.
De 41 döda är resultatet av en politik som förs av regeringarna och företagen: som orsakas av MASSIVA AVSKEDANDEN
Infrastrukturen överges och faller sönder
En annan viktig del av problemet är det katastrofala tillståndet på Linje 1, där olyckan ägde rum. För ett år sedan var det en olycka på samma linje på grund av problem med säkerheten, materiellt förfall, bristande underhåll och ingenting av detta blev åtgärdat! Rent konkret:
”Den del där olyckan ägde rum är en kurva som befinner sig i ett mycket dåligt skick. Den är väldigt smal och ingången till den är som en väggrop som kallas flaskhalsen, där spåren rör sig och gör att tågen måste slingra sig fram”.
(Vittnesmål från en fackföreningsaktivist rapporterat i tidningen Levante 04-07-06).
Men
”denna kurva som redan var i dåligt skick, men det gjordes ingenting för att förbättra spåren, för detta skulle innebära att en tillfällig stängning av sträckan som är mycket viktig för transportsystemet i en stor stad. Linje 1 är den största bromsklossen för att tunnelbanan i Valencia skall bli en succé, en tunnelbana som dagligen har mer än 60 miljoner passagerare” (Levante 04-07-06).
Tunnelbanan i Valencia är offentlig egendom, och styrs lika mycket av PSOE (fram till 1995) som av PP; och i enligt med kapitalismens heliga profitlagar hade de inte åtgärdat ett mycket alvarligt problem som dagligen riskerade hundratusentals liv.
För att säkerställa profiterna och genomföra en permanent reducering av kostnaderna på grund av den ekonomiska krisen, blir infrastrukturen hela tiden satt på undantag. Bristen på renoveringar och investeringar i underhåll lägger grunden till för villkoren som leder till katastrofer som den i Valencia. I både industrialiserade länder och i kapitalismens periferi, leder dessa omständigheter till fler och fler tragedier, inom flyget, sjöfarten, järnvägen, eller genom översvämningar, orkaner och andra effekter som klimatförändringarna orsakar.
Detta övergivande av infrastrukturen, som ackompanjeras av förfallet i arbetarklasskvarteren, eller t.o.m. i medelklasskvarteren, står i skarp kontrast till mångmiljon investeringarna i officiella byggnader och komplex, eller i prestige fyllda händelser som Olympiska spelen eller VM i fotboll. I Valencia handlade det om påvens besök och under 2007 kommer Americas Cup att äga rum.
Vänsterpressen förebrår den regionala PP regeringen för dess slöseri och föreslår att den skall ”spendera mer på offentliga tjänster”. Men denna självmordsliknande politik med pompösa, pharaoniska byggnader, galen fastighetsspekulation, är den enda politik som kapitalet kan använda sig av för att upprätthålla sitt ekonomiska maskineri, när det ställs inför allt värre konvulsioner på grund av den globala ekonomiska krisen. Verkligheten är den att denna sortens politik praktiseras lika mycket av centralregeringen i Madrid med den ”socialistiska” premiärministern Zapatero, som har lovat att göra slut på fastighetsspekulationen när den i själva verket har varit ännu mer omfattande nu än när hans föregångare satt vid makten. Den praktiseras också av Zapateros regionala bossar (i Zaragoza och Barcelona, som styrs av ”Socialister”, för att inte glömma det otroliga slöseriet när världsutställningen i Sevilla byggdes, vilken är den spegelbild som PP i Valencia skådar). Vi ser samma politik i städer som London, Dubai, Shanghai eller Aten, som styrs av administrationer med de mest skilda ideologiska färger.
Tragedin i Valencia ingår i en lång lista av katastrofer. På den ena sidan av denna lista har vi de mer spektakulära katastroferna: enorma översvämningar, tåg som bombas, hyreshus eller andra byggnader som kollapsar; på den andra sidan har vi det dagliga lidandet som orsakas av miljoner osynliga och tysta tragedier – effekterna av fattigdom, arbetslöshet, arbetsplats olyckor. Samtidigt sker det en ständig försämring av de sociala och mänskliga relationerna som väller ut från det sociala systemets porer, ett system som är dömt av historien och vars överlevnad är själva roten till denna fruktansvärda situation.
Det enda svaret på detta är att göra uppror, att kämpa. Den internationella arbetarklassen har börjat förstå att detta är den enda väg som den kan följa, som visas av rörelserna som skedde i Frankrike i mars, av metallarbetarna i Vigo i maj, textilarbetarna i Bangladesh i juni. Endast utvecklingen av denna kamp, vilken kommer att kosta mycket stora ansträngningar och som kommer att konfrontera enorma hinder, kan utrota orsakerna till dessa katastrofer, barbariet och lidandet.
Internationella Kommunistiska Strömningen 04-07-06
Vi återpublicerar här en artikel från Internationell Revolution som skrevs för 20 år sedan med anledningen av 30 år sedan Ungernrevolten 1956. Artikeln avslutas med en anmärkning att krisen inte kommer att spara Östeuropa .”… tvärtom, Östeuropas ekonomiska efterblivenhet gör den bara allt mer sårbar för den.” Vi vet hur det sedan gick. Ett helt militärt block kollapsade inte långt efter, tydligast symboliserat med berlinmurens fall1989. Arbetarna i öst har sedan dess ”välsignats” med ett liv under kapitalismen á la väst. Lärdomarna från arbetarnas kamp i Ungern är viktiga även idag. Inte minst för att förstå vad som utmärker en proletär rörelse som uppstår mitt i en allmän och borgerlig eller småborgerlig protest, inte minst dess tendens att alltid försöka gå utöver den lokala och nationella ramen, dess oförsonliga konfrontation med alla borgerliga fraktioner, och därigenom bli en verklig utmaning mot hela det kapitalistiska systemet.
Klasskampen i Ungern idag fortsätter, naturligtvis med de svårigheter som arbetare möter i alla länder, som fackföreningar, illusioner om demokrati och inte minst illusioner om en bättre framtid i en västlig kapitalism.
IKS har mött nya revolutionära krafter i Ungern i flertal möten sedan några år tillbaka. Även om vi inte är överens på många punkter med dessa genuina kommunister, är det uppenbart att erfarenheterna från det ungerska proletariatets kamp, inte minst kampen från 1956, men också kampen efter 1989, lever vidare i dokument och diskussioner. Precis som gatustriderna från 1956 fortfarande sitter kvar som symboler i många väggar i Budapest lever det genuina kommunistiska perspektivet kvar i Ungern och världen över. Naturligtvis skall vi sörja över nederlaget och förbanna borgarklassen blodiga massakrer, men det bästa sätten att minnas proletariatets heroiska kamp i Ungern 1956, är gå vidare och dra maximalt med lärdomar för den framtida kampen, så att våra förkämpar inte har dött förgäves, men också för att våra barn skall ha en framtid.
Internationell Revolution, 2006-07-10
-------------------
Den 23 oktober 1956, efter det att en stillsam demonstration hade blivit mycket blodigt nedslagen av den ungerska säkerhetspolisen, AVO, utbröt ett väpnat uppror i fr.a. industristäderna i Ungern. På 24 timmar, omfattade generalstrejken hela landet. Arbetarklassen organiserade sig i arbetarråd och tog kontrollen över upproret.
Den 4 november gick ryska armén till motattack. Med 3000 tanks och 200 000 soldater tog det 6 dagar att krossa arbetarklassens motstånd, 6 dagar för att göra slut på det som Ny dag (*) dagarna efter kallade för en ”revolt organiserad av fascister och pilkorsare”. Repressionen var enorm, likaså de siffror som ger en uppskattning av terrorn, mellan 20 till 50 000 människor, avrättades kallblodigt.
De sista månaderna har massmedia firat detta ”evenemang” och 30 årsdagen av Ungernrevolten. Med en cynism som är lika beprövad som karaktäristisk för borgarklassen, utgjuter de sina krokodiltårar över de ungerska arbetare som massakrerades för 30 år sedan. Reagan i spetsen för Västblocket, ger ”hyllningstal” till upprorsmännen i Budapest och säger att ”folken i Östeuropa kommer inte att bli förnekade sina mänskliga rättigheter i all evighet ”. Massmedia i hela Västblocket pratar om bristen på mänskliga rättigheter i öst och om ”friheten”, dvs. att befinna sig under västblockets herravälde. Om klasskampen och arbetarråden sägs det förstås inte ett ord. I öst, i ifall det överhuvudtaget sägs något, fördöms Ungernrevolten som en ”komplott mot det ungerska folket, organiserad utomlands”.
Detta är två kompletterande lögner, som borgarklassen i öst och väst använder sig av för att dölja och deformera verkligheten; å ena sidan att arbetarrevolten var inget annat än ett verk av små fascistiska grupper, å den andra att det bara var en kamp för ”demokratin och friheten i Väst”.
Verkligheten är i bjärt kontrast mot borgarklassens media. Ungernrevolten var ett svar på den otroliga utsugning som arbetarklassen fick vidkännas i de länder som underordnades den ryska imperialismen efter andra världskriget.
När kriget gick mot sitt slut, anslöt sig stalinistpartierna till folkfrontsregeringar i Östeuropa, bl.a. för att inte skärpa motsättningarna med sina allierade alltför snabbt. Dessa regeringar omfattade socialdemokrater, högerelement och även fascistgrupper. I december 1944 bildades en ungersk regering på ryskockuperat område, som hade Beta Miklos som högste befälhavare. Samme Miklos hade tidigare personligen tilldelats Järnkorsets Storriddarkors av Hitler, och var länge kurir åt den vita terrorns främste organisatör i Ungern, amiral Horthy (1). I alla dessa länder angriper dessa ”kommunister” strejkande arbetare och kallar dem för ’”fascister” eller ”anarkister”.
Från 1948 och framåt inlemmades ”satellitstaterna” fullständigt under ryskt herravälde, och de imperialistiska motsättningarna mellan de ryska och amerikanska blocken skärptes. Berlinblockaden och Koreakriget uttryckte den permanenta spänningen mellan de två imperialistiska giganterna, USA och Ryssland. Ryssland som alltid varit på defensiven tack vare USA:s ekonomiska överlägsenhet, tvingades att göra de östeuropeiska länderna till ekonomiska och militära ”buffertar” gentemot Västblocket. För att garantera det ryska kapitalet fullständig dominans, måste den rigida stalinistiska apparaten påtvingas dem. Det fullständiga förstatligandet i dessa länder accelererade genom att dessa länder var mycket försvagade p.g.a. kriget. Men det stalinistiska systemet påtvingades också länder som Tjeckoslovakien, som hade ”åtnjutit” en demokratisk regim före kriget (Socialdemokraterna hade länge regeringsmakten i Tjeckoslovakien före kriget). Den stalinistiska karaktären hos dessa regimer är oskiljaktig med rysslands ekonomiska och militära herravälde, att utmana den ena betyder att utmana den andra. Händelserna i Berlin 53, Polen och Ungern 56, Tjeckoslovakien 68, Polen 1970 och 80-81 visar hur stort utrymme Kreml kan tolerera i sina ”satelliter’”.
”Ackordsarbete är, ett revolutionärt system som eliminerar slöheten och gör arbetaren flitig. Under, det kapitalistiska systemet befrämjas dagdriveriet och lättjan. Men nu har alla möjlighet att arbeta hårdare och tjäna mera”
(Scintea 13 januari (det rumänska kommunistpartiets organ och dagstidning.)
Mellan 1948 och 53, under trycket av de imperialistiska spänningarna, tvingades det ryska blocket till en ny vanvettig ackumulationsfas. Tung industri och militär produktion ökades kraftigt på bekostnad av konsumtionsvaror och arbetarklassens levnadsstandard. Till detta tillkom att Ryssland krävde enorma tillgångar från satellitstaterna genom ”handelsutbyte” som Ryssland dikterade. Detta brutala ”samarbete” fick sin ekonomiska och militära motsvarighet i COMECON och Warszawapakten.
Det ryska blockets ekonomiska svaghet jämfört med väst förklarar varför arbetarklassen i östblocket inte kunde få ut något av återuppbyggnadsperioden förrän den nästan var passerad. Under perioden 1948-53 sjönk arbetarklassens levnadsstandard i Östblocket under förkrigsnivån, men Ryssland fick fram sina vätebomber och sputnikar under den här perioden.
Samtidigt fördjupades spänningarna inom det ryska blocket och arbetarklassens oro ökade tack vare de oerhörda attackerna på deras levnadsvillkor.
Stalins död sammanföll med kapitalismens behov i östblocket att ”lätta på trycket” både politiskt och ekonomiskt. En ”liberal” borgerlig fraktion började framträda, som uppmanade till en avmattning av den ekonomiska och politiska despotismen och till en nyorientering av utrikespolitiken. De här åtgärderna försvarades med att det var det enda sättet att upprätthålla profiterna och hålla proletariatet i schack. Och det senare var absolut nödvändigt med tanke på arbetarrevolterna som skedde 1953 i Östtyskland, Tjeckoslovakien och även i Ryssland (i det jättelika arbetslägret Vortuka, där hundratusentals fångar gjorde uppror).
I Ryssland följdes Stalins död av fraktionsstrider inom borgarklassen, som ledde till Chrusjtjovs seger vid den 20:e partikongressen, då stalinepoken fördömdes hårt. Chrusjtjov lovade en återgång till ”proletär demokrati”, och detta ackompanjerades med tal om en ”fredlig samexistens” med den ”kapitalistiska västvärlden”. Liknande liberala tendenser uppstod inom de flesta ”kommunistpartier” i öst, samtidigt som de uttryckte en önskan om ett större ekonomiskt oberoende från Ryssland. I Ungern 1953 tvingades ärkestalinisten Rakosi att hålla sig i bakgrunden för ”liberalen” Nagy. Nagy krävde en minskning av utbyggnaden för den tunga industrin till förmån för konsumtionsvaror, avskaffandet av kollektiviseringsprogrammen på landsbygden och lättnader i kulturpolitiken.
Efter några år av inre spänningar i den ungerska borgarklassen, avlägsnades Nagy 1955, trots hans försiktiga ”reformpolitik”, och den impopuläre Rakosi blev återigen premiärminister.
I juni 1956 startade arbetarna i Posnana i Polen en masstrejk, som snabbt fick karaktären av ett lokalt uppror. Upploppen i Polen betydde mycket för utvecklingen i Ungern. Massdemonstrationen i Budapest den 23 oktober som ursprungligen organiserades av studenter gick under parollen ”solidaritet med folket i Polen” och hade krav på demokratiska reformer.
Oppositionen mot det stalinistiska ”gamla gardet” uttryckte sig på två sätt. Det första inom borgarklassen själv, ledd av den ”liberala” byråkratin och med stöd av studenter och intellektuella. De stod för en mer ”demokratisk” statskapitalism. Den ”andra oppositionen” uttryckte sig genom arbetarklassens spontana motstånd och detta motstånd hotade inte den ena eller andra fraktionen av borgarklassen utan alla och kapitalismen som sådan.
I Ungern sammanföll dessa två rörelser. Men det var arbetarklassens inträde i rörelsen som förvandlade den från en proteströrelse till ett uppror, medan det var den demokratiska och nationalistiska ideologin som försvagade och förvirrade den proletära rörelsen.
Arbetarna ”förenade” sig med proteströrelsen tack vare hatet mot stalinistregimen och de fruktansvärda villkor de tvingades arbeta och leva under. När de väl drogs in i kampen, fick den en oförsonlig karaktär som ingen hade räknat med. Det var framförallt unga arbetare som förstörde den första vågen av ryska tanks, som hade sänts till Budapest för att ”upprätthålla ordningen”. Det var arbetarklassen som upplöste polisen och som beväpnade sig för att bekämpa säkerhetspolisen och den ryska armén. När den andra vågen av ryska tanks kom för att krossa motståndet, var det arbetarområdena de koncentrerade sig på, eftersom de var centrum för upproret.
Det mest kraftfulla uttrycket för den proletära karaktären på upproret var framväxten av arbetarråden över hela landet. Valda på fabriksnivå samlade dessa råd miljoner arbetare i stora industriella områden och städer, och var centrum för upproret. De distribuerade vapen och mat, organiserade generalstrejken och den väpnade kampen. I vissa städer hade de den absoluta makten. Dessa satte verkligen skräck i den ryska borgarklassen men även i väst uttrycktes oro för den ”våldsamma” karaktären på upproret. Den ryska, tjeckiska och österrikiska borgarklassen spärrade av gränserna till Ungern med armén. De österrikiska myndigheterna gick t.o.m. så långt att de inviterade ryssarna att inspektera hur väl detta var utfört. (2)
Spridningen av arbetarklassens kamp internationellt är en förutsättning för att krossa statsapparaten i ett land. Endast en kamp på internationell nivå kan göra att proletariatet kan förverkliga sin revolutionära potential. När det ungerska proletariatet i november 56 konfronterade faktumet, att t.o.m. när råds rörelsen nådde sin höjdpunkt som omfattade miljoner strejkande arbetare som paralyserade ekonomin, så förblev den ungerska arbetarklassen hjälplös inom nationens ramar.
Det var denna isolering och inte ryskt pansar som besegrade dem. Det var den nationalistiska ideologin, ideologin om det ”ungerska folkets rättigheter” som prackades på arbetarna både från stalinisterna såväl som Radio Free Europe som räddade det stalinistiska partiet och den kapitalistiska staten. Det fanns visserligen reaktioner mot detta i slutet på rörelsen då flera arbetarråd vid gränserna appellerade till direkt stöd från arbetarna i Tjeckoslovakien och Ryssland.
Dömda av den kontrarevolution som fortfarande hängde tungt över arbetarklassen på 50-talet, förblev arbetarklassen i Östeuropa isolerade från sina klassbröder i Västeuropa. De objektiva villkoren för en internationalisering av kampen existerade inte på en global nivå, i synnerhet inte i Västblocket som då upplevde sin ”boom”, och detta hindrade också arbetarna i Östeuropa att göra ett avgörande brott med nationalismen.
Men vi är övertygade om att vare sig Ungern 56 eller Polen 81 betyder slutet för arbetarkampen i Östeuropa eller någon annanstans. Krisens utveckling i både Väst- och Östeuropa, samtidigt som arbetarklassen är obesegrad på internationell nivå, skapar villkoren för nya ännu mer omfattande klasskonfrontationer.
I år har gruvarbetare strejkat i Ungern mot nedläggningar av gruvor och även i Rumänien har bl.a. gruvarbetare strejkat, i Ryssland sipprar det ut att arbetare har strejkat mot att sanera det havererade kraftverket i Tchernobyl. Strejken i Ungern sker mot bakgrund av att staten har annonserat att 150 000 jobb skall bort.
Att krisen framträder på global nivå blir för var dag allt mer uppbenbart, och den kommer inte att spara Östeuropa, som en del vänsterrister påstår, tvärtom, Östeuropas ekonomiska efterblivenhet gör den bara allt mer sårbar för den.
Perspektiven för arbetarklassen är densamma i öst och väst, och lärdomarna från Ungernrevolten är i hög grad nödvändiga idag - att proletariatets kamp bara kan bli effektiv om den sprids till så många arbetare som möjligt och att den inte kan isoleras till ett land, och om så sker så blir det bara ett desto blodigare nederlag.
DWK
Noter:
1. Se ”Ungern- den beväpnade sanningen”, Andy Andersson, Arbetarpress 1976, arbetarmakt.nu [20]
2 Från ”Die Ungarische Revolution der Arbeiterrate”
* Sveriges ”Kommunistiska” Partis tidning 1956.
Nu när valet närmar sig så börjar valrörelsen ta fart. Den börjar på allvar med politikerveckan i början på juli i Almedalen på Gotland. Den inleddes med att statsministern talade om för medborgarna hur bra de har det i det socialdemokratiskt styrda Sverige. Men ett hot tornar upp sig vid horisonten, den borgerliga alliansen hotar att riva ner det goda samhället som sossarna byggt upp.
” Den svenska modellen är i fara. Kollektivavtalen hotas om den borgerliga alliansen vinner valet. Det var parollerna för en stor facklig demonstration i Visby på onsdagen.”
(Dagens arbete.se 2006-07-05)
Detta är den bild som sossarna och vänstern försöker skapa, att nu går det bättre för Sverige. Men detta är inte en bild som flertalet arbetare känner igen sig i, med en kraftigt ökad exploatering av dem – om de har jobbet kvar. Samtidigt som de slås ut av det uppskruvade arbetstempot, sjukskrivs eller förtidspensioneras, förföljs de av Försäkringskassan som har fått strikta direktiv från ”arbetarregeringen” att sjuktalen till varje pris skall ned (alltså siffrorna och kostnaderna, inte de verkliga problemen).
Detta är bara ett exempel på hur den kapitalistiska krisen allt hårdare drabbar arbetarklassens levnadsstandard, genom att den tvingar alla nationella kapital att öka sin konkurrenskraft genom att öka produktiviteten och sänka kostnaderna för arbetskraften. Detta gäller oavsett vilken regering som sitter vid makten.
Minskningen av kostnaderna för arbetskraften har framförallt skett genom stora nedskärningar inom den så kallade ”välfärden” med t.ex. försämrade pensioner, kraftiga neddragningar inom sjuk och äldrevården. Det går ju nästan inte en dag utan att vi läser skräckreportage i tidningarna eller ser på TV om vanvård av äldre människor och nu senast hur psykiskt sjuka lämnas åt sitt öde och mals ned i vård- och rättssystemet. I dessa semestertider fick vi nyss statistik på att var fjärde LO-medlem inte har råd att åka någonstans på semestern.
Denna situation har lett till ett allt större misstroende mot framförallt den socialdemokratiska regeringen, eftersom det för många människor blivit en alltför stor skillnad mellan vad man säger och vad man faktiskt gör. Detta missnöje har man försökt utnyttja och vinkla de senaste åren, till en parlamentarisk och demokratisk fråga, då man ordat mycket om att det behövs en förändring vid makten efter alla dessa år med en maktfullkomlig och korrumperad socialdemokrati, som suttit alldeles för länge vid maktens grytor. Nu skulle det vara dags för den borgerliga alliansen att ta över. Genom att försöka vinkla missnöjet på detta sätt, vilket blir extra tydligt med hela valcirkusen, försöker borgarklassen få arbetare att känna sig delaktiga och få dem att tro att de kan påverka hur landet styrs. Genom att blåsa upp skillnaderna mellan de olika alternativen inför höstens val försöker man ge sken att det verkligen spelar någon roll vem man röstar på. Ett slående exempel på detta är den kampanj som LO driver mot framförallt Reinfeldt i valrörelsen. I denna kampanj framställs han som ett hot mot hela ”den svenska välfärden"
Men stämmer det verkligen det som LO eller för den delen Lars Ohly säger?
”Reinfeldt som statsminister skulle förstöra alla möjligheter för en vänsterpolitik.
– Problemen är inte lösta om vi får Göran Persson. Men då har vi förutsättningar för att bedriva en politik som gynnar vanligt folk och ökar rättvisan och solidariteten. Det försvinner helt med högeralliansen i regeringsställning.”
