Sedan den 21 april har 2500 av 3500 varslade sjuksköterskor befunnit sig i strejk över hela Sverige. Borgarklassens media har fokuserat på ”risker” för sjukvården när akutmottagningar stängs och patienter flyttas till andra sjukhus. En nämnd ska avgöra om vissa strejkåtgärder är ”samhällsfarliga” och därför ska förbjudas. Kommunalarbetarförbundet, som organiserar undersköterskorna, har kritiserat sjuksköterskefacket för att deras lönekrav ”tvingar fram kompensation från andra grupper”. Strejken har föregåtts av olika inslag om hur vissa sjuksköterskor får nästa samma lön som en undersköterska trots att sjuksköterskorna ”har en akademisk examen”.
Sjuksköterskornas strejk är oundviklig. Under flera år har man sett sina löner försämrats, i vissa fall (något som lyfts fram i olika media) har en undersköterska haft nästan samma lön som en sjuksköterska efter skatt. Man har därför gått ut i strejk för ett ”orealistiskt bud” på 15% löneökning under de närmaste åren. Akutmottagningar stängs olika veckodagar. Planerade operationer ställs in. Tidningsrubriker talar nu om att ”tusentals” patienter inte kan opereras på grund av strejken. Från att från början ha fått stöd från resten av befolkningen (i Dagens Nyheter nämnde man i fredags att 85% av befolkningen stöder strejken efter en vecka) riskerar strejken nu att bli allt mer impopulär, vilket är precis vad borgarklassen och dess representanter i arbetsgivarorganisationen SKL vill. Man kan visserligen utmåla enskilda personer i denna arbetsgivarorganisation som särskilt ondskefulla, men sanningen är, att inte ens Vårdförbundet hade för avsikt att gå ut i strejk, innan dess medlemmar tvingade dem till strejkåtgärder på dess kongress. Man hade redan beslutat sig för att gå med på avtalet, men eftersom detta var så impopulärt bland medlemmarna var man i ledningen tvungna att backa.
Det är därför som denna strejk är så iscensatt, där man strejkar på ”rullande schema” och ber om ursäkt för att enskilda patienter drabbas. Risken är uppenbar, att man vill få till en ”lång och lågintensiv” strejk, som blir allt mer impopulär, det vill säga en klassisk, isolerad nederlagsstrejk, där man får backa när det gäller lönekraven och gå tillbaka till en än mer överlastad arbetssituation.
Samtidigt har man lyckats splittra upp sjuksköterskorna från andra offentliganställda på sjukhusen – och vem tjänar på det? Ja, inte sjuksköterskorna i alla fall.
På samma gång har vi sett hur offentliganställda från flera yrkesgrupper nu mobiliserar sig i Danmark, mot nedskärningar av den offentliga sektorn, mot låga löner och försämrade arbetsvillkor. Detta äger rum några mil från Skåne, där man som bäst håller på att hamra in budskapet att sjuksköterskorna genom sin strejk håller på att ta livet av tusentals patienter.
Varför gör inte sjuksköterskorna i Sverige samma sak – söker en aktiv solidaritet med andra grupper inom den offentliga sektorn?
Sjuksköterskefackets kampanjer har riktat in sig på att ”utbildning måste löna sig” när man har jämför hur lite en sjuksköterska har fått i lön jämfört med en undersköterska. Vårdförbundet betonar att sjuksköterskorna har en akademisk examen, jovisst, men det är flera andra akademiska yrken som har usla löner. Ju mer avancerat samhället blir, desto högre krav på utbildning ställs på arbetskraften, men den är lika fullt en del av arbetarklassen ändå.
Nedmonteringen av den offentliga sektorn har ägt rum sedan 90-talets början, snart 20 år. Under den tiden har det blivit allt mer tydligt att alla yrkesgrupper på sjukhusen och i den offentliga vården fått en allt mer pressad arbetssituation, där riskerna för patienterna blir allt större – utan en strejk. Man började med att avskaffa sjukvårdsbiträdena längst ned i hierarkin på sjukhusen, snart är det väl undersköterskornas tur. Arbetsbördan för sjuksköterskor och läkare ökar hela tiden, allt mer arbetsuppgifter läggs dessa grupper – helt enkelt en ökad utsugning.
Grupper som tidigare aldrig hade varit ute i strejk, som läkarna i Tyskland 2005, och nu 2008, har de senaste åren tagit kamp mot försämrade arbetsvillkor. Allt fler grupper, som tidigare hade särskilda yrkestraditioner och -privilegier (som läkare och sjuksköterskor) har börjat inse att man verkligen är en del av arbetarklassen i den offentliga sektorn, och att det enda sättet att nå förbättringar är att göra gemensam sak med andra grupper arbetare, istället för att isolera sig från dem.
Det är inte bara i Danmark som vi ser manifestationer av offentliganställda arbetare. I Tyskland har läkare och sjuksköterskor gjort gemensam sak med andra arbetare i kollektivtrafiken och andra delar av den offentliga sektorn och krävt löneökningar på 12% som kompensation för de försämringar som tidigare avtal inneburit. Allt fler länder ser massiva mobiliseringar av offentligt anställda arbetare. I Storbritannien strejkade 250 000 lärare den 24 april mot regeringens senaste lönebud. Samtidigt som staten i olika europeiska länder skjuter till miljarder till olika banker för att dämpa effekterna av krisen i det finansiella systemen efter den amerikanska bolånekrisen, får arbetare veta att det inte finns utrymme för löneökningar, att deras lönekrav är ”orealistiska”.
Därför måste de strejkande sjuksköterskorna i Sverige lyfta blicken från sin egen yrkesgrupp, från den nederlagsstrejk som facket tagit ut för att strejka musten ur dem , och försöka söka solidaritet aktivt från andra yrkesgrupper, inte bara på sjukhusen utan inom hela den offentliga sektorn! Vi har sedan flera år sett hur missnöjet växer, bland lokaltrafikens personal, på sjukhusen och på skolorna. Det är dags att komma ut i gemensamma aktioner – exemplen från andra europeiska länder visar, att det enda sättet som man kan nå resultat i kampen på, är genom en gemensam aktion tillsammans med andra arbetargrupper, inte genom att strejka isolerat i en yrkesgrupp!
Idag, när storföretagen varslar om massuppsägningar i flera av de stora svenska företagen, när allt fler ekonomiska bedömare börjar tala om lågkonjunktur, kommer allt fler krav på en anständig lön att verka ”orealistiska” i kapitalisternas ögon. Fackets och kapitalisternas sedvanliga fraser om att återhållsamhet idag gör att man lättare behåller jobben ekar allt mer ihåligt och hånfullt för de arbetare som idag varslas om uppsägningar över hela landet.
I detta läge måste arbetarklassen försvara sig. Det är detta som sjuksköterskorna försöker göra, trots de hinder för kampen som facket och staten försöker sätta upp.
Visst, vi är ”orealistiska” när vi kräver en lön som det går att leva på. Och vi är ”samhällsfarliga” också, eftersom vi utgör en kraft som kan åstadkomma en verklig förändring av samhället, genom att störta det kapitalistiska systemet. Men det är bara genom en gemensam kamp, över alla yrkes- och nationsgränser, som vi kan uppnå detta.
Internationell Revolution 2008.04.27
Direkt efter det att den amerikanska centralbanken dragit in investmentbanken JP Morgan Chase i en akut räddningsplan för att rädda en annan stor investmentbank, Bear Stearns, upplevde den brittiske premiärmninstern Gordon Brown ett behov att lugna det brittiska folket med en artikel i The Sun (19/3-08). Han skrev att
"När en mäktig bank i USA måste räddas över ett veckoslut och aktiemarknaderna över hela världen förlorat flera miljarder dollar, kan jag förstå att människor är oroliga för framtiden."
Han är förvisso medveten om att det är en längre tids utveckling av ekonomin som gjort människor oroliga.
"Det brittiska folket vet att det kommer att bli ett tufft år. De känner av detta när de handlar eller betalar sina bränsleräkningar”.
Ja, detta är långtifrån den sedvanliga propagandan om ett decennium av välstånd under Labourregeringen, och människor vet att den verkliga inflationen när det gäller basvaror som livsmedel eller energi som gas eller elektricitet är långt högre än de officiella siffrorna. På samma sätt som man vet att arbetslösheten i verkligheten ligger tre till fyra gånger än vad regeringens officiella statistik visar. Ta till exempel de högre oljepriserna. Dessa drabbar inte bara den enskilde bilisten utan det påverkar även priset på alla varor som transporteras med diesel- eller bensindrivna lastfordon. Anledningen till att människor är oroliga är att man faktiskt märker hur priserna går upp samtidigt som välfärden skärs ned och jobben blir alltmer osäkra.
Detta är naturligtvis inte bara något brittiskt eller amerikanskt fenomen; även här i Sverige har sett hur priserna stigit kraftigt.
