Denna händelse är av största historiska betydelse, eftersom:
"detta krig inte bara berör ett perifert land, som var fallet under kriget i Persiska viken 1991, utan ett land i Europa;
- detta är första gången sedan andra världskriget som ett land i Europa och dess huvudstad massivt bombas;
- det är också första gången som det under andra världskriget mest betydelsefulla besegrade landet, Tyskland, har ingripit militärt genom att skicka marktrupper direkt in i kriget; "
(Resolution om Internationella Situationen)
På detta sätt stod kriget i Jugoslavien, och analyserna av detta och konsekvenser för arbetarklassen och de kommunistiska organisationerna, i fokus för kongressens arbete, detta utryckte sig i beslutet att omedelbart publicera resolutionen om den t publicera resolutionen om den internationella situationen i International Review nr 97.
Denna resolution, som är en syntes av rapporterna som presenterades påkongressen och dess diskussioner, underströk det faktum att:
"Idag står en döende kapitalism inför en av sin svåraste och farligaste moment i den moderna historien, jämförbar i vikt med de två världskrigen, till utbrottet av den proletära revolutionen 1917-18, eller med den stora depressionen som började 1929. Men idag står vi varken inför ett världskrig eller en världsrevolution inom den närmaste framtiden. Istället bestäms situationen av en skärpning av motsättningarna på alla nivåer:
- imperialistiska spänningar och utvecklingen av ett globalt kaos
- ett mycket utvecklat och farligt moment i kapitalismens kris
- attacker mot världens arbetarklass på en nivå som vi inte sett sedan det andra världskriget
- ett accelererande sönderfall av det borgerliga samhället" (ibid.).
Alla dessa element ont face="Arial">Alla dessa element behandlas grundligt i resolutionen. I nummer 98 av International Review, utvecklas de ytterligare genom utförliga extrakt från rapporten om de imperialistiska konflikterna som presenterades på kongressen.
Dessutom, noterar kongressresolutionen att:
"I denna situation, så full av faror, har borgarklassen satt regeringsmakten i händerna på den politiska riktning som bäst tar till vara dess intressen: Socialdemokratin, den riktning som var huvudansvarig för att krossa världsrevolutionen 1917-18. . Denna strömning, som räddade kapitalismen vid den tidpunkten, återvänder nu till regeringsmakten för att försvara den kapitalistiska klassens hotade intressen." (ibid.)
Kongressen antog en orienteringstext med titeln "Skälen till närvaron av vänsterpartier i regeringsställning i flertalet av de Europeiska staterna idag", som vi publicerar i detta nummer, tillsammans med flera tillägg som sammanfattar diskussionerna på kongressen.
Naturligtvis var även frågan om den kapitalistiska krisen och klasskampen föremål för viktiga diskussioner på kongressen. I detta nummer av I.J. nr 6I detta nummer av I.J. nr 6 publicerar vi en artikelserie "Trettio år av kapitalistisk kris" som till stor del behandlar de frågor som togs upp av rapporten till kongressen. I International Review nr 99 publicerar vi den rapport, som antogs av kongressen angående klasskampens utveckling, som illustreras av denna del av resolutionen:
"Ansvaret som vilar på proletariatet idag är enormt. Bara genom att utveckla dess kampvillighet och medvetande kan den föra fram det revolutionära alternativ som i sig kan säkerställa överlevnaden och fortsatta utvecklingen av det mänskliga samhället" (ibid.).
Förutom analyser av olika aspekter av den internationella situationen, och dess extrema allvar, var kongressens huvudsakliga uppgift att utvärdera revolutionärernas ansvar när de konfronteras med denna situation, som resolutionen understryker:
"Men det största ansvaret vilar på den kommunistiska vänsterns axlar, de existerande organisationerna i det proletära lägret. De ensamma kan bidra med de teoretiska och historiska lärdomarna och den politiska metoden utan vilka de revolutionära minoriteterna som uppstår idag inte kan delta förberedandet framtidens kla förberedandet framtidens klassparti. I vissa stycken befinner sig den kommunistiska vänstern sig i en liknande situation som Bilan under 1930-talet, i så motto att det var tvunget att förstå en ny och inte tidigare skådad historisk situation. "
En sådan situation, kräver både en djup förståelse av marxismens teoretiska och historiska synsätt, och en revolutionär djärvhet vad det gäller att förstå situationer som inte har sin motsvarighet i historiens scheman. För att kunna göra detta, är en öppen debatt mellan de existerande organisationerna i den proletära politiska miljön oundgänglig. På detta sätt, är diskussionerna, klargörandet och regruperingen, propagandan och ingripandet av de små revolutionära minoriteterna, en väsentlig del av det proletära svaret på alvaret i världssituationen, när ett nytt årtusende är på väg.
Dessutom, konfronterad med en intensifiering utan motstycke av det kapitalistiska militära barbariet, kräver arbetarklassen av dess kommunistiska förtrupp att den tar sitt fulla ansvar i försvaret av den proletära internationalismen. Idag är grupperna inom den kommunistiska vänstern ensamma om att försvara de klassiska ståndpunkterna hos arbetarrörelsen gentemot det imperialörelsen gentemot det imperialistiska kriget. Enbart grupperna som tillhör denna strömning - den enda som inte förrådde proletariatet under 2:a världskriget - kan ge ett svar grundat på klassens intressen i förhållande till de frågeställningar som med nödvändighet kommer att uppstå inom arbetarklassen.
De revolutionära grupperna måste ge ett så förenat svar som möjligt, och genom detta ge uttryck för den oskiljaktiga enheten inom proletariatet gentemot lössläppandet av chauvinism och konflikter mellan nationer. Genom att göra detta, kommer revolutionärerna att anta arbetarrörelsens traditioner vilka framträdde så klart vid konferenserna i Zimmerwald och Kienthal, och vänsterns politik på dessa möten".
Detta var ramen för diskussionen om aktiviteterna på IKS 13 kongress.
Den 13:e kongressens utvärdering av IKS aktiviteter var väldigt positiv. Detta är inte ett uttryck för en självtillfredsställelse, utan frukten av en objektiv och kritisk utvärdering. Den 12 kongressen hade fastlagt att IKS borde återgå till en jämvi borde återgå till en jämvikt i sina aktiviteter som helhet, detta efter tre års kamp för att återupprätta en hälsosam organisatorisk vävnad. I samstämmighet med mandatet från den 12:e kongressen, kännetecknades denna "återgång till det normala" av:
- en öppning gentemot den proletära politiska miljön och våra kontakter, medan vi fortsätter kampen mot de parasitära grupperna och elementen;
- en politiskt och teoretisk förstärkning, med kapaciteten att ge en historisk dimension till vår propaganda, genom att grunda den på marxismen och arbetarklassens erfarenheter;- ett stärkande av "parti andan", vilket är det enda sättet att stärka den revolutionära organisationen.
Stärkandet av organisationen konkretiserades också genom IKS förmåga att integrera nya militanter i sju territoriella sektioner (och i synnerhet i Frankrike).
IKS numerära förstärkning ( vilken kommer att fortsätta eftersom andra sympatisörer nyligen har ställt sin kandidatur till organisationen) visar på det lögnaktiga förtalet i den parasitära miljöns anklagelser mot vår organisation, när de påstår att vi håller på ar de påstår att vi håller på att bli en " innåtvänd sekt". I motsatts till förtalet från våra belackare, har IKS kamp för att försvara organisationen inte avskräckt element som söker efter arbetarklassens politiska ståndpunkter, tvärtom, denna kamp har möjliggjort för dem att utveckla ett politiskt klargörande och att komma närmare organisationen.
IKS har utvecklat ett seriöst ingripande med en långsiktig vision, med syftet att få grupperna i den proletära politiska miljön att närma sig varandra. Denna aktivitet har spritts till våra kontakter och sympatisörer, vars frågestäl-lningar vi utförligt och seriöst måste besvara, och vilka måste få hjälp till att överkomma sina missuppfattningar och sinmistro gentemot organisationen. Denna orientering från IKS, är inte ett uttryck för en storhetsvansinnig vision, utan för kraven i den historiska situationen, vilken kräver att proletariatet och dess revo-lutionära minoriteter, lever upp till sitt ansvar.
Försvaret av den proletära miljön har inneburit att IKS kunnat bekämpa kontraoffensiven från de parasitära elementen, i synnerhet genom anta och publicera "Teser om parasitismen" (Internationalistisk Journal nr 5), som är ett redskap för alla som är ett redskap för alla grupper i miljön för att kunna förstå denna fråga historiskt och teoretiskt.
Försvaret av den proletära miljön har också gjort att IKS kunnat utveckla sin politik med diskussioner och ett närmande, genom att med andra grupper i miljön utveckla ett gemensamt ingripande gentemot de anti-kommunistiska kampanjerna som borgarklassen genomförde vid 80 års minnet av oktober revolutionen. Detta närmande fortsattes i och med ingripandet i den spirande politiska miljön i Ryssland.
Slutligen, under de första dagarna av bombningarna i kriget i Jugoslavien, direkt efter att vi gett ut ett internationellt flygblad, skickade IKS en appell till de olika grupperna i den kommunistiska vänstern, som uppmanade till ett gemensamt agerande för att fördöma det imperialistiska kriget. Kongressen stödde helt och hållet detta initiativ, även om vi måste beklaga faktumet att de grupper som vi riktade oss till misslyckades med att ge ett positivt svar (se annan artikel i detta nummer där vi besvarar denna vägran av grupperna i den kommunistiska vänstern).
Den 13:e kongressen beslöt att ett mer bestämt ingripande gentemot det "politiska träsket" är nödvändiga träsket" är nödvändigt. Detta obestämda "ingen mans land" mellan borgarklassen och proletariatet, är ett oundvikligt övergångsställe för alla de element i klassen som närmar sig ett politiskt medvetande. Men det är också parasitismens fördelaktiga terräng, vilket det brådskar med att överkomma. Sålunda kan inte organisationen vänta tills sökande element "upptäcker" dessa, innan de attraheras av dem. Tvärtom, den måste uppmana dessa element att föra kampen mot borgarklassen inom detta träsk. Denna förstärkning av vår vision om den proletära miljön är ett resultat av vårt politiska och teoretiska förstärkande. Kongressen insisterade på att det sistnämnda inte kan uppfattas som någon "särskild aktivitet", "utöver" våra andra uppgifter. I den nuvarande historiska situationen, och i det långsiktiga perspektivet i de politiska organisationernas liv, måste politisk och teoretisk förstärkning vara inspirationskällan och hörnpelaren i våra aktiviteter, reflexioner och beslut.
Den positiva utvärderingen av våra aktiviteter grundar sig sålunda på en klarare vision av det faktum att organisationsfrågan är bestämmande för de andra aspekterna av våra aktiviteter. På detta sätt, är IKS medvetet om att det måS medvetet om att det måste fortsätta sina ansträngningar och sin kamp i dessa frågor, bland annat genom att kämpa emot effekterna av den härskande ideologin när det gäller frågan om militant engagemang.
Under de 25 år som IKS har existerat, har organisationen dyrt fått betala för brottet i den organiska kontinuiteten med arbetarrörelsens tidigare organisationer. Även om vi har gjort en positiv utvärdering av denna erfarenhet, vet vi att de framsteg vi har gjort i detta område inte är definitiva.
Särskilt inte i den nuvarande perioden av sönderfall, då organisationens ansträngningar att vidmakthålla sitt fungerande i samstämmighet med revolutionära principer, ständigt undermineras av tendensen i samhället att "se upp till nr 1", till nihilism, till irrationalitet, något som framträder i organisationens liv som individualism, misstro, demoralisering, kortsiktighet och ytlighet.
Den 13:e kongressen har ställt IKS aktiviteter (press, distribution, offentliga och öppna möten) i ljuset av, å ena sidan förvärringen av sönderfallets konsekvenser, men också med en accelerering av historien genom en accentuering av den kapitalistiska krisen och en tendenapitalistiska krisen och en tendens till ett återuppvaknande av den proletära kampviljan. IKS, och hela den proletära miljön med den, har blivit bättre rustad genom denna kongress att konfrontera denna historiska utmaning.
Internationella Kommunistiska Strömningen
Nittonhundratalet inleddes med att det kapitalistiska systemet gick in i sin förfallsperiod, med första världskriget och med den första världsomspännande proletära revolutionära stormen som fick ett stopp på kriget och satte igång en kamp för ett kommunistiskt samhälle. Redan vid denna tid visade deiskt samhälle. Redan vid denna tid visade den revolutionära marxismen på de två alternativ som mänskligheten står inför: socialism eller barbari - och förutsade att i händelse av ett nederlag för revolutionen, skulle det första världskriget följas av ett andra världskrig, och av den största och farligaste tillbakagången för den mänskliga kulturen i mänsklighetens historia.
Med isoleringen och kvävningen av oktoberrevolutionen i Ryssland -resultatet av världs-revolutionens nederlag - triumferade under ett halvt århundrade den djupaste kontrarevolution i historien. 1968 bringade en ny obesegrad generationen av proletariatet ett slut på denna kontrarevolution. Detta blockerade vägen för kapitalismen att utlösa ett tredje världskrig, som med största sannolikhet skulle leda till en förintelse av mänskligheten.
Tjugo år senare föll stalinismen, men inte på grund av proletariatet, utan som ett resultat av den förfallande kapitalismens inträde i dess slutliga fas av sönderfall.
Tio år senare slutade århundradet som det började: med ekonomiska konvulsioner, imperialistiska konflikter och med en utveckling av klasskampen. 1999 är redan märkt av en avsevärd skärpning i de imperialistiskd skärpning i de imperialistiska konflikterna, tydligt demonstrerat av NATO:s militära offensiv som släpptes loss mot Serbien i slutet av mars.
Idag står en döende kapitalism inför en av sin svåraste och farligaste moment i den moderna historien, jämförbar i vikt med de två världskrigen, till utbrottet av den proletära revolutionen 1917-18, eller med den stora depressionen som började 1929. Men idag står vi varken inför ett världskrig eller en världsrevolution inom den närmaste framtiden. Istället bestäms situationen av en skärpning av motsättningarna på alla nivåer:
- imperialistiska spänningar och utvecklingen av ett globalt kaos
- ett mycket utvecklat och farligt moment i kapitalismens kris
- attacker mot världens arbetarklass på en nivå som vi inte sett sedan det andra världskriget
- ett accelererande sönderfall av det borgerliga samhället.
I denna situation, så full av faror, har borgarklassen satt regeringsmakten i händerna på den politiska riktning som bäst tar till vara dess intressen: Socialdemokratil vara dess intressen: Socialdemokratin, den riktning som var huvudansvarig för att krossa världsrevolutionen 1917-18. . Denna strömning, som räddade kapitalismen vid den tidpunkten, återvänder nu till regeringsmakten för att försvara den kapitalistiska klassens hotade intressen.
Det ansvar som vilar på proletariatet idag är enormt. Endast genom att utveckla sin kampvilja och sin medvetenhet kan den föra fram ett revolutionärt alternativ som ensamt kan säkra överlevnaden och den framtida utvecklingen av det mänskliga samhället. Men det största ansvaret vilar på den kommunistiska vänsterns axlar, de existerande organisationerna i det proletära lägret. De ensamma kan bidra med de teoretiska och historiska lärdomarna och den politiska metoden utan vilka de revolutionära minoriteterna som uppstår idag inte kan delta förberedandet framtidens klassparti. I vissa stycken befinner sig den kommunistiska vänstern sig i en liknande situation som Bilan under 1930-talet, i så motto att det var tvunget att förstå en ny och inte tidigare skådad historisk situation. En sådan situation kräver både en djup förankring av marxismens teoretiska och historiska angreppssätt och en revolutionär djärvhet i att förstå situationen som inte kan förstås med det förgångnas scheman. Föed det förgångnas scheman. För att kunna fullgöra denna uppgift är en öppen debatt mellan existerande organisationer i den proletära miljön oundgänglig. I detta avseende är diskussionen, klargörandet och organiseringen, propagandan och ingripandet av små revolutionära minoriteter en väsentlig del av det proletära svaret till allvaret i situationen i världen på tröskeln till nästa årtusende.
Konfronterade med denna aldrig tidigare skådade intensifiering av det kapitalistiska militära barbariet, kräver arbetarklassen av sitt kommunistiska avantgarde att det till fullo lever upp till sitt ansvar att försvara den proletära internationalismen. Idag är de vänsterkom-munistiska grupperna ensamma om att försvara de klassiska ståndpunkterna i arbetarrörelsen mot imperialistiska krig. Endast de grupper som tillhör denna riktning - de enda som inte förrådde proletariatet under andra världskriget - kan ge ett proletärt svar på de frågor som denna situation oundvikligen kommer att ställa inom arbetarklassen.
De revolutionära grupperna måste ge ett så enhetligt svar som möjligt, och därigenom ge uttryck för den nödvändiga enhet som proletariatet måste besitta inför chauvinismens frisläppande och konflikterna mellan nach konflikterna mellan nationer. Genom att göra detta kommer revolutionärerna att återuppta den tradition inom arbetarrörelsen som speciellt kom till uttryck på konferenserna vid Zimmervald och Kienthal, och genom vänsterns politik på dessa konferenser.
1) Det nya krig som precis har brutit ut i f.d. Jugoslavien med Natos bombardemang av Serbien, Kosovo och Montenegro, är den viktigaste händelsen på den imperialistiska scenen sedan kollapsen av östblocket i slutet av 1980-talet. Därför att:
- detta krig inte bara berör ett perifert land, som var fallet under kriget i Persiska viken 1991, utan ett land i Europa;
- detta är första gången sedan andra världskriget som ett land i Europa och dess huvudstad massivt bombas;
- det är också första gången som det under andra världskriget mest betydelsefulla besegrade landet, Tyskland, har ingripit militärt genom att skicka marktrupper direkt in i kriget;
- detta krig är ytterligare ett viktigt steg framåt i en process av en destabilisering av Europa av en destabilisering av Europa, med en enorm inverkan på ökningen av kaos i världen.
Detta leder till att efter Jugoslaviens splittring 1991, hotas nu även Serbien som var Jugoslaviens största region, själv av sönderdelning, samtidigt som ett eventuellt framtida försvinnande av de sista resterna av den gamla Jugoslaviska federationen (Montenegro och Serbien) hotfullt tonar upp på horisonten. Mer allmänt är det nuvarande kriget, speciellt genom den massiva flyktingvågen till Makedonien, som hotar att destabilisera det, men detta hotar också att dra med Bulgarien och Grekland som båda har sina egna ambitioner att bli betraktade som Makedoniens "gudfader". Inblandningen av Grekland hotar också att dra in Turkiet, och därmed provocera fram en katastrof över hela Balkan och stora delar av Medelhavet.
Dessutom är det sannolikt att det krig som just brutit ut kommer att skapa allvarliga svårigheter inom den europeiska borgarklassen.
För det första är Natos: ingripande mot en traditionell allierad till Ryssland, för borgarklassen i detta land en direkt provokation som hotar att destabilisera det ytterligare. Å andra sidan, är det klart att Ryssland inte längre har kan sland inte längre har kan agera med någon större tyngd i utvecklingen världssituationen så snart som en stormakt, och då i synnerhet USA, är inblandat. Samtidigt protesterar en hel rad sektorer inom den ryska borgarklassen mot Rysslands nuvarande impotens, speciellt de f.d. stalinisterna och den ultra-nationalistiska sektorn, som kommer att destabili-sera landets regering ytterligare. Dessutom innebär paralyseringen av regeringen i Moskva och dess auktoritet ett incitament för de olika republikerna i den ryska federationen att utmana centralregeringen.
Dessutom, även om det finns en verklig homogenitet inom den tyska borgarklassen som är för ett ingripande, så är andra borgarklasser som den franska påverkade av motsättningen mellan sin traditionella allians med Serbien, och deltagandet i Nato-operationen. På liknande sätt har en borgarklass som den italienska skäl att vara orolig för effekterna av den nuvarande situationen i form av en ny flyktingvåg från Balkan.
2) Den aspekt som tydligast understryker allvaret i det krig som utspelas idag, är det faktum att det sker i hjärtat av Balkan, som sedan början av århundradet har varit Europas krutdurk.
Kriget 1914 föregicks av tial">Kriget 1914 föregicks av två krig på balkan, vilka redan innehöll några av ingredienserna till första världskriget. Framförallt började det första världsslaktandet med Österrikes önskan att tämja Serbien, och Rysslands reaktion till stöd för sin serbiska allierade. Bildandet av den första Jugoslaviska staten efter första världskriget var ett uttryck för Österrikes och Tysklands militära nederlag.
På så sätt var det, liksom Versaillesfreden, en av de största tvistefrågorna som kom att öppna upp för det andra världskriget. Under kriget ställde olika delar av Jugoslavien upp bakom sina traditionella allierade (Kroatien med Tyskland, Serbien med de allierade); ombildandet av Jugoslavien efter andra världskriget, inom gränser som var mycket nära de för den första jugoslaviska staten, var än en gång en konkretisering av nederlaget för det tyska blocket och för det faktum att de allierade syftade till att upprätthålla en barriär mot den tyska imperia-lismens ambitioner i riktning mot Mellanöstern.
I detta sammanhang är Tysklands offensiva attityd i förhållande till Balkan omedelbart efter kollapsen av östblocket, när det inte längre fanns något behov av solidaritet mot Ryssland (en attityd som underblåssland (en attityd som underblåste Jugoslaviens sönderdelning med bildandet av oberoende stater som Slovenien och Kroatien), belysande för det faktum att denna region än en gång blivit huvudarena för konfrontationen mellan de imperialistiska makterna i Europa.
Idag är en ytterligare faktor som förstärker situationens allvar att , tvärtemot första eller ens andra världskriget, USA nu har en definitiv militär närvaro i denna del av världen. Världens största makt kan inte vara utanför en av huvudarenorna för den imperialistiska konfrontationen i Europa och Medelhavet. Den har därmed demonstrerat sin vilja att vara närvarande i alla viktiga zoner i konfrontation mellan imperialistiska intressen.
2) Fastän Balkan är ett centrum för de imperialistiska spänningarna, uttrycker formen för det nuvarande kriget (alla Nato-länder mot Serbien) inte de verkliga motsättningarna mellan de olika deltagande länderna. Innan vi går in på det verkliga syftena med kriget för de inblandade länderna, är det nödvändigt att förkasta alla falska förklaringar som getts för kriget.
Det officiella rättfärdigandet från Nato-ländernas sida (dvs. att detta skulle vara en humanitär operati skulle vara en humanitär operation till fördel för den Kosovo-albanska befolkningen) är grundligt förkastat av det faktum att denna befolkning aldrig tidigare har lidit under en sådan repression från de serbiska trupperna, och av det faktum att både den amerikanska och borgarklassen i de andra Nato-länderna helt klart kände till att detta skulle hända, innan de satte igång operationen, som vissa delar av den amerikanska borgarklasen faktiskt påpekat idag. Nato-operationen är inte den första militära operationen som har maskerats som en humanitär aktion, men det är en av dem där denna lögn framstår allra tydligast.
Vi måste också förkasta varje idé att den nuvarande Nato-aktionen skulle representera en ombildning av västblocket mot Ryssland. Att den ryska borgarklassen drabbas på ett allvarligt sätt av det nuvarande kriget betyder inte att detta var ett av dess syften från Nato-ländernas sida. Dessa länder, och speciellt USA, har inget intresse av förvärra det kaos som regerar i Ryssland idag.
Dessutom är alla dessa förklaringar (som vi till och med hittar bland de revolutionära grupperna) som försöker tolka den nuvarande Nato-offensiven som ett försök att kontrollera regionens råvaror, uttrycker en underskattningtrycker en underskattning av, eller t.o.m. en blindhet inför, vad som i verkligheten står på spel i den nuvarande situationen. Genom att ge en inskränkt materialistisk förklaring grundad på uteslutande ekonomiska intressen, lämnar de en verkligt marxistisk förståelse av den nuvarande situationen.
Denna situation är i första hand bestämd av behovet för världens främsta stormakt USA:s att ständigt demonstrera sin militära överlägsenhet, trots försvagningen av dess auktoritet över sina forna allierade efter kollapsen av östblocket.
För det andra är Tysklands aktiva närvaro i denna konflikt för första gången i den andra hälften av detta århundrade, ett uttryck för ett nytt steg i befästandet av dess status som en kandidat som ledare för ett framtida imperia-listiskt block. Denna status förutsätter att Tyskland blir erkänt som en första rangs makt, förmögen att spela en roll även på den militära nivån. Idag ger Nato Tyskland den perfekta täckmanteln för att komma runt dess underförstådda förbud att göra militära ingripanden i imperialistiska konflikter, som pålagts det efter dess nederlag i andra världskriget.
I den utsträckning som detta kan försvagräckning som detta kan försvaga Serbien, som är Tyskland traditionella fiende och ett hinder för dess ambitioner riktade mot Mellanöstern, överensstämmer den nuvarande operationen väl med den tyska imperialismens intressen, speciellt om denna operation leder till upplösandet av Jugoslaviska federationen, och själva Serbien genom dess förlust av Kosovo.
För de andra makterna som är involverade i kriget, speciellt för Frankrike och Storbritannien, finns det en motsättning mellan deras traditionella allians med Serbien, som tydligt uttryckte sig under den period då dessa länder var ansvariga för kommandot över UNPROFOR, och den nuvarande operationen mot Serbien. Men för båda dessa länder skulle ett misslyckande med att delta i "Operation Allied Force" innebära att de blir uteslutna från att spela någon roll i en region med så stor betydelse som Balkan. Dessa båda länder hoppas på att få spela en roll i den diplomatiska lösningen av den Jugoslaviska krisen som motsvarar deras deltagande i den militära operationen.
4) Utifrån detta har deltagandet av länder som Frankrike eller Storbritannien i den nuvarande "Operation Determination Force" stora likheter med det direkta militära (dvs. Frankrike) eller fiitära (dvs. Frankrike) eller finansiella (dvs. Japan) deltagandet av länder i Operation Desert Storm 1991. Men det finns en mycket viktig skillnad mellan det nuvarande kriget och kriget i Persiska viken.
En av de huvudsakliga kännetecknen för kriget i Persiska viken var den amerikanska borgarklassens planering av hela operationen., från den fälla som gillrades för Irak 1990 ända fram till krigets slut genom Saddam Husseins reträtt från Kuwait. Detta uttryckte det faktum att i de omedelbara efterverkningarna av östblockets kollaps, som ledde till västblockets försvinnande, upprätthöll USA fortfarande ett kraftfullt ledarskap över världssituationen, vilket gjorde det möjligt för det att behålla ett fullständigt grepp både på en militär och diplomatisk nivå. Även om syftet med kriget i Persiska viken var att tvinga USA:s f.d. allierade som Frankrike och Tyskland rätta in sig i leden och avhålla dem från att genomföra sin önskan att utmana den amerikanska dominansen, hade dessa f.d. allierade fortfarande möjligheter att utveckla sin egen imperialistiska strategi i motsatsställning till den amerikanska.
Det krig som genomförs idag motsvarar inte ett scenario som är skrivet från början till slut av USA. Sedan 1991 an till slut av USA. Sedan 1991 har det funnits många uttryck för opposition mot den amerikanska auktoriteten, både från andra rangs makter som Israel, men också från den med trogna allierade från det kalla kriget som Storbritannien. Det var just i Jugoslavien som skilsmässan skedde mellan de två bästa allierade under 1900-talet, när Storbritannien bestämde sig för att spela sitt eget spel tillsammans med Frankrike. Svårigheterna för USA att hävda sina egna imperialistiska intressen i Jugoslavien var ett av skälen till varför Clinton ersatte Bush.
USA:s seger genom Dayton-avtalet 1996 var inte en definitiv seger i denna del av världen, inte heller satte det stopp för den allmänna tendensen av att USA förlorade sin position som den dominerande världsmakten.
Idag, även om USA leder korståget mot Milosevic, är det tvunget att i ökande utsträck-ning ta hänsyn till de andra makternas agerande, speciellt Tysklands, och detta innebär en avsevärt komplicerande faktor av osäkerhet om resultatet av hela operationen.
Den amerikanska borgarklassen hade inte utvecklat endast ett scenario i förväg utan flera. Det första, vilket den amerikanska borgarklassen skulle ha föredragiborgarklassen skulle ha föredragit, innebär en reträtt av Milosevic inför hotet av en militär attack, som redan hade varit fallet med Dayton-avtalet. Det var det scenario som USA:s utsände Holbrooke försökte spela ut in i det sista, efter Pariskonferensens misslyckande.
Utifrån detta, till skillnad från 1991, då USA:s massiva militära ingripande var den enda handlingslinjen som de kunde tänka sig under krisen i Persiska viken (och de såg till att ingen annan var möjlig genom att förhindra varje diplomatisk lösning) så är det militära alternativet som sker idag resultatet av ett misslyckade för det diplomatiska alternativet: den militära utpressningen representerat av konferenserna i Paris och Rambouillet.
Det nuvarande kriget, med den nya destabili-seringen av situationen i Europa och världen som det representerar, är ytterligare en illustration på det oundvikliga dilemmat som konfronterar USA idag. Tendensen av "var och en för sig själv" och det alltmer tydliga hävdandet av de imperialistiska intressena hos USA:s f.d. allierade, tvingar USA att i ökande utsträckning visa upp och använda sin enorma militära överlägsenhet. Samtidigt kan denna politik bara leda till en allt allvarligare förvärrning av det kaos igare förvärrning av det kaos som redan behärskar världssituationen.
En aspekt av detta dilemma framträder i den nuvarande situationen, på samma sätt som det gjorde innan Daytonavtalet, då USA uppmun-trade Kroatiens ambitioner i Krajina. Detta visar sig genom att USA:s militära ingripande på ett sätt spelar dess huvudsakliga rival Tyskland i händerna. Men de olika imperialistiska intressena hos USA och Tyskland uttrycks i olika tidsperspektiv. Tyskland är tvunget att se sin uppgång till en status av en supermakt på lång sikt, medan USA konfronteras här och nu, sedan flera år tillbaka med förlusten av sitt ledarskap och ökningen av kaoset i världen.
5) Ett viktigt kännetecken i den nuvarande oordningen i världen är därför avsaknandet av imperialistiska block. I kampen för överlevnad alla mot alla under kapitalismens förfall, är den enda mer eller mindre stabila form för världs-ordning som kan antas, en bipolär organisering i två rivaliserande imperialistiska block. Detta betyder dock inte att den nuvarande avsaknaden av imperialistiska block är orsaken till det nuvarande kaoset, eftersom kapitalismen redan genomgått en period utan imperialistiska block - 1920-talet - utan att detta skulle innebära någo detta skulle innebära något speciellt kaos i världssituationen.
Utifrån detta är försvinnandet av de exi-sterande blocken 1989, och den efterföljande nedbrytningen av världsordningen, ett tecken på att vi nu har nått ett mycket mer avancerat stadium i kapitalismens förfall än 1914 eller 1939. Detta är stadiet av sönderfall, den slutgiltiga fasen i det kapitalistiska förfallet.
Denna fas är resultatet av det ständiga trycket den historiska ekonomiska krisen, med ackumuleringen av motsättningar i ett produktionssätt på nedgång under ett helt århundrade. Men perioden av sönderfall inleddes av en specifik faktor: blockeringen av vägen mot ett världskrig under två årtionden av en obesegrad generation av arbetarklassen. Mer specifikt så kollapsade det svagare östblocket slutligen under trycket av den ekonomiska krisen därför att det inte var förmöget att fullgöra villkoren för sitt existensberättigande: marschen mot ett generaliserat krig.
Detta bekräftar den grundläggande marxistiska tesen om 1900-talets kapitalism: att kriget blivit dess livsmönster i dess epok av nedgång. Detta betyder inte att kriget är en lösning på den kapitalistiska krisen - tvärtemolistiska krisen - tvärtemot. Vad det betyder är att driften mot världskrig - och därmed i slutändan av förintelsen av mänskligheten - har blivit det sätt som den imperialistiska ordningen upprätthålls. Det är driften mot det globala kriget som tvingar de imperialistiska staterna att gruppera sig och acceptera blockledarens disciplin. Det är samma faktor som tillåter nationsstaten att upprätthålla ett minimum av enhet inom den härskande klassen, och som fram till nu, har tillåtit systemet att begränsa den fullständiga nedbrytningen av det borgerliga samhället i sina beståndsdelar, ett samhälle på sin dödsbädd genom att påtvinga det dess barackdisciplin; som har motverkat den ideologiska återvändsgränden för ett samhälle utan framtid genom att skapa slagfältets gemenskap.
Utan ett perspektiv av ett världskrig, är vägen öppen för den fulla utvecklingen av det kapitalistiska sönderfallet: en utveckling som även utan ett världskrig innefattar möjligheten av en förintelse av mänskligheten.
Dagens perspektiv är ett mångfaldigande och spridning av lokala krig och av ett ingripande av stormakterna, vilka de borgerliga staterna är förmögna att utveckla till en viss nivå utan att mobilisera proletariatet.
sera proletariatet.6) Vi kan inte utesluta möjligheten av en utveckling av nya imperialistiska block i framtiden. Den bipolära organiseringen av den imperialistiska konkurrensen, som är en "naturlig" tendens i den nedåtgående kapitalismen, uppträdde redan i embryonal from alldeles i början den nya fasen 1989-90 med Tyskland enande, och har fortsatt att hävda sig sedan dess genom den senares ökande makt.
Även om den är en viktig faktor i den internationella situationen, så kan inte tendensen mot bildandet av nya imperialistiska block förvekligas inom den närmaste framtiden: mottendenserna är starkare än någonsin tidigare (den växande instabiliteten både hos allianser och i den interna situationen i flera av de större kapitalistiska makterna). För tillfället, har tendensen mot nya imperialistiska block huvudsakligen haft effekten av att stärka den dominerande trenden mot "var och en för sig själv".
Processen mot bildande av nya block är inte slumpartad, utan följer ett visst mönster och kräver vissa villkor för att utvecklas, som blocken från de två världskrigen och det kalla kriget demonstrerar. I vart och ett av dessa fall, grupperades imperial dessa fall, grupperades imperialistiska block å ena sidan av ett antal nationer som "blev utan" för att utmana den existerande uppdelningen av världen, och genom detta anta den offensiva rollen av att vara "bråkmakare", och å andra sidan ett block av "mätta" makter , de som tjänar mest på att försvara status quo. För att kunna bildas, måst det utmanande blocket ha en ledare som är tillräckligt militärt stark för att utmana huvudmakterna som försvarar status quo, och bakom vilka de andra som "blev utan " kan samla sig.
För närvarande finns det ingen makt som ens kommer i närheten av att kunna militärt utmana USA. Tyskland och Japan, de starkaste rivalerna till USA, saknar fortfarande atomvapen, ett väsentligt attribut för en moden stormakt. När det gäller Tyskland, den "utpekade" ledaren för ett eventuellt framtida block mot USA på grund av sin centrala ställning i Europa, så tillhör Tyskland inte för tillfället till de stater som "blev utan". 1933 var Tyskland nästan en karikatyr på en sådan stat: avskuren från närliggande strategiska inflytelsezoner i central- och Sydosteuropa genom Versaillesfreden; finansiellt bakrutt och avskuret från världsmarknaden genom den stora depressionen och det ekonomiska enväldeen och det ekonomiska enväldet i de koloniala imperierna hos dess rivaler. Idag är tvärtom Tyskland otvetydigt på uppgång vad gäller inflytande i dess forna inflytelsezoner, det är Europas ekonomiska och finansiella hjärta. Det är därför som Tyskland, i motsats till sin attityd tidigare innan de två krigen, idag tillhör de mer "tålmodiga" makterna, som är förmögen att utveckla sin makt på ett bestämt och aggressivt, men metodiskt och - till dags dato - ofta diskret sätt.
I verkligheten har det sätt på vilket den världsordning som baserades Jaltasöverenskom-melsen försvunnit - genom en kollaps under trycket av den ekonomiska krisen och sönderfallet, och inte genom en omfördelning av världen genom krig - gett upphov till en situation där det inte längre existerar klart definierade och erkända zoner av inflytande för de olika makterna. Även de områden som för 10 år sedan framstod som imperialistiska bakgårdar för vissa makter (för USA:s del Latinamerika och Mellan östern, för Frankrike de franskspråkiga delarna av Afrika) blir påverkade av "var och en för sig själv". I en sådan situation, är det fortfarande långt ifrån bestämt vilka makter som i slutändan kommer att tillhöra "mätta" nationer, och vilka som kommer att voner, och vilka som kommer att vara tomhänta.
7) Det är inte Tyskland eller någon annan utmanare till världens återstående supermakt, utan USA själv som under 1990-talet har antagit rollen av den "aggressiva" makten på militär offensiv. Detta är i sin tur det tydligaste exemplet på ett nytt stadium i utvecklingen av krigets irrationalitet under kapitalismens förfall, direkt kopplat till sönderfallsfasen.
Krigets irrationalitet är resultatet av det faktum att moderna militära konflikter - till skillnad från de under kapitalismens uppgångsperiod (krig för nationellt enande, eller för kolonial erövring som syftade till en ekonomisk och geografisk expansion av kapitalismen) - syftar uteslutande till en omfördelning av redan existerande ekonomiska och strategiska positioner. Under dessa omständigheter, är krig under förfallet, genom den förstörelse de leder till och de gigantiska kostnader som de innebär de inte en stimulans, utan en dödvikt för det kapitalistiska produktionssättet. Genom sin permanenta, totalitära och destruktiva karaktär, hotar de den moderna statens existens. Som ett resultat, även om orsaken till de kapitalistiska krigen förblir den samma - kampen mellan nationsstaterna - så ändras deras måa - så ändras deras mål. Snarare än att vara krig som syftar till vissa ekonomiska vinster, kommer de i ökande utsträckning att vara krig för att nå strategiska fördelar som syftar till att säkra nationens överlevnad i en situation av en ökande global katastrof. Medan under kapitalismens uppgångsfas det militära tjänade ekonomins intressen, så är det under kapitalismens förfall i ökande utsträckning ekonomin som tjänar de militära behoven. Den kapitalistiska ekonomin har blivit en krigsekonomi.
Som andra viktiga uttryck för sönderfallet, är krigens irrationalitet en allmän tendens som utvecklats under hela kapitalismens förfallsperiod. Redan 1915 såg Rosa Luxemburg i Junius pamfletten (på svenska Socialdemokratins kris) hur strategiska överväganden gick före de omedelbara ekonomiska intressena för huvudantagonisterna under första världskriget. Vid slutet av andra världskriget kunde den kommunistiska vänstern i Frankrike formlera tesen om krigens irrationalitet.
Men under dessa krig, och det efterföljande kalla kriget, fanns det kvar en rest av ekonomisk rationalitet i det faktum att den offensiva rollen antogs, inte av de makter som drog de huvudsakliga ekonomiska fördelarna från den existerande väfrån den existerande världsordningen, utan av de som i stor utsträckning var uteslutna från dessa fördelar.
Idag visar kriget i det f.d. Jugoslavien - där ingen av de deltagande länderna kan förvänta sig att dra någon som helst ekonomisk fördel av kriget - vad som redan var mycket tydligt under kriget i Persiska viken 1991: krigets absoluta irrationalitet ur en ekonomisk synvinkel.
8) Det faktum att kriget idag har förlorat varje koppling till en ekonomisk rationalitet, och blivit synonymt med kaos, betyder inte alls att borgarklassen konfronterar situationen på ett godtyckligt eller empiriskt sätt. Tvärtom så tvingar denna situation den härskande klassen att skaffa sig ett synnerligen systematiskt och långsiktigt grepp över sina militära förberedelser. Under den senaste tiden har detta uttryckts genom:
- utvecklingen av ännu mer sofistikerade och dyra vapensystem framförallt i USA, Europa och Japan - vapen som stormakterna framförallt behöver för eventuella framtida konflikter med varandra;
- ökningen av "försvars" budgetarna, där USA tar ledningen (ytterligare 100 miljarder dollar avsätts till modernisering avr avsätts till modernisering av de väpnade styrkorna de kommande 6 åren), vänder på en trend mot en nedgång i militärutgifterna i slutet av det kalla kriget (den s.k. "fredsåterbäringen");
På den politiska och ideologiska nivån finns det tecken på seriösa krigsförberedelser med:
- utvecklingen av en ideologisk arsenal för att berättiga militära ingripanden bakom "humanitet" och försvar av "mänskliga rättigheter";
- regeringsinnehav i de flesta industriella länderna av vänsterpartier, som är bäst lämpade att representera denna humanitära krigspropaganda (detta är av speciell betydelse i Tyskland, där koalitionen mellan SPD och de Gröna hade som uppgift att överkomma de politiska hindren för ett militärt ingripande utomlands);
- iscensättandet av systematiska politiska attacker på proletariatets internationalistiska traditioner mot imperialistiska krig (smutskastande av Lenin som en agent för den tyska imperialismen under fösta världskriget och av Bordiga som en samarbetsman med det fascistiska blocket under andra världskriget, och av Rosa Luxemburg nyligen i Tyskland som en förmburg nyligen i Tyskland som en föregångare till stalinismen etc.) Ju mer som kapitalismen drivs mot krig, desto mer kommer arvet från och de nuvarande organisationerna inom den kommunistiska vänstern att bli borgarklassen favoritmål.
Faktum är att denna borgerliga ideologiska kampanj inte bara syftar till att förbereda marken politiskt för kriget. Det grundläggande motivet för den härskande klassen är att vända bort proletariatet från sitt eget revolutionära perspektiv, ett perspektiv som med den oupphörliga förvärrningen av den kapitalistiska krisen allt oftare kommer att ställa på dagordningen.
9) Om den ekonomiska krisen under epoken av kapitalismens förfall antagit en permanent och kronisk karaktär, har det i huvudsak varit i slutet av perioder av återuppbyggnad efter världskrig som krisen har antagit en öppen och mer katastrofal karaktär, med brutala fall i produktionen, profiter och arbetarnas levnadsstandard, och en dramatisk ökning av massarbetslösheten. Detta var fallet från 1929 fram till andra världskriget. Det är också fallet idag.
Även om krisen sedan slutet av 1960-talet har sedan slutet av 1960-talet har utvecklats på ett långsammare och mindre spektakulärt sätt än den efter 1929, har de ekonomiska motsättningar i ett produktionssätt i förfall som ackumulerats under de tre senaste årtiondena blivit allt svårare att dölja. Speciellt 1990-talet har - trots propagandan om "ekonomisk hälsa" och kapitalismens "fantastiska profiter" - varit år av en enorm accelerering av den ekonomiska krisen, dominerad av vacklande marknader, bankrutta företag, och en inte tidigare skådad utveckling av arbetslöshet och fattigdom.
I början av detta årtionde dolde borgarklassen detta faktum genom att presentera östblockets kollaps som den slutgiltiga segern för kapitalismen över kommunismen. I verkligheten var ruinerna i öst en nyckelhändelse i fördjupningen av kapitalistiska krisen över hela världen. Den avslöjade bankrutten för en borgerlig model för krishantering: Stalinismen Efter detta, har den ena ekonomiska modellen efter den andra har fått bita i gräset, med början i den andra och tredje industriella makten i världen, Japan och Tyskland. De kom att följas av misslyckandet för de asiatiska tigrarna och drakarna och för de "dynamiska" latinamerikanska ekonomierna. Den öppna bankrutten i Ryssland bekräftade oförmågan hsland bekräftade oförmågan hos den "västerländska liberalismen" att föryngra länderna i Östeuropa.
Så här långt har borgarklassen, trots årtionden av kroniska kriser, alltid varit övertygad att det inte längre kan ske några ekonomiska omskakningar så djupa som den stora depressionen, som efter 1929 skada själva funda-menten i kapitalismen. Även om den borgerliga propagandan fortfarande försöker presentera de ekonomiska katastrofer som drabbade öst och sydost Asien 1997, Ryssland 1998, och Brasilien i början av 1999 som speciellt allvarliga, men tillfälliga och konjunkturella recessioner, vad dessa länder har drabbats av i verkligheten är en depression lika brutal och förödande som den under 1930-talet. Siffror som en tredubbling av arbetslösheten eller fall i produktionen med 10% eller mer på ett år talar för sig själva. Dessutom är sådana områden som de forna sovjetrepublikerna eller Latinamerika idag jämförelsevis mer påverkade av krisen än vad som var fallet under 1930-talet.
Det är sant att härjningar i denna skala fortfarande i huvudsak är begränsade till kapitalismens periferi. Men denna "periferi" inkluderar inte bara jordbruks- eller råvaruproducenter, utan även industrielnter, utan även industriella länder med 10-tals miljoner proletärer. Den inkluderar den åttonde och tionde ekonomin i välden: Brasilien och Sydkorea. Den inkluderar det till ytan största landet på jorden Ryssland. Det kommer snart att innefatta det folkrikaste landet, Kina, som efter insolvensen1 hos dess största investeringshus, Gitic, fått de internationella investerarnas förtroende att vittra sönder.
Vad alla dessa bankrutter visar är att världsekonomins hälsotillstånd är mycket sämre än under 1930-talet. Tvärtemot 1929, har borgarklassen inte överraskats av krisen eller inaktiv inför den, utan den har ständigt agerat för att kontrollera dess förlopp. Det är detta som gör att krisen idag kännetecknas av ett utdraget, obevekligt nedåtgående förlopp. Den fördjupas trots den härskande klassens alla ansträngningar. Den plötsliga, brutala och okontrol-lerade karaktären hos krisen 1929 förklaras också av det faktum att borgarklassen hade nedmonterat dess statskapitalistiska kontroll över ekonomin (som den var tvungen att introducera under första världskriget), och bara återinförde och påtvingade denna ordning från det tidiga 30-talet och framåt. Med andra ord: krisen slog till så brutalt därför att sådana instrument som 30-talets krigsekonomi och den alets krigsekonomi och den internationella koordineringen av de västerländska ekonomierna efter 1945 ännu inte hade utvecklats. 1929 fanns det inte en permanent styrning och övervakning från statens sida av ekonomin, av aktiemarknaden och de internationella handelsöverenskommelserna, ingen bankgaranti, ingen internationell insatsstyrka för att rädda de som råkade i svårigheter. Mellan 1997-99 har tvärtom hela ekonomier med en avsevärd ekonomisk och politisk betydelse för den kapitalistiska världen blivit utblottade trots existensen av alla dessa statskapitalistiska instrument. Den internationella valutafonden (IMF) stödde t.ex. Brasilien med en massiv finansiering redan innan krisen nyligen, med sin nya strategi för krisförebyggande. Den lovade att försvara den Brasilianska valutan "till varje pris" och misslyckades.
10) Även om de centrala kapitalistiska länderna har undgått detta öde hittills, står de ändock inför dess värsta recession sedan kriget - i Japan har den redan börjat.
Idag försöker borgarklassen skylla de ökande svårigheterna i de centrala ekonomierna på de "asiatiska", "ryska" och "brasilianska" kriserna. I själva verket är det motsatta fallet: det är t motsatta fallet: det är den växande återvändsgränden för kapitalismens centrala ekonomier, på grund av uttömningen av solventa marknader, som har producerat den successiva kollapsen av "Tigrarna" och "Drakarna", av Ryssland och Brasilien, etc.
Recessionen i Japan avslöjar den avsevärda minskningen av de centrala ländernas ekonomiska manöverutrymme. En serie av massiva "Keynesianska" konjunkturprogram från regeringen (de recept som borgarklassen upptäckte på 30-talet) har misslyckats med att lyfta ekonomin och undvika en recession:
- den senaste räddningsoperationen - 520 miljarder dollar för att lösa ut insolventa banker - har misslyckats med att återställa förtroendet för det finansiella systemet;
- den traditionella aggressiva politiken av att upprätthålla sysselsättningen hemma genom en exportoffensiv på världsmarknaden har nått sina gränser: arbetslösheten stiger snabbt, politiken med negativa räntor för att tillhandahålla tillräcklig med likvida medel och för att upprätthålla en svag Yen som är gynnsam for exporten har tappat fart. Det är nu klart att dessa mål, liksom minskningen av den offentliga skulden bara kan genomföras gekulden bara kan genomföras genom en återgång till 70-talets inflationistiska politik. Denna trend, som andra industriella länder kommer att följa, är början på slutet för den berömda "segern över inflationen" och innebär nya faror för världshandeln.
I USA, har den s.k. "uppgången" under de senaste åren åstadkommits genom en veritabel explosion av underskotten i dess handels- och betalningsbalans och genom ständigt stigande skulder för de privata hushållen (hushållens sparande i USA är så gott som icke-existerande). Gränserna för en sådan politik håller nu på att nås, med eller utan den "asiatiska influensan".
Situationen är inte bättre på den europeiska kontinenten, som jämsides med USA är den enda återstående kapitalistiska modellen: i de största västeuropeiska länderna, håller den kortaste och svagaste återhämtningen efter kriget redan på att ta slut, med fallande tillväxtstal och ökande arbetslöshet, speciellt i Tyskland.
Det kommer att vara recessionen i de centrala länderna under början av det nya århundradet som kommer att avslöja hela vidden av det kapitalistiska produktionssättets dödskamp.
11) Men även på en historisk nivå är kapitalismens dödläge mycket allvarligare än det var på 1930-talet, och även om den nuvarande fasen representerar den viktigaste accelereringen under de tre senaste årtiondena, betyder detta inte att vi kan förvänta oss en abrupt och katastrofal kollaps i kapitalismens hjärta som under 1930-talet. Detta är vad som hände i Tyskland mellan 1929-32 då (enligt den tidens statistik) den industriella produktionen föll med 50%, priserna med 30%, lönerna med 60% och arbetslösheten ökade från två till åtta miljoner inom 3 år.
Idag är det tvärtom, samtidigt som krisen fördjupas och accelererar på ett betydande sätt, behåller krisen sin mer eller mindre kontrol-lerade och utdragna karaktär. Borgarklassen har bevisat sin förmåga att undvika en repetition av 1929 års krasch. Den har åstadkommit detta inte enbart genom skapandet av en permanent statskapitalistisk ordning från 1930-talet och framåt, utan framförallt genom en internationell koor-dinering av krishanteringen till de starkaste makterna favör. Den lärde sig detta efter 1945 inom ramen för västblocket, som sammanförde Nordamerika, Västeuropa och Östasien under USA:s ledarskap. Efter 1989 har den bevisat sin kap9 har den bevisat sin kapacitet att upprätthålla denna krishan-tering även utan imperialistiska block. Om det på den imperialistiska nivån 1989 var början på en värld behärskad av kaos och "var och en för sig själv" så gällde detta inte på den ekonomiska nivån.
De mest dramatiska konsekvenserna av 1929 års kris var:
- kollaps av världshandeln under en lavin av konkurrensdevalveringar och protektionistiska medel som ledde till isolering under åren före kriget;
- det faktum att de två starkaste kapitalistiska nationerna, USA och Tyskland, var de första och de som drabbades värst av den industriella depressionen och massarbetslösheten.
De nationella statskapitalistiska programmen som sedan antogs i de olika länderna - fem årsplanen i Ryssland, fyra års planen i Tyskland, New Deal i USA, etc. - ändrade på intet sätt denna fragmentisering av världsmarknaden: de accepterade detta faktum som deras utgångspunkt. I motsats till detta, inför krisen under 1970- och 1980-talen agerade den västerländska borgarklassen rigoröst för att förhindra ett återvändande till den extrema protektionismen på 1930-talet, ktionismen på 1930-talet, eftersom detta var en förutsättning för att säkra att de centrala länderna inte skulle bli de första offren som 1929, utan de sista att lida de mest brutala konsekvenserna av krisen. Resultatet av detta system har blivit att hela delar av världsekonomin som Afrika, större delen av Östeuropa, en stor del av Asien och Latinamerika, trots alla intentioner och syften, eliminerats som aktörer på världsscenen och kastats in i det mest obeskrivliga barbari. I sin kamp mot Stalin i mitten av 1920-talet, visade Trotskij att inte bara socialism, utan även en högt utvecklad kapitalism är omöjlig i ett land. I detta avseende var 1930-talets isolering ett gigantiskt steg tillbaka för det kapitalistiska systemet. Faktum att det var bara möjligt därför att vägen mot krig låg öppen - något som inte är fallet idag.
12) Den nuvarande internationella statskapitalistiska krishanteringen påtvingar vissa regler för det kommersiella kriget mellan nationella kapital - handels, finansiella-, valuta- och investeringsöverenskommelser och avtal, regler utan vilka världshandeln under nuvarande villkor skulle vara omöjlig.
Att denna kapacitet av stormakterna (underskattad av IKS i början av 1990-talet) ännu inte har n�av 1990-talet) ännu inte har nått sin gräns demonstreras av projektet om en gemensam europeisk valuta, som visar hur borgarklassen är tvungen på grund av krisens framfart att ta till alltmer komplicerade och djärva medel för att skydda sig. Euron är först och främst en gigantisk statskapitalistisk åtgärd för att motverka en av de farligaste svagheterna i systemets försvarslinje: det faktum att av de två centra för världskapitalismen, Nordamerika och Västeuropa, är det senare uppdelat i många nationella kapital, var och en med sin egen valuta. Dramatiska monetära fluktuationer mellan dem, sådana som krossade det Europeiska Monetära Systemet i början av 1990-talet, eller konkurrensdevalveringarna som på 1930-talet, hotade att paralysera handeln inom Europa. Då Europrojektet är långt ifrån att representera ett steg i riktning mot ett Europeiskt imperialistiskt block, stöds det av USA, som skulle vara ett av de huvudsakliga offren för en sådan kollaps av den europeiska marknaden.
Euron, liksom den Europeiska unionen själv, illustrerar det sätt på vilket koordineringen mellan stater sker, långtifrån att avskaffa handelskrigen mellan dem, är det en metod för att organisera till den starkastes fördel. Om den gemensamma valutan är ett stabilt ankare för den europeisabilt ankare för den europeiska ekonomin, är det samtidigt ett system som är avsett att tillförsäkra över-levnaden av den starkaste makten (framförallt det land som dikterade villkoren för dess konstruktion, Tyskland) på bekostnad av dess svagare deltagare (vilket är orsaken till varför Storbritannien, tack vare sin traditionella styrka som en finansiell makt i världsskala, fortfarande tillåter sig lyxen att stå utanför).
Vi står inför ett statskapitalistiskt system som är oändligt mycket effektivare än Stalins, Hitlers eller Roosevelts under 1930-talet, där inte bara konkurrensen inom varje nationalstat, utan också i en viss utsträckning de nationella kapitalens konkurrens på världsmarknaden antar en mindre spontan, mer reglerad - faktiskt en mer politisk karaktär. Så efter den "Asiatiska krisens" sammanbrott insisterade ledarna för de största industriella länderna att i framtiden skulle IMF anta mer politiska kriterier när den beslutar vilka länder som den skall rädda och till vilket pris (och omvänt vilka som kan elimineras från världsmarknaden).
13) Med accelereringen av krisen, finner borgarklassen idag sig tvungen att revidera sin ekonomiska politik: detta är en av innebörderna av etablerandet av nnebörderna av etablerandet av vänsterregeringar i Europa och USA. I Storbritannien, Frankrike och Tyskland har den nya vänsterregeringarna utvecklat en kritik av den tidigare förda politiken med "globalisering" och "liberalisering" som lanserades under 1980-talet under Reagan och Thatcher, och uppmanar till ett ökat statligt ingripande i ekonomin och för regleringen av det internationella kapitalflödet. Borgarklassen inser idag att denna politik har nått sin gräns.
"Globalisering", genom att sänka handels- och investeringshinder till förmån för cirkuleringen av kapital, var det svar som de ledande makterna hade på faran av ett återvändande till protektionism och självförsörjning under 1930-talet: en statskapitalistisk åtgärd för att skydda de starkaste konkurrenterna på de svagares bekostnad. Men idag, är denna åtgärd i sin tur i behov av en starkare statlig reglering, inte för att upphäva utan för att kontrollera det globala kapitalflödet.
"Globaliseringen" är inte orsakad av den vansinniga internationella spekulationen under de senaste åren - utan den har öppnat dörren vidöppen för dess utveckling. Som ett resultat, från att ha varit en tillflykt för kapital som drabbats a för kapital som drabbats av en avsaknad av riktiga profitfabla investeringar, har spekulation blivit en enorm fara för kapitalet. Om borgarklassen reagerar på denna fara idag, är det inte bara därför att denna utveckling kan bringa hela, mer perifera nationella ekonomier på knä nästan över en natt (Thailand, Indonesien, Brasilien, etc.), utan framförallt därför att ledande kapitalistiska grupperingar kan bli bankrutta i denna process. Faktiskt är det huvudsakliga målet med IMF:s program för de olika länderna under de två senaste åren inte att rädda de länder som påverkades direkt, utan de spekulativa investeringar av de västerländska kapitalisterna, vars bankrutt skulle ha destabiliserat de internationella finansiella strukturerna.
Precis som "globalisering" aldrig har ersatt nationsstatens konkurrens med den mellan multinationella företag, som de borgerliga ideologerna försökte att framställa det, utan var en politik för att stärka vissa nationella kapital, på samma sätt som politiken med "liberalisering" aldrig försvagade statskapitalismen. Det var ett medel för att göra det mer effektivt, framförallt för att rättfärdiga enorma nedskärningar i de sociala budgeterna. Idag krävs det ett mycket mer direkt och tydligt ingripande från sydligt ingripande från statens sida (som nationaliseringen nyligen av havererade Japanska banker, en åtgärd som var offentligt önskad av G7 länderna) i en situation med allt skarpare kris. Sådana omständigheter är inte längre i linje med en trovärdig "liberal" ideologi.
På denna nivå är också kapitalets vänster bättre utrustade att genomföra nya "korrigerande åtgärder" (något som IKS’ resolution från dess 10:e kongress 1993 redan pekade på när det gällde bytet av Bush mot Clinton i USA).
Politiskt, därför att vänstern är historiskt sett mindre knuten till det privata kapitalets representanter och dess intressen jämfört med högern, och därför bättre rustade att anta åtgärder som går emot vissa grupperingar, men som försvarar det nationella kapitalet som helhet.
Ideologiskt, därför att det var högern som skapade och i huvudsak var ansvariga för genomförandet av den tidigare politiken som nu revideras.
Denna modifiering betyder inte att den så kallade "neo-liberala" ekonomiska politiken helt och hållet har övergetts. Faktum är att som ett tecken på situationens allvar är bor på situationens allvar är borgarklassen tvungen att kombinera de två metoderna, vilka båda har alvarliga effekter på världsekonomin. En sådan kombination, innebär en balansgång på slak lina, kan bara ytterligare förvärra situationen.
Detta betyder dock inte att systemet står inför den slutgiltiga ekonomiska dödsryckningen, bakom vilket systemet oundvikligen är dömt att försvinna. Inte heller finns det någon teoretiskt bestämd gräns för den mängd av skulder (den huvudsakliga drogen för en döende kapitalism) som systemet kan administrera utan att göra sin existens omöjlig. Faktum är att kapitalismen överskred sina ekonomiska gränser genom inträdet i dess fas av förfall. Efter detta, har kapitalismen lyckats överleva enbart genom en ökande manipulering av sina egna lagar, en uppgift som enbart staten kan genomföra.
Gränserna för kapitalismens existens är politiska och inte ekonomiska. Upplösningen av kapitalismen historiska kris beror på utvecklingen styrkebalansen mellan klasserna:
- antingen kommer proletariatet utveckla sin kamp tills det påtvingar samhället sin världsomspännande revolutionära diktatur;
- eller kommer kapitalismen att kasta mänskligheten in i ett barbari och dess definitiva förintelse, genom sin tendens mot krig.
14) Som ett svar på de första tecknen på en öppen kris islutet av 1960-talet, innebar klasskampens återkomst 1968, att fyra decennier av kontrarevolution avslutades och stängde vägen mot ett världskrig och öppnade upp ett förnyat perspektiv för mänskligheten. Under de första stora striderna under slutet av 1960-talet och det tidiga 70-talet formades en ny generation av revolutionärer av arbetarklassen och nödvändigheten av en proletär revolution debatterades på arbetarklassen stormöten. Under de olika vågorna av arbetarkamp mellan 1969 och 1989, erövrade arbetarklassen svåra men viktiga kamperfarenheter, medvetenheten inom arbetarklassen utvecklades i konfrontation med kapitalets vänster, speciellt fackföreningarna, trots en rad svårigheter som stod i vägen för proletariatet. Höjdpunkten för hela denna period var masstrejkerna 1980 i Polen, som visade att också i det ryska blocket - dömt som det var genom sin försvagade ställning, av att vara en "angripare" i varje krig - att proletariatet inte var berett att dö för dinte var berett att dö för den borgerliga staten.
Men även om proletariatet stängde vägen mot krig var det oförmöget att ta några betydelsefulla steg i riktning mot ett svar på kapitalismens kris: den proletära revolutionen. Det var detta dödläge i styrkebalansen mellan klasserna, där ingen av de två huvudklasserna var förmögna att framtvinga sin egen lösning, som öppnade upp en period av kapitalismens sönderfall.
Tvärtom var det den första sant världshistoriska händelsen under denna period av sönderfall - kollapsen av de stalinistiska (s.k. kommunistiska) regimerna 1989 - som avslutade perioden av en utveckling av klasskampen och klassmedvetandet. Resultatet av denna historiska jordbävning blev den djupaste tillbakagången i kampvilja och framförallt i medvetande inom arbetarklassen sedan slutet på kontrarevolutionen
Detta bakslag var inte ett historiskt nederlag för arbetarklassen, som IKS redan underströk vid den tidpunkten. 1992 hade arbetarklassen, med viktiga strider i Italien, redan återvänt till kampens väg. Men under 1990-talet skulle denna väg visa sig långsammare och svårare än under de två tidigare årtiondena. Trots dessa strider, var borgarklassets dessa strider, var borgarklassen 1995 i Frankrike, och snart därefter i Belgien, Tyskland och i USA, fortfarande förmögen att utnyttja den tvekande kampviljan och den politiska desorienteringen inom arbetarklassen för att organisera spektakulära rörelser som syftade till att åter bygga upp fackföreningarnas trovärdighet och ytterligare försvagade arbetarnas klassmedvetande.
Genom dessa aktioner lyckades fackföreningarna uppnå sin högsta nivå av popularitet på mer än ett årtionde. Efter de massiva fackföreningsmanövrerna i Frankrike mellan november-december 1995, noterade resolutionen om den internationella situationen, från 12:e kongressen för IKS sektion i Frankrikes (1996) att:
"i de större kapitalistiska länderna, har arbetarklassen förts tillbaka till en situation som är jämförbar med den på 1970-talet när det gäller relationen till fackföreningarna och fackföreningsideologin (…) borgarklassen har tillfälligt lyckats med att sudda ut från arbetarklassens medvetande de lärdomar den lärt under 80-talet, som följde på erfarenheterna av upprepade konfrontationer med fackföreningarna."
Hela denna utveckling bekräftade att efter 1989 har vätade att efter 1989 har vägen mot avgörande klasskonfron-tationer blivit längre och svårare.
15) Trots dessa enorma svårigheter har 90-talet varit det årtionde som inneburit ett återupptagande av klasskampen. Detta bekräf-tades redan i mitten av 90-talet, genom borgarklassens egen strategi:
- de i media uppblåsta fackföreningsmanövrerna syftade till att stärka fackföreningarna innan en viktig uppbyggnad av arbetarnas kampvilja skulle leda till stora och farliga mobiliseringar;
- den likaledes artificiellt iscensatta "arbetslöshets-rörelsen" i Frankrike, Tyskland och andra länder under 1997-98, syftade till att splittra de anställda från de arbetslösa arbetarna - genom att skapa ett dåligt samvete hos de förra och för att skapa fackföreningsstukturer för de senare - avslöjade den härskande klassens oro över möjligheten av en långsiktig radikalisering av de arbetslösa och de som har arbete.
- enorma och oupphörliga ideologiska kampanjer - ofta genom att använda teman som är kopplade till sönderfallet som t.ex. Detroux affären i Belgien, ETA:s terrorism i Spanien, den extrema högern i Frankrike, Österrike ellFrankrike, Österrike eller Tyskland - uppmanande till ett försvar av den borgerliga demokratin, mångfaldigades för att sabotera reflektionen i arbetarklassen.
Allt detta visar att den härskande klassen själv var övertygad om att den ökande krisen och attackerna skulle ge upphov till kampvilja i arbetarklassen. Dessutom var alla dessa förebyggande åtgärder koordinerade och väl publicerade på en internationell nivå.
Riktigheten i borgarklassen klassinstinkt visades snart genom en betydelsefull ökning av arbetarnas kamp i slutet av detta årtionde.
Det var inte första gången de första viktiga tecknen på en allvarlig utveckling av kampviljan kom från Beneluxländerna, med strejker i olika sektorer under 1997 i Holland, notabelt i världens största hamn, Rotterdam. Denna viktiga signal bekräftades snart i ett annat mindre, men högt utvecklat land i Europa, Danmark, när nästan en halv miljon arbetare i den privata sektorn gick ut i strejk (en fjärdedel av alla lönarbetare i detta land) under nästan två veckor i maj 1998. Denna rörelse avslöjade:
- en tendens mot en massiv utveckling av kampen;
- nödvändigheten för fackföreningarna att återgå till sin roll av att kontrollera, isolera och besegra rörelsen, så att arbetarna i slutet inte var euforiska (som i Frankrike 1995), utan hade förlorat sina första illusioner;
- nödvändigheten för borgarklassen att återgå till politiken med att internationellt tona ned eller, om möjligt helt dölja, nyheter om kampen, för att inte sprida det "dåliga exemplet" av arbetarnas motstånd.
Efter detta har denna strejkvåg gått i två olika riktningar:
- storskaliga aktioner organiserade av fackföreningarna (Norge, Grekland, USA, Sydkorea) under trycket av ett växande missnöje;
- mångfaldigandet av mindre, inofficiella, ibland spontana utbrott av kamp i de centrala kapitalistiska länderna i Europa - Frankrike, Storbritannien, Belgien, Tyskland - där fackföreningarna tagit ledningen för att begränsa och isolera dem.
Det är också värt att notera:
- den växande nationella och ">- den växande nationella och internationella samtidigheten i kampen, speciellt i Västeuropa;
- utbrott av kamp i förhållande till olika aspekter av kapitalistiska attacker: avskedanden och arbetslöshet, fallande reallöner och nedskärningar i den social lönen, outhärdliga villkor för utsugningen, minskning av semesterersättningar, etc.;
- den embryonala början på en reflektion inom arbetarklassen om vilka krav som skal resas och hur man skall kämpa, och även om det nuvarande tillståndet i samhället;
- nödvändigheten för borgarklassen - även om de officiella fackföreningarna ännu inte på allvar börjat förlora sin trovärdighet i de senaste rörelserna - att utveckla en strategi med "kämpande fackföreningar" och "basfackliga strukturer" där vänstern är starkt närvarande.
16) Trots dessa steg framåt har utvecklingen av klasskampen varit svår och inte utan bakslag, framförallt på grund av:
- sönderfallets tyngd, som en växande faktor mot utvecklingen av en kollektiv solidaritet och mot en historisk och sammanhängann historisk och sammanhängande teoretisk reflektion inom arbetarklassen.
- själva vidden i det bakslag som började 1989, som på nivån av medvetande kommer att tynga negativt för ett lång tid framöver, eftersom det är det kommunistiska perspektivet som har attackerats.
Bakom detta bakslag - som kastade den proletära kampen tillbaka mer än ett årtionde - ligger det faktum att under epoken av sönderfall så är inte längre tiden på proletariatets sida. Även om en obesegrad arbetarklass kan hindra driften mot ett världskrig, kan det inte hindra ökningen av alla uttryck för en ruttnade social ordning.
Detta bakslag var själv ett uttryck för det faktum att den proletära kampen släpade efter den allmänna accelereringen av kapitalismens nedgång. Mer specifikt, trots den stora betydelsen av Polen 1980 för världssituationen, var det inte nio år senare den internationella klasskampen som fick de stalinistiska regimerna på fall i Östeuropa - arbetarklassen var helt och hållet frånvarande vid tidpunkten för dess kollaps.
Men proletariatets avgörande svaghet mellan 1968 och 1989 ligger inte i någon allmän efterblivenhet (tväron allmän efterblivenhet (tvärtemot den snabba utvecklingen av den revolutionära situationen som uppstod från först världskriget, den långsamma utvecklingen av kampen efter 1968 i förhållande till krisen har många fördelar), utan framförallt en svårighet i att politisera sin kamp.
Denna svaghet är resultatet av det faktum att den generation som 68 gjorde slut på den längsta kontrarevolutionen i historien, var avklippt från tidigare generationer av arbetares erfarenheter, och reagerade på det trauma som tillfogades proletariatet av socialdemokratin och stalinismen med en allmän tendens till att förkasta "politik".
Därmed blir utvecklingen av en "politisk kultur" en central fråga i de kommande striderna. Denna fråga innehåller faktiskt svaret på en annan fråga: hur skall man kompensera för den mark som har förlorats de senaste åren, för att komma över den nuvarande minnesförlusten i klass när det gäller dess erfarenheter från dess kamp före 1989?
Det är uppenbart att detta kan inte göras genom att repetera de striderna från de tidigare två årtiondena: historien tillåter inte någon sådan repetition, allra minst idag när tiden håller på att riag när tiden håller på att rinna ut för mänskligheten. Men framförallt är proletariatet en historisk klass, även om lärdomarna från 20 år för närvarande är frånvarande i dess medvetande. I verkligheten är processen av en politisering inget annat än ett återupptäckande av gårdagens lärdomar för att utveckla ett perspektiv av den framtida kampen.
17) Vi har ett antal goda skäl för att anta att den kommande perioden, på lång sikt, på många sätt kommer att vara speciellt gynnsam för en sådan politisering. Dessa gynnsamma faktorer är:
- det alvarliga tillståndet för den ekonomiska krisen, som trycker på för en proletär reflektion om behovet av att konfrontera och överkomma systemet;
- de i ökande utsträckning massiva, samtidiga och allmänna karaktären i attackerna, som ställer behovet av ett allmänt proletärt svar. Detta inkluderar den enorm stora frågan om arbetslösheten, förkroppsligandet av kapitalismens bankrutt, och en fråga kring vilken den framtida kampen kommer att utvecklas. Den kommer också tendera att inkludera frågan om inflationen, den främsta metoden för kapitalismen att sätta press på arbetarklassen och andra skikt i samassen och andra skikt i samhället;
- det ökande statliga förtrycket eftersom borgarklassen är mer och mer tvungen att förbjuda alla verkliga uttryck för den proletära kampen;
- krigets ständiga närvaro, som förstör illusionerna om möjligheten av en fredlig kapitalism. Det nuvarande kriget i Balkan, ett krig i själva hjärtat av det kapitalistiska systemet, kommer i sig själv att ha en viktig påverkan på arbetarklassens medvetande. Trots alla dess humanitära förklädnader, och oavsett vilken omedelbar effekt det må ha på klasskampen, detta och framtida krig kommer att tendera att avslöja det katastrofala perspektiv som detta system har att erbjuda mänskligheten. Till detta kommer accelereringen av driften mot krig att kräva en ökning av de militära utgifterna och därmed ökande uppoffringar från arbetarklassen, som kommer att tvingas att försvara sina egna intressen mot det nationella kapitalets imperialistiska intressen.
Andra fördelaktiga faktorer är:
- ett stärkande av kampviljan hos en obesegrad klass. Det är enbart genom att ge sig in i kampen som arbetarklassen kan återta erfarenheten av an återta erfarenheten av att vara en del av en kollektiv klass, återhämta sitt förlorade självförtroende, börja ställa klassfrågor på en klassterräng, och än en gång konfrontera fackföreningsideologi och vänsterism;
- inträdet av en andra obesegrad generation av arbetare. Kampviljan hos denna generation är fortfarande intakt. Födda från början i en kapitalism i kris, är den fri från en del av de illusionerna som fanns inom generationen efter 68. De unga arbetarna idag kan lära av en tidigare generation som redan har skaffat sig en avsevärd erfarenhet av kamp som de kan vidarebefordra. På detta sätt kan de "förlorade" lärdomarna från tidigare återerövras i kampen genom en kombinerad ansträngning av två generationer proletärer. Detta är den normala processen av ackumulering av historisk erfarenhet som kontrarevolutionen så brutalt skar av;
- erfarenheten av en gemensam reflektion av det förgångna inför behovet av en generaliserad kamp mot ett döende system, vilket kommer att ge upphov till proletära diskussionscirklar, till små grupper av avancerade arbetare som speciellt kommer åter att försöka tillägna sig arbetarrörelsens hela historia. I ett sådant perspektiv, är den kommuådant perspektiv, är den kommunistiska vänsterns ansvar mycket större än under de tidigare 30 åren.
Denna potential är inte ett önsketänkande. Den bekräftas redan av borgarklassen, som är helt medveten om denna potentiella fara. De vidtar redan förebyggande åtgärder med en oupphörliga smutskastning av dess klassfiendes revolutionära förflutna och potential idag.
Framförallt är borgarklassen oroad, med bakgrund av den internationella situationens degradering, för att arbetarklassen skall upptäcka de episoder som demonstrerar proletariatets makt, som visar at detta är en klass som håller mänsklighetens framtid i sina händer. Det handlar om den revolutionära vågen 1917-23 med kull-kastandet av borgarklassen i Ryssland och med avslutandet av första världskriget genom den revolutionära rörelsen i Tyskland.
18) Denna omsorg från den härskande klassens sida när det den proletära faran reflekteras inte minst i att i 13 länder av 15 inom EU har vänsterregeringar kommit i regeringsställning.
Återvändandet av vänstern i regering i så många länder, med början i USA efter kriget i Persiska viken, har blivit möjligt tack vara , har blivit möjligt tack vara det slag mot det proletära medvetandet som händelserna 1989 innebar, som IKS redan pekade på 1990:
"Det är därför som vi måste uppdatera IKS analys om ‘vänstern i opposition’. Detta var en nödvändig strategi för borgarklassen vid slutet av 1970-talet och genom hela 80-talet tack vare arbetarklassens allmänna dynamik mot alltmer bestämda och medvetna strider och dess växande förkastande av demokratiskas-, parlamentariska- och fackföreningsillusioner. (…) Som kontrast betyder arbetarklassens nuvarande tillbakagång att det för ett tag att denna strategi inte längre kommer att vara en prioritet för borgarklassen. Det betyder inte nödvändigtvis att dessa länder kommer att se vänstern komma tillbaka i regeringsställning. Som vi sagt flera gånger tidigare (…) är detta enbart absolut nödvändigt i perioder av krig eller revolution. Vi skall däremot inte bli förvånade om detta händer, inte heller skall vi hänföra detta till en ‘olyckshändelse’ eller till en speciell ‘svaghet’ hos borgarklassen i dessa länder." (International Review nr 61)
IKS kongressresolution vid 12:e kongressen våren 1997, lade till följande efter att helt riktigt ha förutsagt Labout helt riktigt ha förutsagt Labour seger i Maj 1997 i valet i Storbritannien:
"det är viktigt att understryka det faktum att den härskande klassen inte kommer att återvända till de teman som var aktuella på 70-talet då ‘vänsteralternativet’ med dess program för ‘sociala’ åtgärder, t.o.m. nationaliseringar fördes fram för att bryta höjdpunkten i den våg av kamp som hade börjat 1968, genom att avleda missnöjet och kampviljan in i parlamentariska återvändsgränder."
Valsegern hösten 1998 för Schröder-Fischer över Kohl i Tyskland bekräftade:
- att återvändandet av vänstern i regering inte på något sätt innebar ett återvändande till 70-talet. SPD kom inte till makten mitt i en våg av strider, som det en gång var fallet med Brandt. Den gav inga orealistiska vallöften i förhand och den genomför en mycket ‘moderat’ och ‘ansvarsfull’ politik i regeringsställning;
- att det i den nuvarande fasen av klasskampen normalt sett inte är ett problem för borgarklassen att sätta vänstern, speciellt socialdemokratin, i regeringsställning. I Tyskland skulle det ha varit enklare skulle det ha varit enklare än i andra länder att lämna högern i regeringsställning. I motsats till de flesta andra västeuropeiska länderna är högerpartierna antingen i ett tillstånd av oreda (Frankrike, Sverige), splittrade vad det gäller utrikespolitiken (Italien, Storbritannien) eller nedtyngd av efterblivna, oansvariga tendenser (USA), i Tyskland är högern, även om den är något sliten av 16 års regeringsinnehav, i ett ordnat tillstånd, och är helt kapabel att hantera den tyska statens affärer.
Men det faktum att Tyskland, det land som idag innehar den mest ordande och sammanhållna politiska apparaten (ett uttryck för dess status som en potentiell imperialistisk blockledare) tog tillbaka SPD, visar att strategin med vänster i regering inte bara är möjlig idag, utan också blivit en relativ nödvändighet (precis som vänster i opposition var en relativ nödvändighet på 80-talet). Med andra ord skulle det vara ett misstag för borgarklassen att inte använda denna strategi idag.
Vi har redan visat vilka behov på den imperialistiska nivån och vad gäller krishantering som öppnar upp vägen för vänstern i regering. Men på den sociala fronten finns det också framförallt två viktiga skäl för en sådan regering id för en sådan regering idag:
- efter många år av högerregeringar i nyckelländer som Storbritannien och Tyskland, kräver förstärkandet av de parlamentariska illusionerna en demokratisk förändring av regeringsmakten nu - desto mer eftersom det i framtiden kommer att vara svårare att ha en vänster i regering. Redan vid tidpunkten för den revolutionära vågen 1917-23, och ännu mer sedan stalinismens fall, är den borgerliga demokratin den härskande klassens viktigaste anti-proletära mystifikationen, som ständigt måste odlas;
- även om vänstern inte nödvändigtvis är de mest lämpade att attackera arbetarklassen idag, har de den fördelen gentemot högern att dess attacker är mer välbetänkta och mindre provokativa jämfört med högerns attacker. Detta är en mycket viktig egenskap för tillfället, då det är viktigt för borgarklassen, när så är möjligt, att undvika viktiga och massiva strider av dess dödliga fiende, eftersom sådana strider innehåller idag en viktig potential för utvecklingen av proletariatets självförtroende och politiska medvetande som helhet
Internationella Kommunistiska Strömningen, 5 april, 1999
1. Av de 15 länder som utgör EU har 13 en vänsterregering eller en regering där socialdemokrater deltar. Det är endast Spanien och Irland som avviker från detta mönster. Detta fenomen har varit föremål för analys både av borgerliga ar varit föremål för analys både av borgerliga journalister och revolutionära grupper. För en ‘specialist’ på internationell politik som Alexander Adler:
"har den europeiska vänstern i alla fall det gemensamma målet att: att bevara välfärdstaten, försvaret av en gemensam europeisk säkerhet"
(Courier Internationale nr 417)
På samma sätt ägnade Le Proletaire i oktober -98 en artikel åt frågan, där de helt korrekt förde fram att den nuvarande dominansen av socialdemokratiska partier i Europa är ett uttryck för en medveten och samordnad internationell politik från borgarklassen mot arbetarklassen. Men både de borgerliga kommentatorerna och Le Proletaire är oförmögna att se det specifika hos denna politiska strategi, i förhållande till de som användes under tidigare perioder sedan slutet av 60-talet.
Det är alltså en fråga om att förstå orsakerna till ett politiskt fenomen som vi ser på en europeisk skala, men som på en internationell nivå motsvaras av demokraterna i USA. Innan vi går in på orsakerna till detta fenomen, är det en fråga som vi i synnerhet måste besvara: kan vi påstå att det ra: kan vi påstå att det faktum, att socialdemokratin har en dominerande roll, är ett resultat av ett generellt fenomen med samma orsaker i alla länder, eller är det snarare så att det är en serie speciella och unika situationer i varje land som av en ren tillfällighet sker samtidigt?
2. Marxismen skiljer sig från ett empiriskt synsätt genom att den inte drar sina slutsatser endast från de fakta som kan iakttas vid ett givet tillfälle, utan den tolkar och integrerar dessa fakta i en övergripande och historisk förståelse av den sociala verkligheten. Marxismen är således en levande metod som ständigt är sysselsatt med att analysera denna verklighet, och inte drar sig för att ifrågasätta de slutsatser som den tidigare kommit fram till:
- Antingen därför att de visat sig vara felaktiga (den marxistiska metoden har aldrig påstått sig vara immun mot misstag)
- Eller på grund av att nya historiska element har uppkommit, som har lett till att den gamla analysen blivit föråldrad och därför oanvändbar
Den marxistiska metoden skall inte på xistiska metoden skall inte på något sätt uppfattas som en oföränderlig dogm, inför vilken verkligheten inte har något annat val än att anpassa sig. En sådan syn på marxismen är en bordigistisk syn (eller av FOR som förnekade verkligheten av den kapitalistiska krisen eftersom den inte passade in i deras teoretiska schema). Det är inte en sådan metod som IKS ärvt från Bilan och hela den kommunistiska vänstern. Samtidigt som den marxistiska metoden vägrar att låta sig begränsas till att endast ta hänsyn till omedelbara fakta eller att underkasta de ‘bevis’ som prisas av den härskande klassens ideologer, är den ändå tvungen att ta hänsyn till dessa fakta i sin analys.
Inför det faktum, att vi ser en dominans av vänstern i ledningen för de europeiska staterna, kan vi naturligtvis i de olika länderna finna specifika skäl för disponeringen av den politiska makten.
Till exempel har vi tillskrivit vänsterns återvändande till makten i Frankrike 1997 den extrema politiska svagheten och splittringen hos högerpartierna. På samma sätt såg vi hur utrikespolitiska skäl ledde till formeringen av en vänsterregering i Italien (mot Berlusconi lägret som stod för en allians med USA) eller i Storbritannien där det konservativrbritannien där det konservativa partiet var djupt splittrat ifråga om förhållandet till EU och USA.
Hursomhelst, att försöka förstå den nuvarande politiska situationen i Europa genom att bara lägga ihop de olika specifika situationerna i de olika länderna, skulle vara en steril exercis som är helt främmande för marxismen.
Faktum är att i den marxistiska metoden så övergår kvantiteten under vissa förutsättningar till en ny kvalitet. När vi tar med i analysen, att socialistpartierna aldrig sedan de anslöt sig till det borgerliga lägret innehaft regeringsmakten samtidigt (även om de alla har innehaft regeringsmakten vid något tillfälle), när vi också ser att i så pass betydelsefulla länder som Storbritannien och Tyskland (där borgarklassen vanligtvis behärskar den politiska apparten på ett anmärkningsvärt sätt) sattes vänstern i regering på ett medvetet planerat sätt, innebär det att vi måste ta hänsyn till en ny ‘kvalitet’ som inte kan reduceras till att bara vara summan av ett antal specifika fall. (1)
Dessutom resonerade vi på samma sätt när vi tog upp frågan om "vänstern i opposition" i slutet på 70 talet. Så den text som antogs av IK� den text som antogs av IKS tredje kongress och ger en ram för vår analys, börjar med det faktum att vänstern förlorat regeringsmakten i de flesta europeiska länderna:
"Vi behöver bara kasta en snabb blick på situationen för att se att….ankomsten av vänstern i regeringsställning, har inte besannats , utan i stället har vänstern under det senaste året systematiskt förflyttats från regeringsmakten i de flesta länder i Europa.
Det räcker med att nämna. Portugal, Italien, Spanien, de skandinaviska länderna, Frankrike Belgien, Storbritannien och Israel för att detta skall bli tydligt. Det är i praktiken bara två länder där vänstern fortfarande innehar regeringsmakten, Tyskland och Österrike"
("In oppopsition as in goverment the ‘left’ against the workers" International Review nr 18)
3. I analysen av orsakerna till varför vänstern kommit till regeringsmakten i det ena eller andra europeiska landet, måste vi ta med en del specifika faktorer i analysen (till exempel i Frankrike, den extrema svagheten hos den ‘mest korkade höen hos den ‘mest korkade högern i världen’).
Hursomhelst är det nödvändigt att revolutionärerna kan ge ett övergripande svar på ett generellt fenomen, att detta svar måste så fullständigt som möjligt. Det är vad IKS gjorde 1979 på sin tredje kongress när det gäller frågan om ‘vänstern i opposition’, vilket var det bästa sättet att gå tillväga nu är att återta den metod vi använde för att analysera frågan då:
"Med ankomsten av den ekonomiska krisen och de första tecknen på arbetarkamp, var ‘vänstern i regering’ kapitalets mest lämpliga svar under dessa inledande år. Vänstern i regering och vänstern som kandiderade för regeringsmakten, utförde effektivt uppgiften att innesluta, demobilisera och förlama proletariatet med alla sina illusioner om förändring genom val.
Vänstern var tvungen att stanna i denna position, och stannade där så länge som den var kapabel att uppfylla denna funktion.
Alltså vi gjorde inget misstag förut. Någonting nytt och mer betydelsefullt har hänt: en förändring i formeringen av borgar-klassens politiska styrkor. Vi skulle göra ett allvarligt misstaglle göra ett allvarligt misstag om vi inte såg denna förändring i tid, utan tomt fotsatte att upprepa oss om faran med ‘vänstern i regering’.
Men innan vi fortsätter med att undersöka varför denna förändring skett och vad den innebär, måste vi i synnerhet insistera på att vi inte talar om något tillfälligt fenomen som är begränsat till det eller det landet, utan om ett generellt fenomen, som i kort och förmodligen även i medellångt perspektiv omfattar alla länder i västvärlden.
Efter det att den effektivt har utför uppgiften att demobilisera arbetarklassen under dessa inledande år, kan vänstern vare sig i regeringsställning eller genom att kandidera för regeringsmakten längre genomföra denna uppgift, förutom genom att gå i opposition.
Det finns flera skäl till denna förändring, som har att göra med specifika villkor i de olika länderna, men dessa är sekundära orsaker.
De avgörande skälen är utnötningen av illusionerna om vänstern, och av vänstern vid makten, och som en följd av detta en tendens att arbetarna blir alltmer desillusionerade. Den återkomst och radikalisering av klasskampen som nyliering av klasskampen som nyligen skett vittnar om det.
Låt oss påminna oss om de tre kriterier för att vänstern skulle komma till makten vi lade fast i våra tidigare analyser och diskus-sioner
1. Nödvändigheten av att förstärka de statskapitalistiska åtgärderna,
2. Tätare integration i det västliga imperialistiska blocket under USA:s dominans ,
3. Effektivt innesluta arbetarklassen och avleda dess kamp
Vänstern har uppfyllt dessa kriterier på det mest effektiva sättet och USA blockledaren, gjorde klartecken till att vänstern kom till makten, även om de hade vissa reservationer om kommunistpartierna. Även om USA fortsatte att vara misstänksamt mot kommunistpartierna, gav de sitt fulla stöd för socialisternas makttillträde överallt där detta var möjligt…
Låt oss återvända till vårt kriterier för vänstern vid makten. När vi undersöker dem närmare, kan vi se att vänstern uppfyller dem bäst, men även att vänstern inte fullständigt har monopol på dessa uppgifter.
De första två: statskapitalistiska åtgärder och integreringen i det imperialistiska blocket, kan om situationen så kräver utföras av andra delar av borgarklassens politiska apparat: centerpartier eller till och med rena högerpartier (2)…
Å den andra sidan att innesluta arbetarklassen är vänsterns speciella uppgift, dess raison d´être.
Vänstern uppfyller inte denna uppgift endast eller ens i allmänhet när den befinner sig i regeringsställning (..) Generellt sätt är vänstern deltagande i regeringen endast en absolut nödvändigt vid två speciella situationer, i en situation av borgfred för att dra in arbetarna i försvaret av nationen som en direkt förberedelse för krig, och i en revolutionär situation för att motverka rörelsen mot revolutionen.
Utanför dessa två extrema situationer, när vänstern inte kan undvika att avslöja sig som en ovillkorlig försvarare av den borgerliga ordningen, genom att direkt och våldsamt konfrontera arbetarklassen, försöker den alltid att undvika att avslöja sin verkliga identitet, sin kapitalistiska funktion, och att upprätthålla illusionen att deras politik syftar till att försvara arbetarklassentt försvara arbetarklassens intressen (..)
Alltså även om vänsterpartierna som alla andra borgerliga partier strävar efter regeringsmakten, måste vi notera en viktig skillnad mellan vänsterpartierna och de övriga partierna vad det gäller deras deltagande i maktutövningen.
Det är att dessa partier som påstår sig vara arbetarpartier och som sådana tvingas de att presentera sig med ‘antikapitalistiska’ fraser, som ‘ulvar i fårakläder’. Att sitta i regeringsställning gör att de hamnar i en ambivalent och mycket svårare situation än de öppet borgerliga partierna. Ett öppet borgerligt parti genomför i regeringsställning vad det sagt att det skall göra, att försvara det nationella kapitalet och det förlorar inte i trovärdighet på att attackera arbetarklassen.
De är precis likadana i opposition som regering. Det motsatta förhållandet gäller för ‘arbetarpartierna’. De måste ha en arbe-tarklassfraseologi och en kapitalistisk praktik, ett språk i opposition och en komplett motsatt praktik i regeringsställning…
Efter en explosion av socialt missnöje och sociala konvulsioner som tog borgarklassen med överra som tog borgarklassen med överraskning, och som endast neutraliserades genom att vänstern kom till makten, fördjupades den ekonomiska krisen och illusionerna om vänstern försvagades. Klasskampen återkom.
Det blev nödvändigt för vänstern att gå i opposition och radikalisera sitt språk, för att bättre kunna kontrollera den återkommande klasskampen. Det är naturligtvis inget absolut, men det är en generell regel idag och för en överskådlig framtid. (3)"
(ibid)
4. Texten från 1979 påminner oss om nödvändigheten att undersöka frågan om formeringen av de borgerliga politiska fraktioner som leder den borgerliga staten utifrån tre olika synvinklar.
· Behoven hos borgarklassen i förhållande till den ekonomiska krisen
· De imperialistiska intressena hos varje nationellt kapital
· Strategin mot arbetarklassen
Den slår också fast att det är den sistnämnda som i det långa loppet mnda som i det långa loppet är den viktigaste, i den historiska period som öppnades med klasskampen återkomst i slutet på 60-talet.
I vår strävan att förstå den nuvarande situationen , tog IKS hänsyn till denna faktor i januari 1990 vid tiden för östblockets kollaps och den tillbakagång i klassmedvetandet som denna historiska händelse orsakade:
"Det är framförallt på grund av detta vi som måste uppdatera IKS analys av ’vänstern i opposition’. Detta var en nödvändig strategi för borgarklassen i slutet på 70-talet och under hela 80 talet på grund av arbetarklassens generella dynamik av alltmer militant och medveten klasskamp och ett ökande avvisande av illusioner om facket och de parlamentariska valen (..) I motsats till detta gör arbetarklassens nuvarande tillbakagång att denna strategi för tillfället inte har någon högre prioritet för borgarklassen."
(International Review nr 61)
Det som vi vid denna tidpunkt såg som en möjlighet genomförs idag som närmast en generell regel (den är mer allmän än vad tendensen mot ’vänster i opposition’ var på 80-talet). Efter att ha förstått möjligheten hos förstått möjligheten hos detta fenomen, är det viktigt att förstå dess orsaker, med hänsyn till de tre faktorer som vi nämnde ovan
5. Sökandet efter orsakerna till vänsterns politiska dominans idag måste sökas i de specifika kännetecknen för den nuvarande perioden. Detta arbete har skett i de tre rapporter om den internationella situationen som presenterades till IKS 13:e kongress, och detta är inte rätta platsen att gå in i detalj på dessa.
Det är viktigt att jämföra dagens situation med den på 70-talet när borgarklassen senast använde strategin av ’vänster i regering’.
På den ekonomiska nivån, var 70-talet de första åren av en öppen kapitalistisk ekonomisk kris. Faktum är att det var i huvudsak efter recessionen 1974 som borgarklassen blev medveten om allvaret i situationen. Hursomhelst: trots de våldsamma konvulsionerna under denna period klamrade sig den härskande klassen fortfarande fast vid illusionen att den ekonomiska krisen på något sätt kunde överkommas.
Den såg oljeprishöjningarna som följde Yom Kipingarna som följde Yom Kippur-kriget 1973, och den hoppades på att överkomma detta problem genom att stabilisera oljepriset och installera nya energikällor. Den räknade också med en återhämtning grundad på omfattande krediter ( tagna från s.k "Petrodollar") som gavs till länderna i den tredje världen. Slutligen så trodde de att nya statskapitalistsiska åtgärder, i form av neokeynesianism skulle stabilsera de ekonomiska mekanismerna i de olika länderna.
På nivån av de imperialistiska konflikterna, ägde det rum en skärpning, som till stora delar var ett resultat av utvecklingen av den ekonomiska krisen - även om den var långt ifrån den skärpning av de imperialistiska konflikterna som skedde i början på 80-talet. Behovet av en ökad disciplin inom de imperialistiska blocken var en viktig del av den härskande klassens politik (i Frankrike till exempel så innebar Giscard d´Estaings tillträde till presidentposten slutet på de strävanden efter "oberoende" som kännetecknat den Gaullistiska perioden).
På nivån av klasskampen kännetecknades perioden av en mycket stark kampvilja och stridbarhet som utvecklas i alla länder i kölvattnet efter maj -68 i Frankrike och klasskampen i Italien 1969, en stridbarhet sItalien 1969, en stridbarhet som till en början tagit borgarklassen med överraskning.
På dessa tre nivåer skiljer sig situationen idag väldigt mycket från hur det var på 70-talet.
På den ekonomiska nivån, har borgarklassen för länge sedan förlorat alla illusioner om att ’komma ut ur’ krisen.
Trots alla kampanjer på senare tid om de ekonomiska fördelarna med ’globaliseringen’, har den inga verkliga förhoppningar om en återgång till de goda tider som rådde under rekon-struktionsperioden, även om den fortfarande hoppas på att kunna minska krisens skadeverkningar. Men även detta sista kvarvarande hopp har blivit kraftigt underminerat av kollapsen för de ekonomiska ’drakarna’ och ’tigrarna’ i Asien sommaren 1997 som följdes av raset för Brasilien och Ryssland 1998.
På nivån av de imperialistiska konflikterna, har situationen förändrats på ett dramatiskt sätt, idag finns det inga imperialistsiska block. Detta har inte på något sätt lett till att de militära konflikterna skulle ha minskat. Tvärtom har de skärpts och ökat i antal, samtidigt som de närmat sig de stora metropolerna i Västeuropa. De har ocropolerna i Västeuropa. De har också kännetecknats av att stormakterna alltmer direkt deltar i striderna, i synnerhet den enda återstående supermakten. På 70-talet var det istället en tendens mot ett visst tillbakadragande från ett direkt deltagande från stormakternas sida, i synnerhet från USA:s sida som då hade inlett processen av att lämna Vietnam.
På nivån av klasskampen, är den nuvarande perioden märkt av den tillbakagång i både stridbarhet och klassmedvetande som händelserna i slutet på 80-talet, med kollapsen av östblocket och de så kallade socialistiska staterna ledde till, och som ytterligare förstärktes i början på 90-talet med kriget i Persiska viken och krigen på Balkan. Detta betyder inte att vi inte ser tecken på en utveckling av klasskampen och att det sker en djupgående politisk jäsning och utveckling hos en väldigt liten minoritet.
Slutligen är det viktigt att betona den nya faktor som påverkar samhällslivet idag, och som inte existerade på 70-talet: kapitalismens inträde i sin period av sönderfall.
6. Denna sista faktor måste tas med i analysen om vi skall kunna förstå denn om vi skall kunna förstå den nuvarande politiska utvecklingen av att vänstern kommer till makten. Sönderfallet påverkar hela samhället och i första hand den härskande klassen själv. Detta fenomen utvecklas på ett särskilt spektakulärt sätt i länderna i kapitalismens periferi.
Det är även en faktor som ökar instabiliteten i världen och därigenom underblåser olika imperialistiska konflikter. Vi har visat att i de mest utvecklade länderna har den härskande klassen mycket större möjligheter att kontrollera sönderfallets effekter, men detta betyder inte att de helt kan skydda sig från dem. Det mest spektakulära exemplet på detta är den så kallade Levinskyaffären inom världens ledande borgarklass, som även om den syftade till en förändring av USA:s imperialistiska politik, samtidigt ledde till att USA förlöjligades och därigenom förlorade mycket auktoritet.
Bland de olika borgerliga partierna, påverkas inte alla sektorer av sönderfallet på samma sätt. Alla borgerliga partier har naturligtvis som sin främsta uppgift att försvara det nationella kapitalets kortsiktiga och långsiktiga intressen. De partier inom detta spektrum som generellt sett har en klarare förståelse om sina uppgifter är örståelse om sina uppgifter är vänsterpartierna, eftersom de i allmänhet är mindre hårt uppknutna till det kortsiktiga intresset hos den ena eller den andra kapitalistiska sektorn. Denna klarare förståelse hos vänsterpartierna är även ett resultat av att borgarklassen vid avgörande tillfällen för samhället som världskrig eller revolutionära perioder redan givit dem en ledande roll.
Naturligtvis är även vänsterpartierna utsatta för sönderfallets effekter, med korruptionsskandaler etc, men utvecklingen i länder som Italien och Frankrike visar att de på grund av sin natur är mindre påverkade än högern. I den meningen, är en av faktorerna som gör det möjligt för oss att förklara varför vänstern har placerats i regerinställning, att de bättre kan motstå sönderfallets effekter och har en starkare sammanhållning (detta gäller också för ett land som Storbritannien där Tories var mycket mer splittrade än Labour).(4)
En annan faktor som hjälper oss att förklara den nuvarande framgången för vänstern, och som också är kopplad till sönderfallet, är behovet att stärka illusionerna om demokratin och de allmänna valen. Kollapsen för de Stalinistiska regimerna var en betydelsefull faktorer i förstärkningen av dessa i förstärkningen av dessa illusioner, i synnerhet hos arbetare som så länge det existerade ett system som framställdes som om det var något som inte var kapitalistiskt hoppades på att det existerade ett alternativ till kapitalismen (även om de inte längre hade några större illusioner om de så kallade "socialistiska länderna").
Kriget i Persiska viken 1991 innebar ett slag mot de demokratiska illusionerna. Dessutom, innebär den en upplösning av samhällets värderingar och traditioner, vilket är ett grundläggande kännetecken hos sönderfallet, och framförallt utrycker sig genom en atomisering och en tendens till ’’Se upp för Ledaren".
Detta leder till att även de traditionella institutionerna hos de kapitalistiska staterna påverkas, och då i synnerhet de demokratiska och parlamentariska instutionerna. Det var just valframgångarna för vänstern, i de länder där högern i enlighet med borgarklassens behov styrt under en lång tid , (framförallt i betydelsefulla länder som Tyskland och Storbritannien) som utgjorde en viktig faktor i förstärkningen av illusionerna om de allmänna valen.
7.7. Aspekten av imperialistiska konflikter, (som också måste kopplas till frågan om sönderfallet, med kollapsen för det forna Östblocket och tendensen mot "var och en för sig själv" i de internationella imperialistiska relationerna) är en annan viktig faktor som förklarar varför vänsterpartierna har kommit till makten i flera länder. Vi har redan pekat på att den nödvändiga omorienteringen hos den italienska utrikespolitiken bort från alliansen med USA, var ett avgörande element i splittringen och upplösningen av det Kristdemokritiska partiet i Italien. På samma sätt var denna omorientering orsaken till Berlusconilägrets (som också var för ett närmande till USA) misslyckande i valet.
Vi har också sett hur den större enigheten i Labour i förhållande till EU, var en av nyckelfaktorerna till varför den brittiska borgarklassen valde Blair. Slutligen att de politiska sektorer som står längst från det gamla nazistiska Tyskland har kommit till makten med pacifistiska förtecken (socialdemokraterna men framförallt de gröna) är den bästa täckmanteln för de imperialistiska ambitionerna hos det land som på lång sikt är USA:s främsta imperialistiska rival.
Utöver detta finns det ytterliggare en faktor som vi måste ta med i analysen som också gäller länder, som Frankrike, där det inte är någon skillnad mellan höger och vänster när det gäller utrikespolitiken. Det gäller behovet för varje borgarklass i de centrala länder att alltmer involvera sig i de militära konflikter som härjar planeten.
Detta behov är direkt kopplat till själva naturen hos dessa konflikter, som ofta presenteras som fruktansvärda massakrer där det internationella samfundet måste ingripa för att upprätta ’lag och ordning’ genom sina humanitära ingripanden. Sedan 1990 har nästan alla militära ingripanden från stormakternas sida (i synnerhet i Jugoslavien) skett i namn av humanitära aktioner och inte bakom de nationella intressenas baner.
När det gäller att utkämpa ’humanitära’ krig är det helt klart att vänstern är mer lämpad än högern för uppgiften (även om den också skulle klara uppgiften), eftersom det trots allt är vänsterns specialitet att försvara de "mänskliga rättigheterna". (5)
8. På nivån av hantface="Arial"> På nivån av hanteringen av den ekonomiska krisen, finns det faktorer som är till förmån för att vänstern skall komma till makten i de flesta länderna, i synnerhet efter misslyckandet med den nyliberala politik som Thatcher och Reagan var de mest kända representanterna för. Detta hindrar inte, att borgarklassen inte har något annat val än att fortsätta sina ekonomiska attacker på arbetarklassen. Den kommer inte heller att backa när det gäller privatiseringarna som gjorde möjligt att:
· Minska statens budgetunderskott
· Göra ett antal ekonomiska aktiviteter mer lönsamma
· Undvika den omedelbara politiseringen av sociala konflikter, genom situationer där staten är den direkt ansvariga
Misslyckandet med den nyliberala politiken, som visades väldigt tydligt genom Asienkrisen, ger vatten på kvarn åt de som förespråkar ett större statligt ingripande. Detta gäller framförallt på den ideologiska nivån, där borgarklassen måste ge intryck av att den korrigerar vad den kallar nyliberalismens misstag – skärpningen av krisen - för att undvika att krisen blir en faktor som underlättar utvecklingen underlättar utvecklingen av klassmedvetandet hos proletariatet. Det gäller i lika hög grad på nivån av den verkliga politiken: borgarklassen börjar bli medveten om de ’nyliberala’ överdrifterna.
På grund av att högern starkt kommit att förknippas med politiken av ’mindre statligt ingripande’, är vänstern för tillfället mer lämpad att genomföra sådana förändringar (även om vi vet att även högern kan genomföra denna typ av åtgärder som vi såg Giscard D´Estaing i Frankrike på 70-talet och i Spanien är det högermannen Aznar som identifierar sig med Blairs politik). Vänstern kan inte återskapa välfärdstaten, men den måste ge intryck av att den inte fullständigt övergivit idén med välfärdstaten, genom att stå för ett större statligt ingripande i ekonomin.
Utöver detta är misslyckandena för den ’obegränsade globaliseringen’ ytterligare en faktor som ger vänstern vatten på sin kvarn. När den öppna krisen utvecklades i början på 70-talet förstod borgarklassen att den inte hade råd att upprepa de misstag som förstärkte den ekonomiska krisen på 30-talet.
I synnerhet , trots alla tendenser i den riktingen, var det nödvändigt att bekämpa frdet nödvändigt att bekämpa frestelsen att spärra in de enskilda länderna i isolering och protektionism. Detta hade varit ett dödligt slag mot världsekonomin.
Det är därför som EG var tvunget att fortsätta sin utveckling till att bli EU och skapa den gemensamma valutan, Euron. Det är också orsaken till att Världshandelsorganisationen (WTO) upprättades med syfte att minska tullhindren och underlätta för den internationella handeln. Denna politik av mer öppen världshandel har varit en viktig faktor i den explosionsartade utvecklingen av den finansiella spekulationen (som är en favorit sysselsättning för kapitalister i perioder av kriser när det finns små möjligheter till lönsamma investeringar inom produktionen).
Farorna som finns i denna utveckling avslöjades tydligt av Asienkrisen. Även om inte vänstern i grunden ifrågasätter högerns politik, så är den mer positiv till ökad reglering av de internationella finansiella strömmarna (ett uttryck för detta är ’Tobin-skatten’ i Storbritannien), och därigenom kunna hävda att de försöker begränsa globaliseringens negativa effekter. Deras politik går ut på att skapa en skyddsmur runt de mest utvecklade industriländerna, för att skydda dessa mot effekterna från dessa mot effekterna från de konvulsioner som drabbar länderna i kapitalismens periferi.
9. Behovet av att konfrontera utvecklingen av klasskampen är en avgörande faktor till varför vänstern kommit till makten i den nuvarande perioden. Men innan vi definierar orsakerna till detta, måste vi titta på skillnaderna mellan situationen idag och hur den var på 70-talet. På 70-talet presenterades argumenten för varför vänstern skulle komma till makten inför arbetarklassen på följande sätt:
· Det måste vara en ekonomisk politik som kraftigt skiljer sig från högerns, en ’socialistisk’ ekonomisk politik som återställer ekonomin och ’tvingar de rika att betala’ (6)
· För att inte kompromettera denna politik, eller för att göra det omöjligt för vänstern att vinna valet, var det nödvändigt att hålla den sociala kampen under kontroll.
För att uttrycka det lite mer drastiskt, kan man säga att vänsteralternativet skulle leda in arbetarnas missnöje och militans mot valurnorna.
De o="JUSTIFY">De olika vänsterpartierna som nu kommit till makten genom att segra i valen, använder ett språk som är långtifrån det ’militanta arbetarspråk’ man använde på 70-talet. Det mest slående exemplet på detta är Tony Blair som förespråkar den ’tredje vägen’ eller Schröder i Tyskland som står för den ’nya centern’.
Faktum är att det inte är en fråga om att avleda en fortfarande svag kampvilja inom proletariatet till valurnorna, utan att se till att vänster-regeringarna använder en retorik som inte skiljer sig alltför mycket från vad man sa i valrörelsen. Detta för att undvika en snabb förlust av trovärdigheten, som vänsterregeringarna råkade ut för på 70-talet. Ett exempel på detta är Labourregeringen som kom till makten i samband med gruvarbetarstrejken 1974 och sedan tvingades bort från makten 1979, när man konfronterade en exceptionellt militant klasskamp det året.
Det faktum att vänstern idag visar ett mer ’borgerligt’ ansikte idag än på 70-talet återspeglar den låga nivån på klasskampen idag. Detta har gjort det möjligt för vänstern att ersätta högern utan alltför stora slitningar, men det stora antalet vänsterregeringar i de mest utvecklade länderna är intest utvecklade länderna är inte bara ett fenomen som automatiskt uttrycker svagheten hos arbetarklassen. Det spelar också en positiv roll för borgarklassen gentemot dess dödsfiende proletariatet, både på kort och medellång sikt.
På kort sikt har förändringen vid makten gjort det möjligt att återställa trovärdigheten hos den parlamentariska processen och de allmänna valen, och gjort det möjligt för högerpartierna att återhämta sig i opposition (7) så att de är bättre kapabla att spela sin roll när det blir nödvändigt att placera vänstern i opposition och en ’hård’ höger vid makten..
På en omedelbar nivå har vänsterns ’moderata språk’ när det gäller att genomföra attackerna, gjort det möjligt att undvika explosioner av missnöje som med all säkerhet hade ägt rum om de skett med ett provokativt Thatcheristiskt språk. Detta är ett av de viktigaste skälen för borgarklassen med vänstern i regeringsställning. I den bemärkelsen är en av de viktigaste förutsättningarna för att arbetarklassen skall kunna ta till tillbaka den terräng man förlorade i och med Östblockets kollaps och utveckla sitt klassmedvetande, att man utvecklar klasskampen. Det är som om borgarklassen idag försöker vinna så n idag försöker vinna så mycket tid som möjligt, även om den vet att den inte på detta sätt kan skjuta upp klasskampen hur länge som helst.
10. Den massiva närvaron av vänsterregeringar i Europa idag är en väldigt signifikativ aspekt av den nuvarande situationen. Detta är inte en strategi som genomförs av de olika nationella bourgeoisierna isolerat, var och en för sig själv i sitt eget lilla hörn. Redan på 70-talet när strategin av en vänster som inträdde i regeringspositioner användes av den europeiska borgarklassen, hade den stöd av den demokratiske amerikanske presidenten Jimmy Carter. På 80-talet hade strategin med en vänster i opposition och en tuff höger vid makten sina mest prominenta företrädare i Ronald Reagan och Margaret Thatcher.
Vid denna tid utarbetade borgarklassen sina politiska strategier på nivån av hela västblocket. Idag har de imperialistiska blocken upphört och de imperialistiska spänningarna ökar alltmer mellan USA och ett antal europeiska stater. Trots det försöker de största och mest betydelsefulla delarna av borgarklassen fortfarande samordna sin politik i förhållande till den ekonomiska krisen till den ekonomiska krisen och klasskampen.
Så var det den 21 september 1998 i New York ett toppmöte för den ’internationella centervänstern’ där Tony Blair hyllade den ’radikala centern’ och Romano Prodi det ’världsom-spännade olivträdet’. För sin del uttryckte Bill Clinton sin glädje över att se den ’tredje vägens politik’ sprida sig över världen. (9). Hursomhelst, dessa uttryck för entusiasm från den internationella borgarklassens mest betydelsefulla ledare kan inte dölja allvaret i den situation som världen står inför. Det är denna allvarliga situation som är orsaken till borgarklassens nuvarande strategi.
Det är troligt att borgarklassen kommer att fortsätta med denna strategi ytterligare en tid. Framförallt är det viktigt för den att högerpartierna återfår sin styrka och sammanhållning så att de så småningom kan ta sin plats i ledningen för staten. Utöver detta är det ett faktum att vänsterns placering vid makten i ett stort antal länder, och då i synnerhet i Tyskland och Storbritannien, har skett i en atmosfär av liten stridbarhet inom arbetarklassen, i motsats till vad som hände 1974 i Storbritannien
Samtidigt som vänstern kom tillSamtidigt som vänstern kom till makten med program som låg väldigt nära den politik som man faktiskt genomförde, innebär detta att borgarklassen har för avsikt att använda sig av denna strategi ett bra tag till. Faktum är att en av de avgörande faktorerna som avgör när högern kommer att placeras vid makten, är återkomsten av en massiv proletär klasskamp på den sociala arenan.
Men under tiden när arbetarnas missnöje fortfarande utrycker sig på ett begränsat och isolerat sätt är det ’vänstern inom vänsterns’ uppgift att avleda det. På grund av vad vi redan visat, kan borgarklassen inte lämna den sociala terrängen helt obevakad. Det är därför som ser ett visst stärkande av de yttersta vänstern, framförallt i Frankrike och det är därför som vänster-partierna i regeringsställning i vissa länder hållit ett visst avstånd till fackföreningarna, för att dessa skall kunna använda sig av ett radikalare och mer utmanande språk
Hursomhelst, i Italien har en sektor av Rifondazione Comunista beslutat att fortsätta stödja regeringen och i Frankrike beslutade CGT vid sin senaste kongress att anta en mer moderat politik.. Detta är en tydlig illustration på att borgarklassen inte för tillfället upplever situationen illfället upplever situationen på den sociala terrängen som speciellt hotfull för tillfället.
Internationella Kommunistiska Strömningen,
Fotnoter
1. Vi kan notera att i Sverige, där borgarklassen, trots att socialdemokraterna gjorde det sämsta valet 1928, ändå satte dem vid regeringsmakten med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
2. Detta är en ståndpunkt som IKS redan utvecklat vid flera tillfällen:
"Det kan noteras att partierna till vänster inte är ensamma om att utrycka den allmänna tendensen mot statskapitalism, i perioder av kriser utrycker sig denna tendens så kraftfullt att oavsett vilken politisk tendens det är som har makten kan den inte undvika åtgärder som leder till ökad statlig kontroll. Den enda skillnaden mellan höger och vänster är det sätt som de försöker tysta arbetarklassen: piskan eller moroten"
(Revolution Internationale nr 9 1974)
3. Detta visar att den analys som vi utvecklade vid IKS tredje kongress inte föll ner från himlen gress inte föll ner från himlen fix och färdig, utan grundades på en teoretisk ram som utvecklats redan 5 år tidigare.
Ståndpunkten att vänsterns möjlighet att fylla sin uppgift är större när de är i opposition än när de befinner sig i regeringsställning, är inte någon ny ståndpunkt inom IKS. Fem år innan detta skrev vi om situationen i Spanien:
"PCE (spanska "kommunistpartiet",Ö.A) ställs allt mer åt sidan av den nuvarande kampen, och om de tar plats i regeringen riskerar de att de inte längre kommer vara förmögna att utför sin uppgift att kontrollera arbetarklassen. I detta fallet kan de på ett mycket mer effektivt sätt uppfylla sin antiarbetarklass roll genom att stanna i opposition."
(Revolution Internationale nr 11 september 1974)
4. Det är viktigt att understryka vad som sägs ovan, att sönderfallet påverkar borgarklassen väldigt olika beroende på om det är ett rikt eller ett fattigt land. I länder med en gammal borgarklass är den politiska apparaten, även dess höger som i allmänhet är mest sårbar, för det mesta kapabel att vara herre över situationen och undvika de konvulsionertionen och undvika de konvulsioner som drabbat länderna i periferin av det gamla Sovjetimperiet.
