Arbetarklassen internationellt drabbas idag på alla nivåer utav den allt mer förvärrade krisen i det kapitalistiska systemet. Arbetare får acceptera lönesänkningar, varsel om avsked på grund av nedskärningar, eller öppen arbetslöshet när stora industrier läggs ned. Borgarklassens retorik har förändrats sedan ett halvår tillbaka: från att tidigare ha försökt att förklara bort den finansiella krisen som en tillfällig nedgång, ser vi nu hur olika bedömare och representanter för den politiska apparaten talar öppet om allvaret i den nuvarande situationen. Den svenska regeringens nuvarande "klarspråk" när det gäller att hantera krisen för SAAB i Trollhättan är ett exempel. Näringsministern Maud Olofssons arroganta uttalanden kan om att man inte kommer att gå in med "skattepengar" för att rädda SAAB visar både på ett förändrat tonläge, och att de kampanjer, framför allt från vänsterhåll, om att staten måste ingripa för att rädda situationen, liksom man gjort i finanssektorn, inte har någon verklighetsbakgrund.
Det senaste utspelet från IF Metall om lokala avtal om minskad arbetstid och lönesänkningar hyllas i borgarklassens media som ”modigt” och ”historiskt”. Strax därefter kommer besked om att postanställda vid de stora terminalerna tvingas acceptera minskad arbetstid och lägre lön. Media konstaterar att ”detta är bara början” – och detta har man rätt i. Borgarklassen kommer allt mer och mer att bli tvungna att attackera arbetarklassen direkt – med direkta nominella lönesänkningar, förutom den ökad arbetslösheten och en försämrad a-kassa. Detta är något nytt, och borgarklassen tycket säkert det är ”modigt” av facket att tala klarspråk. Vi har aldrig tidigare sett att facket går i bräschen för direkta lönesänkningar. Man kan deras roll illustreras tydligare? Tidigare har man ”accepterat” lönesänkningar och försämringar – nu lägger man själv fram förslagen!
Trots olika vänsterfackliga företrädares missnöje har fackföreningsideologin fått sig en törn. Vi kommer sannolikt att få höra fler röster höjas om en radikalisering av facket – precis som vi hör röster om ”statligt ingripande” från vänsterhåll. Men detta är också en illusion som man försöker sälja in för arbetarklassen.
Ju mer krisen har utvecklats, desto mer har vi hört röster om att ett ökat statligt ingripande, en "neo-keynesiansk" politik, är det enda som kan rädda ekonomin. Man börjar åter lyfta fram J M Keynes och exempel på hans idéer, som Bretton Woods-avtalet. Men har man någonsin övergivit Keynes? Ända sedan 30-talet har borgarklassen använt sig av det som kallas "keynesiansk" politik för att stimulera ekonomin. Krispaket, subventioner och stimulans av efterfrågan har varit den normala metoden för att möta den oundvikliga nedgång som kännetecknat den kapitalistiska krisen sedan den återkom med full kraft i slutet av 60-talet. 70-talets statliga ingripanden för att rädda den svenska varvsindustrin ses i dag i något slags nostalgiskt skimmer, nästan som socialism!
Den ”nyliberala” politik som kännetecknade 80- och 90-talen, som markerade slutet på en epok av ständigt ökande statsutgifter, har nu förpassats till garderoben, och får till viss del bära skulden för de ”marknadsliberala excesser” som man försöker förklara bort finanskrisen med. När det i själva verket är det statliga ingripandet, med en allt mer spektakulär kreditgivning, som underblåst de ”bubblor” som vi nu har sett explodera över hela världen!
Samtidigt som regeringsalliansen allt mer betonar allvaret i situationen, har man från vänsterhåll talat om att den brutala, råa kapitalismen är till ända, och en ny era av balanserad kapitalistisk ekonomi har tagit sin början i och med de ökande subventionerna till finanssektorn och vissa industrigrenar. Tala om luftslott! Detta ökade propagandautrymme för kapitalets vänsterapparat har ett tydligt syfte – att försöka få de arbetare, som börjar förstå vidden av den kapitalistiska krisen, att tro att detta samhällssystem kan förändras och få ett mänskligt ansikte, med en statsapparat som på alla nivåer kompenserar för det kapitalistiska systemets utslagning. Vad är detta värt för de arbetare på SAAB som både förlorat arbetet och står med en bostad som man måste sälja med förlust? Ska man vara tacksam för att Arbetsförmedlingen har lovat öppna filial på SAAB? Ska man tro på löften som några pigga entreprenörer har givit om arbeten inom den växande miljöindustrin – för att bygga vindkraftverk? Eller ska man tro på de löften om ”rekonstruktion” av SAAB, som ett nytt och ”helsvenskt” företag, som är det senaste budet?