Premiärministern försöker vara en lugnande röst genom att säga de beslut som hans regering tagit ”innebär att vi möter denna period av finansiell oro bättre rustade än andra stora ekonomier”. Detta är nästan exakt samma ord som denne svenske finansministern Anders Borg använde när han presenterade regeringens vårbudget. Men detta sätt, på vilket våra politiker över hela världen försöker lugna oss – genom att säga att tack vare deras visa beslut så är vår ekonomi bättre rustad än grannarnas – går inte ihop med det faktum att vi lever i en global ekonomi där de olika nationella ekonomierna är sammanlänkade. Man kan inte förstå kollapsen av stora banker som Northern Rock i Storbritannien eller Bear Stearns i USA utan sätta dem och kreditkrisen inom ramen för en kris för hela världsekonomin. Recession i USA påverkar hela världen. I Japan till exempel så är en återhämtning av ekonomin beroende om man kan exportera till USA, vilket inte kommer att hända om om dollarn fortsätter att rasa i värde. Samtidigt som det amerikanska folket redan är kraftigt skuldsatt och får det allt svårare att betala sina bostadslån.
Glöm allt snack om en ”period av en global finansiell osäkerhet”: vad vi ser nu är konvulsionerna hos ett ekonomiskt system i en permanent kris, och kapitalismen kan endast köpa tillfälliga perioder av ”hälsa” genom att genomföra åtgärder som en ökad skuldsättning som i slutändan endast kan leda till ännu värre kriser.
Den stora frågan i amerikanska medier har varit om ekonomin befinner sig i en recession. NBER (The National Bureau of Economic Reasearch) som är en respekterad grupp av ekonomer som svarar på denna typ av frågor, men endast efter att den har period av minskad ekonomisk aktivitet som bevismaterial att studera. Andra ekonomer är beredda att acceptera att det är en recession, men ofta bara för att minimera dess betydelse. Till exempel pekar en del på recessionerna 1991 och 2001 (när it-bubblan sprack) och säger att även om nivån på förlorade arbetstillfällen låg på runt 250 000 i månaden så varade de bara i 8 månader.
Den nyligen publicerade amerikanska arbetslöshetsstatistiken verkar visa att det utan tvekan är en recession. Den visar att 80 000 jobb försvunnit varje månad under de senaste tre månaderna. Det största raset sedan 2003. 2,6 miljoner jobb har försvunnit inom tillverkningsindustrin under de senaste två åren. Den ansedda tidningen The New York Times skrev den 8 april att:
”Ekonomin lider av effekterna av kollapsen på bostadsmarknaden, strypta krediter och ett finansiellt system i olag. Detta har lett till att företag och privatpersoner ligger lågt, vilket lett till minskad handel och minskade investeringar och färre nyanställningar. Dessa faktorer försvagar i sin tur ekonomin i något som utvecklats till en ond spiral”
Den amerikanska centralbankens förre ordförande Alan Greenspan har ett längre perspektiv:
”Den nuvarande finansiella krisen i USA kommer i efterhand förmodligen att bedömas som den djupaste sedan andra världskriget.”
I själva verket tittar den härskande klassen tillbaka på börskraschen 1929 och depressionen på trettiotalet för erfarenheter som kan användas idag
Till exempel har den amerikanska centralbanken (fed) tvingats använda speciallagar från trettiotalet för att genomföra räddningsaktionen av Bear Stearns. Ett annat exempel är den av den amerikanske finansministern Harry Paulsson framlagda utredningen om en översyn av regleringen av den finansiella sektorn, den översynen sedan trettiotalet, som hälsades som ett svar på strypningen av krediterna och oron på finansmarknaderna. Paulsson har sagt att den inte var ett svar på den omedelbara situationen, utan en längre tids behov av korrigering av bestämmelserna för finansmarknaderna. De aktuella åtgärderna ger centralbanken långtgående befogenheter, och man skapar av en ny institution som skall ta över ansvaret från de nuvarande fem organ som reglerar bankväsendet. Detta, tillsammans med andra aspekter av förslaget, innebär en ytterligare förstärkning av det statliga ingripandet i ekonomin. Staten är den enda kraften under kapitalismen som kan förhindra att man förlorar kontrollen över ekonomin.
Med Bear Stearns, till exempel, så var det inte första gången fed tvingade en bank att gå samman med annan bank. För några månader sedan gick Bank of America Corp med på att köpa Countrywide Financial Corp som är störst i USA på bostadslån efter påtryckningar från fed. Problemet med denna politik är att många banker redan har egna kreditproblem och att banker redan är inblandade i olika övertaganden. Europeiska banker har motstått frestelsen att dras in, där en bankman beskriver processen som att ”försöka fånga en roterande motorsåg i fritt fall”. Det är därför som det i slutändan blir de amerikanska skattebetalarna som får stå för notan. Tillsammans med de tusentals Bear Stearns anställda som förlorade sina jobb.
Den nuvarande krisen kommer inte att vara begränsad till den finansiella sektorn, utan kommer att spridas till resten av ekonomin. Detta kommer att påverka handel, löner och jobb inte bara i USA utan över hela världen. USA liksom i Storbritannien och Sverige så visas inte den verkliga nivån på arbetslösheten och inflationen i den officiella statistiken. Hursomhelst finns det en del statistik som på visar ett dramatiskt sätt hur den amerikanska arbetarklassen redan drabbats av krisen i den kapitalistiska ekonomin utöver återtagna hus, arbetslöshet och höjda priser. Som New York Times beskriver situationen:
”På grund av en plågsam mix av avskedanden och höjda mat och bränslekostnader kommer antalet amerikaner som får matkuponger nå 28 miljoner under det kommande året. Detta är den högsta nivån sedan man började med dessa understödsprogram på 60-talet”
(New York Times 31/3 08)
Denna prognos kommer från en officiell källa: Kongressens budgetavdelning. Vad som inte är känt är hur stor andel av USA:s fattiga som tar del av det stöd de har rätt till, som uppgår till som mest 3 dollar per person och dag. Den nuvarande definitionen på fattigdom i USA är 21 500 dollar per år för en familj på fyra personer.
På en internationell nivå har den ekonomiska krisen tagit ett kvalitativt kliv. Efter år av lögner om oöverträffad tillväxt tvingas nu den härskande klassen att medge att det är en kris. Den enda möjligheten som finns för kapitalismen är statligt ingripande i ekonomin och en ökad skuldsättning. Vi kan naturligtvis inte förutsäga in i minsta detalj vad som framför oss, men vi ser vad som hotas. Vi ser ett ökat inflationstryck som inte fanns på trettiotalet. Detta har lett till dramatiska matprishöjningar som gjort att alltfler fattiga människor inte längre har råd att köpa den mat de behöver. Vi ser ett hot av kollaps för hela sektorer i vissa svagare ekonomier. Även om de olika staternas borgarklass kan samarbeta på vissa nivåer, så år alla länder konkurrenter med alla andra och kommer inte att komma till undsättning för att rädda sina rivalers kristyngda företag.
Den ökande samtidigheten hos den ekonomiska krisen internationellt innebär att detkommer att bli allt svårare för kapitalets propagandister att peka på potentiella lokomotiv som skulle kunna dra resten av världen ur krisen. Redan nu ser vi svagheterna hos de ekonomiska miraklen Kina och Indien.
Vi ser nu hur arbetarklassen tar upp kampen som ett svar på liknade attacker på dess levnadsstandard i flera länder. Eftersom den ekonomiska krisen allt mer visar, att alla ekonomier hänger ihop, finns det ökande möjligheter att arbetare i olika länder kan se sina gemensamma internationella intressen och inse att kapitalismen inte kan uppfylla ens deras mest grundläggande behov. Arbetarklassen tvingas alltmer att kämpa för sin överlevnad mot effekterna av den kapitalistiska krisen.
Nyligen har det ägt rum betydelsefulla uttryck för klasskamp Tyskland (se artikeln ”Arbetarkampen i Tyskland” i detta nr av IR) framförallt i förhållande till löneförhandlingarna, som i många fall, exempelvis vid lokaltrafiken i Berlin, handlat om direkta attacker på arbetarnas reallöner och arbetsvillkor. Samtidigt ser vi en strejkvåg i Grekland mot försämringar av pensionerna. För närvarande gör den härskande klassens media sitt bästa för att tysta ned den sortens nyheter. För att kunna utveckla sin kamp kommer arbetarklassen att behöva bli medveten inte bara om kapitalismens bankrutt, utan även om behovet av ett förenat, internationellt svar från hela arbetarklassen på detta omänskliga system.
