Sedan den 21 april har 2500 av 3500 varslade sjuksköterskor befunnit sig i strejk över hela Sverige. Borgarklassens media har fokuserat på ”risker” för sjukvården när akutmottagningar stängs och patienter flyttas till andra sjukhus. En nämnd ska avgöra om vissa strejkåtgärder är ”samhällsfarliga” och därför ska förbjudas. Kommunalarbetarförbundet, som organiserar undersköterskorna, har kritiserat sjuksköterskefacket för att deras lönekrav ”tvingar fram kompensation från andra grupper”. Strejken har föregåtts av olika inslag om hur vissa sjuksköterskor får nästa samma lön som en undersköterska trots att sjuksköterskorna ”har en akademisk examen”.
Sjuksköterskornas strejk är oundviklig. Under flera år har man sett sina löner försämrats, i vissa fall (något som lyfts fram i olika media) har en undersköterska haft nästan samma lön som en sjuksköterska efter skatt. Man har därför gått ut i strejk för ett ”orealistiskt bud” på 15% löneökning under de närmaste åren. Akutmottagningar stängs olika veckodagar. Planerade operationer ställs in. Tidningsrubriker talar nu om att ”tusentals” patienter inte kan opereras på grund av strejken. Från att från början ha fått stöd från resten av befolkningen (i Dagens Nyheter nämnde man i fredags att 85% av befolkningen stöder strejken efter en vecka) riskerar strejken nu att bli allt mer impopulär, vilket är precis vad borgarklassen och dess representanter i arbetsgivarorganisationen SKL vill. Man kan visserligen utmåla enskilda personer i denna arbetsgivarorganisation som särskilt ondskefulla, men sanningen är, att inte ens Vårdförbundet hade för avsikt att gå ut i strejk, innan dess medlemmar tvingade dem till strejkåtgärder på dess kongress. Man hade redan beslutat sig för att gå med på avtalet, men eftersom detta var så impopulärt bland medlemmarna var man i ledningen tvungna att backa.
Det är därför som denna strejk är så iscensatt, där man strejkar på ”rullande schema” och ber om ursäkt för att enskilda patienter drabbas. Risken är uppenbar, att man vill få till en ”lång och lågintensiv” strejk, som blir allt mer impopulär, det vill säga en klassisk, isolerad nederlagsstrejk, där man får backa när det gäller lönekraven och gå tillbaka till en än mer överlastad arbetssituation.
Samtidigt har man lyckats splittra upp sjuksköterskorna från andra offentliganställda på sjukhusen – och vem tjänar på det? Ja, inte sjuksköterskorna i alla fall.
På samma gång har vi sett hur offentliganställda från flera yrkesgrupper nu mobiliserar sig i Danmark, mot nedskärningar av den offentliga sektorn, mot låga löner och försämrade arbetsvillkor. Detta äger rum några mil från Skåne, där man som bäst håller på att hamra in budskapet att sjuksköterskorna genom sin strejk håller på att ta livet av tusentals patienter.
Varför gör inte sjuksköterskorna i Sverige samma sak – söker en aktiv solidaritet med andra grupper inom den offentliga sektorn?
Sjuksköterskefackets kampanjer har riktat in sig på att ”utbildning måste löna sig” när man har jämför hur lite en sjuksköterska har fått i lön jämfört med en undersköterska. Vårdförbundet betonar att sjuksköterskorna har en akademisk examen, jovisst, men det är flera andra akademiska yrken som har usla löner. Ju mer avancerat samhället blir, desto högre krav på utbildning ställs på arbetskraften, men den är lika fullt en del av arbetarklassen ändå.
Nedmonteringen av den offentliga sektorn har ägt rum sedan 90-talets början, snart 20 år. Under den tiden har det blivit allt mer tydligt att alla yrkesgrupper på sjukhusen och i den offentliga vården fått en allt mer pressad arbetssituation, där riskerna för patienterna blir allt större – utan en strejk. Man började med att avskaffa sjukvårdsbiträdena längst ned i hierarkin på sjukhusen, snart är det väl undersköterskornas tur. Arbetsbördan för sjuksköterskor och läkare ökar hela tiden, allt mer arbetsuppgifter läggs dessa grupper – helt enkelt en ökad utsugning.
Grupper som tidigare aldrig hade varit ute i strejk, som läkarna i Tyskland 2005, och nu 2008, har de senaste åren tagit kamp mot försämrade arbetsvillkor. Allt fler grupper, som tidigare hade särskilda yrkestraditioner och -privilegier (som läkare och sjuksköterskor) har börjat inse att man verkligen är en del av arbetarklassen i den offentliga sektorn, och att det enda sättet att nå förbättringar är att göra gemensam sak med andra grupper arbetare, istället för att isolera sig från dem.
Det är inte bara i Danmark som vi ser manifestationer av offentliganställda arbetare. I Tyskland har läkare och sjuksköterskor gjort gemensam sak med andra arbetare i kollektivtrafiken och andra delar av den offentliga sektorn och krävt löneökningar på 12% som kompensation för de försämringar som tidigare avtal inneburit. Allt fler länder ser massiva mobiliseringar av offentligt anställda arbetare. I Storbritannien strejkade 250 000 lärare den 24 april mot regeringens senaste lönebud. Samtidigt som staten i olika europeiska länder skjuter till miljarder till olika banker för att dämpa effekterna av krisen i det finansiella systemen efter den amerikanska bolånekrisen, får arbetare veta att det inte finns utrymme för löneökningar, att deras lönekrav är ”orealistiska”.
Därför måste de strejkande sjuksköterskorna i Sverige lyfta blicken från sin egen yrkesgrupp, från den nederlagsstrejk som facket tagit ut för att strejka musten ur dem , och försöka söka solidaritet aktivt från andra yrkesgrupper, inte bara på sjukhusen utan inom hela den offentliga sektorn! Vi har sedan flera år sett hur missnöjet växer, bland lokaltrafikens personal, på sjukhusen och på skolorna. Det är dags att komma ut i gemensamma aktioner – exemplen från andra europeiska länder visar, att det enda sättet som man kan nå resultat i kampen på, är genom en gemensam aktion tillsammans med andra arbetargrupper, inte genom att strejka isolerat i en yrkesgrupp!
Idag, när storföretagen varslar om massuppsägningar i flera av de stora svenska företagen, när allt fler ekonomiska bedömare börjar tala om lågkonjunktur, kommer allt fler krav på en anständig lön att verka ”orealistiska” i kapitalisternas ögon. Fackets och kapitalisternas sedvanliga fraser om att återhållsamhet idag gör att man lättare behåller jobben ekar allt mer ihåligt och hånfullt för de arbetare som idag varslas om uppsägningar över hela landet.
I detta läge måste arbetarklassen försvara sig. Det är detta som sjuksköterskorna försöker göra, trots de hinder för kampen som facket och staten försöker sätta upp.
Visst, vi är ”orealistiska” när vi kräver en lön som det går att leva på. Och vi är ”samhällsfarliga” också, eftersom vi utgör en kraft som kan åstadkomma en verklig förändring av samhället, genom att störta det kapitalistiska systemet. Men det är bara genom en gemensam kamp, över alla yrkes- och nationsgränser, som vi kan uppnå detta.
Internationell Revolution 2008.04.27
Direkt efter det att den amerikanska centralbanken dragit in investmentbanken JP Morgan Chase i en akut räddningsplan för att rädda en annan stor investmentbank, Bear Stearns, upplevde den brittiske premiärmninstern Gordon Brown ett behov att lugna det brittiska folket med en artikel i The Sun (19/3-08). Han skrev att
"När en mäktig bank i USA måste räddas över ett veckoslut och aktiemarknaderna över hela världen förlorat flera miljarder dollar, kan jag förstå att människor är oroliga för framtiden."
Han är förvisso medveten om att det är en längre tids utveckling av ekonomin som gjort människor oroliga.
"Det brittiska folket vet att det kommer att bli ett tufft år. De känner av detta när de handlar eller betalar sina bränsleräkningar”.
Ja, detta är långtifrån den sedvanliga propagandan om ett decennium av välstånd under Labourregeringen, och människor vet att den verkliga inflationen när det gäller basvaror som livsmedel eller energi som gas eller elektricitet är långt högre än de officiella siffrorna. På samma sätt som man vet att arbetslösheten i verkligheten ligger tre till fyra gånger än vad regeringens officiella statistik visar. Ta till exempel de högre oljepriserna. Dessa drabbar inte bara den enskilde bilisten utan det påverkar även priset på alla varor som transporteras med diesel- eller bensindrivna lastfordon. Anledningen till att människor är oroliga är att man faktiskt märker hur priserna går upp samtidigt som välfärden skärs ned och jobben blir alltmer osäkra.
Detta är naturligtvis inte bara något brittiskt eller amerikanskt fenomen; även här i Sverige har sett hur priserna stigit kraftigt.
Premiärministern försöker vara en lugnande röst genom att säga de beslut som hans regering tagit ”innebär att vi möter denna period av finansiell oro bättre rustade än andra stora ekonomier”. Detta är nästan exakt samma ord som denne svenske finansministern Anders Borg använde när han presenterade regeringens vårbudget. Men detta sätt, på vilket våra politiker över hela världen försöker lugna oss – genom att säga att tack vare deras visa beslut så är vår ekonomi bättre rustad än grannarnas – går inte ihop med det faktum att vi lever i en global ekonomi där de olika nationella ekonomierna är sammanlänkade. Man kan inte förstå kollapsen av stora banker som Northern Rock i Storbritannien eller Bear Stearns i USA utan sätta dem och kreditkrisen inom ramen för en kris för hela världsekonomin. Recession i USA påverkar hela världen. I Japan till exempel så är en återhämtning av ekonomin beroende om man kan exportera till USA, vilket inte kommer att hända om om dollarn fortsätter att rasa i värde. Samtidigt som det amerikanska folket redan är kraftigt skuldsatt och får det allt svårare att betala sina bostadslån.
Glöm allt snack om en ”period av en global finansiell osäkerhet”: vad vi ser nu är konvulsionerna hos ett ekonomiskt system i en permanent kris, och kapitalismen kan endast köpa tillfälliga perioder av ”hälsa” genom att genomföra åtgärder som en ökad skuldsättning som i slutändan endast kan leda till ännu värre kriser.
Den stora frågan i amerikanska medier har varit om ekonomin befinner sig i en recession. NBER (The National Bureau of Economic Reasearch) som är en respekterad grupp av ekonomer som svarar på denna typ av frågor, men endast efter att den har period av minskad ekonomisk aktivitet som bevismaterial att studera. Andra ekonomer är beredda att acceptera att det är en recession, men ofta bara för att minimera dess betydelse. Till exempel pekar en del på recessionerna 1991 och 2001 (när it-bubblan sprack) och säger att även om nivån på förlorade arbetstillfällen låg på runt 250 000 i månaden så varade de bara i 8 månader.
Den nyligen publicerade amerikanska arbetslöshetsstatistiken verkar visa att det utan tvekan är en recession. Den visar att 80 000 jobb försvunnit varje månad under de senaste tre månaderna. Det största raset sedan 2003. 2,6 miljoner jobb har försvunnit inom tillverkningsindustrin under de senaste två åren. Den ansedda tidningen The New York Times skrev den 8 april att:
”Ekonomin lider av effekterna av kollapsen på bostadsmarknaden, strypta krediter och ett finansiellt system i olag. Detta har lett till att företag och privatpersoner ligger lågt, vilket lett till minskad handel och minskade investeringar och färre nyanställningar. Dessa faktorer försvagar i sin tur ekonomin i något som utvecklats till en ond spiral”
Den amerikanska centralbankens förre ordförande Alan Greenspan har ett längre perspektiv:
”Den nuvarande finansiella krisen i USA kommer i efterhand förmodligen att bedömas som den djupaste sedan andra världskriget.”
I själva verket tittar den härskande klassen tillbaka på börskraschen 1929 och depressionen på trettiotalet för erfarenheter som kan användas idag
Till exempel har den amerikanska centralbanken (fed) tvingats använda speciallagar från trettiotalet för att genomföra räddningsaktionen av Bear Stearns. Ett annat exempel är den av den amerikanske finansministern Harry Paulsson framlagda utredningen om en översyn av regleringen av den finansiella sektorn, den översynen sedan trettiotalet, som hälsades som ett svar på strypningen av krediterna och oron på finansmarknaderna. Paulsson har sagt att den inte var ett svar på den omedelbara situationen, utan en längre tids behov av korrigering av bestämmelserna för finansmarknaderna. De aktuella åtgärderna ger centralbanken långtgående befogenheter, och man skapar av en ny institution som skall ta över ansvaret från de nuvarande fem organ som reglerar bankväsendet. Detta, tillsammans med andra aspekter av förslaget, innebär en ytterligare förstärkning av det statliga ingripandet i ekonomin. Staten är den enda kraften under kapitalismen som kan förhindra att man förlorar kontrollen över ekonomin.
Med Bear Stearns, till exempel, så var det inte första gången fed tvingade en bank att gå samman med annan bank. För några månader sedan gick Bank of America Corp med på att köpa Countrywide Financial Corp som är störst i USA på bostadslån efter påtryckningar från fed. Problemet med denna politik är att många banker redan har egna kreditproblem och att banker redan är inblandade i olika övertaganden. Europeiska banker har motstått frestelsen att dras in, där en bankman beskriver processen som att ”försöka fånga en roterande motorsåg i fritt fall”. Det är därför som det i slutändan blir de amerikanska skattebetalarna som får stå för notan. Tillsammans med de tusentals Bear Stearns anställda som förlorade sina jobb.
Den nuvarande krisen kommer inte att vara begränsad till den finansiella sektorn, utan kommer att spridas till resten av ekonomin. Detta kommer att påverka handel, löner och jobb inte bara i USA utan över hela världen. USA liksom i Storbritannien och Sverige så visas inte den verkliga nivån på arbetslösheten och inflationen i den officiella statistiken. Hursomhelst finns det en del statistik som på visar ett dramatiskt sätt hur den amerikanska arbetarklassen redan drabbats av krisen i den kapitalistiska ekonomin utöver återtagna hus, arbetslöshet och höjda priser. Som New York Times beskriver situationen:
”På grund av en plågsam mix av avskedanden och höjda mat och bränslekostnader kommer antalet amerikaner som får matkuponger nå 28 miljoner under det kommande året. Detta är den högsta nivån sedan man började med dessa understödsprogram på 60-talet”
(New York Times 31/3 08)
Denna prognos kommer från en officiell källa: Kongressens budgetavdelning. Vad som inte är känt är hur stor andel av USA:s fattiga som tar del av det stöd de har rätt till, som uppgår till som mest 3 dollar per person och dag. Den nuvarande definitionen på fattigdom i USA är 21 500 dollar per år för en familj på fyra personer.
På en internationell nivå har den ekonomiska krisen tagit ett kvalitativt kliv. Efter år av lögner om oöverträffad tillväxt tvingas nu den härskande klassen att medge att det är en kris. Den enda möjligheten som finns för kapitalismen är statligt ingripande i ekonomin och en ökad skuldsättning. Vi kan naturligtvis inte förutsäga in i minsta detalj vad som framför oss, men vi ser vad som hotas. Vi ser ett ökat inflationstryck som inte fanns på trettiotalet. Detta har lett till dramatiska matprishöjningar som gjort att alltfler fattiga människor inte längre har råd att köpa den mat de behöver. Vi ser ett hot av kollaps för hela sektorer i vissa svagare ekonomier. Även om de olika staternas borgarklass kan samarbeta på vissa nivåer, så år alla länder konkurrenter med alla andra och kommer inte att komma till undsättning för att rädda sina rivalers kristyngda företag.
Den ökande samtidigheten hos den ekonomiska krisen internationellt innebär att detkommer att bli allt svårare för kapitalets propagandister att peka på potentiella lokomotiv som skulle kunna dra resten av världen ur krisen. Redan nu ser vi svagheterna hos de ekonomiska miraklen Kina och Indien.
Vi ser nu hur arbetarklassen tar upp kampen som ett svar på liknade attacker på dess levnadsstandard i flera länder. Eftersom den ekonomiska krisen allt mer visar, att alla ekonomier hänger ihop, finns det ökande möjligheter att arbetare i olika länder kan se sina gemensamma internationella intressen och inse att kapitalismen inte kan uppfylla ens deras mest grundläggande behov. Arbetarklassen tvingas alltmer att kämpa för sin överlevnad mot effekterna av den kapitalistiska krisen.
Nyligen har det ägt rum betydelsefulla uttryck för klasskamp Tyskland (se artikeln ”Arbetarkampen i Tyskland” i detta nr av IR) framförallt i förhållande till löneförhandlingarna, som i många fall, exempelvis vid lokaltrafiken i Berlin, handlat om direkta attacker på arbetarnas reallöner och arbetsvillkor. Samtidigt ser vi en strejkvåg i Grekland mot försämringar av pensionerna. För närvarande gör den härskande klassens media sitt bästa för att tysta ned den sortens nyheter. För att kunna utveckla sin kamp kommer arbetarklassen att behöva bli medveten inte bara om kapitalismens bankrutt, utan även om behovet av ett förenat, internationellt svar från hela arbetarklassen på detta omänskliga system.