Borgarklassens nya och ”tuffa” retorik kan till viss del förklara att reaktionerna i arbetarklassen mot nedläggningarna har varit få. Vi såg demonstrationer i höstas, i Göteborg, mot varslen på Volvo som samlade många arbetare, men reaktionerna hos GM-arbetarna i Trollhättan har i stort sett uteblivit, frånsett enstaka protestaktioner. Medias bevakning har tagit upp hur samhället drabbas, och trots att kommunalrådet uttalar att han fortfarande var optimist in i det sista, vet vi att ytterligare arbetare kommer att varslas i underleverantörsleden, vilket kommer att ledan till en massiv ökning av arbetslösheten i Väst- och Sydsverige. Den ”tuffa” retoriken kan leda till en paralysering och en passivitet i arbetarklassen, vilket är precis vad borgarklassen eftersträvar, eftersom det ger fritt spelrum för facket och dess manövrer. Facket kan orera om mer statligt ingripande, men accepterar i slutändan varsel och föreslår själva ”krispaket” och lönesänkningar, precis som man kan förvänta sig – för att ”företaget ska överleva”. Kort sagt; fackets främsta intresse är inte arbetarklassen, utan det nationella kapitalet!
Även om det vore orealistiskt att tro, att arbetarna vid GM i Trollhättan idag skulle gå ut i kamp mot nedläggningen av SAAB-fabriken, så måste vi komma ihåg att de tyska GM-arbetarna vid Opelfabriken i Bochum var ute i strejk när det för några år sedan var aktuellt med nedskärningar inom GM. Man lyckades då splittra upp arbetarna inom GM, och protesterna i Trollhättan inskränkte sig till en kortvarig arbetsnedläggelse på fackets initiativ, istället för gemensamma aktioner. .Arbetarna vid Opelverken visade även upp prov på en spontan solidaritet med de arbetare vid Nokias fabriker i Bochum som var ute i strejk mot hot om nedläggningar för drygt ett år sedan. Detta är exempel på vad arbetarklassen är förmögen till själv, om den kan gå utöver de begränsningar som fack och företag tvingar på den. Det är dessa exempel på självständig kamp som kan ge hopp för de arbetare, som idag sitter isolerade i Trollhättan – inte fackets retorik om statliga hjälpinsatser!
Ett aktuellt exempel på självständig arbetarkamp är den vilda strejk som ägde rum i början av februari i Stockholm bland de renhållningsarbetare som skulle tvingas acceptera försämringar av lönen i samband med att en ny entreprenör skulle ta över verksamheten i södra Stockholm från den tidigare kommunala arbetsgivaren. Detta är ju en vanlig taktik när det gäller att genomföra försämringar för arbetarna i den offentliga sektorn – när den ”goda staten” attackerar arbetarklassen: lägg ut verksamheten på entreprenad, vare sig det gäller sopåkning, vård eller kollektivtrafik; detta är en taktik som vi har sett många exempel på de senaste åren. Arbetarna lyckades genom en vild strejk behålla det lönesystem man tidigare haft, när den nya entreprenören ville ersätta detta med månadslön (vilket skulle innebära en lönesänkning med flera tusen kronor i månaden). Som vanligt utsattes man för kampanjer om att man egentligen hade alldeles för bra betalt och arbetade alldeles för lite, samtidigt som företrädare för lärarfacket uttalade sig om att det närmast var skandal att ”sopåkare tjänade bättre än lärare”. Frågan som inställer sig blir naturligtvis: varför strejkar inte lärarna också?
I hela Europa har vi under hösten sett hur arbetarklassen börjar svara på de attacker som följer på den ekonomiska krisen. Arbetare i både den offentliga och privata sektorn har börjat protestera mot attackerna på sin levnadsstandard. I Tyskland och Italien har gymnasieelever och lärare gemensamt protesterat mot försämringar i utbildningssystemet. I Grekland har vi sett hur unga, arbetare och studenter har gått ut i landsomfattande aktioner och demonstrationer mot försämringarna; protester som har mötts med våld från statens och den repressiva apparatens sida.
Ju mer arbetarklassen börjar ta initiativet och gå ut i kamp, desto mer kommer den ”goda staten” att visa sin rätta natur: den repressiva statsapparaten har mer och mer börjat göra sig gällande. Idag ser vi hur ungdomar i hela Europa provoceras till våldsaktioner (som kan skyllas på ”islamisk extremism” som i Rosengård i Malmö nyligen) när man protesterar mot ett samhälle som allt mer vänder dem ryggen. Det är lätt att avfärda och isolera dessa protester, eftersom de ofta är ett uttryck för en desperation som ter sig perspektivlös (och som ofta utnyttjas för reaktionära, religiösa syften) men effekten, som borgarklassen eftersträvar, är att arbetarklassen tvingas se på hur piketstyrkorna allt mer tar över dess bostadsområden.
