Det europeiska sociala forum i Malmö som äger nu i september är baserat på paroller som ”en annan värld är möjlig”, ”Bygg ett Europa för en värld med rättvisa, fred och solidaritet – mot krig, militarism och ockupation” Det flesta människor håller säkert med om behovet av en annan värld. En värld som inte baserad på exploatering av både människa och natur...Vem vill inte ha en värld utan krig?
Om de flesta kan vara överens om detta, måste vi ställa oss en annan fråga: hur skapar vi en värld fri från utsugning, krig och förtryck?
Det är detta som är den grundläggande frågan. Hur skapar vi en annan värld? Är det möjligt göra detta inom ramen för den nuvarande samhällsordningen eller krävs det att hela den rådande kapitalistiska samhällsordningen krossas och ersätts av en annan samhällsordning – ett kommunistiskt samhälle? Detta leder oss till en väldigt central fråga: vilken social kraft i samhället är det som kan genomföra denna förändring? De senaste 150 årens historia av klasskamp visar att det bara finns en social kraft i samhället som genomföra denna samhällsomvandling – den internationella arbetarklassen i sin klasskamp!
Det är utifrån denna frågeställning som vi ser en svaghet hos ESF och den s k ”antiglobaliseringsrörelsen”. Frågan ställs uteslutande inom ramen för det nuvarande samhällssystemet. Frågan som ställs är inte hur det ruttnade kapitalistiska systemet skall kunna besegras, utan hur det skall kunna reformeras genom ytterligare lite mera statligt ingripande, som den s k Tobin-skatten, eller lite mera demokrati.
I denna artikel skall vi diskutera varför antiglobaliseringsrörelsen, trots sin radikala image, är ett hinder för utvecklingen av den enda sant radikala sociala rörelsen i samhället: arbetarklassens självständiga klasskamp.
För att kunna göra detta kommer vi att basera oss på ATTAC:s skrifter, eftersom de fungerat som den främsta teoretiska utgångspunkten för denna rörelse.
Denna rörelse bildades formellt i juni 1998 efter en serie kontakter som togs efter en ledarartikel av Ignacio Ramonet i decembernumret 1997 av den franska tidskriften Le Monde Diplomatique.
Denna kraftfulla idelogiska rörelse skapades runt tanken på ”Tobinskatten” som vi har från Nobelpristagaren i ekonomi James Tobin. Tobin föreslog en skatt på 0,05 på alla finansiella transaktioner som skulle till att reglera dessa transaktioner och göra möjligt att hindra onödig spekulation. Enligt ATTAC skulle denna skatt framförallt användas till att stödja utvecklingen av fattiga länder1
Varför en sådan skatt? För att både motverka och tjäna på finansiella transaktioner (vilket är minst sagt motsägelsefullt – varför skulle man vilja att något försvann som man tjänar på?) något som symboliserar globaliseringen av ekonomin, som kortfattat gör den rike rikare och den fattige fattigare.
Utgångspunkten för ATTAC:s analys av det nuvarande samhället är det följande:
”Finansiell globalisering ökar den ekonomiska otryggheten och social ojämlikhet. Den förbigår och nedvärderar besluten hos folkens demokratiska institutioner och de självständiga staterna som är ansvarar för det allmännas bästa. Den ersätter det med en strikt spekulativ ekonomisk logik, som endast representerar intresset hos de multinationella företagen och finansmarknaderna2”
Vad, enligt ATTAC ledde till denna ekonomiska utveckling? Vi finner följande svar:
”Ett av de slående aspekterna av av det sena 1900-talet var framväxten av finansvärldens makt inom världsekonomin: detta är processen av den finansiella globaliseringen, resultatet av ett politiskt val som G7-ländernas regeringar tvingat på världen” Förklaringen till denna förändring i slutet på 1900-talet kommer senare: ”Inom ramen för den fordistiska kompromissen 3 som fungerade framtill sjuttiotalet. Ledningen kom till en överenskommelse med löntagarna, att organisera en fördelning av resultatet av de produktivitetsökningar som gjordes inom företaget, vilket gjorde det möjligt behålla denna fördelning av det tillförda värdet. Uppkomsten av aktieägarkapitalismen innebar slutet för detta system. Den traditionella modellen, känt som stakeholder-modellen, sett som ett gemensamt intresse mellan tre olika parter inom företaget, har nu ge vika för en ny aktieägarmodell som ger fullständig prioritet till innehavarna av aktiekapital, med andra ord företagets egna”4 Utöver detta för man fram att ”Det främsta syftet med företag som är noterade på börsen är att 'skapa aktieägarvärde', med att ord att ökade värdet på aktierna för att skapa mervärde och därigenom öka aktieägarnas rikedom”.5
Enligt anti-globalisterna har det politiska val som regeringarna i G7-länderna inneburit en förändring av affärslivet. Multinationella företag och de finansiella institutionerna gjorde inte längre någon profit på att producera varor och därför ”satte de press på företagen, så att de levererade största möjliga aktieutdelning på bekostnad av produktiva investeringar som ger avkastning på längre sikt”
Det finns inget behov att fortsätta med fler citat från antiglobaliseringsrörelsen. De som vi redan gett illustrerar tre saker tydligt nog
att denna rörelse inte upptäckt något nytt
att dess ideologi är fullständigt borgerlig till sin natur
att de idéer som de för fram innebär en fara för arbetarklassens kamp
De stora multinationella företagen idag påstås hålla att bryta sig loss från statens auktoritet, detta är väldigt likt det som vänstern anklagade de multinationella företagen för på 70-talet. I verkligheten vare sig de kallas transnationella eller multinationella så har dessa företag en nationalitet, den av majoriteten av dess aktieägare. Faktum är att de multinationella företagen, generellt de största företagen i de mest inflytelserika staterna och då framförallt USA, är verktyg för dessa staters imperialistiska politik tillsammans med militären och den diplomatiska kåren. När en stat tvingas underordna sig diktaten från sådant företag som en bananrepublik är detta inget annat än ett uttryck för att de tvingats underordna den stormakt som företag kommer ifrån.
Redan på 70-talet krävde vänstern ett ökat statligt ingripande för att begränsa makten hos dessa moderna företagsmonster, för att garantera en mer rättvis fördelning av det välstånd som de producerade. ATTAC & co har inte uppfunnit något nytt på denna nivå. Framförallt borde vi betona det djupt vilseförande i att påstå att staten någonsin varit ett redskap för att försvara de exploaterades intressen. Istället är den fundamentalt sett ett redskap för att försvara den bestående ordningen, ett redskap för den exploaterande härskande klassens intressen.
Under vissa förhållanden, för att bättre fylla sin funktion, kan staten motsätta sig den ena eller andra delen av den härskande klassen. Detta är vad som hände i kapitalismens begynnelse när den brittiska regeringen införde lagar för att begränsa exploateringen av arbetskraften och då i synnerhet barnarbetet. Även om en del kapitalister ansåg att detta gick mot deras intressen, så innebar detta att arbetskraften – som är grunden till all rikedom – inte förstördes en masse redan innan den nått vuxen ålder. På samma sätt: när nazisterna attackerade delar av den härskande klassen (i synnerhet den judiska delen) så var detta naturligtvis inte för att försvara de exploaterades intressen.
Välfärdsstaten är i grund och botten en myt som syftar till att få de exploaterade att acceptera den utbredda kapitalistiska exploateringen och borgarklassens herravälde. När den kapitalistiska ekonomins hälsa försvagas som idag, visar den kapitalistiska staten – vare sig vare sig den har en höger- eller vänsterregering – sitt sanna ansikte med frysta löner, nedskärningar i den sociala sektorn, sjukvården, försämrat arbetslöshetsunderstöd, sänkta pensioner osv. När arbetarna vägrar att acceptera sådana försämringar är det staten som talar till dem med ett språk som består av batonger, tårgas, arresteringar, och om inget annat räcker, skarp ammunition.
Anti-globalisterna befinner sig i samma stolta tradition som den klassiska vänstern. Man försöker faktiskt få oss att tro att staten kunde försvara de förtryckta intressen mot de multinationella företagen. Att det därför skulle kunna finnas något sådant som en”god” kapitalism, som stod emot en ”ond” kapitalism.