5. Efter det att denna text skrevs har kriget i Jugoslavien försett oss med en slående illustration av denna tes. NATO:s anfall presenterades som rent ’humanitära’ med syfte att skydda Kosovoalbanerna från Milosevics grymheter. Varje dag kunde vi följa det tv-spektakel som visade den albanska flyktingtragedin, och som på det mest motbjudande sätt användes för att hamra tesen om det ’humanitära’ kriget.
I denna avskyvärda ideologiska kampanj spelade ’vänstern inom vänstern’ en särskild belysande roll, eftersom ledaren för de tyska Gröna, Joshka Fischer ledde Tysklands krigsdiplomati i namn av pacifistiska och humanitära ideal. På samma sätt i Frankrike, samtidigt som Socialistpartiet var tvekande i frågan om en markoffensiv, var det de Gröna som i namn av "humanism" drev på för en sådan offensiv. Vänstern håller alltså på att återupptäcka arvet från sina föregångare på 30-talet, som ropade på vapen till Spanien och som i namn av antifascism ville gå i spetsen för krigspropagandan.
6. Det var vid denna tid när Mitterand (just det, den franske pres(just det, den franske presidenten Mitterand och inte någon vänsterist) så lidelsefullt talade i sina valtal om att "bryta med kapitalismen".
7. Som en generell är regel ’vilokurer i opposition’ en bättre medicin för borgerliga politiska krafter än en lång och slitsam sejour vid makten. Men denna regel gäller inte alla länder, så kunde till exempel återvändandet till opposition för franska högern efter dess valnederlag under våren 1997, innebära än fullständig katastrof för den.
Denna del av borgarklassens politiska apparat dök allt djupare ned i splittring och politiska komplikationer, något den inte kunnat göra om den hållit sig kvar vid makten. Men det är förvisso sant att vi talar om den mest ’korkade’ högern i världen. I den meningen är det svårt att tänka sig, som Le Proletaire gör i en artikel, att president Chirac medvetet provocerade fram det tidigarelagda valet för göra det möjligt för Socialistpartiet att ta över regeringsansvaret. Vi vet att borgarklassen är Machiavellianistisk men det finns gränser. Chirac ville inte se ett nederlag för sitt parti, en situation som gett honom själv en andrahandsroll.
8. Not tillagd efter IKS kongl">8. Not tillagd efter IKS kongress, EU-valet i juni 1999 innebar i det flesta länder en återhämtning för högern, och i synnerhet i Tyskland och Storbritannien, och visar att vilokuren varit stärkande för denna del av borgarklassens politiska apparat. Det slående undantaget är Frankrike där valet var en katastrof för högern, inte så mycket vad det gäller röstantalet som dess splittring som nådde groteska proportioner.
9. Vi bör notera att strategin med vänstern vid makten används av i de flesta avancerade länder, även har ett viss genomslag i perifera länder. Valet i Venezuela är ett utryck för denna strategi, när den före detta kuppöversten Chavez med stöd av den "revolutionära vänstern" och stalinisterna kunde bilda regering till förfång för högerkandidaten Copei och ett synnerligen diskrediterat socialdemokratiskt parti Action Democratica. På samma sätt ser vi i Mexico ett uppåtstigande vänsterparti PRD som leds av sonen till den tidigare presidenten. De har redan tagit över makten i huvudstaden från PRI som innehade den under åtta årtionden. De har även nyligen ett diskret stöd från självaste Bill Clinton.
Tidigt i maj år 2001 höll IKS sin 14:e kongress. Som för varje organisation i arbetarrörelsen, är kongressen IKS högsta organ. Detta är ögonblicket när organisationen utvärderar dess arbete sedan den förra kongressen, och lägger fram perspektiven för den kommande perioden.
Denna utvärdering och dessa perspektiv görs inte i ett vakuum. De är helt bestämda av de villkor under vilka organisationen måste verka och uppfylla sina villkor, och då först och främst av det allmänna historiska sammanhanget.
Kongressen måste därför analysera världen som den ser ut idag, vad som står på spel i de händelser som påverkar det sociala livet på den ekonomiska nivån (vilket, som marxisterna vet, i slutändan bestämmer alla de andra aspekterna), borgarklassens politiska liv och därmed konflikterna mellan de olika fraktionerna, och slutligen tillståndet hos den enda klassen som är kapabel att omkullkasta den existerande sociala ordningen: proletariatet.
Genom att utvärdera den senaste aspekten, situationen för arbetarklassen, är det upp till kommunisterna att inte bara bedöma det nuvarande tillståndet och perspektiven för klasskampen - till vilken grad som de arbetande massorna är medvetna om vad som på spel i dessa strider - men också tillståndet och aktiviteten hos de existerande kommunistiska styrkorna, vilka är en del av proletariatet.
Slutligen, i detta sammanhang, måste kongressen utvärdera aktiviteten hos vår egen organisation, och lägga fram de perspektiv som kan möjliggöra för oss att leva upp till det ansvar som organisationen har inom arbetarklassen.
Det är dessa punkter som denna presentation av vår 14:e kongress kommer att ta upp.
I International Review nr 106 presenterar vi resolutionen om den internationella situationen som antogs av vår kongress, vilken är en syntes av rapporten som presenterades till kongressen och diskussionerna som denna rapport gav upphov till. I det avseendet kommer vi i denna artikel inte ta upp alla aspekter av den internationella situationen. Det räcker med att citera avsnitt från början av resolutionen vilken slår fast vad som står på spel i världen idag:
"Alternativet som mänskligheten står inför i början på 21:a århundradet är det samma som den stod inför i början av det 20:e - antingen att mänskligheten sjunker ned i barbariet eller förnyelsen av samhället genom den kommunistiska revolutionen. De revolutionära marxister som insisterade på det oundvikliga dilemmat under den turbulenta perioden 1914-23 kunde knappast ha kunnat föreställa sig att deras politiska arvtagare skulle vara tvingade att insistera på samma frågeställningar igen ett århundrade senare. Sannerligen, även generationen "efter 68" av revolutionärer - vilka framträdde efter klasskampens återkomst efter den långa perioden av kontrarevolution som började på 20-talet - förväntade sig inte att den förfallande kapitalismen kunde vara så kapabelt att leva med sina motsättningar som den har visat sig kunna sedan slutet på 60-talet.
För borgarklassen, är allt detta ytterligare ett bevis på att kapitalismen är det sista och nu också enda möjliga form av mänskligt samhälle, att det kommunistiska projektet aldrig var något mer än en utopisk dröm. Denna uppfattning, som är en oundgänglig hörnpelare i all borgerlig ideologi, fick en skenbar bekräftelse genom kollapsen av det "kommunistiska" blocket 1989-91 (....)" Punkt 1
"Kommande generationer kommer säkerligen att betrakta borgarklassens rationaliseringar under detta årtionde med det största förakt. De kommer säkerligen att betrakta denna period som en med en oöverträffad blindhet, dumhet med fruktansvärt barbari (...) Mänskligheten idag konfronterar inte bara möjligheten av ett framtida barbari, ty denna väg har redan inletts och den för med sig risken att förutsättningarna för en mänsklig förnyelse gradvis urholkas. Men i motsatts till den härskande klassens propaganda, är motkrafterna till barbariet - den kommunistiska revolutionen, som är den logiska slutpunkten på arbetarklassens kamp mot kapitalistiska utsugning - ingen utopi, men förblir en nödvändighet på grund av den dödskamp som det nuvarande produktionssättet genomgår, och är på samma gång en konkret möjlighet eftersom arbetarklassen vare sig har försvunnit eller blivit besegrad på ett avgörande sätt"
(Punkt 2)
Faktum är att en stor del av diskussionerna angående var och en av rapporterna till kongressen handlade om att förkasta borgarklassens lögner som de varje dag basunerar ut, lögner som är till för att både ge nytt mod hos borgarklassen samt att de utsugna massornas ögon rättfärdiga kapitalismens överlevnad. Detta eftersom det enda syftet med revolutionärers analyser och diskussioner angående den situation de konfronterar, är att skärpa så mycket som möjligt proletariatets vapen i kampen mot kapitalismen. Arbetarrörelsen har sedan länge förstått att proletariatets främsta styrka, förutom dess organisationer, är dess medvetande: ett medvetande som är grundat på ett grundlig förståelse av den värld de måste förändra och den fiende de måste besegra.
Grundligheten i det sätt som revolutionärer analyserar en fråga är helt och hållet en integrerad del av dess kamp. Detta har varit ett ständigt kännetecken för arbetarrörelsen i mer än 150 år, men idag är denna betydelse ännu viktigare. I ett samhälle som befunnit sig i förfall sedan första världskriget och som idag håller på att förruttna, är den härskande klassen oförmöget att skapa det minsta rationella eller sammanhängande socialt tänkande, än mindre att skapa något djupsinnigt tänkande. Det enda den kan skapa är olika ideologiska fiffigheter, där den ena är mer ytlig än den andra, men som trots det presenteras som "Verkliga sanningar" (som, "kapitalismens definitiva seger över kommunismen", "demokratins "eviga värden", "globalisering", etc.), och de har inte ens den minsta originalitet eftersom dessa påstådda "nyheter" inte är något annat uppiffade plattityder.
Men hur tomt än borgerligt "tänkande" kan vara idag, tack vare massmediernas eviga ideologiska bombardemang kan borgarklassen fylla arbetarnas hjärnor och kolonisera deras tänkande med denna propaganda. På detta sätt är kommunisternas ansträngningar att gå till botten med olika frågor inte bara ett sätt att förstå världen så långt som möjligt, den är också ett verkligt motgift till förstörandet av tänkande - vilket är ett uttryck för det sönderfall som dagens samhället befinner sig i. Det är varför vår organisation beslöt att ett verkligt kännetecken för rapporterna till kongressen skulle innehålla inte bara de tre grundläggande aspekterna för världssituationen idag - den ekonomiska krisen, imperialistiska konflikter och styrkeförhållandet mellan arbetarklassen och borgarklassen och i och med det perspektiven för proletär kamp - men också på vilket sätt som arbetarrörelsen ställde dessa frågor tidigare.
Vid detta sekelskifte är ett sådant förhållningssätt ännu nödvändigare med tanke på att 20 hundratalets sista årtionde övertog en hel rad "gåvor" som situationen fram till dess hade skapat.
Vid slutet av 1989 kollapsade östblocket som ett korthus. Detta ledde inte bara till att de imperialistiska allianserna som uppstod i och med Jaltaavtalet 1945 upplöstes, det ledde också till en omfattande tillbakagång för arbetarklassen när den konfronterades med de enorma kampanjerna angående " kommunismens död". Denna typ av omvälvningar kräver att revolutionärernas analyser verkligen går i takt med tiden, vilket också organisationen har kunnat göra i förhållande till situationen. Icke desto mindre anser vi det är viktigt att gå tillbaka till och peka på vilka konsekvenser som de oerhört betydelsefulla händelserna hade 1989, i synnerhet två aspekter:
- hur imperialistiska motsättningar uttrycker sig efter det att världen inte längre är uppdelad i två imperialistiska block, så som den var efter andra världskriget;
- frågan om den historiska kursen. Hur ställs denna fråga i en period, genom att blocken inte längre existerar, när ett nytt världskrig inte längre står på dagordningen.
Klarhet vad det gäller dessa frågor är än mer betydelsefullt om vi betänker att de har skapat en betydande förvirring bland dagens organisationer i den kommunistiska vänstern. Kongressrapporten och resolutionerna syftade därför till att svara på dessa förvirringar, förvirringar som i själva verket är eftergifter till den härskande klassens ideologiska teman. I synnerhet syftar dessa dokument till att:
- förkasta idén om att det finns någon slags ekonomisk "rationalitet" som ligger bakom krigen som bryter ut i den nuvarande situationen (Punkt 9 i resolutionen).
- insistera på att
"den historiska kursen gentemot massiva klasskonfrontationer, som öppnades upp med den internationella vågen av klasskamp 1968-72, inte har kastats över ända. Arbetarklassen har visat sig vara ett hinder mot ett världskrig. Även om faran kvarstår av att sönderfallets försåtliga effekter kan successivt överväldiga arbetarklassen utan att kapitalismen måste ge arbetarklassen ett avgörande nederlag, representerar arbetarklassen fortfarande ett historiskt hinder mot kapitalismens drift gentemot det fullständiga militära barbariet. Dessutom har arbetarklassen fortfarande förmågan att motstå effekterna av det sociala sönderfallet genom att utveckla dess klasskamp och som en konsekvens av detta stärka sin självkänsla och solidaritet. Detta kan erbjuda ett verkligt alternativ till atomisering, till självdestruktivt våld och förtvivlan som är så typiskt för detta system"
(Punkt 13)
Denna vilja att i detalj undersöka, och eventuellt kritisera, analyserna av den nuvarande historiska situationen som finns inom den proletära politiska miljön, är en del av våran organisations ständiga ansträngning att definiera och klargöra ansvaret hos de revolutionära grupperna idag - ett ansvar som naturligtvis är mycket mer omfattande än att bara analysera situationen.
Kongressens rapporter, resolutioner och diskussioner lyfte fram att det i idag existerar en utveckling av ett underjordiskt medvetande inom arbetarklassen, efter ett årtionden av stora svårigheter.
”Det underjordiska mognandet av klassmedvetandet, i ett sammanhang där den historiska kursen fortfarande är öppen mot klasskonfrontationer, uttrycker en process av reflektion som – även om den fortfarande omfattar en minoritet – påverkar större delar av arbetarklassen och som går djupare än under perioden som följde på 1989. De synliga uttrycken för denna mognad inkluderar:
en numerisk tillväxt i de viktigaste organisationerna i den proletära miljön och av miljön av sympatisörer och kontakter;
ett växande inflytande av den kommunistiska vänstern i den politiska gråzonen, inklusive delar av den anarkistiska miljön;
en växande potential för bildandet och utvecklandet av proletära diskussionscirklar;
vissa experiment i bildandet av minoriteter av kampvilliga arbetare som börjar ställa frågan om motståndet mot kapitalets attacker, men också om lärdomarna från kampen före 1989;
en del arbetarkamp – även om dessa för tillfället förblir undantagen snarare än regeln – där arbetarklassens egen aktivitet och misstroende mot fackföreningarna börjar att finna ett uttryck.”
(Resolution om IKS aktiviteter)
Denna situation lägger ett nya ansvar på de grupper som härleder till ursprung från den kommunistiska vänstern. En viktig del av kongressarbetet var därför ägnat till att undersöka utvecklingen av dessa grupper. Detta underströk deras svårigheter att leva upp till sitt ansvar.
Å ena sidan betyder upphörandet av publikationen Daad en Gedachte i Holland att det inte längre finns något organiserat uttryck för den ”rådistiska” strömningen i den Tysk-Holländska delen av den kommunistiska vänstern.
Å andra sidan förblir grupper som kommer från den Italienska vänstern (de olika grupperna i den ”bordigistiska” traditionen, där var och en kallar sig det Internationella kommunistiska partiet, liksom Internationella byrån för det revolutionära partiet (IBRP)) instängda i sig själva, eller drar sig alltmer tillbaka i sekterism, som vi redan har pekat ut för två år sedan efter deras vägran att anta en gemensam ståndpunkt mot kriget i Kosovo (Se International Review nr 98).
Men ändå är det viktigt att de nya elementen som söker sig till den kommunistiska vänstern hittar tillbaka till denna vänstern i dess helhet: en tradition som var intimt förknippad med den största noggrannhet vad gäller dess politiska ståndpunkter och i deras attityd av öppenhet i diskussionen med andra grupper i den kommunistiska vänstern. Detta är en förutsättning för att dessa organisationer skall spela en verklig del i den begynnande processen av en ny utveckling av medvetandet i proletariatet.
Därför innehåller vår resolution om den internationella situationen det speciella ansvar som vår egen organisation har inom dagens revolutionära strömning som helhet:
”Det ansvar som ligger på arbetarklassens axlar är enormt: inget mindre än mänskligheten framtid ligger i dess händer. Detta i sin tur lägger är ett kollosalt ansvar på den revolutionära minoriteten, vars väsentliga uppgift i den kommande perioden kommer att vara:
att ingripa arbetarklassens dagliga kamp och insistera på behovet av solidaritet och den största möjliga uppslutningen av arbetare i varje rörelse för att motstå kapitalismens attacker;
att förklara, med alla till buds stående medel (press, flygblad, möten, mm) och på ett sätt som både är tillgängligt och djupgående, varför kapitalismen är bankrutt, varför alla dess ’lösningar’ – speciellt de som prackas på oss av vänstern och den extrema vänstern – är ett bedrägeri och förklara vad det verkliga proletära alternativet är;
att stödja de radikala minoriteternas ansträngningar – kampgrupper på arbetsplatsen, diskussionscirklar, etc. – för att dra lärdomar från tidigare erfarenheter, för att förbereda för de kommande striderna och samtidigt förnya länken med proletariatets historiska traditioner;
- att ingripa inom den proletära politiska miljön, som går in i en period av en betydande tillväxt och insistera på att miljön agerar som en verklig referenspunkt för en seriös debatt och ett klargörande för alla de nya elementen som närmar sig den..
Den historiska utvecklingen mot ökande klasskonfrontationer bidrar också ramen för bildandet av det världsomspännande kommunistiska partiet, med det är ingen garanti att detta kommer att frambringa det. Utan en ansvarsfull och noggrann förberedelse av dagens revolutionärer, kommer partiet att vara dödfött och de massiva klasskonflikterna som är framför oss kommer inte att ta de viktiga stegen från revolt till revolution.” (Punkt 15)
Kongressen ansåg att vår organisation kan göra en positiv värdering av dess förmåga att svara upp till sitt ansvar under de senaste två åren. Men kongressen slog också fast att IKS, något som den har gemensamt med resten av arbetarklassen, är utsatt för en skadligt påverkan från ett samhälle som alltmer faller sönder och i konsekvens därmed måste vara vaksam mot olika uttryck för denna påverkan. Denna vaksamhet måste gälla i lika stor utsträckning när det gäller utarbetandet av dess politiska analyser och politiska ståndpunkter som ifråga om dess organisatoriska liv. Mer än någonsin är kampen för att bygga en kommunistisk organisation - ett vitalt verktyg för proletariatets revolutionära kamp – en ständig och daglig kamp.
Not
(1) Extrakt från rapporten om den ekonomiska krisen finns publicerad i International Review 106. Extrakt från and rapporter kommer att publiceras i följande nummer.1. Det alternativ som mänskligheten står inför början av det 20:e århundradet är detsamma som den stod inför i början av 1900-talet: att störta ned i barbari eller att förnya samhållet genom den kommunistiska revolutionen. De revolutionära marxister som insisterade på detta ofrånkomliga dilemma i den turbulenta period mellan 1914-23, skulle knappast kunnat föreställa sig att deras politiska arvtagare fortfarande var tvungna att ännu en gång insistera på detta vid början av ett nytt årtusende. Även den s.k. ’post-68’ generationen av revolutionärer, som uppstod under återkomsten av klasskampen efter en lång kontrarevolution som började under 1920-talet, förväntade sig verkligen inte att en förfallande kapitalism skulle vara så bra på att leva med sina egna motsättningar som den visat sig kunna göra sen 1960-talet.
För borgarklassen är allt detta ytterliggare ett bevis på att kapitalismen är det sista och nu det enda möjliga formen för ett mänsklig samhälle, att det kommunistiska projektet aldrig var mer än en utopisk dröm. Denna uppfattning, som är en nödvändig hörnsten i all borgerlig ideologi, fick en på ytan tydlig historisk bekräftelse genom kollapsen av det ’kommunistiska’ blocket 1989-91. Genom att skickligt presentera kollapsen för en del av det kapitalistiska systemet som den slutgiltiga frånfället för marxismen och kommunismen, drog borgarklassen från detta ögonblick den slutsatsen från denna falska premiss, att kapitalismen hade gått in i en ny spännande fas i sitt liv. Enligt detta synsätt var:
- kapitalismen för första gången ett globalt system; marknadskrafterna skulle inte längre vara fjättrade av otympliga ’socialistiska’ hinder som hade rests av de stalinistiska regimerna och deras imitatörer;
- datoriseringen och Internet en signal inte bara för en omfattande teknologisk revolution utan också för en obegränsad marknad;
- nationell konkurrens och krig företeelse som skulle förpassas till det förgångna;
- klasskonflikter något som skulle försvinna, därför att klasserna själva hade blivit förlegade; framförallt var arbetarklassen något som tillhörde det förgångna.
I denna nya dynamiska kapitalism skulle fred och välstånd stå på dagordningen. Barbariet skulle ha förvisats och socialismen hade blivit helt ovidkommande.
2. Verkligheten sedan årtiondet från 1991har systematiskt förkastat alla dessa fabler. Varje ny ideologisk ’gimmick’ som använts för att bevisa att kapitalismen kunde erbjuda mänskligheten en ljus framtid, har visat sig bristfälliga, som en billig leksak som går sönder så fort som man leker med den. Framtida generationer kommer med säkerhet att blicka tillbaka på denna period som utmärkts av blindhet, idioti, skräck och lidande. Den marxistiska förutsägelsen att kapitalismen inte längre är till nytta för mänskligheten – redan bekräftad av världskrigen och världskriserna under den första halvan av 1900 talet – bekräftas ytterligare genom upprätthållande av detta senila system till dess förruttnelse, dess fas av sönderfall, vilket är den verkligt ’nya’ perioden vars början markerades av händelserna 1989-91.
Mänskligheten står inte bara inför utvecklingen av barbariet i framtiden: nedgången har redan börjat och den för med sig faran av att gradvis äta upp själva grundvalen för ett framtida socialt nydanande. Men tvärtemot den härskande klassens propagandakampanjer, är motkraften till denna tendens mot utvecklingen av barbariet – den kommunistiska revolutionen, den logiska slutpunkten av arbetarklassens kamp mot den kapitalistiska exploateringen - ingen utopi. Den kvarstår som en nödvändighet som krävs av det nuvarande produktionssättets dödskamp och samtidigt som en konkret möjlighet då arbetarklassen varken har försvunnit eller blivit i grunden besegrat.
3. Alla de löften som den härskande klassen givit om den nya tidsåldern av välstånd som inleddes genom ’kapitalismens seger över socialismen’ har en efter en blivit avslöjade som innehållslösa bubblor.
Först fick vi höra att världskapitalismen skulle få ett enormt uppsving genom kollapsen av ’kommunismen’ och öppnandet av omfattande nya marknader i de forna östländerna. I verkligheten befann sig dessa länder inte utanför det kapitalistiska systemet utan var snarare efterblivna kapitalistiska stater som inte kunde konkurrera med länder i västblocket. Det faktum att det inte fanns något utrymme för några nya större kapitalistiska ekonomier tvingade dessa länder att stänga in sig bakom protektionistiska murar, då deras blockledare, Sovjetunionen, endast kunde tävla med sin västliga rival på en militär nivå. ’Öppnandet’ av dessa ekonomier för kapital de mer industrialiserade länderna har bara ännu tydligare visat den inneboende svagheten och har bidragit till att kasta dess befolkning i ännu djupare misär än de erfarit under de stalinistiska regimerna.
Vi har fått bevittna kollapser av hela produktionssektorer, massiv arbetslöshet, brist på konsumtionsvaror, inflation, feberaktig korruption, månaders obetalda löner, sammanbrott i den sociala servicen, växande finansiella krampanfall, och upprepade misslyckanden för alla västinitierade ekonomiska reformpaket. Det f.d. östblocket hotar, istället för att vara en välsignelse, att bara en stor börda för ekonomierna i väst. Detta är uppenbart i Tyskland där den östra sidan bara är en börda för ekonomin som helhet. Men det gäller även mer generellt, givet de gigantiska summor av kapital som har kastats in i dessa ekonomiers bottenlösa hål utan någon som helst belöning och nu växer flodvågen av flyktingar som flyr ekonomisk eller militärt kaos på Balkan eller det forna Sovjetunionen.
Sedan var det ’tigrarna’ och ’drakarna’ i bortre Asien som skulle visa vägen framåt för resten av välden med sina fenomenala tillväxtsiffror. Dessa ekonomier visade sig snabbt vara en illusion. De hade ursprungligen byggts upp artificiellt av de amerikanska kapitalismen under perioden då det existerade militära block, som en del i att hindra spridningen av ’kommunismen’. Dessa ekonomiers spektakulära uppgång under 80- och 90-talet byggde på samma sanka grund som resten av världsekonomin: en massiv användning av krediter, själv en produkt av otillräckligt med nya marknader för det globala kapitalet. Den lika spektakulära krisen 1997 var ett bevis på detta: det behövdes bara att skulderna skulle betalas tillbaka för att hela korthuset skulle rasa samman.
Medan ett antal plåster har lagts på såren, under USA:s ledning, och hållit krisen inom vissa gränser i bortre Asien och förhindrat den från att provocera en öppen recession i väst, är den långdragna stagnationen i den en gång oslagbara japanska ekonomin ett bevis på att det inte kommer att finnas något ’lokomotiv’ i bortre Asien. Japan ekonomiska situation är så riskfylld att den återkommande förorsakar en våg av panik världen över. Det var fallet när den japanska finansministern nyligen deklarerade att landet var bankrutt. Och trots framträdandet av nya versioner av den gamla ’Gula faran’ mytologin från den tidiga 1900-talet, är möjligheterna ännu mindre att Kina skall kunna bli en ny ledstjärna för ekonomisk utveckling. Oavsett vilken ekonomisk utveckling som skett i Kina så är även denna byggt på ett massivt användande av skulder. Dessutom har det inte heller förhindrat miljoner arbetare från att bli kastade in ii arbetslöshet medan ytterligare miljoner arbetare inte får ut sin lön under långa perioder.
Det senaste vita hoppet för kapitalismen har varit den amerikanska ekonomins prestanda, med dess ’tio år av oavbruten tillväxt’ och speciellt dess ledande roll inom den ’nya ekonomin’ baserad på Internet. Men den ’internetdrivna ekonomin’ har visat sig vara ett så kortlivat löfte att borgarklassens egna kommentatorer öppet hånar det. ’Dot.com’ företag går i väggen med en oerhörd hastighet, många av dem har blivit avslöjade som inte annat är spekulativa bedrägerier som symboliskt summerar det verkliga bedrägeriet: att kapitalismen kunde rädda sig själv genom att helt enkelt öppna en stor elektronisk butik. Dessutom är kollapsen för den ’nya ekonomin’ i sig själv ett uttryck för ett djupare problem som nu öppet påverkar hela USA:s ekonomi. Det är inte längre en hemlighet att den s.k. amerikanska uppgången byggde på en astronomis skuldsättning, skulder som direkt tas av företag och individer, och som resulterade i ett negativt sparande för första gånger på årtionden.
Den gigantiska tillväxten som borgarklassen har skrutit om är i verkligheten byggd på ett finansiellt system som har blivit allt skörare av spekulationsvansinnet samt på en tillspetsad attack på arbetarnas levnadsvillkor – t.ex. en ökning av tillfälliga jobb, minskningen av den sociala lönen, avledningen av en växande del av arbetarnas inkomster till börskasinot.
Hursomhelst så är nu boomen över och man talar allt oftare om att USA håller på att falla in i en recession. Inte bara ’dot.com’ företag, utan centrala tillverkningsindustrier har också svåra problem.
Trots dessa alarmerande tecken, fortsätter borgarklassen att babbla om olika ’uppgångar’ i Storbritannien, Frankrike, Irland,… men dessa refränger är i allt större utsträckning visslingar i vinden. Givet det täta beroendet till andra industriella nationer speciellt avseende deras investeringar i USA, måste det synliga slutet på ’tio år av amerikansk tillväxt’ ha mycket allvarliga effekter i hela den industrialiserade världen.
4. Det kapitalistiska produktionssättet gick in i sin historiska överproduktionskris i början av 1900-talet – den tidpunkt då kapitalismen verkligen blev ’globaliserad’, samtidigt som den nådde gränserna för sin yttre expansion och grundvalarna för den världsomspännande proletära revolutionen. Men arbetarklassens misslyckande med att genomföra systemets dödsdom har betytt att kapitalismen har överlevt trots den växande betydelsen av dess inre motsättningar. Kapitalismen slutar helt enkelt inte bara att fungera så fort den inte längre är en progressiv faktor i den historiska utvecklingen. Tvärtom, så fortsätter den att ’växa’ och att fungera, med på en sjuklig grundval som kastar mänskligheten in i en spiral av katastrofer. Den förfallande kapitalismen gick in i en cykel av kriser, krig och återuppbyggnad som utmärkte de första tredjedelarna av 1900-talet.
Världskrigen tillät en omfördelning av världsmarknaden medan den efterföljande återuppbyggnaden gav en tillfällig stimulans för världsmarknaden. Men överlevnaden av systemet har också krävt ett ökande politiskt ingripande av den härskande klassen, som har använt sin statsapparat för att hålla de ’normala’ lagarna för marknaden flytande, framförallt genom en politik av skuldsättning, att skapa artificiella marknader genom användning av krediter. Kraschen 1929 bevisade för borgarklassen att återuppbyggnaden efter kriget i sig själv bara kunde kulminera i en spektakulär världsomspännande depression efter ett enda årtionde. Det var med andra ord inte längre möjligt att återställa kapitalistisk produktion på en fast grundval genom att återvända till den ’spontana’ verkan av de kommersiella lagarna. Kapitalismens förfall är just uttrycket för konfrontationen mellan produktivkrafterna och varuformen. Under denna epok, är borgarklassen själv tvungen att agera mer och mer i motsättning med de naturliga lagarna för varuproduktion, även om man styrs av dem. Återuppbyggnaden 1945 finansierades medvetet av USA genom att använda den uppenbart irrationella mekanismen av att låna ut pengar till sina kunder så att de skulle kunna utgöra en marknad för sina varor.
Och när gränserna för detta kvistiga problem nåddes i mitten av 60-talet, tog borgarklassen den interventionistiska linjen upp till nya höjder. Under perioden av imperialistiska block, var detta ingripande i allmänhet koordinerad med blocköverskridande mekanismer. Upphörandet av blocken, som introducerade farliga centrifugala tendenser på den ekonomiska såväl på den imperialistiska nivån, ledde dock inte till upphörandet av dessa internationella mekanismer. De återuppstod på nytt och fick även ett nytt liv som de institutioner som oftast identifieras som de huvudsakliga agenterna för ’globalisering’, som t.ex. Världshandelsorganisationen (WTO). Även om dessa organ fungerar som ett slagfält mellan de viktigaste nationella kapitalen eller som koalitioner mellan specifika geo-politiska grupperingar (NAFTA, EU, etc.), så är de uttryck för den grundläggande nödvändigheten för borgarklassen att undvika en total paralysering av världsekonomin. Detta har t.ex. konkretiserats i de ihärdiga ansträngningarna från USA:s sida att lösa ut sin viktigaste ekonomiska rival – även om det också har betytt att Japans enorma skulder har fyllts på med ännu mera skulder.
Detta organiserade sätt att lura värdelagen genom statskapitalism utplånar inte systemets konvulsioner, det bara flyttar fram eller förskjuter dem. Det flyttar fram dem i tiden, speciellt för de mer avancerade ekonomierna, genom att hela tiden undvika att glida ned i recession. Det förskjuter dem i rummet genom att skjuta de värsta effekterna på de perifera regionerna av jordklotet, vilka mer eller mindre lämnas åt sitt öde förutom som schackpjäser i de interimperialistiska spelen. Men även i de avancerade länderna gör sig denna framflyttning i tiden av en öppen recession eller depression sig gällande i form av ett inflationstryck, finansiella ’minikrascher’, nedmontering av hela stråk av industrier, nedbrytning av jordbruket och ett accelererande förfall av infrastrukturen (vägar, järnvägar, tjänster) etc.
Denna process innehåller också officiella recessioner, men mestadels maskeras det verkliga djupet krisen medvetet genom manipulationer av borgarklassen. Perspektivet för den kommande perioden blir därför en fortsatt långsam nedgång i avgrunden, avbruten av allt våldsammare, men på intet sätt absoluta återvändsgränder för den kapitalistiska produktionen i rent ekonomiska termer: långt innan en sådan teoretisk punkt skulle ha nåtts, skulle kapitalismen antingen blivit krossat av sin generalisering av sin tendens till barbari eller av en proletär revolution.
5. I början på 90 talet sade man att den aggressiva kommunismens försvinnande skulle leda till en ny era av fred på jorden, eftersom kapitalismen i sin demokratiska form sedan länge upphört att vara imperialistisk. Denna ideologi kombinerades efter en tid med myten om globalisering, som påstår att nationell rivlitet är något som hörde det förflutna till.
Det är sant att kollapsen av det ryska blocket och den därpå följande kollapsen av dess motpart, västblocket, avlägsnade en grundläggande förutsättning för ett nytt världskrig, oavsett om de sociala förutsättningarna för ett sådant krig existerade. Men denna utveckling förändrade inte det fundamentala faktum att den kapitalistiska nationalstaten inte kan överkomma den hänsynslösa kampen för att dominera världen. Förvisso har uppsplittringen av de gamla blockstrukturerna och upplösningen av blockdisciplinen lett till en oöverträffad utveckling av nationella konflikter, som har lett till en alltmer kaotisk kamp, alla mot alla, från stormakterna ner till de vidrigaste lokala krigsherrarna. Detta har tagit sig formen av ett ökande antal lokala och regionala krig runt vilka de betydelsefulla stormakterna positionerar sig för att utnyttja sin situationen till sin fördel.
6. Från början har USA som världspolis insett farorna med denna tendens och genomfört omedelbara åtgärder för att försöka motverka den. Detta var det mest betydelsefulla draget hos kriget i den Persiska viken 1991. Detta krig var framförallt en demonstration av USA:s militära överlägsenhet som inte primärt riktade sig mot Saddam Husseins Irak utan syftade till att få USA:s stormaktsrivaler att underkasta sig dess auktoritet. Även om USA genom att tvinga sina rivaler in i ”antisaddamkoalitionen” tillfälligt lyckades stärka sitt ’ledarskap över världen’, så kan den verkliga framgången hos denna ansträngning bedömas genom att ta upp det faktum att 10 år senare är USA fortfarande tvunget att använda sig av taktiken att bomba Irak. Varje gång som det bombar Irak så utsätts de för alltmer kritik från en majoritet av sina ”allierade”, och det faktum att USA hela tiden tvingats göra liknande styrkeuppvisningar vid andra konflikthärdar och då i synnerhet på Balkan.
Den militära överlägsenheten hos USA har under det senaste decenniet visat sig vara fullständigt oförmögen att bromsa den centrifugala utvecklingen av de imperialistiska motsättningarna. Istället för den USA-ledda ”nya världsordning”, som utlovades av hans far, har den nye president Bush konfronterats med ökande militära spänningar – en spridning av krigen över hela jorden.
- På Balkan, som trots massiva militära insatser av USA 1996 och 1999, fortfarande är ett minfält av spänningar mellan stormakterna, genom deras lokala underhuggare. År 2001 sker det i det kontrollerade Kosovo dagligen etniska konfrontationer som hotar att spilla över till grannlandet Makedonien och hotar att dra med sig flera av de regionala stormakterna.
- I Mellanöstern är Oslo-avtalet mellan palestinier och Israel sönderslaget. Eskaleringen av konflikten mellan Israel och palestinierna är ett hårt slag mot USA:s drömmar om Pax Americana i området, och har öppnat möjligheter för de andra stormakterna att agera, vilka hursomhelst inte har någon som helst möjlighet att införa en egen alternativ ordning.
- I Tjetjenien, där Moskva inte lyckats avsluta kriget, trots att de får stöd av de andra stormakterna som minst av allt är intresserade av att se den Ryska federationen splittras upp av en mängd nationella rörelser,
- I Afghanistan, där olika muslimska fraktioner slåss med Talibanerna om kontrollen över landet.
- I Afrika, där krigen inte bara är kroniska och sträcker sig från Algeriet i norr till Angola i söder, utan även har vuxit i omfattning och blivit verkliga regionala krig, vilka drar till sig arméerna från ett antal grannstater, exempelvis i konflikten i Kongo.
- I Sydostasien, där länder som Burma och Kambodja fortsätter att skakas inre konflikter, samtidigt som Kina alltmer aktivt hävdar sin roll som regional stormakt,
- På den indiska subkontinenten, där Indien och Pakistan hotar varann med kärnvapen och där Sri Lanka fortfarande slits sönder av konflikten med de tamilska separatisterna,
- I Latinamerika, där spänningarna ökar genom USA:s nya ’krig mot droger’, vilket är ett försök från USA:s sida att återupprätta sin auktoritet på sin egen bakgård, där de står emot en ökat inblandning från sina europeiska rivaler (vilket exemplifieras av deras öppna stöd till zapatisterna)
- På Irland, där ytterligare en fredsprocess punkterats av ljudet från exploderande bomber och krypskyttars kulor. I Baskien har vapenvilan brutits och ETA ökat sin terror.
Listan skulle kunna göras längre, men bilden är klar. Långt ifrån att ha lett till fred och stabilitet har upplösningen av blocksystemet accelererat kapitalismens drift mot militärt barbari. De krig som kännetecknar den nuvarande fasen av kapitalistiskt sönderfall är inte mindre imperialistiska än krigen under de tidigare faserna av kapitalismens förfall, men de har blivit mer utspridda, mer okontrollerbara och allt svårare att bringa ens till ett tillfälligt slut.
7. I alla dessa konflikter har rivaliteten mellan USA och stormakterna, som deras allierade, varit mer eller mindre dolda. Mer dolda i kriget i Persiska viken och på Balkan där konflikterna tagit sig formen en ”allians” av demokratier mot lokala tyranner. Mindre dolt i Afrika där varje land har agerat mer öppet och på egen hand för att försvara sina egna nationella intressen.
Officiellt sett är USA:s främsta ”fiender”, de som nämns för att rättfärdiga dess allt större militärbudget, antingen lokala ”förbrytarstater” som Nordkorea eller Irak, eller dess gamla direkta rival från det kalla kriget Ryssland, eller dess en gång rival, som senare under det kalla kriget blev dess allierade, Kina. Kina är allt oftare identifierad som den viktigaste potentiella rivalen till USA. Under den senaste perioden har vi sett ökande spänningar mellan dessa två stater och USA – när det gäller NATO:s utvidgning i Östeuropa, avslöjandet av ett ryskt spionnät runt en för detta hög FBI tjänsteman och i synnerhet genom incidenten med det amerikanska spionplan som kineserna tvingade ner.
Det finns inom den amerikanska borgarklassen en betydelsefull fraktion som är övertygad om att Kina förvisso är den främsta fienden. Vad som förmodligen är en mer betydelsefull utvecklingen under den senaste tiden är ansamlingen av deklarationer från sektorer av den europeiska borgarklassen som USA:s ’arrogans’, i synnerhet i relation till dess beslut att avisa Kyoto-avtalet om koldioxidutsläpp och att fortsätta med ”Son of Starwars” antimissilsystem. Det projekt innebär en kraftfull offensiv från USA:s sida, att utnyttja sitt teknologiska försprång för skapa en oöverträffad kontroll över världen. Detta projekt innebär ett nytt steg i en alltmer irrationell kapprustning och endast leda till en skärpning av antagonismen mellan USA och dess främsta rivaler.
Dessa spänningar har ytterligare skärpts av beslutet att bilda en Europaarme utanför NATO:s ram. Även om det finns en stark tendens att skylla den ökande sprickan mellan USA och Europa på den nya Bush-administrationen, är den nya ”anti-amerikanismen” i Europa ett utryck för en tendens som existerat sedan Västblocket försvann i början på 90-talet. Den är ett ideologiskt uttryck för en tendens som tillsammans med trenden mot ”var och en för sig själv” också var en tendens som utlöstes av upplösningen av blocken – tendensen mot ett nytt anti-amerikanskt block baserat i Europa.
8. Vi är trots allt fortfarande långt från formerandet av nya imperialistiska block av både militära/strategiska och sociala/politiska orsaker:
- Ingen stat eller ens grupp av stater kommer i närheten av USA:s militära slagstyrka. Tyskland som har kunnat dra mest nytta av processen av sönderfall, genom att flytta fram sina positioner i sina historiska inflyttelsesfärer som Östeuropa., har inga kärnvapen och tvingas av historiska skäl att hålla en låg profil i sin strategi av expansion. Frankrike, den mest öppet anti-amerikanska makten i Europa har inte kapaciteten att föra fram sig som blockledare;
- Europa är långtifrån enat och tendensen mot var och en för sig själv är lika stark i Europa som någon annanstans. Även om Tyskland och Frankrike skulle bli den centrala axeln i ett europeiskt block, finns det både historiska och mer omedelbara orsaker till spänningar mellan dem. Samtidigt försöker Storbritannien spela ut dem mot varandra för att undvika att en av dem skall bli för stark, och spelar ut USA mot dem bägge två. Det är viktigt att inte förväxla utvecklingen av ekonomiskt samarbete mellan de europeiska staterna med omedelbara imperialistiska blockstrukturer, eftersom det inte finns någon direkt koppling mellan omedelbara ekonomiska intressen och militära/strategiska intressen.
- På den sociala nivån är det inte möjligt att mobilisera samhället runt en ny krigsideologi jämförbar med antifascismen på trettiotalet eller antikommunismen under efterkrigsperioden. Orsaken till detta är att arbetarklassen inte är mobiliserad runt de nationella fanorna. De ideologiska grundvalarna för ett nytt imperialistiskt block finns alltså inte för handen även om den nya antiamerikanismen ger en fingervisning om vilken form den kan komma att ta i framtiden.
- Ett nytt världskrig står alltså inte dagordningen inom en förutsägbar framtid. Detta minskar inte på något sätt farorna som finns i den omedelbara situationen. Genom utbredningen av lokala krig, utvecklingen av regionala konflikter mellan kärnvapenmakter som Indien och Pakistan, närmandet av dessa konflikter till länderna i kapitalismens hjärta som krigen på Balkan är ett uttryck för. USA:s behov av att använda militära medel för att hävda sitt alltmer underminerade ledarskap och de reaktioner som detta kan leda till från andra makter, kan leda till en fruktansvärd destruktiv spiral, som både kan förstöra grunden för ett framtida kommunistiskt samhälle, även utan en aktiv mobilisering (bakom en kapitalistisk ideologi) av proletariatet i den internationella kapitalismens centra.
9. Den härskande klassen tenderar att förminska den globala betydelsen av dessa ökande spänningar genom att titta efter specifika lokala, ideologiska och ekonomiska förklaringar till varje enskild konflikt: gammalt hat mellan olika folkgrupper här, religiösa konflikter där, olja i Gulfkriget eller på Balkan, diamanter i Sierra Leone och så vidare. Detta får ett eko i oklarheter hos den proletära politiska miljön, som ofta blandar samman en materialistisk analys med en strävan efter att förklara varje imperialistisk konflikt i termer av vilken omedelbar ekonomisk vinst som kan göras på dessa konflikter. Även om många av dessa ekonomiska och ideologiska faktorer är sanna så kan de inte förklara de generella dragen hos den period som kapitalismen gått in i. Under förfallet har kriget alltmer blivit en ekonomisk katastrof för kapitalismen, en ren förlust. Kostnaderna för att upprätthålla varje lokal konflikt är mycket större än de ekonomiska fördelar som kan vinnas från den.
Även om ett hårt ekonomiskt krisläge var en viktig faktor när det gäller att driva Zimbabwe att invadera Kongo, eller Irak att invadera Kuwait, så har den fortsatta militära intrasslingen fört dessa länder ännu närmare ruinens brant. Mer generellt sett: den cykel av kris-krig-återuppbyggnad vilket gav intrycket av en viss rationalitet åt dåtidens världskrig, finns inte längre, eftersom efter ett nytt världskrig, skulle det inte komma någon återuppbyggnad. Ingen av dessa beräkningar av vinst eller förlust gör det möjligt för de imperialistiska staterna att avstå från behovet att försvara sin imperialistiska närvaro runt världen, att sabotera rivalernas strävanden eller att öka sina rustningskostnader. Tvärtom är de fast i en logik som står utanför deras kontroll och som är alltmer förlorar sin rationalitet även utifrån ett kapitalistiskt perspektiv, det är precis detta som gör den situation som mänskligheten står inför så farlig och instabil. Att överskatta kapitalets rationalitet är att underskatta det verkliga hotet från krigen i denna perioden.
10. Arbetarklassen idag står alltså inför möjligheten att den kan uppslukas av irrationell kedjereaktion av lokala och regionala krig. Detta är bara en aspekt av det hot som den sönderfallande kapitalismen innebär. Under det senaste decenniet har sönderfallets effekter fått alltmer dödliga konsekvenser
- På nivån av det sociala livet framförallt genom det ökandet fenomenet av ’gangsterisering’, korruption, även inom de högsta nivåerna av statsapparaten, ett ökande deltagande av maffia och knarkkarteller i borgarklassens ekonomiska och politiska liv, anslutningen av exploaterade och förtryckta till de gängstrukturer som har blivit veritabla instrument för imperialistiska krig; i anslutning till detta spridningen av extremt bakåtsträvande ideologier som sprider etniskt och religiöst hat och ’banaliseringen’ av folkmord efter de etniska massakrerna i Rwanda, Östtimor, Bosnien eller Borneo.
- Genom kollapsen för infrastrukturen för transporter och bostäder som gjort att allt större mängder av människor faller offer för alla möjliga olika sorters olyckor och katastrofer (tågolyckor, översvämningar, jordbävningar). Intimt förknippat med detta är krisen för jordbruket som har lett till utbrott av epidemier som ytterligare intensifierar krisen som gav upphov till dem..
- Mer generellt, på nivån av jordens ekosystem samlas alltmer bevis för växthuseffekten (stigande havstemperaturer, smältande islager, våldsamma svängningar i väderleken) när det upprepade misslyckandena för de internationella klimatkonferenserna visar att de kapitalistiska nationalstaterna är fullständigt oförmögna att någonting åt det.
Kapitalismen idag målar upp en allt klarare bild av hur fallet ned i barbari kommer att se ut: en civilisation som helt faller sönder, söndersliten av stormar, torka, epidemier, svält och en oåterkallelig förgiftning av luft, vatten och natur; ett samhälle som förvandlats till ett slakthus, dödliga inre konflikter och krig som lämnar hela länder och till och med hela kontinenter i ruiner; krig som ytterligare förstör miljön och som bara kan bli alltmer vanliga och förödande genom den desperata kamp av nationer, regioner och lokala krigsherrar för att få sin del av de alltmer krympande förnödenheterna och resurserna; en mardrömslik värld där de sista återstående utposterna av välstånd sätter upp en järnridå för att stänga ute de flyende massorna som flyr från krig och katastrofer. Kort sagt en värld där förfallet har gått så långt att det inte skulle finnas någon återvändo och där den kapitalistiska civilisationen slutligen sjunkit ned i kvicksanden i ett hål som den grävt själv. Denna undergång är inte så långt från det som sker idag; barbariet tar en materiell skepnad framför våra ögon. Den enda frågan som återstår är om socialismen, den proletära revolutionen fortfarande är ett levande alternativ.
11. Under hela 70 och 80 talet utgjorde arbetarklassens försvarskamp mot kapitalismens återuppståndna historiska kris en barriär mot utbrottet av ett tredje världskrig – den enda verkliga barriären, eftersom kapitalismen redan hade bildat de imperialistiska block som skulle utkämpa kriget, och den ekonomiska krisen redan tvingade systemet till denna ”lösning”. Men, på grund av ett antal sammanhängande orsaker, vissa historiska, vissa mer omedelbara, så befann sig arbetarklassen i en situation där det var extremt svårt att ta steget över från en passiv existens till ett öppet bekräftande av sitt eget politiska perspektiv (tyngden av tidigare årtionden av kontrarevolution, som hade minskat dess organiserade politiska uttryck, det långa och utdragna förloppet hos den ekonomiska krisen som gjorde det svårt att inse den katastrofala situation som systemet stod inför, osv.)
Oförmågan hos de två stora klasserna i samhället att genomdriva sin lösning på krisen gav upphov till sönderfallet som fenomen, och detta i sin tur accelererades av ett av dess första uttryck, kollapsen av Östblocket, som markerade den förfallande kapitalismens insteg i en ny fas av sin utveckling, där sönderfallet kom att bli det centrala och definierande kännetecknet. I denna nya fas kom arbetarklassens kamp, som under tre på varandra följande vågor av klasskamp på internationell skala hade visat tydliga tecken till framsteg i medvetande och självorganisering, att falla ned i en djup tillbakagång, både vad gällde kampvilja och klassmedvetande.
Sönderfallet kom att innebära både materiella och ideologiska svårigheter för arbetarklassen:
- på den ekonomiska och sociala nivån, så kom sönderfallets materiella effekter att tendera att underminera arbetarklassens känsla av identitet – traditionella industriella arbetarklasskoncentrationer har brutits upp mer och mer, det sociala livet har blivit allt mer atomiserat (vilket ytterligare förstärker tendensen mot gangsterism som ett falskt "gemenskaps”-alternativ), och långtidsarbetslösheten, särskilt bland ungdomen, förstärker denna atomisering och förstör länkarna till traditionen av kollektiv kamp;
- dessa objektiva processer görs i sin tur mer effektiva av den härskande klassens oavbrutna ideologiska kampanjer, som propagerar för nihilism, individualism, rasism, ockultism och religiös fundamentalism, vilka alla försöker dölja verkligheten i ett samhälle vars grundläggande uppdelning förblir klasskillnader; dessa kampanjer kröntes med den hjärntvätt som ackompanjerade Östblockets kollaps, och har fortsatt sedan dess: kommunismen har misslyckats, marxismen är vederlagd, klasskampen har avslutats. Detta tema har i sin tur blåsts upp av alla ideologier om ”nymodighet” som även ”förklarar” hur kapitalismen har överlevt sina tidigare klassmotsättningar (”den nya ekonomin”, ”globaliseringen”, ”arbetarklassens försvinnande”, etc)
Arbetarklassen idag konfronteras därför idag med en alvarlig förlust av förtroende inte bara för sin kapacitet att förändra samhället, utan också för sin förmåga att försvara sig i den dagliga kampen. Detta har gjort att fackföreningarna, som under 80 talet mer och mer hade avslöjats som instrument för den borgerliga ordningen, nu har förnyat sitt grepp över arbetarkampen; på samma gång har detta ökat kapitalismens förmåga att splittra arbetarklassens försök att försvara sina specifika intressen i ett lapptäcke av ”folkliga” och ”medborgerliga” rörelser för att ”öka demokratin”.
12. De verkliga svårigheter som konfronterar arbetarklassen idag utnyttjas givetvis av den härskande klassen för att intensifiera budskapet om att klasskampen är död. Detta budskap tas upp av många, som inte är blinda för den barbariska framtid som kapitalismen innebär för oss, men som inte tror att arbetarklassen är den revolutionära förändringens subjekt. Man försöker därför finna någon ”ny” rörelse som kan skapa en bättre värld (detta är särskilt fallet för många människor som engagerar sig ”antikapitalistiska” mobiliseringar). Kommunister vet dock, att om arbetarklassens kamp verkligen skulle vara död, så finns inget hinder för kapitalismens drift att förgöra mänskligheten. Men vi kan också garantera, att detta hinder inte har tagits bort, att den internationella arbetarklassen ännu inte har sagt sitt sista ord. Detta förtroende för arbetarklassen är inte någon slags religiös tro. Det baseras på:
- en historisk vision av arbetarklassen, som inte är någon omedelbar, fotografisk snapshotbild, utan som förstår den verkliga länken mellan historiska, nutida och framtida strider för arbetarklassen och dess organisationer;
- en analys, särskilt av det sista årtiondet, som gör det möjligt för oss att fastställa, att trots alla svårigheter som arbetarklassen har gått igenom, så har man inte lidit ett nederlag av världshistoriska proportioner, vilket man gjorde i slutet av den första revolutionära vågen.
13. Beviset för denna slutsats härleds av:
- det faktum, att trots klara svårigheter under det senaste årtiondet (isolering och uppsplittring av kampen, och därmed, frånvaron av klasskamp på samhällsnivån i stort), så har arbetarklassen i de stora industrikoncentrationerna fortfarande visat prov på en avsevärd kampvilja, och man har vägrat att acceptera de åtstramningsplaner som kapitalismen har försökt att genomföra. Denna kampvilja har tvingats till en långsam, plågsam, men verklig utveckling, som svar på den nedmontering som genomförs av arbetarklassens levnadsvillkor och arbetsvillkor;
- tecknen på en underjordisk utveckling av medvetandet inom arbetarklassen. I motsats till de idealistiska visioner som ser medvetandet som något som tillförs arbetarklassen utifrån, eller mekanistiska teorier som ser medvetandet som något som endast utvecklas i den omedelbara, synliga kampen, så har kommunister alltid varit noga medvetna om att masstrejker eller revolutioner inte ploppar upp från ingenstans, utan uppstår ur de ”underjordiska” processer som byggs upp under långa tidsperioder, och som ofta bara kan skönjas i plötsliga utbrott av kamp eller i uppkomsten av kämpande minoriteter inom klassen. Under den senaste perioden har det stått särskilt klart att en sådan minoritet håller på att utvecklas, vilket både tar sig formen av en viktig ökning av den politiska övergångszonen mellan borgarklass och proletariat, och av utvecklingen av en liten men viktig minoritet som relaterar sig till den proletära politiska miljön. Det är särskilt signifikant, att många av dessa ”sökande” element inte bara kommer från de som varit politiserade under lång tid, utan från en ny generation människor som börjar ställa sig frågor om kapitalismen för första gången;
- bevis för den ”negativa” press som arbetarklassen fortfarande utövar på den härskande klassen. Detta uttrycker sig bland annat i borgarklassens tvekan att i full skala släppa lös alla de imperialistiska konflikterna mellan de stora makterna, för att på så sätt mobilisera arbetarna i dessa länder i militära äventyr. Det uttrycker sig också i den härskande klassens vilja att inte avslöja den verkliga nivån på den ekonomiska krisen, i dess strävan att undvika plötsliga ekonomiska djupdykningar som skulle kunna provocera fram en reaktion från arbetarklassens sida. Det uttrycker sig också i den enorma kraft och energi som man lägger ned på ideologiska kampanjer riktade mot arbetarklassen, inte minste de kampanjer som vill hävda att arbetarklassen är en förbrukad kraft i samhället.
Kommunister kan därför fortsätta att hävda, att den historiska utvecklingen mot ökande klasskonfrontationer, som öppnades av det internationella klasskampsvågen 1968-72, inte ifrågasatts. Arbetarklassen har visat sig vara ett hinder för utvecklandet av ett världskrig. Samtidigt som risken ökar att den mer försåtliga processen av sönderfall stegvis kan övermäktiga arbetarklassen utan att kapitalismen behöver påtvinga den ett massivt nederlag, så representerar arbetarklassen fortfarande ett historiskt hinder för att kapitalismens tendens till ett militärt barbari ska utvecklas fullt ut. Mer än så: man har fortfarande kvar förmågan att motsätta sig effekterna effekterna av samhällets sönderfall, genom utvecklingen av sin kamp och det därmed påföljande stärkandet av sin känsla av identitet och solidaritet, vilket kan erbjuda ett verkligt alternativ till den atomisering, det självdestruktiva våld och den förtvivlan, som är typisk för detta ruttnande system.
14. På denna svåra väg mot att arbetarklassen återupptäcker sin kampanda, och återupptäcker tidigare traditioner och erfarenhet av kamp, så stöter arbetarklassen på borgarklassens antiproletära strategi:
a) Först, användandet av vänsterpartier i regeringen, då dessa i allmänhet är bättre än höger på att:
- presentera de uppenbara tecknen på kapitalismens nedåtgående spiral som resultat utav enskilda sektorer av kapitalismen (egoistiska, oansvariga företag etc)
- säga, att det enda alternativet därför är den demokratiska staten, till försvar för alla medborgares intressen;
- presentera utvecklingen av krig och militarism som ett resultat att krigsansträngningar från ”hökar” i särskilda delar av kapitalismen (Sharon, Busk etc), något som kan motverkas med ”internationella lagar” som baseras på ”mänskliga rättigheter”;
- sprida attackerna på arbetarklassens levnadsvillkor, framför allt i de stora industriländerna, för att försöka uppskjuta och försvaga arbetarnas kampförmåga, att skapa splittring inom arbetarklassens led, mellan ”privilegierade” sektorer (arbetare med fast anställning, arbetare i västvärlden, etc), och underpriviligierade (arbetare med tillfälliga arbeten, invandrare);
- maskera dessa attacker så att de framstår som steg mot ett mer rättvist samhälle.
b) i samklang med detta, så syftar vänsterns och den radikala fackföreningsrörelsens aktiviteter till att neutralisera arbetarklassens misstänksamhet mot center-vänsterpartierna och mobilisera dem för ett radikalt försvar för den borgerliga demokratin. Utvecklingen av Socialist Alliance i Storbritannien är ett tydligt exempel på detta.
c) Sist men inte minst, så har vi antiglobaliseringsrörelsens aktivitet, som frekvent presenteras i media som den enda möjliga formen för antikapitalism. Dessa rörelsers ideologi, när det inte är ett uttryck småborgerlighetens bristande framtidsperspektiv (ett försvar av småskalig produktion, en desperat våldskult som förstärker känslan av desperation etc) är bara en mer radikal version av vad som framförs av dess större syskon i den så kallade ”traditionella” vänstern: ett försvar av det nationella kapitalet gentemot dess rivaler.
Dessa ideologier syftar till att blockera utvecklingen av nya ”sökande” element i befolkningen, och arbetarklassen i synnerhet. Som vi har sett, så står dessa ideologier inte i motsättning till den mer allmänna propagandan om kommunismens död – som kommer att fortsätta med oförminskad kraft – utan är ett viktigt komplement till denna.
15. Det ansvar, som arbetarklassen står inför, är oerhört; inget mindre än mänsklighetens öde ligger i dess händer. Detta innebär i sin tur ett enormt ansvar för den revolutionära minoriteten, vars huvudsakliga uppgifter den kommande perioden kommer att vara:
- att ingripa i den dagliga klasskampen, och insistera på nödvändigheten av solidaritet, och att så många arbetare som möjligt går med i kampen för att motsätta sig kapitalismens attacker;
- att förklara, med alla möjliga medel (tidningar, flygblad, möten etc), och på ett sätt som är djupgående och förståeligt, varför kapitalismen är bankrutt, varför alla dess ”lösningar” – särskilt de som framförs av vänstern och extremvänstern – är en lögn, och visa på vad det verkliga proletära alternativet är;
- att vara behjälpliga i de försök av radikala minoriteter – kampgrupper på en arbetsplats, diskussionscirklar etc – att dra lärdomar av sina senaste erfarenheter, förbereda sig för nya, kommande strider, och på samma gång förnya kopplingen till arbetarklassens historiska traditioner;
- att ingripa i den proletära politiska miljön, som står på randen till en period av betydelsefull tillväxt, och insistera på att miljön agerar som en verklig referenspunkt för en seriös debatt och ett klargörande för alla element som närmar sig denna.
Den historiska utvecklingen mot ökande klasskonfrontationer ger också ramen för bildandet av ett kommunistiskt parti på världsskala, Dagens proletära miljö utgör grunden för det framtida partiet, men det finns ingen garanti att man faktiskt kommer att göra det. Utan rigorösa och ansvarsfulla förberedelser av dagens revolutionärer, så kommer partiet att vara dödfött, och de massiva klasskonflikter vi kommer att bevittna, kommer inte att kunna ta avgörande steget från revolt till revolution.
Maj 2001
I Polen, för tjugo år sedan, sommaren 1980, utbröt den viktigaste rörelsen i världsproletariatets kamp sedan slutet på den revolutionära vågen, som påbörjades i och med slutet av det första världskriget och fortsatte till början av tjugotalet. Idag, när den härskande klassens ideologi helt avvisar idén om att arbetarklassen skulle existera, än mindre att den kan agera till försvar för sina intressen, så är det nödvändigt för revolutionära organisationer att påminna arbetare om det största utbrottet av arbetarkamp under närmare 80 år.
För yngre arbetare, så kan händelserna i Polen 1980-81förefalla som en uppenbarelse av det förflutna, när arbetarklassen tydligt demonstrerade att den var en kraft att räkna med i det kapitalistiska samhället. För äldre arbetare, som möjligen blivit mer skeptiska, kan händelserna utgöra en påminnelse om att arbetarklassens potentiella makt kan fungera som en antidot mot dagens giftiga lögner om globaliseringen, den ”nya ekonomins” under, och det så kallade slutet på klasskampen.
Klasstriderna i Polen 1980 var rika på lärdomar för världsproletariatet, och vi ska återkomma till några av dessa i slutet av denna artikel. Men en lärdom, som visade sig tydligt och kraftfullt vid denna tidpunkt, och som idag fullständigt döljs av borgarklassens ideologiska kampanjer, var att arbetarklassens kamp i de så kallade ”socialistiska” länderna i grunden är den samma som arbetarkampen i den öppet kapitalistiska västvärlden. På så sätt visade man tydligt att arbetarklassen var lika exploaterad i östblocket som den var i de kapitalistiska länderna. Detta kom att innebära, att utifrån arbetarklassens synpunkt, var ”realsocialismen” i själva verket kapitalism. Faktum var, att denna lärdom inte var något nytt. Revolutionärer hade inte väntat ända till 198o med att identifiera den kapitalistiska naturen hos de självutnämnda socialistiska länderna. Under årtionden, även innan bildandet av de så kallade ”folkrepublikerna” så hade man tydligt sagt att det så kallade ”socialistiska fäderneslandet” som stalinisterna höll så högt, inte var något annat än ett imperialistiskt och kapitalistiskt land, där arbetarna underkastades en fruktansvärd exploatering för profiter som tillföll en borgarklass, som rekryterades i den ”kommunistiska” partiapparaten. De var därför inte förvånade 1953, när arbetarna i Östberlin gjorde uppror mot den östtyska ”socialist”-regimen, eller 1956, när arbetarna i Polen, och framför allt i Ungern, reste sig mot den ”socialistiska” staten, där man i Ungern gick så långt att man organiserade arbetarråd innan man massakrerades av den ”Röda” Arméns pansarvagnar. I själva verket hade klasstriderna i Polen 1980 förberetts av en helrad strejkrörelser och exempel på arbetarkamp, vilka vi kort kommer att beröra här.
I juni 1956 ägde det rum flera strejker i Polen, vilka kulminerade i en upprorsstrejk i Poznan, som slogs ned av armén. När rörelsen fortsatte, med strejker, demonstrationer och sammandrabbningar med polisen i flera landsändar i oktober, så kunde den polska staten inte längre lita till enbart den brutala repressionen. Det var utnämningen av Gomulkas nya ”reformistiska” ledarskap som gjorde det möjligt för den härskande klassen att kontrollera situationen med en nationalistisk strategi, som förhindrade att någon länk skapades till den då pågående kampen i Ungern.
Under vintern 1970-71 svarade arbetarna massivt på prishöjningar på 30% och mer. Förutom strejker förekom sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna och attacker på stalinistpartiets högkvarter. Trots statens repression så blev regeringen överrumplad av omfattningen av arbetarnas rörelse, och prishöjningarna drogs tillbaka. Under strejkerna hade Gomulka ersatts av Gierek, utan att detta påverkade arbetarkampens utveckling.
I juni 1976 utbröt strejker och sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna som ett svar på de första prishöjningarna sedan 1970. Prishöjningarna drogs tillbaka, men sedan slog statens repression igenom med full kraft med massavskedanden och arresteringar av hundratals arbetare.
Med denna erfarenhet av kamp bakom sig, så var det inte förvånande, att arbetarna uppvisade en avsevärd förmåga att förstå kampens behov och tillvägagångssätt, när man gav sig in i rörelsen 1980.
För att få en bild av varför strejkerna i Polen var en sådan inspirationskälla vid denna tidpunkt, varför IKS omedelbart producerade ett internationellt flygblad om lärdomarna från rörelsen, och varför de är en erfarenhet för arbetarklassen som fortfarande påkallar uppmärksamhet två årtionden senare, så är det nödvändigt att sammanfatta vad som hände. Vad som följer är delvis baserat på en artikel som publicerades i International Review 23 (även om detta nummer inte skiljer sig från övriga under denna period; varje nummer från 23-29 innehåller lärdomar från rörelsen).
”den 1 juli 1980, efter en kraftig höjning av köttpriset (upp till 60%) bröt strejker ut i Ursus (en förort till Warsawa) vid en traktorfabrik som hade befunnit sig mitt i skottgluggen för de konfrontationer med myndigheterna som ägde rum 1976, och i Tczew (i en bildelsfabrik) i Gdanskregionen (och i en färgfabrik och en petrokemisk industri i Wloclawek). I Ursus organiserade arbetarna stormöten, gjorde upp en lista med krav, och valde en strejkkommitté. De stod emot hoten om avskedanden och repression och fortsatte att lägga ned arbetet hela den kommande perioden för att stödja rörelsen. Mellan den 3-10 juli spreds agitationen i Warsawa (inom elindustrin och på tryckerier) till flygplansfabriken i Swidnick, (20 000 arbetare) vid bilfabriken i Zeran; till Lodz, till Gdansk. Arbetare bildade strejkkommittéer, deras krav handlade om lönehöjningar och att prishöjningarna drogs tillbaka. Regeringen gick med på löneökningar, 10% i genomsnitt, ibland så högt som 20%, ofta riktade till de strejkande arbetarna, för att lugna ned rörelsen.
”I mitten av juli spreds strejken till Lublin. Järnvägsarbetare, transportarbetare och slutligen alla industrier i staden lade ned arbetet. Deras krav: fria val till fackföreningarna, en säkerhetsgaranti för de strejkande, polisen bort från fabrikerna, löneökningar. (Trupper kallades in för att upprätthålla livsmedelstransporter till staden.)
”Arbetet återupptogs igen i vissa regioner, medan strejker bröt ut i andra. Krasnik, stålverket i Skolawa Wola (med 30 000 anställda), staden Chelm (nära den ryska gränsen. Ostrow-Wielkopolski, 20 000 arbetare vid en helikopterfabrik i Wroclaw, drabbades av strejken… (över närmare) hundra strejker under juli månad. Avdelning K1 vid varven i Gdansk hade arbetsnedläggelser: även stålverkskomplexet i Huta-Warsawa. Överallt gav myndigheterna med sig och gick med på löneökningar. Enligt Financial Times upprättade regeringen en fond på 4 miljarder zloty i juli för att betala dessa löneökningar. Offentliga leverantörer fick instruktioner att omedelbart leverera ”bra kött” till de fabriker som hotades av arbetsnedläggelse. Mot slutet av juli föreföll det som om rörelsen gick tillbaka; regeringen trodde att man stoppat rörelsen genom att förhandla fabrik för fabrik. Man misstog sig.
”Explosionen inkapslades bara, vilket den veckolånga strejken bland Warsawas renhållningsarbetare i början av augusti visade. Den 14 augusti utbröt en strejk (där 17 000 arbetare deltog), vid Leninvarvet i Gdansk, efter att man avskedat en arbetare som var aktiv i den fria fackföreningsrörelsen, som var känd för sin kampvilja och ärlighet. Stormötet gjorde upp en lista med elva krav; man lyssnade på förslag, diskuterade och röstade. Stormötet beslöt att välja en strejkkommitté på grundval av dessa krav, som innefattade: återanställning av avskedade arbetare, ökningar av barnbidragen, löneökningar på 2000 zloty (medellönen var 3000-4500 zloty per månad), upplösning av de offentliga fackföreningarna, avskaffande av polisens och byråkratins privilegier, byggandet av ett monument till minne av de arbetare som dödades av milisen 1970, omedelbart offentliggörande av sann information om strejken. Ledningen gav med sig, och återanställde Anna Walentynowicz och Lech Walesa och klartecken till byggandet av monumentet. Strejkkommittén sammanfattade sitt mandat inför arbetarna på eftermiddagen och informerade dem om ledningens ståndpunkt. Stormötet beslöt att bilda en arbetarmilis; all alkohol konfiskerades. En andra runda i förhandlingarna med ledningen påbörjades. Arbetarna tog över högtalaranläggningen, så att förhandlingarna skulle kunna vara öppna för alla som ville höra. Snart utvecklades ett system där arbetare på utsidan kunde höras av förhandlarna inomhus. Arbetar tog över mikrofonerna och gjorde sina röster hörda. Under större delen av strejken, ända fram till de sista dagarna innan undertecknandet av kompromissen, ingrep arbetare för att uppmuntra, ge sitt stöd till eller förkasta besluten som strejkkommittén föreslog. Alla arbetare som avskedats sedan 1970 kunde återvända till varvet. Ledningen lovade löneökningar och garanterade de strejkandes säkerhet.
”Den 15 augusti paralyserade en generalstrejk (som omfattade mer än 50 000 arbetare) Gdanskregionen. Skeppsvarvet Pariskommunen i Gdynia följde efter. Arbetarna ockuperade varven och blev lovade en omedelbar löneförhöjning på 2100 zloty. Man vägrade gå tillbaka, och sade ”Gdansk ska också segra”. Rörelsen i Gdansk vägde fram och tillbaka: man tvekade, och delegaterna från verkstadsgolvet tvekade om man skulle gå vidare, och verkade acceptera ledningens förslag. Arbetare från andra platser i Gdansk och Gdynia övertalade arbetarnas stormöte, som ockuperat skeppsvarvet, att fortsätta sin solidaritet med dem. Man utlyste ett nytt val av delegater, vilka bättre kunde uttrycka den allmänna viljan. Arbetare från olika fabriker i regionen bildade en samordningskommitté av strejkkommitéer mellan olika fabriker (MKS) natten till den 15 augusti och utarbetade tjugoen krav.
”Strejkkommittén hade då 400 medlemmar, två representanter per fabrik; vid rörelsens höjdpunkt samlade den mellan 800 och 1000 medlemmar. Delegationer sändes fram och tillbaka från fabrikerna till den centrala strejkkommittén, där man använde kassetter för att spela in diskussionerna. Strejkkommittéer i varje fabrik tog hand om varje specifikt krav, helheten koordinerades av den centrala strejkkommittén. Strejkkommittén vid Leninvarvet hade tolv delegater, en per verkstad, valda genom handuppräckning efter diskussionerna. Två delegater sändes till den centrala samordningskommittén, och rapporterade tillbaka två gånger per dag.
”Den 16 augusti stängdes all telekommunikation med Gdanskområdet av utav regeringen. Den centrala strejkkommittén valde ett presidium där anhängarna av de ”fria fackföreningarna” och dissidenter var dominerande. De tjugoen krav man bestämt den 16 augusti började med en uppmaning till att bilda fria och oberoende fackföreningar och för rätten att strejka. Vad som hade varit nummer två av de elva kraven hamnade nu på sjunde plats: löneökning med 2000 zloty för alla”.
(Den 17 augusti rapporterade den lokala radion i Gdansk att ”diskussionsklimatet på vissa fabriker har blivit alarmerande”).
”Den 18 augusti paralyserades 75 arbetsplatser i Gdansk-Gdynia-Sopot-regionen. Närmare 100 000 strejkade. Det var strejkrörelser i Szczecin (Stettin), och i Tarnow, åtta kilometer söder om Krakow. Strejkkommittén ordnade livsmedelsförsörjningen; kraftstationer och livsmedelsfabriker var i drift på strejkkommitténs begäran. Då förhandlingarna låg nere, vägrade regeringen att tala med samordningskommittén. De följande dagarna bröt nya strejker ut i Elblag, i Tchzew, i Kolobrzeg och i andra städer. Den 20 augusti uppskattades det att 300 000 arbetare var ute i strejk (innefattande 120 000 i Gdanskområdet på mer än 250 arbetsplatser. Den 22 augusti var mer än 150 000 arbetare i Gdanskområdet, och 30 000 i Szczecin, ute i strejk). Nyhetstidningen från leninvarvet, Solidarnosc, kom ut dagligen: tryckeriarbetare hjälpte till att ge ut flygblad och publikationer. (Stalinistiska tidningar talade om ”en fara för permanent social och politisk destabilisering”.)
”Den 26 augusti reagerade arbetarna försiktigt på regeringens löften och förblev likgiltiga inför (stalinistpariledaren) Giereks tal. Man vägrade att förhandla tills telefonkommunikationerna åter kunde tas i bruk.
”Den 27 augusti utfärdades säkerhetspass utav källor i regeringen i Warsawa till olika dissidenter, så att dessa skulle kunna åka till arbetarna som ”experter” och lugna ned den uppochnedvända situationen. Regeringen gick med på att förhandla med presidiet för den centrala strejkkommittén´, och erkände rätten att strejka. Telefonlinjerna började fungera igen. Parallella förhandlingar togs upp i Szczecin nära gränsen till Östtyskland. Kardinal Wysynski uppmanade till ett slut på strejken; delar av talet sändes på TV. De strejkande sände delegationer till resten av landet för att få solidaritet.
”Den 28 augusti spreds strejkerna vidare. De drabbade Schlesiens koppar- och kolgruvor, där arbetarna hade den högsta levnadsstandarden i Polen. Gruvarbetarna deklarerade, även innan man diskuterat strejken och gått med på precisa krav, att man tänkte lägga ned arbetet omedelbart ”om myndigheterna rör Gdansk”. De gick ut i strejk för ”kraven från Gdansk”. 30 fabriker gick ut i strejk i Wroclaw, i Poznan (i fabriken där rörelsen började 1956), i stålverken i Nova-Huta och i Rzeszois. Samordningskommittéer mellan fabriker bildades i olika regioner. Ursus sände delegationer till Gdansk. Mitt under generaliseringen av kampen, deklarerade Walesa: ”Vi vill inte att strejkerna ska spridas, eftersom de kommer att driva landet till kollaps. Vi behöver lugn för att kunna genomföra förhandlingarna”. Förhandlingarna mellan presidiet och regeringen blev privata; högtalarsystemen började allt oftare att gå sönder på skeppsvarven. Den 29 augusti kom diskussionerna och presidiet överens om en kompromiss: arbetarna kommer att garanteras "fria fackföreningar" om de accepterade: 1. Partiets ledande roll; 2. nödvändigheten att stödja den polska staten och Warsawapakten; 3. Att fackföreningarna inte spelar någon politisk roll.
”Överenskommelsen undertecknades den 31 augusti i Szczecin och Gdansk. Regeringen erkände de ”självstyrande” fackföreningarna; som deras talesman sade: ”nationen och staten behöver en välorganiserad och medveten arbetarklass”. Två dagar senare sade 15 medlemmar ur presidiet upp sig från sina arbetsplatser och blev funktionärer i de nya fackföreningarna. Efteråt var de tvungna att nyansera sina ståndpunkter, eftersom man offentliggjorde att de skulle få löner på 8000 zlotys. Denna information förnekades senare på grund av arbetarnas missnöje
”Det tog flera dagar att få dessa överenskommelser undertecknade. Uttalanden från arbetare i Gdansk visade att man var upprörda, misstänksamma och besvikna. Vissa arbetare, när de hörde att överenskommelserna endast gav dem hälften av vad man uppnått den 16 augusti, skrek: ”Walesa, du sålde ut oss!”. Många arbetare delade inte ståndpunkten som erkände partiets och statens roll.
”Strejken i kolgruvorna i övre Schlesien och i koppargruvorna vars mål var att försäkra att Gdanskavtalet skulle gälla hela landet, fortsatte till den 3 september. Under september fortsatt strejkerna: i Kielce, i Bialystok bland bomullsarbetare, i textilindustrin, i saltgruvorna i Schlesien, i kollektivtrafiken i Katowice”. I mitten av oktober uppskattades att strejker hade ägt rum på mer än 4800 arbetsplatser i hela Polen.
Även om masstrejken hade sina mest dramatiska uttryck i augusti 1980, så bibehöll arbetarklassen initiativet mot de första osammanhängande svaren från den polska borgarklassen under flera månader, ända till början av 1981. Trots de överenskommelser som gjordes upp i Gdansk fortsatte arbetarkampen, med ockupationer, strejker och demonstrationer. Arbetarnas krav breddades, med ekonomiska krav som vidgades i djup och omfattning, och politiska krav, som blev allt radikalare. I november 1980 förekom till exempel, i aktioner som centrerades i Warsawa, krav på kontroll över polisen, armén, säkerhetspolisen och det allmänna åklagarväsendet. Sådana krav, för begränsningar av den repressiva apparaten hos en kapitalistisk regering, skulle aldrig tolereras någon annan stans i världen, eftersom det ifrågasätter själva den kraft som garanterar borgarklassens diktatur.
På den ekonomiska nivån, förekom ockupationer av olika myndighetskontor i protest mot köttransoneringarna. På andra platser förekom strejker och protester mot de köttransoner man tillät för julhelgerna. Solidarnosc var uttryckligen emot dessa aktioner eftersom man under en tid propagerat för att genomföra köttransoner.
Inför klasstriderna i Polen stod landets härskande klass handfallen i sitt svar. På grund av omfattningen av arbetarnas rörelse så vågade man inte till en början att ta till en direkt repression. Detta betydde inte att hotet om repression inte användes av Solidarnosc som ett sätt att få ett slut på kampen. Hotet kom inte bara från den polska staten utan också från den ryska imperialismens styrkor. De var med all rätt bekymrade över möjligheten av en rörelse som skulle kunna inspirera till kamp i närliggande länder. Hotet om militär intervention tog sig konkret form när man i november rapporterade om koncentrationer av Warszawapaktstyrkor längs den polska gränsen. Även om ledande personer i USA och Europa riktade de sedvanliga varningarna mot en rysk invasion i Polen, som man hade gjort i Ungern 1956 och i Tjeckoslovakien 1968, så var detta bara tomma ord. Joseph Luns, den dåvarande generalsekreteraren i NATO, hade redan i oktober 1980 sagt att det var osannolikt, att västblocket skulle göra något militärt motstånd i händelse av en rysk invasion. När det gällde klasskamp, på den nivå som arbetarna i Polen hade genomfört den, så hade de imperialistiska fienderna inga verkliga skillnader, när det gällde att upprätthålla den sociala ordningen och krossa arbetarkampen. I själva verket hade dessa varningar från västblocket ett tydligt mål: de syftade till att skrämma de polska arbetarna med ett hot om invasion av ryska tanks. De visste vad som hade hänt i Ungern 1956, när dessa tanks dödat tusentals arbetare. Trots detta fortsatte kampen.
I januari 1981, när Solidarnosc diskuterade lördagsarbete med regeringen, så vägrade tre miljoner arbetare att gå till jobbet den 10, och den tunga industrin stod helt stilla. Lech Walesa vädjade om att det inte skulle ske någon konfrontation med regeringen.
I januari och februari 1981 utbröt strejker som krävde avskedanden av korrupta myndighetspersoner. Den södra regionen, runt Bielsko-Biala paralyserades av en förlängd generalstrejk som involverade 120 000 arbetare på närmare 120 arbetsplatser. Det utbröt strejker i Bydgoszcz, Gdansk, Czestochowa, Kutno, Poznan, Legnica och Kielce. En ledande figur i Solidarnosc sade ”vi tänker stoppa dessa anti-korruptionsstrejker. Annars kommer hela landet att gå ut i strejk”. Den 9 februari, i Jelenia Gora (i västra Polen) utbröt en generalstrejk som omfattade 300 000 arbetare på 450 arbetsplatser som krävde att ett sanatorium som var reserverat för regeringens byråkrater skulle tas över av det lokala sjukhuset. Det utbröt ytterligare aktioner i Kalisz, Suwalki, Katowice, Radom, Nowy Sacz, Szczecin och Lublin – dessa ägde rum efter att Jaruzelski hade blivit utnämnd till premiärminister och Solidarnosc hade reagerat positivt på dennes förslag på 90 dagars förbud för strejkaktioner.
Att man bytte ut Kania mot Jaruzelski, och tidigare bytte ut Gierek mot Kania, var viktiga nyorienteringar för den polska borgarklassen, men de kunde inte i sig själv besegra arbetarklassens kamp. Arbetarna hade sett Gomulka komma och gå, och de visste att en ändring i toppen inte skulle påverka statens politik.
I mars uppkom ett hot om nationell generalstrejk som svar på polisvåld i Bydgoszcz. Till slut avblåstes denna av Solidarnosc, efter en uppgörelse med regeringen. Fackföreningen accepterade att ”det fanns ett visst fog för att polisen grep in i Bydgoszcz, på grund av det spända klimatet i staden”. Under den period som följde Bydgoszcz bidades sju samarbetskommissioner för att officiellt institutionalisera samarbetet mellan regeringen och Solidarnosc.
Men strejkerna tog inte slut för det. I mitten av juli 1981 annonserade man bränsle- och prisökningar på upp till 400%, samtidigt som man aviserade nedskärningar i matransonerna för augusti och september. Strejker och hungermarscher återuppstod. Solidarnosc krävde ett slut på protesterna. Många andra frågor togs upp: korruptionen, repressionen, och matransonerna. I slutet av september var 2/3 av den polska landbygden indragen i strejken. Strejken fortsatte att utvecklas till mitten av oktober 1981.
Även om regeringens annonserade förslag från sommaren utgjorde ett verkligt hot, så var det inte förrän den 13 december 1981 som man tog till militärregimens tumskruvar. Polisstaten hade 300 000 man i trupper och 100 000 poliser – men det var först 17 månader efter att rörelsen startade som den polska härskarklassen kände sig säker på att man fysiskt kunde attackera arbetarnas strejker, ockupationer och demonstrationer. Detta självförtroende byggde på att man visste, att Solidarnosc enträget hade underminerat arbetarklassens förmåga att kämpa.
Rörelsens styrka byggde på det faktum att arbetarna tog kampen i sina egna händer och snabbt överflyglade begränsningarna hos enskilda företag. Genom att utvidga strejkerna utöver enskilda fabriker, genom att hålla stormöten och försäkra sig om att delegaterna kunde återkallas i varje moment, så bidrog detta till styrkan i rörelsen. Delvis kan detta tillskrivas det faktum, att arbetarna inte hade något förtroende för de officiella fackföreningarna – vilka identifierades som korrupta statsorgan. Även om detta bidrog till rörelsens styrka, så gjorde det arbetarna sårbara för propagandan om ”fria” eller ”oberoende” fackföreningar.
Olika grupper av dissidenter hade under flera års tid fört fram idén om ”fria” fackföreningar, som ett alternativ till de som sågs som en del av staten. Dessa idéer kom fram till ytan särskilt under perioder av intensiv arbetarkamp. Augusti 1980 var inget undantag. Redan från början, när arbetarna kämpade mot attackerna på sina levnads- och arbetsvillkor, hördes röster som insisterade på behovet av ”oberoende” fackföreningar.
Solidarnosc aktioner under 1980 och 1981 visade att, även om man formellt var separerade från den kapitalistiska staten, så kommer nya fackföreningar, som startar ”från scratch”, med miljoner av beslutsamma medlemmar, och med arbetarklassens förtroende, agera på samma sätt som officiella och byråkratiska statsfackföreningar. Precis som fackföreningar överallt annars i världen. Solidarnosc (och kraven om ”fria fackföreningar” som föregick dess bildande) agerade för att sabotera kampen, demobilisera och avskräcka arbetare, och leda in deras missnöje mot återvändsgränder som ”självförvaltning”, försvar av den nationella ekonomin och ett försvar av fackföreningarna, snarare än deras egna intressen. Detta ägde rum, inte på grund av ”dåliga ledare” som Walesa, kyrkans inflytande eller en brist på demokratiska strukturer, utan på grund av själva naturen hos fackföreningsideologin. Permanenta organisationer kan inte upprätthållas i en epok när reformer inte längre är möjliga, där staten tenderar att inkorporera hela samhället, där fackföreningarna endast kan vara instrument för att försvara den nationella ekonomin.
I Polen, även vid rörelsens höjdpunkt, när arbetarna organiserade sig själva, utvidgade sin kamp, höll stormöten, valde delegater och skapade samarbetskommittéer för att kordinera och göra sina aktioner mer effektiva, så fanns det redan en rörelse som insisterade på behovet av nya fackföreningar. Som vår sammanfattning av händelserna visar, var ett av de första slagen mot rörelsen, när man omformade samarbetskommittéerna mellan fabrikerna till de första strukturerna av Solidarnosc.
Det fanns mycket misstänksamhet mot de aktioner som utfördes av Wales och det ”moderata” ledarskapet, men Solidarnosc arbete genomfördes inte av en handfull ”komprometterade” kända figurer, utan av fackföreningsstrukturen som helhet. Visst var Walesa en viktig figur, som hyllades av borgarklassen internationellt. Hans mottagande av Nobels fredspris och upphöjelse till Polens president därefter, var otvivelaktigt i kontinuitet med hans aktiviteter 1980-81.Men man bör också komma ihåg, att han en gång hade varit en respekterad militant, som exempelvis hade varit en ledande gestalt under strejkrörelsen 1970. Denna respekt betydde att hans röst hade en särskild tyngd för arbetarna, som en bevisad ”opponent” till den polska staten. Men under sommaren 1980 var denna ”opposition” något som tillhörde det förgångna. Redan i rörelsens början såg man hur han aktivt försökte förhindra arbetare från att strejka. Detta började i Gdansk, sedan försvann han till ”förhandlingar” med myndigheterna om hur man på bästa sätt skulle sabotera arbetarkampen, och till slut såg man honom flänga omkring hela landet, ofta i en arméhelikopter, för att försöka övertala arbetare, vid varje tillfälle, att överge sina strejker.
Walesa litade inte bara till sitt tidigare rykte, utan gav nya skäl för att man skulle lägga ned kampen. ”Samhället behöver ordning nu. Vi måste lära oss att förhandla hellre än att strejka”. Arbetarna var tvungna att sluta strejka så att Solidarnosc skulle kunna förhandla. Det nationella budskapet var tydligt: ”Vi är polacker först och främst, därefter fackföreningsmän”:
Soldarnosc roll växte till att mer och mer bli ett partnerskap med regeringen, särskilt efter att man hade avvisat hotet om en generalstrejk i mars 1981. I augusti 1981 kan man se ett mycket tydligt exempel, när Solidarnosc försökte övertala arbetare att ge upp åtta lediga lördagar för att hjälpa den krisdrabbade ekonomin. Som en arg arbetare svarade representanter från Solidarnosc nationella kommission: ”Ni har mage att säga åt folk att arbeta sina lediga lördagar eftersom regeringen måste stöttas. Vem är det som säger att det är vi som ska stötta upp dem?”
Men Soldarnosc sysslade inte bara med direkta uppmaningar till lugn. Ett typiskt flygblad från Solidarnosc i Szczecin, började så här:
”Solidarnosc betyder
ett sätt att få landet på fötter
socialt lugn och stabilitet
ett upprätthållande av standard och god organisering”
men fortsatte samtidigt att prata om ”kampen för en dräglig levnadsstandard”. Detta visade på Solidarnosc två ansikten: som en kraft för den sociala ordningen, som samtidigt poserade som en försvarare av arbetarnas intressen. Dessa två aspekter av fackföreningens aktivitet var ömsesidigt beroende av varandra. Genom att hävda att man hade arbetarnas intressen som ledstjärna hoppades man att deras uppmaningar till ordning skulle ha större trovärdighet. Många fackföreningsaktivister som förkastade Walesas ”förräderi” skulle fotfarande rusa till försvar för själva Solidarnosc. Under februari 1981, efter en period när flera strejker utbröt utanför Solidarnosc kontroll, gjorde ledarskapet ett uttalande, där man insisterade på nödvändigheten av en förenad fackförening, eftersom en splittring ”skulle betyda inledningen på en period av okontrollerade samhällskonflikter”. En sådan uppmaning var en påminnelse om att Solidarnosc endast kunde fungera effektivt för den polska kapitalismen så länge som man kunde framstå som en försvarare för arbetarklassens intressen.
Denna roll för Solidarnosc uppmärksammades internationellt, när fackföreningar från Väst gav råd om hur fackföreningar fungerar inom ramen för den nationella ekonomin. För att bygga upp Solidarnosc begränsade sig inte fackföreningarna från Väst endast till muntligt stöd; avsevärda ekonomiska bidrag erbjöds från flera fackföreningsfederationer, särskilt från stöttepelarna för den samhälleliga ordningen i USA och Storbritannien, AFL-CIO och TUC. Den internationella kapitalismen lämnade inget åt slumpen.
Klasstriderna 1980-81 berikades av den polska arbetarklassens tidigare erfarenheter. Men de var inte ett isolerat ”polskt” uttryck för klasskamp, eftersom de var kulmen på en internationell våg av klasskamp från 1978 till 1981. Gruvarbetare i USA 1978, den offentliga sektorn i Storbritannien 1978-79, franska stålverksarbetare i början av 1979, varvsarbetare i Rotterdam hösten 1979, stålverksarbetare i Storbritannien 1980, brasilianska metallarbetare, iranska oljearbetare, massiva strejkrörelser i Peru, strejker runt hela Östeuropa, som följde på masstrejken i Polen: alla dessa strider demonstrerade arbetarklassens kampvilja och det växande klassmedvetandet. Den stora betydelsen av masstrejken i Polen var att den gav ett första svar på de grundläggande frågor som ställdes i de andra striderna – hur kämpar arbetarklassen och vilka är de huvudsakliga hindren man möter i kampen.
Som vi har sett, så var det polska proletariatet sommaren 1980 förmögna att spontant skapa de mest kraftfulla och effektiva formerna för sin klasskamp just därför att de sociala ”buffertar” som existerade i västvärlden saknades. Detta bevisar lögnaktigheten i påståendet hos alla de (trotskister, anarkosyndikalister och andra) som hävdar att arbetarklassen inte är förmögen att utveckla sin kamp om man inte först har bildat fackföreningar eller någon annan form av ”arbetarassociationer” (som Bordigisterna i Parti Communiste Internationale, som publicerar Il Communista i Italien, formulerar det). När det polska proletariatet hade sin största styrka, när man paralyserade den kapitalistiska statens repressiva apparat och tvingade den till reträtt, så existerade inga fackföreningar (de officiella fackföreningarna var helt ute ur räkningen). När fackföreningen bildades, och växte bit för bit i styrka och struktur, så försvagades proletariatet så mycket, att man var oförmögen att reagera på den repression som släpptes lös den 13 december 1981. När klasskampen utvecklas, är arbetarnas styrka inte proportionell till fackföreningarnas styrka, utan tvärtom. Varje försök att ”förnya” de gamla fackföreningarna eller skapa nya, leder bara till att man stöder borgarklassen i dess sabotage av arbetarkampen.
Detta är en grundläggande lärdom för världsproletariatet från kampen i Polen 1980. De polska arbetarna själva var dock oförmögna att förstå denna lärdom, eftersom man inte hade en direkt historisk erfarenhet av fackföreningarnas sabotage. Några månaders sabotage av Solidarnosc övertygade dem på sin höjd om att Walesa och hans efterföljare var vidriga typer, men var inte tillräckligt för att lära dem att problemet var fackföreningsideologin, inte den ena eller andra ”dåliga ledaren”.
Dessa lärdomar kan bara dras av de sektorer av arbetarklassen som redan under en lång tid hade konfronterats med den borgerliga demokratin, inte omedelbart från den polska erfarenheten, utan från deras egen dagliga erfarenhet. Delvis, var det detta som hände under den period som följde.
Under den internationella vågen av klasskamp från 1983-89, särskilt i Västeuropa, där arbetarklassen har den längsta erfarenheten av ”oberoende” fackföreningar och den demokratiska borgarklassens diktatur, började arbetarklassens kamp allt mer ifrågasätta fackföreningarnas auktoritet till en punkt där det i en hel rad länder (särkilt i Frankrike och Italien) bildades ”koordinationer”, de påstods uppkomma ur ”gräsrotsstormöten”, för att kompensera för de officiella fackföreningarnas dåliga rykte[1]. Denna tendens till att ifrågasätta fackföreningsapparaten motverkades starkt utav den allmänna tillbakagången i arbetarklassen som följde på östblockets och stalinistregimernas kollaps 1989. Men i de klasstrider, som med nödvändighet kommer att utvecklas i framtiden mot den kapitalistiska krisen, måste arbetare i alla länder återta lärdomarna från sina tidigare strider. Inte bara de strider som man själv har varit direkt inblandad i, utan också lärdomar från klassbröder i andra länder, och särskilt lärdomarna från arbetarklassens kamp i Polen 1980.
För vi kan vara säkra på, att arbetarklassens relativa passivitet i hela världen idag, inte ifrågasätter den allmänna historiska riktningen för arbetarklassens kamp. Maj –68 i Frankrike, den italienska ”heta hösten” 1969, och många andra rörelser runt hela världen därefter, har visat att arbetarklassen har kommit ur den kontrarevolution som den led under i 40 års tid[2]. Denna historiska riktning har inte fundamentalt ifrågasatts sedan dess: en historisk period som har bevittnat strider av en sådan betydelse som de i Polen kan bara ifrågasättas genom ett grundläggande nederlag för arbetarklassen, något som borgarklassen än så länge har varit oförmögen att genomföra.
Barrow
Vi vill ge några kommentarer till boken Expectativas Fallidas (Espana 1934-39) (betyder ungefär i svensk översättning "Misslyckade Perspektiv") vilken publicerades på hösten 1999. Denna bok är en samling av olika ståndpunkter som antogs av den Rådskommunistiska strömningen i förhållande till kriget i Spanien 1936-39. Den innehåller texter av Mattick, Korsch och Wagner, med en introduktion av Cajo Brendel, en av de få kvarvarande Rådskommunistiska medlemmar som fortfarande lever.
I denna artikel skall vi inte ägna oss åt denna politiska strömning, vilken fortsatte KAPD:s (Kommunistische Arbeiter Partei Deutchlands), Pannekoeks , med fleras kamp, under 20-talet, mot degenereringen av och de kommunistiska partiernas övergång till kapitalets läger. Det var en kamp som fortsatte in på 30-talet, under kontrarevolutionens mörkaste period, genom att man försvarade proletära ståndpunkter och bidrog med viktiga arbeten för detta ändamål (1).
Såsom militanter i den Kommunistiska Vänstern, välkomnar vi publiceringen av detta dokument. Dock är Expectativas Fallidas är ett väldigt begränsat urval av den Rådskommunistiska strömningens dokument angående kriget i Spanien. De publicerar de mest förvirrade texterna, texter som gör de största eftergifterna till de "anti-fascistiska" mystifikationerna och som tenderar till anarkism.
Medan det finns Rådskommunistiska dokument som fördömer enrollerandet av proletariatet i denna imperialistiska massaker mellan två imperialistiska fraktioner, förvandlar texterna i denna bok den imperialistiska massakern till ett "försök till en proletär revolution". Medan texterna från GIK (2) fördömer denna fälla med "antifascism", är texterna i boken väldigt tvetydiga i förhållande till denna uppfattning. Medan det finns Rådskommunistiska ståndpunkter som klart fördömde CNT som en fackförening som förrådde arbetarklassen, behandlar texterna i denna bok CNT som en revolutionär organisation.
En av de ansvariga för detta verk, Sergio Rosés, understryker på sidan 152 att:
"Rådismens, eller rättare sagt Rådisternas främsta kännetecken är att de är en heterogen gruppering bestående av individer och organisationer som stod utanför Leninismen och motsatte sig den, och hävdade att de försvarade den revolutionära marxismens arv".
Detta till trots, är det de sämsta av denna "heterogena grupperings" texter angående massakrerna i Spanien som de publicerar.
Det är inte vår avsikt att göra en bedömning av utgivarnas avsikter vad det gäller denna samling av texter. Vad som dock framstår som klart är att läsare som inte känner till de grundläggande ståndpunkterna om Rådskommunismen kommer att få en mycket deformerad bild och uppfattning av dess ståndpunkter, läsaren kommer att tro att Rådskommunismen stod nära CNT och att det gav ett kritiskt stöd till den "anti-fascistiska sociala revolutionen".
Därför blir det objektiva resultatet av denna bok en draghjälp till borgarklassens anti-kommunistiska kampanjer. Det finns grova och brutala former för dessa kampanjer såsom "Kommunismens svarta bok" . Men det finns också andra facetter i de anti-kommunistiska kampanjerna som är mer sofistikerade och subtila, som syftar att fånga upp proletära element som söker efter revolutionära ståndpunkter och för vilka de groteska lögnerna om "kommunismen" bara kan ha en kontraproduktiv effekt. Då får de klä upp antikommunismen i en revolutionär dräkt, i syfte att å ena sidan gynna anarkismen som ett alternativ till den påstådda bankrutten hos marxismen, och, å den andra sidan, att ställa "modellen" med den "Spanska revolutionen 1936" mot den "bolsjevikiska statskuppen" i Ryssland 1917.
Fallenheten och sympatierna hos delar av den Rådistiska rörelsen för anarkismen och CNT är precis det som behövs för denna politiska manöver.
Såsom Sergio Roses säger:
"och slutligen - och det är en egenskap som särskiljer dem från andra strömningar inom den revolutionära marxistiska vänstern - tog de fasta på att i den spanska revolutionens kölvatten bevisade anarkismen sin revolutionära karaktär genom att ’kämpa för att förvandla de revolutionära orden till verklighet’ enligt deras egen utsago". (sid 153).
Trots de ihärdiga ansträngningarna att smutskasta marxismen, kommer de unga element som söker efter ett revolutionärt sammanhang att finna att det anarkistiska alternativet är förvirrat och otillräckligt och de kommer att dra sig till marxistiska ståndpunkter. Därför är den andra viktiga facetten i de anti-kommunistiska kampanjerna att presentera rådskommunismen som en slags "bro" till anarkismen, såsom ett "accepterande av de positiva aspekterna i den frihetliga doktrinen" och, inte minst, som en ståndaktig fiende till "Leninismen". (3)
Innehållet i Expectativas Fallidas pekar helt och hållet i den riktningen. Trots att Cajo Brendel i inledningen till boken insisterar på den klara skillnaden mellan Rådskommunism och anarkism, lägger han dock till att:
"Rådskommunisterna... visade på att de spanska anarkisterna var den mest radikala sociala gruppen, vilka hade rätt i försvara uppfattningen att radikaliseringen av revolutionen var villkoret för att besegra Francos läger, medan "demokraterna" och "kommunisterna" ville skjuta upp revolutionen tills Franco hade besegrats. Denna politiska och sociala skillnad visade på skillnaden mellan den demokratiska uppfattningen och rådskommunisterna" (sid 10) (4).
Genom att ta ställning till Expectativas Fallidas vill vi bekämpa detta amalgam av anarkism och rådskommunism, vilken utrycker ett slags fientligt övertagande av en proletär strömning i syfte att fabricera deformerad och falsk version av den, genom att utnyttja dess allvarliga misstag, och på så sätt erbjuda ett slags "falsk" marxism med vilken man kan förvirra och försvaga de element som söker efter en revolutionär koherens.
Ty det är viktigt för oss att försvara denna strömning. Därför, när den konfronterades med frågeställningarna i och med händelserna i Spanien 36, vill vi kritisera dess förvirringar, som är uppenbara i de texter som publiceras i Expectativas Fallidas , men, på samma gång , vill vi framhålla de korrekta ståndpunkter som de klaraste grupperna inom denna strömning försvarade.
I syfte att binda proletariatet med händer och fötter till försvar av den kapitalistiska ordningen, insisterade socialdemokraterna och stalinisterna på att Spanien var ett väldigt efterblivet land och att arbetarna skulle lägga åt sidan sina socialistiska strävanden för tillfället och i stället nöja sig med en "demokratisk revolution". En del av rådskommunismen hade också denna ståndpunkt, även om de vägrade att acceptera dess politiska konsekvenser.
Vi vill insistera på att detta var inte GIKs ståndpunkt, vilka på ett tydligt sätt hävdade att:
"epoken när borgerliga revolutioner var möjliga har upphört. 1848 kunde detta schema fortfarande användas men situationen har förändrats fullständigt... Vi står inte inför en kamp mellan en framväxande borgarklass och en dominerande feodalism, utan tvärtom, en kamp mellan proletariatet och monopol kapitalismen". (mars 1937).
Det är helt klart att den rådskommunistiska strömningen hade stora svårigheter att klargöra denna fråga sedan samma organisation – GIK - 1934 hade antagit de berömda Teser om bolsjevismen (publicerade på svenska av Svarta Häften i Göteborg 1975). Dessa teser använde Rysslands efterblivenhet och den enorma tyngden av bondesamhället för att rättfärdiga likställandet av den ryska revolutionen med en borgerlig revolution och att karaktärisera bolsjevikerna som ett borgerligt jakobinskt parti.
Genom att anta denna ståndpunkt (3) var rådskommunismen inspirerade av ståndpunkten som Herman Gorter utvecklade 1920 i hans "Öppet brev till kamrat Lenin" (Utgiven på svenska av Förbundet Arbetarmakt - Arbetarpress, på 70-talet). Denna skrift gjorde en skillnad mellan två grupper av länder i världen. De efterblivna länderna där Lenins taktik med revolutionär parlamentarism, deltagande i fackföreningarna, etc. var giltig, och länder där kapitalismen var fullt utvecklad, där den enda möjliga taktiken var den direkta kampen för kommunismen. Medan GIK, ställda inför händelserna 1936, var kapabla att ifrågasätta denna felaktiga ståndpunkt (även om det olyckligtvis bara var indirekt) höll andra rådskommunistiska strömningar fast vid detta, just de som är publicerade i Expectativas Fallidas.
Det Spanien som existerade 1931 gjorde det uppenbarligen lättare att svälja denna vision. Den nyligen avsatta monarkin karakteriserades av sin kroniska korruption och parasitism, situationen för bönderna var alarmerande, jorden var koncentrerad på få ägare, varav de mest kända var de berömda 16 storgodsägarna i Spanien och senoritos andaluces (den lägre adeln i Andalusien), och feodala strukturer användes i Galicien och Extramadura.
En analys av situationen i ett enskilt land i sig kan leda till en felaktig bild. Det är nödvändigt att bedöma situationen från en historisk och global utgångspunkt. Historien visar att kapitalismen är fullständigt kapabelt till att alliera sig med de feodala klasserna och etablera allianser med dem vid olika faser i dess utveckling. I det första landet med en borgerlig revolution - Storbritannien - finns det fortfarande institutioner med feodalt ursprung såsom monarkin och dess aptit på fina titlar. Kapitalismens utveckling i Tyskland ägde rum under Bismarcks stövlar - en representant för Junkerväldet som var feodala jordägare. I Japan var det den feodala monarkin som jämnade vägen för den kapitalistiska utvecklingen när "Meiji eran" började 1869, och fortfarande är det japanska samhället inpyrt av feodala rester. Kapitalismen kunde existera och utvecklas tillsammans med resterna av andra produktionssätt.
Sedermera, som Rosa Luxemburg skulle visa, kunde denna samexistens bistå med medel för dess egen utveckling (6).
Den väsentliga frågan är vad är utvecklingsnivån på kapitalismen i världsskala? Detta var kriteriet för marxisterna i början av 1900-talet, när det gällde att avgöra vad som stod på dagordningen: den proletära revolutionen eller den borgerliga revolutionen? Det var denna ståndpunkt som inspirerade Lenin i Aprilteserna, som analyserade den revolution som var på gång i Ryssland 1917 som proletär och socialistisk, gentemot den mensjevikiska ståndpunkten att den hade en demokratisk och borgerlig karaktär beroende på Rysslands efterblivenhet, tyngden av bondesamhället och tsarväldets herravälde.
Lenin förnekade inte dessa nationella realiteter, men han underströk en världsomfattande realitet som dominerades av:
"Den objektiva oundvikligheten av kapitalismen som resulterade i imperialismen och ledde till det imperialistiska kriget. Kriget har fört mänskligheten till avgrundens brant, till randen av förstörelsen av civilisationen, till brutaliseringen och förstörelsen av ännu fler miljoner, oräkneliga, miljoner av människor. Den enda vägen ut ur detta är genom den proletära revolutionen" (The tasks of the proletariat in our revolution, sid 61, vol 24, Lenin Collected Works, vår översättning).
Ryssland 1917 och hela den internationella revolutionära våg som följde på den, inklusive situationen i Kina mellan 1923-27 (7) och situationen i Spanien 1931, visade klart att kapitalismen inte längre var ett progressivt produktionsätt. Det visade att kapitalismen hade ingått i sin förfallsperiod, den fas med olösliga motsättningar av produktivkrafterna, vilket i alla länder - trots styrkan hos feodala rester - gör att världsrevolutionen står på dagordningen. Det fanns en klar samstämmighet mellan Bilan och GIK angående detta och en skillnad mellan dem och de rådskommunistiska strömningar vars ståndpunkter har publicerats i texterna i Expectativas Fallidas.
Texterna i denna bok är helt klart märkta av den intensiva borgerliga propagandan om perioden. De presenterar fascismen som det Absolut Onda, koncentrationen av ett extremt auktoritärt välde, repression, totalitär dominans, byråkratisk makt, etc.(8), och jämfört med detta var "demokratin", trots dess "otvetydiga defekter" inte bara ett hinder för fascismen, men också något "mindre ont". Mattick talar om för oss att:
"Arbetarna, för sin del, är tvingade av deras överlevnadsinstinkt, trots alla ideologiska och organisatoriska skillnader, att forma en enhetsfront gentemot fascismen som är deras största och mest direkta fiende... Arbetare kan inte låta sig hindras av ifall syftet med kampen är borgerligt-demokratiskt, statskapitalistiskt, anarko-syndikalistiskt eller kommunistiskt. De är tvingade att kämpa mot fascismen inte bara ifall de vill undvika en försämring av deras fattigdom men också helt enkelt ifall de vill överleva" (sid 33).
Det är klart att arbetarna känner behovet av att "helt enkelt överleva" men deras "närmaste och mest direkta" fiende var just inte fascismen utan de mest "radikala" representanterna för den Republikanska staten: CNT och POUM. Det var de som hindrade dem från att "överleva" genom att sända dem till den militära frontens slakthus i kriget mot Franco. Det var de som förhindrade deras "överlevnad" genom att få dem att acceptera ransoneringarna och avsäga sig de löneökningar de hade vunnit under julidagarna.
Argumentet enligt vilket det under omständigheterna inte gick att tala om revolution eller sociala krav, utan enbart om "överlevnad", utvecklas av Helmuth Wagner i hans tidigare nämnda text:
"Spanska arbetare skulle inte egentligen kämpa emot fackföreningarnas ledarskap eftersom detta skulle leda till en kollaps av den militära fronten (sic!). De måste kämpa mot fascismen för att kunna rädda sina liv, de måste acceptera allt stöd oberoende var det kommer ifrån. Det är inte en fråga ifall resultatet av detta leder till socialism eller kapitalism; det enda de vet är att de måste kämpa till slutet".
Samma text, som fördömer sättet på vilket:
"det spanska kriget har fått karaktären av en internationell konflikt mellan stormakterna",
är också emot att arbetarna gör så att de militära fronterna kollapsar! De anti-fascistiska mystifikationerna ledde till att proletariatets internationalistiska ståndpunkter glömdes bort, vilka Pannekoek och pionjärerna inom Rådskommunismen hade försvarat, sida vid sida med Lenin och Rosa Luxemburg, etc. som syftade till "kollapsen av de militära fronterna" genom klasskampen.
Var inte republiken en större fara för arbetarnas liv än fascismen? Republikens utveckling under 5 år sedan 1931 kännetecknades av ständiga massakrer på arbetarna: Alto Llobregat 1932, Casas Viejas 1933, Asturien 1934. Folkfronten fyllde sina fängelser med militanta arbetare efter sin valseger 1936... Allt detta glömdes bekvämt nog bort i namn av abstraktionen att "Fascismen är ett absolut hot mot mänskligt liv", och, som H. Wagner gör när han kritiserar en holländsk anarkistgrupp när de fördömer "varje aktion som gav stöd till de spanska arbetarna, såsom skickandet av vapen" , samtidigt som han inser att:
"Moderna vapen från utlandet bidrar till den militära kampen och i konsekvens med detta underkastar sig det spanska proletariatet imperialistiska intressen"!
Enligt Wagners metod att resonera är att "underordna sig imperialistiska intressen" något som är "politiskt" eller "moraliskt" ... skilt från den "materiella" kampen för "livet". När i själva verket underordnandet av proletariatet till imperialistiska intressen innebär den maximala negationen av livet!
Mattick tillgriper den mest vanvettiga fatalismen:
"Inget kan göras förutom att leda alla antifascistiska styrkor till kamp mot fascismen, oberoende av deras önskningar i alla andra frågor. Denna situation är inget vi har önskat, utan blev påtvingad oss och svarar på det faktum att historien är bestämd av klasskampen och inte av vissa organisationer, särskilda intressen, ledare och ideal" (sid 15).
Mattick glömmer att proletariatet är en historisk klass. Detta betyder att i situationer när programmet inte kan bestämma händelseutvecklingen på kortare eller något längre sikt, måste proletariatet vidmakthålla och fördjupa dess ståndpunkter, även om detta arbete under en hel period kan vara begränsat till en väldigt liten minoritet inom klassen. Därför, utifrån proletariatets omedelbara och historiska intressen, "påtvingade" situationen fördömandet av antifascismen. Och detta gjordes inte bara av Bilan utan också av GIK som fördömde sättet på vilken:
"kampen i Spanien har fått karaktären av en internationell konflikt mellan de stora imperialistiska makterna. De moderna vapnen som kommer från utlandet har ställt konflikten på en militär terräng och, i konsekvens med detta, har det spanska proletariatet blivit underställt imperialistiska intressen". (april 1937).
Genom att likställa försvaret av proletariatets klassintressen med "särskilda intressen, ledare och ideal", sjönk Mattick ned till nivån av "arbetaren" som borgarklassens tjänare som oupphörligen talar om för oss att lämna "teorier" och "ideal" åt sidan, och att det är nödvändigt att "kavla upp ärmarna". Detta med att "kavla upp ärmarna" betyder att kämpa på "antifascismens" terräng, vilket presenteras som det mest "praktiska" och "konkreta". Erfarenheten har tydligt visat att om proletariatet blir infångad på denna terräng kommer dess anti-fascistiska "vänner" att slå det minst lika blodigt som arbetarklassens fascistiska fiender.
Mattick hävdar att:
"Kampen mot fascismen försenar kampen mellan proletariat och borgarklass och tillåter bägge sidor endast halvmesyrer, vilket inte bara stärker revolutionens framsteg utan också formerandet av kontrarevolutionära styrkor, och bägge dessa faktorer är till men för den anti-fascistiska kampen". (sid 58).
Det är falskt på alla vis. "Kampen mot fascismen" utgör inget slags speciell vapenvila mellan borgarklassen och proletariatet som syftar till att "förena dem gentemot en gemensam fiende", vilket skulle hjälpa bägge sidor att stärka sina positioner och förbereda dem för den avgörande kampen. Detta tänkande är mest politiska fantasier som syftar till att lura proletariatet. 30-talet visade, att underordna proletariatet till den "anti-fascistiska fronten" betydde att borgarklassen redan hade vunnit ett "avgörande slag" och att dess händer var fria att massakrera arbetarna, leda dem in i kriget och få dem att underkasta sig den mest fruktansvärda utsugning.
Den "antifascistiska" orgien i Spanien, framgångarna för den franska folkfrontens fängslande av arbetarna under antifascismens flagga, avrundade de politiska och ideologiska villkoren för utbrottet av det andra världskriget.
Den enda kampen mot fascismen är den proletära kampen mot hela borgarklassen, i synnerhet "anti-fascisterna", lika mycket som mot fascisterna, eftersom, som Bilan utryckte saken:
"Erfarenheten visar att för att fascismen skall segra, är kapitalismens anti-fascistiska styrkor lika nödvändiga som dess fascistiska styrkor". (9)
Vi vill inte göra en falsk liknelse mellan två väldigt olika historiska situationer, när de ryska arbetarna snabbt mobiliserade sig mot Kornilovkuppen i september 1917, och när samma sak inträffade under de första dagarna av Francos kupp i juli 1936. Men vid bägge tillfällena var det första svaret från arbetarna att kämpa på sin egen klassterräng mot en fraktion av borgarklassen utan att gå över till den rivaliserande borgerliga fraktionen.
Men det finns en avgörande skillnad mellan Ryssland 1917 och Spanien 1936. När arbetarnas svar i Ryssland ledde till att arbetarrådens makt (Sovjeterna) förstärktes och öppnade vägen för att störta borgarklassens makt, fanns det i Spanien inte några tecken på arbetarnas självorganisering, och därför kunde arbetarna ganska lätt ledas in på en terräng som förstärkte den borgerliga makten genom den antifascistiska fällan.
Under intryck av massakrerna som utfördes av Folkfronten i maj 1937, insåg Mattick väldigt sent att:
"Folkfronten är inte något mindre ont för arbetarna, utan bara en annan form för kapitalets diktatur tillsammans med fascismen. Kampen måste föras mot kapitalismen:"
(sid 111 i boken "The barricades must be raised: the Fascism of Moscow in Spain"), och citerar dokument från den tyske anarkisten Rudolph Rocker, han säger att:
"Demokrati och fascism tjänar intressena hos samma system. Därför måste arbetarna gå i krig mot de bägge. De måste kämpa mot varje del av kapitalismen, oberoende vilka banér de använder eller vilka namn de uppger" (sid 127).
En förvirring som vägde tungt över generationer av proletärer under 1900-talet är idén om att händelserna i Spanien 1936 uttryckte en "social revolution". Med undantag av Bilan , GIK och Trabajadores marxistas de Mexico(10), höll flertalet av de utspridda proletära grupperna under denna period fast vid denna teori: Trotskij och Vänsteroppositionen, Union Communiste (Frankrike), LCI, en stor del av de Rådskommunistiska grupperna, Fraccion Bolchevique Leninista i Spanien som samlades kring militanten Munis, och till och med hos en minoritet i själva Bilan(11).