Car/Kurt
(bearbetning av en artikel från World Revolution nr 313)
De senaste 5 åren har inneburit en internationell utveckling av klasskampen. Denna kamp har ägt rum som en reaktion på den brutala utvecklingen av den kapitalistiska krisen och den dramatiska försämring av levnads- och arbetsvillkor som den lett till i hela världen. I och med det nya steg i utvecklingen av krisen som finanskrisen i USA innebär, kan vi förvänta oss en skärpning av klasskampen. I en del länder, där arbetarnas villkor är som allra mest miserabla som Egypten, Dubai, Bangladesh har vi redan sett fröet till den framtida masstrejken. I Europa återkom 2006, med studentprotesterna i Frankrike, en proletär proteströrelse av masskaraktär med en strävan mot självorganisering.
För närvarande ser vi i Tyskland en början på ett nytt steg i utvecklingen av klasskampen. I ett ledande industriland i kapitalismens gamla hjärta ser vi en samtidighet i arbetarkampen, som alltmer utvecklas mot en verklig våg av klasskamp.
2008 började med att de tyska järnvägarna (Deutsche Bahn, DB) tvingades acceptera löneökningar på 11% och 1 timmes förkortning av arbetsveckan för lokförarna (1). Detta var ett resultat av månader av en pyrande konflikt, vilken avblåstes genom fackets manövrer, som gjorde den landsomfattande strejken vid järnvägarna illegal, och splittrade upp arbetarnas kamp. Detta följdes av mobiliseringen inom Ruhrområdet vid nedläggningen av mobiltelefontillverkningen vid Nokias fabrik i Bochum. Vid en aktionsdag i solidaritet med Nokia-arbetarna i Bochum ägde det rum en mobilisering av arbetare från flera sektorer och det kom delegationer med arbetare från andra delar av Tyskland. Arbetarna vid Opelfabriken i Bochum gick ut i strejk i solidaritet med ”Nokianerna” den här dagen.
Vid denna tidpunkt hade redan den årliga ritualen med löneförhandlingar startat. Rullande strejker bland stålarbetare följdes av arbetsnedläggelser av tiotusentals offentligt anställda över hela landet. I mitten på mars gick läkarna vid de kommunala sjukhusen ut på gatorna, för att liksom så många andra yrkesgrupper kräva 12% löneökningar
Men det är framförallt den obegränsade strejken inom lokaltrafiken i Berlin som sedan slutet på första veckan i mars visat att i år konfronteras direkt den kapitalistiska offensiven mot arbetarklassen. Denna strejk med 10 000 arbetare är redan den största och längsta av sitt slag under hela efterkrigstiden i Tyskland. Den har visat en beslutsamhet och stridbarhet som överraskade borgarklassen. Denna strejk utvidgades en tidpunkt när de tyska järnvägarna försökte dra tillbaka de eftergifter man tvingats gå med på, samtidigt som löneförhandlingarna inom den offentliga sektorn höll på att bryta ihop. Här erbjöd staten ”löneökningar” på 5% över 2 år till sina anställda och krävde i gengäld en ökning av veckoarbetstiden med 2 timmar! I Berlin med alla de allmäna kommunikationerna utom förortstågen (S-bahn, som ägs av DB) var ute i strejk, öppnades dessa arbetargrupper helt plötsligt perspektivet av av att hela den offentliga sektorn – inte bara i Berlin utan över hela landet skulle gå ut i strejk! Den härskande klassen tvingades att dra i nödbromsen (2). De tyska järnvägarna gav upp bara några timmar innan en landsomfattande lokförarstrejk skulle återupptas. Samtidigt kallade de statliga och kommunala arbetsgivarna tillsammans med de offentliganställdas fack Verdi in medlare i konflikten i den offentliga sektorn, vilket gjorde strejker under följande veckorna olagliga. På detta sätt isolerade arbetsgivarna och facket inom BVG Berlins lokaltrafik.
Men potentialen för en samtidighet hos arbetarkampen att objektivt visa deras koppling kommer inte bara ur ett massivt missnöje med fallande reallöner. Det sker också en ökning av massavskedanden. Ett par dagar efter Nokia undveks kollapsen av den halvstatliga banken WestLB endast genom att staten i en räddingsaktion gick in med 2 miljarder euro. Kostnaden för de anställda blev 2000 avskedade, en tredjedel av personalstyrkan, och stora lönesänkningar för de som fick behålla jobbet. Samma stat som lägger ut flera miljarder euro för att rädda även andra kreditinsitut som IKB i Dusseldorf eller provinsbanken i Sachsen säger nu till arbetarna inom den offentliga sektorn att det inte finns några pengar till löneökningar!
Men utöver offren för katastrofen på fastighetsmarknaden, har under de senaste veckorna ett antal industriföretag Siemens, BMW Henkel (Persil) samtidigt som de rapporterat om rekordvinster genomfört massavskedanden. Den gamla slitna lögnen till arbetare i krisföretag, att en återställning av företagets vinster genom ”uppoffringar” kommer att rädda deras jobb, har helt krossats av verkligheten.
Dessa oerhörda attacker har inte bara lett de första tecknen på motstånd i år som vid Nokia, utan även till demonstrationer bland gruvarbetare mot gruvnedläggningar i Saarland (3). De har hjälpt till att underminera den härskande klassens propaganda. I efterdyningarna till den kampanj om ”nationell enhet” från facket och den politiska klassen mot det finska Nokia, har favoritskämtet varit de finska kapitalister som äger Siemens och WestLB.
En av de mest betydelsefulla tecknen på den nuvarande mognaden av situationen är att vi börjar se en mer öppen och medveten politisering av arbetarkampen. Den senaste utvecklingen ger oss tre viktiga exempel.
Rollen som arbetarna vid Opelfabriken i Bochum hade vid konflikten vid Nokia nyligen. Det är sant att de anställda vid kände sig missmodiga och förödmjukade av den provokativa brutaliteten med vilket beskedet om om nedläggningen av fabriken meddelats. Det var till stor del det massiva ingripandet av Opelarbetarna vid Nokia med uppmaningen att de skulle ta upp kampen och löftet om att de skulle ansluta sig till en eventuell strejk, som gjorde denna mobilisering möjlig. Redan 2004 förhindrade en veckolång vild strejk vid Opelfabriken i Bochum nedläggningen av deras egen fabrik. Idag är ”Opelianer” beslutsamma att generalisera och sprida denna erfarenhet till arbetare i allmänhet att arbetarmotstånd och solidaritet lönar sig! Vad vi ser här är uppkomsten av ett stridbart avantgarde inom de stora arbetarkoncentrationerna som är medvetna om sin tyngd i klasskampen, och beredda att använda till förmån för alla arbetare. En annan sådan koncentration är den vid Mercedes-Daimler, vilken redan på 1990-talet genom en omfattande strejk lyckades stoppa Kohlregeringens försämringar av sjukpenningen. 2004 gick arbetarna vid Daimler ut i demonstrationer i Stuttgart och Bremen mot försämringar av löner och bidrag och deklarerade att de inte bara kämpade för sig själva utan för alla arbetare. Vi skall också komma ihåg att Tyskland fortfarande är ett land med stora företag och stora industrikoncentrationer med miljontals kvalificerade yrkesarbetare.
Inledningen av en öppen konfrontation mellan arbetare och de vänsterstyrda organen för kapitalet konkretiseras av strejken inom lokaltrafiken i Berlin. Denna strejk är inte bara en reaktion mot den nuvarande försämringen av reallönen genom den ökande inflationen. Arbetarna gör också uppror mot resultat från löeuppgörelsen 2005 som ledde till en generell lönesänkning på 12% och fruktansvärda försämringar av arbetsvilkoren en utlokalisering av personal till ännu sämre vilkor. En uppgörelse som Verdi, det stora facket inom denna sektor, fortfarande helhjärtat försvarar. Medvetna om att det nya ”löneerbjudande” som arbetsköparna skulle komma med var en provokation mot de anställda, planerade Verdi i förväg en protestdag som skulle äga rum på en lördag i slutet på februari för att leda till så lite störningar som möjligt. Men när arbetarna fick höra att deras löner skulle frysas till samma nivå som under 2007, med löneökningar endast till de som varit anställda sedan 2005 gick de ut i strejk 24 timmar tidigare än planerat utan att vänta på fackets godkännande. Så stor var ilskan, inte bara med de faktiska lönesänkningarna, utan också mot de uppenbara försöket att splittra arbetarna. Att Verdi tvingades ge upp sin strävanden att nå en ”vänskapligt förhandlad uppgörelse” och ta ut en total strejk. Den strejk har också lett till en konfrontation med den röd-röda koalition bestående av socialdemokraterna (SPD) och vänsterpartiet (Linkspartei) som styr i Berlin. Linkspartei uppstod ur det stalinistiska SED och en gång härskade i DDR. Det växer nu även i det som en gång var Västtyskland tack vare en fd ledare för SPD Oscar Lafontaine. Linkspartei fördömer strejken som ett uttryck för de ”bortskämdas krav” i ett ”privilegierat Berlin”! Detta händer samtidigt som betydelsefulla delar av den tyska borgarklassen försöker etablera Linkspartei som en femte parlamentarisk kraft som skulle kunna vända arbetarnas missnöje tillbaka till en parlamentarisk terräng. Det vill säga att försöka framställa dem som ett verkligt alternativ för missnöjda arbetare. Det är alltså inte så konstig att kväll efter kväll så lyckas de tyska tv-nyheterna att undvika att ens nämna den strejk som ställer till med kaos i huvudstaden.
Det börjar dyka upp bloggar på Internet, där till exempel järnvägsarbetare uttrycker sin beundran och solidaritet med strejken inom lokaltrafiken. Detta är desto mer betydelsefullt eftersom det inom sektorer som järnvägsarbetare, piloter, medicinsk personal inom sjukvården som trycket från en yrkesanda är särskilt starkt. Detta har utnyttjats av den härskande klassen genom att som ett svar på det växande missnöjet med det officiella facket DGB utveckla skenbart radikala men strikt yrkesbegränsade fackföreningar . Detta görs inte bara för att hålla arbetarnas stridbarhet inom fackliga ramar och därigenom förhindra självorganisering, utan även för att motverka en politisk radikalisering. Lokförarfacket DBL som för närvarande är den stora favoriten hos vänstern, uttrycker inget annat än ett i det närmaste karikatyrmässig form av inskränkthet och icke-politisk anpassning.
Den tyska borgarklassen har under decennier varit stolt över sitt system av så kallade oberoende löneförhandlingar, ett noga juridiskt definierat system, som på grundval av regionella och yrkesmässiga uppsplittringar av arbetarklassen, driver kapitalets diktat. Icke desto mindre under 2008 är det inte första gången i efterkrigstyskland som arbetarklassen börjat ifrågasätta detta system. Från septemberstrejkerna 1969 till de massiva strejkerna vid Ford i Köln 1973 har vilda strejker ifrågasatt resultatet av förhandlingarna med arbetsköparna och fackbossarna. Detta autonoma ingripande av arbetarklassen provoceras framförallt fram som ett svar på konsekvenserna av inflationen som reallöneförsämringar. Inte heller är det första gången som det varit arbetarmobiliseringar och solidarietsaktioner som svar på fabriksnedläggningar. Framförallt kampen vid Krupp Rheinhausen lever kvar inom det kollektiva minnet hos arbetarklassen.
Men idag äger dessa två fenomen rum samtidigt. Inflationen och ackumulationen av reallönesänkningar har lett till ett ökande allmänt missnöje. Nedläggningar och arbetslöshet leder ofta inledningsvis till en förödmjukelse som begränsar stridbarheten, men provocerar också fram än mer djupgående reflektion om naturen hos det kapitalistiska systemet.
Dennuvarande kampen är alltså en fortsättning på den kamp som utvecklades under 1960, 70- och 80-talet och behöver knyta an till erfarenheter och lärdomar från denna kamp. De är inte bara uttryck för en kontinuitet utan även en fördjupning av denna tradition av kamp. Efter 1968 deltog Tyskland i det internationella återupptagandet av klasskampen. Det fanns en viss eftersläpning i Tyskland jämfört med andra länder på grund av den särskilt brutala kontrarevolutionen i detta land, men också på grund av att Tysklands till en början större kapacitet att stå emot de värsta effekterna av den kapitalistiska krisen.
I motsats till detta, ser vi idag hur det tyska proletariat börjar ansluta sig till sina klasssystrar och klassbröder i Frankrike och andra länder i spetsen för den internationella klasskampen.
Weltrevolution 14 mars 2008
Fotnoter
se Internationell Revolution nr 114 för mer information om lokförarnas långa kamp
Under de senaste åren har den offentliga sektorn i Berlin brutit sig ur de nationella löneförhandlingarna för de olika tyska delstaterna, och haft egna löneförhandlingar för att isolera de statsanställda i Berlin från de i resten av landet. Bakgrunden till detta är att Berlin inte bara huvudstad utan också den fattigaste storstaden i Tyskland.
Under flera år har gruvdriften i Saar området regelbundet lett till jordbävningar, som förorsakat stor skadegörelse. Fram till nu är inte detta något som de härskande brytt sig speciellt mycket om. Men nu helt plötsligt, har en sådan jordbävning använts som förevändning för att lägga ned alla gruvor i regionen.
I förra numret av Internationell Revolution publicerade vi tillsammans med vårt svar en text som en av våra läsare sänt till oss. Under rubriken ”Terrorismen ett hinder för arbetarklassens kamp” i Internationell Revolution nr 114 diskuterade vi framförallt upp frågan om varför terrorismen aldrig är något som arbetarklassen kunde använda i sin kamp men även om varför antifascism endast leder till försvaret av en mer demokratisk form av kapitalets diktatur. Denna text publicerades även på diskussionsforumet Socialism.nu med titeln ”kritik av internationella kommunistiska strömningen”.Detta är ett initiativ som vi ser som något väldigt positivt och som visar på både ett intresse och behov att diskutera revolutionär politik.
I den diskussionstråd som följde, tog diskussionen inte direkt upp innehållet i texten. Trots en del trista personangrepp mot textförfattaren från den antifascistiska miljön togs det även upp flera intressanta frågeställningar som vi skulle vilja återvända till i denna artikel: detta framförallt eftersom som vi vill ta upp denna diskussion här i vår press, men även på grund av att Socialism.nu stängdes, och denna diskussion inte kunde utvecklas där.
Vi kommer i denna artikel att ta upp några av de frågor som vi anser har ett mer generellt intresse. Framförallt frågan om vad en vänsterkommunistisk tradition och organisation är för något. Denna fråga ställdes på lite olika sätt i diskussionen i olika inlägg. Det är i synnerhet de frågor som ställdes av signaturen ”O sthlm” i ett inlägg som vi kommer att besvara här.
Vilka grupper räknas in i den proletära politiska miljön. Vad krävs för att grupp skall räknas dit?
Vad anser IKS om folk som köpt deras kritik av 'kapitalets vänster', men ändå fortsätter att verka inom denna av rent pragmatiska skäl?
Varför använder aldrig IKS begreppet 'skådespel' i sin analys av samhället – är det för att begreppet inte är analogt med den marxistiska begreppsapparaten eller är det för att IKS ser den situationistiska rörelsen som en kulturrörelse och ingen politisk rörelse
Vad anser IKS om den trotskistiska uppfattningen att en rörelse ytterst karaktäriseras av sitt ledarskap
Dessa frågor är intressanta eftersom de går rakt på kärnan vad som definierar en revolutionär organisation och vad som är dess uppgifter.
Till frågan om det som vi kallar den proletära politiska miljön. Detta är ingen abstrakt fråga utan bygger direkt på erfarenheterna från klasskampen. Detta betyder, att IKS uppfattning om vad som är en proletär grupp eller inte baserar sig på erfarenheterna från över ett sekel av klasskamp. En viktig del av revolutionärers aktivitet har alltid varit att basera sig på arbetarklassens historiska erfarenheter när det gäller att utveckla sitt politiska program. Denna är metod får ännu större betydelse idag när ser hur politiska rörelser som autonomister som verkar stå för en väldigt radikal politik. Öppet säger de, att klasskampen har förändrats så mycket att det krävs en ny typ av klasskamp. Detta innebär i själva verket inte något annat än att man teoretiserar sin egen historielöshet. Det är därför som det är så viktigt att använda en metod som utgår från detta historiska sammanhang. Detta är den är den enda metoden man använda för att förstå klassnaturen hos politiska rörelser som framstår som progressiva eller säger sig stå på arbetarklassens sida.
Framförallt den internationella revolutionära våg som skakade världen 1917-23 med ryska revolutionen som sin höjdpunkt och i ännu högre grad från det nederlag som följde på denna revolutionära våg, är väldigt rik på lärdomar för revolutionärer idag. De främsta lärdomarna från denna period är, att som den Tredje internationalen konstaterade på sin första kongress, att parlamentet förlorat all betydelse för proletär kamp och att socialdemokratin och dess fackföreningar förrått arbetarklassen och sedan 1914 blivit ett av den härskande klassens viktigaste redskap för att kontrollera och disciplinera arbetarklassen. De två världskrigen har på ett väldigt tydligt sätt visat detta tragiska faktum, det klassiska exemplet på det är hur det mest respekterade partiet inom den Andra Internationalen röstade för krigskrediter 1914 och sedan aktivt stödde den tyska statens krigsansträngning. Allt sedan dess har socialdemokratin och och dess efterföljare till vänster varit de mest effektiva rekryteringssergeanterna för den härskande klassens krigsmaskineri. I synnerhet under andra världskriget, då hela vänstern utom en väldigt liten minoritet av vänsterkommunister, mobiliserade för det imperialistiska kriget. Det är väldigt viktigt att se att i synnerhet trottar och stalinister hade en viktig roll när de gällde att mobilisera proletariatet för det imperialistiska kriget. Det var endast de små vänsterkommunistiska minoriteterna som höll fast vid bolsjevikernas och Lenins stolta internationalistiska paroll ”vänd det imperialistiska kriget till ett revolutionärt inbördeskrig”
Detta är väldigt kortfattat den historiska bakgrunden till de kriterier som avgör vad som är en proletär grupp eller inte.