ATTAC:s upptäckt, med allt sitt snack om aktieägare och stakeholders, att kapitalisternas främsta intresse är profit är en parodi på sig själv. Kapitalister har investerat för att göra vinster ända sedan kapitalismens uppkomst
Vad det gäller den strikt spekulativa logik påstås vara orsakad av finansiell globalisering, så är den knappast ett resultat av ett G7-möte eller av att Ronald Reagan eller Margaret Thatcher kom till makten. Finansiell spekulation är lika gammal som kapitalismen. Marx påpekade redan på 1800-talet att när en ny kris av överproduktion närmar sig har kapitalisterna en tendens att föredra spekulation framför produktiva investeringar. Borgarklassen förstår på ett pragmatiskt sätt att om marknaden är mättad, då kommer de varor som de producerar med de maskiner man köpt att förbli osålda. Därför förhindras en realisering av det mervärde som skapats av exploateringen av de arbetare, som satte maskinen i rörelse, och en realisering av det ursprungliga kapitalet som är bundet i maskinen. Det är därför som Marx noterade att kommersiella kriser verkar var ett resultat av spekulation, när det i verkligheten är så spekulationen är ett tidigt varningstecken på en ekonomisk kris. På samma sätt är inte den spekulation vi ser idag ett uttryck för den eller den kapitalistens bristande samhällsanda, utan ett uttryck för en generell kris hos kapitalismen.
Bakom de anti-globalistiska experternas ”vetenskapliga analyser” finns det en tanke som försvarare av kapitalismen använt under lång tid för att förhindra att arbetarklassen vänder sig mot ett revolutionära perspektiv. I mitten på 1800-talet försökte den småborgerlige socialisten Proudhon att skapa en distinktion mellan de ”goda” och de ”onda” sidorna hos kapitalismen för att kunna förespråka en sorts ”rättvis handel” industriell självförvaltning (kooperationen).
Senare försökte den reformistiska strömningen inom arbetarrörelsen, med sin främsta teoretiker Bernstein att föra fram att kapitalismen i ökande grad kunde tillgodose behoven hos de exploaterade, så länge som den tvingades att göra detta genom det tryck arbetarklassen utsatte den för genom borgerliga institutioner som parlamentet. Syftet med arbetarklassens kamp skulle därigenom vara garantera den ”gode” kapitalistens seger över den ”onde” kapitalisten som på grund av egoism eller kortsiktighet motsätter sig den ”positiva” utvecklingen av kapitalismen.
Idag föreslår ATTAC och dess vänner en återgång till den ”fordistiska kompromissen” som skulle ha existerat innan den ”finansiella råskinnen” kom till makten, något som skulle ha bevarat ”fördelningen av det utökade värdet” mellan arbetarna och kapitalisterna. ”Antiglobaliserings”- rörelsen ger alltså ett stort bidrag till den härskande klassens ideologiska arsenal.
Genom att skapa trovärdighet för tanken att kapitalismen skulle kunna upphöra med sina
attacker på arbetarklassen, när de i själva verket befinner sig i en kris, som systemet inte kan bemästra.
Genom att antyda att det skulle kunna finnas utrymme för ”kompromisser” mellan arbete och kapital.
I korthet, att arbetarna uppmanas att inte kämpa mot det kapitalistiska system som är ansvarigt för den ökande exploatering, misär, och barbari som detta ruttna system drar ned världen i – för att istället mobilisera sig för att försvara en fantasifull illusorisk variant av samma skit, med andra ord att ge upp kampen för att försvara sina klassintressen, till förmån för sin dödsfiende, borgarklassens intressen.
Ett glasklart fördömande av denna ideologiska fälla är en nödvändighet för alla som insett att den enda alternativa värld som är möjlig idag är kommunismen. Denna värld är möjlig endast genom arbetarklassens självständiga kamp för sin egna klassintressen.
Östen Karlsson
(Detta är en bearbetning av artikeln ”'Anti-globalisation' an ideological trap for the working class” från International Review nr 114)
1Det måste påpekas att James Tobin vägrar att ha något att göra med ATTAC:s användande av hans idéer. Vilket inte är så konstigt med tanke på att tanken med skatten var att den skulle underlätta frihandeln (med andra ord globaliseringen). Tobin själv påpekade att ”de kraftigaste applåderna kommer från fel håll” Se Tobins minnesruna publicerad New York Times 12 mars 2002.
2ATTAC:s plattform antaget vid det grundande mötet 3 juni 1998 i Tout sur ATTAC 2002
3Termen refererar idéer föreslagna av Henry Ford 1, grundare av ett av världens största multinationella företag. Efter första världskrig föreslog han att det var i kapitalets intresse att betala sina arbetare högre löner för att på så sätt utvidga marknaden sina produkter. Fordarbetare uppmanades därför att köpa de bilar de var med om att bygga. Dessa idéer kunde synas ha en viss verklighetsanknytning när det var goda tider, och förde det goda med sig att de ledde till social fred i kung Henrys fabriker. De smälte dock bort som snö i solsken när 30-talets depression slog till i den amerikanska ekonomin.
4”Licenciements de convenance boursiere: Les regles du jeu du capitalisma actionnarial” Paris 2 maj 2001 i Tout sur ATTAC 132-4
5Som ovan sid 137
Samtidigt som vi varje dag i olika media får nya besked om den kapitalistiska krisens senaste konvulsioner, har vi sett hur klasskampen har fortsatt, med oförminskad styrka trots fackets försök att ”lägga locket på” och begränsa kampen. På andra sidan Öresund, i Danmark, parallellt med den svenska sjuksköterskestrejken, ägde det rum en strejk bland sjuksköterskor och förskollärare, som borgarklassen starkt fördömde, på grund av ”bristande samhällsansvar”. I förra veckan pågick strejkaktioner bland bussförare i Århus på Jylland, för samma krav som de svenska bussförarna strejkade för i somras.
I mitten av juli avblåstes den svenska bussförarstrejken, som hade pågått i två veckor – precis innan den skulle utvidgas till att omfatta inte bara Stockholmsområdet och Västerbotten. Man sköt upp strejkvarslet och lyckades få till ett avtal som var en “halv seger” enligt facket. Den stora frågan i bussförarstrejken var inte löneökningarna – där kraven låg på samma nivå som sjuksköterskorna – utan de arbetstider som under en lång tid försämrats för bussförarna.
I motsats till sjuksköterskestrejken, där man lät strejken hålla på, “lågintensivt”, i mer än en månad, och där lärdomen efter strejken var, att det enda man kunde göra var att “lämna facket eller byta yrke”, så var man nu snabb att komma till skott med ett avtal som “tog hänsyn” till kraven om arbetstiderna. Scenariot var därför annorlunda än sjuksköterskestrejken; temat var att de arbetare som arbetade för privata bussbolag (som både i Stockholm och Skåne har tagit över verksamheten) skulle ha samma branschavtal. Den fråga som lyftes fram var arbetstiderna, inte lönen, som i sjuksköterskestrejken (där man även lyfte fram särdragen och den akademiska utbildningen hos sjuksköterskorna). I KPML(r)-s tidning Proletären lyfts bussförarstrejken fram som ett bevis på att “strejkvapnet fortfarande har kvar sin skärpa” eftersom strejken skulle ha kostat lika mycket under tre dagar som det skulle kosta bussarbetsgivarna att skriva på det avtal som Kommunal strejkade för. Strejken har alltså, enligt Proletären, givit facket en ökad trovärdighet.
Den samtidighet som vi idag bevittnar i klasskampen är ett tydligt bevis för att arbetarklassen inte passivt accepterar de försämringar och attacker som följer i den kapitalistiska krisens spår. Trots att det senaste årets försämring av den ekonomiska krisen har haft återverkningar på arbetarklassens levnadsstandard på en historiskt oförutsedd nivå men matprishöjningar och stegrade boendekostnader, är arbetarklassen inte demoraliserad, utan fortsätter sin klasskamp.
Arbetarklassen är inte besegrad eller demoraliserad på grund av alla attacker som följer på den ständigt förvärrade ekonomiska krisen; varsel om uppsägningar, nedläggningar; ökad inflation, matprishöjningar, ökande boendekostnader. Sedan fem år tillbaka har vi sett hur arbetarklassen över hela världen har tagit upp kampen mot kapitalets allt värre attacker, från textilarbetare i Egypten till tunnelbaneanställda i New York, från bilarbetare, telekom-anställda, lokaltrafikanställda och varuhusanställda i Tyskland till brevbärare och offentliganställda i England, överallt inser arbetare att man måste gå ut i en gemensam kamp för att kunna pressa tillbaka kapitalet. Sektorer som tidigare har haft begränsad erfarenhet av klasskamp får stöd och råd från mer erfarna arbetargrupper, som när arbetarna vid Nokia i Bochum i Tyskland strejkade, och fick stöd av en delegation arbetare från Opelfabriken i samma stad. Vad som framför allt har kännetecknat arbetarklassens kamp de senaste åren är en ökad sammanhållning och solidaritet, en strävan till solidaritet mellan olika grupper av arbetare, en solidaritet mellan generationer (pensionsfrågan) en kamp för arbetsvillkoren – något som bland annat den avbrutna bussförarstrejken i somras visade. Arbetarklassens kamp handlar inte bara om kronor och ören (vilket både borgarklassen och vissa vänsterdebattörer försöker påstå) utan framför allt om solidaritet och att finna en styrka och identitet som klass; att återerövra en mänsklig värdighet.