(Vänsterpress nr 6-7 2006)
Nej naturligtvis inte! Syftet är att inbilla oss att det trots allt är bättre att välja vänstern för att då finns det i alla fall en möjlighet till en mer rättvis politik. Arbetare skall fås att välja det minst onda av två dåliga alternativ. Antingen ”en rättvis vänsterpolitik” som inneburit ständiga försämringar för oss som arbetare eller den borgerliga alliansens ”högerpolitik" som naturligt kommer att fortsätta på den inslagna vägen som innebär fortsatta attacker på arbetarklassen.
Det enda sätt som arbetarklassen kan försvara sina intressen är att ta upp kampen som en kollektiv klass och inte som isolerade individer vid valurnorna. När vi som arbetare återtar tilltron till vår egen förmåga att kämpa och inte överlåter försvaret av våra levnadsvillkor till några politiker, är det möjligt att verkligen försvara våra intressen som klass. Sedan 2003 har vi sett hur arbetarklassen återigen börjat ta upp klasskampen på sina egna villkor, efter den långa tillbakagången sedan 1989. Vi sett flera uttryck för denna utveckling av klasskampen i Frankrike under våren när rörelsen mot CPE tvingade regeringen backa från det lagförslag som skulle göra det lättare att avskeda unga. Denna rörelse visar på perspektivet för klasskampen genom det sätt som den fördes, med stormöten som var öppna för alla arbetare, studenter och pensionerade arbetare och att frågan om solidaritet ställdes så tydligt. En annan klassrörelse som skett nyligen är klassrörelsen i Vigo i Spanien där de strejkande arbetarna bildade stormöten på gatorna som var öppna för alla (se annan plats i tidningen). Även här i Sverige har vi sett uttryck för denna våg av klasskamp med strejken på SL i höstas. Denna återhämtning av klasskampen som inleddes med stora protesterna mot försämringen av pensionerna runt om i Europa under 2003 visar att arbetarklassen börjar återta sitt eget perspektiv. Detta sker framförallt genom det sätt som kampen förts på, där frågan om solidaritet mellan arbetare varit den centrala frågan, som i tunnelbanestrejken i New York strax före jul 2005. Denna strejk handlade framförallt om att arbetarna inte kunde acceptera att nyanställda skulle ha sämre anställningsvillkor än äldre arbetare.
Dessa uttryck för klasskamp försöker den härskande klassen tysta ner efter bästa förmåga eftersom de ställer ett helt annat perspektiv, som visar på en strävan mot en självständig kamp från arbetarklassens sida. Det är på detta sätt som vi som arbetare kan börja försvara våra klassintressen och inte genom att sätta vår tilltro till valcirkusen.
Detta är en lång process, det finns fortfarande väldig starka illusioner om demokratin och parlamentarismen inom arbetarklassen, vilket inte är så konstigt med tanke på hur allt socialt liv i samhället organiseras runt myten om den demokratiska staten. För att upprätthålla dessa myter är det viktigt för borgarklassen att kanalisera det ökande missnöjet mot den borgerliga staten, som bland annat yttrar sig i ett ökat politikerförakt och minskat intresse för valcirkusen och den borgerliga politiken, speciellt som klyftan växer mellan de politiska fraserna och den verklighet som arbetarna befinner sig i. Enorma summor spenderas av borgarklassen för att upprätthålla den demokratiska myten, bl.a. genom stöd till dess media, olika ”demokrati”-projekt, och inte minst dess investering i den nuvarande valkampanjen, vars främsta syfte är att blåsa liv i de demokratiska illusionerna.
Borgarklassen försöker ständigt inplantera i oss att det demokratiska kapitalistiska samhället är den högsta mänskliga samhällsformen. Arbetarklassen skall förvandlas till en samling isolerade ”demokratiska medborgare” som gör sin plikt och väljer sina förtryckare i ”demokratiska val” en gång vart fjärde år.
Igår, idag och imorgon försöker borgarklassen dra in oss i valcirkusen och underkasta oss den borgerliga statens villkor, en stat som organiserar förtrycket och exploatering av oss och på vars spelplan vi står isolerade och oförmögna att försvara oss från attackerna från en kapitalism i kris.
Vårt enda alternativ är att utveckla vår kamp i solidaritet och enhet, för att försvara våra levnadsvillkor. Detta är det enda sättet för proletariatet att återfinna sin styrka som en revolutionär klass, för att kunna utveckla sin kamp mot kapitalismen och dess institutioner som stat och parlament, för att störta en kapitalistisk världsordning som endast har misär och krig att erbjuda mänskligheten. Endast då kan ett nytt verkligt solidariskt klasslöst samhälle fritt från exploatering och förtryck skapas.
Antingen låter vi oss sövas av lögnerna från arbetarklassens falska vänner inom vänstern som säger åt oss att rösta på dem för ett rättvist samhälle, vilket inte innebär något annat än ett stöd för en ”alternativ” kapitalism, eller så väljer vi vår egen kamp för våra klassintressen.
Sune 11/8 06
Eftersom Companys, Giral och deras likar omedelbart ansågs vara proletariatets allierade, de som kunde ge nycklarna till vapenförråden, var det ganska naturligt att, när arbetarna krossade armén och tog upp vapen, ingen ens tänkte på att ställa frågan om att krossa staten, vilken med Companys i spetsen förblev intakt. Från och med nu försökte man sprida den utopiska idén om att det var möjligt att genomföra en revolution genom att expropriera fabriker och ta över mark utan att röra den kapitalistiska staten, inte ens dess banksystem.
Konstituerandet av Milisernas Centralkommitté gav intrycket av att en period av proletär makt hade påbörjats, samtidigt som konstituerandet av Generalrådet för Ekonomin ledde till illusionen att proletariatet nu skötte sin egen ekonomi.
Dessa organ är dock inte organ för en dubbelmakt, dessa organ har en kapitalistisk natur och funktion. Tvärt emot att utgöra en bas för förenandet av proletariatets kamp – och ställa frågan om makten – var de från början organ för samarbete med den kapitalistiska staten.
I Barcelona var Milisernas Centralkommitté ett konglomerat av borgerliga partier, arbetarpartier och fackföreningar; inte ett organ av sovjettyp som uppstod spontant på en klassbasis, som har förmågan att utgöra fokus för en utveckling av proletariatets medvetande. Centralkommittén var kopplad till Generalitatet och försvann genom ett enkelt dekret när den nya katalanska regeringen bildades i oktober.
Milisernas Centralkommitté utgjorde ett utmärkt vapen för kapitalismen för att tvinga arbetarna ut ur sina städer och lokaler för att strida på den territoriella fronten, där de skoningslöst massakreras.
Från maj till juni 2006, gick 1,8 miljoner konfektionsarbetare i Bangladesh vid industriella koncentrationer i och runt om i staden Dhaka, ut i ett antal samtidiga massiva vilda strejker som antog dimensioner av en massiv proletär revolt. Under denna period, speciellt från den 20 - 24 maj, då konfektionsarbetarnas revolt nådde sin kulmen, var 4000 fabriker strejkdrabbade. Dessa arbetare och andra arbetare från industrierna i förorterna, höll ständiga demonstrationer och blockerade huvudvägarna som knöt ihop industriförorterna med staden Dhaka och från Dhaka till andra städer - Mymensingh, Ashulia och Chitgong, etc. Inför denna massiva revolt använde borgarklassen en massiv repression. Den första veckan sköts, enligt de officiella siffrorna, åtminstone tre arbetare till döds, 3000 skadades och flera tusen sattes i fängelse. Strejkande arbetare konfronterade och jagande ständig iväg paramilitära- och polis-styrkor som sattes in för att krossa deras rörelse:
”Huvudstaden befanns sig mitt i en belägring, då konfektionsarbetarna intog gatorna omkring 8.30”, rapporterade New Age den 24 maj som är Dhakas dagliga engelskspråkiga tidning.
Denna mening upprepades under flera dagar av den borgerliga pressen i Bangladesh då arbetarna fortsatte sin kamp. Trots att borgarklassen mellan 25-26 maj lyckades med att bryta udden av arbetarnas revolt genom en massiv användning av paramilitära styrkor och med hjälp av fackföreningarna, fortsatte revolten till 6-7 juni 2006. Arbetare i vissa exportzoner (EPZ - Export Processing Zone) och industriella områden fortsatte med vilda strejker och demonstrationer – de flesta konfektionsfabriker förblev stängda. Staten proklamerade att fabrikerna skulle öppnas från den 8:e juni när väl ordningen var återställd.
Mitt i den stagnerande ekonomin i Bangladesh är konfektionsindustrin den enda sektor som borgarklassen kan skryta med. Denna sektor är helt och hållet exportorienterad och består av mer än 4400 enheter – de flesta av dem arbetade för internationella uppköpare. En del ägs av internationella företag. Det mesta av konfektionsindustrin koncentreras i industriella centra och s.k. Export zoner (EPZ) i och runt omkring Dhaka - Ghazipor, Savar, Ashulia, Mirpur, Tejgaon, Mohakhali, Uttara, Wari and Tongi etc. Textil- och konfektionsexporten utgör 70 % av totalt 9,3 miljarder dollar i exportvärde från Bangladesh.
Denna sektor anställer 1,8 miljoner arbetare, 90 % av dem är kvinnor och är därmed extra sårbara för trakasserier och repression. Konfektionsarbetarna utgör 40 % av industriarbetarna i Bangladesh. Brutal exploatering av konfektionsarbetare är den typiska situationen för arbetare i många sektorer som ”utlokaliserats” från kapitalismens centrum till tredje världens länder. Minimilönerna är 900 Takka (ca 105 kr) i månaden. Inte ens detta betalas i hälften av konfektionsfabrikerna och i andra fabriker. Dessa minimilöner fixerades 1994 och har varit oförändrade trots att konsumentpriserna har vuxit trefalt de senaste 12 åren. Efter den senaste arbetarrevolten, sägs det numera öppet att konfektionssektorn, som har blomstrat tack vara billig slavarbetskraft, ihärdigt har motsatt sig en revidering av minimilönen.
”Mäktiga lobbyorganisationer för konfektionsindustrin har lyckats med att övertyga regeringen att om lönerna i konfektionssektorn ökar, kommer det att öka produktionskostnaderna och avskräcka lokala och utländska investerade från att investera i den spirande sektorn”,
sa Jafrul Hasan, en representant för det regerande Bangladesh Nationalist Party (New Age, 29:e maj 2006). Även kapitalets centrala organ, BGMEA (Bangladesh Garment Manufacturers and Exporters Association) säger nu mera:
”Ägare av fabrikerna för klädtillverkning, som lurar sina arbetare genom att betala avgrundslåga ’stycke-priser’ (…) bär skulden till tändningen av arbetaroroligheterna som fick nationell och t.o.m. internationell uppmärksamhet på den mycket stora underbetalningen av konfektionsarbetarna och den inhumana kränkningen av deras rättigheter” (New Age, 29:e maj 2006)
Men svältlöner är inte det enda uttrycket för den brutala exploateringen. För några år sedan utvidgades den legala arbetstiden per vecka till 72 timmar, den faktiska arbetsdagen är ofta upp till eller över 16 timmar. Det finns ingen ledig dag i veckan – obligatorisk ledighet per vecka var ett av kraven för revolten. Det finns inga offentliga helgdagar, inga årliga ledigheter. Arbetsköparna ”uppvisar en hänsynslöst åsidosättande av säkerhet på arbetsplatserna något som 4000 döda i industriella olyckor som brand och kollaps av byggnader visar.” (New Age, 24:E maj 2006). Men detta är inte allt. Det har varit fall av misshandel och dödande av arbetare.
”Underrättelsekällor säger att några arbetsledare på fabriken dödade två kvinnliga arbetare vid Dhaka Export Processing Zone (…) för omkring ett och ett halvt år sedan, men arbetarna kunde inte protestera vid den tidpunkten av rädsla.”,
(Daily Independent, 2/6 2006, Dhaka.)
Det var tydligt att dessa villkor av barbarisk exploatering med avsaknad av ens en myt om representation – ingen fackförening, som t.o.m. var kopplade till de härskande gängen, tilläts i någon av konfektionsfabrikerna. Enligt en akademiker i Labour Studies hade ”endast 100 av 5000 eller mer konfektionsfabriker några deltagarkommittéer” New Age, 3/6 2006.
Denna frånvaro av verktyg för borgarklassen för att kontroller arbetarna blev ett element i styrkan och våldsamheten i arbetarnas revolt.
Enligt rapporter hade det försiggått arbetarkamp i konfektionsfabrikerna under de senaste månaderna. Men denna var oftast i enskilda fabriker med krav som riktades mot enskilda fabriksägare. FS Sweater fabriken, där händelserna blev en detonator för den senaste revolten, hade varit i uppror sedan några månader med arbetare som upprepat agiterat för sina krav.
På lördag den 20 maj 2006, när morgonskiftet statade kl. 8 startade nästan 1000 arbetare vid FS Sweater vid Sripur, i förorten till Dhaka, en sittstrejk med krav på en ökning av deras löner och ett frigivande av deras arresterade kollegor – som arresterades den 18:e maj för att de deltagit i agitationen för deras krav. Chefen för företaget, som inte var villig att tolerera ett kollektivt motstånd från arbetarna, låste in dem. Mitt under den brännande hettan stängde de av det rinnande vattnet och strömmen till de områden där arbetare hade samlats och ringde polisen. Polisen gick in i fabriken omkring kl. 11 som tillsammans med fabrikens egen säkerhetsstyrka började misshandla arbetarna. Polisen öppnade också eld mot arbetarna inne i fabriken. Många arbetare sårades, åtminstone 12 arbetare fick utså skottskador inne i fabriken Sex av dessa sårade arbetare arresterades och togs av polisen. Attackerade av polisen och fabrikens egen säkerhetsstyrka, hoppade arbetarna över murarna för att komma ut ur fabriken.
Uppretade arbetare började samla sig omkring huvudvägen mellan Dhaka-Mymensingh utanför fabriken. Till arbetarna vid FS Sweater fabriken anslöt sig tusentals andra arbetare och deras familjer från den omkringliggande slummen där de flesta arbetarna bor. Vid tolvtiden hade arbetarna blockerat trafiken på huvudvägen och skapade en procession för deras krav och mot polisrepressionen. Denna procession av arbetare attackerades av en större förstärkt polisstyrka som än en gång misshandlade arbetarna och öppnade eld mot demonstranterna. Polisen gick också in i slummen och misshandlade arbetare och deras familjer. Arbetare och deras familjer jagade i sin tur polisen. Trafiken på huvudvägen förblev blockerad till kvällen.
När dagen var slut, hade en arbetare skjutits till döds av polisen utanför FS Sweater fabriken. Enligt en officiell rapport fick 80 arbetare skottskador. Medan de sårade och arga arbetarna återvände till slummen, spred sig nyheten om en dödad arbetare till de industriella förorterna runt Dhaka. Nästa dag, 21 maj, var en söndag. Även om ingen större incident hände den dagen, fortsatte nyheterna att sprida sig om polisens grymhet. Vid denna tidpunkt förväntade sig inte borgarklassen sig några större problem på måndagen och tog inga preventiva åtgärder genom fackföreningarna eller en mobilisering av polisen eller politikerna. Olika vänstergruppen nöjde sig med att utfärda några uttalanden som ”fördömde” polisattacken.
Det är inte klart vilken typ av självorganisering och koordination som utvecklades bland arbetarna som var drivande i denna revolt. Men den tycks vara mycket elementär och enkel, väsentligen informell bland arbetarna inom samma område. Det som förenade arbetarna tvärs över många städer omkring Dhaka och i Dhaka var deras brinnande hat mot den brutala exploateringen, den dagliga repressionen och de senaste grymheterna från polisen. Djupet i denna ilska uttryckte sig i en allmän konfrontation mellan arbetare och statens repressiva apparat överallt under de kommande dagarna. Det uttryckte sig också genom att flera hundra fabriker brändes ned under denna revolt.
På måndagen den 22 maj 2006 bröt rörelsen ut vid en den fullt befästa Savar EPZ, en annan förort till Dhaka. På morgonen, samlades arbetarna vid Universal Garments Limited utanför fabriken. Istället för att upplösas gick de attackerade arbetarna vid Universal Garments till grannfabrikerna och bad om de andra arbetarnas stöd. Tillsammans med andra arbetare, gick de från fabrik till fabrik och uppmanade andra arbetare att ansluta sig till dem – vid en tidpunkt rapporterades att 20 000 arbetare hade anslutit sig till denna militanta procession. Hundratals fabriker vid Savar EPZ och New EPZ hade anslutit sig till strejkerna när det var kväll. Huvudvägarna ut från Dhaka var blockerade. Strejkande arbetare slog tillbaka mot polisen och de paramilitära styrkorna som hade skickats ut för att attackera dem. Statens repressiva styrkor öppnade eld mot arbetare i olika delar av de industriella förorterna och i Dhaka. Flera hundra arbetare blev skottskadade, fler arbetare dödades i eldgivningen från statens styrkor. Upprörda över nyheterna om dödade arbetare, kom arbetare vid andra industriella förorter senare på kvällen ut från sina fabriker.
Den 23 maj var alla industriella förorter till Dhaka paralyserade av en allmän revolt – de flesta arbetare slutade arbeta och gick ut på gatorna och krävde ett slut på repressionen, frigivning av de arresterade arbetarna, högre minimilöner, veckoledighet, övertidsbetalning för extra arbete, offentliga helgdagar, etc. De flesta huvudvägarna ut från Dhaka var blockerade. Tusentals agiterande arbetare från förorterna och från Dhaka paralyserade huvudstaten. Det försiggick överallt konfrontationer mellan statens styrkor och arbetare och med paramilitära styrkor som öppnade eld.
Vid denna tidpunkt hade borgarklassen blivit medveten om allvaret i situationen och planerade för en mobilisering av dess politiska och förtryckande apparat. Det fanns uppmaningar från fabriksägare att lämna över staden till militären. På kvällen den 23 maj, sattes Bangladesh Rifles (Gränsvaktstyrkor) i stort antal överallt i de industriella förorterna. De ”centrala fackföreningarna” som tillhörde olika borgerliga politiska gäng (BNP, AL, Vänsteristerna) - ingen av dem hade någon närvaro bland konfektionsarbetarna - sammanfördes och de sydde ihop en lista av krav. På kvällen den 23 maj gav denna ”fackföreningskoordination” ut en lista av krav. Som en borgerlig kommentator observerade, möjligtvis med en del överdrifter när det gäller upproret,
”När ett uppror redan var i gång, förde fackföreningarna fram en lista med krav som ’hotade’ med att ta ut en strejk den 12 juni (20 dagar senare) om dessa krav inte antogs” (pinr.com).
Trots insättandet av militär, förblev fabrikerna stängda, staden och förorterna förblev paralyserade av arbetarnas revolt den 24 maj. Men regeringen tvingade nu fabriksägarnas organisation, BGMEA och den nyliggen hopsydda ”fackföreningskoordinationen” att ha ett möte. På kvällen deklarera arbetsministeriet, med BGMEA och fackföreningsrepresentanter på varsin sida att fabriksägarna hade gått med på alla krav från arbetarna i revolt – en ökning av minimilöner till 3000 Taka, obligatorisk veckoledighet och andra ledigheter, 8 timmars arbetsdag och övertidsbetalning för extra arbete, etc. ”Det är dags att gå tillbaka till arbetet” proklamerade ”fackföreningskoordinationen”. Det är en annan sak att några dagar senare, när väl arbetarnas revolt hade ebbat ut, proklamerade BGMEA:s representanter att de inte skulle infria överenskommelsen från den 24 maj 2006.
Även om revoltens kraft trubbades av från 25 maj fortsatte ilskan och revolten att småkoka och explodera. Det skedde en ny runda av revolter i stor skala och konfrontationer mellan arbetare och statens styrkor mellan 29 maj och 4 juni. Denna förnyade våg av strejker bröt fram för att protestera mot att man inte genomförde proklamationen från den 24 maj 2006. Mellan dessa dagar blev en arbetare dödad, hundratal blev skottskadade. Savar och andra EPZ stängdes än en gång ned av strejkande arbetare. Dessa anläggningar öppnades till slut igen från 8 juni 2006 med insättandet av mycket större paramilitära styrkor.
En av de viktigaste politiska svagheterna hos borgarklassen i Bangladesh är bräckligheten i dess demokratiska apparat och som ett resultat även i de demokratiska mystifikationerna. Den nuvarande premiärministern, Khalida Zia, är fru till en mördad militärdiktator Zia Ur Rahman. Det har funnits andra militärdiktatorer i Bangladesh korta historia. Den politiska processen kännetecknas av gängkrig, mord, och storskaliga bombningar mellan de viktigaste borgerliga fraktionerna – Bangladesh National Party (BNP) av Khalida Zia och Awami League (AL) av Hasani Sheikh. Orsaken till denna bräcklighet är upprepade blodiga strider mellan Kina och Indien för att kontrollera Bangladesh – BNP är allierat med Kina och AL med Indien.
Tack vare denna svaghet i sin statsapparat, har inte borgarklassen lyckats med att sätta upp en fackföreningsapparat, speciellt i konfektionsindustrin. Denna svaghet hos borgarklassen gjorde det möjligt för arbetarna att utveckla sin revolt och ge den en sådan kraft under flera dagar. Men så fort borgarklassen insett faran i situationen var de snabba att återta kontrollen. Man satte snabbt upp ”fackföreningskoordinationer” – mestadels på en formell nivå, utan någon närvaro i fabrikerna. Överenskommelsen mellan dem och fabriksägarna spreds snabbt på radio, TV och i tidningarna. De presenterades som att de stod upp för arbetarna. Ett krav på ”fackliga rättigheter” fördes fram. Även om arbetarna inte trott på dessa lögner – vilket visades av fortsättningen av arbetarnas revolt fram till 6 juni och fackföreningarnas oförmåga att kontrollera den – har frånvaron av en utvecklad självorganisering av arbetarna lett till att fackföreningarnas lögner inte saknat inflytande.
Borgarklassen har själv sett faran med sitt nuvarande sätt att fungera – speciellt avsaknaden av fackföreningar. Detta har uttryckts i en mängd proklamationer av borgarklassen att om fackföreningarna hade varit närvarande, om arbetarnas ”demokratiska rättigheter” hade respekterats, hade inte arbetarnas rörelse exploderat på det sätt den gjorde.
”Fackföreningsledaren Mishu sa ’om det hade funnits fackföreningar i fabrikerna … hade situationen inte utvecklats i så våldsam riktning’”
(New Age 3 juni 2006)
En annan fackföreningsledare deklarerade:
”Frånvaron av fackföreningar är mycket farligare än närvaron av aktiva fackföreningar”
(Brev från International Textile, Garment and Leather Workers’ Federation till premiärminister Khalida Zia).
Det har t.o.m. varit tal om att ta hjälp av ILO (International Labor Organization) för att organisera fackföreningar.