Det som krävs för att man skall kunna kallas en proletär grupp är
Internationalism, det vill säga att man klart tar ställning för proletariatets internationella enhet genom att ta avstånd från alla nationella befrielserörelser och andra nationella rörelser som mobiliserar arbetarklassen bakom den egna nationen mot dess klassbröder i andra länder. Enligt det Kommunistiska manifestets paroll ”proletärer i alla länder förena er”.
Att man tar avstånd från alla så kallade socialistiska stater som Kuba, Nordkorea eller Chavez Venezuela och klart fördömer deras statskapitalistiska natur.
Att man tar avstånd från socialdemokratiska och övriga vänsterpartier och fördömer deras roll som ett vänsterbihang till den kapitalistiska staten. Detta gäller naturligtvis även den officiella anarkismen och syndikalismen som SAC. Samtidigt, på grund av anarkismens lösa natur, är det nödvändigt att se att inom denna miljö finns allt från rena vänstergrupper som till exempel stödjer en palestinsk stat, till internationalister.
Att man klart tar avstånd från den parlamentariska cirkusen.
Att man arbetar för arbetarklassens självständiga kamp genom att hela tiden lyfta fram vad som är perspektivet för arbetarklassen som helhet. Att man aktivt tar ställning mot facket som framförallt är ett redskap för staten att kontrollera och sabotera arbetarnas kamp.
Detta är väldigt kortfattat vad som är det mest grundläggande för att en grupp skall kunna vara en proletär grupp. Med andra ord, för att man skall kunna bidra till att utveckla klasskampen.
Historiskt sett har den proletära eller som den också kallas den internationalistiska miljön framförallt bestått grupper inom den så kallade ”italienska vänstern” och de olika rådskommunistiska strömningar som uppstod i Tyskland(1). Dessa båda var ett resultat av att man bröt sig ur den tredje internationalens partier som degenererade till stalinistiska stödpartier för den nya Sovjetstaten.
Idag återstår av denna historiska miljö förutom IKS ett antal bordigistiska partier i Italien som till exempel Partito Communista Internazionalista som samarbetar med CWO (Communist Workers organisation i Storbritannien) i IBRP (International Bureau of the Revolutionary Party). Av de ursprungliga rådskommunistiska grupperna återstår i princip bara enstaka invider. Utöver detta finns det ett antal smågrupper som ett eller annat sätt är influerade av vänsterkommunistiska ståndpunkter.
Det som är väldigt uppmuntrande är att vi idag förutom denna historiska miljö ser framväxten av en ny internationalistisk miljö. Det vill säga grupper och strömningar som inte direkt har uppstått ur dessa historiska vänsterkommunistiska traditioner utan mer är ett resultat av en politisk reflektion hos en ny generation revolutionärer. För att bara ta ett exempel kan vi nämna EKS i Turkiet som under hösten gav ut ett internationalistiskt flygblad som fördömde Turkiets militära äventyr i norra Irak (se Internationell Revolution nr 114).
Nu skall vi diskutera den andra frågan "Vad anser IKS om folk som köpt deras kritik av 'kapitalets vänster', men ändå fortsätter att verka inom denna av rent pragmatiska skäl?"
Det beror naturligtvis alldeles på vad man har för en roll inom en sådan organisation och även vad det för typ av organisation. Det skulle ju till exempel vara snudd på schizofrent att inneha en ledande position i en trotskistisk eller stalinistisk organisation, samtidigt som man delar vår uppfattning om att deras politik står i direkt motsättning till arbetarklassens intressen. Det som är viktigt att påpeka här att vi inte tar avstånd från enskilda människor bara för att de är med i en vänsterorganisation. Vad vi är motståndare till är vänsterns politiska roll. Det kan istället vara möjligt att man om att man är med i en vänsterorganisation och börjar ifrågasätta dess politik, att använda denna situation till att diskutera vad man upplever som en mer revolutionär politik. På det sättet skulle man kunna använda denna situation till något som är positivt för arbetarklassen genom att utveckla en mer djupgående kritik av kapitalets vänster. En av den revolutionära organisationens främsta uppgifter är, att så mycket som möjligt bidra till en diskussion och reflektion. Det är det som skiljer en revolutionär organisation som IKS från kapitalets vänster som mest är intresserad av att rekrytera okritiska aktivister.
”Varför använder aldrig IKS begreppet 'skådespel' i sin analys av samhället- är det för att begreppet inte är analogt med den marxistiska begreppsapparaten eller är det för att IKS ser den situationistiska rörelsen som en kulturrörelse och ingen politisk rörelse?”
En intressant fråga. Situationismen var ett av tidigaste uttrycken för att det sociala klimatet på 60-talet höll på att förändras. På det sättet var man en del av den rörelse som börja ifrågasätta den kapitalistiska ordningen. Samtidigt anser vi inte att begrepp som ”skådespel” är det skarpaste och tydligaste begreppet man kan använda. Framförallt inte sedan hela begreppet 'skådespelsamhälle' var ett annat begrepp för någonting som marxisterna inom den kommunistiska vänstern analyserat som statskapitalism.
”Vad anser IKS om den trotskistiska uppfattningen att en rörelse ytterst karaktäriseras av sitt ledarskap?”
Det som är intressant att diskutera här är hur denna fras något annorlunda formuleras i den trotskistiska fjärde internationalens övergångsprogram ”Den mänskliga civilisationens nuvarande kris är det proletära ledarskapets kris” används för motivera arbete inom just de partier och fackföreningar som man redan fördömt, för att de förrått arbetarklassen. Detta var ett tydligt uttryck för hur den trotskistiska rörelsen har använt sig att skenbart radikala fraser för att motivera sin arbetarfientliga politik. I synnerhet genom en, på ytan väldigt radikal kritik av både fackets och sossarnas förräderi mot arbetarklassen, men eftersom detta förräderi bara är ledarskapets förräderi
så skall man vara kvar i dessa organisationer. Det mest karikatyrartade uttryck denna politik tog sig var den så kallade ”entrismen” som gick ut på att man skulle infiltrera de stora socialdemokratiska partierna för att byta ut den ruttna ledningen. Offensiv ägnade sig länge åt detta inom sossepartiet.
Diskussioner är den proletära rörelsens livsluft. Eftersom de enda vapnen som proletariatet har i sin kamp mot det kapitalistiska barbariet är sitt medvetande och sin enhet, kan denna typ av diskussioner även på diskussionsforum ha betydelse för att utveckla den proletära rörelsen – som vad de sofistikerade teoretiska trottarna än tycks tro inte definieras av sitt ledarskap, utan av den levande kollektiva naturen i arbetarklassens kamp. Vad arbetarklassen behöver är inte nya ledare utan att man istället sparkar ut alla dessa vänsterister som försöker ta över dess kamp, och genom sin kamp utvecklar sin egna maktorgan som stormöten, strejkkommittéer och i förlängningen arbetarråd och sovjeter.
Kurt O 29.04.08
För fyrtio år sedan, den 22 mars 1968, påbörjades i Nanterre, i Paris västra förorter en av de viktigaste historiska händelser som ägt rum sedan det andra världskriget; vad som av media och franska politiker vanligen kallar ”maj 68-händelserna”. I sak hände inget ovanligt denna dag; man protesterade mot att en student som tillhörde den yttersta vänstern vid Nanterre-universitetet hade arresterats, misstänkt för att ha varit inblandad i en attack mot American Express kontor i Paris under våldsamma demonstrationer mot Vietnamkriget. 300 av hans kamrater höll ett möte vid en amfiteater och 142 av dessa beslöt att ockupera ett rum i administrationsbyggnaden över natten.
Detta var inte första gången som studenterna i Nanterre hade visat sitt missnöje. Redan ett år tidigare, vid detta universitet, hade det ägt rum en sammandrabbning mellan studenter och polis, gällande möjligheten att röra sig fritt i universitetets studentkorridorer – vilket var tillåtet för de kvinnliga studenterna, men inte för de manliga. Den 16 mars 1967 deklarerade en sammanslutning av 500 studenter, ARCUN, att man ville avskaffa de ålderdomliga regler som behandlade studenterna, även de äldre (vilket betydde äldre än 21 år vid denna tid) som minderåriga. Därpå, den 21 mars 1967 omringade polisen på universitetsförvaltningens begäran de kvinnliga studenternas bostadshus och planerade att arrestera 150 manliga studenter som påträffades där och som hade barrikaderat sig på taket av byggnaden. Nästa morgon fann sig polisen omringade av flera tusen studenter, och man fick till slut order om att lämna området utan att röra studenternas barrikader. Men dessa incidenter, liksom andra demonstrationer där studenterna visade sitt missnöje, särskilt protesterna mot en universitetsreform: ”Fouchetplanen” hösten 1967, var kortlivade. Den 22 mars 1968 var något helt annat. Några veckor senare ledde händelseutvecklingen inte bara till den mest kraftfulla studentmobiliseringen sedan det andra världskriget, utan framför allt till den största strejken i den internationella arbetarrörelsens historia, mer än 9 miljoner arbetare var ute i strejk under nästan en månad.
För kommunister så var det – till skillnad från majoriteten av de tal som redan har avlevererats – inte studentagitationen, hur massiv och ”radikal” den än må ha varit, som utgjorde den viktigaste faktorn i ”händelserna 68” i Frankrike. Det var snarare arbetarnas strejk som spelade denna roll, och som kom att få en avsevärd historisk betydelse. Vi kommer att behandla denna fråga i andra artiklar i vår press. Här kommer vi att begränsa oss till att undersöka betydelsen av studentkampen vid denna tid och försöka dra lärdomar av detta.
Innan man lämnade sammanträdes rummet beslöt de 142 ockupanterna, för att upprätthålla och utveckla sin agitation, att bilda den 22 mars-rörelsen (M22). Det var en informell rörelse som bestod av trotskister från Ligue Communiste Revolutionaire (LCR) och några anarkister (däribland Daniel Cohn-Bendit), där maoisterna i Union des Jeunesses Communistes Marxistes-Leniniste (UJCML) i slutet av april anslöt sig, och som till slut, efter några veckor, samlade mer än 1200 deltagare. Universitetets väggar täcktes snart av affischer och grafitti: ”Professorer, ni är gamla, och er kultur också”, ”Låt oss leva”, ”Gör dina drömmar till verklighet”. M22-rörelsen anordnade en dag av ”kritik av universitetet” den 29 mars, efter förebild av liknande aktioner hos de tyska studenterna. Dekanus beslöt att stänga universitetet till den 1 april men agitationen tog fart på nytt när universitetet åter öppnades. Framför 1000 studenter deklarerade Cohn-Bendit: ”Vi vägrar att bli den framtida kadern för den kapitalistiska utsugningen!” Majoriteten av lärarna reagerade på ett konservativt sätt; den 22 april krävde 18 av dem, även ”vänster”-representanter ”att åtgärder vidtogs för att agitatorerna skulle avslöjas och bestraffas”. Dekanus antog en hel rad repressiva åtgärder, framförallt att ge polisen fritt tillträde till universitetsområdets olika passager, samtidigt som pressen braskade på om ”galenskaper”, ”smågrupper” och ”anarkister”. Det franska kommunistpartiet föll in i denna kör: den 26 april höll Pierre Juqin, medlem i partiets centralkommitté, ett möte i Nanterre: ”Agitatorerna försöker förhindra att arbetarnas söner ska kunna ta sin examen”. Han kunde inte avsluta talet och var tvungen att fly. I partiorganet Humanité den 3 mars sade Georges Marchais, vice ordförande i kommunistpartiet, i sin tur: ”Dessa falska revolutionärer måste energiskt avslöjas eftersom de i själva verket tjänar gaulliststatens och de stora kapitalistiska monopolens intressen”.
På universitetsområdet i Nanterre blev sammandrabbningar allt vanligare mellan studenterna från den yttersta vänstern och fascistiska grupper som Occident-gruppen, som kom ut från Paris för att ”spöa bolsjevikerna”. Inför denna situation beslöt dekanus den 2 maj att åter stänga universitetet, som omringades av polisen. Studenterna i Nanterre beslöt att man nästa dag skulle hålla ett möte utanför Sorbonneuniversitetet för att protestera mot stängningen av sitt universitet och de disciplinära straff som utverkades mot 8 av medlemmarna av M22, däribland Cohn-Bendit.
Det kom bara 300 personer till mötet: majoriteten av studenterna hade fullt upp med att förbereda sina slutexamina. Regeringen, däremot, som ville få ett slut på agitationen, beslutade sig för att slå till och ockupera Latinkvarteren och omringa Sorbonne med poliser. Polisen tog sig in på universitetet, något som inte hänt på århundraden. Studenterna, som hade dragit sig tillbaka till Sorbonne, fick försäkringar om att de skulle kunna ge sig av utan problem, men när de kvinnliga studenterna tilläts avlägsna sig, så tvingades de manliga studenterna systematiskt in i fångtransportfordon, från vilka de försökte fly. Snabbt samlades hundratals studenter på den öppna platsen framför Sorbonne och attackerade polisen. Tårgas började användas, området var säkrat men allt fler studenter började trakassera poliserna och deras fordon. Konfrontationerna fortsatte under fyra timmar den kvällen: 72 poliser skadades och 400 demonstranter arresterades. De följande dagarna omringade polisen fullständigt alla ingångar till Sorbonne, samtidigt som fyra studenter sändes till fängelse. Denna hårda policy stoppade inte agitationen utan gjorde den än mer massiv. Från måndagen den 6 mars kom konfrontationer med polisen som ägde rum runt Sorbonne att alternera med allt mer kraftfulla demonstrationer, som utlystes av M22, UNEF och SNESUP (organisation för lärare i ledande ställning) och som samlade upp till 45.000 deltagare under stridsropen ”Sorbonne åt studenterna”, ”ut med snuten från Latinkvarteren”, och framför allt ”befria våra kamrater”. Till studenterna anslöt sig allt fler skolungdomar, lärare, arbetare och arbetslösa. Processionen gick över Seine och fyllde snart upp Champs-Elysees, alldeles i närheten av presidentpalatset. ”Internationalen” klingade under Triumfbågen där man vanligen brukade höra Marseljäsen. Demonstrationer ägde även rum i städer i landsorten. Regeringen försökte ge ett bevis på sin goda vilja genom att åter öppna Nanterre-universitetet den 10 maj. Den kvällen samlades tiotusentals demonstranter i Latinkvarteren framför polisen som omringade Sorbonne. Klockan nio på kvällen började några demonstranter att bygga barrikader, sammanlagt byggdes ett sextiotal. Vid midnatt togs en delegation av tre lärare och tre studenter (däribland Cohn-Bendit) ut av rektorn vid Academie de Paris, men, samtidigt som denne gick med på att öppna Sorbonne, så kunde han inte ge några löften om att befria de studenter som arresterades den 3 maj. Klockan två på morgonen gick CRS till attack mot barrikaderna efter att man attackerat med stora mängder tårgas. Konfrontationen blev mycket våldsam och orsakade hundratals skadade på bägge sidor. Mer än 500 demonstranter arresterades. I Latinkvarteren visade flera invånare sina sympatier genom att öppna sina hem till demonstranterna och hälla ut vatten på gatan för att skydda mot tårgasen och granaterna. Alla dessa händelser, särskilt vittnesmålen om brutaliteten hos den repressiva styrkorna, följdes minut för minut på radion, av hundratusentals människor. Klockan sex på morgonen ”härskade åter ordningen” i Latinkvarteren, som såg ut som om de drabbats av en tornado.
Lördagen den 11 maj var indignationen total i Paris, och i hela Frankrike. Processioner bildades spontant över hela landet, som inte bara samlade studenter, utan även hundratusentals demonstranter av olika bakgrund, framför allt många unga arbetare och föräldrar till studenter. Överallt ockuperades universiteten, på gator och torg diskuterade människor och fördömde attityden hos repressionens styrkor.
Ställd inför denna situation deklarerade premiärministern, Georges Pompidou, på kvällen att från och med måndagen den 13 maj skulle polisen dra sig tillbaka från Latinkvarteren, Sorbonne skulle åter öppnas och de fängslade studenterna skulle friges.
Samma dag uppmanade fackföreningsledarna, även CGT (som fram till dess hade förkastat ”vänsterist”-studenterna) och vissa polisfackföreningar, till strejker och demonstrationer den 13 maj, för att protestera mot repressionen och regeringens politik.
Den 13 maj såg varje stad i Frankrike de viktigaste demonstrationerna sedan den andra världskriget. En av de vanligaste parollerna var ”tio år är nog!” vilket syftade på att den 13 maj 1958 var den dag då de Gaulle återkom till makten. Vid slutet av demonstrationerna var nästan alla universitet ockuperade, inte bara av studenter utan även många unga arbetare. Överallt kunde vem som helst tala. Diskussionerna var inte begränsade till frågor om universiteten och repressionen. De började ta upp andra sociala problem: arbetsvillkor, utsugning, det framtida samhället.