Borgarklassen kan inte förhindra klasskampen; därför måste man i största möjliga utsträckning begränsa den i tid och rum, genom utdragna nederlagsstrejker (som sjuksköterskestrejken i våras) eller genom att snabbt få ett slut på en strejk, när arbetarna visar allt för stor kampvilja. I fallet med sjuksköterskestrejken blev effekten, att många lämnade facket av besvikelse, i det andra fallet, att facket framstod som segrare, så att fackföreningsideologin kan fortsätta förgifta arbetarklassen.
Det är inte bara genom total nyhetsblockad som man försöker hindra att erfarenheter om klasskamp sprids. Detta är en strategi som borgarklassen de senaste åren har använt för att dölja den internationella klasskampsvåg som har pågått under de senaste fem åren, och som har varit rik på erfarenheter av solidaritet mellan arbetargrupper, och som på samma gång har präglats av en beslutsamhet och kampvilja som har skakat om borgarklassen, och fått deras ”tankesmedjor” på vänsterkanten att fylla sina spalter med analyser varför facket måste förnyas och varför arbetarna i så stor utsträckning har tappat tilltron till fackföreningarna.
Det är därför vi idag ser en oro framför allt inom borgarklassens vänsteretablissemang för att fackföreningsideologin ska få ett minskat inflytande. Sjuksköterskestrejken i våras var, även för stalinisterna i KPML(r) en ”nederlagsstrejk”. Men man fortsätter så klart med att försvara ”fackföreningstanken” och anser det vara fel att mana arbetarna till att gå ur facket. Samma tema återkommer i den socialdemokratiska vänster-tankesmedjan Arenas senaste nummer, som diskuterar ”fackets kris” och tar upp olika teman hur man ska reformera fackföreningarna. Enligt dessa analytiker är problemet en ”bristande demokrati”, ”byråkrati” eller att den ”informella sektorns arbetare” inte representeras av facket. Man talar om att fackets huvudsakliga medlemmar kommer från de traditionella ”kärnsektorerna av arbetarklassen” (som är män, vita, priviligierade etc). För att visa på hur facket skulle bli mer populära ger exempel på hur olika basfackliga gräsrots-alternativ vuxit fram i Sydeuropa, exempelvis för papperslösa arbetare. På detta sätt vill man försöka öka fackets trovärdighet.
Varför är dessa idéer så viktiga för borgarklassen? För arbetarklassen handlar det inte om att facket behöver ”förnyas” Arbetarklassen behöver inte facket för att kunna driva sin kamp. All klasskamp som har pressat tillbaka borgarklassen har utgjorts av självständig och självorganiserad klasskamp, som har gått utöver fackets begränsningar. Facket har i dessa situationer antingen försökt begränsa kampen till att gälla enskilda arbetargrupper, ibland direkt hindra arbetare att gå ut i kamp, eller – när rörelsen varit på tillbakagång – försökt att ta upp krav om spridning av kampen, när situationen inte varit mogen för detta.
När vi idag ser olika fackföreningsinitiativ, där fackföreningarna går samman i ”internationaler” och ”globala fackföreningar” för att utmana det ”globala kapitalet” är detta inget annat än en internationell samordning av kontrollen över arbetarklassen – en ren parodi på den internationalism som är arbetarklassens kännetecken. Olika exempel på nya fackföreningar i den ”Tredje världen” (eller ”Syd” som de mer ”hippa” tänkarna på tankesmedjorna benämner det), fyller precis samma funktion, att kontrollera den sociala situationen i länder (framför allt i Latinamerika), där arbetarklassens kamp utgör ett reellt hot mot den stabilitet som diverse vänsterregeringar (Chavez, Morales, Lula m fl) försöker upprätthålla.
Överallt där arbetarklassen har tagit upp kampen mot försämringarna av levnadsvillkoren på ett självständigt sätt, har facket utgjort ett hinder för kampen. Detta är i grunden fackföreningarnas funktion i dagens kapitalistiska samhälle, där fackföreningarna blivit integrerade i statsapparaten och utgör borgarklassens främsta kontrollinstrument för att kontrollera arbetarklassen. Dess roll kan inte vara annorlunda. De exempel som uppstod i början av 80-talet på ”gräsrots-fackliga strukturer”, där fackliga aktivister försökte reformera facket ”underifrån” blev snabbt förstelnade eller sögs upp i det officiella facket. (Ofta var detta ett utmärkt sätt för ambitiösa fackföreningstyper att göra karriär...) Arbetarklassens kamp kan inte begränsas till EN sektor, EN yrkesgrupp, eller EN fabrik. Arbetarklassens kamp är till sin natur gränsöverskridande och söker hela tiden solidaritet med andra arbetargrupper. Arbetarklassens kamp bygger på självkontroll, genom stormöten och strejkkommittéer. Arbetarklassen är den enda kraft som kan dra med sig andra grupper – de papperslösa, kvinnor, arbetslösa – i kampen och integrera dessa grupper i kampen.
Borgarklassen försöker med sin ”nya” fackföreningsideologi skapa splittring i arbetarklassen, mellan olika grupper (”arbetare i kärnsektorerna”, ”informella arbetare”, kvinnor, papperslösa) där man ofta drar fram fördomar om vad en arbetare är för något; ofta en vit, ”privilegierad” man. (Om man nu är så ”privilegierad”, när man förlorat jobbet och måste sälja sin bostad till underpris...)
Men arbetarklassen behöver inte fackföreningarna! Runt omkring i världen pågår en massa strejker och aktioner där arbetarklassen försöker kämpa mot försämringarna av sin levnadsstandard. Borgarklassen är väl medveten om detta. Om arbetarklassen skulle ”förlora tilltron” på fackföreningsapparaten och fackföreningsideologin skulle detta innebära att borgarklassen förlorade kontrollen över den sociala situationen. Det är inte bara Frankrikes president Sarkozy, som i en artikel i Le Monde den 18 april uttryckte sin respekt för fackföreningarna: ”Man kan inte regera ett land utan ansvarsfulla fackföreningskrafter”. Hela borgarklassen måste lita på sina fackföreningar, dessa kapitalets bandhundar på arbetsplatserna, för kontrollen över arbetarklassen. Arbetarklassen måste hela tiden kämpa mot fackets kontroll – vilka former denna än tar sig.
Internationell Revolution 08-09-16.
Prishöjningar på upp mot 30-50% för mat och energi i de industrialiserade länderna drabbar idag många arbetare, särskilt arbetslösa och fattiga arbetare, som i allt större utsträckning har svårare att få lönen att räcka. Men dubbleringen av priset på basala stapelvaror i de perifera länderna utgör ett än dödligare hot. Eftersom mer än en miljard människor lever på mindre än en dollar per dag, och då många av dessa måste använda upp till 90% av sina inkomster på mat, så innebär en sådan oerhörd höjning av matpriserna ett omedelbart hot om svält.
Denna katastrofala och livshotande situation har lett till en serie hungerrevolter, och strejker med krav på högre löner etc. När denna artikel skrevs hade det ägt rum revolter i en hel rad länder: Egypten, Burkina Faso, Sydafrika, Kamerun, Marocko, Moçambique, Senegal, Elfenbenskusten, Mauretanien, Jemen, Indonesien, Indien, Bangladesh, Thailand, Filippinerna, Mexico och Peru, Argentina, Honduras och Haiti.
Rädslan för svält har varit en mardröm som förföljt oss – och sporrat oss – genom hela mänsklighetens historia. Den grundläggande orsaken till denna rädsla har alltid varit den relativa primitiviteten hos de samhälleliga produktivkrafterna. Den svält som periodvis drabbade det förkapitalistiska samhället var ett resultat av en otillräcklig förståelse av, och en bristande behärskning av naturens krafter. Ända sedan samhället blev uppdelat i klasser, har de utsugna och fattiga varit de huvudsakliga offren för denna efterblivenhet och osäkerhet för den mänskliga existensen som kommer i dess spår. Idag, däremot, när hundratals miljoner människor hotas av svält, så står det allt mer tydligt att den grundläggande orsaken till denna är efterblivenheten i vår sociala organisation, inte i vetenskap eller teknologi. Även representanterna för officiella institutioner i den härskande ordningens tjänst tvingas medge att den aktuella krisen är skapad ”av människor”. Under sin uppgångsperiod kunde kapitalismen, trots all misär som den skapade, fortfarande tro sig om att vara förmögen, i det långa loppet, att befria mänskligheten från svälthotet. Denna tilltro grundades på kapitalismens förmåga – i själva verket ett oundgängligt behov hos ett system som baserades på konkurrens – att ständigt revolutionera produktivkrafterna. Under de år som följde på det andra världskriget, så visade man upp det moderna jordbrukets framgångar, utvecklingen av välfärdsstaten, industrialiseringen av nya delar av världen, som bevis på att man till slut kunde vinna kampen mot svälten, något som FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation hade utropat. Helt nyligen påstod man att den ekonomiska utvecklingen i länder som Kina och Indien hade räddat hundratals miljoner från svältens klor. Till och med idag vill man få oss att tro att de stigande matpriserna över hela världen är orsakade av de ekonomiska framstegen, av det nya välstånd som har skapats i tillväxtekonomierna, av ett nytt sug hos massorna efter hamburgare och yoghurt. Men även om detta var fallet, så måste ställa oss frågan om rationaliteten hos ett ekonomiskt system som endast förmår att föda ett fåtal, till priset av att man dömer andra till döden, förlorarna i den ständiga kampen för överlevnad.