Car/Kurt
(bearbetning av en artikel från World Revolution nr 313)
De senaste 5 åren har inneburit en internationell utveckling av klasskampen. Denna kamp har ägt rum som en reaktion på den brutala utvecklingen av den kapitalistiska krisen och den dramatiska försämring av levnads- och arbetsvillkor som den lett till i hela världen. I och med det nya steg i utvecklingen av krisen som finanskrisen i USA innebär, kan vi förvänta oss en skärpning av klasskampen. I en del länder, där arbetarnas villkor är som allra mest miserabla som Egypten, Dubai, Bangladesh har vi redan sett fröet till den framtida masstrejken. I Europa återkom 2006, med studentprotesterna i Frankrike, en proletär proteströrelse av masskaraktär med en strävan mot självorganisering.
För närvarande ser vi i Tyskland en början på ett nytt steg i utvecklingen av klasskampen. I ett ledande industriland i kapitalismens gamla hjärta ser vi en samtidighet i arbetarkampen, som alltmer utvecklas mot en verklig våg av klasskamp.
2008 började med att de tyska järnvägarna (Deutsche Bahn, DB) tvingades acceptera löneökningar på 11% och 1 timmes förkortning av arbetsveckan för lokförarna (1). Detta var ett resultat av månader av en pyrande konflikt, vilken avblåstes genom fackets manövrer, som gjorde den landsomfattande strejken vid järnvägarna illegal, och splittrade upp arbetarnas kamp. Detta följdes av mobiliseringen inom Ruhrområdet vid nedläggningen av mobiltelefontillverkningen vid Nokias fabrik i Bochum. Vid en aktionsdag i solidaritet med Nokia-arbetarna i Bochum ägde det rum en mobilisering av arbetare från flera sektorer och det kom delegationer med arbetare från andra delar av Tyskland. Arbetarna vid Opelfabriken i Bochum gick ut i strejk i solidaritet med ”Nokianerna” den här dagen.
Vid denna tidpunkt hade redan den årliga ritualen med löneförhandlingar startat. Rullande strejker bland stålarbetare följdes av arbetsnedläggelser av tiotusentals offentligt anställda över hela landet. I mitten på mars gick läkarna vid de kommunala sjukhusen ut på gatorna, för att liksom så många andra yrkesgrupper kräva 12% löneökningar
Men det är framförallt den obegränsade strejken inom lokaltrafiken i Berlin som sedan slutet på första veckan i mars visat att i år konfronteras direkt den kapitalistiska offensiven mot arbetarklassen. Denna strejk med 10 000 arbetare är redan den största och längsta av sitt slag under hela efterkrigstiden i Tyskland. Den har visat en beslutsamhet och stridbarhet som överraskade borgarklassen. Denna strejk utvidgades en tidpunkt när de tyska järnvägarna försökte dra tillbaka de eftergifter man tvingats gå med på, samtidigt som löneförhandlingarna inom den offentliga sektorn höll på att bryta ihop. Här erbjöd staten ”löneökningar” på 5% över 2 år till sina anställda och krävde i gengäld en ökning av veckoarbetstiden med 2 timmar! I Berlin med alla de allmäna kommunikationerna utom förortstågen (S-bahn, som ägs av DB) var ute i strejk, öppnades dessa arbetargrupper helt plötsligt perspektivet av av att hela den offentliga sektorn – inte bara i Berlin utan över hela landet skulle gå ut i strejk! Den härskande klassen tvingades att dra i nödbromsen (2). De tyska järnvägarna gav upp bara några timmar innan en landsomfattande lokförarstrejk skulle återupptas. Samtidigt kallade de statliga och kommunala arbetsgivarna tillsammans med de offentliganställdas fack Verdi in medlare i konflikten i den offentliga sektorn, vilket gjorde strejker under följande veckorna olagliga. På detta sätt isolerade arbetsgivarna och facket inom BVG Berlins lokaltrafik.
Men potentialen för en samtidighet hos arbetarkampen att objektivt visa deras koppling kommer inte bara ur ett massivt missnöje med fallande reallöner. Det sker också en ökning av massavskedanden. Ett par dagar efter Nokia undveks kollapsen av den halvstatliga banken WestLB endast genom att staten i en räddingsaktion gick in med 2 miljarder euro. Kostnaden för de anställda blev 2000 avskedade, en tredjedel av personalstyrkan, och stora lönesänkningar för de som fick behålla jobbet. Samma stat som lägger ut flera miljarder euro för att rädda även andra kreditinsitut som IKB i Dusseldorf eller provinsbanken i Sachsen säger nu till arbetarna inom den offentliga sektorn att det inte finns några pengar till löneökningar!
Men utöver offren för katastrofen på fastighetsmarknaden, har under de senaste veckorna ett antal industriföretag Siemens, BMW Henkel (Persil) samtidigt som de rapporterat om rekordvinster genomfört massavskedanden. Den gamla slitna lögnen till arbetare i krisföretag, att en återställning av företagets vinster genom ”uppoffringar” kommer att rädda deras jobb, har helt krossats av verkligheten.
Dessa oerhörda attacker har inte bara lett de första tecknen på motstånd i år som vid Nokia, utan även till demonstrationer bland gruvarbetare mot gruvnedläggningar i Saarland (3). De har hjälpt till att underminera den härskande klassens propaganda. I efterdyningarna till den kampanj om ”nationell enhet” från facket och den politiska klassen mot det finska Nokia, har favoritskämtet varit de finska kapitalister som äger Siemens och WestLB.
En av de mest betydelsefulla tecknen på den nuvarande mognaden av situationen är att vi börjar se en mer öppen och medveten politisering av arbetarkampen. Den senaste utvecklingen ger oss tre viktiga exempel.
Rollen som arbetarna vid Opelfabriken i Bochum hade vid konflikten vid Nokia nyligen. Det är sant att de anställda vid kände sig missmodiga och förödmjukade av den provokativa brutaliteten med vilket beskedet om om nedläggningen av fabriken meddelats. Det var till stor del det massiva ingripandet av Opelarbetarna vid Nokia med uppmaningen att de skulle ta upp kampen och löftet om att de skulle ansluta sig till en eventuell strejk, som gjorde denna mobilisering möjlig. Redan 2004 förhindrade en veckolång vild strejk vid Opelfabriken i Bochum nedläggningen av deras egen fabrik. Idag är ”Opelianer” beslutsamma att generalisera och sprida denna erfarenhet till arbetare i allmänhet att arbetarmotstånd och solidaritet lönar sig! Vad vi ser här är uppkomsten av ett stridbart avantgarde inom de stora arbetarkoncentrationerna som är medvetna om sin tyngd i klasskampen, och beredda att använda till förmån för alla arbetare. En annan sådan koncentration är den vid Mercedes-Daimler, vilken redan på 1990-talet genom en omfattande strejk lyckades stoppa Kohlregeringens försämringar av sjukpenningen. 2004 gick arbetarna vid Daimler ut i demonstrationer i Stuttgart och Bremen mot försämringar av löner och bidrag och deklarerade att de inte bara kämpade för sig själva utan för alla arbetare. Vi skall också komma ihåg att Tyskland fortfarande är ett land med stora företag och stora industrikoncentrationer med miljontals kvalificerade yrkesarbetare.
Inledningen av en öppen konfrontation mellan arbetare och de vänsterstyrda organen för kapitalet konkretiseras av strejken inom lokaltrafiken i Berlin. Denna strejk är inte bara en reaktion mot den nuvarande försämringen av reallönen genom den ökande inflationen. Arbetarna gör också uppror mot resultat från löeuppgörelsen 2005 som ledde till en generell lönesänkning på 12% och fruktansvärda försämringar av arbetsvilkoren en utlokalisering av personal till ännu sämre vilkor. En uppgörelse som Verdi, det stora facket inom denna sektor, fortfarande helhjärtat försvarar. Medvetna om att det nya ”löneerbjudande” som arbetsköparna skulle komma med var en provokation mot de anställda, planerade Verdi i förväg en protestdag som skulle äga rum på en lördag i slutet på februari för att leda till så lite störningar som möjligt. Men när arbetarna fick höra att deras löner skulle frysas till samma nivå som under 2007, med löneökningar endast till de som varit anställda sedan 2005 gick de ut i strejk 24 timmar tidigare än planerat utan att vänta på fackets godkännande. Så stor var ilskan, inte bara med de faktiska lönesänkningarna, utan också mot de uppenbara försöket att splittra arbetarna. Att Verdi tvingades ge upp sin strävanden att nå en ”vänskapligt förhandlad uppgörelse” och ta ut en total strejk. Den strejk har också lett till en konfrontation med den röd-röda koalition bestående av socialdemokraterna (SPD) och vänsterpartiet (Linkspartei) som styr i Berlin. Linkspartei uppstod ur det stalinistiska SED och en gång härskade i DDR. Det växer nu även i det som en gång var Västtyskland tack vare en fd ledare för SPD Oscar Lafontaine. Linkspartei fördömer strejken som ett uttryck för de ”bortskämdas krav” i ett ”privilegierat Berlin”! Detta händer samtidigt som betydelsefulla delar av den tyska borgarklassen försöker etablera Linkspartei som en femte parlamentarisk kraft som skulle kunna vända arbetarnas missnöje tillbaka till en parlamentarisk terräng. Det vill säga att försöka framställa dem som ett verkligt alternativ för missnöjda arbetare. Det är alltså inte så konstig att kväll efter kväll så lyckas de tyska tv-nyheterna att undvika att ens nämna den strejk som ställer till med kaos i huvudstaden.