Det råder ingen tvekan om att konfektionsarbetarnas revolt har varit den största och mest militanta kamp så här långt i arbetarklassen historia i Bangladesh. Trots alla hinder lyckades arbetarna resa sig i en revolt mot den brutala exploateringen. De lyckades utveckla sin kamp på ett modigt sätt inför den våldsamma repressionen. Explosionen av denna revolt och dess upprätthållande under nästan 20 dagar, trots all repression, uttrycker en stor beslutsamhet och vilja till kamp i arbetarklassen. Det är ett viktigt steg framåt i utvecklingen av den proletär utmaningen av den kapitalistiska exploateringen. Detta är skälet till varför borgarklassen genomförde en blackout av alla nyheter från denna rörelse.
Erfarenheterna från Bangladesh visar att den fysiska frånvaron av fackföreningar inte är tillräckligt. En viktig sak är arbetarklassens förmåga att medvetet förkasta fackföreningarna. Ännu viktigare är dess förmåga att utveckla sin självorganisering. Utvecklingen på denna nivå har varit mycket grundläggande om än alls. Även om denna rörelse inte hade utvecklats, om inte arbetarna hade stått upp mot den repressiva apparaten, tog sig ibland revolten formen av upplopp i frånvaro av en självorganisering. Om en del av svagheterna är ett uttryck för en brist på erfarenhet i arbetarklassen i Bangladesh, pekar de också på behovet att ta till sig all erfarenhet från arbetarrörelsen i hela världen. Det är de revolutionära organisationerna i den kommunistiska vänsterns ansvar att bidra till utvecklingen av arbetarklassens medvetande om sin klassidentitet och sitt historiska mål: den kommunistiska revolutionen som ensamt kan göra ett slut på den brutala exploateringen av arbetarklassen inte bara i Bangladesh utan i hela världen.
Communist Internationalist, 13 juni 2006
(IKS sektion i Indien)
Det strategiskt viktiga Mellanöstern har länge stått i fokus för rivaliteten mellan stormakterna. Under första världskriget ledde Frankrike och Storbritannien ansträngningen att dela upp det sönderfallande ottomanska riket som stöddes av Tyskland. Under andra världskriget konfronterade Tyskland och dess lokala representanter Storbritannien och dess allierade. Efter kriget sköts både Storbritannien och Frankrike alltmer i bakgrunden av USA, som kom att konfrontera sin främsta rival Ryssland. En konfrontation där bägge sidor använde den arabisk-israeliska konflikten för sina syften.
Kollapsen av det ryska blocket 1989 ledde inte till fred i regionen. Tvärtom ledde de ökade ansträngningarna från amerikanskt håll att stärka sin kontroll över regionen, till ett ökande kaos i Irak, Afghanistan, Israel/Palestina och Libanon. Mellanöstern har blivit det mest framträdande slagfältet för ”allas krig mot alla” som nu dominerar de internationella relationerna. Vad detta innebär för befolkningen i området blir allt tydligare för varje dag som går, med skoningslösa massakrer på civilbefolkningen, krossande av hela infrastrukturen, ett sönderfall av hela nationer ned i blodiga sekteristiska och nationella konflikter. Mellanösterns lidande är en spegelbild av lidandet under kapitalismen i hela världen i frånvaro av en proletär revolution.
Ytterligare illustrationer av barbariet i Mellanöstern: 700 flyganfall över Libanon, över 1200 döda i Libanon och Israel, av dessa var 300 barn under 12 år, mer än 5000 skadade, mer än 1 miljon människor som tvingades fly från sina hem i krigsområdet samtidigt som många var för svaga eller fattiga för att kunna fly från krigsområdet och tvingades genomlida det dagliga bombardemanget. Hela byar och regioner lades i ruiner med överfulla sjukhus som följd. Utan att räkna in de militära kostnaderna för detta krig beräknas kostnaderna till 6 miljarder Euro.
För de krigförande parterna räknas balansräkningen på ett annat sätt. För Israel har det varit ett stort misslyckande och krossat myten om den oövervinnerliga israeliska armén, vilket inneburit ytterligare ett steg i försvagandet av det amerikanska globala ledarskapet. Samtidigt stärkt Hizbollah genom konflikten och har fått ett kraftigt stärkt anseende i regionen.
Men vem som än kortsiktigt tjänar på konflikten, har detta krig inneburit ytterligare ett utbrott i den våg kaos och lidande som sveper över Mellanöstern. Alla de imperialistiska makterna, stora som små, har spelat sin kriminella roll.
Skärpningen av situationen i Mellanöstern uttrycktes redan av att ”terroristerna” i Hamas kom till makten över det palestinska området. Detta var framförallt en reaktion på den skärpta israeliska politiken i området vilken lett till en ”radikalisering” av stora delar av den palestinska befolkningen. Den bekräftades ytterligare av utbrottet av en öppen fientlighet mellan Hamas och Fatah. Israels reträtt från Gaza var inte ett steg mot fred utan ett sätt att stärka kontrollen för den mer betydelsefulla Västbanken.
Israels ”lösning” för att inte fastna i denna återvändsgränd var att ingripa mot det ökande inflytandet i södra Libanon för Hizbollah som finansieras och beväpnas av Iran. Förevändningen för att utlösa detta krig var att frita de två israeliska soldater som kidnappats av Hizbollah. Mer än två månader senare är de fortfarande tillfångatagna och FN (nu stödda av Jesse Jacksons ”oberoende” aktion) har precis startat förhandlingar om deras frisläppande. Det andra uttalade syftet för denna offensiv var att neutralisera och avväpna Hizbollah, vars räder in i Israel var ett ökande hot mot dess säkerhet.
Hursomhelst var detta som skjuta mygg med en kanon och inget av dessa två syften uppnåddes. Men Israel släppte förvisso loss sitt raseri över befolkningen i Libanon. Befolkningen i städerna och byarna i södra Libanon fick sina hem förstörda och tvingades att försöka överleva flera veckor med väldigt lite mat och vatten. 90 broar förstördes tillsammans med flesta vägarna och 3 elkraftverk. Den israeliska regeringen och armen upprepade hela tiden att den försökte ”skona civilbefolkningen” och massakrer som den i byn Kana var ”beklagliga olyckshändelser”, precis som de ökända ”collateral damage” (term myntat under Vietnamkriget för att i förmildrande och förledande ordalag beskriva ”oönskade” offer av civila och förstörelse av deras egendom) i Gulfkriget eller i kriget på Balkan. Faktum är att 90 procent av dem som dödades var civila.
Detta krig kan inte ha startats utan att USA gett sitt godkännande. Fast i kvicksanden i Irak och Afghanistan, med ”vägkarta” för fred mellan Israel och Palestina i spillror, lider USA motgång efter motgång i sin strategiska plan att in ringa Europa, där själva nyckeln till denna strategi är kontrollen över Mellanöstern.
I Irak, efter 3 års ockupation, står USA maktslösa inför landets drift mot ett fruktansvärt inbördeskrig, där den dödliga konflikten mellan rivaliserande fraktioner kostar upp emot 100 människoliv om dagen. Allt uttrycker en historisk försvagning av det av det amerikanska greppet över regionen, och är en del av ett allt större ifrågasättande av dess dominerande ställning i världen. Detta i sin skapar möjligheter för andra makter att öka sina imperialistiska ambitioner, med Iran i spetsen. Det israeliska angreppet fungerade som en varning för de andra makterna i regionen som Iran och Syrien och visar det nära samförståndet mellan Vita huset och den israeliska borgarklassen i denna fråga. Inom FN använde USA olika medel för att förstöra alla försök till en vapenvila, för att ge Israel tid att slutföra ”uppdraget” mot Hizbollah.
Trots att det aldrig var fråga om att Israel skulle stanna någon längre tid i Libanon, finns det ett nära släktskap mellan de metoder som Israel och USA använder och de problem som de leder till. Bägge dessa nationer ser sig tvingade att kasta sig in i militära äventyr, och båda fastnar i en omöjlig situation. Israel likväl som i USA beskyller politiker och generaler regeringen för att starta ett krig utan ordentliga förberedelser. Israel precis som USA upptäcker att man inte kan bekämpa en gerillagrupp som är utspridd inom befolkning på samma sätt som man bekämpa en reguljär nationell arme.
Liksom Hamas var Hizbollah i början bara en var många muslimska miliser, som skapades under den israeliska offensiven i södra Libanon 1982. På grund av sin shiitiska trosinriktning gynnades de av frikostiga bidrag från de iranska mullorna. Syrien stödde också dem och använde dem som en betydelsefull inrikes allierad i Libanon, i synnerhet efter det att Syrien under 2005 tvingades dra tillbaka sina trupper från Libanon. Hizbollah hade stor rekrytering genom att sina program av bidra med sjukvård, utbildning och socialhjälp till befolkningen, vilket var möjligt tack vare stöd från Iran. Idag fortsätter de att förstärka sitt inflytande genom sina program att betala kompensation till de människor som fått sina hus förstörda eller skadade av israeliska bomber. Det är värt att notera att många av deras rekryter är gatubarn mellan 10 till 15 år gamla.
För tillfället bildar Syrien och Iran ett enhetligt block bakom Hamas och Hizbollah. Iran i synnerhet hävdar sin ambition att bli en ledande imperialistisk makt i regionen. Genom att skaffa sig kärnvapen skulle de säkerligen uppnå en sådan status. Dessa ambitioner förklarar deras alltmer arroganta och aggressiva utspel, även dess intention att ”att radera ut Israel från kartan”
Höjden av cynism och hyckleri nåddes av de som under den månad kriget pågick utropade ”sin vilja till fred” och sin ”maktlöshet”. Det är avskyvärd lögn. Det ”fredsälskande FN” är en ormgrop. De 5 permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd är de värsta rovdjuren på jorden. Det amerikanska ledarskapet över världen baseras på dess överlägsna militärmakt, och sedan Bush den äldre 1990 deklarerade en ny era av ”fred och välstånd” har en hel serie av amerikanska krigsinsatser utspelats: Gulfkriget 91, kriget på Balkan, ockupationen av Afghanistan och Irak. Storbritannien har agerat medhjälpare men för sina egna imperialistiska syften. De försöker återta det inflytande de hade i denna region ända fram till slutet på andra världskriget.
Ryssland som är skyldig till de mest fruktansvärda grymheter i under sina två krig i Tjetjenien, försöker återta det inflytande de förlorade efter Sovjetunionens kollaps. Försvagningen av USA väcker gamla imperialistiska ambitioner till liv. Det är därför som de stöder Iran och mer diskret Hizbollah.
Kina, som tjänar på sitt ökande ekonomiska inflytande, drömmer om att skaffa sig zoner av inflytande utanför Sydostasien och är för närvarande intresserade av Iran. Tillsammans med Ryssland har Kina saboterat flera FN-resolutioner om Iran som deras rivaler lagt fram.
När det gäller Frankrike har de lika mycket blod på sina händer. De deltog till fullo i Gulfkriget 1991, de stödde den serbiska sidan under krigen på Balkan och genom sin roll i FN hade de ett stort ansvar för massakern i Srebrenica 1993. Det har även varit inblandat i jakten på Talibaner i Afghanistan. Dödsfallet av två franska soldater från ”specialstyrkorna” har spritt lite ljus över ett agerande som har varit väldigt diskret framtill nu. (1)
Det är framöverallt i Afrika som den franska imperialismen visat sitt verkliga ansikte. Det var Frankrike som provocerade folkmordet i Rwanda genom uppmuntra likvideringen av Tutsis av de Hutu miliser som man tränat och utrustat.
Den franska borgarklassen har aldrig slutat att drömma om de tider när de delade sfärer av inflytande med Storbritannien i Mellanöstern. Efter att dess allians med Saddam Hussein underminerats av det första Gulfkriget 91 och mordet på deras skyddsling Massoud i Afghanistan, fokuserades de franska förhoppningarna på Libanon. De hade blivit brutalt utslängda från detta område under kriget 1982-3, först genom Syriens offensiv mot den libanesiska kristna regeringen, och sedan genom den israeliska ockupationen som leddes av ”slaktaren” Sharon och fjärrstyrdes av Uncle Sam. Det var denna offensiv av Västblocket som tvingade Syrien att lämna Östblocket. Frankrike har inte förlåtit Syrien för dess mord på den libanesiska premiärministern Rafiq Hariri februari 2005. Hariri var en god vän till Chirac och Frankrike.
Det är därför, trots sin strävan att få ett fotfäste i Iran genom att inta en undfallande attityd i förhållande till dem, som Frankrike beslutade att ställa sig bakom den amerikanska planen för Libanon, baserad på FN-resolutionen 1201 och hjälpte till att sätta upp FN-styrkan i Libanon. Trots tveksamheter från den franska militärledningen som var kritiska och sade att de franska utlandstyrkorna var ”överutnyttjade” (med nästan 15 000 soldater involverade på flera olika fronter som Elfenbenskusten, Tchad, Kongo, Djibouti, Darfur; Kosovo, Makedonien och Afghanistan) har den franska regeringen beslutat sig för att ge sig in i detta. De beslutade att öka sig deltagande i FN-styrkan från 400 soldater till 2000 soldater och med detta fått vissa fördelar i utbyte, framförallt mandatet att ha befälet över FN-styrkan på 15 000 man framtill februari 2007 och rätten att använda militärt våld om man blir angripen.
Den franska härskande klassen har fortfarande tveksamheter när det gäller att gå från en diplomatisk terräng till en militär i Mellanöstern. Den har fortfarande bittra minnen från en attack av shiitiska terrorister som attackerade Drakkar huset där franska trupper var inkvarterade. Denna attack ledde till att 58 fallskärmsjägare avled och att Frankrike drog sig tillbaka från Libanon. Idag står de inför en väldigt besvärlig uppgift FN-styrkans uppdrag är ge stöd till den väldigt svaga libanesiska armen (består av bara 15 000 soldater och har knappast återskapats) i dess försök att avväpna Hizbollah. Uppgiften blir väldigt svår med tanke på att Hizbollah har två medlemmar i den libanesiska regeringen och har kraftigt infiltrerad denna svaga arme. En orsak till att detta blir en svår uppgift är att Hizbollahs anseende kraftigt ökat genom att de lyckades motstå den israeliska armen och lyckades upprätthålla sin kapacitet skjuta missiller in över norra Israel under hela kriget.
Andra makter har också anslutit sig för att få ut så mycket möjligt av situationen. Italien har bidragit med den största militärstyrkan till FN-truppen i utbyte mot att få överta befälet över den efter februari 2007. Bara ett par månader efter det att Italien dragit tillbaka sina soldater från Irak, så skickar de ut nya trupper till Libanon, vilket visar Italiens imperialistiska ambitioner.
Det fullständiga fiaskot för Israel och USA i detta krig representerar ett betydelsefullt nytt steg i försvagningen av den amerikanska hegemonin. Men detta kommer inte på något sätt att dämpa de militära spänningarna. Tvärtom kommer detta bara att sporra de imperialistiska ambitionerna hos de andra makterna. Det enda perspektivet utifrån allt detta är ett ökande kaos och instabilitet.
Mellanöstern uttrycker på ett koncentrerat sätt krigets irrationalitet i den nuvarande perioden, där imperialismen dras från den ena alltmer destruktiva konflikten till nästa. Iran och Syrien står på krigsfot och situationen tvingar USA och Israel till ett alltmer fruktansvärt svar. Den israeliska försvarsministern har gjort klart att denna vapenvila bara är en paus för att förbereda nästa anfall för att definitivt slå ut Hizbollah.
Utvidgningen av krigszonerna över världen visar att kapitalismen oundvikligen dras ned i ett allt djupare barbari. Krig och militarism är kapitalismens sätt att leva.
Klasskampen i denna region har inte försvunnit. Förra året var det stora demonstrationer i Tel Aviv och Haifa mot de ökande levnadsomkostnaderna och regeringens politik att öka militärutgifterna på den sociala budgetens bekostnad. Misslyckandet hos detta krig kommer sannolikt leda till nya uttryck för det sociala missnöjet.
På de palestinska territorierna kräver palestinska statsanställda att de eftersläpande lönerna betalas ut av Hamasregeringen.
”Runt 3000 tågade igår i Ramallah samtidigt som över 300 arbetslösa som krävde arbete och utbetalning av arbetslöshetsersättning slogs med kravallpolis i Gazacity och försökte storma parlamentsbyggnaden innan polisen sköt varningsskott med skarp ammunition. Hamas har fördömt strejken som ett försök att destabilisera regeringen, och uppmanade lärare till strejkbryteri och sa att ilskan istället skall riktas mot Israel ’som genomför en blockad mot vårt folk’. Hamas hävdar att strejken inte 'har någon relation till det nationella intresset' och att den har samordnats av Fatahpartiet 'som har några band med de anställda' många fackföreningsledare är Fatahmedlemmar. Hursomhelst, bortsett från dessa partipolitiska manövrer är detta missnöje verkligt, med en arbetslöshet på mellan 30 - 25 procent av arbetsstyrkan, påverkade av det nuvarande stoppet för löneutbetalningar överlever över hälften av de arbetande på väldigt små inkomster. FN beräknar att 80 procent av befolkningen lever i fattigdom.”
libcom.org/news [29] 31/ 06
Även om Fatahpolitiker försöker att utnyttja detta missnöje, är detta en viktig utveckling eftersom den innebär en liten öppning i den nationella enhet som syftar till att kväva klasskampen på bägge sidor i denna konflikt.
Som ett svar på detta krig, har alla sorters bedragare, vilka många hävdat att de är ”socialister” fört fram att ”vi är alla Hizbollah” att arbetare skall stödja det legitima ”nationella motståndet” av det libanesiska folket eller å andra sidan argumenterat att Israel har ”rätt att försvara sig mot terrorismen”.
Detta är bara förevändningar för att mobilisera oss bakom den ena eller den andra sidan i ett imperialistiskt krig. Mot dessa lögner kan revolutionärerna endast föra fram att arbetarklassen inte har något fosterland, och att dess kamp verkligen inte ”har någon relation till det nationella intresset”, att under den imperialistiska epoken är alla krig imperialistiska och att arbetarklassen inte har något att vinna på att stödja den ena eller andra sidan i imperialistiska massakrer.
”Det enda motståndet mot imperialismen är arbetarklassens motstånd mot utsugningen, eftersom detta enbart kan växa till en öppen kamp mot det kapitalistiska systemet, en kamp för att ersätta det döende profitsystemet med ett samhälle som är inriktat på att tillfredsställa mänskliga behov. Eftersom de utsugna överallt har samma intressen, är klasskampen internationell, och den har inget intresse av att alliera sig med den ena eller andra staten. Dess metoder är fullständigt motsatta det förvärrade hat som finns mellan etniska eller nationella grupper, eftersom de innebär att man samlar proletärer från alla länder i en gemensam kamp mot kapitalet och staten.
I Mellanöstern har den onda spiralen av nationalistiska konflikter gjort klasskampen svår att genomföra, men den finns fortfarande i demonstrationer som genomförs av arbetslösa palestinska arbetare mot de palestinska myndigheterna, eller i strejker i den offentliga sektorn i Israel mot regeringens åtstramningsplaner. Men den mest sannolika öppningen i den mur av hat och krig i Mellanöstern finns utanför denna region: i den allt mer utvecklande kamp som förs av arbetare i de centrala kapitalistiska länderna. Det bästa exemplet på klassolidaritet som vi kan ge till den lidande befolkningen som drabbas av det imperialistiska krigets fasor, är att utveckla den kamp som redan påbörjats av de blivande arbetarna i franska skolor och universitet, av metallarbetarna i Vigo i Spanien, postarbetarna i Belfast eller flygplatsarbetarna i London.”
(Mellanöstern: Det enda svaret på det ständigt eskalerande kriget: den internationella klasskampen! Uttalande av IKS 17/7 2006)
Dessa rörelser har kanske inte skapat lika mycket oväsen som de missillrar och bomber som regnat ned över Mellanöstern, men uttrycker det enda alternativet till kapitalismens ökande barbari, en framtid av en växande solidaritet mellan arbetare i kamp, som visar vägen mot ett samhälle baserat på solidaritet mellan alla människor
WR 2/9
1. Den ovanligt stora betydelse franska medier gett denna episod är utan tvekan kopplad till behovet att vänja den franska befolkningen vid tanken på ett franskt deltagande i den fredsbevarande styrkan i södra Libanon.
”Hej ni kamrater!
Följande hittas på ”autonomas” inlägg på ”nätet”:
'Som socialist värderar man klasskampen högt och respekterar människoliv. Anledningen till att vänstern är intresserade av att kämpa för palestiniernas och libanesernas sak är Israels övervåld med imperialistiska och rasistiska undertoner, vilket är en självklarhet för vänstern att agera mot.'
Nu undras vad detta att kämpa för palestiniernas och libanesernas sak har med klasskamp att göra. Klasskamp i sin rätta och enda bemärkelse är att ARBETARKLASSEN kämpar för sin sak, för arbetarnas befrielse. Sedan kan det ju också undras vad de också värderar klasskampen tillsammans med eftersom de förmodligen värderar klasskampen jämsides med annan sorts kamp.
Undrar om palestiniernas och libanesernas sak är helt och hållet utan imperialistiska och rasistiska undertoner, eftersom en nationell kamp är helt och hållet imperialistisk och kan inte vara annat, eftersom den kämpar för en (ny) nation; och av Hamas och Hizbollahs uttalanden om hur Israel måste utplånas (och med det de boende i detta i land) är det inte precis medmänniskor de anser judarna och de judatroende vara.
Men det anser inte vänstern här uppe heller (antingen de är vänstersvenskar eller invandrarvänster) eftersom de protesterar utanför en synagoga. Vad nu en synagoga som tillhör alla judatroende har med staten Israel att göra? Men de anser antagligen att är man judatroende är liktydigt skyldig till allt Israel gör. Lika knäppt som att demonstrera utanför en moské (som tillhör alla muslimtroende) om några muslimer begår hemska brott.
De autonoma skriver också om '... den förrådda arbetarrevolutionen i Iran och de förföljelser av vänstern som följde' Vad kan det vara för någonting? Störtandet av schahen för ett par decennier sedan? Jag vet att vänstern stödde detta, men jag har aldrig hört detta kallas för en arbetarrevolution.”
(Mail inkommet till IKS, med smärre språkliga rättningar)
Ditt brev tar upp flera väldigt viktiga politiska frågor som ställs i förhållande till situationen i Mellanöstern. I ditt brev tar du upp frågan hur man skall ställa sig till Israels attack på södra Libanon, men även till konflikten mellan Israel och Palestina. Vi tycker att du gör fler viktiga iakttagelser hur vänstern förhåller sig till denna konflikt. Men kanske den viktigaste frågan formuleras så här i brevet
”Nu undras vad har detta att kämpa för palestiniernas och libanesernas sak har med klasskamp att göra. Klasskamp i sin rätta och enda bemärkelse är att ARBETARKLASSEN kämpar för sin sak, för arbetarnas befrielse”
Detta har under hela arbetarrörelsens historia varit en av de största och mest grundläggande frågorna. Hur skall arbetarklassen förhålla sig till krig och till s.k. nationell befrielsekamp?