Den 14 maj fortsatte diskussioner på många företag. Efter de stora demonstrationerna dagen innan, och den känsla av styrka som dessa innebar, var det svårt att fortsätta som om inget hade hänt. I Nantes gick arbetarna vid Aviation Sud, understödda av de yngsta arbetarna, spontant ut i strejk och beslöt sig för att ockupera fabriken. Arbetarklassen började röra på sig.
Om man ser till den händelsekedja som ledde till den massiva mobiliseringen den 13 maj 1968, är det tydligt att det inte så mycket var studenternas aktioner som bar ansvaret för bredden i rörelsen, utan snarare myndigheternas agerande, som var som bensin på elden, innan man kunde slå fast det slutgiltiga nederlaget. Faktum var, att studenternas kamp i Frankrike, innan maj 1968, var mycket mindre massiv och djupgående än de i andra länder, särskilt i USA och Tyskland.
I den största supermakten, USA, hade man från 1964 bevittnat de mest massiva och betydelsefulla rörelserna under denna period. Mer precist var det vid Berkley-universitetet i norra Kalifornien, som studenternas protester antog en massiv karaktär för första gången. De krav som för första gången mobiliserade studenterna kom från ”free speech”-rörelsen, som var för politisk yttrandefrihet (särskilt mot Vietnamkriget och rassegregationen) runt universitetet. Till en början reagerade borgarklassen med en extrem repression, genom att låta polisen attackera en ”sit-in”, en fredlig ockupation, och arrestera 8000 personer. Efter ett tag, i början av 1965, tillät universitetsledningen politisk aktivitet på universitetet, som kom att bli det huvudsakliga centret för studenternas protester i USA. Samtidigt var det med sin slogan att ”rensa upp i oredan på Berkley” som Ronald Reagan, mot alla förväntningar, blev vald till Kaliforniens guvernör i slutet 1965. Rörelsen utvecklades massivt och radikaliserades under de följande åren, runt protesterna mot rassegregationen, till försvar för kvinnors rättigheter, och framför allt mot kriget i Vietnam. Samtidigt som många unga amerikaner, framför allt studenter, flydde utomlands i stort antal för att undvika att bli skickade till Vietnam, drogs majoriteten av landets universitet med i antikrigsrörelsen. Samtidigt sågs upplopp i de stora städernas svarta ghetton (andelen unga svarta bland soldaterna som sändes till Vietnam var högre än genomsnittet nationellt). Från den 23 till 30 april 1968 ockuperade Columbiauniversitetet i New York i protest mot att dess forskning togs i anspråk av Pentagon, och i solidaritet med det närbelägna svarta ghettot i Harlem. Detta var en av höjdpunkterna i studenternas protester i USA, vars mest våldsamma uttryck ägde rum i slutet av augusti i Chicago, vid demokraternas partikonvent.
Japan: från 1965 demonstrerade studenter mot Vietnamkriget, under ledning av Zengakuren, som organiserade stora konfrontationer med polisen. 1968 tog man upp parollen ”låt oss förvandla Kanda-kvarteret (Tokyos universitetskvarter) till ett nytt Quartier Latin”.
Även om studentrörelsen i Storbritannien inte var lika omfattande som i Frankrike eller USA, såg man redan så tidigt som 1966 uttryck för den, vid London School of Economics, där studenter protesterade mot den nya rektorn på grund av dennes kopplingar till de rasistiska regimerna i Sydafrika och Rhodesia. LSE fortsatte att vara centrum för protester, exempelvis i mars 1967 när man anordnade en fem dagar lång ”sit-in” mot disciplinstraff, som ledde till ett experimentellt ”fritt universitet” där man tog efter exemplen från USA. I december 1967 ägde det rum sit-ins vid Regent Street Polytechnic och Holborn College of Law and Commerce, där man krävde studentinflytande i institutionernas beslutsprocesser. I maj och juni 1968 sågs ockupationer i Essex, Hornsey College of Art, Bristol och Kneele som ledde till protester i Croydon, Birmingham, Liverpool, Guildford, och vid Royal College of Arts. De mest spektakulära demonstrationerna (där flera olika grupper av människor med olika bevekelsegrunder samlades) handlade om Vietnamkriget: i mars och oktober 1967, i mars 1968, och i de mest massiva och firade demonstrationerna i oktober 1968, som alla ledde till våldsamma konfrontationer med polisen, med hundratals skadade och arresterade, utanför den amerikanska ambassaden vid Grosvenor Square i London.
Italien: studenterna mobiliserades i mars vid flera universitet, särskilt i Rom, mot Vietnamkriget och mot universitetsmyndigheternas politik.
Spanien: i mars stängdes universitetet i Madrid ”för obestämd tid” inför studenternas agitation mot kriget i Vietnam och Francoregimen.
Tyskland: studentagitationen började redan utvecklas från och med 1967 mot kriget i Vietnam, och detta ökade inflytandet för den vänsterextrema SDS-rörelsen, som var en brytning med det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Rörelsen radikaliserades och fick en masskaraktär efter attacken på Rudi Dutschke, den huvudsaklige ledaren för extremvänstern, som utfördes av en ung ligist som hade blivit influerad av de hysteriska kampanjer som hade piskats upp av Springerpressen. Under flera veckor, innan fokus ändrades till Frankrike, var studentrörelsen i Tyskland referenspunkten för alla studentrörelser, som berörde en majoritet av Europas länder.
Denna uppräkning är självfallet långt ifrån fullständig. Många länder i kapitalismens periferi berördes även av studentrörelser under 1968 (Brasilien och Turkiet, bland andra). Ett exempel är Mexiko, i slutet av sommaren, när regeringen beslöt att slå till med en blodig repression mot studenternas demonstrationer (dussintals dödade, sannolikt hundratals, den 2 oktober, vid Tlatlolco-platsen i Mexico City) så att de olympiska spelen ”fredligt” kunde gå av stapeln den 12 oktober.
Den gemensamma karakteristiken för alla dessa rörelser är tydlig: framför allt protesten mot kriget i Vietnam. Men stalinistpartierna, Hanoi- och Moskvaregimernas allierade, stod inte i spetsen för dessa rörelser, vilket man hade gjort i de antikrigsrörelser som tog form vid tiden för Koreakriget i början av 1950-talet. Tvärtom hade dessa partier i praktiken inget inflytande, och stod ofta i direkt opposition till dessa rörelser.
Detta var ett av kännetecknen för studentrörelsen i slutet av 1960-talet, och visar på dess stora betydelse. Vi kommer att utveckla detta vidare i en kommande artikel.
Fabienne 080223
Chavez regering har - med stöd av oppositionen och fackföreningarna – tvingat fram repressiva åtgärder mot arbetarna i den så kallade Stålzonen i Venezuela, vilka kämpar för sina livsnödvändigheter. Här ser vi hur den verklige senor Chavez och hans “socialism för det 21 århundradet” fungerar.
Nedan publicerar vi ett flygblad som givits ut av våra kamrater i Internacionalismo i Venzuela. Vi hälsar deras försök att göra detta under dessa svåra omständigheter, med repression och utpressning från den chavististiska regeringens sida. Vi vill uttrycka vår solidaritet med arbetarna i detta område och våra kamrater, samtidigt som vi uppmanar andra att distribuera och diskutera detta flygblad. Proletariatets kamp är internationell och måste konfrontera den borgerliga staten alla olika former, vare sig de är “liberala”, öppna diktaturer, eller bär en “socialistisk” mask.
Efter mer än 13 månaders diskussion om sitt kollektivavtal, fick arbetarna nog vid Ternium-SIDOR. Indignerade över de svältlöner man har fått (som ligger på minimilönenivå i en region av Venezuela där levnadsomkostnaderna är som högst) och de fruktansvärda arbetsförhållandena som har lett till att 18 arbetare mist livet och dussintals drabbats av allvarliga yrkesrelaterade sjukdomar de senaste decennierna, har man varit ute I flera strejker mot bolagets vägran att gå deras krav till mötes vad gäller löner och arbetsvillkor.
Olika media har tagit upp samma tema som bolaget gjort, att man är offer för arbetarnas orimliga krav, som uppgår till mer än bolagets årliga försäljning. Dessa lögner är en ren mörkläggning av information, både från oppositionens och regeringens media, om de verkliga orsakerna till arbetarnas kamp. Sedan 1990-talet har dessa arbetare varit utsatta för en politik av nedskärningar av lönerna och försämringar av arbetsvillkor, som introducerades genom ett omstruktureringsprogram, som har lett till att deras villkor är sämre än för arbetare i andra regioner. Metallarbetarnas kamp handlar om skäliga levnadsvillkor. De vet, att om man accepterar bolagets villkor kommer man att drabbas av mer än två år av otillräckliga lönehöjningar och uteblivna förbättringar av levnadsvillkoren, samtidigt som matpriserna ökar och boendekostnader ökar med 30% årligen, enligt de inte så trovärdiga siffrorna från Venezuelas centralbank. Ett annat krav från arbetarna, är att de tillfälligt kontrakterade arbetarna (som utgör 75% av arbetskraften) ska få permanent anställning, eftersom detta kan ge dem bättre villkor. På detta sätt uttrycker kampen som arbetarna på SIDOR det missnöje och den oro som drabbat arbetarna i denna region och hela landet, inför den aldrig avstannande ökningen av matpriser och kostnader för boende i allmänhet, tillsammans med ett missnöje med de osäkra arbetsvillkoren.
På samma sätt har stålarbetarna fått nog av tjafset mellan representanter för bolaget, regeringen och fackföreningarna. De senare har i synnerhet stegvis underminerat de ursprungliga kravet från rörelsen (fackföreningarna “kräver” nu 50 Bolivars om dagen, när man i början av förhandlingarna lade fram ett krav på 80). Efter att man fullföljt alla krav för att gå ut I strejk, deltog man I denna kommission på hög nivå som bildades av detta ökända triumvirat. Samtidigt som dessa herrar diskuterade bakom arbetarnas rygg, samlades arbetarna framför fabriksportarna och beslöt att genomföra flera arbetsnedläggelser, där den viktigaste ägde rum den 12 mars under 80 timmar, något som uttryckte radikaliseringen av denna rörelse. Man behövde inte vänta lännge på att staten och bolaget skulle svara: den 14 mars släppte Nationalgardet och polisen lös en fruktansvärd repression, som ledde till att 15 arbetare skadades och 53 arresterades. Med denna repressiva åtgärd har Chavez-regeringen demaskerat sig inför arbetarna: man tog av sig sin “arbetarklädsel” och tog på sig sin verkliga uniform, till försvar för det nationella kapitalet. Det är inte första gången som “arbetare- och socialist”-staten attackerade arbetarnas kamp för sina egna krav: vi behöver bara nämna som exempel den fruktansvärda repression som drabbade oljearbetarna förra året när man var ute I kamp för att förbättra sina arbetsförhållanden.
Fackföreningen SUTISS är också en del av repressionen mot arbetarna, (trots att vissa fackföreningledare drabbats av repressionen) eftetrsom dess roll är att fungera som en brandsläckare I rörelsen. Man försöker ställa sig I spetsen för rörelsen samtidigt som man förhandlar om lönesänkningar.
Ställda inför arbetarnas hårdnackade motstånd, så har man dragit fram ett nytt kort ur ärmen: att hålla en folkomröstning där man tillfrågar varje arbetare om han är för eller emot bolagets förslag. Detta har redan förts fram av Chavezregeringens arbetsmarknadsminister (en trotskist eller ex-trotskist), och förslaget har redan vunnit SUTISS gillande, dock med vissa “villkor”. Klassinstinkten har redan gjort att flera arbetare har förkastat denna fälla, vilken syftar till att underminera de arbetarnas självständiga stormöten (där arbetarklassens verkliga styrka uttrycker sig) genom att göra varje arbetare till “medborgare”, som ska uttala sig för eller emot bolaget, helt isolerat, genom en valurna! Inför detta måste arbetarna bekräfta sig själva genom sina självständiga stormöten.
En annan fälla som man använder mot rörelsen är förslaget från facket och olika “revolutionära” sektorer av Chavismen att åter nationalisera SIDOR, som huvudsakligen ägs av argentiska kapitalintressen (den venezuelanska staten äger 20% av aktierna). Denna kampanj kan bli en katastrof för rörelsen, eftersom arbetarna inte har något annat val än att konfrontera kapitalisterna, vare sig dessa är argentinska eller venezuelanska statsbyråkrater. Nationalisering innebär inte att utsugningen försvinner: en statlig ägare, även med “arbetaransikte”, har inget annat alternativ än att permanent attackera arbetarnas löner och arbetsvillkor. Kapitalets vänster presenterar concentrationen av företag I statens händer som en snabbväg till “socialismen”, vilket döljer en av marxismens viktigaste lärdomar: att staten är en representant för varje nationell borgarklass' intressen, och är därför proletariatets fiende. Den Chavististiska borgarklassen idag som befinner sig i toppen på statsapparaten försöker extrahera så mycket mervärde som man kan; I namn av den “bolivariska socialismen” så ökar man de osäkra arbetstillfällena genom olika samägda bolag (vilket drabbade arbetarna på Invepal eller Inveval).
Dessa “bolivariska revolutionärer” försöker få arbetarna stt glömma att SIDOR under många år var ett statligt ägt bolag, och att man många gånger har kämpat mot de höga byråkrater som administrerade bolaget och dess repressiva styrkor, kämpat för sina egna krav men också mot fackföreningarna (kapitalets allierade på fabrikerna). I början av 70-talet, under Calderas första regering, så brände man ned installationer av övervakningskameror I Caracas för att besvara dess arbetarfientliga agerande.
Staten har nu varit i Chavisternas händer sedan 1999, men den har inte, som genom ett trollslag, förlorat sin kapitalistiska karaktär. Allt som har ändrats är dess kläder, som nu har en mer “socialistisk” färg; men den är fortfarande i grunden ett organ till försvar för kapitalets intressen, mot arbetarklassens. det faktum, att Chavez presenterar sig som antingen “Sidorist” eller “arbetare” när helst det behagar honom, ska inte förvirra oss angående Chavistregeringens klasskaraktär, vilken kapitalet satte på plats för att försvara sitt utsugarsystem, som sjunker djupare och djupare ned I krisen. Revoolutionärer är inte så korkade att man tror på dessa “revolutionärer” lägger fram denna universallösning, “re-nationalisering”, samtidigt som man lever som borgarklassen, och tjänar 30 gånger mer än den officiella minimilönen.
Det enda sätt som denna rörelse kan lyckas på, är genom att man aktivt söker solidaritet. Till en början med de tillfälligt kontrakterade arbetarna, där kravet på permanent anställning är ett grundläggande uttryck för solidaritet; men det är lika viktigt att söka solidaritet med arbetare i andra branscher av industrin, på regional och nationell nivå. Vare sig vi arbetar i den statliga eller privata sektorn, så drabbas vi av attacker till följd av den ekonomiska krisen. Det är också nödvändigt att uttrycka solidaritet med befolkningen i Guyana, där de arbetslösa drabbas av de höga levnadsomkostnaderna, och av problem som staten inte kan lösa, som kriminalitet, dåliga bostäder etc. Men denna solidaritet kan inte vidarebefordras av fackföreningarna, eftersom dessa är de huvudsakliga organen för att kontrollera kampen, skapa splittring mellan olika industrier och sektorer, och som i slutändan är en del av den statliga repressionen. Inte heller kan solidaritet med lokalbefolkningen läggas I händerna på olika statliga, sociala organ, som olika kommunala myndigheter. Solidariteten måste “genereras” av arbetarna själva, genom stormöten som är öppna för alla arbetare.
Metallarbetarnas kamp är vår kamp, eftersom man kämpar för ett värdigt liv, till fördel för hela proletariatet. Men den största fördelen man kan uppnå, förutom en tillfällig löneökning, ligger I att man utvecklar ett medvetande om vilken styrka som ligger i arbetarklassens händer, utanför fackföreningarna och de andra institutioner som har skapats från statens sida för att kontrollera det sociala missnöjet.
Den nationella borgarklassen vet att situationen i Guyana är mycket farlig för dess intressen. Koncentreringen av arbetare I denna region och deras erfarenhet av tidigare kamp gör situationen mycket explosiv, eftersom det på samma gång växer, både ett socialt missnöje och ett missnöje på arbetsplatserna, något som har skett under en tid, på grund av attackerna på arbeten, och på arbetarnas levnadsvillkor. Därför har den så kallade “metallzonen” en potential att utvecklas till ett fokus för arbetarkampen i hela landet, vilket skedde under 1960- och 70-talet.
Arbetarna på SIDOR har tagit upp den enda möjliga vägen för att konfrontera kapitalet, klasskampen. Genom att sprida sin kamp till andra grenar av den regionala och nationella produktionen, samtidigt som man söker solidaritet med andra delar av befolkningen som helhet: detta är den väg som kommer att göra det möjligt för det venezuelanska proletariatet att bli en del av en rörelse för att störta kapitalismen och skapa ett verkigt socialistiskt samhälle.
25.03.2008
Internacionalismo, sektion i Venezuela av den Internationella Kommunistiska Strömningen
Det europeiska sociala forum i Malmö som äger nu i september är baserat på paroller som ”en annan värld är möjlig”, ”Bygg ett Europa för en värld med rättvisa, fred och solidaritet – mot krig, militarism och ockupation” Det flesta människor håller säkert med om behovet av en annan värld. En värld som inte baserad på exploatering av både människa och natur...Vem vill inte ha en värld utan krig?