Det börjar dyka upp bloggar på Internet, där till exempel järnvägsarbetare uttrycker sin beundran och solidaritet med strejken inom lokaltrafiken. Detta är desto mer betydelsefullt eftersom det inom sektorer som järnvägsarbetare, piloter, medicinsk personal inom sjukvården som trycket från en yrkesanda är särskilt starkt. Detta har utnyttjats av den härskande klassen genom att som ett svar på det växande missnöjet med det officiella facket DGB utveckla skenbart radikala men strikt yrkesbegränsade fackföreningar . Detta görs inte bara för att hålla arbetarnas stridbarhet inom fackliga ramar och därigenom förhindra självorganisering, utan även för att motverka en politisk radikalisering. Lokförarfacket DBL som för närvarande är den stora favoriten hos vänstern, uttrycker inget annat än ett i det närmaste karikatyrmässig form av inskränkthet och icke-politisk anpassning.
Den tyska borgarklassen har under decennier varit stolt över sitt system av så kallade oberoende löneförhandlingar, ett noga juridiskt definierat system, som på grundval av regionella och yrkesmässiga uppsplittringar av arbetarklassen, driver kapitalets diktat. Icke desto mindre under 2008 är det inte första gången i efterkrigstyskland som arbetarklassen börjat ifrågasätta detta system. Från septemberstrejkerna 1969 till de massiva strejkerna vid Ford i Köln 1973 har vilda strejker ifrågasatt resultatet av förhandlingarna med arbetsköparna och fackbossarna. Detta autonoma ingripande av arbetarklassen provoceras framförallt fram som ett svar på konsekvenserna av inflationen som reallöneförsämringar. Inte heller är det första gången som det varit arbetarmobiliseringar och solidarietsaktioner som svar på fabriksnedläggningar. Framförallt kampen vid Krupp Rheinhausen lever kvar inom det kollektiva minnet hos arbetarklassen.
Men idag äger dessa två fenomen rum samtidigt. Inflationen och ackumulationen av reallönesänkningar har lett till ett ökande allmänt missnöje. Nedläggningar och arbetslöshet leder ofta inledningsvis till en förödmjukelse som begränsar stridbarheten, men provocerar också fram än mer djupgående reflektion om naturen hos det kapitalistiska systemet.
Dennuvarande kampen är alltså en fortsättning på den kamp som utvecklades under 1960, 70- och 80-talet och behöver knyta an till erfarenheter och lärdomar från denna kamp. De är inte bara uttryck för en kontinuitet utan även en fördjupning av denna tradition av kamp. Efter 1968 deltog Tyskland i det internationella återupptagandet av klasskampen. Det fanns en viss eftersläpning i Tyskland jämfört med andra länder på grund av den särskilt brutala kontrarevolutionen i detta land, men också på grund av att Tysklands till en början större kapacitet att stå emot de värsta effekterna av den kapitalistiska krisen.
I motsats till detta, ser vi idag hur det tyska proletariat börjar ansluta sig till sina klasssystrar och klassbröder i Frankrike och andra länder i spetsen för den internationella klasskampen.
Weltrevolution 14 mars 2008
Fotnoter
se Internationell Revolution nr 114 för mer information om lokförarnas långa kamp
Under de senaste åren har den offentliga sektorn i Berlin brutit sig ur de nationella löneförhandlingarna för de olika tyska delstaterna, och haft egna löneförhandlingar för att isolera de statsanställda i Berlin från de i resten av landet. Bakgrunden till detta är att Berlin inte bara huvudstad utan också den fattigaste storstaden i Tyskland.
Under flera år har gruvdriften i Saar området regelbundet lett till jordbävningar, som förorsakat stor skadegörelse. Fram till nu är inte detta något som de härskande brytt sig speciellt mycket om. Men nu helt plötsligt, har en sådan jordbävning använts som förevändning för att lägga ned alla gruvor i regionen.
I förra numret av Internationell Revolution publicerade vi tillsammans med vårt svar en text som en av våra läsare sänt till oss. Under rubriken ”Terrorismen ett hinder för arbetarklassens kamp” i Internationell Revolution nr 114 diskuterade vi framförallt upp frågan om varför terrorismen aldrig är något som arbetarklassen kunde använda i sin kamp men även om varför antifascism endast leder till försvaret av en mer demokratisk form av kapitalets diktatur. Denna text publicerades även på diskussionsforumet Socialism.nu med titeln ”kritik av internationella kommunistiska strömningen”.Detta är ett initiativ som vi ser som något väldigt positivt och som visar på både ett intresse och behov att diskutera revolutionär politik.
I den diskussionstråd som följde, tog diskussionen inte direkt upp innehållet i texten. Trots en del trista personangrepp mot textförfattaren från den antifascistiska miljön togs det även upp flera intressanta frågeställningar som vi skulle vilja återvända till i denna artikel: detta framförallt eftersom som vi vill ta upp denna diskussion här i vår press, men även på grund av att Socialism.nu stängdes, och denna diskussion inte kunde utvecklas där.
Vi kommer i denna artikel att ta upp några av de frågor som vi anser har ett mer generellt intresse. Framförallt frågan om vad en vänsterkommunistisk tradition och organisation är för något. Denna fråga ställdes på lite olika sätt i diskussionen i olika inlägg. Det är i synnerhet de frågor som ställdes av signaturen ”O sthlm” i ett inlägg som vi kommer att besvara här.
Vilka grupper räknas in i den proletära politiska miljön. Vad krävs för att grupp skall räknas dit?
Vad anser IKS om folk som köpt deras kritik av 'kapitalets vänster', men ändå fortsätter att verka inom denna av rent pragmatiska skäl?
Varför använder aldrig IKS begreppet 'skådespel' i sin analys av samhället – är det för att begreppet inte är analogt med den marxistiska begreppsapparaten eller är det för att IKS ser den situationistiska rörelsen som en kulturrörelse och ingen politisk rörelse
Vad anser IKS om den trotskistiska uppfattningen att en rörelse ytterst karaktäriseras av sitt ledarskap
Dessa frågor är intressanta eftersom de går rakt på kärnan vad som definierar en revolutionär organisation och vad som är dess uppgifter.
Till frågan om det som vi kallar den proletära politiska miljön. Detta är ingen abstrakt fråga utan bygger direkt på erfarenheterna från klasskampen. Detta betyder, att IKS uppfattning om vad som är en proletär grupp eller inte baserar sig på erfarenheterna från över ett sekel av klasskamp. En viktig del av revolutionärers aktivitet har alltid varit att basera sig på arbetarklassens historiska erfarenheter när det gäller att utveckla sitt politiska program. Denna är metod får ännu större betydelse idag när ser hur politiska rörelser som autonomister som verkar stå för en väldigt radikal politik. Öppet säger de, att klasskampen har förändrats så mycket att det krävs en ny typ av klasskamp. Detta innebär i själva verket inte något annat än att man teoretiserar sin egen historielöshet. Det är därför som det är så viktigt att använda en metod som utgår från detta historiska sammanhang. Detta är den är den enda metoden man använda för att förstå klassnaturen hos politiska rörelser som framstår som progressiva eller säger sig stå på arbetarklassens sida.
Framförallt den internationella revolutionära våg som skakade världen 1917-23 med ryska revolutionen som sin höjdpunkt och i ännu högre grad från det nederlag som följde på denna revolutionära våg, är väldigt rik på lärdomar för revolutionärer idag. De främsta lärdomarna från denna period är, att som den Tredje internationalen konstaterade på sin första kongress, att parlamentet förlorat all betydelse för proletär kamp och att socialdemokratin och dess fackföreningar förrått arbetarklassen och sedan 1914 blivit ett av den härskande klassens viktigaste redskap för att kontrollera och disciplinera arbetarklassen. De två världskrigen har på ett väldigt tydligt sätt visat detta tragiska faktum, det klassiska exemplet på det är hur det mest respekterade partiet inom den Andra Internationalen röstade för krigskrediter 1914 och sedan aktivt stödde den tyska statens krigsansträngning. Allt sedan dess har socialdemokratin och och dess efterföljare till vänster varit de mest effektiva rekryteringssergeanterna för den härskande klassens krigsmaskineri. I synnerhet under andra världskriget, då hela vänstern utom en väldigt liten minoritet av vänsterkommunister, mobiliserade för det imperialistiska kriget. Det är väldigt viktigt att se att i synnerhet trottar och stalinister hade en viktig roll när de gällde att mobilisera proletariatet för det imperialistiska kriget. Det var endast de små vänsterkommunistiska minoriteterna som höll fast vid bolsjevikernas och Lenins stolta internationalistiska paroll ”vänd det imperialistiska kriget till ett revolutionärt inbördeskrig”
Detta är väldigt kortfattat den historiska bakgrunden till de kriterier som avgör vad som är en proletär grupp eller inte.