Borgarklassen, inklusive de mest konservativa av dess medier talade alla om den "spanska sociala revolutionen", i syfte att få arbetarna att tro att ett av dess största nederlag var en "stor seger". Speciellt framträdande har varit tjatet om att den "spanska revolutionen" skulle varit "mer djupgående och social" än den i Ryssland. Attraktionen hos en "social och ekonomisk revolution" ställs i motsättning till den "lumpna" och "opersonliga" politiska karaktären hos den ryska revolutionen. "Arbetarinflytande i styret av arbetsplatserna" talas det om i romantiska ordalag och detta ställs emot den mörka och sjaskiga bilden av bolsjevikernas "politiska" intriger.
I denna bok finns det några texter som fördömer detta bedrägeri i detalj (12), en lögn som borgarklassen hela tiden blåser under med det uppenbara syftet av smutskasta proletariatets verkliga revolutionära erfarenheter (Ryssland 1917 och den internationella revolutionära våg som följde denna), och syftar till att skapa falska modeller såsom Spanien 1936. Dock hyllar de andra texterna i Expectativas Fallidas samma modell till skyarna.
Mattick säger att:
"Arbetarnas självständiga initiativ skapade snart en väldigt annorlunda situation och förvandlade den defensiva politiska kampen mot fascismen till början på en social revolution".
Detta påstående är inte bara en stor överdrift utan visar också på en beklagansvärd lokalistisk närsynthet. Den tar ingen hänsyn till de dominerande internationella villkoren, vilka skulle visa sig avgörande för proletariatet. Proletariatet hade lidit en rad mycket stora nederlag som bekräftades, i synnerhet, av Hitlers makttillträde 1933 och förräderiet hos kommunistpartierna, som hade blivit agenter för kapitalet, vilket visade sig i deras ökända politik med "Folkfronter". Den historiska kursen, som den analyserades av Bilan och GIK, gick inte mot revolutionen utan mot ett generaliserat imperialistiskt världskrig.
Matticks resonemang står i skarp kontrast till GIK, som förstod att;
"utan världsrevolutionen är vi förlorade, som Lenin sade i förhållande till Ryssland. Detta är synnerligen giltigt för Spanien...Utvecklingen av kampen i Spanien är beroende av utvecklingen av kampen i hela världen. Den proletära revolutionen är internationell, men så är också reaktionen. Alla aktioner av det spanska proletariatet får ett eko i resten av världen, och där är alla utbrott av klasskamp ett stöd till de proletära militanterna i Spanien" (juni 1936).
Ju längre Matticks analytiska metod avlägsnar sig från marxismen, desto närmare kommer den anarkismen. Precis som anarkisterna, bryr han sig inte om att analysera styrkeförhållandet mellan klasserna på en internationell nivå, eller utvecklingen av medvetande inom proletariatet, dess förmåga att skapa ett klassparti, dess växande politiska självständighet... Allt detta föses undan på det Heliga Altaret av "arbetarnas självständiga initiativ". Ett initiativ som har låsts in i fabrikens fängelse eller det lokala samhällets, och förlorar då all dess potentiella styrka och förvandlas till kapitalismens kugghjul (13).
Sanningen är att varje gång under kapitalismens förfall som arbetare på ett kraftfullt sätt har hävdat sig på sin egen klassterräng, "revolutionens hydra" som Lenin kallade det, uttrycks detta mycket tydligt. Denna terräng stärks genom spridningen och föreningen av kampen och försvagas av "fabriksockupationer" och "erfarenheter av självförvaltning", vilka är så omtalade av anarkister och rådister. Men även när proletariatet börjar sin kamp på sin egen terräng, förblir den i ett bräckligt skick. Statskapitalismen, konfronterad med arbetarnas spontana agerande, har en enorm apparat med mystifikationer och politisk kontroll (fackföreningar, "vänsterpartier" etc) som den kan bekämpa arbetarna med och den kan också använda sig av en till perfektionism utvecklad repressiv apparat. Dessutom, som vi kan se i Pariskommunen, är olika kapitalistiska stater förmögna att förena sig gentemot proletariatet. Därför kräver ett steg mot ett revolutionärt perspektiv en stor ansträngning och detta kan ske genom en internationell dynamik mot formerandet av ett kommunistiskt världsparti, skapandet av arbetarråden och deras konfrontation med den kapitalistiska staten i de stora och viktigaste länderna.
Misstagen hos delar av Rådskommunisterna angående "autonomin" tar sig de mest extrema uttrycken i Karl Korschs text om kollektiven i Spanien: "Ekonomi och politik i revolutionära Spanien" och "Kollektiviseringarna i Spanien".
För Korsch finns själva substansen i den "spanska revolutionen" i kollektiviseringarna av jordbruken och industrierna. Inom dessa "erövrade arbetarna och bönderna ett autonomt rum" där de "fritt" kunde besluta om sakerna, och ge fullt utlopp för deras "kreativitet och initiativ" och alla dessa "erfarenheter" utgjorde en "revolution" ... En märklig "revolution" som äger rum med en intakt borgerlig stat med dess arme, polis, propaganda maskineri, och fängelser... alla intakta och i fullt bruk.
Som vi visar i detalj i våra artiklar om "Myten om de anarkistiska kollektiven" bestod arbetarnas "fria beslut" i att göra gevär och kanoner och att förvandla industrin, t.ex. bilindustrin, till krigsindustri. Arbetarnas och böndernas "initiativ och kreativitet" bestod i 12 till 14 timmars arbetsdagar med järndisciplin och med strejker förbjudna, strejker som benämndes som sabotage av den anti-fascistiska kampen.
Korsch, som grundade sig på CNT:s propagandapamfletter, säger till oss att:
"så snart som de tidigare ekonomiska och politiska ledarna var helt eliminerade, kunde de beväpnade arbetarna gå vidare från deras militära uppgifter till att utföra positiva uppgifter som att fortsätta produktionen under nya former" (sid 144).
Vad bestod då dessa nya former i? Korsch klargör vilken roll de spelade:
"vad vi kan förstå så rör det verksamheter inom vissa industrigrenar som saknar råmaterial vilka inte går att få tag i utomlands, eller som inte tillfredsställer befolkningens omedelbara behov, dessa sektorer omvandlas till produktion för kriget" (sid 145) "man måste ta i beaktande den rörande berättelsen om arbetarklassens fattigaste sektorer som offrar sina nyligen förbättrade villkor i syfte att delta i produktionen för kriget och hjälpa flyktingar och offer för kriget som anländer från områden som ockuperats av Franco".
Det "revolutionära agerande" som Korsch erbjuder oss betyder att arbetare och bönder måste arbeta som slavar för krigsekonomin! Och detta är vad kapitalisterna ville! Arbetare som frivilligt offrar sig för produktionen! Och förutom att behöva arbeta vansinnigt hårt, måste de inrikta alla dess tankar, alla dess initiativ och kreativitet för att öka produktionen! Det påminner oss om den mycket "revolutionära aktiviteten" hos kvalitetskontrollen på fabrikerna!
Korsch visar att:
"i dess heroiska första fas negligerade den spanska rörelsen det politiska och juridiska säkerställandet av de nyligen vunna ekonomiska och sociala villkoren" (sid 142).
Vad "rörelsen" negligerade var mycket väsentligt: det var förstörelsen av den borgerliga staten, som är det enda sättet att "säkerställa" varje ekonomisk eller socialt framsteg av arbetarna. Dessutom:
"de revolutionära landvinningarna i de första momenten inkluderade det frivilliga offrandet av deras egna segrar i ett misslyckat försök att stödja det gemensamma målet i kampen mot fascismen".
Detta påstående av Korsch tillbakavisar alla hans spekulationer om den så kallade "spanska revolutionen", och klargör vad som egentligen hände, att arbetare blev rekryterade för det imperialistiska kriget, ett krig som var förklätt såsom "anti-fascistiskt".
Korschs babbel står i motsats till GIK:s ståndpunkter, som klart deklarerade att:
"De kollektiviserade företagen förblir under fackföreningarna och krigsproduktionens kontroll... Detta har inget att göra med arbetarnas självständiga styre!... Försvaret av revolutionen är bara möjligt om det grundas på arbetarklassens diktatur grundade på arbetarråd, och inte genom att samarbeta med alla de anti-fascistiska partierna. Förstörelsen av staten och utövandet av de centrala maktfunktionerna av arbetarklassen själv är grundvalen för den proletära revolutionen" (oktober 1936).
Rådskommunismen hade stora svårigheter att korrekt ställa frågan om proletariatets politiska parti, den avgörande frågan om den politiska naturen hos den proletära revolutionen, i dess analyser av den ryska revolutionen som den ansåg som "borgerlig", etc. (14). Dessa svårigheter gjorde den sårbar för anarkistiska och anarko-syndikalistiska tankar.
Sålunda, kunde Mattick ha stora förhoppningar om CNT:
"Med tanke på den interna spanska situationen, är en statskapitalism kontrollerad av socialister och stalinister inte trolig, av det enkla skälet att de anarko-syndikalistiska arbetarna troligen kommer att ta makten innan de underkastas en socialdemokratisk diktatur".
Denna förhoppning blev absolut inte besannad. CNT var herre över situationen men använde inte sin position för att ta makten och införa den Frihetliga Kommunismen. CNT antog rollen som en defensiv försvarare av den kapitalistiska staten. CNT avsade sig i tysthet sin paroll om "förstörandet av staten", och sände anarkistiska ministrar till den katalanska regeringen såväl som till centralregeringen i Madrid och använde all sin beslutsamhet för att disciplinera arbetarna i fabrikerna och mobilisera dem för den militära fronten. Denna enorma motsättning i förhållande till alla de ståndpunkter som de propagerat för i åratal var inte resultatet av ett förräderi av CNT:s ledare eller hela dess ledarskap, utan ett resultat av fackföreningarnas natur under kapitalismens förfall och av deras egna anarkistiska doktriner (15).
Mattick leker med ord när han försöker ignorera denna realitet:
"Idén om att revolutionen bara kan äga rum underifrån, genom det spontana agerandet och självständiga initiativet från arbetarna är förankrat i denna organisation (han refererar till CNT) trots det faktum att detta ofta skulle kunnat åsidosättas. Den ser parlamentarismen och att ekonomin styrs av arbetarna såsom falsifiering av arbetarna, och att statskapitalismen ställs på samma nivå som varje annan klass i detta utsugande samhälle. Inom ramen för det nuvarande inbördeskriget har anarko-syndikalismen varit det mest drivande elementet, och den har gjort alla ansträngningar för att förvandla det revolutionära språkbruket till en verklighet" (sid 42).
Långt ifrån att förvandla det revolutionära språket till verklighet, motsade i själva verket CNT alla deras ståndpunkter. Dess antiparlamentarism blev istället till ett flammande stöd för Folkfronten i valen februari 1936. Dess antistatliga retorik förvandlades till ett försvar för den borgerliga staten. Dess motstånd mot den "styrda ekonomin" materialiserade sig till en centralisering av industrin och jordbruket i den republikanska zonen, ställde dem i krigsproduktionens tjänst genom att förse de militära behoven på bekostnad av civilbefolkningen. Bakom masken av "kollektiven", genomförde CNT statskapitalism som stod i krigsekonomins tjänst. Såsom GIK underströk 1931:
"CNT är en fackförening som syftar att ta makten som CNT. Detta måste oundvikligen leda till att CNT utövar en diktatur över proletariatet (statskapitalism)".
Mattick övergav den marxistiska terrängen och tog över en typiskt anarkistisk fraseologi när han talade om en "revolution underifrån", "självständiga initiativ" etc. Demagogin om en "revolution underifrån" leder bara till att sammanblanda arbetarna i alla slags klassamarbetsfronter som är mycket lätta att manipulera för borgarklassen, en klass som är expert på att gömma sina mål och intressen i den stinkande parollen av "kampen underifrån", en oskiljaktig röra av motsatta klassintressen som enbart syftar till att avväpna arbetarklassen.
Retoriken om "kampen av de som står längst ned" som hela tiden användes av CNT för att få arbetarna att acceptera de "antifascistiska" cheferna, de "antifascistiska" politikerna och den "antifascistiska" militären, etc.
Det samma gäller för arbetarnas "självständiga initiativ”. Denna term används av anarkisterna för att ge sken av att agerandena inte var "ledda" av "politiker" som "syftade att ta makten". Men CNT och anarkisterna i FAI (Iberiska Anarkist Federationen) brydde sig inte alls om det faktum, att arbetarna var underordnade republikanska politiker på höger eller vänsterflygeln, inte heller att deras påstådda "självständiga initiativ" hade som syfte att försvara den borgerliga makten.
På sid 41 sjunker Mattick ytterligare ned i det anarkistiska träsket när han säger att:
"under dessa omständigheter kommer dessa federalistiska traditioner bli av ett enormt värde, eftersom de kan utgöra en nödvändig motvikt till centralismens faror".
Centralisering är en fundamental styrka i den proletära kampen. Idén om att centralisering är något absolut ont, vilket är en anarkistisk idé, reflekterar en småborgerlig rädsla av att förlora herraväldet över sin egen lilla täppa. Centralisering är för proletariatet ett praktiskt uttryck för den enhet som finns inom arbetarklassen, att den har samma intressen i alla olika produktionssektorer och nationer, att den har samma historiska syfte: avskaffandet av utsugningen och skapandet av ett klasslöst samhälle.
Problemet är inte centraliseringen utan uppdelningen av samhället i klasser. Borgarklassen behöver en centraliserad stat och gentemot detta ställer arbetarklassen centraliseringen av sina organisationer och sin kamp. "Federalism" inom proletariatet betyder en atomisering av dess styrka och energi. En splittring av proletariatets intressen till "förmån" av falska korporativistiska, lokala eller regionala intressen, som härstammar från klassamhällets tyngd, och, i en del fall, från dess eget (federalistiska) intresse, dess (federalistiska) vara. Federalismen är ett gift som splittrar och avväpnar proletariatet, ställt inför centraliseringen av den borgerliga staten.
Enligt den anarkistiska dogmen är "federationen" motgiftet till byråkrati, hierarkier, och staten. Verkligheten bekräftar inte dessa dogmer. När "federala" eller "autonoma" klickar härskar, betyder detta småpåvarnas och småbyråkraternas herravälde, lika arroganta och manipulativa som de stora dignitärerna i statsapparaten. Hierarkin på den nationella nivån är ersatt av en hierarki som inte på något sätt är mindre utvecklad på lokal nivå, eller i informella grupper. Den centraliserade statsstrukturen på den nationella nivån, vilket var en erövring som borgarklassen gjorde när den konfronterade feodalismen, ersätts med en struktur på lokal eller regional nivå, som är minst lika förtryckande, om inte än värre, än den nationella hierarkin.
Det praktiska agerandet hos CNT-FAI vad det gäller "federalism" är belysande, detta har även erkänts av anarkister. Medlemmar i CNT tog sig med största iver an ledarskapet i jordbrukskollektiven, i företagskommittéerna eller de militära enheterna, där de uppträdde som riktiga tyranner. När det republikanska nederlaget framstod som klart, förhandlade sig en del av dessa "frihetliga" småbossar till att kunna fortsätta med dessa uppgifter hos francoisterna.
När Mattick började att reflektera över massakrerna i maj 1937, som utfördes av stalinisterna med CNT som klara medbrottslingar, började hans entusiasm att kylas ned:
"Revolutionära arbetare måste inse att det anarkistiska ledarskapet, tillsammans med apparatchikarna i CNT och FAI är fiender till arbetarnas intressen". (sid 110)
"de radikala orden hos dessa anarkister är inte avsedda att följas, snarare tjänade de till att fungera som ett kontrollinstrument för CNT över arbetarna, så som de själva så stolt sade ’utan CNT skulle det antifascistiska Spanien vara oregerligt’" (sid 113).
Men i hans reflektioner angående skälen till detta förräderi, visar Mattick att hans tänkande har blivit starkt påverkat av det anarkistiska viruset:
"CNT ställer inte frågan om revolutionen från arbetarklassens synvinkel, snarare har dess huvudsakliga syfte alltid varit organisationen. CNT ingrep till arbetarnas favör och med stöd till arbetarklassen, men det var inte intresserat av de självständiga initiativen och aktionerna som utfördes av arbetarna oberoende av organisationens intresse" (sid 113)
"CNT, som hade syftet att leda eller delta i ledarskapet, måste sätta sig emot alla självständiga initiativ från arbetarna och sålunda måste det stödja legaliteten, ordningen och regeringen" (sid 114).
Mattick ställer frågan på samma sätt som anarkisterna: frågan om "organisation" i allmänhet, frågan om "makt" i allmänhet. Frågan om organisation och makt ställs som absoluta kategorier som automatiskt förtrycker den individuella arbetarens naturliga vilja till "frihet" och "initiativ".
Allt detta har ingenting att göra med den historiska erfarenheten. Borgerliga och proletära organisationer existerar. En borgerlig organisation är med nödvändighet en fiende till arbetarna och måste därför vara "byråkratisk". På samma sätt är det så att en proletär organisation som gör allt större eftergifter till borgarklassen, rör sig ifrån arbetarna, och förvandlas till något främmande och fientligt till dess intressen. Som en konsekvens av detta blir den "byråkratiserad", den blir förtryckande och våldsam när den konfronteras med arbetarnas initiativ. Men vi får absolut inte dra slutsatsen att från detta kan inte proletariatet organisera sig på en massnivå (strejkkommittéer och arbetarråd) eller på nivån vad det gäller dess avantgarde (partiet, politiska organisationer). Organisationen är en mycket viktig hävstång för arbetarklassen, ett stimuli för dess politiska initiativ och autonomi.
Vi kan säga samma sak angående frågan om makten. Det var inte CNT:s "önskan att ta makten" och "ledarskap" som gjorde att det motsatte sig arbetarna. Det behandlas som en fråga om att "makt korrumperar" när det i verkligheten var så att det var en proletär organisation som korrumperades till den grad att det förvandlades till en fiende till arbetarklassen, och detta visar på dess underordnande till kapitalismens väsen och program. Dessutom, vad det gäller fallet CNT, fanns det ett grundläggande problem i det att, under kapitalismens förfall, kan inte en fackförening ha en permanent existens utan att bli integrerad i den kapitalistiska staten.
Allt detta leder Mattick till hans (fullständigt felaktiga) slutsats att:
"CNT talade som anarko-syndikalister men agerade som bolsjeviker, det vill säga, som kapitalister" (sid 114).
Denna fras visar att rådskommunismens värsta misstag ger bränsle till borgarklassens anti-kommunistiska kampanjer. Vi kan inte här ge oss in på och visa falskheten i denna jämförelse, vi vill bara påminna om att bolsjevikerna kämpade med all sin kraft, i ord och gärning, mot det första världskriget, en massaker som kostade 20 miljoner människor livet. CNT talade retoriskt mot kriget i allmänhet men beslöt sig för att rekrytera arbetarna och bönderna för kriget i Spanien, vilket var ett förspel till det andra världskriget, som kostade 60 miljoner människor livet. Bolsjevikerna talade om och arbetade för revolutionen i oktober 1917 och fortsatte att tala och arbeta för revolutionens internationella spridning, som dock blev dömd till nederlag. CNT däremot, talade mycket om "integral kommunism" och beslöt sig för att understödja vidmakthållandet av den kapitalistiska staten och den kapitalistiska utsugningen.
Adalen
(från International Review 101)
Noter.
1. Denna proletära strömning hade otvetydigt stora svagheter. För en överblick angående denna strömnings utveckling, se vår bok "History of the Dutch and German Communist Left" som täcker perioden från 1900 till 1970 och som innehåller en lång biografi. Den finns publicerad på franska, nederländska och engelska.
2. GIK Groepen van Internationale Kommunisten - Internationella Kommunistgruppen, var en holländsk grupp som existerade på 20 och 30-talet. Inom de rådskommunistiska strömningarna utryckte den de klaraste ståndpunkterna om kriget i Spanien. Det betyder inte att de inte samtidigt kunde vara förvirrade (se vår bok om Holländska och tyska Vänstern). En text av GIK om kriget i Spanien har översatts direkt från nederländska i boken : "Revolución y contra-revolución en Espana".
3. Dessa försök att associera rådskommunismen med anarkismen har vi också sett i Holland och Belgien. Våra sektioner i dessa länder har genomfört en ihärdig agitation gentemot denna sammanblandning (se "Rådskommunism är inte frihetlig socialism" i Internationalisme nr 256 och "Rådskommunismen är inte en bro mellan marxism och anarkism, en offentlig debatt i Amsterdam" i Internationalisme 259.
4. Inte alla rådskommunistiska grupper delade Cajo Brendels ståndpunkter. GIK, den viktigaste gruppen på 20- och 30-talen (se vår bok om den holländska vänstern, engelska utgåvan sid 266) förkastar öppet den ståndpunkten. De fördömde inte bara CNT som fiender till arbetarna, utan förkastade också idén om en "radikalisering" av den anti-fascistiska fronten genom att visa att:
"om arbetarna vill forma en sant defensiv front mot de vita ( francoisterna) kan de bara göra det på villkor att de tar den politiska makten istället för att lämna över den till Folkfrontens regering" (oktober 36).
5. En detaljerad kritik finns i pamfletten "Oktober 1917, början på världsrevolutionen" på svenska.
6. Se hennes bok "Kapitalackumulationen"
7. Situationen i Kina på 20-talet och politiken som Kommunistiska internationalen hade om en allians med den "revolutionära" borgarklassen ledde till en kraftfull polemik. Den kommunistiska vänstern och Trotskij bekämpade denna uppfattning som ett förräderi av internationalismen. Se vår artikel i International Review nr 96.
8. Idag för också borgarklassen intensiva antifascistiska kampanjer, som vi har sett i Österrike där Haiders parti ingår i regeringen. Men, idag har inte fascismen samma dimension och styrka som den hade på 30-talet då regimer av denna typ existerade i centrala länder som Tyskland och Italien.
9. Bilan nr 7, "The anti-fascist formula of confusion" juni 1934.
10. Se texter i International Review och i boken.
11. För en studie av reaktionerna hos de olika grupperna se kapitel V i vår bok om den Italienska Vänstern som har publicerats på franska, italienska, engelska och spanska.
12. De följande artiklarna behandlar detta "The myth of the anarchist collectives" i International Review nr 15. "The confusions of Fomento Obrero Revolucionario " angående Ryssland 1917 och Spanien 1936 finns i International Review nr 25.
13. Det finns en klassisk analys av Engels om de katastrofala konsekvenserna av den "autonoma" kampen som är så kär för anarkismen, den står i "The Bakunists at work" och analyserar hur anarkisterna ledde kämpande spanska arbetare till att bli kanonmat för Republikanerna och Kantonisterna i striderna 1873. Men vi måste också komma ihåg de beklagansvärda erfarenheterna av fabriksråden i Turin 1920, där arbetare gick in i en fälla med "ockupationer och självförvaltning" vilket ledde dem till allvarliga nederlag som kom att hindra den revolutionära utvecklingen i Italien och öppnade vägen för fascismen. Se boken "Debate on the Factory Councils" där Bordiga utkämpar en polemik mot de "autonomistiska" positionerna hos Gramsci.
14. Det är inte syftet med denna artikel att utmönstra dessa problem eller förstå dess rötter. Vi hänvisar våra läsare till vår bok om den Holländska och tyska kommunistiska vänstern historia och ett flertal artiklar som är publicerade i International Review nr 2, 12, 13, 27 -30. Och nr 40, 41 och nr 48.
15. På ett liknande sätt är det inte denna artikels uppgift att analysera dessa frågor. Vi hänvisar våra läsare till en annan text i denna bok: "Blodsbröllopet mellan anarkismen och den borgerliga staten". Se också angående denna fråga vår pamflett Fackföreningarna mot arbetarklassen som finns på svenska.
För sextio år sedan, den 20 augusti 1940 dog Leo Trotskij, mördad av en av Stalins underhuggare. Det andra världskriget hade just börjat. I denna artikel vill inte bara minnas en stor kämpe för proletariatets sak, utan även delvis gå ifrån etiketten vid jubileum och ta tillfället i akt att diskutera några av hans misstag och de politiska ståndpunkter han utvecklade i början av kriget.
Efter ett helt liv av stridbar militant aktivitet, som helt tillägnades arbetarklassens sak dog Trotskij som en revolutionär och kämpe. Historien är full av exempel på revolutionärer som deserterat och även förrått arbetarklassen, få är de som stod fast hela sitt liv och dog kämpande som Rosa Luxemburg eller Karl Liebknecht, Trotskij var en av dem.
Under sina sista år försvarade Trotskij ett antal opportunistiska ståndpunkter, som politiken med entrism in i socialdemokratin, en arbetarnas enhetsfront osv. Den kommunistiska vänstern hade helt rätt när den kritiserade detta.
Men Trotskij gick aldrig över till fiendens läger, till borgar-klassens sida som trotskisterna gjorde efter hans död. I synnerhet gäller det frågan om imperialistiska krig där han fram till sin död försvarade samma position som den revolutionära rörelsen alltid försvarat, nämligen att förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig.
Ju mer kriget närmade sig, desto viktigare blev Trotskijs eliminering för den internationella borgarklassen.
För att konsolidera sin makt och utveckla den strategi som hade gjort honom till kontrarevolutionens chefsarkitekt var Stalin först tvungen att eliminera mängder av revolutionärer, gamla bolsjeviker och i synnerhet Lenins gamla kamrater som skapat Oktoberrevolutionen.
Detta var inte nog. När de militära spänningarna ökade i slutet på trettio talet, behövde han ha sina händer fria på hemmaplan för att kunna utveckla sin imperialistiska strategi. Med inledningen av kriget i Spanien skedde 1936 rättegångarna och avrättningarna av först Zinovjev, Kamenev och Smirnov(1), för att sedan följas av Piatakov och Radek och slutligen av den så kallade ”Rykov-Bukharin-Kretinskij” gruppen.
Trots att han var i exil fortsatte Trotskij att vara den farligaste av alla bolsjevikerna för Stalin, som redan hade mördat Trotskijs son Leon Sedov i Paris 1938. Nu var det Trotskijs tur.
I sin bok ’Jag var Stalins agent’(2) ställer general Walter Krivitskij, som var chef för det ryska kontraspionaget i Europa under trettiotalet, frågan:
”Var det nödvändigt för bolsjevikrevolutionen att döda alla bolsjeviker?”
Även om han hävdar att han inte har något svar på frågan, ger hans bok ett väldigt klart svar på denna fråga. Moskvarättegångarna och likvideringen av de sista bolsjevikerna var ett pris måste betalas för marschen mot krig:
”I hemlighet var Stalins syfte (ett närmande till Tyskland) fortfarande det samma. I mars 1938 iscensatte Stalin den stora tiodagars rättegången mot Rykov-Bukharin-Kretinskij gruppen, som hade varit Lenins närmaste medarbetare och förgrundsfigurer under ryska revolutionen. Dessa bolsjevikledare som avskyddes av Hitler avrättades på Stalins order den 3 mars. Den 12 mars annekterade Hitler Österrike (..) Den 12 januari inför den samlade diplomatiska kåren i Berlin ägde en artig och demokratisk konversation rum mellan den nya ryska ambassadören och Hitler.”
Detta följdes den 23 augusti av den tysksovjetiska pakten mellan Hitler och Stalin.
Även om elimineringen av de gamla bolsjevikerna först och främst var en intern angelägenhet för Stalin, så låg det även i den internationella borgarklassens intressen. Efter detta var även Trotskijs öde avgjort. För hela världens kapitalistklass stod det klart att Trotskij som den främsta symbolen för Oktoberrevolutionen måste dö!
”Robert Coulondre,(3) fransk ambassadör i Tredje Riket, vittnar om det i en beskrivning av sitt sista sammanträffande med Hitler före andra världskrigets utbrott. Hitler talade om de fördelar han vunnit genom sin beseglade pakt med Stalin och hade grandiosa perspektiv på sina framtida armésegrar. Den franske ambassadören svarade med att vädja till hans ’förstånd’ och tala om de sociala oroligheter och revolutioner som kunde följa på ett långt och ödeläggande krig och fälla de stridande regeringarna. ’Ni ser er själv som segrare’ sade ambassadören ’… men har ni tänkt på en annan möjlighet, att segraren kan bli Trotskij?’ Orden fick Hitler att hastigt resa sig (som om han fått ett slag i magen) och skrika att just den möjligheten, hotet om Trotskijs seger var ännu ett skäl varför Frankrike och England inte borde förklara Tredje Riket krig.”(4)
Isaac Deutscher betonar helt korrekt Trotskijs kommentar när han får höra talas om denna konversation.
”De hemsöks av revolutionens vålnad och ger den en mans namn”(5)
Trotskij var dödsdömd och han insåg själv att hans dagar var räknade. Elimineringen av honom hade större betydelse än morden på de andra gamla bolsjevikerna och de ryska vänsterkommunisterna.
Mördandet av de gamla bolsjevikerna hade syftat till att stärka Stalins absoluta makt. Avrättningen av Trotskij uttryckte ett behov hos hela den internationella borgarklassen, inklusive den ryska borgarklassen, för att den skulle ha sina händer fria att utlösa det andra världskriget. Det var mycket lättare sedan den sista av de stora männen från den ryska revolutionen, den mest kände av internationalisterna, eliminerats.
Stalin använde sig av hela effektiviteten hos säkerhetstjänst GPU och flera mordförsök gjordes innan man slutligen lyckades mörda Trotskij. För ingenting verkade kunna stoppa den stalinistiska mordmaskinen.
Den 24 maj 1939 strax före Trotskijs död attackerade en kommandostyrka hans hem under natten. Stalins lakejer lyckades med att placera en kulspruta i ett fönster mittemot Trotskijs sovrumsfönster. De sköt 200 –300 skott och kastade brandbomber. Tack vare att fönstren var placerade så högt över golvet lyckades Trotskij hans hustru Natalja och barnbarnet Sjeva mirakulöst klara sig genom att gömma sig under sängen. Men i det mordförsök som följde lyckades Ramon Mercader med sin ishacka där de andra misslyckats.
Men för borgarklassen var inte mordet på Trotskij nog. Som Lenin så träffande konstaterar i ’Staten och revolutionen”
”Under sin livstid belönades de stora revolutionärerna av förtryckarklasserna med ständiga förföljelser. Deras läror möttes med den råaste illvilja, med det mest rasande hat och den hejdlösaste lögn- och förtalskampanj. Efter deras död försöker man förvandla dem till harmlösa ikoner, så att säga kanonisera dem, ge deras namn en viss ära för att ’trösta’ de förtryckta klasserna och slå blå dunster i ögonen på dem, alltmedan den revolutionära lärans innehåll kastreras, banaliseras och får sin revolutionära skärpa avtrubbad. ... Man glömmer, åsidosätter eller förvränger lärans revolutionära sida, dess revolutionära väsen. Man skjuter i förgrunden och förhärligar det som är eller förefaller vara godtagbart for bourgeoisin.”
(Lenin, Staten och Revolution, I.I. Staten -en produkt av klassmotsättningarnas oförsonlighet,sid 13, Raben & Sjögren Stockholm, 1970)
Vad det anbelangar Trotskij så gjordes detta smutsiga arbete av de som påstods sig vara hans arvtagare: trotskisterna. De har använt hans ’opportunistiska’ ståndpunkter för att rättfärdiga alla nationella krig sedan det senaste imperialistiska världskriget. På samma sätt som de använde sig av dessa för sitt försvar av det imperialistiska Sovjetunionen.
När den Fjärde internationalen bildades 1938, baserade Trotskij sina tankegångar på att ”kapitalismen var i sina dödsryckningar”. Den italienska fraktionen av den kommunistiska vänstern (Bilangruppen) försvarade samma synsätt. Vi är överens med Trotskijs bedömning av perioden, men inte med hans slutsats av detta ”att produktivkrafterna slutat växa”(8).
Han hade helt rätt när konstaterade att kapitalismen i sina dödsryckningar upphört att vara en progressiv social form och att dess socialistiska omvandling stod på dagordningen historiskt sett. Trots detta gjorde han ett misstag i att anta de sociala förhållandena var mogna för en proletär revolution på trettiotalet.
Till skillnad från den italienska vänstern, så utropade han inledningen av revolutionen med folkfrontens ankomst, först i Frankrike och sedan i Spanien (9). Denna felaktiga förståelse av historiens utvecklingstendens, gjorde att han trodde att den proletära revolutionen var omedelbart förestående, när det var det andra världskriget som var på väg, är nyckeln till att förstå de opportunistiska ståndpunkter som han utvecklade under denna period.
För Trotskijs del så uttryckte sig detta konkret med tanken bakom ”övergångsprogrammet”, som han förde fram vid Fjärde internationalens bildande. Det var i själva verket en serie praktiskt taget ogenomförbara krav som antogs höja arbetarklassens medvetande och skärpa klasskampen.
Detta var det centrala i hans politiska strategi. Trotskij såg inte kraven i övergångsprogrammet som reformistiska , eftersom de aldrig syftade till att genomföras, vilket förvisso inte var möjligt. Faktum var att de utformades för att visa omöjligheten hos kapitalismen att erbjuda arbetarklassen varaktiga reformer, och därigenom visa sin bankrutt och därigenom driva på proletariatet att kämpa för kapitalismens krossande.
På samma grundvalar utvecklade Trotskij sitt berömda ”Proletära militära program” (PMP)(10) vilket i grund och botten var en tillämpning av Övergångsprogrammet i en tid av allmänt krig och militarism (11). Denna politik hoppades på att vinna över de miljoner arbetare som var inkallade, till revolutionära idéer. Den byggdes upp runt kravet på en obligatorisk militär träning för arbetarklassen, under överinseende av speciellt utvalda officerare, på speciella träningsläger som drevs av staten men som kontrollerades av arbetarklassens institutioner, som fackföreningarna.
Förvisso skulle ingen kapitalistisk stat göra sådana eftergifter till arbetarklassen eftersom det skulle ifrågasätta dess existens som stat. För Trotskij var perspektivet att arbetarna i uniform skulle krossa kapitalismen, eftersom han antog att kriget skulle skapa gynnsamma förhållanden för en proletär resning som under första världskriget.
”Vi har sagt det mer än en gång att det nuvarande kriget bara är en fortsättning på det föregående. Men fortsättning betyder inte upprepning (……) Vår politik, politiken hos det revolutionära proletariatet när det gäller det andra imperialistiska världskriget, är en fortsättning på den politik som utarbetades under det första imperialistiska världskriget framförallt under Lenins ledarskap” (12)
Enligt Trotskij var vilkoren till och med mer gynnsamma än det varit 1917, i den meningen att kapitalismen vid randen till det nya kriget hade bevisat objektivt sätt att det var en historisk återvändsgränd, samtidigt som arbetarklassen subjektivt tillägnat sig helt nya erfarenheter.
”Det är detta perspektiv [revolutionen] som måste
vara utgångspunkten för vår agitation. Det är inte bara en fråga om att ha en
position om kapitalistisk militarism och vägran att försvara den borgerliga
staten, utan av en direkt förberedelse för att ta över makten och försvara det
socialistiska fosterlandet”(13)
Trotskij hade helt klart förlorat fotfästet när han trodde att den historiska utvecklingstendensen fortfarande gick mot den proletära revolutionen. Han hade inte förstått situationen för arbetarklassen och styrkeförhållandet mellan den och borgarklassen. På trettiotalet var det bara den italienska kommunistiska vänstern som var kapabel att visa att människligheten gick igenom en period av djupaste kontrarevolution och att proletariatet var besegrat och att endast ett imperialistisk världskrig, borgarklassens svar på historiens dilemma, därför var möjligt.
Icke desto mindre kan vi säga att trots hans ”militaristiska” fantasier som ledde honom mot opportunism, fortsatte Trotskij att stå fast på en internationalistisk grund. Men genom att försöka vara ”konkret” (som han försökte vara i förhållande till arbetarnas kamp genom Övergångsprogrammet och i förhållande till armén med sin militärpolitik) för att vinna över de arbetande massorna till revolutionen, kom han att distansera sig från den klassiska marxistiska uppfattningen och försvara en politik som var motsatt till proletariatets intressen.
Denna politik som syftade till att vara väldigt ”taktisk”, var defacto väldigt farlig eftersom den tenderade knyta arbetarklassen till den borgerliga staten för tillfredställandet av deras ekonomiska krav och för att få dem att tro att en bra borgerlig lösning var möjlig. Under kriget utvecklade trotskisterna denna subtila taktik för att försvara det oförsvarbara, i synnerhet genom deras uppslutning till det borgerliga lägret genom försvaret av och deltagandet i motståndsrörelsen.
Men hur skall vi i grunden förstå den betydelse som Trotskij lade i sin ”militär politik”? För honom var det perspektiv som människligheten stod inför en fullständig militarisering av samhället, som skulle vara väldigt märkt av en väpnad kamp mellan klasserna. Människlighetens framtid skulle framförallt avgöras på en militär nivå. I linje med detta var proletariatets främsta uppgift att förberedda sig för att omedelbart försöka ta makten från kapitalistklassen. Han utvecklade denna vision speciellt i början på kriget, när han sa:
”I de erövrade nationerna kommer massornas situation omedelbart att försämras. Nationellt förtryck kommer att läggas ovanpå klassförtrycket, och den huvudsakliga bördan kommer att bäras av arbetarna. Av alla former av diktatur är den totalitära diktaturen från en erövrare svårast att bära” (14) ”det är omöjligt att placera en beväpnad soldat bredvid varje polsk, dansk, norsk, holländsk eller fransk arbetare”
(15) ”Vi kan säkerligen förvänta oss en förvandling av de erövrade nationerna till krutdurkar. Faran är snarare att explosionerna kommer att komma för tidigt, utan tillräkliga förberedelser och leda till isolerade nederlag. I allmänhet är det dock omöjligt att tala om en europeisk och internationell revolution utan att ta med tillfälliga nederlag i beräkningen.” (16)
Hursomhelst ändrar inte detta det faktum att Trotskij var en proletär revolutionär enda till det bittra slutet. Bevisen finns i Fjärde internationalens manifest, känt som ”Larmklockan” (The Alarm), som han skrev för att ta en klar ställning till den enda möjliga utgångspunkten för det revolutionära proletariatet mot det generaliserade imperialistiska kriget. ”Samtidigt som vi inte för en sekund glömmer att detta inte är vårt krig (..) Den Fjärde internationalen baserar inte sin politik på de eventuella militära framgångarna för de kapitalistiska staterna, utan på förvandlingen av det imperialistiska kriget till ett krig av arbetarna mot kapitalisterna, för störtandet av den härskande klassen i alla länder, på den internationella socialistiska revolutionen (…) Vi förklarar för arbetarna att deras intressen och den blodtörstiga kapitalismens intressen kan inte jämkas samman. Vi mobiliserar arbetarna mot imperialismen. Vi propagerar för en enhet mellan arbetarna i alla krigförande och neutrala länder.” (17)
Det är detta som trotskisterna glömt och förrått.
Som kontrast till detta, visade sig Trotskijs ”Övergångsprogram” och ”Proletära militärpolitik” utifrån en klasståndpunkt vara ett fiasko. Inte bara därför att det inte blev någon proletär revolution i slutet på andra världskriget, den ”proletära militärpolitiken” gjorde det möjligt för den Fjärde internationalen att rättfärdiga sitt deltagande i varje imperialistisk slakt genom att förvandla sina militanter till bra soldater för ”demokratin” och Stalinismen. Det var vid denna punkt som trotskismen oåterkalleligen gick över till fiendelägret.
Helt klart är att Trotskijs största svaghet var att han inte såg att den historiska utvecklingen gick mot en kontrarevolution, och därigenom även mot världskrig, som den italienska kommunistiska vänstern tydligt visat.
Övertygad om att kursen fortfarande var mot revolution 1936, proklamerade han att
”den franska revolutionen har börjat” (18), om Spanien ”arbetarna över hela världen väntar ivrigt på den nya segern
för det spanska proletariatet” (19). Han gjorde alltså ett stort misstag när han talade om för arbetarklassen att händelseutvecklingen i Frankrike och i synnerhet i Spanien pekade mot revolutionen, när världssituationen defacto gick åt andra hållet:
”Från det att han utvisades från Sovjet 1929 framtill dess att hans mördades, tolkade Trotskij konstant världen upp och ner. Vid en tidpunkt när uppgiften för dagen var att samla de revolutionära krafter som undkommit nederlaget och först och främst göra ett politiskt bokslut över den revolutionära vågen, insisterade Trotskij blint på att proletariatet fortfarande gick framåt när det faktiskt hade besegrats. Alltså varit inte den Fjärde internationalen som skapades för mer än 50 år sedan något mer än ett tomt skal, där arbetarklassens politiska liv inte kunde utvecklas av den enkla och tragiska anledningen att det ebbade ut till följd av den anstormande kontrarevolutionen. På grund av detta misstag, var det enda som Trotskijs agerande kunde leda till, var att bidra till splittringen av de alldeles för fåtaliga revolutionära styrkorna under trettiotalet, och ännu värre dra in en stor del av dem i det kapitalistiska träsket av ’kritiskt stöd’ för folkfrontsregeringar och deltagande i imperialistiska krig" (20)
Trotskijs ståndpunkt när det gäller Sovjetunionen är bland hans största misstag. Även om han attackerade stalinismen såg han Sovjet som det ”socialistiska fosterlandet” och försvarade det åtminstone som en ”degenerad arbetarstat”.
Trots de dramatiska konsekvenser av dessa politiska misstag så gjorde de inte Trotskij till en fiende till arbetarklassen, som hans ”efterföljare” blivit efter hans död. I ljuset av händelserna i början på kriget, var han till och förmögen att erkänna möjligheten att han har tvungen revidera sina politiska bedömningar, i synnerhet vad det gällde Sovjetunionen.
I en av sina sista texter daterad den 25 september 1939 med titeln ”Sovjetunionen i krig” skrev han:
”Vi ändrade inte vår inriktning. Men anta att Hitler riktar sina kanoner mot öster och invaderar de territorier som ockuperas av Röda armén (…) Bolsjevikleninisterna kommer att kämpa mot Hitler med vapen i hand, men samtidigt kommer de att bedriva revolutionär propaganda mot Stalin för att förberedda hans störtande som nästa steg…”
Förvisso så försvarade han sin analys av Sovjetunionen men han fäste sina förhoppningar till de prövningar som andra världskriget innebar för den. I samma artikel skriver att om stalinismen går segerrik och stärkt ut ur det andra världskriget (något som han inte föreställde sig att det skulle hända) då skulle det vara nödvändigt att revidera uppfattningen om Sovjetunionen och till och med den politiska situationen i allmänhet.
”Emellertid om vi antar att det nuvarande kriget kommer att provocera fram inte revolutionen, men proletariatets nedgång, då finns det bara ett möjligt alternativ: ett ökande sönderfall av det monopolistiska kapitalet, dess sammansmältning med staten och ett ersättande av demokratin där den fortfarande överlever med en totalitär regim. Under dessa förhållanden, med proletariatets oförmåga att ta över ledarskapet över samhället, kan leda till utvecklingen av en exploaterande klass ur den bonapartistiska eller fascistiska borgarklassen. Det skulle säkerligen vara en regim av sönderfall som uttrycker nedgången för civilisationen. Vi skulle nå ett liknande resultat om proletariatet i de avancerade kapitalistiska länderna tar makten och visar sig vara oförmögen att behålla den, genom att överge den som i Sovjetunionen till en privilegierad byråkrati. Vi skulle då tvingas inse att fallet tillbaka till en ny byråkrati, inte berodde på ett lands efterblivenhet och dess kapitalistiska omgivning, utan på proletariatets organiska oförmåga att utvecklas till en härskande klass. Vi skulle tvingas att i efterhand slå fast att i sina grundläggande karaktärsdrag är dagens Sovjetunionen föregångaren till en ny exploaterande regim på världskala.
Vi har hållit oss långt borta från den terminologiska kontroversen angående sovjetstatens natur. Men våra kritiker skall inte protestera: endast genom att utgå från ett nödvändigt historiskt perspektiv kan vi formulera en korrekt bedömning i en sådan fråga som ersättandet av en social regim med en annan. Slutsatsen är alltså att det historiska alternativet verkar vara: antingen så är den stalinistiska regimen en avskyvärd tillbakagång i processen av fövandlingen av det borgerliga samhället till ett socialistiskt samhälle, eller så är den stalinistiska regimen det första steget mot ett nytt exploaterande samhälle. Om den senare förutsägelsen är sann då kommer naturligtvis byråkratin att bli en ny exploaterande klass.
Hur förskräckligt detta andra perspektiv än må verka, skulle proletariatet inte visa sig vara kapabelt att utföra den uppgift som det tilldelats av den historiska utveckling, då tvingas vi att inse att det socialistiska programmet baserat på de interna motsättningarna inom det kapitalistiska samhället, slut-ligen har visat sig vara en utopi. Detta behöver inte en sägas att detta innebär att vi skulle behöva ett nytt ’minimiprogram’ för att försvara slavarna till det totalitära byråkratiska samhället” (våra betoningar)
Om vi lämnar åt sidan det perspektiv han utvecklar här som visar en besvikelse eller till och med en demoralisering, där han verkar förlora allt förtroende för arbetarklassen och dess förmåga att uppfylla sitt historiska revolutionära perspektiv, står det klart att Trotskij här börjar ifrågasätta sin uppfattning om den ”socialistiska” naturen hos Sovjetunionen och ”arbetarklassnaturen” hos byråkratin.
Trotskij mördades innan kriget var slut och Ryssland slutade som en del av den segrande sidan tillsammans med ”demokratierna”.
De historiska vilkoren krävde av de som ansåg sig vara hans trogna följeslagare att de genomförde, som han hade planerat, en översyn av hans tidigare position för att som han sa,
”att i efterhand slå fast att i sina grundläggande karaktärsdrag är dagens Sovjetunionen föregångaren till en ny exploaterande regim på världskala"
Den Fjärde internationalen inte bara misslyckades med detta, utan den gick fullständigt över till det borgerliga lägret. Endast ett fåtal element lyckades ta sig ur trotskismen och stanna kvar på en revolutionär grund, som de som bildade den kinesiska gruppen The Internationalist 1941, medlemmarna i Fjärde internationalens spanska sektion som grupperade sig runt Munis, Revolutionären Kommunisten Deutschlands, gruppen Socialisme ou Barbarie i Frankrike, Agis Stinas i Grekland och Natalja Trotskij (21).
Trogen andan hos sin livskamrat och kamrat i revolutionen insisterade Natalja Trotskij i synnerhet på den kontrarevolutionära naturen hos Sovjetunionen i ett brev till den Fjärde internationalens exekutiv kommitté som skrevs den 9 maj 1951:
”Fixerade vid gamla utslitna formuleringar, fortsätter ni att se den stalinistiska staten som en arbetarstat. Jag kan inte och kommer inte att följa er på denna punkt (…) Det borde stå fullständigt klart för alla att stalinismen fullständigt förstört revolutionen. Trots det så fortsätter ni att säga att Ryssland under denna orättfärdiga regim fortfarande är en arbetarstat”
Natalja drog den logiska slutsatsen från denna klara position och väldigt korrekt fortsatte med att säga:
”Det mest oacceptabla är den ståndpunkt om kriget som ni förbundit er med. Det tredje världskriget som ho-tar människligheten ställer den revolutionära rörelsen inför den svåraste och mest komplexa situationen, de svåraste besluten (..) Men konfronterad med de senaste årens händelser fortsätter ni att uppmana till försvar av den stalinistiska staten och förbinda hela rörelsen till det. Nu stöder ni till och med de stalinistiska arméerna i det krig som hemsöker det koreanska folket.”
Och hon fortsätter djärvt:
Jag kan inte och kommer inte att följa er på denna punkt (..) Jag inser att jag måste tala om för er att jag inte finner någon annan utväg än att säga öppet till er att våra meningsskiljaktigheter gör det omöjligt för mig att stanna inom era led.” (22)
Inte bara som Natalja Trotskij säger misslyckades Trotskijs följeslagare med att följa hans exempel och ompröva sina politiska ståndpunkter efter Sovjetunionens seger i Andra världskriget, men trotskisternas egna diskussionerna och ifrågasättanden – i den mån det finns något sådant – handlar om den ”proletära militära politiken” (23).
Dessa diskussioner fortsätter att upprätthålla en bedövande tystnad om de grundläggande frågorna som klassnaturen hos Sovjetunionen eller proletär internationalism och revolutionär defaitism i händelse av krig. Pierre Broue inser detta och mitt i en massa pseudovetenskapligt svammel finner vi detta:
”Det råder ingen tvekan om att frånvaron av någon som helst diskussion och ifrågasättande i denna fråga (den proletära militära politiken) har haft omfattande konsekvenser i den Fjärde Internationalens historia. En djupgående analys hade visat att detta är grunden till den kris som började skaka internationalen på 50 talet” (24)
Det är ett faktum att de trotskistiska organisationerna byte politiskt läger. Men trotskistiska historiker som Pierre Broue eller Sam Levy försöker dränka frågan genom att göra det bara till en kris för den trotskistiska rörelsen:
”Den fundamentala krisen för trotskismen kom från dess oklarhet och oförmåga att förstå kriget och efterkrigstiden” (25)
Det stämmer förvisso att den trotskistiska rörelsen inte lyckades förstå kriget eller efterkrigsperioden. Det är detta som är orsaken till att trotskismen förrådde proletariatet och den proletära internationalismen genom att stödja ett imperialistlistisk läger mot ett annat under andra världskriget.
Det är även bakgrunden till varför trotskismen ända sedan dess stött de mindre imperialisterna mot de större i de alltför ofta förekommande såkallade ”nationella befrielserörelser” eller kampen av de ”förtryckta folken”. Pierre Broue eller Sam Levy kanske inte vet om det men, trotskismen är död för arbetarklassen och det finns inget hopp om att den skulle kunna återupprättas som ett verktyg för arbetarklassens frigörelse.
Det finns ingen mening med att de försöker att för egen räkning tillägna sig de sanna internationalisterna, och då i synnerhet aktiviteten hos den italienska kommunistiska vänstern under andra världskriget som Cahiers Leon Trotsky försöker göra i nummer 39 av sin tidskrift.
Om vi får be om en viss anständighet, mina herrar! Blanda inte ihop internationalisterna inom den italienska kommunistiska vänstern med chauvinisterna inom den Fjärde internationalen som förrådde arbetarklassen. Vi inom den kommunistiska vänstern har inget med den Fjärde Internationalen eller dess utlöpare att göra idag. Tvärtom, rör inte Trotskij! Han tillhör fortfarande arbetarklassen.
Rol
Fotnoter
1) se 16 Fusilles á Moscou av Victor Serge, Spartacus editions
2) J´etais l´de Staline, Editions Champ libre Paris 1979
3) Robert Coulondre (1885-1959) fransk ambassadör i Moskva och sedan i Berlin
4) kolla i Deutsher tredje delen
5) Från Manifesto of the 4 th International on the imperialist war and the world proletarian revolution
6) Som Jean Jaurés omedelbart före utbrottet av första världskriget 1914, men med den skillnaden att Jaurés var pacifist men Trotskij var alltid revolutionär och internationalist.
7) Staten och revolutionen, Lenin 8) För oss innebär inte det faktum att systemet gått in i sitt förfall, att det inte längre kan utvecklas. Istället innebär det för oss som för Trotskij att ett system i förfall har förlorat sin dynamik och produktionsförhållandena har blivit en hämsko på systemets fortsatta utveckling. Med andra ord systemet har sluta att spela en historiskt progressiv roll och är moget att ersättas av ett annat.
9) Se vår bok The Italian Communist Left och vår pamflett Le Trotskisme contre la classe ouvriere
10) Detta var ingen ny ståndpunkt för Trotskij eftersom den redan uttryckts under kriget i Spanien ”..vi måste tydligt avskilja från förräderi och förrädare, samtidigt som vi fortsätter att vara de bästa kämparna vid fronten”. Han jämförde idén med att vara den bästa arbetaren på fabriken med att vara den bästa soldaten vid fronten. Denna formulering användes också i kriget mellan Kina och Japan eftersom Kina var en ”angripen” nation som ”kolonialiserades” av Japan.
11) ”Vårt militära övergångsprogram är
ett program för agitation” (Oeuvres nr 24) 12) Trotsky, Fascism, Bonapartism, Bonapartism and war.
13) ibid
14) Trotskij, Our course does not change, skriven den 30 juni 1940
15) Ibid. Dessa nationer nämndes eftersom
de just hade besegrats när artikeln skrevs.
16) ibid
17) Trotskij, Manifesto of the 4 th Inter
national, 29 Maj 1940
18) La Lutte Ouvriere. 9 juni 1936
19) Ibid
20) Se vår pamflett Le Trotskisme contre
la classe ouvriere.
21) Se International Review nr 94 artikeln Trotsky belongs to the working class.
22) Les enfants du prophete, Cahiers
Spartacus Paris 1972
23) Se Cahiers Leon Trotsky nr 23, 39 och 43 och Revolutionary History nr 3 1988
24) Cahiers Leon Trotsky nr 39
25 En veteran inom den brittiska trotskist
ska rörelsen som citeras i Cahiers Leon Trotsky nr23
Under de senaste månaderna har IBRP (1) publicerat artiklar i sin press om behovet av en omstöpning av de revolutionära krafterna med ett perspektiv av att skapa ett framtida internationellt kommunistiskt parti. En av dessa artiklar "Revolutionärer, internationalister inför perspektivet av krig och proletariatets situation." (2), är ett dokument som är framtaget i perioden efter förra årets krig i Kosovo (1999):
"De senaste krigiska händelserna på Balkan, just därför att de skedde i Europa, (…) representerar ett avgörande steg framåt i en process som leder fram till ett generaliserat imperialistiskt krig. (…).
Kriget självt och det sätt på vilket det blev bemött, utgör grundvalen för en dekantering och ett urval av revolutionära krafter förmögna att delta i skapandet av partiet. De kommer att vara avgränsade av de grundläggande punkter som följer, vilka är oundgängliga för varje politiskt initiativ som syftar till att stärka den revolutionära fronten mot kapitalet och dess krig."
Efter denna passage hittar vi "21 grundläggande punkter" (3) som IBRP definierar som fundamentala.
Det var just dessa "de senaste krigiska händelserna på Balkan" som föranledde vår organisation, att under själva kriget, göra en appell till de olika revolutionära organisationerna som existerade på en internationell nivå. I appellen skrev vi:
"Det finns naturligtvis skillnader som är relaterade till olika sätt att analysera imperialismen i den nuvarande perioden och relationen mellan klasserna. Men, utan att underskatta dessa skillnader, menar vi att det som förenar oss är mycket viktigare och mer avgörande än det som skiljer oss åt och det var på grundval av detta som vi den 29 mars 1999, appellerade till alla dessa grupper att göra ett gemensamt initiativ mot kriget." (4)
Eftersom denna appell, som gjordes för mer än ett år sedan, talade för helt döva öron (5), måste vi fråga varför i all världen IBRP först nu kommit upp med sina "21 villkor" - vilka vi helt är överens med, med undantag för några reservationer på två punkter (6) - men inte accepterade vår appell vid den tidpunkten. Svaret finner vi i slutet av IBRP:s dokument, där det finns en sektion som verkar riktade till IKS (utan en gång citera oss naturligtvis), som lyder:
"23 år efter den 1:a internationella konferensen, som Battaglia Communista (7) tog initiativet till för att starta en första konfrontation mellan politiska grupper som anslöt sig till de generella klass- och internationalistiska riktlinjer som försvarades av den kommunistiska vänstern från andra hälften av 20-talet, är det möjligt - och därför nödvändigt - att göra en utvärdering av denna konfrontation."
En utvärdering? Efter 23 år? Och varför bara nu? IBRP förklarar det på följande sätt: under mer än två årtionden har det skett,
"en accelerering av dekantationsprocessen i det 'proletära politiska lägret' uteslutande alla de organisationer som, av en eller annan orsak, har snavat på frågan om kriget genom att inte komma fram till den oförytterliga principen om revolutionär defaitism."
Men den del som är ämnade oss (och för de bordigistiska grupperna) kommer omedelbart efter föregående stycke:
"Andra grupperingar inom lägret, även om de inte faller in i det tragiska misstaget att stödja krigsfronten, (…) har inte desto mindre avskurit sig från den metod och det perspektiv för arbetet som leder till anslutningen till det framtida revolutionära partiet, oåterkalleliga offer för ett idealistiskt eller mekanistiskt ramverk." (vår betoning)
Eftersom vi anser att dessa anklagelser som IBRP gör mot oss är ogrundade - och som vi dessutom fruktar tjänar som syfte att dölja en politisk opportunistisk praktik - kommer vi att utveckla ett svar på dessa anklagelser genom att visa på vad som utgör den marxistiska strömningen i arbetarrörelsens attityd i termer av "metod och det perspektiv för arbetet som leder till anslutningen till det framtida revolutionära partiet".
Genom att göra detta kommer vi att konkret undersöka om och i vilken utsträckning IBRP och de grupper som bildat det har följt denna linje. För att göra detta kommer vi att betrakta två frågor som nära förbundna med varandra och som uttrycker de två nivåer på vilka problemet med organiseringen av revolutionärer idag är ställda:
a) hur den framtida internationalen skall se ut
b) vilken politik skall tillämpas för konstruktionen av organisationen och omorganiseringen av revolutionärer
Vad kommer den framtida internationalen att vara? En organisation uppfattad på ett enhetligt sätt från början, dvs. ett internationellt kommunistiskt parti, eller en international av kommunistiska partier från olika länder? På denna punkt är Amadeo Bordigas och den italienska vänsterns tänkande och kamp en oundgänglig referenspunkt. För Bordiga skulle redan den Kommunistiska internationalen redan ha varit, som han kallade det, ett internationellt parti. I enlighet med denna uppfattning gav Bordiga även upp vissa "taktiska" punkter som han försvarade (abstentionism (ung. att avstå – i detta fall från att delta i parlamentariska val. ö.a.), och en omorganisering som skulle utesluta centrister) för att göra internationalens dominans över de enskilda nationella partierna till en levande verklighet, för att se till att den Kommunistiska internationalen var en organisation och inte en federation av partier, att det hade en politik överallt och inte specifik från land till land.
"Så vi påstår att den högsta nivån av internationell enighet inte bara har rätten att etablera den formulering som gäller och som måste gälla för varje land utan undantag, utan det har också rätten att involvera sig i situationen i ett enskilt land och kan därför säga att internationalen anser att det t.ex. i England är nödvändigt att göra, agera på ett givet sätt."
(Amadeo Bordiga, adress till Livornokongressen, 1921, i La Sinistra Communista nel cammino della rivoluzione, Sociali editions, 1976)
Bordiga, i den italienska vänsterns namn, hade i ännu större utsträckning rätt då han försvarade denna uppfattning gentemot degenereringen av internationalen själv, när den senares politik blev mer och mer sammanblandad med den ryska statens intressen och politik:
"Dess
systerpartier måste hjälpa det ryska partiet att lösa sina problem även
om de inte har direkt erfarenhet av regeringens problem. Trots detta kan
de bidra till deras lösning genom föra in en klass- och revolutionär
-koefficient som härleds direkt ur klasskampens realitet som sker
i deras eget land."
(Vänsterns teser till den 3:e kongressen av Italiens
kommunistparti, Lyon, Januari 1926, publicerad i Till
försvar av det kommunistiska programmets kontinuitet, "Il Programma
Communista" edition,
Milan, 1970)
Slutligen i Bordigas svar till Karl Korsch, framträdde det med ännu större klarhet vad internationalen måste vara och misslyckats med att vara:
"Jag anser att en av defekterna hos internationalen idag är att vara ett 'oppositionellt block' lokalt och nationellt. Vi måste reflektera över detta, det måste förstås utan överdrifter, utan snarare för att bevara dessa lärdomar. Lenin lät i mycket arbetet bero på en 'spontan' utveckling, räknande med att omorganisera materiellt och sedan homogent stöpa de olika grupperna efteråt i den ryska revolutionens glöd. I sin helhet var det inte en framgång." (från Amadeo Bordigas brev till Korsch publicerat i Danilo Montaldi, Korsch and the Italian communists, Savelli).
Med andra ord beklagade Bordiga det faktum att Internationalen hade bildats på grundvalen av 'oppositionsgrupper' till den gamla socialdemokratin, politiskt motsägelsefulla till varandra och att Lenins förslag att förena dessa skilda komponenter inte hade någon större framgång.
Det är på denna uppfattning som den revolutionära organisationen under de kontrarevolutionära åren, trots den motsatta politiska perioden, alltid såg sig själva inte bara som internationalister utan också som en internationell organisation. Och det är ingen tillfällighet att en av de knep som användes för att attackera den italienska fraktionen inom Trotskijs Internationella vänsteropposition var just att attackera dem för att följa en "nationell" politik. (8).
Låt oss nu titta på vad som är IBRP:s uppfattning i denna fråga:
"IBRP grundades som den enda möjliga form av organisation och koordination, halva vägen mellan det isolerade arbetet av avantgardet i olika länder och närvaron av ett verkligt internationellt parti (…). Nya avantgarden - frigjorda från gamla scheman som har visat sig oanvändbara för att förklara samtiden och för att projicera framtiden - tar sig an uppgiften att konstruera partiet (…). Dessa avantgarden har skyldigheten, som de uppfyller, att konsolidera sig själva och växa på grundval av en samling teser, en plattform och ett organisatoriskt ramverk som är i överensstämmelse med varandra och med byrån, som på detta sätt framträder som en referenspunkt för den nödvändiga homogeniseringen av det framtida partiets krafter." (9)
Fram till denna punkt verkar IBRP:s avhandling av ämnet, förutom att det på en del ställen är lite för självsäkert, på det hela taget inte motsäga ovanstående ramverk. Men nästa passage ställer mer än ett problem:
"Referenspunkt betyder inte en struktur som är självpåtagen. IBRP tänker inte accelerera den tid det tar för en internationell omorganisering av de revolutionära krafterna bortom den 'naturliga' tid för den politiska tillväxten av det kommunistiska avantgardet i de olika länderna." (10)
Detta betyder att IBRP, eller snarare de två organisationer som den består av, inte tror att det är möjligt att bygga en internationell organisation innan bildandet av det internationella partiet. Dessutom gör denna passage en konstig referens till "den 'naturliga' tid för den politiska tillväxten av det kommunistiska avantgardet i de olika länderna.", vars innebörd blir klarare om vi ser vad som är den vision som IBRP syftar till att avgränsa sig mot, IKS´ och den italienska kommunistiska vänsterns:
"Vi förkastar principiellt, och på grundval av olika kongressresolutioner, att idén att skapa nationella sektioner genom att omplantera en på förhand existerande organisation skulle delas av oss. Man kan inte bygga en nationell sektion av proletariatets internationella parti genom att inom ett land på ett mer eller mindre artificiellt sätt skapa ett publikationscentrum för publikationer planerade någon annanstans och åtminstone utanför de verkliga politiska och sociala striderna i landet." (vår betoning) (11)
Denna passage förtjänar uppenbarligen ett omsorgsfullt svar eftersom den innehåller den strategiska skillnaden mellan IBRP:s politik för internationell omorganisering och IKS politik. Vår strategi för internationell omorganisering förlöjligas naturligtvis genom att referera till den som att "omplantera en på förhand existerande organisation", som en skapelse "inom ett land på ett mer eller mindre artificiellt sätt skapa ett publikationscentrum för publikationer planerade någon annanstans" … för att förleda läsaren till en automatisk avsmak för IKS strategi.
Men låt oss vara konkreta och försöka ta upp det hypotetiska fallet. För IBRP, om låt oss säga en ny grupp av kamrater uppstod i Kanada som närmade sig internationalistiska ståndpunkter, kan denna grupp dra nytta av kritiska och kamratliga bidrag, t.o.m. polemik, men den måste växa och utvecklas från det politiska sammanhanget i sitt eget land, inom "de verkliga politiska och sociala striderna i landet".
Detta betyder att för IBRP det nuvarande och lokala sammanhanget för ett givet land är viktigare än det internationella och historiska ramverk som byggts upp av arbetarrörelsens erfarenhet.
Vad är, å andra sidan, den strategi för konstruktion av en organisation på en internationell nivå som IBRP medvetet försöker presentera i dålig dager när den talar om "omplantera en på förhand existerande organisation"? Om det är en eller ett hundra kommande militanter i ett nytt land, är vår strategi inte att skapa en lokal grupp som utvecklas lokalt genom "de verkliga politiska och sociala striderna i landet.", utan att omedelbart integrera dessa nya militanter i organisationens internationella arbete, där en aspekt av detta är det centraliserade ingripandet i det land där dessa kamrater lever.
Detta är skälet till, även om våra resurser är små, varför organisationen gör en ansträngning att omedelbart skapa en lokal publikation som är den nya grupp av kamraters ansvar. Vi gör det därför att vi anser det vara mest rättframma och effektivaste sättet att, å ena sidan utvidga vårt inflytande, å andra sidan direkt fortsätta med att konstruera den revolutionära organisationen. Vad som är artificiellt med det, vilken mening det har att tala om att "omplantera en på förhand existerande organisation", behöver fortfarande förklaras.
I själva verket består BC´ (Battaglia Communista) och CWO:s (Communist Workers Organisation) oförmåga att förstå organisatoriska frågor i en djupare och mer allmän oförmåga att förstå skillnaden mellan Andra och Tredje internationalen beroende på förändringen i den historiska perioden:
- den andra halvan av 1800-talet var en gynnsam period för kampen för reformer: kapitalismen var i full expansion och Internationalen under denna period var en international som bestod av nationella partier som kämpade inom sina respektive länder med olika program (demokratiska rättigheter för vissa, den nationella frågan för andra, störtandet av den Ryska tsarismen, arbetarvänlig "sociallagstiftning" i andra länder, etc.);
- utbrottet av första världskriget uttryckte en uttömning av det kapitalistiska produktionssättets möjligheter, dess oförmåga att utvecklas vidare på ett sätt som kunde garantera mänsklighetens framtid. Med detta öppnades en epok av krig eller revolution upp, där alternativen mellan kommunism och barbari objektivt är ställt. I detta sammanhang ställs inte längre problemet i termer av konstruktionen av individuella nationella partier med specifika lokala uppgifter utan snarare som en konstruktion av ett världsparti med ett program och en fullständig enhet i agerandet för att leda de gemensamma och samtidiga aktionerna av världsproletariatet mot revolution. (12)
De rester av federalism som fanns kvar i den Kommunistiska internationalen är efterlämningar från den tidigare perioden (som t.ex. frågan om parlamentet) som fortfarande hade ett inflytande på den nya internationalen ("de döda generationernas tyngd väger tungt på de levandes hjärnor" som Marx skrev i "Louis Napoleon 18:e Brumarie".
Dessutom kan vi tillägga att genom hela sin historia (även då det var normalt för Internationalen att en mer federalistisk struktur) kämpade den marxistiska vänstern ständigt mot federalism. Låt oss återkalla de mest betydelsefulla episoderna:
- Marx och generalrådet för Första internationalen (Internationella arbetarassociationen) kämpade mot anarkisternas federalism och deras försök att bygga en hemlig organisation inom Internationalen;
- I den Andra internationalen, kämpade Rosa Luxemburg för att säkra att kongressbeslut verkligen tillämpades i de olika partierna;
- I Tredje internationalen (KI) var det inte bara vänstern som kämpade för centralisering; Lenin och Trotskij kämpade själva mot "partikularism" hos vissa partier som använde det för att dölja sin opportunistiska politik (t.ex. mot närvaron av frimurare i det franska partiet).
Vi kan också tillägga att processen för att bilda ett parti på en internationell nivå innan dess komponenter i de individuella länderna ens hade konsoliderats eller skapats, var just processen för Kommunistiska internationalens bildande. (13) Det är väl känt att det fanns meningsskiljaktigheter mellan Lenin och Luxemburg i denna fråga. Den senare var emot den Tredje internationalens omedelbara bildande - och hade av detta skäl gett delegaten från Tyskland, Eberlein, i mandat att rösta emot dess bildande - därför att hon ansåg att tidpunkten inte ännu var mogen: de flesta kommunistpartier hade ännu inte bildats och därmed skulle det ryska partiet få en för stor tyngd inom Tredje internationalen. Tyvärr visade sig hennes oro om den extrema tyngden av den ryska partiet berättigad med tillbakagången i den revolutionära perioden och degenereringen av Tredje internationalen. Men vi anser också att Lenin hade rätt i att inte vänta längre innan man bildade Tredje internationalen. I själva verket var dess bildande redan för sen i relation till klassens behov, men kommunisterna kunde inte göra mer eftersom kriget hade avslutats bara för några månader innan.
Det skulle vara intressant att få höra från IBRP vad deras uppfattning är om denna historiska meningsskiljaktighet: anser kanske IBRP att Luxemburg hade rätt mot Lenin i att vidhålla att tiden inte var mogen för grundandet av Tredje internationalen?
Detta federalistiska angreppssätt på en teoretisk nivå avspeglar sig uppenbarligen i IBRP:s dagliga praktik. Under 13 år, från tidpunkten för dess grundande fram till 1997, hade de två organisationer som bildade IBRP två politiskt olika plattformar. De anordnande inga tillfällen för hela organisationen att mötas (frånsett möten med en individuell komponent med deltagande med en delegation från den andra, vilket inte alls är samma sak). Det finns inga indikationer om en debatt mellan dem som är synbar, inte heller tycks det som om de upplever att de behöver ha någon, även om det under de 16 långa åren som passerat sedan bildandet av IBRP har uttryckts slående skillnader i analyser av den pågående situationen, i utgångspunkterna för deras internationella arbete, mm.
Den organisatoriska modell som IBRP har mage att lyfta upp i skyn som ”den enda möjliga form av organisation och koordination” i den nuvarande situationen, är i själva verket den opportunistiska organisationsformen par excellence (ung. i sin fulländning. ö.a.). Denna organisatoriska form gör det möjligt för IBRP att dra till sig nya organisationer i sin krets och tilldela dem etiketten ”Kommunistiska vänstern” utan att pressa dem alltför mycket om deras ursprung. När IBRP gör lömska referenser till det faktum att det är nödvändigt att vänta på mognaden för ”den ’naturliga’ tiden för en politisk tillväxt av det kommunistiska avantgardet i de olika länderna”, uttrycker själva verket bara en opportunistisk teori av att inte för hårt kritisera dessa grupper med vilka den är i kontakt för att inte förlora deras förtroende.(14)
Vi har inte hittat på allt detta, det är en enkel utvärdering av 16 år med IBRP, som trots all sin triumfatoriska retorik som kommer fram i dess press om dess politiska bildande, inte har producerat något signifikant resultat: två grupper bildade IBRP 1984, det finns fortfarande bara två grupper i det idag. Så det vore kanske nyttigt för BC och CWO att rekapitulera vad som hände de olika grupper som har närmat sig eller har anslutit sig till dem för en kort period och varför de inte fortsatt vara en del av IBRP. Till exempel var har det blivit av SUCM-Komala? Och de indiska kamraterna i Lal Pataka? Och också de franska kamrater som faktiskt konstituerade en tredje komponent av IBRP för en kort period?
Som vi kan se, en opportunistisk politik för reorganisering är inte bara politiskt fel, den fungerar inte heller.
På denna punkt kan vi naturligtvis inte undgå att börja med Lenin, det framstående skaparen av partiet och den främste upphovsmannen till skapandet av den Kommunistiska internationalen. En av Lenins viktigaste bidrag var förmodligen den kamp han förde och vann vid Ryska socialdemokratiska arbetarpartiets andra kongress 1903 om första paragrafen i stadgarna, för att säkra strikta regler för medlemskap i partiet:
”Att glömma bort den skillnad som finns mellan den del som utgör förtruppen och alla de massor som närmar sig den, att glömma bort den ständiga plikten för denna förtrupp att lyfta allt bredare skikt till förtruppens nivå, skulle bara betyda att lura sig själv, att sluta sina ögon inför vår gigantiska uppgift, att minimera denna uppgift. Och detta är vad man gör när man tar bort skillnaden mellan de som är anhängare till och de som går med i partiet, mellan de medvetna och aktiva elementen och de som ger en hjälpande hand.” (Lenin, ’ Ett steg framåt och två steg tillbaka’, 1904, översatt från, Selected Works, eds. Riuniti.)
Lenins kamp på denna punkt, som ledde till klyvningen av det Ryska socialdemokratiska arbetarpartiet mellan Bolsjevikerna (majoriteten) och Mensjevikerna (minoriteten) har ett speciellt historiskt värde därför att den föregick med flera år den nya modellen för partiet, ett parti bestående ett strikt urval av kamrater, mer tätt sammanhållna och mer anpassade till den nya historiska perioden av ’krig eller revolution’, i jämförelse med den äldre modellen av masspartiet, en bredare och mindre rigorös vad regler för medlemskap, som var giltiga i den historiska perioden av kapitalismens expansion.
För det andra reses problemet om vilken inställning detta parti (eller fraktion eller politisk grupp, vad det än kan vara) skall ha till andra existerande proletära organisationer. Med andra ord, hur skall den svara på de konkreta behov som finns för en reorganisering av de revolutionära krafterna på det mest effektiva sätt?
Här kan vi också hänvisa till arbetarrörelsens historiska erfarenhet, till att börja med debatten inom Internationalen med den Italienska vänstern på frågan om integrationen av centristerna i bildandet av det kommunistiska partiet. Bordiga position är mycket klar och hans bidrag var grundläggande för att få Internationalen att acceptera de 21 villkoren som slår fast att:
”De partimedlemmar som i princip förkastar villkoren och de teser som utvecklas av Kommunistiska Internationalen skall uteslutas från partiet. Detta är i synnerhet sant för delegaterna till den extraordinära kongressen.” (15)
1920 var Bordiga bekymrad över att en del centristiska delar, som inte hade smutsat ned sina händer alltför mycket 1914, skulle kunna finna det bekvämt att arbeta i det nya kommunistiska partiet snarare än i de gamla socialdemokratiska partierna, som hade blivit mycket diskrediterade:
”Idag är det mycket enkelt att säga att med ett nytt krig kommer inte samma misstag att göras, det är den heliga alliansen och det nationella försvarets misstag. Revolution är fortfarande långt borta, kan centristerna hävda, det är inte ett omedelbart problem. Och de skulle acceptera Kommunistiska internationalens teser: sovjeternas makt, proletariatets diktatur, den röda terrorn (…). Högerelement accepterar våra teser men på ett otillräckligt sätt med några reservationer. Vi kommunister måste kräva att detta accepterande måste vara totalt och utan gränser både teoretiskt och praktiskt (…).. Mot reformisterna måste vi kräva oöverkomliga barriärer (…). Inför programmet handlar det inte om disciplin: antingen accepterar man det eller så gör man det inte. I det senare fallet lämnar man partiet.” (från Amadeo Bordigas tal om ’Villkor för anslutning till KI’, 1920, publicerad i La Sinistra Communista nel cammino della revoluzione, Sociali editions, 1976)
Bland Bordigas och den Italienska västerns bidrag är denna en av nyckelfrågorna. Det vara på grundval av denna ståndpunkt som Bordiga senare skulle komma i konflikt med Internationalen när den var på allvarlig tillbakagång, då han kämpade mot politiken att integrera centrister in de kommunistiska partierna som en naturlig följd att göra försvaret av den ryska staten till den centrala frågan över alla andra problem (16).
I synnerhet är det välkänt att Internationalen försökte tvinga Italienska kommunistpartiet att integrera den maximalistiska (vänster) flygeln av det Italienska socialistpartiet, Serrati:s så kallade ’terzini’ (bokstavligt, ’tredjeinternationalister’), som det Italienska kommunistpartiet hade separerat från 1921 när det bildades.
Men denna stränghet i förhållande till moderata, centristiska strömningar betydde aldrig att sekteristiskt stänga dörren, att vägra tala, diskutera, tvärtom! I själva verket har den Italienska vänstern, från dess början som en abstentionistisk fraktion (ung. att avstå, i detta fall anti-parlamentarisk fraktion, ö.a.) i det Italienska socialistpartiet, alltid arbetat för att vinna över revolutionära energier som stod kvar vid centristiska ståndpunkter, både för att stärka sina egna led och för att rädda dessa krafter från klassfienden:
”Även om den var organiserad som en självständig fraktion inom det Italienska socilalistpartiet, med sin egen publikation, försökte den abstentionistiska fraktionen framförallt att vinna över partiets majoritet för sitt program. Abstentionisterna trodde också att detta var möjligt trots den överväldigande segern för den parlamentariska tendensen representerad av alliansen mellan Lazzari och Serrati. Fraktionen kunde bara bli ett parti genom att arbeta med hela sin kraft för att vinna över åtminstone en betydande minoritet. Den ’Bordigistiska’ rörelsen var alltid angelägen om att aldrig ge upp förrän kampen hade nått ett slut och på grund av detta var den aldrig en sekt, som dess motståndare anklagar den för att vara.” (17)
Vi kan därför sammanfatta genom att nämna de två grundläggande elementen som kännetecknar den Italienska vänsterns politik (i den bolsjevikiska traditionen):
- rigorösa regler for partimedlemskap baserad på ett militant engagemang (artikel 1 in Ryska socialdemokratiska arbetarpartiets stadgar) och klarhet om programmet och i urvalet av militanter;
- öppenhet i sin politik om diskussion med andra politiska strömningar i arbetarrörelsen (se t.ex. den Italienska vänsterns deltagande i de konferenser som hölls i Frankrike mellan 1928 och 1933, eller dess omfattande diskussioner med ’Ligue Communiste Internationaliste de Belgique’ med publicering in sin tidskrift av artiklar skrivna av militanter i LCIB).
Det är värt att nämna att det finns en länk mellan den programmatiska och organisatoriska striktheten hos den Italienska vänstern och dess öppenhet för diskussion. I linje med vänsterns tradition, utvecklade den en långsiktig politik byggd på klarhet och politisk solidaritet, förkastande omedelbara ’framgångar’ byggd på tvetydigheter som grundlade för framtida nederlag genom att öppna upp dörren till opportunismen (”Otåligheten är opportunismens moder” som Trotskij sa). De var inte rädda att diskutera med andra strömningar därför att de hade förtroende för soliditeten i sina egna ståndpunkter.
På liknande sätt finns det en länk mellan opportunismens förvirring och tvetydighet och deras ’sekterism’ som i allmänhet riktar sig mot vänstern och inte mot högern.
Om man är medveten om en bristande soliditet i sina egna ståndpunkter, är man uppenbarligen rädd för att mäta dem i förhållande till vänsterns (se till exempel KI:s politik efter andra kongressen, som öppnade upp mot centrum men som blev ’sekteristisk’ i förhållande till vänstern, som till exempel uteslutningen av KAPD; Trotskijs politik, som byråkratiskt uteslöt den Italienska vänstern från den Internationella oppositionen for att genomföra en entristisk politik i relation till socialdemokratin (att gå in i dessa partier, från engelskans ’enter’ – gå in, ö.a.); PCInt:s politik 1945 och efter att det uteslutit den Franska kommunistiska vänstern för att glatt gå samman med element av den mest opportunistiska slag som t.o.m. vägrade att kritisera sina tidigare misstag.)
Bland oppositionerna ger oss den Italienska fraktionen en betydande lärdom om metod och revolutionärt ansvar genom att kämpa för en omorganisering av revolutionärer, men framförallt genom dess klarhet i termer av sina politiska ståndpunkter. Den Italienska vänstern har alltid fört fram behovet av ett programmatiskt dokument mot de politiska manövrer som å andra sidan har ruinerat Vänsteroppositionen. Om det var tvunget med en brytning skulle det ske på grundval av en text.
Den Italienska vänstern gjorde denna metod till sin egen från sin början under Första världskriget inom Andra internationalen. De följde den under degenereringen av Kommunistiska internationalen från 1924 till 1928, då de konstituerade sig själva som en fraktion i Pantin.
Trotskij själv hyllade denna politik i sitt sista brev till fraktionen i December 1932:
”Separeringen med en ärlig revolutionär grupp som er måste inte nödvändigtvis följas av fientlighet, av personliga attacker eller förgiftad kritik.” (vår betoning)
Å andra sidan hade Trotskijs metod inom oppositionen inget gemensamt med den inom arbetarrörelsen. Uteslutningen av den Italienska vänstern genomfördes med samma procedur som användes av den Stalinifierade Kommunistiska internationalen, utan en klar debatt för att förklara brytningen. Det var varken den första eller sista gången: Trotskij stödde ofta ’äventyrare’ som lyckades få hans förtroende. Detta i bjärt kontrast till alla grupper som den Belgiska, Tyska, Spanska vänstern och alla de värdefulla revolutionära militanter som Rosmer, Nin, Landua och Hennaut, som eliminerades eller uteslöts en efter en tills den Internationella vänsteroppositionen blev en ren trotskistisk strömning. (18)
I kraft av denna hårda kamp för att försvara den marxistiska erfarenhetens arvegods och med detta dess egen politiska identitet blev den Italienska vänstern på en internationell nivå den politiska strömning som bäst uttryckte behovet att ett samanhållet parti, som uteslöt de som var i tvivelsmål och centristerna men samtidigt utvecklande den en stark förmåga att etablera en politik av att sammanfoga revolutionära krafter därför att den var byggd på klarhet i både ståndpunkter och i agerande.
Är IBRP (och före det PCIint från 43 och framåt) – som åberopar sig på att vara de verkliga politiska arvtagarna till den Italienska vänstern – i nivå med sina politiska föregångare?
Är deras regler för medlemskap lika strikta som Lenin korrekt insisterade på att de skulle vara? Ärligt talat så tror vi inte det. Hela denna grupps historia är kantad med episoder av opportunism i organisatoriska frågor och snarare än att applicera de orienteringar som den hävdar att den ansluter sig till, är IBRP:s politiska praktik i själva verket mycket närmare till Kommunistiska internationalen i sin degenerationsfas och till trotskisterna. Vi kommer att ta upp några historiska exempel som demonstrerar vad vi säger.
1943 bildades det Internationella Kommunistiska Partiet (PCInt – dess italienska akronym använder vi i denna artikel) i norra Italien. Nyheten skapade höga förväntningar. Inledningen till det nya partiets opportunistiska praktik började med den massiva tillströmningen till PCInt av olika element från partisankampen (19) eller från olika grupper i södern, en del av dem kom från det Italienska socialistpartiet och Italienska kommunistpartiet, andra från Trotskismen. Sedan fanns det ett antal militanter som öppet bröt med det programmatiska och organisatoriska ramverket som de tidigare hade anslutit sig till, för att kasta sig in i kontrarevolutionära äventyr som t.ex. minoriteten av ’Fraktionen utomlands av Italienska kommunistpartiet’ (Fraction Abroad of the Italian CP) åkte iväg för att ’delta’ i kriget i Spanien 36, Vercesi som deltog i de ’Anti-fascistiska Koalitionen i Bryssel’ under 1943 (20).
Naturligtvis insisterade man inte på att dessa militanter, som fyllde det nya partiet, skulle göra en redovisning av sina tidigare politiska aktiviteter. Och när vi talar om att ansluta sig till Lenins bokstav och anda, vad kan vi säga om Bordiga själv, som deltog i partiets aktiviteter fram till 1952 (21), och bidrog aktivt i att bestämma dess politiska linje och t.o.m. skrev den politiska plattformen som godkändes av partiet – utan att ens vara medlem av partiet?
Under denna period var det den Franska fraktionen av den kommunistiska vänstern (FFCL, Internationalisme) som tog upp arvet av vänsterlinjen genom att rädda och stärka det politiska arvet från den Italienska fraktionen i exil (Bilan). Och det var Internationalisme som tog upp frågan med PCInt om problemet med att ha integrerat Vercesi och minoriteten från Bilan utan att be dem göra en politisk redovisning av deras tidigare politiska misstag, samt även det faktum att genom bildandet av partiet i Italien hade de fullständigt struntat i arbetet att göra en utvärdering (Bilan på franska betyder att göra en ’balansräkning’ – en utvärdering - i termer av aktiviteter, lärdomar, mm, ö.a.) av Italienska fraktionen i exil (Bilan) av de 10 år som gått.
1945 bildades en Internationell byrå, som förenade PCInt, den Belgiska fraktionen och den Franska fraktion, ett kopia av FFCL. I själva verket var detta ’FFCL-nr 2’ uppbyggt på basis av en splittring av två element som var med i exekutiva kommissionen av FFCL. De hade kontaktats av Vercesi i Bryssel och var förmodligen övertygade av hans argument, även om de innan hade stött ståndpunkten att han skulle uteslutas omedelbart utan diskussion (22). En av de två var mycket oerfaren (Suzanne), medan den andra kom från det spanska POUM (och som senare dök upp i den franska gruppen Socialisme ou Barbarie). ’FFCL-nr 2’ ’förstärktes’ när element från minoriteten från Bilan och det gamla Union Communiste (Chazé, etc) gick med, element som hade blivit allvarligt kritiserade av Fraktionen på grund av deras eftergifter till anti-fascism under kriget i Spanien.
I själva verket fyllde denna kopia av Fraktionen behovet av att minska Internationalisme’s trovärdighet. Som vi kan se så upprepar sig historien, i så motto att PCInt helt enkelt upprepade Vänsteroppositionens manövrer mot den Italienska fraktionen under 1930, när det bildade den ’Nya italienska oppositionen’ (NOI), en grupp som bestod av f.d. stalinister som bara två månader tidigare hade smutsat ned sina händer genom att utesluta Bordiga från PCI och vars hela politiska funktion bara kunde ha varit att skapa en provokativ politisk konkurrent till Fraktionen.
Den 28 november 1946 skrev GCF ett brev till PCInt med ett appendix med en lista av frågor som behövdes diskuteras och som berörde ett antal brister för vilka olika delar av Italienska kommunistiska vänstern varit ansvariga för under kriget (Internationalisme no 16). PCInt svarade tvärt på detta 10 sidor långa brev med följande ord:
”Internationella byråns möte i Paris:
Eftersom ert brev än en gång uppvisar en kontinuerlig förvrängning av fakta och de politiska ståndpunkter som tagits både av PCI i Italien, likväl som av den Belgiska och Franska fraktionen och att ni inte utgör någon revolutionär, politisk organisation och att er aktivitet är begränsad till skapa förvirring och smutskasta våra kamrater, har vi enhälligt uteslutit möjligheten av att acceptera er förfrågan att delta i de internationella mötena av GCI:s organisationer.”
Det är verkligen sant att historien upprepar sig själv med på ett farsartat sätt. GCI blev byråkratiskt uteslutet från Kommunistiska internationalen after 1926, det blev likaså uteslutet från Vänsteroppositionen 1933 (se t.ex. vår pamflett om den Italienska kommunistiska vänstern). Nu hade turen kommit till GCI att byråkratiskt utesluta den Franska fraktionen från sina led för att undvika en politisk konfrontation.
Eklekticism (ung. att föra samman idéer från olika håll utan hänsyn till sammanhanget. ö.a.) i termer av ståndpunkter betyder på en internationell nivå att ”var och en är herre i sitt eget hus”. 1952 bröts PCInt upp i två delar; å ena sidan reducerade Bordigisterna den Italienska vänsterns oförsonlighet i sina ståndpunkter till en karikatyr genom att de vägrade att diskutera med några andra. Å den andra sidan hade vi ”öppenheten” hos PCInt (Battaglia Communista): under hösten 1956 bildade BC tillsammans med GAAP (23), trotskisterna i Gruppi Communisti Rivoluzionari (GCR) och Azione Communista (24), en Rörelse för den Kommunistiska vänstern, vars framträdande drag var heterogenitet och förvirring. Bordiga benämnde ironiskt dessa fyra grupper som ”quadrifoglio” (fyrklövern).
Under de första månaderna 1976 lanserade Battaglia Communista ”ett förslag till en början”, som riktade sig till de ”internationella grupperna av den kommunistiska vänstern”, vilka de inbjöd till:
- en internationell konferens för att skaffa sig en uppfattning om tillståndet hos de grupper som hävdar att de tillhör den internationella kommunistiska vänstern;
- att skapa ett center for kontakter och internationella diskussioner.
IKS deltog i konferensen med övertygelse men önskade att de politiska kriterierna för att delta på konferensen skulle definieras. BC som var van vid konferenser av ett helt annat slag, var tveksamma till att skapa striktare regler. De var uppenbarligen rädda att stänga dörren för någon.
Den första konferensen hölls i Milano i maj 1977 med endast två deltagare, BC och IKS, men BC motsatte sig varje offentlig deklaration, t.o.m. en som kritiserade de grupper som var inbjudna som inte hade kommit till konferensen.
I slutet av 1978 hölls den andra konferensen i Paris, där slutligen ett antal andra grupper deltog i arbetet. I slutet av konferensen kom frågan om kriteria för deltagande upp igen och denna gång föreslog BC striktare regler:
”Kriterierna måste göra det möjligt att utesluta rådister från dessa konferenser så vi måste insistera på erkännandet av historiska behovet av partiet som ett väsentligt kriteria.”,
till vilket vi svarade genom att påminna om,
”vårt insisterande på att det skulle finnas kriteria till den första konferensen. Vi tror inte att det idag är lämpligt att lägga till ytterligare kriteria Det beror inte på brist på klarhet, både i fråga om kriterierna som sådana, som i fackföreningsfrågan eller den nationella frågan, utan att det är för tidigt. Stor förvirring vilar fortfarande tungt som helhet över den revolutionära rörelsen i dessa frågor; och NCI har rätt i att hålla fast vid en dynamisk vision av de politiska grupper gentemot vilka vi riskerar stänga dörren permanent.” (25)
Under första halvan av 1980 hölls den tredje och sista internationella konferensen, vars atmosfär redan från början gjorde det klart hur det skulle sluta. Utöver förtjänsterna med själva diskussionen, visade denna konferens på BC:s vilja att utesluta IKS från framtida konferenser.
I en av Aesops fabler försöker vargen utan framgång anklaga lammet för att ha smutsat flodvattnet som han dricker av. Han slutar med att lägga skulden på lammets far och finner på detta sätt en ursäkt för att slita honom i stycken. På samma sätt började BC i ökande utsträckning se IKS, inte som en grupp på samma sida med vilken man kan eventuellt komma fram till ett klargörande, till fördel för alla kamrater och de nya grupperna i bildande, utan snarare som en farlig rival i att fånga dessa kamrater och nya grupper, och fann till slut en utväg för att få konferensen att godkänna striktare och mer selektiva politiska kriterier för att accepteras, för att definitivt utesluta IKS. (26)
För att sammanfatta så går vi från den första konferensen, där det inte bara saknades några politiska kriterier för deltagande utan även förslaget att införa sådana tillbakavisades, till den tredje konferensen, där i slutet av konferensen kriteria, skapade på ett ad-hoc mässigt sätt, fördes fram för att eliminera IKS, dvs. vänsterkomponenten inom konferensen. Den tredje konferensen var en repris på uteslutningen av GCF 1945 och likaså en olycksbådande utsträckning av de föregående episoderna med uteslutningen av den Italienska kommunistiska vänstern från kommunistiska internationalen (1926) och från Vänsteroppositionen (1933).
Det politiska ansvaret som BC måste ta på sig (och CWO) är i dessa omständigheter enormt: endast några få månader senare (augusti 1980) bryter masstrejken ut i Polen och det internationella proletariatet förlorade varje möjlighet av ett koordinerat ingripande från alla grupper i den kommunistiska vänstern.
Men det slutar inte här. Efter en tid uppfann BC och CWO, för att visa att de inte hade förstört en serie av tre konferenser och fyra år av internationellt arbete till ingen nytta, en fjärde konferens där det deltog, inklusive dom själva, en så kallad revolutionär iransk grupp, som vi t.o.m. hade varnat BC för. Det vara inte förrän efter ett antal år som IBRP slutligen erkände sitt misstag genom att tillkännage att denna grupp av iranier verkligen inte var revolutionär …
Då har vi kommit fram till den senaste fasen under de senaste åren, då vi har sett en litet men uppmuntrande öppnande upp av en dialog och konfrontation inom det proletära politiska lägret (27). På ett sätt den mest intressanta aspekten, var en första integration av ingripande i situationen som har skett mellan IKS och IBRP (genom sin engelska del, CWO). Ett ingripande som planerades tillsammans när det inte faktiskt genomfördes tillsammans i relation t.ex. till konferensen om Trotskij som hölls i Ryssland, ett offentligt möte om ryska revolutionen 1917 organiserades och hölls gemensamt i London, ett gemensamt försvar mot de attacker som kom från vissa parasitära formationer, etc, etc.
Vi har alltid genomfört dessa ingripanden med en tydlig intention att inte absorbera någon, inte för att skapa en kil inom IBRP mellan BC och CWO och den likgiltiga frånvaron av BC oroade oss alltid. Till slut när BC tyckte nog var nog, krävde de att deras partner gav vika för parti –förlåt – IBRP – linjen. Från detta ögonblick och framåt var allting som tidigare tycktes resonabelt och normalt for CWO börjat förändrats. Ingen mer koordinering av arbetet i Ryssland, inga fler gemensamma offentliga möten, etc, etc. Och än en gång föll ansvaret tungt på IBRP:s axlar, som på grund av sin butiksägar-opportunism, lät arbetarklassen konfrontera en av sina svåraste episoder i den nuvarande historiska perioden, kriget i Kosovo, utan att dess förtrupp var förmöget att uttrycka en gemensam ståndpunkt.
För att fullt värdera IBRP:s opportunism i relation till deras förkastande av vår appell om kriget, är det lärorikt att läsa om en artikel som uppträdde i novembernumret av Battaglia Communista, ’Missförstånd om kriget på Balkan’. BC skriver att de har fått ett brev/invitation från OCI (28) till ett nationellt möte mot kriget som skall hållas i Milano. BC bedömer,
”innehållet i brevet som intressant och en välkommen rättelse i förhållande till den ståndpunkt som OCI antog om gulfkriget, då det stödde det ’Irakiska folket under imperialismens attack’ och var mycket polemisk i relation till vår s.k. likgiltighet (…) Det saknar en referens till krisen i ackumulationscykeln (…) och dess väsentliga undersökning av dess konsekvenser på den Jugoslaviska federationen (…) Men det verkar inte som det utesluter möjligheten av ett gemensamt initiativ från de som motsätter sig kriget på en klassgrund.” (vår betoning)
Som vi kan se, så var BC för bara fyra år sedan, i en situation som var mindre allvarlig än vid tidpunkten för kriget i Kosovo, berett förespråka ett gemensamt initiativ med en grupp som redan då var klart och tydligt kontrarevolutionärt (29) bara för att tillfredställa dess aktivistiska böjelser, medan det hade modet att säja nej till IKS därför att … det har ståndpunkter som skiljer sig för mycket åt. Detta är verkligen opportunism.
Vi har ägnat denna artikel till att svara på IBRP:s tes att organisationer som vår har:
” avskurit sig från den metod och det perspektiv för arbetet som leder till anslutningen till det framtida revolutionära partiet”.
För att göra detta har vi betraktat de två nivåer vid vilka de organisatoriska problemen ställs och i termer av dessa har vi visat att det är IBRP, inte IKS, som har lämnat traditionen från den Italienska och internationella kommunistiska vänstern. I själva verket är den eklektism som vägleder IBRP:s politik för en omorganisering lik den som Trotskij hade, som han tog upp i samband med att bygga den 4:e Internationalen. IKS vision å andra sidan är densamma som den Italienska fraktionen, som alltid kämpade för en omorganisering i klarhet och på en grundval som skulle göra det möjligt att rädda centristiska element och de med tveksamheter.
Trots
dess olika ärelystna arvtagare, så finns den verkliga kontinuiteten med
den Italienska fraktionen idag representerad av IKS, en organisation som
åberopar och gör till sin egen alla striderna från 20-talet, 30-talet
och 40-talet.
31
augusti 2000 Ezechiele
Noter
1. IBRP står för Internationella Byrån för det Revolutionära Partiet och är en internationell organisation som knyter samman två organisationer, Communist Workers Organisation (CWO) i Storbritannien och Partito Communista Internazionalista i Italien.
2. Publicerad i Battaglia Communista nr 1, January 2000 och i International Communist nr 18, vintern 2000.
3. Det fanns också 21 villkor för att ansluta sig till Kommunistiska internationalen!
4. ”On the ICC appeal over the war in Serbia. The military offensive of the bourgeoisie demands a united respons by revolutionaries.” (Om IKS appell om kriget i Serbien. Den militära offensiven från borgarklassen kräver ett enat svar från revolutionärerna), International Review nr 98, July 1999.
5. Se också ”The marxist method and the ICC’s appeal over the war in Yugoslavia” (Den marxistiska metoden och IKS appell om kriget i Jugoslavien), International Review nr 99, oktober 1999.
6. Vi hänvisar till punkt 13 och 16 där det finns skillnader, inte på grundläggande frågor utan i analysen om den aktuella situationen.
7. Redovisning och en kritisk utvärdering av dessa konferenser finns i olika artiklar i vår International Review och i de aktuella pamfletterna som kan beställas av oss genom att skriva till våra adresser.
8. Genom hela denna period (1930), fick Trotskij information från Rosmers brev. Den senare var inte sympatiskt inställd till den Italienska vänstern och ’blockerade all diskussion’. Han kritiserade Prometeo, som ville skapa nationella sektioner innan internationalen och gav exemplet från Marx och Engels som: ”1847 började den kommunistiska rörelsen med ett internationellt dokument och med skapandet av Internationalen”. Denna argumentation förtjänar att understrykas eftersom den ofta används på ett felaktigt sätt mot den Italienska fraktionen (se IKS bok om den Italienska kommunistiska vänstern och kapitlet: Relationen mellan vänsterfraktionen av kommunist partiet i Italien och vänsteroppositionen i Internationalen, 1923-33)
9. IBRP: ”Towards the New International” (Mot den nya internationalen), Prometeo, nr 1, serie VI, juni 2000.
10. IBRP: ”Towards the New International”
11. IBRP: ”Towards the New International”
12. För en allmän orientering i denna fråga se artikeln: ”On the party and its relationship to the class” (Om partiet och dess relation till klassen), en text som antagits av IKS 5:e kongress och är publicerad i International Review nr 35.
13. ”Delegaterna [till Kommunistiska internationalens grundningskongress] … var i huvudsak bolsjeviker medan de som, på ett eller annat sätt, förklarade sig representera kommunistpartiet i Polen och i Lettland, Ukraina, Litauen, Vitryssland, Armenien, från den förenade gruppen för folken i östra Ryssland, utan tvekan kan ses som representanter för olika sektioner av bolsjevikpartiet (…) de enda som kom från utlandet var två Schweiziska delegater, Fritz Platten och Katsher, tysken Eberlein (…), den norske Stange och den svenske Grimlund, den franske Guilbeaux. Men även i dessa fall kunde deras giltighet som representanter ställas i fråga. (…) Det återstår därför endast två delegater som hade ett tveklöst mandat, den svenske Grimlund och Eberlein …” (från Pierre Broué, The Origins of the Communist International, introduction to the 1st Congress of the Communist International (den Kommunistiska internationalens ursprung, introduktion till Kommunistiska internationalens första kongress), EDI, Paris, 1974, sidan 35.36.)
14. Detta är den kritik som vi gjorde av BC nyligen i relation till deras opportunistiska hantering av relationerna med element av GLP, en politisk formation vars medlemmar, som nyligen brutit med den autonomistiska rörelsen, kommit till klarhet endast till hälften samtidigt som de bibehållit en god portion förvirringar som de utgått från: ”Ett ingripande som långt ifrån gynnade klargörandet för dessa [element] och deras definitiva ändpunkt i en revolutionär koherens, istället blockerade denna möjliga utveckling.” (från ”Grupperna från Lotta Proletaria: ett ofullständigt försök att nå en revolutionär koherens” i Rivoluzione Internationale nr 106)
15. Text om de 21 villkoren för anslutning till Kommunistiska internationalen som antogs av den andra kongressen av Komintern.
16. Denna politik ledde till marginaliseringen av revolutionär energi inom partierna och exponerade dem tydligare för repression och massakrer, som var fallet i Kina.
17. IKS, The Italian Communist Left 1927-1952 (Den italienska kommunistiska vänstern 1927-1952)
18. Från IKS bok ovan i kapitlet: Relationen mellan vänsterfraktionen av kommunist partiet i Italien och vänsteroppositionen i Internationalen, 1923-3.
19. ”Ambiguities on the ’partisans’ in the constitution of the Internationalist Communist Party in Italy” (Tvetydigheter om ’partisaner’ i konstituerandet av Internationalistiska kommunistiska partiet i Italien), Battaglia Communistas brev och IKS svar. I International Review nr 8.
20. Se artikelarna, ”The Origin of the ICC and the IBRP”(IKS ursprung och IBRP), i International Review nr 90 och 91 och ”In the shadow of Bordigism and his epigones (Battaglia Communista)” (I skuggan av Bordigism och hans lärljungar (Battaglia Communista)) i International Review nr 95.
21. Året för splittringen mellan det nuvarande Battaglia Communista och den ’bordigistiska’ delen PCInt.
22. IKS, The Italian Communist Left 1927-1952 (Den italienska kommunistiska vänstern 1927-1952)¸ sid. 191-193.
23. Några fd partisaner inklusive Cervetto, Masini och Parodi gick med i den anarkistiska rörelsen och försökte att konsolidera sig i en tendens inom den genom konstituerandet av ”Gruppi Anarchici di Azione Proletaria” (GAAP) i februari 1951 med en publikation kallad L’Impulso.
24. AC föddes 1954 som en tendens av PCI bildat av Seniga, Raimondi, fd partisaner och Fortichiari, en av grundarna av PCd’I i 1921 och som gick in i PCI efter att han blivit utesluten. Seniga samarbetare med Pietro Secchia, som under motståndstiden definierade grupper till vänster om PCI som ”Gestapos marionetter” och uppmanade till fysisk eliminering av Prometeos militanter. Sammanslagningen av en del av AC med GAAP kom att bilda gruppen Lotta Communista 1965.
25. Dokumentation från konferensen publicerades i ”Preparatory texts, reports, correspondence of the Second Conference of the Groups of the Communist Left”, Paris, November 1978.
26. International Review nr 22, 3:e kvartalet 1980, ”Third International Conference of the groups of the Communist Left (Paris May 1980): Sectarianism, a legacy of the counter-revolution that must be transcended” (Tredje internationella konferensen för grupper i den kommunistiska vänstern (Paris Maj, 1980): Sekterism ett arv från kontrarevolutionen som måste överkommas). Se också dokumenten från tredje konferensen publicerad på franska av IKS i form av en pamflett och på italienska av BC (som ett specialnummer av Prometeo). Den franska utgåvan innehåller också vårt politiska uttalande om konklusionerna av konferensen.
27. International Review nr 92. ”6th Congress of the Partito Communista Internazionalista. A step forward for the Communist Left” (6:e kongressen för Partito Communista Internazionalista. Ett steg framåt för den kommunistiska vänstern). International Review nr 93, ”Debates between ’Bordigist groups’. A significant evolution of the proletarian political miliue” (Debatt mellan ’Bordigistiska grupper’. En betydelsefull utveckling av den proletära politiska miljön). International Review nr 95 ”In the shadow of Bordigism and his epigones (Battaglia Communista)” (I skuggan av Bordigism och hans lärljungar (Battaglia Communista)).
28. OCI, Organizzazione Communista Internazionalista.
29. Det behövdes verkligen ett uppbådande av BC:s hela opportunism för att försöka, under hösten 1995, knyta till sig en organisation som under de senaste 5 åren, från kriget i Persiska viken, gjorde ingenting mindre än att stödja en imperialistisk sida mot en annan och på detta sätt deltagit i mobiliseringen av proletariatet för en imperialistisk slakt. I denna fråga se artiklar publicerade i Rivoluzione Internazionale, ”The OCI: Slander is a breeze”, nr 76, juni 92; ”The delirium of the OCI”, nr 69, april 91;”The sharks in the Persian Gulf”, nr 67, december 1990.Dag för dag får hotet om ett krig mot Irak allt klarare konturer. Bush junior planerar att gå längre än hans far gjorde 1991. Inte bara planerar han att tillfoga Irak ytterliggare ett militärt nederlag, utan denna gång är det hela Saddam Husseins regim som är målet. Detta nya krig kommer vid en tidpunkt när krigen är allt mer närvarande internationellt. Ett år efter 11:e september attackerna och deklarationen om ”krig mot terrorismen”, har hotet om krig förvärrats över hela världen, men framförallt i de länder som av USA beskrevs som en del av ”ondskans axel”
Det är uppenbart att störtandet av talibanregimen och kriget mot Al Qaida inte lett någonstans, den breda antiterrorist-koalition som bildades under amerikansk kontroll har fallit sönder. Bakom alla deklarationer om ”internationell solidaritet” under minnesceremonin efter 11 september, har det funnits en öppen kritik mot den amerikanska politiken i Europa och i arabvärlden. I själva Afghanistan har instabiliteten hos den USA stödda regimen tydligt demonstrerats av bombattacken mot marknaden i Kabul den 5 september som ledde till 30 döda och flera hundra skadade och inte minst genom mordförsöket mot den afghanske presidenten Karzani.
Framförallt har vi det senaste året sett en ökning av de militära spänningarna i andra länder. Under sommaren kom det nya varningar om hotet av ett kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan och faran är långt ifrån över än (se International Review nr 110). Situationen i Palestina förvärras hela tiden och nu dyker hotet om ett nytt Gulf-krig upp vid horisonten. Den ”tidsålder av fred” som Bush den äldre lovade oss efter östblockets kollaps 1989 har visat sig var en tid av ökande militärt barbari på en nivå som vi inte sett sedan andra världskriget. Detta är en klar bekräftelse på de förutsägelser och analyser som revolutionärerna gjorde vid denna tidpunkt mot de lugnande talen från den internationella borgarklassens viktigare ledare.
I Internationalistisk Journal nr 2 i vår orienteringstext ”Militarism och sönderfall”, som till och med skrevs före Gulfkriget, ges en analytisk ram för att förstå imperialistisk rivalitet i en kapitalistisk värld i den nya period som öppnades upp av östblockets kollaps och upplösningen av västblocket som följde på detta:
”Sedan början av århundradet har kriget varit den mest avgörande frågan som proletariatet och dess revolutionära minoriteter konfronterat (…) eftersom kriget är den mest koncentrerade formen av den förfallande kapitalismens barbari, något som uttrycker systemets dödskamp och hänger som ett hot över hela mänsklighetens överlevnad. (..) krigets barbari – mycket mer än tidigare – kommer att vara ett permanent och ständigt närvarande element i världssituationen (..) alltmer kommer att inbegripa de utvecklade länderna”.
(punkt 13)
Texten lägger till att:
”Det allmänna sönderfallet av samhället är den slutgiltiga fasen av kapitalismens förfall. Därför består under denna fas de specifika karaktärsdragen för förfallsperioden: den historiska krisen i den kapitalistiska ekonomin, statskapitalismen och grundläggande fenomen som militarism och imperialism.
Eftersom sönderfallet utgör kulmen på de motsättningar som kapitalismen kastats in i under hela sin förfallsperiod, kan de specifika karaktärsdragen för förfallsperioden bara förvärras och förstärkas under denna slutgiltiga fas (...)
Detsamma gäller militarismen och imperialismen, som vi sett under 80-talet, den period under vilken sönderfallet har uppstått och utvecklats. Denna verklighet kommer inte att försvinna för att den gamla världsordningen med en uppdelning av världen i två imperialistiska block har försvunnit som ett resultat av östblockets kollaps.
Konstituerandet av imperialistiska block är inte orsaken till militarism och imperialism. Tvärtom är uppkomsten av dessa block endast en extrem konsekvens (...) ett uttryck (...) för att den förfallande kapitalismen faller ned i militarism och krig (...) Den nuvarande upplösningen av de imperialistiska blocken innebär inte heller något som helst ifrågasättande av imperialismens grepp över det samhälleliga livet (...) upplösningen av blocken bara kommer att öppna vägen till en ännu mer barbarisk, förvrängd och kaotisk form av imperialism.”
(punkt 5)
I januari 1991 demonstrerade Gulfkriget att:
”inför tendensen mot generaliserat kaos som är typisk för sönderfallet och som har kraftigt förstärkts av Östblockets kollaps, har kapitalismen inget att val i sina försök att hålla samman sina komponenter än att kränga på tvångströjan av militärt våld. I denna bemärkelse bidrar de metoder som den använder för försöka begränsa det alltmer blodiga kaoset, till skärpningen av det militära barbari som kapitalismen sjunker ned i.”
(Resolution om den internationella situationen punkt 5 i International Review nr 97)
Händelseutvecklingen har bara bekräftat ökningen av detta permanenta barbari i en kapitalistisk värld som domineras av tendensen ”var och en för sig” och den allmänna rivaliteten mellan stora som små imperialistiska stater. Inom denna ram har de nationella härskande klasserna med USA i spetsen, skapat ett klimat av patriotisk hysteri i befolkningen. Men även andra staterna, som också vill betyda något här i världen, har tagit steg för att mobilisera sina arméer och öka sina militära utgifter.
Även om attacken den 11:e september var en ”krigshandling” som Bush uttryckte saken, var det:
”en kapitalistisk krigshandling, ett moment i den permanenta imperialistiska kampen som kännetecknar epoken av kapitalismens förfall”
(Resolutionen om den internationella situation till IKS extraordinära konferens april 2002)
Attacken den 11:e september har gjort det möjligt för USA att ingripa i Afghanistan under förevändningen av ett ”krig mot terrorismen”. USA har etablerat sig som härskaren över Centralasien med baser i Afghanistan, Tadzjikistan och Uzbekistan och en ställning i Georgien (som nu är under stark press från Ryssland som ett direkt svar på denna amerikanska framryckning). Samtidigt har de mer omfattande globala strategiska mål.
Målsättningen hos den amerikanska borgarklassen är inte bara att kontrollera denna tidigare ryska region, utan att kontrollera hela Mellanöstern och den indiska kontinenten. Genom att inkludera Nordkorea i ”ondskans axel” har man tydligt utmanat Kina och Japan. Allt detta gör det möjligt för USA att utveckla sin strategi av att ringa in de europeiska makterna, och framförallt att blockera alla tyska framstötar (Tyskland är dess mest farliga rival) mot Östeuropa eller Mellanöstern.
Detta är ramen för hotet av krig mot Irak.
Vad har USA mot Saddam Hussein?
Det är uppenbart att Irak inte är något hot idag. Dess arme som 1991 beskrevs som den femte största i världen, decimerades under Gulfkriget, och har förlorat mer än två tredjedelar av sina styrkor sedan dess. De pågående FN-sanktionerna har inte bara hindrat dem från att återupprusta utan till och från att få reservdelar. Så gott som all irakisk militär utrustning är från före Gulfkriget (New York Times 26 augusti, 2002).
Utöver detta har USA sedan Gulfkriget infört en ”flygförbudszon” över norra och södra Irak, vilket hindrar det irakiska flygvapnet från att flyga över halva sitt nationella territorium under förevändningen av att skydda de kurdiska och shiitiska minoriteterna. (1). Icke desto mindre har USA börjat tala om ett ”kärnvapenhot” från Irak. Rapporten från International institute for strategic studies (IIS) har avfärdat detta argument, och endast fört fram faran från ” ett stort lager med kemiska och biologiska vapen”, och detta är nu grunden för ett ”potentiellt irakiskt hot”.
Det är uppenbart att det ”tydliga och närvarande hotet” som Bush åberopar för att rättfärdiga ett angrepp inte är något annat än en propagandamyt. De som öppet kritiserar den amerikanska politiken, för fram ett annat skäl som kan verka självklart, USA vill kontrollera Iraks oljereserver, som är världens näst största kända oljereserver.
Till i exempel Le Monde Diplomatique (oktober 2002) kan vi läsa:
”Lägga beslag på världens näst största oljereserv skulle göra det möjligt för president Bush att helt styra den internationella oljemarknaden. Under ett amerikanskt protektorat skulle Irak snabbt kunna fördubbla sin produktion av råolja, vilket skulle få som en omedelbar följd att oljepriserna sjunker och kanske få igång den amerikanska tillväxten.”
Först av allt är denna tanke att den irakiska oljan skulle göra det möjligt att starta en återhämtning av den amerikanska ekonomin (eller en påstått marxist variant av samma tema att försäkra USA en ”oljeintäkt”) missar att ta med flera konkreta fakta i sin bedömning:
- det dåliga skicket hos den irakiska oljeinfrastrukturen som skulle behöva 5 år av stora investeringar för att öka produktionen till sådana nivåer (2),
- att försäljningen av den irakiska oljan är redan nästan helt under amerikansk kontroll, politiskt genom att exporten kontrolleras av FN: s sanktioner, militärt genom att hela den irakiska oljeindustrin är inom räckhåll för det amerikanska bombflyget, ekonomiskt genom inflytandet från de stora amerikanska oljebolagen.
Tvärtom insisterar vi på att det intresse som alla de stora imperialistiska makterna har av Mellanöstern framförallt är strategiskt. Förvisso föregick detta intresse upptäckten av oljan i regionen. Under 1800-talet var Irak, Iran och Afghanistan scenen för ”the great game” (’det stora spelet’ på svenska, vilket är namnet på en mycket känd stormaktskonflikt om kontroll över regionen mellan Storbritannien, Ryssland och Tyskland, översättarens anmärkning).