Dessa frågor ställs konkret i förhållande till det fruktansvärda lidande och misär som är ett direkt resultat av de skärpta imperialistiska konflikterna i allt större delar av världen. Som du tar upp i sitt brev är vänsterns svar på denna fråga att ta ställning för den ena sidan i dessa konflikter. För att ge ett exempel, kunde vi vid en av demonstrationerna mot Israels angrepp på Libanon höra talarna hylla Hamas och Hizbollahs heroiska motstånd mot den israeliska imperialismen. Ett annat exempel är hur trotskisterna i Arbetarmakt kunde stödja Talibanerna i Afghanistan eftersom de gjorde motstånd mot den amerikanska imperialismen.
Enligt samma logik kunde trotskisterna under andra världskriget, ”kritiskt” stödja den brutala stalinistiska (och imperialistiska) regimen i Ryssland. Denna anti-imperialism har alltid varit en ideologisk fälla för arbetarklassen och ett sätt att blockera utvecklingen av dess klasskamp och leda in missnöjet till ett försvar av en borgerlig fraktion mot en annan. Du berör detta i sitt brev genom att visa att bägge sidor i konflikten mellan Israel och Hizbollah eller för den delen Hamas använder sig av nationalism och till och med rasism för att rättfärdiga sin krigföring. Detta är ett konkret exempel på hur vänsterns ”anti-imperialism” stödjer de mest reaktionära nationella rörelserna som alltid varit svurna fiender till arbetarklassens kamp. (1) Denna ”anti-imperialism” stor också i direkt motsättning till den konkreta klasskampen, något vi kunde se i Gaza: ”Under en strejk mot uteblivna löner på i Gaza city fördömde Hamas strejken som ett försök att destabilisera regeringen, och uppmanade lärare till strejkbryteri.” (Från artikeln Krig i Mellanöstern: Vad är alternativet till det kapitalistiska barbariet? På annan plats i detta nr av IR) Detta visar även att arbetarklassen i sin klasskamp kommer i direkt konfrontation med det nationella intresset. Samma erfarenheter har arbetarklassen från t.ex. Spanien 1936 (se artikel i detta nummer), från ANC i Sydafrika, och alla de otaliga s.k. nationella befrielserörelsen från 1960-talet och framåt i Vietnam, Afrika, Kurdistan, Latinamerika, mm. Redan Marx konstaterade för 150 år sedan ”att arbetarklassen inte har något fosterland”.
Det är endast genom att utveckla sin klasskamp som arbetarklassen kan erbjuda ett alternativ till detta krig:
”Det enda motståndet mot imperialismen är arbetarklassens motstånd mot utsugningen, eftersom detta enbart kan växa till en öppen kamp mot det kapitalistiska systemet, en kamp för att ersätta det döende profitsystemet med ett samhälle som är inriktat på att tillfredsställa mänskliga behov. Eftersom de utsugna överallt har samma intressen, är klasskampen internationell, och den har inget intresse av att alliera sig med den ena eller andra staten. Dess metoder är fullständigt motsatta det förvärrade hat som finns mellan etniska eller nationella grupper, eftersom de innebär att man samlar proletärer från alla länder i en gemensam kamp mot kapitalet och staten. (Mellanöstern: Det enda svaret på det ständigt eskalerande kriget: den internationella klasskampen! Uttalande av IKS 17/7 2006)
Det är på detta sätt som det finns en koppling mellan klasskampen här hemma i Sverige och en solidaritet med offren för det imperialistiska kriget i Mellanöstern. Inte genom att som vänstern gör ta ställning för den ena sidan i en imperialistisk konflikt även om de framställs som en heroisk motståndsrörelse, som de olika rörelserna i Mellanöstern. Det är allmänt känt att till exempel Hizbollah är ett redskap för Irans imperialistiska intressen i regionen eller de olika palestinska rörelserna som är ett utryck för palestinska borgarklassens försök att skapa en egen kapitalistisk stat.
Mot denna nationalism och ”anti-imperialism” måste vi ställa den internationalism som den internationalistiska kommunistiska vänstern alltid kämpat för. Det vill säga att alltid försvara arbetarklassens internationella enhet. Detta visar tydligt hur stödet för ett ”nationellt motstånd” alltid står i en direkt motsättning till klasskampen och arbetarklassens intressen på kort och lång sikt. Arbetare i Palestina lever på grund av kriget i en desperat misär, samtidigt som arbetare i Israel lever under krigshot och ständiga attacker på sin levnadsstandard, som ett resultat av den israeliska statens krigsrustning. En verklig kamp mot imperialismen, ett uttryck för det kapitalistiska systemets förfall, kan endast ske genom en gemensam kamp mot utsugningen som utvecklas till en kamp mot det kapitalistiska systemet på en internationell nivå.
Till sist några korta rader om ”revolutionen i Iran”. Vi delar din uppfattning att det inte var en revolution i Iran som störtade Shahen 1979. Dock fanns det en omfattande kamp av arbetarklassen i Iran vid denna tid. Denna kamp dränktes och kuvades inte bara av Khomeinis islamister utan även av den iranska vänstern. Sant är att Khomeinis anhang genomförde en brutal repression mot vänstern när den fått makten, inte minst för att eliminera varje rival till makten. Återigen visade det sig att nationalism och ”anti-imperialism” (i Iran under täckmanteln av att först erövra demokratiska rättigheter - en typisk maoistisk slogan) är ett dödligt gift mot arbetarklassens kamp
Noter 1. Se t.ex. vår pamflett Nation eller Klass och artiklar i t.ex. International Review.
Åren mellan 1930 och 1937 var en period när borgarklassen förberedde sig för krig, på efter att den revolutionära vågen 1917-23 hade brunnit ned till aska. Över hela världen var arbetarklassen besegrad, sönderslagen, infångat i kapitalismens snaror, vilken hade lyckats dra med dem från att försvara sina egna klassintressen genom att ställa upp det falska valet mellan fascism och demokrati, och tvinga in den i en nationalistisk hysteri som ofrånkomligen ledde fram till kriget.
Samtidigt, i och med Kominterns död, som sanktionerades av utropandet av ”socialism i ett land”, så hade majoriteten av arbetarklassens organisationer degenererat, gått över till borgarklassens läger eller helt enkelt upplösts. ”Kommunistpartierna” hade blivit transmis-sionsremmar för ”försvaret av det socialistiska fosterlandet” och den stalinistiska kontrarevolutionen. De enda röster som höjdes mot denna degenerering, som höll fast vid klasståndpunkter (som Bilan, den italienska kommunistiska vänsterns tidskrift mellan 1933 och 1938) kom från små minoriteter av revolutionärer.
Vänstern tvingar arbetarklassen att underordna sig den borgerliga staten
I Spanien fanns det fortfarande en fraktion av världsproletariatet som inte hade krossats, eftersom landet hade stått utanför det första världskriget och inte hade varit med om några revolutionära konfrontationer under perioden efter kriget. Spanien kom nu att utgöra hjärtat i en enorm manöver från borgarklassens sida, som hade ett gemensamt syfte att skilja arbetarklassen från dess klassterräng och dra in den i en rent militär och imperialistisk konflikt.
Genom sin geopolitiska position vid Europas gränser, med Medelhavet och Afrika på en sidan och Atlantenöddes av de två stora fackföreningarna på den andra, var Spanien en perfekt skådeplats för de imperialistiska spänningar som hade utvecklats genom den ekonomiska krisen. Detta gällde särskilt för den tyska och italienska imperialismen, vilka båda sökte etablera en starkare närvaro i Medelhavet och accelererade utvecklingen mot krig.
Därutöver var landets ålderdomliga strukturer, som hade skakats grundligen av den internationella ekonomiska krisen, en gynnsam jordmån för att kunna avleda arbetarklassen. Myten om en ”borgerlig demokratisk revolution”, som skulle utföras av arbetarklassen, hade använts under en tid för att inordna dem bakom alternativen ”republik eller monarki”, vilket i sin tur ledde till valet mellan antifascism och fascism.
Efter Primo de Riveras militärdiktatur, som utropades 1923 och som drog nytta av ett aktivt samarbete med den socialistiska fackföreningen UGT, slöt den spanska borgarklassen ”San Sebastian-pakten” 1930, vilket stöddes av de två stora fackföreningarna UGT och CNT – den senare dominerad av anarkisterna. Denna pakt lade fram riktlinjerna för ett ”republikanskt alternativ” till monarkin. Kort därefter, den 14 april 1931, tvingades kung Alfonso XIII att abdikera under hotet av en järnvägsstrejk, och Republiken proklamerades. Vi de efterföljande valen segrade en socialist-republikansk koalition. Den nya regeringen avslöjade snart sin arbetarfientliga natur. Våldsam repression användes mot de strejkrörelser som utbröt till svar på den snabbt stigande arbetslösheten och prisutvecklingen. Hundratals arbetare dödades eller sårades, särskilt i januari 1933 vid Casas Viejas i Andalusien. ”Socialisten” Azana delgav ordern: ”inga skadade, inga fångar, skjut sönder tarmarna på dem!”.
Denna blodiga repression mot arbetarkampen, i demokratins namn, vilken pågick under flera år, gjorde det möjligt för högerkrafterna att organisera sig, och ledde till att koalitionens regeringsförmåga avmattades. 1933 kom en högermajoritet i regering. En del av socialistpartiet, som blivit kraftigt diskrediterat genom sin delaktighet i repressionen, passade på tillfället att gå till vänster.
Förberedelserna för det imperialistiska kriget gjorde det nödvändigt att förvirra arbetarklassen, som fortfarande kämpade för sina intressen. Detta var det verkliga syftet med vänsterorganisationernas politiska aktivitet. I april-maj 1934 breddades strejkrörelsen ytterligare. Metallarbetarna i Barcelona, järnvägsarbetarna och framför allt byggnadsarbetarna i Madrid gick ut i väldigt beslutsamma strider. Inför dessa strider kom vänsterns hela propaganda att fokuseras på antifascismen, med syftet dra med arbetarna i en ”förenad front för alla demokrater”
1934-35 tvingades arbetarna in i en stor ideologisk kampanj runt de nya valen med målet att sätta upp en Folkfront för att möta den ”fascistiska faran”.
I oktober 1934 tvingades arbetarna i Asturien genom vänstern in i en självmordskonfrontation med den borgerliga staten. Deras uppror, och deras hjältemodiga motstånd i gruvdistrikten och industribältet i Oveido och Gijon, isolerades totalt genom socialistpartiet och UGT, som såg till att kampen inte spreds till resten av Spanien, i synnerhet inte till Madrid. Regeringen tog till trupper på 30 000 man, med stridsvagnar och flygplan för att kunna krossa de asturiska arbetarna, och startade en våg av repression i hela landet.
Folkfronten leder arbetarna in i massakern
Den 15 januari 1935 undertecknades Folkfrontens valallians av alla vänsterorganisationer, inbegripet halvtrotskisterna i POUM. De anarkosyndikalistiska ledarna i CNT/FAI övergav sina ”anti-parlamentariska principer” med en inställsam tystnad, som syftade till att stötta detta företag. Februari 1936 valdes den första folkfrontsregeringen. När en ny strejkvåg utvecklades, manade regeringen till lugn, och krävde att arbetarna upphörde med sina strejker, eftersom man sade att dessa spelade i händerna på fascisterna. Det spanska kommunistpartiet gick så långt att man sade att ”företagsledarna provocerar fram strejker i syfte att sabotera politiken”. I Madrid, där en generalstrejk bröt ut den 1 juni, hindrade CNT varje direkt konfrontation med staten genom att föra fram sin välkända paroll om självförvaltning. Denna självförvaltning syftade till att stänga in arbetarna i ”sin” fabrik eller by, särskilt i Katalonien och Aragonien.
När man anade att tiden var mogen, utropade militären, som leddes av Franco från Marocko, sitt ”Pronuncimento”. Franco hade tjänat som general åt den socialistdominerade Republiken.
Arbetarnas svar kom omedelbart: den 19 juli 1936 gick arbetarna i Barcelona ut i strejk mot Francos uppror, och gick en masse till militärförläggningarna för att avväpna detta försök, utan att bry sig om Folkfrontens order att låta bli. Genom att förena kampen för ekonomiska krav med den politiska kampen, kunde arbetarna hålla tillbaka Francos mordiska hand. Vid denna tidpunkt uppmanade Folkfronten till lugn: ”regeringen ger order, Folkfronten lyder”. Dessa paroller följdes på andra ställen. I Sevilla, där arbetarna följde regeringens order att vänta, slaktades de av armén.
Kapitalets vänsterkrafter ägnade sedan all sin energi för att dra med sig arbetarna bakom Folkfronten(1).
På 24 timmar hade den regering som förhandlat med Francos trupper och samarbetat i massakern på arbetarna installerat regeringen Giral, som presenterades som ”mer vänsterinriktad”, mer ”antifascistisk” och som ställde sin i spetsen för arbetarnas uppror för att enbart rikta in detta mot en konfrontation med Franco på en miltär terräng. Arbetarna beväpnades, bara för att skickas till fronten mot Francos trupper, långt bort från sin egen klass hemmaplan. Än mer försåtligt, satte borgarklassen upp fällan av den ”republikanska kapitalistiska statens försvinnande”, när denna i själva verket gömde sig bakom en pseudo-arbetarregering som syftade till att dra med arbetarna i den Heliga Unionen mot Franco genom organ som Centralkommittén för den Antifascistiska Milisen och det Ekonomiska Centralrådet. Denna illusion om en slags ”dubbelmakt” satt arbetarklassen i händerna på sina slaktare. De blodiga massakrer som sedan ägde rum i Aragon, Oveido och Madrid var resultatet av kriminella manövrer från vänstern och borgarklassens republikanska flygel, vilka lyckades kväsa arbetarklassens reaktion den 19 juli. Därefter enrollerades hundratusentals arbetare i anarkisternas och POUM-isternas antifascistiska milis, och skickades till den imperialistiska fronten för att bli slitna i stycken.
När man hade övergivit sin klassterräng, blev proletariatet underkastat krigets fasor och en fruktansvärd superexploatering i den antifascistiska krigsekonomins namn: lönesänkningar, inflation, ransoneringar, militarisering av arbetet, förlängning av arbetsdagen.
ÀI maj 1937 reste sig Barcelonas proletariat igen, men denna gång i desperation, och krossades av Folkfrontsregeringen, som leddes av det spanska kommunistpartiet och dess katalanska gren PSUC: Francos trupper gjorde halt för att låta stalinisterna ta hand om arbetarna.
”Den 19 juni 1936 lyckades Barcelonas arbetare, UTAN VAPEN, slå tillbaka attacken från Francos bataljoner som var BEVÄPNADE TILL TÄNDERNA. Den 4 maj led samma arbetare, NU BEVÄPNADE, ett större nederlag än i juli när man var tvungen att hindra Franco; det var den antifascistiska regeringen – som nu innehöll anarkisterna och som indirekt stöddes av POUM – som släppte lös repressionens avskum mot arbetarna” (Bilan 1938, i manifestet ”Kulor, maskingevär, fängelse: detta är Folkfrontens svar till Barcelonas arbetare”).
I denna fruktansvärda tragedi visade alla de så kallade arbetarklassorganisationerna inte bara, att de hade blivit integrerade i den borgerliga staten, utan också att de aktivt deltog i att krossa proletariatet: vissa, som PCE och PSUC, PSOE och UGT tog direkt på sig rollern som den borgerliga ordningens partier genom att avrätta arbetarna; andra, som CNT, FAI och POUM, genom att övertala arbetarna att lämna sin klassterräng i namn av den antifascistiska fronten och därmed kastade dem in i mördarnas armar, och ledde dem till den imperialistiska slakten. Närvaron av anarkistiska ministrar i den katalanska regeringen, och sedan i Caballeros centralregering var en kraftfull faktor för Folkfrontens förmåga att mystifiera arbetarna. Anarkisterna spelade en nyckelroll i att dölja den verkliga klassnaturen hos Folkfrontsregeringen: ”Både på en nivå av principer och av övertygelse, har CNT alltid varit mot staten, och en fiende till all form av regering. Men omständigheterna har ändrat den spanska regeringen och statens natur. Idag har regeringen, som ett instrument för att kontrollera de statliga organen, upphört att vara en förtryckande kraft mot arbetarklassen, precis som staten har upphört att vara ett organ som uppdelar samhället i klasser. Båda förtrycker folket mindre nu när CNT ingriper inom dem” (CNT-ministern Fredrica Montseny, den 4 november 1936).
Alla ledande organ i CNT deklarerade ett våldsamt krig mot de enstaka strömningar, som gruppen Durruttis Vänner, som trots stor förvirring, kämpade för att försvara revolutionära principer. Kamrater från dessa strömningar skickades till de mest utsatta delarna av fronten eller skickades i fängelse av den republikanska polisen.
Händelserna i Spanien gjorde klart vilka som verkligen stod på arbetarklassens sida och vilka som inte gjorde det. Demokrater, ”socialister”, ”kommunister” och till och med ”anarkister” inordnade sig i den borgerliga staten för det nationella kapitalet.
Kriget i Spanien fortsatte till 1939, och slutade med Francos seger: detta var vid samma tidpunkt som andra delar av världsproletariatet, besegrade av kontrarevolutionen, nu började tjäna som kanonföda i en ny imperialistisk världsmassaker. CB
Ursprungligen publicerad i Revolution Internationale 258, juli-augusti 1996.
Not:
1. Den spanska borgarklassens förmåga att anpassa sig inför arbetarklassens kamp kan illustreras av Largo Caballeros politiska bakgrund: som president i fackföreningen UGT sedan 1914 och socialistisk parlamentariker blev han statlig rådgivare åt diktatorn Primo de Rivera och sedan arbetsminister i den första republikanska koalitionsregeringen mellan 1931 och 1933. Han blev sedan en av de huvudsakliga arkitekterna bakom Folkfronten innan han nådde fram till de ”vänster”-ståndpunkter som gjorde honom till regeringschef mellan september 1936 och maj 1937.
Den brittiska polismannen som tillkännagav arresteringen av ett antal misstänkta i den senaste bombkonspirationen i Storbritannien påstod att gruppen hade planerat ”massmord på en ofattbar, aldrig någonsin tidigare gjord nivå”.
Om de nu verkligen planerade att förstöra massor av flygplan och flygplanspassagerare över de amerikanska städerna, innebär detta verkligen en plan för massmord. Metoderna hos Bin Laden och de s.k. ”jihadisterna” som beundrar honom är verkligen barbariets metoder. Offren för deras attacker är först och främst de utsugna och förtryckta, arbetarna, de fattiga. I New York, Madrid, London, Mumbai, Beslan. I Irak, varje dag, massakrerar den ”Islamitiska motståndsrörelsen” de som går till jobbet, de som försöker överleva dag för dag i ett fientligt samhälle. Faktum är att metoderna hos ”jihadisterna” är de samma som hos de ”otrogna” makterna som de påstår att de motsätter sig – d.v.s. USA, Storbritannien, Israel, Ryssland och så vidare.
Och precis som regeringarna i ”Väst” försöker att piska upp en islamofobi och rasism gentemot de som identifieras som muslimer, är jihadisternas svar på detta att predika rasism gentemot ”kafirerna” och i synnerhet mot judar, där de plockar upp nazisternas värsta lögner. Dessa ideologier används för att rättfärdiga massmord på ickemuslimer (men där också tusentals muslimer dör, som i dagens Irak). Jihadisterna är verkligen en spegelbild av Bush och Blair och dess ”krig mot terrorn”.
Men det vi vill peka på är, att terroristernas fruktansvärda handlingar mot oskyldiga vare sig är ”ofattbara” eller ”utan motstycke”. De makthavare som fördömer dessa senaste tänkta vidrigheter, genomför själva mycket värre skändligheter, eftersom de har så mycket större vapenmakt. Dessa är de demokratiska ”jihadisterna” som sitter i regeringen i världens ledande länder, och de är ansvariga för slakten på civila i en långt högre omfattning – i Irak, i Afghanistan, i Libanon, i Tjetjenien … Krigen som har påbörjats av de ”demokratiska” makterna är den mest avancerade formen av terror: vad annat kan man kalla det massiva militära användandet av militär styrka för att skrämma hela befolkningar? Med vilket annat ord än terror kan man beskriva Israels förstörelse av Libanon, vad annat än terror var USA:s ”chockbombningar” av Irak år 2003, eller för den delen Churchills systematiska bombningar av Tyskland i slutet på andra världskriget?
Imperialistiska krig är terror mot mänskligheten. Staterna som för dessa krig är själva mästare i att använda sig av samma skumma metoder som de ”terrorister” de säger sig bekämpa, och som de öppet använder sig av i den massiva terrorn som systematisk bombning innebär. Vilka var det som tränade Bin Laden att bekämpa Ryssland om inte det ”demokratiska” USA? Vem var det som använde sig av protestantiska ligor för att genomföra mord och bombningar i Nordirland? Det var det ”demokratiska” Storbritannien. Det var det ”demokratiska” Israel som var anfader till terrorister som Menachim Begin. Genom sina spioner och informatörer, kan den ”demokratiska” staten använda sig av terroristgängen även om de befinner sig på ”den andra sidan”. Trots den officiella polemiken mot ”konspirationsteorier”, finns det allt mer bevis som talar för att den amerikanska staten tillät Al-Qaida att genomföra sin attack den 11 september 2001; syftet – vilket redan hade dryftats av de ”Neokonservativa” teoretikerna – var att skapa ett nytt Pearl Harbour för att på så sätt rättfärdiga USA:s enorma imperialistiska politik i Afghanistan och Irak. Den ”demokratiska” staten kan också fabricera terroristkomplotter när i själva verket inga sådana existerar: Jean Charles de Menezes fick offra sitt liv för dessa (i kölvattnet på jakten på terrorister efter bomberna på tunnelbanan och bussar i London juli 2005, ö.a.) i Stockwell förra året. En massiv raid i Forrest Gate i juni var ytterst nära till att orsaka ytterligare en dödsolycka av ”misstag”.
Vare sig hoten är verkliga eller påhittade, kommer staten att använda sig av terroristernas aktiviteter för att stärka dess arsenal av repressiva lagar, och stärka sin enorma apparat av informatörer och övervakning.
Efter den 11 september 2001 erbjöd oss Bush ett falskt val: antingen är vi med honom eller med terroristerna. Idag ser miljoner människor vad Bush står för, men de har inte kommit ifrån det falska valet. Många unga människor som ser att världen vi lever i går mot en katastrof missleds till att tro att terrorism är det enda alternativet. Men det är ett falskt alternativ, en lika katastrofal återvändsgränd, och det gör dem till rekryteringsagenter i en självmordslik marsch mot imperialistiska krig. Detta är uppenbart i krigen som sker runt om i Mellersta östern, krig som också får återverkningar i USA och Europa.