Det som krävs för att man skall kunna kallas en proletär grupp är
Internationalism, det vill säga att man klart tar ställning för proletariatets internationella enhet genom att ta avstånd från alla nationella befrielserörelser och andra nationella rörelser som mobiliserar arbetarklassen bakom den egna nationen mot dess klassbröder i andra länder. Enligt det Kommunistiska manifestets paroll ”proletärer i alla länder förena er”.
Att man tar avstånd från alla så kallade socialistiska stater som Kuba, Nordkorea eller Chavez Venezuela och klart fördömer deras statskapitalistiska natur.
Att man tar avstånd från socialdemokratiska och övriga vänsterpartier och fördömer deras roll som ett vänsterbihang till den kapitalistiska staten. Detta gäller naturligtvis även den officiella anarkismen och syndikalismen som SAC. Samtidigt, på grund av anarkismens lösa natur, är det nödvändigt att se att inom denna miljö finns allt från rena vänstergrupper som till exempel stödjer en palestinsk stat, till internationalister.
Att man klart tar avstånd från den parlamentariska cirkusen.
Att man arbetar för arbetarklassens självständiga kamp genom att hela tiden lyfta fram vad som är perspektivet för arbetarklassen som helhet. Att man aktivt tar ställning mot facket som framförallt är ett redskap för staten att kontrollera och sabotera arbetarnas kamp.
Detta är väldigt kortfattat vad som är det mest grundläggande för att en grupp skall kunna vara en proletär grupp. Med andra ord, för att man skall kunna bidra till att utveckla klasskampen.
Historiskt sett har den proletära eller som den också kallas den internationalistiska miljön framförallt bestått grupper inom den så kallade ”italienska vänstern” och de olika rådskommunistiska strömningar som uppstod i Tyskland(1). Dessa båda var ett resultat av att man bröt sig ur den tredje internationalens partier som degenererade till stalinistiska stödpartier för den nya Sovjetstaten.
Idag återstår av denna historiska miljö förutom IKS ett antal bordigistiska partier i Italien som till exempel Partito Communista Internazionalista som samarbetar med CWO (Communist Workers organisation i Storbritannien) i IBRP (International Bureau of the Revolutionary Party). Av de ursprungliga rådskommunistiska grupperna återstår i princip bara enstaka invider. Utöver detta finns det ett antal smågrupper som ett eller annat sätt är influerade av vänsterkommunistiska ståndpunkter.
Det som är väldigt uppmuntrande är att vi idag förutom denna historiska miljö ser framväxten av en ny internationalistisk miljö. Det vill säga grupper och strömningar som inte direkt har uppstått ur dessa historiska vänsterkommunistiska traditioner utan mer är ett resultat av en politisk reflektion hos en ny generation revolutionärer. För att bara ta ett exempel kan vi nämna EKS i Turkiet som under hösten gav ut ett internationalistiskt flygblad som fördömde Turkiets militära äventyr i norra Irak (se Internationell Revolution nr 114).
Nu skall vi diskutera den andra frågan "Vad anser IKS om folk som köpt deras kritik av 'kapitalets vänster', men ändå fortsätter att verka inom denna av rent pragmatiska skäl?"
Det beror naturligtvis alldeles på vad man har för en roll inom en sådan organisation och även vad det för typ av organisation. Det skulle ju till exempel vara snudd på schizofrent att inneha en ledande position i en trotskistisk eller stalinistisk organisation, samtidigt som man delar vår uppfattning om att deras politik står i direkt motsättning till arbetarklassens intressen. Det som är viktigt att påpeka här att vi inte tar avstånd från enskilda människor bara för att de är med i en vänsterorganisation. Vad vi är motståndare till är vänsterns politiska roll. Det kan istället vara möjligt att man om att man är med i en vänsterorganisation och börjar ifrågasätta dess politik, att använda denna situation till att diskutera vad man upplever som en mer revolutionär politik. På det sättet skulle man kunna använda denna situation till något som är positivt för arbetarklassen genom att utveckla en mer djupgående kritik av kapitalets vänster. En av den revolutionära organisationens främsta uppgifter är, att så mycket som möjligt bidra till en diskussion och reflektion. Det är det som skiljer en revolutionär organisation som IKS från kapitalets vänster som mest är intresserad av att rekrytera okritiska aktivister.
”Varför använder aldrig IKS begreppet 'skådespel' i sin analys av samhället- är det för att begreppet inte är analogt med den marxistiska begreppsapparaten eller är det för att IKS ser den situationistiska rörelsen som en kulturrörelse och ingen politisk rörelse?”
En intressant fråga. Situationismen var ett av tidigaste uttrycken för att det sociala klimatet på 60-talet höll på att förändras. På det sättet var man en del av den rörelse som börja ifrågasätta den kapitalistiska ordningen. Samtidigt anser vi inte att begrepp som ”skådespel” är det skarpaste och tydligaste begreppet man kan använda. Framförallt inte sedan hela begreppet 'skådespelsamhälle' var ett annat begrepp för någonting som marxisterna inom den kommunistiska vänstern analyserat som statskapitalism.
”Vad anser IKS om den trotskistiska uppfattningen att en rörelse ytterst karaktäriseras av sitt ledarskap?”
Det som är intressant att diskutera här är hur denna fras något annorlunda formuleras i den trotskistiska fjärde internationalens övergångsprogram ”Den mänskliga civilisationens nuvarande kris är det proletära ledarskapets kris” används för motivera arbete inom just de partier och fackföreningar som man redan fördömt, för att de förrått arbetarklassen. Detta var ett tydligt uttryck för hur den trotskistiska rörelsen har använt sig att skenbart radikala fraser för att motivera sin arbetarfientliga politik. I synnerhet genom en, på ytan väldigt radikal kritik av både fackets och sossarnas förräderi mot arbetarklassen, men eftersom detta förräderi bara är ledarskapets förräderi
så skall man vara kvar i dessa organisationer. Det mest karikatyrartade uttryck denna politik tog sig var den så kallade ”entrismen” som gick ut på att man skulle infiltrera de stora socialdemokratiska partierna för att byta ut den ruttna ledningen. Offensiv ägnade sig länge åt detta inom sossepartiet.
Diskussioner är den proletära rörelsens livsluft. Eftersom de enda vapnen som proletariatet har i sin kamp mot det kapitalistiska barbariet är sitt medvetande och sin enhet, kan denna typ av diskussioner även på diskussionsforum ha betydelse för att utveckla den proletära rörelsen – som vad de sofistikerade teoretiska trottarna än tycks tro inte definieras av sitt ledarskap, utan av den levande kollektiva naturen i arbetarklassens kamp. Vad arbetarklassen behöver är inte nya ledare utan att man istället sparkar ut alla dessa vänsterister som försöker ta över dess kamp, och genom sin kamp utvecklar sin egna maktorgan som stormöten, strejkkommittéer och i förlängningen arbetarråd och sovjeter.
Kurt O 29.04.08
För fyrtio år sedan, den 22 mars 1968, påbörjades i Nanterre, i Paris västra förorter en av de viktigaste historiska händelser som ägt rum sedan det andra världskriget; vad som av media och franska politiker vanligen kallar ”maj 68-händelserna”. I sak hände inget ovanligt denna dag; man protesterade mot att en student som tillhörde den yttersta vänstern vid Nanterre-universitetet hade arresterats, misstänkt för att ha varit inblandad i en attack mot American Express kontor i Paris under våldsamma demonstrationer mot Vietnamkriget. 300 av hans kamrater höll ett möte vid en amfiteater och 142 av dessa beslöt att ockupera ett rum i administrationsbyggnaden över natten.
Detta var inte första gången som studenterna i Nanterre hade visat sitt missnöje. Redan ett år tidigare, vid detta universitet, hade det ägt rum en sammandrabbning mellan studenter och polis, gällande möjligheten att röra sig fritt i universitetets studentkorridorer – vilket var tillåtet för de kvinnliga studenterna, men inte för de manliga. Den 16 mars 1967 deklarerade en sammanslutning av 500 studenter, ARCUN, att man ville avskaffa de ålderdomliga regler som behandlade studenterna, även de äldre (vilket betydde äldre än 21 år vid denna tid) som minderåriga. Därpå, den 21 mars 1967 omringade polisen på universitetsförvaltningens begäran de kvinnliga studenternas bostadshus och planerade att arrestera 150 manliga studenter som påträffades där och som hade barrikaderat sig på taket av byggnaden. Nästa morgon fann sig polisen omringade av flera tusen studenter, och man fick till slut order om att lämna området utan att röra studenternas barrikader. Men dessa incidenter, liksom andra demonstrationer där studenterna visade sitt missnöje, särskilt protesterna mot en universitetsreform: ”Fouchetplanen” hösten 1967, var kortlivade. Den 22 mars 1968 var något helt annat. Några veckor senare ledde händelseutvecklingen inte bara till den mest kraftfulla studentmobiliseringen sedan det andra världskriget, utan framför allt till den största strejken i den internationella arbetarrörelsens historia, mer än 9 miljoner arbetare var ute i strejk under nästan en månad.