Insatserna ökade med byggandet av Suezkanalen som Storbritanniens strategiska väg till Indien. Idag är regionens geopolitiska betydelse lika stor som någonsin, och den har förvisso ökat på grund av oljans strategiska betydelse som en både ekonomiskt och militärt nödvändig råvara. Om USA lyckas med att skaffa sig fullständig kontroll över Europas och Japans oljeförsörjning, kommer de att ha ett väldigt kraftfullt vapen i sin hand. I händelse av en allvarlig internationell kris skulle de inte ens behöva hota med att använda våld för att få dessa länder att underkasta sig dess vilja.
Faktum är att med denna nya styrkeuppvisning riktad mot Irak, avser USA att förstärka sin auktoritet och trovärdighet både i denna region och i världen som helhet. Gulfkriget 1991 syftade framförallt till att tvinga dess gamla västallierade att sluta upp bakom USA, när upplösningen av ”ondskans imperium” (för att använda Reagans benämning på Östeuropa och Sovjetunionen) drev dem att upprätta sitt oberoende och motsätta sig USA: s diktat. Denna operation var en tillfällig framgång, men redan i slutet på sommaren 1991 med utvecklingen av kriget i Jugoslavien var dessa forna allierade snabba att föra fram sina egna intressen (den första att göra så var Tyskland som uppmuntrade Kroatiens och Sloveniens utbrytning ur Jugoslavien).
Vid denna tidpunkt nöjde sig USA med att jaga ut de irakiska trupperna ur Kuwait och lämnade Saddam Hussein regimen intakt. Det fanns olika skäl till detta. Å den ena sidan ställde Frankrike som villkor för att delta i koalitionen att regimen lämnades intakt. Hade USA svikit detta löfte, hade detta lett till att den militära koalitionen brutits upp, den koalition som var Bush den äldres främsta mål. Utöver det hade alla allierade inklusive USA ett intresse av att behålla Saddam vid makten så att han kunde fortsätta att spela rollen som vakthund mot strävandena till självständighet från kurderna i norr och shiiterna i söder, som hotade destabilisera hela regionen. Det faktum att USA idag är berett att lämna detta försiktiga förhållningssätt och riskera att få såväl ett antal stormakter som arabstater emot sig, och ytterliggare destabilisera regionen är bara ytterliggare ett bevis på hur världssituationen förvärrats sedan 1991. Som vi sa för mer än 10 år sedan är USA tvingat att alltmer demonstrera och använda sin vapenmakt för att hävda sin ledande ställning.
En annan fördel med Irakoperationen – från amerikansk synvinkel – är att den är ett utmärkt redskap för att splittra de europeiska makterna, med framförallt Storbritannien på den ena sidan och framförallt Tyskland och Frankrike på den andra sidan. Storbritannien är USA: s främsta allierade i ett krig mot Irak. Detta är de inte på grund av solidaritet, utan på av grund att britterna alltid räknat med att avsätta Saddam Hussein och genomföra en förändring av den härskande klicken som skulle göra det möjligt för dem hävda sina intressen i sitt gamla protektorat. De brittiska intressena sammanfaller därför tillfälligtvis med de amerikanska från vilka de förväntar sig en gentjänst för sitt militära bidrag.
Frankrike å den andra sidan har alltid emotsatt sig ett militärt ingripande i Irak och har försök behålla sina band med regimen i Bagdad likväl som med Libanon och Syrien, till och med under Gulfkriget. Frankrike har hela tiden uppmanat till ett stopp för FN: s embargo mot Irak. När det gäller Tyskland så har de traditionellt sätt alltid försök hävda sig i Mellanöstern genom Berlin – Bagdad axeln via Balkan och Turkiet.
De brittisk-amerikanska flygangreppen är redan en daglig företeelse över norra och södra Irak, som en generalrepetition för ett fullskaligt krig (3). Vita huset har etablerat de nödvändiga baserna för en militär intervention (50 000 man är redan stationerade i Kuwait). De kan räkna med tillräckligt stöd för att uppväga frånfället av en del allierade från Gulfkriget. Turkiet har redan gått med på placeringen av amerikansk trupp på dess mark i utbyte mot betydande ekonomisk hjälp. Arabemiraten, Kuwait, Bahrain, Oman och speciellt Qatar (4) kommer att tjäna som strategiska militära baser (5). Jordanien kommer troligen att tillåta att dess territorium används för att neutralisera Iraks västra gräns som ligger närmast Israel.
Icke desto mindre är detta en operation som är mycket farligare än kriget i Afghanistan, eftersom i detta fall så har USA ingen lokal styrka som kan göra det smutsiga arbetet som den norra alliansen gjorde i Afghanistan, och det s.k.Vietnamsyndromet riskerar att återkomma, vilket undveks operationen i Afghanistan som de var kapabla att avsluta med ”noll döda”.
Dessutom, att sätta upp en bred demokratisk opposition som kan ta över efter Saddam Hussein är långtifrån enkelt. En annan svårighet är att det finns mycket mer motstridiga lokala intressen än i Afghanistan. De kurdiska och Shiitiska minoriteterna är inte pålitliga utifrån en amerikansk synvinkel. Kurderna är alldeles för lätt influerade av européerna och Shiiterna står i skuld till iranska intressen. Till detta kan vi lägga Turkiets tveksamhet, givet dess å en sidan känsliga förhållande till den kurdiska frågan (Saddam Hussein utövar fortfarande ett tryck på kurderna i Irak), och å den andra sidan dess dragning mot EU som utövar ett tryck på dem. Den andra faran är att den amerikanska borgarklassen definitivt förstör sitt rykte i arabstaterna som fredsmäklare i Mellanöstern och därigenom försvagar sin ställning i regionen.
Men redan det första hindret som möter USA i dess försök att tvinga på världen dess uppfattning om ”ett alvarligt hot” från Irak, är att den amerikanska borgarklassen inte har något stöd i folkrätten för att rättfärdiga ett militärt angrepp, i motsats till tidigare militära ingripanden. 1991 var till exempel Iraks invasion av Kuwait den rättsliga förevändning man använde, det finns idag inget rättsligt stöd för ett preventivt krig utifrån det nya begreppet ”potentiellt angripare” som USA använder mot Irak. Vad den amerikanska borgarklassen försöker göra är att tvinga igenom nya bestämmelser som skulle kullkasta allt folkrättsligt ramverk inom de internationella relationerna, och om de accepterades skulle de kunna användas för att rättfärdiga alla möjliga militära invasioner, och därmed öppna dörren för ytterliggare kaos.
Detta är en svaghet hos den amerikanska strategin som de andra stormakterna inte tvekat att använda, när det idag säger sig agera på ett folkrättsligt mandat från FN. Det är därför som USA, för att skapa legitimitet för sitt agerande tvingats nedlåta sig till att agera genom FN och följa besluten från dess säkerhetsråd, med alla riskerna för att de misslyckas. Utöver detta var det Saddam Hussein första diplomatiska seger, när han accepterade närvaron av FN:s vapeninspektörer på irakisk mark, eftersom det omedelbart fick tre av de fem permanenta medlemmarna av FN: s säkerhetsråd (Ryssland, Kina och Frankrike) att välkoma Iraks position och deklarera att som en följd av den var ingen militär intervention nödvändig nu, utan man skulle istället ge vapeninspektörerna tid att utföra sitt jobb. Framgången för de amerikanska påtryckningarna, inte bara på Irak utan även på andra stater har alltså så här långt varit begränsade.
Gulfkriget genomfördes folkrättsligt sett inom ramen för FN resolutioner. Kriget i Kosovo utanför för folkrätten inom ramen för NATO. Den militära offensiven i Afghanistan genomfördes som en ensidigt amerikansk operation. Denna ensidiga politik har naturligtvis ökat fientligheten mot USA hos de andra staterna. Denna situation gör det möjligt att se hur anti-amerikanismen har vuxit sedan Gulfkriget 1991, i synnerhet bland de europeiska staterna. Jämfört med då dessa stater 1991 tvingades, om än med tvekan, att stödja Gulfkriget, är de idag inte bara öppet kritiska, utan även direkt motståndare till ett amerikanskt militärt äventyr. I Frankrike framställs till exempel Bush intentioner att angripa Irak som en sjuk fixeringen hos en serietidnings-rambo. I Tyskland, vars diplomatiska gyllene regel under flera decennier har varit att inte stöta sig med USA när det gäller att flytta sina egna imperialistiska positioner, har Schröder direkt brutit mot denna gyllene regel genom att uttrycka kategoriska motstånd mot något som helst tyskt stöd till en ockupation av Irak (6). Även andrarangsmakter som Spanien har kostat på sig att vara öppet kritiska mot USA:s politik mot Irak och i Mellan östern.
Dessa motsättningar speglas i debatterna och meningsskiljaktigheterna inom den amerikanska borgarklassen.
Skillnader inom den amerikanska borgarklassen existerade redan i början på andra världskriget mellan ”isolationisterna” och ”interventionisterna” på frågan om man skulle ingripa i kriget eller stå utanför. Det isolationistiska lägret var i stort sett begränsat till det republikanska partiet medan demokraterna till en övervägande del var för ett ingripande i kriget. Katastrofen vid Pearl Harbour provocerades medvetet fram av Roosevelt (se ”The machiavellianism of the bourgeoisie” i International Review nr 108 och på svenska ”60 år efter Pearl Harbour” i Internationell Revolution nr 89) och gjorde att de som var för ett ingripande i kriget fick övertaget.
Idag har denna splittring försvunnit. Men motsättningarna inom den amerikanska politiken har gjort att det uppstått nya interna meningsskiljaktigheter som inte längre följer traditionella partilinjer. Inom den amerikanska borgarklassen råder det naturligtvis ingen oenighet om att USA skall upprätthålla sin imperialistiska världsdominans, framförallt på en militär nivå. Det finns däremot skillnader i bedömningen om USA skall acceptera den dynamik som alltmer tvingar dem att agera ensamma eller om de skall försöka bygga vissa allianser, även med tanke på att dessa allianser inte längre kan ha någon långsiktig stabilitet.
Dessa två motpoler framträder tydligt i förhållande till konflikten mellan Israel-Palestina och det föreslagna militära ingripandet mot Irak. Denna motsättning har uttryck sig i svängningar i den amerikanska politiken mellan ett fullständigt stöd för Sharon och därmed implicit ett stöd till hans intention att göra sig av med Arafat, och talet om det oundvikliga i bildandet av en palestinsk stat. Efter 11 september har USA fört en politik som inneburit ett nästan ovillkorligt stöd för Israel. Det står dock klart att den aggressiva politik som Sharon och de mer extrema delarna av den israeliska borgarklassen för leder till en absurd och oändlig spiral av allt blindare våld, men även till en ökande isolering av Israel och indirekt USA (7). Utöver det är många arabstater, även om de inte är några större anhängare Arafat, alltmer irriterade över USA:s stöd till Sharon. Detta skulle kunna leda till att stora delar av den arabiska borgarklassen (Egypten, Saudiarabien och Syrien framförallt) ansluter sig till stormakterna inom EU. Genom att öppet deklarera att de är emot att Arafat avpolletteras och även om de visat sig oförmögna att spela rollen som ”fredsmäklare”, försöker de europeiska stormakterna att utnyttja situationen diplomatiskt.
Meningsskiljaktigheterna inom den amerikanska borgarklassen har redan kommit till uttryck inom den republikanska administrationen. Försvarsminister Donald Rumsfeld, Vicepresident Dick Cheney och Bush rådgivare Condolezza Rice försvarar uppfattningen att USA skall angripa så snart som möjligt, medan andra prominenta medlemmar av den republikanska apparaten såsom Colin Powell, James Baker och Henry Kissinger (med stöd från vissa affärsmän som oroar sig för att kostnaden för den militära operationen om USA i den nuvarande ekonomiska situationen skulle tvingas stå för kostnaderna själva) har blivit alltmer tveksamma och föredrar att fortsätta med en politik som varierar mellan moroten och piskan.
Även om hökarna, som är för att använda militärt våld och vill se ett snabbt amerikanskt ingripande mot Irak, verkar ha överhanden, så är de problem som detta militära ingripande orsakat sådana att det inte är avgjort hur det går. Detta illustreras av det sensationella uttalandet av Al Gore (demokratisk presidentkandidat som förlorade mot Bush i senaste valet), där han säger att hotet från Irak inte är bevisat och fortsätter med att kritisera Bush internationella strategi på följande sätt:
”Efter den 11:e september fanns det en enorm sympati och stöd för oss över hela världen. Vi har förskingrat detta stöd och ett år senare har det utbyts mot rädsla, osäkerhet och oro, inte för vad terroristerna kommer att göra utan för vad vi kommer att göra!”
(citerat från Le Monde 26 september)
Inte nog med att två kongressledamöter från det demokratiska partiet har meddelat att de kommer att åka till Bagdad för att bedöma riskerna med kriget för civilbefolkningen, och alltså ett antagit samma hållning som vissa av USA:s rivaler som beslutsamt försöker sabotera USA: s initiativ om Irak. Det skall inte råda några missförstånd vad det gäller syftet med detta initiativ från vissa demokratiska kongressledamöter, vars syfte är att avstyra Bush krigsplaner mot Irak. De syftar inte till att begränsa USA:s imperialistiska politik, utan som vi redan konstaterat till att undvika att USA blir isolerat, något vi kan se ske redan idag (8). På grund av denna faktor av isolering ökar motståndet mot det amerikanska världsherraväldet (9).
Faktum är att meningsskiljaktigheterna inom världens starkaste borgarklass endast speglar de grundläggande motsättningar som denna borgarklass står inför:
”USA konfronterar en värld där tendensen mot ’var och för sig själv’ dominerar, där dess tidigare vasaller försöker att så mycket som möjligt dra sig ur världspolisens starka grepp, något som de var tvingade att stå ut med så länge som hotet från det rivaliserande blocket existerade. I denna situation är USA: s enda avgörande sätt att slå fast sin auktoritet, att ta sin tillflykt till det område där man har en förkrossande överlägsenhet jämfört med andra stater: militär styrka. Genom att göra detta, befinner sig USA i en motsägelsefull situation:
- å ena sidan, om man ger upp att använda eller utsträcka användandet av den militära överlägsenheten, kommer detta endast att uppmuntra de länder som motsätter sig dess auktoritet att protestera ännu mer;
- å andra sidan, när man verkligen använder militär råstyrka, till och med, och särskilt när detta tillfälligt tvingar dess opponenter att tygla sina ambitioner till självständighet, leder detta endast till att de senare att ta varje möjlighet till hämnd och försöka komma ur det amerikanska greppet.
Hävdandet av den militära överlägsenheten av en supermakt fungerar på olika sätt beroende på om världen är uppdelad i block som innan 1989, eller om den inte finns några block. I det första fallet, tenderar hävdandet av militär styrka att förstärka vasallernas förtroende för blockledaren och dess förmåga att försvara dem, och är på så sätt en sammanhållande faktor runt blockledaren. I det andra fallet, har den militära kraftuppvisningen av den enda kvarvarande supermakten den motsatta sluteffekten, då den förvärrar tendensen till ’var och en för sig själv’ ännu mer, så länge som det inte finns någon annan stormakt som kan tävla med den på samma nivå. Det är därför som framgången för den nuvarande amerikanska kontraoffensiven inte kan anses vara definitiv, att den har övervunnit den ledarskapskris som USA haft.”
(Resolutionen om den internationella situationen till IKS 12: e kongress. Internationalistisk journal nr 4)
USA:s strävan att återupprätta sitt ledarskap driver det till att starta krig, samtidigt som denna politik gör det omöjligt för USA att på lång sikt uppnå sina mål. I dagens värld leder denna olösliga motsättning oundvikligen till en oändlig spiral av krig.
Utvecklingen av den nuvarande situationen är helt i linje med den militära policy som USA antog i Gulfkriget, sedan i det f.d. Jugoslavien och slutligen i Afghanistan, men med större osäkerhet och högre risker. Agerandet hos världspolisen USA är en aktiv faktor i det ökande militära kaos som driver världen mot ett barbari med alltmer okontrollerbara konsekvenser. Det hotar att destabilisera synnerhet hela Asien, från Mellanöstern till Centralasien, och från den indiska halvön till Sydostasien. Dessa hot visar vilket dödligt hot som hänger över mänskligheten som ett resultat av de militära konfrontationerna mellan stormakterna under kapitalismens sönderfall. Även om ett nytt världskrig inte direkt står på dagordningen, måste det stå klart för arbetarklassen att det enda sättet att hindra kapitalismen från att utplåna mänskligheten är att störta kapitalismen.
Wim 29/9 2002
Noter
1. Detta ger ytterliggare en illustration av den amerikanska borgarklassens machiavellism. 1991 mitt i Gulfkriget uppmanade de shiiterna i söder och kurderna i norr att göra uppror mot Saddam Hussein. I slutet på kriget lämnade amerikanerna helt medvetet och fullständigt cyniskt det republikanska gardet, som är Saddams elittrupper helt intakt, så att det kunde krossa dessa minoriteter. Sedan användes detta av den amerikanska propagandan för att visa den blodtörstiga naturen hos regimen i Irak, och användes för att rättfärdiga inte bara Gulfkriget utan även upprättandet av skyddszonerna som står under direkt amerikansk kontroll, för att som de påstår skydda kurderna.
2. Se Economist 14/9, 2002
3. Under en hel serie med förevändningar, till exempel den 27:e augusti när man upptäckte radarsignaler i en demilitariserad zon, användes som förevändning för en attack på Mossoul flygplatsen.
4. Qatar är redan värd för en stor del av det amerikanska centralkommando som normalt sett är stationerat i Miami.
5. I synnerhet Saudiarabiens tveksamhet till ett shiitiskt deltagande i en framtida demokratisk irakisk regering har tagits med i beräkningen och militärbasen Al Kharg som användes i så hög grad under Gulfkriget och i kriget i Afghanistan har börjat att plockas ner, för att flyttas till en ny bas som håller på att byggas i Al Udeid på Qatars östkust söder om Doha. Den kommer att spela samma strategiska roll för USA som Al Kharg tidigare gjorde.
6. Det är inte utan en stor dos av hyckleri, eftersom flera hundra av de tyska specialisterna på biologiska och kemiska vapen som försåg Irak med dessa, nu är i regionen som ”tekniska rådgivare” till amerikanerna. På samma sätt efter att ha kraftfull tagit ställning mot USA för att vinna valet, åkte Schröder direkt efter valsegern till Tony Blair, för att enligt en brittisk diplomat komma på bättre fot med amerikanerna. Det innebär trots det inte att Tyskland ämnar att följa den amerikanska linjen, utan bara att de tänker återvända till den försiktiga diplomati som fungerat så väl hittills.
7. Utöver det så leder Israels allt större ekonomiska svårigheter till ett växande missnöje inom befolkningen med de enorma uppoffringar som krigsekonomin kräver. Detta leder till splittringar inom politiken av nationell enighet, och illustreras av att Ehoud Baraks tidigare minister Shlomo Ben Ami lämnat parlamentet.
8. Al Gore politiska karriär gör det möjligt för oss att undvika alla såna illusioner om honom, eftersom han 1991 var en del av den minoritet inom det demokratiska partiet som röstade för Gulfkriget.
9. Ytterliggare en illustration på denna växande fientlighet mot USA är den japanske premiärministerns Koizumis besök i Nordkorea nyligen. Detta vänskapliga besök hos en stat som amerikanerna har utpekat som en del av ”ondskans axel” är en direkt utmaning mot USA.
Kommer den härskande klassen verkligen vara kapabel att gå utanför den avgränsade nationella ramen? Kommer den att vara kapabel att överkomma den ekonomiska konkurrensen och dess egna imperialistiska motsättningar? Kommer den att vara förmögen att göra ett slut på det ekonomiska kriget och dessutom på de militära konflikter som många gånger har slitit kontinenten i stycken? Med andra ord, kommer borgarklassen visa sig kapabel att erbjuda början på en lösning av världens uppdelning i konkurrerande nationer, en uppdelning som har varit orsaken till tio miljontals döda och som har blodat ned hela planeten, framförallt sedan början av 1900-talet. Kommer borgarklassen självmant att ge upp den nationalistiska ideologin som är grundvalen för dess egen existens som en klass och källan till all dess ekonomiska, politiska, ideologiska och imperialistiska legitimitet?
Men om svaret på alla dessa frågor är negativt, om Europas förenta stater inte är annat än en hägring, vad är då innebörden konstituerandet och utvecklingen av den Europeiska Unionen? Har den härskande klassen blivit masochistisk till den grad att den i evighet springer efter det omöjliga? Varför skulle den ägna så mycket energi för att bygga ett korthus utan någon egentlig livskraft? Är det enbart för syftet av en illusorisk konkurrens med Amerikas förenta stater? Eller enbart för propaganda?
Vi kan bedöma hopplösheten i ett sådant projekt genom att undersöka villkoren för dess genomförande. Dessa villkor är inte bara fullständigt frånvarande i det nuvarande projektet, de är helt enkelt en utopi i det nuvarande historiska sammanhanget. Precis som existensen av olika nationella borgarklasser är intimt sammanbunden med privat och/eller statlig egendom som historiskt utvecklades inom de nationella ramarna, skulle varje verklig förening på en högre nivå innebära att frånta dessa nationer deras makt. Perspektivet är än mer orealistiskt genom att skapandet av ett verkligt enat Europa på hela kontinenten endast skulle kunna ske genom en process av expropriering av de olika nationella borgarklasserna i varje medlemsland. Detta skulle med nödvändighet vara en våldsam process, som var fallet med de borgerliga revolutionerna mot de feodala regimerna eller krigen för oberoende för nya nationer mot deras förmyndarmakter, för vilka det är omöjligt att ersätta ”regeringarnas politiska vilja” och/eller ”folkliga strävanden att bygga Europa”. Under 1800-talet spelade krig redan en grundläggande roll i processen att bilda nya nationer, för att antigen eliminera internt motstånd från reaktionära delar av samhället, eller för att dra upp nya landgränser på deras grannars bekostnad. Vi kan därför lätt föreställa oss vad processen för att ena Europa skulle kosta. Detta understryker hur idén om en fredlig förening av de olika länderna, hur europeiska de än må vara, antingen är utopisk eller hycklande och vilseledande. För att detta förenande skall vara möjligt krävs det att en social grupp uppstår som är bärare av övernationella intressen och kapabelt till att genomföra en revolutionär process med hjälp av sina egna politiska- (partier, etc.) och våldsmedel (militära styrkor, etc.), att expropriera de borgerliga intressen som är knutna till olika nationella kapital och påtvinga sin makt över de senare.
Utan ge oss in på att i någon större omfattning utveckla den nationella frågan (1), är det uppenbart att alla dessa nationer som har skapats sedan kriget 1914-1918 – omkring 100 st – var resultatet av nationella problem som förblev olösta under 1800-talet och fram till början av 1900-talet. Alla var de dödfödda nationer som visade sig vara oförmögna att slutföra sin borgerliga revolution och börja sin industriella revolution med tillräcklig kraft, och därmed ge upphov till en dynamik som mångfaldigade de konflikter som har skett sedan första världskriget. Endast de länder som bildades under 1800-talet har varit förmögna att nå en tillräcklig grad av sammanhållning, ekonomisk makt och politisk stabilitet. Dagens sex största makter var det redan, om än i en annan rangordning, i början av första världskriget. Även borgerliga historiker kan se dessa fakta, men de kan bara förklaras inom ramen för den historiska materialismen.
För att en nation skall bildas på ett solitt politiskt fundament, måste den grundas på en verklig centralisering av dess borgarklass, och denna centralisering skapas genom en bitter kamp som enar det mot de gamla feodala makterna. Den måste ha en tillräcklig solid ekonomisk grundval för dess industriella revolution för att finna en plats på den världsmarknad som håller på att bildas. Dessa två villkor existerade under kapitalismens uppgångsperiod, som i huvudsak sträckte sig från början av 1700-talet fram till första världskriget. Dessa villkor försvann senare och möjligheten fanns därför inte längre för uppkomsten av nya livskraftiga nationella projekt. Varför skulle det då helt plötsligt idag vara möjligt att genomföra vad som visat sig vara omöjligt under hela 1900-talet? Givet att ingen av de nya nationerna som skapats sedan första världskriget har varit kapabel att samla på sig tillräckliga medel för sin existens, varför skulle uppkomsten av en ny stor makt – som ett Europas förenta stater skulle bli – helt plötsligt vara möjligt?
Den tredje logiska konsekvensen av den Europeiska hypotesen innebär att tendensen mot en förvärrning av de imperialistiska motsättningarna mellan de konkurrerande nationerna i Europa försvagas. Men som Marx påpekade i mitten av 1800-talet (i det Kommunistiska manifestet), är motsättningen mellan varje nationell fraktion av borgarklassen konstant:
”Borgarklassen befinner sig in en ständig kamp. Först med aristokratin; senare med de delar av borgarklassen själv, vars intressen har blivit antagonistiska mot industrins framsteg; och vid alla tidpunkter med borgarklassen i främmande länder.”
Medan konflikten mellan borgarklassen och resterna av feodalismen eller dess efterblivna sektorer i stort sett har överkommits genom den kapitalistiska revolutionen, åtminstone i de viktigaste utvecklade länderna, har tvärtom motsättningarna mellan nationer bara fördjupats under 1900-talet. Varför skulle vi då förvänta oss att se denna process gå i motsatt riktning, när konflikterna mellan olika fraktioner av den härskande klassen blivit alltmer förvärrad under hela kapitalismens förfallsperiod?
I verkligheten är ett av de tydligaste kännetecken för ett produktionssätt som gått in i sin förfallsperiod explosionen av motsättningar mellan fraktioner inom den härskande klassen. Den senare kan inte längre utvinna tillräckligt med mervärde från produktionens sociala relationer som hädanefter blivit förlegat och tenderar därmed att kompensera sig genom att plundra sina rivaler. Detta skedde under förfallet av det feodala produktionssättet (1325-1750) när Hundraårskriget följdes av krigen mellan de stora europeiska absolutistiska monarkierna:
”utan tvekan var våld ett permanent och särskilt karaktärsdrag för den medeltida samhället. Icke desto mindre antog det en ny dimension sekelskiftet mellan 1200-talet och 1300-talet (…) Krig blev ett inbyggt fenomen, närt av en växande social frustration (…) Generaliseringen av krig var framförallt det yttersta uttrycket för samhällets bristande fungerande fångna i problem som den var oförmögen att bemästra. Och så tog det tillflykten in i krig för att fly från de omedelbara problemen.”
(Guy Bois, La Grande Dépression médiévale)
Denna förfallsperiod i det feodala produktionssättet står i stark kontrast till dess uppgångsperiod (1000-1325):
”Ännu tydligare än under de feodala tiderna erfor perioden mellan ungefärligen 1150 till 1300 perioder av nästan total fred över vida geografiska områden, tack vare detta kunde den ekonomiska och demografiska expansionen bara öka.”
(P Contamine, La Guerre au Moyen âge)
Detsamma gäller under slavsamhällets förfall, med sönderslitandet av det romerska imperiet och mångfaldigandet av ändlösa konflikter mellan Rom och dess provinser.
Det var också fallet då kapitalismen gick in i sin förfallsperiod. För att ge en bild av gapet mellan existensvillkoren under kapitalismens uppgångsperiod och dess förfall kan vi citera från Eric Hobsbawn:s Ytterligheternas tidsålder (2):
”Hur skall vi kunna begripa det korta 1900-talet, det vill säga åren från första världskrigets utbrott till Sovjetunionens sammanbrott, som vi så här i efterhand kan se utgör en sammanhängande historisk period som nu är till ända? (…) fler människor hade dödats eller tillåtits att dö till följd av mänskliga beslut under det korta 1900-talet än någonsin förut i historien. (…) Inte bara för att det oförnekligen hade varit det blodigaste seklet i historisk tid, både vad gäller skalan, frekvensen och längden av de krig som fyllde det och som bara upphörde för ett kort ögonblick på 1920-talet, utan också på grund av den oförlikneliga skalan av de mänskliga katastrofer det medförde, från de största hungersnöderna i historien till systematiska folkmord. Till skillnad från ’det långa 1800-talet’, som tycktes vara och faktiskt också var en period av nästan oavbrutna materiella, intellektuella och moraliska framsteg, det vill säga förbättringar av det civiliserade livets villkor, har det efter 1914 ägt rum en markant tillbakagång från de värden som då betraktades som normala i den utvecklade världen. (…) Allt detta förändrades 1914. (…)
Kort sagt: 1914 inleddes massakrernas tidsålder. (…) De flesta ickerevolutionära och ickeideologiska krig i historien hade inte utkämpats till det bittra slutet eller till den totala utmattningen. (…) Så varför utkämpades första världskriget av de ledande staterna på ömse sidor som ett nollsummespel, d.v.s. ett krig som bara kunde leda till fullständig seger eller ett fullständigt nederlag? Förklaringen är att detta krig till skillnad från tidigare krig, som normalt hade utkämpats för begränsade och definierade mål, utkämpades för obegränsade mål. (…) Det var ett absurt och självförgörande mål som ruinerade både segrarna och de besegrade. De störtade de besegrade i revolution och försatte segrarna i konkurs och fysisk utmattning. (…) det moderna kriget påverkar alla medborgare och mobiliserar de flesta, att det utkämpas med krigsmateriel som fodrar en omställning av hela ekonomin för sin produktion och som används i ofattbara kvantiteter, att det vållar oerhörd förödelse och fullständigt dominerar och förändrar livet för de länder som deltar i det. Men dessa fenomen gäller bara för 1900-talets krig. (…) Främjade krigen den ekonomiska tillväxten? På sätt och vis gjorde de det helt klart inte.”
(från sidorna 21 – 67)
Kapitalismens inträde i sin period av förfall gör det hädanefter omöjligt med uppkomsten av några verkligt livskraftiga nationer. Den relativa mättnaden av solventa marknader – i relation till det enorma behovet av ackumulation som skapats genom utvecklingen av produktivkrafterna – utgör hjärtat i kapitalismens förfall, förhindrar varje ”fredlig” lösning av dess oöverstigliga motsättningar. Detta är orsaken till varför handelskrigen mellan nationer och utvecklingen av imperialismen bara har ökat sedan dess. I ett sådant sammanhang, är nationer som anlänt sent på världsscenen oförmögna att komma över sin efterblivenhet: tvärtom tenderar gapet till de utvecklade länderna att öka obevekligt.
Europa bildades inte som en nationell enhet innan början av det föregående seklet, i en epok som hursomhelst var gynnsamt för uppkomsten av nya nationer. Detta därför att förutsättningarna för dess enhet inte existerade: och det har blivit omöjligt för dem att uppstå sedan dess. I den nuvarande och sista fasen i förfallet, fasen av sönderfall av det kapitalistiska samhället (3), är inte bara förutsättningarna mer ofördelaktiga för uppkomsten av nya nationer, de tenderar dessutom att utöva ett tryck som leder till en uppbrytning av de existerande men mindre sammanhållna nationerna (Sovjetunionen, Jugoslavien, Tjeckoslovakien, etc.) och att förvärra spänningarna även mellan de starkaste och mest stabila länderna (se nedan stycket om Europa i perioden av sönderfall).
Skall vi bli förvånade av denna process av europeiskt enande mitt under kapitalismens förfall? Är det ett tecken på att det kapitalistiska produktionssättet har återupptäckt dess gamla vigör, eller att det motstått dess förfall? Mer generellt kan vi observera liknande fenomen under tidigare samhällens förfall och om detta är fallet vad är dess betydelse?
Det feodala produktionssättets förfall är intressant i detta avseende, i det att det bevittnade bildandet av stora absoluta monarkier som tycktes gå bortom de utspridda förläningarna som var så karakteristik för det feodala produktionssättet. Under 1500-talet gav detta upphov i väst till den absoluta staten. De centraliserade monarkierna representerade ett avgörande brott med den pyramidala och utspridda makten i de feodala sociala formationerna. Denna centralisering av kungamakten gav upphov till en stående armé, nationell beskattning, enhetlig lagstiftning, och början på en enad marknad. Även om alla dessa element tycks vara kännemärken för kapitalismen, eftersom de uppträdde samtidigt med livegenskapens avskaffande, förblev de ändock uttryck för en nedåtgående feodalism.
De olika ”nationella enanden” som skedde på olika nivåer hos de absolutistiska monarkierna gick i själva verket inte utöver medeltidens geo-historiska ramverk , utan uttryckte snarare det faktum att den senare hade blivit för trång för att kunna rymma den fortsatta utvecklingen av produktivkrafterna. De absoluta staterna representerade en form av centralisering av den feodala aristokratin, stärkte dess makt för att motstå det feodala produktionssättets förfall. Centraliseringen av makten är onekligen ett annat kännetecken för varje produktionssätts förfall – i allmänhet genom en förstärkning av staten som representerar den härskande klassens kollektiva intressen – för att mobilisera ett mer solitt försvar mot den förödande krisen under dess historiska förfall.
Vi kan göra en liknelse med bildandet av den Europeiska Unionen och mer generellt med alla de olika regionala överenskommelserna i världen. De är försök att överskrida nationens trånga ram för att möta förvärrandet av den ekonomiska konkurrensen under kapitalismens förfall. Borgarklassen fångas därför mellan å enda sidan det allt ökande behovet att överskrida den nationella ramen för att bättre försvara sina ekonomiska intressen och å andra sidan dess nationella grundvalar för sin makt och egendom. Europeiska Unionen överkommer på intet sätt denna motsättning, utan är ett uttryck för borgarklassens motstånd mot förfallet i sitt eget produktionssätt. När Ludvig XIV bjöd in rikets stormän att komma till hans hov vid Versailles, var det inte för deras nöjes skull utan snarare för att hålla dem under uppsikt och förhindra att de intrigerade i provinserna. I vissa avseenden är de strategiska beräkningarna inom den Europeiska Unionen inte helt olik: Frankrike föredrar att se Tyskland knuten till Europa och den tyska markens uppgående i Euron, hellre än att se Tyskland med fria händer för dess historiska tendens att expandera in i Centraleuropa, där den tyska marken redan är referensvaluta.; Storbritannien, som försökte organisera EFTA i konkurrens med EEC, föredrar nu att gå med i klubben för att påverka och t.o.m. sabotera unionens politik, hellre än att bli isolerad på sin ö; medan Tyskland föredrar att avancera under täckmanteln av den europeiska fiktionen för att utveckla dess verkliga imperialistiska ambitioner som en framtida ledare av ett imperialistiskt block som är kapabelt att utmana USA.
Ursprunget till bildandet av den europeiska gemenskapen finns i utvecklingen av det kalla kriget omedelbart efter andra världskriget (4). Skakad i grunden av den ekonomiska krisen och social oordning, var Europa ett potentiellt byte för den ryska imperialismen och stöddes därför av USA för att utgöra ett bålverk mot varje framstöt av östblocket. Detta uppnåddes tack vare Marshallplanen som lades fram för alla europeiska länder i juni 1947. På samma sätt motsvarade bildandet av europeiska kol- och stålunionen ett behov av att stärka Europa i ett sammanhang av en dramatisk skärpning av spänningarna mellan öst och väst med utbrottet av Koreakriget. Bildandet av EEC 1957 fullbordade denna dynamik av att stärka västblocket på kontinenten. Denna utveckling i Europa, i huvudsak på den ekonomiska och militära nivån med närvaron av NATO-trupper och vapen, visade att Europa, långt ifrån att personifiera en återuppvaknande av freden, även i framtiden var huvudscenen för imperialistiska konflikter, som det varit genom hela kapitalismens historia.
Tvärtemot den härskande klassens propaganda, var den fred som rådde i Europa sedan andra världskriget inte en konsekvens av processen av Europas enande, inte heller av en fred som helt plötsligt brutit ut bland Europas historiska rivaler, utan av sammanträffandet av tre ekonomiska, politiska och sociala faktorer. Till att börja med, sammanhanget av en ekonomisk återuppbyggnad, kombinerad med efterkrigstidens Keynesianska regleringar, tillät kapitalismen att förlänga sin överlevnad utan att snabbt falla tillbaka i en tredje världskonflikt, vilket hade varit fallet mellan första och andra världskriget, där efter bara 10 år av återuppbyggnad mellan 1919 och 1929 den allvarligaste överproduktionskrisen bröt ut 1929 och som skulle fortsätta ända fram till andra världskrigets utbrott. Sedan ställde det nya kalla kriget två kontinentala imperialistiska block ansikte mot ansikte (NATO och Warszawapakten); USA och Sovjetunionen, deras respektive blockledare, hade för tillfället möjlighet att placera sina direkta konfrontationer till periferin. Detta förhindrade inte att de lokala konflikterna mellan 1945 och 1989 skapade mer offer än alla strider tillsammans under andra världskriget! Slutligen det faktum att proletariatet inte var ideologiskt förberett att gå ut i ett krig efter dess återkomst på den historiska scenen 1968, vilket spärrade vägen för de två imperialistiska blockens krigshets vid just det tillfälle då den öppna fientligheten mellan dem blev mer och mer akut allteftersom den ekonomiska krisen spred sig.
I ett i det stora hela gynnsamt sammanhang har de Europeiska staterna kunnat nå överenskommelser om framförallt ekonomiska frågor: Organisationen för europeisk Ekonomiskt samarbete (OEEC), Europeiska kål- och stålunionen, skapandet av en gemensam jordbrukspolitik, skapandet av en europeisk omsättningsskatt, den gemensamma marknaden, det Europeiska Monetära Systemet (EMS) är alla exempel på detta.
Som en kontrast till detta har politiska missförstånd varit konstant i EG och EU politiken, som började med den tyska frågan omedelbart efter Tysklands nederlag i kriget. Frankrike ville ha ett svagt och avväpnat Tyskland. USA, på grund av kalla krigets krav, påtvingade en återuppbyggnad av ett starkt Tyskland, som återigen kunde beväpna sig, vilket ledde till skapandet av Förbundsrepubliken Tyskland 1949. 1954 förkastade Frankrike ratificeringen av Europeiska försvarssamarbetet (EDC) trots det faktum att EDC-överenskommelsen redan hade undertecknats 1952 av dess fem europeiska partners, under amerikanskt tryck. Storbritannien, som hade vägrat att gå med i EEC som skapades 1957, försökte bygga ett vidare frihandelsområde som skulle inkorporera alla länder i OEEC, vilket skulle inkludera den gemensamma marknaden men därmed frånta dess egenart. När så Frankrike vägrade, skapade britterna tillsammans med andra europeiska länder EFTA (European Free Trade Association) vid en överenskommelse i Stockholm den 20 november 1959. Vid två tillfällen, 1963 och 1967, förkastade Frankrike Storbritanniens kandidatur för EEC, som betraktades som inget annat än en amerikansk trojansk häst. 1967 provocerade återigen Frankrike fram en allvarlig kris som pågick i 6 månader med sin policy av ”tomma stolar”. Detta slutade i en kompromiss som gjorde att det europeiska samarbetet kunde överleva men till priset av att införa regler om enhällighet vid alla viktiga beslut.
När Storbritannien så till slut gick med i EEC i januari 1973, tvekade den inte att sätta käppar i hjulet för gemenskapens arbete vid ett flertal tillfällen, till att börja med en omförhandling av överenskommelsen för inträdet ett år tidigare, modifiering av CAP, en omförhandling av Storbritanniens bidrag till den europeiska budgeten (Margaret Thatchers berömda ”Jag vill ha tillbaka mina pengar”), vägran att ansluta sig till den gemensamma valutan, etc. Nyligen har oenighet över datum för att börja förhandlingar om Turkiets inträde i EU, avslöjat Europas splittring på nivån av imperialistiska rivaliteter: Frankrike är öppet fientligt till ett land som antingen varit nära knutet till Tyskland eller USA. USA har verkligen utövat ett hårt tryck för att få Turkiet accepterat som en framtida kandidat, antingen direkt genom samtal från presidenten till europeiska ledare, eller indirekt genom brittisk lobbying, med den underliggande mer eller mindre uttalade strategin att ju mer Europa utvidgas desto mindre kapabel kommer den kunna genomföra en politisk integration och framförallt utveckla en gemensam politik och strategi på den internationella arenan.
Den fullständiga frånvaron av varje gemensam utrikespolitik eller om verktygen för denna politik (en integrerad armé), frånvaron av en ordentlig europeisk budget (knappt 1.27% av euroländernas BNP) i nivå med de nationella budgetarna, och den fullständigt oproportionerliga del som jordbruket har i den europeiska budgeten (nästan hälften läggs på en sektor som bara representerar 4-5% av Europas årliga värdetillskott), etc. Allt detta demonstrerar tillräckligt tydligt att de grundläggande kännetecknen för en verklig övernationell stat saknas, och där de existerar inte har någon verklig makt eller autonomi. Den europeiska unionens politiska fungerande är en ren karikatyr av borgarklassens sätt att fungera i en period av förfall: parlamentet har ingen makt, centrum för det politiska livet är monopoliserat av den exekutiva makten, ministerrådet, till den punkt där borgarklassen själv regelbundet oroar sig för ”det demokratiska underskottet”!
Detta är knappast förvånande i så motto att den europeiska politiska strategin redan var bestämd av, och ofrånkomligen konfronterade de gränser som påtvingades av disciplinen inom det USA ledda blocket under det kalla kriget. Denna strategi hade en viss om än liten logik vid den tidpunkten, men hade det i ännu mindre grad efter kollapsen av berlinmuren som markerade försvinnandet av det två blocken. Sedan dess finns det knappast någon utrikespolitisk fråga där Europa lyckats att definiera en gemensam ståndpunkt. Det har delats upp mellan olika eller t.o.m. motsatta ståndpunkter om Mellersta östern, Gulfkriget, konflikten i Jugoslavien och i Kosovo, etc. Detta är på samma sätt sant, om inte i ännu högre grad, vad gäller det föreslagna bildandet av en europeisk armé. Medan vissa (Frankrike och Tyskland till exempel) trycker på för en ökad integration, inklusive ett större oberoende i förhållande till de överlevande militära strukturerna i NATO, vill andra (Storbritannien och Holland till exempel) förbli kvar inom dessa.
Ifall upprättandet av ett Europas förenta stater är en illusion, om en på varje nivå verklig europeisk integration är en hägring, ifall ursprunget till den begränsade europeiska föreningen hade sina rötter i det kalla krigets krav, vad ligger då i betydelsen av den politiska viljan att stärka dessa strukturer idag.
Som vi redan har sett var den Europeiska gemenskapens födelse och förstärkning framförallt ett uttryck för behovet av att möta den sovjetiska expansionismen i Europa. Även om den skapades för det amerikanska blockets imperialistiska behov och även visade sig användbar för USA:s ekonomiska expansion (och också för Japan och de ’nyligen industrialiserade länderna’ (5)), blev den steg för steg en allvarlig ekonomisk konkurrent till USA, även på nivån av högteknologi ( Airbus, Arianespace, etc.). Detta är ett av resultaten av den ekonomiska konkurrensen under det kalla kriget. Ända fram till kollapsen av Berlinmuren var en europeisk integration i allt väsentligt en ekonomisk fråga. Den började som en inre frihandelszon för varor, sedan som en tullunion gentemot andra länder, för att slutligen bli en gemensam marknad för varor, kapital och arbetskraft. Europa krönte denna process genom att upprätta en politik med gemensamma regler i alla avseenden vad det gäller dess integration. Syftet med denna ekonomiska integration var från början att stärka Europas ställning på världsmarknaden. Skapandet av en större marknad innebar en språngbräda som stärkte de europeiska företagen gentemot utländsk konkurrens, i synnerhet gentemot amerikansk och japansk sådan. Skapandet av den Europeiska enhetsakten 1985-86 uppkom utifrån en negativ utvärdering av Europas ekonomiska situation - Europa hade lidit tio år mer av den ekonomiska krisen än USA eller Japan.
Sedan början av 80-talet har kapitalismen kännetecknats av en situation där de två viktigaste och motsatta klasserna i samhället - proletariatet och borgarklassen -konfronterar varandra utan att någon av dem har kunnat genomföra sitt alternativ. Men i ännu mindre grad än i de produktionssätt som förgick det, är det möjligt för det sociala livet under kapitalismen att genomgå ett "stillestånd" eller en "stagnation" . Medan motsättningarna hos den krisdrabbade kapitalismen hela tiden blir allt värre, där borgarklassen är oförmöget att erbjuda det minsta perspektiv för samhället som helhet och där proletariatet är oförmöget att öppet hävda sitt eget perspektiv, kan denna situation bara leda till ett generaliserat sönderfall, där hela samhället förruttnar. Kollapsen av Östblocket 1989 var bara det spektakuläraste uttrycket i en hel rad för det faktum att det kapitalistiska produktionssättet har trätt in i sin slutgiltiga fas av förfall.
Detta gäller också förvärrningen av de politiska konvulsionerna i de perifera länderna som har lett till att stormakterna får det allt svårare att använda sig av dessa för att upprätthålla "ordningen" i dessa regioner, och sålunda tvingar dessa stormakter att ingripa allt mer direkt i militära konfrontationer. Detta var redan synligt på 80-talet med situationen i Libanon men framförallt i Iran. I Iran, i synnerhet, antog händelserna en hittills okänd dimension - ett land som tillhörde ett militärt block, som dessutom var en viktig medlem i en militär allians, och som detta block förlorade kontrollen över utan att det för den skull kom under det andra blockets kontroll.
Detta skedde inte på grund av att Västblocket hade försvagats som helhet, inte heller för att Iran gjorde detta för att förbättra dess ställning som nationellt kapital - tvärtom ledde detta till en ekonomisk och politisk katastrof. Faktum är att utifrån det nationella kapitalets intressen fanns det ingen sådan rationalitet - inte ens en illusorisk sådan - vad det gällde utvecklingen i Iran. Det som illustrerar detta bäst är erövringen av makten av prästerskapet, ett skikt i samhället som aldrig har haft någon kompetens vad det gäller att styra kapitalismens ekonomiska eller politiska frågor. Uppgången för den islamitiska ideologin och dess seger i ett ganska viktigt land är i sig ett tydligt uttryck för sönderfallsfasen, och detta har bara bekräftats efter detta i och med utvecklingen av detta fenomen i en rad länder.
Här ser vi framträdandet av ett fenomen som vittnar om en kvalitativ förändring i de klassiska uttrycken för kapitalismens förfall.
Härskande klasser som historiskt sätt är föråldrade utvecklar alltid en rad mekanismer och strukturer för att konfrontera krafter som underminerar deras makt (växande ekonomiska kriser och militära konflikter, rubbningar i samhällskroppen, sönderfallet av den härskande ideologin, etc.). För borgarklassens del innebär dessa mekanismer statskapitalism, en ökande totalitär kontroll över det civila samhället, underordnandet av borgarklassens olika fraktioner under nationens högre intressen, formerandet av militära allianser för att möta den internationella konkurrensen, etc.
Så länge som borgarklassen kan dominera i balansen mellan klasserna, kan uttryck för sönderfallet - något som är kännetecknande för varje produktionssätt som gått in i sitt förfall - instängda inom vissa ramar, vara godtagbara för systemets överlevnad. Men under sönderfallsfasen, då dessa kännetecken inte bara fortsätter utan också förvärras allt mer av en allt mer generaliserad kris, leder borgarklassens oförmåga att genomföra sin lösning på krisen, eller arbetarklassens oförmåga att etablera sitt eget perspektiv, till att ge fritt spelutrymme för allehanda sociala och politiska krafter som sönderdelar samhället - till en explosion av fenomenet ’var och en för sig’:
"Inslag av sönderfall kan man påträffa i alla samhällen som förfaller: sönderslitandet av den samhälleliga kroppen, förruttnelsen av dess politiska, ekonomiska och ideologiska strukturer, etc. Det samma gäller kapitalismen sedan början av dess förfallsperiod (...) i en historisk situation där arbetarklassen ännu inte är förmöget att utveckla sin egen kamp, och dess enda "realistiska" perspektiv- den kommunistiska revolutionen - men där inte heller den härskande klassen är kapabel till att på något sätt föra fram sitt eget perspektiv, inte ens på kort sikt. Borgarklassens tidigare förmåga att under förfallsperioden begränsa och kontrollera sönderfallsfenomenen kan bara kollapsa under krisens hammarslag".
("Sönderfallet - den förfallande kapitalismens sista fas" i Internationalistisk Journal nr 1 och International Review nr 62 och 107).
Historien visar att när samhället är fångat i sina egna motsättningar utan att kunna lösa dem, faller det ned i ett kaos, med oupphörliga strider mellan olika krigsherrar. Bilden av sönderfallet är en av ökande kaos och ’var och en för sig’. Ett av de viktigaste kännetecknen för kapitalismens sönderfall består i borgarklassens ökande oförmåga att kontrollera den politiska situationen på en rad områden – t.ex. avseende disciplinen bland dess olika fraktioner, disciplinen vad det gäller dess imperialistiska aptit, etc. Det kapitalistiska produktionssättets oförmåga att ge det minsta perspektiv för samhället ger upphov till allt starkare tendenser till ett generaliserat kaos.
Det är i detta sammanhang vi måste förstå nyorienteringen för den europeiska politiken under 90-talet. Den dittills i allt väsentligt ekonomiska orienteringen av den europeiska integrationen fick en allt mer politisk prägel efter Berlinmurens fall. I december 1989, ökade toppmötet i Strasbourg takten för att etablera Euron och bjöd in de Östeuropeiska länderna till förhandlingsbordet. Om detta beslöts att nya medlemmar skulle integreras i framtiden, och de materiella villkoren sattes omedelbart upp, med bildandet av Europabanken för utveckling och återuppbyggnad (EBRD) i maj 1990. Investeringar gjordes på en rad områden, samarbetsprogram, etc. Den i grunden geo-strategiska karaktären av denna utvidgning av Europa gentemot Öst visades i det faktum att de ekonomiska vinsterna från denna operation var obefintliga eller t.o.m. negativa, som t.ex. integreringen av Östtyskland i Förbundsrepubliken Tyskland. Den genomsnittliga Bruttonationalprodukten per invånare i de 10 kandidatländerna är inte ens hälften av de 15 medlemsländerna i EU. Den handelsmässiga integrationen är oerhört ojämlik. Medan 70% av Öst- och Centraleuropas export går till EU, svarar denna region för bara 4% av EU:s export. Länderna i Östeuropa är därför extremt känsliga för den ekonomiska situationen i Västeuropa. Ett annat problem som understryker detta är att det finns ett strukturellt handelsunderskott hos alla de Öst- och Centraleuropeiska länderna och detta gör dem oerhört beroende av inflödet av utländskt kapital. Anställningsgraden har minskat i dessa länder med 20% sedan 1990 och många länder är fortfarande fast i stora ekonomiska svårigheter.
De verkliga skälen för integreringen av de nya kandidaterna i EU måste sökas på andra håll. Det första av dessa skäl är imperialistiskt. Vad som står på spel är en uppdelning av det gamla Östblocket. Det andra skälet beror på konsekvenserna av detta sönderfall - det var avgörande för Europa att upprätta en relativt stabil buffertzon på sin östsida för att stå emot den smitta som det ekonomiska och sociala kaoset ledde till när Östblocket föll samman.
Från denna utgångspunkt är det betydelsefullt att de viktigaste nya kandidatmedlemmarna är de som var minst fattiga ekonomiskt sätt och de som geografiskt sätt ligger närmast Västeuropa (Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Slovenien) medan de tre baltiska länderna (Estland, Lettland och Litauen) har radikalt minskat Rysslands tillträde till Östersjön. Faktum är att den europeiska politiken gentemot Östeuropa är ett resultat av bägge dessa imperialistiska mål.
Å ena sidan utmanar Europa, med Tyskland i spetsen, USA om vem som skall kontrollera kvarlevorna av Östblocket. Den Europeiska unionens syfte är att få så många som möjligt av de öst- och centraleuropeiska länderna inom sin sfär, även Ryssland om möjligt, ett Ryssland som trots att det idag är starkt länkat till USA har Tyskland som sin största handelspartner.
Å andra sidan är också Frankrike intresserat av att Europas expansion gentemot öst genomförs av EU och inte av ett självständigt Tyskland som håller på att återupptäcka sina reflexer från mellankrigsåren. För sin del är Tyskland berett att acceptera denna strategi eftersom den genom detta på ett dolt sätt kan flytta fram sina imperialistiska anspråk, och inte på ett öppet sätt behöver åta sig den ledande rollen i ett nytt imperialistiskt block som utmanar USA.
Sönderfallsfasen och sammanbrottet för de imperialistiska blocken ger oss sammanhanget för att förstå skapandet av Euron. Dess grundande består av fyra grundpelare:
1) Den första är geo-strategisk och imperialistisk. Borgarklassen i Frankrike och Tyskland har ett intresse av att förhindra att den fransk-tyska alliansen bryts sönder under trycket av olika motsatta imperialistiska intressen. Å ena sidan, fruktar Frankrike ett förenat Tyskland med Östeuropa som expansionsfält, något som Frankrike inte har någon motsvarighet till. Men Frankrike har lyckats undvika att den östeuropeiska valutan blir Deutschmark, vilket skulle ha tenderat till att utesluta Frankrike ekonomiskt från denna region. Å andra sidan, har tysklands politik sedan 1989 varit att med Europa som täckmantel flytta fram sina positioner i syfte att dölja sina egna imperialistiska intressen. Tyskland har därför allt intresse av att associera Frankrike och de andra andrarangs nationerna i Europa i att delta i Tysklands expansionistiska politik. Det har blivit en banalitet att höra medlemmar från den tyska borgarklassen hävda att "Tyskland har på ett ekonomiskt plan lyckats med vad Hitler ville åstadkomma med kriget"!
2) Det andra är behovet att motstå krisens destruktiva krafter som kraftigt förstärks av fenomen som är specifika för kapitalismens sönderfall. Genom att skapa Euron, gör Europa slut på den spekulativa destabiliseringen som den har lidit av ett flertal tillfällen tidigare (spekulationerna mot Liran, det brittiska Pundet som tvingades ut ur EMS). Redan 1979, var skapandet av EMS (European Monetary System) ett försök att skapa en valutakorg som skulle vara stabilare i förhållande till dollarn och yenen och sålunda ge Europa ett skydd mot den monetära anarkin vilken idag ödelägger framförallt länder i kapitalismens periferi. Detta är en av de stora skillnaderna jämfört med krisen 1929, vars konsekvenser framförallt drabbade först USA och sedan de europeiska länderna. Även om rötterna till överproduktionskrisen, både på 30-talet och idag, finns i de utvecklade kapitalistiska länderna, har dessa länder i den nuvarande krisen lyckats, fram tills nu, med att skjuta de värsta effekterna av krisens på länderna i periferin. Medan spänningarna på den inter-imperialistiska nivån allt mer undflyr all form av disciplin, är borgarklassen på den ekonomiska nivån fortfarande förmögna till ett minimum av samarbete, i synnerhet vad det gäller själva kärnan för dess klassherravälde: utvinnandet av mervärde.
I motsatts till 30-talet, har borgarklassen på den ekonomiska nivån kunnat koordinera sina ansträngningar att lindra de upprepade kraschlandningarna som marknaden gör och begränsa de värsta effekterna för krisen och sönderfallet.
3) Den tredje pelaren är både ekonomisk och imperialistisk. Borgarklassen i alla europeiska länder vill ha ett starkt Europa som kan konfrontera den internationella, speciellt den amerikanska och japanska, konkurrensen. Detta behov upplevs desto starkare då de europeiska länderna har ambitionen att få länderna i Östeuropa, inklusive Ryssland, under dess inflytelsesfär. Detta skulle bli mycket svårare ifall Östeuropas ekonomier vore ’dollariserade’.
4) Det fjärde skälet är rent tekniskt. Elimineringen av växelkurskostnader inom Euroland och den osäkerhet som är kopplad till flytande växelkurser (inklusive kostnader som inbegriper att man skyddar sig mot valutaförluster). Eftersom största delen av de europeiska ländernas handel sker med andra europeiska länder, betyder överlevnaden för de olika staternas nationella valutor ökade produktionskostnader i förhållande till USA eller Japan. En enda valuta är i detta avseende en naturlig förlängning. Det finns färre och färre ekonomiska argument för att behålla de nationella valutorna i en marknad där skatter och kommersiella regler till stor del har blivit förenade.
Bildad som en avancerad utpost för det amerikanska imperialistiska blocket i Europa, blev EEC ( EU:s föregångare på 50, 60 och 70-talen) allt mer en stor ekonomisk enhet som konkurrerade med USA. Men den förblev dominerad politiskt av USA under hela kalla krigets period ända till Berlin murens fall. Med upplösningen av de bägge imperialistiska blocken 1989, befann sig Europa återigen i centrum för olika stridande intressen. Sedan dess har, paradoxalt nog, intressena och de geo-strategiska intressena hos olika imperialistiska makter inte gått i en riktning av att splittra upp Europa, tvärtom, utan en större integration i Europa!
På den ekonomiska nivån, stödjer alla de europeiska staterna projektet med att bygga en stor förenad marknad som kan konkurrera med den amerikanska och japanska. Vad det gäller försvaret av deras imperialistiska intressen, har vi sett hur var och en av de tre europeiska stormakterna spelar sitt eget spel i förhållande till de två andra europeiska stormakterna. Och slutligen, amerikanarna själva uppmuntrar Europas utvidgning, fullt medveten om att ju mer Europa integrerar heterogena och motsägande imperialistiska orienteringar, desto mer kommer Europa att vara oförmöget att spela någon som helst roll på den internationella arenan.
När vi tar en närmare titt, får vi inte bli vilseleda av fortsättningen på den europeiska integrationen idag. Varje komponent i denna process äger bara rum om det sker i konsekvens med dess tillfälliga imperialistiska intressen och kalkyler. Det konsensus som har uttryckts för en utvidgning av EU är strukturellt sett svag, eftersom den är grundad på en heterogen och motsägelsefull bas vilken kan svikta ifall att styrkebalansen på den internationella scenen förändras. Ingen av grunderna för Europas existens idag rättfärdigar en ståndpunkt som hävdar att det redan utgör ett imperialistiskt block som utmanar USA. Vilka är skälen som leder oss till denna slutsats?
1) I motsatts till ekonomiskt samarbete som är grundat på kontrakt mellan självständiga stater, som Europa är idag, är ett imperialistiskt block en tvångströja som tvingas på en grupp av stater av ett ledande land som är militärt överlägset. Detta accepteras av dessa stater på grund av deras gemensamma vilja att motstå ett gemensamt hot eller att krossa en militärallians som de konfronterar. De imperialistiska blocken under kalla kriget uppstod inte efter långa förhandlingar och överenskommelser, vilket var fallet med EU. De två blocken under kalla kriget var ett resultat av styrkebalansen som etablerades i världen efter Tysklands nederlag. Västblocket uppstod därför att Västeuropa och Japan var ockuperat av USA medan Östblocket uppstod tack vare att Röda Armén ockuperade Östeuropa. På samma sätt kollapsade inte Östblocket på grund av förändringar i dess ekonomiska intressen eller på grund av dess kommersiella allianser, utan för att ledaren för detta block, vilken stod för sammanhållningen genom väpnad styrka, inte längre kunde upprätthålla sin auktoritet med kanoner och tanks vilket det hade gjort under Ungernrevolten 1956, eller i Tjeckoslovakien 1968. Västblocket dog helt enkelt för att dess gemensamma fiende hade försvunnit, och med detta det cement som höll ihop Västblocket. Ett imperialistiskt block är alltid ett resonemangsäktenskap, aldrig ett utav kärlek. Som Winston Churchill en gång skrev, militära allianser är inte ett resultat av kärlek men utav rädsla, rädslan för en gemensam fiende.
2) Mer fundamentalt: historiskt sätt har Europa aldrig formerat ett homogent block utan har alltid slitits sönder av kolliderande imperialistiska intressen. Europa och Nordamerika är de två centra för världskapitalismen, och USA som är den ledande makten i Nordamerika, var bäst skickat på grund av sin kontinentala dimension, dess läge som ligger på tryggt avstånd från dess potentiella fiender i Europa och Asien, och dess ekonomiska styrka, att bli den ledande makten i världen. Som vi skrev 1999:
"Europas ekonomiska och strategiska situation däremot, har dömt det till att det vara viktigaste fokalpunkten för de imperialistiska spänningarna under kapitalismens förfall. Europa var det huvudsakliga slagfältet i bägge världskrigen, och kontinenten var delad av "järnridån" under det kalla kriget. Europa har aldrig utgjort en enhet, och den kommer aldrig bli det under kapitalismen.
På grund av dess historiska roll som födelseplats för den moderna kapitalismen, och dess geografiska situation som ett slags semi-halvö till Asien som ligger norr om Afrika, har Europa under 1900-talet blivit nyckeln för den imperialistiska kampen om världsherravälde. Samtidigt är Europa militärt sett mycket svårt att behärska. Storbritannien, även på den tiden då det ’härskade på haven’ hade stora svårigheter att hålla Europa i schack, och kunde bara göra det genom ett komplicerat system av ’styrkebalans’. Så också för Tyskland under Hitler. Även 1941 var dess dominans över Europa mer skenbar än verklig, så länge som Storbritannien, Ryssland och Nordafrika var i fiendens händer. Till och med USA, under det kalla krigets värsta kriser, lyckades aldrig med att dominera mer än hälften av kontinenten.
Ironiskt nog blir USA:s position i Europa, efter dess ’seger’ över Sovjetunionen, avsevärt försvagad i och med att ’det onda imperiet’ försvann. Även om världens enda supermakt fortfarande har en avsevärd militär närvaro på den gamla kontinenten, är Europa inte en underutvecklad region som kan hållas i schack med några marinkårsbataljoner: fyra av de ledande industriländerna i G8 är europeiska (...) men om Europa idag är i fokus för de imperialistiska spänningarna, beror detta på att de viktigaste europeiska makterna själva - inbördes - har kolliderande militära intressen. Vi skall heller inte glömma att bägge världskrigen började som krig mellan europeiska makter - vilket också krigen på Balkan gjorde på 90-talet "
(International Review nr 98, "Report on imperialist conflicts" for the ICCs 13th Congress).
3) Marxismen har redan visat att inter-imperialistiska konflikter inte nödvändigtvis är identiska med ekonomiska intressen. Medan de bägge världskrigen verkligen utgjorde en konflikt mellan två poler som bägge hävdade en ekonomisk hegemoni, var detta inte längre fallet under kalla kriget då Västblocket samlade alla de ekonomiska stormakterna gentemot det ekonomiskt sätt svaga Östblocket, vars styrka helt och hållet bestod i att Sovjetunionen var en kärnvapenmakt. Euroland är en perfekt illustration på faktumet att imperialistiska och strategiska intressen inte är identiska med nationalstaternas handelspolitiska intressen. Frankrike och Tyskland, som har varit lokomotiven i EU, har varit i krig med varandra tre gånger på 150 år, medan Storbritannien sedan Napoleons dagar alltid har försökt att vidmakthålla splittringen på den europeiska kontinenten:
"Ta Nederländernas ekonomi t.ex., den är starkt beroende av världsekonomin i allmänhet och den tyska ekonomin i synnerhet. Detta är skälet till varför detta land är ett av de starkaste försvararna i Europa av den tyska politiken angående en gemensam valuta. Men på den imperialistiska nivån gäller det motsatta, där den holländska borgarklassen, just på grund av sin geografiska närhet till Tyskland, motsätter sig intressena hos sin mäktige granne så mycket den kan och är en av USA:s lojalaste allierade på den europeiska kontinenten. Ifall Euron skulle utgöra den viktigaste grundpelaren för ett framtida tyskt imperialistiskt block, då skulle Haag vara den förste att motsätta sig detta. Att Nederländerna, Frankrike och andra länder som är rädda för den återuppvaknande tyska imperialismen ändå stödjer Euron, är på grund av att denna valuta inte hotar deras nationella säkerhet, det vill säga deras militära suveränitet". (ibid.)
Givet de imperialistiska rivaliteterna mellan de europeiska länderna, men också det faktum att Europa idag är själva hjärtat för de inter-imperialistiska spänningarna på planeten, är det knappast troligt att enbart de ekonomiska intressena skulle svetsa samman de europeiska staterna. Detta är ännu mer uppenbart då Europa är integrerat på en ekonomisk nivå, men det är långt ifrån fallet på den politiska nivån, och inte alls vad det gäller dess militära politik eller utrikespolitik. Hur skulle vi på något sätt kunna förmoda att Europa redan skulle vara ett imperialistiskt block som kan utmana USA utan att de har någon av de viktigaste attributen för ett imperialistiskt block: en armé eller en imperialistisk strategi. Fakta demonstrerar dagligen att ett förenat Europa är en utopi. Detta visas i synnerhet av en oenighet bland dess medlemsstater och oförmåga att gemensamt hantera internationella konflikter ens när dessa sker alldeles inpå knutarna som var fallet i Jugoslavien.
Fritz ( från International Review 112, 1:a kvartalet 2003)
Noter
1. Se vår pamflett Nation eller Klass
2. Ytterligheternas tidsålder av Eric Hobsbawn, Rabén Prisma, 1997.
3. Se våra teser om Sönderfallet – den sönderfallande kapitalismens sista fas. Internationalistisk Journal nr 1.
4. Se ”The impossibility of European Unity”, i International Review nr 73.
5. Se ”The Asian dragons run out of steam” International Review nr 89
Det är inte första gången som kapitalismen rättfärdigar sin marsch mot kriget genom att lyfta fram idén om ett ’krig mellan civilisationer’. 1914 tvingades arbetare marschera mot kriget för att försvara den moderna ’civilisationen’ mot det ryska tyranniet eller det tyska Kaiserväldet, 1939 skulle man försvara demokratin mot de nya mörkermän som representerades av nazisterna; från 1945 till 1989 skulle man kämpa för demokratin mot kommunismen, eller för de ’socialistiska’ länderna mot de imperialistiska. Idag handlar refrängen om ’den västliga livsstilen’ mot ’islamsk fanatism’ eller ”islam” mot ’korsfarare och judar’
Alla dessa slagord är stridsrop för imperialistiska krig; med andra ord, för militär kamp mellan tävlande borgerliga fraktioner under kapitalismens förfallsepok. Artikeln som följer är ett bidrag till att försöka avmystifiera idén att militant islamism är något som står utanför, och till och med emot, den borgerliga civilisationen. Vi ska tvärtom istället visa att den endast kan förstås som en produkt: ett koncentrerat uttryck för samma civilisations historiska förfall.
En kommande artikel kommer att ta upp det marxistiska förhållningssättet till frågan om att bekämpa religiös ideologi inom proletariatet.
Marx såg religionen som ”självmedvetandet och självkänslan hos den människa som antingen icke funnit sig själv, eller som åter förlorat sig själv”. Religionen är sålunda
”ett förvrängt världsmedvetande…det mänskliga väsendets fantastiska förverkligande, eftersom det mänskliga väsendet inte äger någon sann verklighet.”(1)
Emellertid är den inte bara ett falsk medvetande, utan ett (förvrängt och förlorat) svar på ett verkligt förtryck.
”Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.” (ibid).
I kontrast till de 1700-talsfilosofer som förkastade religionen som enbart ett bländverk av bedragare, så insisterade Marx på nödvändigheten att exponera de verkliga, materiella rötterna till religionen i de givna, ekonomiska produktionsförhållandena. Han var säker på att mänskligheten till sist skulle kunna lyckas att befria sig från allt falskt medvetande, och uppnå sin fulla potential i ett klasslöst världskommunistiskt samhälle.
I själva verket underströk Marx hur religionen redan till dels hade underminerats på grund av kapitalismens ekonomiska utveckling. I Den Tyska Ideologin, till exempel, slår Marx fast att den kapitalistiska industrialiseringen framgångsrikt hade reducerat religionen till en genomskinlig lögn. För att befria sig, skulle det vara nödvändigt för proletariatet att skaka av sig illusionerna om religionen och alla liknande hinder till sitt eget självförverkligande; men religionens dimmor hade redan snabbt skingrats av kapitalismen själv. Faktum var, att Marx trodde att kapitalismen själv underminerade religionen till en sådan grad att han ibland även sade att religionen var en fråga som var död för proletariatet.
Senare noterade marxister att så snart kapitalismen hade upphört att vara en revolutionerande kraft i samhället, kring 1871, tenderade borgarklassen att åter vända sig tillbaka mot idealism och religion. I deras text Socialismens ABC (en utförlig bearbetning av 1919 års program för det Ryska Kommunistiska Partiet), förklarar Bucharin och Preobrazhensky förhållandet mellan den ryska ortodoxa kyrkan och den gamla feodala tsaristiska staten. Under tsarerna, förklarade man, var det huvudsakliga innehållet i ”undervisningen” religionen:
”upprätthållandet av den religiösa fanatismen, bevarandet av dumhet och okunskap, ansågs vara frågor av yttersta vikt för staten”
(ibid sid 250).
Kyrkan och staten var
”tvingade att göra gemensam sak mot de arbetande massorna, och deras allians kom att stärka dess dominans över arbetarna”
(ibid sid 249).
Borgarklassens uppkomst i Ryssland medförde, att denna nykomling slutligen hamnade i konflikt med den feodala adeln – vilket inbegrep kyrkan, eftersom borgarklassen ville komma åt de betydande inkomster som kyrkan tog hand om från arbetarna:
”den verkliga grunden för detta krav var att borgarklassen önskade ta över de inkomster som staten tog hand om genom kyrkan”
(ibid).
Liksom den tidiga borgarklassen i Västeuropa, förde den uppåtstigande ryska borgarklassen sin kamp för separation mellan kyrka och stat med största allvar. Men ingenstans kom denna kamp att föras till sin logiska slutpunkt, och i vart fall – särskilt i Frankrike, där konflikten var särskilt bitter –var borgarklassen till slut tvungen att nå en kompromiss med kyrkan: om de senare nu agerade som stöttepelare för kapitalismen, kunde man bli en del av borgarklassen och ta hand om dess religiösa aktiviteter. Bucharin och Preobrazhensky tillskriver detta det faktum att:
”överallt kom kampen som arbetarklassen utkämpade mot kapitalisterna att bli allt mer intensiv … Kapitalisterna ansåg därför att det skulle vara mer fördelaktigt att göra upp med kyrkan, att köpa dess böner beträffande kampen mot socialismen, att använda dess inflytande över de okultiverade massorna, för att i deras själar vidmakthålla känslan av att slaviskt underkasta sig den utsugande staten”.
Borgarklassen i Västeuropa slöt därför fred med det religiösa etablissemanget, samtidigt som man privat fortsatte att vara materialister av olika slag, i varje fall en viss tid. Som Bucharin och Preobrazhensky formulerade det, så låg nyckeln till denna motsättning ”i utsugarnas fickor”. I sin text från 1938, Lenin som filosof, förklarar den tyske vänsterkommunisten Anton Pannekoek varför den uppåtstigande borgarklassens ’naturvetenskapliga materialism’ hade mycket kort förväntad livslängd:
”Endast så länge denna klass kunde tro på den borgerliga samhällsordningens förträfflighet, att den med sin privategendom, sin personliga frihet och sin fria konkurrens kunde lösa livets praktiska problem för var och en genom utveckling av produktionen under vetenskapens och teknikens ändlösa framsteg, endast så länge de kunde tro på att alla teoretiska problem kunde lösas med hjälp av naturvetenskapen, endast så länge hade den inget behov av några övernaturliga, andliga makter. När det stod klart att kapitalismen inte kunde lösa massornas existensfråga – vilket proletariatets uppblossande klasskamp visade med all önskvärd tydlighet – försvann världens förtröstansfulla materialistiska åskådning. Världen syntes nu full av osäkerhet och olösliga motsättningar, full av ohyggliga hotande makter. Sedan dess har bourgeoisien åter ägnat sig åt allehanda former av religiös besvärjelse och vidskepelse. Sak samma med de borgerliga naturforskarna: de upptäckte nu de materialistiska lärornas svagheter och höll tal om ’naturkunskapens gränser’ och om den olösliga ’världsgåtan’”.(2)
Även om denna tendens redan kunde ses sporadiskt under kapitalismens uppgångsperiod, blev den regel när kapitalismens förfallsperiod inträdde. På grund av att man nått gränsen för sin förmåga att expandera, har kapitalismen under sin förfallsperiod i grunden varit oförmögen att skapa en värld helt till sin avbild: den har lämnat hela regioner efterblivna och outvecklade. Denna ekonomiska och sociala efterblivenhet utgör grunden till att religionen fortfarande har en sådan betydelse i dessa områden.
Bolsjevikerna själva kom att ställas inför detta problem, när man i sitt program från 1919 noterade det faktum att man var tvungen att i detta dokument inkludera en del som specifikt tog upp frågan om religion, och att detta var ”ett uttryck för efterblivenheten i de ryska materiella och kulturella förutsättningarna”.
Borgarklassens förlitande på idealism och religion är särskilt tydlig under kapitalismens förfallsepok, när den borgerliga optimismen har avslöjats: vi kan se detta tydligt i fallet nazismen, som visar en tendens mot djupgående irrationalitet. I slutstadiet av kapitalismens förfall – det kapitalistiska sönderfallet – är dessa tendenser än större, där till och med vissa medlemmar av borgarklassen (som miljardären Osama Bin Laden) uppenbarligen tror på de obskyra och reaktionära trosläror man uttrycker. Som Bucharin och Preobrazhensky så riktigt påpekar:
”om borgarklassen börjar tro på gud och ett liv efter detta, så innebär detta endast att man har insett att jordelivet börjar gå mot sitt slut!”
De blomstrande irrationalistiska rörelserna bland massorna i de mest utarmade regionerna är ett allt mer akut fenomen under kapitalismens sönderfallsepok. Bristen på en framtid för systemet blir allt mer tydlig, och det samhälleliga livet under kapitalismen i de svagare perifera länderna tenderar att upplösas helt. Över hela världen, liksom tidigare i slutfasen av alla tidigare produktionssätt, har vi sett uppkomsten av sekter, apokalyptiska självmordskulter, och olika sorters ’fundamentalism’. ’Islamismen’ är ett mycket tydligt uttryck för denna allmänna tendens. Men innan vi kartlägger dess nuvarande uppkomst, behöver vi se tillbaka på islams historiska ursprung som världsreligion.
Vid tiden för islams uppkomst, under 600-talet, i den västarabiska Hejaz-regionen, var Islam, mycket kortfattat, ett resultat av en syntes av judendom, bysantinsk och assyrisk kristendom, och forna persiska religioner liksom lokala monoteistiska religioner, som Hanifiyya-religionen. Denna rika blandning anpassades till behoven för ett samhälle som befann sig i en oerhörd social, ekonomisk och politisk förändring. Hejazregionen, som dominerades av staden Mecka, var en viktig knutpunkt för handelsvägarna i Mellanöstern vid denna period. Arabien som helhet stod mellan det stora Persiska (Sassanid) och det Bysantinska (östromerska) imperiet. Den härskande klassen i Mecka i detta samhälle uppmuntrade besökande handelsmän att placera ut avgudabilder av deras personliga, hedniska gudar i Kaba, en lokal religiös helgedom, och att utöva sin religion där, när man befann sig på besök. Förmögna invånare i Mecka gjorde bekväma vinster på denna avgudadyrkan.
Under cirka 100 års tid, var Mecka ett blomstrande samhälle som styrdes av en stamaristokrati, som använde slavarbetare, livaktig långväga handel och inkomster från templet i Kaba. Dock befann sig detta samhälle vid den tid Mohammed nådde vuxen ålder i en allt mer fördjupad kris. Samhället började skakas i sina grundvalar av oändliga krig mellan rivaliserande stammar.
Alldeles utanför Mecka och regionens andra stad Yathrib (dagens Medina) bodde de vilda, oberoende och kärva beduiniska nomadstammarna, som till en början hade dragit fördel av de förmögna städerna i regionen: de hade kunnat låna pengar från rika stadsbor och kunde därmed öka sin levnadsstandard. Till slut var de emellertid allt mer oförmögna att betala tillbaka sina lån – en situation som kom att få explosiva konsekvenser. Upplösningen av stamsamhällena började nu ta fart på riktigt, både i städerna och i oaserna i öknen, allt eftersom beduinerna
”såldes som slavar eller på andra sätt reducerades till en beroendeställning…stamgränserna hade överskridits” (3).
För att förtydliga:
”Ofrånkomligen ägde det rum intellektuella och moraliska förändringar tillsammans med denna ekonomiska och samhälleliga transformation. Klipska män kunde göra sig en rikedom. De traditionella dygderna för öknens söner (beduinerna) var inte längre den säkra vägen till framgång. Girighet, och ett sinne för tur, var mycket mer användbart. De rika blev stolta och övermodiga, och framhävde sin framgång som en personlig sak – inte längre en angelägenhet för hela stammen. Blodsbanden blev svagare, och gav upphov till andra relationer som baserades på gemensamma intressen”
(ibid)
Vidare:
”Omoralen triumferade i hemmen. De rika och mäktiga förtryckte de fattiga. De urgamla lagarna för stamsolidariteten bröts dagligen. De svaga och föräldralösa såldes till slaveri. Den gamla, oskrivna koden för anständighet och moral trampades i smutsen. Folket visste inte längre vilka gudar man skulle dyrka”
(ibid).
I ett samhälle där religionen var det enda möjliga sättet att rationalisera den dagliga existensen, var den sista förklaringen mycket viktig – något som påvisade att samhället befann sig i en allvarlig social kris. Islam betecknar denna period i Arabien som jahliyya, okunnighetens tidevarv, under vilket man påstår att det inte fanns några gränser för utsvävningar, grymhet, obegränsad polygami och barnamord utförda av kvinnor.
Arabien vid denna tidpunkt slets sönder utav rivaliteter, både mellan sina egna krigförande stammar och konflikter och ambitioner hos närbelägna civilisationer.
Andra, mer globala faktorer spelade också in. Man kände till i Arabien att de mäktiga Persiska och Romerska imperierna befann sig i allvarlig kris både internt och externt, och att de skulle kunna falla samman; många i Arabien ”trodde att detta förebådade världens undergång” (ibid sid 65). Stora delar av den civiliserade världen befann sig på randen till kaos.
Engels analyserade Islams uppkomst som
”en beduinisk reaktion mot de välbärgade men degenererade”
stadsborna,
”som vid denna tidpunkt även hade blivit mycket dekadenta i sin religion, där man blandade en korrupt naturdyrkan med judendom och kristendom”(4).
Den eftertänksamme Mohammed, som föddes i Mecka 570 e Kr, men som kom att uppfostras i öknen av beduinerna, och grundligen kom att influeras av de olika världsbilder som Arabien – särskilt Heyaz – genomsyrades av, kom att bli den ideala bäraren av lösningen för den kris för de sociala relationerna som hans stad och region ställdes inför. Han var ”mannen av rörelsen”, när hans predikningar började 610.
Hela Arabien var moget för en förändring; dess tillstånd krävde en Pan-arabisk stat, som kunde överkomma stammarnas separatism, och ställa samhället på en ny ekonomisk och därmed social och politisk grundval. Islam visade sig vara det perfekta medlet för att uppnå detta. Muhammed sade till araberna att det växande kaoset i deras samhälle var ett resultat av att man vände sig bort från Guds lagar (Shari´a). De var tvungna att underkasta sig dessa lagar för att undgå en evig fördömelse. Den nya religionen fördömde grymheten och det interna käbblet mellan stammarna, och utropade alla muslimer inte bara till bröder, utan också att man och kvinna hade en skyldighet att förenas.
Islam (bokstavligen: underkastelse inför Gud) deklarerade att Gud (Allah) krävde detta. Islam förbjöd också utsvävningar (alkohol, svordomar och spel förbjöds); grymhet förbjöds (slavägare uppmuntrades att befria sina slavar, till exempel); polygamin begränsades till fyra fruar per manlig troende (där alla måste behandlas likvärdigt i alla avseenden – vilket ledde till att vissa påstod att sedvänjan i verkligheten förbjöds); män och kvinnor gavs distinkta sociala roller, men kvinnorna tilläts att arbeta och att välja sin egen make; och mord förbjöds strängeligen, inbegripet barnamord.
Islam lärde också araberna att det inte var nog att bedja och undvika synder; underkastelse inför Gud innebar att alla tillvarons sfärer måsta underkastas Guds vilja – det vill säga att det fanns ett islamskt ramverk för allt, inkluderande ekonomin och politiken i ett samhälle.
Under de villkor som förelåg under denna tid är det inte förvånande att den nya religionen snabbt attraherade massor av anhängare, så snart de första försöken från den härskande klassen i Mecka att fysiskt eliminera den hade misslyckats. Det var det perfekta instrumentet för att störta det arabiska samhället, och andra närliggande samhällen. Men denna muslimska ”gyllene era” kunde inte existera hur länge som helst. Muhammeds efterföljare, kaliferna – utvalda att regera i den muslimska världen tack vare deras trohet gentemot Muhammeds budskap – ersattes slutligen av allt mer korrupta dynastiledare, vars huvudsakliga skäl till att härska var ärftligt. Denna transformering var fullständig i och med att kalifatet erövrades av Umayyad-dynastin (680-750 e Kr). Det är dock klart att Islams uppkomst representerade en rörelse framåt i den historiska utvecklingen, och det är från detta som man härleder sin ursprungliga styrka och djupet i sina visioner. Och även om den islamska civilisationen under medeltiden ofrånkomligen misslyckades med att leva upp till Muhammeds ideal, utgjorde man ett ramverk för många imponerande framsteg inom medicinen, matematiken och andra grenar av det mänskliga vetandet. Även om den orientaliska despotism, som var dess grundval, slutligen kom att uppnå den sterila återvändsgränd som detta produktionssätt dömdes till, var den vid sin höjdpunkt något som gjorde att den västeuropeiska feodalismen framstod som råbarkad och dunkel i jämförelse; det klassiska exemplet på detta är den stora skillnad i kultur som fanns mellan Rickard Lejonhjärta och Saladin under korstågsepoken. Vi kan tillägga, att det finns en än större skillnad mellan höjdpunkten i den islamska kulturen och den okunnighetsdyrkan som fundamentalismen representerar idag.(5)
Men om marxister kan se en progressiv sida hos islam vid dess tillblivelse, hur har man då analyserat dess roll under perioden av den proletära revolutionen, då alla religioner har blivit ett reaktionärt hinder för mänsklighetens frigörelse? En kort tillbakablick över bolsjevikernas politik i detta avseende är lärorik.
Mindre än en månad efter segern för oktoberrevolutionen 1917, sände bolsjevikerna ut en proklamation ”Till alla arbetande muslimer i Ryssland och Östern”, som deklarerade att man var på samma sida som
”de arbetande muslimerna… vars moskéer och bönehus har blivit förstörda, vars tro och sedvänjor har blivit trampade på av tsarerna och Rysslands förtryckare”.
Bolsjevikerna lovade högtidligt:
”Er tro och era vanor, era nationella och kulturella institutioner är för alltid fria och fridlysta. Ni ska veta, att era rättigheter, liksom alla folks i Ryssland, befinner sig under Revolutionens och dess organs mäktiga skydd, Arbetar-, Soldat- och Bondesovjeten”.
En sådan politik markerade en tydlig förändring gentemot den tsaristiska politiken, som hade försökt att kraftfullt och systematiskt (ofta med våldsamma metoder) assimilera den muslimska befolkningen, från erövrandet av Centralasien från 1500-talet och framåt. Det är inte överraskande, att detta ledde till att den muslimska befolkningen i dessa länder höll sig fast vid det sitt islamska arv. Frånsett några anmärkningsvärda undantag, deltog inte de centralasiatiska muslimerna aktivt i Oktoberrevolutionen, vilken till största delen var en rysk affär.
”De muslimska nationella organisationerna förblev åskådare, likgiltiga för bolsjevikernas sak”(6).
Den prominenta ’muslimska kommunisten’, Sultan Galiev, slog fast några år efter revolutionen:
”När man gör en balansräkning över Oktoberrevolutionen och tatarernas deltagande i denna, måste vi medge att de arbetande massorna och de arvlösa tatarerna inte tog del i denna”.(7)
Bolsjevikernas inställning till de centralasiatiska muslimerna formades av både inre och yttre krafter. Å ena sidan måste det nya systemet komma till rätta med situationen i den överväldigande muslimska delen i det gamla tsaristiska imperiet. Bolsjevikerna var övertygade om att dessa centralasiatiska länder var både ekonomiskt och strategiskt viktiga för de revolutionära Rysslands överlevnad. När några muslimska nationalister revolterade mot den nya regeringen i Moskva, var svaret från myndigheterna i de flesta fall att ta till de mest brutala åtgärder. Ett uppror i Turkestan, exempelvis, resulterade i att staden Kokand blev skövlad av Tasjkentsovjetens militära enheter. Lenin sände dit en särskild kommission i november 1919, för att, med Lenins ord ”återställa korrekta relationer mellan sovjetregimen och Turkestans folk”.(8)
Ett exempel på detta förhållningssätt gentemot de muslimska områdena var bildandet av Zhendotel (Avdelningen för Arbetande Kvinnor och Bondekvinnor) för att arbeta bland muslimska kvinnor i sovjetiska Centralasien. Zhendotel fokuserade särskilt på problemet med religionen i denna extremt ekonomiskt efterblivna region. Under den första perioden var Zhendotel anmärkningsvärt tålmodiga och känsliga för de delikata problem som man försökte hantera. Kvinnliga organisatörer i Zhendotel bar till och med paranja (en extrem form av slöja, som helt dolde huvud och ansikte) under diskussionsmöten med muslimska kvinnor.
Även om vissa ”muslimskt nationalistiska” organisationer fick ett uppsving under inbördeskriget 1918-20, som kom de flesta att motsträvigt ”acceptera” den bolsjevikiska regimen som den mindre onda, ur deras synpunkt, efter att ha lidit nederlag mot Denikens kontrarevolutionära vita styrkor. Flera av dessa ”muslimska nationalister” gick med i kommunistpartier, och de var inte så få, som snart lade beslag på viktiga regeringsposter. Ändå var det vändigt få som föreföll ha blivit övertygade om marxismens giltighet. Den beryktade tataren Sultan Galiev var bolsjevikernas representant för det Centrala muslimska kommisariatet som bildades 1918, en medlem av det Inre kollegiet för Folkkommissariatet för nationaliteter (Narkomnats), chefredaktör för tidskriften Zhizn’Natsional’nostey , professor vid Universitetet för österns folk, och ledde vänsterflygeln av de ”muslimska nationalisterna”.
Även denna ledande figur bland de som rekryterades från de ”muslimska nationalisterna”, var som bäst en ”nationalkommunist” som han senare kom att själv deklarera i den tatariska nyhetstidningen Qoyash (Solen) 1918, när han förklarade sitt inträde i bolsjevikpartiet 1917:
”Jag kom till bolsjevismen, tvingad av den kärlek till mitt folk som väger så tungt i mitt hjärta” (Sultan Galiev…. Op cit)
Å andra sidan förstod bolsjevikerna, att deras revolution behövde förenas med arbetarrevolutioner i andra länder, om den skulle överleva. Nederlagen för revolutionerna i de utvecklade länderna i Västeuropa (särskilt Tyskland) gjorde att man i ökande omfattning ställde hoppet till en möjlighet av en ”revolutionär nationalistisk” våg i öster. Man insåg att denna inte skulle bli en proletär revolution, men allt eftersom världsrevolutionen gick tillbaka, och den ryska revolutionen kom att isoleras, svängde bolsjevikerna allt mer mot den opportunistiska uppfattningen, att den kunde komma att förbereda vägen för den proletära revolutionen. För tillfället såg man därför ”frågan om Östern” – nationell befrielsekamp i Mellanöstern och Asien – som ett sätt att bli av med den brittiska imperialismens järngrepp över Sovjetryssland.
Detta kom att utgöra ramen i vilken bolsjevikerna ledde Komintern till att utveckla sin inställning gentemot de pan-islamska rörelserna. Vid den andra kongressen 1920, signalerade Komintern att man började ge vika för det fruktansvärda tryck som de kontrarevolutionära krafterna utgjorde, både inom och utanför Ryssland. Man gjorde opportunistiska eftergifter hela tiden, med det fåfänga hoppet att lindra den kapitalistiska världens fientlighet mot det sovjetiska samhället. Kommunister beordrades att organisera sig i borgerliga fackföreningar, att gå med i de öppet pro-imperialistiska socialist- och arbetarpartierna och stödja de så kallade ”nationella befrielserörelserna” i de underutvecklade länderna. ”Teser om den nationella och koloniala frågan”, som var den text som rättfärdigade stödet för de ”nationella befrielserörelserna”, presenterades av Lenin för denna kongress och antogs med bara tre röster nedlagda.
Trots detta drog man en skiljelinje vid den andra kongressen mot att samarbeta med Islamister. Lenins ”Teser” deklarerade:
”Det är nödvändigt att kämpa mot de pan-islamska och pan-asiatiska rörelserna och liknande tendenser, vilka försöker att kombinera befrielsekampen mot den europeiska och amerikanska imperialismen med ett stärkande av makten hos den turkiska och japanska imperialismen, hos adeln, de stora jordägarna (khanerna), prästerskapet (mullorna) etc”.(9)
Även om han röstade för resolutionen, ansåg Sneevliet, som representerade Holländska ostindien (dagens Indonesien), att en radikal mass-islamistisk organisation existerade i Holländska ostindien. Sneevliet påstod att Sarekat Islam (Islamska Förbundet) hade ”antagit en klasskaraktär”, genom att ha antagit ett antikapitalistiskt program. Dessa ”kommunistiska hajjis” (benämning på de som hade vallfärdat till Mecka), var nödvändiga för den kommunistiska revolutionen, underströk han.(10) Detta var endast en fortsättning på den politik som fördes av den gamla Indonesiska socialdemokratiska förbundet (IDSV) som senare kom att bilda merparten av det Indonesiska kommunistpartiet (PKI) som bildades i maj 1920. Indonesiska marxister hade en någon tvivelaktig relation till radikala islamister, redan från början, vilket IKS har påpekat tidigare:
”Indonesiska medlemmar av ISDV, som Samoen, var samtidigt medlemmar, och även ledare för den islamska rörelsen. Under kriget (det första världskriget), rekryterade ISDV ett ansenligt antal indonesier från Sarekat Islam, som hade runt 20.000 medlemmar… Denna politik föregick, i en embryonal form, den politik som antogs i Kina efter 1921 – med stöd av Sneevliet och Komintern – utav folkfrontspolitik, till de grad att man slog ihop de nationalistiska och kommunistiska organisationerna (Koumintang och det kinesiska kommunistpartiet)…Det är anmärkningsvärt, att Sneevliet inom Komintern, representerade PKI och Sarekat Islams ’vänsterflygel’. Denna allians med den klassiska infödda islamska borgarklassen kom att pågå fram till 1923”.(11)
Den första tillämpningen av ”Teser om den nationella och koloniala frågan” var den så kallade Bakukongressen (i Azerbadjan) för Österns folk, som hölls i september 1920, mer eller mindre direkt efter konklusionen av Kominterns andra kongress. Åtminstone en fjärdedel av delegaterna vid konferensen var inte kommunister, inbegripet öppet antikommunistiska, borgerliga nationalister och panislamister. Under Zinovievs ordförandeskap uppmanade man flera gånger till ett ”heligt krig” (Zinovievs formulering) mot utländska och inhemska förtryckare, för arbetar- och bonderegeringar i hela Mellanöstern och Asien, som ett sätt att försvaga imperialismen, särskilt den brittiska imperialismen.
Bolsjevikernas schema var att bilda en ”obrytbar allians” med dessa disparata element, med det huvudsakliga syftet var att släppa på den imperialistiska inringningen av Sovjetryssland. Den opportunistiska kärnan i denna politik visades tydligt av Zinoviev vid öppningssessionen av kongressen, när han beskrev konferensens delegater, och de rörelser och stater de representerade, som Rysslands ”andra svärd”, som Ryssland ”närmade sig som bröder, som kamrater i kampen”(12). Detta var den första ”anti-imperialistiska” (det vill säga klassamarbets-) konferens någonsin, som hölls i kommunismens namn.
Den amerikanske pionjärkommunisten John Reed, som deltog i kongressen, blev illamående av dess anföranden.
Angelica Balabanova minns i boken ”My Life as a Rebel” att: ”Jack talade bittert om den demagogi och den uppvisning som hade karakteriserat Bakukongressen och det sätt på vilket ursprungsbefolkningen och delegaterna från Fjärran österns länder hade blivit behandlade”. (13)
En Appell från det Holländska kommunistpartiet till folken från öst representerade i Baku publicerades i den franska upplagan av Kominterns kongressprotokoll och distribuerades sannolikt till delegaterna. Denna slog fast att ”tusentals indonesier” hade ”samlats för en gemensam kamp mot de Holländska förtryckarna” genom den panislamska Sarekat Islam, och denna appell var säker på att denna panislamistiska organisation ställde upp i hyllningarna av kongressen.
Vid kongressen frammanade bolsjevikpartiets Karl Radek öppet bilden av det forna Ottomanska imperiets segrande sultanarmé genom att deklarera:
”Vi uppmanar er, kamrater (sic), att ta upp de krigiska känslor som en gång inspirerat folken i öst, när dessa folk, ledda av sina stora erövrare, avancerade mot Europa”.(14)
Inom tre månader efter Bakukongressen, som hade hälsat den turkiske nationalisten Kemal Pasha (Ataturk), hade den senare mördat hela ledningen för det turkiska kommunistpartiet.
Vid sin fjärde kongress 1922, hade Komintern reviderat sitt program ännu mer. Genom att introducera ”Teser om östfrågan”, som enhälligt antogs på kongressen, deklarerade den holländska delegaten van Ravensteyn att
”självständigheten för Östern som helhet, Asiens självständighet, de muslimska folkens självständighet (…) innebär i sig själv slutet för den västliga imperialismen”.
Tidigare vid samma kongress hade Malaka, delegat från Holländska Ostindien, upprepat att kommunister där arbetat i nära samarbete med Sarekat Islam, ända tills de två grupperna började bråka 1921. Malaka deklarerade att den fientlighet mot panislam som hade uttryckts i de teser som antogs vid den Andra Kongressen hade skadat kommunisternas ståndpunkter. I sitt stöd för ett nära samarbete med panislamistiska rörelser argumenterade delegaten från Tunisien, att i motsats till det engelska och franska kommunistpartiet, som inte var aktiva vad gäller kolonialfrågan, så förenade åtminstone panislamisterna alla muslimer mot deras förtryckare.(15)
Den opportunistiska utvecklingen i bolsjevikpartiet och Komintern i den koloniala frågan hade huvudsakligen baserats på en idé om att finna allierade mot den imperialistiska omringningen av Sovjetryssland. Vänsteristiska apologeter för denna politik framhåller att detta gjorde att Sovjetunionen överlevde; men, som de italienska vänsterkommunisterna noterade under 30-talet, var priset man betalade för denna överlevnad en förvandling av sovjetmaktens funktionen, från att vara en bastion för världsrevolutionen hade man nu blivit en bricka i det imperialistiska spelet. Allianserna med den koloniala bourgeoisien hade hjälpt till att dra med Sovjetryssland i detta spel, på bekostnad av de utsugna och förtryckta i denna region, vilket fiaskot för Kominterns politik i Kina 1925-27 illustrerade så tydligt.
Att man övergav den marxistiska rigören i frågan om islam var därför en del i denna opportunistiska utveckling. Den har också tjänat som ett teoretiskt rättfärdigande för den öppet kontrarevolutionära attityden hos den moderna vänsterismen, som gång på gång för fram att Khomeinis och Bin Ladens gelikar på något sätt bekämpar imperialismen (även om man kanske gör det med fel metoder och idéer).
Man kan notera, att bolsjevikernas försök att smickra den muslimska nationalismen även kunde kombineras med en falsk radikalism som försökte får bort religionen genom demagogiska kampanjer. Detta var särskilt tydligt för stalinismen under dess ”vänstervridning” i slutet av 1920-talet.
Under denna period kastades Zhendotels tålamod och känslighet ut genom fönstret, när man började driva hysteriska kampanjer för skilsmässor och mot bruket att bära slöja. 1927 beskriver en trotskistisk källa att:
”massmöten hölls, där tusentals upprörda deltagare skrek ’ned med paranjan!’, slet av sig sina slöjor, dränkte dem i paraffin och brände upp dem… Skyddade av soldater drev gäng av fattiga kvinnor runt på gatorna och slet av slöjorna från mer välbärgade kvinnor, samtidigt som man letade gömda matförråd och pekade ut de som fortfarande upprätthöll traditionella sedvänjor, som nu hade blivit kriminaliserade… Den påföljande dagen fick man betala priset för dessa otåliga, sekteristiska aktioner i blod, när hundratals obeslöjade kvinnor massakrerades av sina anförvanter, och denna reaktion, som underblåstes av det muslimska prästerskapet, som tolkade in att jordbävningar som ägde rum samtidigt utgjorde Allahs straff för kvinnornas slöjavtagning, växte i styrka. Spillrorna av Basmachi-rebellerna organiserade sig på nytt i Tash Kuran (hemliga kontrarevolutionära grupper) som växte i omfattning som ett resultat av deras krav att bevara Narkh (lokala sedvänjor och värden).”(16)
Detta var långt ifrån de ursprungliga metoder som Oktoberrevolutionen använt, liksom Bakukongressens svammel om det ’Heliga kriget’. Bolsjevikernas stora styrka 1917 hade varit övertygelsen om att man måste bekämpa främmande ideologier genom att utveckla klassmedvetandet och klassorganisationerna inom proletariatet. Detta förblir den enda basen för att motverka inflytandet från religionen eller andra reaktionära ideologier.
Från resonemanget ovan kan vi se att frågan om det ”politiska islam” inte är en ny fråga för proletariatet. Faktum är, att flera av de ”moderna” islamistiska grupperna kan spåras tillbaka till det Muslimska brödraskapet (Ikhwan al-Muslimuun) som bildades i Egypten 1928, och som sedan har expanderat till mer än 70 länder. Ikhwans grundläggare Hassan al-Banna proklamerade nödvändigheten av att muslimer ”återvände” till den ”raka vägen” i den ortodoxa Sunnigrenen av Islam, som ett motgift mot både korruptionen som växt fram sedan ’Umayyad-kaliferna’ och som en väg mot ”befrielse” av den islamska världen från västvärldens dominans. Denna kamp skulle göra det möjligt att etablera en ”autentisk” islamsk stat, som ensam kunde motstå väst.
Ikhwan påstår att man följer i fotspåren på Ahmad ibn Taymiyyah (1260-1327) som vände sig emot helleniserade islamska tänkare som försökte reducera Islam och islamskt statsstyre till en funktion av det mänskliga förnuftet. Ibn Taymiyyah ansåg att en islamsk härskare hade en uppgift att påtvinga sina undersåtar Guds lagar, om det skulle vara nödvändigt. Ibn Taymiyyahs islam påstod sig vara mycket ren, avskalad från alla moderna utväxter. Ikhwan byggde på den puritanska Salafiyyah (renings-) rörelsen från 600- till 800-talet, som också försökte genomföra ibn Taymiyyahs idéer.
I praktiken, däremot, var nyckeln till Ikhwans framgångar dess extrema taktiska flexibilitet, då man varit beredd att samarbeta med vilken institution som helst (parlament eller fackföreningar) eller vilken rörelse som helst (stalinister, liberaler) som skulle hjälpa till med dess projekt att ”åter-islamisera” samhället. Al-Bann gjorde det däremot helt klart, att den islamska stat som hans rörelse ville skapa skulle förbjuda alla politiska organisationer. Sayyid Quth, som efterträdde al-Banna som ledare 1948 (17) förkastade både ”socialistisk och kapitalistisk avgudadyrkan” – dvs. att man ställde politiska frågor framför guds lagar. Han förklarade vidare:
”det är nödvändigt att bryta med logiken och sedvänjorna i det omkringliggande samhället, för att konstruera en prototyp av det framtida islamska samhället med de ”sanna troende”, sedan, vid ett lämpligt tillfälle, att ta strid med det (nya) jahiliyya”.
1948 hade rörelsen växt enormt, och samlade mellan 300.000 och 600.000 anhängare endast i Egypten. Utsatta för en hård repression från statens sida i slutet av 1948/början av 1949, lyckades rörelsen överleva och återuppbyggdes. Man allierade sig kortvarigt med Nassers Fria officersrörelse, som genomförde en lyckad statskupp i juli 1952. När Nasser kom till makten fängslade han stora delar av Ikhwan och förklarade rörelsen olaglig. Även om man tekniskt var olagliga , tilläts rörelsen att framgångsrikt stötta parlamentet och kontrollera ett antal islamska icke-regeringsbundna organisationer. Man har åtnjutit stort stöd bland de fattiga massorna i städerna genom att utföra ett socialt arbete som inte regeringen kunna erbjuda.
Ikhwans framgångar är en ständig referenspunkt för mer nyligen bildade ”fundamentalistiska” grupper – där många har bildats genom splittringar från dem, och påstår att man har tonat ned deras retorik och aktioner när man har fått stöd från massorna och platser i parlamentet. Grupper som inspirerats av Ikhwan existerar i hela den ”islamska världen” – inte bara i Mellanöstern, utan också i Indonesien och Filippinerna, och i andra läner, där muslimer inte utgör en majoritet av befolkningen.
I stort sett påminner dessa grupper mer om Ikhwan när det bildades i början (en våldsam terroristorganisation) än de jämförelsevis ”moderata” krafter det har utvecklats till. Och, hur som helst, dessa grupper kan idag endast existera genom ett materiellt stöd från den ena eller andra staten som manipulerar dem för deras egna utrikespolitiska syften. På detta sätt var bildandet av HAMAS (den Islamska Motståndsrörelsen) på Gazaremsan ekonomiskt understött av Israel, som hoppades att man skulle utgöra en motvikt mot PLO. Men både HAMAS och den islamska Jihad-organisationen (som de senaste åren uppenbarligen har slagits ihop med al-Qa’ida) har samarbetat med PLO och andra palestinska nationalistorganisationer – vilka själva, i sin tur, har blivit manipulerade av främmande makter så som Syrien eller tidigare Sovjetunionen.
Den algeriska islamiströrelsen GIA (den Beväpnade Islamska Gruppen) har mer eller mindre öppet finansierats av USA, som ett försök att försvaga de franska utmaningarn mot den enda kvarvarande supermakten. I Indonesien under den senaste perioden har islamistiska grupper blivit manipulerade av militära politiska fraktioner för att växelvis hjälpa till att installera vid makten, alternativt detronisera landets president. Och de mest ökända av alla, Afghanistans talibaner, skapades i Pakistan av USA, som framgångsrikt hetsade dem mot sina tidigare islamistiska allierade, de splittrade mujahedeen-fraktionerna, som drog ned Afghanistan i ett obeskrivligt kaos. USA stödde aktivt Osama Bin Ladens aktiviteter mot den ryska imperialismen genom att erbjuda en plattform för den grupp som nu är känd som al-Qa’ida. Ironiskt nog, är islamismen till stor del en skapelse av det som man uppger sig bekämpa mest av allt: det hatade USA.
Ytterligare varianter av denna ursprungsmodell kan vi se hos de grupper som utgörs av medlemmar av Shiasekten inom Islam. Den mest folkrika shiitiska staten, Iran, har varit ursprunget till denna variant, som inbegriper grupper i många länder, mest tydligt i Libanon och Irak. Iran har beskrivits som ”fundamentalismen vid makten” men detta är missvisande, eftersom regimen kom till makten mer av misstag än på grund av aktioner från någon ”islamistisk” grupp. Visst förekom det under Khomeiniregimens första år framgångsrika försök att bygga upp ett förtroende för staten genom massmobiliseringar till stöd för ett omöjligt ”återvändande” till förhållandena i 600-talets Arabien. Men det är viktigt att förstå, att Irans mullor (prästerskapet) endast kom till makten på grund av det iranska proletariatets enorma politiska svagheter. Irans oljearbetare, exempelvis, hade strejkat i totalt 6 månader i landets viktiga oljeindustri för att få ett slut på shahens regim. Som den enda ”oppositions”-kraft som var politiskt klar över sina mål, och hade förmågan att agera legalt, kom mullorna att ta kontrollen över de förvirrade mobiliseringarna mot shahregimen. Det är dock värt att notera att Khomeinis anhängare endast kunde ta makten efter att grundläggande ha förvrängt den shiitiska doktrinen att all världslig auktoritet skall förkastas av troende shiiter, efter den tolfte religiöse shiitledarens försvinnande för flera hundra år sedan (18).
När man erövrat makten i februari 1979, använde mullorna varje möjlighet att utvidga sitt inflytande till andra länder, genom att utbilda, beväpna och stödja flera shiitiska islamska grupper utanför landet, som Hizbollahmilisen (Guds Parti) i Libanon, som alltid har stött Khomeini. Denna grupp har blivit belönad genom ett starkt materiellt bistånd från Iran sedan 1979 och framåt, liksom av Syrien, Irans allierade.
Afghanistan ger exempel på ytterligare varianter – mer än en grupp för var och en av landets stora etniska grupper. Trots dessa afghanska gruppers övertygelse om en förenad islamsk (i själva verken ”islamistisk”) stat, har alla haft stora svårigheter att förenas under lång tid – särskilt när man har lyckats eliminera gemensamma motståndare. Fruktansvärda inre stridigheter, som följde på den pro-ryska regimens kollaps 1992, övertygade den amerikanska imperialismen om att upphöra med sitt stöd, och skapa en ny, mer enhetlig kraft, talibanerna, som man hoppades skulle utgöra en mer stabil proamerikansk regim. Inte en enda av Afghanistans splittrade ”islamistiska ” fraktioner är oskyldiga till de massmord och fruktansvärda grymheter som har ägt rum, inbegripet våldtäkter, tortyr, stympningar och massakrer av barn – för att inte nämna deras roll i den internationella narkotikahandeln, som har gjort Afghanistan till den största enskilda exportören av råopium (oraffinerat heroin) i världen.
Utrymmesskäl gör det omöjligt att gå igenom alla olika former av islamiska grupper som florerar. Men vi kan tydligt se, att Ikhwan skapade grunden och utgjorde en modell för den moderna ”islamska fundamentalismen”. Shiitiska och sunnimuslimska versioner av dessa grupper existerar, men ingen av dem står i motsatsställning till kapitalismen och imperialismen, utan är helt integrerade i den existerande världs-”civilisationen”.
När vi nu ställs inför den borgerliga propagandan om en ”kamp mellan civilisationer”, en dödlig strid mellan ”västvärlden” och ”militant islam”, som sprids lika mycket av ”väst”-sidan som av bin Ladens anhängare, så är det viktigt att slå fast att dagens islamism är en ren produkt av det kapitalistiska samhället i dess förfallsperiod.
Detta är än mer betydelsefullt så till vida att de islamska rörelsernas natur inte har förståtts till fullo av grupper i den proletära politiska miljön. I en artikel helt nyligen, exempelvis – ”Islam and Capitalism”, i IBRP:s publikation Revolutionary Perspectives (19) – argumenterar man för att islamismen uttrycker kapitalismens oförmåga att helt eliminera förkapitalistiska rester, och att det aldrig ägde rum någon ”borgerlig revolution” i den islamska världen. Artikeln fortsätter sedan att argumentera för att:
”I motsats till vissa påståenden, att islamismen är en ren spegling av det kapitalistiska produktionssättet, så är detta inte fallet. Den är ett förvirrat uttryck för samexistensen av åtminstone två olika produktionssätt”.
Artikeln fastslår också att islamismen ”utvecklades till en ideologi som var förmögen att upprätthålla den kapitalistiska ordningen med icke-kapitalistiska ideologiska och kulturella medel”.
Man betonar:
”I motsats till kristendomen, gick aldrig islam igenom en lång period av sekularisering och upplysning (…) Den muslimska världen förblev relativt opåverkad på ett historiskt plan och lyckades även under kapitalismens epok att försvara sin gamla identitet, på grund av oförmågan och oviljan hos kapitalismen att göra sig av med förkapitalistiska strukturer i samhället. Därför dog aldrig Gud i Orienten”.
Som bevis för dessa påståenden, rapporterar artikeln om en fortsatt existens av vad man kallar ”ett forntida samhälle av präster med starka bindningar till basarerna”, som ”lyckades förbli opåverkade” av trycket från moderniseringen. Som ett resultat, menar artikeln, ”har den islamska periferin kommit att hålla två produktionssätt och kulturer vid sitt hjärta”. Islamismen bygger sin styrka på denna dualitet, vilket gör att man kan framstå som ett alternativ till statskapitalismen. Trots att man utgör ”ett mästerverk av den kapitalistiska ordningen”, tillägger man, så befinner sig islamismen ”ironiskt nog i motsättning till samma system på vissa nivåer”.
Detta är felaktigt. Det är sant att inget produktionssätt existerar i en ren form. Slaveriet har existerat vid olika tidpunkter i alla former av klassamhällen. Storbritannien, den äldsta kapitalistiska staten, har fortfarande kvar att avskaffa sin aristokrati fullständigt, för att bara ge två exempel. Det är också sant att kapitalismens intåg i de länder som dominerades av muslimsk religion ägde rum sent och ofullständigt, och att det inte fanns någon motsvarighet till den borgerliga revolutionen i dessa länder. Men vilka rester som än fanns kvar och frodades i dessa regioner, så är de helt dominerade av den kapitalistiska världsekonomin, och är en del av denna.
Basarerna i den moderna ”islamska världen” befinner sig inte utanför kapitalismen, lika lite som den levande reliken, Drottningen av England, eller ett annat exempel på en kvarleva från feodalismen, påven Johannes Paulus II är det. I själva verket var bazaaris, de kapitalistiska köpmännen i Teherans basarer, en viktig bastion för Khomeinis maktövertagande 1978-79, och förblir en viktig kapitalistisk fraktion.
Motsättningarna – som ibland uttrycktes rent fysiskt – mellan bazaaris och mer västorienterade, sekulariserade fraktioner i den iranska regimen är motsättningar inom kapitalismen. Även om dessa konflikter kan ha en skadlig inverkan på landets kapitalistiska ekonomi, är de oerhört fördelaktiga politiskt för borgarklassen som helhet, eftersom de tvingar det iranska proletariatet från deras egen klassterräng, i ett falskt spel där man förväntas stödja antingen den ”reformistiska” eller den ”radikala” fraktionen av det iranska kapitalet. Detta är mycket långt ifrån de ”icke-kapitalistiska ideologiska och kulturella medel” som artikeln i IBRP:s tidning talar om.
Dessutom är bazaaris relation till den direkta politiska makten ingenstans så stark som den är i Iran, på grund av landets särskilda historia och dess variant av islam, så att det iranska exemplet kan inte användas för att bevisa att islamismen på något sätt är ”förkapitalistisk”. Snarare är det så att en gemensam nämnare för alla islams länder är att man på ett väldigt effektivt sätt exploaterar aspekter i samhället som kommer från ett förkapitalistiskt förflutet så att de tjänar behoven hos dagens kapitalister. På så sätt har Saudiska kungar, Gamal Nasser, Indonesiens politiska fraktioner och andra växelvis utnyttjat eller avskedat helt igenom reaktionära men icke desto mindre kapitalistiska islamistiska grupper som talade om att återinföra ett förkapitalistiskt samhälle, för att bereda vägen till makten för en välbärgad kapitalistklass.
För övrigt kan det inte förhålla sig på annat sätt. Kapitalistiska fraktioner är överallt aldrig särskilt blygsamma – särskilt inte under kapitalismens förfallsperiod – när det gäller att mobilisera de mest bakåtsträvande elementen för sina egna, mycket moderna syften. Den tyska kapitalismen bevisade detta med Hitler. Precis som det Muslimska Brödraskapet, Khomeini och Osama bin Laden, blandade Hitler ihop ett hopkok av reaktionära förkapitalistiska kvarlevor, för att tjäna den härskande klassens intressen. Islamismen skiljer sig inte på något sätt från detta. (Faktum är att islamismen lånar friskt från den nazistiska ideologin, särskilt när det gäller hur man helt och fullt tagit till sig idén om en judisk världskonspiration. Detta grävande i rasismens skittunnor är ett annat uttryck för skillnaden mellan islamismen och Koranens ursprungliga läror, som predikade tolerans mot andra ”Bokens folk”).
I alla dess former, står islamismen på intet sätt i motsatsställning till kapitalet. Den reflekterar förvisso en ekonomisk och social efterblivenhet i islams länder, men är till fullo en del av det kapitalistiska systemet, och framför allt en del av kapitalismens förfall och sönderfall. Vi kan också tillägga, att långt ifrån att vara i opposition till statskapitalismen, är iden om den islamska staten, som rättfärdigar ett statligt ingripande i varje aspekt av det sociala livet, en perfekt ideologisk form för den totalitära statskapitalismen, som är den karakteristiska formen för kapitalismen i dess förfallsepok.