Om de flesta kan vara överens om detta, måste vi ställa oss en annan fråga: hur skapar vi en värld fri från utsugning, krig och förtryck?
Det är detta som är den grundläggande frågan. Hur skapar vi en annan värld? Är det möjligt göra detta inom ramen för den nuvarande samhällsordningen eller krävs det att hela den rådande kapitalistiska samhällsordningen krossas och ersätts av en annan samhällsordning – ett kommunistiskt samhälle? Detta leder oss till en väldigt central fråga: vilken social kraft i samhället är det som kan genomföra denna förändring? De senaste 150 årens historia av klasskamp visar att det bara finns en social kraft i samhället som genomföra denna samhällsomvandling – den internationella arbetarklassen i sin klasskamp!
Det är utifrån denna frågeställning som vi ser en svaghet hos ESF och den s k ”antiglobaliseringsrörelsen”. Frågan ställs uteslutande inom ramen för det nuvarande samhällssystemet. Frågan som ställs är inte hur det ruttnade kapitalistiska systemet skall kunna besegras, utan hur det skall kunna reformeras genom ytterligare lite mera statligt ingripande, som den s k Tobin-skatten, eller lite mera demokrati.
I denna artikel skall vi diskutera varför antiglobaliseringsrörelsen, trots sin radikala image, är ett hinder för utvecklingen av den enda sant radikala sociala rörelsen i samhället: arbetarklassens självständiga klasskamp.
För att kunna göra detta kommer vi att basera oss på ATTAC:s skrifter, eftersom de fungerat som den främsta teoretiska utgångspunkten för denna rörelse.
Denna rörelse bildades formellt i juni 1998 efter en serie kontakter som togs efter en ledarartikel av Ignacio Ramonet i decembernumret 1997 av den franska tidskriften Le Monde Diplomatique.
Denna kraftfulla idelogiska rörelse skapades runt tanken på ”Tobinskatten” som vi har från Nobelpristagaren i ekonomi James Tobin. Tobin föreslog en skatt på 0,05 på alla finansiella transaktioner som skulle till att reglera dessa transaktioner och göra möjligt att hindra onödig spekulation. Enligt ATTAC skulle denna skatt framförallt användas till att stödja utvecklingen av fattiga länder1
Varför en sådan skatt? För att både motverka och tjäna på finansiella transaktioner (vilket är minst sagt motsägelsefullt – varför skulle man vilja att något försvann som man tjänar på?) något som symboliserar globaliseringen av ekonomin, som kortfattat gör den rike rikare och den fattige fattigare.
Utgångspunkten för ATTAC:s analys av det nuvarande samhället är det följande:
”Finansiell globalisering ökar den ekonomiska otryggheten och social ojämlikhet. Den förbigår och nedvärderar besluten hos folkens demokratiska institutioner och de självständiga staterna som är ansvarar för det allmännas bästa. Den ersätter det med en strikt spekulativ ekonomisk logik, som endast representerar intresset hos de multinationella företagen och finansmarknaderna2”
Vad, enligt ATTAC ledde till denna ekonomiska utveckling? Vi finner följande svar:
”Ett av de slående aspekterna av av det sena 1900-talet var framväxten av finansvärldens makt inom världsekonomin: detta är processen av den finansiella globaliseringen, resultatet av ett politiskt val som G7-ländernas regeringar tvingat på världen” Förklaringen till denna förändring i slutet på 1900-talet kommer senare: ”Inom ramen för den fordistiska kompromissen 3 som fungerade framtill sjuttiotalet. Ledningen kom till en överenskommelse med löntagarna, att organisera en fördelning av resultatet av de produktivitetsökningar som gjordes inom företaget, vilket gjorde det möjligt behålla denna fördelning av det tillförda värdet. Uppkomsten av aktieägarkapitalismen innebar slutet för detta system. Den traditionella modellen, känt som stakeholder-modellen, sett som ett gemensamt intresse mellan tre olika parter inom företaget, har nu ge vika för en ny aktieägarmodell som ger fullständig prioritet till innehavarna av aktiekapital, med andra ord företagets egna”4 Utöver detta för man fram att ”Det främsta syftet med företag som är noterade på börsen är att 'skapa aktieägarvärde', med att ord att ökade värdet på aktierna för att skapa mervärde och därigenom öka aktieägarnas rikedom”.5
Enligt anti-globalisterna har det politiska val som regeringarna i G7-länderna inneburit en förändring av affärslivet. Multinationella företag och de finansiella institutionerna gjorde inte längre någon profit på att producera varor och därför ”satte de press på företagen, så att de levererade största möjliga aktieutdelning på bekostnad av produktiva investeringar som ger avkastning på längre sikt”
Det finns inget behov att fortsätta med fler citat från antiglobaliseringsrörelsen. De som vi redan gett illustrerar tre saker tydligt nog
att denna rörelse inte upptäckt något nytt
att dess ideologi är fullständigt borgerlig till sin natur
att de idéer som de för fram innebär en fara för arbetarklassens kamp
De stora multinationella företagen idag påstås hålla att bryta sig loss från statens auktoritet, detta är väldigt likt det som vänstern anklagade de multinationella företagen för på 70-talet. I verkligheten vare sig de kallas transnationella eller multinationella så har dessa företag en nationalitet, den av majoriteten av dess aktieägare. Faktum är att de multinationella företagen, generellt de största företagen i de mest inflytelserika staterna och då framförallt USA, är verktyg för dessa staters imperialistiska politik tillsammans med militären och den diplomatiska kåren. När en stat tvingas underordna sig diktaten från sådant företag som en bananrepublik är detta inget annat än ett uttryck för att de tvingats underordna den stormakt som företag kommer ifrån.
Redan på 70-talet krävde vänstern ett ökat statligt ingripande för att begränsa makten hos dessa moderna företagsmonster, för att garantera en mer rättvis fördelning av det välstånd som de producerade. ATTAC & co har inte uppfunnit något nytt på denna nivå. Framförallt borde vi betona det djupt vilseförande i att påstå att staten någonsin varit ett redskap för att försvara de exploaterades intressen. Istället är den fundamentalt sett ett redskap för att försvara den bestående ordningen, ett redskap för den exploaterande härskande klassens intressen.
Under vissa förhållanden, för att bättre fylla sin funktion, kan staten motsätta sig den ena eller andra delen av den härskande klassen. Detta är vad som hände i kapitalismens begynnelse när den brittiska regeringen införde lagar för att begränsa exploateringen av arbetskraften och då i synnerhet barnarbetet. Även om en del kapitalister ansåg att detta gick mot deras intressen, så innebar detta att arbetskraften – som är grunden till all rikedom – inte förstördes en masse redan innan den nått vuxen ålder. På samma sätt: när nazisterna attackerade delar av den härskande klassen (i synnerhet den judiska delen) så var detta naturligtvis inte för att försvara de exploaterades intressen.
Välfärdsstaten är i grund och botten en myt som syftar till att få de exploaterade att acceptera den utbredda kapitalistiska exploateringen och borgarklassens herravälde. När den kapitalistiska ekonomins hälsa försvagas som idag, visar den kapitalistiska staten – vare sig vare sig den har en höger- eller vänsterregering – sitt sanna ansikte med frysta löner, nedskärningar i den sociala sektorn, sjukvården, försämrat arbetslöshetsunderstöd, sänkta pensioner osv. När arbetarna vägrar att acceptera sådana försämringar är det staten som talar till dem med ett språk som består av batonger, tårgas, arresteringar, och om inget annat räcker, skarp ammunition.
Anti-globalisterna befinner sig i samma stolta tradition som den klassiska vänstern. Man försöker faktiskt få oss att tro att staten kunde försvara de förtryckta intressen mot de multinationella företagen. Att det därför skulle kunna finnas något sådant som en”god” kapitalism, som stod emot en ”ond” kapitalism.
ATTAC:s upptäckt, med allt sitt snack om aktieägare och stakeholders, att kapitalisternas främsta intresse är profit är en parodi på sig själv. Kapitalister har investerat för att göra vinster ända sedan kapitalismens uppkomst
Vad det gäller den strikt spekulativa logik påstås vara orsakad av finansiell globalisering, så är den knappast ett resultat av ett G7-möte eller av att Ronald Reagan eller Margaret Thatcher kom till makten. Finansiell spekulation är lika gammal som kapitalismen. Marx påpekade redan på 1800-talet att när en ny kris av överproduktion närmar sig har kapitalisterna en tendens att föredra spekulation framför produktiva investeringar. Borgarklassen förstår på ett pragmatiskt sätt att om marknaden är mättad, då kommer de varor som de producerar med de maskiner man köpt att förbli osålda. Därför förhindras en realisering av det mervärde som skapats av exploateringen av de arbetare, som satte maskinen i rörelse, och en realisering av det ursprungliga kapitalet som är bundet i maskinen. Det är därför som Marx noterade att kommersiella kriser verkar var ett resultat av spekulation, när det i verkligheten är så spekulationen är ett tidigt varningstecken på en ekonomisk kris. På samma sätt är inte den spekulation vi ser idag ett uttryck för den eller den kapitalistens bristande samhällsanda, utan ett uttryck för en generell kris hos kapitalismen.
Bakom de anti-globalistiska experternas ”vetenskapliga analyser” finns det en tanke som försvarare av kapitalismen använt under lång tid för att förhindra att arbetarklassen vänder sig mot ett revolutionära perspektiv. I mitten på 1800-talet försökte den småborgerlige socialisten Proudhon att skapa en distinktion mellan de ”goda” och de ”onda” sidorna hos kapitalismen för att kunna förespråka en sorts ”rättvis handel” industriell självförvaltning (kooperationen).
Senare försökte den reformistiska strömningen inom arbetarrörelsen, med sin främsta teoretiker Bernstein att föra fram att kapitalismen i ökande grad kunde tillgodose behoven hos de exploaterade, så länge som den tvingades att göra detta genom det tryck arbetarklassen utsatte den för genom borgerliga institutioner som parlamentet. Syftet med arbetarklassens kamp skulle därigenom vara garantera den ”gode” kapitalistens seger över den ”onde” kapitalisten som på grund av egoism eller kortsiktighet motsätter sig den ”positiva” utvecklingen av kapitalismen.
Idag föreslår ATTAC och dess vänner en återgång till den ”fordistiska kompromissen” som skulle ha existerat innan den ”finansiella råskinnen” kom till makten, något som skulle ha bevarat ”fördelningen av det utökade värdet” mellan arbetarna och kapitalisterna. ”Antiglobaliserings”- rörelsen ger alltså ett stort bidrag till den härskande klassens ideologiska arsenal.
Genom att skapa trovärdighet för tanken att kapitalismen skulle kunna upphöra med sina
attacker på arbetarklassen, när de i själva verket befinner sig i en kris, som systemet inte kan bemästra.
Genom att antyda att det skulle kunna finnas utrymme för ”kompromisser” mellan arbete och kapital.
I korthet, att arbetarna uppmanas att inte kämpa mot det kapitalistiska system som är ansvarigt för den ökande exploatering, misär, och barbari som detta ruttna system drar ned världen i – för att istället mobilisera sig för att försvara en fantasifull illusorisk variant av samma skit, med andra ord att ge upp kampen för att försvara sina klassintressen, till förmån för sin dödsfiende, borgarklassens intressen.
Ett glasklart fördömande av denna ideologiska fälla är en nödvändighet för alla som insett att den enda alternativa värld som är möjlig idag är kommunismen. Denna värld är möjlig endast genom arbetarklassens självständiga kamp för sin egna klassintressen.
Östen Karlsson
(Detta är en bearbetning av artikeln ”'Anti-globalisation' an ideological trap for the working class” från International Review nr 114)
1Det måste påpekas att James Tobin vägrar att ha något att göra med ATTAC:s användande av hans idéer. Vilket inte är så konstigt med tanke på att tanken med skatten var att den skulle underlätta frihandeln (med andra ord globaliseringen). Tobin själv påpekade att ”de kraftigaste applåderna kommer från fel håll” Se Tobins minnesruna publicerad New York Times 12 mars 2002.
2ATTAC:s plattform antaget vid det grundande mötet 3 juni 1998 i Tout sur ATTAC 2002
3Termen refererar idéer föreslagna av Henry Ford 1, grundare av ett av världens största multinationella företag. Efter första världskrig föreslog han att det var i kapitalets intresse att betala sina arbetare högre löner för att på så sätt utvidga marknaden sina produkter. Fordarbetare uppmanades därför att köpa de bilar de var med om att bygga. Dessa idéer kunde synas ha en viss verklighetsanknytning när det var goda tider, och förde det goda med sig att de ledde till social fred i kung Henrys fabriker. De smälte dock bort som snö i solsken när 30-talets depression slog till i den amerikanska ekonomin.
4”Licenciements de convenance boursiere: Les regles du jeu du capitalisma actionnarial” Paris 2 maj 2001 i Tout sur ATTAC 132-4
5Som ovan sid 137
Samtidigt som vi varje dag i olika media får nya besked om den kapitalistiska krisens senaste konvulsioner, har vi sett hur klasskampen har fortsatt, med oförminskad styrka trots fackets försök att ”lägga locket på” och begränsa kampen. På andra sidan Öresund, i Danmark, parallellt med den svenska sjuksköterskestrejken, ägde det rum en strejk bland sjuksköterskor och förskollärare, som borgarklassen starkt fördömde, på grund av ”bristande samhällsansvar”. I förra veckan pågick strejkaktioner bland bussförare i Århus på Jylland, för samma krav som de svenska bussförarna strejkade för i somras.
I mitten av juli avblåstes den svenska bussförarstrejken, som hade pågått i två veckor – precis innan den skulle utvidgas till att omfatta inte bara Stockholmsområdet och Västerbotten. Man sköt upp strejkvarslet och lyckades få till ett avtal som var en “halv seger” enligt facket. Den stora frågan i bussförarstrejken var inte löneökningarna – där kraven låg på samma nivå som sjuksköterskorna – utan de arbetstider som under en lång tid försämrats för bussförarna.
I motsats till sjuksköterskestrejken, där man lät strejken hålla på, “lågintensivt”, i mer än en månad, och där lärdomen efter strejken var, att det enda man kunde göra var att “lämna facket eller byta yrke”, så var man nu snabb att komma till skott med ett avtal som “tog hänsyn” till kraven om arbetstiderna. Scenariot var därför annorlunda än sjuksköterskestrejken; temat var att de arbetare som arbetade för privata bussbolag (som både i Stockholm och Skåne har tagit över verksamheten) skulle ha samma branschavtal. Den fråga som lyftes fram var arbetstiderna, inte lönen, som i sjuksköterskestrejken (där man även lyfte fram särdragen och den akademiska utbildningen hos sjuksköterskorna). I KPML(r)-s tidning Proletären lyfts bussförarstrejken fram som ett bevis på att “strejkvapnet fortfarande har kvar sin skärpa” eftersom strejken skulle ha kostat lika mycket under tre dagar som det skulle kosta bussarbetsgivarna att skriva på det avtal som Kommunal strejkade för. Strejken har alltså, enligt Proletären, givit facket en ökad trovärdighet.
Den samtidighet som vi idag bevittnar i klasskampen är ett tydligt bevis för att arbetarklassen inte passivt accepterar de försämringar och attacker som följer i den kapitalistiska krisens spår. Trots att det senaste årets försämring av den ekonomiska krisen har haft återverkningar på arbetarklassens levnadsstandard på en historiskt oförutsedd nivå men matprishöjningar och stegrade boendekostnader, är arbetarklassen inte demoraliserad, utan fortsätter sin klasskamp.
Arbetarklassen är inte besegrad eller demoraliserad på grund av alla attacker som följer på den ständigt förvärrade ekonomiska krisen; varsel om uppsägningar, nedläggningar; ökad inflation, matprishöjningar, ökande boendekostnader. Sedan fem år tillbaka har vi sett hur arbetarklassen över hela världen har tagit upp kampen mot kapitalets allt värre attacker, från textilarbetare i Egypten till tunnelbaneanställda i New York, från bilarbetare, telekom-anställda, lokaltrafikanställda och varuhusanställda i Tyskland till brevbärare och offentliganställda i England, överallt inser arbetare att man måste gå ut i en gemensam kamp för att kunna pressa tillbaka kapitalet. Sektorer som tidigare har haft begränsad erfarenhet av klasskamp får stöd och råd från mer erfarna arbetargrupper, som när arbetarna vid Nokia i Bochum i Tyskland strejkade, och fick stöd av en delegation arbetare från Opelfabriken i samma stad. Vad som framför allt har kännetecknat arbetarklassens kamp de senaste åren är en ökad sammanhållning och solidaritet, en strävan till solidaritet mellan olika grupper av arbetare, en solidaritet mellan generationer (pensionsfrågan) en kamp för arbetsvillkoren – något som bland annat den avbrutna bussförarstrejken i somras visade. Arbetarklassens kamp handlar inte bara om kronor och ören (vilket både borgarklassen och vissa vänsterdebattörer försöker påstå) utan framför allt om solidaritet och att finna en styrka och identitet som klass; att återerövra en mänsklig värdighet.
Borgarklassen kan inte förhindra klasskampen; därför måste man i största möjliga utsträckning begränsa den i tid och rum, genom utdragna nederlagsstrejker (som sjuksköterskestrejken i våras) eller genom att snabbt få ett slut på en strejk, när arbetarna visar allt för stor kampvilja. I fallet med sjuksköterskestrejken blev effekten, att många lämnade facket av besvikelse, i det andra fallet, att facket framstod som segrare, så att fackföreningsideologin kan fortsätta förgifta arbetarklassen.