För kommunister så var det – till skillnad från majoriteten av de tal som redan har avlevererats – inte studentagitationen, hur massiv och ”radikal” den än må ha varit, som utgjorde den viktigaste faktorn i ”händelserna 68” i Frankrike. Det var snarare arbetarnas strejk som spelade denna roll, och som kom att få en avsevärd historisk betydelse. Vi kommer att behandla denna fråga i andra artiklar i vår press. Här kommer vi att begränsa oss till att undersöka betydelsen av studentkampen vid denna tid och försöka dra lärdomar av detta.
Innan man lämnade sammanträdes rummet beslöt de 142 ockupanterna, för att upprätthålla och utveckla sin agitation, att bilda den 22 mars-rörelsen (M22). Det var en informell rörelse som bestod av trotskister från Ligue Communiste Revolutionaire (LCR) och några anarkister (däribland Daniel Cohn-Bendit), där maoisterna i Union des Jeunesses Communistes Marxistes-Leniniste (UJCML) i slutet av april anslöt sig, och som till slut, efter några veckor, samlade mer än 1200 deltagare. Universitetets väggar täcktes snart av affischer och grafitti: ”Professorer, ni är gamla, och er kultur också”, ”Låt oss leva”, ”Gör dina drömmar till verklighet”. M22-rörelsen anordnade en dag av ”kritik av universitetet” den 29 mars, efter förebild av liknande aktioner hos de tyska studenterna. Dekanus beslöt att stänga universitetet till den 1 april men agitationen tog fart på nytt när universitetet åter öppnades. Framför 1000 studenter deklarerade Cohn-Bendit: ”Vi vägrar att bli den framtida kadern för den kapitalistiska utsugningen!” Majoriteten av lärarna reagerade på ett konservativt sätt; den 22 april krävde 18 av dem, även ”vänster”-representanter ”att åtgärder vidtogs för att agitatorerna skulle avslöjas och bestraffas”. Dekanus antog en hel rad repressiva åtgärder, framförallt att ge polisen fritt tillträde till universitetsområdets olika passager, samtidigt som pressen braskade på om ”galenskaper”, ”smågrupper” och ”anarkister”. Det franska kommunistpartiet föll in i denna kör: den 26 april höll Pierre Juqin, medlem i partiets centralkommitté, ett möte i Nanterre: ”Agitatorerna försöker förhindra att arbetarnas söner ska kunna ta sin examen”. Han kunde inte avsluta talet och var tvungen att fly. I partiorganet Humanité den 3 mars sade Georges Marchais, vice ordförande i kommunistpartiet, i sin tur: ”Dessa falska revolutionärer måste energiskt avslöjas eftersom de i själva verket tjänar gaulliststatens och de stora kapitalistiska monopolens intressen”.
På universitetsområdet i Nanterre blev sammandrabbningar allt vanligare mellan studenterna från den yttersta vänstern och fascistiska grupper som Occident-gruppen, som kom ut från Paris för att ”spöa bolsjevikerna”. Inför denna situation beslöt dekanus den 2 maj att åter stänga universitetet, som omringades av polisen. Studenterna i Nanterre beslöt att man nästa dag skulle hålla ett möte utanför Sorbonneuniversitetet för att protestera mot stängningen av sitt universitet och de disciplinära straff som utverkades mot 8 av medlemmarna av M22, däribland Cohn-Bendit.
Det kom bara 300 personer till mötet: majoriteten av studenterna hade fullt upp med att förbereda sina slutexamina. Regeringen, däremot, som ville få ett slut på agitationen, beslutade sig för att slå till och ockupera Latinkvarteren och omringa Sorbonne med poliser. Polisen tog sig in på universitetet, något som inte hänt på århundraden. Studenterna, som hade dragit sig tillbaka till Sorbonne, fick försäkringar om att de skulle kunna ge sig av utan problem, men när de kvinnliga studenterna tilläts avlägsna sig, så tvingades de manliga studenterna systematiskt in i fångtransportfordon, från vilka de försökte fly. Snabbt samlades hundratals studenter på den öppna platsen framför Sorbonne och attackerade polisen. Tårgas började användas, området var säkrat men allt fler studenter började trakassera poliserna och deras fordon. Konfrontationerna fortsatte under fyra timmar den kvällen: 72 poliser skadades och 400 demonstranter arresterades. De följande dagarna omringade polisen fullständigt alla ingångar till Sorbonne, samtidigt som fyra studenter sändes till fängelse. Denna hårda policy stoppade inte agitationen utan gjorde den än mer massiv. Från måndagen den 6 mars kom konfrontationer med polisen som ägde rum runt Sorbonne att alternera med allt mer kraftfulla demonstrationer, som utlystes av M22, UNEF och SNESUP (organisation för lärare i ledande ställning) och som samlade upp till 45.000 deltagare under stridsropen ”Sorbonne åt studenterna”, ”ut med snuten från Latinkvarteren”, och framför allt ”befria våra kamrater”. Till studenterna anslöt sig allt fler skolungdomar, lärare, arbetare och arbetslösa. Processionen gick över Seine och fyllde snart upp Champs-Elysees, alldeles i närheten av presidentpalatset. ”Internationalen” klingade under Triumfbågen där man vanligen brukade höra Marseljäsen. Demonstrationer ägde även rum i städer i landsorten. Regeringen försökte ge ett bevis på sin goda vilja genom att åter öppna Nanterre-universitetet den 10 maj. Den kvällen samlades tiotusentals demonstranter i Latinkvarteren framför polisen som omringade Sorbonne. Klockan nio på kvällen började några demonstranter att bygga barrikader, sammanlagt byggdes ett sextiotal. Vid midnatt togs en delegation av tre lärare och tre studenter (däribland Cohn-Bendit) ut av rektorn vid Academie de Paris, men, samtidigt som denne gick med på att öppna Sorbonne, så kunde han inte ge några löften om att befria de studenter som arresterades den 3 maj. Klockan två på morgonen gick CRS till attack mot barrikaderna efter att man attackerat med stora mängder tårgas. Konfrontationen blev mycket våldsam och orsakade hundratals skadade på bägge sidor. Mer än 500 demonstranter arresterades. I Latinkvarteren visade flera invånare sina sympatier genom att öppna sina hem till demonstranterna och hälla ut vatten på gatan för att skydda mot tårgasen och granaterna. Alla dessa händelser, särskilt vittnesmålen om brutaliteten hos den repressiva styrkorna, följdes minut för minut på radion, av hundratusentals människor. Klockan sex på morgonen ”härskade åter ordningen” i Latinkvarteren, som såg ut som om de drabbats av en tornado.
Lördagen den 11 maj var indignationen total i Paris, och i hela Frankrike. Processioner bildades spontant över hela landet, som inte bara samlade studenter, utan även hundratusentals demonstranter av olika bakgrund, framför allt många unga arbetare och föräldrar till studenter. Överallt ockuperades universiteten, på gator och torg diskuterade människor och fördömde attityden hos repressionens styrkor.
Ställd inför denna situation deklarerade premiärministern, Georges Pompidou, på kvällen att från och med måndagen den 13 maj skulle polisen dra sig tillbaka från Latinkvarteren, Sorbonne skulle åter öppnas och de fängslade studenterna skulle friges.
Samma dag uppmanade fackföreningsledarna, även CGT (som fram till dess hade förkastat ”vänsterist”-studenterna) och vissa polisfackföreningar, till strejker och demonstrationer den 13 maj, för att protestera mot repressionen och regeringens politik.
Den 13 maj såg varje stad i Frankrike de viktigaste demonstrationerna sedan den andra världskriget. En av de vanligaste parollerna var ”tio år är nog!” vilket syftade på att den 13 maj 1958 var den dag då de Gaulle återkom till makten. Vid slutet av demonstrationerna var nästan alla universitet ockuperade, inte bara av studenter utan även många unga arbetare. Överallt kunde vem som helst tala. Diskussionerna var inte begränsade till frågor om universiteten och repressionen. De började ta upp andra sociala problem: arbetsvillkor, utsugning, det framtida samhället.
Den 14 maj fortsatte diskussioner på många företag. Efter de stora demonstrationerna dagen innan, och den känsla av styrka som dessa innebar, var det svårt att fortsätta som om inget hade hänt. I Nantes gick arbetarna vid Aviation Sud, understödda av de yngsta arbetarna, spontant ut i strejk och beslöt sig för att ockupera fabriken. Arbetarklassen började röra på sig.