Den så kallade islamska fundamentalismen utvecklades som ideologi för en del av borgarklassen och småbourgeoisien, i deras kamp mot kolonialmakterna och dess samarbetsmän. Den förblev huvudsakligen en minoritetsrörelse fram till slutet av 70-talet, eftersom den överskuggades av nationalistiska och stalinistiska ideologier och rörelser. Dessa rörelser har uppnått en verklig kraft i länder där arbetarklassen i allmänhet är relativt liten, ung och oerfaren. Islamisterna proklamerar sig själva som ”de förtryckta folkens ledare” (Khomeini). I Iran exempelvis , lyckades Khomeinianhängarna dra med sig massan av egendomslösa sluminnevånare i Teheran i deras rörelse i slutet av 1970-talet, genom att falskeligen utge sig för att försvara deras intressen och kalla dem mustazifeen, en religiös term för de förtryckta och egendomslösa. Den förfallande kapitalismens utveckling mot vidare och allt mer fördjupad misär under sönderfallet har endast förstärkt dessa gruppers börda. Islamisternas tidigare marginalisering är nu något positivt för dem, eftersom de nu kan verka trovärdiga när de påstår att skälet till att alla sekulära uttryck (från demokratin till nationalismen och marxismen) har ”misslyckats” är att massorna har struntat i Guds lagar. Samma förklaring har använts av islamisterna i Turkiet, för att ”förklara” jordbävningen i augusti 1999 i detta land, och användes tidigare av egyptiska islamister efter en jordbävning där under 1980-talet.
En sådan inställning har ofta en galvaniserande effekt på de befolkningslager som mest drabbas av fattigdom och förtvivlan. Den utgör ett hopp, för den ruinerade småbourgeoisien, för sluminnevånarna utan hopp om arbete, och även för vissa delar av arbetarklassen, om en ”återgång” till den påstått rena stat som grundades av Muhammed, som enligt dem skyddade de fattiga och hindrade de rika från att göra för mycket profiter.
Med andra ord presenteras denna stat som en ”anti-kapitalistisk” samhällsordning. Det är typiskt, att islamska grupper slår fast att de varken är kapitalistiska eller socialistiska, utan ”islamistiska”, och kämpar för en islamsk stat som bygger på det gamla Kalifatet. Men hela denna argumentation blandar ihop historien: den ursprungliga muslimska staten existerade långt före den kapitalistiska epoken. Den byggde på ett slags klassherravälde, men liksom den västliga feodalismen, hade den inte förfinat människans förslavande under profiterna på samma sätt som kapitalismen har, vilket man inte heller kunde göra, givet sina historiska begränsningar. Idag, däremot, närhelst radikala islamska grupper tar kontroll av en stat, har man inget annat val än att bli förvaltare av den kapitalistiska samhällsordningen och därmed kämpa för en maximering av den nationella profiten. Varken de iranska mullorna eller talibanerna kunde fly från denna järnhårda lag.
Denna förvrängda ”antikapitalism” går hand i hand med en lika förvrängd ”muslimsk internationalism”: de radikala islamska grupperna i världen uppger att man inte har några bindningar till någon särskild nationalstat och uppmanar till enhet mellan alla muslimska bröder i hela världen. Även här försöker både dessa grupper och deras borgerliga motståndare porträttera dem som något unikt – som en ideologi och en rörelse som överskrider nationsgränser för att bilda ett skräckinjagande nytt ”block”, som hotar ”Västvärlden” på samma sätt som det gamla ”Kommunist”-blocket. Delvis beror detta på att de är svåra att skilja från internationella kriminella nätverk: vapenhandel (som nu med största säkerhet inbegriper ”massförstörelsevapen”, kemiska vapen och kärnvapen) och narkotikahandel. Afghanistan är i synnerhet en viktig länk i detta, vilket visats tidigare.
Inom ramen för detta har bin Ladens ”imperialistiska krigsherreskap” kommit att betraktats som ett nytt utskott av ”globaliseringen” (dvs. att man överskrider nationsgränser). Men detta är sant endast i så måtto att det uttrycker en allmän tendens mot upplösning av de svagaste nationella enheterna. Den ”globala” muslimska staten kan aldrig bli verklighet, för den kommer hela tiden att bygga på konkurrerande islamska borgarklasser. Det är därför som ”mujahadeens”, för att kämpa för denna chimär, alltid tvingas att gå med i det stora imperialistiska spelet, som förblir en kamp mellan konkurrerande nationalstater.
Det ”heliga krig” som utropats av de islamistiska rövarbanden är i själva verket en täckmantel för det gamla oheliga krig som utkämpas mellan konkurrerande imperialistiska makter. De verkliga intressena för de förtryckta och utsugna i världen ligger inte i något mytiskt muslimskt brödraskap, utan i ett klasskrig mot utsugning och förtryck i alla länder; inte i en omöjlig återgång till Guds eller kalifernas herravälde, utan i ett revolutionärt skapande av de första verkligt mänskliga samhället i historien.
Dawson
Noter:
1. Marx, Till kritiken av Hegels rättsfilosofi, svensk utgåva Bo Cavefors bokförlag.
2. Anton Pannekoek, Lenin som filosof, Arbetarpress översättning
3. M Rodinson, Mohammed, Penguin, 1983
4. Engels till Marx 6 juni 1853, se också fotnoten till del 1 av hans ”Om den tidiga kristendomens historia”, Samlade verk volym 27
5. Saladin var inte bara långt mer kultiverad än den råbarkade Rickard Lejonhjärta, han var också mer mild mot icke stridande än korsfararna, som var ökända för att massakrera hela befolkningar (judarna i synnerhet). Och även om var och en idag jämför bin Laden och Saladin, skulle det vara mer adekvat att jämföra honom med korsfararna, som han uppger att han utkämpar sitt jihad emot. Exempelvis uttalade bin Laden en fatwa 1998 som stödde shejk Omar Abdul Rahman, som dömdes för den första bombningen av World Trade Center: ”att döda amerikanerna och deras allierade, civila och militärer, är en individuell plikt för varje muslim”. Slakten den 11 september och självmordsbombningar mot judiska bosättare i Israel rättfärdigas på samma sätt.
6. Alexandre Bennigsen och Chantal Lemercier-Quelquejay, Islam in the Soviet Union, Pall Mall Press 1967
7. Alexandre Bennigsen och Chantal Lemercier-Quelquejay, Sultan Galiev: Le pere de la revolution tiers-mondiste, Fayard 1986
8. Alexandre Bennigsen och Chantal Lemercier-Quelquejay, Islam in the Soviet Union, Pall Mall Press 1967 och Richard Pipes, The Formation of the Soviet Union: Communism and Nationalism, reviderad upplaga 1955
9. Jane Degras, The Communist International 1919-1943 vol 1 1919-1922 Frank Cass & Co 1971, Alix Holt & Barbara Holland, Theses, Resolutions & Manifestos, Ink Links 1983
10. The Second Congress of the Communist International, New Park 1977
11. IKS, The Dutch and German Communist Left, Porcupine Press 2001
12. Baku Congress of the Peoples of the East, New Park 1977 se även E H Carr A history of Soviet Russia Macmillan 1978 vol 3
13. För mer om dessa påståenden, se E H Carr, op cit
14. Baku Congress of the Peoples of the East, New Park 1977
15. Degras, ibid
16. Citerat från Alexandre Bennigsen och Chantal Lemercier-Quelquejay, Islam in the Soviet Union Pall Mall Press 1977
17. Hassan al-Banna mördades av den egyptiska hemliga polisen den 12 februari 1949, efter mordet på den egyptiske presidenten, utfört av Ikhwananhängare den 28 december 1948.
18. Vad Khomeini gjorde, var att han ändrade en teologisk doktrin, när han hävdade att en religiös ledare med anor som kunde följas tillbaka till Muhammed kunde fungera som en slags ”regent” (velayat-e fageh) i en shiitisk muslimsk stat, medan de troende väntade på den slutgiltiga återkomsten av den Tolfte Imamen.
19. Revolutionary Perspectives nr 23
Inom den kommunistiska vänstern, har Internationella Byrån för det Revolutionära Partiet (IBRP) tillägnat dessa händelser flera artiklar och har också publicerat en deklaration enligt vilken:
"I Argentina har utbrottet av den ekonomiska krisen stimulerat en kraftfull och bestämd proletär rörelse på en klassterräng och med en självorganisering, vilken uttrycker den proletära klassens brytning med borgarklassen". (1)
Intresset som de sociala oroligheterna i Argentina lett till är förståliga och legitima. Sedan kollapsen av Östblocket 1989, har den internationella situationen inte skådat några massiva proletära rörelser på samma nivå som strejkerna i Polen 1980, eller strejkerna i Cordoba i Argentina 1969. Världshändelserna har helt dominerats av krig (kriget i Persiska viken 1991, krigen i Jugoslavien, Afghanistan, i Mellanöstern ....), av de allt mer allvarliga effekterna av krisen i världsekonomin (massarbetslöshet, fallande reallöner och pensioner), och av de olika uttrycken för det kapitalistiska samhällets sönderfall (förstörelsen av naturen - en ökning av naturkatastrofer, antingen "naturliga" eller benämnda som "olyckor", och ökningen av religiös eller social fanatism, kriminalitet, etc.).
Denna situation - som vi redan har analyserat i detalj (2) - är ett skäl till varför politiskt intresserade tillskriver händelserna i Argentina en särskild betydelse , vilka kan verka som ett brott med dessa "dåliga nyheter". I Argentina har gatudemonstrationerna gett upphov till ett sällan skådat byte av presidenter (5 stycken på 15 dagar).De har tagit formen av "självorganiserade" bostadskommitéer och de har tydligt förkastat "alla politiker".
Revolutionärer har en skyldighet att noga följa sådana sociala rörelser, för att ta en ståndpunkt och ingripa när väl arbetarklassen uttrycker sig. Det är helt klart så att arbetarna har deltagit i vågen av mobiliseringar i Argentina, och att några isolerade strider har utryckt verkliga proletära klasskrav och konfronterat fackföreningarna. Vi uttrycker vår solidaritet med dessa strider, men det bästa bidrag vi kan göra som en revolutionär organisation är att analysera händelserna så klart som vi kan.
Denna klarhet kommer att avgöra förmågan hos revolutionära organisationer att ingripa på ett riktigt sätt, genom att ständigt referera till analysens historiska och internationella sammanhang som definieras av den marxistiska metoden. Det värsta som en avantgarde organisation som tillhör världsproletariatet kan göra är att så illusioner inom arbetarklassen, att uppmuntra dess svagheter och ta för miste dess svagheter som uttryck för dess styrka. Långt ifrån att hjälpa proletariatet att återta dess initiativ, att utveckla dess strider på sin egen klassterräng, att hävda sig själv som den enda sociala kraften som står i total motsättning till kapitalismen, skulle detta bara leda till att återtagandet av kampen blir mycket svårare.
Det är från detta perspektiv som vi måste fråga oss, vad är klassnaturen hos händelserna i Argentina? Är det en rörelse där proletariatet utvecklade sin "självorganisering" och "bröt" med kapitalismen, som IBRP säger? Vårat svar måste vara ett resolut NEJ. Proletariatet i Argentina har dragits ned i och som klass upplösts i en folklig revolt, en rörelse av folkliga protester som inte har uttryckt proletariatets styrka, utan dess svaghet. Proletariatet har varit oförmöget att vare sig hävda sin politiska autonomi eller dess självorganisering.
Proletariatet har inget behov av att trösta sig eller ge vika för illusioner. Vad det behöver är att åter upptäcka sitt eget revolutionära perspektiv, att hävda sig på den sociala scenen som den enda klass som är förmöget att erbjuda mänskligheten en framtid, och på så sätt dra till sig de andra icke-exploaterande skikten i samhället.
För att kunna göra detta, för att kunna utveckla sitt medvetande, och utveckla sin kamp på ett sätt som motsvarar vad som står på spel i den historiska situationen idag måste proletariatet se verkligheten i vitögat, det kan inte vara rädd för verkligheten. Den kan inte spara sig självt den mest djupgående kritik vad det gäller sina svagheter och misstag, en djupgående reflektion av svårigheterna den möter på sin väg. Händelserna i Argentina kommer att tjäna proletariatet i världen - och proletariatet i Argentina vars kampvillighet inte har besegrats, långt därifrån - som en lärdom: folkliga revolter där arbetarklassen upplöses försvagar inte borgarklassen, men proletariatet självt.
Vi kan inte i denna artikel ge en detaljerad analys av den ekonomiska krisen i Argentina. Vi hänvisar våra läsare till artiklar i vår territoriella press (i synnerhet nr 319 och 320 av Revolution Internationale).
En av de mest slående uttrycken för detta är den brutala ökningen av arbetslösheten som steg från 7% 1992 till 17% i oktober 2001 och sedan till 30% under loppet av 3 månader (december 2001), och uppkomsten för första gången sedan den spanska kolonialtiden (som avslutades på 1820-talet, Ö.A) av svält i ett land som helt nyligen ansågs ha en "europeisk" levnadsstandard och vars viktigaste produktion är just kött och livsmedel.
Långt ifrån att vara ett lokalt fenomen som orsakats av korruption eller en önskan att "leva som européer", är den argentinska krisen en ny episod i förvärrandet av den ekonomiska krisen hos kapitalismen. Denna kris är världsomfattande och drabbar alla länder. Men detta betyder inte att den drabbar alla länder på samma sätt eller samtidigt.
"Även om den inte sparar något land, drabbar den världsomfattande ekonomiska krisen inte de mest utvecklade länderna först, utan de länder som anlände försent på världens ekonomiska arena och vars väg till en utveckling definitivt har stoppats av de äldre makterna".
(Proletariatet i Västeuropa i centrum för generaliseringen av klasskampen, International Review nr 31).
Dessutom, konfronterat med förvärrandet av krisen, har de mäktigare länderna genomfört åtgärder för att försvara sig mot dess effekter, och överföra dem på de svagare staterna ("liberalisering" av världsmarknaden, "globalisering" av finansiella transaktioner, investeringar i nyckelsektorer hos de svagaste staterna i form av privatiseringar, Internationella Valutafondens politik, etc. Det vill säga allt det som brukar kallas "globalisering").
Detta innebär ingenting annat än att de starkaste staterna tillämpar en rad statskapitalistiska åtgärder på hela världsekonomin som syftar till att skydda sig själva gentemot krisens effekter och låta dessa effekter drabba de svagaste kapitalen (Se International Review 106).
De siffror som publicerades av Världsbanken (World Development Indicators 2001 ) är talande i detta avseende. Mellan 1980 och år 2000 mottog privata kreditorer från alla länderna i Latinamerika 192 miljarder dollar mer än vad de lånade ut till dessa länder. Mellan åren 1999-2002 på bara tre år, var denna skillnad 86, 2 miljarder dollar, alltså nära hälften av den summa de betalade under de föregående 20 åren. Internationella Valutafonden för sin del, utfärdade för 71,3 miljarder dollar i krediter till länderna i Sydamerika mellan 1980 till 2000, medan dessa länder återbetalade 87,7 miljarder till Valutafonden under samma period!
Situationen i Argentina är bara toppen på ett isberg. Bakom Argentina finns många andra länder, som är lika viktiga av olika skäl - oljetillgångar, deras strategiska position, etc. - som potentiellt är kandidater för en liknande kollaps: Venezuela, Turkiet, Mexiko, Brasilien, Saudiarabien, ....
Så som IBRP så kärnfullt uttalar i sin italienska tidskrift: kapitalismen besvarar hunger med ännu mer hunger. De säger också tydligt att de olika "ekonomiska lösningarna" som föreslås av regeringarna, av "oppositionella rörelser" som det "Sociala Forumet" i Porto Allegre, erbjuder inga alternativ. Dessa demagogers hopkok har blivit misskrediterade en efter en under loppet av 30 år av kris (se rapporten om ekonomiska krisen i International Review 106 och 30 år av ekonomisk kris, i Internationalistisk Journal nr 6).
IBRP sammanfattar korrekt att:
"Det vore fel att göra sig några illusioner: i detta stadium av kapitalismens kris har den inget mer att erbjuda än generaliserad fattigdom och krig. Bara proletariatet kan stoppa denna tragiska utveckling".
(IBRPs Web site).
Men ändå, värderar IBRP proteströrelserna i Argentina på följande sätt:
"Spontant gick proletärerna ut på gatorna och drog med sig ungdomarna, studenterna och stora delar av den proletariserade småbourgeoisien som är lika utarmade som arbetarna. Tillsammans riktade de sin ilska gentemot kapitalistiska helgedomar - banker, kontor, men framförallt varuhusen och affärerna i allmänhet, vilka attackerades på ett liknande sätt som bagerierna under medeltidens hungerupplopp. Regeringen som hoppades att den skulle kunna skrämma rebellerna, kunde inte komma på något bättre svar än att genomföra en våldsam repression som ledde till att dussintals människor dog och att flera tusen blev sårade. Revolten krossades inte utan spreds till resten av landet och fick alltmer en klasskaraktär".
Vi kan urskilja tre delar in den sociala rörelsen i Argentina:
- Först, att attackerna på varuhusen till största delen utfördes av marginaliserade, av trasproletärer men också av unga arbetslösa. Dessa rörelser blev våldsamt krossade av polisen, privata säkerhetsstyrkor och affärsägarna själva. I flera fall förföll dessa till att plundra fattiga bostadsområden eller till att kontor och förrådsanläggningar plundrades (3), etc. Den huvudsakliga konsekvensen av denna "första komponent" av den sociala rörelsen var en tragisk konfrontation mellan arbetare, vilket illustrerades av den blodiga uppgörelse mellan piqueteros, som ville ta med sig mat och dörrvakterna till Buenos Aires centrala marknad den 11 januari 2002 (se Revolution Internationale 320).
För IKS är dessa uttryck för våld inom arbetarklassen (en illustration för metoderna som är specifika för lumpeniserade skikt inom arbetarklassen) ett uttryck för dess svaghet, inte dess styrka. Dessa våldsamma sammandrabbningar mellan olika delar av arbetarklassen är ett hinder för dess enighet och kan bara tjäna den härskande klassens intressen.
- den andra delen var den s.k. "cacerolas (folk som slår på stekpannan) rörelsen". Denna bestod i huvudsak av skikt från "medelklassen", som var förtvivlade över att deras besparingar hade gått upp i rök genom devalveringarna eller att de blev beslagtagna av staten i den s.k. "lilla bank semestern" (corralito) . Dessa skikt befinner sig i en desperat situation.
"I Argentina blandas fattigdomen med en hög arbetslöshet, och bland dem ingår de "ny fattiga", ex-medlemmar av medelklassen, som på grund av att de inte kan flytta, ger upphov till en situation som är den motsatta i förhållande till vad som skedde i landet i början på 1900-talet".
(Från en webb- sida som summerar innehållet i argentinsk press).
Anställda i den offentliga sektorn, pensionärer, några delar av industriproletariatet, delade tillsammans med småbourgeoisien hammarslagen från corralito. Det som de sparat ihop från ett helt livs arbete, som skulle ge ett tillskott till de magra statliga pensionerna, gick praktiskt taget upp i rök. Trots detta, ger inga av dessa kännetecken cacerola -rörelsen en proletär karaktär. Den förblir en folklig revolt som dominerades av ett nationalistiskt och "ultra-demokratiskt" tänkande.
- den tredje delen utgjordes av en rad proletära strider. Det var strejker bland lärarna i flertalet av Argentinas 23 provinser, stridbara strejker hos järnvägsarbetarna i hela landet och strejker hos bankarbetarna. Strejkerna på Ramos Mejias sjukhuset i Buenos Aires och strejkerna på Bruckman fabriken i Buenos Aires provinsen ledde till konfrontationer både med uniformerad polis och med fackföreningarna. Under de senaste 2 åren har de varit flera mobiliseringar av arbetslösa som deltagit i blockader (de berömda piqueteros).
Helt klart kan revolutionärer inte göra annat än att hälsa den stora stridbarhet som visats av arbetarklassen i Argentina. Men som vi alltid har sagt, styrka är inte det enda eller ens det viktigaste kriteriet som tillåter oss att utvärdera styrkeförhållandet mellan huvudklasserna i samhället: borgarklassen och proletariatet.
Den första fråga vi måste besvara är följande, kunde dynamiken hos dessa arbetarstrider, som bröt ut runt om i landet i flera olika sektorer, leda till en massiv rörelse som var kapabel till att stoppa de brandkårsstyrkor som den härskande klassen ställde upp (i synnerhet den demokratiska oppositionen och fackföreningarna)?
Verkligheten hos denna rörelse tvingar oss att säga nej. Det är just därför att denna arbetarkamp förblev utspridd och visade sig oförmögen att utvecklas till en massiv gemensam rörelse för hela arbetarklassen, som arbetarklassen i Argentina har visat sig vara oförmögen till att sätta sig i spetsen för en rörelse av sociala protester och på så sätt dra med sig de andra icke-exploaterande skikten. Just därför att arbetarklassen var oförmöget att ta ledningen för rörelsen, blev dess egen kamp dränkt och nedsmutsad av andra sociala skikts revolt. Även om dessa skikt själva kan var ett offer för kollapsen av den argentinska ekonomin, har de ingen historisk framtid. För marxister, kan den enda metod som kan tillåta oss att se klart i en liknande situation, formuleras på följande vis: Vem leder rörelsen? Vilken klass har initiativet och gett sitt avtryck på händelsernas dynamik? Bara om de kan svara på dessa frågor på ett korrekt sätt kan revolutionärer bidra till proletariatets avancemang om sin egen frigörelse, och därmed mänsklighetens frigörelse från den tragiska kurs som kapitalismen har lett den till.
Och här gör IBRP ett allvarligt metodfel. Det är inte proletariatet som har dragit med sig studenterna, ungdomarna, och stora delar av småbourgeoisien. Tvärtom, det är den desperata, förvirrade och kaotiska blandningen av folkliga skikt som har dränkt och tunnat ut arbetarklassen. Även en ytlig utvärdering och av ställningstagandena, av kraven och sättet att mobilisera bostadsområdena som ägde rum i Buenos Aires och som spreds runt om i Argentina visar detta med en brutal tydlighet. Vad sades egentligen i annonserandet av World Cacerolazo den 2/3e februari 2002 och som fick ett eko på mer en 20 internetsidor runt om i världen? Tja:
"Global Cacerolazo . Vi är alla argentinare - alla på gatorna i New York - Porto Alegre - Barcelona - Toronto - Montreal (lägg till din egen stad). Tjuven Världsbanken - Alca - de multinationella företagen - bort med dem alle samman! Regeringar och politiker är korrupta, ingen av dem skall få finnas kvar, inte en enda! Länge leve de folkliga kommittéerna. Låt det argentinska folket stiga fram!"
Detta "program" trots sin ilska mot "politikerna" är ändå detsamma som försvaras varje dag av just dessa politiker, från extremhögern till extremvänstern, och även av "ultraliberala" regeringar, som alla vet hur man "kritiserar" ultra-liberalism, de multinationella företagen, korruptionen, etc.
Dessutom har denna rörelse av "folkliga protester" varit starkt märkt av extrem och reaktionär nationalism. Under alla demonstrationer som stadsdelskommittéerna organiserade har detta tema upprepats i det oändliga - "Skapa ett nytt Argentina" , "återuppbygg vårt land på dess egen grund". På internetsiterna som de olika stadsdelskommittéerna har fanns det nationalistiska debatter såsom "Skall vi betala utlandsskulden?", eller, "Skall vi använda Peso eller Dollar?". En internetsida föreslog berömvärt att "utbildningen och det blivande medvetandet" hos folket och att en debatt angående Rousseaus "Sociala Kontrakt" (4) skulle öppnas samtidigt som den uppmanade en tillbakagång till argentinska klassiska 1800-tals författare, såsom San Martin eller Sarmiento. Man måste vara blind (eller föredra att tro på sagor istället för verkligheten) om man inte kan se att denna nationalism också har påverkat arbetarkampen. Arbetarna på TELAM gick i täten på deras demonstrationståg med argentinska flaggor, i en arbetarförort i Buenos Aires regionen höll stadsdelskommittéen möten mot att betala en ny kommunal skatt, men detta möte började och avslutades med den argentinska nationalsången.
Eftersom det var en folklig rörelse där arbetarklassen dränkts i andra klasser och skikt och utan perspektiv, kunde denna rörelse inte göra något annat än att kräva samma reaktionära lösningar som lett till den tragiska situation som befolkningen hamnat i. Men denna repetition av det gamla, detta sökande efter det förgångnas poesi, är det klaraste uttrycket för karaktären hos denna impotenta sociala rörelse utan framtid. Det visades med största allvar av en deltagare i kommittéerna:
"Många har sagt att vi inte lägger fram förslag, att allt vi gör är att motsätta oss något. Och med stolthet kan vi säga att detta är sant, vi motsätter oss det etablerade systemet av ny-liberalism. Likt en båge som spänts av förtryck, är vi pilar som släppts lös mot dominansen av det totalitära ultra-liberala tänkandet. Vårt agerande kommer att stödjas av vårt folk, millimeter för millimeter, för att kunna ge de äldre sina rättigheter gör folket motstånd". (från www. cacerolazo. org).
I Argentina mellan åren 1969-73, med strejkerna i Cordoba, i Mendoza, etc., var det dessa strider som var nyckeln till en social utveckling. Även om de var långt ifrån upproriska till sin karaktär, markerade dessa strider proletariatets återuppvaknande och bestämde landets politiska och sociala dagordning.
Men Argentina i december 2001, med förvärrandet av sönderfallet i det kapitalistiska samhället, är situationen inte längre den samma. Proletariatet konfronteras idag med nya svårigheter, hinder som den fortfarande måste överkomma för kunna hävda sina egna intressen och utveckla sin klassidentitet och autonomi. I motsatts till perioden i början på 70-talet, kännetecknas situationen idag av en folklig rörelse (där klasserna upplöses) vilket har urgröpt proletariatets styrka och visat sig oförmöget att påverka den politiska situationen mer än kortvarigt. Cacerolas-rörelsen har sannerligen gjort sig förtjänt av att hamna i Guiness Rekordbok när 5 presidenter avsattes på 15 dagar. Men allt detta var mycket kortlivat. Oavsett vilket kotteri som sitter i regeringen är det fortfarande borgarklassen som har makten, precis som i alla andra länder. Nu grälar de folkliga internetsidorna om ifall rörelsen har upplösts av någon mystisk anledning, samtidigt som den sluge Duhalde har lyckats med att åter upprätta ordning utan att på minsta sätt minska den galopperande fattigdomen och utan att hans ekonomiska plan lett till ens någon minimal lösning.
I den nuvarande historiska situationen, vilken vi definierar som kapitalismens sönderfallsfas (5), löper proletariatet en allvarlig risk: att den förlorar sin klassidentitet, att den förlorar förtroendet för sig självt, om dess revolutionära förmåga att etablera sig som en självständig och bestämd social kraft i samhällets utveckling. Denna fara är en produkt av flera sammanhängande faktorer:
- Slaget mot proletariatets medvetande, var ett resultat av kollapsen av Öststaterna och borgarklassens förmåga att identifiera detta med "kommunismens kollaps" och "Marxismens och klasskampens historiska misslyckande".
- Tyngden från det kapitalistiska systemets sönderfall, vilket eroderar sociala band och uppmuntrar en atmosfär av konkurrens även mellan olika sektorer av arbetarklassen.
- Rädslan för politik och politisering vilket är en konsekvens av den form som kontrarevolutionen tagit sig (se hur stalinismen kunde uppkomma och segra "inifrån" den proletära bastionen Sovjetunionen, och stalinifieringen av partierna hos proletariatets Kommunistiska international) och det enorma historiska slag mot proletariatet som degenereringen av de två bästa uttrycken för proletariatets politiska kapacitet och medvetenhet inom loppet av en generation innebar: först de socialistiska partierna och knappt 10 år senare kommunistpartierna.
Denna fara kan leda till att proletariatet inte kan ta initiativet när den konfronterar samhällets djupgående kollaps, vilket kapitalismens historiska kris leder till. Argentina visar tydligt denna potentiella fara - den generella paralyseringen av ekonomin och häftiga skakningar inom borgarklassens politiska apparat. Detta har inte proletariatet använt för att etablera sig som en självständig social kraft som kämpar för sina egna syften och som drar med sig andra skikt i samhället bakom sig i sin kamp. Istället har arbetarklassen blivit underordnad i en folklig rörelse, typiskt för sönderfallet av det borgerliga samhället, och proletariatet har dragits in i en steril och utsiktslös revolt.
Det är av dessa skäl som spekulationer av anarkister, trotskister och autonomister, och av "anti-globaliseringsrörelsen" i allmänhet, om att händelserna i Argentina representerar "början på revolutionen" är så farliga.
Vad som är än mer oroande är att IBRP har spritt dessa förvirrade idéer genom att bidra med sina egna illusioner angående "styrkan hos proletariatet i Argentina". (6)
Dessa spekulationer avväpnar de unga minoriteterna, som proletariatet har gett upphov till på en global nivå, vilka söker efter ett revolutionärt alternativ gentemot en värld som faller sönder. Därför är det viktigt för oss att förklara skälen till IBRPs tro att de har upptäckt en gigantisk "klassrörelse" vilken i själva verket inte är något annat än folkliga revolters väderkvarnar.
För det första, har IBRP alltid förkastat uppfattningen om den historiska kursen, med vilken vi har försökt förklara utvecklingen av styrkeförhållandet mellan proletariat och borgarklass i den nuvarande historiska situationen som började med proletariatets historiska återkomst på den sociala arenan efter 1968 (7). För IBRP förefaller allt detta vara idealistiska "prognoser och förutsägelser". Deras förkastande av denna historiska metod leder dem både till en kortsiktig och empirisk (ytlig) vision både vad det gäller militära händelser som klasskampen. Det är värt att komma ihåg att IBRPs analys presenterade kriget i Persiska viken som "inledningen på det tredje världskriget" Samma empiriska metod ledde IBRP att presentera palatskuppen som fällde Ceausescu regimen i Rumänien som nära nog en "revolution":
"Rumänien är det första landet i de industrialiserade regionerna där den världsekonomiska krisen har gett liv till en verklig och autentisk folklig revolution vilken har resulterat i störtandet av regeringen (....) i Rumänien har det anhopats alla de objektiva och nästan alla subjektiva villkor för att förvandla upproret till en verklig och autentisk social revolution".
("Ceausescu is dead, but capitalism still lives", i Battaglia Communista, januari 1990).
Det är uppenbart att om man förkastar varje analys om den historiska kursen kan man bara förlita sig på de omedelbara händelserna. Frånvaron av varje metod för att analysera den världshistoriska situationen och det verkliga styrkeförhållandet mellan klasserna leder IBRP till slutsatsen att vi står inför ett tredje världskrig ena dagen och inför en proletär revolution nästa dag. Hur är det möjligt - enligt IBRPs analytiska "metod" - att proletariatet kan gå från en situation där den är enrollerad bakom nationalismens flagg i förberedelserna för ett tredje världskrig, till en situation där den är redo att gå till revolutionär attack? Detta är för oss fortfarande ett mysterium och vi väntar fortfarande på att IBRP skall ge oss en koherent förklaring på dessa motsägelser.
För vår egen del är vi övertygade att den enda kompassen i form av en global och historisk vision kan förhindra att revolutionärer blir till händelseutvecklingens leksak och förleder dem till att misstolka folkliga revolter för proletär klasskamp.
IBRP förlöjligar oupphörligen vår teori om kapitalismens sönderfall, och säger att vi använder den för att "förklara allt". Men trots det är uppfattningen om sönderfallet nödvändigt för att göra just denna skillnad mellan folkliga revolter och proletariatets klasskamp. En sådan distinktion är nödvändig idag. Den nuvarande situationen för kapitalismen leder sannerligen till protester, tumult och sammanstötningar mellan klasser, skikt och fraktioner. Revolten är den blinda och impotenta frukten av det döende samhället. Det hjälper inte till att överkomma dess motsättningar men förvärrar dem snarare. Den är ett uttryck för ett av resultaten av de allmänna perspektiv för klasskampen under historiens lopp som förs fram i det Kommunistiska Manifestet:
"en kamp som varje gång slutade med antingen ett revolutionärt återskapande av samhället i allmänhet, eller de stridande klassernas gemensamma ruin".
Det är just det senare alternativet, "de stridande klassernas gemensamma ruin", som ligger till grund för uppfattningen om sönderfallet. Detta är motsatsen till proletariatets klasskamp som, ifall den finner uttryck på sin egen klassterräng och vidmakthåller sin autonomi genom att gå framåt genom spridningen av dess kamp och självorganisering, och har potentialen att bli den "självmedvetna, oberoende rörelsen av den stora majoriteten i den stora majoritetens intresse"
(som ovan).
Alla ansträngningar av proletariatets mest medvetna delar och mer allmänt av de kämpande arbetare, måste undvika att sammanblanda revolt med självständig klasskamp, och de måste kämpa för att förhindra att trycket från det sociala sönderfallet leder proletariatet till en steril och blind revolt. Där terrängen för revolter leder till att proletariatets förmåga nöts ut, leder klasskampens terräng till den revolutionära förstörelsen av den kapitalistiska staten i alla länder.
Händelserna i Argentina visar klart den fara som hotar proletariatet ifall det låter sig dras ned i den ruttna terräng som "folkliga" revolter innebär. Slutakten mellan å enda sidan en social utveckling mot barbari och å andra sidan mot revolution kommer inte att utspela sig här, utan kommer att ske i världens största koncentrationer av arbetarklassen - i synnerhet i Västeuropa.
"En social revolution är inte något så enkelt som att bryta en kedja, sammanbrottet för det gamla samhället. Det är på samma gång en handling för att bygga ett nytt samhälle. Det är ingen mekanisk händelse utan en social verklighet som oupplösligen är knuten till motstridiga mänskliga intressen, till strävan och kamp mellan sociala klasser.”
(Det Västeuropeiska proletariatet i centrum för klasskampens generalisering. Kritik av teorin om de ’svaga länkarna’. International Review nr 31, samt Internationell Revolution nr 8, sid 11).
Visionen hos den mekaniska och vulgära materialismen ser endast aspekten av en kapitalism som exploderar men är oförmöget att se den viktigaste och mest avgörande aspekten - dess revolutionära förstörelse genom proletariatets klassmedvetna agerande. Det är detta som Lenin och Trotskij kallade den "subjektiva faktorn". Dessa vulgärmaterialistiska uppfattningar är ett hinder för en förståelse av allvaret i den historiska situationen, vilken kännetecknas av kapitalismens inträde i sin sista fas av förfall - dess sönderfall. Dessutom är mekanisk och kontemplativ materialism "nöjd" med den "objektivt revolutionära" aspekten - det ständiga förvärrandet av den ekonomiska krisen, de sociala krampryckningarna, ruttenheten hos den härskande klassen. Vulgärmaterialismen avfärdar lättsinnigt farorna som hotar proletariatets medvetande och utvecklingen av dess enhet och självförtroende, vilka stängs in i och av kapitalismens sönderfall (men som också används ideologiskt av den härskande klassen (8)).
Men nyckeln till det revolutionära perspektivet i denna epok är just förmågan hos proletariatet att utveckla det "subjektiva" elementet i dess kamp (förtroendet för dess revolutionära framtid, dess enhet och klassolidaritet) som kommer att tillåta det att allt mer motverka och till slut överkomma tyngden från kapitalismens sociala och ideologiska sönderfall. Och det är just i de stora proletära koncentrationerna i Västeuropa som de mest fördelaktiga villkoren finns för en sådan utveckling :
"Sociala revolutioner ägde inte rum där den gamla härskande klassen var som svagast och där dess strukturer var minst utvecklade, utan tvärtom, där borgarklassens strukturer uppnått sin högsta utveckling i jämförelse med produktivkrafterna, och där den klass som är bärare av de nya produktionsförhållandena som skall ersätta de gamla, var som starkast. (....) Marx och Engels undersökte och grundade sina perspektiv på de områden där proletariatet var som starkast, mest koncentrerad och bäst placerad för att utföra den sociala omdaningen. Detta eftersom krisen drabbar de underutvecklade länderna mest brutalt just precis som ett resultat av deras ekonomiska svaghet och deras brist på manöverutrymme. Vi får inte glömma att källan till denna kris ligger i själva överproduktionen och genom detta ligger den i de viktigaste centrumen för den kapitalistiska utvecklingen. Detta är ett annat skäl varför villkoren för ett svar på denna kris - och för att gå utöver den - finns framförallt i kapitalismens viktigaste centrum"
(som ovan).
Faktum är att IBRPs deformerade vision av klassinnehållet i händelserna i Argentina måste bedömas i relation till deras analys av potentialen för proletariatets kamp i kapitalismens perifera länder. Detta uttrycks i synnerhet i dess "Teser om kommunistisk taktik i länder i kapitalismens periferi" som antogs av Battaglia Communistas 6:e Kongress (publicerad på italienska i Prometeo nr 13 och på engelska i Internationalist Communist nr 16). Enligt dessa teser skapar villkoren i de perifera länderna :
"en större potential för radikaliseringen av medvetandet än i de stora metropolerna".
Detta leder till att:
"det förblir möjligt att spridandet av det kommunistiska programmet bland massorna kan vara lättare, och att den "genomslagskraft" som revolutionärer kan få är högre i dessa regioner jämfört med de sociala förhållandena i den avancerade kapitalismen".
Vi har redan förkastat denna analys i detalj (se International Review nr 100, "The class struggle in the countries of capitalist periphery”), så det vore onödigt att göra det återigen i denna artikel. Vad vi vill säga är att IBRPs förvridna syn på betydelsen av revolterna i Argentina uttrycker inte bara dess oförmåga att förstå analysen om kapitalismens sönderfall, eller den historiska kursen, men det utrycker också det inkorrekta i dess "Teser ".
Vår analys betyder inte alls att vi föraktar eller undervärderar proletariatets kamp i Argentina, eller i andra regioner där kapitalismen är svagare. Vad vår analys innebär, är att revolutionärer, såsom proletariatets avantgarde, med en klar vision av hur den proletära rörelsen har växt fram historiskt, som helhet, har ansvaret att bidra till den klaraste och mest exakta uppfattningen av styrkan och begränsningarna hos arbetarklassens kamp, av vilka som är dess allierade, och vilken riktning dess rörelse måste ta. För att kunna göra detta, måste revolutionärer med all sin kraft, motstå alla opportunistiska frestelser - vilka är resultatet av otålighet, kortsiktighet, eller brist på historisk förtroende för proletariatet - som att felaktigt jämställa en folklig revolt (som vi sett i Argentina) med en klassrörelse.
Adalen 10 mars 2002
Noter:
1. Denna deklaration kan hittas på IBRPs websida (http: // www. internationalist.net), med titeln A lesson from Argentina: Either the Revolutionary Party and Socialism or Generalised Poverty and War.
2. Se våra artiklar om Östblockets kollaps i Internationalistisk Journal nr 1 och 2. Se också artikeln "Why the proletariat has not yet overthrown capitalism" i International Review nr 103-04 och "Report on the class struggle" i International Review nr 107.
3. Tidningen Pagina publicerade den 12 januari 2002 att "något som aldrig tidigare hänt är att i några områden i Stor Buenos Aires övergick plundringen från varuhus till bostadsområden" .
4. Det är inget fel att studera verk av tänkare som föregick den proletära rörelsen, eftersom arbetarrörelsen integrerar och överskrider mänsklighetens historiska arv i sitt revolutionära medvetande. Men, Rousseau är inte direkt utgångspunkten när det gäller att konfrontera den nuvarande situationens allvarliga problem.
5. Se "Teser om sönderfallet" publicerad i Internationalistisk Journal nr 1 och International Review nr 60 och sedan återpublicerad i International Review nr 107.
6. I motsatts till detta, har PCI/IKP i Le Proletaire nr 460 publicerat en klar ståndpunkt, som redan visas av rubriken för artikeln " The Cazerolazos can change presidents. In order to struggle against capitalism the class struggle is necessary! " vilken fördömer den folkliga (inter-klassistiska) karaktären hos rörelsen och säger att: "det finns inget sätt att motsätta sig en sådan politik; i kampen mot kapitalismen, förenar arbetarkampen hela proletariatet inte runt populistiska krav, utan runt klasskrav. Kampen är inte nationell utan internationell, kampens slutgiltiga mål är inte reformer utan revolutionen".
7. Angående vår uppfattning om den historiska kursen, se artiklar i International Review nr 15, nr 17 och 107 och t.ex. Internationell Revolution nr 11. Vi har polemiserat med IBRP angående denna fråga i artiklar i International Review nr 36 och 89.
8. "De olika element som utgör proletariatets starkaste delar konfronterar omedelbart olika uttryck för detta ideologiska sönderfall:
- solidaritet och kollektiv aktion konfronterar atomiseringen av individer.
- behovet av organisering konfronterar det sociala sönderfallet, upplösningen av sociala relationer som utgör grunden för allt socialt liv.
- proletariatets förtroende för sin egen framtid och dess egen styrka utarmas hela tiden av den allomfattande rädslan och nihilismen i samhället.
- medvetande, noggrannhet, koherent och sammanhängande tänkande, uppskattningen av teori, allt detta har mycket svårt att göra sig gällande i en epok där flykten in i illusioner, droger, sekter, mysticism och förkastandet eller förstörelsen av klartänkthet är det som är kännetecknande för vår nuvarande epok".
("Sönderfallet, den slutgiltiga fasen för kapitalismens förfall", i International Review nr 107 och nr 60, och Internationalistisk Journal nr 1).
I dessa tider då perspektivet av att avskaffa det kapitalistiska samhället och dess barbari tycks ”utom räckhåll” för de flesta arbetare, måste revolutionärer mer än någonsin insistera på långsiktigheten i sitt arbete och inte enbart låta sig fixeras av den omedelbara situationens omständigheter. Revolutionärers arbete riktar sig alltid mot framtiden och inte enbart en kamp till försvar av proletariatets omedelbara intressen. Som historien har visat, kan bara en revolution bli framgångsrik om den revolutionära organisationen, om partiet, motsvarar de uppgifter som den måste fullgöra.
Men ett parti som kan fullgöra sina uppgifter uppstår varken som en enkel proklamation eller spontant, utan är resultatet av många års uppbyggande och kamp. I detta avseende är dagens revolutionärer redan involverade i att förbereda bildandet av det framtida partiet. Det vore fatalt om revolutionärer underskattade den historiska betydelsen av sitt arbete.
Även om dagens revolutionära organisationer uppstod i en annorlunda situation i förhållande till de tidigare revolutionära organisationerna, som vänsterfraktionerna, bidrar redan dagens revolutionärer till att bygga upp den nödvändiga bron till framtiden. Men de kan endast göra det genom att de visar sig kapabla att leva upp till sitt ansvar, för historien har visat oss att inte alla organisationer som klassen tidigare har skapat gjort detta, speciellt då de konfronterats med prövostenar som imperialistiska krig eller revolutionära perioder.
Många organisationer degenererade eller föll samman under det borgerliga samhällets tyngd och dess giftiga opportunism. Också idag är opportunismens påverkan mycket stark och därför måste revolutionära organisationer föra en ständig kamp mot denna påverkan.
Det mest kända exemplet på degenerering i historien är fallet med den tyska socialdemokratin, SPD, som växte fram som den största organiseringen av arbetarklassen på 1800-talet, bara för att se sitt ledarskikt bedra arbetarklassens intressen när borgarklassen gick in i första världskriget i augusti 1914. Ett annat känt exempel gäller Bolsjevikpartiet, som efter att ha varit en föregångare i den proletära revolutionen i oktober 1917, förvandlades till en fiende till arbetarklassen så snart det hade integrerats in i sovjetstaten.
Men alltid när en revolutionär organisation degenererade eller förrådde arbetarklassens intressen, var proletariatet förmöget att ge upphov till en fraktion som kämpade emot degenereringen och förräderiet.
”Den historiska kontinuiteten mellan det gamla klasspartiet och det nya kan bara säkras via fraktionen, vars historiska funktion är att dra upp en balansräkning över de gångna erfarenheterna, att utsätta felaktigheter och brister i gårdagens program för en flammande marxistisk kritik, att från denna erfarenhet dra de politiska principer som är nödvändiga för att komplettera det gamla programmet och vilka är förutsättningarna för att bestämma det nya programmet som kommer att vara avgörande för bildandet av det nya partiet. Fraktionen är både en plats for ideologisk jäsning, laboratoriet för det revolutionära programmet i en period av tillbakagång, och övningsfältet för dess mänskliga material, militanterna i det framtida partiet.”
(L’Etincelle, nr 10, januari, 1946 (1))
I den första delen av denna artikel kommer vi att påminna om de viktigaste lärdomarna från tidigare degenereringar och fraktionernas kamp. I den andra delen kommer vi att titta mer precist på hur fraktionerna organiserade sig själva för att kämpa emot en sådan degenerering.
När den socialdemokratiska parlamentariska fraktionen i augusti 1914 enhälligt röstade för krigskrediter och därigenom helhjärtat stödde mobiliseringen av den tyska imperialismen för kriget, var det första gången i arbetarrörelsens historia som ett parti från arbetarklassen begick förräderi. För en borgerlig organisation kan det inte finnas något förräderi av dess klassintressen. Detta förblir sant även om det under vissa omständigheter vägrar att delta i imperialistiska krig. Men i konstrast till detta är förkastandet av internationalismens det värsta brottet med proletära principer som en organisation kan göra, och markerar dess övergång till det borgerliga lägret.
I verkligheten var detta förräderi av det proletära lägret av SPD:s ledarskikt en kulmination av en lång process av degenerering. Medan Rosa Luxemburg (2) var en av de första som i slutet av 1800-talet anade en process av opportunistisk fossilisering, var den fulla vidden av denna process inte förstådd förrän vid dess förräderi 1914. Den omfattning i vilken de flesta revolutionärer var omedvetna om omfattningen av denna degenerering kan illustreras av Lenins förvåning då han hörde om SPD:s parlamentariska röst i favör till krigskrediter i augusti 1914 – han var övertygad om att kopian av Vorwärts (SPD tidning) som han fick i Schweiz var svart propaganda (2a) uppdiktat av den tyska regeringen.
För att en degenereringsprocess skall starta måste det finnas materiella villkor som sätter igång en sådan dynamik och arbetarklassens måste vara politiskt försvagad. I början av 1900-talet började arbetarklassen påverkas av illusioner om möjligheten av en fredlig övergång från kapitalism till socialism. År av oavbruten tillväxt (trots upp- och nedgångar som ett resultat av den ekonomiska konjunkturen) hade lagt den materiella grundvalen för att sådana illusioner skulle kunna växa. Bernstein (3) uttryckte dessa illusioner i deras mest extrema form, när han slog fast att kapitalismens kunde upphävas genom en serie av reformer och att ”rörelsen är allt och målet intet”.
Rosa Luxemburg kände av den stora förvirringen som orsakats av uppkomsten av opportunismen i SPD, när hon i mars 1899 skrev i ett brev till Leo Jogiches (4):
”Bebel (5) själv har redan blivit senil och låter saker passera; han känner sig lättad om andra kämpar, men han känner varken energin eller modet att ta initiativet själv.
Hela partiet är i ett dåligt tillstånd, ett verkligt bezholowie. Ingen styr någonting, ingen känner sig ansvarig.” (3:e mars 1899)
En kort tid senare i ett annan brev till Jogiches nämner hon intriger, rädslan och oviljan mot henne, som uppträdde så fort hon började att kämpa emot denna process.
”Jag har ingen avsikt att begränsa mig till kritik. Tvärtom har jag som syfte att sträva till att positivt ’mana på’, inte individer utan rörelsen som helhet (…) visa på nya vägar, (…) att kämpa mot den allmänna låtgå-andan etc., i korthet vara en ständig drivkraft i rörelsen …… och naturligtvis den talade och skrivna agitationen som har förstelnats i sina gamla former och upphör att ha en verkan, behöver riktas in på ett annat spår, rent allmänt vill jag blåsa nytt liv i pressen, pamfletterna och partimötena.”
(1:a Maj 1899)
Och när Rosa Luxemburg skrev Social reform eller revolution i april 1899, visade hon inte bara sin bestämdhet i att kämpa mot de opportunistiska glidningarna, utan också att hon hade begripit att denna kamp måste ses i sin hela programmatiska-teoretiska dimension. Hon underströk:
”Därför finner man hos dem, som endast jagar efter praktiska resultat, dylika ansträngningar att skaffa sig fria händer, dvs. att skilja ’teorin’ från praktiken och göra dem oberoende av varandra. … Det är självklart, att denna riktning i sina försök att hävda sig mot våra principer så småningom måste våga sig på själva teorin och angripa principerna, i stället för att ignorera dem.”
(Rosa Luxemburg, Sociala Reformer eller revolution? Sid 77-78, från Rosa Luxemburg, Reformpolitik och socialism - Politiska skrifter i Urval 1894-1913, Arkiv Klassikerserie)
En degenerering uttrycker sig sålunda alltid genom ett ifrågasättande av det politiska programmet, men det stöter på ett motstånd från en del av partiet, som förblir trogna partiets principer.
Vänsterflygels kamp i den Andra internationalen var därför från allra första början en politisk kamp till försvar av marxismen mot dess belackare, men det var också ett försök att dra nya lärdomar utifrån de nya villkoren under kapitalismens förfall. Både Rosa Luxemburg i Masstrejk, parti och fackföreningar och Anton Pannekoek (6) i Olika riktningar i arbetarrörelsen, uppfattade dessa nya villkor och försökte placera dem i ett nytt sammanhang. De försökte att förstå de djupare historiskt grundande omständigheterna för opportunismen och dess oförmåga att begripa de nya villkoren för kamp under kapitalismens förfall.
Men socialdemokratins vänsterflygel förblev en minoritet därför att majoriteten av partiet hade stora svårigheter i bekämpandet av dessa revisionistiska idéer, eftersom parlamentarismen och den tilltagande integrationen av fackföreningsapparaten in i staten tillät dessa illusioner att spridas och skapade en apparat som var lojal till staten och separerad från och främmande för arbetarklassen.
En degenerering tar sig alltid en konkret form i en specifik del av organisationen, som genom att identifiera sig med den härskande klassens intressen, steg för steg kastar överbord partiets grundläggande principer och till slut agerar som lojala försvarare av staten och det nationella kapitalet. Denna degenererande del av organisationen kommer med nödvändighet att motsätta sig varje debatt och är till sin natur monolitisk och syftar till att tysta varje kritisk röst. Socialdemokratin som vid tiden för de anti-socialistiska lagarna (1878-1890) hade blivit ett centrum för proletärt politiskt liv och för många kontroversiella debatter hade sålunda alltmer blivit en röstningsklubb som kvävde varje debatt i partiet. Många artiklar från vänsterflygeln underkastades partiledningens censur, andra opponenter tystades ned. Partiledningen försökte utesluta vänstern från tidningsredaktionerna och delegaters röster i parlamentet underkastades partiklickens disciplin.
Rosa Luxemburg såg och fördömde dessa tendenser klart och tydligt. Hon bestämde sig för att inte lämna partiet utan att kämpa för att återställa det – därför att kommunisters principer är inte att ”rädda sitt eget skinn” utan att kämpa för organisationen.
I ett brev till Clara Zetkin (7) den 16:e december 1906 insisterade hon på:
”Jag är mycket medveten om all tvekan och småaktighet som finns i vårt parti och jag känner en stor smärta om det.
Men jag blir inte så upprörd över dessa saker, därför att jag redan har förstått med en skrämmande klarhet att vi inte kan ändra dessa saker och människorna så länge som omständigheterna inte har förändrats. Och även då – jag har tänkt på det lugnt och sansat och förberett mig för det – vi kommer att tvingas konfrontera det oundvikliga motståndet från dessa människor om vi skall kunna leda massorna framåt. Som situationen är nu har August Bebel och alla de andra valt parlamentarismen och de är helt och hållet inställda på det. Om det finns någon möjlighet som går bortom parlamentarismens gränser misslyckas de totalt och försöker till och med att föra tillbaka allt till ett parlamentariskt ramverk, de kommer att kraftfullt motsätta sig allting och alla som vill gå utanför detta som ’fiender till folket’.”
(Rosa Luxemburg, Correspondence, sidan 213)
”Jag känner att massorna, och än mer ett stort antal av våra kamrater har brutit med parlamentarismen. De skulle jubla om det kom en frisk vind, en ny kurs i taktiken; men de gamla auktoriteterna hänger fortfarande på deras axlar som en börda och än mer de övre lagren av de opportunistiska redaktörerna, parlamentsledamöterna och fackföreningsledarna. Vår uppgift är att ställa vår skarpa protest mot dessa auktoriteter som håller på att falla sönder. … Om vi startar en offensiv mot opportunismen kommer de gamla skikten alla att vara emot oss… Dessa uppgifter kan bara genomföras under flera år.”
(Som ovan)
Även när vänsterflygeln mötte ett ökat motstånd inom partiet, tänkte ingen av dem på att bilda en separat grupp, för att inte nämna att lämna partiet till opportunisterna. Den 19:e april 1912 uttryckte Rosa Luxemburg sin syn i ett brev till Franz Mehring (8):
”Du kommer säkert känna att vi alltmer närmar oss tider då massorna i partiet kommer att behöva ett energiskt, orubbligt och generöst ledarskap, och att våra ledande auktoriteter – exekutiva och centrala organ, den parlamentariska fraktionen – även fortsättningsvis kommer bli än mer miserabla, fegt parlamentariska kretiner. Helt klart är att vi kommer att behöva svara upp till denna attraktiva framtid och vi måste inneha och hålla alla de positioner som gör det möjligt att ilsket bemöta det officiella ’ledarskapet’ genom att utöva rätten att kritisera …”
”Detta gör det till vår plikt att härda ut och inte göra de officiella partibossarna en tjänst genom att packa våra väskor. Vi måste vara förberedda för fortsatta strider och slitningar, speciellt då någon attackerar det allra heligaste, den parlamentariska kretinismen … Men trots allt detta – att inte vika en tum verkar vara det rätta slagordet.”
Som Marchlewski (9) underströk (16:e december 1913):
”Vi är av den uppfattningen att partiet genomgår en inre kris som är mycket större än den då revisionismen först uppträdde. Dessa ord kan tyckas hårda, men det är min övertygelse att partiet hotas att falla ned i en fullständig stagnation om saker och ting fortsätter på detta sätt. I en sådan situation finns det bara en slogan för ett revolutionärt parti: den kraftigaste och mest skoningslösa självkritik.” (Från Nettl, Rosa Luxemburg, sidan 467)
Sålunda gav degenereringen av SPD upphov till en vänsterströmning inom andra internationalen, som dock mötte olika situationer i varje land. Det tyska SPD var en av de partier som var mest penetrerad av opportunism men det vara bara då partiledningen hade förrått den proletära internationalismen som en vänsterströmning tog en organiserad form.
I Nederländerna uteslöts vänsterflygeln ur SDAP (Sociaal Democratische Arbeiders Partei – Socialdemokratiska arbetarpartiet) och bildade SDP (Socialdemokratiska partiet – kända som Tribunisterna efter namnet på deras tidning) 1909. Men denna splittring skedde för tidigt – som vi understrukit i vår analys av den holländska vänstern. (10)
I Ryssland var det socialdemokratiska arbetarpartiet (RSDAP) djupt splittrat mellan Bolsjeviker och Mensjeviker sedan 1903.
Efter majoritetsbesluten på kongressen 1903, erkände inte Mensjevikerna kongressbesluten och försökte genom en rad manövrer att kasta ut bolsjevikerna från partiet. Bolsjevikerna försvarade partiets principer, som alltmer underminerades av mensjevikerna, som i sin tur började infekteras av opportunism. I det ryska socialdemokratin, uttryckte sig penetrationen av opportunism först av allt i de organisatoriska frågorna, men den kom snart att påverka dess taktik. Under den ryska revolutionen 1905 antog de flesta mensjeviker ståndpunkten att ge ett stöd till den liberala borgarklassen, medan bolsjevikerna argumenterade för en oberoende politik från arbetarklassen. Mycket av denna opportunistiska flygel i partiet – grupperad under mensjevikernas banér – gick över till det borgerliga lägret 1914 när de också förrådde den proletära internationalismen. Men bolsjevikerna kämpade under nästan 10 år inom samma parti med mensjevikerna innan den faktiska splittringen uppträdde 1912. Men organiserad som en separat fraktion inom RSDAP behövde inte bolsjevikerna, trots deras djupa skillnader med mensjevikerna, möta en liknade process av degenerering som uppträdde i SPD. Men genom att organisera sig som en separat strömning och som resolut kämpade mot opportunismen och förblev trogen partiets marxistiska program, la de grundvalen för det senare bildandet av bolsjevikpartiet och kommunistpartiet 1917/18.
Således bidrog bolsjevikerna innan 1914, även om de arbetade under andra förhållanden, också på ett avgörande sätt till erfarenheter för en fraktions arbete.
Ett kännetecken för vänsterströmningar innan 1914 som är värt att nämna är deras misslyckande i att organisera sig på en internationell nivå eller, med undantag av bolsjevikerna, ta sig en organisatorisk form. Som BILAN anmärkte:
”Fraktionens problem – som vi ser det, med andra ord som ett moment i rekonstruktionen av partiet – var eller kunde inte bli synlig inom första eller andra internationalen. De som vid denna tid kallade sig själva ’fraktion’, eller mer vanligt ’högerflygel’ eller ’vänsterflygel’, eller återigen de ’oförsonliga’, ’revolutionära’, eller ’reformistiska’ strömningarna var i de flesta fall inget annat än en tillfällig överenskommelse alldeles innan eller under en kongress, med syftet att föra fram en speciell fråga, men utan någon som helst organisatorisk kontinuitet. Bolsjevikerna var undantaget …”
(”La fraction dans les partis socialistes de seconde Internationale” Bilan nr 24, Oktober 1935).
Även om det fanns tillfällen av att förena sina krafter och presentera gemensamma motioner eller ändringsförslag vid kongresser (som t.ex. vid Stuttgart 1907 och Basel 1912 om faran av kriget), fanns det inget verkligt gemensamt angreppssätt för vänstern.
Flera element förklarar denna relativa fragmentisering.
En är de olika materiella förhållandena i andra internationalens medlemsländer.
Exempelvis hade de ryska arbetarna, på grund av kapitalismens efterblivenhet i Ryssland, inte lyckats att rycka åt sig samma eftergifter från kapitalet, fackföreningarnas betydelse var svagare, den parlamentariska närvaron av det ryska socialdemokratiska partiet var mycket svagare än det för SPD och de demokratiska illusionerna och den parlamentariska kretinismen jämförelsevis mindre.
Ett annat element var den federalistiska strukturen på andra internationalen – vilket gjorde det svårt för revolutionärer att ha en djupare kunskap om respektive situation i de olika länderna. På grund av denna federalistiska struktur fanns det ingen verklig centralisering och uppfattningen om en gemensam centraliserad kamp för de olika vänsterflyglarna existerade fortfarande inte.
”Lenins fraktionsarbete skedde helt och hållet inom det ryska partiet. Han försökte inte att lyfta upp det på en internationell nivå. Vi behöver bara läsa hans ingripande vid de olika kongresserna för att se att hans arbete förblev fullständigt okänt utanför de ryska cirklarna.” (Bilan nr 24, op.cit, 1935. Denna artikel har redan återpublicerats i International Review nr 64)
Andra internationalen var i ett visst avseende fortfarande ett uttryck för kapitalismens uppgångsperiod, där olika medlemspartier kunde existera på en federal nivå – ”sida vid sida” istället för att för att vara en organisation.
Första världskrigets utbrott i augusti 1914, SPD:s förräderi och den andra internationalens död konfronterade revolutionärerna med en nya situation.
Första världskriget betydde att kapitalismen hade blivit ett system i förfall i världsskala, och ställde revolutionärer inför samma uppgifter överallt. Detta krävde ett ingripande av revolutionärer som inte längre var på en ’federal’ nivå, utan på en högre centraliserad nivå – med samma program och behov för ett internationellt förenande av de revolutionära krafterna.
Skulle revolutionärerna ha lämnat partiet efter det socialdemokratiska ledarskapets förräderi och omedelbart sätta upp sina egna organisationer?
Den tyska vänsterströmningen runt Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht (11) begrep omedelbart den nya situationen. De:
- försvarade en proletär internationalism och motsatte sig vapenvilan som undertecknats av fackföreningarna tillsammans med borgarklassen, de uppmanade arbetarna att engagera sig i en skoningslös klasskamp,
- organiserade sig separat under namnet av Spartakusförbundet, med målet att återerövra partiet och kasta ut det chauvinistiska, patriotiska ledarskapet, hindra partiet att strypas av de borgerliga krafterna, samtidigt som de lade grunden för ett nytt parti som skulle bildas senare,
- etablerade internationella kontakter med andra internationalistiska krafter.
De startade detta arbete utan tvekan, de väntade inte på arbetarnas reaktioner mot kriget. Under de 52 månader som kriget varade blev de flesta av deras ledare kastade i fängelse – från vilket de fortsatta att arbeta som en fraktion. Spartakisterna och de andra vänsterkrafterna ställdes nu inför en mycket svår situation: de var tvungna att konfrontera en alltmer repressiv statsapparat, medan partiet fördömde internationalistiska röster lika öppet som någon polisagent. Många partimedlemmar som försvarade internationalismen på partimöten, fördömdes och arresterades kort därefter av polisen. Under de svåraste illegala förhållandena fortsatte Spartakisterna kampen för att återerövra partiet från det chauvinistiska ledarskapet, men förberedde samtidigt villkoren för bildandet av ett nytt parti. Deras försvar av ett revolutionärt program betydde att de ständigt måste bekämpa centristiska attityder inom SPD. Denna ståndaktiga kamp av Spartakisterna för att förhindra att partiet togs över av borgarklassen skulle senare tjäna som en referenspunkt för kamrater i den italienska vänstern som motsatte sig Kominterns ledarskap under flera år.
Den andra viktiga kraften, som var förmögen att åstadkomma ett verkligt arbete som en fraktion efter 1914 var bolsjevikerna. Med många av sina ledare utomlands i exil, engagerade de sig också i en outtröttlig kamp för att upprätthålla den proletära internationalismen. Lenin och andra bolsjeviker var de första att deklarera att andra internationalen var död och formerade sig för en organisering av de internationalistiska krafterna. De tog en aktiv del Zimmerwaldkonferensen 1915, där de tillsammans med militanter från den holländska vänstern i synnerhet bildade en vänsterflygel.
I exil eller inom Ryssland agerade de som den viktigaste drivkraften för att driva på arbetarklassens motstånd mot kriget. Helt klart var det deras kapacitet att hålla den internationella fanan högt, att föra fram perspektivet av en internationell kamp (förvandla det imperialistiska kriget till ett klasskrig), som tillät arbetarklasen i Ryssland att resa sig mot kriget och starta den revolutionära processen.
Spartakisterna och bolsjevikerna, i ledningen för en större internationalistisk revolutionär rörelse under kriget, var oumbärliga stödjepunkter för att få ett slut på kriget och driva på kampen för en internationell spridning och kapitalismens avskaffande.
De gav en tydlig illustration att ingen fraktion kan fullgöra sina militanta åtaganden om den inte kämpar på två fronter: ingrip i klasskampen och försvara och bygg samtidigt en revolutionär organisation. Det vore otänkbart för dem att dra sig tillbaka från någon av dessa två fronter.
I fallet socialdemokratin såg vi partier som degenererade till den grad att de förrådde arbetarklassens intressens i en situation av krig. Vi skall nu titta på ett annat viktigt exempel på en degenerering - närmare bestämt bolsjevikpartiet. Från att ha varit arbetarklassens spjutspets och varit den avgörande kraften som gjorde det möjligt för arbetarråden att gripa makten i oktober 1917, blev bolsjevikpartiet gradvis absorberat av den ryska staten, så snart den internationella spridningen avstannade. Återigen, tvärtemot anarkisternas synpunkt som hävdar att varje parti är dömt att förråda, finns det en objektiv materiell bakgrund som förklarar hur bolsjevikpartiet uppslukades av den ryska staten.
Som vi förklarat i vår presentation av vänsterfraktionernas historia (The Communist Left and the continuity of Marxism – en artikel publicerad i Proletarian Tribune in Ryssland (11a)
”tillbakagången i den revolutionära vågen och isoleringen av ryska revolutionen gav upphov till en process av degenerering inom både den kommunistiska internationalen och sovjetmakten i Ryssland. Bolsjevikpartiet hade alltmer förts samman med en byråkratisk statsapparat som växte i omvänd proportion i förhållande till proletariatets egna maktorgan och deltagande – sovjeterna, fabrikskommittéerna och de röda garderna. Inom Internationalen, gynnade försöken att vinna en massiv anslutning i en period av minskande aktivitet bland massorna opportunistiska ’lösningar’ – en ökad betoning av att arbeta inom parlamentet och fackföreningarna, till att appellera till ’folket i öst’ att resa sig upp mot imperialismen, och framförallt, politiken med enhetsfronterna som kastade ut all den hårt tillkämpade klarheten om den kapitalistiska naturen hos socialpatrioterna.”
Denna opportunistiska vändning, som utlöstes av den internationella försvagningen av arbetarklassen och isoleringen av revolutionen i Ryssland, blev gradvis förvandlad till en fullfjädrad degenereringsprocess, som efter ett halvt dussin år nådde sin höjdpunkt i proklamerandet av ”socialismen i ett land” vid KI:s 6:e kongress i augusti 1928.
På samma sätt som degenereringen av SPD innan första världskriget var också denna process kännetecknad av en gradvis undandröjning av partilivet. Det krafter i partiet som var tätare kopplad till och integrerad i statsapparaten rykte än en gång i trådarna bakom scenen.
Efter väldigt tidiga protester mot strypningen av partilivet, som kritiserade den växande byråkratiseringen av partiet (se t.ex. artiklar i International Review nr 89 om ”Degeneration of the Russian Revolution and the work of the Commnist Left in Russia”) vidtogs en rad åtgärder för att tysta de opponerande krafterna:
- under våren 1921 förbjöds fraktioner,
- lokala partisektioner kunde bara uttrycka sin enighet med eller förkasta partibeslut. Initiativ från lokala sektioner eliminerades gradvis.
- delegater till partikonferenser berörde bara de övre skikten istället för att få ett mandat och vara ansvariga inför de lokala sektionerna.
- kontrollkommissioner infördes som blev alltmer självständiga och härskade över partiet med en militaristisk järnhand.
- makten blev alltmer koncentrerad i händerna på organisationsbyrån och generalsekreteraren Stalin.
- oppositionens tidningar förbjöds.
- oppositionella blev offer för ondskefulla kampanjer.
Som i den Andra internationalen var degenerationsprocessen inte begränsad till bolsjevikpartiet; denna process pågick i alla medlemspartier i Komintern. Steg för steg följde de det ryska partiets tragiska kurs – utan att nödvändigtvis ha blivit integrerad i respektive stater i de länder som de existerade, de valde alla att offra det internationella proletariatets intressen för den ryska statens.
Återigen reagerade proletariatet genom bildandet av ”antikroppar” genom att skapa en kommunistisk vänster:
”Det är uppenbart att nödvändigheten av fraktionen också är ett uttryck för proletariatets svaghet, som antingen brutit samman eller vunnits över av opportunismen.” (”Föreslagen resolution om vänsterfraktionens problem” Bilan nr 17, April 1935, sidan 571)
Precis som tillväxten av opportunism i Andra internationalen provocerade fram ett proletärt svar i form av vänsterströmningar, på samma sätt motsatte sig strömningar i den kommunistiska vänstern opportunismens flodvåg i Tredje internationalen – många av dess språkrör som Pannekoek och Bordiga (12) hade redan visat sig vara de främsta försvararna av marxismen i den gamla internationalen.
Den kommunistiska vänstern var först och främst en internationell strömning med avtryck i många olika länder, från Bulgarien till Storbritannien och från USA till Sydafrika. Men dess viktigaste representanter fanns i just de länder där den marxistiska traditionen var som starkast: Tyskland, Italien och Ryssland.
I Tyskland, där den djupa marxistiska traditionen knuten till den våldsamma kraften i den faktiska rörelsen i de proletära massorna, hade redan på höjdpunkten av den revolutionära vågen frambringat några av de mest avancerade ståndpunkterna i fråga om parlamentarismen och fackföreningarna. Men vänsterkommunismen som sådan uppstod som ett svar på de första opportunistiska signalerna i det tyska kommunistiska partiet (KPD) och Internationalen, och vars spjutspets var KAPD (Tysklands kommunistiska arbetarparti), bildat i 1920 när vänsteroppositionen inom KPD uteslöts genom en regelvidrig manöver. Även om den kritiserades av KI:s ledarskap som ”infantil” och ”anarkosyndikalistisk”, byggde KAPD:s förkastande av den gamla parlamentariska och fackföreningstaktiken på en djup marxistisk analys av kapitalismens förfall, som gjorde denna taktik förlegad och krävde nya former av klassorganisationer - fabrikskommittéer och arbetarråd. Samma sak kan säjas om deras klara förkastande av den gamla socialdemokratiska synen på ”masspartiet” till förmån för ett parti som en programmatisk klar kärna – ett synsätt som ärvts direkt från bolsjevismen. KAPD:s orubbliga försvar av dessa landvinningar mot en återgång till den gamla socialdemokratiska taktiken gjorde den till kärnan i en internationell strömning som uttryckte sig i ett antal länder, speciellt Holland, vars revolutionära rörelse var nära knuten till Tyskland genom Pannekoeks och Gorter (13). Detta betyder inte att vänsterkommunismen i Tyskland i det tidiga 1920-talet inte hade viktiga svagheter.
I Italien å andra sidan var den kommunistiska vänstern – som till en början innehade en majoritetsställning i Italiens kommunistiska parti – speciellt klar på organisationsfrågan och det gjorde att den inte bara kunde föra en modig kamp mot opportunismen inom den degenererande Internationalen, utan också frambringa en kommunistisk fraktion som var förmögen att överleva den revolutionära rörelsens skeppsbrott och utveckla den marxistiska teorin under kontrarevolutionens mörker. Men under det tidiga 1920-talet, var dess argument för abstentionism (13a) i förhållande till det borgerliga parlamentet, mot sammanslagningen med större centristiska partier för att skapa en illusion av ett ”massinflytande”, mot slagorden om en enhetsfront och ”arbetarregeringar” byggde också på en djup förståelse av den marxistiska metoden. Samma sak gäller för dess analys av det nya fenomenet fascismen och dess konsekventa förkastande av anti-fascistiska fronter med partier från den ”demokratiska” borgarklassen. Namnet Bordiga är oåterkalleligen förknippat med denna fas i den italienska kommunistiska vänsterns historia, men trots det enorma bidraget från denna militant, är inte heller den italienska vänstern enkelt reducerbar till Bordiga precis som Bolsjevismen inte heller kan reduceras till Lenin: båda var organiska produkter av den proletära politiska rörelsen.
Isoleringen av revolutionen i Ryssland hade, som vi har sagt, resulterat i en växande klyfta mellan arbetarklassen och en alltmer byråkratisk statsmaskin – det mest tragiska uttrycket för denna skilsmässa är krossandet i mars 1921 av Kronstads arbetar- och soldatrevolt av proletariatets eget bolsjevikparti, som hade blivit alltmer insnärjd i staten. Men just därför att det var ett verkligt proletärt parti, kunde bolsjevismen skapa många interna reaktioner mot dess egen degenerering. Lenin själv – som 1917 var det mest talföra språkröret för vänstern inom partiet – gjorde en högst träffande kritik av partiets glidning in i byråkratisering, speciellt i slutet av sitt liv. Samtidigt blev Trotskij huvudrepresentanten för en vänsteropposition som försökte återställa den proletära demokratin i partiet, och som fortsatte med att bekämpa de mest ökända uttrycken för den stalinistiska kontrarevolutionen, speciellt teorin om ”socialismen i ett land”. Men i stor utsträckning, på grund av att bolsjevismen hade underminerat sin egen roll som ett proletärt avantgarde genom att sammansmälta med staten, blev de viktigaste vänsterströmningarna inom partiet ledda av mindre kända figurer som var förmögna att vara närmare klassen än statsmaskinen. Redan 1919 hade Demokratiska centralistgruppen, som leddes av Ossinski, Smirnov och Sapranov, börjat att varna om ”bortvittrandet” av sovjeterna och det ökande gapet till principerna från Pariskomunen. Liknande kritik gjordes 1921 av Arbetaroppositionen ledd av Kollontaj och Shliapnikov, även om den senare gruppen skulle visa sig mindre rigorös och beständig än ”Decisterna”, som skulle fortsätta att spela en viktig roll genom hela 20-talet och som skulle utveckla liknande angreppssätt som den Italienska vänstern. 1923 gav Arbetargruppen ledd av Miasnikov ut sitt manifest och gjorde ett viktigt ingripande i arbetarnas strejker detta år. Dess ståndpunkter och analyser vara nära KAPD:s. Alla dessa grupper kom inte bara från bolsjevikpartiet; de fortsatte kampen inom partiet för en återgång till revolutionens ursprungliga principer. Men allt eftersom den borgerliga kontrarevolutionens krafter vann terräng inom partiet blev nyckelfrågan för dessa olika oppositioner deras förmåga att se den verkliga naturen hos denna kontrarevolution och bryta med varje sentimental lojalitet för dess organisatoriska uttryck. Detta kom att bli den fundamentala skiljelinjen mellan Trotskij och den ryska kommunistiska vänstern. Medan den förstnämnde i hela sitt liv höll fast vid ståndpunkten av sovjetunionens försvar och även om den proletära klassnaturen hos dess stalinistiska partier, såg vänsterkommunisterna att stalinismens triumf – inklusive dess ”vänster”-vridningar, som förvirrade många av Trotskijs följeslagare – innebar klassfiendens triumf och som konsekvens nödvändigheten av en ny revolution. Men många av de bästa elementen i den trotskistiska oppositionen – de så kallade ”oförsonliga” – gick själva över till vänsterkommunisternas ståndpunkter i slutet av 20-talet och det tidiga 30-talet. Den stalinistiska terrorn hade med säkerhet eliminerat dessa grupper i slutet av årtiondet.
I kontrast till denna väg, definierade den Italienska vänsterfraktionen runt tidskriften Bilan korrekt uppgiften för dagen. Först och främst handlade det om att inte förråda de elementära principerna av internationalism inför marschen mot krig, och för det andra att dra en ”balansräkning” över den revolutionära vågens misslyckande och av ryska revolutionen i synnerhet, och att utveckla de nödvändiga lärdomarna så att de kunde tjäna som en teoretisk grundval för de nya partier som skulle komma fram som ett resultat av den framtida återkomsten av klasskampen.
Kriget i Spanien var ett speciellt svårt test för den tidens revolutionärer, många av dem kapitulerade för de anti-fascistiska locktonerna och misslyckades med att se att kriget var imperialistiskt på båda sidorna, en generalrepetition för det kommande världskriget. Bilan stod dock fast, och uppmanade till klasskamp mot både den fascistiska och republikanska fraktionen av borgarklassen, precis som Lenin hade fördömt båda lägren i första världskriget. Samtidigt var de teoretiska bidragen som gjordes av denna strömning – som senare kom att innefatta fraktioner i Belgien, Frankrike och Mexico – omfattande och verkligen oersättliga. In sin analys av ryska revolutionens degenerering – vilket inte ledde till att man satte ifråga dess proletära karaktär 1917; i sin undersökning av problemen med den framtida övergångsperioden; i sitt arbete om den ekonomiska krisen och grundvalen för kapitalismens förfall; i dess förkastande av Kommunistiska internationalens ståndpunkt om ett stöd till ”nationell befrielsekamp”; i sin utveckling av teorin om partiet och fraktionen; i dess oupphörliga men kamratliga polemik med andra proletära strömningar; i dessa och många andra områden, fullföljde tveklöst den Italienska vänsterfraktionen sina uppgifter av att lägga den programmatiska grundvalen för framtidens proletära organisationer.
Fragmentiseringen av grupperna i den kommunistiska vänstern i Tyskland slutfördes med den nazistiska terrorn, även om en viss underjordisk revolutionär verksamhet fortsatta under hitlerregimen. Under 1930ätalet, försvarades de revolutionära ståndpunkterna från den tyska vänstern i stor utsträckning i Holland, speciellt genom Gruppen Internationella Kommunisters (GIK) arbete, men också i Amerika med gruppen som leddes av Paul Mattick. Liksom Bilan, förblev den holländska vänstern trogen internationalismen inför alla de lokala imperialistiska krigen som förberedde marken för den imperialistiska slakten, de motstod frestelsen av att ”försvara demokratin”. De fortsatte att fördjupa sin förståelse i fackföreningsfrågan, av de nya formerna för arbetarklassens organisering under det kapitalistiska förfallets epok, av de materiella rötterna för den kapitalistiska krisen, av tendensen mot statskapitalism. Det upprätthöll också ett viktigt ingripande i klasskampen, speciellt gentemot arbetslöshetsrörelsen. Men den holländska vänstern, svårt chockad av den ryska revolutionens nederlag, gled mer och mer in i ett rådistiskt förnekande av politiska organisationer – och därmed av en tydlig roll för sig själva. Kopplat till detta var ett totalt förkastande av bolsjevismen och den ryska revolutionen, som avvisades som borgerlig från början. Dessa teoretiseringar var grogrunden för deras senare försvinnande. Även om vänsterkommunismen i Holland fortsatte att existera även efter den nazistiska ockupationen och gav upphov till en viktig organisation efter kriget – Spartacusbund, som till en början gick tillbaka till KAPD:s ståndpunkt för partiet – gjorde den holländska vänsterns eftergifter till anarkismen i organisationsfrågan det allt svårare för det att upprätthålla någon form av organiserad kontinuitet under senare år.
Den italienska vänstern å andra sidan upprätthöll på ett vis en organisatorisk kontinuitet, men inte utan att kontrarevolutionen krävde sin tribut. Alldeles innan kriget, försattes den italienska fraktionen i ett i kaos genom ”teorin om krigsekonomin” som förnekade den överhängande faran av ett världskrig, men dess arbete fortsatte, speciellt med uppträdandet av en fransk fraktion mitt under den imperialistiska konflikten. Mot slutet av kriget, skapade utbrottet av större klasstrider i Italien fortsatta konfrontationer inom fraktionens led, med en majoritet som återvände till Italien för att bilda, tillsammans med Bordiga som hade varit politiskt inaktiv sedan slutet av 1920-talet, Italiens Internationalistiska Kommunistiska Parti (IKP). Även om det motsatte sig det imperialistiska kriget bildades de på en oklar programmatisk grundval och med en felaktig analys av perioden, som de bedömde var en period av växande klasskamp.
Denna politiska orientering motsatte sig majoriteten av den franskafraktionen som snabbare såg att perioden fortsatt var en segrande kontrarevolution och i konsekvens därmed att fraktionens uppgift inte var slutförd. Gauche Communiste de Franc (GCF) fortsatte därför att arbeta i Bilans anda, samtidigt som den inte försummade sitt ansvar att ingripa i den omedelbara klasskampen , fokuserade de dock sina energier på arbetet med politisk och teoretiskt klargörande, och bidrog till ett antal viktiga frågor som statskapitalism, övergångsperioden, fackföreningsfrågan och partiet. Samtidigt som de upprätthöll en rigorös marxistisk metod som var så typiskt för den italienska vänstern, var den också förmögen att integrera några av de främsta bidragen från den tysk-holländska vänstern in i dess övergripande programmatiska arsenal.
Medan den tyska och holländska vänstern var oförmögen att utföra ett verkligt arbete som en fraktion, lyckades kamraterna i den italienska vänstern inte bara att undvika att bli utkastade ur Komintern vid ett tidigt stadium, men lyckades också med att under mycket svåra omständigheter arbeta illegalt i Italien och mot den alltmer militaristiska disciplinen i Komintern lyckades de med att driva en heroisk kamp mot opportunismen och stalinifieringen.
Ända fram till strax innan andra världskrigets utbrott utmärkte Bilan sig genom sin klarhet i utvärderingen av styrkeförhållandena mellan klasserna, om den historiska kursen mot krig – och gruppen var beredd att förkasta anti-fascismen även till priset av en fruktansvärd isolering. Dess förkastande av ett stöd till den borgerliga demokratin var en förutsättning för vara trogen en proletär internationalism under kriget i Spanien och under andra världskriget. Detta stod i stark kontrast till trotskisterna som under 30-talet gick in i socialdemokratiska partier som ett sätt att kämpa mot den växande fascismen, och som vid utbrottet av kriget i Spanien trodde att tidpunkten för en ny våg av revolutionär kamp hade kommit. I kontrast till den opportunistiska och kortsiktiga attityden hos Trotskij och hans lärjungar, erbjöd Bilan en historisk och politisk klarhet för att tjäna som referenspunkt inte bara för den tidens internationalister, utan också för de politiska grupper som skulle att uppstå vid slutet av kontrarevolutionen 1968.
Efter att återknutit till de viktigaste fallen av degenerering av proletära partier, och proletariatets reaktion mot denna genom att skapa ”anti-kroppar” – fraktionerna – kommer vi nu att ta upp några aspekter av deras kamp.
Funktionen och villkoren för bildandet av en fraktion definieras av Bilan på följande sätt:
”Liksom partiet, föds fraktionen vid ett visst tillfälle i klassen, inte från individers vilja. Det framstår som en nödvändighet när partiet funderar på borgerliga ideologier utan att ännu uttrycka dem, och när dess ställning i klassystemet redan gör det till ett nervcentrum i det dominerade borgerliga systemet. Fraktioner lever och utvecklas med utvecklingen av opportunismen, till att vara den enda historiska plats där proletariatet organiseras som en klass …
Tvärtemot så framstår fraktionen som historisk nödvändighet för att upprätthålla klassperspektivet, och som en tendens som orienterar sig mot en utveckling av dessa idéer vars frånvaro, som ett resultat av proletariatets omogenhet, gjorde fiendens triumf möjlig. I den andra internationalen, föddes fraktioner som en reaktion mot den reformistiska tendensen att gradvis inkorporera proletariatets i kapitalismens statsapparat.
I den andra internationalen, växte fraktionerna och etablerade sina posteringar under opportunismens utveckling och utvecklingen av nya programmatiska utgångspunkter, medan opportunismen försökte att stänga in de senare inom de korrumperade masspartierna för att bryta deras historiska arbete. I tredje internationalen skedde den kapitalistiska omringningsmanövern runt Ryssland och centrismen försökte förmå kommunistpartierna att sammanstråla i ett försvar av den proletära statens ekonomiska intressen, genom att ge dem uppgiften att avleda klasskampen inom varje stat.”
(Bilan, nr 17, april, 1935)
Bildandet av en fraktion måste följa en metod. Det är därför inte tillräckligt att bara proklamera så högt som möjligt att en organisation ’degenererar’, så fort en debatt med de mest motsatta ståndpunkter har börjat. Att föra fram uppfattningen att en organisation degenererar kan aldrig vara en förolämpning, utan en politisk värdering som behöver visas på ett materialistiskt sätt.
Som Bilan insisterade på blir bildandet av en fraktion nödvändigt då allt måste göras för att förhindra en organisation att falla i händerna på klassfienden. Uppfattningen av en degenerering medför därför att ta upp en långdragen, hårdnackad kamp; det kräver ett accepterande att arbeta för framtiden, förkasta ett förhastat angreppssätt. Den är därför helt och hållet emot otålighet och en sådan värdering kan aldrig bygga på en ”känsla för stunden” eller ”dåligt humör”, i korthet kan inte anklagelsen att en organisation degenererar ges på lättvindigt, oansvarigt sätt utan måste bygg på en materialistisk analys.
Exempelvis kvalificerade KAPD:s delegation vid Kominterns kongress i Moskva i 1921, bolsjevikpartiet som en degenererande kropp vilken höll på att uppslukas av borgarklassen. Vid det tillfället var diagnosen förhastad. Som vi visat i vår serie av artiklar om den tyska revolutionen gjorde KAPD genom att slå fast en sådan diagnos ett ödesdigert misstag, med konsekvensen att de blev oförmögna att engagera sig i en verklig kamp som en fraktion inom Komintern.
En fraktion kan bara bildas efter en lång debatt, en intensiv kamp inom organisationen, där skillnaderna inte längre begränsas till en eller två punkter utan medför en helt annorlunda orientering – där en sida rör sig mot att överge klasståndpunkter och den andra sidan motsätter sig det.
Endast efter att en sådan lång kamp har skett, när alla tidigare steg har visat stig otillräckliga för att förhindra att organisationen rör sig mot en degenerering, är en fraktion ett nödvändigt behov. I sådana fall, när en organisation håller på att glida mot borgerliga ståndpunkter vore det till och med oansvarigt att inte bilda en fraktion.
Sålunda är en fraktion alltid kännetecknad av dess försvar av programmet, dess lojalitet till klasståndpunkter, som ifrågasätts av vissa delar av organisationen. I opposition till de opportunistiska omedelbara frestelserna i organisationen att överge programmet i namn av någon eftergift till den borgerliga ideologin, genomför fraktionen en teoretisk, politisk och programmatisk kamp, som leder till etablerandet av ett antal motsatta ståndpunkter – som är en del av ett bredare teoretiskt ramverk.
De vänsterströmningar som motsatte sig de opportunistiska trenderna innan första världskriget begränsade sig aldrig till enbart ett försvar av det existerande programmet, utan de betonade de djupare historiska och politiska rötterna för de frågor som stod på spel och erbjöd ett teoretiskt och programmatisk ramverk för att förstå den nya situationen. I detta avseende, är en fraktion mer än bara lojal till det gamla programmet, en fraktion erbjuder framförallt ett nytt teoretiskt ramverk för att förstå de nya förhållandena, eftersom marxismen inte på något sätt är ’invariant’ utan alltid erbjuder en analys som är förmögen att integrera nya element i en situation.
”Detta kan tjäna som bevis på att fraktionen endast kan leva,
träna sina kadrer, och i sanning representera proletariatets slutgiltiga mål,
på villkor att den framträder som en högre fas i den marxistiska analysen av
situationen, av en förståelse av de sociala krafterna som är i rörelse inom
kapitalismen, proletariatets ståndpunkter i revolutionens problem, och inte
bara som en organism som baserar sig på Kominterns fyra första kongresser –
vilket hur som helst ännu inte innehöll lösningen för problem som ännu inte mognat.”
(Bilan, som ovan, sidan 577)
Utan kritiken av opportunismen innan första världskriget, utan det teoretiskt analytiska arbetet av internationalisterna under första världskriget kunde revolutionärerna aldrig ha lyckats med att greppa den nya situationen. Exempelvis var Rosa Luxemburgs Juniuspamflet (Socialdemokratins kris), eller Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, Pannekoeks Imperialismen och proletariatets uppgifter, viktiga teoretiska bidrag som gjordes under denna period.
Och när Komintern inledde sin opportunistiska väg efter 1920, då de återigen propagerade för de gamla kampmetoderna, visade vänsterfraktionerna att kapitalismens nya villkor inte tillät en återgång till det förgångna. De var de enda som hade börjat greppa den nya epokens implikationer (även om det bara var på ett fragmenterat, partiellt och fortfarande på ett mycket förvirrat sätt).
Den försvarsmekanism som en fraktion reflekterar är därför alltid bestämd av behovet av att förstå en ny historisk situation. En fraktion är tvingad att presentera en ny teoretisk koherens, som lyfter upp organisationen på en högre nivå av förståelse.
”Den gör sig gällande som en progressiv organism vars centrala mål är att skjuta den kommunistiska rörelsen upp till en högre nivå i sin doktrinära utveckling, genom att erbjuda sina egna bidrag till den internationella lösningen av nya problem som ställs av den ryska revolutionens erfarenheter och kapitalismens förfallsperiod.” (Bilan, nr 41, 1937)
Eftersom en fraktions kamp aldrig är begränsad till att motsätta sig ett alternativt synsätt i en enskild fråga utan måste innefatta en mycket bredare ram, kritiserade Bilan Trotskij, som i huvudsak ville agera som ”oppositionsströmning” gentemot stalinismens uppkomst, att han aldrig egentligen förstod den utmaning som revolutionärerna måste svara upp till:
”Det var Trotskij som kvävde möjligheten att bilda en enad fraktion i Ryssland, genom att koppla loss det från världsscenen och hindra bildandet av fraktioner i olika länder, och deklarerade behovet av en opposition för att ’återställa’ de kommunistiska partierna. Han reducerade därmed en gigantisk kamp av den marxistiska kärnan mot det block av kapitalistiska krafter som införlivats i den proletära staten (centrism) för bevarandet av sina intressen, till en kamp som endast utsatte det för påtryckningar för att förhindra en oproportionerlig industrialisering under baneret ’socialism i ett land’ och de Kommunistiska partiernas ’fel’ som leder till nederlag.” (Biland, nr 17, 1935, sidan 576)
Det behöver knappast påpekas att berika marxismen och fördjupa de frågor som står på spel kan inte åstadkommas i en ”kort kamp”. På samma sätt som konstruktionen av organisationen är allt annat än ett hastigt försök att bygga ett korthus, utan kräver den mest bestämda ansträngning, är det samma sak med att bekämpa farorna med kortsiktighet, otålighet, individualism, m.m., en fraktion måste förkasta varje hastverk.
Degeneration är alltid en lång process. En organisation kollapsar aldrig helt plötsligt, den går igenom en dödskamp. Det är inte som en boxningsmatch som slutar efter 15 ronder, utan en kamp på liv och död, som slutar med en sidans seger över den andra, därför att de två ståndpunkterna är oförenliga. En sida, den opportunistiska, degenererande delen rör sig till borgerliga ståndpunkter och förräderi, medan den andra sidan försvarar internationalismen. Detta är en kamp under vilken en styrkebalans utvecklar sig, som i fallet av en degenerering och förräderi betyder att allt proletärt liv har försvunnit från partiet.
I fallet med SPD och andra degenererande partier i andra internationalen tog denna process i stora drag ett dussintal år.
Men även då SPD:s ledarskikt förrådde den proletära internationalismen i augusti 1914, deserterade inte internationalisterna utan kämpade för partiet under 3 år, innan varje proletärt liv hade försvunnit från SPD och partiet definitivt hade förlorats för proletariatet.
I fallet med Komintern dess degenerering tog omkring ett halvt dussin år – med en våldsam opposition inifrån. Processen i dess anslutande partier pågick flera år, beroende på förmågan i de olika partierna att motsätta det ryska partiets dominans, i förhållande till vänsterkommunisternas betydelse inom dem.
De italienska vänsterkommunisterna, som var de mest koherenta och ståndaktiga försvararna av organisationen lyckades att föra kampen ända till 1926, innan de blev uteslutna ur Komintern. Även Trotskij uteslöts inte förrän 1927 från partikommittén och deporterades fysiskt till Sibirien 1928.
I opposition till varje småborgerlig otålighet och underskattning av behovet av en revolutionär organisation, förbereder sig fraktionen på en långsiktig kamp. I detta avseende var Spartakisterna under första världskriget en oersättlig referenspunkt för den italienska fraktionens arbete under 1920-talet.
Historien har visat att de som överger kampen för att försvara organisationen för tidigt, leder till katastrof.
Exempelvis Hamburg-Internationalisterna rund Borchert och tidningen Lichtstrahlen och Otto Rühle från Dresden i Tyskland beslöt snabbt att överge SPD: de antog rådistiska ståndpunkter och förkastade politiska partier helt och hållet i slutet av kriget och mitt i den revolutionära kampvågen.
Fallet med KPD och KAPD visar även det detta. Efter att splittrats upp över nyckelfrågor som parlamentariska val och arbete i fackföreningarna, kastade det katastrofala ledarskapet i KPD under P Levi ut majoriteten ur organisationen och tvingade dem att bilda KAPD i april 1920. Istället för att klargöra dessa grundläggande frågor inom KPD, ströps debatten på grund av ett monolitiskt inställning. KPD bröts up efter 10 månaders existens!
Komintern uteslöt KAPD efter ett ultimatum sommaren 1921, och gjorde det omöjligt för dem att arbeta som en fraktion inom Komintern.
Och det var en verklig historisk tragedi att KAPD-strömningen som hade uteslutits ur KPD och från Komintern, omedelbart blev påverkad av splittringens smitta, för att så fort djupare motsättningar uppstod inom dess led splittrades partiet, i en situation av en ebb i klasskampen, i två delar: Essen och Berlin tendensen (1922).
Försvaret av programmet kan därför inte särskiljas från en lång och hårdnackad kamp för försvaret av organisationen.
Att sätta upp en ny organisation innan kampen för försvaret av organisationen har slutat i seger eller nederlag betyder att desertera eller leda till ett fiasko.
Att ge upp kampen som en fraktion genom att skynda sig att skapa en ny organisation innebär en risk att skapa en organisation med en medfödd benägenhet till självdestruktion, med risken att bli strypta av opportunism och kortsiktighet. Äventyret att bilda en Kommunistisk Arbetarinternational (KAI) 1921 i Tyskland av KAPD var ett verkligt fiasko.
Och när den italienska vänstern, som hade varit förmögen att försvara traditionen att arbeta som en fraktion mot opportunistiska och kortsiktiga glidningar hos några av dess medlemmar i förhållande till kriget i Spanien 1937, och i relation till Vercesis teorier, 1943 röstade för det förhastade och principlösa bildandet av PCInt, gick den in på en farlig väg – med opportunismens frö implanterad i dess kropp.
Och slutligen, som vi har sett, är degenerationsprocessen aldrig begränsad till ett land utan är en internationell process. Som historien har visat uppträder olika röster som uttrycker en mycket heterogen bild – men som alla motsätter sig en opportunistisk och degenererande trend.
Samtidigt måste också fraktionens kamp vara internationell och kan inte begränsa sig till ett lands gränser, som exemplen från andra och tredje internationalen visar.
På samma sätt som de olika vänsterströmningarna inom andra internationalen misslyckades med att samla sig som en fraktion och arbeta på ett centraliserat sätt, var olyckligtvis även vänsterfraktionerna som uteslöts från Komintern oförmögna att arbeta på ett internationellt centraliserat sätt.
Bildandet av en fraktion kräver klarhet och stränghet. Detta är sant på den programmatiska planet som vi redan sett, men också avseende dess organisatoriska metoder, vilka uttrycker dess proletära natur lika mycket som dess programmatiska ståndpunkter.
Medan det är en vanlig praktik i borgerliga organisationer att hålla hemliga möten för att utveckla intriger och koka ihop komplotter, är det en elementär princip i en proletär organisation att förbjuda hemliga möten. Kamrater i minoritet eller i en fraktion måste mötas öppet och göra det möjligt för alla kamrater i organisationen att följa dessa möten.
Att motsätta sig alla hemliga eller parallella organisationer var en viktig kamp i första internationalen som avslöjade Bakunins hemliga allians vilken arbetade inom dess led.
Det är ingen slump att Bodiga insisterade:
”men jag måste säga helt öppet att denna hälsosamma, nyttiga och nödvändiga reaktion kan inte och får inte ske maskerad som en manöver eller en intrig, i form av ryktesspridning bakom scenen.”
(Bordiga, 6:e plenum av Kommunistiska Internationalen, februari-mars 1926).
Vi kommer att gå djupare in på denna fråga i en andra del av denna artikel, då vi kommer att titta på behovet att skydda en fraktion från ett degenererande ledarskikt, som i fallet med SPD var beredda att skicka Liebknecht till skyttegravarna. Detta skulle innebära att skicka honom in i döden och de fördömde varje internationalistisk röst inom dess led, eller som var fallet med det stalinifierade bolsjevikpartiet, som började att tysta partimedlemmar med repression.
D.A. (från International
Review nr 108, den andra artikeln finns publicerad i nr 110)
Noter
1. L’Etincelle: tidning
publicerad av Gauche Communiste de France, IKS politiska anfäder, i
slutet av andra världskriget. Se vår bok The Italian Communist Left, och
vår pamflett La Gauche Communiste de France
2. Rosa Luxemburg (1870-1919): en av de mest framstående personerna i den internationella arbetarrörelsen. Född i Polen, kom till Tyskland för att arbeta som militant i det tyska socialdemokratiska partiet (SPD) (hon förblev en militant i det polska socialdemokratiska partiet). Hon uppfattades snabbt som en av SPD:s främsta teoretiker innan hon blev en ledade figur i vänsterflygeln. Hon sattes i fängelse under kriget för sin internationalistiska aktivitet, hon frigavs som ett resultat av den tyska revolutionen i november 1918. Hon spelade en aktiv roll i bildandet av det tyska kommunistpartiet (KPD) och tog fram dess program i slutet av 1918, Två veckor senare blev hon mördad av frikårshuliganer i regeringens sold som leddes av tidigare ”kamrater” i SPD, nu förvandlat till ett bålverk för den kapitalistiska ordningen.
2a. Svart propaganda är en form av psykologisk krigföring. I s.k. svart propaganda är avsändaren en annan än den angivna. T.ex. kan man göra falska tidningar, eller falska radiostationer, mm.
3. Eduard Bernstein (1850-1932): en nära medarbetare till Engels fram till den senares död 1895. 1896 började hand publicera en serie av artiklar som uppmanade till en ”revision” av marxismen, vilket gjorde honom till huvudteoretikern för den opportunistiska strömningen inom SPD.
4. Leo Jogiches (1867-1919): en av de främsta ledarna av det socialdemokratiska partiet i Polen och Litauen (SDKPiL), och under 15 år Rosa Luxemburgs partner. Han deltog i bildandet av KPD och valdes in i dess ledning. Fängslad några dagar senare. I mars 1919 blev han mördad i sin fängelsecell.
5. August Bebel (1840-1913): en av grundarna och ledande figur intill sin död av det tyska socialdemokratiska partiet och andra internationalen.
6. Anton Pannekoek (1873-1960): den främsta teoretikern i den holländska socialdemokratins vänsterflygel och samtidigt militant i förkrigstidens tyska socialdemokratiska parti. Deltog i bildandet av holländska kommunistiska partiet och förblev en ledare för dess vänsterflygel och senare kom att bilda den ”rådskommunistiska” strömningen.
7. Clara Zetkin (1873-1960): en medlem av SPD:s vänsterflygel, tillsammans med sin vän Rosa Luxemburg. Hon var spartakist under kriget, och var med och bildade KPD.
8. Franz Mehring (1846-1919): en ledare och teoretiker för vänsterflygeln i det tyska socialdemokratiska partiet. Spartakist under kriget och en av grundarna, tillsammans med Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och andra av KPD.
9. Julian Marchlewski (1866-1925): en av ledarna av SDKPiL tillsammans med Leo Jogiches och Rosa Luxemburg. Som tillika en militant i Tyskland tog han aktiv del i kompen mot kriget och i de första stegen för att bilda den Kommunistiska internationalen.
10. ”Kampen mot sekterismen inom SDP ställdes från allra första början. I maj 1909 deklarerade Mannoury – en av ledarna för partiet och en känd matematiker – att SDP var det enda socialistiska partiet, eftersom SDAP hade blivit ett borgerligt parti. Gorter, den som hade kämpat mest hårdnackat mot Troelstra, motsatte sig kraftigt denna uppfattning. Till en början i minoritet, visade han att även om revisionismen ledde till det borgerliga lägret, var SDAP framförallt ett opportunistiskt parti inom det proletära lägret. Denna ståndpunkt hade omedelbara konsekvenser på propagandan och agitationen i arbetarklassen. Det var faktiskt möjligt att kämpa jämsides med SDAP, så långe det senare försvarade klasståndpunkter, utan att göra den minsta teoretiska eftergift till det.” (Den holländska och tyska kommunistiska vänstern, sidan 46 – engelska utgåvan).
11. Karl Liebknecht (1871-1919): medlem av SPD:s parlamentariska del, och en av de enda parlamentsledamöterna som var emot krigskrediter 1914. Den mest välkända personen i Spartakistförbundet och en var med och bildade KPD. Mördad samtidigt som Rosa Luxemburg av frikårsstyrkor i SPD ledningens sold.
11a. Finns tillgänglig på vår internetsite: www.internationalism.org/texts/prol_tribune.htm [28].
12. Amadeo Bordiga (1889-1970): Anslöt sig till Italienska socialistpartiet (PSI) och dess vänster. Som en bestämd motståndare till kriget och reformismen antog han 1917en anti-parlamentarisk ståndpunkt och deltog i skapandet av en ”oförsonlig socialistisk fraktion” inom PSI. Han blev vald till ledningen i den nya italienska sektionen av Kommunistiska internationalen efter splittringen från PSI 1921. Efter uteslutningen från PCI (Italienska kommunistpartiet) 1930 deltog han inte organisatorisk aktivitet förrän 1949, då han gick med i det Internationalistiska Kommunistiska Partiet (PCInt). Efter splittringen 1952 deltog han i bildandet av Internationella Kommunistiska Partiet, och förblev dess huvudsakliga teoretiker fram till sin död.
Teser om parlamentarismen (Kommunistiska Abstentionistiska Fraktionen i Italienska Socialistpartiet) som presenterades av Bordiga på Kommunistiska Internationalens (KI) andra kongress 1920, finns översatt av IKS till svenska: www.internationalism.org/swedish [29] , klicka på Andra texter.
13. Herman Gorter (1864-1927): Var tillsammans med Pannekoek en av de viktigaste teoretikerna i den holländska vänstern. Han var grundare av vänsterns tidning De Tribune och var med och bildade det holländska SDP. Försvarade vänsterkommunistiska ståndpunkter i fråga om fackföreningarna och deltagande i parlamentet i sitt Öppet brev till kamrat Lenin. Två texter av Gorter (Öppet brev till kamrat Lenin (publicerad av Förbundet Arbetarmakt 1975) samt Världsrevolutionen - Frams förlag 1918) på svenska finns på IKS internet-site: www.internationalism.org/swedish [29] , klicka på Andra texter.
13a. Abstention betyder att avstå.
De följande extrakten som följs av våra kommentarer, är tagna från det avslutande kapitlet av detta verk, där Trotskij utvecklar sin vision av konst och litteratur i ett utvecklat framtida kommunistiskt samhälle. Efter att ha förkastat föreställningen om en proletär kultur i de föregående kapitlen tillåter sig Trotskij en glimt av den sant mänskliga kulturen i ett klasslöst samhälle. En vision som tar oss långt utöver frågan om konsten i sig till möjligheten av en ny människa.
Vårt försök att presentera detta avslutande kapitel och visa dess betydelse är inte på något sätt det första. I sin monumentala biografi över Trotskij citerar Deutscher stora delar av det och för fram slutsatsen:
”Hans vision av det klasslösa samhället låg naturligtvis implicit i hela det marxistiska tänkandet, påverkat som det var av den franska utopiska socialismen. Men ingen marxistisk skribent har vare sig före eller efter Trotskij haft ett så realistiskt perspektiv och en så flammande fantasi.”
(Isaac Deutscher. Den avväpnade profeten. Renee Coeckelbergs partisanförlag 1969 sidan 148)
Lite mera nyligen har Richard Stites i sin omfattande undersökning av de socialt experimentella strömningar som uppstod i början på revolutionen, återigen gjort en koppling mellan Trotskijs vision och den utopiska traditionen. Samfattande hela kapitlet i ett betydelsemättat stycke tar Stites upp det som ”Miniutopin eller modellen av en värld under kommunismen”. Vilket han säger att Trotskij beskriver ”i en ton av en kontrollerad lyricism”. För Stites var detta en:
”En extraordinär bekräftelse av den experimentella utopism som utmärkte 20 talet”
(Revolutionary dreams, Utopian vision and Experimental Life in Revolutionary Russia. OUP. Sid. 168)
Här måste vi se upp, för att som Stites förklarar i sitt förord, så tenderar han att ställa den utopiska tendensen mot den marxistiska, så att han i en mening anammar Trotskijs angreppssätt så länge det är utopisk snarare än marxistiskt. För mer konventionellt borgerligt tänkande är marxismen utopisk – fast bara i en negativ mening, för att visa att dess vision om ett framtida samhälle inte är något annat än en hopplös dröm. Men nu tänkte vi låta Trotskij tala för att vi slutet på denna artikel skall kunna diskutera om Trotskij förtjänar epitetet utopist eller inte.
Detta kapitel inleds med att han återkallar den centrala tesen från kapitlet om den proletära kulturen, att syftet med den proletära revolutionen inte är att skapa en helt ny ”proletär kultur” utan att göra en syntes av allt det bästa hos all tidigare kultur till en sant mänsklig kultur. Trotskijs distinktion mellan revolutionär konst och socialistisk konst uttrycker denna precisering:
”Revolutionär konst, som oundvikligen speglar alla motsättningar i ett revolutionärt socialt system, får inte förväxlas med socialistisk konst, för vilken det ännu inte lagts någon grund. Å andra sidan får man inte glömma att socialistisk konst kommer att växa fram ur konsten från denna övergångstid.
När vi framhärdar med en sådan distinktion styrs vi inte alls av pedantiska hänsyn till ett abstrakt program. Inte för inte talade Engels om den socialistiska revolutionen som ett språng från nödvändighetens rike till frihetens rike. Revolutionen är ännu inte i sig själv frihetens rike. Tvärtom utvecklar den i högsta grad drag av ”nödvändighet”. Socialismen kommer att avskaffa såväl klassmotsättningarna som klasserna, men revolutionen för klasskampen till dess största omfattning. Under revolutionsperioden är bara den litteratur nödvändig och progressiv som främjar arbetarnas konsolidering i kampen mot utsugarna. Revolutionär litteratur kan inte undgå att genomsyras av en anda av socialt hat, som är en skapande historisk faktor under en epok av proletär diktatur. Under socialismen kommer solidariteten att vara samhällets grund. Litteraturen och konsten kommer att stämmas i en annan tonart. Alla de känslor som vi revolutionärer känner oss oroliga för att namnge - så har de nötts ut av hycklare och vulgära människor - sådana som oegennyttig vänskap, kärlek till nästan, sympati, kommer att bli mäktigt ljudande ackord i den socialistiska diktningen.”
(Leo Trotskij Litteratur och Revolution. Partisanförlaget 1969. sid. 157)
Tillsammans med Rosa Luxemburg kan vi ifrågasätta Trotskijs uttalande om ”socialt hat” även under perioden av proletariatets diktatur. Detta begrepp är kopplat till uppfattningen om den röda terrorn som Trotskij försvarade, men som Spartakusbund uttryckligen förkastade i sitt program (1).
Men det råder ingen som helst tvekan om att ”solidariteten kommer att vara grundvalen för samhället” i en socialistisk framtid. Detta får Trotskij att ta upp och diskutera frågan om inte en sådan ”överdriven solidaritet” vore negativt för konstnärligt skapande:
”Men hotar inte en omåttlig solidaritet att, som nietzscheanerna fruktar, degenerera människan till ett sentimentalt, passivt flockdjur? Inte alls. Den starka tävlingsanda, som i det borgerliga samhället har karaktären av marknadskonkurrens, kommer inte att försvinna i ett socialistiskt samhälle, utan, för att använda psykoanalysens språk, kommer att sublimeras, dvs. kommer att anta en högre och mer fruktbar form. Man kommer att kämpa för sina åsikter, sina projekt, sin smak. I den utsträckning som politiska strider upphör - och i ett klasslöst samhälle blir det inga sådana strider - kommer de frigjorda lidelserna att kanaliseras till tekniken, till byggandet, som också innefattar konsten. Konsten kommer då att bli mera allmän, kommer att mogna, bli mildare och kommer att bli den mest fulländade metoden att progressivt bygga upp livet på alla områden. Den blir inte bara 'vacker' utan samband med något annat.
Alla former av liv, sådana som jordbruk, byggplanering, teaterbyggande, sociala uppfostringsmetoder, lösandet av vetenskaplig problem, skapandet av nya stilar, kommer vitalt att uppta alla och envar. Folk kommer att uppdela sig i 'partier' över frågan om ny gigantisk kanal, eller distributionen av oaser i Sahara (en sådan fråga uppkommer också), över regleringen av vädret och klimatet över en ny teater, över kemiska hypoteser, över två rivaliserande tendenser i musiken, och över de bästa sätten att idka idrott. Sådana partier kommer inte att förgiftas av klass- eller kastegoism. Alla kommer att vara lika intresserade av framgången för det hela. Kampen kommer att ha en rent ideologisk karaktär. Den kommer inte att hungra efter profit, där kommer inte att finnas någon ondska eller något bedrägeri eller någon korruption, ingenting av det som utgör 'tävlingsandan' i ett samhälle som är uppdelat klasser. Men detta kommer inte att hindra att kampen blir spännande, dramatisk och lidelsefull. Och eftersom alla problem i ett socialistiskt samhälle - livsproblemen som förut lösts spontant och automatiskt, och konstproblemen som stod under särskilda prästerliga kasters förmyndarskap - kommer att angå hela folket, så kan man med säkerhet säga att kollektiva intressen och lidelser och individuell tävling kommer att få det största spelrum och obegränsade möjligheter. Konsten kommer därför inte att lida brist på några sådana explosioner av kollektiv nervös energi eller på sådana kollektiva psykiska ingivelser som åstadkommer att nya konstnärliga rörelser och stilförändringar uppkommer. Det kom mer att finnas estetiska skolor runt vilka 'partier' samlas, dvs. sammanslutningar av temperament, preferenser och stämningar. I en sådan osjälvisk och spännande kamp, som äger rum i en kultur vars fundament stadigt blir högre, kommer den mänskliga personligheten med dess ovärderliga grunddrag av att inte låta sig nöja med ett uppnått resultat, att växa och förfinas. Vi har verkligen inget skäl att frukta att individualiteten kommer att utplånas eller att konsten blir fattigare i ett socialistiskt samhälle.”
(Ibid. sid. 157-158)
Trotskij fortsätter sedan med att diskutera vilken konststil eller skola som är mest lämpad för en revolutionär period. Till en viss del har dessa funderingar mer av en lokal och tidsbunden karaktär, i den meningen att de refererar till konstriktningar som sedan länge har försvunnit som symbolism och futurism. Det kan tilläggas att i och med att kapitalismen sjunkit allt djupare ned i sitt förfall, vilket lett till att den sjunkit allt djupare ned i kommersialism och egoism, och att konstnärliga skolor och riktningar sedan dess mer eller mindre försvunnit. Förvisso är detta någonting som förutsågs i Trotskijs 30 tals manifest till den planerade Internationella federationen av revolutionära författare och konstnärer som han skrev tillsammans med André Breton och Diego Riviera.
”..de senaste decenniernas konstnärliga skolor som Kubism, Futurism, Dadaism och surrealism har överskridit varandra utan någon av dem verkligen kunnat blomstra (..) Det är omöjligt att finna en väg ut ur denna återvändsgränd med endast konstnärliga medel. Detta är en kris för hela civilisationen… Om inte det nuvarande samhället förmår att omvandla sig själv, kommer konsten att gå under som den grekiska kulturen gick under på slavsamhällets ruiner”
Självklart är det troligt att ett framtida revolutionärt social uppror kommer att ge upphov till mera kollektiva rörelser av konstnärer som identifierar sig med revolutionen och som utan tvekan kommer att dra inspiration från tidigare rörelser utan att slaviskt imitera dem. Låt oss bara säga att när Trotskij närmade sig termen ”realism” för att definiera konsten under den revolutionära perioden, så förkastade han inte de olika positiva bidragen från olika specifika riktningar även när de som i fallet med symbolismen hade en inriktning som var långt från de sociala dagsfrågorna och till och med tenderade mot en verklighetsflykt. (2)
”Den nye konstnären behöver såväl alla de metoder och processer som har utvecklats i det förflutna som ett par extra för att få grepp om det nya livet. Och detta kommer inte att bli konstnärlig eklekticism, ty konstens enhet har skapats av en aktiv livsåskådning och en aktiv världsåskådning”
(Litteratur och revolution sid. 161).
Det är i enlighet med Trotskijs mera allmänna uppfattning om kultur som diskuterades i den tidigare artikeln, och som motsatte sig den psuedoradikalism som ville förstöra som ärvts från det förflutna.
Trotskij använde samma metod till frågan om de fundamentala litterära formerna tragedi och komedi. Mot dem som inte såg någon plats för tragedi eller komedi i den framtida konsten, förser oss Trotskij med en metod för att undersöka på vilket sätt vissa specifika litterära verk är ett uttryck för en mer allmän historisk utveckling av sociala former. Antikens grekiska tragedier uttryckte gudarnas opersonliga dominans över människan, vilket i sin tur uttryckte människan relativa hjälplöshet i förhållande till naturen under dess arkaiska produktionssätt. Shakespeares tragedier å andra sidan, som är intimt sammankopplade med det borgerliga samhällets uppkomst innebär ett steg framåt eftersom de fokuserar mer på individuella mänskliga känslor:
” Efter att ha brutit sönder mänskliga relationer i atomer hade det borgerliga samhället under tiden för sin resning ett stort mål framför sig. Personlig emancipation kallades det. Ur den växte Shakespeares dramer och Goethes Faust. Människan satte sig själv i universums centrum och därför också i konstens centrum. Detta tema räckte århundraden. I verkligheten har all litteratur bara varit en utvidgning av detta tema.
Men i samma utsträckning som borgarsamhällets bankrutt avslöjades som ett resultat av dess outhärdliga motsättningar försvann mer och mer det ursprungliga syftet, individens emancipation och kvalificering, och förpassades mer och mer till en ny själlös mytologis sfär.”