Det är inte bara genom total nyhetsblockad som man försöker hindra att erfarenheter om klasskamp sprids. Detta är en strategi som borgarklassen de senaste åren har använt för att dölja den internationella klasskampsvåg som har pågått under de senaste fem åren, och som har varit rik på erfarenheter av solidaritet mellan arbetargrupper, och som på samma gång har präglats av en beslutsamhet och kampvilja som har skakat om borgarklassen, och fått deras ”tankesmedjor” på vänsterkanten att fylla sina spalter med analyser varför facket måste förnyas och varför arbetarna i så stor utsträckning har tappat tilltron till fackföreningarna.
Det är därför vi idag ser en oro framför allt inom borgarklassens vänsteretablissemang för att fackföreningsideologin ska få ett minskat inflytande. Sjuksköterskestrejken i våras var, även för stalinisterna i KPML(r) en ”nederlagsstrejk”. Men man fortsätter så klart med att försvara ”fackföreningstanken” och anser det vara fel att mana arbetarna till att gå ur facket. Samma tema återkommer i den socialdemokratiska vänster-tankesmedjan Arenas senaste nummer, som diskuterar ”fackets kris” och tar upp olika teman hur man ska reformera fackföreningarna. Enligt dessa analytiker är problemet en ”bristande demokrati”, ”byråkrati” eller att den ”informella sektorns arbetare” inte representeras av facket. Man talar om att fackets huvudsakliga medlemmar kommer från de traditionella ”kärnsektorerna av arbetarklassen” (som är män, vita, priviligierade etc). För att visa på hur facket skulle bli mer populära ger exempel på hur olika basfackliga gräsrots-alternativ vuxit fram i Sydeuropa, exempelvis för papperslösa arbetare. På detta sätt vill man försöka öka fackets trovärdighet.
Varför är dessa idéer så viktiga för borgarklassen? För arbetarklassen handlar det inte om att facket behöver ”förnyas” Arbetarklassen behöver inte facket för att kunna driva sin kamp. All klasskamp som har pressat tillbaka borgarklassen har utgjorts av självständig och självorganiserad klasskamp, som har gått utöver fackets begränsningar. Facket har i dessa situationer antingen försökt begränsa kampen till att gälla enskilda arbetargrupper, ibland direkt hindra arbetare att gå ut i kamp, eller – när rörelsen varit på tillbakagång – försökt att ta upp krav om spridning av kampen, när situationen inte varit mogen för detta.
När vi idag ser olika fackföreningsinitiativ, där fackföreningarna går samman i ”internationaler” och ”globala fackföreningar” för att utmana det ”globala kapitalet” är detta inget annat än en internationell samordning av kontrollen över arbetarklassen – en ren parodi på den internationalism som är arbetarklassens kännetecken. Olika exempel på nya fackföreningar i den ”Tredje världen” (eller ”Syd” som de mer ”hippa” tänkarna på tankesmedjorna benämner det), fyller precis samma funktion, att kontrollera den sociala situationen i länder (framför allt i Latinamerika), där arbetarklassens kamp utgör ett reellt hot mot den stabilitet som diverse vänsterregeringar (Chavez, Morales, Lula m fl) försöker upprätthålla.
Överallt där arbetarklassen har tagit upp kampen mot försämringarna av levnadsvillkoren på ett självständigt sätt, har facket utgjort ett hinder för kampen. Detta är i grunden fackföreningarnas funktion i dagens kapitalistiska samhälle, där fackföreningarna blivit integrerade i statsapparaten och utgör borgarklassens främsta kontrollinstrument för att kontrollera arbetarklassen. Dess roll kan inte vara annorlunda. De exempel som uppstod i början av 80-talet på ”gräsrots-fackliga strukturer”, där fackliga aktivister försökte reformera facket ”underifrån” blev snabbt förstelnade eller sögs upp i det officiella facket. (Ofta var detta ett utmärkt sätt för ambitiösa fackföreningstyper att göra karriär...) Arbetarklassens kamp kan inte begränsas till EN sektor, EN yrkesgrupp, eller EN fabrik. Arbetarklassens kamp är till sin natur gränsöverskridande och söker hela tiden solidaritet med andra arbetargrupper. Arbetarklassens kamp bygger på självkontroll, genom stormöten och strejkkommittéer. Arbetarklassen är den enda kraft som kan dra med sig andra grupper – de papperslösa, kvinnor, arbetslösa – i kampen och integrera dessa grupper i kampen.
Borgarklassen försöker med sin ”nya” fackföreningsideologi skapa splittring i arbetarklassen, mellan olika grupper (”arbetare i kärnsektorerna”, ”informella arbetare”, kvinnor, papperslösa) där man ofta drar fram fördomar om vad en arbetare är för något; ofta en vit, ”privilegierad” man. (Om man nu är så ”privilegierad”, när man förlorat jobbet och måste sälja sin bostad till underpris...)
Men arbetarklassen behöver inte fackföreningarna! Runt omkring i världen pågår en massa strejker och aktioner där arbetarklassen försöker kämpa mot försämringarna av sin levnadsstandard. Borgarklassen är väl medveten om detta. Om arbetarklassen skulle ”förlora tilltron” på fackföreningsapparaten och fackföreningsideologin skulle detta innebära att borgarklassen förlorade kontrollen över den sociala situationen. Det är inte bara Frankrikes president Sarkozy, som i en artikel i Le Monde den 18 april uttryckte sin respekt för fackföreningarna: ”Man kan inte regera ett land utan ansvarsfulla fackföreningskrafter”. Hela borgarklassen måste lita på sina fackföreningar, dessa kapitalets bandhundar på arbetsplatserna, för kontrollen över arbetarklassen. Arbetarklassen måste hela tiden kämpa mot fackets kontroll – vilka former denna än tar sig.
Internationell Revolution 08-09-16.
Prishöjningar på upp mot 30-50% för mat och energi i de industrialiserade länderna drabbar idag många arbetare, särskilt arbetslösa och fattiga arbetare, som i allt större utsträckning har svårare att få lönen att räcka. Men dubbleringen av priset på basala stapelvaror i de perifera länderna utgör ett än dödligare hot. Eftersom mer än en miljard människor lever på mindre än en dollar per dag, och då många av dessa måste använda upp till 90% av sina inkomster på mat, så innebär en sådan oerhörd höjning av matpriserna ett omedelbart hot om svält.
Denna katastrofala och livshotande situation har lett till en serie hungerrevolter, och strejker med krav på högre löner etc. När denna artikel skrevs hade det ägt rum revolter i en hel rad länder: Egypten, Burkina Faso, Sydafrika, Kamerun, Marocko, Moçambique, Senegal, Elfenbenskusten, Mauretanien, Jemen, Indonesien, Indien, Bangladesh, Thailand, Filippinerna, Mexico och Peru, Argentina, Honduras och Haiti.
Rädslan för svält har varit en mardröm som förföljt oss – och sporrat oss – genom hela mänsklighetens historia. Den grundläggande orsaken till denna rädsla har alltid varit den relativa primitiviteten hos de samhälleliga produktivkrafterna. Den svält som periodvis drabbade det förkapitalistiska samhället var ett resultat av en otillräcklig förståelse av, och en bristande behärskning av naturens krafter. Ända sedan samhället blev uppdelat i klasser, har de utsugna och fattiga varit de huvudsakliga offren för denna efterblivenhet och osäkerhet för den mänskliga existensen som kommer i dess spår. Idag, däremot, när hundratals miljoner människor hotas av svält, så står det allt mer tydligt att den grundläggande orsaken till denna är efterblivenheten i vår sociala organisation, inte i vetenskap eller teknologi. Även representanterna för officiella institutioner i den härskande ordningens tjänst tvingas medge att den aktuella krisen är skapad ”av människor”. Under sin uppgångsperiod kunde kapitalismen, trots all misär som den skapade, fortfarande tro sig om att vara förmögen, i det långa loppet, att befria mänskligheten från svälthotet. Denna tilltro grundades på kapitalismens förmåga – i själva verket ett oundgängligt behov hos ett system som baserades på konkurrens – att ständigt revolutionera produktivkrafterna. Under de år som följde på det andra världskriget, så visade man upp det moderna jordbrukets framgångar, utvecklingen av välfärdsstaten, industrialiseringen av nya delar av världen, som bevis på att man till slut kunde vinna kampen mot svälten, något som FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation hade utropat. Helt nyligen påstod man att den ekonomiska utvecklingen i länder som Kina och Indien hade räddat hundratals miljoner från svältens klor. Till och med idag vill man få oss att tro att de stigande matpriserna över hela världen är orsakade av de ekonomiska framstegen, av det nya välstånd som har skapats i tillväxtekonomierna, av ett nytt sug hos massorna efter hamburgare och yoghurt. Men även om detta var fallet, så måste ställa oss frågan om rationaliteten hos ett ekonomiskt system som endast förmår att föda ett fåtal, till priset av att man dömer andra till döden, förlorarna i den ständiga kampen för överlevnad.
Men i själva verket är den explosionsartade utvecklingen svälten i världen idag inte ens ett resultat av någon sådant ”framsteg”. Vad vi bevittnar, är en spridning av svältkatastrofer i den mest efterblivna delarna av världen och i ”tillväxtekonomierna”. Över hela världen avslöjas myten om att kapitalismen skulle kunna avskaffa svälten, som en cynisk lögn. Det som stämmer är, att kapitalismen har skapat de materiella och sociala förutsättningarna för en sådan möjlighet. I och med att man gjort detta, har kapitalismen i sig själv blivit det huvudsakliga hindret för en sådan utveckling. De massiva protesterna mot svälten i Asien, Afrika och Latinamerika under de senaste månaderna visar för världen att orsakerna till svälten inte är naturliga, utan sociala.
Politiker och experter i den härskande klassen har lagt fram en hel rad förklaringar till den nuvarande dramatiska situationen. Dessa inbegriper den ekonomiska ”boomen” i delar av Asien, utvecklingen av ”biobränslen”, ekologiska katastrofer och klimatförändringar, kollapsade jordbrukssubventioner i många ”underutvecklade” länder, spekulation på livsmedelsmarknaden, begränsningar av jordbruksmarknaden för att kunna blåsa upp livsmedelspriserna etc. Alla dessa förklaringar har en kärna av sanning. Ingen av dem, tagen var för sig, förklarar något över huvud taget.. De är i bästa fall symtom, som sedda i en helhet, indikerar de grundläggande orsakerna till problemet. Borgarklassen kommer alltid att ljuga, även inför sig själv, om sina kriser. Men vad som är slående idag är den omfattning som regeringarnas och experternas oförmåga att förstå har tagit sig, om vad som pågår, eller hur man ska reagera med någon slags samstämmighet. Hjälplösheten hos den till synes allsmäktiga härskande klassen blir allt mer tydlig. De delvisa ”förklaringarna”från borgarklassens sida är, förutom att de är cyniska uttryck för rivaliserande särintressen, syftar bara till att dölja det kapitalistiska systemets ansvar för den nuvarande katastrofen. I synnerhet kan inget av dessas argument, inte ens när man lägger ihop dem, förklara de två grundläggande kännetecknen i den nuvarande krisen, dess djup, och den plötsliga brutaliteten i dess nuvarande acceleration.
Om det förr i tiden fanns hundratals miljoner människor i Kina som levde på svältgränsen, så ser vi idag en högre konsumtion av kött, mejeriprodukter och vete. En större efterfrågan av kött ock mjölk gör att grödor till boskapen tar över åkrarna, och på så sätt mättar färre munnar vid samma åkerarealer. Detta är den huvudsakliga förklaringen som förs fram av många delar av borgarklassen. Denna proletarisering av delar av bondemassorna, som radikalt har förändrat deras levnadsvillkor, och integrerat dem på världsmarknaden, antas av den härskande klassen betyda att det därmed har skett stora förbättringar av deras levnadsvillkor. Men var som måste förklaras är hur denna förbättring, denna räddning av miljoner människor undan svältdöden, i sig själv har lett till sin motsats.
Biobränslen: Att ersätta bensin med vete, majs, palmolja etc har helt klart lett till en dramatisk minskning av livsmedelslagren. Enligt en aktuell rapport från Världsbanken, har övergången till biobränslen, särskilt i USA, ökat matpriserna med 75% (The Guardian, 4.7.08). Den miljömässiga balansräkningen över biobränslen är inte bara negativ (aktuell forskning visar att biobränslen ökar luftföroreningarna genom att släppa ut mer skadliga partiklar än vanlig bensin, för att inte nämna det faktum att vissa biobränslen kräver lika mycket olja som energikälla som den energi man kan utvinna ur dem), utan deras globala ekologiska och ekonomiska konsekvenser är katastrofala för hela mänskligheten. En sådan förändring av odlingen av vete, majs, palmolja etc för energiproduktion istället för mat, är ett typiskt exempel på den kapitalistiska blindheten och destruktiviteten. Den drivs delvis av ett futilt försök att rå på de ökande oljepriserna, och delvis – särskilt i USA – av ett hopp om att reducera sitt beroende av importerad olja för att skydda sina säkerhetsintressen som imperialistisk makt.
Exportsubventioner och protektionism: Å ena sidan ser vi en överproduktion i jordbruket i vissa länder och en permanent exportoffensiv; samtidigt ser vi hur andra länder inte kan föda sin befolkning. Konkurrens och protektionism i jordbruket har gjort att, liksom med vilken annan vara som helt i ekonomin, så måste mer produktiva livsmedelsproducenter i industrialiserade länder exportera (ofta med statliga subventioner) stora delar av sina grödor till länder i den ”tredje världen” och därmed ruinera de lokala bönderna – och öka flykten från landsbygden till städerna, med stora vågor av internationella flyktingar, vilket leder till att man överger de arealer som tidigare användes för jordbruk. I Afrika, till exempel, har många lokala bönder blivit ruinerade av den europeiska exporten av kyckling- eller nötkött. Mexico producerar inte längre tillräckligt med livsmedel för att kunna föda sin befolkning. Landet har använt mer än 10 miljarder dollar årligen för att importera mat. Propagandaister på ”vänsterkanten” i den härskande klassen, men också många välmenande men missledda eller dåligt informerade personer, har pläderat för en självhushållning i jordbruket i den ”perifera” länderna, ett avskaffande av exportstödet inom jordbruket, och skyddstullar för de egna marknaderna i de gamla kapitalistiska länderna. Vad dessa argument inte förmår ta med i beräkningen är att kapitalismen, från första början, lever och expanderar genom integreringen av självförsörjande bönder på världsmarknaden, vilket leder till att dessa ruineras, och – ofta på ett våldsamt sätt – skiljs från sin jord och sina produktionsmedel. Att återta jorden till de som brukar den är endast möjligt som en del av ett revolutionärt störtande av själva kapitalismen. Detta betyder inget mindre än att man avskaffar privategendomen och produktion för en marknad, ett avskaffande av motsättningen mellan stad och land, en stegvis upplösning av de monstruösa jättestäder som finns över hela världen och en planerad återgång för hundratals miljoner människor till landsbygden; inte den gamla landsbygden som kännetecknats av lantlig isolering och efterblivenhet, utan en landsbygd som på nytt får liv genom sin integration med städerna och en världsomspännande mänsklig kultur.
När borgarklassens media räknar upp de ovan nämnda faktorerna, så försöker man hindra att avslöja de mer grundläggande orsakerna. I själva verket bevittnar vi inget mindre ände kombinerade, ackumulerade konsekvenserna av de långsiktiga effektena av miljöförstöringen och kapitalismens djupt destruktiva tendenser för jordbrukets del.
Flera destruktiva tendenser blir allt mer svåra att förneka.
På grund av konkurrensens tryck så har traditionella jordbruksmetoder försvunnit och bönderna har blivit beroende av konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och konstgjord bevattning. International Rice Research Institute varnar för att hållbarheten för risodlingen i Asien hotas av en överanvändning av konstgödsel och dess skadliga inverkan på jordens hälsa. För närvarande är det 40% av jordbrukets produkters som är ett direkt resultat av konstbevattning; 75% av dricksvattnet som är tillgängligt på jorden används av jordbruket i detta syfte. Genom att plantera alfalfagroddar i Kalifornien, citrusfrukter i Israel, bomull runt Aralsjön i det forna Sovjet, vete i Saudiarabien eller i Jemen, det vill säga att plantera grödor i områden som inte erbjuder de naturliga förutsättningarna för att de ska växa, innebär ett enormt slöseri av vatten i jordbruket.
Den massiva användningen av genmanipulerat ”hybridspannmål” innebär ett direkt hot mot den biologiska mångfalden; samtidigt som jorden i flera områden i världen blir mer och mer förorenad, till och med förgiftad. I Kina är 10% av åkerarealen förgiftad och 120 000 bönder dör varje år i cancer som orsakats av förorening av jorden. Ett resultat av att jorden blir urlakad, genom den hänsynslösa jakten på produktivitet är det faktum att i Holland, Europas mest koncentrerade jordbruk, har livsmedlen som produceras ett extremt lågt näringsvärde.
Den globala uppvärmingen betyder att i och med varje temperaturhöjning med 1 grad Celsius, så kommer skörden av ris, vete och majs att minska med 10%. Värmeböljor som drabbat Australien nyligen har lett till allvarliga skador på utsädet och torka. Forskning har visat att en stigande temperatur hotar möjligheterna till överlevnad för vissa växter, eller minskar deras näringsvärde.