Samtidigt visar dessa protester av en generation som inte ens har fått någon möjlighet att komma in i det kapitalistiska lönearbetet, som marginaliseras och går under i drogmissbruk eller blir offer för fanatiska religiösa extremister, på hur lite kapitalismen kan erbjuda mänskligheten. Utbildningssystemet monteras ned, det finns inga arbeten att söka: detta är den verklighet som dagens unga i arbetarklassen konfronteras med. Därför skyller borgarklassens media på ”islamiska extremister” eller ”proffsdemonstranter” (från ”medelklassen”, dessutom!) när man ska förklara varför det uppstår kravaller i förorterna. Så länge dessa protester isoleras och slås ned i en allt mer steril våldsspiral är de ofarliga för borgarklassen.
Det är endast arbetarklassen som kan ge ett perspektiv åt de protester vi har sett över hela Europa och som är ytterst är ett uttryck för en kampvilja, en vägran att acceptera sakernas tillstånd hos allt fler ungdomar i arbetarklassen, vare sig man är arbetslös, har korta och osäkra anställningar, eller studerar. Det är bara när arbetarklassen kan göra gemensam sak i sin kamp, och upphäver generationsgränser, yrkesgränser eller nationsgränser, som kampen kommer att utgöra ett verkligt alternativ till det system av kris, kaos och barbari som kapitalismen utgör.
Raimo
IMF (internationella valutafonden) förväntar sig i sin senaste prognos för världsekonomin en fortsatt nedgång i alla industriländer.
Den förutspår tillväxt i länder som Kina och Indien men i det stora hela så ”förväntar vi os nu ett virtuellt stopp i världsekonomin”- för att citera deras chefsekonom. Dess deklaration att utsikterna för världsekonomin är de sämsta sedan andra världskriget verka väldigt abstrakta. Men FN-organet ILO (internationella arbetarorganisationen) är väldigt konkreta i sin senaste prognos. I oktober förra året förutspådde de att 22 miljoner jobb skulle försvinna under 2009 över hela världen. I januari reviderade de sin prognos, och sa nu att så många som 51 miljoner skulle förlora sitt jobb under 2009 globalt sett. En enkel överslagsräkning visar att detta innebär att 1 miljon människor i veckan kommer att förlora sina jobb.
Det finns inga undantag. I USA förlorade 600 000 jobbet bara i januari. Det är 2 miljoner under de senaste 3 månaderna, och 4 miljoner under det senaste året. I Kina flyttade 15,3 procent av de 130 miljoner arbetare som flyttat till kuststäderna för att få jobb tillbaka till landsbygden de kom ifrån. Till denna siffra kommer de 20 miljoner som stannat kvar i städerna i en hopplös jakt på arbete. Den kinesiska härskande klassen varnar kontinuerligt för risken för social oro och har nyligen lagt till 'faran för våld' som ett annat möjligt resultat av den ekonomiska situationen.
Ingen arbetares jobb är säkert! Även de som fortfarande har jobb hotas av lönesänkning och försämrade arbetsvillkor.
Men arbetare runtom i världen har visat sin ovilja att acceptera dessa attacker. I Kina äger det rum dagliga demonstrationer och strejker. I slutet på januari gick 2.5 miljoner arbetare ut i kamp i protest mot den ökande arbetslösheten. Studenter och unga arbetare i Frankrike, Italien, Tyskland och i synnerhet i Grekland har tagit till gatorna i protest mot ett samhälle som inte erbjuder dem någon framtid. Denna ilska och stridbarhet som vi såg hos strejkande sopåkare i Stockholm är en del av ett internationellt svar från arbetarklassen på den djupnande ekonomiska katastrofen.
I Italien har regeringens planer på att skära bort mer än 130 000 jobb (två tredjedelar av dessa inom själva undervisningen) lett till en våg av protester under flera veckor i höstas. Det ägde rum hundratals ockupationer av skolor och universitet, hundratals demonstrationer med mängder av möten, och lektioner på offentliga platser öppna för alla. Trots regeringen anklagelser att detta bara var ett vänsterspektakel, så organiserades protesterna inte i första hand av de traditionella oppositionspartierna. Ockupationerna involverade både lärare och elever. I demonstrationerna deltog föräldrar, lärare, studenter och andra arbetare. I slutet på oktober ägde en massiv demonstration rum i Rom. Även om man tar i beaktande en viss överdrift när det gäller deltagarantalet från arrangörernas sida (de hävdade att det var mer än en miljon som deltog) deltog ändå hundratusentals från många olika samhällsektorer.
Tillsammans med protesterna skedde strejker inom andra sektorer, både offentliga och privata. En viktig strejk ägde rum i början på november, på nationell nivå, inom tågtrafik, bussar och tunnelbana. Det har ägt rum inofficiella strejker bland personalen på Alitalia. Som tidningen International Herald Tribune skriver, om oron på det konkursmässiga flygbolaget:
”fackföreningarna själva distanserade sig från strejken”. De citerade också en akademisk flygindustrianalytiker som sade att
”mitt intryck är att dessa vilda strejker är till hälften spontana och resultatet av en liten minoritet, vilket tyder på att de olika fackföreningarna har en allt mindre kontroll över sina medlemmar”
Här finns ett rättframt konstaterande av vad som är fackets roll;
1. att kontrollera arbetarnas kamp och inte att kämpa för dem,
2. att de finner det allt svårare att utföra denna uppgift.