Men i själva verket är den explosionsartade utvecklingen svälten i världen idag inte ens ett resultat av någon sådant ”framsteg”. Vad vi bevittnar, är en spridning av svältkatastrofer i den mest efterblivna delarna av världen och i ”tillväxtekonomierna”. Över hela världen avslöjas myten om att kapitalismen skulle kunna avskaffa svälten, som en cynisk lögn. Det som stämmer är, att kapitalismen har skapat de materiella och sociala förutsättningarna för en sådan möjlighet. I och med att man gjort detta, har kapitalismen i sig själv blivit det huvudsakliga hindret för en sådan utveckling. De massiva protesterna mot svälten i Asien, Afrika och Latinamerika under de senaste månaderna visar för världen att orsakerna till svälten inte är naturliga, utan sociala.
Politiker och experter i den härskande klassen har lagt fram en hel rad förklaringar till den nuvarande dramatiska situationen. Dessa inbegriper den ekonomiska ”boomen” i delar av Asien, utvecklingen av ”biobränslen”, ekologiska katastrofer och klimatförändringar, kollapsade jordbrukssubventioner i många ”underutvecklade” länder, spekulation på livsmedelsmarknaden, begränsningar av jordbruksmarknaden för att kunna blåsa upp livsmedelspriserna etc. Alla dessa förklaringar har en kärna av sanning. Ingen av dem, tagen var för sig, förklarar något över huvud taget.. De är i bästa fall symtom, som sedda i en helhet, indikerar de grundläggande orsakerna till problemet. Borgarklassen kommer alltid att ljuga, även inför sig själv, om sina kriser. Men vad som är slående idag är den omfattning som regeringarnas och experternas oförmåga att förstå har tagit sig, om vad som pågår, eller hur man ska reagera med någon slags samstämmighet. Hjälplösheten hos den till synes allsmäktiga härskande klassen blir allt mer tydlig. De delvisa ”förklaringarna”från borgarklassens sida är, förutom att de är cyniska uttryck för rivaliserande särintressen, syftar bara till att dölja det kapitalistiska systemets ansvar för den nuvarande katastrofen. I synnerhet kan inget av dessas argument, inte ens när man lägger ihop dem, förklara de två grundläggande kännetecknen i den nuvarande krisen, dess djup, och den plötsliga brutaliteten i dess nuvarande acceleration.
Om det förr i tiden fanns hundratals miljoner människor i Kina som levde på svältgränsen, så ser vi idag en högre konsumtion av kött, mejeriprodukter och vete. En större efterfrågan av kött ock mjölk gör att grödor till boskapen tar över åkrarna, och på så sätt mättar färre munnar vid samma åkerarealer. Detta är den huvudsakliga förklaringen som förs fram av många delar av borgarklassen. Denna proletarisering av delar av bondemassorna, som radikalt har förändrat deras levnadsvillkor, och integrerat dem på världsmarknaden, antas av den härskande klassen betyda att det därmed har skett stora förbättringar av deras levnadsvillkor. Men var som måste förklaras är hur denna förbättring, denna räddning av miljoner människor undan svältdöden, i sig själv har lett till sin motsats.
Biobränslen: Att ersätta bensin med vete, majs, palmolja etc har helt klart lett till en dramatisk minskning av livsmedelslagren. Enligt en aktuell rapport från Världsbanken, har övergången till biobränslen, särskilt i USA, ökat matpriserna med 75% (The Guardian, 4.7.08). Den miljömässiga balansräkningen över biobränslen är inte bara negativ (aktuell forskning visar att biobränslen ökar luftföroreningarna genom att släppa ut mer skadliga partiklar än vanlig bensin, för att inte nämna det faktum att vissa biobränslen kräver lika mycket olja som energikälla som den energi man kan utvinna ur dem), utan deras globala ekologiska och ekonomiska konsekvenser är katastrofala för hela mänskligheten. En sådan förändring av odlingen av vete, majs, palmolja etc för energiproduktion istället för mat, är ett typiskt exempel på den kapitalistiska blindheten och destruktiviteten. Den drivs delvis av ett futilt försök att rå på de ökande oljepriserna, och delvis – särskilt i USA – av ett hopp om att reducera sitt beroende av importerad olja för att skydda sina säkerhetsintressen som imperialistisk makt.
Exportsubventioner och protektionism: Å ena sidan ser vi en överproduktion i jordbruket i vissa länder och en permanent exportoffensiv; samtidigt ser vi hur andra länder inte kan föda sin befolkning. Konkurrens och protektionism i jordbruket har gjort att, liksom med vilken annan vara som helt i ekonomin, så måste mer produktiva livsmedelsproducenter i industrialiserade länder exportera (ofta med statliga subventioner) stora delar av sina grödor till länder i den ”tredje världen” och därmed ruinera de lokala bönderna – och öka flykten från landsbygden till städerna, med stora vågor av internationella flyktingar, vilket leder till att man överger de arealer som tidigare användes för jordbruk. I Afrika, till exempel, har många lokala bönder blivit ruinerade av den europeiska exporten av kyckling- eller nötkött. Mexico producerar inte längre tillräckligt med livsmedel för att kunna föda sin befolkning. Landet har använt mer än 10 miljarder dollar årligen för att importera mat. Propagandaister på ”vänsterkanten” i den härskande klassen, men också många välmenande men missledda eller dåligt informerade personer, har pläderat för en självhushållning i jordbruket i den ”perifera” länderna, ett avskaffande av exportstödet inom jordbruket, och skyddstullar för de egna marknaderna i de gamla kapitalistiska länderna. Vad dessa argument inte förmår ta med i beräkningen är att kapitalismen, från första början, lever och expanderar genom integreringen av självförsörjande bönder på världsmarknaden, vilket leder till att dessa ruineras, och – ofta på ett våldsamt sätt – skiljs från sin jord och sina produktionsmedel. Att återta jorden till de som brukar den är endast möjligt som en del av ett revolutionärt störtande av själva kapitalismen. Detta betyder inget mindre än att man avskaffar privategendomen och produktion för en marknad, ett avskaffande av motsättningen mellan stad och land, en stegvis upplösning av de monstruösa jättestäder som finns över hela världen och en planerad återgång för hundratals miljoner människor till landsbygden; inte den gamla landsbygden som kännetecknats av lantlig isolering och efterblivenhet, utan en landsbygd som på nytt får liv genom sin integration med städerna och en världsomspännande mänsklig kultur.
När borgarklassens media räknar upp de ovan nämnda faktorerna, så försöker man hindra att avslöja de mer grundläggande orsakerna. I själva verket bevittnar vi inget mindre ände kombinerade, ackumulerade konsekvenserna av de långsiktiga effektena av miljöförstöringen och kapitalismens djupt destruktiva tendenser för jordbrukets del.
Flera destruktiva tendenser blir allt mer svåra att förneka.
På grund av konkurrensens tryck så har traditionella jordbruksmetoder försvunnit och bönderna har blivit beroende av konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och konstgjord bevattning. International Rice Research Institute varnar för att hållbarheten för risodlingen i Asien hotas av en överanvändning av konstgödsel och dess skadliga inverkan på jordens hälsa. För närvarande är det 40% av jordbrukets produkters som är ett direkt resultat av konstbevattning; 75% av dricksvattnet som är tillgängligt på jorden används av jordbruket i detta syfte. Genom att plantera alfalfagroddar i Kalifornien, citrusfrukter i Israel, bomull runt Aralsjön i det forna Sovjet, vete i Saudiarabien eller i Jemen, det vill säga att plantera grödor i områden som inte erbjuder de naturliga förutsättningarna för att de ska växa, innebär ett enormt slöseri av vatten i jordbruket.
Den massiva användningen av genmanipulerat ”hybridspannmål” innebär ett direkt hot mot den biologiska mångfalden; samtidigt som jorden i flera områden i världen blir mer och mer förorenad, till och med förgiftad. I Kina är 10% av åkerarealen förgiftad och 120 000 bönder dör varje år i cancer som orsakats av förorening av jorden. Ett resultat av att jorden blir urlakad, genom den hänsynslösa jakten på produktivitet är det faktum att i Holland, Europas mest koncentrerade jordbruk, har livsmedlen som produceras ett extremt lågt näringsvärde.