Om man ser till den händelsekedja som ledde till den massiva mobiliseringen den 13 maj 1968, är det tydligt att det inte så mycket var studenternas aktioner som bar ansvaret för bredden i rörelsen, utan snarare myndigheternas agerande, som var som bensin på elden, innan man kunde slå fast det slutgiltiga nederlaget. Faktum var, att studenternas kamp i Frankrike, innan maj 1968, var mycket mindre massiv och djupgående än de i andra länder, särskilt i USA och Tyskland.
I den största supermakten, USA, hade man från 1964 bevittnat de mest massiva och betydelsefulla rörelserna under denna period. Mer precist var det vid Berkley-universitetet i norra Kalifornien, som studenternas protester antog en massiv karaktär för första gången. De krav som för första gången mobiliserade studenterna kom från ”free speech”-rörelsen, som var för politisk yttrandefrihet (särskilt mot Vietnamkriget och rassegregationen) runt universitetet. Till en början reagerade borgarklassen med en extrem repression, genom att låta polisen attackera en ”sit-in”, en fredlig ockupation, och arrestera 8000 personer. Efter ett tag, i början av 1965, tillät universitetsledningen politisk aktivitet på universitetet, som kom att bli det huvudsakliga centret för studenternas protester i USA. Samtidigt var det med sin slogan att ”rensa upp i oredan på Berkley” som Ronald Reagan, mot alla förväntningar, blev vald till Kaliforniens guvernör i slutet 1965. Rörelsen utvecklades massivt och radikaliserades under de följande åren, runt protesterna mot rassegregationen, till försvar för kvinnors rättigheter, och framför allt mot kriget i Vietnam. Samtidigt som många unga amerikaner, framför allt studenter, flydde utomlands i stort antal för att undvika att bli skickade till Vietnam, drogs majoriteten av landets universitet med i antikrigsrörelsen. Samtidigt sågs upplopp i de stora städernas svarta ghetton (andelen unga svarta bland soldaterna som sändes till Vietnam var högre än genomsnittet nationellt). Från den 23 till 30 april 1968 ockuperade Columbiauniversitetet i New York i protest mot att dess forskning togs i anspråk av Pentagon, och i solidaritet med det närbelägna svarta ghettot i Harlem. Detta var en av höjdpunkterna i studenternas protester i USA, vars mest våldsamma uttryck ägde rum i slutet av augusti i Chicago, vid demokraternas partikonvent.
Japan: från 1965 demonstrerade studenter mot Vietnamkriget, under ledning av Zengakuren, som organiserade stora konfrontationer med polisen. 1968 tog man upp parollen ”låt oss förvandla Kanda-kvarteret (Tokyos universitetskvarter) till ett nytt Quartier Latin”.
Även om studentrörelsen i Storbritannien inte var lika omfattande som i Frankrike eller USA, såg man redan så tidigt som 1966 uttryck för den, vid London School of Economics, där studenter protesterade mot den nya rektorn på grund av dennes kopplingar till de rasistiska regimerna i Sydafrika och Rhodesia. LSE fortsatte att vara centrum för protester, exempelvis i mars 1967 när man anordnade en fem dagar lång ”sit-in” mot disciplinstraff, som ledde till ett experimentellt ”fritt universitet” där man tog efter exemplen från USA. I december 1967 ägde det rum sit-ins vid Regent Street Polytechnic och Holborn College of Law and Commerce, där man krävde studentinflytande i institutionernas beslutsprocesser. I maj och juni 1968 sågs ockupationer i Essex, Hornsey College of Art, Bristol och Kneele som ledde till protester i Croydon, Birmingham, Liverpool, Guildford, och vid Royal College of Arts. De mest spektakulära demonstrationerna (där flera olika grupper av människor med olika bevekelsegrunder samlades) handlade om Vietnamkriget: i mars och oktober 1967, i mars 1968, och i de mest massiva och firade demonstrationerna i oktober 1968, som alla ledde till våldsamma konfrontationer med polisen, med hundratals skadade och arresterade, utanför den amerikanska ambassaden vid Grosvenor Square i London.
Italien: studenterna mobiliserades i mars vid flera universitet, särskilt i Rom, mot Vietnamkriget och mot universitetsmyndigheternas politik.
Spanien: i mars stängdes universitetet i Madrid ”för obestämd tid” inför studenternas agitation mot kriget i Vietnam och Francoregimen.
Tyskland: studentagitationen började redan utvecklas från och med 1967 mot kriget i Vietnam, och detta ökade inflytandet för den vänsterextrema SDS-rörelsen, som var en brytning med det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Rörelsen radikaliserades och fick en masskaraktär efter attacken på Rudi Dutschke, den huvudsaklige ledaren för extremvänstern, som utfördes av en ung ligist som hade blivit influerad av de hysteriska kampanjer som hade piskats upp av Springerpressen. Under flera veckor, innan fokus ändrades till Frankrike, var studentrörelsen i Tyskland referenspunkten för alla studentrörelser, som berörde en majoritet av Europas länder.
Denna uppräkning är självfallet långt ifrån fullständig. Många länder i kapitalismens periferi berördes även av studentrörelser under 1968 (Brasilien och Turkiet, bland andra). Ett exempel är Mexiko, i slutet av sommaren, när regeringen beslöt att slå till med en blodig repression mot studenternas demonstrationer (dussintals dödade, sannolikt hundratals, den 2 oktober, vid Tlatlolco-platsen i Mexico City) så att de olympiska spelen ”fredligt” kunde gå av stapeln den 12 oktober.
Den gemensamma karakteristiken för alla dessa rörelser är tydlig: framför allt protesten mot kriget i Vietnam. Men stalinistpartierna, Hanoi- och Moskvaregimernas allierade, stod inte i spetsen för dessa rörelser, vilket man hade gjort i de antikrigsrörelser som tog form vid tiden för Koreakriget i början av 1950-talet. Tvärtom hade dessa partier i praktiken inget inflytande, och stod ofta i direkt opposition till dessa rörelser.
Detta var ett av kännetecknen för studentrörelsen i slutet av 1960-talet, och visar på dess stora betydelse. Vi kommer att utveckla detta vidare i en kommande artikel.
Fabienne 080223
Chavez regering har - med stöd av oppositionen och fackföreningarna – tvingat fram repressiva åtgärder mot arbetarna i den så kallade Stålzonen i Venezuela, vilka kämpar för sina livsnödvändigheter. Här ser vi hur den verklige senor Chavez och hans “socialism för det 21 århundradet” fungerar.
Nedan publicerar vi ett flygblad som givits ut av våra kamrater i Internacionalismo i Venzuela. Vi hälsar deras försök att göra detta under dessa svåra omständigheter, med repression och utpressning från den chavististiska regeringens sida. Vi vill uttrycka vår solidaritet med arbetarna i detta område och våra kamrater, samtidigt som vi uppmanar andra att distribuera och diskutera detta flygblad. Proletariatets kamp är internationell och måste konfrontera den borgerliga staten alla olika former, vare sig de är “liberala”, öppna diktaturer, eller bär en “socialistisk” mask.
Efter mer än 13 månaders diskussion om sitt kollektivavtal, fick arbetarna nog vid Ternium-SIDOR. Indignerade över de svältlöner man har fått (som ligger på minimilönenivå i en region av Venezuela där levnadsomkostnaderna är som högst) och de fruktansvärda arbetsförhållandena som har lett till att 18 arbetare mist livet och dussintals drabbats av allvarliga yrkesrelaterade sjukdomar de senaste decennierna, har man varit ute I flera strejker mot bolagets vägran att gå deras krav till mötes vad gäller löner och arbetsvillkor.
Olika media har tagit upp samma tema som bolaget gjort, att man är offer för arbetarnas orimliga krav, som uppgår till mer än bolagets årliga försäljning. Dessa lögner är en ren mörkläggning av information, både från oppositionens och regeringens media, om de verkliga orsakerna till arbetarnas kamp. Sedan 1990-talet har dessa arbetare varit utsatta för en politik av nedskärningar av lönerna och försämringar av arbetsvillkor, som introducerades genom ett omstruktureringsprogram, som har lett till att deras villkor är sämre än för arbetare i andra regioner. Metallarbetarnas kamp handlar om skäliga levnadsvillkor. De vet, att om man accepterar bolagets villkor kommer man att drabbas av mer än två år av otillräckliga lönehöjningar och uteblivna förbättringar av levnadsvillkoren, samtidigt som matpriserna ökar och boendekostnader ökar med 30% årligen, enligt de inte så trovärdiga siffrorna från Venezuelas centralbank. Ett annat krav från arbetarna, är att de tillfälligt kontrakterade arbetarna (som utgör 75% av arbetskraften) ska få permanent anställning, eftersom detta kan ge dem bättre villkor. På detta sätt uttrycker kampen som arbetarna på SIDOR det missnöje och den oro som drabbat arbetarna i denna region och hela landet, inför den aldrig avstannande ökningen av matpriser och kostnader för boende i allmänhet, tillsammans med ett missnöje med de osäkra arbetsvillkoren.