Detta beskriver en situation som inte är unik för Italien, utan är en global företeelse.
600 000 verkstadsarbetare var involverade i en serie rullande strejker, demonstrationer och protestmöten i Tyskland i början på november. Olika aktioner ägde rum på olika platser vilka skiftade olika dagar och inom olika företag. Detta ledde till en splittring av arbetarna och försämrade möjligheterna till en enad kamp. Det organiserades av IG Metall – det tyska metallfacket – som en del av dess strategi inför förhandlingarna med arbetsköparna som berörde 3,6 miljoner arbetare. IG Metall hotade med en totalstrejk för att backa upp sina lönekrav på 8 %, men kom till slut överens om ett 18 månaders avtal som gav 2,1 % i lönepåslag från februari som följs av ytterligare 2,1 % i maj. Efter först ha begränsat potentialen hos arbetarnas kamp
”Bertold Huber, IG Metalls generalsekreterare sade att resultatet var 'rättvist' med 'tanke på den historiskt svåra situationen'”
(Financial Times 12/11 08)
Uppmaningen att arbetare måste göra uppoffringar för kapitalismens ”svåra situation” kommer snart att vara ett utslitet mantra.
Som en parallell till protesterna i Italien lämnade eleverna sina klassrum i mitten av november och 100 000 deltog i demonstrationer i 40 olika tyska städer. Ilskan över de förhållanden som de tvingas att arbeta under (överfulla klassrum, otillräckligt med lärare, den stora stressen inför examen) visar att undervisningssystemet ännu inte lyckas anpassa dem till att passivt acceptera sina framtida arbetsvillkor.
Under oktober såg vi en våg av strejker i Grekland. Den kulminerade med nationell endagsstrejk som involverade den offentliga sektorn, transporter bland annat, tillsammans med hundratusentals arbetare från den privata sektorn. Då strejken fortfarande var dominerad av facket, sträckte sig kraven från sådant som direkt berör oss arbetare (löner och pensioner) till frågor som den härskande klassen använder för att föra kampanjer som privatiseringar, och opposition mot att regeringen går in med pengar och räddar de stora bankerna. Det är värt att notera att dagen efter ägde det rum en allmän strejk bland affärsanställda. Återigen: facket härskar och splittrar.
Vi såg också en våg av skolockupationer med 300 skolor ockuperade runtom i Grekland under oktober. Regeringen ifrågasatte om ockupationerna var lagliga och arresterade studenter som deltog i demonstrationerna (för en mer ingående analys se artikel på annan plats i detta nr av IR). Liknande protester har pågått sedan de nya lagstiftningen trädde i kraft år 2005.
I Frankrike under november såg vi en 4 dagars strejk på Air France och en 36 timmars nationell järnvägsstrejk.
Under oktober ägde en strejk rum över hela Belgien som berörde en hel rad sektorer i protest mot de ökande priserna.
För inte så länge sedan spekulerades det om att den kinesiska ekonomin kunde rädda resten av den globala kapitalismen, eller i alla fall stå emot den djupnande krisen. I verkligheten var en sådan exportdriven ekonomi dömd att drabbas när dess kunder drog ned på beställningarna. Långtifrån att ha klarat sig från den finansiella krisen, i mitten av november
”presenterade Kina ett enormt ekonomiskt stimulanspaket för att förhindra att ekonomin faller nästa år” (Financial Times 10/11 08). Det innebar bland ett massivt paket för att stimulera en inhemsk efterfrågan nu när exporten minskar. Med en omfattning på nära en femtedel av Kinas bruttonationalprodukt är detta paket jämförbart med de som introducerats i Europa och USA.
I oktober hade Financial Times (29/10 08) redan rapporterat att
”alltfler tecken börjar synas på att den kinesiska ekonomin kyls av snabbare än väntat, med en hel rad stora industriföretag som meddelat produktionsminskningar denna vecka.”
Detta skall i sin tur sättas i sammanhang av den officiella statistik för det första halvåret 08 som rapporterar 67 000 fabriksnedläggelser. Dessa kan mycket väl uppgå till sexsiffriga tal innan årets (08) slut. Med miljoner arbetare som lämnat landsbygden för att finna arbete i de stora städerna är det inte så konstigt att den kinesiske ministern för mänskliga resurser och social säkerhet sade att arbetsmarknaden är ”hård”.
Detta är det verkliga tillståndet hos den kinesiska ekonomin och det har redan kommit omfattande svar på den.