Den globala uppvärmingen betyder att i och med varje temperaturhöjning med 1 grad Celsius, så kommer skörden av ris, vete och majs att minska med 10%. Värmeböljor som drabbat Australien nyligen har lett till allvarliga skador på utsädet och torka. Forskning har visat att en stigande temperatur hotar möjligheterna till överlevnad för vissa växter, eller minskar deras näringsvärde.
Därför börjar en ny fara att visa sig – som mänskligheten kanske trodde var en mardröm ur det förgångna. Den kombinerade effekten av klimatorsakad torka och översvämningar, och dess konsekvenser för jordbruket, en kontinuerlig förstörelse och minskning av den odlingsbara jorden, miljöförstöring och utfiskning av världshaven kommer att leda till en global matbrist. Sedan 1984 har exempelvis spannmålsproduktionen inte lyckats hålla jämna steg med befolkningsutvecklingen. Under en 20-årsperiod har den minskat från 343 kg per person till 303 kg (Carnegie Department of Global Ecology, Stanford).
Systemets vansinne innebär att kapitalismen är tvungen att vara
en överproducent av nästan alla varor, samtidigt som man skapar en
brist på livsmedel genom att förstöra själva grunden i naturen
för dess tillväxt. Grunden till denna absurditet står att finna i
den kapitalistiska produktionen:
”Stora lantegendomar
minskar bondebefolkningen till ett minimum och konfronterar den med
en ständigt växande industribefolkning som gyttras ihop i stora
städer; på detta sätt skapas förutsättningar som tvingar fram en
irreparabel spricka i den ömsesidiga processen av samhällelig
ämnesomsättning, en ämnesomsättning som bestäms av själva
livets naturlagar. Resultatet av detta är en minskning av jordmånen,
som genom handel förs långt bortom ett enstaka lands gränser”
(Marx, Kapitalet, Tredje bandet, del VI – vår övers.)
Sedan kollapsen på bostadsmarknaden i USA och andra länder (Storbritannien, Spanien m fl) har flera hedgefonder och andra investerare sett sig om efter alternativa möjligheter att placera sina pengar. Jordbruksgrödor har blivit det senaste målet för denna spekulation. Vilken cynisk kalkylering av spekulanterna i tider av förvärrad kris: livsmedel är ett ”säkert kort”, eftersom det är det enda som människor inte kan klara sig utan! Miljarder dollar har redan placerats i livsmedelsindustrin. Dessa kolossala summor av spekulativt kapital har förvisso ökat priserna på jordbruksprodukter, men de är inte den grundläggande orsaken. Vi kan anta att även om spekulationen skulle minska, så skulle prisökningen på jordbruksprodukter fortsätta.
Icke desto mindre är denna insikt om spekulationens roll (vilken är tämligen betydelselös i ett isolerat sammanhang) något som ger en bild av de verkliga kopplingarna i dagens världsekonomi. I själva verket finns en direkt koppling mellan ”fastighetskrisen” och det jordskred som äger rum på finansmarknaden, och den explosionsartade ökningen av matpriserna.. Recessionen 1929, den mest dramatiska i kapitalismens historia fram till dagens dato, var samtidig med ett dramatiskt prisfall. Utarmningen av de arbetande massorna vid denna tid hängde ihop med att lönerna, i och med massarbetslösheten, föll mer än andra priser. Idag, tvärtom, så äger de internationella tendenserna till recession rum samtidigt som en ökning av inflationen. De ökande matpriserna är de tydligaste tecknen på denna utveckling, som intimt hänger samman med ökande energikostnader, transportkostnader etc. De aktuella hjälpinsatserna från flera regeringar, där man plöjer ned hundratals miljarder dollar i ekonomin för att stötta de sviktande bank- och finanssystemen har sannolikt bidragit mer än någon annan faktor till att öka den internationella inflationsspiralen.
Den nuvarande skärpningen av den världsomfattande och historiska krisen för världskapitalismen har visat sig vara en månghövdad hydra. Samtidigt som den monstruösa fastighets- och finanskrisen som fortsätter att drabba kapitalismens hjärta, så har redan ett nytt moster dykt upp i form av ökande matpriser och svält. Vem kan förutspå vilka andra som kommer att dyka upp? För tillfället framstår den härskande klassen som förvånad och något hjälplös. Dess dagliga reaktioner visar på försöken att öka den statliga kontrollen över ekonomin och koordinera politiken internationellt, men också hur konkurrensen skärps mellan de kapitalistiska nationerna. De lugnande orden från media syftar till att dölja för världen, och för dem själva, en känsla av att steg för steg förlora kontrollen över vad som händer i deras kapitalistiska system. En utveckling som konfronterar den härskande klassen dubbelt: med en destabilisering av hela länder och kontinenter i en ond spiral av kaos, och faran, på längre sikt, av en revolutionär resning som ifrågasätter hela kapitalismen.
IKS 08-07-05
En längre version av denna artikel finns på ICC Online med titeln ”Food riots show the need to overcome capitalism”
Vi publicerar här det ställningstagande om kriget i Georgien sommaren 2008 som kamraterna delat ut ända sedan början på kriget. KRAS är en liten grupp inom den anarkosyndikalistiska rörelsen och finns framförallt i Ryssland. Även om det finns politiska skillnader mellan våra två organisationer på ett antal frågor, så har IKS en kamratlig politisk relation till KRAS, en relation som baserar sig på de internationalistiska ståndpunkter som vi har gemensamt. Som läsaren kommer att märka är detta uttalande precis som tidigare uttalanden, framförallt under kriget i Tjetjenien, exempel på den klara internationalistiska linje som KRAS står för:
Fördömande av den fullständigt kapitalistiska och imperialistiska inriktningen hos alla de olika nationella regeringarna och av dess rovgiriga imperialistiska natur, särskilt stormakterna.
Inget stöd till vare sig den eller andra sidan i detta kapitalistiska och imperialistiska krig.
Uppmana arbetarna i de krigförande länderna att visa sin klasssolidaritet över nationsgränserna och kämpa mot sina respektive exploatörer
Detta är anledningen till att vi gav vårt fulla stöd till de viktigaste delarna av detta uttalande.
Vi vill trots detta säga att parollerna i slutet på uttalandet (vägran att lyda order från officerare, vända sina vapen mot dessa osv) även om de är helt korrekta ur en historisk synvinkel (detta skedde i praktiken under den ryska revolutionen 1917 och i den tyska revolutionen 1918) inte möjliga att genomföra omedelbart, eftersom det i regionen inte finns vare sig en tillräcklig styrka och utveckling av arbetarklassens kamp. Under de nuvarande förutsättningarna skulle ett sådant agerande riskera att utsätta soldaterna för den mest brutala repression utan att de skulle kunna räkna med att skyddas av solidariteten från resten av arbetarklassen.
Med detta sagt vill vi hylla kamraterna i KRAS för deras principfasta internationalism och det mod som de visat under flera år av mycket svåra förhållanden, när det gäller både represssion från polisen och tyngden hos de ideologiska mystifikationerna, i synnerhet nationalistiska sådana, som fortsätter att väga tungt i den ryska arbetarklassens medvetande. Detta är ett resultat av den stalinistiska kontrarevolution som härskade under så lång tid.
Utbrottet av krigshandlingar mellan Georgien och Syd-Ossetien hotar att utvecklas till ett storskalligt krig mellan Georgien stött av NATO på den ena sidan och den ryska staten på den andra. Tusentals människor har redan dödats eller skadats, framförallt vanliga fredliga innevånare, hela städer och byar har utplånats. Samhället har dränkts av en grumlig flodvåg av nationalistisk och chauvinistisk hysteri.
Som alltid och överallt i konflikter mellan stater, finns det inte och kan inte heller finnas en rättfärdig sida i detta nya Kaukasus. Där finns bara skyldiga. Den glöd som underblåsts under flera år har orsakat en militär brand. Saakhasvilli-regimen håller två tredjedelar av befolkningen i fattigdom, och ju större inhemskt missnöje detta leder till, desto mer försöker regimen finna en utväg från denna låsta situation genom ett ”litet framgångsrikt krig” i hopp om att därigenom skulle stryka ett streck över detta. Den ryska regeringen är fast besluten att behålla sin dominans över Kaukasus. Idag låtsas de försvara de svaga, men deras hyckleri står fullständig klart, faktum är att Saakhasvillis soldater idag bara repeterar vad Putins soldater gjorde för 9 år sedan i Tjetjenien. De härskande klickarna både Ossetien och Abhazien aspirerar på att stärka sin roll som lokala ryska allierade i regionen, samtidigt som de strävar efter att mobilisera den utarmade befolkningen runt de prövade facklorna av den ”nationella tanken” och av att ”rädda folket”. Ledarna i USA, de europeiska staterna och NATO önskar å den andra sidan att försvaga den ryska rivalens inflytande i Kaukasus så mycket som möjligt för försäkra sig om kontrollen över oljan och dess transporter. Alltså har vi blivit vittnen till, och offer för, nästa steg i den globala kampen för makt, olja och gas.