Konfronterad med det oåterkalleliga förfallet i dagens samhälle, som dyker allt djupare ned i krig och kaos, finns det en annan sida, som företräds av den utsugna klassen, proletariatet, den stora majoriteten av befolkningen, som inte har något intresse av att låta sig dras in i brodermord och interimperialistiska massakrer.
Konfronterad med den accelererande kollapsen av kapitalismen, som i varje del av världen visar att den hotar mänsklighetens överlevnad, finns det ett krig som fortfarande är värt att kämpa för: klasskriget. Att förena arbetarna i alla länder av olika etnisk bakgrund, gentemot de gangsters som allt mer förlorar kontroll över vår planet
Klasskampen, som många påstått är död och begraven, håller återigen på att bryta ut. Detta kan vi visa på genom en rad av händelser som nyligen ägt rum:
- Bland stormötena och demonstrationerna hos de franska studenterna, massiva strejker på skolor och universitet, där folk med alla sorters hudfärg och trosläror kämpade tillsammans, och precis som 1968, skakade makten, i synnerhet när allt fler lönearbetare började solidarisera sig med studenterna;
- I de vilda strejker som genomfördes av postanställda i Belfast i Nordirland, som officiellt både var ”protestanter” och ”katoliker”. Här marscherade de inofficiellt tillsammans på ”fiendegatorna” och utmanade den nationella konflikten och de paramilitära grupperna i bägge lägren.
- Under strejken på Heathrow förra året, där lastningspersonalen gick ut i solidaritet med arbetarna på en cateringfirma på flygplatsen, förenades man över ras- och könsgränser, och gick ut i gemensam kamp, på grund av sitt gemensamma missnöje mot cateringbolagets tyranniska metoder. Genom att de gjorde detta, utmanade de fackföreningarnas kontroll.
Dessa uttryck för arbetarklassens solidaritet utgör konturerna av mänsklighetens verkliga gemenskap, en gemenskap som utgörs av mänskligt agerande för och av människor, och inte längre religionens eller statens träldom.
World Revolution 060814
1800-talet var den period då kapitalismen verkligen utvecklades, då kapitalismen använde kampen för allmän rösträtt och parlamentariskt agerande i kampen mot både aristokratin och borgarklassens egna bakåtsträvande fraktioner. Rosa Luxemburg visade på detta i en artikel ”Socialdemokratin och Parlamentarismen” som skrevs 1904:
”Parlamentarismen är långt ifrån att vara en absolut produkt av den demokratiska utvecklingen, av framstegen hos den mänsklige varelsen, och av liknande fina saker. Den är snarare, en historiskt bestämd form av borgarklassens klassherravälde, och – vad som endast är motsatt till detta styre – av dess kamp mot feodalismen. Borgerlig parlamentarism kommer bara finnas så länge som konflikten mellan borgarklassen och feodalismen består”.
När det kapitalistiska produktionssättet utvecklades, när borgarklassen avskaffade träldom och utvidgade lönearbetet för att tillfredställa utvecklingen av dess egen ekonomi, var parlamentet arenan för kampen mellan olika partier, klickar, och representanter för borgarklassen, vilka beslöt om samansättningen och inriktningen hos regeringen.
Arbetarna hade varken fri yttranderätt eller rätt att organisera sig. Tack vare impulserna som den 1:a Internationalen och sedan den 2:a Internationalen innebar, utkämpade arbetarna mycket långa och hårda strider för att skapa förbättringar i sina levnadsvillkor (arbetsdagen förkortades från 14 eller 12 timmar till 10 timmar om dagen, barnarbete förbjöds eller farligt arbete för kvinnor). Så länge som kapitalismen fortfarande var ett expanderande system, stod dess revolutionära störtande ännu inte på dagordningen. Det var därför kampen för ekonomiska krav, genom fackföreningarna, eller kampen av de politiska partierna i parlamentet, gjorde det möjligt för arbetarna att vinna reformer som var till dess fördel, inom systemet:
”Deltagande i parlamentet möjliggjorde för klassen att använda sig av sin press för reformer, att använda valkampanjerna som ett medel för propaganda och agitation för det proletära programmet, och använda parlamentet som en tribun för att fördöma skamligheten hos den borgerliga politiken. Detta är varför att kampen för allmän rösträtt under 1800-talet i många länder var bland de viktigaste runt vilken proletariatet organiserades”.(1)
Detta var de ståndpunkter som Marx och Engels försvarade under hela kapitalismens uppgångsperiod, för att förklara deras stöd för proletariatets deltagande i valen.
Den anarkistiska strömningen motsatte sig denna politik, som grundades på en historisk vision och en materialistisk historieuppfattning. Anarkismen utvecklades under andra halvan av 1800-talet som en produkt av småborgerliga skikt (hantverkare, affärsidkare, småbönder) mot processen av proletarisering, vilken hade berövat dem från deras tidigare ”oberoende”. Anarkisternas uppfattning om en ”revolt” mot kapitalismen förblev fullständigt idealistisk och abstrakt. Det är således ingen tillfällighet att många anarkister, inklusive denna strömnings legendariska figur – Bakunin – inte ansåg proletariatet som revolutionärt, utan tenderade att ersätta det med den borgerliga termen ”folket”, som omfattade alla de som led under kapitalismen, oavsett om deras roll i produktionsförhållandena. Inte heller spelade deras förmåga att organisera sig eller förstå sig själva som en social kraft någon roll.
Enligt en sådan logik, är enligt anarkisterna revolutionen alltid möjlig, och i konsekvens med detta, kan all kamp för reformer inte vara något annat än ett hinder för det revolutionära perspektivet. För marxismen, håller inte denna ytliga radikalism, eftersom den uttrycker:
” Anarkisternas oförmåga att förstå den proletära revolutionen, den direkta kampen för kommunismen var ännu inte på dagordningen eftersom det kapitalistiska systemet ännu inte hade uttömt sin historiska mission, och att proletariatet konfronterades med nödvändigheten att konsolidera sig självt som klass, att tvinga fram alla reformer som de kunde från borgarklassen i syfte, framförallt, att stärka sig självt för den kommande revolutionära kampen. I en period under vilken parlamentet var en verklig arena för kamp mellan olika fraktioner av borgarklassen, kunde proletariatet tillåta sig att träda in på denna arena utan att för den skull underordna sig den härskande klassen. Denna strategi kom att bli omöjlig när kapitalismen trädde in i sin förfallande, totalitära fas” (2)
I början av 1900-talet hade kapitalismen erövrat världsmarknaden och utmanande gränserna för sin geografiska expansion. Genom att den gjorde detta, ställdes den också mot de objektiva begränsningarna för marknadens utökande, och med begränsningar för avsättningen av deras egna produkter. Kapitalistiska produktionsförhållanden blev förvandlade till ett hinder för utvecklingen av produktivkrafterna. Kapitalismen som helhet gick in i en period av världsomfattande kriser och världskrig.(3)
Detta aldrig tidigare skådade kaos i det kapitalistiska samhället ledde till en omfattande förändring av borgarklassens politiska liv, av hur dess statsapparat fungerar och villkoren och medlen för den proletära kampen. Staten får en dominerande roll eftersom det enbart är den som kan vidmakthålla ”ordningen” och sammanhållningen i ett kapitalistiskt samhälle som håller på att falla sönder av inneboende motsättningar. Det blir allt mer uppenbart att de borgerliga partierna är instrument för den kapitalistiska staten, och att dessa partiers roll är att göra statens politik mer acceptabel. Det första världskrigets absoluta krav och de nationella intressena gjorde en demokratisk debatt i parlamentet omöjlig, och den påtvingade en rigid disciplin hos alla fraktioner av den nationella borgarklassen. Detta sakernas tillstånd kom att bli permanent och än mer framträdande efter att kriget tog slut. Den politiska makten tenderade alltså att skifta från en legislativ (lagstiftande) till ett exekutiv (verkställande) funktion, och det borgerliga parlamentet blev ett tomt skal som var berövat alla verkliga beslut. Denna verklighet illustrerades klart av den Kommunistiska Internationalen 1920 på dess andra kongress:
”Attityden hos den Kommunistiska Internationalen gentemot parlamentarismen är bestämd, inte genom en ny doktrin, men genom förändringen av parlamentets egen roll. Under den tidigare epoken spelade parlamentet till en viss del en historiskt progressiv uppgift som ett verktyg för att utveckla kapitalismen. Under de nuvarande villkoren av otyglad imperialism, har parlamentet förvandlats till ett verktyg för lögner, lurendrejeri, våld och ett evinnerligt tjatter (…) Under nuvarande villkor, kan parlamentet, för kommunisterna, inte på något vis bli en arena för kampen för reformer, för förbättrandet av arbetarklassens positioner, så som var fallet under vissa tider i den tidigare perioden. Centrumet och tyngdpunkten för det politiska livet har nu förflyttats slutgilltigen och fullständigt utanför parlamentets ramar.” (4)
Sedan dess, är det omöjligt för borgarklassen att skapa några verkliga och varaktiga reformer för arbetarklassen på något som helst område, vare sig politiskt eller ekonomiskt. Tvärtom, proletariatet är utsatt för allt större umbäranden, fattigdom, utsugning och barbari. Revolutionärerna insåg vid den tiden att kapitalismen hade nått sin historiska begränsning och att den hade trätt in i dess period av nedgång och förfall, vilket uttrycktes genom första världskrigets utbrott. Sedan dess finns det bara ett alternativ: Socialism eller Barbari. Epoken av reformer var definitivt stängd, och arbetarna hade inte längre något som helst att tjäna på den parlamentariska terrängen.
Men ändock, utvecklades en avgörande debatt inom den Kommunistiska Internationalen under 1920-talet, angående möjligheten att använda den ”revolutionära parlamentarismen” som ”taktik”, detta var den linje som försvarades av Lenin och Bolsjevikpartiet. Erfarenheterna från det förflutna fortsatte att väga tungt på arbetarklassen och dess organisationer när de konfronterade en hel rad av frågeställningar som ställdes genom kapitalismens inträde i sin förfallsperiod.
Det imperialistiska kriget, den proletära revolutionen i Ryssland, och sedan tillbakagången för den proletära kampen i hela världen under 1920-talet, allt detta ledde Lenin och hans kamrater till idén om att de skulle kunna vara möjligt att förstöra parlamentet inifrån, eller använda parlamentet som en tribun, på samma sätt som Karl Liebknecht hade använt den tyska riksdagen –Die Reichstag – för att fördöma det imperialistiska första världskriget. Faktum är att denna ”taktik” kom att leda den Kommunistiska Internationalen till fler och fler kompromisser med den härskande klassens ideologi. Dessutom, i och med isoleringen av den ryska revolutionen, blev det omöjligt att sprida revolutionen till det övriga Europa efter det att de tyska arbetarna hade blivit krossade. Detta ledde till att Bolsjevikpartiet och Internationalen, och därefter de andra kommunistpartierna, gick mot en allt mer otyglad opportunism. Detta ledde i sin tur till att kommunistpartierna avsade sig de revolutionära ståndpunkterna vid den Kommunistiska Internationalens två första kongresser, de utvecklade en allt större degenerering på de kommande kongresserna, vilket till slut ledde till förräderiet och stalinismens framträdande, spjutspetsen för den segrande kontrarevolutionen.(5)
De flesta vänsterfraktioner inom kommunistpartierna reagerade mot denna degenereringsprocess. Den första bland dem var den Italienska Vänstern ledd av Bordiga, som redan var emot valdeltagande 1918. Till att börja med känd som den ”abstentionistiska kommunistiska fraktionen”, blev den formellt konstituerad efter Kongressen i Bologna i oktober 1919, och genom ett brev som sändes till Moskva från Neapel deklarerades att ett sant parti som sökte medlemskap i den Kommunistiska Internationalen bara kunde grundas på en antiparlamentarisk grundval (6). Den tyska och holländska kommunistiska vänstern kom i sin tur att utveckla sin egen kritik av parlamentarismen och förkasta den på ett mer systematiskt sätt. Anton Pannekoek förkastade tydligt varje möjlighet av att använda sig av parlamentet på ett revolutionärt sätt, eftersom om man skulle göra detta skulle detta enbart leda revolutionärerna till kompromisser och eftergifter till den dominerande ideologin. Det skulle bara ge ett imaginärt intryck av liv i en institution som redan var döende, och uppmuntra arbetarnas passivitet, när revolutionen i motsatts till detta kräver ett aktivt och medvetet deltagande av hela proletariatet när den skall störta kapitalismen och skapa ett kommunistiskt samhälle.
Under 1930-talet, skrev den italienska vänstern i sin tidskrift Bilan på ett konkret sätt hur franska och spanska arbetare hade avletts från sin egen klassterräng genom det parlamentariska skådespelet. Bilan deklarerade alldeles korrekt att ”taktiken” hos Folkfronten 1936 möjliggjorde för borgarklassen att mobilisera proletariatet som kanonmat i det andra världskriget. Vid slutet av denna fruktansvärda människoslakt, var det den franska kommunistiska vänstern (Gauche Communiste de France) som gav ut tidskriften Internationalisme (från vilket IKS härstammar) vilka fördömde mest tydligt ”taktiken” med ”revolutionär parlamentarism”:
”Politiken med revolutionär parlamentarism spelade en betydande roll för korrumperandet av partierna i den 3:e Internationalen (Kommunistiska Internationalen, ö.a), och de parlamentariska fraktionerna tjänade som bastioner för opportunismen lika mycket i den 3:e Internationalen så som i den 2:a Internationalen. Sanningen är den att proletariatet i sin kamp för frihet, inte kan använda ett ”medel för politisk kamp” som är specifikt skapat av den härskande klassen och som är till för förslavandet av proletariatet (…) Som en verklig aktivitet, har den revolutionära parlamentarismen aldrig existerat, av den enkla anledningen att när proletariatet genomför sitt revolutionära agerande, förutsätter detta dess mobilisering som en klass utanför kapitalismen och inte att den gör ställningstaganden inom det kapitalistiska samhället”. (7)
Sedan dess, är anti-parlamentarism, icke deltagandet i valen, en klasslinje som skiljer proletära organisationer från borgerliga organisationer. Under dessa villkor har under mer än 80 år, valen använts runt om i världen och av regeringar av alla politiska färger för att avleda arbetarnas missnöje i en fullständigt steril terräng och ge trovärdighet till myten om ”demokratin”. Det är ingen tillfällighet, i motsatts till 1800-talet, att de ”demokratiska” staterna gör stora kampanjer mot att folk inte röstar och mot motviljan med de politiska partierna, eftersom arbetarnas deltagande i valen är avgörande ifall de demokratiska illusionerna skall upprätthållas. Valen som nu sker i Sverige, Schweiz eller Belgien är konkreta exempel på detta.
D och Lurch (bearbetning av artikel i International Review 122) september 06
Noter
Valresultatet 2006 var väntat och efterlängtat av hela borgarklassens politiska apparat. Trots att man talar om att den nya regeringen inte fick den ”smekmånad” man hoppades på har man redan rört om i grytan för att åstadkomma ett snabbt rollbyte.
Den gamla regeringströtta socialdemokratin skall nu efter årtionden av attacker på arbetarklassen förvandlas till arbetarklassens företrädare. ”Arbetarpartiet” moderaterna och den borgerliga alliansen vann valet på att peka på misshälligheter och på att skapa nya jobb.
Det gamla ”arbetarpartiet” med övriga vänstern och facken i släptåg försöker hämta sig och repa nytt mod genom att - något minst sagt ovant - spela oppositionsrollen. Man pratar om ”systemskifte” precis som man gjorde innan valet och försöker frammana bilden av en vänster som står på arbetarnas sida och en höger som står på storfinansens sida.
Vi måste medge att det inte blir lätt uppgift att över en natt skaka av sig sitt långa regeringsinnehav. Kritiken måste väl trots allt vänta lite, om vi inte minns fel så har ju dagens system vidmakthållits av sossar, miljö- och vänsterparti, ett system som inte bara producerar arbetslöshet, miljöförstöring, psykisk och social misär, utan i världen i övrigt krig, massmördande, svält, epidemier och katastrofer.
Det system vi talar om är ett världsomspännande system – den globala kapitalismen – ett system drar med sig en allt större del av mänskligheten ned i ett morras. Vi kan inte tala om ett systemskifte för att den borgerliga alliansen vann valet i Sverige. Det stod överhuvudtaget aldrig på dagordningen under valet. Inget av partierna i valet ville avskaffa kapitalismens utan bara bygga sin variant. Valet syftade istället till att stärka det kapitalistiska systemet genom att stärka tilltron till den i demokrati maskerade diktaturen – kapitalets diktatur över arbetarklassen.
Den nya regeringen har föresatt sig att genomföra alla obehagliga beslut redan från start. Det passar säkert också som hand i handske för vänstern, då detta ger en bra start för dess rollbyte. Frågan för dem är hur de skall kunna framstå som radikala eller ett alternativ för arbetarna trots att man inget har att erbjuda dem. Ja, naturligtvis genom måla upp ett spöke som är etter värre.
Traditionellt har vänstern alltid använt det gamla ”högerspöket”, men det gick inget vidare i valet, vänstern skulle helt enkelt bort, inte minst för att upprätthålla någon form av skendemokrati och hålla borta den obehagliga känslan och bilden – som kopierad från de forna öststaterna - av en enpartistat med enväldiga potentater vid rodret.
Det s.k. välfärdssystemet har varit ett starkt varumärke för socialdemokratin, trots att man de senaste decennierna gått i bräschen för dess nedmontering, speciellt när gäller det som direkt påverkar arbetarklassen levnadsstandard och hälsa. Glöm inte bort att det var socialdemokratin som försämrade eller vägrade ”återställa” bland annat anställningsvillkoren, a-kassan, sjukförsäkringssystemet – inte minst genom hetsjakten på de mest sårbara och som har minst möjligheter att värna sig i samhället, de sjuka – samt tandvårdförsäkringen och pensionerna.
När man nu pratar om ”systemskifte” så åsyftar man naturligtvis inte detta utan vad ”högerspöket ” gör. Förslagen på försämrad a-kassa från den nya regeringen passar väl in i profileringen av den nya oppositionen.
Sossarna och fackets nymornade ”militans” syftar förutom till att putsa upp sin skamfilade fasad till att förhindra varje verkligt motstånd mot försämringarna i a-kassan. Detta är uppenbart genom att titta på hur man genomfört sina ”mobilisering”. Demonstrationer då arbetare är på jobbet, sena kallelser – så att enbart de parti- och facktrogna skall komma - uppsplittring mellan facken, t.ex. mellan LO och syndikalisterna om ”politisk strejk”. Facket och vänstern kommer inte på några villkor att försvara arbetarna, utan gör allt för att försvåra och ta udden av varje försök till mobilisering och motstånd.
En annan variant av denna ”kamp” är anmälningar till KU eller till EU-kommissionen när det gäller a-kassan. Verkliga parodier på kamp som bara syftar till att avleda fokus till en fråga om procedur (dåligt beslutsunderlag, forcering av beslut), som om det vore acceptabelt om bara allt haft sin gilla gång?
I slutändan handlar det om att ”försvara demokratin”. Regeringen å sin sida upprepar sitt tema om och om igen – vi sade detta under valrörelsen och vi kommer att genomföra det då vi fått mandat för detta i valet, osv. Så spelar man vidare på de demokratiska illusionernas positiv.
Fallgroparna är grävda, fällan är riggad. Nu skall kampen fångas in i vänsterns kvävande famn vare sig det handlar om demonstrationer och strejker eller om påhejande av kämpande demokrater i KU eller i EU. Allt är naturligtvis regeringens och ”högerspökets” fel, ett systemskifte och hot mot välfärdssystemet.
Och inte är det förvånande att den nya regeringen ger sig på arbetarklassen, precis som sossarna alltid gjort. I detta är de av samma skrot och korn. Men den nya regeringen gör det med en annan ny, lite ”fräschare” retorik, påhejade av gälla och upphetsade röster från allehanda tankesmedjor.
Försämring i a-kassan skall bidra till att skapa nya jobb - hur nu den ekvationen skall gå ihop? Det är kanske är samma ekvation som sossarna använt för förvandla sjuka till friska genom att dra in sjukpenningen, eller en annan variant på sossarnas försök att minska arbetslösheten genom att dölja den i åtgärder, förtidspensioner, sjukskrivningar eller helt frankt genom att definiera bort den i statistiska manipulationer?
Kanske är man bara arbetslös om man får a-kassa? Kanske kan man få evigt liv så länge man inte blir dödförklarad? Hursomhelst så är borgarklassens enda chans att ”minska” arbetslösheten antingen genom att dölja den och stoppa den under mattan som sossarna gjort eller genom att skapa ”jobb” med svältlöner. Försämringen av a-kassan är ett sätt att minska statens kostnader för arbetslösheten som är det tydligaste uttrycket för kapitalismens kris och misslyckande. Men den är också ett sätt att sänka den allmänna lönenivån på de sämst betalda jobben.
Den nya retoriken för näringslivspolitiken bygger på mantrat att konkurrens aldrig kan skada, att privat ägande och vinstintressen alltid är bra, medan den gamla – lika falska – vänsterretoriken byggde på mantrat att statligt var bättre och mer humant. Förövrigt har ju redan vänstern byggt påfartsvägarna till den nya autostradan som regeringen rullar upp på mot privatiseringens och konkurrensens förlovade land.
Sanningen är att varken statligt eller privat ägande är mer ”humant” eller ”effektivt”. Det statliga ägandet har ju ofta uppstått därför att ett privat ägande har misslyckats, antingen gått i bankrutt – t.ex. så uppstod Nordea ur askan av 30-talets börskrasch eller i en oförmåga att skapa en vettig infrastruktur utan stora statliga investeringar (järnvägar, flyget, telemarknaden, elmarknaden) men inte minst av militära skäl var det viktigt för staten, speciellt efter andra världskriget, att bygga upp en stark infrastruktur som en del av totalförsvaret. Förstatliganden var en del i att möta den kapitalistiska krisen och bygga upp samhället för att förbereda kriget, kapitalismens ”lösning” på den ekonomiska krisen. Slutet på det kalla kriget har ändrat förutsättningarna för detta krig genom upplösningen av de militära blocken. Statskapitalismen får en annan skepnad genom att man minskar det direkta statliga äganden av vissa viktiga infrastrukturer, speciellt i ett land som haft ett kraftigt statligt ingripande i ekonomin. Detta betyder inte att staten kommer att släppa kontrollen över dessa sektorer, men att det sker på ett annat sätt än genom ägande.
Det är sossarna som avreglerat elmarknaden, med höjda priser och liten konkurrens som följd, satt igång privatisering av sjukvården – visserligen med en stopplag för vinstdrivande sjukhus – med följd att några få kunnat förhandla till sig bra avtal och snabbt kunnat stoppa miljonbelopp i fickan.