(Ibid. sid. 166)
Trotskij fortsätter sedan med att visa att de villkor som gav upphov till tragedin inte är begränsade till det förflutna, utan kommer att existera långt in i framtiden, eftersom människan (som Marx uttryckte det) per definition är en lidande varelse, konfronterad med en oändlig konflikt mellan sin gränslösa strävan och det objektiva universum som konfronterar henne:
”Emellertid kan konflikten mellan det som är personligt och det som är bortom det personliga äga rum inte bara i religionens sfär utan i den mänskliga lidelsens sfär och den är större än individen. Det överpersonliga elementet är framför allt det sociala elementet. Så länge människan inte har bemästrat sin sociala organisation kommer detta att hänga över henne som hennes öde. Om samhället samtidigt kastar en religiös skugga eller inte kommer i andra hand och beror på graden av människans hjälplöshet. Babeufs kamp för kommunismen i ett samhälle som ännu inte var redo för den var en klassisk hjältes kamp med sitt öde. Babeufs öde hade alla den sanna tragedins drag, precis som Gracchernas öde hade, vilkas namn Babeufs använde.
En tragedi baserad på enskilda personliga lidelser är för platt för våra dagar. Varför? Därför att vi lever i en tid av sociala lidelser. Vår tids tragedi finns i konflikten mellan individen och kollektivet eller i konflikten mellan två fientliga kollektiv inom samma individ. Vår tid är en tid med stora syften. Det är detta som präglar den. Men storheten i dessa syften ligger i människans strävan att befria sig från mystik och från varje annan intellektuell vaghet och i hennes strävan att bygga upp samhället och sig själv på nytt enligt sin egen plan. Detta är givetvis mycket större än antikens barnlekar - de hade nått sin barnsliga ålder - eller munkarnas yrande under medeltiden, eller individualismens arrogans, som sliter bort personligheten från kollektivet och sedan, efter att grundligt ha utmattat den, stöter ner den i pessimismens avgrund eller ställer den på alla fyra framför den restaurerade tjuren Apis.
Tragedin är en stor litteraturform, ty den inbegriper den heroiska orubbligheten i människors strävan, i målinriktningen, i konflikter och, lidanden. (..) Man kan inte avgöra om revolutionär konst kommer att lyckas frambringa 'stor' revolutionär tragedi. Men den socialistiska konsten kommer att återuppliva tragedin. Utan Gud, naturligtvis. Den nya konsten blir ateistisk. Den kommer också att återuppliva komedin, ty framtidens människa vill skratta. Den kommer att ge nytt liv åt romanen. Den kommer att säkra lyrikens rättigheter, ty den nya människan kommer att älska bättre och starkare än det gamla folket gjorde, och hon kommer att tänka över födelsens och dödens problem. Den nya konsten kommer att återuppliva alla de gamla formerna, som steg fram under loppet av den skapande andens utveckling. Upplösningen och förfallet av dessa former är inte slutgiltiga, dvs. det innebär inte att dessa former är absolut oförenliga med den nya tidens anda. Allt som behövs för den nya epokens diktare är att på ett nytt sätt tänka om mänsklighetens tankar och att känna om dess känslor”
(Ibid. sid. 166-168)
Vad som är slående med det angreppssätt som Trotskij använder är hur nära det ligger det sätt som Marx använde för att ställa nästan precis samma frågor i Grundrisse – utkastet till kapitalet som inte publicerades förrän 1939 och som Trotskij förmodligen aldrig läste. Liksom Trotskij är Marx intresserad av dialektiken mellan förändringen i det konstnärliga uttrycket kopplat till den materiella utvecklingen av produktivkrafterna, och det underliggande mänskliga innehållet hos dessa former. Det stycket är så tankeväckande att det är värt att citera i sin helhet:
”1) Angående konsten vet vi att dess blomstringstider ingalunda står i förhållande till den allmänna samhällsutvecklingen, alltså inte heller till den materiella grundvalen eller till dess organisations anatomi. T.ex. grekerna i jämförelse med de moderna eller också med Shakespeare. Om vissa konstformer, tex. eposet, är det t.o.m. en accepterad uppfattning att de inte längre kan produceras i sin epokgörande, klassiska gestalt så snart konstproduktionen som sådan inträtt; att alltså på konstens eget område vissa betydande skapelser endast kan uppstå på ett outvecklat stadium av konstens utveckling. Om detta gäller förhållandet mellan olika konstarter inom konstens eget område så är det mindre uppseendeväckande att det gäller hela konstens område i förhållande till den allmänna samhällsutvecklingen. Svårigheten ligger bara i att ge en generell version av dessa motsägelser. Så snart de specificeras är de redan förklarade.
Låt oss t.ex. ta den grekiska konstens och därefter Shakespeares förhållande till nutiden. Det är bekant att den grekiska mytologin inte bara är den grekiska konstens arsenal utan också dess grundval. Är den syn på naturen och på de samhälleliga förhållandena som ligger till grund för den grekiska fantasin och därmed för den grekiska /mytologin/ möjlig i en tid med automater och järnvägar och lokomotiv och elektriska telegrafer? Vad är Hefaistos i jämförelse med Roberts & Co., Zeus i jämförelse med Credit Mobilier? All mytologi övervinner, behärskar och gestaltar naturkrafterna i inbillningen och genom inbillningen; den försvinner alltså med det verkliga herraväldet över naturkrafterna. Vad är Ossa, ryktets gudinna, mot Printinghouse Square? Den grekiska konsten förutsätter den grekiska mytologin, dvs. den förutsätter att naturen och de samhälleliga formerna redan bearbetats på ett omedvetet konstnärligt sätt i folkfantasin. Det gäller inte vilken mytologi som helst, dvs. inte vilken omedveten konstnärlig bearbetning av naturen som helst (här inbegripet allt objektivt, alltså även samhället). Egyptisk mytologi kunde aldrig vara grunden eller modersskötet för den grekiska konsten. Men i varje fall en mytologi. Alltså ingalunda en samhällsutveckling som utesluter varje mytologiskt förhållande till naturen, varje mytologiserande förhållande till den; som alltså av konstnären kräver en av mytologin oavhängig fantasi.
Å andra sidan: är Akilles möjlig med krut och kulor? Eller överhuvud Iliaden med tryckpressen och t.o.m. tryckerimaskinen? Upphör inte sångerna och sagorna och muserna med nödvändighet med tidningsmurveln - försvinner alltså inte betingelserna för den episka poesin?
Men svårigheten ligger inte i att förstå att grekisk konst och epik är knuten till vissa samhälleliga utvecklingsformer. Svårigheten ligger däri, att vi ännu uppskattar dem och att de i viss mening fortfarande gäller som rättesnöre och ouppnåeligt mönster för oss.
En man kan inte bli barn igen, eller också blir han barnslig. Men gläder honom inte barnets naivitet, och måste han inte själv sträva efter att återskapa barnets sanning på en högre
nivå? Upplever inte varje epok i barnanaturen sin egen karaktär i natursanning? Varför skulle inte mänsklighetens barndom, som skönast utvecklades i Grekland, utöva en ständig lockelse' som ett aldrig återkommande stadium? Det finns ouppfostrade' barn och lillgamla barn. Många av antikens folk hör till dessa! kategorier. Grekerna var normala barn. Att deras konst fängslar oss står inte i motsägelse till att den uppstod på ett outvecklat samhällsstadium. Det är tvärtom ett resultat därav och hänger oskiljaktigt samman med att de omogna samhällsbetingelser, under vilka denna konst uppstod och som var den enda möjligheten för att den skulle kunna uppstå, aldrig kan återvända.”
(Karl Marx Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin. Tema teori 5 Rabén & Sjögren 1971. sid. 40 – 42)
I båda dessa stycken finns det tydligt en gemensam utgångspunkt, att för att förstå en specifik konstnärlig form, måste den sättas i sitt generella historiska sammanhang, alltså i sammanhanget av utvecklingens av mänsklighetens produktivkrafter. Det är detta som gör det möjligt för oss att förstå de djupa förändringar som konsten har gått igenom under olika historiska epoker. Men som också Trotskij förstår så kommer den tragiska dimensionen aldrig att vara helt frånvarande från konsten, eftersom den aldrig kommer att helt frånvarande från mänsklighetens villkor, Marx ser att den verkliga teoretiska utmaningen ligger inte så mycket i att se att vissa konstnärliga former är kopplade till en viss social utveckling, utan i förståelsen varför vissa kreativa verk från mänsklighetens ”barndom” fortfarande talar till dagens och framtidens människor. Med andra ord utan att återgå till Feuerbach ”dumma” geni eller den idealiserade bilden av människan hos borgerliga moralister, förstå hur studier av konsten kan hjälpa oss att upptäcka de verkliga fundamentala grunddragen hos den mänskliga aktiviteten, därmed hos människan som sådan.
Trotskij vänder sig nu mot det konkreta förhållandet mellan konsten, industrin och byggandet. Han koncentrerar sig framförallt på frågan om arkitekturen, som punkten där byggande och konstnärligt skapande möts. Naturligtvis vid denna tidpunkt i det fattiga Ryssland var det framförallt begränsat till att reparera förstörda byggnader och gator. Trots sina väldigt begränsade resurser försökte det revolutionära Ryssland att utveckla en ny syntes mellan konstnärligt skapande och byggande. Detta var framförallt fallet med den konstruktivistiska rörelsen runt Tatlin, som framförallt kanske koms ihåg för monumentet till tredje internationalen. Men Trotskij var missnöjd med dessa experiment, och betonade att ingen verklig återuppbyggnad kunde ske innan de grundläggande ekonomiska problemen lösts (vilket naturligtvis inte kunde ske i Ryssland enbart). Han verkar ha inriktat sig på att undersöka sammansmältningen av konsten och byggandet i ett framtida kommunistiskt samhälle, efter det att revolutionens grundläggande ekonomiska och militära problem var lösta. För Trotskij var detta ett projekt som inte bara skulle involvera en minoritet, utan vara en kollektiv sak:
” Det är utan tvivel så att i framtiden - och framför allt i en avlägsen framtid - kommer sådana monumentala uppgifter som planeringen av stadsträdgårdar, modellhus, järnvägar och hamnar att vara vitala intressen inte bara för arkitekturingenjörer, som deltar i tävlingar, utan också för de stora massorna av folket. Det omärkliga, myrlika staplandet av kvarter och gator på varandra, sten på sten, generation efter generation, kommer att ersättas av titaniska konstruktioner av städer-byar, efter karta och kompass. Runt omkring denna kompass kommer sanna folkpartier att bildas, framtidens partier för teknologi och konstruktion, som kommer att diskutera lidelsefullt, hålla möten och rösta. I denna kamp kommer arkitekturen åter att fyllas av andan i massornas känslor och stämningar, bara på ett mycket högre plan, och mänskligheten kommer att uppfostra sig själv plastiskt, den kommer att vänja sig vid att betrakta världen som formbar lera för att skulptera fram livets mest fulländade former. Muren mellan konst och industri försvinner. Framtidens storslagna stil kommer att vara plastisk och inte utsmyckande. I detta har futuristerna rätt. Men det skulle vara felaktigt att se detta som en likvidering av konsten, som en frivillig kapitulation för tekniken.
(..)
Betyder detta att industrin kommer att suga upp konsten i sig, eller att konsten kommer att lyfta upp industrin till sin Olymp? Denna fråga kan besvaras på två sätt, beroende på om man närmar sig problemet från industrins eller konstens håll. Men det finns ingen skillnad i svaren när det gäller själva det framställda objektet. Båda svaren innebär en jättelik utvidgning av fältet och höjning av industrins konstnärliga kvalitet, och vi menar här med industrin hela det oinskränkta området för människans industriella aktivitet; mekaniserat och elektrifierat jordbruk kommer också att bli en del av industrin.”
(Litteratur och revolution sid. 170-171)
Här utvecklar Trotskij en konkretisering av Marx ursprungliga vision i de ”Ekonomiska och filosofiska manuskripten” människan befriad från det alienerade arbetet kommer att bygga en värld ”i överensstämmelse med skönhetens lagar” (3)
Trotskij rör sig nu mot hjärtat av sin vision och tillåter sig en väldigt målande beskrivning av framtidens städer och landskap:
” Inte bara muren mellan konsten och industrin kommer att rasa, utan på samma gång den mellan konsten och naturen. Detta innebär inte som hos Jean Jacques Rousseau att konsten kommer närmare ett naturtillstånd, utan att naturen blir mer 'artificiell'. Den nuvarande fördelningen av berg och floder, av fält, av ängar, av stepper, av skogar och av stränder kan inte anses som slutgiltig. Människan har redan företagit förändringar på naturens karta, som varken är få eller obetydliga. Men de är enbart elevarbeten i jämförelse med vad som komma skall. Tron lovar bara att förflytta berg, men teknologin, som inte 'tror' på någonting, kan verkligen hugga ner berg och förflytta dem. Fram till nu har detta gjorts för industriella syften (gruvor) eller för järnvägen (tunnlar). I framtiden kommer detta att göras i en oändligt mycket större skala, enligt en allmän industriell och konstnärlig plan. Människan kommer att sysselsätta sig med att på nytt inventera berg och floder och kommer på allvar och upprepade gånger att förbättra naturen. Till slut kommer hon att ha gjort om jorden, om inte till sin egen avbild så åtminstone efter sin egen smak. Vi fruktar inte det minsta att denna smak kommer att bli dålig.
Den avundsjuke, bistre Kljujev förkunnar i en polemik med Majakovskij att 'det höves inte en skapare av dikter att sysselsätta sig med lyftkranar', och att det är 'bara i hjärtats ugn och inte i någon annan ugn som livets purpurguld smältes'. Ivanov-Razumnik, en populist som en gång var vänsterradikal socialistrevolutionär - och detta förklarar hela historien - deltog också i detta gräl. Ivanov-Razumnik förklarar att hammarens och maskinens diktning, i vars namn Majakovskij talar, är en övergående episod, men att 'Gud skapade världen' - poesin är 'världens eviga poesi'. Jorden och maskinen ställs här mot varandra som den eviga respektive tillfälliga källan för poesi, och naturligtvis föredrar den eminente idealisten, den smaklöse och försiktige halvmystikern Razumnik det eviga framför det övergående. Men denna dualism mellan jord och maskin är sannerligen falsk; man kan kontrastera en efterbliven åker med en kvarn, antingen på en plantage eller i ett socialistiskt samhälle. Poesin om jorden är inte evig utan föränderlig, och människan började sjunga först efter det att hon hade ställt verktyg och hjälpmedel mellan sig och jorden, och dessa var de första enkla maskinerna. Det skulle inte ha funnits någon Koltsov utan en lie, en plog eller en skära. Betyder det att jorden med en lie har förmånen att vara evig framför jorden med en elektrisk plog? Den nya människan som först nu börjar att planera och förverkliga sig, kommer inte att ställa upp verktyg av ben mot en lyftkran och en ånghammare, som Kljujev gör och efter honom Razumnik. Tack vare maskinen kommer människan i det socialistiska samhället att härska över naturen i dess helhet med både fågel och fisk. Hon kommer att bestämma platser för berg och dalar. Hon kommer att ändra flodernas lopp och hon kommer att reglera oceanerna. De idealistiska dumhuvudena kan säga att detta blir tråkigt, men just därför är de dumhuvuden. Naturligtvis betyder inte detta att hela jordklotet kommer att delas upp i lådor, att skogarna kommer att göras om till parker och trädgårdar. Sannolikt kommer buskar och skogar och fasaner och tigrar att finnas kvar, men bara där människan befaller dem att vara kvar. Och människan kommer att göra detta så bra att tigern aldrig märker maskinen eller förnimmer förändringen, utan lever som han har levt sedan urtiden. Maskinen är den moderna människans hjälpmedel på alla områden. Dagens stad är ett övergående fenomen. Men den kommer inte att baklänges gå upp i den gamla byn.
Tvärtom, byn kommer att i huvudsak höja sig till stadens nivå. Här ligger huvuduppgiften. Staden är något övergående, men den pekar mot framtiden och visar vägen. Den nuvarande byn tillhör helt det förgångna”.
(ibid. sid171–173)
I detta stycke finns det ett stringent tillbakavisande av alla vår tids primitivister som skyller all misär i det sociala livet på den moderna tekniken och drömmer sig tillbaka till ett utopiskt ursamhälle innan den moderna tekniken förstört allt. (Vi har utvecklat mer om denna fråga på annat håll i vår press, se till exempel artikeln om ekologi i International Review nr 64) Denna vision innebär i praktiken en tillbakagång till förhistoriskt förflutet och alltså en eliminering av mänskligheten.
Trotskij tvekar inte på att staden pekar framåt mot framtiden. Men inte i sin nuvarande form, eftersom han inser att den nuvarande staden är ett övergångsfenomen och vi kan vara helt säkra på att detta är helt i linje med Marx och Engels uppfattning om syntesen mellan stad och land. Denna uppfattning har ingenting gemensamt med den förödande tillväxt av storstäderna som kapitalismen nu utsätter mänskligheten för. Trotskij tänker sig ett medvetet bevarande av orörd natur som en integrerad del av förvaltandet av planeten. Idag har miljöförstörelsen ännu mer än på Trotskijs tid visat viktigt ett sådant bevarande är.
Idag står vi inför den högst verkliga faran att det inte finns några skogar eller tigrar kvar för mänskligheten att bevara och framtidens proletära makt kommer att tvingas att ta till snabba och drastiska åtgärder för att stoppa denna ekologiska massförstörelse. Men det är fortfarande ingen tvekan att det kommunistiska återskapandet av naturen kommer ske att på basis av alla de viktigaste och mest hållbara framstegen inom vetenskap och teknik.
Trotskij vänder sig nu mot organiseringen av vardagslivet under kommunismen:
” Några entusiasters privata drömmar i dag om att göra livet mer dramatiskt och, för att fostra människan själv, mer rytmiskt, finner en bra och verklig plats i detta perspektiv. Efter att människan har rationaliserat sitt ekonomiska system, dvs. gjort det medvetet och planerat, kommer hon inte att lämna ett spår av det nuvarande stelnade och maskätna hemlivet. Bekymret om mat och utbildning som ligger som en kvarnsten över familjen av i dag, kommer att undanröjas, och kommer att bli föremål för samhällsinitiativ. Kvinnan kommer äntligen att befria sig från sina halvservila villkor. Sida vid sida med tekniken kommer utbildningen, i den vida meningen av den psykofysiska utformningen av nya generationer, att inta sin ställning som kronan på det sociala tänkandet. Starka 'partier' kommer att bildas kring pedagogiska system. Experiment i social utbildning och tävlingar mellan olika metoder kommer att äga rum i en utsträckning som man aldrig drömt om tidigare. Det kommunistiska livet kommer inte att formas blint, som korallöar, utan kommer att byggas upp medvetet, kommer att prövas av tanken, kommer att styras och korrigeras. Livet kommer att upphöra att vara vegeterande och av denna orsak stagnerande. Människan som kommer att lära sig hur man förflyttar floder och berg, hur man bygger palats åt folket på Mont Blancs toppar och på botten av Atlanten, kommer inte bara att kunna lägga rikedomar, briljans och intensitet till sitt liv utan också en dynamisk kvalitet av högsta halt. Livets skal kommer knappast att hinna bildas innan det brister igen under trycket från nya tekniska och kulturella uppfinningar och resultat. Livet i framtiden kommer inte att bli monotont”
(Ibid. sid. 173-174)
Uppväckandet av det omedvetna
I den avslutande delen av denna bok når Trotskijs vision sin höjdpunkt när han vänder sig från de höga bergstopparna till det mänskliga psykets djup:
”Och mer än så. Människan kommer äntligen att börja bli harmonisk. Hon kommer att göra det till sin uppgift att uppnå skönhet genom att skänka sina egna lemmars rörelser den yttersta precision, avsiktsfullhet och ekonomi i sitt arbete, sin gång och sin lek. Hon kommer att försöka behärska först de halvmedvetna, sedan de undermedvetna processerna i sin egen organism, sådana som andningen, blodcirkulationen, matsmältningen, fortplantningen, och hon kommer att försöka underordna dem viljans och förnuftets kontroll, inom nödvändiga gränser. Även det rent fysiologiska livet kommer att bli föremål för kollektiva experiment. Den mänskliga arten, den nu stelnade homo sapiens kommer ännu en gång att utsättas för radikal omformning och kommer i sina egna händer att bli objekt för de mest komplicerade metoder för konstlat urval och psykofysisk träning. Detta är helt i linje med utvecklingen. Människan drev först ut de mörka elementen ur industri och ideologi, genom att ersätta den barbariska rutinen med vetenskaplig teknik och religionen med vetenskapen. Sedan drev hon ut det omedvetna ur politiken, genom att ersätta monarkin och klassen med demokrati och rationalistisk parlamentarism och därefter med den klara och öppna sovjetdiktaturen. De blinda elementen har rotat sig ordentligt fast i de ekonomiska förhållandena, men människan driver ut dem därifrån också, med hjälp av socialistisk organisation av det ekonomiska livet. Detta gör det möjligt att från grunden bygga upp det traditionella familjelivet igen. Slutligen är människans själva natur gömd i det djupaste och mörkaste hörnet av det omedvetna, av det elementariska, av alven. Är det inte självklart att de största forskningssträvandena och de främsta skapande initiativen kommer att gå i den riktningen? Den mänskliga rasen kommer inte att ha slutat med att krypa på alla fyra inför Gud, kungen och kapitalet för att sedan ödmjukt underkasta sig ärftlighetens mörka lagar och ett blint sexuellt urval! Den emanciperade människan kommer att vilja nå en större jämvikt i sina organs arbete och en mera harmonisk utveckling och användning av sina vävnader för att minska fruktan för döden till en förnuftig reaktion från organismen mot fara. Det är inget tvivel om att människans extrema disproportion i organens och vävnadernas utveckling och förslitning ger livsinstinkten formen av en morbid och hysterisk fruktan för döden, som förmörkar förnuftet och ger näring åt de dumma och förnedrande fantasierna om livet efter döden.
Människan kommer att ha som sitt mål att behärska sina egna känslor och att få upp sina instinkter i höjd med medvetandet, att göra dem genomskinliga, att sträcka sin viljas trådar in i dolda skrymslen och därigenom lyfta sig själv upp till ett nytt plan, att skapa en högre social och biologisk art, eller, om ni vill ursäkta, en övermänniska.
Det är svårt att förutsäga gränserna för det självstyre som framtidens människa kan nå eller de höjder dit hon kan föra sin teknik. Samhällsbyggande och psykofysisk självuppfostran kan bli två aspekter på en och samma process. Alla konstarterna - litteratur, drama, målning, musik och arkitektur kommer att skänka denna process skönhet. Eller riktigare, skalet inom vilket den kommunistiska människans kulturbyggande och självuppfostran kommer att vara inneslutna, kommer att utveckla de livskraftiga delarna av den nutida konsten till de högsta höjder. Människan kommer att bli omätligt starkare, klokare och mer förfinad; hennes kropp kommer att bli mer harmonisk, hennes rörelser mer rytmiska, hennes röst mer musikalisk. Livsformerna kommer att bli mer dynamiskt dramatiska. Den genomsnittliga människotypen kommer att nå Aristoteles', Goethes och Marx' höjder. Och över denna kam kommer nya toppar att resa sig.”
(Ibid. sid. 174-75)
Enligt vår uppfattning,, skulle det krävas minst en egen artikel att studera konsekvenserna av detta avslutande stycke. Men för att avsluta denna artikel måste vi gå tillbaka till den fråga som vi ställde i början på artikeln: kan Trotskijs framställning av livet i en kommunistisk framtid definieras som en form av utopism och därigenom utanför ramen för en verklig materiel möjlighet?
Här kan vi bara hänvisa till Bordigas kommentar att vad som skiljer marxismen från utopismen är inte det faktum att de senare älskar att måla upp framtidens samhälle, samtidigt som marxismen inte gör det, utan det faktum att till skillnad från utopisterna så har marxismen genom att identifiera sig med proletariatet, den implicit kommunistiska klassen, uppenbarat den verkliga rörelse som kan leda till kapitalismens störtande och införandet av kommunismen. Genom att ha överkommit alla abstrakta konstruktioner baserade endast på ideal och önskningar kan marxismen väl hävda sin rätt att studera hela den mänskliga historien för utveckla en förståelse av kapaciteten hos människans som art. När Trotskij talar om att vanliga människor under kommunismen kan nå samma nivå som Aristoteles Goethe eller Marx, är denna bedömning baserad på en förståelse att dessa enastående individer själva var en produkt av de omgivande sociala faktorerna. Detta innebär att de kan användas som riktmärke som visar vägen mot framtiden, en indikation på vad människan skulle kunna vara när de väldiga materiella begränsningarna av klassprivilegier och ekonomisk nöd kastats över ända.
Trotskij skrev Litteratur och revolution 1924 när strypgreppet från den stalinistiska kontrarevolutionen drogs åt alltmer. Hans vision är därför ännu mer rörande som ett uttryck för ett djupt förtroende för arbetarklassens kommunistiska perspektiv. I dessa tider av kapitalistiskt sönderfall när själva tanken om kommunismen förkastas inte bara som en utopi utan även som en farlig illusion, framstår Trotskijs beskrivning av mänsklighetens möjliga framtid som stolt källa till inspiration för en ny generation av revolutionära militanter.
CDW ( Översatt från International Review nr 111)
Fotnoter
1. ”Den proletära revolutionen behöver ingen terror för att uppnå sina mål. Den ser på dödande med förakt och avsky. Den har inget behov av sådana metoder därför att den kamp som den utkämpar är inte mot individer utan mot institutioner ”. Spartacusbunds förkastande av terrorn innebär naturligtvis inte att de var emot revolutionärt klassvåld, vilket inte är samma sak.
2. När han använder termen realism, talade Trotskij om något som gick utöver en speciell konstriktning som hade haft sin storhetstid under 1800 talet. Han menade en
”en realistisk monism, i meningen av en världsåskådning och inte en ’realism’ som i de litterära skolornas traditionella arsenal”
(Litteratur och revolution sid. 161)
Det hade varit intressant att känna till Trotskijs uppfattning under hans konfrontation med den surrealistiska rörelsen, med vilka han var överens på en del viktiga frågor. Inte heller, som vi efterhand kan lägga till, har Trotskijs definition någonting gemensamt med den endimensionella banaliteten ”socialrealismen” som den utvecklades av den stalinistiska byråkratin. I motsättning till alla de bästa traditionerna inom bolsjevismen som hade styrt över en betydande utveckling av konstnärlig djärvhet under revolutionens tidiga år, krävd socialrealismen e att konsten inte skulle vara något annat än ett verktyg för politisk propaganda, och till råga på det en reaktionär propaganda, eftersom den användes för att glorifiera den stalinistiska terrorn och byggandet av den statskapitaliska lägerregimen. Det är förvisso ingen tillfällighet att socialrealismen till form och innehåll är omöjlig att skilja från den nazistiska Blut und boden kitschen. Som Trotskij och Breton uttryckte saken i manifestet till internationella federationen:
”Stilen hos det officiella Sovjetmåleriet beskrivs som ’socialrealism’ – en etikett som endast kunde ha uppfunnits av en byråkrat i ledningen för ett konstdepartement. Man kan inte utan avsmak och skräck läsa de dikter och noveller eller se de tavlor och skulpturer, i vilka statsfunktionärer beväpnade med penna, pensel och huggmejsel, övervakade av statsfunktionärer beväpnade med revolvrar, glorifierar de ’geniala stora ledarna’ hos vilka det inte finns en gnutta av genialitet eller storhet. Stalinepoken kommer att fortsätta att vara det mest slående uttrycket för den proletära revolutionen djupa förfall.”
3. Se artiklarna i kommunism serien i International Review nr 70-71 som tar upp manuskripten från 1844 och den vision av kommunismen som de innehåller
Den senaste händelseutvecklingen på den internationella scenen har gjort att världen har sjunkit än djupare ner i en ”ändlös fruktan”, en vansinnig serie av terrorist attacker, bombdåd, kidnappningar, gisslantaganden och mord. I Irak har detta nått proportioner som man knappast skulle kunna tro för bara några år sedan. Det grymma dödandet i den ryska staden Beslan i Nord-Ossetien vittnar om faktumet att resten av världen, särskilt i dess mest strategiska områden, inte heller kommer att sparas från detta. Situationen är så alvarlig att inte talet om kaos längre är ett ord som används av några få ”katastrof-teoretiker” utan blir mer och mer subjektet i medierna och den politiska världen.
Beslan massakern visar på djupet i det barbari som det kapitalistiska samhället sjunker ned i, barn tas som gisslan och torteras (1) av Tjetjenska terrorister vilkas förakt för andra människor är närmast ofattbar. Terroristernas uppträdande är ett uttryck för hat, men inte längre mot institutioner och regeringar, utan för andra människor vilkas olycka består i att tillhöra en annan nationalistisk klick. Å andra sidan, den ryska staten har inte tvekat ett ögonblick att massakrera civila för att försvara sin auktoritet. Resultatet är bara allt för tydligt: destabiliseringen av hela det ryska Kaukasus, en hel rad etniska och religiösa sammandrabbningar. Organiserandet i de olika republikerna av gäng vars uttalade syfte är att förfölja rivaliserande etniska grupper.
Irak slits itu i ett krig alla mot alla. Medierna och vissa vänstergrupper talar om en ”nationell motståndsrörelse”. (2) Detta är verkligen inte fallet. Det finns ingen någon ”nationell befrielserörelse mot den amerikanska invasionen”. Tvärtom. Det finns dock en uppsjö av alla möjliga sorters grupper som är grundade på lokala klaner, eller stamlojaliteter, av etniska eller religiösa grupper, som kämpar dels inbördes men också mot ockupationsstyrkorna. Alla religiösa grupper är uppdelade i oppositionella klickar. Attackerna som nyligen skedde mot journalister, eller mot folk från länder som inte är inblandade i kriget, understryker ytterligare den blinda och anarkiska naturen hos detta krig. Hela befolkningen, som är totalt förvirrad, är tagen som gisslan, de har inget dricksvatten eller elektricitet, de blir offer som utsätts för angrepp från alla håll, underställda en terror som är ännu grymmare än under Saddams dagar.
Den här situationen kan inte förstås från en omedelbar synvinkel eller utifrån lokala, partiella aspekter. Endast en världsomfattande, historisk ram kan göra det möjligt för oss att förstå dess rötter och dess perspektiv. Vi har regelbundet givit bidrag till denna ram, och vi kommer att återge några av dess viktigaste element i denna artikel.
Omedelbart efter kollapsen av Östblocket 1989, och i motsättning till de grandiosa löftena om en ”ny världsordning” som utlovades av George Bush senior, deklarerade vi att perspektivet var det motsatta, en värld utav kaos. I en orienteringstext som publicerades 1990 (3), förutsåg vi att slutet på uppdelningen av världen i block skulle ”öppna dörren till en ännu grymmare, abnorm och kaotisk imperialism”, kännetecknad av ”mer våldsamma och regelbundna konflikter, i synnerhet i områden där proletariatet är försvagat”. Denna tendens har hela tiden bekräftats under de senaste 15 åren. Detta är inte ett mekaniskt resultat av upplösningen av blocken, men ett resultat av kapitalismens inträde i sin sista fas under dess förfallsperiod, som kännetecknas av ett generaliserat sönderfall. Det uttrycks å ena sidan av en våldsam ökning av konflikter där imperialistiska spänningar har lett öppet krig (5), och genom en ökning av ett flertal, imperialistiska motsättningar inom varje konflikt zon, och å andra sidan, genom en ökande instabilitet hos de imperialistiska allianserna, vilket gör det omöjligt för stormakterna att stabilisera situationen, ens temporärt.(6)
Utifrån denna analytiska ram, deklarerade vi vid tidpunkten för det första kriget i Persiska viken att: ”bara militär styrka kan göra det möjligt aatt bibehålla ett minimum av stabilitet i en värld som hotas av ett ökande kaos” (ibid) och att, i denna värld av ”mördande kaos, kommer den amerikanske polisen försöka att bibehålla ett minimum av ordning genom en allt ökande användning av dess militära makt” (ibid).
Men under de nuvarande villkoren, innebär brukandet av militär styrka bara till att man sprider konflikterna och gör att de blir ännu svårare att kontrollera. Vi kan se detta i USA:s misslyckande i kriget i Irak, där de har fastnat i ett gungfly som de inte kan ta sig ut ur. Svårigheten som konfronterar världens ledande supermakt skadar dess auktoritet som världspolis, och uppmuntrar agerandet hos alla de imperialistiska makter som är rivaler till USA, inklusive sådana som Al-Qaida eller de i Irak eller Tjetjenien, som inte ens aspirerar på att kontrollera en stat.
De internationella relationerna har blivit en arena för skoningslösa konflikter och har inneburit en mardröm för befolkningen i stora delar av världen.
Detta kaos och den allmänna upplösningen av sociala relationer, förklarar ökningen av terrorismen idag som ett vapen i kriget mellan imperialistiska rivaler (7). Under 1980-talet, var terrorismen ”den fattiges vätebomb” som användes av svagare stater (som Syrien, Iran, Libyen, etc) för att för att stärka sina positioner på den imperialistiska arenan. Under 90-talet, blir den ett vapen i den imperialistiska konkurrensen mellan stormakterna, med deras underrättelsetjänster som använde – mer eller mindre direkt – aktiviteten hos grupper som IRA eller ETA. Med bombattackerna 1999 i Ryssland, och attacken på World Trade Center, kunde vi se att ”stormakterna använder urskillningslösa terroristattacker av kamikazefanatiker, som är riktade direkt mot civilbefolkningen för att rättfärdiga det imperialistiska barbariet” (ibid). I allt ökande utsträckning har tendensen varit för vissa av dessa grupper, särskilt olika tjetjenska och islamistiska grupper, att förklara sig självständiga från tidigare patroner, och spela sina egna kort i det imperialistiska spelet(8).
Detta är det mest belysande exemplet på det kaos som regerar i relationerna mellan olika imperialistiska stater, och av oförmågan hos stormakterna, som agerar i kulisserna, att kontrollera dessa. Även om de visar på ett storhetsvansinne så är dessa pretentioner hos de små krigsherrarna, att spela en oberoende roll, något som inte går att genomföra, eftersom de är infiltrerade av diverse säkerhetstjänster från andra länder som försöker använda dem för sina egna ändamål, vilket i slutändan bara förvärrar den allmänna och oförutsedda förvirringen på nivån av de imperialistiska motsättningarna.
Mellanöstern, som i öst begränsas av Afghanistan, i norr av Turkiet och Kaukasus, i söder av Saudiarabien och i väst av Medelhavets östkust (Syrien, Palestina etc) ligger strategiskt i centrum av jordklotet, både på grund av att det innehåller världens största energireserver, och på grund av att det ligger mitt i de sjö- och landvägar som de imperialistiska staterna behöver för sin expansion.
Staterna i denna region håller på att sprängas under trycket av ett inbördeskrig mellan olika borgerliga fraktioner. Epicentrum utgörs av Irak, vars chockvågor sprids i alla riktningar: ständiga terroristattacker i Saudiarabien, som bara är toppen av isberget i en dold maktkamp, öppet krig mellan Israel och Palestina, krigsherrar i Afghanistan, destabilisering av det ryska Kaukasus, terroristattacker och väpnad konflikt i Pakistan; bombattacker i Turkiet och en kritisk situation i Iran och Syrien(9). Vi har redan påvisat detta faktum i ledarartikeln i International Review nr 117, vad gäller situationen i Irak som fortsätter att degenerera, när vi skrev: ”kriget i Irak (…) har kommit in i en ny fas, ett slags internationellt inbördeskrig som sprids i hela Mellanöstern. I själva Irak ser vi hela tiden ökande konfrontationer, inte bara mellan ”motståndsrörelsen” och de amerikanska styrkorna, utan också mellan ”Saddamiterna”. Wahabitiska sunnimuslimer, den sekt som gav upphov till Bin Laden, shiiter, kurder, även turkmener. I Pakistan pågår ett diskret inbördeskrig, i och med bombattacken mot en shiitisk procession (40 döda) och en storskalig militär operation under uppbyggnad vid tidpunkten för denna artikel i Waziristan. I Afghanistan kan inte alla försäkringar och deklarationer om konsolideringen av regimen i Kabul inte dölja att denna uppbyggnad inte går framåt, och att det går mycket långsamt, eftersom inbördeskriget fortsätter att skörda offer i de södra delarna av landet. I Israel och Palestina är situationen värre än någonsin, där Hamas har börjat använda småbarn för att bära deras bomber”.
Vi har sett samma fenomen i många afrikanska stater (Kongo, Somalia, Liberia, m fl) som har kastats in i oräkneliga inbördeskrig, men när detta drabbar ett strategiskt centrum av jordklotet, så har det omedelbart allvarliga återverkningar, som kommer att dominera världssituationen.
På den strategiska nivån, så innebär det att den tyska imperialismens ”naturliga” behov av expansion in i Asien delvis är blockerat. Den brittiska imperialismens intressen hotas också av destabiliseringen av Mellanöstern. Detta kaos är som en bomb som briserar och träffas Ryssland (som vi kan se i Kaukasus, där tragedin i Beslan är ett exempel bland många), Turkiet, Indien och Pakistan, och som mycket väl kan komma att beröra regioner längre bort: Östeuropa, Kina och Nordafrika. Mellanöstern utgör världens största energireserv, och en destabilisering av detta område kommer att ha allvarliga konsekvenser för den ekonomiska situationen i de industrialiserade länderna, som ett resultat av de stigande oljepriserna. Men den mest tydliga faktorn i den aktuella situationen är oförmågan hos stormakterna att ens kortvarigt stoppa denna destabilisering. Detta gäller särskilt för USA, vars ”krig mot terrorismen” har visat sig vara ett kraftfullt sätt att sprida terrorismen och de militära konflikterna. Å andra sidan är de sockrade appellerna från de rivaliserande länderna (Frankrike och Tyskland) om att upprätta en ”multilateral” världsordning som baseras på ”internationell rätt” och ”internationellt samarbete” mystifikationer som syftar till att utså förvirring i arbetarklassen om borgarklassens verkliga avsikter. Dessa försök att få den amerikanska jätten på fall är också de enda sätt man kan opponera sig på för dessa länder, på grund av deras militära underlägsenhet.
USA, som vi har sett, konfronteras med ett ”svart hål” som inte bara hotar att svälja en stor del av trupperna(10), utan också hotar dess auktoritet och prestige.
Världskapitalismen står inför en oöverstiglig motsättning: militarismens råstyrka, när den används av världens ledande stormakt, är det enda sättet att försöka förhindra spridningen av kaos, samtidigt som en fortsatt användning inte bara gör det omöjligt att hindra kaoset, det är också en viktig faktor i spridandet av kaos.
Även om den amerikanska armén är den överlägset starkaste på hela jordklotet, så drabbas man av demoralisering bland trupperna, och nya trupper som ersätter dem blir allt mer begränsade. Världen är inte i samma situation som när det andra världskriget bröt ut, när proletariatet – som besegrats i den första revolutionära vågen och enrollerades under nationalismens fanor – utgjorde en enorm reserv av kanonmat.
Idag är proletariatet inte besegrat och inte ens världens mäktigaste stat har manöverutrymme nog för att inkalla miljoner arbetare. Styrkebalansen mellan klasserna är en nyckelfråga för samhällets utveckling.
Endast proletariatet kan få ett slut på kapitalismens utveckling mot barbari. Det utgör den enda kraften som kan erbjuda mänskligheten ett annat perspektiv. Utvecklingen av revolutionära minoriteter över hela världen är ett uttryck för en underjordisk process av mognande av klassmedvetandet inom arbetarklassen. Den utgör en synlig del av arbetarklassens försök att ge ett klassbaserat svar på situationen. Vägen dit är lång, och det saknas verkligen inte hinder i vägen. Ett av dessa hinder är alla illusioner om falska ”lösningar” som läggs fram av olika fraktioner av borgarklassen. Många arbetare misstror Bush’ hänsynslösa krigshets, och inser att ”kriget mot terrorismen” endast har uppmuntrat krig och terrorism. Men de har svårare att se igenom de pacifistiska mystifikationer som förs fram av Bush motståndare – Schröder, Chirac, Zapatero med flera – och än mer svårt är det att se igenom borgarklassens mest hängivna försvarare av dessa teman: vänsteristerna och antiglobalisterna. Vi kan inte ha några illusioner: alla dessa fraktioner av borgarklassen är kuggar i hjulen i ett dödligt maskineri som tvingar in hela samhället i en återvändsgränd.
Hela det förra århundradets historia bekräftar den analys som gjordes vid den Tredje Internationalens första kongress: ”Den mänskliga kulturen är förstörd och mänskligheten hotas av en total förintelse (…) Den gamla kapitalistiska ”ordningen” har upphört att fungera; dess vidare existens är omöjlig. Det kapitalistiska produktionssättets resultat är kaos. Detta kaos kan bara överkommas av den produktiva och numerärt sett starkaste klassen – arbetarklassen. Arbetarklassen måste etablera en verklig ordning, en kommunistisk ordning. Den måste bryta med kapitalets regim, göra krigen omöjliga, avskaffa alla gränser mellan stater, omvandla hela världen till ett samhälle där alla arbetar för det gemensamma bästa och förverkligar frihet och solidaritet mellan alla folk”(11).
Om proletariatet ska kunna lyfta sig till den nivå som krävs för denna gigantiska uppgift, så måste proletariatet tålmodigt och orubbligt utveckla sin klassolidaritet. Kapitalismen i sina dödsryckningar försöker få oss att vänja oss vid skräcken, och få oss att tro att det barbari som man är ansvarigt för är ”normalt”. Arbetarklassen kan bara reagera med indignation mot en sådan cynism, och utveckla solidaritet med offren för dessa ändlösa krig och massakrer som iscensätts av olika kapitalistiska rövarband. Avsky och förkastande av allt som den sönderfallande kapitalismen försöker påtvinga samhället, och en solidaritet mellan alla medlemmar av en klass som har gemensamma intressen, dessa är grundläggande faktorer i utvecklandet av ett medvetande om att ett annat perspektiv är möjligt, och att en förenad arbetarklass har styrkan att genomföra det.
Mir 040926
Noter:
1. Det finns inget annat ord när man håller barn instängda under tre dagar utan vatten eller mat, under ett ständigt dödhot.
2. Det parasitära GCI har fräckheten att tala om ”klasskamp”!
3. ”Militarism och sönderfall” publicerad i IJ nr 6.
4. Se ”Teser om sönderfallet” se IJ nr 5 och även ”The marxist roots of the concept of decomposition” i International Review nr 117.
5. Enligt FN:s statistik pågår just nu 41 regionala krig runt omkring i världen.
6. En tydlig bekräftelse är den omöjliga uppgiften att genomföra en lösning av konflikten mellan Israel och Palestina, där det enda perspektivet är ett förvärrande av konflikten.
7. Vi har analyserat denna utveckling i artikeln ”Terrorism: a weapon and justification for war” i International Review nr 112.
8. Det är värt att komma ihåg att dessa krigsherrar under 1980-talet var lydiga tjänare till stormakterna: Bin Laden arbetade för amerikanerna i Afghanistan, medan Balajev, som sannolikt låg bakom massakern i Beslan, tidigare var officer i den sovjetiska armén.
9. Även Israel, den starkaste staten i regionen, har inte kommit undan denna tendens, även om man drabbats av den i försvagad form. De mest radikala högerfraktionerna uppmanar till desertering från polisen och armén som svar på Sharons planer att evakuera Gazaremsan.
”Armén har minskat från 18 divisioner 1991 (710.000 soldater) till 10 idag (486.000) även om dess uppgifter har ökat exponentiellt (…) Generalerna vågar inte fråga om förstärkningar eftersom de vet att det inte finns några. Att upprätthålla den nuvarande styrkan med 135.000 trupper i Irak är närmast omöjligt. Nio av arméns divisioner är för närvarande i Irak eller Afghanistan, eller är på väg därifrån. Den enda som kan komma ifråga för förstärkning är den Tredje Infanteridivisionen, som lämnade Irak för mindre än ett år sedan efter att ha lett invasionen av Bagdad (…) Vi måste även förlita oss på Nationalgardet och reservenheter som aldrig var tänkta att stanna kvar så länge i en annan del av världen. Att överanvända dessa kan leda till en kris för framtida rekrytering.” (Los Angeles Times den 29 april 2004, publicerad på Council for Foreign Relations hemsida. Se www.cfr.org.pub6985/max_boot [34]
10. Den Kommunistiska Internationalens plattform. Se www.marxists.org/history/international/comintern/1st-congress/platform.htm [35]Men teorin om kapitalismens förfall är en konkretisering av den historiska materialismen i analysen av produktionssätts utveckling. Den är därmed ett nödvändigt ramverk för att förstå den historiska perioden som vi lever i. Att veta huruvida samhället fortfarande gör framsteg eller om dess höjdpunkt ur historisk synvinkel passerats, är avgörande för att begripa vad som står på spel på en politisk och socio-ekonomisk nivå och för att handla därefter. Som var fallet med tidigare samhällen innebar kapitalismens uppåtgående fas utvecklingen av historiskt nödvändiga produktionsrelationer, vars vitala roll var att expandera samhällets produktivkrafter. Förfallsfasen uttrycker tvärtom förvandlingen av dessa relationer till en växande barriär för denna utveckling. Detta är ett av de viktigaste teoretiska bidragen från Marx och Engels.
1900-talet var det mest mordiska i mänsklighetens historia, både i omfattning, frekvens och längd på det krig som upptog en stor del av seklet, samt i den ojämförliga vidden av de mänskliga katastrofer som de producerade: från de värsta svältkatastroferna i historien till systematisk utrotning. Det var också ett sekel med ekonomiska kriser som skakade hela planeten och som kastade tiotals miljoner proletärer och människor in i den djupaste fattigdom. Det finns ingen jämförelse mellan 1800-talet och 1900-talet. Under "la Belle Epoque" (’den vackra epoken’ perioden från 1890-1913) nådde det borgerliga produktionssättet sin hittills högsta punkt: den hade sammanfört världen och nått nivåer av produktivitet och teknisk utveckling som man endast kunde ha drömt om tidigare. Trots ackumuleringen av motsättningar i samhället var de sista åren av kapitalismens uppgångsfas (1894-1914) de hittills mest blomstrande. Kapitalismens tycktes oövervinnlig och de väpnade konflikterna var hänvisade till samhällets periferi. Tvärtemot det "långa 1800-talet", som var en period av nästan oavbrutna moraliska, intellektuella och materiella framsteg, har vi sett en tydlig tillbakagång sedan 1914 på alla fronter. Den ökande apokalyptiska karaktären hos det ekonomiska och sociala livet tvärs över planeten, hotet om förintelse i en ändlös rad av konflikter och ännu allvarligare ekologiska katastrofer, är varken naturligt förutbestämt eller resultatet av en simpel mänsklig galenskap och inte heller ett kännemärke för kapitalismens sedan dess tillblivelse: de är utryck för ett förfall i det kapitalistiska produktionssättet, som från 1500-talet till första världskriget (4) varit en kraftfull faktor i den ekonomiska, sociala och politiska utvecklingen, nu blivit till en fjättra på all sådan utveckling och ett hot mot mänsklighetens överlevnad.
Varför ställs mänskligheten inför frågan om sin egen överlevnad samtidigt som den har nått en utvecklingsnivå på sina produktivkrafter som skulle göra det möjligt att börja röra sig, för första gången i dess historia, mot en värld utan materiellt armod, mot ett enat samhälle som är förmöget att bygga sin aktivitet på mänsklighetens behov, önskemål och medvetande? Utgör det internationella proletariatet verkligen den revolutionära kraft som kan föra ut mänskligheten ur den återvändsgränd som kapitalismen har lett den in i? Varför är det så att de flesta av formerna för arbetarklassens kamp i vår epok inte längre kan hämtas från föregående sekel, som t.ex. kampen för gradvisa reformer genom fackföreningar, parlamentarism, stöd till bildandet av vissa nationalstater eller vissa progressiva fraktioner av borgarklassen? Det är omöjligt att orientera sig i den nuvarande historiska situationen, än mindre att spela en ledande roll, utan att ha en global, sammanhängande vision som kan svara på dessa elementära men avgörande frågor. Marxismen – den historiska materialismen – är den enda uppfattning om världen som gör det möjligt att ge ett sådant svar. Dess klara och enkla svar kan summeras i några få ord; precis som de produktionssätt som föregick det är kapitalismen inte ett evigt system:
"Bortom en viss punkt blir utvecklingen av produktivkrafterna ett hinder för kapitalet och i konsekvens därmed blir kapitalrelationerna ett hinder för utveckling av arbetets produktivkrafter. Så snart denna punkt har nåtts, inträder kapitalet, dvs. lönearbetet, i samma relation till utvecklingen av socialt välstånd och produktivkrafterna som skråsystemet, träldomen och slaveriet gjorde, och är, som en fjättra, med nödvändighet kasserad. Den sista form av underdånighet i mänsklig aktivitet, lönearbetet å ena sidan och kapitalet å den andra sidan, är därmed förändrad och denna förändring är själv ett resultat av ett produktionssätt som motsvarar kapitalet. Det är just kapitalets produktionsprocess som ger upphov till de materiella och mentala villkoren för negerandet av lönearbetet och kapitalet, som i sin tur själva är en negation av tidigare former av ofri social produktion.
Den växande motsättningen mellan den produktiva utvecklingen av samhället och produktionsförhållandena som hittills har kännetecknat det, uttrycks i akuta motsättningar, kriser och konvulsioner." (Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin, Collected Works Vol. 29, 133-4, egen översättning)
Så länge kapitalismen fyllde en historiskt progressiv roll och proletariatet inte var tillräckligt utvecklat, kunde den proletära kampen inte utmynna i en segrande världsrevolution. Men de tillät å andra sidan proletariatet identifiera och hävda sig själv som klass genom fackföreningarna och den parlamentariska kampen för verkliga reformer och bestående förbättringar i sina levnadsvillkor. Från det ögonblick då det kapitalistiska systemet gick in i sin förfallsperiod, blev den kommunistiska världsrevolutionen en möjlighet och nödvändighet. Formerna för den proletära kampen ändrades radikalt även på den omedelbara nivån. Den direkta försvarskampen kunde inte längre uttryckas, vare sig till form eller innehåll, i de kampmetoder som mejslats fram under det tidigare århundradet som genom fackföreningar och parlamentarisk representation av arbetarklassen politiska organisationer.
Skapad av den revolutionära rörelsen som gjorde slut å första världskriget, bildades den Kommunistiska internationalen 1919 på grundvalen att borgarklassen inte längre var en historiskt progressiv klass:
"II – Kapitalismens förfallsperiod. Efter att ha analyserat den ekonomiska situationen i världen, har den tredje kongressen med stor exakthet noterat att kapitalismen, som har slutfört sin mission av att utveckla produktivkrafterna, har fallit ned i den mest oförsonliga mottsättning med behoven inte bara i den nuvarande historiska utvecklingen, utan också med de mest elementära kraven på en mänsklig existens. Denna fundamentala motsättning är både speciellt uttryckt i det senaste imperialistiska kriget, och fördjupades ytterligare genom kriget, som skakade hela produktions- och cirkulationssystemet i dess grundvalar. Kapitalismen har överlevt sig själv och har trätt in i en fas där det destruktiva beteendet hos dess lössläppta krafter ruinerar och paralyserar de ekonomiska landvinningar som proletariatet åstadkommit fastkedjade i det kapitalistiska slaveriet (…) Kapitalismen av idag går igenom inget mindre än sin egen dödskamp." (5)
Från detta ögonblick har förståelsen att första världskriget markerade det kapitalistiska systemets inträde i sin förfallsperiod, varit ett gemensamt arvegods för majoriteten av grupperna i den kommunistiska vänstern, som tack vare denna historiska kompass har varit förmögen att rakryggat och klart försvarat proletariatet sak. IKS har bara tagit upp och utvecklat det arv som förmedlades och berikades av den tyska och holländska vänstern under 1930- och 40-talet och av Gauche Communiste de France under 1940- och 50-talet.
Avgörande klasskonfrontationer står framför oss. Det är därför mer än någonsin viktigt för proletariatet att återta sin a egna uppfattningar om världen, uppfattningar som har utvecklats under mer an två sekler av arbetarkamp och teoretisk utveckling av dess politiska organisationer. Mer än någonsin måste proletariatet förstå att den nuvarande accelereringen av barbariet och den oavbrutna ökningen av exploateringen inte är ett faktum av naturen, utan är ett resultat av kapitalets ekonomiska och sociala lagar som fortsätter att behärska världen även om de varit historiskt förlegade sedan början av 1900-talet. Det är viktigare än någonsin för arbetarklassen att förstå att de former av kamp som den tillägnade sig under 1800-talet (minimiprogram i kampen för reformer, stöd till progressiva fraktioner av borgarklassen, etc.) hade en mening under kapitalismens uppgångsperiod när det kunde "tolerera" existensen av ett organiserat proletariat inom samhället, men att dessa former bara kan leda till en återvändsgränd under förfallsperioden. Mer än någonsin är det av vikt för proletariatet att förstå att den kommunistiska revolutionen inte är en lös dröm, en utopi, utan en nödvändighet och en möjlighet som har sin vetenskapliga grundval i en förståelse av det kapitalistiska produktionssättets förfall.
Syftet med denna nya serie av artiklar om förfallsteorin är att svara på alla de invändningar som rests emot den. Dessa invändningar är ett hinder för de nya revolutionära krafter som rör sig mot den kommunistiska vänsterns ståndpunkter. De underminerar också en politisk klarhet bland grupperna i den revolutionära miljön.
Från Marx till den Kommunistiska vänstern
I den första artikeln i denna serie kommer vi att börja med att upprepa – mot de som hävdar att denna uppfattning och t.o.m. termen förfall är frånvarande eller inte har något vetenskapligt värde i Marx och Engels arbeten – att denna teori inte är annat än kärnan i den historiska materialismen. Vi kommer att visa att detta teoretiska ramverk liksom termen "förfall", i själva verket är tydligt närvarande i deras arbete. Bakom denna kritik eller förkastande av förfallsbegreppet ligger ett förkastande av kärnan i marxismen. Det är fullt förståeligt att borgarklassens styrkor opponerar sig mot idén att deras system är i förfall. Problemet är att just vid den tidpunkt då det är viktigast att visa de verkliga farorna som arbetarklassen och mänskligheten står inför, förkastar de strömningar som hävdar att de är marxister de verktyg som den marxistiska metoden tillhandhåller för att begripa verkligheten.(6)
Förfallsteorin i de som grundlade den historiska materialismens arbeten
Tvärtemot vad som allmänt antas, är Marx och Engels huvudsakliga upptäckt inte existensen av klassen, av klasskampen, arbetsvärdeteorin eller mervärdet. Alla dessa begrepp hade redan tidigare förts fram av historiker och ekonomer vid den tidpunkt då borgarklassen fortfarande var en revolutionär klass som kämpade mot feodalismen. Det fundamentalt nya elementet i Marx och Engels arbeten återfinns i deras analys av den historiska karaktären av uppdelningen i klasser, den dynamik som låg bakom följden av produktionssätten, vilken fick dem att förstå den övergående naturen i det kapitalistiska produktionssättet och nödvändigheten av proletariatets diktatur som en mellanperiod mot ett klasslöst samhälle. Med andra ord: vad som utgör kärnan i deras upptäckt är ingenting annat än den historiska materialismen:
"Själv kan jag på intet sätt räkna mig till förtjänst att ha upptäckt det moderna samhällets klassbildning eller kampen mellan dessa klasser. Långt före min tid har klasskampens utveckling beskrivits av borgerliga historiker och klassernas ekonomiska anatomi av borgerliga ekonomer. Det nya som jag framlade var bevisen för 1) att klassernas existens endast hänger samman med vissa historiska faser i produktionsutvecklingen, 2) att klasskampen nödvändigt måste leda fram till en proletariatets diktatur, 3) att denna diktatur endast präglar det övergångsstadium där alla klasser avskaffas och det klasslösa samhället skapas." (Från Marx till J. Weydemeyer, London den 5 mars 1852 – från https://www.marxists.org/svenska/mforum/bokarkiv/0006.htm#Heading2 [37], våra betoningar )
Enligt våra kritiker, är förfallsbegreppet inte alls marxistiskt och kan inte ens återfinnas i Marx och Engels arbeten. En enkel läsning av de senares huvudverk visar tvärtom att detta begrepp i själva verket är en nyckelfråga i den historiska materialismen. Detta till den grad att för Engels i sin Anti-Dühring (7), skriven 1877, anser är det huvudsakliga som Fourier och den historiska materialismen har gemensamt inte är något annat än uppfattningen om produktionssätts uppgång och förfall, vilket är giltigt för hela mänsklighetens historia:
"Allra störst är emellertid Fourier i sin uppfattning av samhällets utvecklingshistoria. (…) Som man ser handhar Fourier dialektiken med samma mästerskap som hans samtida Hegel. Med dess hjälp uppvisar han även det ohållbara i talet om människans obegränsade förmåga av fullkomning, understryker att varje historisk fas har sin uppstigande men också sin nedåtgående period och tillämpar denna uppfattning på mänsklighetens framtid i dess helhet." (Anti-Dühring, vår betoning, från https://www31.brinkster.com/mbonline2/bok/marxengels/anti-3.htm [38])
Det är kanske i den passagen från Grunddragen till kritiken av en politiska ekonomin (även kallat Grundrisse) som citerades i inledningen ovan, som ger Marx klaraste definition av vad som ligger bakom uppfattningen om förfallet. Han identifierar denna fas som ett speciellt steg i produktionssättets livscykel – "Bortom en viss punkt" – när de sociala produktionsförhållandena blir ett hinder för utvecklingen av produktivkrafterna – "blir kapitalrelationerna ett hinder för utveckling av arbetets produktivkrafter". När väl den ekonomiska utvecklingen hade nått denna punkt bildade de kvarlevande sociala produktionsförhållande – lönearbete, livegenskap, slaveri – ett avgörande hinder för utveckling av produktivkrafterna. Detta är den grundläggande i utvecklingen av alla produktionssätt:
"Så snart denna punkt har nåtts, inträder kapitalet, dvs. lönearbetet, i samma relation till utvecklingen av socialt välstånd och produktivkrafterna som skråsystemet, träldomen och slaveriet gjorde, och är, som en fjättra, med nödvändighet kasserad."
Marx definierar kännetecknen för detta mycket exakt:
"Den växande motsättningen mellan den produktiva utvecklingen av samhället och produktionsförhållandena som hittills har kännetecknat det, uttrycks i akuta motsättningar, kriser och konvulsioner."
Denna allmänna teoretiska definition av förfallet kom att användas av Marx och Engels’ som ett "operationellt vetenskapligt begrepp" i deras analys av utvecklingen av produktionssätt.
Förfallsuppfattningen i analysen av tidigare produktionssätt
Efter att ha ägnat en stor del av sin energi för att analysera det kapitalistiska systemet motsättningar, var det logiskt för Marx och Engels att göra en större studie av dess födelse inom feodalismen ramar. 1884 producerade Engels ett komplement till sin studie Tyska bondekriget, vars syfte var att ge en övergripande historisk ram för den period inom vilken händelserna hade utspelat sig. Titeln till detta komplement ger en tydlig indikation om innehållet, Om feodalismens nedgång och uppkomsten av nationalstater. I detta komplement kan vi lyfta fram några betydelsefulla extrakt:
"Medan de vilda striderna av den feodala aristokratin fyllde medeltiden med sitt buller hade det tysta arbetet av de förtryckta klasserna underminerat det feodala systemet i hela Västeuropa, skapat en situation där det fanns mindre och mindre utrymme för de feodala herrarna (…) Medan aristokratin blev alltmer överflödig och ett allt större hinder för utvecklingen, blev stadens borgare den klass som förkroppsligade den fortsatta utvecklingen av produktionen och handeln, av kultur och de sociala och politiska institutionerna.
Alla dessa framsteg i produktionen och handeln var faktiskt med dagens mått av en mycket begränsad natur. Produktionen förblev fängslat i form av rent skråhantverk, alltså själv fortfarande behållande en feodal karaktär, handeln förblev inom gränserna för de europeiska farvatten, och utvidgades inte längre än till kuststäderna vid Levanten, där produkter från Fjärran Östern kunde fås genom utbyte. Även om handeln förblev småskalig och begränsad – och därmed handels borgare – vad den tillräcklig för att störta det feodala samhället, och de fortsatte åtminstone att utvecklas medan aristokratin stagnerade. (…) Under 1400-talet var det feodala systemet i yttersta förfall i hela Västeuropa (…) Men överallt – både i städerna och på landsbygden – hade det skett en ökning i befolkningen av dem vars främsta krav var att sätta stopp på de ständiga och vettlösa krigen och fejderna mellan de feodala herrarna som hade gjort de interna krigen till permanenta även då det fanns en yttre fiende på deras hemort (…)
Vi har sett hur den feodala aristokratin började bli överflödig i ekonomiska termer, ett hinder, i samhället under den senare medeltiden – hur den redan stod i vägen politiskt för utvecklingen av staden och nationalstaten som då bara var möjlig i monarkistisk form. Trots all detta upprätthölls den av det faktum det hittills haft monopol på att bära vapen: utan det kunde inga krig föras, inte strider utkämpas. Detta kom också att förändras, de sista stegen kom att tas för att göra det klart för den feodala aristokratin att den period i vilken de hade regerat samhället nu var över, att de inte längre var till någon användning i deras egenskap av riddare – inte ens på slagfälten." (Collected Works Vol. 26, sid. 556-562, egen översättning och betoning)
Dessa analyser av Engels är speciellt intressanta i den meningen att de för oss tillbaka både till processen av "feodalismens förfall" och samtidigt till "borgarklassens framträdande" och övergången till kapitalism. Med några få fraser tillkännager de fyra huvudsakliga kännetecken för en förfallsperiod i ett produktionssätt och dess övergång till ett annat:
Den långsamma och gradvisa framväxten av en ny revolutionär klass som bär på nya sociala relationer i produktionen inom det nedåtgående samhället:
"Medan aristokratin blev alltmer överflödig och ett allt större hinder för utvecklingen, blev stadens borgare den klass som förkroppsligade den fortsatta utvecklingen av produktionen och handeln, av kultur och de sociala och politiska institutionerna."
Borgarklassen representerade det nya, aristokratin stod för den Gamla världen. Det var bara när dess ekonomiska makt hade konsoliderats något inom det feodala produktionssättet som borgarklassen skulle känna sig tillräckligt stark för att ifrågasätta aristokratins makt.
Låt oss i förbigående notera att detta formellt förkastar den Bordigistiska versionen av historien, en speciellt förvanskad form vision av historisk materialism som postulerar att varje produktionssätt erfar en oupphörlig uppåtgående rörelse som enbart en brutal händelse (revolution? kris?) helt plötsligt slår till marken, nästan vertikalt. Vid slutet av denna "förlösande" katastrof, uppstår en ny social regim från botten av avgrunden:
"den marxistiska visionen kan representeras av en serie av förgreningar, av kurvor som stiger mot sin höjdpunkt och sedan följs av ett våldsamt, plötsligt, nästan vertikalt fall, och i slutet av detta fall uppstår en ny social regim." (Bordiga, Möte i Rom 1952, publicerad i Invariance nr 4). (8)
Dialektiken mellan gammalt och nytt på nivån av infrastrukturen:
"Alla dessa framsteg i produktionen och handeln var faktiskt med dagens mått av en mycket begränsad natur. Produktionen förblev fängslad i form av rent skråhantverk, alltså själv fortfarande behållande en feodal karaktär, handeln förblev inom gränserna för de europeiska farvatten, och utvidgades inte längre än till kuststäderna vid Levanten, där produkter från Fjärran Östern kunde fås genom utbyte. Även om handeln förblev småskalig och begränsad – och därmed handels borgare – vad den tillräcklig för att störta det feodala samhället, och de fortsatte åtminstone att utvecklas medan aristokratin stagnerade. (…) Under 1400-talet var det feodala systemet i yttersta förfall i hela Västeuropa (…)"
Även om de materiella framstegen var begränsade ("småskalig") var de ändå tillräckliga för att störta den "stagnerande" feodala samhället som var "i yttersta förfall i hela Västeuropa", som Engels skrev. Detta avvisas också formellt en annan totalt absurd påhittat teori, som påstår att feodalismen dog ut på grund av att konfronterade av ett mer effektivt produktionssätt, som hade så at säga kört om det i en tävlan:
"Vi har sett, på de tidigare sidorna, att det finns olika sätt som ett visst produktionssätt kan försvinna (…) Det kan också bryta samman inifrån av en framväxande produktionsform, till den punkt då den kvantitativa rörelsen övergår till ett kvalitativt prång och den nya formen störar den gamla. Detta var fallet med feodalismen som gav uppkomst till det kapitalistiska produktionssättet." (Revue Internationale du Movement Communiste – RIMC) (9)
"Feodalismen försvann på grund av marknadsekonomins framgång. I motsats till slaveriet försvann det inte på grund av brist på produktivitet. Tvärtom: uppkomsten och utvecklingen av den kapitalistiska produktionen möjliggjordes genom en ökning av produktiviteten i det feodala jordbruket, vilket gjorde bondemassor överflödiga och gjorde det möjligt för dem att bli proletärer och skapa tillräckligt med mervärde för att föda den växande befolkningen i städerna. Kapitalismen ersatte feodalismen inte därför att produktiviteten för den senare blev stagnerande, utan därför att den var underlägsen den kapitalistiska produktionens produktivitet." (Internationalist Perspectives, "16 teser om den kapitalistiska ekonomins tillstånd och historia.") (10)
Marx, tvärtom, skriver klart om "skråväsendet och de band, som detta lade på produktionsutvecklingen", om "feodalmakten och dess upprörande privilegier":
"De industriella kapitalisterna, de nya makthavarna, måste å sin sida inte
endast tränga undan de gamla hantverksmästarna, de måste också driva bort
feodalherrarna, som var i besittning av de naturliga rikedomarna. Från denna
synpunkt synes kapitalismens utveckling vara frukten av en segerrik kamp mot
feodalmakten och dess upprörande privilegier, mot skråväsendet och de band, som
detta lade på produktionsutvecklingen och på den fria exploateringen av
människor genom andra människor."
(Kapitalet Band I, Kapitalets
Ackumulationsprocess, se
https://www.marxists.org/svenska/mforum/ekbrandj/000107.htm [39])
Den analys som den historiska materialismens grundare gjorde, som är bekräftat mer än väl på en empirisk nivå genom historiska studier (11), är diametralt motsatt svamlet från dem som förkastar förfallsteorin. Analysen av feodalismens förfall och övergången till kapitalismen utrycktes tydligt i Kommunistiska manifestet när Marx talar om "Det ur det feodala samhällets undergång utgångna moderna borgerliga samhället ...", att världshandeln och de koloniala marknaderna hade
"… gett ett hittills okänt uppsving och därmed åt det revolutionära elementet i det sönderfallande feodala samhället en snabb utveckling.
Det hittillsvarande feodala eller skråmässiga driftssättet i industrin förslog inte längre för de nya marknadernas växande behov. …
Vi har alltså sett: de produktions- och samfärdsmedel, på vilkas grundval bourgeoisin växte fram, skapades av det feodala samhället. På ett visst stadium av utvecklingen av dessa produktions- och samfärdsmedel, motsvarade de förhållanden, varunder feodalsamhället producerade och drev utbyte, den feodala organisationen av jordbruk och manufaktur, med ett ord de feodala egendomsförhållandena, icke längre de redan utvecklade produktivkrafterna. Dessa förhållanden hämmade produktionen i stället för att främja den. De förvandlades till lika många fjättrar. De måste sprängas och de sprängdes." (Det Kommunistiska Partiets Manifest, Marx, Engels, 1848, https://www.marxists.org/svenska/marx/1848/manifest/manifest.htm [40], vår betoning)
För de som lärt sig att läsa är Marx mycket klar. Han talar om "det sönderfallande feodala samhället". Varför var feodalismen i förfall? Därför "… motsvarade de förhållanden, varunder feodalsamhället producerade och drev utbyte, den feodala organisationen av jordbruk och manufaktur, med ett ord de feodala egendomsförhållandena, icke längre de redan utvecklade produktivkrafterna. … De förvandlades till lika många fjättrar"
Det är inom detta feodala samhälles ruiner som övergången till kapitalismen skulle börja, "Det ur det feodala samhällets undergång utgångna moderna borgerliga samhället …".
Marx utvecklade återigen denna analys in Grunddragen till kritiken av den politiska ekonomin:
"Endast under perioden av nedgång och förfall av det feodala systemet, men där det fortfarande kämpas inbördes – som i England under 1300-talet och första hälften av 1400-talet – finns det en gyllene tidsålder för arbetet i dess process av frigörelse." (12)
För att karakterisera det feodala förfallet, som pågick mellan 1300-talet och 1700-talet, använde Marx och Engels en mängd termer som inte lämnar någon oklarhet för någon med ett minimum av politisk ärlighet: "det feodala systemet var därmed i yttersta nedgång i hela Västeuropa", "aristokratin stagnerade", "det feodala samhällets ruiner", "sönderfallet i det feodala samhället", " feodala egendomsförhållandena, … förvandlades till lika många fjättrar", "skråväsendet och de band, som detta lade på produktionsutvecklingen". (13)
Utvecklingen av konflikter mellan olika fraktioner av den härskande klassen:
"Medan de vilda striderna av den feodala aristokratin fyllde medeltiden med sitt buller …
de ständiga och vettlösa krigen och fejderna mellan de feodala herrarna som hade gjort de interna krigen till permanenta även då det fanns en yttre fiende på deras hemort" (Om feodalismens nedgång och uppkomsten av nationalstater, se ovan)
Vad den inte kunde erhålla genom sin ekonomiska och politiska dominans över bönderna, försökte den feodala aristokratin få genom våld. Ställd inför växande svårigheter av att ta tilläckligt med merarbete genom de feodala räntorna, började adeln att slita sönder sig själva i ändlösa konflikter som inte hade andra konsekvenser än att ruinera sig själva och ruinera samhället som helhet. Hundraårskriget, som halverade Europas befolkning och de ständiga kungakrigen är de mest tydliga exemplen.
Utvecklingen av de exploaterade klasserna: "…det tysta arbetet av de förtryckta klasserna underminerat det feodala systemet i hela Västeuropa, skapat en situation där det fanns mindre och mindre utrymme för de feodala herrarna" (se ovan).
Inom det sociala området, tar sig förfallet utryck i en kvantitativ och kvalitativ utveckling av kampen mellan de motstående klasserna: kampen av den exploaterade klassen som upplever sin misär än större då dess utsugning är pressad till det yttersta av en desperat härskande klass; kampen av den klass som är bäraren av det nya samhället och som kommer i motsatsställning till det gamla samhällets krafter (i tidigare samhället var detta alltid en ny härskande klass, under kapitalismen är proletariatet både en exploaterad och revolutionär klass).
Dessa långa citat om slutet på det feodala produktionssättet och övergången till kapitalismen visar redan fullständigt att förfallsbegreppet inte bara definierades teoretiskt av Marx och Engels, utan det var också ett aktivt vetenskapligt begrepp som de använde för att förstå dynamiken och övergången mellan de produktionssätt de studerade. Det var därför helt logiskt för dem att använda detta begrepp när de tittade på primitiva, asiatiska eller antika samhällen. När de analyserade utvecklingen av slavsamhället, betonade Marx och Engels i den Tyska ideologin (1845-46) de allmänna kännetecknen på förfall i detta system:
"Under sista århundradena av det sönderfallande romerska riket och
barbarernas erövring förstördes en mängd produktionskrafter; åkerbruket hade
förfallit, industrin tynat bort genom brist på avsättning, handeln bleknat
bort eller avbrutits på våldsamt
sätt, folkmängden i städer och på
landsbygden hade minskat." (Tyska Ideologin, 1:1
FEUERBACH, Motsatsen mellan den materialistiska och den idealistiska
åskådningen,
https://www31.brinkster.com/mbonline2/bok/marxengels/tyska.html [41], vår
betoning)
På samma sätt finner vi i analysen av de primitiva samhällena kärnan i Marx och Engels definition av ett produktionssätts förfall:
"De primitiva samhällenas förfallshistoria … återstår att skriva. Det enda vi har så här långt är några ganska magra skisser … (för det andra), orsakerna till deras nedgång härstammar från de ekonomiska fakta som hindrade dem att passera en viss nivå i sin utveckling." (Ett första utkast till ett brev till Vera Zasulich, 1881, Collected Works, Vol. 24, p. 358-359)
Slutligen när det gäller det asiatiska produktionssättets förfall (14) detta är vad Marx skriver i Kapitalet när han jämför stagneringen av de asiatiska samhällena med övergången till kapitalism i Europa:
"I alla förkapitalistiska produktionssätt verkar ockret revolutionärt endast på så sätt att det förstör och upplöser egendomsformerna, på vilkas fasta bas och ständiga reproduktion i samma form den politiska indelningen vilar. I asiatiska former kan ockret fortsätta länge utan att framkalla något annat än ekonomiskt förfall och politiskt fördärv. Först där och då de övriga betingelserna för det kapitalistiska produktionssättet finns, framträder ockret som vägröjare för det nya produktionssättet, dels genom att ruinera feodalherrar och småproducenter, dels genom att centralisera arbetsbetingelserna till kapital." (Kapitalet, Band III, Femte avdelningen, 36:e kapitlet, Förkapitalistiska förhållanden, sidan 537, Bo Cavefors förlag)
Marx och Engels förhållningssätt till kapitalismens förfall
Det finns de som alldeles utmärkt väl känner till att Marx och Engels flitigt använde förfallsbegreppet för produktionssätt som föregick kapitalismen, men som fortfarande hävdar att:
"Marx bara gav kapitalismen en progressiv definition i den historiska period inom vilken den eliminerade feodalismens ekonomiska värld och skapade en vital period av utveckling av produktivkrafterna som hade hämmats av tidigare ekonomiska former; men han gick inte längre i en definiering av förfallet förutom en engångsföreteelse i sin berömda introduktion till Kritiken av den politiska ekonomin" (Promoteo, nr 8, December 2003)
Inget kunde vara mer falskt! Under hela sina liv analyserade Marx och Engels kapitalismens utveckling och försökte ständigt att definiera kriterier för tidpunkten för dess inträde i förfall.
Redan så tidigt som vid tidpunkten för Kommunistiska Manifestet, trodde de att kapitalismen hade genomfört sin historiska mission and att tidpunkten var mogen för passagen till kommunismen:
"De produktivkrafter, som står till samhällets förfogande, tjänar inte längre till att främja de borgerliga egendomsförhållandena, de har tvärtom blivit för väldiga för dessa förhållanden, de hämmas av dem, och så snart de övervunnit detta hinder, bringar de hela det borgerliga samhället i oordning och hotar den borgerliga egendomens existens. De borgerliga förhållandena har blivit för trånga för att rymma den av dem skapade rikedomen. (…)
Samhället kan icke längre leva under bourgeoisin, d v s dess liv är icke längre förenligt med samhällets." (Det Kommunistiska Partiets Manifest, Marx, Engels, 1848, https://www.marxists.org/svenska/marx/1848/manifest/manifest.htm [40]) (15)
Vi vet att Marx och Engels senare erkände att deras diagnos var för tidig. Vid slutet av 1850 skrev Marx:
"Så länge detta allmänna välstånd består, som möjliggör för produktivkrafterna i det borgerliga samhället att utvecklas fullt ut inom det borgerliga systemet, kan det inte vara frågan om en verklig revolution. En sådan revolution är bara möjlig vid en tidpunkt då två faktorer har kommit i konflikt med varandra: de moderna produktivkrafterna och den borgerliga produktionsformen (…) En ny revolution är bara möjlig som ett resultat av en ny kris, men den kommer, lika säkert som krisen själv." (Neue Rheinische Zeitung, Maj-Oktober 1850)
Och i ett mycket intressant brev till Engels, daterat den 8:e oktober 1858, gick Marx igenom de kvalitativa kriterierna för att bestämma passagen till förfallsfasen, dvs:
"… upprätta en världsmarknad - eller åtminstone dra upp huvudlinjerna för en sådan - och skapa en produktion som anpassats till denna" (Marx brev till Engels, London, 8:e oktober 1848, https://www.marxists.org/svenska/mforum/bokarkiv/0006.htm#Heading11 [42] )
Enligt hans uppfattning hade dessa kriterier uppnåtts för Europa – 1858 trodde han att tiden för en socialistisk revolution var mogen på kontinenten – men ännu inte för resten av jorden där han fortfarande ansåg att kapitalismen befann sig in sin uppåtgående fas:
"Det borgerliga samhällets egentliga uppgift är att upprätta en världsmarknad - eller åtminstone dra upp huvudlinjerna för en sådan - och skapa en produktion som anpassats till denna. Eftersom jorden är rund, tycks det som om man uppnått detta genom att kolonisera Kalifornien och Australien och tvinga sig in i Kina och Japan. För oss är den svåra frågan denna: på kontinenten är revolutionen nära förestående, och den kommer genast att få en socialistisk utformning. Men kommer den inte ganska säkert att slås ner i den här lilla avkroken, vars borgerliga system alltjämt vidareutvecklas inom så mycket större områden?" (som ovan)
I Kapitalet skrev Marx att kapitalismen "thus demonstrates again that it is becoming senile and that it is more and more outlived" (Capital Vol. 3, Part 3: The Law of the Tendency of the Rate of Profit to Fall, Chapter 15: Exposition of the Internal Contradictions of the Law). Och återigen 1881 i ett andra utkast till sitt brev till Vera Zasulitch, argumenterar Marx för att kapitalismen har inträtt i sin förfallsfas i väst:
"det kapitalistiska systemet has passerat sitt första skede i väst och närmar sig den tid då den inte kommer att vara något mer än en regressiv social regim." (Citerad i Shanin, Late Marx and the Russian Road, RKP, sid. 103).
Återigen, för dem som lärt sig läsa och har en grundläggande politisk ärlighet, så är den term som Marx använder för att tala om kapitalismens förfall otvetydig: period av senilitet, regressivt socialt system, en fjättra på utvecklingen av produktivkrafterna, ett system som "mer och mer överlevt sig själv", etc.
Slutligen summerade Engels i sin undersökning 1895:
"Historien har korrigerat oss och alla, som tänkte på liknande sätt. Den har klargjort, att den ekonomiska utvecklingsnivån på kontinenten då ännu inte på långt när var mogen för ett avskaffande av det kapitalistiska produktionssättet. Detta har visat sig genom den ekonomiska revolution, som efter 1848 har spritt sig över hela kontinenten (…) så bevisar detta en gång för alla, hur omöjligt det var att år 1848 åstadkomma den sociala omvälvningen genom en enkel överrumpling" (Klasstriderna i Frankrike, Introduktion av Engels, 1895, https://www.marxists.org/svenska/mforum/bokarkiv/0023.htm [43] , vår betoning)
Med Marx och Engels egna ord "bevisar detta en gång för alla" dumheten i alla de ändlösa sidorna som produceras av parasitära element om möjligheten av en kommunistisk revolution rån 1848 och framåt:
"Vi har vid flera tillfällen försvarat tesen att kommunismen har varit möjlig sedan 1848" (Robin Goodfellow, ’Communism as a historic necessity’, 04-02-01 (16))
Dumheter som olyckligtvis till stora delar delas av bordigisterna i PCI som i en mycket dålig polemik anklagar oss för att tillsammans med Marx och Engels påstå att:
"villkoren för störtandet av en social form inte finns vid dess höjdpunkt",
hävdande att detta
"…kastar i soptunnan ett århundrade av existensen av proletariatets klaskamp och dess parti (…) helt plötsligt kan varken tillkomsten av den kommunistiska teorin, eller betydelsen och lärdomarna från 1800-talets revolutioner förstås" (PCI pamflett nr 29, Le Courant Communiste Internationale: a contre-courant de marxisme et de lutte de classe)
Varför är detta argument helt galet? Därför att vid tidpunkten då Marx och Engels skrev det kommunistiska manifestet, fanns det visserligen återkommande nedgångar i tillväxten, vilka tog sig formen av cykliska kriser, och genom att undersöka dessa kriser kunde de analysera alla uttryck för kapitalismens fundamentala motsättningar. Men dessa konflikter mellan "de moderna produktivkrafterna och den borgerliga produktionsformen" var bara i sin linda. Resultatet av dess återkommande explosioner var stärkandet av systemet som under sin vitala tillväxtfas kunde göra sig av med sina barnsjukdomar och de sista feodala resterna. 1850 var bara 10% av världens befolkning integrerade i kapitalistiska sociala relationer. Systemet av lönearbete har hela sin framtid framför sig. Marx och Engels hade den briljanta klarsyntheten att i de kapitalistiska tillväxtkriserna se kärnan i alla dess kriser och därmed förutse en framtid av mäktiga konvulsioner. De kunde göra detta på grund av det faktum att en social form från sin födelse inom sig själv bär med sig fröet till alla sina motsättningar, som kommer leda till dess undergång. Men så länge dessa motsättningar inte hade utvecklats till den punkt där de blivit ett permanent hinder för tillväxten, utgjorde de själva drivkraften i dess utveckling. De plötsliga nedgångarna i den kapitalistiska ekonomin under 1800-talet var inte alls i närheten av att vara några permanenta och växande hinder för tillväxten. Genom att föra Marx intuition ett steg vidare om när kapitalismens skulle gå in i sin förfallsperiod med att – "…upprätta en världsmarknad - eller åtminstone dra upp huvudlinjerna för en sådan - och skapa en produktion som anpassats till denna.", kunde Rosa Luxemburg visa på dess dynamik och viktiga moment:
"Även om vi därför redan har klarat av den kapitalistiska ekonomins plötsliga, ryckiga erövrande av nya verksamhetsfält, vilket ägde rum under tiden fram till sjuttonhundratalet, och medförde periodiska kriser, ungdomskriser så att säga, så har vi ännu långt kvar till den grad av utveckling och utmattning på världsmarknaden, vilken medför de producerande krafternas fatala, periodiska tryck på marknadens gränser, dvs. kapitalismens verkliga ålderskriser. …När världsmarknaden en gång är i stort sett utvecklad och inte länge kan bli större genom plötsliga utvidgningar, fortskrider även arbetets produktivitet oupphörligt, och då börjar förr eller senare de producerade krafternas periodiska konflikter med varuutbytets gränsskrankor, konflikter, som genom att upprepas blir allt stormigare och skarpare." (Rosa Luxemburg, Sociala reformer eller revolution, i Reformpolitik och socialism, sidan 21, Arkiv Klassikerserie)
Förfallsuppfattningen i Kapitalet
Vi har sett ovan att Marx och Engels ofta har använt förfallsbegreppet i deras viktigaste verk om den historiska materialismen och i kritiken av den politiska ekonomin (Tyska ideologin, Kommunistiska manifestet, Anti-Dühring, Kritik av den politiska ekonomin, efterordet till Tyska bondekriget), men också i ett antal brev och förord. Men hur ligger det till med ett verk som IBRP betraktar som Marx mästerverk? De hävdar att förfallsbegreppet "aldrig återfinns i kapitalets tre volymer" (17). Uppenbarligen har IBRP inte läst Kapitalet speciellt noggrant, därför att i alla de delar där Marx behandlar antingen kapitalismens födelse eller slut, är förfallsbegreppet verkligen närvarande!
Sålunda bekräftar i Kapitalet Marx sin analys om feodalismens förfall och inom en senare, övergången till kapitalismen:
"Det kapitalistiska samhällets ekonomiska struktur har framgått ur den feodala samhällsordningen. Feodalsamhällets upplösning frigjorde kapitalets krafter. …Trots att de första begynnelserna till kapitalistisk produktion möter oss som enstaka företeelser redan under 14:e och 15:e århundradet i några städer i medelhavsområdet, daterar sig den kapitalistiska tidsåldern först från 16:e århundradet. Där det kapitalistiska produktionssättet uppstod, var livegenskapen redan för länge sedan upphävd, och de medeltida självständiga städernas glans hade sedan länge börjat blekna. … Förspelet till den omvälvning, som skapade grundvalen för det kapitalistiska produktionssättet, tilldrog sig i sista tredjedelen av 15:e och början av 16:e århundradet." (Kapitalet Band I, 24:e kapitlet, Den så kallade ursprungliga ackumulationen, https://www.marxists.org/svenska/mforum/ekbrandj/000107.htm [39] )
På samma sätt när Marx behandlar kapitalismens oöverkomliga motsättningar och när han föreställer sig dess ersättande av kommunismen, skriver han verkligen om att "kapitalismens blivit senil":
"Här råkar det kapitalistiska produktionssättet in i en ny motsägelse. Dess historiska uppgift är en hänsynslös, i geometrisk progression framdriven utveckling av det mänskliga arbetets produktivkraft. Men det sviker denna uppgift, när den som här går i vägen för produktivitetens utveckling. Därmed bevisas bara ännu en gång att det får ålderskrämpor och mer och mer överlever sig själv." (18)
Låt oss i förbigående notera att Marx föreställde sig kapitalismens period av senilitet som en fas då den mer och mer "överlevt sig själv", då den blivit ett hinder för utvecklingen av produktiviteten. Detta falsifierar en annan teoretisk invention av gruppen Internationalist Perspectives, enligt vilken kapitalismens förfall (men också för feodalismen, se ovan) kännetecknas av en full utveckling av produktivkrafterna och arbetets produktivitet! (19)
Slutligen i en annan passage från Kapitalet, rekapitulerar Marx den allmänna processen av successionen av olika historiska produktionssätt:
"Men varje bestämd historisk form av denna process vidareutvecklar de materiella grundvalarna och samhälleliga formerna för den. När ett visst stadium av mognad har uppnåtts, avlägges den bestämda historiska formen och ger plats för en högre. Att tidpunkten för en sådan kris är inne, visar sig när motsägelsen och motsättningen mellan fördelningsförhållandena och därmed också den bestämda historiska utformningen av motsvarande produktionsförhållanden å enda sidan och produktivkrafterna, produktionsförmågan och utvecklingen av deras drivkrafter å andra sidan blir bredare och djupare. Då inträder det en konflikt mellan den materiella utvecklingen av produktionen och dess samhälliga form." (20)
Här tar han upp den terminologi som han använde i Kritiken av den politiska ekonomin, som vi kommer att behandla nedan. Men först vill vi påpeka att vad som är sant för Kapitalet också är sant för olika förberedande texter till det, där förfallsbegreppet är närvarande i riklig omfattning (21). Det bästa råden vi kan ge IBRP är att gå tillbaka till skolan och läsa sig läsa.
Förfallsbegreppet som det definieras av Marx i Till kritiken av den politiska ekonomin
På följande sätt sammanfattade Marx huvudresultaten i sin forskning 1859 i förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin:
"Det allmänna resultat, till vilket jag kommit och som, sedan jag en gång kommit fram till det, tjänade mig som ledtråd i mina studier, kan kort formuleras sålunda:
I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet.
Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen över huvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig.
Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrande av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. Då man betraktar sådana omvälvningar måste på ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilka kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den.
Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena.
En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte.
Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande.
I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen.
De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria" (Marx, Förordet till ’Till kritiken av den politiska ekonomin’, vår betoning, från:https://www.marxists.org/svenska/marx/1859/krpoloek/forord.htm [44])
Våra kritiker har den oärliga vanan att undvika förfallsfrågan genom att systematiskt förvandla och omtolka Marx och Engels skrifter. Detta är speciellt fallet med detta extrakt från Till kritiken av den politiska ekonomin, som de hävdar – felaktigt som vi redan sett - skulle vara det enda stället där Marx talar om förfallet! Så för IBRP, talar Marx i denna passage, inte om två tydligt distinkta faser i den historiska utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet, utan om återkommande krisfenomen:
"Detsamma gäller när försvararna av denna analys [om förfallet – öa] tvingas citera den andra frasen av Marx, enligt vilken, vid en given nivå av utveckling av kapitalismen, produktivkrafterna kommer i motsättning med produktionsförhållandena, och därigenom utvecklar en process av förfall. Faktum är att uttrycket i fråga relaterar till det allmänna krisfenomenet och brottet i relationen mellan den ekonomiska strukturen och de ideologiska överbyggnaderna som kan skapa klasshändelser i en revolutionär riktning, och inte till frågan som är under diskussion." (Prometeo, nr 8, December 2003)
Citatet från Marx lämnar inget utrymme för någon tvetydighet. Det är kristallklart och följer samma logik som finns i de extrakt som redovisats i denna artikel. Från sitt brev till J Wedemeyer, vet vi hur mycket Marx såg den historiska materialismen som sitt verkliga teoretiska bidrag och när han summerar, "Det allmänna resultat, till vilket jag kommit och som, sedan jag en gång kommit fram till det, tjänade mig som ledtråd i mina studier," talar han precis om utvecklingen av produktionssätt, deras dynamik och motsättningar uttryckt i den dialektiska relationen mellan produktionens sociala relationer och produktivkrafterna. I några få fraser summerar Marx upp mänsklighetens utveckling:
"I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form,… Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria"
Ingenstans, tvärtemot vad IBRP hävdar, åberopar Marx de återkommande kriscyklerna, de periodiska kollisionerna mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena, eller perioder av förändringar av profitkvoten. Marx arbetar på en annan nivå, på den allmänna nivån av utvecklingen av produktionssätt, p nivån av historiska ’epoker’. I detta extrakt, liksom alla de andra som vi har citerat, definierar Marx tydligt två huvudsakliga faser i den historiska utvecklingen av produktionssätt: en uppåtstigande fas där produktionsförhållandena driver på och understödjer utvecklingen av produktivkrafterna och en förfallsfas där de "från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma.". Marx klargör att denna förändring sker vid en viss tidpunkt – "På ett visst stadium av sin utveckling" och talar inte alls om "återkommande och alltmer ökande kollisioner" som i IBRP:s felaktiga tolkning. Dessutom använder Marx vid flera tillfällen i Kapitalet samma formuleringar som de i Till kritiken av den politiska ekonomin, och när han hänvisar till kapitalismens historiskt begränsade karaktär, talar han om två distinkta faser i sin utveckling:
"… det kapitalistiska produktionssättet finner ett hinder, som inte har något att göra med produktion av rikedom som sådan. Och detta egendomliga hinder bekräftar det kapitalistiska produktionssättets begränsade och enbart historiska karaktär; bekräftar att det inte är något absolut produktionssätt för att producera rikedom, utan faktiskt på ett visst stadium kommer i konflikt med dess vidare utveckling." (Kapitalet, Band III, Femtonde kapitlet, Utvecklingen av lagens inre motsägelser, sidan 220-221, Bo Cavefors förlag)
Eller återigen när han argumenterar för att kapitalismen "… att det får ålderskrämpor och mer och mer överlever sig själv." (som ovan sidan 239)
Vi kan förlåta IBRP för att de har problem att förstå Marx Till kritiken av den politiska ekonomin – alla kan göra ett misstag. Men när felen upprepas, t.o.m. när det kommer till citat från vad IBRP ser som sin bibel (Kapitalet), så är det mer än ett enstaka misstag.
När det gäller våra parasitära kritiker, gillar de att gå in för en lång syntaktisk dissektion. För RIMC:
"IKS gör sig besväret att understryka frasen ’då inträder’, utan tvekan för att betona, likt de goda gradualister de är, den progressiva karaktären på rörelsen som den tror att den har identifierat. Men vi kunde lika gärna ha strukit under orden ’social revolution’, som kännetecknar precis det motsatta, eftersom en revolution är det våldsamma omkullkastandet av den existerande ordningen, med andra ord ett brutalt och kvalitativt brott med tingens ordning och händelser" (RIMC, ’Dialectique’)
Återigen, för alla som kan läsa, talar Marx om öppnandet av en "epok av social revolution" (en "epok" är en hel period där en ny tingens ordning är etablerad) och han argumenterar att denna förändring kan pågå en tid eftersom han skriver att: "Med förändrande av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning."(vår betoning). Farväl till ett " …våldsamt, plötsligt, nästan vertikalt fall, och i slutet av detta fall uppstår en ny social regim.", Bordigas fras upprepad av RIMC! Tvärtemot den senare blandar Marx inte ihop ett "förändrande av den ekonomiska grundvalen" med en politisk revolution. Den förra utvecklas långsamt inom det gamla samhället, den senare är kortare, mer begränsad i tiden, även om den kan sträckas ut en tid eftersom omkullkastandet av den politiska makten av en gammal härskande klass av en ny härskande klass vanligtvis sker efter att antal avbrutna försök, som kan innefatta tillfälliga återgångar efter kortlivade segrar.
Den politiska betydelsen av denna kritik
När det gäller de parasitära grupperna så är deras grundläggande funktion att fördunkla politisk klarhet, att ställa Marx emot den kommunistiska vänstern och på detta sätt skapa en barriär mellan de nya sökande elementen och de revolutionära grupperna. Med dem är säker och ting klara. Vi behövde bara visa hur central förfallsteorin är i Marx och Engels arbeten för att radera ut deras hävdande att förfallsteorin är:
"en teori som helt och hållet avviker från det kommunistiska programmet (…) en sådan analysmetod har inget att göra med en kommunistisk teori (…) från den historiska materialismen utgångspunkt har förfallsbegreppet ingen koherens. Den är inte en del av det kommunistiska programmets teoretiska arsenal. Som sådan måste den helt och hållet förkastas (…) Utan tvekan kommer IKS att använda detta citat (från Marx första utkast till brev till Vera Zasulitch) eftersom det använder ord som ’förfall’ två gånger, vilket är sällan hos Marx, för vilket termen inte har något vetenskapligt värde." (RIMC, ’Dialectique’)
Sådana uttalanden är fullständigt absurda. Motiverade av en parasitär, anti-IKS attityd, är det enda som dessa beskyllningar har gemensamt är att utesluta förfallsbegreppet från Marx och Engels arbeten. Så för Aufheben, (22) "uppträdde teorin om kapitalismens förfall för första gången i den Andra internationalen" medan det för RIMC (’Dialectique’) föddes det efter första världskriget:
"målet med detta arbete är att göra en global och definitiv kritik av begreppet ’förfall’ vilket, som en av dess huvudsakliga avvikelser föddes perioden efter första världskriget, förgiftar den kommunistiska teorin och på grund av dess uppenbara ideologiska karaktär hindrar varje vetenskapligt arbete som syftar till att återställa den kommunistiska teorin."
Slutligen för Internationalist Perspectives (Towards a new theory of the decadence of capitalism) var det Trotskij som uppfann detta begrepp:
"uppfattningen om kapitalismens förfall uppstod i Tredje internationalen, där det utvecklades speciellt av Trotskij …"
Vem kan förstå detta? Om det är något som måste vara uppenbart vid det här laget för läsaren som har sett extrakten från Marx och Engels i denna artikel, så är det att uppfattningen om förfallet har sitt verkliga ursprung där, i den historiska materialistiska metoden. Inte bara är denna uppfattning kärnan i den historiska materialismen, definierad mycket precist på en teoretisk och begreppslig nivå, det är också ett operativt vetenskapligt verktyg i den konkreta analysen av utvecklingen av olika produktionssätt. Och om så många organisationer i arbetarrörelsen har utvecklat förfallsbegreppet, som skriverierna av de parasitära grupperna erkänner till skillnad från dem själva, så är det helt enkelt av det skälet att detta begrepp är ett av marxismens mest grundläggande!
Bordigisterna i PCI har aldrig accepterat förfallsanalysen som utvecklades av den Italienska kommunistiska vänstern mellan 1928 och 1945 (23) trots deras hävdande av en historisk kontinuitet med den. Bordigismens födelseakt 1952 utmärkte sig genom förnekandet av begreppet (24) medan Battaglia Communista (25) vidhöll den Italienska vänsterns principiella landvinningar i denna punkt, rörde sig elementen runt Bordiga bort från dem när de bildade Parti Communiste Internationale. Trots denna större teoretiska tillbakagång, har PCI inte desto mindre alltid tillhört det internationalistiska lägret i den kommunistiska vänstern. Det har alltid varit rotat i den historiska materialismen och faktiskt, trots dess egen bristande medvetenhet om detta, alltid försvarat de breda linjerna i analyserna om förfallet! För att visa detta behöver vi bara citera deras egna grundläggande ståndpunkter på baksidan av dess publikationer:
"Imperialistiska världskrig visar att kapitalismens sönderfallskris är oundviklig på grund av det faktum att det definitivt har trätt in i en period där dess expansion inte längre historiskt når upp till tillväxten i produktivkrafterna, utan binder dess ackumulering till upprepad och växande förstörelse." (I grund och botten säjer IKS inte något annat!) (26)
Vi kan citera ett antal passager från deras egna texter där själva begreppet kapitalismens förfall erkänns underförstått eller uttryckligen:
"medan vi insisterar på den cykliska naturen hos kriserna och världskapitalismens katastrofer, påverkar detta inte på något sätt den allmänna definitionen av dess nuvarande stadium, ett förfallsstadium där den ’den objektiva förutsättningen för den proletära revolutionen inte bara är mogen, utan övermogen’ som Trotskij uttryckte det." (Programme Communiste nr 8). Och ändå idag, i dess pamflett som kritiserar våra ståndpunkter, försöker den på flera sidor göra en (mycket dålig) polemik mot förfallsbegreppet, utan att förstå att det ännu en gång motsäger sig själv:
"eftersom det sedan 1914 varit revolution och endast revolution på agendan, d.v.s. att de objektiva villkoren är närvarande överallt, är det omöjligt att förklara frånvaron av denna revolution utan att falla tillbaka på subjektiva faktorer: vad som saknas för att revolutionen skall bryta ut är bara proletariatets medvetande. Detta är ett deformerat eko av den felaktiga ståndpunkten av den store Trotskij i slutet av 1930-talet. Trotskij trodde också produktivkrafterna hade nått sitt möjliga maximum under den kapitalistiska ordningen och i konsekvens därmed att de objektiva villkoren för revolutionen var mogna (och att de t.o.m. hade början vara ’övermogna’): det enda hindret som därmed fanns var nivån på de subjektiva villkoren." (PCI pamflett nr 29)
Invariancens mysterier!
När det gäller Battaglia Comunista, måste det sägas att trots deras anspråk på kontinuitet med den Italienska fraktionen av den Internationella kommunistiska vänstern (27) och dess ståndpunkter, så går de mot sina bordigistiska rötter. Efter att ha förkastat Bordigas ståndpunkter 1952 och efter att ha återtagit vissa lärdomar från den Italienska vänstern i exil, har Battaglia med dagens uttryckliga förnekande av förfallsteorin, utvecklad av Fraktionen (28), kommit tillbaka till samma sida som Parti Communiste Internationale. Det är ett återvändande till källorna, eftersom både i grundningsplattformen 1946 och plattformen från 1952 är förfallsbegreppet frånvarande. Den politiska vagheten i dessa två programmatiska dokument när det gäller att förstå den period som öppnades upp med första världskriget har alltid varit ursprunget till de svagheter och svängningar som Battaglia Communista haft i försvaret av klasståndpunkter.
Slutligen, denna undersökning har gjort det möjligt för oss att se texterna av marxismens grundare är mycket långt ifrån de olika varianterna av historisk materialism som försvaras av alla våra kritiker. Vi väntar på att de skall visa, med hjälp av Marx och Engels egna texter, som vi har gjort i denna artikel med förfallsbegreppet, giltigheten i deras egen vision om produktionssättens succession! Under tiden tillåter vi oss att le en liten smula åt deras rätt grandiosa pretentioner av att vara experter i marxism, med kunskap om Marx och Engels arbeten, vet vi att aldrig förlora vår känsla för humor.
När smicker ersätter en politisk linje
Sida upp och sida ned hävdar IFICC (29) att det för en kamp mot en förmodad degenerering av vår organisation, fokuserande på vår analys av styrkeförhållandet mellan klasserna, vår orientering för ett ingripande i klasskampen, vår teori om kapitalismens sönderfall, vår attityd i förhållande till proletära politiska miljön, vårt interna fungerande, etc. Det argumenterar att IKS befinner sig i sin dödskamp att IBRP nu representerar polen för politiskt klargörande och organisering:
"Med öppnandet av en kurs mot opportunism, sekterism och defaitism av det officiella IKS, är IBRP nu i centrum för en dynamik mot konstruktion av partiet."
Denna kärleksdeklaration är t.o.m. ackompanjerad av en ren och skär politisk allians med IBRP:s ståndpunkter:
"Vi är medvetna om skillnader existerar mellan denna organisation och oss själva, speciellt när det gäller analysmetoden än ifråga om politiska ståndpunkter." (Bulletin nr 23)
Med ett penndrag eliminerar IFICC, tappra försvarare av ortodoxin i IKS plattform, alla viktiga politiska skillnader mellan IKS och IBRP. Men det finns något ännu mer betydelsefullt. Vid en tidpunkt när något som är en viktig kärna i IKS plattform – frågan om förfallet – under de två senaste åren mer eller mindre öppet ifrågasatts av IBRP (30) och som blivit utsatt för en mycket oärlig kritik av PCI (Programme Communiste), finner IFICC inget bättra att göra än att hålla tyst på alla språk och t.o.m. beklaga att vi tar upp ett försvar av förfallsanalysen mot PCI:s och IBRP:s avvikelser:
"Detta är hur de ifrågasätter den proletära karaktären hos denna organisation och av IBRP genom att förpassa dem båda till det proletära lägrets marginaler (se International Review nr 115)" (presentation till IFICC Bulletin nr 22)!
Hittills har IFICC lyckats med att skriva inte mindre än fyra artiklar i ämnet kapitalismens förfall (Bulletin nr 19, 20, 22, 24). Dessa artiklar har den pompösa titeln ’Debatt inom det proletära lägret", men en läsare kommer inte att finna den minsta referens till IBRP:s förkastande av förfallsbegreppet! Denne kommer dock att finna de vanliga hätska utfallen mot vår organisation hävdande på det mest löjeväckande sätt att vi är de som lämnar förfallsteorin! Inte ett ord om IBRP som uttryckligen ifrågasätter förfallsteorin men å andra sidan bittra attacker mot IKS som resolut försvarar denna teori!
Fyra månader efter att IBRP publicerat en ny lång artikel som förklarade varför det ifrågasätter förfallsteorin som den utvecklats av den kommunistiska vänstern. (Prometeo nr 8, December 2003), ägnar IFICC i sin presentation till sin Bulletin nr 24, april 2004, en enda rad till att applådera detta "grundläggande bidrag":
"Vi hälsar arbetet som gjorts av kamraterna i PCInt som har visat sin vilja att klargöra frågan. Utan tvekan kommer vi att ha anledning att återkomma till detta."
IBRP:s artikel ses uppenbarligen inte för vad det är – en allvarlig tillbakagång på en programmatisk nivå – utan spelas upp som ett bidrag till kampen mot våra förmodade politiska avvikelser:
"den kris som IKS mer och mer sjunker ned i idag driver grupper i det proletära lägret till att se över denna fråga om förfallet; detta uttrycker deras engagemang i kampen mot den opportunistiska glidningen av en grupp i den proletära politiska miljön, deras deltagande i en kamp att rädda vad som räddas kan från en opportunistiska glidningen i vår organisation. Vi hälsar denna ansträngning …"
När smicker ersätter en politisk linje, är det inte längre fråga om opportunism, det är rövslickeri. För att dölja sitt beteende som gangsters och informatörer med en pseudo-politisk fernissa, ’upptäckte’ IFICC snabbt viktiga skillnader med IKS, nämligen genom att göra sig av med vår analys om kapitalismens sönderfall. (31) IFICC var tvungen att eliminera det som är politiskt mest ’impopulärt’ bland grupperna i den revolutionära miljön för att närma sig och bli erkända av dem. Sålunda knäböjer de för dem som den smickrar. Med de tycks inte ha svalt betet:
"Även om vi inte utesluter möjligheten att individer kan komma från IKS och gå med i våra led, är det helt omöjligt att det skulle uppstå inom det grupper eller fraktioner som, i en debatt med deras egen organisation, kommer i grupp till en ståndpunkt som sammanfaller med vår (…) Ett sådant resultat kan bara komma utifrån ett fullständigt ifrågasättande, eller hellre, ett brott med IKS praktiska, politiska och allmänna programmatiska ståndpunkter och inte bara deras förändring eller förbättring." (ICP pamflett nr 29)
Vi skulle inte ha formulerat oss bättre själva! Efter att gjort sig av med sönderfallsteorin, är IFICC redo att reducera alla politiska skillnader mellan IKS och IBRP till några mindre frågor som handlar om "analysmetod"; imorgon kommer den vara helt beredd att dumpa förfallsteorin för att förföra grupper som är fientliga till dessa två begrepp, och på detta sätta fortsätta sin smutsiga och helt igenom oärliga arbete att försöka isolera IKS från de andra grupperna i den proletära politiska miljön.
C. Mcl (Från International Review nr 118)
Noter
Läs Bordigas kritiska reflektioner om förfallsteorin skriven 1951: La doctrine du diable au corps, åter publicerad i le Proletaire no. 464 (PCI’s tidning i Frankrike); se också Le renversement de la praxis dans la theorie marxiste, åter publicerad i Programme Communiste nr. 56 (PCI’s teoretiska tidskrift på franska), liksom protokollen för mötet i Rom1951 som publicerats i Invariance no. 4
Denna strömning uppstod i 1800- och 1900-talet, och i vissa länder spelade den en viktig roll fram till 1930-talet. Dess främsta kännetecken var att man tillbakavisade (eller åtminstone kraftigt underskattade) proletariatets behov av att skapa ett politiskt parti, vare sig för kampen inom kapitalismen, eller den revolutionära kampen för sekelskiftet mellan att störta kapitalismen: fackföreningen ansågs vara den enda möjliga organisationsformen. Faktum är att förhållningssättet hos de, som vänder sig till den syndikalistiska traditionen, kommer till stora delar från den diskreditering som själva idén om en politisk organisering har drabbats av som ett resultat av stalinismens erfarenhet: först den brutala repressionen i själva Sovjetunionen, sedan krossandet av arbetarrevolterna i Östtyskland och Ungern under 1950-talet; invasionen i Tjeckoslovakien 1968; det franska kommunistpartiets sabotage av arbetarkampen under maj 1968; sedan återigen repressionen av de polska arbetarnas kamp i början av 1970-talet, etc. Denna situation har förvärrats sedan Berlinmurens fall 1989, och den härskande klassens äcklande kampanjer som syftar till att likställa stalinismens kollaps med marxismens och kommunismens bankrutt, och på så sätt slå ned varje idé om en politisk organisering på grundval av marxistiska principer.
Att lära sig av historien
En av proletariatets främsta styrkor är dess förmåga att ständigt gå tillbaka till tidigare nederlag och misstag, för att kunna förstå dem och dra de lärdomar som behövs för den nuvarande och framtida kampen. Som Marx sade:
"Proletära revolutioner….kritiserar ständigt sig själva, avbryter ständigt sitt eget förlopp, går tillbaks till det skenbart fullbordade för att ta itu med det på nytt, hånar blodigt halvheterna, svagheterna i sina första ynkliga försök…"
(Louis Bonapartes 18e Brumaire).
Erfarenheten av den revolutionära syndikalismen i arbetarrörelsen utgör inte något undantag för denna nödvändiga, kritiska undersökning, för att kunna dra lärdomar av den. För att göra detta, måste vi placera de syndikalistiska idéerna och aktionerna i sitt historiska sammanhang, vilket är det enda som gör det möjligt för oss att sätta dess i ursprung i sammanhanget av arbetarrörelsen historia som helhet.
Det är därför vi har beslutat att påbörja en serie artiklar (där denna utgör en introduktion) om den revolutionära syndikalismens och anarkosyndikalismens historia. Vi ska försöka besvara följande frågor:
Vi kommer att grunda vårt svar på arbetarklassens konkreta erfarenhet av syndikalismen, genom en analys av flera viktiga perioder i proletariatets liv:
Syftet med denna serie är inte att presentera en detaljerad kronologi över de olika syndikalistiska organisationerna, utan att visa på hur syndikalismens principer inte bara inte bara har visat sig otillräckliga som en kompass för proletariatets kamp för sin frigörelse, utan även under vissa omständigheter har bidragit till att dra in proletariatet på borgarklassens terräng. Detta historiska, materialistiska tillvägagångssätt kommer att visa på den djupgående skillnaden mellan anarkism och marxism, vilket särskilt uttrycks i dess olika attityd gentemot det förräderi som har ägt rum både inom den socialistiska och anarkistiska rörelsen.
Anarkisterna brukar aldrig tveka om att peka finger åt det stora förräderi som den socialistiska och kommunistiska rörelsen gjorde sig skyldiga till: socialistpartiernas deltagande i kriget 1914-18, och den stalinistiska kontrarevolutionen under 1920- och 30-talet. De påstår att detta är det ofrånkomliga resultatet av ett "auktoritärt" arv som passerat från Marx till Stalin via Lenin: i korthet ett slags "arvsynd", där man helt och hållet stöder borgarklassens propaganda om "kommunismens död". Deras attityd är helt annorlunda när det gäller anarkisternas egna förräderi: varken den anti-tyska patriotismen hos Kropotkin eller James Guillaume 1914, eller det franska CGT:s helhjärtade stöd till den oheliga alliansen under det första världskriget, eller CNT:s deltagande i den spanska republikens borgerliga regeringar, kan i deras ögon ifrågasätta anarkismens eviga "principer".
I den marxistiska rörelsen har förräderierna i stället alltid bekämpats och förklarats av vänstern (2).
Vänsterfraktionernas kamp var aldrig begränsad till att enbart "påminna" om marxistiska principer. Den var alltid en praktisk och teoretisk kamp för att förstå och demonstrera vad orsaken till förräderiet var, hur det kunde förklaras av förändringar i kapitalismens historiska, materiella situation och särskilt hur förändringen i situationen hade gjort olika kampmetoder otidsenliga som dessförinnan varit giltiga för arbetarklassens kamp.
Här finns ingen motsvarighet hos anarkisterna och anarkosyndikalisterna, som fortsätter att tillskriva sina principer ett evigt, rent moraliskt värde, utan något historiskt innehåll. Inför ett "förräderi" finns därför inget annat att göra än att åter slå fast samma eviga värden, och det är därför som anarkismen, i motsats till marxismen, aldrig har utkristalliserat några vänsterfraktioner. Det är också därför som de verkliga revolutionärerna i den franska syndikalistiska rörelsen 1914 (runt Rosmer och Monatte) inte försökte formera en vänsterströmning i den syndikalistiska rörelsen, utan istället vände sig mot bolsjevismen.
Som vi har sett ovan, så ligger kärnmotsättningen mellan den revolutionära syndikalistiska strömningen och marxismen i frågan om den organisatoriska form som arbetarklassen behöver för sin kamp mot kapitalismen. Faktum är, att detta fråga inte kan förstås med en gång. Proletariatet är den revolutionära klass vars historiska uppgift är att störta kapitalismen: detta betyder inte att den uppstod fullt formerad i det kapitalistiska samhället, likt Athena från Zeus’ huvud. Tvärtom är arbetarklassen tvungen att erövra sitt medvetande till priset av enorma ansträngningar och bittra nederlag. Från första början på sin väg mot frigörelse, var proletariatet tvunget att konfrontera två grundläggande förutsättningar:
Arbetarklassens hela historia under 1800-talet kännetecknades verkligen av en ständig kamp för att finna de mest användbara formerna för organisering, för att kunna svara upp till dessa två grundläggande behov, vilka konkret utgjordes av att utveckla både en allmän organisering för att kunna organisera alla arbetare i kampen, och en politisk organisation, som hade som en av sina uppgifter att ge ett klart perspektiv för dessa strider.
Perioden från den tidiga organiseringen av arbetarklassen fram till Pariskommunen kännetecknades av en hel rad försök till proletär organisering, oftast starkt influerade av den specifika historien hos arbetarrörelsen i varje land. Under denna period var en av de huvudsakliga uppgifterna för arbetarklassen och dess organisatoriska försök fortfarande att skilja ut sig själv som en specifik klass, skild från andra klasser i samhället (borgarklassen och småbourgeoisien), med vilka man stundtals kunde dela samma målsättningar (som att störta den feodala ordningen).
I detta historiska sammanhang, kännetecknat av omogenheten hos ett fortfarande oerfaret proletariat statt i utveckling, kom dessa två grundläggande behov för arbetarklassen att uttryckas i organisationer som antingen tenderade att vända sig bakåt i historien (som de franska "compagnons" som såg tillbaka mot det feodala gillesystemet), eller också misslyckades med att förstå behovet av en allmän organisering av klassen för att bekämpa den kapitalistiska ordningen, trots deras verkligt radikala kritik av det kapitalistiska systemet. Därför kom proletariatets första politiska organisationer att karaktäriseras av en "sekteristisk" vision, som såg revolutionen som en uppgift, inte av klassen som helhet utan som ett verk av en minoritet av konspiratörer som skulle ta makten genom en statskupp, för att efteråt lägga makten i folkets händer. Ur denna tradition kom så stora personligheter i arbetarrörelsen som Gracchus Babeuf och Auguste Blanqui. Under samma period så utarbetade de utopiska socialisterna (de mest kända var Fourier och Saint-Simon i Frankrike och Robert Owen i Storbritannien) sina planer för ett framtida samhälle som syftade till att ersätta det kapitalistiska samhället, som man skoningslöst förkastade, ofta med stor insikt.
Arbetarklassens första massorganisationer uttryckte både en tendens att söka en illusorisk tillbakagång till det förgångna, men också tillfälligtvis en intuitiv uppfattning om klassens framtid som gick långt utöver dess kapacitet vid denna tid: å ena sidan, exempelvis, den hemliga fackföreningsorganisationen i Storbritannien i slutet av 1700-talet (som gick under namnet "Army of Redressers" under kommando av den mytiske General Ludd) ("Ludditer" på svenska, ö a) uttryckte ofta en längtan hos arbetarna efter en återgång till en tillvaro som hantverkare; å andra sidan, hittar vi the Grand National Consolidated Union (3), som i början av 1800-talet syftade till att förena de olika korporativistiska rörelserna i en revolutionär generalstrejk, i en utopisk föregångare till arbetarråden, som kom att skapas ett århundrade senare.