Därför börjar en ny fara att visa sig – som mänskligheten kanske trodde var en mardröm ur det förgångna. Den kombinerade effekten av klimatorsakad torka och översvämningar, och dess konsekvenser för jordbruket, en kontinuerlig förstörelse och minskning av den odlingsbara jorden, miljöförstöring och utfiskning av världshaven kommer att leda till en global matbrist. Sedan 1984 har exempelvis spannmålsproduktionen inte lyckats hålla jämna steg med befolkningsutvecklingen. Under en 20-årsperiod har den minskat från 343 kg per person till 303 kg (Carnegie Department of Global Ecology, Stanford).
Systemets vansinne innebär att kapitalismen är tvungen att vara
en överproducent av nästan alla varor, samtidigt som man skapar en
brist på livsmedel genom att förstöra själva grunden i naturen
för dess tillväxt. Grunden till denna absurditet står att finna i
den kapitalistiska produktionen:
”Stora lantegendomar
minskar bondebefolkningen till ett minimum och konfronterar den med
en ständigt växande industribefolkning som gyttras ihop i stora
städer; på detta sätt skapas förutsättningar som tvingar fram en
irreparabel spricka i den ömsesidiga processen av samhällelig
ämnesomsättning, en ämnesomsättning som bestäms av själva
livets naturlagar. Resultatet av detta är en minskning av jordmånen,
som genom handel förs långt bortom ett enstaka lands gränser”
(Marx, Kapitalet, Tredje bandet, del VI – vår övers.)
Sedan kollapsen på bostadsmarknaden i USA och andra länder (Storbritannien, Spanien m fl) har flera hedgefonder och andra investerare sett sig om efter alternativa möjligheter att placera sina pengar. Jordbruksgrödor har blivit det senaste målet för denna spekulation. Vilken cynisk kalkylering av spekulanterna i tider av förvärrad kris: livsmedel är ett ”säkert kort”, eftersom det är det enda som människor inte kan klara sig utan! Miljarder dollar har redan placerats i livsmedelsindustrin. Dessa kolossala summor av spekulativt kapital har förvisso ökat priserna på jordbruksprodukter, men de är inte den grundläggande orsaken. Vi kan anta att även om spekulationen skulle minska, så skulle prisökningen på jordbruksprodukter fortsätta.
Icke desto mindre är denna insikt om spekulationens roll (vilken är tämligen betydelselös i ett isolerat sammanhang) något som ger en bild av de verkliga kopplingarna i dagens världsekonomi. I själva verket finns en direkt koppling mellan ”fastighetskrisen” och det jordskred som äger rum på finansmarknaden, och den explosionsartade ökningen av matpriserna.. Recessionen 1929, den mest dramatiska i kapitalismens historia fram till dagens dato, var samtidig med ett dramatiskt prisfall. Utarmningen av de arbetande massorna vid denna tid hängde ihop med att lönerna, i och med massarbetslösheten, föll mer än andra priser. Idag, tvärtom, så äger de internationella tendenserna till recession rum samtidigt som en ökning av inflationen. De ökande matpriserna är de tydligaste tecknen på denna utveckling, som intimt hänger samman med ökande energikostnader, transportkostnader etc. De aktuella hjälpinsatserna från flera regeringar, där man plöjer ned hundratals miljarder dollar i ekonomin för att stötta de sviktande bank- och finanssystemen har sannolikt bidragit mer än någon annan faktor till att öka den internationella inflationsspiralen.
Den nuvarande skärpningen av den världsomfattande och historiska krisen för världskapitalismen har visat sig vara en månghövdad hydra. Samtidigt som den monstruösa fastighets- och finanskrisen som fortsätter att drabba kapitalismens hjärta, så har redan ett nytt moster dykt upp i form av ökande matpriser och svält. Vem kan förutspå vilka andra som kommer att dyka upp? För tillfället framstår den härskande klassen som förvånad och något hjälplös. Dess dagliga reaktioner visar på försöken att öka den statliga kontrollen över ekonomin och koordinera politiken internationellt, men också hur konkurrensen skärps mellan de kapitalistiska nationerna. De lugnande orden från media syftar till att dölja för världen, och för dem själva, en känsla av att steg för steg förlora kontrollen över vad som händer i deras kapitalistiska system. En utveckling som konfronterar den härskande klassen dubbelt: med en destabilisering av hela länder och kontinenter i en ond spiral av kaos, och faran, på längre sikt, av en revolutionär resning som ifrågasätter hela kapitalismen.
IKS 08-07-05
En längre version av denna artikel finns på ICC Online med titeln ”Food riots show the need to overcome capitalism”
Vi publicerar här det ställningstagande om kriget i Georgien sommaren 2008 som kamraterna delat ut ända sedan början på kriget. KRAS är en liten grupp inom den anarkosyndikalistiska rörelsen och finns framförallt i Ryssland. Även om det finns politiska skillnader mellan våra två organisationer på ett antal frågor, så har IKS en kamratlig politisk relation till KRAS, en relation som baserar sig på de internationalistiska ståndpunkter som vi har gemensamt. Som läsaren kommer att märka är detta uttalande precis som tidigare uttalanden, framförallt under kriget i Tjetjenien, exempel på den klara internationalistiska linje som KRAS står för:
Fördömande av den fullständigt kapitalistiska och imperialistiska inriktningen hos alla de olika nationella regeringarna och av dess rovgiriga imperialistiska natur, särskilt stormakterna.
Inget stöd till vare sig den eller andra sidan i detta kapitalistiska och imperialistiska krig.
Uppmana arbetarna i de krigförande länderna att visa sin klasssolidaritet över nationsgränserna och kämpa mot sina respektive exploatörer
Detta är anledningen till att vi gav vårt fulla stöd till de viktigaste delarna av detta uttalande.
Vi vill trots detta säga att parollerna i slutet på uttalandet (vägran att lyda order från officerare, vända sina vapen mot dessa osv) även om de är helt korrekta ur en historisk synvinkel (detta skedde i praktiken under den ryska revolutionen 1917 och i den tyska revolutionen 1918) inte möjliga att genomföra omedelbart, eftersom det i regionen inte finns vare sig en tillräcklig styrka och utveckling av arbetarklassens kamp. Under de nuvarande förutsättningarna skulle ett sådant agerande riskera att utsätta soldaterna för den mest brutala repression utan att de skulle kunna räkna med att skyddas av solidariteten från resten av arbetarklassen.
Med detta sagt vill vi hylla kamraterna i KRAS för deras principfasta internationalism och det mod som de visat under flera år av mycket svåra förhållanden, när det gäller både represssion från polisen och tyngden hos de ideologiska mystifikationerna, i synnerhet nationalistiska sådana, som fortsätter att väga tungt i den ryska arbetarklassens medvetande. Detta är ett resultat av den stalinistiska kontrarevolution som härskade under så lång tid.
Utbrottet av krigshandlingar mellan Georgien och Syd-Ossetien hotar att utvecklas till ett storskalligt krig mellan Georgien stött av NATO på den ena sidan och den ryska staten på den andra. Tusentals människor har redan dödats eller skadats, framförallt vanliga fredliga innevånare, hela städer och byar har utplånats. Samhället har dränkts av en grumlig flodvåg av nationalistisk och chauvinistisk hysteri.
Som alltid och överallt i konflikter mellan stater, finns det inte och kan inte heller finnas en rättfärdig sida i detta nya Kaukasus. Där finns bara skyldiga. Den glöd som underblåsts under flera år har orsakat en militär brand. Saakhasvilli-regimen håller två tredjedelar av befolkningen i fattigdom, och ju större inhemskt missnöje detta leder till, desto mer försöker regimen finna en utväg från denna låsta situation genom ett ”litet framgångsrikt krig” i hopp om att därigenom skulle stryka ett streck över detta. Den ryska regeringen är fast besluten att behålla sin dominans över Kaukasus. Idag låtsas de försvara de svaga, men deras hyckleri står fullständig klart, faktum är att Saakhasvillis soldater idag bara repeterar vad Putins soldater gjorde för 9 år sedan i Tjetjenien. De härskande klickarna både Ossetien och Abhazien aspirerar på att stärka sin roll som lokala ryska allierade i regionen, samtidigt som de strävar efter att mobilisera den utarmade befolkningen runt de prövade facklorna av den ”nationella tanken” och av att ”rädda folket”. Ledarna i USA, de europeiska staterna och NATO önskar å den andra sidan att försvaga den ryska rivalens inflytande i Kaukasus så mycket som möjligt för försäkra sig om kontrollen över oljan och dess transporter. Alltså har vi blivit vittnen till, och offer för, nästa steg i den globala kampen för makt, olja och gas.
Denna strid för inte med sig nånting gott till de arbetande människorna vare sig de är georgier, ossetier, ab- eller ryssarkhazier, förutom blodspillan och tårar, oräkneliga katastrofer och misär. Vi uttrycker vår djupa medkänsla med de vänner och släktingar till offren, till människorna som lämnats utan tak över huvudet eller möjlighet att försörja sig på grund av detta krig.
Vi får inte falla för den nationalistiska demagogi som kräver enhet med ”vår” regering, att vi lyfter fanan till försvar av fosterlandet. Den främsta fienden för vanliga människor är inte deras utarmade bröder och systrar på andra sidan nationsgränsen eller av annan nationalitet. Deras främsta fiender är härskare och bossar av olika slag som presidenter, ministrar, affärsmän och generaler, de som skapar krig för att öka sin makt och rikedom. Vi uppmanar de arbetande människorna i Ryssland, Ossetierna, Abkhazien och Georgien att avvisa locktonerna från nationalism och patriotism och vända sin ilska mot de styrande och de rika på båda sidor om gränsen.
Ryska abkhaziska, georgiska och ossetiska soldater! Lyd inte order från era befälhavare! Vänd era vapen mot dem som skickade ut er i krig! Skjut inte mot motståndarsidans soldater- fraternisera med dem: en bajonett i marken!
Arbetande människor bakom fronten: sabotera krigsansträngningen, lämna jobbet för möten och demonstrationer mot kriget, organisera er och strejka mot det!
Nej till kriget och dess anstiftare – de härskande och de rika! Ja till solidaritet mellan arbetande människor över nationsgränser och frontlinjer!
Federationen för arbetare inom utbildning, vetenskap och teknik CRAS-IWA
(Augusti 2008)
Återigen står Kaukasus i lågor. Samtidigt som Bush och Putin fredligt småpratade vid invigningen av Peking-OS, denna påstådda symbol för fred och samförstånd mellan folken, passade den georgiske presidenten Saakashvilli (en trogen bundsförvant till USA) på att tillsammans med sin motståndare, den ryska staten, på den andra sidan att skicka ut sina soldater i krig mot varandra med fruktansvärda massakrer i Georgien/Sydossetien som följd. Detta krig har inneburit ytterligare ”etnisk rensning” i en hårt drabbad region. Det är svårt att beräkna antalet offer, men de verkar uppgå till tusentals; till största delen civila offer.
Båda sidor anklagar den andre för att vara en krigshetsare eller att de tvingades att agera eftersom de hade ryggen mot väggen. Den lokala befolkningen vare sig den är av ryskt, ossetiskt, abkhaziskt eller georgiskt ursprung, som har sett sina städer bombats, plundrats och bränts ned har alla blivit gisslan hos de borgerliga nationalistiska fraktionerna, som alla är lika skyldiga till dessa fruktansvärda grymheter och massakrer. Arbetarna kan inte välja vilken av sina exploatörer de skall stödja, utan de måste fortsätta att kämpa för sina egen intressen som klass och förkasta alla nationalistiska och krigiska paroller. Vare sig det gäller ”att försvara våra ryska bröder i Kaukasus” eller att ”försvara Georgiens territoriella integritet” .. tjänar alla dessa paroller endast en kapitalistisk gangster mot en annan, som alla behöver soldater som kanonmat.
Som ett svar på provokationer från den ryska borgarklassen och dess fraktion i Ossetien trodde den georgiske presidenten Saakashvilli att han skulle kunna komma undan genom en brutal ockupation av den lilla provinsen Syd-Ossetien natten mellan den 7-8 augusti, då georgiska trupper med flygunderstöd ockuperade och förstörde huvudstaden Tskhinvali i denna proryska separatistiska provins.
Samtidigt som Ryssland skickade in de milliser som de kontrollerar i den andra konfliktzonen i Georgien, Abhazien, för att ta kontroll över Kodoridalen, svarade de ryska styrkorna även direkt på detta angrepp genom att skoningslöst bomba flera georgiska städer, som hamnstaden Poti med dess flottbas vid Svartahavskusten vilken helt förstördes, men framförallt drabbades staden Gori vars befolkning till stora delar tvingats fly staden efter intensiva flygangrepp. Ryska stridsvagnar ockuperade snabbt en tredjedel av Georgien. De hotade till och med huvudstaden Tiblisi när ryska stridsvagnsförband stoppade framryckningen bara några kilometer från Tiblisi. Flera dagar efter att vapenstilleståndet undertecknats syntes fortfarande inte några tecken på ett ryskt tillbakadragande. Det utspelades fruktansvärda scener av mord och övergrepp på bägge sidor. Praktiskt taget hela befolkningen i Tskhinvali och dess omgivning tvingades att lämna krigsområdet med upp till 30 000 flyktingar som följd.. I hela området uppgår antalet flyktingar till 115 000 enligt FN:s flyktingkommissariat.
Denna konflikt har utvecklats under lång tid. Syd-Ossetien och Abkhazien är regioner som domineras av smugglare och är självutropade proryska republiker under full rysk kontroll. Under nästan 20 år ända sedan Georgien utropade sin självständighet har dessa varit centrum för olika konflikter. Användandet av ryska minoriteter i Georgien för att motivera en aggressiv imperialistisk politik, påminner om den tyska politiken inte bara under nazitiden (episoden med Sudettyskarna i Tjeckoslovakien) utan under hela 1900 talet. Som en specialist uttrycker det i den franska tidningen Le Monde den 10 augusti
”Syd-Ossetien är vare sig ett land eller en regim. Det är en blandad skara av ryska generaler och ossetiska banditer som ute efter att göra pengar på på konflikten med Georgien”.
Att utnyttja extrem nationalism och militära äventyr har alltid varit en favorit metod hos borgarklassen att hantera interna problem. Även om den georgiske presidenten blev överväldigande omvald med stöd från 95 % av befolkningen under den så kallade ”rosornas revolution” under hösten 2003 mot den gamle ”sovjet”-ledaren Sjevardnatze, hade han problem med att bli omvald under våren 2008 trots aktivt stöd från USA. Framförallt på grund av korruption och en diktatorisk ledarstil. Denne helhjärtade allierade till Washington tog över en stat som ända sedan dess bildande varit ett brohuvud för USA:s ”nya världsordning” under Bush den äldre. Det ledde förmodligen den georgiske presidenten till att överskatta det stöd han skulle från väst och och då synnerhet från USA för sitt senaste militära äventyr. Putins Ryssland hade gillrat en fälla som den georgiske presidenten Saakasshvilli klev rätt in i, genom han försåg Ryssland med en anledning att slå till militärt och återställa sin auktoritet i Kaukasus. Situationen i Kaukasus har länge varit ett horn i sidan på den ryska ledningen, men detta var i huvudsak en reaktion på den inringning av Ryssland från Natos sida som skett sedan 1991. Denna inringning nådde en för Ryssland oacceptabel nivå i och med Nato-medlemsansökningarna till från Georgien och Ukraina. Men framförallt är det de anti-missil batterier som USA skall installera i Polen och Tjeckien som Ryssland inte kan acceptera. Inte utan anledning ser Moskva dessa som riktade mot dem och inte mot Iran eller Nordkorea. Ryssland har utnyttjat det faktum USA har svårt att agera för tillfället på grund av att en stor del av dess militära styrkor har kört fast i Irak och Afghanistan, för en motoffensiv i Kaukasus inte långt efter det att man till ett hög pris åter etablerat sin kontroll över Tjetjenien genom ett oerhört blodigt och brutalt krig.
Men ansvaret för detta krig ligger inte bara hos de omedelbara antagonisterna. Alla de imperialistiska makterna som idag visar sitt hycklande medlidande med Georgien har blod på sina händer, vare sig det gäller USA med dess två krig i Irak eller Frankrike med den roll som man spelade i folkmordet i Rwanda 1994 eller Tyskland, som var en aktiv faktor i att utlösa de fruktansvärda krigen på Balkan 1992.
Det är uppenbart att slutet på det kalla kriget och de gamla öst-väst blocken inte har lett till att vi sett några tecken på en ”era av fred och stabilitet” i världen. Vare sig i Afrika, Mellanöstern, Balkan eller Kaukasus. Nedmonteringen av det gamla stalinistiska imperiet har bara lett till att väcka nya imperialistiska ambitioner och ett ökande militärt kaos. Georgien har ett stort strategiskt värde vilket lett till närmanden från flera stormakter under de senaste åren. Under den stalinistiska epoken var det bara en transit korridor för rysk olja från Volga och Ural, men efter 1989 blev Svarta havet kungsvägen för nå rikedomarna i det Kaspiska havet. Georgien har blivit en viktig knutpunkt för olja från Kaspiska havet och gas från Azerbadjan, Turkmenistan och Kazakhstan. Sedan 2005 har det fått den 1800 kilometer långa BTC-oljeledningen som byggts under direkt amerikansk ledning och binder samman det azeriska Baku med den turkiska Medelhavshamnen Ceyhan och går igenom den georgiska huvudstaden Tiblisi på vägen. Denna oljeledning är ett sätt att gå förbi Ryssland när det gäller transportera olja från det Kaspiska havet till Europa. För Ryssland innebär detta ett direkt hot, att Centralasien med 5% av världen olje- och gasreserver skapar ett alternativ till Ryssland när det gäller att förse Europa med gas. Än mera så eftersom EU drömmer om att bygga en 330 kilometer lång gasledning kalla Nabucco som ska koppla samman Europa med gasfälten i Iran och Azerbadjan via Turkiet. Under tiden planerar Ryssland, vars president är en före detta chef för Gazprom, att svara genom att dra igång gigantiskt rivaliserande projekt som skulle nå Europa via Svarta havet, till en kostnad av 20 miljarder dollar.