”Kina har beordrat polisen att upprätthålla stabiliteten i och med finansiella krisen efter det att tusentals personer attackerat polisstationer och statliga kontor i en stad i nordvästra Kina, i en social oro som utlöstes av en plan att flytta boende. Efter årtionden av solid tillväxt så slåss Kina mot det okända när en minskande efterfrågan av dess produkter lägger till fabriksnedläggelser som utlöser protester och till en oro för en allmän social oro” Det har redan varit ”arbetarprotester i landets största exportregioner där tusentals fabriker stängts under de senaste månaderna, vilket till en rädsla för att den globala finansiella krisen skall utlösa en allmän social oro hos befolkningen ” (Reuters 19/11 08)
Idag i Kina ser vi protester mot ökande priser och en stigande arbetslöshet. Med prognoser som redan räknar med en förlust av miljontals jobb inom en nära framtid är det inte konstigt att den kinesiska staten är så bekymrad för frågan som social stabilitet. Det faktum att polisen är det redskap man valt för att hantera situationen visar att den kinesiska kapitalismen inte förväntar sig att ha ett ekonomiskt svar på effekterna hos den globala ekonomiska krisen, utan tvingas som vanligt att falla tillbaka på repressionen mot arbetarnas kamp. Det förhindrar inte möjligheten av att den kinesiska härskande klassen kommer att tillåta en viss utveckling ”oberoende” fackföreningar eftersom dessa skulle vara mycket effektivare att suga socialt missnöje än det officiella facket.
Den kapitalistiska krisen är världsomspännande, men det är även arbetarklassens svar. Vad som är nödvändigt, är framförallt att vi som arbetare blir medvetna om den verkliga omfattningen och betydelsen av vår kamp, eftersom den innehåller fröet till en verkligt global utmaning mot denna ruttnande sociala ordning.
IR 24/2 09
Detta uttalande publicerades av IKS amerikanska sektion precis efter presidentvalet.
Den massiva propagandakampanj som kännetecknat valcirkusen har äntligen tagit slut efter nästan två år. Den härskande klassens media talar om för oss att detta varit det mest betydelsefulla valet i den amerikanska historien. Det illustrerar återigen styrkan hos ”demokratin”. Denna propaganda gör gällande att vi inte bara har fått den förste afro-amerikanske presidenten i amerikansk historia, utan framförallt att segern för Obama betyder en vilja till förändring.
Vi får höra att ”folket har talat” och att ”Washington lyssnat” tack vare den ”fantastiska” kraften hos valurnan. Vi får höra att Amerika nu har överkommit rasismen och blivit ett land av broderskap.
Nu är alltså Obama president och vad innebär det... han har lovat förändring, men detta är inget annat än valfläsk. Hela valkampanjen var en hycklande lögn som slog an hos en befolkning och framförallt en arbetarklass som är alltmer trött på misär och krig, men som fortfarande inte ser sin egen roll i samhället och är oförmögen att se igenom den härskande klassens dimridåer.
Den verklige segraren i detta val var inte fiktive medelamerikanen ”Joe Blow”, eller afro-amerikanerna som är en del av den amerikanska arbetarklassen, utan den härskande klassen. Det står helt klart att det inte bara kommer att bli mer av samma sak som under Bush för de amerikanska arbetarna: det kommer istället att bli värre med en ökning av misären.
Obama var ingen ”fredskandidat”. Hans kritik av Bush handlade att han körde fast i Irak, vilket ledde till en försvagning av den amerikanska militära kapaciteten att svara på utmaningar mot dess imperialistiska dominans.
Obama planerar att sända mer trupp till Afghanistan och är redo att slå tillbaka mot alla hot mot USA:s imperialistiska intressen. Han var väldigt kritisk mot Bushadministrationens oförmåga att på ett kraftfullt svara på den ryska invasionen av Georgien förra sommaren. Vilken fredsvän han är!
Under presidentvalsdebatten förklarade Obama att han stödde en förstärkning av de amerikanska skolorna. Detta därför att en utbildad arbetskraft är vitalt för en stark ekonomi och ingen nation kan vara en dominerande militär makt utan en stark ekonomi. Med andra ord så ser han en satsning på utbildning som förusättning för en militär dominans. Vilken idealist!
För den härskande klassen har detta val varit en framgång långt över alla förväntningar.
De har lyckats med att förstärkta och vitalisera valcirkusen och de demokratiska illusioner som skamfilats ordentligt sedan år 2000, särskilt bland de unga och gjort att så många känt sig deillusionerade över ”systemet”.
Gläjdescenerna på gatorna, som följde på Obamas seger, visar omfattningen av den härskande klassens politiska seger.
Effekten av valet är jämförbart med den idelogiska seger som skedde direkt efter 9/11. Då profiterade den härskande klassen från en nationell hysteri som band arbetarklassen till den borgerliga staten. Idag är det förhoppningar på demokratin och en karismatisk ledare som binder stora delar av befolkningen till staten.
Bland den svarta befolkningen är omfattningen av denna eufori särskilt stark. Det finns en utspridd tro på att den förtryckta minoriteten stärkts av detta val. Den härskande klassens media firar till och med att Amerika överkommit rasismen, vilket är direkt löjligt. Nästan över en natt har den svarta befolkningen gått från att ha varit en av de mest alienerade och utstötta delarna av befolkningen, till att bli en som står fast bakom staten, tack vare personligheten hos en person, den nye presidenten.