Denna strid för inte med sig nånting gott till de arbetande människorna vare sig de är georgier, ossetier, ab- eller ryssarkhazier, förutom blodspillan och tårar, oräkneliga katastrofer och misär. Vi uttrycker vår djupa medkänsla med de vänner och släktingar till offren, till människorna som lämnats utan tak över huvudet eller möjlighet att försörja sig på grund av detta krig.
Vi får inte falla för den nationalistiska demagogi som kräver enhet med ”vår” regering, att vi lyfter fanan till försvar av fosterlandet. Den främsta fienden för vanliga människor är inte deras utarmade bröder och systrar på andra sidan nationsgränsen eller av annan nationalitet. Deras främsta fiender är härskare och bossar av olika slag som presidenter, ministrar, affärsmän och generaler, de som skapar krig för att öka sin makt och rikedom. Vi uppmanar de arbetande människorna i Ryssland, Ossetierna, Abkhazien och Georgien att avvisa locktonerna från nationalism och patriotism och vända sin ilska mot de styrande och de rika på båda sidor om gränsen.
Ryska abkhaziska, georgiska och ossetiska soldater! Lyd inte order från era befälhavare! Vänd era vapen mot dem som skickade ut er i krig! Skjut inte mot motståndarsidans soldater- fraternisera med dem: en bajonett i marken!
Arbetande människor bakom fronten: sabotera krigsansträngningen, lämna jobbet för möten och demonstrationer mot kriget, organisera er och strejka mot det!
Nej till kriget och dess anstiftare – de härskande och de rika! Ja till solidaritet mellan arbetande människor över nationsgränser och frontlinjer!
Federationen för arbetare inom utbildning, vetenskap och teknik CRAS-IWA
(Augusti 2008)
Återigen står Kaukasus i lågor. Samtidigt som Bush och Putin fredligt småpratade vid invigningen av Peking-OS, denna påstådda symbol för fred och samförstånd mellan folken, passade den georgiske presidenten Saakashvilli (en trogen bundsförvant till USA) på att tillsammans med sin motståndare, den ryska staten, på den andra sidan att skicka ut sina soldater i krig mot varandra med fruktansvärda massakrer i Georgien/Sydossetien som följd. Detta krig har inneburit ytterligare ”etnisk rensning” i en hårt drabbad region. Det är svårt att beräkna antalet offer, men de verkar uppgå till tusentals; till största delen civila offer.
Båda sidor anklagar den andre för att vara en krigshetsare eller att de tvingades att agera eftersom de hade ryggen mot väggen. Den lokala befolkningen vare sig den är av ryskt, ossetiskt, abkhaziskt eller georgiskt ursprung, som har sett sina städer bombats, plundrats och bränts ned har alla blivit gisslan hos de borgerliga nationalistiska fraktionerna, som alla är lika skyldiga till dessa fruktansvärda grymheter och massakrer. Arbetarna kan inte välja vilken av sina exploatörer de skall stödja, utan de måste fortsätta att kämpa för sina egen intressen som klass och förkasta alla nationalistiska och krigiska paroller. Vare sig det gäller ”att försvara våra ryska bröder i Kaukasus” eller att ”försvara Georgiens territoriella integritet” .. tjänar alla dessa paroller endast en kapitalistisk gangster mot en annan, som alla behöver soldater som kanonmat.
Som ett svar på provokationer från den ryska borgarklassen och dess fraktion i Ossetien trodde den georgiske presidenten Saakashvilli att han skulle kunna komma undan genom en brutal ockupation av den lilla provinsen Syd-Ossetien natten mellan den 7-8 augusti, då georgiska trupper med flygunderstöd ockuperade och förstörde huvudstaden Tskhinvali i denna proryska separatistiska provins.
Samtidigt som Ryssland skickade in de milliser som de kontrollerar i den andra konfliktzonen i Georgien, Abhazien, för att ta kontroll över Kodoridalen, svarade de ryska styrkorna även direkt på detta angrepp genom att skoningslöst bomba flera georgiska städer, som hamnstaden Poti med dess flottbas vid Svartahavskusten vilken helt förstördes, men framförallt drabbades staden Gori vars befolkning till stora delar tvingats fly staden efter intensiva flygangrepp. Ryska stridsvagnar ockuperade snabbt en tredjedel av Georgien. De hotade till och med huvudstaden Tiblisi när ryska stridsvagnsförband stoppade framryckningen bara några kilometer från Tiblisi. Flera dagar efter att vapenstilleståndet undertecknats syntes fortfarande inte några tecken på ett ryskt tillbakadragande. Det utspelades fruktansvärda scener av mord och övergrepp på bägge sidor. Praktiskt taget hela befolkningen i Tskhinvali och dess omgivning tvingades att lämna krigsområdet med upp till 30 000 flyktingar som följd.. I hela området uppgår antalet flyktingar till 115 000 enligt FN:s flyktingkommissariat.
Denna konflikt har utvecklats under lång tid. Syd-Ossetien och Abkhazien är regioner som domineras av smugglare och är självutropade proryska republiker under full rysk kontroll. Under nästan 20 år ända sedan Georgien utropade sin självständighet har dessa varit centrum för olika konflikter. Användandet av ryska minoriteter i Georgien för att motivera en aggressiv imperialistisk politik, påminner om den tyska politiken inte bara under nazitiden (episoden med Sudettyskarna i Tjeckoslovakien) utan under hela 1900 talet. Som en specialist uttrycker det i den franska tidningen Le Monde den 10 augusti
”Syd-Ossetien är vare sig ett land eller en regim. Det är en blandad skara av ryska generaler och ossetiska banditer som ute efter att göra pengar på på konflikten med Georgien”.
Att utnyttja extrem nationalism och militära äventyr har alltid varit en favorit metod hos borgarklassen att hantera interna problem. Även om den georgiske presidenten blev överväldigande omvald med stöd från 95 % av befolkningen under den så kallade ”rosornas revolution” under hösten 2003 mot den gamle ”sovjet”-ledaren Sjevardnatze, hade han problem med att bli omvald under våren 2008 trots aktivt stöd från USA. Framförallt på grund av korruption och en diktatorisk ledarstil. Denne helhjärtade allierade till Washington tog över en stat som ända sedan dess bildande varit ett brohuvud för USA:s ”nya världsordning” under Bush den äldre. Det ledde förmodligen den georgiske presidenten till att överskatta det stöd han skulle från väst och och då synnerhet från USA för sitt senaste militära äventyr. Putins Ryssland hade gillrat en fälla som den georgiske presidenten Saakasshvilli klev rätt in i, genom han försåg Ryssland med en anledning att slå till militärt och återställa sin auktoritet i Kaukasus. Situationen i Kaukasus har länge varit ett horn i sidan på den ryska ledningen, men detta var i huvudsak en reaktion på den inringning av Ryssland från Natos sida som skett sedan 1991. Denna inringning nådde en för Ryssland oacceptabel nivå i och med Nato-medlemsansökningarna till från Georgien och Ukraina. Men framförallt är det de anti-missil batterier som USA skall installera i Polen och Tjeckien som Ryssland inte kan acceptera. Inte utan anledning ser Moskva dessa som riktade mot dem och inte mot Iran eller Nordkorea. Ryssland har utnyttjat det faktum USA har svårt att agera för tillfället på grund av att en stor del av dess militära styrkor har kört fast i Irak och Afghanistan, för en motoffensiv i Kaukasus inte långt efter det att man till ett hög pris åter etablerat sin kontroll över Tjetjenien genom ett oerhört blodigt och brutalt krig.
Men ansvaret för detta krig ligger inte bara hos de omedelbara antagonisterna. Alla de imperialistiska makterna som idag visar sitt hycklande medlidande med Georgien har blod på sina händer, vare sig det gäller USA med dess två krig i Irak eller Frankrike med den roll som man spelade i folkmordet i Rwanda 1994 eller Tyskland, som var en aktiv faktor i att utlösa de fruktansvärda krigen på Balkan 1992.