Det är sossarna som påbörjat avregleringen av bostadsmarknaden genom att sätta igång utförsäljningen av den s.k. allmännyttan, det är sossarna som grundlurade svenska folket med ”folkaktien Telia”, osv. Sossarna ligger också bakom avregleringen av posten, inrikesflyget, järnvägarna, så man kan knappast anklaga sossarna för att vara ett parti som är emot avregleringar (1). I själva verket är det sossarna som gått i bräschen avreglering och privatiseringar.
Nu gasar den nya regeringen på med utförsäljningen av statliga bolag som Vattenfall, Telia/Sonera och SBAB, allt för att få in snabba pengar i statskassan. Nu ser det nästan ut som om statliga bolag är på rea, kanske försöker man tävla med sossarna i sin avregleringsiver? Men egentligen slutför de bara vad som förberetts av sossarna, kanske inte i den takt och med den eftertanke som sossarna tänkt sig.
Omreglering av apoteksmonopolet kommer knappast, precis som tidigare omregleringar, leda till lägre konsumentpriser, men naturligtvis skapa nya möjligheter att roffa åt sig feta inkomster för både tillverkare, grossister och nya apotek och låta handeln gotta sig åt en ny inkomstskälla med goda marginaler. Naturligtvis kommer man att passa på att genomföra en del försämringar för konsumenterna, där den största delen är äldre och sjuka människor, som troligen får allt svårare att betala sina läkemedel. Redan idag hämtar många inte ut sina läkemedel därför att de inte har råd.
På skolans område blåser nya kravvindar i Folkpartiets skrämmande framtidsvärld. Mera krav och prov redan i tidig ålder skall sålla ut de dugliga från de odugliga, vilket bara kommer att leda till att plugghysterin tilltar och klasskillnaderna kommer att bli tydligare och sortera ut de som har dåligt stöd hemma. Kanske får vi se en folkpartistisk speciallitet – snoka i elevernas datorer?
Kampen mot CPE i Frankrike för ett år sedan har redan visat vägen – endast genom att ta saker i egna händer och mobilisera mot och utanför facket och vänstern – kan arbetarklassen försvara sig mot försämringarna. Studenterna i Frankrike tog kontakt med de arbetslösa i förorterna och äldre arbetare solidariserade sig med studenternas kamp mot CPE. Det var denna solidaritet som ledde till att den franska staten tvingades backa.
Under 2006 har vi sett allt fler tecken på utvecklingen av en massiv kamp, som t.ex. de 2 miljoner textilarbetarna som gick ut i strejk Bangladesh mot outhärdliga arbetsvillkor, eller metallarbetarna i Vigo i Spanien.
Arbetarna i Sverige kan också utveckla sin egen kamp mot attackerna på dess levnadsstandard och deras arbetsvillkor, inte minst mot hotet om en ökande arbetslöshet.
En gemensam kamp och solidaritet mellan alla arbetare - oavsett om de är med i facket eller ej eller i vilket fack, har ett jobb eller är arbetslösa, sjuka eller friska, yngre eller pensionerade - är nyckeln till en effektiv försvarskamp.
Det visar dagens kamp i olika länder och det visar all erfarenhet från arbetarklassens historiska kamp.
Hilding
Noter
1. Enligt en utredning av Dan Andersson, den förre LO-ekonomen, är resultatet av avregleringarna:
”På alla de avreglerade marknaderna utom telemarknaden har priserna ökat mer än konsumentpriserna i genomsnitt efter avregleringen. Avregleringarna har många gånger inneburit en omfördelning mellan konsumenterna med fördelar främst för storkonsumenter och företag som köper exempelvis posttjänster.” (Från Uppsala Nya Tidning 2005-01-17, TT, ’Avreglering missgynnade konsumenterna’).
Knappast en politik som gynnar arbetare?
Högerregeringen har precis som man lovat i valrörelsen genomfört stora försämringar av arbetslöshetsersättningen, genom att sänka ersättningsnivån och samtidigt kraftigt höja avgiften till a-kassan. Detta skall enligt regeringen leda till ”att fler kommer ut i arbete”.
Men hur sänkta ersättningsnivåer skulle leda till fler jobb är det naturligtvis ingen i regeringen som talat om för oss.
Detta har lett till stora protester från framförallt facket,
där i synnerhet det syndikalistiska SAC varit väldigt aktivt. De organiserade i
November en politisk strejk mot försämringarna av a-kassan. Denna strejk var
närmast av symbolisk natur eftersom endast SAC medlemmar deltog.
Desto allvarligare var att denna aktion faktiskt ledde till en uppsplittring av arbetarna - mellan de som tillhörde SAC och som hade laglig rätt att delta i strejken och den stora majoriteten arbetare som tillhör LO och riskerade avsked om de deltog.
För att ytterliggare förstärka denna splittring gick LO: s ordförande Vanja Lundby-Wedin ut och fördömde denna ”politiska strejk”. Istället ordnade LO den 14:e december en egen protestdag!
Vi skall i denna artikel diskutera denna attack på hela arbetarklassens levnadsstandard som försämringen av a-kassan innebär, men framförallt koncentrera oss på frågan om hur arbetarklassen kan försvara sig mot denna typ av attacker.
Det första man måste konstatera är att det finns en rad myter om hur bra a-kassa vi har här i Sverige. En av dessa myter är till exempel att man skulle få 80 procent av lönen i ersättning när man blir arbetslös. Men då det s.k. inkomsttaket i systemet är väldigt lågt, får de flesta inte mer än 50-60 procent i ersättning när de förlorar jobbet. Den nu aviserade sänkningen sker alltså från en redan låg nivå.
Den andra stora myten som framförallt facket och vänstern för fram är att det skulle vara en försäkring som finansieras av försäkringstagarna själva. I själva verket är ett system som helt finansieras och kontrolleras av staten.
Detta har betydelse, därför att denna fråga förs fram som den allra viktigaste för arbetare i denna situation - en direkt attack på dess levnadsstandard - att försvara en statlig institution som a-kassan bara därför att den förvaltas av facket. Med detta menas att det viktigaste idag är att försvara a-kassan som institution och INTE diskutera hur vi skall kunna ta upp kampen för att försvara oss mot alla de försämringar av vår levnadsstandard som haglar över oss.
För att kunna besvara denna fråga är det nödvändigt att vidga horisonten. Det viktigt att vara medveten om att detta inte är något som händer bara i Sverige, utan liknande försämringar av välfärdssystemen genomförs i runtom i Europa. Vi ser hur dessa attacker sker både från högerregeringar som i Tyskland eller i Frankrike av ”socialistiska”, eller av andra politiska varianter som i Italien eller Spanien eller av ”Arbetarregeringen” – Labours - i Storbritannien.
Överallt ser vi hur den kapitalistiska krisen tvingar den härskande klassen (oavsett partifärg) att genomföra allt hårdare attacker på arbetarklassens levnadsvillkor.
Samtidigt ser vi en utveckling runtom i världen av att arbetare börjar ta upp kampen för att försvara mot dessa attacker.
I Frankrike i våras skedde omfattande demonstrationer och protester mot en lagstiftning som skulle göra det lättare att avskeda unga arbetare. Den viktigaste erfarenheten från denna rörelse var dess självständighet, där alla besluten togs på öppna stormöten. En annan viktig erfarenhet var dess medvetna strävan att sprida kampen.
Den av massmedia nedtystade metallarbetarstrejken i den spanska staden Vigo i under våren 2006 visade proletariatets eget sätt att föra kampen, där arbetarna organiserade massiva stormöten för att besluta hur kampen skulle kunna föras (1).
Dessa exempel är viktiga för att ge ett perspektiv på hur arbetarklassen kan kunna föra sin klasskamp på sina egna villkor.
Detta perspektiv gör möjligt för oss att diskutera den proteströrelse som varit mot försämringarna av a-kassan i Sverige sedan valet i höstas.
Dessa proteströrelser har i vissa fall gett ett väldigt radikalt och stridbart intryck. Detta var tydligt i fallet då SAC uppmanade till en politisk strejk mot försämringarna. Men vad innebar denna så kallade politiska strejk egentligen?
Den innebar framförallt en uppsplittring av arbetarklassen efter fackföreningstillhörighet.
Detta sker genom att man helt resonerar i fackföreningstermer.
”SAC: s centrala varsel innehöll en unik möjlighet för även LO-anslutna att delta lagligt i en politisk strejk men förutsatte att LO-medlemmarnas centralorganisation åtminstone ställde sig neutrala till denna möjlighet. Men när LO nu gått ut och öppet tagit avstånd från strejken och t o m varnar sina egna medlemmar för att delta i strejken har vi mycket liten möjlighet att få arbetsdomstolen (AD) att godkänna den del av strejkvarslet som omfattade er i andra fackföreningar.”
(Budkavel 061112)
Detta visar tydligt det försåtliga i SAC: s politik, när man säger ”att titta vi kan strejka, men inte ni som är med i fel fackförening” och att ”avgörandet ligger hos LO: s ledning som bara kommer att ta initiativ till en politisk strejk om trycket från LO: s gräsrötter blir tillräckligt stort” (som ovan).
Hela denna föreställning om att arbetarklassen endast kan kämpa genom sina fackföreningar utgör ett direkt hinder för en utveckling av en verklig klasskamp.
Den ställer den SAC-anslutne arbetaren mot den som är med i LO, istället för att för att förena kring det man har gemensamt.
Det finns fler exempel på hur SAC: s agerande lett just till detta, när man tagit ut sina egna medlemmar i strejk och uppmanat de andra facken att vara neutrala. Med andra ord så de går trots sitt radikala språk tvärtemot det som är arbetarklassen kämpmetod.
Som vi konstaterade i de tidigare exemplen är det mest grundläggande karaktärsdraget hos arbetarkampen under de senaste 150 åren dess strävan mot enhet.
Trots sitt stundtals väldigt radikala språk är SAC ett direkt hinder för utvecklingen av klasskampen.
Dess agerande under hösten är ett tydligt exempel på detta.
Det som karaktäriserat proteströrelsen mot försämringarna av a-kassan under hösten är dess uppsplittring i olika symboliska aktioner. När den politiska strejken avslutades hölls den avslutande demonstrationen så tidigt på eftermiddagen att det inte var möjligt för de som arbetade att delta.
Samtidigt organiserade andra delar av vänstern protestmöten med väldigt blygsamt deltagande utanför riksdagshuset varje måndag.
Alla dessa aktioner har bara förstärkt en känsla av maktlöshet och splittring, eftersom det trots all radikal retorik - inte bara från vänstern utan även sossarna - inte har lett till någon verklig mobilisering. Protesterna har varit dåligt annonserade och vid tidpunkter när vanliga arbetare inte kunnat delta.
LO: s stora protestdag den 14:e december är ett tydligt exempel på detta. LO-byråkratin lyckades till och med att skicka ut uppmaningar som i skarpa ordalag uppmanade medlemmarna att delta i demonstrationen - det var bara det att den anlände till medlemmarna dagen efter demonstrationen!
Det är väldigt viktigt för oss revolutionärer och arbetare, som vill kämpa mot försämringar för arbetarklassen, att förstå och diskutera händelseutvecklingen. Detta kan kanske verka passivt i förhållande till vänsterns alla olika aktioner. Men det som är viktigt att betona i denna situation, är att alla de aktioner som vi sett under hösten framförallt har lett till en ökad splittring avarbetarklassen. Genom att man gör frågan om försämringen av a-kassan till en fråga endast för de arbetslösa. Istället för en fråga som berör alla arbetare, både arbetslösa och de som fortfarande har ett jobb att gå till.
Samtidigt har detta används ideologiskt för att skapa illusionen om att den verkliga orsaken till attackerna är att det kommit en högerregering till makten. Förvisso är det högern som genomför attackerna, men det är viktigt att komma ihåg att de inom den socialdemokratiska maktapparaten som idag framställer sig de som de sanna försvararna av vanligt folk, är de som under den senaste 12 åren genomfört de kraftigaste attacker på arbetarklassens levnadsstandard.
Det alltså samma Vanja Lundby-Wedin som våldsamt attackerar den nya regeringen, som i egenskap av medlem det verkställande utskottet i sossepartiet var med och beslutade om liknande attacker, bara under ett annat namn.
Det är inte genom att delta i vänsterns meningslösa aktioner som arbetarklassen kan försvara sig mot attackerna. Den enda vägen framåt är genom att utveckla sin egen kamp, med egna kampmetoder. Detta innebär konkret att vi som arbetare måste förena vår kamp.
Det är endast genom vår enhet dom vi kan utveckla vår kamp. Det är en kamp som kommer att tvingas konfrontera facket och vänsterns försök att splittra oss.
För att kunna göra detta måste vi diskutera och återta erfarenheterna från vår egen kamphistoria. Ett exempel är de vilda strejkerna i Sverige i slutet på 70-talet där arbetarna istället för att förlita sig på facket satte upp sina egna stormöten och strejkkommittéer eller mer nyligen kampen i Frankrike mot CPE eller strejkerna i Vigo i Spanien.
Karl 28/12 06
Fotnot
1. Se IR 108 och 109
Vi publicerar här en del av vårt ingripande på A las barricadas, ett spansk språkigt anarkistiskt Internet forum. Temat med titeln Anarkism, antiimperialism, Kuba och Venezuela, ställde frågan om vilken ståndpunkt man måste ta i förhållande till Chavez och den”Bolivariska revolutionen” i Venezuela.
Chavez har förvandlats till en ny myt som försöker få oss att tro att inom kapitalismen, inom den förtryckande staten, inom försvaret av en nation, är det möjligt att göra några “framsteg“ gentemot “folkets frigörelse“.
För hålla oss bundna från topp till tå till kapitalets logik, är kapitalets vänster ytterst angelägna om att pracka på oss falska modeller av “social frigörelse“.
Med syftet att få oss kedjade med händer och fötter till kapitalets logik, försöker kapitalets Vänster få oss att köpa falska modeller av den “sociala frigörelsen“. På 30-talet var det myten om det “socialistiska fosterlandet“ i Ryssland — som grundades på ruinerna av den proletära revolutionen som besegrades inifrån genom degenereringen av Bolsjevikpartiet. När de ställdes inför det faktum att denna myt allt mer höll på att nötas ut, förde dessa (“kritiska“ stalinister, trotskister, maoister, officiella anarkister) fram nya idoler som Che Guevara, den kubanska “revolutionen“, Vietnam, Maos Kina… Dessa lögner var kortlivade, så de måste försöka få fram nya idoler med de lerfötter som det kapitalistiska systemet har utrustat dem med. Sålunda, för de hela tiden fram nya messias, Sandinisterna i Nicaragua på 80-talet, eller nu för tiden Zapatisterna i Mexiko eller det brasilianska PT (“Partido Operario“ — “Arbetarpartiet“, ö.a), vilka alla har samma kapitalistiska ursprung.
Vi vill tillkännage att vi delar och stödjer de argument från anarkistiska och icke anarkistiska kamrater som har vederlagt de anarkistiska argument som söker ett “kritiskt“ stöd (precis som vilken trotskist som helst!) för löjtnant Chavez, den nuvarande presidenten i Venezuela. Det är inte alls motsägelsefullt att element som hävdar att de är anarkister uppmanar till ett “kritiskt“ stöd till vad som händer i Venezuela, även om detta betyder ett stärkande av den absoluta staten, ett stärkande av arméns dominerande ställning och en brutal militarism, en rå statskapitalism och en enorm personkult av den “store Bolivarianska ledaren“ Hugo Chavez.
Vi kommer att ta upp tre argument från forumet för att avslöja svindleriet med Chavez:
1. Hans påstådda antiimperialism
2. De så kallade socialistiska erövringarna av folket
3. "Organiseringen av folket".
Den dolda imperialismen förklädd som "antiimperialism"
Rosa Luxemburg fördömde slaktandet under första världskriget och visade att:
"Imperialistisk politik är inte en skapelse av det ena eller andra landet eller av en grupp av länder. Den är en produkt av ett särskilt stadium i den världsomfattande utvecklingen av kapitalismen. Framförallt är det inte möjligt att förstå den förutom i dess ömsesidiga förhållanden från vilka ingen stat kan undkomma".
Alla stater är med nödvändighet imperialistiska. Kapitalismen är ett världsomfattande system och alla nationella kapital är integrerade inom det. Varje nationalstat genomför en imperialistisk politik som står i relation till dess ekonomiska styrka, dess strategiska roll, dess militära kapacitet, etc. USA försöker vara världens polis. Å andra sidan är ambitionerna hos Venezuela mer begränsade - till Karibien och Latinamerika - men är för den skull inte mindre rovgiriga. Den venezuleanska borgarklassen är splittrad vad det gäller vilken väg man skall följa; den traditionella alliansen med sin store granne i Norr vilken försvaras av de klassiska partierna - Kristdemokraterna och Herr Perez "Socialister", eller den "Bolivariska utmaningen" som löjtnant Chavez föreslår? Allting tyder på att den senare möjligheten får stöd av stora delar av det venuzeleanska kapitalet som anser att det är nödvändigt att expandera och erövra nya intresse områden som de kan dominera. Till exempel, det finns fördelen med alliansen med Castroregimen som har fått nylivskkraft då den ryska oljan har ersatts med den från Maracaibo (det område där huvudparten av oljan i Venezuela pumpas upp, ö.a) .
P.Moras, som är en av deltagarna på forumet vilken försvarar anarkismen, säger att:
"det är oundgängligt att anarkiströrelsen deltar i den antiimperialistiska kampen".
Antiimperialistisk ideologi reducerar frågan om imperialismen till en liten grupp av stater och ser resten av världen som "offer". Detta kan bara leda till slutsatsen att USA är den enda imperialistiska makten. Man använder detta "dialektiska" trick för att stödja de stater som motsätter sig USA samtidigt som de döljer det faktum att de är en del av samma system som USA och att också de har sina händer nedsölade med blod. Dessutom, när de tjatar om att USA är "den främsta imperialistiska makten" lägger de en tät dimridå runt de cyniska ambitionerna hos USA:s franska och tyska rivaler (eller deras efterföljare som Zapatero regeringen i Spanien).
Den "antiimperialistiska" ideologin hos Chavez är lika imperialistisk som president Bushs "krig mot terrorismen". Bägge av dem fyller funktionen av att vara rekryteringsagenter för att arbetarklassen skall offra sina liv för den kapitalistiska saken. Gentemot detta insisterar vi på att kampen mot alla kapitalistiska fraktioner måste ses som en förberedelse för att skapa villkoren för den världsomfattande sociala revolutionen som kommer att göra slut på utsugningen i alla dess former.
Borgarklassen är den mest hycklande klass som någonsin har existerat. Den för alltid fram "argument" för att rättfärdiga sin utsugning, sina krig och sitt barbari. I Venezuela, rättfärdigar Chavez förvärringen av fattigdomen och hungern med att de hjälper de fattigaste genom de s.k. "Missiones" genom vilka:
"arbetsförhållandena görs mer "informella" och "flexibla" (vilket betyder ännu osäkrare) för arbetskraften via kooperativ, där arbetarna får svältlöner som är lägre än minimilönerna och utan något som helst socialt skydd. Samtidigt, vid varje produktions eller service anläggning som anslutits till "Missiones" har det skett en förvärring av arbets och levnadsvillkoren för arbetarna där, eftersom deras kollektivavtal har brutits och att de hotas av arbetslöshet"
(Internacionalismo, IKS tidning i Venezuela).
I förhållande till de så kallade "sociala erövringarna" som har genomförts av Chavez, har korrespondens från El Libertario. en anarkistgrupp i Venezuela som har en klar ståndpunkt om Chavez, där de fördömer myten om framstegen inom hälsovården och undervisningssystemet, en myt som också används för att uppmana till stöd för Castro regimen på Kuba. "Framstegen" i utbildningssektorn och hälsovården används för att dölja den svindlande ökningen av fattigdomen och utsugningen de senaste 8 åren. Kamraterna från den argentinska gruppen Nuevo Proyecto Hístórico skriver i en intressant text "Socialt krig till varje pris" och ger en väldigt klar bild av läget:
"enligt 'Instituto Nacional de Estadisticas"(Institutet för nationell statistik, ö.a), den venezuleanska motsvarigheten till SCB, var år 1999 19.9% av befolkningen extremt fattig och idag är situationen ännu värre, eftersom idag befinner sig 28,1% av befolkningen i denna situation. 1999 var de fattiga 43 % av befolkningen vilket hade 2005 ökat till 54%. 22 av 100 venezuleaner är undernärda och 47% lever på bara 2 dollar om dagen."
I de fattiga kvarteren i städerna, de mest avlägsna byarna, överallt finns det "Bolivariska cirklar", "miliser", "självstyrande enheter", etc. I denna labyrint av "deltagar organ", flertalet av dem är ledda av medlemmar i armén, presenteras detta som "deltagande demokrati", i motsatts till den gamla liberala "representativa demokratin".
Några ingripanden på Forumet blev emotionella när de talade om "erfarenheterna från självförvaltningen" som är på gång i Venezuela. Vi kommer inte att gå in på frågan om självförvaltning här, vi vill bara ge vårt fulla stöd till det kraftfulla svaret från El Libertario på dessa spekulationer:
"till exempel, de talar om arbetare och bönder i kamp, uppenbarligen syftar de på de fantastiska historier som den Chavistiska propagandan sprider angående övertagandet av fabriker och boende, något som i själva verket har skett i mycket begränsad nivå under regeringsapparatens kontroll. Något som har fört bankrutta jordbruks och industriföretag under statens kontroll, de opererar under statskapitalistisk regim utan några intentioner att de skall lämnas över i arbetarnas händer".
Den venuzeleanska staten har gett de "deltagande" instrumenten uppdraget att kontrollera arbetarna och befolkningen, underordna dem en stenhård övervakning ('om du inte deltar i revolutionen har du ingen rätt till socialt stöd'), att slå ner arbetarnas strejker och demonstrationer. Vad är den verkliga skillnaden mellan dessa statliga organ för repression och de "folkliga miliserna" hos stalinist regimerna eller det nazistiska SA? Den enda skillnaden är det ideologiska rättfärdigandet.
Chavez "antiimperialism", hans "representativa demokrati", hans "sociala erövringar", är några av de saker som gör att vi förväntasl se honom - även om det är "kritiskt" - som en ny "Befriare". Och om vi förkastar dessa historier så blir vi tillsagda att alla de som tar en principfast ställning för arbetarklassens självständighet inte vill "smutsa ner sina händer" . Men som P. Mattick sade, som är en annan deltagare på Forumet som försvarar rådistiska ståndpunkter, när han med all rätta uttryckte " Vad säger ni? Att det är korrekt att 'smutsa ner händerna' eller ' smutsa ner våra fötter?'" .
För dessa utpressare finns det ett väldigt enkelt svar. Borgarklassens praktik är inte detsamma som proletariatets. För borgarklassen är det ett mycket praktiskt när arbetarna väljer mellan de olika gangster läger, att vi accepterar utsugning, krig och fattigdom i namnet av "den antiimperialistiska kampen".