På en internationell nivå har borgarklassen nästan omedelbart börjat skörda frukterna av att den nya administrationen, och distanserat sig från Bush-administrationens misslyckade imperialistiska politik. Genom detta öppnas möjligheten att återupprätta anseendet för det amerikanska ledarskapet och dominansen på den internationella arenan.
På nivån av den ekonomiska politiken, når den nya Obamaadministrationens förmåga att genomföra de nödvändiga statskapitalistiska åtgärderna för att stötta ett system av exploatering och utsugning en sällan skådad nivå. Dess retorik, att de kommer med förbättringar, innebär bara att man tar på sig den största skuldbördan i amerikanska historia med ett budgetunderskott som uppgår till en triljon dollar, något som kommer att få bäras av framtida generationer av arbetarklassen. Lokala och statliga myndigheter plannerar redan att skära ned de sociala utgifterna på grund av den ekonomiska krisen. Samtidigt som Obama förespråkar ännu fler ”räddningsaktioner” för försäkringsbolag, banker och storföretag finanserat genom arbetarklassens arbete.
Nästan förstummad av sin egen framgång, och samtidgigt medveten om att den inte kan uppfylla alla vallöften har den härskande klassen redan börjat utveckla en retorik som kan hjälpa till att ”dämpa entusiasmen”. Vi har redan hört saker som att ”Obama kan endast försöka rätta till Bush skumma politik”; ”det är en hel serie med misstag”; ”förändringen kommer inte att komma omedelbart”, ”uppoffringar kommer att vara nödvändiga”.
Inför allt detta baserar vi oss på vår klass historiska politiska positioner:
- demokrati innebär den härskande klasssens diktatur
- arbetarklassen måste kämpa och organisera sig för att försvara sina intressen
- endast den världsomspännande kommunistiska revolutionen kan sätta stopp för den kapitalistiska utsugningen och förtrycket.
Euforin kommer inte att pågå så länge. De åtstramningsprogram som kommer att genomföras, på ett decentraliserat sätt genom lokala och delstatliga myndigheter, kommer oundvikligen fungera som en detonator för klasskamp. Obamaadministrationen misslyckande att genomföra den utlovade ”förändringen” till det bättre kommer oundvikligen att leda till ett djupt missnöje.
Internationalism 11 november 2008
Under IKS senaste kongresser, har vi pekat på en internationell trend som består i att nya grupper uppstår och individer kommer fram, som rör sig mot vänsterkommunistiska ståndpunkter, och vi har lyft fram både betydelsen i denna process, och det ansvar som det innebär för vår organisation:
"Den 16:e kongressen hade som huvuduppgift att undersöka klasskampens återkomst och det ansvar som detta innebär för vår organisation, i synnerhet som vi ställs inför en ny generation som börjar utveckla ett intresse för ett revolutionärt politiskt perspektiv" (1).
"Det är de revolutionära organisationernas, och i synnerhet IKS' ansvar, att vara en aktiv del i denna process av reflektion som redan äger rum i arbetarklassen, inte bara genom att aktivt ta del i kampen när de börjar utvecklas utan även genom att stimulera utvecklingen av grupper och personer som vill ta del i kampen (2).
"Kongressen gjorde en mycket positiv bedömning av vår politik mot de grupper och individer som arbetade till försvar för den kommunistiska vänsterns positioner (...) den mest positiva aspekten av denna politik har utan tvivel varit vår förmåga att etablera eller stärka banden med de andra grupper som bygger på revolutionära ståndpunkter, vilket illustreras av att fyra av dessa grupper deltog på vår kongress" (3).
Därför kunde vi, för första gången på 25 år, vid vår förra internationella kongress, välkomna flera delegationer från olika grupper som tydligt baserade sig på internationalistiska klassståndpunkter (OPOP från Brasilien, SPA från Korea, EKS från Turkiet och Internasyonalismo-gruppen från Filippinerna - även om den sistnämnda gruppen inte kunde närvara fysiskt). Kontakter och diskussioner har därefter pågått med andra grupper och individer från andra delar av världen, särskilt i Latinamerika där vi har kunnat hålla offentliga möten i Peru, Ecuador och Dominikanska Republiken (5).Diskussionerna med EKS och Internasyonalismo har lett dessa grupper till att ställa frågan om att gå med i IKS, genom att man mer och mer börjar omfatta våra ståndpunkter. Under en tid har dessa diskussioner pågått inom ramen för en integrationsprocess, vars allmänna ramar beskrivs i den text som finns publicerat på vår webbplats: "Hur blir man medlem i IKS" (6).
Under denna period har kamraterna ägnat sig åt fördjupade diskussioner kring vår plattform, och hållit oss informerade om innehållet i sina diskussioner. Flera delegationer från IKS har besökt dem på plats för att diskutera med dem och kunde med egna ögon se kamraternas djupa militanta övertygelse och den klarhet med vilken de omfattade våra organisatoriska principer. Vid sammanfattningen av dessa diskussioner vid IKS centrala organs senaste plenarmöte tog vi därför beslutet att integrera de båda grupperna som nya sektioner i vår organisation.