Det är uppenbart att slutet på det kalla kriget och de gamla öst-väst blocken inte har lett till att vi sett några tecken på en ”era av fred och stabilitet” i världen. Vare sig i Afrika, Mellanöstern, Balkan eller Kaukasus. Nedmonteringen av det gamla stalinistiska imperiet har bara lett till att väcka nya imperialistiska ambitioner och ett ökande militärt kaos. Georgien har ett stort strategiskt värde vilket lett till närmanden från flera stormakter under de senaste åren. Under den stalinistiska epoken var det bara en transit korridor för rysk olja från Volga och Ural, men efter 1989 blev Svarta havet kungsvägen för nå rikedomarna i det Kaspiska havet. Georgien har blivit en viktig knutpunkt för olja från Kaspiska havet och gas från Azerbadjan, Turkmenistan och Kazakhstan. Sedan 2005 har det fått den 1800 kilometer långa BTC-oljeledningen som byggts under direkt amerikansk ledning och binder samman det azeriska Baku med den turkiska Medelhavshamnen Ceyhan och går igenom den georgiska huvudstaden Tiblisi på vägen. Denna oljeledning är ett sätt att gå förbi Ryssland när det gäller transportera olja från det Kaspiska havet till Europa. För Ryssland innebär detta ett direkt hot, att Centralasien med 5% av världen olje- och gasreserver skapar ett alternativ till Ryssland när det gäller att förse Europa med gas. Än mera så eftersom EU drömmer om att bygga en 330 kilometer lång gasledning kalla Nabucco som ska koppla samman Europa med gasfälten i Iran och Azerbadjan via Turkiet. Under tiden planerar Ryssland, vars president är en före detta chef för Gazprom, att svara genom att dra igång gigantiskt rivaliserande projekt som skulle nå Europa via Svarta havet, till en kostnad av 20 miljarder dollar.
De två före detta blockledarna Ryssland och USA står igen mot varandra, men nu i ett läge där förutsättningarna för de imperialistiska konflikterna helt annorlunda än under det kalla kriget, när det fanns en disciplin och sammanhållning inom blocken. Vid den tiden fick vi hela tiden höra att konflikten mellan dessa två block framförallt var ett uttryck för en ideologisk konflikt, för en kamp mellan de som kämpade för demokrati och frihet mot de totalitära krafter som identifierades med kommunism. Idag kan vi se mycket klarare hur de som lovade en ”era av fred och stabilitet” försökte föra oss bakom ljuset, eftersom det framstår klarare än någonsin att denna konflikt mellan stormakter inte är något annat än en barbarisk kamp för solkiga imperialistiska intressen.
Idag domineras relationerna mellan olika stater av en tendens mot ”var och en för sig själv”. Vapenstilleståndet i Georgien har helt enkelt bekräftat i avtal denna ryska segern och militära överlägsenheten i regionen. Den innebär en förödmjukande reträtt för Georgien, vars territoriella integritet inte längre är säker utan dikteras av villkor från Moskva. Parodin på ”fredsbevarande styrkor” i Syd-Ossetien och Abkhazien som uteslutande består av ryska trupper, är inget annat än ett officiellt erkännande för en permanent rysk ockupation av georgiskt territorium. Ryssland har utnyttjat sitt militära övertag till återvända till Georgien till det ”internationella samfundets” stora förtret.
Detta är en ny förkrossande motgång för Georgiens överordnade, den amerikanska borgarklassen. Även om Georgien betalat ett högt pris för sin närhet till USA (en tvåtusen man stark militärstyrka som man skickat till Irak och Afghanistan), har Uncle Sam i sin tur inte gett dem mer än sitt moraliska stöd och fördömanden av Ryssland, utan att lyfta ett finger för att försvara Georgien. Den mest signifikanta aspekten av den amerikanska försvagningen är att Vita huset inte har några planer på att erbjuda ett alternativ till denna ”vapenvila”, utan man har inte något annat val än att svälja den europeiska ”fredsplanen”. Vad som är ännu värre att villkoren för denna ”fredsplan” dikterats av Moskva. Ännu mer förödmjukande var att Condoleeza Rice var tvungen att åka till Georgien för att få den georgiske presidenten att skriva på. Detta visar tydligt på USA:s impotens och försvagningen av världens ledande stormakt. Dessa nya uttryck för dess tillbakagång kan endast ytterligare försvaga dess ställning i världen och är ett verkligt skäl till oro för stater som räknar med dess stöd, som Ukraina och Polen.
Samtidigt som USA visar sin maktlöshet visar Europa hur långt tendensen ”var och en för sig själv” gått. Inför den amerikanska handlingsförlamningen skred ”europeisk diplomati” till verket. Det är signifikant att det var den franske presidenten som var språkröret för detta som nuvarande ordförande för EU, som trots att han för detta mesta bara talar för sig själv och utan sammanhang, är en mästare på kortsiktiga lösningar på den internationella scenen. Återigen har Sarkozy störtat sig ut för att ha ett ord med i laget och spegla sig i glansen. Men den berömda ”franska fredsplanen” (han lyckades inte upprätthålla illusionen att detta var en stor internationell eller europeisk diplomatisk framgång) är bara en löjlig formalitet som knappt förmår att dölja att dess villkor helt dikterats från Moskva.
Europa kan inte dra någon större nytta av denna situation, eftersom dess uppfattningar går så vitt isär. Hur skulle det kunna finnas någon enighet inom EU med Polen och de baltiska staterna som är uttalat anti-ryska och helhjärtade försvarare av Georgien? Samtidigt som Tyskland hela tiden motsatt sig den ökande amerikanska kontrollen över regionen, och är en av de starkaste motståndarna till att Ukraina och Georgien skulle få gå med i Nato. även om Angela Merkel gjort en spektakulär kovändning genom att lova Georgiens president sitt stöd. Detta tvingades hon till på grund av Rysslands ökande impopularitet, när de ockuperat Georgien. Faktum kvarstår att Europa framstår helt splittrat, där Frankrike försöker vara den ensamme riddaren, och göra det omöjliga genom att samtidigt försöka vara Putin till lags, har Storbritannien ryckt ut till Georgiens försvar för att motsätta sig sin huvudsakliga rival Tyskland.
De fördelar som Ryssland lyckats dra från situationen är väldigt begränsade. Förvisso har man stärkt sin imperialistiska position på kort sikt inte bara i Kaukasus utan på världsnivå. Den ryska flottan behärskar regionens hav och hotar alla andras sjöfart. Men även om man kortsiktigt förbättrar sitt grepp över Kaukasus, kommer inte denna militära seger göra att USA avstår från att sätta upp sina anti-missil batterier på europeisk mark. Tvärtom har detta bara drivit på Vita huset att accelerera detta projekt, som det avtal som tecknats med Polen om att installera missil-skölden på polsk jord. Som en hämnd för detta har den ryska militärledningen hotat Polen genom säga att de skulle vara det första målet vid en kärnvapenattack.
Rysk imperialism är mindre intresserad av oberoende eller övertagande av Syd Ossetien och Abkhazien än av att skaffa sig en styrkeposition inför förhandlingarna om Georgiens framtid. Men i grund och botten visar den krigiska aggressivitet och de stora militära styrkeuppvisningar som man gjort i Georgien, den gamla rädslan för dess imperialistiska rivaler, och att man diplomatiskt sett är mer isolerad än någonsin. Ingen makt kan hoppas på att vara kapabel att kontrollera situationen, och de skiftande och varierande allianser vi ser nu är ett uttryck för en farlig destabilisering av de imperialistiska relationerna.
Vad som står utom all tvekan är att alla de imperialistiska makterna, stora som små, försöker spela en roll i det diplomatiska spelet, i en del av världen som har stort geo-strategisk betydelse. Alla de imperialistiska makterna är ansvariga för denna situation. Med oljan och gasen i Kaspiska havet och existensen av ett antal turkisktalande länder i Centralasien, har även Turkiet och Iran vitala intressen att försvara i denna region, men faktum är att hela världen är involverad. Det är lättare att mobilisera människor som kanonmat i Kaukasus på grund av den etniska smältdegel som området är; till exempel har ossetierna ett iranskt ursprung. Det är lätt för den ena eller andra makten att underblåsa nationalism när regionen är så fragmenterad. Rysslands förflutna som en förtryckande makt har också stor betydelse. Allt detta utgör förutsättningen för allt mer omfattande imperialistiska spänningar i framtiden. Vi har sett oron i de baltiska staterna och i synnerhet Ukraina som med sin kärnvapenarsenal är en militärmakt av en helt dignitet än Georgien.
Detta krig ökar risken för en destabilisering av regionen men har också oundvikliga konsekvenser för den globala imperialistiska styrkebalansen. ”Fredsplanen” är bara blå dunster i ögonen och innehåller alla beståndsdelar för en ny militär upptrappning som hotar tända en hel rad med krutdurkar från Kaukasus till Mellanöstern.