Borgarklassen förstod mycket tidigt den fara som en massorganisering av arbetare representerade: år 1793, mitt under den Franska Revolutionen, stiftade man "Loi Chapelier", en lag som förbjöd varje form av arbetarföreningar, inbegripet enkla vänorganisationer för ömsesidigt ekonomiskt stöd vid arbetslöshet eller sjukdom.
Som det utvecklades, kom proletariatet mer och mer att hävda sig som en självständig klass i relation till andra klasser i samhället. I den brittiska Chartismen, kan vi se både embryot till det politiska klasspartiet liksom den första separeringen av arbetarklassen från den radikala småbourgeoisien.. Den våg av strider som slutade med nederlaget för revolutionerna 1848 (och därmed även för Chartismen) har lämnat efter sig de priciper som införlivades i det Kommunistiska Manifestet. Icke desto mindre var idén om ett verkligt proletärt politiskt parti fortfarande något som skulle uppstå senare, eftersom den Första Internationalen som bildades under 1860-talet kombinerade kännetecknen både hos det politiska partiet och den enhetliga massorganisationen.
Pariskommunen 1871, som följdes av Första Internationalens Haag-kongress 1872, var en vattendelare i utvecklingen av arbetarklassens organisationer. Förmågan hos de arbetande massorna att gå utöver Blanquisternas konspiratoriska praktik visades tydligt av deras förmåga till organisering, både den lyckade ekonomiska kampen för de arbetare som var organiserade i Internationella Arbetar Associationen –IAA (1:a Internationalen), och i skapandet av Kommunen, det första exemplet på arbetarmakt i historien. Därefter, var det bara anarkisterna med sin ideologi om den "exemplariska aktionen", särskilt Bakunins efterföljare (4), som förblev anhängare av en ultra-minoritär konspiration som ett medel för kampen. På samma gång hade Kommunen visat på det absurda i idén att arbetarna helt enkelt kunde ignorera politisk aktivitet (med andra ord, omedelbara krav på staten och ett revolutionärt perspektiv av ett maktövertagande).
Nedgången, både i kampen och i klassmedvetandet, som följde på Kommunens förkrossande nederlag, betydde att dessa lärdomar inte kunde utvecklas omedelbart. Men de 30 år som följde på Kommunen innebar en dekantering av proletariatets förståelse av hur man organiserar sig: å ena sidan, fackföreningsorganiseringen för försvaret av de ekonomiska intressen hos arbetare i ett företag eller i en bransch, och å andra sidan organiseringen i ett politiskt parti både för försvaret av arbetarklassens omedelbara och allmänna intressen genom en parlamentarisk politisk aktion (kamp för att begränsa barnarbete eller kvinnors arbete, för att begränsa arbetsdagen, exempelvis) eller för att förbereda och propagera för ett "maximiprogram", med andra ord för att störta kapitalismen och genomföra en socialistisk omdaning av samhället.
Eftersom kapitalismen som helhet fortfarande befann sig i sin uppgångsperiod, vilket speciellt visade sig i en aldrig tidigare skådad utveckling av produktivkrafterna (de sista 30 åren av 1800-talet expanderade och utvecklades de kapitalistiska produktionsförhållandena över hela världen), var det fortfarande möjligt för arbetarklassen att vinna varaktiga reformer från borgarklassen.(6). Att utöva påtryckningar mot de borgerliga partierna inom en parlamentarisk ram gjorde det möjligt att anta lagar som gynnade arbetarklassen, liksom avskaffandet av de anti-socialistiska lagarna som förbjöd organiseringen av arbetare i fackföreningar och politiska partier.
Dess värre, kom framgångarna för arbetarpartierna att visa sig bli utomordentligt farliga. Den reformistiska strömningen ansåg att denna situation, vilka innebar att arbetarorganisationernas inflytande ökade på grundval av verkliga reformer som hade vunnits för arbetarklassen, vilka man trodde var slutgiltiga, när de i själva verket var högst tillfälliga. Reformisterna, för vilka "rörelsen är allt, målet intet", fick sitt största inflytande i slutet av 1800-talet, antingen i de politiska partierna eller i fackföreningsrörelsen, beroende på vilket land man befann sig i. Därför kom Bernsteins strömning i Tyskland att utveckla en opportunistisk politik som övergav det revolutionära målet som antagits av partiet, att kraftigt bekämpas inom det socialdemokratiska partiet av vänsterflygeln runt Rosa Luxemburg och Anton Pannekoek. I kontrast till detta kom den revisionistiska strömningen att ha ett starkt inflytande i den starka tyska fackföreningsrörelsen. I Frankrike var situationen helt motsatt, och socialistpartiet i Frankrike var mycket mer djupgående än i Tyskland präglat av en reformistisk och opportunistisk ideologi. Detta illustrerades när den socialistiska ministern Alexandre Millerand togs upp i Waldeck-Rosseau-regeringen mellan 1899 och 1901(7). Detta deltagande i regeringsmakten förkastades av hela socialdemokratin vid den Andra Internationalens kongressen, och övergavs endast med svårighet (och beklagande) av de franska socialisterna själva. Det var därför ingen tillfällighet att 1914, när man bröt med de organisationer som hade gått över till fiendelägret (socialistpartierna och fackföreningarna), uppstod den internationalistiska vänstern ur det tyska partiet (Spartacusgruppen runt Luxemburg och Liebknecht), och från de franska fackföreningarna (den internationalistiska tendens som representerades av Rosmer, Monatte och Merrheim, bland andra).
I allmänhet var opportunismen mer närvarande i de parlamentariska fraktionerna av socialistpartierna, och i en hel partiapparat som var involverad i parlamentariskt arbete. Denna apparat utövade också den största attraktionskraften hos alla karriärinriktade personer som gick med i partiet i hopp om att dra fördel av arbetarrörelsens växande inflytande, men som naturligtvis inte hade något intresse av ett revolutionärt störtande av den rådande ordningen. Som ett resultat av detta, så fanns det en tendens inom arbetarklassen att identifiera politiskt arbete med parlamentarisk aktivitet, parlamentarisk aktivitet med opportunism och karriärism, karriärism med den småborgerliga intelligentian utav advokater och journalister, och slutligen opportunism med själva begreppet politiskt parti.
Inför denna utveckling av opportunismen, kom många revolutionära arbetare att helt och hållet förkasta politisk aktivitet och så att säga dra sig tillbaka till fackföreningarna. Därför, så till vida att den revolutionära syndikalistiska rörelsen var en verklig arbetarklasströmning, var dess mål – vilket vi ska se – att bygga upp fackföreningar som skulle vara arbetarklassens enhetsorgan, kapabla att samla den för försvaret av dess ekonomiska intressen, och förbereda den för den dag man skulle ta makten genom generalstrejken, och att fungera som en organisatorisk struktur för det framtida kommunistiska samhället. Dessa fackföreningar skulle vara klassens fackföreningar, utan den karriärism som kännetecknade den intelligentia, som ville använda arbetarrörelsen för att ge sig själv plats på parlamentsbänkarna, och självständiga – som franska CGT:s Amiens-kongress deklarerade – från alla politiska partier.
I korthet kan vi citera vad Lenin sade:
"I Västeuropa utgjorde den revolutionära syndikalismen i många länder ett direkt och oundvikligt resultat av opportunism, reformism och parlamentarisk kretinism. I vårt land kom även "Duma-aktiviteten" att öka opportunismen i en avsevärd omfattning, vilket reducerade Mensjevikerna till undfallenhet inför Kadettpartiet (…) Därför kan inte syndikalismen annat än utvecklas på rysk jord som en reaktion på detta skamliga uppförande av de "distingerade" socialdemokraterna"(8).
Vad kännetecknar de syndikalistiska strömningarna?
Vad var då denna revolutionära syndikalism, vars utveckling Lenin förutsåg? Först av allt delade dess olika komponenter en gemensam vision av vad en fackförening skulle vara. För att summera denna uppfattning finns inget bättre sätt än att citera förordet till den andra konstitutionen av International Workers of the World (IWW) som antogs i Chicago 1908:
"Det är arbetarklassens historiska uppgift att göra sig av med kapitalismen.(9) Produktionens armé måste organiseras, inte bara för den dagliga kampen mot kapitalisterna, utan också för att fortsätta produktionen när kapitalismen har blivit störtad. Genom att organisera oss industriellt så formerar vi strukturen hos det nya samhället inom det gamlas skal".(10)
Fackföreningen skall därför vara enhetsorganisationen för arbetarklassen, ägnad åt att försvara de omedelbara intressena, för det revolutionära maktövertagandet, och för organiseringen av det framtida kommunistiska samhället. Enligt denna vision, är det politiska partiet i bästa fall irrelevant (Bill Haywood ansåg att IWW var "socialism i overaller", och i värsta fallet, en plantskola för byråkrater.
Det finns två stora frågor att kritisera denna syndikalistiska vision för, som vi ska återkomma till i detalj senare.
Det första gäller idén om att det är möjligt "(att formera) det nya samhällets struktur inom det gamlas skal". Denna idé om att det är möjligt att börja bygga det nya samhället inom det gamla bygger på en djupgående oförståelse av den grad av motsättningar som finns mellan kapitalismen, det sista utsugande systemet, och det klasslösa samhälle som måste ersätta det. Detta allvarliga fel leder till att man underskattar djupet i den samhälleliga förändring som krävs för att genomföra övergången mellan de två samhällsformerna, och man underskattar också den härskande klassens motstånd mot arbetarklassens maktövertagande.
Varje idé att det är möjligt att hitta en konstgjord genväg, och på så sätt undvika de ofrånkomliga begränsningar som övergången från kapitalismen till ett klasslöst samhälle innebär, spelar i själva verket i händerna på så reaktionära uppfattningar som självförvaltning (i själva verket självutsugning), eller byggandet av socialism i ett land, Stalins skötebarn. När dagens anarkister kritiserar bolsjevikerna för att inte ha genomfört radikala åtgärder för en förändring av samhället i oktober 1917, när kapitalismen ekonomiskt dominerade hela planeten, inbegripet Ryssland, avslöjar man enbart sin reformistiska vision både av revolutionen och det nya samhälle som revolutionen ska etablera. Det är knappast överraskande eftersom den syndikalistiska visionen faktiskt bara begränsas till att ändra ägandet av privategendomen: kapitalisternas privategendom blir en grupp arbetares privategendom, eftersom varje fabrik, varje företag, ska förbli självständiga gentemot de övriga. Denna vision av den framtida samhällsförändringen är så begränsad att det förutser att samma arbetare fortsätter att arbeta i samma industrier, och arbetar under samma villkor.
Vår andra kritik av den revolutionära syndikalismen är att den totalt ignorerade den verkligt revolutionära erfarenheten hos arbetarklassen. För marxisterna var den ryska revolutionen 1905 ett avgörande moment, särskilt då den spontant kom att skapa arbetarråden. För Lenin var sovjeterna "den slutgiltigt funna formen för proletariatets diktatur". Rosa Luxemburg, Trotskij, Pannekoek, hela vänsterflygeln av socialdemokratin som senare kom att bilda den Tredje Internationalen, lade stor vikt vid analysen av dessa händelser, men även andra, som de stora strejkerna i Holland 1903. Genom propagandan från den Andra Internationalens vänsterfraktioner, så kom den politiska erfarenheten från 1905 att bli ett vitalt element i arbetarklassens medvetande, som kom att bära frukt i oktober 1917 i Ryssland (där anarkisterna för övrigt spelade en minimal roll) och den revolutionära våg som kom att utveckla arbetarråd i Finland, Tyskland och Ungern. De "revolutionära" syndikalisterna , däremot, satt fast i abstrakta scheman som baserades på erfarenheten av en reformistisk fackföreningskamp under kapitalismens uppåtgående fas, och som därmed visade sig vara helt oanvändbara för en revolutionär kamp under kapitalismens förfallsperiod. Det är sant, att anarkisterna brukar påstå att den spanska "revolutionen" var mycket mer djupgående än den ryska när det gällde social förändring. Inget kunde vara längre ifrån sanningen!
Dagens revolutionära syndikalister fortsätter i samma tradition, och ignorerar helt och hållet den verkliga erfarenheten av arbetarkamp sedan 1968. I synnerhet tar man inte hänsyn till det faktum att, å ena sidan, är organisationsformen som kampen tar sig inte en fackförening, utan ett suveränt stormöte med valda och återkallbara delegater(11), samtidigt som den borgerliga staten själv direkt har införlivat fackföreningarna inom sig(12).
Vi har nu sett att de revolutionära syndikalisterna och anarkosyndikalisterna delar en gemensam vision av fackföreningen som en plats där arbetarklassen organiserar sig. Låt oss nu titta på tre nyckelelement som regelbundet förs fram av syndikalistiska organisationer, och som vi kommer att undersöka i detalj i senare artiklar.
Direkt aktion
Man kan idag tro, att frågan om direkt aktion har lösts av historien. När den revolutionära syndikalismen först uppstod, förde man fram den direkta aktionen i motsättning till "ledarskapets" agerande, med andra ord de parlamentariska ledarna i socialistpartierna eller fackföreningsbyråkraterna. Hursomhelst, när kapitalismen gått in i sin förfallsperiod har inte bara de "socialistiska" eller "kommunistiska" partierna definitivt förrått arbetarklassen, utan själva förutsättningarna för klasskampen har ändrats så att varje aktion på den parlamentariska terrängen, eller erövrandet av politiska "rättigheter" har blivit en omöjlighet. Därför är en debatt mellan "direkt aktion" och "politisk aktion" endast irrelevant. Vissa kan dra slutsatsen att historien redan har avgjort frågan, och att marxister och anarkister därför kunde komma överens om att försvara arbetarklassens direkta aktion i kampen.
Detta är inte fallet. Frågan om "direkt aktion" är en grundläggande skillnad mellan marxister och anarkistiska uppfattningar om den revolutionära minoritetens roll. För marxister är den revolutionära minoritetens agerande en aktion av det politiska avantgardet för arbetarklassen, och har absolut inget att göra med den slags minoritetsaktion som ärvts ifrån anarkisternas "exemplariska aktion", som i sig självt ersätter klassens agerande som helhet. Den politiska orientering som marxistiska organisationer lägger fram för klassen beror alltid på nivån av klasskampen som helhet, på en större eller mindre kapacitet vid varje given tidpunkt hos arbetarklassen att agera som en klass mot borgarklassen, och att anta kommunisternas principer och analyser i kampen ("att erövra teorins vapen" som Marx sade). Anarkosyndikalismen har tvärtemot förblivit infekterad av anarkisternas huvudsakligen moralistiska och minoritära vision. För denna strömning är det ingen skillnad mellan arbetarmassornas "direkta aktion" och den som utförs av en liten minoritet.
Idén om generalstrejken är inte specifik för anarkosyndikalismen, då den första gången kom till uttryck i den utopiska socialisten Robert Owens författarskap i början av 1800-talet. Trots detta har den kommit att bli kännetecknande för den syndikalistiska teoribildningen, och kan sammanfattas i tre aspekter(13):
I verkligheten har ingen av dessa idéer bestått provet av arbetarklassens konkreta erfarenheter.
Till att börja med, har den teori som säger att den revolutionära perioden skulle föregås av en kontinuerlig utveckling av fackföreningarnas styrka visat sig vara helt falsk. Varken i de ryska eller tyska revolutionerna var fackföreningarna några kamporgan eller organ för att utöva den proletära makten. Tvärtom kom de – som bäst – att utgöra en konservativ broms för revolutionen (exempelvis järnvägsarbetarnas fackförening i Ryssland, som motsatte sig revolutionen 1917). I alla länder som drogs med i det första världskriget, kontrollerade fackföreningarna arbetarklassen åt borgarklassen, för att kunna garantera krigsproduktionen och förhindra någon utveckling av motståndet mot slaktandet. Denna roll antogs utan tvekan av ledarskapet i det anarkosyndikalistiska CGT så snart Frankrike gick med i kriget.
Resultatet av den revolutionära syndikalismens vägran att befatta sig med "politik", var att man avväpnade arbetarklassen totalt när det gällde att konfrontera dessa frågor, vilka verkligen ställs i kritiska ögonblick av krig eller revolutioner. Alla de frågor som ställdes mellan 1914 och 1936 var politiska frågor: vilket slags krig var det som bröt ut 1914, ett imperialistiskt krig eller ett krig till försvar av demokratiska rättigheter gentemot den tyska militarismen? Vilket förhållningssätt skulle man ha till "demokratiseringen" av de absolutistiska staterna i februari 1917 (Ryssland) och 1918 (Tyskland)? Vilket förhållningssätt skulle man ha till den demokratiska staten i Spanien 1936 – var den en borgerlig fiende eller en antifascistisk allierad?? I vart och ett av dessa exempel visade sig den revolutionära syndikalismen vara oförmögen att ge ett svar, och i slutändan kom man att de facto gå i allians med borgarklassen.
Erfarenheten av strejken i Ryssland 1905 ifrågasatte de teorier som förts fram både av anarkisterna och socialdemokraterna (dåtidens marxister). Men endast marxismens vänsterflygel visade sig förmögen att dra lärdomarna från denna avgörande erfarenhet:
"Den ryska revolutionen, som är det första historiska experimentet för en modell av klasstrejken, innebär inte på något sätt ett rättfärdigande av anarkismen, utan en historisk likvidering av anarkismen (…) Därför har den historiska dialektiken, den klippa på vilken den Marxistiska socialismens lära vilar, inneburit att anarkismen idag, och med den idén om masstrejken, som är oupplösligt förbunden med den, har kommit att stå i motsättning till masstrejken, som bekämpades som själva motsättningen till politisk aktivitet hos arbetarklassen. Denna framstår idag som det mest kraftfulla vapnet i kampen för politiska rättigheter. Om därför den ryska revolutionen gör det nödvändigt att genomföra en grundlig revision av marxismens gamla ståndpunkt om masstrejken, så är det än en gång marxismen, vars allmänna metod och ståndpunkter har därigenom, i en ny form, gått segrande ut striden. "The Moor’s beloved can die only by the hand of the Moor".
(Rosa Luxemburg, Masstrejken på www.marxists.org [54], citatet är från Shakespeares Othello).
Internationalism eller anti-militarism?
Vid första anblicken kan det tyckas rent akademiskt att särskilja mellan internationalism och anti-militarism. Är det inte så, att om man är emot armén, så måste man väl vara för broderskap mellan alla folk? Är inte detta, till syvende och sist, samma kamp? I själva verket utgår dessa två principer från två helt olika förhållningssätt. Internationalismen baseras på en förståelse av att även om kapitalismen är ett världsomspännande system, så förblir det oförmöget att gå utöver den nationella ramen och en allt mer hysterisk tävlan mellan nationer. Som sådan, genererar den en rörelse som syftar till att störta kapitalismen internationellt, en arbetarklass som också är förenad internationellt. Ända sedan 1848, har arbetarklassens grundläggande slagord varit internationalistiskt, och inte ant-militaristiskt: "Proletärer i alla länder, förena er!" (Kommunistiska Manifestet). Men för den revolutionära marxistiska vänstern i socialdemokratin innan 1914, var det omöjligt att uppfatta kampen mot militarismen som annat än en delaspekt av en mycket större kamp.
"Socialdemokratin, i enlighet med dess uppfattning om militarismens väsen, anser att enbart avskaffandet av militarismen är något omöjligt: militarismen kan endast falla sönder tillsammans med kapitalismen, det sista klassamhället i historien (…) Socialdemokratins mål med den anti-militaristiska propagandan är inte att bekämpa systemet som ett isolerat fenomen, inte heller är dess slutgiltiga mål att avskaffa militarismen enbart"
(Karl Liebknecht: Miltarismus und Antimilitarismus).
Antimilitarismen, i kontrast till detta, är inte nödvändigtvis internationalistisk, eftersom den tenderar inte se kapitalismen som sin huvudfiende, utan bara en aspekt av den. För anarkosyndikalisterna i det franska CGT innan 1914, så var den antimilitaristiska propagandan framför allt motiverad av den omedelbara erfarenheten av att armén användes mot strejkande. De ansåg att det var nödvändigt att både ge ett moraliskt stöd till unga proletärer under deras militärtjänst, och att övertyga trupperna att vägra använda sina vapen mot strejkande. I sig finns inget att kritisera i ett sådant förhållningssätt. Men anarkosyndikalisterna visade sig oförmögna att förstå att militarismen som ett fenomen som är integrerat i kapitalismen, ett fenomen som bara blev värre under perioden före 1914, när de stora imperialistiska makterna förberedde sig för det första världskriget. Typiskt för denna oförståelse är idén om att militarismen endast är en ursäkt för att upprätthålla en repressiv styrka mot arbetarklassen, en idé som uttrycktes av de anarkosyndikalistiska ledarna Pouget och Pataud:
"regeringen ville upprätthålla krigsförberedelserna, för rädslan för krig var för dem det bästa sättet man kunde upprätthålla makten på. Tack vare krigsrädslan, om den skickligt upprätthölls, så kunde man placera armén i hela landet, under förevändning av att de skulle skydda gränserna, när de istället bara hotade folket och skyddade den härskande klassen" "Comment nous ferons la révolution", Pouget och Pataud)
I själva verket var CGT:s antimilitarism väldigt lik pacifismen, i dess förmåga att göra en 180 graders helomvändning så snart "fosterlandet var i fara". I augusti 1914, så upptäckte antimilitaristerna över en natt att den franska borgarklassen var "mindre militaristisk" än den tyska bourgeoisien, och att det därför var nödvändigt att försvara den franska "revolutionära traditionen" från 1789 mot den barbariska stövelklacken hos de preussiska militaristerna, hellre än att "förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig", för att använda Lenins uttryck.
Helt klart kunde inte längre frågan om militarismen användas på samma sätt efter den avskyvärda slakten 1914-18, som i skräck långt överträffade något av det som antimilitaristerna 1914 kunde föreställa sig. Den antimilitaristiska ideologin kom sedan att efterträdas, om vi säger så, av antifascismens ideologi, som vi kommer att se när vi analyserar CNT:s roll under kriget i Spanien på 30-talet . I båda fallen valde syndikalisterna ett läger – den mer demokratiska borgarklassen – mot en annan, en mer auktoritär och diktatorisk borgarklass.
Skillnaden mellan anarkosyndikalism och revolutionär syndikalism
Det var inte helt tydligt för deras samtida, att det fanns någon skillnad mellan de två olika strömningarna, som dessutom var sammanbundna på många sätt. Man kan säga att före 1914 så utgjorde CGT i Frankrike en förebild för de andra syndikalistiska strömningarna, på samma sätt som tyska SPD var en förebild för övriga partier i den Andra Internationalen. Det är dock viktigt, i en historisk tillbakablick, att särskilja mellan ståndpunkterna hos anarkosyndikalisterna och de revolutionära syndikalisterna. Denna distinktion hänger till stor del ihop med skillnaden mellan industriellt mindre utvecklade länder (som Frankrike och Spanien) och de två viktigaste och mest utvecklade länderna under 1800-talet (Storbritannien) och 1900-talet (USA). Där anarkosyndikalismen är nära förbunden med ett inflytande i arbetarklassen i de mindre utvecklade länderna av en anarkism som präglas av småbourgeoisien och småhantverkare på väg att proletariseras, så var den revolutionära syndikalismen ett svar på de problem som mötte ett proletariat som var koncentrerad i en storskalig industri.
Vi ska kort undersöka tre viktiga element som gör det möjligt att särskilja de olika strömningarna.
För eller emot centralisering. Anarkosyndikalismen har alltid haft en federalistisk vision, enligt vilken federationen inte är mer än en samorganisation av oberoende fackföreningar: Konfederationen/"Centralorganisationen" har ingen auktoritet på nivån den lokala fackföreningen/samorganisationen. Särskilt inom CGT, passade denna situation anarkosyndikalisterna perfekt, eftersom de var dominerande framför allt i de små fackföreningarna och det system som gav varje fackförening en röst på nivån av "Centralorganisationen"-Konfederationen gjorde att man fick en betydelse i CGT som vida översteg deras numerära antal.
Den revolutionära syndikalismen inom IWW grundades, i motsats till detta, både implicit och explicit på den internationella centraliseringen av arbetarklassen. Det är ingen tillfällighet att ett av IWW:s slagord var "One big union!". Även fackföreningens namn ("Industrial Workers of the World") deklarerar tydligt – även om man i verkligheten inte alltid levde upp till denna ambition – sin intention att samla arbetarna i hela världen i en enda organisation. IWW:s stadgar som antogs i Chicago 1905 underströk det centrala organets auktoritet:
"Uppdelningen mellan Internationella och Nationella Industriella fackföreningar skall ha fullständig industriell självständighet i sina respektive interna affärer, förutsatt att det Allmänna Verkställande Utskottet har makten att kontrollera frågor som rör intressen för den allmänna välfärden"
(Se "Jim Crutchfield’s IWW Page" som citeras ovan för hela texten)(14).
Det fanns en avsevärd skillnad mellan anarkosyndikalisterna och de revolutionära syndikalisterna när det gällde deras inställning till politisk aktion. Även om det fanns medlemmar i socialistpartierna i vissa av CGT:s fackföreningar, så var anarkosyndikalisterna själva "anti-politiska" i det att man inte såg något i dessa partier förutom parlamentariskt manövrerande eller manipulation från "ledarskapet". Den berömda Amiens-deklarationen 1906 deklarerade CGT:s totala oberoende från något parti eller "sekt" (en referens till de anarkistiska grupperna). Detta förkastande av varje politisk vision (som betydde att man förkastade dåtidens parlamentariska aktivitet) var en av orsakerna till att CGT var fullständigt politiskt oförberett för kriget 1914, som inte gick att placera in i ett schema för en generalstrejk på en rent "ekonomisk" terräng. Detta anarkistiska förkastande av "politik" hade ingen motsvarighet vid tiden för bildandet av IWW, även om grundarna ansåg att man byggde en enhetlig organisation för arbetarklassen och hade för avsikt att upprätthålla denna frihet att agera i relation till de politiska partierna. Tvärtom var de mest kända grundarna och ledarna för IWW även medlemmar i ett politiskt parti: Big Bill Haywood var inte bara sekreterare i Western Federation of Miners utan även medlem i Socialist Party of America, liksom A. Simons. Daniel De Leon från Socialist Labor Party spelade också en ledande roll i bildandet av IWW. I de något speciella sammanhang som fanns i USA, så betraktades IWW ofta av borgarklassen och den reformistiska fackföreningen AFL (American Federation of Labour) som ett fackligt uttryck för politisk socialism. Även efter splittringen 1908, vid kongressen där IWW ändrade sin konstitution till att förbjuda varje deltagande i politisk (det vill säga parlamentarisk) aktion, fortsatte medlemmar i SPA att spela en viktig roll inom IWW. Haywood i synnerhet valdes till SPA:s exekutivkommitté 1911: valet av honom innebar en seger för revolutionärerna mot reformisterna inom själva socialistpartiet.
Likaledes skulle det vara omöjligt att förklara inflytandet från den revolutionära syndikalismen inom shop-steward-rörelsen i Storbritannien utan att nämna den roll som spelades av John MacLean och det skotska SLP. Det är inte heller någon tillfällighet att shop-steward-rörelsens främsta bastioner (kol- och stålindustri i södra Wales, industrin vid Clyde-floden i Skottland, industriregionerna runt Sheffield i England) också blev bastioner för kommunistpartiet under de år som följde på den ryska revolutionen.
Slutligen så var den ståndpunkt som var och en av de två strömningarna antog gentemot kriget, något som utgör en stor skillnad mellan dem. Om vi betraktar perioden då syndikalismen hade sitt största inflytande, mellan 1900 och 1940, kan vi se en stor skillnad mellan anarkosyndikalismen och den revolutionära syndikalismen i deras inställning till det imperialistiska kriget:
Självfallet måste denna skillnad nyanseras: den revolutionära syndikalismen hade helt klart svagheter (särskilt en stark tendens att se frågan om kriget från en begränsad utgångspunkt av att föra en ekonomisk kamp mot krigets effekter). Icke desto mindre är jämförelsen giltig vad det gäller de olika organisationerna.
I korthet: där den revolutionära syndikalismen, trots sina svagheter, kom att bidra med några av arbetarklassens mest beslutsamma förgrundsgestalter i kampen mot kriget, så kom anarkosyndikalismen att leverera ministrar till den Heliga Alliansens regeringar i de borgerliga republikerna Frankrike och Spanien.
Sammanfattning
"Kamrat Voinov har helt rätt när han uppmanar de ryska socialdemokraterna att lära från exemplet av opportunismen och exemplet från syndikalismen. Revolutionärt arbete i fackföreningarna, som förskjuter tyngdpunkten från parlamentariskt tricksande till en utbildning av proletariatet, att bygga upp rena klassorganisationer, för kampen utanför parlamentet, till en förmåga att använda (och förbereda massorna för att segerrikt använda) generalstrejken, liksom "kampformen från December"(15) i den ryska revolutionen – allt detta blir mycket tydligt en uppgift för den bolsjevikiska kampen. Den ryska revolutionens erfarenhet gör denna uppgift så mycket enklare för oss, ger oss en rikedom av praktisk anvisning och historiska data som gör det möjligt att på ett konkret sätt uppskatta denna nya kampmetod, masstrejken, och användandet av en direkt kraft. Dessa kampmetoder är inte på något sätt "nya" för de ryska bolsjevikerna eller för det ryska proletariatet. De är "nya" för opportunisterna, som gör sitt bästa för att utrensa minnet från Pariskommunen från de västeuropeiska arbetarnas minne, och från arbetarna i Ryssland, minnet av 1905. Att förstärka dessa minnen, att utföra en vetenskaplig studie av denna stora erfarenhet, att sprida dess lärdomar bland massorna och förverkliga dess ofrånkomliga återkomst på världsskala – denna uppgift för de revolutionära socialdemokraterna i Ryssland öppnar upp möjligheter som är oändligt mycket rikare än den ensidiga "antiopportunismen" eller "antiparlamentarismen" hos syndikalisterna"
(Lenin, op cit).
För Lenin var den revolutionära syndikalismen ett proletärt svar på socialdemokraternas opportunism och parlamentariska kretinism, men den var ett begränsat och schematiskt svar, som inte var förmöget att förstå perioden i början av 1900-talet i all sin komplexitet, en verklig vattendelare för arbetarklassen. Trots de historiska skillnader som skapade de olika syndikalistiska strömningarna, hade de samma svaghet gemensamt. Som vi kommer att se i de följande artiklarna, så kom denna svaghet att bli ödesdiger: som bäst var den syndikalistiska rörelsen oförmögen att bidra fullt ut till utvecklingen av den revolutionära vågen 1917-23, som värst kom den att öppet stödja den imperialistiska kapitalism som den en gång hade tänkt bekämpa.
Jens
Noter:
Förord
Resolutionen respektive artikeln om Terrorism, Terror och Klassvåld skrevs av IKS 1978. Detta gör inte dess politiska betydelse inaktuell, tvärtom uttrycker texterna en marxistisk uppfattning om klassnaturen hos de respektive olika formerna av våld.
Behovet av en sådan förståelse/analys har heller inte minskat efter 1978, redan vid den tidpunkten förde borgarklassen enorma kampanjer angående den "terroristiska faran" gentemot "demokratin" och den "demokratiska staten", kampanjer som gjorde att staten i alla Västeuropeiska länder rustade sin repressiva/polisiära apparat på ett anmärkningsvärt sätt.
Idag, i synnerhet efter attentaten på tvillingtornen den 11/09/01, har vi bevittnat hur dessa kampanjer nått aldrig skådade proportioner, där s.k. "terroristgrupper" på nytt utpekas som samhällets och demokratins fiende nummer 1, att gangstergrupper som Al-Qaida och liknande skulle hota eller utmana den borgerliga ordningen och världsherraväldet.
Detta är naturligtvis en lögn, för det första är de inte terroristgrupper i marxistisk betydelse (som i så fall skulle innebära att de uttrycker en strävan från småborgerliga skikt i samhället). De är snarare direkta utväxter från den härskande klassens terror och militära apparat (se Bin-Laden t.ex. vilken arbetade för USA:s och CIA:s räkning när den ryska imperialismen invaderade Afghanistan och under hela det långa och grymma krig som utspelades i Afghanistan), d.v.s. de nuvarande "terroristgrupperna" är direkt kopplade till den inter-imperialistiska krigföringen i världen, och är inte på något som helst sätt kopplade till någon slags revolt mot den härskande kapitalist klassens terrorvälde.
Med dessa rader som förord inbjuder vi till ett ställningstagande till dessa mycket viktiga texter och lärdomar.
Internationell Revolution, mars 2005
De otroliga ideologiska kampanjerna som den europeiska borgarklassen har genomfört angående frågan om terrorism (som angående kidnappningarna och morden på Schleyer i Västtyskland och Aldo Moro i Italien - OBS, introduktionen, artikeln och Resolutionen är skrivna 1978, översättarens anmärkning), är i själva verket fikonlövet som skall dölja det massiva förstärkandet av terrorn hos den borgerliga staten. Detta gör att frågorna angående våld, terror och terrorism är en mycket viktig fråga för revolutionärerna.
Dessa frågor är inte nya för kommunister: utan under årtionden har kommunister fördömt de barbariska metoder som används av borgarklassen för att vidmakthålla sin makt över samhället, de skändligheter som även de mest demokratiska regimerna släpper lösa gentemot de minsta hot mot den existerande ordningen. Kommunisterna har kunnat visa att de nuvarande kampanjerna inte egentligen är riktade aktiviteterna hos en handfull element från den sönderfallande småbourgeoisien, utan mot arbetarklassen, vars genom nödvändighet våldsamma revolt är det enda verkliga hotet mot kapitalismen.
Revolutionärernas roll har sålunda varit att fördöma dessa kampanjer för vad de verkligen är, på samma sätt som att visa på den löjliga serviliteten hos kapitalets vänstergrupper, som använde sin tid till att fördöma de "Röda Brigaderna" för att de dömde Moro "utan tillräckliga bevis" och "utan godkännande från arbetarklassen". Men på samma gång som revolutionärerna fördömer den borgerliga terrorn och hävdar nödvändigheten av att använda våld för att förstöra den kapitalismen, måste de vara särskilt klara på följande frågor:
- angående terrorismens verkliga innebörd;
- angående vilka former av våld som arbetarklassen använder i sin kamp mot borgarklassen.
Och här måste det sägas, att även inom organisationer som försvarar proletära klasståndpunkter kan det finnas en rad felaktiga uppfattningar, vilka ser våld, terror och terrorism som synonyma, och vilka anser att:
- det kan existera en "arbetarterror",
- emot borgarklassens "vita terror", måste arbetarklassen föra fram sin egen "revolutionära terror", vilken på några sätt står i ett symmetriskt förhållande till den borgerliga terrorn.
Det bordigistiska Internationella Kommunistiska Partiet (IKP) - Programme Communiste har förmodligen gjort den tydligaste tolkningen av denna sortens förvirring. De har sagt t.ex. att:
"Marchais (ledare för det franska ""kommunist" partiet vid den tiden, öä) anhängare och Pelikan förkastar bara de revolutionära aspekterna av stalinismen- det enda partiet, diktaturen, terrorn- vilket de ärvde från den proletära revolutionen...."
(Programme Communiste nr 76, sid 87)
Sålunda är terror för denna organisation, även om den används av stalinismen, i allt väsentligt revolutionär, och det kan finnas likheter i metoderna hos den proletära revolutionen och den värsta kontrarevolution som någonsin drabbat arbetarklassen.
Dessutom, vid tiden för Baader-affären, tenderade IKP att presentera terroristdåden från Baader och hans kompanjoner som en förelöpare för det framtida våldet från arbetarklassen, trots deras reservationer angående den återvändsgränd dessa aktioner representerar. Sålunda kan vi läsa i Le Proletaire nr 254 att:
"Det är med denna anda vi ängsligt har följt de tragiska ödena hos Andreas Baader och hans kamrater som deltog i denna rörelse, en rörelse som uttrycker den långsamma ackumuleringen av det proletära uppvaknandet..."
senare skriver de i artikeln att:
"Den proletära kampen kommer att få vidkännas andra martyrer..."
Slutligen, kommer idén om "arbetarterrorism" att uttryckas klart i en mening som lyder som följande:
"I klartext, för att vara revolutionär, räcker det inte med att fördöma den borgerliga statens våld och terror - man måste uppmana till våld och terror som oundgängliga vapen för proletariatets frigörelse."
(Le Proletaire nr 253)
Gentemot denna sortens förvirring, försöker vi i denna artikel att gå bortom olika ordmässiga definitioner och missbruk av språket som av misstag gjorts av vissa revolutionärer under historien, och i stället urskilja de verkliga klasskillnaderna mellan terror och terrorism och i synnerhet allt det våld som arbetarklassen måste använda sig av för sin frigörelse.
Att förstå och erkänna klasskampen betyder att man accepterar att våldet är en av de inneboende, fundamentala aspekterna av klasskampen. Existensen av klasser betyder att samhället är sönderslitet av antagonistiska intressen och oförsonliga konflikter. Klasserna är skapade på grundval av dessa motsättningar. De sociala relationerna mellan klasser är med nödvändighet relationer som består av motstånd och motsättningar, det vill säga en kamp.
Att påstå det motsatta, att påstå att man kan övervinna detta sakernas tillstånd genom god vilja, genom samarbete och harmoni mellan klasserna, betyder att man lämnar verkligheten. Det vore fullkomligt utopiskt.
Det är inte förvånande att utsugande klasser försöker sprida sådana illusioner. De är "naturligt" övertygade om att inget annat samhälle, inget bättre samhälle kan existera än det de härskar över. Denna absoluta, blinda övertygelse är dikterad av deras intressen och privilegier. Deras klassintressen och privilegier identifieras med det samhälle de härskar över. De har ett intresse av att predika inför de utsugna, förtryckta klasserna om att de utsugna skall uppge sin kamp, acceptera den existerande ordningen, underkasta sig de "historiska lagarna" som antas vara oföränderliga. Härskande klasser är både objektivt begränsade och oförmögna att förstå dynamiken hos (de förtryckta klassernas) klasskamp och subjektivt intresserade av att försöka se till att de förtryckta klasserna ger upp sin kamp, genom att tillintetgöra viljan att resa sig hos de förtryckta genom alla möjliga sorters mystifikationer.
Men härskande utsugande klasser är inte de enda som har en sådan attityd i förhållande till kampen. Vissa strömningar har trott att det är möjligt att undvika klasskampen genom att appellera till människans goda vilja, i syfte att skapa ett harmoniskt, broderligt och jämlikt samhälle. Detta var fallet , exempelvis, med utopisterna i kapitalismens ungdom. I motsats till borgarklassen och dess ideologi, hade utopisterna inget intresse av att släta över klasskampen för att vidmakthålla en härskande klass privilegier. Att de förbisåg klasskampen berodde på att de inte förstod de historiska orsakerna för klassamhället. De uttryckte sålunda en omogenhet i att förstå verkligheten, en verklighet som redan inbegrep klasskampen, proletariatets kamp mot borgarklassen. Medan de uttryckte det oundvikliga i att medvetandet släpar efter varat/existensen, var utopisterna en produkt av det teoretiska sökandet hos arbetarklassen, ett uttryck för ansträngningen hos den att bli medveten. Det är just därför som utopisterna med all rätta sågs som föregångarna till den socialistiska rörelsen, såsom ett avsevärt steg framåt i den rörelse som skulle få sitt vetenskapliga och historiska grund genom marxismen.
Detta gäller inte alls för de humanistiska och pacifistiska rörelser som har florerat sedan den andra hälften av 1800-talet och som öppet hävdar att man ska ignorera klasskampen. Dessa strömningar har inte bidragit till något för mänsklighetens frigörelse. De är enbart uttryck för småborgerliga skikt som är historiskt otidsenliga och impotenta, och när de överlever i det moderna samhället, är de klämda mellan proletariatets kamp och borgarklassen. Deras klassammarbets, anti-klasskamps ideologi uttrycker gnället hos en dömd klass som inte har någon framtid vare sig under kapitalismen eller i det samhälle som proletariatet kommer att skapa, socialismen. Beklagansvärda och löjliga, och tillbedjare av de mest absurda illusioner, kan de bara hindra proletariatets vilja och framsteg, och just därför är de oerhört användbara och används också ofta, av kapitalismen som använder sig av alla medel och vapen för att sprida sina mystifikationer.
Existensen av klasser, av klasskampen, inbegriper med nödvändighet ett klassvåld. Bara jämrande kräk eller fullkomliga charlataner (som socialdemokraterna) kan förneka detta. I allmänhet, är våld ett kännetecken för ett samhälle som har genomgått en lång utveckling. Varje rörelse innebär ett viss mått av våld. Rörelsen i sig är en produkt av våld eftersom den är resultatet av fortgående brott med jämvikten i samhället, som i sin tur är resultatet av konfrontationen mellan antagonistiska intressen och krafter i samhället. Det var närvarande hos de första mänskliga samhällsformationerna, och det uttrycker sig inte med nödvändighet i form av öppet fysiskt våld. Våld betyder allting som inbegriper befallningar, tvång, ett styrkeförhållande, hot. Våld betyder att tillgripa fysisk eller psykologisk aggression; alltså aggression mot andra individer, men det existerar också i en given situation eller när ett beslut påtvingas tack vare att medlen finns för att kunna tillgripa en sådan aggression, även om dessa medel inte används. Men medan våld i en eller annan form har existerat så länge som mänskliga samhällen har funnits, gjorde uppdelningen av samhället i klasser våldet till en principiell grundval för sociala relationer, vilken har nått sina mest infernaliska proportioner under kapitalismen.
Varje utsugande klassamhälle grundar sin makt på våld, ett allt mer omfattande våld som tenderar att bli själva grundvalen i det som håller ihop samhället. Utan detta skulle samhället omedelbart falla sönder. Våldet är en nödvändig produkt av exploateringen av en klass av en annan. Våldet, organiserat, koncentrerat och institutionaliserat i dess mest utvecklade form, representerat av staten, blir den grundläggande förutsättningen för existensen av ett exploaterande samhälle. Gentemot detta allt mer blodiga och dödliga våld från de utsugande klasserna, kan de utsugna och förtryckta klasserna bara föra fram sitt eget våld ifall de ska kunna frigöra sig. Att vädja till de "humana" känslorna hos exploatörerna, likt religiösa tänkare som Tolstoj eller Gandhi, m.m., innebär att man tror på mirakel. Det är som att be en varg att upphöra att vara varg och istället bli ett lamm, det betyder att man ber att den kapitalistiska klassen att upphöra att vara en kapitalistisk klass och förvandla sig till arbetarklassen.
Den utsugande klassens våld är en inneboende del av dess natur och kan bara stoppas av det revolutionära våldet från de förtryckta klasserna. Att förstå detta, att förutse det, förbereda för det, organisera det, är inte enbart en avgörande förutsättning för de förtryckta klassernas seger, men det kommer också att göra att denna seger sker med minsta möjliga lidande. Den som har det minsta tvivel eller tvekan om detta är inte en revolutionär.
Vi har sett att utsugning är otänkbart utan våld, att dessa två är organiskt förenade. Även om man kan tänka sig att våld existerar utanför utsugande relationer, kan utsugningen bara genomföras genom våld. De förhåller sig till varandra som lungor och syre - lungorna kan inte fungera utan syre.
I likhet med kapitalismen i dess imperialistiska fas, antar våldet när det kombineras med utsugningen, nya kvalitativa egenskaper. Det är inte längre någon tillfällighet eller andrahandsaspekt, dess närvaro är permanent på alla nivåer av det sociala livet. Den genomsyrar alla relationer, penetrerar den sociala organismens alla porer, både vad det gäller den allmänna nivån såväl som den så kallade personliga nivån. Med utgångspunkt från exploateringen och behovet av att härska över den producerande klassen, sätter sig våldet över alla relationerna mellan de olika klasserna och skikten i samhället: mellan de industrialiserade länderna, mellan de olika fraktionerna av den härskande klassen, mellan män och kvinnor, mellan föräldrar och barn, mellan lärare och elever, mellan individer, mellan ledare och ledda. Våldet blir specialiserat, strukturerat, organiserat och koncentrerat i en distinkt form - staten. Med dess permanenta arméer, dess polis, dess lagar, dess funktionärer och torterare, så tenderar denna kropp att ställa sig över samhället och dominera det.
I syfte att säkerställa människans utsugning av människan, blir våldet den viktigaste aktiviteten i samhället, och det avsätter allt större delar av sina ekonomiska och kulturella resurser till detta. Våldet höjs upp till kultstatus, en konst, en vetenskap. En vetenskap som inte bara används militärt, till vapenteknik, utan inom varje område, från organiserandet av koncentrationslägren och installerandet av gaskamrar, till förmågan att snabbt och massivt utrota hela befolkningar, till veritabla universitet för psykologisk och vetenskaplig tortyr, där en hord av kvalificerade torterare kan vinna diplom och praktisera sina kunskaper. Detta är ett samhälle där inte bara "svett, smuts och blod dryper ur varje por", som Marx uttryckte det, utan detta samhälle kan vare sig leva eller andas utan en atmosfär som är förgiftad av lik, död, förstörelse, massakrer, lidande och tortyr. I ett sådant samhälle har våldet nått sin höjdpunkt och fått ett nytt kvalitativt innehåll - det har blivit synonymt med terror.
Att tala om våld i allmänna ordalag, utan att referera till konkreta villkor, historiska perioder, och de klasser som utövar våldet, betyder att man inte förstår någonting av dess verkliga innehåll, av vad som ger det en distinkt och specifik egenskap i utsugande samhällen, och varför sker denna fundamentala förändring av våldet till att bli terror, vilket är något som inte kan reduceras till att bara vara en kvantitativ fråga (precis som när det talas om varor, talas det bara om den kvantitativa skillnaden mellan antiken och kapitalismen och inte om den kvalitativa skillnaden mellan de två produktionssätten).
När ett samhälle som är uppdelat i antagonistiska klasser utvecklas, får våldet hos den härskande klassen mer och mer en ny karaktär - terror. Terror är inte ett kännetecken för revolutionära klasser när de genomför revolutionen. Det är en ytlig, rent formel syn som glorifierar terror som den revolutionära aktionens essens. På ett sådant sätt hamnar man i följande spetsfundigheter: ju starkare terrorn är, desto djupare och radikalare är revolutionen. Men detta har fullständigt tillbakavisats av historien. Borgarklassen har använt och förfinat terrorn genom hela sin existens, inte bara när den gjorde sina revolutioner (se 1848 och Pariskomunen), utan den borgerliga terrorn når sin höjdpunkt precis i det ögonblick som kapitalismen träder in i sin förfallsperiod. Terrorn är inte ett uttryck för den revolutionära naturen och aktiviteten hos borgarklassen när den genomförde sin revolution, även om terrorn hade några spektakulära uttryck under den borgerliga revolutionen. Terrorn är mycket mer ett uttryck för borgarklassens natur som en utsugande klass vilken, i likhet med alla andra utsugande klasser, bara kan grunda sitt herravälde på terror. Revolutionerna som innebar övergången från ett exploaterande samhälle till ett annat, var på intet sätt terrorns stamfäder, de överförde den bara från en utsugande klass till en annan. Det var inte så mycket för att bli av med den gamla härskande klassen som borgarklassen förfinade och stärkte sin terror, utan mest för att försäkra sig om sitt herravälde över samhället i allmänhet och över arbetarklassen i synnerhet. Terrorn i den borgerliga revolutionen var därför inte en slutpunkt utan en fortsättning, eftersom det nya samhället var en fortsättning på tidigare samhällen där människan utsuger människan. Våldet i de borgerliga revolutionerna var därför inte slutet på, utan en fortsättning på förtrycket. Det är därför som den bara kunde ta sig formen av terror.
För att sammanfatta, kan vi definiera terror som våld som är specifikt för exploaterande klasser, och terrorn kan bara försvinna när dessa klasser försvinner. Dess specifika kännetecken är:
1. Att den är organiskt förbunden med utsugningen och den används för att utöva denna utsugning.
2. Att det är de privilegierade klassernas instrument och aktion.
3. Att det är en akt av en minoritär klass.
4. Att det är en akt av ett specialiserat organ, med mycket stränga urvalskriterier, som tenderar att undgå all samhällelig kontroll.
5. Den reproducerar och förfinar sig oupphörligen, och sträcker ut sig över hela samhället och alla sociala relationer.
6. Att den har inget annat existensberättigande än att underordna och krossa den mänskliga gemenskapen.
7. Den utvecklar känslor av misstänksamhet och våld mellan sociala grupper, som nationalism, rasism, chauvinism och andra missfoster.
8. Den förstärker känslor och beteendemönster som egoism, sadistisk aggressivitet, hämndbegär; alla aspekter av det dagliga kriget, alla mot alla, som aldrig tar slut och som förvandlar hela samhället till ett tillstånd av terror.
De småborgerliga klasserna (bönder, hantverkare, fria yrken, affärsidkare, intellektuella) utgör inte egentliga klasser i samhället. De har inget specifikt produktionssätt eller socialt projekt att föra fram. De är inte historiska klasser i marxistisk mening. De är de minst homogena klasserna. Även om deras högre skikt drar fördelar av utsugningen av andras arbete och sålunda är privilegierade, är de som helhet underkastade borgarklassens herravälde som påtvingar dem dess lagar och förtrycker dem. De har ingen framtid som klass. I dess övre skikt, kan de som mest hoppas på att individuellt integrera sig i borgarklassen. Vad det gäller dess lägre skikt, är de dömda till att förlora sitt "oberoende" ägande av produktionsmedlen och kommer att bli proletariserade. Den stora majoriteten av dessa är tvingade att ekonomiskt och politiskt underkasta sig borgarklassens dominans. Deras politiska beteende är bestämt av styrkeförhållandet mellan de två fundamentala klasserna i samhället: borgarklassen och proletariatet. Deras hopplösa motstånd mot kapitalets hänsynslösa lagar gör att de tenderar att ha ett fatalistisk, passivt beteende. Deras ideologi är individualismens "ta chansen" mentalitet, kollektivt sett tenderar de att ge efter för allehanda patetiska aktiviteter som kännetecknas ändlöst jämmer och ett sökande efter en miserabel tröst, i synnerhet impotent humanism eller pacifistiska rörelser.
Krossade materiellt, utan någon framtid, tenderar de att falla offer för alla möjliga sorters mystifikationer, från de mest pacifistiska (religiösa, nudistiska, icke-våldsrörelser, rörelser mot kärnvapen, hippies, ekologister, etc, etc) till de mest blodtörstiga ( De svarta Hundranden (terrorgäng under ryska revolutionen öa), pogromister, rasister, Ku-Klux Klan, fascistiska gäng, och andra gangstergäng av alla möjliga sorter). Det är framför allt den senare sorten, de blodtörstiga, som finner en illusorisk kompensation för sin illusoriska värdighet. För detta är de fegas heroism, clownens mod, de medelmåttigas ära. Kapitalismen finner hos dessa strata en outsinlig rekryteringskälla för sin terror.
Även om det under historiens gång har skett explosioner och ilska från dessa klasser, förblir dessa sporadiska och går aldrig utöver den blinda revoltens horisont, eftersom dessa revolter inte har något annat perspektiv än att bli krossade. Under kapitalismen har dessa klasser fullständigt förlorat sitt oberoende och tjänar enbart som kanonmat för de olika fraktionerna av den härskande klassen, både inom och utanför de nationella gränserna. Under revolutionära kriser och under vissa gynnsamma omständigheter, kan det djupa missnöjet hos delar av dessa skikt göra att de kan stödja proletariatets kamp.
Den oundvikliga processen av utarmning och proletärisering av de lägre skikten hos dessa klasser är en extremt svår och smärtsam process som ger upphov till synnerligen revoltbenägna strömningar. Kampvilligheten hos dessa element, i synnerhet de som kommer från hantverksmässiga villkor eller deklasserade intellektuella grundar sig mer på deras desperata livsvillkor än på den proletära klasskampen, som de har svårt för att förena sig med. Vad som i grunden kännetecknar medlemmarna av dessa skikt är deras individualism, otålighet, skepticism, och demoralisering. Deras agerande syftar mer till spektakulära självmord än till något uttalat mål. När de har förlorat sin gamla ställning i samhället, utan någon framtid, lever de i en ständig misär och i en desperat revolt mot denna misär. Även om de har kontakt med arbetarklassen och dess historiska framtid, inspireras de av detta på ett förvridet sätt, vilket sällan går utöver fantasins och drömmarnas nivå. Deras verkliga bild av verkligheten är helt bestämd av den omedelbara situationen.
De politiska uttrycken för denna strömning tar sig extremt olika former, från den individuella aktionen till olika former av sekter: slutna konspiratoriska grupper som konspirerar om statskupper, "exemplariska aktioner", och terrorism.
Det som utgör det enhetliga i alla dessa olika uttryck, är deras brist på medvetenhet om den objektiva, historiska determinismen bakom klasskamps rörelsen och om det historiska subjektet i det moderna samhället, den enda sociala kraften som är kapabel till en social omvandling - proletariatet.
Fortlevandet av denna strömning är beroende av den permanenta processen av proletärisering som har ägt rum under hela kapitalismens historia. Deras variation och mångfald är en produkt av lokala och omedelbara situationer. Detta sociala fenomen har alltid följt med proletariatets historiska formering och är blandad med, i varierande grad, med proletariatets rörelse, till vilken denna sociala strömning ger idéer och hållningar som är främmande för arbetarklassen. Detta gäller i synnerhet terrorismen.
Vi måste insistera på denna fråga och inte ge något utrymme för tvetydigheter. Det är sant att vid början av arbetarklassens formering, hade proletariatets försök att organisera sig självt ännu inte upptäckt de mest ändamålsenliga formerna, och arbetarklassen använde sig av konspiratoriska organisationsformer - de hemliga sällskapen, vilka var ett arv från den borgerliga revolutionen. Men detta förändrade inte klassnaturen hos dessa organisationer eller deras otillräcklighet för de nya villkoren - proletariatets klasskamp. Proletariatet kom väldigt snabbt att bryta med och definitivt förkasta dessa organisationsformer och metoder.
På samma sätt som processen av teoretisk utveckling oundvikligen genomgick en utopisk fas, måste processen av formerandet av klassens politiska organisationer genomgå en fas av konspiratoriska sekter. Men vi skall inte göra en dygd av nödvändigheten här och bli förvirrade av rörelsens olika faser. Vi måste veta hur man kan urskilja rörelsens olika faser och formerna de gav upphov till.
På samma sätt som den utopiska socialismen vid ett givet tillfälle i arbetarklassens rörelse förvandlades från att ha varit ett mycket viktigt och positivt bidrag till att bli ett hinder som stod i vägen för en ytterligare utveckling av rörelsen, på samma sätt blev också de konspiratoriska sekterna en negativ kraft, som steriliserade rörelsens framsteg.
Den strömning som representerade skikten som på ett mycket smärtsamt sätt höll på att proletäriseras kunde inte längre ge det minsta bidrag till en klassrörelse som redan var utvecklad. Denna strömning förespråkade inte bara sekten som organisationsform och dess konspiratoriska metoder, vilket gjorde att den hamnade längre och längre bakom den verkliga rörelsen, och de kom att kämpa för dessa idéer och metoder till sin extrema slutpunkt - på ett karikatyrartat sätt- vilket innebar förespråkandet av terrorism.
Terrorism är inte bara terroraktionerna. Att påstå det vore att föra diskussionen på en rent terminologisk nivå. Vad vi vill visa på är den sociala innebörden och skillnaderna som finns bakom dessa termer. Terror är ett system för att härska, strukturerat och permanent, som kommer från de utsugande klasserna. Terrorism å den andra sidan är en reaktion från förtryckta klasser utan en framtid, gentemot terrorn från den härskande klassen. De är tillfälliga reaktioner, utan kontinuitet, hämndaktioner utan en framtid.
Vi kan finna en mycket levande beskrivning av denna rörelse i författaren Panait Istrati i boken Haiducs som utspelas i Rumänien i slutet av 1800-talet. Vi kan också finna det hos Narodnikernas terrorism och, även om det kan förefalla annorlunda, hos anarkisterna och Bonnotligan. De har alla samma grundläggande natur - de maktlösas hämnd. De utrycker aldrig något nytt, men är det desperata uttrycket för ett slut - deras eget slut.
Terrorism, de impotenta reaktionen hos den maktlöse, kan aldrig överskrida terrorn hos den härskande klassen. Det är som en mygga som biter en elefant. Å den andra sidan, har terrorismen ofta blivit utnyttjad av staten för att rättfärdiga och stärka sin egen terror.
Vi måste definitivt fördöma myten om att terrorism tjänar, eller skulle kunna tjäna, som en detonator för den proletära kampen. Det vore ganska underligt att finna att en klass som har en historisk framtid skulle behöva efterlikna en klass som inte har någon framtid för att utlösa sin kamp.
Det är fullständigt absurt att hävda att terrorismen hos de mest radikaliserade skikten hos småborgarklassen skulle kunna inneha förmågan att krossa de demokratiska illusionerna hos arbetarklassen. Eller att den kan krossa illusionen om borgerlig legalitet. Eller att den kan lära arbetarklassen om det oundvikliga i våldet. Proletariatet har inga lärdomar att dra från den radikala terrorismen förutom att distansera sig från den och förkasta den, eftersom våldet som terrorismen består av befinner sig på en helt och hållet borgerlig klassterräng. En förståelse av att våld är nödvändigt och oundgängligt kommer proletariatet att lära sig av sin egen existens: sin egen kamp, sina egna konfrontationer med den härskande klassen. Det är detta som är klassvåldet, vilket är skilt i natur och innehåll, i form och metod, från småborgarklassens terrorism och från den härskande klassens terror.
Det är ganska säkert att, i allmänhet, kommer arbetarklassen att visa en attityd av solidaritet och sympati - inte gentemot terrorismen som den fördömer som en ideologi, en metod, och som ett organisationssätt - men gentemot de element som har dragits in i terrorismen. Detta på grund av följande skäl:
1. Eftersom elementen som dras till terrorismen revolterar mot den existerande ordningen som kännetecknas av terror, vilken proletariatet syftar till att förstöra från topp till tå.
2. Eftersom, på samma sätt som arbetarklassen, är de dras in i terrorismen offer för den grymma utsugningen och förtrycket av den kapitalistiska klassen och dess stat. Det enda sättet som proletariatet kan visa sin solidaritet med dessa offer är genom att försöka skydda dem mot bödlarna från den statliga terrorn, och genom att försöka få dem att dra sig ur den dödliga återvändsgränd som terrorismen betyder.
Vi behöver inte här stryka under våldets nödvändighet för proletariatets klasskamp. Detta vore att sparka in öppna dörrar eftersom ända sedan Babeufs Jämlikar, har detta demonstrerats i teorin och praktiken. Det vore också att slösa bort tiden, som om det vore en ny upptäckt, att alla klasser måste använda sig av våld, inklusive proletariatet. Om man begränsar sig till dessa sanningar - närmast banaliteter- kommer man att förfäkta en tom fras, att "Våld är lika med Våld". Man skulle förespråka en förenklad och absurd identifiering mellan kapitalets våld och proletariatets våld, och stryka över den väsentliga skillnaden: att den ena är förtryckande och den andra är frigörande.
Att fortsätta och upprepa klyschan att " våld är lika med våld", att fotsätta med att konstarera att alla klasser använder våld, att allt våld i grund och botten är likvärdigt. Detta sätt att resonera är ungefär lika begåvat som att likställa en kirurg som genomför ett Caesarsnitt för att bringa nytt liv till världen, med en mördare som dödar sitt offer med ett knivhugg i magen, bara därför att bägge använder samma redskap en kniv mot samma område magen, och bägge använder till synes samma teknik för att öppna magen.
Det viktigaste är inte att man går runt och upprepar "att våld ärlika med våld", utan att man stryker under skillnaderna. Att visa så klart som möjligt varför och på vilket sätt som proletariatets våld skiljer sig från terrorn och terrorismen hos andra klasser.
Vi gör inte en skillnad mellan terror och arbetarklassens våld av terminologiska skäl, eller av något slags skräck för ordet "terror". Vi gör så för att tydliggöra skillnaderna i klassnatur, form och innehåll som ligger bakom dessa ord. Vokabulären släpar alltid efter fakta och en brist på distinktion mellan orden är ofta ett tecken på en otillräcklig förståelse vilket kan leda till ytterligare oklarheter. Till exempel, vi har ordet "socialdemokrat" vilket på intet sätt motsvarar den revolutionära essensen - de kommunistiska målen - hos proletariatets politiska organisationer. Det är samma sak med ordet "terror". Man kan ibland hitta det i den socialistiska litteraturen, även hos dess klassiker, där den paras ihop med orden "revolutionär" och "proletariat". Vi måste akta oss för att man missbrukar literära citat och fraser utan att man sätter dem i deras rätta sammanhang eller att man inte tar reda på omständigheterna när de skrevs och mot vem de var skrivna. Detta kan bara leda till att man förvrider de verkliga idéerna hos författarna. Det måste understrykas att i de flesta fall var författarna, när de använde ordet terror väldigt noga med att göra en grundläggande skillnad mellan proletariatets och borgarklassens metoder, mellan Pariskommunen och Versailles, mellan revolutionen och kontrarevolutionen under inbördeskriget i Ryssland. Om vi anser att det är nödvändigt att särskilja dessa två termer, beror detta på vi på detta sätt vill bli av med de oklarheter som gör att dessa likställs - en oklarhet som bara ser en skillnad i kvantitet och intensitet, inte en klasskillnad.
Och om det nu vore så att det var bara en fråga om en skillnad i kvantitet, för marxister som använder en dialektisk metod, skulle detta fortfarande leda till en skillnad i kvalitet.
Genom att förkasta terrorn till fördel för proletariatets klassvåld, syftar vi inte bara till att uttrycka vår klass avsky gentemot det verkliga innehållet av utsugning och förtryck som finns inbegripet i terrorn, men vi vill också göra slut på sofismer och hycklande "argument" som hävdar att "målen rättfärdigar medlen".
Dessa villkorslösa försvarare av terrorn, dessa revolutionens kalvinister - bordigisterna- uttrycker ett förakt för frågan om organisationens form, och medel. För dem existerar bara "målet" och alla former och medel kan användas för att uppnå detta mål. "Revolutionen är en fråga om innehåll, inte om organisationens former", repeterar de oupphörligen. Förutom, förstås, när det gäller terrorn. Här är de ganska kategoriska: "Ingen revolution utan terror. Du är ingen revolutionär om du inte är beredd att döda ett barn." Här blir terrorn, som anses som ett medel, en absolut förutsättning, ett kategoriskt imperativ för revolutionen och dess innehåll. Varför detta undantag? Vi skulle också kunna ställa andra frågor från den andra utgångspunkten. Om frågor som rör organisationens form och medel inte har någon betydelse för den proletära revolutionen, varför skulle inte revolutionen kunna genomföras i en monarkistisk eller parlamentarisk form?
Sanningen är att försöka separera form och innehåll, medel och mål, är absurt. I verkligheten är form och innehåll oskiljaktigt förbundna. Ett mål kan inte uppnås med vilka medel som helst. Det krävs särskilda medel. Ett specifikt medel kan bara tillämpas på ett specifikt mål. Alla andra uppfattningar leder bara till sofistiska spekulationer.
När vi förkastar terrorn som en utgångspunkt för det proletära våldet, beror detta inte på moraliska skäl, utan därför att terrorn, som innehåll och metod, är av sin natur motståndare till proletariatets mål. Kan revolutionens kalvinister verkligen tro att de verkligen kan övertyga oss, om att proletariatet kan använda sig av koncentrationsläger, systematiskt utrotande av hela befolkningar, upprätta ett helt nätverk av gaskammare ännu mer vetenskapligt konstruerade än de av Hitler? Är folkmord en del av "Programmet" hos den "Kalvinistiska vägen till Socialismen"?
Vi behöver bara påminna om de om de aspekter som vi tagit upp ovan om huvudsakliga karaktärsdragen av metoderna och innehållet hos terrorismen för att omedelbart se den avgrund som skiljer proletariatet från terrorn.
Terrorn "är organiskt sammanlänkad med exploateringen och används för att upprätthålla den". Proletariatet är en exploaterad klass som kämpar för att exploateringen av människan av människan skall elimineras.
Terrorn "är en handling av en privilegierad klass". Proletariatet är en klass som inte har några privilegier och kämpar för alla privilegier skall upphävas.
Terrorn är "aktiviteten hos en klass som är en minoritet i samhället". Proletariatet representerar den överväldigande majoriteten i samhället. En del kan tolka detta som vår "oförbätterliga fallenhet för demokratiska principer", frågan om majoritet och minoritet, men det är de som är fixerade vid frågan, för att för dem så är aktioner som utförs av en minoritet och fruktas av majoriteten är ett kriterium för den revolutionära sanningen. Problemet med detta är att socialismen inte kan genomföras om den inte baseras på en historisk möjlighet som är i linje med viljan och intresset hos en överväldigande majoritet i samhället. Detta är en av de centrala teserna i Lenins Staten och revolutionen men också hos Marx när han sade att proletariatet kan inte befria sig själv utan att befria resten av mänskligheten.
Terrorn "är aktiviteten hos ett specialiserat organ". En av proletariatets hjärtefrågor är krossandet av den stående armen och polisen och det allmänna beväpnandet av folket och då synnerhet proletariatet. "..tenderar att dra sig undan all kontroll från samhället som helhet över det". Som en målsättning förkastar proletariatet all specialisering, men eftersom detta inte är möjligt att genomföra på kort sikt, så insisterar proletariatet att alla specialister befinner sig under samhällets fulla kontroll.
Terrorn "reproducerar och förfinar sig själv hela tiden utan slut". Proletariatet målsättningen är att sätta stopp för allt detta, och börjar med detta så snart det tagit makten.
Terrorn "har inget annat existensberättigande än att underordna och krossa det mänskliga samhället". Det proletära perspektivet är det diametralt motsatta till detta . Dess existensberättigande ligger i dess möjlighet att befria mänskligheten.
Terrorn "utvecklar en fiendskap och våld mellan olika sociala grupper, nationalism, rasism och andra hemskheter. Proletariatet kommer att trycka ned alla dessa historiska anakronismer som blivit hinder för ett harmoniskt förenande av mänskligheten.
Terrorn "utvecklar egoistiska känslor och beteenden, sadistisk aggressivitet, det dagliga allas krig mot alla…" Proletariatet kommer att utveckla helt nya känslor- av solidaritet, kollektivt liv, kamratskap, en känsla av alla för en och en för alla, den fria sammanslutningen av producenter, socialiserad produktion och konsumtion. Samtidigt som terrorn "..drar ned hela samhället i ett tillstånd av terror och skräck", kommer proletariatet att uppmana till allas kreativitet och initiativkraft så att de i ett allmänt tillstånd av entusiasm kan ta kontrollen över sitt eget liv.
Proletariatets klassvåld kan inte vara terror, därför att dess existensberättigande ligger i att göra upp med terrorn. Att likställa de två är att leka med ord. Den som försöker stoppa ett mord kan inte likställas med den som utför det. Proletariatet kan inte hemfalla till organiseringen av pogromer, lynchningar, tortyr som moskvarättegångarna som ett sätt att uppnå socialismen. Det lämnar dessa metoder till kapitalismen, eftersom de är integrerade delar av kapitalismen. Dessa metoder passar kapitalismens syften som hand i handske och går under namnet TERROR.
Varje sig före eller efter revolutionen kan terrorn vara ett vapen i proletariatets kamp att befria mänskligheten!
M.C
------------------
Här ovan publicerade vi en text om terrorism, terror och klassvåld, som syftade till att ge en grundläggande orientering för IKS ingripande inom detta område. Texten var ett mer generellt svar dels till borgarklassens offensiv polisiärt likväl som ideologiskt, och dels till de olika uppfattningar som för närvarande försvaras (OBS! Detta skrevs 1978, översättarens anmärkning) inom den revolutionära rörelsen, som helhet konfronterade med de senaste terroristaktionerna.
Den text som vi publicerar nedan har formen av en resolution och betonar och fördjupar vissa aspekter som togs upp i den tidigare texten i International Review nr 14 (och översatt till svenska i detta nummer av Internationalistisk Journal, öa). Detta gör vi med syftet att mer utvecklat definiera och avgränsa naturen hos frigörande våldet hos proletariatet.
Resolutionen försöker inte ge ett precist och detaljerat svar på alla de konkreta problem som finns och kommer att ställas inför arbetarklassen inom ramen för dess revolutionära aktivitet. En aktivitet som sträcker sig från det första uppvaknandet av klasskampen till perioden av den revolutionära omvandlingen, genom resningen och övertagandet av makten. Inte heller tar den direkt upp hur borgarklassen direkt använder sig av terrorismen. Resolutionens syfte är att ge en ram, en generell förståelse som gör det möjligt att närma sig problemet från en proletär ståndpunkt och undvika förenklingar som att " våld är våld" och "våld är terror", "att säga att våld inte är terror är lika med pacifism" och så vidare, men även hela resonemanget om "att ändamålen helgar medlen". Syftet med resolutionen är att visa att:
Utöver detta så visar texten att om det finns ett område där förhållandet mellan "mål och medel" är särskilt viktigt så är det frågan om proletariatets revolutionära våld. Detta innebär att vad som ligger till grund för den nuvarande diskussionen om terrorism, terror och klassvåld, är själva naturen hos den proletära revolutionen.
---
1. Det är helt felaktigt att framställa denna fråga som en fråga mellan pacifism och terror, pacifismen har aldrig verkligen existerat i ett samhälle som är uppdelat i klasser med motstridiga intressen. I ett sådant samhälle kan relationen mellan klasserna endast regleras genom kamp. Pacifismen har aldrig varit något annat än en ideologi, som i bästa fall varit ett utryck för svaga impotenta led hos en social klass utan framtid – småborgarklassen. I värsta fall är den inget annat än mystifikation och en skamlig lögn som syftar till att avleda de utsugna klasserna, och få dem att acceptera förtryckets ok. Att resonera i termer av pacifism eller terror, att säga att valet står mellan dessa två är att gå i en fälla, och ge trovärdighet till detta falska dilemma. Det är samma sak som en annan ideologisk fälla som är baserad på en annan lika falsk frågeställning – krig eller fred.
Det är viktigt att vår diskussion undviker dessa falska frågeställningar, som ersätter verkligheten med dikten. För detta skulle innebära att vi bortsåg från de verkliga problem som vi står inför, klassnaturen hos terror, terrorism, och klassvåld.
2. Precis på samma sätt som att föra fram det falska alternativet mellan terror och pacifism undviker den verkliga frågan, att jämställa dessa två termer innebär att skyla över frågan. I det första fallet så undviks problemet genom att den ersätts med en falsk frågeställning. I det andra fallet undviks problemet genom att det förnekas och därigenom verkar försvinna. Det skulle vara häpnadsväckande om marxister skulle kunna föreställa sig att klasser med så väsenskilda naturer som borgarklassen och proletariatet skulle kunna agera på samma sätt och använda samma metoder för sitt handlande. Den ena bärare av exploateringen och den andra bärare av frigörelsen, den ena bärare av repressionen, den andra för friheten. En som står för upprätthållandet och förevigandet av uppdelningen av mänskligheten i klasser, den andra som står för dess förenande i ett sant mänskligt samhälle. Den ena står för tvånget, fattigdomen och knappheten, den andra står för friheten, överflödet och blomstringen av mänskligheten.
Genom att göra denna identifikation kan man undvika allt som särskiljer och ställer dessa två klasser mot varandra, inte i abstraktionens tunna luft, men i den konkreta verkligen av deras praktik. Genom att jämställa deras praktik, så jämställer du de två klasserna, borgarklassen och proletariatet. Det vore en absurditet att säga att å ena sidan behandlar vi två klasser som är diametralt motsatta varandra och å den andra hävda att dessa två klasser i praktiken har en identisk praktik.
3. För att komma till kärnan i frågan om terror, måste vi lägga åt sidan grälet om ord för att belysa vad som ligger bakom dessa ord. Med andra ord innehållet och praktiken hos terrorn och se vad detta innebär. Vi måste börja med att förkasta iden om att man separera handling och innehåll. Marxismen förkastar både den idealistiska uppfattningen om existensen av en andelik, evig, mening utanför den materiella verkligheten och den pragmatiska uppfattningen om en praktik utan mening och innehåll. Handling och innehåll, syfte och mål, utan att vara identiska är de ändå moment i en odelbar helhet. Det kan inte finnas någon handling som är avskiljd från eller står i motsättning till sitt innehåll, och du kan inte ifrågasätta innehållet utan att de facto ifrågasätta dess praktik. Praktiken visar med nödvändighet sitt innehåll, samtidigt som den senare endast kan utrycka sig i praktiken. Detta är speciellt tydligt på nivån av det sociala livet.
4. Kapitalismen är det sista samhället i historien som är uppdelat i klasser. Kapitalist klassen grundar sitt herravälde på den ekonomiska utsugningen av arbetarklassen. För att säkerställa och intensifiera utsugningen så mycket som möjligt använder kapitalist klassen, precis alla tidigare exploaterande klasser i historien, av alla de metoder av våld och förtryck som står till dess förfogande. Den tvekar inte att använda de mest inhumana, grymma, blodiga metoder för garantera och öka exploateringen. Ju mer den konfronteras mer interna svårigheter, ju mer arbetarna motsätter sig exploateringen, desto blodigare utövar borgarklassen repressionen. Den har utvecklat en hel arsenal av repressiva metoder som fängelser, deportationer, mord, koncentrationsläger, utrotningskrig och de mest sofistikerade tortyrmetoder. Den har också, av nödvändighet, tvingats skapa en massa organ som utför allt detta, som poliser, militärer, juridiska institutioner, kvalificerade torterare, kommandosoldater och halvmilitära gäng. Kapitalist klassen använder en allt större del av det mervärde som utvinns ur utsugningen av arbetarklassen för att upprätthålla sin repressiva apparat. Detta har nått en sådan nivå att den blivit den mest betydelsefulla och blomstrande delen av samhällets sociala aktivitet. För att försvara sitt klassherravälde så leder kapitalistklassen hela samhället mot ruin och hotar hela mänskligheten med död och misär.
Vi försöker inte måla upp en känslosam bild av det kapitalistiska barbariet, utan detta är en prosaisk bild av dess verkliga praktik.
Denna praktik genomsyrar hela det sociala livet och alla relationer mellan människor, den tränger igenom alla delar av samhället. Denna praktik, detta system för att härska, det kallar vi terror. Terror är inte den eller den tillfälliga våldshandlingen. Terror är en speciell sorts våld, som är en del av naturen hos exploaterande klasser. Det är ett koncentrerat, organiserat, specialiserat våld som är planerat, utvecklat och förfinat med syfte att effektivisera utsugningen.
Dess grundläggande karaktärsdrag är;
5. Proletariatet är inte den enda klassen som känner av trycket från statens terror. Terrorn utövas även mot alla småborgerliga klasser och skikt som småbönder, hantverkare, små tillverkare och affärsinnehavare, intellektuella och studenter. Den sträcker sig till och med in i själva borgarklassens led. Dessa skikt och klasser har inte något historiskt alternativ till kapitalismen att föra fram. Utmattade och förtvivlade av systemets barbari och dess terror, kan de endast motsätta sig systemet genom desperata handlingar terrorism.
Även om den också kan användas av vissa delar av borgarklassen, är terrorism en typ av handling, en praktik hos desperata klasser som inte har någon framtid. Det är därför som denna praktik som försöker vara "heroisk och exemplarisk" inte är något annat än självmordsaktioner. De erbjuder ingen väg framåt och leder endast till att servera nya offer till den statliga terrorn. Den har inte någon positiv effekt på proletariatets klasskamp. Den innebär istället oftast ett hinder för denna kamp, såtillvida att den kan ge upphov till illusioner inom arbetarklassen om att det finnas en annan väg framåt än klasskampen. Det är därför som terrorismen är småborgerlighetens praktik och utnyttjas oftast av staten på ett sofistikerat sätt för att avleda arbetarklassens kamp från dess egen terräng. Den används även som en förevändning för att skärpa statens repressiva terror.
Vad som kännetecknar terrorism som småborgerlig praktik är att den är en handling av små isolerade minoriteter, som aldrig kan lyfta sig till nivån av massaktion. Den genomförs i skymundan av små konspirationer, och är därför gynnsam terräng för infiltratörer och olika former av polisspioner och därigenom för alla möjliga sorters manipulationer och intriger. Terrorismen har sin grund i den individuella viljan och inte i den generella kampen av revolutionär klass och kan därför inte bli något annat än en rent individualistisk handling. Dess handlingar riktar sig inte mot det kapitalistiska systemet och dess institutioner, utan endast mot individuella representanter för systemet. Den kommer oundvikligen att ta sig formen av hämnd eller vendetta, av individ mot individ och inte som en revolutionär konfrontation mellan olika klasser.
På en generell nivå, vänder terrorismen revolutionen ryggen, eftersom revolutionen endast kan vara produkten av en specifik klass som drar in massorna i en öppen och direkt kamp mot den existerande ordningen, för en omvandling av samhället. Utöver detta så är den i grund och botten substitutionistisk (1) eftersom den endast har tilltro till en självpåtagen aktivitet hos en liten aktiv minoritet.
I denna bemärkelse måste vi förkasta tanken på en "arbetarterrorism" som framställs som små avdelningar av proletariatet, "specialister" på väpnade aktioner eller som antas förbereda marken för framtida aktioner genom att ge exempel på väpnad kamp för arbetarklassen eller att "försvaga" staten genom inledande attacker. Proletariatet kan delegera avdelningar för olika direkta uppgifter som strejkvakter olika patruller etc., men dessa står under kontroll av rörelsen som helhet. Inom ramen för denna massrörelse kan aktioner från de mest avancerade deltagarna fungera som katalysator för kampen hos den breda massan, men detta kan aldrig ske genom de individualistiska konspirativa aktioner som kännetecknar terrorismen. Terrorismen kan inte ens, när den praktiseras av arbetare eller grupper av arbetare, ta sig en proletär karaktär. På precis samma sätt som det faktum att fackföreningarnas medlemmar är arbetare, inte gör dem till organ för arbetarklassens kamp. Icke desto mindre skall inte terrorismen förväxlas med de handlingar av sabotage eller våld som utförs på fabriksgolvet eller kontoret. Denna typ av handlingar är i grund och botten utryck för missnöje och förtvivlan. Detta sker framförallt i perioder av tillbakagång för klasskampen, under vilka de inte på något sätt kan fungera som utlösande faktorer för kampen. Men under perioder av en utveckling av klasskampen kan de komma att integreras och överskridas i en kollektiv och mer medveten rörelse.
Av alla dessa skäl kan terrorismen inte ens bästa fall vara en (i värsta fall kan den öppet användas mot arbetarna) kampform som kan användas av proletariatet. Det innebär inte att proletariatet sätter terrorismen på samma nivå som den statliga terrorn, eftersom det inte glömmer att terrorismen hur meningslös den än verkar, alltid är en reaktion på och en konsekvens av terrorn från dess dödsfiende den kapitalistiska staten, och att proletariatet självt också är ett offer för denna terror.
Terrorismen som praktik är en perfekt illustration på dess innehåll, från de småborgerliga klasser som den kommer ifrån. Den tomma praktiken från dessa impotenta klasser som inte har någon framtid.
6. Den sista exploaterade klassen i historien, proletariatet, bär inom sig lösningen på alla uppdelningar och tillkortakommanden som tynger ned detta samhälle. Denna lösning är inte bara i förhållande till dess egen situation som utsugen klass, utan till hela samhällets, eftersom proletariatet inte kan befria sig själv utan att befria hela mänskligheten från uppsplittringen av samhället i klasser och människan exploatering av människan. Denna lösning, det fritt associerade och gemensamma samhället, är kommunismen. Ända från dess tillblivelse har proletariatet burit på fröet till detta samhälle. Det har personifierat vissa karaktärsdrag hos denna pånyttfödda mänsklighet, som en klass förvägrad all privat egendom, som den mest exploaterade klassen i samhället, står den mot all exploatering, som en klass som förenas av kapitalet i förenat produktivt arbete, som den mest homogena förenade klassen i samhället är solidaritet en av dess främsta kvaliteter och dess djupast kända behov. Samtidigt som den är den mest förtryckta klassen kämpar den mot allt förtryck. Den mest alienerade klassen, bär den inom sig rörelsen som kan innebära ett slut på alienationen, därför att dess medvetande om verkligheten inte faller offer för det självbedrägeri som utrycker intresset hos en härskande klass. Andra klasser är underkastade ekonomins blinda lagar, medan proletariatet genom sin medvetna kamp, kommer att göra sig till herre över produktionen, avskaffa varuutbytet och på ett medvetet organisera det sociala livet.
Även om det fortfarande är märkt av det samhälle som det kommer ifrån, kommer proletariatet att tvingas agera utifrån en vision av framtiden. Det kan inte använda agerandet hos tidigare härskande klasser som en modell för sin kamp, eftersom den är den direkta antitesen till dessa klasser både i sitt vardande och i sin kamp. Styret hos de tidigare härskande klasserna drevs av ett försvar för dess privilegier, men proletariatet har inga privilegier att försvara och det härskar med syfte att undertrycka alla privilegier. Av liknande skäl har tidigare härskande klasser barrikaderat sig bakom klasskillnader medans proletariatet är öppet för att integrera alla andra medlemmar av samhället i sig själv. För att skapa ett enda mänskligt samhälle.
Proletariatets kamp är precis som all annan kamp av nödvändighet våldsam, men dess utövande av våldet är distinkt från andra klasser precis som dess syfte och mål. Dess praktik som även innefattar dess användande av våld, innebär ett agerande av den stora massan och inte en liten minoritet, den befriar och föder fram ett nytt harmoniskt samhälle, inte förstärkandet av ett tillstånd av allas krig mot alla. Dess aktivitet syftar inte till att föreviga och förfina våldet, utan till att göra upp med kapitalist klassens alla brott och oskadliggöra den. Det är därför som proletariatets revolutionära våld aldrig kan ta sig den monstruösa formen av terror som kännetecknar det kapitalistiska systemet eller formen av småborgarklassens impotenta terrorism. Proletariatets oövervinneliga styrka ligger inte så mycket i fysisk eller militär styrka och ännu mindre i repression, utan i dess förmåga att mobilisera hela klassen och att integrera majoriteten av de icke proletära arbetande klasserna i sin kamp mot kapitalets barbari. Denna styrka ligger i dess förmåga att utveckla sitt medvetande och dess kapacitet att organisera sig på ett förenat, självständigt sätt och i styrkan hos dess övertygelse och skärpan hos dess beslut.
Dessa är de grundläggande vapnen för dess praktik: proletariatets klassvåld.
Marxistisk litteratur använder ibland termen terror istället för klassvåld. Men när vi studerar den marxistiska traditionen närmare kan vi se att det handlar mer om oprecisa formuleringar än av en samstämmighet mellan idéer. Utöver detta så kommer denna otydlighet från det starka intryck som den stora borgerliga revolutionen 1789 gjorde. Hursomhelst är det hög tid att göra upp med dessa otydligheter som leder vissa grupper, som bordigisterna, att göra en extrem karikatyr i deras förhärligande av terrorn och de förvandlar denna monstrositet till ett nytt ideal för proletariatet.
Största fasthet och vaksamhet innebär inte upprättandet av en polisregim. Även om fysisk repression mot kontrarevolutionära försök från borgarklassen kan visa sig vara nödvändig och även om det finns risk för att proletariat är för tolerant och svagt i sin våldsutövning, kommer det att ha samma strävan som bolsjevikerna hade under de första åren av revolutionen. Att skydda sig mot alla överdrifter och missbruk som skulle förvränga dess kamp och innebära att de förlorar förståelsen om det slutliga målet för kampen. Det är mer och mer det aktiva deltagandet av de breda massorna och utvecklingen av dess kreativa initiativ som ensamt kan garantera den proletära makten och socialismens slutliga seger.
Från International Review nr 15, hösten 1978
Not
Vid slutet av år 2003 bevittnade vi hur världskapitalismen tog ytterligare ett steg mot avgrunden - ett steg som togs i och med det andra kriget i Persiska viken i mars 2003, och skapandet av ett militärt kaos i en oerhört viktig strategisk region i världen. Detta krig är oerhört viktigt för att bestämma de nya imperialistiska styrkepositionerna, med den angloamerikanska ockupationen av Irak och oppositionen mot detta som kommer från olika imperialistiska makter som antar mer och mer fientliga positioner gentemot USA. I förhållande till den slakt som detta krig representerar, har de viktigaste grupperna i den internationella kommunistiska vänstern återigen visat att de är kapabla att svara på den borgerliga propagandan genom att anta resoluta internationalistiska ståndpunkter. Gentemot de ideologiska kampanjerna från borgarklassen som syftar till att förvirra arbetarklassen, försvarade dessa grupper marxismens ABC. Detta betyder förstås inte att dessa organisationer försvarade identiskt lika ståndpunkter. Nej, utifrån vår ståndpunkt, har ingripandet från de flesta av dem visat på stora svagheter, i synnerhet vad det gäller att förstå den fas av imperialistiska konflikter som påbörjades i och med kollapsen av Östblocket och som resulterade också i att dess rival, Västblocket, upplöstes. Men de har också stora svagheter och svårigheter i att förstå vad som står på spel i dessa konflikter. Dessa skillnader måste förstås som utryck för den heterogena och svåra process genom vilket klassmedvetandet mognar inom arbetarklassen - en process som också påverkar grupperna i det politiska avantgardet. Därför, så länge som politiska klassprinciper inte överges, borde dessa skillnader inte utgöra en motsättning mellan de olika delarna av samma revolutionära läger, snarare visar de på behovet av en permanent debatt mellan dessa grupper. En offentlig debatt mellan dem är inte bara en förutsättning för ett klargörande inom det revolutionära lägret, utan också en faktor som klargör och gör det möjligt att dra en gränslinje mellan revolutionärerna och de grupper, som utgör kapitalets extremvänster (trotskismen, den officiella anarkismen, etc). Detta skulle kunna hjälpa de nya individer, som söker efter klasståndpunkter, att orientera sig gentemot de olika grupperna och individerna i det proletära politiska lägret.
Det var i en sådan anda som vår organisation presenterade en appell till andra revolutionära organisationer när det andra kriget i Persiska viken bröt ut, med syftet att genomföra ett gemensamt initiativ (med dokument och offentliga möten) som skulle göra det möjligt:
"för internationalistiska ståndpunkter att få så stor spridning som möjligt".(1).
"De existerande grupperna i den kommunistiska vänstern delar alla dessa gemensamma ståndpunkter, oavsett de skillnader som kan existera mellan dem. IKS är väl medvetet om dessa skillnader och har aldrig försökt att dölja dem. Tvärtom, har IKS alltid i sin press försökt att peka på dessa skillnader och bekämpat analyser som vi anser vara felaktiga. I linje med detta, och i linje med attityden hos Bolsjevikerna 1915 i Zimmerwald ( i Schweiz) och den italienska vänstern på 1930-talet, anser IKS att verkliga kommunister idag har ansvaret att inför arbetarklassen som helhet presentera internationalismens grundläggande ståndpunkter så brett som möjligt, när den konfronteras med det imperialistiska kriget och borgarklassens kampanjer. Från vår synvinkel, förutsätter detta att dessa grupper i den kommunistiska vänstern inte begränsar sig till sitt eget ingripande, utan att de förenar sig för att gemensamt utrycka vad som förenar deras ståndpunkter. För IKS skulle ett gemensamt ingripande av den kommunistiska vänstern ha en politisk tyngd som skulle gå långt utöver summan av de respektive organisationernas styrka, samtidigt som vi vet att dessa är alldeles för svaga i detta ögonblick. Detta är skälet till varför IKS föreslår de följande grupperna att mötas för att diskutera vilka medel som kan göra det möjligt för den kommunistiska vänstern att tala med en röst i försvaret för den proletära internationalismen, utan att hindra eller ifrågasätta de enskilda gruppernas specifika ingripande." (ibid).
Denna appell sändes till:
- Internationella Byrån för det Revolutionära Partiet (IBRP);
- Parti Comuniste Internationale/Internationella Kommunistiska Partiet (Le Proletaire, Il Comunista) ;
- Partito Comunista Internazionale (Internationella Kommunistiska Partiet-”Il Partito”- även kallat "Florens"-partiet) ;
- Partito Comunista Internazionale (Il Programma Communista) .
Tyvärr blev appellen förkastad, antingen i skriftlig form (av PCI Le Proletaire och IBRP) eller så blev den helt enkelt ignorerad. I International Review nr113 noterade vi svaren och tog ställning till dem eller till tystnaden från andra grupper.
I denna artikel har vi två målsättningar. Å den ena sidan att visa, genom en analys av ställningstagandena som gjorts av de viktigaste proletära grupperna angående kriget, att det verkligen finns en proletär politisk miljö, oavsett vilken förståelse för detta som finns hos de grupper som denna miljö består av. Detta är en miljö som på grund av dess lojalitet med den proletära internationalismen klart urskiljer sig från de olika vänsteristiska grupperingarna och deras "revolutionära" frasmakeri och från alla mer öppet borgerliga klassamarbetsorganisationer. Å den andra sidan, kommer vi att fokusera på vissa skillnader som finns hos dessa grupper i den proletära politiska miljön, vilka beror på felaktiga uppfattningar hos dem, samtidigt som vi också visar att detta inte utgör ett hinder för ett visst mått av förenat agerande gentemot världens borgarklass. I synnerhet vill vi försöka att visa att hur än allvarliga dessa skillnader må vara, så används de som en förevändning för att förkasta varje gemensamt agerande.
I appellbrevet till de revolutionära grupperna, förde vi fram flera kriterier, vilka enligt vår åsikt representerar en minsta gemensamma nämnare, oberoende av de skillnader som finns i andra frågor, och som är tillräcklig för att urskilja det revolutionära lägret från kontrarevolutionens politiska läger:
"a) Imperialistiska krig är inte resultatet av en "dålig" eller "kriminell" politik hos den ena eller andra regeringen, eller hos den eller den sektorn av den härskande klassen; kapitalismen som helhet är ansvarig för det imperialistiska kriget.
b) Därför, kan proletariatets och kommunisternas ståndpunkter på intet sätt sluta upp, inte ens "kritiskt", bakom det ena eller andra krigförande lägret; konkret sett betyder detta att när man fördömer den amerikanska offensiven i Irak innebär inte detta på något sätt ett stöd för Irak eller dess borgarklass.
c) Den enda ståndpunkt som står i samstämmighet med proletariatets intressen är kampen mot kapitalismen som helhet, och därför kampen mot alla sektorer av världens borgarklass, inte med perspektivet av en "fredlig kapitalism" utan störtandet av det kapitalistiska systemet och upprättandet av proletariatets diktatur.
d) Pacifismen är som bäst en småborgerlig illusion som tenderar att vända proletariatet iväg från dess egen klassterräng. Oftare är det enbart ett cyniskt skämt som används av borgarklassen med syftet att dra in proletariatet in i det imperialistiska kriget till försvar för de "pacifistiska" och "demokratiska" delarna av den härskande klassen.
Därför, är försvaret av den proletära internationalismen lika med ett tydligt fördömande av pacifismen". (Ibid)
Alla de grupper som denna appell skickades till har, som vi nu kommer att visa, uppfyllt dessa politiska minimikriterier;
PCI(Programma) ger en väldigt korrekt ram när man säger att:
"dödskampen hos ett produktionssätt som är grundat på klassmotsättningar är mycket våldsammare än vad man kunde föreställa sig. Historien lär oss att när sociala grundvalar skakas av oupphörliga spänningar och motsättningar, är de härskande klassernas energier mobiliserade för deras överlevnad, kosta vad det vill - och sålunda skärps motsättningarna än mer, tendensen till förstörelse skärps, krig och konfrontationer mångdubblas på den kommersiella, politiska och militära nivån. På varje nivå, i alla klasser, grips samhället av en feber som angriper och sprider sig till alla dess organ" .(2)
Il Partito och Le Proletaire/Il Comunista bidrar också till att utveckla en politisk ram som visar att kriget inte beror på felen hos den ena eller andra"dåliga" sidan, utan är ett resultat av de imperialistiska konflikterna på en global nivå:
- "Eurofronten, om den nu kan motstå kriget, är inte en fredens styrka, i motsättning till den krigiska dollarfronten; den uutgör ett av lägren i de allmänna inter-imperialistiska konfrontationerna som kapitalets herravälde rusar fram mot", (3)
- ”kriget i Irak, trots disproportionaliteten i militära styrkor, kan inte uppfattas som ett kolonialt krig. Det är från varje synvinkel ett imperialistiskt krig hos bägge krigförande sidor. Även om den stat där kriget utspelas är en mindre utvecklad stat, är den under alla omständigheter en borgerlig sådan och ett uttryck för det kapitalistiska samhället”; (4)
- ”det så kallade ”fredslägret”, det vill säga de imperialistiska stater som betraktar USA:s angrepp på Irak som ett hinder för deras egna intressen, oroar sig över att USA, uppmuntrad av sin snabba militära seger över Irak, kommer att låta dem att betala dyrt för deras opposition mot kriget, om så bara genom att bli utslängda från regionen. De smutsiga imperialistiska rivaliteterna vilka ligger till grund för motsättningarna mellan staterna står i öppen dager. Amerikanarna deklarerar att Frankrike och Ryssland måste efterskänka de gigantiska krediter/lån som de har bistått Irak med, medan den andra sidan (Frankrike/Tyskland och Ryssland, etc) uttrycker sin indignation över att kontrakten för ”rekonstruktionen” av Irak delas ut till stora amerikanska bolag och att oljeinkomsterna hamnar i samma händer…Vad det gäller den berömda ”rekonstruktionen” och välståndet som utlovats till det irakiska folket, räcker det med att ta en titt på ”rekonstruktionen” av Afghanistan och situationen i ex-Jugoslavien – två regioner där fortfarande västliga militära trupper finns närvarande – för att förstå att för borgarklassen på bägge sidorna av Atlanten, handlar det mera om en rekonstruktion/återuppbyggnad av de anläggningar som krävs för att göra produktionen profitabel och garantera välståndet för kapitalistiska företag”. (5)
Dessa ståndpunkter ger således inget utrymme för ett försvar, även ett kritiskt sådant, av endera imperialistiska lägret. De utgör, de facto, en stadig grund för ett fördömande av alla stater och politiska krafter som hycklande kamouflerar försvaret av sina egna imperialistiska avsikter bakom försvaret av freden.
Därför är, för Il Partito”det gemensamma och förenade fördömandet av kriget ( vad det gäller de västliga makterna, författarens anmärkning) grundad på en verklig dubbeltydighet eftersom denna har ett ursprung och en betydelse som är annorlunda, om inte helt motsatt, för de antagonistiska klasserna.
Det ”europeiska partiet” representerar storkapitalet och storfinansen på denna sidan Atlanten – och är idag mer och mer i konkurrens med USA och därför motståndare till kriget. Finansmagnaterna kanske inte deltar personligen i banderollviftandet på gatorna men de har en solid kontroll över massmediaapparaten, partierna och fackföreningarna vilka är lojala till regeringen och som är vana att leda den svaga ”offentliga opinionen” vare sig den befinner sig hos högern eller vänstern. För kapitalet, är det de facto så, att även om krigen ofta är ”ojusta”, är de detta till trots ibland ”nödvändiga”. Det är oerhört lätt att urskilja den ene från den andre; de som är ”nödvändiga” är för de som befinner sig på den vinnande sidan, de som är ”ojusta” på den förfördelade sidan. Till exempel, för de europeiska kapitalen som var inblandade i den fruktansvärda uppdelningen av Jugoslavien, var bombningarna av Belgrad (som var alvarligare än de nuvarande bombningarna av Irak) ”nödvändiga”. Bombningarna av Irak, däremot, av stater som söker efter lönsamma oljekontrakt men som annullerats av den ”demokratiska administrationen” som infördes av Iraks ”befriare”, anses som ”orättvisa.”
För Programma Comunista som hävdar:
”Inte en man, eller ett öre för de imperialistiska krigen, öppen kamp mot vår egen nationella borgarklass, antingen den är italiensk eller amerikansk, tysk eller fransk, serbisk eller irakisk”.(7)
För Il Partito Comunista som hävdar att:
”Regeringarna i Frankrike och Tyskland, och som stöds av Ryssland och Kina, är emot detta krig idag, enbart för att de försvarar sina egna imperialistiska intressen som hotas av den amerikanska offensiven i Irak och regionen”. (8)
För IBRP är:
”den verkliga fienden för USA är Euron, vilken håller på att bli ett verkligt hot för Dollarns absoluta hegemoni”.(9)
Den enda konsistenta attityden i förhållande till dessa principer är en dödlig kamp mot kapitalet, vilken mask det än bär, och ett ovillkorligt fördömande av pacifismen. Och det har dessa grupper uttryckt, i synnerhet IBRP:
- ”Europa” - i synnerhet vad det gäller den fransk-tyska axeln – försöker att kontra de amerikanska militära planerna genom att spela med det pacifistiska kortet och har därför gillrat en ideologisk fälla som många har fallit för. Vi vet tämligen väl, och fakta finns tillgänglig för att bevisa detta, att vad än det har känt sig tvingat att göra, har ingen europeisk stat tvekat att försvara sina ekonomiska intressen med hjälp av vapen. Vad vi ser idag är grundandet av en ny nationalism – en europeisk supernationalism. Detta finns redan uttryckt i en rad deklarationer av ”dissident”-lägret (alltså, Europa gentemot USA, ö a). Själva referensen till ett Europa med mänskliga rättigheter och sociala värden, i motsats till Amerikas överdrivna individualism, är grunden för en framtida utstakning av målen för den europeiska borgarklassen och dess slutgiltiga konfrontation med den amerikanska borgarklassen; (10)
- ”hos stora delar av den parlamentariska ”vänstern” och dess bihang i ”rörelsen” (vilket är en stor del av ”anti-globaliseringsrörelsen”) görs referenser till ett Europa som består av mänskliga rättigheter och sociala värden, i motsats till amerikanarnas överdrivna individualism. De försöker få oss att glömma att detta Europa är likvärdigt med USA – när vi nu talar om ”sociala värden” – och att detta Europa redan har gjort, och kräver med allt större kraft, nya enorma nedskärningar i pensionerna (de så kallade reformerna); och det är samma Europa som redan har avskedat miljoner arbetare och som nu trycker på för att reducera och göra arbetskraften till en disponibel vara, genom de oerhört försämrade villkoren, som förvärras allt mer dramatiskt, för möjligheten att kunna få ett arbete”.(11)
Allt detta visar på existensen av ett läger som förblir troget proletariatets och den kommunistiska vänsterns principer, oavsett hur mycket de olika grupperna inom detta läger är medvetna om det.
Som vi har sagt, så betyder inte detta att det inte finns betydande skillnader mellan IKS och dessa grupper. Problemet är inte existensen av dessa skillnader i sig utan det faktum att dessa grupper använder dem som ett skäl för att förkasta ett gemensamt i en historisk situation som är synnerligen allvarlig. Dessutom används dessa skillnader på ett sätt som hindrar att de klargörs genom en seriös offentlig debatt.
I International Review/Revue Internationale nr 113, svarade vi på Le Proletaire´s påstående om att vi förespråkar någon slags frontism och IBRPs anklagelse om idealism, vilket de säger kan förklara många av IKS påstådda felaktiga analyser. Vi har inte fått några svar på våra argument , med undantag för artikeln som publicerades i Le Proletaire nr 466 (sommaren/hösten 2003, ö a). För denna organisation, är våra skillnader vad det gäller frågan om revolutionär defaitism (alltså, den internationalistiska ståndpunkt som framförallt uttrycktes av Lenin och bolsjevikerna men också av den kommunistiska vänstern i många andra länder, särskilt i Holland, Tyskland och Italien, under det Första Världskriget när Lenin proklamerade ”Förvandla det imperialistiska kriget till ett revolutionärt inbördeskrig”, ö a) – och det faktum att vi inte anser detta som ett hinder för att arbeta tillsammans - rättfärdigar för PCI - Le Proletaire att de kan kritisera oss för frontism när vi presenterat vår appell för ett förenat ingripande av grupperna i den kommunistiska vänstern.
I ljuset av denna artikel i Le Proletaire, måste vi komma tillbaka till frågan om revolutionär defaitism. Denna artikel kommer att innehålla ett nytt element som vi kommer att fokusera oss på här:
”Det är inte sant att organisationerna som ryms inom denna kategori är fundamentalt överens om det grundläggande, att de delar en gemensam ståndpunkt, inte ens angående frågor som kriget och internationalismen. Tvärtom, de konfronterar varandras programmatiska och politiska ståndpunkter vilket imorgon kommer att bli avgörande för den proletära kampen och för revolutionen, lika mycket som de idag är motsatta angående orienteringarna och direktiven för agerande som måste ges till de få element som söker efter klassståndpunkter. Angående frågan om kriget i synnerhet, har vi understrukit frågan om revolutionär defaitism eftersom ända sedan Lenin är det just detta som har kännetecknat de kommunistiska ståndpunkterna angående det imperialistiska kriget. Men idag är det just IKS som motsätter sig den revolutionära defaitismen. Hur skulle det sedan vara möjligt att uttrycka en gemensam ståndpunkt vilken, om man känner den lite närmare på pulsen, när man tittar bakom de stora och vackra fraserna om att störta kapitalismen och om proletariatets diktatur, finner att detta inte existerar. Gemensamt agerande skulle bara kunna vara möjligt under sådana omständigheter genom att släta över eller förminska oförenliga motsättningar, med andra ord, att dölja dem för arbetarna vi vill nå, genom att presentera en falsk bild av en ”kommunistisk vänster” som är enad vad det gäller de väsentliga frågorna för miltanter i andra länder, med andra ord genom att lura dem. Att kamouflera ens ståndpunkter – detta är vad det innebär, vare sig man vill eller ej – genom att göra enhetssträvande propåer med syftet att få en omedelbar eller mer långsiktig framgång; är inte detta den klassiska definitionen av opportunism?” (12) (Le Proletaires understrykningar).
PCI/IKP (Le Proletaire) framhärdar i att ignorera våra argument angående att:
” Att tala om ”frontism” och en ”minsta gemensam nämnare” betyder inte någonting för att klargöra skillnaderna mellan internationalister, det är en faktor för förvirring så tillvida att den ställer verkliga skillnader, så som klass ståndpunkter, vilka separerar internationalisterna från borgarklassen som helhet – från dess yttersta höger till dess extremvänster- på samma nivå som skillnaderna mellan internationalisterna” (International Review/Revue Internationale nr 113).
På samma gång, på grund av okunnighet (genom att vägra att bekanta sig med kritiken av dess politiska ståndpunkter, vilket inte innebär ett mindre fel om det görs av en revolutionär organisation) eller helt enkelt på grund av att det gör det enkelt för dess polemik, rapporterar inte Le Proletaire om IKS ståndpunkter angående revolutionär defaitism. De bara hävdar, utan grund att ”IKS är helt motsatta till den revolutionära defaitismen”, och lämnar dörren öppen för alla möjliga tolkningar, och dessutom, varför inte, idén att IKS är för försvaret av fosterlandet ifall det attackeras av en annan makt. Därför måste vi åberopa våra verkliga ståndpunkter i denna fråga, vilket vi bland annat utvecklade under det första kriget i Persiska viken. I artikeln ”Den proletära politiska miljön konfronterat med kriget i Persiska viken 1991” (13), sade vi följande:
”Denna slogan fördes fram av Lenin under det första världskriget. Den var riktad mot ”centristernas” sofismer, där de ”i princip” var emot varje deltagande i imperialistiska krig, men förespråkade att man skulle vänta tills arbetarna i ”fiende”-länderna var redo att ta upp kampen mot kriget innan man uppmanade arbetarna i sina ”egna” länder att göra det samma. För att stödja denna ståndpunkt, förde de fram argumentet att om arbetarna i ett land reste sig mot kriget innan arbetarna i motståndarländerna, kunde detta underlätta den imperialistiska segern för motståndarlägret.”
Gentemot denna villkorade ”internationalism”, svarade Lenin mycket korrekt att arbetarklassen i alla länder inte har några gemensamma intressen med ”sin” borgarklass. I synnerhet påpekade han att den senares nederlag bara kunde underlätta arbetarklassens kamp, vilket var fallet med Pariskommunen (som följde efter Frankrikes nederlag mot Preussen) och vid 1905 år revolution i Ryssland (som hade kommit efter kriget med Japan). Från denna observation konkluderade han att proletariatet i respektive land ”måste önska sig” nederlag för ”sin” borgarklass.
”Den senare ståndpunkten var fel redan vid den tidpunkten, eftersom den ledde revolutionärerna i varje land att kräva de mest fördelaktiga villkoren för ”deras” proletariat för den proletära revolutionen, medan revolutionen måste äga rum i världsskala, och framförallt i de stora avancerade länderna. Lenins svagheter i denna ståndpunkt ifrågasatte emellertid aldrig hans resoluta internationalism (vi kan till och med säga att det var just hans resoluta försvar av denna som ledde till detta misstag). I synnerhet hade Lenin aldrig uppfattningen om att stödja borgarklassen i ”fiende”-landet – även om detta skulle kunna vara en logisk sammanfattning av hans ”önskningar”.
Men inkoherensen i denna ståndpunkt användes senare vid många tillfällen av borgerliga partier utstyrda i ”kommunistiska” färger, för att rättfärdiga deras deltagande i imperialistiska krig. Till exempel, efter att den rysk-tyska pakten hade skrivits under 1939, upptäckte de franska stalinisterna plötsligt dygderna hos den ”proletära internationalismen” och den ”revolutionära defaitismen”, dygder som de hade glömt för länge sedan och som de förkastade lika snabbt så fort som Tyskland angrep Sovjetunionen 1941. De italienska stalinisterna begagnade sig också av begreppet ”revolutionär defaitism” efter 1941 för att rättfärdiga deras politik av att leda motståndsrörelsen mot Mussolini. Idag, allierar sig trotskisterna i många länder med Saddam Hussein och de använder samma term för detta stöd”.
Därför är det inte IKS uppfattning som kan ifrågasättas här, utan de som kritiserar oss, de som inte har assimilerat på djupet parollerna från arbetarrörelsen under den första revolutionära vågen 1917-23.
Så snart som vi gjort detta klargörande angående frågan om revolutionär defaitism, kan man då inte tycka att skillnaderna som vi pekat på inte utgör ett hinder för ett gemensamt svar på kriget från de olika grupperna? Vi anser inte att misstagen från de grupper till vilka vi adresserade vår appell ifrågasätter deras internationalism. Grupperna som försvarar den revolutionära defaitismen är inte som de stalinistiska eller trotskistiska förrädarna, vilka utnyttjar otydligheterna i Lenins paroller för att legitimera krig.
De är helt enkelt proletära politiska grupperingar som på grund av olika skäl inte har en klar uppfattning angående vissa frågor som ställs för arbetarrörelsen.
Låt oss komma ihåg, att IBRP anser att dess skillnader med IKS är alltför viktiga för att de kan ge ett gemensamt svar på frågan om kriget tillsammans med oss.
Men, i det följande stycket i ett flygblad från Bataglia Comunista, en av grupperna i IBRP, uttrycks en stor samstämmighet angående sättet att analysera dynamiken i klassbalansen mellan proletariatet och borgarklassen – en fråga där IBRP insisterar att våra skillnader är särskilt stora:
”På vissa sätt, finns det inte längre ett behov av att i krig mobilisera arbetarklassen vid fronten, det är tillräckligt för dem att göra detta hemma, att mobilisera för kriget i fabrikerna och kontoren. Problemet ställs när denna klass vägrar att arbeta för kriget och när detta blir ett allvarligt hinder för kriget i sig. Det är detta – och inte demonstrationer, hur stora de än kan vara, med pacifistiska medborgare och andra mindre bemedlade som fått påvens välsignelse – som är ett hinder för kriget, det är detta som verkligen kan stoppa kriget”(14)
(fet stil i originalet).
Denna passage uttrycker den fullkomligt korrekta idén om att kriget och klasskampen inte är två oberoende variabler utan är istället anti-teser som står i motsatsställning till varandra, på så sätt att ju mer proletariatet är enrollerat desto friare händer har borgarklassen att föra krig. På samma vis, ju mer ”arbetarklassen vägrar att arbeta för kriget”, desto mer ”blir den ett alvarligt hinder för kriget i sig”. Denna idé, så som den formulerades av ”Battaglia Comunista (15) är mycket lik det som utmärker vår syn om den historiska kursen, resultatet av de båda dynamikerna som nämndes ovan. Den permanenta tendensen hos kapitalismen att tillgripa krig och den historiska tendensen hos en obesegrad arbetarklass att röra sig mot avgörande konfrontationer med sin klassfiende. Men Battaglia har alltid ifrågasatt giltigheten hos denna ståndpunkt och anklagat den för att vara idealistisk. Som med andra frågor där Battaglia har karaktäriserat som idealism och att de misslyckas med att förstå den nuvarande situationen, har vi svarat i detalj med många artiklar och direkt i en rad polemiker. (16)
Vi skulle kunna förvänta oss att en organisation som är så pedantisk med detaljer när det handlar om att utvärdera sina skillnader med IKS, skulle ha samma attityd i förhållande till andra grupper. Men detta är inte fallet.
Vi refererar här till attityden hos IBRP via dess sympatisörsgrupp och politiska representant i Nordamerika, Groupe Ouvrier Internationaliste/Internationalist Workers Group (IWG), som publicerar Notes Internationalistes/Internationalist Notes. Denna grupp ingrep tillsammans med anarkister och hade ett offentligt möte med Red and Black Notes, några rådister och Ontario Coalition Against Poverty (OCP), vilken verkar vara en typisk vänsteristisk och aktivistisk grupp. Nyligen publicerade IWG ett solidaritetsuttalande med ”kamraterna” från OCP som arresterades och fängslades för vandalism under de senaste demonstrationerna mot kriget i Toronto. De höll också ett gemensamt offentligt möte med ”anarko-kommunistiska kamrater” i Quebec.
Medan vi själva fullt förstår behovet att vara närvarande i den politiska debatten mellan grupperna i den politiska gråzonen, vilka svänger mellan revolutionära och borgerliga ståndpunkter, i syfte att öka inflytandet av den kommunistiska vänstern i dessa debatter, blev vi verkligen förbryllade av den ”metod” som här användes. Den verkar bestå av att skylta med en ”vidsynthet” som står i konstrast till den politiska rigör som det europeiska IBRP hävdar att de använder sig av. Med tanke här på skillnaderna i metod, och sålunda i principer, ansåg vi att det var nödvändigt att med appellen om ett förenat initiativ till IWG, också skicka ett brev, som bland annat sade följande:
”Om vi förstår saken korrekt, är IBRPs vägran grundad väsentligen på faktumet att skillnaderna IBRP har med våra ståndpunkter är för stora. För att citera brevet vi fick från IBRP: ’en förenad aktion mot kriget eller varje annan fråga skulle bara kunna tänkas mellan parter som är väl definierade och politiskt definierade på ett otvetydigt sätt, och som delar ståndpunkter vilka alla anser som väsentliga. Men vi har fått klart för oss genom IBRPs webbsida (det sista numret av Internationalist Notes och flygblad från Black and Red) att Internationalist Notes i Kanada har haft ett gemensamt möte mot kriget med anarko-kommunister från Quebec och med några frihetliga/rådister och anti-fattigdomsaktivister i Toronto. Det är uppenbart för oss att medan det finns stora skillnader mellan oss och IBRP angående ett antal frågor, blir dessa obetydliga jämfört med skillnaden mellan den kommunistiska vänstern och anarkisterna (även när de lägger till ordet ”kommunist” i deras namn), och anti-fattigdomsaktivister som på deras hemsida inte ens verkar att ha några ”anti-kapitalistiska” ståndpunkter. Utifrån denna grund, kan vi bara dra slutsatsen att IBRP har två olika strategier angående dess ingripande mot kriget: ett i Nordamerika och ett i Europa. Det verkar som om att skälen som Byrån anger för att förkasta en gemensam aktion med IKS i Europa inte är giltigt i Kanada och Nordamerika. Vi adresserar sålunda detta brev specifikt till Internationalist Notes/Notes Internationlistes som representanter för IBRP i Nordamerika med syftet att ånyo upprepa förslaget vi redan gjort till IBRP som helhet”.(17)
Vi fick aldrig något svar på detta brev – vilket redan i sig uttrycker en hållning som är främmande för revolutionär kommunistisk politik, en hållning där man bara tar politisk ställning beroende på hur man känner sig och beroende på vad som minst bekymrar en (18). Om det inte kom något svar på brevet, var detta inte beroende av något misstag. Det beror på att det inte gick att besvara koherent utan att samtidigt göra någon slags självkritik. Dessutom, den politik som förs av IWG i Nordamerika är verkligen inget specifikt för de amerikanska kamraterna, utan den bär alla IBRPs typiska drag som är väldigt kunniga i att förlika sekterism med opportunism: sekterism i relationerna med den kommunistiska vänstern, opportunism gentemot alla andra. (19)
Mer allmänt, förkastandet av vår appell är inte grundat på existensen av verkliga skillnader mellan våra organisationer, utan snarare på en vilja som både är sekteristisk och opportunistisk: att förbli separata från de andra i syfte att utföra dess aktiviteter i ett bekvämt hörn utan att oroa sig för att bli kritiserad eller att ha att göra med ”problemskaparna” från IKS.