De två före detta blockledarna Ryssland och USA står igen mot varandra, men nu i ett läge där förutsättningarna för de imperialistiska konflikterna helt annorlunda än under det kalla kriget, när det fanns en disciplin och sammanhållning inom blocken. Vid den tiden fick vi hela tiden höra att konflikten mellan dessa två block framförallt var ett uttryck för en ideologisk konflikt, för en kamp mellan de som kämpade för demokrati och frihet mot de totalitära krafter som identifierades med kommunism. Idag kan vi se mycket klarare hur de som lovade en ”era av fred och stabilitet” försökte föra oss bakom ljuset, eftersom det framstår klarare än någonsin att denna konflikt mellan stormakter inte är något annat än en barbarisk kamp för solkiga imperialistiska intressen.
Idag domineras relationerna mellan olika stater av en tendens mot ”var och en för sig själv”. Vapenstilleståndet i Georgien har helt enkelt bekräftat i avtal denna ryska segern och militära överlägsenheten i regionen. Den innebär en förödmjukande reträtt för Georgien, vars territoriella integritet inte längre är säker utan dikteras av villkor från Moskva. Parodin på ”fredsbevarande styrkor” i Syd-Ossetien och Abkhazien som uteslutande består av ryska trupper, är inget annat än ett officiellt erkännande för en permanent rysk ockupation av georgiskt territorium. Ryssland har utnyttjat sitt militära övertag till återvända till Georgien till det ”internationella samfundets” stora förtret.
Detta är en ny förkrossande motgång för Georgiens överordnade, den amerikanska borgarklassen. Även om Georgien betalat ett högt pris för sin närhet till USA (en tvåtusen man stark militärstyrka som man skickat till Irak och Afghanistan), har Uncle Sam i sin tur inte gett dem mer än sitt moraliska stöd och fördömanden av Ryssland, utan att lyfta ett finger för att försvara Georgien. Den mest signifikanta aspekten av den amerikanska försvagningen är att Vita huset inte har några planer på att erbjuda ett alternativ till denna ”vapenvila”, utan man har inte något annat val än att svälja den europeiska ”fredsplanen”. Vad som är ännu värre att villkoren för denna ”fredsplan” dikterats av Moskva. Ännu mer förödmjukande var att Condoleeza Rice var tvungen att åka till Georgien för att få den georgiske presidenten att skriva på. Detta visar tydligt på USA:s impotens och försvagningen av världens ledande stormakt. Dessa nya uttryck för dess tillbakagång kan endast ytterligare försvaga dess ställning i världen och är ett verkligt skäl till oro för stater som räknar med dess stöd, som Ukraina och Polen.
Samtidigt som USA visar sin maktlöshet visar Europa hur långt tendensen ”var och en för sig själv” gått. Inför den amerikanska handlingsförlamningen skred ”europeisk diplomati” till verket. Det är signifikant att det var den franske presidenten som var språkröret för detta som nuvarande ordförande för EU, som trots att han för detta mesta bara talar för sig själv och utan sammanhang, är en mästare på kortsiktiga lösningar på den internationella scenen. Återigen har Sarkozy störtat sig ut för att ha ett ord med i laget och spegla sig i glansen. Men den berömda ”franska fredsplanen” (han lyckades inte upprätthålla illusionen att detta var en stor internationell eller europeisk diplomatisk framgång) är bara en löjlig formalitet som knappt förmår att dölja att dess villkor helt dikterats från Moskva.
Europa kan inte dra någon större nytta av denna situation, eftersom dess uppfattningar går så vitt isär. Hur skulle det kunna finnas någon enighet inom EU med Polen och de baltiska staterna som är uttalat anti-ryska och helhjärtade försvarare av Georgien? Samtidigt som Tyskland hela tiden motsatt sig den ökande amerikanska kontrollen över regionen, och är en av de starkaste motståndarna till att Ukraina och Georgien skulle få gå med i Nato. även om Angela Merkel gjort en spektakulär kovändning genom att lova Georgiens president sitt stöd. Detta tvingades hon till på grund av Rysslands ökande impopularitet, när de ockuperat Georgien. Faktum kvarstår att Europa framstår helt splittrat, där Frankrike försöker vara den ensamme riddaren, och göra det omöjliga genom att samtidigt försöka vara Putin till lags, har Storbritannien ryckt ut till Georgiens försvar för att motsätta sig sin huvudsakliga rival Tyskland.
De fördelar som Ryssland lyckats dra från situationen är väldigt begränsade. Förvisso har man stärkt sin imperialistiska position på kort sikt inte bara i Kaukasus utan på världsnivå. Den ryska flottan behärskar regionens hav och hotar alla andras sjöfart. Men även om man kortsiktigt förbättrar sitt grepp över Kaukasus, kommer inte denna militära seger göra att USA avstår från att sätta upp sina anti-missil batterier på europeisk mark. Tvärtom har detta bara drivit på Vita huset att accelerera detta projekt, som det avtal som tecknats med Polen om att installera missil-skölden på polsk jord. Som en hämnd för detta har den ryska militärledningen hotat Polen genom säga att de skulle vara det första målet vid en kärnvapenattack.
Rysk imperialism är mindre intresserad av oberoende eller övertagande av Syd Ossetien och Abkhazien än av att skaffa sig en styrkeposition inför förhandlingarna om Georgiens framtid. Men i grund och botten visar den krigiska aggressivitet och de stora militära styrkeuppvisningar som man gjort i Georgien, den gamla rädslan för dess imperialistiska rivaler, och att man diplomatiskt sett är mer isolerad än någonsin. Ingen makt kan hoppas på att vara kapabel att kontrollera situationen, och de skiftande och varierande allianser vi ser nu är ett uttryck för en farlig destabilisering av de imperialistiska relationerna.
Vad som står utom all tvekan är att alla de imperialistiska makterna, stora som små, försöker spela en roll i det diplomatiska spelet, i en del av världen som har stort geo-strategisk betydelse. Alla de imperialistiska makterna är ansvariga för denna situation. Med oljan och gasen i Kaspiska havet och existensen av ett antal turkisktalande länder i Centralasien, har även Turkiet och Iran vitala intressen att försvara i denna region, men faktum är att hela världen är involverad. Det är lättare att mobilisera människor som kanonmat i Kaukasus på grund av den etniska smältdegel som området är; till exempel har ossetierna ett iranskt ursprung. Det är lätt för den ena eller andra makten att underblåsa nationalism när regionen är så fragmenterad. Rysslands förflutna som en förtryckande makt har också stor betydelse. Allt detta utgör förutsättningen för allt mer omfattande imperialistiska spänningar i framtiden. Vi har sett oron i de baltiska staterna och i synnerhet Ukraina som med sin kärnvapenarsenal är en militärmakt av en helt dignitet än Georgien.
Detta krig ökar risken för en destabilisering av regionen men har också oundvikliga konsekvenser för den globala imperialistiska styrkebalansen. ”Fredsplanen” är bara blå dunster i ögonen och innehåller alla beståndsdelar för en ny militär upptrappning som hotar tända en hel rad med krutdurkar från Kaukasus till Mellanöstern.
Vi ser ett ökande antal explosiva situationer på ett antal olika platser runt jorden Kaukasus, Kurdistan, Pakistan, Mellanöstern och så vidare. Inte bara har det imperialistiska makterna visat att de är oförmögna att lösa problemen som lett till dessa situationer, utan deras agerande har endast till att dessa konflikter blivit än mer explosiva. Detta visar återigen att kapitalismen inte har något att erbjuda förutom militärt barbari och massakrer som plågar en allt större del av världens befolkning.
Det är inte genom att kräva mer demokrati, mer respekt för mänskliga rättigheter eller ens att få de imperialistiska banditerna att hålla sig till sina internationella överenskommelser, som detta kan få ett slut. Det enda att få stopp på krigen är att få stopp på kapitalismen. Detta kan endast ske genom arbetarklassens kamp. Arbetarnas enda allierade i denna kamp är andra arbetare utöver alla nations och etniska gränser. Det enda sättet för världens arbetare att visa sin solidaritet med sina klassbröder och systrar vare sig de är ryssar, georgier, ossetier, abkhazier eller offer för alla de andra krig som plågar planeten. Är att förena sina krafter och tillsammans utveckla sin för att störta detta system. Mot borgarklassens mordiska nationalism, kan den enda förenande parollen vara ”Arbetarklassen har inget fosterland! Proletärer i alla länder, förena er” från det Kommunistiska Manifestet.
IKS 17/8
Maj 1968 var en höjdpunkt för situationismen, en strömning som kombinerade en kritik av den kapitalistiska kulturens ”skådespelsamhälle” med vissa revolutionära politiska ståndpunkter. Slagord och graffitti från denna period, så som ”under asfalten finns en strand” och ”fantasin till makten”, fångade atmosfären under händelserna i maj 1968, den känsla av plötslig befrielse från den själsdödande rutinen och atomiseringen i det kapitalistiska samhället, och de speglade helt klart inflytandet från situationistiska idéen, liksom den vitt spridda uppmaningen till att bilda aktionskommittéer utanför fackföreningarna, och ockupationerna av fabriker och universitet. Situationisterna var inte på något sätt den enda revolutionära strömningen som var involverade i att formulera och sprida dessa förslag, och deras faktiska betydelse har nästa alltid blivit överskattad av dem själva och deras efterföljare, även om ingen kan förneka att detta var deras högtidsstund.
Hur som helst har situationismen varit på fallrepet sedan dess, även om man har lämnat många spår, och beundrare, efter sig. Själva den Situationistiska Internationalen upplöstes 1972. Idag är situationismen som tankeströmning något som hålls vid liv av individuella ”pro-situs” som framför allt verkar kännetecknas av en total oförmåga att nå andra, till synes liktänkande individer.
Mötet om ”1968 and all that” som avhölls i London den 10 maj, organiserat av en blandning av anarkister och vänsterister, gav oss åtminstone två exempel på vad som överlevt i den situationistiska diskursen.
Utanför Conway Hall fanns ett bokbord
som bemannades av en medlem av gruppen/websiten Principia Dialectica.
Han delade ut ett flygblad som förkastade hela mötet, med titeln
”låt de döda begrava sina döda”:
”Om du går in i
denna lokal kommer du att se ett lik, och mumier som balsamerar detta
lik. Vi blev vänligen inbjudna till denna mässa men har tackat nej
till att delta. Men vi är nu här, utanför,
som deras dåliga samvete”
Situationismen har alltid varit bra på att förkasta saker. Vem minns inte telegrammet med lydelsen ”darra byråkrater – arbetarrådens internationella makt kommer snart att göra slut på er” som man skickade till det kinesiska kommunistpartiets centralkommitté 1968?
Men Principia Dialecticas ställningstagande till mötet den 10 maj byggdes inte på något försök att dra upp en klasslinje mellan de representanter för kontrarevolutionen som helt klart var med och organiserade detta möte. Deras huvudsakliga kritik byggde på att deltagarna idealiserade det förgångna och förgäves försökte återskapa Ryssland 1917 eller Spanien 1936. Samtidigt som man ser SI som den mest avancerade gruppen under rörelsen i maj 1968, så insisterar man på att det är nödvändigt att gå utöver SI som hade ”byggt sin sak på historiens revolutionära Subjekt” med andra ord arbetarklassen:
”Det är lätt att avfärda de lik som Maj 68 redan har förlöjligat, och som idag fungerar som garanter för ”68-andan” (från den goda demokratiska vänstern till ex-Maoisterna, ända till anarkisterna). Det är svårare att avfärda det Maj 68 som fortfarande lever, om än fossiliserat, det som säger arbeta aldrig någonsin. Det är ännu svårare, eftersom denna gamla kritik fortfarande lyser klart. Men låt oss upprepa den; den lyser med ljuset hos döda stjärnor. Arbeta aldrig någonsin: för att verkligen avfärda arbetet, msåste man göra sig av med idén om att arbetarklassen är historiens revolutionära subjekt. Klasskampen är en integrerad den av den kapitalistiska dynamiken: det är inte en fråga om kamp mellan den dominerade klassen och den revolutionära klassen, utan mellan olika intressen (med olika stor makt) inom kapitalismen.”
”arbeta aldrig någonsin” var alltid situationisternas mest korkade paroll, den som mest tydligt avslöjade det inslag av småborgerlig artistisk elitism som hjälpte till att blanda ihop den situationistiska röran. Principia Dialectica har gått ännu ett steg och upphöjer denna trasproletärt-aristokratiska slogan till en grundval för att definitivt avskaffa begreppet klasskamp och den proletära revolutionen.
Ett mer hälsosamt försök att undersöka vad som finns kvar och är relevant hos situationismen idag kunde vi se i en diskussion om surrealism och situationism under händelserna i Maj 68. Introducerat på ett mycket vänligt, om än något förvirrat sätt av en av mötesorganisatörerna, kom denna diskussion att ge upphov till många intressanta diskussionstrådar, som på grund av tidsbrist inte kunde följas upp.
Presentationen visade, bland annat, att situationisterna var starkt influerade av surrealisterna på 20- och 30-talen. Detta verkade svårt att smälta för en mötesdeltagare, som hävdade att Andre Breton, en av de ledande surrealisterna, var ”auktoritär” och i själva verket stalinist. En av IKS kamrater som var närvarande på mötet försökte klargöra detta: Breton och majoriteten av surrealisterna var klart och tydligt motståndare till stalinismen, och slöt upp bakom Trotskij och Vänsteroppositionen, som vid denna tidpunkt inte var det lik som trotskismen är idag; åtminstone en av surrealisterna, Benjamin Peret utvecklade politiska ståndpunkter som gick långt utöver Trotskijs (faktum var att han närmade sig vänsterkommunismen).
Vad gäller ”arvet” efter situationisterna, så pekade vi på att 1968 så tolkade situationisterna, influerade av Castoriadis och Socialisme ou Barbarie-gruppen, explosionen av klasskamp under Maj 68 som det definitiva beviset på att vår tids revolution inte, som ”traditionella” marxister hävdat, utlöses av en ekonomisk kris, utan av en revolt mot tristessen och alienationen i det kapitalistiska skådespelsamhället. Efter 40 år av fördjupad ekonomisk kris, är en sådan ståndpunkt inte längre hållbar, och visar på en fatal svaghet i sitautionisternas teoretiska arsenal.
Detta provocerade fram ett antal svar från människor som argumenterade att den situationistiska kritiken av skådespelsamhället var mer relevant än någonsin under en epok av dokusåpor och kändiskult. Mötet slutade vid denna punkt, så vi kan svara på detta här: det är förvisso sant att den kapitalistiska kulturen har blivit ett löjligt spektakel som passivt ska konsumeras av massorna, och att den fungerar som ett sätt att utöva social kontroll, genom att avleda vårt missnöje i falska gemenskaper och irrationell mytologi. Men precis som Rom föll ned i ”bröd och gladiatorspel” för att hålla plebejer och slavar på mattan, så är förruttnelse i den kapitalistiska kulturen idag ett uttryck för att det finns något fundamentalt ruttet i samhällets grundvalar, det faktum att de kapitalistiska sociala relationerna har blivit ett grundläggande hinder för att realisera mänsklighetens behov. Utan en materialistisk analys av grundvalarna för det samhälleliga livet, är kulturkritiken dömd att förbli ensidig, och kan på sin höjd bli något mer än tillfälliga intellektuella moden.
Amos 080630
från World Revolution nr 316, juli/augusti 2008
Länkar
[1] https://sv.internationalism.org/tag/12/314/situationen-i-sverige
[2] https://sv.internationalism.org/tag/12/315/den-sociala-situationen
[3] https://sv.internationalism.org/tag/12/271/ekonomisk-kris
[4] https://sv.internationalism.org/tag/5/145/europeiska-unionen
[5] https://sv.internationalism.org/tag/5/168/usa
[6] https://sv.internationalism.org/tag/12/318/klasskampen
[7] https://sv.internationalism.org/tag/5/147/tyskland
[8] https://sv.internationalism.org/tag/11/254/laesarbrev
[9] https://sv.internationalism.org/tag/5/146/frankrike
[10] https://sv.internationalism.org/tag/10/248/maj-1968-i-frankrike
[11] https://sv.internationalism.org/tag/5/175/venezuela
[12] https://sv.internationalism.org/tag/11/252/ingripande
[13] https://sv.internationalism.org/tag/12/317/borgarklassens-politiska-liv
[14] https://sv.internationalism.org/tag/5/169/ryssland-kaukasus-centralasien
[15] https://sv.internationalism.org/tag/11/251/korrespondens-med-andra-grupper
[16] https://sv.internationalism.org/tag/8/216/internationalistisk-anarkism