De flesta av IKS sektioner är baserade i Europa (7) eller Amerika (8) och fram till nu har den enda sektionen utanför dessa kontinenter varit den i Indien. Integreringen av dessa två nya sektioner i vår organisation har på ett avgörande sätt ökat IKS geografiska utbredning.
Filippinerna är ett enormt land i en region i världen som helt nyligen har genomgått en snabb industriell tillväxt, vilket resulterat i en ökning av antalet arbetare - för att inte nämna den grupp av 8 miljoner filippinska gästarbetare över hela världen. De senaste åren har denna tillväxt gett upphov till flera illusioner om att kapitalismen har kommit in i en "andra andning"; idag står det tvärtom klart att dessa "utvecklingsländer" lika litet kan undkomma den förvärrade ekonomiska krisens konsekvenser som de "gamla" kapitalistiska länderna. Kapitalismens motsättningar kommer därför att skärpas våldsamt i denna region under den kommande perioden, och detta kommer ofrånkomligen att provocera fram sociala rörelser, som inte kommer att begränsas till de hungerkravaller som vi såg under våren 2007, utan också kommer att innebära klasskamp från arbetarklassens sida.
Bildandet av en sektion i Turkiet förstärker IKS närvaro i Asien, i synnerhet i en region i närheten av en av de mest kritiska konflikthärdarna för dagens imperialistiska spänningar: Mellanöstern. Faktum är att kamraterna i EKS redan ingrep med ett flygblad förra året för att kritisera den turkiska borgarklassens militära manövrer i norra Irak (se "EKS Leaflet: Against the Turkish army's latest `Operation'"på vår hemsida.
IKS har mer än en gång anklagats för
att ha en "eurocentristisk" syn på utvecklingen av
arbetarkampen och det revolutionära perspektivet eftersom vi har
insisterat på det västeuropeiska proletariatets avgörande
roll:
"Det är inte förrän den proletära kampen slår mot kapitalismens ekonomiska hjärta,
- när det inte längre är möjligt att sätta upp en ekonomisk skyddszon (cordon sanitaire); eftersom det kommer att vara de rikaste ekonomierna som kommer att drabbas;
- när upprättandet av en politisk skyddszon inte längre kommer att ha någon effekt, eftersom det kommer att vara det mest utvecklade proletariatet som kommer att konfrontera den mäktigaste borgarklassen; endast då kommer kampen att ge en signal för den världsomfattande revolutionära resningen (...)
Endast genom att attackera dess hjärta och hjärna, kommer proletariatet att kunna besegra det kapitalistiska odjuret.
Under årtionden har historien förlagt den kapitalistiska världens hjärta och hjärna till Västeuropa. Världsrevolutionen kommer att ta sina första steg där kapitalismen tog sina första steg. Det är här som förutsättningarna för revolutionen, som redan har nämnts, står att finna sin mest utvecklade form (...)
Det är därför endast i Västeuropa, där proletariatet har den längsta erfarenheten av kamp, där den redan i årtionden har konfronterats med allsköns utvecklade "arbetarklass"-mystifikationer, som man kan förvänta sig att se en full utveckling av det politiska medvetande som är oundgängligt i dess kamp för revolutionen" (9)
Vår organisation har redan svarat på anklagelserna för "Eurocentrism":
"Detta är inte på något sätt ett "eurocentristiskt" synsätt. Det var själva den borgerliga världen som uppstod i Europa, som utvecklade det äldsta proletariatet, med den största erfarenheten." (ibid)
Framför allt har vi alltid ansett att revolutionärer har en vital roll att spela i länderna i kapitalismens periferi:
"Detta betyder inte, att klasskampen eller revolutionärers aktivitet är betydelselös i andra delar av världen. Arbetarklassen är en klass. Klasskampen existerar överallt där arbete och kapital står emot varandra. Lärdomarna av de olika manifestationerna i denna kamp är giltiga för hela klassen, var man än har dragit dem: i synnerhet kommer erfarenheten av kamp i de perifera länderna att influera kampen i de centrala länderna. Revolutionen kommer att vara världsomfattande och involvera alla länder. De revolutionära strömningarna i arbetarklassen är ovärderliga, var än proletariatet bekämpar borgarklassen, det vill säga, över hela världen" (ibid)
Detta gäller självfallet för länder som Turkiet eller Filippinerna.