Detta är inte praktiken hos arbetarklassen eller den stora majoriteten av befolkningen! Arbetarklassens praktik är försvaret av dess klass autonomi, bevarandet av dess självständighet när den ställer krav, när den organiserar sig och väljer sina metoder för att kämpa. Bland de lömskaste vapnen hos borgarklassen är dess försök att få oss att välja någon av de ruttna rätterna från den kapitalistiska menyn, mellan Chavez och Bush, mellan Zapatero och Aznar (mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt, ö.a), mellan demokrater och fascister, mellan militära och civila politiker, etc. Proletariatet måste inse att alla dessa är ovillkorliga försvarare av den kapitalistiska staten och att det måste kämpa för att bygga en autonomi gentemot dem.
Accíon Proletaria IKS sektion i Spanien, maj 2006.
Runt om i världen är arbetarnas levnadsvillkor under attack, antingen av privata företag eller i statliga. Attacker på lönerna, ökningen av arbetslösheten, försämringen av "välfärden", förvärrade arbetsvillkor, ökande fattigdom - detta är priset arbetarklassen får betala för kapitalismens kris. Men dessa enorma attacker slår inte mot ett besegrat proletariat som är berett att passivt acceptera alla offer som krävs av det.
Tvärtom, vi ser allt starkare reaktioner från arbetarna att stå upp emot dessa attacker. Trots att det tystas ned av medierna i de utvecklade länderna, sker en omfattande arbetarkamp i Latinamerika idag.
I Honduras i september, bröt en stor strejk ut i transportsektorn i landets huvudstad Tegucigalpa, som helt avstannade efter det att buss och taxi förarna gick ut i strejk mot regeringens beslut att höja skatterna på drivmedel med 19,7 %. I Nicaragua, efter att våldsamma protester hade ägt rum i Managua i början av året efter det att priserna höjdes våldsamt för offentliga transporter, skedde det massiva strejker inom sjukvården i april och strejker i transport sektorn blockerade huvudstaden Managua.
I Chile, efter det att den socialdemokratiska regeringen ledd av Michelle Bachelet utfärdat polisingripanden, arresteringar och brutal repression, skedde strejker inom utbildningssektorn. Detta var en strejk som riktades mot de eländiga villkoren för lärarna, och den förenade lärare, studenter och skolbarn, de senare hade varit inblandade i en mycket radikal kamp sedan augusti. En av det tema som rörelsen hade var att vägra partiella (delvis, ö.a)a) strejker och ge sig in i de mest omfattande och breda strejker. Denna sommar gick gruvarbetarna i koppargruvan Escondida ut i strejk för första gången sedan gruvan öppnades 1991, de strejkade i tre veckor för 13 % lönehöjning och en bonus. Men de uppnådde bara en 5 % höjning och en bonus som var hälften av vad de begärde. Dessutom, skall avtalet gälla 40 månader och inte två år, vilket naturligtvis är mycket negativt då avtalet inte kan omförhandlas under denna tid.
I Bolivia har arbetarna i tenngruvorna strejkat i flera veckor för ökade löner och mot hot om avsked. De har utsatts för en stenhård repression av Evo Morales vänster regering, denne store vän till Fidel Castro.
I Brasilien har det varit omfattande strejker på Volkswagen i Sao Paolo mot avsked, samtidigt som det varit omfattande strejker inom banksektorn mot avsked och för ökade löner (för mer information, se artikel i World Revolution nr 299).
I Mexiko har tusentals stålarbetare stoppat produktionen i 5 månader under våren och sommaren vid fabrikerna i Sicarta och Atenco vid Stillahavs kusten. Strejkerna slogs ned våldsamt av polisen. Det har också varit strejker bland lärarna i staden Oaxaca (i staten med samma namn), som är bland de fattigaste staterna i landet. Denna strejk gav upphov till en solidaritetsrörelse hos stora delar av befolkningen i staden från mitten av juni fram tills idag.
Men de många fällorna som borgarklassen har utvecklat på den ideologiska nivån har hindrat utvecklingen av arbetarklassens kamp i Latinamerika. Denna kamp har ägt rum i en allmän atmosfär av valskådespel och populistisk propaganda som framförallt vänstern driver, med media "vänliga" affischnamn som Lula i Brasilien och framförallt Chavez i Venezuela. Morales valdes nyligen i Bolivia, Bachelet i Chile och de har hyllats i pressen, i synnerhet av vänstern och vänsteristerna, som ett stort steg framåt för demokratin. I verkligheten är denna propaganda ägnad till att avleda och undergräva arbetarklassens kamp. Det var samma sak med presidentvalet i Brasilien och allt svammel angående återvalet av Lula som president.
I Mexiko, masstrejken av 70 000 lärare, den som började i Oaxaca i mitten av juni, splittrades upp i en allt väsentligt populistisk och demokratisk kampanj trots den militanta viljan bland arbetarna och trots det faktum att i det närmaste hela befolkningen stödde och även anslöt sig till strejken. SNTE (lärarnas nationella fackförbund) och vänsterpartierna lyckades med att ta bort fokus för strejkrörelsen från löner och arbetsvillkor för lärarna och skolbarnen till ett stöd för en individ, det centrala kravet för styrkorna som ockuperade centrum av staden Oaxaca sedan augusti är att stadens guvernör avgår, då han har förskingrat pengar från skolorna (i synnerhet pengar som är avsedda för barnens skolluncher) till förmån för hans valkampanj. Samtidigt tog ockupationen av stadskärnan om hand av "Den folkliga församlingen av Oaxacas folk" (APPO), vilka trotskister och andra vänsterister presenterar som ett slags arbetarkommun eller Sovjet, vilket är ett bedrägeri som har besvarats av våra kamrater i Mexiko:
"För en annan trotskistisk grupp - Germinal (i Spanien)- är APPO 'möjligen embryot för en arbetarstat, den mest utvecklade organismen av sovjet natur som vi inte sett sedan årtionden på hela planeten' (dokument från den 13-09-06). Detta uttalande är inte bara överdrivet men också falskt. Det är inte ett misstag som görs av "ovetande", utan en avsiktlig förvrängning så att arbetarna skall tro att det handlar om en Sovjet när det i själva verket handlar om en interklassistisk front (interklassistisk front betyder ungefär en front där partier och intressen från borgarklassen bestämmer men också andra skikt finns representerade och kraven är nästan alltid uppklädda med fraser som säger sig representera arbetares intressen, ö.a). En sovjet eller ett arbetarråd är en organisation som utvecklas i en förrevolutionär eller direkt revolutionär period. Alla arbetare deltar i den. Dess församlingar är livet och anden i upproret. Deras delegater är valda och återkallbara. Inom APPO har deras välkända "ledare" nära band till maktens existerande strukturer, som Rogelio Pensamiento som är känd för hans relationer med PRI (ett av de största partierna i Mexiko, som under nästan ett sekel var det statsbärande partiet, ö.a), eller ex-deputeranden av PRD-Flavio Sosa, eller fackföreningsbossen i SNTE-Wheel Pacheco som gjorde sig känd för att ha fått 'ekonomiskt stöd' av samma regering under Ulises Ruiz. Men för att avsluta, om vi tar en titt på sammansättningen av denna 'sovjet' kan vi konstatera att, som det första tillkännagivandet av APPO säger, att den utgörs av 79 sociala organisationer, 5 fackföreningar och 10 representanter för skolorna och föräldrarna. Ett sådant amalgam tillåter att allt kan uttryckas förutom proletariatets autonomi och oberoende"
('Is there a revolutionary situation in Mexico?' ICC Online, www.internationalism.org [39]).
Vid slutet av oktober började den federala statens repressiva styrkor en massiv offensiv som syftade till göra slut på ockupationen, vilket utan tvekan ledde till en enorm ilska hos den lokala befolkningen. När detta skrivs äger fortfarande våldsamma konfrontationer rum, i synnerhet i närheten av det ockuperade universitetet. Men rörelsen har redan förlorat sin klassdynamik innan detta ägde rum, och har i allt väsentligt blivit en del av vänsterns allmänna kampanjer, av Zapatisterna och andra borgerliga krafter mot det styrande regeringspartiet. Efter det nyligen hållna presidentvalet har det också varit massiva demonstrationer i centrala Mexiko som kräver att röstsedlarna räknas om efter det att de "fattigas" kandidat. A.M Lopez Labrador besegrades i valet.
Våld och repression tar sig de mest spektakulära formerna i perifera länder, i synnerhet i Latinamerika. Men den är också närvarande i de mest utvecklade länderna, och sker det inte i form av batonger och tårgas så är det med hot om arbetslöshet och företagsnedläggningar.
När det gäller mystifikationer som syftar till att sabotera kampen, att förstöra solidariteten och medvetenheten i klassen, finns det inga gränser. Överallt är det framförallt fackföreningarna, vänsterpartierna och vänsteristerna som är de som förser den härskande klassen med dessa vapen. Och de ideologiska teman är snarlika, de kan sammanfattas som ett försvar av den borgerliga demokratin och ett försvar av det nationella kapitalet. Överallt används valskådespelen som en mystifikation som används massivt, det är nödvändigt att rösta "rätt" och om du inte kan rösta på vad "som är bäst för arbetarna", då är det nödvändigt att förhindra segern för de "sämsta/värsta" (den traditionella högern) genom att rösta på "den minst dåliga" (de etablerade vänsterpartierna).
På ett liknande sätt, hävdar alla dessa borgerliga organisationer att arbetarna inte skall mobilisera sig mot kapitalismen som en helhet, utan mot "nyliberalismen" eller "globaliseringen". På detta sätt, är lögnerna som används mot arbetarnas kamp i Latinamerika inte så annorlunda än de som används mot arbetarna i de centrala länderna. Man behöver bara lägga till några lokala ingredienser, så som "indigenismen" (försvaret av indianernas rättigheter) är populismen hos Chavez eller Morales. Den radikala "antiimperialism" retoriken hos dessa, vilka är hjältar för många inom extrem vänstern i de utvecklade länderna, har bara ett grundläggande syfte, att dölja att utsugningen förblir densamma, oavsett om den organiseras av "utlänningar" eller av en "landsman". Den chauvinism som dessa människor försöker att ingjuta i arbetarnas medvetande har alltid varit den värsta fienden till proletariatet.
(Mulan 4/11/06, efter en artikel i Revolution Internationale)
Vi lever redan med konsekvenserna av den globala uppvärmningen, och man talar nu officiellt om en framtidsbild med mer översvämningar (och förflyttningar av mer än 100 miljoner människor), mer torka, mer svält, mer extrema väderscenarion, då speciellt mer förödande oväder, en högre vattennivå (där man också måste förflytta hundratals miljoner människor), förändringar i förutsättningarna för livsmedelsproduktionen, minskade skördar, mer värmeböljor (med dess inverkan på de äldre och svagare, och på jordbruksproduktionen) och, bland många andra exempel, en förlust av 40% av arterna i ekosystemen.
Stern varnar för att om vi inte gör någonting så
”riskerar vi stora avbrott i ekonomiska och sociala aktiviteter, senare under detta århundrade och i nästa, på en nivå som liknar den man associerar med världskrigen och den ekonomiska depressionen under första halvan av 1900-talet”.
Han föreslår därför att koldioxidutsläppen skall stabiliseras de närmaste 20 åren för att sedan minska mellan 15 och 3% därefter; denna nivå skulle vara ”hanterbar”. Det skulle kosta 1% av världens BNP, men med detta skulle man undvika en kostnad på 20% av BNP, vilken skulle behövas om åtgärderna skulle försenas (en rapport som läckt ut från FN talar om att 5% skulle vara mer realistiskt än 1%).
De åtgärder som föreslås av Stern och regeringen är välkända. Man ska starta en kampanj mot skogsskövlingen. Industrin måste satsa på forskning för att mer effektivt minska koldioxidutsläppen, och satsa på renare energikällor och icke-fossila bränslen. Avgifter för koldioxidutsläpp kan utvecklas för att begränsa utsläppen eller åtminstone göra dem mer kostsamma. Man pratar om skatter för flygtrafiken och biltrafiken. Man måste minska efterfrågan på miljöförstörande varor och tjänster. Gordon Brown har anlitat Al Gore som rådgivare. Tja, det är ungefär allt.
Det är uppenbart att all den propaganda som vill få oss alla individuellt ansvariga kommer att skruvas upp. Vi får ständigt höra att vi måste ändra vårt beteende. Vi ska dra ned termostaten, släcka lamporna, inte lämna TV:n på standby, återvinna allting, plantera träd, handla lokalt, lämna bilen hemma och ta cykeln istället.
Det har rests kritik mot de åtgärder som har föreslagits. Vänsteristerna har klagat på USA för att man inte tar hotet om global uppvärmning på allvar, och för att man istället tror på någon mirakulös ny teknik. De kritiserar länder som USA och Australien för att inte ens skriva på Kyotoavtalet. George Monbiot tror att regeringarna kommer att genomföra åtgärder om de ägnas tillräckligt kraftfull lobbyverksamhet. SWP skyller på nyliberalismen och vill att transportindustrin åter nationaliseras, och att staten reorganiserar energiindustrin. Många kritiker lyfter fram att ingen plan är möjlig att genomföra, eftersom länder som Kina och Indien inte vill offra sin ekonomiska tillväxt för miljöns skull.
Denna sista punkt innehåller ett frö till insikt. Men detta gäller inte bara de två länder som nämnts, utan varje nationell ekonomi i världen.
CBI:s chef Richard Lambert hade modet att säga: ”Förutsett att vi agerar med tillräcklig hastighet, så kommer vi inte att behöva välja mellan att förhindra klimatförändringarna eller att öka tillväxt och investeringar.” Gordon Brown sade att hans prioriteringar var ”tillväxt, full sysselsättning och miljövård”. Ändå var dessa herrar de första att medge, att konkurrensen är grunden för driften mot tillväxt under kapitalismen.
Kapitalismens sätt att fungera, dess överlevnadsstrategi och centrala mål är kapitalackumulationen. ”Ackumulation för ackumulationens skull, produktion för produktionens skull; genom denna formel uttrycker den klassiska ekonomin borgarklassens historiska uppgift ...” som Marx uttryckte det (i Kapitalet, vol. 1, kapitel 27).
Profitjakten, och driften hos varje nationellt kapital att försvara sina intressen, innebär inte att varje land tålmodigt inväntar marknadens dom, utan använder varje till buds stående medel, inräknat det militära alternativet, krig, för att slå sig fram i den kapitalistiska världen. Det är konkurrens, inte samarbete, som kännetecknar det kapitalistiska produktionssättet.
Charlie Kronick från Greenpeace visade på att 1% av BNP är ”samma summa pengar som vi spenderar på reklam i hela världen”, som om man skulle kunna göra en lätt omfördelning. Han medger att utsläppen faktiskt gått upp under Labourregeringen, men föreslår sedan att ”det finns så många saker som regeringen kan göra”.
När allt som ett individuellt kapitalistiskt företag gör är bestämt av behovet att hålla kostnaderna nere, och inkomsterna uppe, bestäms den kapitalistiska statens agerande utav behoven hos den härskande kapitalistiska klassen.
Vad gäller allt deras snack om de katastrofer som orsakas av miljöförstöringen, kommer ingen regering att införa verkliga begränsningar i kapitalackumulationsprocessen. Visst är utgifterna för reklam ett rent slöseri, och detta gäller också de än större resurser som ägnas åt den militära produktionen, men dessa är grundstenar i den kapitalistiska världen av konkurrens.
Man behöver inte en universitetsexamen för att förstå att kapitalismen genom hela sin historia har förgiftat naturen och miljön utan någon tanke på konsekvenserna. Stern nämner världskrigen och den ekonomiska krisen i samma andetag som den ekologiska katastrof som väntar oss alla. Orsaken är densamma: ett bankrutt kapitalistiskt system som, efter att ha uppfyllt sin historiska uppgift att skapa en världsekonomi, nu hotar själva livets fortlevnad på jorden. Olika uträkningar har förutsett att den globala medeltemperaturen kommer att öka till allt mellan 1.4 Celsius till 5.8 C år 2100. Vad man inte har tagit med i beräkningen är den sociala frågan, om relationen mellan samhällsklasserna.
Ett fortsatt kapitalistiskt styre innebär endast ett totalt sammanbrott, genom krig, miljöförstöring eller en dödlig kombination av båda. Mot detta är det endast arbetarklassen kamp som innebär något hopp, eftersom proletariatet är den enda kraften i samhället som kan störta kapitalismen och som har en möjlighet att skapa ett samhälle grundat på mänskliga behov, med solidaritet snarare än en skoningslös rivalitet i sitt hjärta.
WR 3-11-06
Uppslukade av kriget i Irak, det tydliga misslyckandet i kriget mot den internationella terrorismen med ökningen av de dödliga attackerna inte bara i mellanöstern utan över hela världen, uttrycker inte bara en tillbakagång utan ett sant svidande nederlag för USA.
Hur är det möjligt att världen största armé, utrustad med den mest moderna teknologi som finns tillgänglig, med de effektivaste elektroniska systemen, med den mest sofistikerade beväpning som kan lokalisera och nå sina mål på tusentals kilometer, finner sig fången i en sådan situation?
För den härskande klassen är svaret enkelt, det kan bara vara ett tydligt resultat av Bush Juniors inkompetens, ”den värsta presidenten i Amerikas historia, han är okunnig, arrogant och korkad” (med den amerikanske författaren Normal Mailers ord). Denna förklaring är enkel och fungerar desto bättre då George Bush inte behöver anstränga sig för att göra den trovärdig. Men denna förklaring är långt ifrån det verkliga problemet (vilket är den stora fördelen med denna förklaring för borgarklassen). Det är inte den eller de individerna i staten som får kapitalismen att gå i den ena eller andra riktningen, utan tvärtom systemets tillstånd som bestämmer dess politiska orientering. Världens största stormakt måste och är tvungen att hålla fast vid sin position. USA kunde inte tillämpa någon annan politik än den som fördes fram av Paul Wolfowitz (nu en ledande medlem av den republikanska administrationen) i början av 1990-talet:
”Amerikas politiska och militära mission efter kalla kriget slut kommer att vara att säkerställa att ingen rivaliserade stormakt kan uppstå i Västeuropa, Asien eller i det forna Sovjetunionen.”
Denna ”doktrin” offentliggjordes 1992 när den amerikanska borgarklassen fortfarande hade illusioner om framgången för denna strategi i efterdyningarna av Sovjetunionens kollaps och Tyskland enande. Med detta mål, deklarerade de för flera år sedan att för att mobilisera nationen och påtvinga Amerikas demokratiska värden på hela världen och förhindra imperialistisk rivalitet ”behöver vi ett nytt Pearl Harbour”. Glöm inte den japanska attacken på den amerikanska marinbasen 1941, som resulterade i 4500 dödade och sårade amerikaner, och som gjorde det möjligt för USA att gå med i kriget på de allierades sida genom att vända opinionen, som innan dess hade varit tveksamt till att delta i kriget. De högsta amerikanska politiska auktoriteterna var medvetna om att Japan planerade attacken men gjorde inget för att förhindra den.
Allt sedan dess har de helt enkelt tillämpat sin politik: attacken den 11:e september var deras nya ”Pearl Harbour” och i dess namn kunde de iscensätta ett nytt korståg mot terrorismen och de lyckades med att motivera invasionen av Afghanistan och Irak.
Resultatet av denna politik, den enda som världens största imperialistiska makt kan genomföra, är helt och hållet negativ: 3000 soldater dödade sedan början av kriget i Irak för tre års sedan (av vilka mer än 2800 är amerikaner), 655 000 irakier utraderades mellan mars 2003 och juli 2006, sedan de dödliga terroristattackerna och konfrontationen mellan Shia Sunni muslimer som har intensifierats. Det finns 160 000 ockupationssoldater i Irak under USA överkommando som är oförmögna att ”genomföra sin uppgift av att upprätthålla ordningen” i ett land som är på randen till ett inbördeskrig. Inte bara Shia- och Sunnimilisen konfronterar varandra, utan också lokala rivaliserande Shiitiska gäng konfronterar varandra och sprider terror, speciellt i konflikten mellan Moqtada al-Sadr’s gäng (egenutvecklad armé) och Al-Badr-brigaderna (knutna till den dominerande fraktionen i regeringen) som huvudsakligen varit ansvarig för slakten vid Amara, Nasiriya och Basra där de försökte införa sitt styre. I den södra delen av landet har Sunni-aktivister, som stolt deklarerat samröre med talibaner och Al-Qaida, proklamerat en ”Islamistisk republik”, medan befolkningen i Bagdadregionen utsätts för bil-, bus och t.o.m. cykelbomber, liksom gäng av plundrare. Den minsta sorti av isolerade amerikanska trupper exponerar sig omedelbart för bakhåll.
Krigen i Irak och Afghanistan sväljer också kolossala summor som gräver sig allt djupare ned i budgetunderskott och förebådar astronomiska skulder för USA. Situationen i Afghanistan är inte mindre katastrofal. Den ändlösa jakten på Al Qaida och närvaron av en ockupationsarmé, ger trovärdighet till talibanerna (som störtades från makten 2002 men beväpnades av Iran och lite mer diskret av Kina), vars bakhåll och terroristattacker har mångfaldigas. De ”onda terroristerna”, Bin Laden och Talibanregimen, båda skapelser av USA för att slå tillbaka Sovjetunionen, vid den tid då de imperialistiska blocken existerade, efter Rysslands invasion av Afghanistan 1979. Bin Laden var en tidigare spion som rekryterats av CIA 1979, som efter att ha fungerat som finansiell mellanhand i vapenhandeln mellan Saudi-Arabien och USA till den afghanska gerillan, på ett ”naturligt” sätt fortsatte vara mellanhand för amerikanerna för att finansiera det afghanska motståndet från början av den ryska invasionen. När det gäller talibanerna var de beväpnade och finansierade av USA och deras makttillträde genomfördes med deras fulla välsignelse.
Det är uppenbart att detta stora korståg mot terrorismen, långt ifrån att utradera den, har bara öppnat vägen för fler och fler terroristaktioner och självmordsbombningar vars enda syfte är att drabba så många offer som möjligt. Idag är Vita huset maktlöst inför det faktum att Iran kokar ihop en fälla åt det på det mest förödmjukande sätt. Dessutom ger detta utrymme för mindre makter som Nordkorea som genomförde ett atombombsprov dem 8:e oktober, vilket innebar att det potentiellt är det åttonde landet med atomvapen. Denna gigantiska utmaning hotar jämvikten i Sydostasien och uppmuntrar andra med aspirationer att inneha atomvapen [1]. Japans snabba militarisering och upprustning och dess orientering mot produktion av atomvapen kommer att hitta den förevändning den behöver för att svara upp till sina omedelbara grannar.