På samma sätt har stålarbetarna fått nog av tjafset mellan representanter för bolaget, regeringen och fackföreningarna. De senare har i synnerhet stegvis underminerat de ursprungliga kravet från rörelsen (fackföreningarna “kräver” nu 50 Bolivars om dagen, när man i början av förhandlingarna lade fram ett krav på 80). Efter att man fullföljt alla krav för att gå ut I strejk, deltog man I denna kommission på hög nivå som bildades av detta ökända triumvirat. Samtidigt som dessa herrar diskuterade bakom arbetarnas rygg, samlades arbetarna framför fabriksportarna och beslöt att genomföra flera arbetsnedläggelser, där den viktigaste ägde rum den 12 mars under 80 timmar, något som uttryckte radikaliseringen av denna rörelse. Man behövde inte vänta lännge på att staten och bolaget skulle svara: den 14 mars släppte Nationalgardet och polisen lös en fruktansvärd repression, som ledde till att 15 arbetare skadades och 53 arresterades. Med denna repressiva åtgärd har Chavez-regeringen demaskerat sig inför arbetarna: man tog av sig sin “arbetarklädsel” och tog på sig sin verkliga uniform, till försvar för det nationella kapitalet. Det är inte första gången som “arbetare- och socialist”-staten attackerade arbetarnas kamp för sina egna krav: vi behöver bara nämna som exempel den fruktansvärda repression som drabbade oljearbetarna förra året när man var ute I kamp för att förbättra sina arbetsförhållanden.
Fackföreningen SUTISS är också en del av repressionen mot arbetarna, (trots att vissa fackföreningledare drabbats av repressionen) eftetrsom dess roll är att fungera som en brandsläckare I rörelsen. Man försöker ställa sig I spetsen för rörelsen samtidigt som man förhandlar om lönesänkningar.
Ställda inför arbetarnas hårdnackade motstånd, så har man dragit fram ett nytt kort ur ärmen: att hålla en folkomröstning där man tillfrågar varje arbetare om han är för eller emot bolagets förslag. Detta har redan förts fram av Chavezregeringens arbetsmarknadsminister (en trotskist eller ex-trotskist), och förslaget har redan vunnit SUTISS gillande, dock med vissa “villkor”. Klassinstinkten har redan gjort att flera arbetare har förkastat denna fälla, vilken syftar till att underminera de arbetarnas självständiga stormöten (där arbetarklassens verkliga styrka uttrycker sig) genom att göra varje arbetare till “medborgare”, som ska uttala sig för eller emot bolaget, helt isolerat, genom en valurna! Inför detta måste arbetarna bekräfta sig själva genom sina självständiga stormöten.
En annan fälla som man använder mot rörelsen är förslaget från facket och olika “revolutionära” sektorer av Chavismen att åter nationalisera SIDOR, som huvudsakligen ägs av argentiska kapitalintressen (den venezuelanska staten äger 20% av aktierna). Denna kampanj kan bli en katastrof för rörelsen, eftersom arbetarna inte har något annat val än att konfrontera kapitalisterna, vare sig dessa är argentinska eller venezuelanska statsbyråkrater. Nationalisering innebär inte att utsugningen försvinner: en statlig ägare, även med “arbetaransikte”, har inget annat alternativ än att permanent attackera arbetarnas löner och arbetsvillkor. Kapitalets vänster presenterar concentrationen av företag I statens händer som en snabbväg till “socialismen”, vilket döljer en av marxismens viktigaste lärdomar: att staten är en representant för varje nationell borgarklass' intressen, och är därför proletariatets fiende. Den Chavististiska borgarklassen idag som befinner sig i toppen på statsapparaten försöker extrahera så mycket mervärde som man kan; I namn av den “bolivariska socialismen” så ökar man de osäkra arbetstillfällena genom olika samägda bolag (vilket drabbade arbetarna på Invepal eller Inveval).
Dessa “bolivariska revolutionärer” försöker få arbetarna stt glömma att SIDOR under många år var ett statligt ägt bolag, och att man många gånger har kämpat mot de höga byråkrater som administrerade bolaget och dess repressiva styrkor, kämpat för sina egna krav men också mot fackföreningarna (kapitalets allierade på fabrikerna). I början av 70-talet, under Calderas första regering, så brände man ned installationer av övervakningskameror I Caracas för att besvara dess arbetarfientliga agerande.
Staten har nu varit i Chavisternas händer sedan 1999, men den har inte, som genom ett trollslag, förlorat sin kapitalistiska karaktär. Allt som har ändrats är dess kläder, som nu har en mer “socialistisk” färg; men den är fortfarande i grunden ett organ till försvar för kapitalets intressen, mot arbetarklassens. det faktum, att Chavez presenterar sig som antingen “Sidorist” eller “arbetare” när helst det behagar honom, ska inte förvirra oss angående Chavistregeringens klasskaraktär, vilken kapitalet satte på plats för att försvara sitt utsugarsystem, som sjunker djupare och djupare ned I krisen. Revoolutionärer är inte så korkade att man tror på dessa “revolutionärer” lägger fram denna universallösning, “re-nationalisering”, samtidigt som man lever som borgarklassen, och tjänar 30 gånger mer än den officiella minimilönen.
Det enda sätt som denna rörelse kan lyckas på, är genom att man aktivt söker solidaritet. Till en början med de tillfälligt kontrakterade arbetarna, där kravet på permanent anställning är ett grundläggande uttryck för solidaritet; men det är lika viktigt att söka solidaritet med arbetare i andra branscher av industrin, på regional och nationell nivå. Vare sig vi arbetar i den statliga eller privata sektorn, så drabbas vi av attacker till följd av den ekonomiska krisen. Det är också nödvändigt att uttrycka solidaritet med befolkningen i Guyana, där de arbetslösa drabbas av de höga levnadsomkostnaderna, och av problem som staten inte kan lösa, som kriminalitet, dåliga bostäder etc. Men denna solidaritet kan inte vidarebefordras av fackföreningarna, eftersom dessa är de huvudsakliga organen för att kontrollera kampen, skapa splittring mellan olika industrier och sektorer, och som i slutändan är en del av den statliga repressionen. Inte heller kan solidaritet med lokalbefolkningen läggas I händerna på olika statliga, sociala organ, som olika kommunala myndigheter. Solidariteten måste “genereras” av arbetarna själva, genom stormöten som är öppna för alla arbetare.
Metallarbetarnas kamp är vår kamp, eftersom man kämpar för ett värdigt liv, till fördel för hela proletariatet. Men den största fördelen man kan uppnå, förutom en tillfällig löneökning, ligger I att man utvecklar ett medvetande om vilken styrka som ligger i arbetarklassens händer, utanför fackföreningarna och de andra institutioner som har skapats från statens sida för att kontrollera det sociala missnöjet.
Den nationella borgarklassen vet att situationen i Guyana är mycket farlig för dess intressen. Koncentreringen av arbetare I denna region och deras erfarenhet av tidigare kamp gör situationen mycket explosiv, eftersom det på samma gång växer, både ett socialt missnöje och ett missnöje på arbetsplatserna, något som har skett under en tid, på grund av attackerna på arbeten, och på arbetarnas levnadsvillkor. Därför har den så kallade “metallzonen” en potential att utvecklas till ett fokus för arbetarkampen i hela landet, vilket skedde under 1960- och 70-talet.
Arbetarna på SIDOR har tagit upp den enda möjliga vägen för att konfrontera kapitalet, klasskampen. Genom att sprida sin kamp till andra grenar av den regionala och nationella produktionen, samtidigt som man söker solidaritet med andra delar av befolkningen som helhet: detta är den väg som kommer att göra det möjligt för det venezuelanska proletariatet att bli en del av en rörelse för att störta kapitalismen och skapa ett verkigt socialistiskt samhälle.
25.03.2008
Internacionalismo, sektion i Venezuela av den Internationella Kommunistiska Strömningen
Länkar
[1] https://sv.internationalism.org/tag/12/314/situationen-i-sverige
[2] https://sv.internationalism.org/tag/12/315/den-sociala-situationen
[3] https://sv.internationalism.org/tag/12/271/ekonomisk-kris
[4] https://sv.internationalism.org/tag/5/145/europeiska-unionen
[5] https://sv.internationalism.org/tag/5/168/usa
[6] https://sv.internationalism.org/tag/12/318/klasskampen
[7] https://sv.internationalism.org/tag/5/147/tyskland
[8] https://sv.internationalism.org/tag/11/254/laesarbrev
[9] https://sv.internationalism.org/tag/5/146/frankrike
[10] https://sv.internationalism.org/tag/10/248/maj-1968-i-frankrike
[11] https://sv.internationalism.org/tag/5/175/venezuela
[12] https://sv.internationalism.org/tag/11/252/ingripande