Vi ser ett ökande antal explosiva situationer på ett antal olika platser runt jorden Kaukasus, Kurdistan, Pakistan, Mellanöstern och så vidare. Inte bara har det imperialistiska makterna visat att de är oförmögna att lösa problemen som lett till dessa situationer, utan deras agerande har endast till att dessa konflikter blivit än mer explosiva. Detta visar återigen att kapitalismen inte har något att erbjuda förutom militärt barbari och massakrer som plågar en allt större del av världens befolkning.
Det är inte genom att kräva mer demokrati, mer respekt för mänskliga rättigheter eller ens att få de imperialistiska banditerna att hålla sig till sina internationella överenskommelser, som detta kan få ett slut. Det enda att få stopp på krigen är att få stopp på kapitalismen. Detta kan endast ske genom arbetarklassens kamp. Arbetarnas enda allierade i denna kamp är andra arbetare utöver alla nations och etniska gränser. Det enda sättet för världens arbetare att visa sin solidaritet med sina klassbröder och systrar vare sig de är ryssar, georgier, ossetier, abkhazier eller offer för alla de andra krig som plågar planeten. Är att förena sina krafter och tillsammans utveckla sin för att störta detta system. Mot borgarklassens mordiska nationalism, kan den enda förenande parollen vara ”Arbetarklassen har inget fosterland! Proletärer i alla länder, förena er” från det Kommunistiska Manifestet.
IKS 17/8
Maj 1968 var en höjdpunkt för situationismen, en strömning som kombinerade en kritik av den kapitalistiska kulturens ”skådespelsamhälle” med vissa revolutionära politiska ståndpunkter. Slagord och graffitti från denna period, så som ”under asfalten finns en strand” och ”fantasin till makten”, fångade atmosfären under händelserna i maj 1968, den känsla av plötslig befrielse från den själsdödande rutinen och atomiseringen i det kapitalistiska samhället, och de speglade helt klart inflytandet från situationistiska idéen, liksom den vitt spridda uppmaningen till att bilda aktionskommittéer utanför fackföreningarna, och ockupationerna av fabriker och universitet. Situationisterna var inte på något sätt den enda revolutionära strömningen som var involverade i att formulera och sprida dessa förslag, och deras faktiska betydelse har nästa alltid blivit överskattad av dem själva och deras efterföljare, även om ingen kan förneka att detta var deras högtidsstund.
Hur som helst har situationismen varit på fallrepet sedan dess, även om man har lämnat många spår, och beundrare, efter sig. Själva den Situationistiska Internationalen upplöstes 1972. Idag är situationismen som tankeströmning något som hålls vid liv av individuella ”pro-situs” som framför allt verkar kännetecknas av en total oförmåga att nå andra, till synes liktänkande individer.
Mötet om ”1968 and all that” som avhölls i London den 10 maj, organiserat av en blandning av anarkister och vänsterister, gav oss åtminstone två exempel på vad som överlevt i den situationistiska diskursen.
Utanför Conway Hall fanns ett bokbord
som bemannades av en medlem av gruppen/websiten Principia Dialectica.
Han delade ut ett flygblad som förkastade hela mötet, med titeln
”låt de döda begrava sina döda”:
”Om du går in i
denna lokal kommer du att se ett lik, och mumier som balsamerar detta
lik. Vi blev vänligen inbjudna till denna mässa men har tackat nej
till att delta. Men vi är nu här, utanför,
som deras dåliga samvete”
Situationismen har alltid varit bra på att förkasta saker. Vem minns inte telegrammet med lydelsen ”darra byråkrater – arbetarrådens internationella makt kommer snart att göra slut på er” som man skickade till det kinesiska kommunistpartiets centralkommitté 1968?
Men Principia Dialecticas ställningstagande till mötet den 10 maj byggdes inte på något försök att dra upp en klasslinje mellan de representanter för kontrarevolutionen som helt klart var med och organiserade detta möte. Deras huvudsakliga kritik byggde på att deltagarna idealiserade det förgångna och förgäves försökte återskapa Ryssland 1917 eller Spanien 1936. Samtidigt som man ser SI som den mest avancerade gruppen under rörelsen i maj 1968, så insisterar man på att det är nödvändigt att gå utöver SI som hade ”byggt sin sak på historiens revolutionära Subjekt” med andra ord arbetarklassen:
”Det är lätt att avfärda de lik som Maj 68 redan har förlöjligat, och som idag fungerar som garanter för ”68-andan” (från den goda demokratiska vänstern till ex-Maoisterna, ända till anarkisterna). Det är svårare att avfärda det Maj 68 som fortfarande lever, om än fossiliserat, det som säger arbeta aldrig någonsin. Det är ännu svårare, eftersom denna gamla kritik fortfarande lyser klart. Men låt oss upprepa den; den lyser med ljuset hos döda stjärnor. Arbeta aldrig någonsin: för att verkligen avfärda arbetet, msåste man göra sig av med idén om att arbetarklassen är historiens revolutionära subjekt. Klasskampen är en integrerad den av den kapitalistiska dynamiken: det är inte en fråga om kamp mellan den dominerade klassen och den revolutionära klassen, utan mellan olika intressen (med olika stor makt) inom kapitalismen.”
”arbeta aldrig någonsin” var alltid situationisternas mest korkade paroll, den som mest tydligt avslöjade det inslag av småborgerlig artistisk elitism som hjälpte till att blanda ihop den situationistiska röran. Principia Dialectica har gått ännu ett steg och upphöjer denna trasproletärt-aristokratiska slogan till en grundval för att definitivt avskaffa begreppet klasskamp och den proletära revolutionen.
Ett mer hälsosamt försök att undersöka vad som finns kvar och är relevant hos situationismen idag kunde vi se i en diskussion om surrealism och situationism under händelserna i Maj 68. Introducerat på ett mycket vänligt, om än något förvirrat sätt av en av mötesorganisatörerna, kom denna diskussion att ge upphov till många intressanta diskussionstrådar, som på grund av tidsbrist inte kunde följas upp.
Presentationen visade, bland annat, att situationisterna var starkt influerade av surrealisterna på 20- och 30-talen. Detta verkade svårt att smälta för en mötesdeltagare, som hävdade att Andre Breton, en av de ledande surrealisterna, var ”auktoritär” och i själva verket stalinist. En av IKS kamrater som var närvarande på mötet försökte klargöra detta: Breton och majoriteten av surrealisterna var klart och tydligt motståndare till stalinismen, och slöt upp bakom Trotskij och Vänsteroppositionen, som vid denna tidpunkt inte var det lik som trotskismen är idag; åtminstone en av surrealisterna, Benjamin Peret utvecklade politiska ståndpunkter som gick långt utöver Trotskijs (faktum var att han närmade sig vänsterkommunismen).
Vad gäller ”arvet” efter situationisterna, så pekade vi på att 1968 så tolkade situationisterna, influerade av Castoriadis och Socialisme ou Barbarie-gruppen, explosionen av klasskamp under Maj 68 som det definitiva beviset på att vår tids revolution inte, som ”traditionella” marxister hävdat, utlöses av en ekonomisk kris, utan av en revolt mot tristessen och alienationen i det kapitalistiska skådespelsamhället. Efter 40 år av fördjupad ekonomisk kris, är en sådan ståndpunkt inte längre hållbar, och visar på en fatal svaghet i sitautionisternas teoretiska arsenal.
Detta provocerade fram ett antal svar från människor som argumenterade att den situationistiska kritiken av skådespelsamhället var mer relevant än någonsin under en epok av dokusåpor och kändiskult. Mötet slutade vid denna punkt, så vi kan svara på detta här: det är förvisso sant att den kapitalistiska kulturen har blivit ett löjligt spektakel som passivt ska konsumeras av massorna, och att den fungerar som ett sätt att utöva social kontroll, genom att avleda vårt missnöje i falska gemenskaper och irrationell mytologi. Men precis som Rom föll ned i ”bröd och gladiatorspel” för att hålla plebejer och slavar på mattan, så är förruttnelse i den kapitalistiska kulturen idag ett uttryck för att det finns något fundamentalt ruttet i samhällets grundvalar, det faktum att de kapitalistiska sociala relationerna har blivit ett grundläggande hinder för att realisera mänsklighetens behov. Utan en materialistisk analys av grundvalarna för det samhälleliga livet, är kulturkritiken dömd att förbli ensidig, och kan på sin höjd bli något mer än tillfälliga intellektuella moden.
Amos 080630
från World Revolution nr 316, juli/augusti 2008
Länkar
[1] https://sv.internationalism.org/tag/12/317/borgarklassens-politiska-liv
[2] https://sv.internationalism.org/tag/12/318/klasskampen
[3] https://sv.internationalism.org/tag/5/169/ryssland-kaukasus-centralasien
[4] https://sv.internationalism.org/tag/11/251/korrespondens-med-andra-grupper
[5] https://sv.internationalism.org/tag/8/216/internationalistisk-anarkism
[6] https://sv.internationalism.org/tag/10/248/maj-1968-i-frankrike