Vi måste också beakta den fruktansvärda konflikten i Mellanöstern och speciellt på Gazaremsan. Efter Hamas seger i valet i januari har direkt internationellt stöd dragits tillbaka och den Israeliska regeringen har blockerat transfereringen av fonder från skatter och tullavgifter till den palestinska myndigheten. 165 000 av dess anställda har inte fått sin lön på 7 månader, men deras ilska, liksom för hela befolkningen, med 70% som lever på gränsen till fattigdom, med 44% arbetslöshet, har enkelt fångats upp in i en konfrontation på gatorna mellan Hamas och Fatahs milis, vilket har skett med förnyad regelbundenhet sedan den 1:a oktober. Försöken att forma en regering för nationell enhet har alla misslyckats. Samtidigt, efter dess reträtt från södra Libanon, har Tsahal (den israeliska armén) gått tillbaka till gränsen mot Egypten så långt ner som till Gazaremsan och återupptagit missilbombardemanget över Rafah under förevändning att jaga efter Hamas aktivister.
Befolkning lever i ett klimat av permanent terror och osäkerhet. Sedan den 25.e juni har 300 döda registrerats i området.
Den amerikanska politikens fiasko är uppenbart. Detta är skälet till varför Bushadministrationen så öppet sätts ifråga, även av republikaner. 60% av den amerikanska befolkningen tycker att kriget i Irak är ett ”dåligt alternativ”, en stor del av dem tror inte längre att Saddam hade någon kärnvapenpotential eller hade några kopplingar till Al Qaida, och tror att detta var en förevändning för att rättfärdiga en intervention i Irak. Ett halvt dussin böcker har nyligen (en av dem av Bob Woodward, den prominenta journalisten som avslöjade Watergateskandalen under Nixon) resolut fördömt denna statliga ”lögn” och uppmanat till ett tillbakadragande av trupperna i Irak. Detta betyder inte att USA militaristiska politik har övergetts men regeringen är tvungen att ta hänsyn till och visa upp sina egna motsättningar för att anpassa den.
Bush senaste förmodade ”klavertramp” då han erkände paralleller med Vietnamkriget är en del av dessa sidospår … som orkestrerats av James Bakers intervjuer. Denna tidigare administrative chef från Reagantiden, senare statssekreterare för Bush den äldre, förespråkar ett öppnande av en dialog med Syrien och Iran och framförallt för ett partiellt tillbakadragande från Irak. Detta försök till ett begränsat svar understryker omfattningen av den amerikanska borgarklassen försvagning, eftersom ett tillbakadragande från Irak skulle innebära det smärtsammaste i dess historia, och är en sådan som inte kan tillåtas. Pararallen med Vietnam är verkligen en försåtlig underdrift, då reträtten från Vietnam gjorde det möjligt för USA att göra en fördelaktig omorientering av sina allianser och dra in Kina i sitt eget läger mot Sovjet. Idag innebär ett tillbakadragande av amerikanska trupper från Irak en simpel kapitulation utan någon som helst kompensation och skulle innebära en fullständig misskreditering av USA:s maktställning. Dessa tydliga motsättningar är ett uttryck för en försvagning av det amerikanska ledarskapet och ett steg framåt för ”var och en för sig själv”. Även om vi sett en ny majoritet i den nya kongressen i det senaste valet kommer detta inte att innebära ett nytt ”alternativ” utan en framstupa fall in i mer och mer mordiska militära äventyr som ett uttryck för kapitalismens återvändsgränd.
I USA har tyngden av chauvinismen som spelades ut i efterdyningarna från den 11 september i stort sett försvunnit med erfarenheten av ett dubbelt fiasko i kriget mot terrorismen och av sumpmarken i kriget i Irak. Arméns rekryteringskampanjer har svårt att hitta kanonmat som är beredd att riskera sitt skinn i Irak och soldaterna är demoraliserade. Trots riskerna sker det tusentals deserteringar på plats. Vi noterar att tusentals desertörer har sökt sin tillflykt till Kanada.
Situationen ger oss en ögonblicksbild av ett helt annat perspektiv. Den mer och mer oacceptabla bördan av kriget och barbariet i samhället är en nödvändig dimension för proletariatet att utveckla sitt medvetande om den obotliga bankrutten i det kapitalistiska systemet. Det enda svar som arbetarklassen kan ge gentemot det imperialistiska kriget, den enda solidaritet som den kan ge sina klassbröder som utsätts för de mest fruktansvärda massakrer, är att mobilisera sin egen klass i kamp för att göra ett slut på detta system.
(Anpassad från Revolution Internationale, IKS publikation i Frankrike)
Not:
[1]. Nyligen fick vi läsa att 6 arabstater (Algeriet, Egypten, Marocko, Saudiarabien, Tunisien och förenade Arabemiraten) annonserat att det ville använda kärnteknologi. Även om de påstår att de vill andvända detta för fredlig energiproduktion, är det omöjligt att tro på dem, speciellt som Iran försöker gå med i atomklubben och när USA visat sig maktlös i att stoppa Koreas kärnvapenprov.
Efter den senaste konflikten mellan Israel och Hizbollah har vi hört att många röster har höjts mot den amerikanska imperialismen som ses som den främsta orsaken till krig och destabilisering. Vänsteristerna är ofta de första att hävda detta. Trotskisterna i synnerhet missar aldrig ett tillfälle att brännmärka den amerikanska imperialismen och dess israeliska allierade.
Men världens mäktigaste stat har inte monopol på imperialism. Snarare tvärtom, imperialismen är en oumbärlig förutsättning för överlevnaden av varje nation. Perioden av kapitalismens förfall, vilken inleddes för snart ett århundrade sedan, innebar att systemet inträdde i en era av generaliserad imperialism, vilken ingen nation kunde undvika. Denna permanenta konfrontation innebär krig som ett ständigt perspektiv och militarismen som ett levnadssätt för alla stater, vare sig de är stora, små, starka eller svaga, angripare eller offer.
Om vi skall ge en väldigt allmän beskrivning av imperialismen, är den ett lands politik där denna stat försöker bevara eller sprida sin politiska, ekonomiska och militära dominans över andra länder och territorier. Som sådant kan vi referera till många ögonblick i den mänskliga historien (från Assyriernas dagar, romarriket, det Ottomanska imperiet, eller Alexander den Store fram tills idag). Det är dock endast under kapitalismen som den får en väldigt speciell karaktär. Så här skrev Rosa Luxemburg om denna fråga:
"... strävan hos kapitalismen att expandera blir plötsligt ett vitalt element, den mest slående karakteristiken för den moderna utvecklingen, sannerligen har expansionen följt med kapitalismens hela historia och i dess nuvarande, slutgiltiga, imperialistiska fas, har den antagit en så otyglad karaktär att den sätter hela mänsklighetens civilisation i fråga" ("Antikritiken", vår översättning).
Det är sålunda avgörande att förstå vad imperialismen är i ett kapitalistiskt system som har gått in i sin förfallsperiod. Idag skapar den konflikter överallt, underkastar hela planeten ett blodbad, vilken i " dess nuvarande, slutgiltiga, imperialistiska fas ... sätter hela mänsklighetens civilisation i fråga" .
Sedan världsmarknaden grundades i början på 1900-talet och som sedan dess har delats upp i kommersiella zoner och intresseområden mellan de avancerade kapitalistiska staterna, har intensifieringen av konkurrensen mellan dessa nationer lett till ett förvärrande av de militära spänningarna. Detta har också lett till en tidigare ej skådad utveckling av vapenrustningen och en allt större underordning av allt ekonomiskt och socialt liv under de militära imperativen och de ständiga krigsförberedelserna.
Rosa Luxemburg krossade grunderna för myten om att en stat, eller en viss grupp av stater, de med en utvecklad militär makt, skulle vara de enda ansvariga för krigets barbari. Även om alla stater inte har samma militära medel, har de dock samma politik. Att ambitionerna om världsherravälde bara kunde realiseras av de starkaste staterna gör inte att de svagare staterna inte hade samma imperialistiska ambitioner. Som med maffian, är det bara gudfadern som kan bestämma över en hel stad, medan lokala hallickar kan bestämma på en viss gata, men ingenting skiljer dem vad det gäller deras syften och gangstermetoder. Sålunda kan den minsta nationen ägna lika mycket energi som andra stater för att bli en större nation på bekostnad av deras grannstater.
Det är därför som det är omöjligt att göra en skillnad mellan förtryckande och förtryckta nationer. Faktum är, att i styrkeförhållandet mellan de imperialistiska hajarna, konkurrerar de alla lika mycket på den globala arenan. Den borgerliga myten om angripande stater eller block används av dem för att rättfärdiga myten om det "defensiva" kriget. Identifieringen av den mest aggressiva imperialismen används för att tvinga in befolkningen i kriget.
Militarism och imperialism är de mest tydliga uttrycken för kapitalismens inträdde i dess förfallsperiod. Hela denna fråga provocerade fram en debatt bland revolutionärerna i början på 1900-talet.
Konfronterade med fenomenet imperialism, utvecklades olika teorier inom arbetarrörelsen för att förklara vad detta var för något, särskilt av Lenin och Rosa Luxemburg. Deras analyser smiddes fram strax före och under det första världskriget och stod emot Kautskys vision som ansåg att imperialismen var en möjlighet bland andra politiska möjligheter för de kapitalistiska staterna och han frågade:
"... kan inte den nuvarande imperialistiska politiken bli efterträdd av en ny, super-imperialistisk politik, som kommer att introducera en gemensam utsugning av världen av ett internationellt förenat finanskapital som tar över från de inbördes rivaliserande nationella finanskapitalen?
( från Lenin i "Imperialismen, kapitalismens högsta stadium", vår översättning).
I motsatts till detta, ansåg den marxistiska ståndpunkten att imperialismen inte bara var en produkt av kapitalismens lagar utan också en inneboende nödvändighet för den i dess nedgångsperiod. Lenins teori kom att få en särskild betydelse eftersom den tillät honom att under första världskriget försvara en strikt internationalistisk ståndpunkt som senare kom att bli den Kommunistiska Internationalens ståndpunkt.
Men Lenin konfronterade framförallt frågan om imperialismen på ett beskrivande/deskriptivt sätt, utan att utveckla en klar förklaring av ursprunget till den imperialistiska expansionen. För honom var det framförallt en rörelse som fanns i de utvecklade länderna vars främsta kännetecken var utsugningen i kolonierna av de "superrika" kapitalen i metropolerna, med syftet att tillägna sig "superprofiter" genom att exploatera billig arbetskraft och naturtillgångar. Med detta synsätt blir de mest avancerade länderna parasiter på kolonierna, jakten på att uppnå "superprofiter", vilka blev oundgängliga för deras överlevnad, förklarade deras världsomfattande konflikter som syftade till att vidmakthålla eller till att erövra kolonier. Detta synsätt fick till följd att man delade in världen i förtryckande länder å ena sidan och förtryckta länder i kolonierna å den andra sidan.
"... Lenins betoning om de koloniala besittningarna som en särskiljande och till och med ett oundgängligt kännetecken för imperialismen har inte bestått tidens tand. Trots hans förväntningar att förlusten av kolonierna, vilka föregicks av revolterna i dessa regioner, skulle skaka det imperialistiska systemet i dess grundvalar, anpassade sig imperialismen ganska lätt till 'avkoloniseringen'.
Avkoloniseringen (efter 1945) uttryckte helt enkelt de äldre imperialistiska makternas nedgång och triumfen för de imperialistiska jättarna som inte var nedtyngda av allt för många kolonier i perioden runt första världskriget. Sålunda var USA och Ryssland kapabla att föra fram en "antikolonial" linje som kunde främja deras imperialistiska intressen, att slå an och berika sig på de nationella rörelserna och omedelbart förvandla dem till inter-imperialistiska ’lokala’ krig". (International Review nr 19)
Genom att ha som utgångspunkt en analys av den historiska perioden som helhet, uppnådde Rosa Luxemburg en mer fullständig och djupare förståelse av fenomenet imperialism. Hon visade på de historiska grundvalarna för imperialismen i själva det kapitalistiska systemet. Medan Lenin begränsade sig till etablera fenomenet av utsugningen av kolonierna, analyserade Rosa Luxemburg de koloniala erövringarna som ett fenomen som ständigt följde den kapitalistiska utvecklingen, som närde den omättliga nödvändigheten av den kapitalistiska expansionen genom penetreringen av nya marknader, genom införandet av kapitalistiska relationer i områden där den dittills inte hade existerat:
"Ackumulationen är omöjlig i en miljö som är uteslutande kapitalistisk. Därför finner vi att kapitalet har drivits sedan dess begynnelse att expandera gentemot icke-kapitalistiska strata/skikt och nationer, att hantverkare och bönder ruinerades, proletariseringen av mellanskikten, den koloniala politiken (politiken med att 'öppna upp' marknader) och exporten av kapital. Existensen och utvecklingen av kapitalismen sedan dess början har enbart varit möjlig genom en konstant expansion av produktion till nya länder. " (‘Antikritiken’, vår översättning). (1)
"Kapitalismen i dess glupska, febriga jakt efter råmaterial och köpare som vare sig är kapitalister eller lönarbetare, rånade, decimerade och mördade de koloniala befolkningarna. Detta var epoken när Storbritannien expanderade in i Egypten och Sydafrika, Frankrike in i Marocko, Tunisien och Tonkin (Franska Indokina, ö.a) Italien in i Östafrika och till Abessiniens gränser, det tsaristiska Ryssland in i Centralasien och Manchuriet, Tyskland in i Afrika och Asien, USA till Kuba och Filippinerna och Japan till den asiatiska kontinenten"
( 'The problem of war' av Jehan, 1935, citerat i International Review nr 19).
Men denna utveckling stöter också på kapitalismens grundläggande motsättningar - desto mer som den kapitalistiska produktionen sprider sitt grepp över planeten, ju trängre blir marknadens begränsningarna genom den frenetiska jakten på profiter, detta i relation till behoven för den kapitalistiska expansionen. Bortom tävlandet om erövrandet av kolonier, identifierade Rosa Luxemburg i mättandet av världsmarknaden och uttömmandet av de ickekapitalistiska marknaderna, en vändpunkt i kapitalismens liv - den historiska svagheten och återvändsgränden för detta system som:
"inte längre kan fullfölja dess funktion som ett historiskt verktyg för utvecklingen av produktivkrafterna" (Antikritiken").
I den slutgiltiga analysen, är detta också orsaken till krigen som hädanefter skulle komma att känneteckna levnadssättet för den förfallande kapitalismen.
Imperialism, den förfallande kapitalismens levnadssätt
När väl den kapitalistiska marknaden hade nått planetens fysiska gränser, blev bristen på solventa avsättningsområden och nya marknader något som ledde till en permanent kris för det kapitalistiska systemet, medan nödvändigheten av att expandera förblev en avgörande fråga för varje stat. Hädanefter kunde expansionen av en stat bara äga rum på bekostnad av andra stater i en kamp för att dela upp världen genom väpnade konflikter.
"Under kapitalismens uppåtgående period uttryckte krigen (nationella, koloniala eller imperialistiska erövringar) en marsch som ledde framåt, i en blomstrande utökning och expansion av det kapitalistiska ekonomiska systemet. Kapitalistisk produktion tog sin tillflykt till krig som en fortsättning på dess ekonomiska politik med andra medel. Varje krig betalade sig genom att de lade grunden för en fortsatt expansion som försäkrade utvecklingen av en expanderande kapitalistisk produktion ... krig var det oundgängliga medlet för kapitalismen för att öppna upp möjligheterna för dess framtida utveckling vid en tidpunkt denna potential fortfarande existerade och vilken enbart kunde öppnas upp genom våld." (Rapport till konferensen 1945 för Gauche Communiste de France).
" krig … det enda medlet, inte för en lösning av de internationella kriserna, men ett medel genom vilken varje nationell imperialism försökte fly från sina svårigheter på bekostnad av rivaliserande imperialistiska stater." (ibid.).
Denna nya historiska situation krävde att varje stat i världen utvecklade en form för statskapitalism. Varje nationellt kapital är dömt till en imperialistisk konkurrens och finner hos staten den enda strukturen som är tillräckligt stark för att mobilisera hela samhället med syftet att konfrontera dess ekonomiska rivaler på en militär nivå:
"Den permanenta krisen gör det oundvikligt att de allehanda imperialistiska makterna kommer att göra upp sina konflikter genom väpnad kamp. Krig och hotet om krig är de latenta eller öppna uttrycken för en situation av permanent krig i samhället. Moderna krig är ett materiellt krig. Det kräver en fruktansvärd mobilisering av alla tekniska och ekonomiska resurser i ett land. Krigsproduktionen blir axeln i den industriella produktionen och den huvudsakliga ekonomiska aktiviteten i samhället" (ibid.).
Detta är varför tekniska framsteg blir fullständigt villkorade av militären, flygindustrin utvecklades först under det första världskriget, atomkraften användes först som en atombomb 1945, informationsteknologin och Internet användes först som militära verktyg av NATO. Tyngden från den militära sektorn i alla länder suger upp alla de levande krafterna i den nationella ekonomin med syftet att utveckla vapen som skall användas mot de andra nationerna. Vid begynnelsen av kapitalismens förfall ansågs krig vara ett sätt att dela upp marknaderna.
Men med tidens gång, förlorar de imperialistiska krigen mer och mer sin ekonomiska rationalitet. Från början av kapitalismens förfall, tar den strategiska dimensionen överhanden över de strikt ekonomiska övervägandena. Det handlar om att erövra geo-strategiska positioner gentemot alla andra imperialistiska makter i en kamp för hegemoni och försvar av militära ordning och status.
Under denna period av kapitalismens förfall, representerar krigen mer och mer en ekonomisk och social katastrof. Denna frånvaro av en ekonomisk rationalitet hos krigen betyder inte att varje nationellt kapital avstår från att plundra produktivkrafterna hos dess kuvade motståndare. Men denna "plundring", i motsatts till vad Lenin trodde, utgör inte längre krigets huvudsakliga syfte. Medan somliga fortfarande tror, och officiellt försöker de vara trogna Lenins tankar, att krigen motiveras av den ekonomiska aptiten (oljan brukar vara den populäraste motiveringen i denna fråga), besvarar verkligheten denna fråga. Den ekonomiska balansräkningen för det USA ledda kriget i Irak sedan år 2003 visar på intet sätt några "profiter" för USA:s räkning. Inkomsterna från den irakiska oljan, även de som de hoppas på under de kommande hundra åren, är små i jämförelse med de oerhörda summor som USA har spenderat på detta krig. Och som det ser ut just nu kommer de inte att minska.
Kapitalismens inträde i sin sönderfallsfas intensifierar hettan av de motsättningar som redan fanns i dess förfallsperiod. För varje land, innebär varje enskild konflikt kostnader som vida överstiger de vinster som de skulle kunna få från krigen. Krigen resulterar bara i massiv förstörelse, och lämnar de länder där de äger rum i ett anemiskt tillstånd, i fullständig ruin, och de kan inte återuppbyggas (inom kapitalismen). Men inga av dessa kalkyler angående förluster eller profiter kan åsidosätta nödvändigheten för staterna, alla stater, att försvara deras imperialistiska närvaro i världen, att sabotera rivalernas strävanden, eller att öka deras militära budgetar. Tvärtom, de är alla uppslukade i ett irrationellt grepp om man ser det utifrån en ekonomisk och kapitalistisk profitabilitet. Att inte inse irrationaliteten hos borgarklassen, betyder helt enkelt att man undervärderar hotet om förintelsen, något som väger mycket tungt över mänsklighetens framtid.
(Från Revolution Internationale nr 335, Maj 2003)
Not. 1. Rosa Luxemburg, Antikritiken. I boken Kapitalets Ackumulation (ej utgiven på svenska, ö.a) visar hon på att totaliteten av mervärdet som erhålls från utsugningen av arbetarklassen inte kan realiseras inom de kapitalistiska sociala relationerna. Detta beror på att arbetarna, vars löner är långt mindre än det värde som skapas av deras arbete, inte kan konsumera alla de varor som de producerar. Kapitalistklassen kan inte heller konsumera allt mervärde eftersom en del av det måste användas för den utvidgade reproduktionen av kapitalet och måste vara utbytbart. Sålunda är kapitalismen, sedd från en global synvinkel, hela tiden tvingad att söka köpare för dess produkter från områden som står utanför kapitalistiska sociala relationer.
Länkar
[1] https://en.internationalism.org/icconline/2006/france-students-debate
[2] https://sv.internationalism.org/tag/7/188/klasskamp
[3] https://sv.internationalism.org/tag/5/161/iran
[4] https://sv.internationalism.org/tag/5/155/spanien
[5] https://world.internationalism.org
[6] https://sv.internationalism.org/tag/12/258/klasskampen-i-usa
[7] https://sv.internationalism.org/tag/5/162/irak
[8] https://sv.internationalism.org/tag/7/195/krig-i-iraq
[9] https://sv.internationalism.org/tag/12/269/mellanoestern
[10] https://sv.internationalism.org/tag/5/146/frankrike
[11] https://sv.internationalism.org/tag/11/253/offentliga-moeten
[12] https://sv.internationalism.org/tag/5/171/syd-and-centralamerika
[13] https://sv.internationalism.org/tag/11/252/ingripande
[14] https://sv.internationalism.org/tag/7/190/israel-palestina
[15] https://sv.internationalism.org/tag/5/160/mellanoestern
[16] http://www.tv4.se
[17] https://sv.internationalism.org/tag/5/156/sverige
[18] https://sv.internationalism.org/tag/9/238/internationella-kommunistiska-stroemningen
[19] https://sv.internationalism.org/tag/12/265/europa
[20] https://arbetarmakt.nu/
[21] https://sv.internationalism.org/tag/5/150/ungern
[22] https://sv.internationalism.org/tag/12/260/valen
[23] https://sv.internationalism.org/tag/8/196/kommunistiska-vaenstern
[24] https://sv.internationalism.org/tag/10/246/1936-spainen
[25] https://sv.internationalism.org/tag/9/233/italienska-vaenstern
[26] https://sv.internationalism.org/tag/6/180/spanien-1936
[27] https://sv.internationalism.org/tag/3/102/enhetsfronten
[28] https://sv.internationalism.org/tag/5/135/asien
[29] https://libcom.org/
[30] https://sv.internationalism.org/tag/11/254/laesarbrev
[31] https://sv.internationalism.org/tag/4/119/internationalism
[32] https://sv.internationalism.org/tag/3/103/den-nationella-fragan
[33] https://sv.internationalism.org/tag/4/123/terrorism
[34] https://en.internationalism.org/internationalreview/199411/1327/anarchism-or-communism
[35] https://sv.internationalism.org/tag/7/313/valet-i-sverige-2006
[36] https://sv.internationalism.org/tag/3/101/det-parlamentariska-spelet
[37] https://sv.internationalism.org/tag/12/276/mobilisering-av-folket
[38] https://sv.internationalism.org/tag/5/175/venezuela
[39] http://www.internationalism.org
[40] https://sv.internationalism.org/tag/4/116/miljoe
[41] https://sv.internationalism.org/tag/12/256/usas-imperialism
[42] https://sv.internationalism.org/tag/5/168/usa
[43] https://sv.internationalism.org/tag/4/118/imperialism