I dessa länder är kampen för att försvara kommunistiska idéer verkligen svår. Den måste konfrontera de klassiska mystifikationerna som den härskande klassen använder för att blockera utvecklingen av kampen och arbetarklassens medvetande (Illusioner om demokrati och allmänna val, sabotage av arbetarkampen genom fackföreningsapparaten, det nationalistiska giftet). Men än mer än detta, så ställs arbetarklassens och revolutionärernas kamp, på ett direkt och omedelbart sätt, inte bara mot regeringens officiella repressiva apparat utan också mot beväpnade styrkor som bekämpar regeringen, som PKK i Turkiet och olika gerillarörelser på Filippinerna, vars brutalitet och hänsynslöshet är lika fruktansvärd som regeringens, av det enkla skälet att även de försvarar kapitalismen, låt vara under en annan förklädnad. Denna situation gör att IKS nya sektioners aktivitet är mer farofylld än den är i Europa och Nordamerikan.
Innan man integrerats i IKS, publicerade sektionen i Filippinerna redan en egen webbplats på Taga log (landets officiella språk) liksom på engelska (som har en stor utbredning i Filippinerna). Den nuvarande situationen gör det omöjligt för kamraterna att publicera en regelbunden tryckt press (mer än tillfälliga flygblad) och vår webbsida kommer därför att bli det huvudsakliga verktyget för att sprida våra ståndpunkter där.
Sektionen i Turkiet kommer att fortsätta publicera tidningen Dunya Devrimi, som nu blir IKS publikation i detta land.
Som vi skrev i International Review nr 122: "Vi hälsar dessa kamrater som rör sig mot kommunistiska ståndpunkter och mot vår organisation. Vi säger till dem: 'Ni har gjort ett gott val, det enda möjliga om ni strävar efter att integreras i kampen för den proletära revolutionen. Men detta är inte ett enkelt val: ni kommer inte att uppnå omedelbara resultat, ni behöver tålamod och uthållighet och lär er att inte bli besvikna när de resultat ni uppnår inte lever upp till era förhoppningar. Men ni kommer inte att vara ensamma: IKS militanter står på er sida, och är medvetna om det ansvar som ert val medför för dem. Deras vilja, som uttrycks av den 16 kongressen, är att leva upp till detta ansvar." (IKS 16 kongress, op cit) Dessa ord riktades till alla individer och grupper som har gjort ett val att ta upp försvaret av den kommunistiska vänsterns ståndpunkter. De är först och främst tillämpliga för det två nya sektioner som just har gått med i vår organisation.
Vi i IKS vill därför, på ett hjärtligt och kamratligt sätt, välkomna de två nya sektionerna, och de kamrater som har bildat dem.
IKS
Noter:
1. International Review nr 122
2. International Review nr 130: "Resolution on the International Situation".
3. International Review nr 130: "The international camp reinforced worldwide".
4. OPOP: Oposicao Operaria (Arbetaroppositionen; SPA. Socialist Political Alliance; EKS Enternasyonalist Komünist Sol (Internationella Kommunistiska Vänstern); Internasyonalismo (Internationalism).
5. Se vår hemsida "Internationalist debate in the Dominican Republic", "Reunon Pública de la CCI en Perú: Hacia la construcción de un medio de debate y clarificación" och "Reunion pública de la CCI en Ecuador, un momento del debate internacionalista"
6. "IKS har alltid entusiastiskt välkomnat de nya element som vill bli medlemmar i vår organisation (...) Men denna entusiasm innebär inte alls att vi har någon slags rekryteringspolitik för dess egen skull, likt de trotskistiska organisationerna (...) Vi har inte någon politik av omogna integrationer på en oklar, opportunistisk grund (..) IKS är inget övernattningsställe och vi är inte intresserade av att fiska efter medlemmar.
Vi vill inte heller ge några illusioner. Det är därför som de läsare som ställer frågan "hur gör man för att bli medlem i IKS?" måste förstå, att processen att bli en del av IKS tar tid. Varje kamrat som är intresserad av en kandidatur måste vara beredd på att ha tålamod. En integrationsprocess är ett sätt genom vilken kandidaten upptäcker djupet av sin övertygelse, så att beslutet att bli medlem inte tas lättvindigt eller i stridens hetta. Detta är också den bästa garantin vi kan erbjuda, så att viljan till ett militant engagemang inte slutar i misslyckande och demoralisering".
7. Tyskland, Belgien, Spanien, Frankrike, Storbritannien, Italien, Holland, Sverige, Schweiz.
8. USA, Brasilien, Mexiko, Venezuela.
9. International Review nr 31: "The proletariat of Western Europe at the centre of the generalisation of the class struggle".
Länkar
[1] https://sv.internationalism.org/tag/12/315/den-sociala-situationen
[2] https://sv.internationalism.org/tag/aktuella-handelser/arbetarkamp-i-sverige-vintern-20089
[3] https://sv.internationalism.org/tag/aktuella-handelser/finanskrisen-2008-klasskamp-2009
[4] https://sv.internationalism.org/tag/12/260/valen
[5] https://sv.internationalism.org/tag/aktuella-handelser/presidentvalet-i-usa-2008
[6] https://sv.internationalism.org/tag/8/196/kommunistiska-vaenstern
[7] https://sv.internationalism.org/tag/9/238/internationella-kommunistiska-stroemningen