En sådan attityd beror vare sig på tillfälligheter eller är något som är nytt. Det kan inte hjälpas, men det påminner oss om attityden hos den degenererande Tredje Internationalen (Komintern) som avskärmade sig från den kommunistiska vänstern – det vill säga den strömning som var klarast och mest bestämd i definitionen av revolutionära ståndpunkter – medan Komintern öppnade sig mot höger, med dess politik med att slå sig samman med centristiska strömningar (”Terzini” i Italien, USPD i Tyskland) och en ”Enhetsfront” med socialdemokratin, vilken hade visat sig vara revolutionens dödgrävare. På 1940-talet refererade Internationalisme, organ för den kommunistiska vänstern i Frankrike (GCF) och stamfadern till IKS, till denna opportunistiska hållning hos Komintern när den kritiserade grundandet av Internationalistiska Kommunistiska Partiet i Italien (PCInt), den gemensamma stamfadern till de bordigistiska IKP och till Battaglia:
”Det är inte mindre uppseendeväckande idag, 23 år efter diskussionerna mellan Bordiga och Lenin angående bildandet av det kommunistiska partiet i Italien, att vi nu ser samma misstag upprepas. Kominterns metod, som så våldsamt bekämpades av vänsterfraktionen, och som hade så katastrofala konsekvenser för proletariatet, antas idag av Fraktionen självt genom bildandet av PCInt”. (20)
På trettiotalet såg vi samma opportunistiska hållning hos trotskisterna, inte minst i dess relationer med den italienska vänstern. (21). När det skedde en splittring i den senare vid tiden för bildandet av IKP-PCInt, var attityden hos det nya partiet gentemot GCF mycket lik attityden trotskismen hade gentemot den italienska vänstern. Även vid den tidpunkten hade det inte varit korrekt att tala om en degenerering av det nyligen bildade PCInt, i motsats till trotskismen och Komintern innan det, och vi kan inte idag tala om en degenerering av IBRP eller de olika IKPerna. Men det är fortfarande så att grundandet av PCInt var ett steg tillbaka i jämförelse med aktiviteten och klarheten hos den italienska vänsterfraktionen under Bilans tid på trettiotalet. Denna opportunism kritiserades av Internationalisme på följande sätt:
- ”Kamrater, det finns två metoder för regruppering, en användes vid Kominterns första kongress, som inbjöd alla grupper och partier som påstod sig vara kommunister att ta del i en konfrontation av ståndpunkter. Sedan har vi Trotskijs ståndpunkt vilken, 1931, och utan några förklaringar, ’reorganiserade’ den Internationella Oppositionen och dess sekretariat genom att noga eliminera den italienska fraktionen och andra grupper som tidigare hade tillhört den (äldre kamrater kommer att minnas ett protestbrev som sändes från den italienska fraktionen till alla sektioner av den Internationella Oppositionen, som attackerade detta godtyckliga och byråkratiska agerande av Trotskij)”.(22)
- PCInt grundades under den febriga veckan 1943 (…) Inte bara lade den åt sidan det positiva arbete som den italienska fraktionen hade gjort under den långa perioden mellan 1927 till 1944, även i en rad punkter är ståndpunkterna hos det nya partiet långt bakom de som Bordigas abstentionistiska fraktion hade 1921. I synnerhet vad det gäller politiska enhetsfronter, där vissa förslag gjordes lokalt gentemot det stalinistiska partiet, vad det gäller frågan om deltagande i lokala och parlamentariska val, övergivandet av den gamla abstentionistiska ståndpunkten; vad det gäller antifascismen där partiets dörrar öppnades på vid gavel för element från motståndsrörelsen; för att inte nämna vad det gäller frågan om fackföreningarna där partiet gick hela vägen tillbaka till de gamla ståndpunkterna hos Komintern – fackföreningsfraktioner vars uppgifter var att kämpa för erövrandet av fackföreningarna, och, genom att gå ännu längre, politiken att skapa minoritetsfackföreningar (ståndpunkten hos den Revolutionära Fackföreningsoppositionen). Med ett ord, i namnet av ett parti från den Internationella Kommunistiska Vänstern, ser vi en italiensk formering av ett klassiskt trotskistiskt snitt, minus försvaret av Sovjetunionen. Samma proklamerande av ett parti i en reaktionär period, samma opportunistiska praktik, samma sterila aktivism, samma förakt för teoretisk diskussion och konfrontation av idéer, både inom partiet och med andra revolutionära grupper”.(23)
Sålunda bär dagens Battaglia Comunista och de olika IKPerna på ärr från dess ursprungliga opportunism. Trots detta, vilket vi redan har sagt, tror vi fortfarande på möjligheten och nödvändigheten för en debatt mellan de olika komponenterna i det revolutionära lägret, och vi kommer verkligen inte att överge denna övertygelse på grund av ytterligare ett avvisande eller förkastande, oavsett hur oansvarigt detta svar må vara.
Ezechiele, December 2003.
Från International review/Revue Internationale nr 116, 1:a kvartalet 2004.
Noter:
Demonstrationerna den 18 mars 2006 drog med sig närmare 500 000 studenter ut på gatorna, och rörelsen har fortsatt att öka i storlek: den stora frågan i förra veckan (1) – om huruvida massorna av lönearbetare skulle gå med i demonstrationerna som planerades lördagen den 18 mars – har nu besvarats konkret: i hela Frankrike har vi sett närmare en miljon människor på gatorna (2). Även städer som knappt i mannaminne har bevittnat demonstrationer har dragits med: i Pau demonstrerade 15 000; det var även en demonstration i Chalons sur Saône, i hjärtat av den franska landsbygden.
För de militanter och sympatisörer till IKS som har deltagit i rörelsen de senaste veckorna, särskilt sedan demonstrationerna den 7 mars, så har det inneburit remarkabla, spännande dagar. Vi tänker inte här gå in i en detaljerad beskrivning av händelseförloppet (det har vi inte tid med!) utan tänker lyfta fram det som för oss förefaller vara de mest signifikanta aspekterna av rörelsen.
Vissa kanske frågar sig varför en kommunistisk organisation ska involvera sig så helhjärtat – vilket IKS har gjort – i en studentrörelse. Studenterna är ju när allt kommer omkring inte en klass som sådan, inte heller är de en del av arbetarklassen. Det finns två skäl till att vi anser rörelsen så viktig:
- Först måste man förstå den distinktion som finns i Frankrike mellan vad som kallas ”Les Grandes Écoles” och universiteten. De förra är i princip reserverade för barn till den härskande klassen (3) och deras examinerade, ”les ingénieurs”, är närmast garanterade välbetalda arbeten i den franska statsapparaten eller i de stora företagen; systemet har sannerligen stora likheter med den ”Nomenklatura” som i det forna Sovjetunionen stod för kontinuiteten för den stalinistiska härskarklassen. Universiteten, å andra sidan, producerar en välutbildad arbetskraft för dagens högteknologiska industri och servicesektor. Det minimikrav som finns för att få tillträde till den armé av dåligt betalda tekniker som bemannar fabriker, laboratorier och kontor i den franska ekonomin idag är ”bac+3”(tre års universitetsstudier efter den franska studentexamen), ibland till och med ”bac+5”. Därför är den stora majoriteten av universitetsstudenterna både barn av, och framtida medlemmar av det franska proletariatet. Detta är en avgörande skillnad om man jämför med situationen under maj 1968, då bara 7% av ungdomen gick vidare till universitetsstudier (och även i jämförelse med andra europeiska länder, där en mycket mindre del av ungdomen går vidare till högre studier).
- För det andra, så är målet för studentrörelsen – att tvinga regeringen att dra tillbaka ”Contrat de Première Embauche” (CPE) vars främsta innebörd (en tvåårig provanställning under vilken en anställd kan bli avskedad utan förvarning eller förklaring från arbetsgivarens sida) – helt klart ett krav som berör hela arbetarklassen, inkluderat de massor av arbetslösa ungdomar i de miserabla förorterna vars ilska och hopplöshet exploderade i höstens upplopp. Studenterna är mycket medvetna om detta, och har hårdnackat stått emot försöken att splittra upp kampen på en terräng av ”universitetsreformer” (särskilt vad gäller den europeiska standardiserade examen LMD), och insisterat på att detta inte är en affär för studenterna utan något som gäller alla löntagare.
En enhet mellan generationerna
För de av oss ur den ”äldre generationen” som deltog i den kamp som drogs igång genom hela den industrialiserade världen genom händelserna i maj 1968, så är en av de mest remarkabla kännetecknen för rörelsen idag den totala frånvaron av en ”generationsklyfta”, som media brukade tala så mycket om. Föräldrarna till den nya generation av arbetarklassen som startade rörelsen på 1960- och 70-talen hade upplevt det fruktansvärda nederlag som kontrarevolutionen innebar, lidandet under 1930-talet, och det andra världskrigets ohyggligheter (och alla illusioner om ”demokratiernas” stora seger efter kriget). Ungdomen hade växt upp i en annan värld, och var ofta infekterade av en djup misstro mot de äldre (det mest extrema exemplet var säkert Tyskland, där slagordet ”lita inte på någon över 30” återspeglade ungdomens förakt för vad man ansåg var ett arv från nazismen hos den generation som hade överlevt kriget). Vi har inte sett något sådant idag. Tvärtom: IKS äldre militanter, som först tog upp politisk aktivitet under 1968, har blivit djupt rörda av att se ungdomar, som kunde vara deras barn (och som i vissa fall är deras barn) komma till dem för att få råd och för att få lära sig mer om vår historia och vår kamp.. Militanter i 50- och 60-årsåldern har kunnat tala på massmöten inför ungdomar, där man lyssnar uppmärksamt och applåderar (faktum är att alla ingripanden av IKS militanter har applåderats, ofta med stor entusiasm). I Toulouse blev en av våra militanter, som undervisar vid universitetet och som är känd som medlem av vår organisation hyllad med applåder vid ett massmöte med mer än 1000 studenter, som efteråt ville att han skulle ge en ”alternativ kurs” om den revolutionära rörelsens historia. I Grenoble välkomnades en annan kamrat till ett massmöte av flera ungdomar som deklarerade ”vi räknar med att du håller ett tal mot fackföreningarna” – vilket han självfallet gjorde efter bästa förmåga!
Betydelsen av denna enhet mellan generationerna, där de äldre kan bidra med vad de har lärt till den yngres dynamik, är ett grundläggande kännetecken för den nya situation som uppstått över hela världen och i hela arbetarklassen.
Idag konfronterar två generationer av obesegrade arbetare kapitalet; den äldre generationen är präglad av kampen på 1980-talet och den fruktansvärda tillbakagången under 1990-talet – men de har inte böjt sig, och dess ungdomsminnen handlar inte om kriget, utan om kampen.
En imponerande organisationsgrad
Rörelsen organiseras av massmöten (som kallas ”assemblées generales” eller AG) som röstar om strejken från ett möte till ett annat. Självfallet varierar graden och sammanhållningen av organiseringen betänkligt från ett universitet till ett annat. I flera fall styrs AG av ett självutnämnt presidium som organiserats av studentfacket (vanligtvis UNEF), som tenderar att dominera inläggen och hindra deltagandet av de som inte är organiserade. Men på andra ställen, särskilt vid Paris III Censier, som verkligen befinner sig i förgrunden av rörelsen, så är organisationsgraden och mognadsnivån hos studenterna anmärkningsvärd. Se på hur varje möte börjar: man presenterar det förslagna presidiet av tre personer, som alla berättar sitt namn, hur många år och vilken kurs man läser, samt lägger till om han eller hon är medlem i någon studentfackförening eller politisk organisation (de icke fackanslutna och icke-politiska dominerar i allmänhet); presidiet ändras varje dag, och inga beslut verkställs förrän de har accepterats av AG; dagen börjar sedan med rapporter (man börjar med rapporter från de olika arbetskommissionerna – ”Reflektion och Aktion”, press, ”Externa kontakter” etc – och går sedan över till rapporter från de delegater som har givits mandat att delta i den nationella eller regionala Koordinationerna (som har bildats för att koordinera de olika universiteten). Detta är inte det enda anmärkningsvärda med ett AG: alla har rätt att tala – även de som kommer utifrån, som inte är studenter; talarna är begränsade till tre minuter var (det är faktiskt möjligt att säga en hel del saker på tre minuter!); olika förslag läggs fram och skrivs upp på den svarta tavlan bakom presidiet, så att alla kan se. Vid slutet av mötet röstar man om alla förslag som lagts fram för mötet; i vissa fall låter presidiet någon tala ”för” eller ”mot” ett förslag, om det verkar som alla inte har förstått det.
Man bör understryka att mötets effektivitet inte bara beror på presidiet, utan den enastående mognaden hos alla deltagare: man lyssnar på varje talare, talarna själva respekterar den tidsgräns man givits. Man har även tagit upp dövspråkets tecken för applåder när man håller med en talare, för att förhindra att mötet stannas upp genom hurrarop och applåder. I Nantes fick presidiet omedelbart tyst på ett entusiastiskt stormöte med orden ”det här är ingen TV-show!”
Man kan säga, att den franska ungdomen idag, på sitt sätt och mer begränsat, inte bara är arvtagare till rörelsen i maj 1968 utan även till de polska arbetare som konfronterade den stalinistiska staten 1980.
En hälsosam instinkt
Trots det faktum att stormötena ofta styrdes av ett fackföreningsdominerat presidium, så fanns det ändå en allmän och hälsosam misstro mot varje förslag att föra över beslutanderätten från själva stormötet. Vid Paris Censier, bevittnade vi debatter om två frågor som illustrerade detta särskilt tydligt: om hur man skulle se på det mandat som givits till dess delegater till den regionala koordinationen i Île-de-France; och kring förslaget att skapa en ”koordinationsbyrå” som skulle fungera som en slags ”informationscentral” utsedd av den regionala koordinationen.
Debatten om mandatet skapade till en början en motsättning mellan anhängarna av ”fria” och ”imperativa” mandat: de förra tyckte att delegaterna i princip var fria att ta sina egna initiativ vid koordinationen, även om detta stod i motsättning till stormötets mandat; de förra ville binda delegaterna till att endast rösta enligt stormötets beslut. Vad som snabbt påvisades var att en av nackdelarna med ”imperativt mandat” var att delegaten inte kan säga något om något nytt förslag som inte tidigare har diskuterats av stormötet. Det tog inte längre än tio minuter för presidiet att på ett klart och förståeligt sätt presentera och rösta på en hybrid-lösning: ett halv-imperativt mandat, bindande när det gäller beslut som är tagna av stormötet, men som lämnar rum för delegatens initiativ när det gäller frågor som ännu inte har diskuteras av stormötet.
Förslaget om att skapa en ”koordinationsbyrå” avslogs efter en diskussion på fem minuter, eftersom det inte tjänade något till att introducera ännu en nivå av centralisering oberoende av stormötet.
Detta var inte ägnat att förvåna, eftersom båda de förslag som tenderade att flytta beslutsmakten från stormötet kom från trotskisterna i LCR (Ligue Communiste Révolutionnaire): detta är en medveten taktik från trotskisterna och facket – att tillskapa extra nivåer av ”koordination” av ”byråer” där beslutsfattande och information koncentreras, och där deras egna militanter kan ta över verktygen för information och makt. Vad gäller oss – och som allmän princip är vi motståndare till ”imperativa mandat” – så var stormötets förkastande av dessa förslag, som skulle ha flyttat beslutsrätten från dess händer något som visade på en hälsosam instinkt av misstro mot de blivande byråkraterna och politikerna.
Fackföreningsfrågan
En idé som har uppkommit mer eller mindre tydligt under rörelsen är att kravet om att dra tillbaka CPE inte bara är ett studentkrav, och att rörelsen måste söka ett aktivt stöd från lönearbetarna. Man behöver knappast påpeka att det är en stor skillnad att gå ut i strejk om man är lönearbetare eller student: även om det är sant att många studenter måste arbeta för sin försörjning, och inte kan missa ett års studier, och strejken är en allvarlig fråga, så kan inte detta jämföras med de problem som en arbetare ställs inför när det gäller att betala hyran, försörja sin familj, liksom att man inte kan strejka legalt utan att facket utlyst strejken. Studenterna är i allmänhet (förutom några få vildhjärnor, som skriker efter ”generalstrejk” vilket i den aktuella situationen är en meningslös paroll) medvetna om detta: exempelvis har man ofta föreslagit (exempelvis i demonstrationen den 18 mars) att demonstrera på helgerna så att arbetarna kan delta. Den verkliga frågan är: hur ska man få med lönearbetarna i rörelsen?
Det självklara svaret är väl att fråga fackföreningarna. Det har förekommit flera förslag på detta, vare sig det handlar om att gå till fackföreningarna på lokal eller nationell nivå. Problemet är att facket inte har visat någon som helst önskan att få med lönearbetarna i rörelsen. Det fanns över huvud taget ingen publicitet från fackföreningarnas sida, exempelvis vid demonstrationen torsdag den 16 mars, så var det först på fredagen den 17 mars som man började kalla till demonstrationen dagen därpå, den första som ägde rum en lördag med ett specifikt mål från studenternas sida, att öppna sig för lönearbetarna. Om vi inte visste vad fackföreningarna gick för – chefernas bästa vänner, när det börjar blåsa hårt – så skulle vi kalla detta skandalöst och skamligt.
Men vad ska man då göra? Om studenterna inte kan lita på facket för att få med sig lönearbetarna – vilket man verkligen inte kan – så måste man göra detta själv, genom att dela ut flygblad där arbetarna samlas (vilket i Paris innebär att man delar ut flygblad på de stora pendeltågsstationerna där tusentals människor passerar till och från jobbet varje dag). Militanter från IKS har hela tiden stött detta – och har mötts med entusiastiska bifall när man presenterat förslag och motioner inför stormöten i denna fråga.
Våldet och medias roll
Ett av de mest slående kännetecknen för rörelsen är det sätt på vilket det har rapporterats i media, både i Frankrike och utomlands, särskilt i TV som är den huvudsakliga informationskanalen för de flesta arbetare. Fram till helt nyligen – i stort sett utan undantag fram till demonstrationen den 17 mars – så har media koncentrerat sin bevakning på en sak: ockupationen av Sorbonne och de våldsamma konfrontationerna mellan gäng av unga vildhjärnor (som ingen förstår vad de kom ifrån) och CRS (kravallpolisen).
Fram till helt nyligen, så har TV inte visat något alls från massmötena, debatterna eller ens demonstrationerna: istället har vi sett massor av intervjuer med studenter som har varit emot rörelsen, konfrontationer mellan studenter och attackerna mot CRS.
Utanför Frankrike har mörkläggningen av studentrörelsen varit närmast total – förutom att man visat upp våldet.
Allt detta står i bjärt kontrast till den massiva övervakningen av upploppen i de franska förorterna förra hösten, vilka blåstes upp till så oanade proportioner att vi mottog stöd-”deklarationer” för den ”revolution” som ägde rum i Frankrike, från kamrater i det forna Sovjetunionen!
Vi vet mycket väl att media – framför allt TV-media – till sitt syfte är kontrollerade av staten, och även när man inte är det, så är dess ”självkontroll” imponerande. Det finns en gammal engelsk vers som gäller för media överallt – ”No-one can corrupt or twist, thank God, the British journalist. Given what the man would do unbribed, there is no reason to”.
Vad studenterna behöver fråga sig, är: vilket intresse har staten av att visa sådana bilder – på bekostnad av all annan information? Svaret är förstås, att det bidrar till att diskreditera rörelsen inom den stora delen av arbetarklassen, som i dag sannerligen inte är redo att ta upp en våldsam konfrontation med staten. Våldet tenderar inte bara att diskreditera rörelsen för resten av arbetarklassen, det ifrågasätter också stormötenas självständighet, eftersom det äger rum utanför dessas kontroll. Denna sista fråga – frågan om kontrollen – är en av de viktigaste: arbetarklassens klassvåld har inget att göra med det blinda våldet som de unga galenpannorna utanför Sorbonne – eller, vilket må sägas, många anarkistgrupper – står för, framför allt eftersom det utförs och kontrolleras kollektiv, av klassen som helhet. Studentrörelsen har använt fysiskt våld (exempelvis att bygga barrikader utanför universiteten för att förhindra att någon går in där); skillnaden mellan detta och konfrontationerna utanför Sorbonne är att de förra aktionerna är beslutade kollektivt och röstade för på stormötena, och ”blockerarna” har ett mandat från sina kamrater för sina aktioner. Det senare, just därför att de inte är kontrollerade av rörelsen, är naturligtvis den bästa terrängen för aktioner av trasproletariatet och polisprovokatörer, och om man ser till det sätt som detta våld har används av media så finns det all anledning att tro att polisprovokatörer har varit närvarande och piskat upp våldet.
Inför denna situation, har studenternas reaktion i allmänhet varit exemplarisk. När det tydligt framstod, att regeringen som att sätta upp ockupationen av Sorbonne som en ”fälla” för demonstrationerna, och som en provokation för rörelsen, så var reaktionen på stormötet vid Paris III Censier denna. ”Sorbonne är en symbol, det är sant. OK, om de vill ha sin symbol får de behålla den – CRS är där, desto bättre, låt dem stanna där. Låt oss inbjuda kamraterna från Sorbonne att komma till Censier för sitt stormöte. Samma inbjudan sändes från stormötet vid Jussieu.
Därutöver – trots visst försenat manövrerande av trotskisterna som försökte sätta sig över beslutet – så antog stormötet vid Censier en motion ”till stöd för de skadade studenterna, mot varje skada på byggnaderna, och i sympati för de skadade i poliserna i CRS” Den viktiga frågan i denna motion var att den absolut inte var ett stöd för polisens repression, men att den tog fasta på:
· att barnen till de lågt betalda CRS-poliserna själva drabbas av regeringens attacker (som några studenter försökte förklara för kravallpoliserna vid fredliga demonstrationer;
· att studenterna önskade distansera sig från de våldsamma ”aktioner”, som inte är till någon nytta för rörelsen.
Det är också viktigt att notera skillnaden i rapporteringen i media om demonstrationen den 18 mars i franska media och utomlands:
· I Frankrike har media fokuserat på det – triviala – våldet vid slutet av demonstrationerna, men mycket mindre än vid tidigare tillfällen; man har betonat den enorma storleken och lugnet i demonstrationerna (och de ibland påhittiga parollerna);
· Utomlands (exempelvis på Euronews, eller yahoo.com där en AP-rapport hade rubriken ”Fransk polis slår ned upplopp mot arbetsmarknadslag”, vilket är ren och skär lögn) har vi knappt sett något förutom bilder på upplopp och brända bilar.
Från detta kan vi dra en klar slutsats. De franska media som har försökt diskreditera rörelsen i arbetarklassens ögon, har nu förstått att man nu bara riskerar att diskreditera sig själv i befolkningens ögon, som vet vad som verkligen äger rum, särskilt i de arbetares ögon som demonstrerar själva, eller vars barn demonstrerar, genom att ljuga allt för öppet.
IKS den 19 mars 2006.
(1) Artikeln är skriven i mars månad, under själva rörelsen.
(2) Vi brukar ta ett medelvärde mellan de siffror som presenteras av fackföreningarna (allt för höga) och polisen (som är löjligt låga).
(3) I verkligheten är urvalet till ”les grandes écoles” inte grundat på inkomster, eftersom kostnaderna är låga (med undantag av handelshögskolor och förvaltningshögskolor). Detta gör det möjligt för särskilt begåvade barn till arbetare, eller bönder, att komma in. Men urvalet till att vinna tillträde är baserat på ett elitistiskt urvalssystem som gynnar studenter från sociala skikt med en tillräcklig ”kulturell nivå” (eller som kan stötta sina barn under deras studier så att de slipper att arbeta).
För tjugofem år sedan, i maj 1980, upplöstes den cykel av internationella konferenser för den kommunistiska vänstern som initierats av PCInt, (Battaglia Communista) fyra år tidigare i total förvirring, efter att man antagit en motion om partiet som lagts fram av PCInt och CWO (Communist Workers’ Organisation). Denna motion hade som syfte att uttryckligen utesluta IKS på grund av vår så kallade ”spontanistiska” ståndpunkt i organisationsfrågan.
Dessa konferenser hade välkomnats av IKS som ett positivt steg framåt, från den situation av fragmentering och ömsesidigt missförstånd som hade förpestat relationerna i den internationella proletära miljön. De utgör fortfarande en värdefull erfarenhet som har flera lärdomar att ge för den nya generation av revolutionärer som uppstått idag, och det är viktigt för denna nya generation att åter göra bekantskap med de debatter som ägde rum på, och runt konferenserna. Vi får inte blunda för de negativa effekter som blev följden av det sätt som konferenserna upplöstes på. En snabb titt på det miserabla tillstånd som den proletära politiska miljön befinner sig i dag, visar att vi fortfarande får leva med konsekvenserna av detta misslyckande att skapa en organiserad ram för kamratliga debatter och politiskt klargörande bland de grupper som hänför sig till den vänsterkommunistiska traditionen.
Efter IBRP:s flört med parasiterna i IKS ”interna Fraktion” (”IFICC”) och den politiska äventyraren bakom ”Circulo de Comunistas Internacionalistas” i Argentina, har relationen mellan denna organisation och IKS aldrig varit sämre. Grupperna ur den bordigistiska traditionen håller sig antingen i sitt självvalda torn av sekteristisk isolering, som man använde för att skydda sig från konferenserna i slutet av 70-talet – eller, som i fallet Le Proletaire - har de visat sig lika villiga att slicka i sig ”IFICC”:s smicker som IBRP. Hur som helst, har bordigisterna fortfarande inte hämtat sig från den traumatiska kris som man genomgick 1981 och som man dragit mycket få lärdomar ifrån, när det gäller deras mest betydelsefulla svagheter. De sista resterna av den tysk-holländska vänstern har, under tiden, lämnat detta jordeliv. All detta har ägt rum när den nya generationen av sökande element letar efter inspiration och vägledning från den organiserade kommunistiska rörelsen, när vad som står på spel aldrig har varit mer betydelsefullt.
När Battaglia tog beslutet att underminera IKS deltagande i konferenserna, påstod man att man hade ”tagit det ansvar som man rätt att förvänta sig av en seriös ledande kraft” (svar till IKS ”Adress till den proletära miljön” 1983) Genom att gå tillbaka till dessa konferensers historia, ska vi bland annat försöka visa på det ansvar som denna strömning har för uppsplittringen av den kommunistiska vänstern.
Vi kommer inte att göra någon omfattande sammanfattning av de diskussioner som ägde rum under och vid tiden runt de tre konferenserna. Läsare kan ta del av ett antal publikationer som innehåller texter och protokoll från konferenserna, även om dessa nu börjar bli fåtaliga, och vi välkomnar all hjälp med att skapa ett online-arkiv för dessa publikationer. Vårt mål här är att summera de huvudsakliga teman som animerade mötena och att undersöka de främsta förklaringarna till deras slutliga misslyckande.
Bakgrunden till de internationella konferenserna – en lång period av förskingring
Uppsplittringen av de vänsterkommunistiska grupperna var inte ett nytt fenomen 1976. Vänsterkommunisterna har sitt ursprung i vänsterfraktionerna i den Andra Internationalen, som ledde kampen mot opportunismen från slutet av 1800-talet och framåt. Denna kamp fördes i sig på ett splittrat sätt.
Därför var Rosa Luxemburgs reaktion, när Lenin initierade kampen mot den mensjevikiska degenereringen av det ryska partiet, att ställa sig på mensjevikernas sida. När Luxemburg började inse djupet av Kautskys kapitulation inför status quo, så tog det lång tid för Lenin att inse att hon hade rätt. Allt detta var en produkt av att partierna i den Andra Internationalens partier var bildade på en nationell grundval och utövade sin aktivitet på en nationell nivå; Internationalen var mer en federation av nationella partier än ett samlat världsparti. Även om den Tredje Internationalen satt som mål att övervinna dessa nationella särdrag, vägde dessa fortfarande tungt. Det är tveklöst att de vänsterkommunistiska fraktioner som började reagera mot Kominterns degenerering under tidigt 1920-tal också var påverkade av detta; än en gång svarade vänstern i stort sett på ett fragmenterat sätt på den växande opportunismen inom Komintern. Det mest tydliga och skadliga exemplet på detta var den spricka som nästa omedelbart uppstod mellan den tyska och den italienska vänstern från 1920 och framåt. Bordiga tenderade att identifiera den tyska vänstern betoning av arbetarråden med Gramscis ”fabrikskommunism”, och den tyska vänstern kunde inte se, att den ”leninistiska” italienska vänstern kunde utgöra en bundsförvant i kampen mot degenereringen av Komintern.
Kontrarevolutionen, som under slutet av 1920-talet utvecklades med full kraft, splittrade ytterligare de vänsterkommunistiska krafterna, även om den italienska Fraktionen arbetade hårdnackat för att motverka denna utveckling genom att försöka lägga grunden för en internationell diskussion och samarbete på en principiell grundval. Man öppnade därför sina spalter för debatter med de holländska internationalisterna, och dissidentgrupper som uppstått ur den ryska vänsteroppositionen, och så vidare. Denna öppna inställning, som visades av Bilan var tillsammans med de mer allmänna programmatiska framsteg som uppnåddes av Fraktionen under dess exil, det första som offrades i och med det opportunistiska bildandet av det Internationalistiska Kommunistiska Partiet (PCI/IKP) i Italien i slutet av det andra världskriget. Genom att man föll offer för en hel del nationalistisk trångsynthet, skyndade sig majoriteten av den italienska Fraktionen att hylla bildandet av det nya partiet (endast i Italien!), upplöste Fraktionen och gick med i partiet på en individuell basis. Denna omogna ansamling av flera sinsemellan heterogena krafter kom inte att förstärka den italienska vänsterkommunismens enhet utan orsakade nya splittringar. Först 1945, kom den franska Fraktionen, vars majoritet hade opponerat sig mot upplösningen av den italienska Fraktionen, att kritisera den opportunistiska grunden för det nya partiet. Den franska Fraktionen uteslöts då helt summariskt från PCI:s internationella organisation (den internationella kommunistiska vänstern) och bildade Gauche Communiste de France. 1952 kom så PCI än en gång att drabbas av en avgörande splittring mellan de två huvudflyglarna i partiet – ”Damenisterna” runt Battaglia Communista och ”Bordigisterna” runt Programma Comunista, där de senare i synnerhet utvecklade ett teoretiskt försvar för den mest rigida sekterism, där man ansåg sig vara det enda proletära partiet på planeten (vilket inte hindrade ytterligare splittringar och en samexistens mellan flera olika ”det enda” Internationelistiska Kommunistiska Partier under 1970-talet). Denna sekterism var helt klart ett pris man fick betala för kontrarevolutionen. Å ena sidan uttryckte den ett försök att hålla fast vid sina principer i en fientlig omgivning genom att resa en mur av oföränderliga formler kring svårvunna politiska ståndpunkter. Å andra sidan så förstärkte en ökande tendensen för revolutionärer att isoleras från dess klass, en cirkelanda och en sekteristisk åtskillnad från rörelsens verkliga behov.
Men efter femtiotalets mörka år, vilka var den internationella revolutionära rörelsens mörkaste period, började det sociala klimatet att förändras. Proletariatet återkom på den historiska scenen i och med strejkerna i maj 1968, en rörelse som hade en grundläggande politisk dimension., eftersom den ställde frågan om ett nytt samhälle och gav upphov till en hel rad nya grupper vars sökande efter en revolutionär koherens naturligt ledde till att man återtog den kommunistiska vänsterns traditioner. Bland de första att inse den nya periodens betydelse var kamraterna i det gamla GCF, som redan hade påbörjat en politisk aktivitet med några unga element som man träffat i Venezuela, som bildade gruppen Internacionalismo 1964. Efter händelserna 1968 kom kamrater från Internacionalismo till Europa för att ingripa i den nya proletära miljö som den massiva rörelsen hade gett upphov till. Särskilt vände man sig till kamraterna i grupperna från den gamla Italienska vänstern och uppmuntrade dem, eftersom dessa hade fördelen av en press och en strukturerad organisation, att ta initiativ till att utgöra en referenspunkt för de nya sökande elementen, genom att organisera en internationell konferens. Man möttes av ointresse, eftersom båda delarna av den Italienska vänstern inte ansåg att maj ’68 hade någon betydelse (inte heller den ”heta hösten” 1969 i Italien) förutom som ett uppsving i studentagitationen. Efter flera misslyckade försök att övertala de italienska grupperna att utföra sin uppgift (se IKS rev till Battaglia i pamfletten ”Troisième Conference des Groupes de la Gauche Comuniste, Mai 1980, Procès-verbal”), koncentrerade sig kamraterna i Internacionalismo och den nybildade gruppen Revolution Internationale att arbeta för en regruppering av de nyare element som uppstod genom klasskampens pånyttfödelse. 1968 kom två franska grupper – Cahiers du Communisme de Conseils och Organisation Conseilliste de Clermont-Ferrand att tillsammans med Révolution International att ge ut en ”ny serie” av RI, som bildade en internationell tendens med Internacionalismo och Internationalism i USA. 1972 lade Internationalism fram ett förslag om ett internationellt nätverk för korrespondens. Än en gång valde de italienska grupperna att ställa sig utanför processen, men denna gång ledde den till positiva resultat, då speciellt en rad konferenser 1973-74, som förde samman RI och några av de nya grupperna i Storbritannien, varav en, World Revolution, gick med i den internationella tendens som bildade IKS 1975 (som då bestod av 6 grupper: RI, Internationalism, WR, Internacionalismo samt Accion Proletaria i Spanien, och Rivoluzione Internazionale i Italien).
Den första konferensen: Milano 1977
Cykeln av internationella konferenser för den kommunistiska vänstern började 1976 när Battaglia slutligen klev ur sin isolering i Italien och sände ut ett förslag om ett internationellt möte till ett antal grupper över hela världen.
Listan på grupper som bjöds in var följande:
· Frankrike: Révolution Internationale, Pour Une Intervention Communiste, Union Ouvrière, Combat Communiste
· Storbritannien: Communist Workers Organisation, World Revolution
· Spanien: Fomento Obrero Revolucionario
· USA: Revolutionary Workers Group
· Japan: Japan Revolutionary Communist League, ”Revolutionary Marxist Fraction (Kakumaru-Ha)
· Sverige: Förbundet Arbetarmakt
· Portugal: Combate
I inledningen till pamfletten ”Texts and Proceedings of the International Conference organised by the Internationalist Communist Party (Battaglia Comunista) noterar man att
”ett mycket snabbt ’naturligt urval’ ägde rum i och med upplösningen av Union Ouvrière och RWG och att man avbröt relationerna med Combat Comuniste, vars politiska ståndpunkter visade sig vara oförenliga med de teman som slulle diskuteras på konferensen…Relationerna med den portugisiska gruppen avbröts efter ett möte mellan deras representant och en delegat från PCInt i Lissabon, under vilket et framstod klart att denna grupp hade fjärmat sig från den kommunistiska rörelsens grundvalar. Den japanska organisationen svarade inte på inbjudan, vilket kunde betyda att de aldrig mottog den ursprungliga ’adressen’”. Den svenska gruppen uttryckte intresse men hade inte möjlighet att delta.”
Detta var ett viktigt steg av Battaglia, en förståelse av det grundläggande behovet, inte av ”internationella kontakter” (vilket varje vänstergrupp försöker ge sken av att de har) utan av den internationalistiska plikten att överkomma uppdelningen i den världsomspännande revolutionära rörelsen, och att arbeta mot dess centralisering och slutgiltiga regruppering. IKS välkomnade varmt Battaglias initiativ som ett viktigt slag mot sekterism och uppsplittring; därutöver hade vårt beslut att delta i detta initiativ en hälsosam effekt på vårt eget politiska liv, eftersom vi inte var immuna mot tendensen att se sig själv som ”den enda” verkligt revolutionära gruppen. Efter att frågor tagits upp inom IKS om den proletära naturen hos de grupper som kom från den Italienska vänstern, följde en diskussion om vilka kriterier man kan ställa för att avgöra klassnaturen hos politiska organisationer vilket slutligen gav upphov till en resolution om proletära politska grupper som antogs vid IKS internationella kongress 1976.
Det fanns dock flera viktiga svagheter i Battaglias förslag och på den konferens som slutligen ägde rum i Milano april/maj 1977.
Det första var att Battaglias förslag saknade tydliga kriterier för deltagande. Den ursprungliga förklaring man gav för att kalla till konferenserna var något som – vilket en tillbakablick bekräftar – var ett övergående fenomen: antagandet av ”eurokommunismen” hos några av de största stalinistiska partierna i Västeuropa. Betydelsen av en diskussion om vad Battaglia kallade ”socialdemokratiseringen” av stalinistpartierna var oklar, men än mer viktigt var, att förslaget helt misslyckades med att definiera de grundläggande klasståndpunkter som skulle garantera att ett internationellt möte skulle bli en sammankomst för proletära grupper och utesluta grupper från kapitalets vänsterflygel. Oklarheter i denna fråga var inte något nytt för Battaglia, som tidigare hade sänt ut en inbjudan för ett internationellt möte med trotskisterna i Lutte Ouvrière. Denna gång innehöll listan av inbjudna också radikala vänsterister som den japanska gruppen och Combat Communiste. IKS insisterade därför på att konferensen skulle anta ett minimum av grundläggande principer som skulle utesluta vänsterister, men också de som, även om de försvarade vissa klasståndpunkter, var motståndare till idén om ett klassparti. Målet för konferensen sågs därför som en del av en långvarig process i riktning mot bildandet av ett nytt världsparti.
På samma gång kom konferenserna omedelbart att möta den sekterism som hade börjat dominera rörelsen. Till att börja med tycktes Battaglia ha bestämt att man skulle vara den enda representanten för den ”italienska” vänstern, och misslyckades med att inbjuda någon av de bordigistiska grupperna till konferensen. Detta tillvägagångssätt speglades också i det faktum att inbjudan inte var riktad till IKS som sådant (som redan hade en sektion i Italien), utan endast till vissa territoriella sektioner i IKS. För det andra såg vi det plötsliga beslutet från gruppen ”Pour Une Intervention Communiste” att inte delta, efter att man från början hade sagt att man skulle delta. I ett brev daterat den 24 april 1977, skrev man att mötet skulle bli ”en dialog mellan döva”. För det tredje, vid själva mötet, fanns det redan vissa uttryck för vad som senare skulle bli ett stort problem: misslyckandet för konferenserna att anta några gemensamma ståndpunkter över huvud taget. Vid slutet av mötet föreslog IKS ett kort dokument som slog fast vad man kommit överens om, och vad man inte var överens om i diskussionen. Detta var för mycket för Battaglia. Även om man hade ställt upp grandiosa mål för konferensen – ”ett utkast till en plattform av grundläggande ståndpunkter, för att göra det möjligt för oss att arbeta tillsammans, en internationell koordinationsbyrå” (”Third circular of the PCInt, februari 1977) – långt före det att förutsättningarna för ett sådant steg fanns för handen, fick man kalla fötter av blotta tanken på att skriva på något tillsammans med IKS, om än en så blygsam sak som en sammanfattning av vad som skilde och förenade oss i diskussionen.
Vad som till slut hände var att de enda grupper som kunde delta i mötet i Milano var Battaglia och IKS. Communist Workers Organisation i Storbritannien hade sagt att de skulle komma – vilket var ett stort steg framåt eftersom man fram till dess hade brutit relationen med IKS, och fördömde oss som ”kontrarevolutionära”, på grund av vår analys av den ryska revolutionens degenerering – men kunde inte komma på grund av praktiska skäl. Det samma gällde gruppen runt Munis i Spanien och Frankrike, FOR. Trots detta var diskussionen vittomspännande och fokuserade på en hel rad grundläggande frågor, som sammanfattades i IKS gemensamma uttalande, som noterade att:
- man var överens om att det kapitalistiska samhället befann sig i sin förfallsepok, även om det fanns olika förklaringar till orsakerna: IKS försvarade Rosa Luxemburgs teser att de grundläggande motsättningarna som tvingar in kapitalismen i sitt förfall är realiseringsproblemet (marknadens mättande, ö a) medan detta för Battaglia var sekundärt till problemet med profitkvotens fallande tendens;
- man var överens om att en ny fas av akut ekonomisk kris hade öppnats upp;
- man var inte överens om betydelsen av de klassrörelser som ägde rum i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet, vilka för IKS markerade att den kontrarevolutionen var över, medan Battaglia ansåg att kontrarevolutionen fortfarande dominerade;
- man var överens om socialistpartiernas och kommunistpartiernas kontrarevolutionära roll, men IKS kritiserade Battaglias definition av dessa organisationer som opportunistiska och reformistiska, eftersom dessa benämningar endast kan användas för proletära organisationer som är anfäktade av en borgerlig ideologi;
- man var överens om att fackföreningarna var organ för borgarklassen, men det uppstod meningsskiljaktigheter kring hur man skulle ingripa gentemot dem. Battaglia talade fortfarande om att arbeta inom fackföreningarna, vilket inbegrep att man ställde upp för val i fackföreningsbaserade ”fabrikskommissioner”. På samma gång talade man om att bilda egna ”fabriksgrupper”, vilket man kallade ”kommunistiska fabriksgrupper” eller ”kommunistiska fackföreningsgrupper”;
Frågan om fabriksgrupper var också en stor diskussionspunkt, där Battaglia såg dessa som ”transmissionsremmar” mellan parti och klass, där IKS argumenterade att sådana transmissionsremmar inte kunde existera under kapitalismens förfall eftersom det inte kan existera andra permanenta massorgan som kan ta fackföreningarnas plats;
- Denna diskussion kom att hänga ihop med stora meningsskiljaktigheter kring frågan om partiet och klassmedvetandet, där Battaglia försvarade Lenins tes om att klassmedvetandet måste tillföras arbetarklassen ”utifrån”, genom partiet. Denna fråga skulle komma att tas upp vid nästa konferens.
Dessa frågor har fortsatt att vara skiljelinjer mellan IKS och Battaglia (och IBRP) under perioden efter konferenserna (tillsammans med en helomvändning från IBRP där man har gått ifrån själva förfallsuppfattningen – se artiklar helt nyligen i International Review). Men det var inte på något sätt en dialog mellan döva. Battalgia utvecklades i fackföreningsfrågan, åtminstone i så motto att man slopade termen ”fackförening” från sina fabriksgrupper. På samma sätt kom några av IKS svar till Battaglia om klassmedvetandet vid mötet i Milano att avslöja en känslomässig ”anti-leninism” som IKS skulle komma att konfrontera i sina egna led de följande åren, särskilt i debatten med vad som skulle bli ”IKS externa fraktion” efter 1984. Kortfattad var detta en diskussion som kom att leda till ett ömsesidigt klargörande, och den var verkligen av intresse för en större politisk miljö. Konferensen kom att göra en positiv sammanfattning av sitt arbete, när man kom överens om att föra processen vidare.
Den andra konferensen: Paris 1978
Denna sammanfattning konkretiserades av det faktum att den andra konferensen utgjorde ett stort steg framåt i jämförelse med den första. Den var bättre organiserad, den byggde på klara politiska kriterier, och fler grupper deltog i den. Ett antal diskussionstexter publicerades, liksom inläggen på konferensen (se volym I och II av pamfletten ”Second Conference of the Groups of the Communist Left”, som fortfarande finns tillgänglig på engelska).
Denna gång började konferensen med ett stort antal deltagare: Battaglia Communista, IKS, CWO, Nucleo Comunista Internazionalista (Italien), För Kommunismen (Sverige) och FOR. Ytterligare tre grupper deklarerade att man stödde konferenserna, men kunde inte delta: Förbundet Arbetarmakt (FAM) från Sverige, Il Leninista från Italien och Organisation Communiste Revolutionnaire Internationaliste d’Algerie.
Mötets teman fortsatte diskussionen från den första konferensen – krisen och de ekonomiska grundvalarna för kapitalismens förfall, partiets roll. Det ägde också rum en diskussion om problemet med nationell befrielsekamp, vilket var en stötesten för många grupper från den bordigistiska traditionen. Dessa debatter var ett viktigt bidrag till en mer allmän process av klargörande. På ett sätt kom de att göra det möjligt för vissa grupper som deltog i konferenserna att se att de hade tillräckligt mycket gemensamt för att kunna närma sig varandra utan att detta ifrågasatte ramen för konferenserna. Detta gällde särskilt IKS och den svenska gruppen För Kommunismen. För det andra kom de att utgöra en ovärderlig referenspunkt för miljön som helhet – även de personer som inte tillhörde någon särskild grupp utan sökte en revolutionär koherens.
Denna gång kom dock problemet med sekterism att återigen dyka upp, i ett mycket skarpare ljus.
Till denna andra konferens inbjöds de bordigistiska grupperna, men deras svar var ett klassiskt exempel på deras vägran att engagera sig i den verkliga rörelsen, på en djupt sekteristisk attityd. Det så kallade ”florentinska” PCI (som var en splitring från den stora bordigistiska gruppen Programma 1972 och publicerar Il Partito Communista) sade att man inte ville ha något att göra med ”missionärer för förenande”. Som vi pekade på i vårt svar i ”The Second International Conference” i International Review nr 16, var ett ”förenande” inte något som stod på dagordningen på kort sikt: ”Klockan är ännu inte slagen för ett förenande i ett parti av de existerande kommunistiska grupper som existerar idag”.
Samma artikel tog också upp Programmas svar:
”Programmas (det andra PCI) svar var bara något annorlunda. Vad som framför allt utmärker det är dess plumpa ton. Artikelns rubrik, ”kampen mellan ’fottenti’ och ’fottuti’” (ordagrant kampen mellan ”knullare” och ”knullade”) visar redan vilken status som Programma ger sig själva, - vilket verkligen är svårt att uppnå för andra. Ska vi tro att Programma är så fullproppade av stalinistiska vanor att man bara kan föreställa sig en konfrontation av ståndpunkter mellan revolutionärer i termer av ”våldtäktsmän” och ”våldtagna”? För Programma är ingen diskussion möjlig bland grupper som baserar sig på kommunismens fasta grund: faktum är att det är särskilt svårt för dessa grupper. Man kan, om det kommer till kritan, marschera tillsammans med trotskister, maoister och andra i en ”fantom”-soldatkommitté; eller underteckna flygblad med dessa och andra vänsterister till ”försvar för invandrararbetare”, men man kan aldrig tänka sig en diskussion med andra kommunistiska grupper, eller ens med de talrika bordigistiska partierna. Bland dessa grupper gäller bara en maktuppvisning, och om andra grupper inte kan förstöras, så måste dess blotta existens ignoreras! Våldtäkt eller impotens, detta är det enda alternativ som Programma kan erbjuda den kommunistiska rörelsen, den enda modellen för relationer mellan dess grupper. När de inte har någon annan uppfattning, så ser de detta synsätt överallt och tillskriver det glatt andra grupper. En internationell konferens för kommunistiska grupper kan inte, i deras ögon, ha något annat syfte än att splittra upp några medlemmar i en annan grupp. Om Programma inte kommer, så är det inte på grund av bristande intresse för ”våldtäkt”, utan för att man är rädd att visa att man är impotent…för Programma kan bara diskutera med sig själv. Eftersom man är rädd att visa sin impotens i en konfrontation med andra kommunistiska grupper, så drar sig Programma tillbaka och ”tar saken i egna händer”. Detta är den enda virilitet som en sekt kan erbjuda – och dess enda sätta att tillfredsställa sig själv på”.
PCI förde också fram en annan ursäkt: IKS är ”mot partiet”. Andra vägrade delta eftersom man var mot uppfattningen om ett parti – Spartacusbond från Holland och PIC, som, vilket artikeln påpekade, föredrog att frottera sig med vänstersocialdemokrater framför ”Bordigo-Leninisterna”. Slutligen:
”Konferensen kom också att bevittna ett teatraliskt framträdande av gruppen FOR (Fomento Obrero Revolucionario från Spanien och Frankrike). Efter att ha givit sitt fulla stöd till den första konferensen i Milano, och var överens öm att komma till den andra, och bidra genom en text och i diskussionen, så drog man helt sonika tillbaka sin ståndpunkt i inledningen av konferensen, med förevändningen att man inte höll med om den första punkten på dagordningen, dvs. utvecklingen av krisen och dess perspektiv. FOR försvarar idén att kapitalismen inte befinner sig i en ekonomisk kris. Den nuvarande krisen, anser man, är bara en konjunkturell kris av det slag som kapitalismen har mött och överkommit under hela sin historia. På grund av detta öppnar den inte några nya perspektiv, särskilt leder den inte fram till något återuppsving i klasskampen. Snarare tvärtom. Å ena sidan försvarar FOR idén om en ”civilisationskris” som är helt oberoende av den ekonomiska situationen. Vi kan här se rester av modernismen och situationismen. Detta är inte tillfället att påvisa att för marxister, är det absurt att tala om förfall och kollaps av ett historiskt produktionssätt, och endast bygga detta på fenomen i överbyggnaden och kulturen, utan någon referens till den ekonomiska infrastrukturen, där man till och med går så långt att man säger att denna infrastruktur, som är grundläggande för varje samhällsformation, blomstrar och växer starkare än någonsin, detta är en idé som har mer gemensamt med Marcuses oklarheter än med Marx tänkesätt. Därför baserar FOR sin revolutionära aktivitet inte på en objektiv ekonomisk determinism utan på en subjektiv voluntarism, ett drag man har gemensamt med alla protestgrupper. Men vi måste fråga oss: var dessa förvrängningar den grundläggande orsaken till att FOR lämnade konferensen? Inte alls. Dess vägran att delta i konferensen, dess avståndstagande från debatten, är framför allt ett uttryck för en anda av ”var och en för sig” i sitt lilla kapell, vilket fortfarande genomsyrar grupperna i den kommunistiska vänstern”.(1)
Allt sammantaget var detta bevis nog för att sekterismen i sig utgjorde ett problem. Men konferensen vägrade att stödja IKS förslag om ett gemensamt uttalande för att fördöma denna attityd (även om Nucleo var positiva till det). De skäl man angav var att gruppernas attityd inte var problemet; problemet var deras politiska skiljaktigheter. Det är sant att grupper som Spartacusbond och PIC, genom att förkasta behovet av ett klassparti, gjorde det klart att man inte accepterade kriterierna. Men vad som är falskt är idén att politisk aktivitet endast innebär att man argumenterar för eller emot politiska ståndpunkter. Attityder, bakgrund, uppträdande och organisatorisk praktik hos politiska grupper och dess militanter har lika stor betydelse, och det sekteristiska förhållningssättet hamnar verkligen i denna kategori.
Vi har mött samma svar från IBRP som svar på några av IKS kriser. Enligt IBRP, utgör försöken att förstå sådana problem i termer av cirkelanda, klanbeteende, eller parasitism, endast en avledning av ”politiska” frågor, om inte en ren förvanskning av dessa. Enligt detta synsätt kan IKS organisatoriska problem förklaras genom att peka på en felaktig förståelse av den internationella situationen eller den historiska perioden; det dagliga inflytandet från borgerliga vanor och ideologi inom proletära organisationer har helt enkelt inget intresse. Men det tydligaste beviset för att IBRP är helt blinda för dessa frågor utgjordes av dess ynkliga beteende när IKS attackerades av parasiterna i ”IFICC” och den politiske äventyraren bakom ”Circulo” i Argentina. Eftersom man är oförmögen att se dessa gruppers verkliga motiv, som inte har något att göra med ett klargörande av politiska ståndpunkter, har IBRP blivit en direkt medhjälpare till deras destruktiva aktiviteter.(2) Frågor kring uppträdande är inte irrelevanta för arbetarklassens politiska liv. Tvärtom är de principfrågor, kopplade till en vital nödvändighet för varje form av organisation för arbetarklassen: förståelsen av ett gemensamt intresse som står emot borgarklassens intressen. I korthet, behovet av solidaritet – och ingen proletär organisation kan ignorera denna grundläggande nödvändighet utan att betala ett högt pris. Det samma gäller problemet med sekterism, som också är ett sätt att försvaga de band av solidaritet som ska binda samman organisationer för arbetarklassen. Genom att vägra fördöma sekterismen på den andra konferensen, slog konferenserna tillbaka själva grundvalen till varför de blivit utlysta – behovet av att gå utöver andan av var och en för sig och arbeta för en verklig enhet i den revolutionära rörelsen. Genom att man drog sig tillbaka från varje försök till gemensamma uttalanden, föll man än mer tydligt ned i den sekteristiska fallgropen.
Enligt Marx definition ser: ”Sekten ser sitt existensberättigande och sitt adelsmärke – inte i vad man har GEMENSAMT med klassrörelsen – utan i vad för ’shibboleth’ som särskiljer den från rörelsen”: (Marx till Schweitzer, 13 oktober, 1868, Selected Correspondence sid 201). Detta är en exakt beskrivning av beteendet hos allt för många grupper som deltog i de internationella konferenserna.
Den tredje konferensen i Paris 1980
Även om vi fortsatte att vara positiva angående arbetet som utförts på den andra konferensen, genom att det innebar ett markant framsteg jämfört med den första konferensen, så fanns det oroväckande tecken. Detta blev tydliga på den tredje konferensen.
De grupper som deltog var IKS, Battaglia, CWO, L´Eveil Internationaliste, Nuclei Leninisti Internazionalisti NLI (som bildats genom att Nuclei och Il leninista gått ihop) Organisation Communiste revolutionaire Internationaliste d´Algerie (även om de inte var fysisk närvarande) och Groupe Communiste Internationaliste vilka deltog som observatörer (3).
Huvudpunkterna på dagordningen var återigen den ekonomiska krisen och de perspektiv som den ställde och revolutionärernas uppgift idag. IKS ställningstagande gentemot mötet ”quelques remarques generales sur les contributions pour le 3eme Conference internationale..”som publicerades i pamfletten Troisieme conference, lyfte fram ett antal viktiga punkter som det rådde en överenskommelse runt:
- kapitalismen står inför en djupnande kris som leder systemet mot ett tredje världskrig,
- detta krig kommer att vara imperialistiskt och revolutionärerna måste bekämpa bägge sidor,
- kommunisterna måste sträva efter att bidra till den revolutionära aktionen hos sin klass, vilket är det enda alternativet till marschen mot krig,
- arbetarklassen behöver att frigöra sig från inflytandet från ”arbetar” partierna och fackföreningarna, och även här så är de revolutionära minoriteternas aktivitet av stor betydelse.
Samtidigt som texten noterar att de stora meningsskiljaktigheter på frågan om den historiska kursen med Battaglia i synnerhet, vilka förde fram att kursen gå samtidigt mot både krig och revolution och att det inte tillhörde revolutionärernas uppgifter att avgöra vilken tendens som var dominerande. IKS å den andra sidan utgår från den metod som den italienska fraktionen utvecklade på 1930 talet, argumenterade att en kurs mot krig endast kan vara resultatet av en försvagning och ett nederlag för arbetarklassen. Vilket även innebär att en klass som rör sig mot ökande konfrontationer med kapitalismen inte kan mobiliseras för krig. Alltså var det oerhört viktigt för revolutionärerna att vara så klara som möjligt på vad som var den dominerande tendensen, eftersom formen och innehållet hos deras aktivitet bestämdes av vilken slutsats de kom fram till.
Frågan om fabriksgrupper var återigen en stötesten mellan grupperna. Battaglia presenterade dessa som en väg att bygga upp ett verkligt inflytande inom arbetarklassen. Enligt IKS var detta en uppfattning som grundade sig på en nostalgi från en period med permanenta allmänna organisationer för arbetarklassen som fackföreningar. Att iden om att de små revolutionära grupper skulle kunna skapa ett så omfattande nät av inflytande och transmissionsbälten mellan klassen och partiet tydde på en överdriven bild av vad som var de verkliga möjligheterna för en revolutionär aktivitet idag. Samtidigt med detta fanns det ett gap mellan detta förhållningssätt och en förståelse av den verkliga rörelsen som kan leda till en alvarlig underskattning att den verkliga revolutionära aktiviteten. En oförmåga att förstå betydelsen att ingripa mot de verkliga organisationsformer som börjat uppstå i arbetarklassens kamp, inte bara stormöten och strejkkommitter (vilka kom att få sina mest spektakulära i utryck i storstrejken i Polen 1980, men som redan hade uppkommit under hamnarbetarstrejken i Rotterdam) utan även i de grupper och cirklar som skapats av militanta arbetare under eller efter strejkerna. I denna fråga stod IKS åsikter nära de som NLI fört fram i sin kritik av det schema med fabriksgrupper som Battaglia fört fram.
Men alla möjligheter att utveckla diskussionen kring dessa frågor omöjliggjordes genom att sekterismen segrade på konferensen.
Först så var det förkastandet av IKS förslag att göra ett gemensamt uttalande mot hotet om krig, som förvisso var en central efter den ryska invasionen av Afghanistan.
”IKS uppmanande konferensen som helhet att ta ställning i denna fråga och föreslog en resolution för diskussion och med möjlighet till ändringar om det skulle vara nödvändigt. Detta skulle slå fast revolutionärernas position i förhållande till krig.
PcInt vägrade att underteckna den och följdes av CWO och L`Eveil Internationaliste. Konferensen förblev tyst. Givet de kriterier som fanns för att delta i konferensen så hade alla grupper som var närvarande samma grundläggande uppfattning om vilken attityd som proletariatet måste inta till imperialistiska krig. Men som tystnadens representanter sade till oss ’se upp, för oss gäller det att vi inte skriver under något med vem som helst. Vi är inte opportunister’. Vi svarade dem att ’opportunism innebär att förråda principer vid första bästa tillfälle. Det som vi föreslår är inte att förråda en princip utan att slå fast en princip efter all vår förmåga. Principen om internationalism är den högsta och viktigaste principen i proletariatets kamp. Vilka skillnader som än delar de internationalistiska grupperna, är det så få grupper som försvarar den på ett konsekvent sätt. Deras konferens skulle högt och tydligt talat om kriget…
Innehållet hos denna strålande ’icke-opportunistiska’ logik är att ’om revolutionära organisationer inte kan nå fram till att bli överens om alla frågor, får de inte nämna de frågor som de är överens om och varit de under en mycket lång tid. Särdragen hos de enskilda grupperna blir viktigare än det som förenar dem. Det är sekterism. Tystnaden hos alla de tre konferenserna är den tydligaste illustrationen hur sekterismen leder till en politisk impotens.”
(“Sectarianism an inheritance from the counter-revolution that must be overcome” från International Review nr 22)
Detta problem har inte försvunnit, utan kom I blixtbelysning 1999 och 2003 genom de väldigt negativa svaren till IKS förslag om att göra gemensamma uttalanden mot krigen på Balkan och i Irak.
För det andra, debatten om partiet som abrupt bröts av på grund av att Battaglia och CWO i slutet på konferensen föreslog ett nytt kriterium som syftade till att utestänga IKS. Detta på grund av dess ståndpunkt att klart ta avstånd från iden att partiet skall ta makten under revolutionen. Kriteriet är som följer:
Det proletära partiet, en organism som är oundgänglig för det politiska ledarskapet av den revolutionära klassrörelsen och den revolutionära makten själv”
Detta innebar att avsluta diskussionen innan den ens påbörjats. Enligt Battaglia innebar detta en urvalsprocess som organiskt hade rensat ut ”spontanisterna” från konferensens led, kvar var endast de som var seriöst intresserade av att bygga det revolutionära partiet. Faktum är att alla grupper som deltog på konferensen var per definition inriktade på att bygga partiet, som ett långsiktigt mål. Endast diskussionen – kopplad till en verklig praktik av revolutionärerna – kan klargöra de mest betydelsefulla skillnaderna när det gäller partiets struktur och fungerande.
Förvisso, visar Battaglia/CWO: s kriterium att de inte har kommit fram till en klar uppfattning om partiets roll. Vid tiden för konferensen, samtidigt som de strödde högtravande fraser omkring sig om partiet som ”kapten” för klassen, brukar Battaglia normalt sett förkasta den mer ”raka” bordigistiska uppfattningen som förespråkar ”partiets diktatur”, för att istället betona behovet att partiet är självständigt från staten. Trots det hade CWO valt att polemisera mot IKS kritik av Bolsjevikernas ”substitionistiska” misstag och hävdade kategoriskt att partiet tar makten, även om detta skulle ske ”genom” sovjeterna. Så dessa grupper kunde knappast hävda att diskussionen var ”avslutad”. Men orsaken till att Battaglia som hade inlett konferenserna utan kriterier nu blev en fanatisk anhängare av de mest ”restriktiva” kriterier, var inte framförallt en strävan till klargörande utan ett uttryck för en sekteristisk strävan att bli av med IKS, som de såg som en rival som måste besegras, så att de bättre skulle kunna framställa sig som den enda polen för en internationell regruppering av revolutionärer. Detta har faktisk mer och mer blivit IBRP:s teori och praktik under 80- och 90 talet, till den grad att de helt övergivit uppfattningen om ett proletärt läger och utropat sig själva som den enda kraften som arbetar för det revolutionära partiet.
Det är viktigt att förstå att den andra sidan av sekterismen alltid är opportunism och ett vårdslöst förhållande till principer. Detta visades genom det sätt som dessa nya kriterier fördes fram, efter enskilda korridorförhandlingar med CWO och plockades till röstning endast efter att den enda andra grupp NLI som motsatt detta redan lämnat konferensen. Detta trick är inom det borgerliga parlamentet känt som ”filibustering”, och har definitivt inget att göra på ett möte mellan kommunistiska grupper.
Det brev som IKS skrev efter konferensen till Battaglia och publicerades i ”La Troisieme Conference”, visar vad som är en ansvarfull attityd mot dessa metoder.
”Om ni faktiskt ansåg att det var dags att introducera mycket mer restriktiva tillägsskriterier inför sammankallandet av en kommande konferens, hade den enda seriösa och ansvarfulla attityden som varit förenlig med en strävan efter klargörande och en kamratlig diskussion som måste vara utmärkande för revolutionära grupper, att uttryckligen föra fram frågan som skulle föras upp på dagordningen för konferensen och för texter att skrivas runt denna fråga. Men inte vid ett enda tillfälle under förberedelserna för den tredje konferensen, förde Battaglia öppet fram en sådan fråga. Det var endast efter en del korridorförhandlingar med CWO som ni släppte er lilla bomb i slutet på konferensen.
Hur kan vi förstå denna helomvändning, och ert medvetna döljande av era verkliga avsikter? För vår del har vi svårt att se något annat än en vilja undvika en grundläggande diskussion, som kunde ha förts utifrån introduktionen av tillägskriterium om partiets roll. Det var förvisso för att inleda en sådan grundläggande diskussion – även om vi ansåg att situationen inte alls var mogen för ett urval efter sådana kriterier - vi föreslog att sätta upp på dagordningen för nästa konferens ”frågan om partiet”. För att ta upp frågan om dess natur, dess funktion, relationen mellan parti och klass inom ramen för arbetarrörelsens historia, och huruvida historien bekräftat dessa uppfattningar (utkast till IKS resolution). Det är denna diskussion ni ville undvika (generade den er så mycket?) och detta visade sig tydligt vid slutet på konferensen när ni vägrade att explicit visa vad ni menade formuleringen i ert föreslagna kriterium: ’ Det proletära partiet, en organism som är oundgänglig för det politiska ledarskapet av den revolutionära klassrörelsen och den revolutionära makten själv’. För alla deltagarna på konferensen stod det klart att ert enda syfte, var inte ett klargörande i diskussionen, utan att få ’bort’’ de som ni kallar ’spontanisterna’ och i synnerhet i IKS från konferenserna.
Vad detta hala sätt att agera på visar, är ett stort förakt för alla de grupper som deltog, både de som var närvarande och de som av materiella skäl inte kunde komma. Utöver det är detta även ett förakt för hela den revolutionära miljö som såg konferenserna som en referenspunkt. Ett sådant sätt att agera på verkar tyda på att Battaglia såg konferenserna som ’SIN’ sak som kunde göra som de ville med allt efter stundens infall.
Nej kamrater, konferenserna tillhörde inte Battaglia eller ens alla de grupper som organiserade dem. Dessa konferenser tillhör proletariatet, för vilket de representerar ett steg i den svåra och mödosamma processen att komma till medvetande och gå mot revolutionen. Ingen grupp kan ta rätten efter ett korridorsnack att bestämma om liv och död för dessa på grund av en rädsla att på djupet diskutera det problem som arbetarklassen står inför.”
Den opportunism som finns i Battaglia och CWO: s förhållningssätt visade sig fullt ut i den fjärde konferens som slutligen hölls i London 1982. Inte bara var den ett organisatoriskt fiasko, med mycket färre deltagare än de tidigare konferenserna, inga dokument publicerades från konferensen. Den innebar även ett farligt överskridande av principer, eftersom den enda andra grupp som deltog var Supporters of the Unity of communist militants (SUCM) en radikal stalinistgrupp med direkta band till kurdisk nationalism, och utvecklades till vad som nu är Irans arbetarkommunistiska parti (som ibland kallas Hekmatist). Samtidigt som sekterismen hårdnar mot IKS och den proletära politiska miljön, visar man en väldigt öppen attityd mot kontrarevolutionen. Denna öppna opportunism har upprepats gång efter annan i IBRP: s försök till regruppering, som vi visade i artikeln ”IBRP an opportunist policy of regroupment thats leads to nothing but abortions” i International Review 121
Sanningens år för revolutionärerna
1970 talet hade varit år när den revolutionära rörelsen växte, när den fortfarande skördade frukterna från den första resningen av arbetarkamp i slutet på 60 talet. Men i början på 80 talet blev den politiska omgivningen allt bli svårare. Den ryska invasionen av Afghanistan och det aggressiva svaret från USA, innebar en kraftig skärpning av de interimperialistiska konflikterna och det skrämmande hotet från ett världskrig började ta form. Borgarklassens talade allt mindre om en ljusnande framtid. Istället hördes en brutal realism som till exempel genom järnladyn Thatcher i Storbritannien.
I början på årtiondet sade IKS att illusionernas år var över och att sanningens år var på väg att komma. Inför en dramatisk accelerering av den ekonomiska krisen och en kraftig ökning av krigsförberedelserna, argumenterade vi att arbetarklassen skulle tvingas att ta sin klasskamp till en högre nivå. Att det kommande årtiondet skulle vara avgörande för att bestämma det slutliga ödet för det kapitalistiska samhället. Proletariatet pådrivet av en hård verklighet lyfte verkligen sin kamp. I Polen i augusti 1980 såg vi återkomsten av den klassiska masstrejken som visade arbetarklassens förmåga att organisera sig själv på en nationell nivå. Även om denna rörelse var isolerad och slutligen krossades av en brutal repression, visade strejkerna som började i Belgien 1983 att arbetarna i centrala länderna i Västeuropa var redo att svara på de nya attackerna på deras levnadsstandard som skärpningen av den ekonomiska krisen tvingade fram. Revolutionärerna skulle få många tillfällen att ingripa i de rörelser som följde, men det var ingen ”lätt” period för kommunistisk aktivitet.
Alvaret i situationen visade sig vara för mycket för dem som inte vara beredda på det långsiktiga projekt som ett engagemang för den kommunistiska saken med nödvändighet innebär, eller för de som hade småborgerliga illusioner från de glada dagarna på 1960 talet. Samtidigt och trots betydelsen av arbetarkampen under denna tid, nådde de inte en tillräcklig nivå av politisering. Den brittiska gruvarbetarstrejken, strejken vid de italienska skolorna, de franska järnvägarna eller den danska generalstrejken.. Alla dessa rörelser och många andra visade stridbarheten hos en obesegrad arbetarklass och fortsatte att sätta käppar i hjulen för borgarklassens drift mot krig. Men de ställde inte tillräckligt tydligt perspektivet av ett framtida samhälle, och visade inte tillräckligt klart proletariatets roll som den framtida revolutionära kraften. Som ett resultat av detta, gav den inte upphov till en ny generation av revolutionära grupper och militanter.
Det övergripande resultatet av denna klassbalans skulle bli det vi kallar kapitalismens sönderfall, där ingen av de två historiska klasserna är kapabla att tydligt ställa sitt perspektiv av krig eller revolution. För den revolutionära miljön skulle ”sanningens år” skoningslöst visa alla svagheter. PCI (programma) gick igenom en förödande kris i början på 80 talet, på grund av stor svaghet i dess programmatiska rustning, i synnerhet vad det gäller frågan om nationell befrielse. IKS kris 1981 (vilken ledde till utbrytningen av Cheniertendensen) var ett högt pris vi fick betala för svagheter i vår förståelse av den organisations frågan, medan brytningen med den ”Externa fraktionen” 1985 visade att IKS fortfarande inte gjort upp de rådistiska resterna från dess tidiga år. 1985 bildades, genom en sammanslagning av Battaglia och CWO. IKS karaktäriserade detta som en opportunistisk bluff, och dess ständiga oförmåga att skapa en verkligt centraliserad internationell organisation bekräftar bara att denna beskrivning var fullständigt korrekt.
Dessa problem hade säkerligen visat sig även om de internationella konferenserna inte blivit saboterade i början på årtiondet. Men frånvaron av konferenserna innebar att den proletära miljön tvingades att konfrontera dessa problem på ett splittrat sätt. Det är nästan symboliskt att konferenserna kollapsade samtidigt med inledningen av masstrejkerna i Polen. Vilket bara underströk den internationella proletära miljöns oförmåga att tala med en röst inte bara i förhållande till kriget, utan även i förhållande till ett så öppet och inspirerande exempel på det proletära alternativet som masstrejken i Polen.
På samma sätt är de svårigheter som den proletära miljön står inför idag, inte bara ett resultat av de internationella konferensernas misslyckande, som vi just sett, utan de har djupare och vidare historiska rötter. Men det råder ingen tvekan om att frånvaron av en organisatorisk ram för politisk debatt och samarbete, har bidragit till dessa svårigheter.
Icke desto mindre med uppkomsten av ny generation av proletära grupper och individer, kommer behovet av sådan organisatorisk ram visa sig i framtiden. Ett av de första initiativen av NCI i Argentina var att föra fram förslag i denna riktning, vilket möttes med tystnad från i stort sett alla grupper inom den proletära miljön. Men sådana förslag kommer att resas igen, även om en majoritet av de ”etablerade” grupperna kommer vara allt mindre förmögna att lämna ett positivt bidrag till rörelsens utveckling. När dessa förslag börjar bära frukt, kommer de med nödvändighet att behöva bekanta sig erfarenheterna från konferenserna mellan 1976-1980.
I brevet till Battaglia i ”La Troisieme Conference” lyfte IKS de viktigaste av dessa lärdomar
”- betydelsen av dessa konferenser för den revolutionära miljön och för klassen som helhet:
- nödvändigheten av kriterier
– nödvändigheten av ta ställning
- förkasta alla förhastade slutsatser
- behovet av den ingående diskussion om de avgörande frågor som proletariatet står inför.”
Om den nya generationen kan ta till sig dessa lärdomar, har inte denna första serie av konferenser helt misslyckats med sina uppgifter.
Amos
Kort beskrivning av de grupper som tas upp i artikeln
Spartakusbond
Denna grupp var en av de sista återstående grupper från den holländska kommunistiska vänstern, den var bara blek skugga av 30 talets rådskommunism och efterkrigs spartacusbond som uttalade för behovet av ett proletärt parti.
Förbundet arbetarmakt (FAM)
En svensk grupp som var en konstig blandning av rådism och vänsterism. De definierade Sovjetunionen som ”statsbyråkratiskt” produktionssätt, och försvarade nationella befrielserörelser och arbete inom fackföreningarna. Men det fanns stora skillnader inom dess led och en del av dess medlemmar lämnade i slutet på 70 talet för att ansluta sig till IKS.
Pour Une Intervention Communiste (PIC)
Brytning från IKS i Frankrike 1974. De hävdade att IKS inte ingrep tillräckligt mycket i klasskampen. För innebar detta att de producerade en stor mängd flygblad. De utvecklades ganska snabbt mot rådism och försvann sedan.
Nucleo Communista Internazionalista
Denna grupp är en brytning från PCI (programma) på i slutet på 70 talet. I början så utvecklade de en mycket mer öppen attityd till traditionen från Bilan och den befintliga proletära miljön, en attityd som kan ses i många av dess inlägg på konferenserna. Men vid tiden för den tredje konferensen hade de regrupperats med Il Leninista för att bilda Nuclei Leninisti Internazionalisti. För att gå vidare med att bilda Organizzione Comunista Internazionalisti vilka sedermera har sjunkit ned i vänsterism. NCI ursprungliga svaghet om den nationella frågan har kommit upp till ytan igen, i och med att OCI: s ställningstagande till Serbien i kriget 1999 och till Irak i de bägge gulfkrigen.
Formento Obrero Revolucionario
En strömning som bildades av Grandizo Munis på 50 talet. Munis hade brutit med trotskismen på frågan om trotskismens försvar av Sovjetunionen och utvecklats mot den kommunistiska vänsterns ståndpunkter. Denna grupps oklarheter om den ekonomiska krisen och bortgången av den väldigt karismatiske Munis ledde till en kraftig försvagning av denna grupp som försvann i mitten på 90 talet.
L´Eveil Internationaliste
Denna uppstod i Frankrike i slutet på 70 talet efter splittring inom maoismen. På den tredje konferensen mästrade de alla de andra grupperna för svagheter, för att sakna teori och ingripande. För att kort därefter försvinna utan ett spår.
Organisation Communiste Revolutionnaire Internationaliste d´Algerie
Ibland kända som TIL efter sin tidning Travaileurs Immigres en Lutte. De stödde konferenserna men hävdade att de inte kunde delta fysiskt av säkerhetsskäl. Men faktum var att detta var en del av ett mer allmänt problem – undvikande av en konfrontation mellan politiska ståndpunkter inom den revolutionära miljön. De försvann i början på 80 talet.
Fotnoter
1.Det är intressant att notera hur FOR verkar ha vunnit en postum seger vid denna konferens. Det finns en slående likhet mellan dess idé att det kapitalistiska samhället är förfallet, men inte den kapitalistiska ekonomin, och IBRP:s nya upptäckt av en distinktion mellan det kapitalistiska produktionssättet (ej i förfall) och den kapitalistiska samhällsformationen (i förfall). Se särskilt Battagllias text ”Decadence and decomposition, products of confusion” och vårt svar på vår webbsida på franska.
2.Se särskilt ”Open letter to the militants of the IBRP” på vår webbsida.
3. GCI:s attityd gentemot konferenserna visade som vi påpekade i International Review nr 22 att de hörde hemma på ett möte mellan revolutionärer. Även om inte IKS utvecklat sin förståelse om fenomenet parasitism vid detta tillfälle, så visade GCI alla de typiska dragen hos parasitismen.. De kom till konferenserna endast för att fördöma dessa som en mystifikation och insisterade att de bara var där som observatörer, men krävde att få tala i alla frågor. Vid ett tillfälle provocerade de nästan fram ett slagsmål. Med andra ord en grupp som existerar för att sabotera för den proletära rörelsen. Vid konferensen gjorde de många deklarationer om ”revolutionär defeatism” och ”internationalism” men bara i ord inte i handling. Värdet hos dessa tomma fraser kan ställa mot deras stöd till nationalistiska gäng i Peru och El Salvador och nuvarande ståndpunkt att det finns en proletär kärna hos ”motståndsrörelsen” i Irak
Pannekoeks Lenin som filosof
- Internationalismes kritik 1948
När gruppen Gauche communiste de France (GCF) beslutade att översätta och publicera Anton Pannekoeks Lenin som filosof var inte bara pseudonymen J. Harper utan även namnet Pannekoek i praktiken okänt i Frankrike. Detta var på intet sätt ett ”franskt” fenomen. Även om Frankrike aldrig har varit känt för sin iver att publicera texter av den marxistiska arbetarrörelsen, är situationen likadan i alla länder och dess ”glömska” är inte begränsad till Pannekoek. Hela den kommunistiska vänstern, inklusive Rosa Luxemburg och hela dess teoretiska och politiska aktiviteter, all den passionerade kampen av en strömning som föddes mitt i den revolutionära kampen som följde på första världskriget – allt detta har fallit i ”glömska”. Det är svårt att förstå att det bara tog tio år av stalinistisk kontrarevolution för att utradera den revolutionära rörelsens lärdomar som var så rika, så fruktbara, från minnet hos just den generation som hade genomlevt dem.
Det är precis som om en epidemi av minnesförlust plötsligt hade drabbat miljoner arbetare som aktivt hade deltagit i dessa händelser och lämnat dem i ett tillstånd av fullständigt ointresse för allt som handlade om ett revolutionärt tänkande. Endast ett fåtal spår återstod av den revolutionära våg som hade skakat världen, representerad av ett fåtal små grupper som var spridda över världen, isolerade från varandra och därmed oförmögna att säkra en kontinuitet av teoretisk reflektion förutom i små tidskrifter med en lite spridning, ibland blev de inte ens tryckta.
Det är inte förvånande att Pannekoeks bok Lenin som filosof , som kom ut på tyska 1938 alldeles innan kriget, passerade obemärkt även i den extremt begränsade revolutionära miljön. Det var otvetydigt Internationalismes (GCF:s publikation) förtjänst, när väl stormen hade bedarrat, att vara de första att översätta och publicera den i en artikelserie i nummer 18–29 (februari till december 1947).
De hälsade Harpers bok som ”en första rangens bidrag till den revolutionära rörelsen och för proletariatets frigörelse”. Internationalisme tillade i sin introduktion (nr 18, februari 1947),
”att oavsett om man är överens eller inte med alla de slutsatser som han kommer till, kan ingen förneka detta arbetes enorma värde, skriven på ett enkelt och klart sätt och ett av de främsta teoretiska arbetena under de senaste årtiondena.”
I samma introduktion uttrycker Internationalisme sitt perspektiv när den skrev:
”Degenereringen av Kommunistiska internationalen har resulterat i en störande brist på intresse för ett teoretiskt och vetenskaligt arbete i den revolutionära miljön. Förutom tidskriften Bilan som innan kriget publicerades av den italienska fraktionen av den kommunistiska vänstern och rådskommunisternas texter, varav Harpers bok är en del, har de teoretiska ansträngningarna i den europeiska arbetarrörelsen i praktiken varit obefintliga. Och för oss är inget så skadligt för den proletära rörelsen som en teoretisk trubbighet hos dess militanter.”
Det är därför som Internationalisme, samtidigt som man hade en hög aktning av Pannekoeks bok, inte begränsade sig till att bara publicera den, utan underkastade boken en diskussion och kritik i en serie av artiklar i nr 30–33 (januari–april 1948).
Internationalisme accepterade fullt ut och var överens med Pannekoeks tes att Lenin i sin polemik mot de idealistiska tendenserna hos neo-machisterna (Bogdanov och andra) hade fallit tillbaka i argument som byggde på en borgerlig materialism (d.v.s. en mekanisk och positivistisk utgångspunkt). Men Internationalisme förkastade fullständigt de politiska slutsatserna som Pannekoek drog av detta – att bolsjevikpartiet skulle vara ett icke-proletärt parti och att oktoberrevolutionen var en borgerlig revolution.
Detta argument var grundvalen i den rådistiska analysen av bolsjevikpartiet och oktoberrevolutionen. Den skilde sig klart från den italienska vänstern, men också från KAPD, under dess tidigare år åtminstone. Rådismen uttryckte därmed en tillbakagång i förhållande till den tyska vänstern vars arvtagare de hävdar att de var. Man kan hitta samma analys med några få variationer i Socialism ou barbarie eller Socialism du conseils, hos Chaulieu, Mattick, Rubel och Korsch. Gemensamt för dem alla är att de reducerar oktoberrevolutionen till ett strikt ryskt fenomen och förlorar därmed perspektivet av dess internationella och historiska betydelse.
När de en gång nått denna punkt, återstår det bara för dem att peka på den industriella utvecklingens efterblivenhet i Ryssland och dra slutsatsen att de objektiva villkoren för en proletär revolution saknades. Rådisternas brist på en global syn på kapitalismens utveckling ledde till att de på olika omvägar intog samma ståndpunkt som mensjevikerna: de objektiva villkorens omogenhet i Ryssland och den med nödvändighet borgerliga karaktären av revolutionen.
Allt pekar på att motivet bakom Pannekoeks bok inte var att korrigera Lenins fel på den filosofiska nivån, utan i grund och botten av det politiska behovet av att bekämpa bolsjevikpartiet, som han betraktade a priori, av sin natur, som ett parti som kännetecknades av
”den halvt borgerliga, halvt proletära karaktären hos bolsjevismen och av ryska revolutionen själv.” (Paul Mattick, ”Anton Pannekoek” (1873–1960) – kapitel 10 av Merlin Press’ utgåva av Lenin as philosopher.)
”För att visa vad Lenins ’marxism’ verkligen innebar, gjorde Pannekoek en kritisk granskning av dess filosofiska grundvalar, publicerad under titeln ’Lenin som filosof’ 1938” (som ovan)
Man måste ifrågasätta giltigheten av ett sådant arbete, och här är inte Pannekoeks bevis övertygande. Att försöka härleda naturen hos en historisk händelse så betydande som oktoberrevolutionen, eller bolsjevikpartiets roll, från en filosofisk polemik – hur viktig den än må ha varit – är långt ifrån att ha etablerat något bevis på vad man påstår. Varken Lenins fel 1908, eller den stalinistiska kontrarevolutionen slutliga seger, bevisar att oktoberrevolutionen inte gjordes av proletariatet utan av en tredje klass – intelligentian (?). Genom att på ett konstgjort sätt inympa falska politiska slutsatser på korrekta teoretiska premisser, genom att etablera en simpel länk mellan orsak och verkan, faller Pannekoek i samma omarxistiska metod som han rätteligen kritiserar Lenin för.
Med klasskampens återkomst efter 1968 knyter proletariatet ihop de trådar som bröts av nära ett halvt århundrade av en segerrik kontrarevolution, och återtar vänsterns arbete som överlevde Kommunistiska internationalens skeppsbrott. Idag ges vänsterns debatter och texter åter ut och finner nya läsare. Pannekoeks Lenin som filosof – liksom många andra sådana arbeten – har publicerats och kan läsas av tusentals proletära militanter. Men för att dessa teoretiska och politiska arbeten verkligen skall bidra till det revolutionära tänkandet och aktiviteter idag, måste de studeras i en kritisk anda, som står långt ifrån den akademiska mentaliteten som efter att ha upptäckt den eller den författaren, omedelbart förvandlar honom till en ny idol och ovillkorligt försvarar allt som han skrivit.
Mot den ”neo-anti-bolsjevism” som är på mode idag bland vissa grupper och publikationer, som Pour une intervention communiste och Spartacus (nu utdöd) och som resulterar i ett utraderande av hela den socialistiska och kommunistiska rörelsen från proletariatets historia, inklusive oktoberrevolutionen, kan vi bara upprepa vad Internationalisme i sin introduktion till Pannekoeks bok skrev:
”Denna deformation av marxismen som vi har att tacka ’marxisterna’ för som är lika ivriga som de är okunniga, har sin motvikt, inte mindre okunniga, bland dem som specialiserar sig i ’anti-marxism’. Anti-marxismen har blivit kännemärket för de deklasserade, rotlösa, bittra, småborgerliga halvintellektuella. Avvisande det monstruösa ryska systemet som kom ut ur den proletära oktoberrevolutionen men avvisande också i förhållande till det hårda och otacksamma vetenskapliga arbetet, går nu dessa människor omkring i världen klädda i säck och aska, engagerade i ett ’korståg med ett kors’, letande efter nya idéer – inte att förstå utan att dyrka.”
Vad som var sant igår för marxismen, är sant idag för bolsjevismen och oktoberrevolutionen.
MC (Från International review nr 25, 1981)
(Internationalismes kritik från 1948 återpublicerades i International review nr 25, 27, 28 och 30).
Här hittar du Lenin som filosof [61] (PDF)
Under senare år påstås det att världskapitalismen har skakats av omfattande folkliga rörelser, i synnerhet i regioner som borgarklassen brukar kalla ”utvecklingsländer”.
I Sydamerika kan det förefalla som de argentinska massorna under de senaste åren har engagerat sig i folkliga rörelser mot systemet. Piquetero rörelsen har lyft fram soppkök, självförvaltade företag och kooperativ som hjälper massorna som revolterar att ”organisera” sig. I Kina, har staten officiellt under 2004 annonserat att 74 000 incidenter av masskarraktär, och många av dessa resulterade i att polisen dödade civilpersoner ( vid den senaste incidenten dödades 20 personer i byn Dongzhou i provinsen Guangdong som ligger nära Hong Kong) och de proklamerade undantagstillstånd. Sedan 1989 har de kinesiska myndigheterna investerat stora belopp för att träna och beväpna kravall polis för att de skall kunna slå ner dessa rörelser. Och de nu sedvanliga kravallerna som följer under World Trade konferenserna ägde senast rum i Hong Kong, något som kan symbolisera en värld som revolterar.
Men till denna lista måste vi lägga till ett land som befinner sig i kapitalismens centrum: Frankrike. Under flera veckor under hösten 2005 blev flera förorter till Paris och andra större franska städer arenan för de våldsammaste sociala rörelserna sedan 1968. Åtta tusen fordon förstördes, hundratals fängelse domar utfärdades, och den franska staten använde sig av oerhört stränga lagar som inte har använts sedan 1955 mot den algeriska självständighets rörelsen.
Alla dessa sociala rörelser, med dess olika orsaker och syften, har fått en mycket omfattande, ofta första sides publicering i medierna. Det är hög tid att de revolutionära marxisterna kontrasterar dessa inbillade revolutioner med den autentiska rörelsen som står för den sociala omvandlingen, något som massmedierna talar tyst om: klasskampen hos världens proletariat. (Som vi tar upp på annan plats i tidningen, skiljer sig studentrörelsen under våren 2006 i Frankrike från denna karatäristik. Genom att den tog avstånd från meningslösa våldsaktioner och istället förde en öppen politisk kam på en proletär terräng. Övers amn)
Orsak och natur hos de sociala revolterna
Den allmänna orsaken för alla dessa sociala rörelser är inte någon stor hemlighet. Världskapitalismen lider sedan en lång tid av en olöslig ekonomisk kris som berör varje del av de icke utsugande befolkningarna, en ökande fattigdom och långtids arbetslöshet som är konsekvenser av åtstramnings åtgärder hos de kapitalistiska staterna i de avancerade länderna. Armodet som följde kollapsen av hela ekonomier i Latinamerika, ruinerandet av småbönder och jordbrukare överallt i den Tredje världen, den etniska diskrimineringen som följer av en medveten härska och söndra politik av den härskande klassen och den brutala terrorn som utövas i länder som ockuperas av imperialistiska arméer.
Men det faktum att de sociala revolterna har sina gemensamma rötter i kapitalismens förtryck betyder inte att de kan utgöra en samlat svar mot detta förtryck, eller är något svar över huvud taget. Tvärtom.
Trots den stora mångfalden av sociala revolter som sker idag, kan ingen av dem ge, inte ens embryonalt, ett politiskt, ekonomiskt eller socialt alternativ till ett kapitalistiskt system som befinner sig i förfall och vars symptom de protesterar emot. Detta gäller i synnerhet de upplopp som skedde i Frankrike hösten 2005. Ilska hos de som deltog i upploppen vändes snarare inåt än gentemot orsakerna för deras misär.
”Dag efter dag har de underkastats till råa och kränkande identitetskontroller och kroppsvisiteringar, som åtföljs av rasistiska förolämpningar, det är fullkomligt logiskt för dem att se snutarna som förtryckare. Men det huvudsakliga offret för deras våld är deras egna familjer eller folk i närheten av dem, yngre bröder eller systrar som inte kan gå till skolan som vanligt, föräldrar som fått sin bil förstörd – och bara kan få ut ett patetiskt belopp från försäkringsbolagen för att deras bilar är gamla och billiga, och som nu måste åka långt för att handla eftersom de närbelägna och billigare affärerna har bränts ned.”
(IKS uttalande den 8:e november 2005:”Upploppen i de franska förorterna, gentemot desperationen kan bara klasskampen erbjuda en framtid”.)
Men också hos de revolter som på ett mindre sätt uttrycker en desperation, där våldet är riktat mot regimens väktare som förtrycker dem och, som i Kina, där revolterna tillfälligt kunde hålla tillbaka polisen, finns det inget perspektiv hos dessa rörelser som går bortom den omedelbara protesten. Medan våldet hos denna typ av sociala revolter ofta kan förefalla spektakulärt, är de med nödvändighet dåligt beväpnade och koordinerade och det utgör ingen match för den för den välbeväpnade och organiserade styrkorna hos den kapitalistiska staten.
Vad det gäller piqueteros rörelsen i Argentina eller Zapatisterna i Mexico, har sociala rörelser direkt utnyttjats av vissa fraktioner av borgarklassen, för att mobilisera befolkningen för deras lösning av den ekonomiska krisen och deras ambitioner att skapa sig en maktbas inom den borgerliga staten.
Det är då inte överraskande att borgarklassen kan uttrycka en viss tillfredsställelse angående impotensen hos dessa sociala rörelser även om de också avslöjar oförmågan hos kapitalismen att erbjuda något som helst hopp för stora delar av världens befolkning. De sociala revolterna utgör inget politiskt hot mot systemet, de ställer inga krav eller perspektiv som skulle kunna utgöra en alvarlig utmaning gentemot status quo. De kan aldrig gå utöver en nationell ram och är i allmänhet lokalt isolerade. Medan borgarklassen är orolig för en generaliserad social instabilitet, eftersom den har allt mindre manöverutrymme på den ekonomiska nivån, känner den att den kan förlita sig på sin repression för att slå ned och neutralisera de sociala revolterna. I Frankrike till exempel, är oroligheterna i förorterna en spegling av nedskärningarna i den sociala budgeten, något som har pågått under lång tid. Stora nedskärningar har gjorts vad det gäller medlen/pengarna för att renovera nedgångna hus och de kan inte ens skapa tillfälliga jobb. Antalet lärare och socialarbetare har skurits ned, också medlen till frivilligorganisationer. Upploppen har inte tvingat borgarklassen att alvarligt förändra sin åtstramningspolitik utan har istället tillåtit den att presentera tuffare ”lag och ordnings” lagar som lösningen. Det berömda uttalandet av den franske inrikesministern Nicolas Sarkozy om att rensa förorterna från ”slöddret” är belysande. Den franska borgarklassen har kunnat använda sig av upploppen för att stärka sina repressiva styrkor och förbereda sig för det framtida hotet från arbetarklassens kamp.
De sociala revolterna i Argentina den 19/20 december, 2001 blev berömda för dess massplundringar av varuhus och attackerna på regeringsbyggnader och finansiella byggnader. Men den rörelse som följde på detta kunde inte hindra en brant nedgång för levnadsstandarden hos de förtryckta massorna i Argentina, där antalet som lever under den officiella ”fattigdoms gränsen” har ökat från 24% 1999 till 40% idag. Tvärtom, det är organiseringen av dessa utarmade massor till en folklig rörelse som är kopplad till den kapitalistiska staten som idag hjälper borgarklassen att tala om en ”Argentinsk vår” och att betala sina skulder i tid till IMF (Internationella Valuta Fonden).
Åtskilliga sociala strata är offer för förfallet i det kapitalistiska systemet och reagerar våldsamt mot den terror och utarmning som detta innebär. Men sådana våldsamma protester kan aldrig ifrågasätta det kapitalistiska produktionssätet, de kan bara reagera mot dess konsekvenser.
Så länge som kapitalismen sjunker ner allt djupare ner i sin slutgiltiga fas av socialt sönderfall, är den fullständiga frånvaron av varje politiskt, socialt eller ekonomiskt perspektiv inom systemet något som verkar infektera varje tanke och agerande vilket uppmuntrar till de sociala revolternas våldsamma desperation.
Proletariatets autonomi
Vid en första anblick kan det verka orealistiskt att hävda att det är arbetarklassens kamp, en kamp som just håller på att återupptäcka sin kampvillighet och solidaritet efter förvirringen som orsakades genom kollapsen av Östblocket 1989, att det är denna som är den verkliga rörelsen för en social förändring. Men den proletära kampen, till skillnad från folkliga revolter, existerar inte bara just nu, den har en historia och en framtid.
Arbetarklassen i kamp idag, är samma arbetarklass vars revolutionära rörelse skakade världen mellan 1917 till 23, som ledde till erövrandet av den politiska makten i Ryssland, till att Första världskriget slutade, till grundandet av den Kommunistiska Internationalen och att proletariatet var nära att vinna i flera andra europeiska länder.
I slutet på 1960-talet och 70-talet, återinträde världsproletariatet på den historiska arenan efter ett halvt århundrade av kontrarevolution.
Massiva strejkrörelser till försvar för arbetarnas levnadsvillkor började i Frankrike 1968 och svepte runt hos de centrala kapitalistiska staterna. Borgarklassen var tvungen att anpassa sin politiska strategi gentemot detta hot och de gjorde det genom att sätta vänstern i regeringsställning i många länder. I några länder tog sig rörelsen närmast upprorsliknande former, som i Cordoba i Argentina 1969. I Polen 1980 nådde rörelsen ett avgörande skede. Arbetarklassen bröt ned dess lokala uppsplittring och förenade sig genom massmöten och strejkkommitéer. Det var endast efter ett år av sabotage från fackföreningen Solidarnosc som den polska borgarklassen, som fick mycket starkt stöd från regeringarna i Väst, som de kände sig starka nog att deklarera ett undantagstillstånd som slutgiltigen krossade rörelsen. Men den internationella klasskampen fortsatte, särskilt i Storbritannien med den ett år långa gruvstrejken 1984-85.
Trots de olika bakslag som arbetarklassen har erfarit, har arbetarklassen inte blivit besegrad på ett grundläggande sätt under de sista 35 åren, till skillnad från på 1920 och 30-talen. Vägen är fortfarande öppen för uttryck för proletariatets revolutionära natur och karaktäristik.
Arbetarklassen är revolutionär i ordets rätta betydelse eftersom dess intressen motsvarar ett helt nytt produktionssätt. Den har ett objektivt intresse av att reorientera produktionen bort från utsugningen av dess arbete och för tillfredsställandet av alla mänskliga behov i ett kommunistiskt samhälle. Och det har i dess händer – men inte i dess lagliga ägo – alla de produktionsmedel för att göra detta möjligt. Dessa produktionsmedel, som alla är beroende av varandra på en global nivå, betyder att arbetarklassen är en verkligt internationell klass utan några som helst konkurrerande eller motsägande intressen, medan alla andra skikt och strata, grupper eller klasser som lider av kapitalismen bär på oöverskridliga motsättningar.
Även om den defensiva kamp som arbetarklassen idag gör för att försöka skydda sin magra levnadsstandard är isolerad och splittrad av fackföreningarna, och därför mycket mindre spektakulär än de sociala revolterna, är de dock i kontrast till de sociala revolterna, början på ett offensivt angrepp på det kapitalistiska systemet. Detta visas till exempel i solidaritets strejken som ägde rum på Heathrow flygplatsen i London i augusti 2005, strejkvågorna i Argentina samma sommar och tunnelbanestrejken i New York i vintern 2005-06.
Det är på grund av dessa underliggande skäl som arbetarklassen under de senaste 150 åren har kunnat utveckla ett revolutionärt politiskt alternativ till det kapitalistiska styret. Det socialistiska alternativet ställer med nödvändighet arbetarklassen mot den kapitalistiska lagstiftningen som försvarar utsugningen med dess armada av väpnade och juridiska styrkor. På så sätt är arbetarklassens våld, till skillnad från de desperata yttringarna från andra förtryckta skikt, en barnmorska till tillblivandet av ett nytt samhälle.
Idag tycks den kamp som arbetarklassen för marginell, om man få döma av massmedierna, i förhållande till annan kamp som förs av andra skikt
I detta samanhang är det oerhört viktigt för revolutionärerna att försvara proletariatets grundläggande roll och dess nödvändiga autonomi inte bara gentemot de delar av borgarklassen som påstår att de försvarar arbetarklassen, som vänsterpartier och fackföreningarna, utan också gentemot desperata revolter från olika förtryckta skikt och grupper inom kapitalismen.
Borgarklassen, vars intelligentaste representanter är väl medvetna om det latenta hot som proletariatet innebär, är därför speciellt angelägna att publicera/skriva så mycket som möjligt angående sociala revolter och minimera eller helt ignorera, när det kan, proletariatets genuina rörelser och aktioner.
Genom att identifiera de sociala revolternas våldsamma kaos med alla andra uttryck för det sociala sönderfallet i samhället, hoppas borgarklassen att det skall kunna smutskasta varje motstånd mot dess herravälde, i synnerhet proletariatets klasskamp.
Genom att de presenterar de sociala revolterna som det viktigaste uttrycket för en opposition mot det kapitalistiska samhället, hoppas borgarklassen att den skall kunna övertyga många proletärer, i synnerhet ungdomarna, att de skall uppfatta denna på förhand dömda kamp som det enda sättet att kämpa. Och genom att på ett detaljerat sätt visa på det uppenbara och oundvikliga misslyckandet för denna typ av revolter, försöker borgarklassen att demoralisera, lugna ner och splittra upp hotet från en proletär enhet, en enhet som i synnerhet innebär en solidaritet mellan de yngre och äldre generationerna av arbetarklassen.
Denna taktik gentemot arbetarklassen hade en del framgång, i synnerhet hos unga, långtids arbetslösa och hos etniska minoriteter inom arbetarklassen. Ett flertal av dessa dogs med i de franska upploppen. I Argentina, har piquetero rörelsen lyckats med att ”organisera” de arbetslösa bakom staten och splittra upp strejkrörelsen som ägde rum i Argentina 2005 i liknande återvändsgränder.
Borgarklassens vänster och i synnerhet dess extrem vänster, har en speciell roll att fylla genom att försöka demoralisera arbetarklassen på detta sätt och använda det som kanonmat för kampanjer som hävdar att det finns ett alternativt sätt att hantera den kapitalistiska regimen.
Tyvärr finns det också en del styrkor inom den kommunistiska vänstern, även om de kunde uppfatta ”begränsningar” hos de sociala revolterna, men har misslyckats med att motstå frestelsen att se något positivt hos dem. Internationella Byrån för det Revolutionära Partiet (IBRP) till exempel, har redan blivit förförd av de interklassistiska rörelserna i Argentina 2001, och i Bolivia strax efter, och såg i dem verkliga eller potentiella uttryck för arbetarklassen. I dess uttalande om de franska upploppen, ser IBRP, trots dess kritik angående rörelsen, möjligheten av att vända denna typ av sociala rörelser till en genuin klassrörelse genom det revolutionära partiets agerande. Den andra gruppen som hävdar sitt ursprung i den italienska vänstern, och som kallar sig självt det ”Internationella Kommunistiska Partiet”, sjunger också hyllnings sånger på ett liknande sätt.
Naturligtvis kan man alltid fantisera om existensen av klasspartiet idag och de mirakel det skulle kunna uträtta, det finns ett ryskt ordspråk som säger så har, ”om det inte finns någon vodka, låt oss tala om vodka”. Men idag existerar inte ännu det revolutionära partiet just eftersom arbetarklassen fortfarande måste utveckla sitt politiska oberoende och autonomi gentemot alla andra sociala krafter i det kapitalistiska samhället. Villkoren för arbetarklassen att skapa sitt eget revolutionära parti består inte i desperata sociala explosioner, utan sker på grundvalen av utvecklandet av proletariatets klassidentitet, i synnerhet genom utvecklandet och spridningen av dess kamp, och genom revolutionärernas ingripande. När vi befinner oss i en sådan situation, då kommer det vara möjligt för proletariatet, med dess politiska parti, att få med sig på sin sida missnöjet från alla de andra förtryckta skikten i samhället, men bara på grundval av att dessa skikt erkänner och förstår arbetarklassens ledande och särskilda roll och betydelse.
Idag är revolutionärernas uppgift att insistera på nödvändigheten att skapa proletariatets politiska autonomi, inte att hjälpa borgarklassen med att dölja detta genom att prata om storheten hos det revolutionära partiet.
Como (20 december 2005)
Från International Review 124.
När vi läser Harpers bok om Lenins filosofi, är det helt klart att vi har framför oss en seriös och djup studie av Lenins filosofiska arbete, med en klar framställning av en materialistisk dialektik som Harper jämför med Lenins filosofiska begrepp.
För Harper ställs problemet på följande sätt: istället för att separera Lenins uppfattning om världen från hans politiska aktivitet, var det bästa sättet att förstå vad denna revolutionär försökte göra att förstå de dialektiska rötterna för denna aktivitet. För Harper är det arbete som bäst karakteriserar Lenins tankar Materialism och empiriokritisism. I denna bok startar Lenin en attack på den tydliga idealismen som antogs av en del av den ryska intelligentian som influerades av Machs filosofiska begrepp. Hans syfte är att ge nytt liv till en marxism som led av all slags revisionism, inte bara av Bernstein utan också av Mach.
Harper introducerar problemet med en djup och insiktsfull analys av dialektiken hos Marx och Dietzgen. Dessutom gör Harper en långt utvecklad distinktion mellan Marx i sina första filosofiska studier och en Marx som hade mognat med klasskampen och frigjort sig från den borgerliga ideologin. Denna distinktion gör det möjligt för honom att tydligt visa på motsättningen mellan den borgerliga materialismen under kapitalismens blomstringsperiod – tydligast uttryckt i naturvetenskaperna – och den revolutionära materialismen som kom till uttryck i vetenskapen om den sociala utvecklingen. Harper anstränger sig för att förkasta vissa uppfattningar som förs fram av Lenin, som enligt hans mening var mindre angelägen att bemöta ”Machistiska” idéer, än att använda dem i polemiken för att stärka enheten i det ryska socialdemokratiska partiet.
Men även om Harpers arbete är intressant för sin studie av dialektiken och för dess behandling av hur Lenin korrigerar Machs idéer, är den intressantaste delen – just därför att den har de viktigaste konsekvenserna – utan tvekan analysen av ursprunget till Lenins materialism, och dess inflytande på hans aktiviteter i den internationella socialistiska diskussionen och under 1917 års revolution i Ryssland.
Den första delen av kritiken börjar med en studie av Lenins filosofiska anfäder, från Holbach, via vissa franska materialister som Lammetrie fram till Avenarius. Hela problemet centreras runt kunskapsteorin. Inte ens Plekhanov undgår anklagelser om borgerlig materialism. Allt detta kom att bli ett kraftfullt handikapp för det sociala tänkandet för hela den ryska marxismen, med Lenin som dess frontfigur.
Borgarklassen betraktar kunskap som ett rent receptivt fenomen (enligt Harper delade också Engels denna uppfattning). För dem innebär kunskap en uppfattning av den yttre världens sinnesförnimmelser – som om vi inte var annat än en spegel som mer eller mindre troget reflekterade den yttre världen. Från detta kan vi förstå varför naturvetenskaperna var den borgerliga världens stridshäst. I dess första uttryck grundades fysiken, kemin och biologin mer på ett försök att kodifiera den externa världens fenomen än en ansträngning att tolka och förstå verkligheten. Naturen tycktes som en stor bok och syftet var att översätta de naturliga manifestationerna till förståeliga tecken. Allting tycktes vara ordnat, rationellt och inget undantag från detta synsätt kunde tolereras på annat sätt än som ett uttryck för brister i vår uppfattningsförmåga. För att sammanfatta: vetenskapen blev som ett fotografi av en värld vars lagar alltid var desamma, oberoende av tid och rum, men beroende av varje lag tagen var och en för sig.
Det naturliga objektet för dessa första vetenskapliga ansträngningar var det som var yttre i förhållande till människan. Dessa val uttrycker det faktum att det var enklare att fånga den yttre sinnevärlden än den mer förvirrande mänskliga världen vars lagar undflyr de enkla ekvationerna inom naturvetenskaperna. Men vi måste här se till den uppåtstigande borgarklassens behov av att snabbt och empiriskt få grepp om det som är externt i förhållande till sig själv och som kunde användas för utveckling av produktionens sociala krafter. Snabbt därför att grundvalen för deras socio-ekonomiska system ännu inte var speciellt solitt, empiriskt därför att kapitalismen var mer intresserad av resultaten och slutsatserna än av vägen som det tog att nå dem.
Naturvetenskapen som utvecklades inom den borgerliga materialismens ram kom att påverka studiet av andra fenomen och gav upphov till humanvetenskaper som historia, psykologi och sociologi, där samma kunskapsmetoder tillämpades.
Det första objektet för mänsklig kunskap som upptog människors tankar var religionen, som för första gången studerades som ett historiskt fenomen och inte som ett filosofiskt problem. Detta uttryckte också behovet hos en ung borgarklass att frigöra sig från religiösa fixeringar som förkastade det kapitalistiska systemets naturliga rationalitet. Detta uttrycktes sig i blomstrandet av en rad borgerliga tänkare som Renan, Strauss, Feuerbach, etc. Men det som eftersöktes var alltid en metodmässig dissektion: det fanns inga försök att kritisera en ideologisk företeelse som religionen utifrån en social grundval, utan snarare försök att förstå dess mänskliga grundvalar, genom att reducera undersökningen till den naturvetenskapliga nivån, till att göra en fotografisk studie av antika dokument och de förändringar som de genomgått genom århundradena. Slutligen normaliserade den borgerliga materialismen det nuvarande tillståndet, fixerade allt i ett evigt och oföränderligt tillstånd. Den såg naturen som en oändlig repetition av rationella orsaker. Den borgerliga människan reducerade således naturen till en strävan mot ett bevarande och oföränderligt tillstånd. Hon upplevde att hon behärskade naturen i en viss utsträckning, men hon kunde inte se att just verktygen för detta herravälde var i en process av att frigöra sig själva från människan och att vända sig emot henne. Den borgerliga materialismen var ett progressivt steg i utvecklingen av den mänskliga kunskapen. Den blev konservativ – upp till den punkt att förkastas av borgarklassen själv – när det kapitalistiska systemet i uppnåendet av sin höjdpunkt, redan uttryckte dess annalkande undergång.
Detta sätt att tänka finns fortfarande i Marx tidiga arbeten, men Harper ser öppningen av den väg som leder Marx till den revolutionära materialismen i de arbetande massornas medvetandeutveckling i förhållande till de första större motsättningarna i det kapitalistiska systemet.
Revolutionär materialism, insisterar Harper, är inte en produkt av rent tänkande. Den borgerliga materialismen växte fram i en specifik socio-ekonomisk miljö, och den revolutionära materialismen krävde också en specifik socio-ekonomisk miljö. Marx blev medveten om att tillvaron var en process av ständig förändring. Men där borgarklassen bara såg rationalism, upprepningen av orsak och verkan, såg Marx utvecklingen av den socio-ekonomiska miljön som ett nytt element att föra in i kunskapens fält. För honom var medvetandet inte ett fotografi av den externa världen. Hans materialism fick liv av alla de naturliga faktorerna, och i första hand av människan själv.
Borgarklassen kunde förkasta människans del i kunskapen, därför att till en början tycktes dess system fungera som astronomins lagar, med en exakt regelbundenhet. Dess ekonomiska system hade ingen plats för människan inom det.
Omkring mitten av 1800-talet gjorde sig systemets likgiltighet gentemot människan sig till känna i sociala relationer. Revolutionärt medvetande började mogna och det blev klart att kunskap inte vare en spegel av den externa världen, som den borgerliga materialismens hävdade: människan fick kunskap om världen, inte som enbart som en receptiv faktor, utan även som en aktiv och modifierande faktor.
För Marx var därför kunskap en produkt av den externa världens förnimmelser och människans idéer och agerande, själv en faktor och motor för kunskap.
Vetenskapen om den sociala utvecklingen hade blivit född och eliminerade de gamla humanvetenskaperna samt uttryckte ett tydligt upplevt steg framåt. Naturvetenskapen bröts själv ut ur sina begräsningar. 1800-talets borgerliga vetenskap kollapsade på grund av sin egen blindhet.
Det är detta misslyckande att förstå praxis roll i kunskapen som ger Lenins arbeten dess ideologiska karaktär. Som vi har sagt, Harper undersöker Lenins filosofiska källor och tillskriver dem ett avgörande inflytande på Lenins politiska aktivitet.
Socialt vara bestämmer medvetande. Lenin kom från en efterbliven social miljö. Feodalismen härskade fortfarande och borgarklassen var svag och saknande revolutionär kapacitet. Kapitalismens utvecklades i Ryssland vid en tidpunkt då den mogna borgarklassen i väst redan var på tillbakagång. Ryssland blev ett kapitalistiskt land, inte på grund av att den nationella borgarklassen motsatte sig tsarens feodala absolutism, utan tack vare utländskt kapital, som dominerade hela den ryska kapitalistiska strukturen.
På grund av att den borgerliga materialismen fastnade i utvecklingen av den kapitalistiska ekonomin och dess motsättningar, tvangs den ryska intelligentian att vända sig till den revolutionära materialismen mot feodalismen, inte mot kapitalismen som inte utgjorde en effektiv kraft. Lenin var en del av denna intelligentia som – förlitande sig på den enda revolutionära klassen, proletariatet – syftade till att genomföra den försenade kapitalistiska omvandlingen av det feodala Ryssland.
Detta är hur Harper tolkar fakta.
Harper ser ryska revolutionen som ett uttryck för den objektiva mognaden hos arbetarklassen, men för honom hade den ett borgerligt politiskt innehåll. För Harper uttrycktes detta borgerliga politiska innehåll av Lenin, vars medvetande var format av de omedelbara uppgifterna i Ryssland, ett land vars socio-ekonomiska struktur framträdde som en koloni med en icke-existerande nationell borgarklass. De enda avgörande krafterna var arbetarklassen och absolutismen.
Proletariatet var därför tvunget att uttrycka sig självt i ett sammanhang av denna efterblivenhet, och för Harper uttryckte sig denna situation i Lenins borgerligt materialistiska ideologi.
Detta är vad Harper har att säga om Lenin och den ryska revolutionen:
”Denna materialistiska filosofi var just den rätta läran för den nya ryska intelligentians massor, som fulla av entusiasm för naturvetenskapen och tekniken skönjde basen för en av dem ledd produktion – med de ännu religiösa gamla bönderna som enda motstånd” (Lenin som filosof, VIII. Den ryska revolutionen, sista stycket)
Harpers metod i Lenin som filosof såväl som hans sätt att tolka kunskapsproblemet, hör till bland de främsta marxistiska arbetena. Hans politiska slutsatser leder dock till sådana oklarheter att han tvingar oss att undersöka dem mer noggrant för att separera hans formuleringar i fråga om kunskapsproblemet från hans politiska slutsatser, som för oss tycks helt felaktiga och klart under nivån för resten av arbetet.
Harper skriver att:
”Materialismen har behärskat den borgerliga klassens världsåskådningar bara för en kort tid.” (Ibid, III Den borgerliga materialismen)
Detta leder honom fram till att säga, efter att ha visat att Lenins filosofi i Materialism och empiriokritisism i det stora hela är borgerlig materialism – att den bolsjevikiska oktoberrevolutionen 1917 var:
”en borgerlig revolution … som stöder sig på arbetarna.” (Ibid, VIII. Den ryska revolutionen)
Här fastnar Harper i sin egen dialektik och han misslyckas med att svara på den avgörande frågan: hur kunde det ske en borgerlig revolution, som skapade sin egen ideologi – en ideologi som i den borgerligt revolutionära perioden var materialistisk – vid en tidpunkt då kapitalismen höll på att kastas in i sin mest akuta kris någonsin? Krisen 1914–1920 tycks inte bekymra Harper det minsta.
Återigen: hur kunde det, vid just det tillfället, ske en borgerlig revolution som drevs fram av de mest framstående och medvetna arbetare och soldater i Ryssland, och som åtnjöt en solidaritet från arbetare och soldater från hela världen – och framförallt från det land där kapitalismen var mest utvecklad – Tyskland? Hur kunde det vara fallet, vid just detta tillfälle, att denna kom från marxister, de djupaste dialektikerna, de bästa socialistiska teoretikerna, försvararna av den materialistiska historieuppfattningen, liksom från, om inte bättre än, Lenin själv.
Hur kunde det komma sig att det var precis sådana som Plechanov och Kautsky som befann sig på borgarklassens sida mot de revolutionära arbetarna och soldaterna i hela världen, och speciellt mot Lenin och bolsjevikerna?
Harper ställer sig inte ens dessa frågor, så hur skall han kunna svara på dem? Men vad som är så förvånande är just precis det faktum att han inte ställer dessa frågor.
Dessutom innehåller Harpers översikt över den filosofiska utvecklingen, om än i allmänhet korrekt, vissa påståenden som ställer det i en annan dager. Harper tenderar att se de som att det bland marxistiska teoretiker funnits två fundamentalt olika angreppssätt till kunskapsproblemet. Denna uppdelning – som han även ser i Marx liv och arbete – är något förenklad och schematisk. Harper ser två perioder i Marx arbeten:
1. Innan 1848, Marx som den progressive borgerliga materialisten: ”religionen är … folkets opium”, en fras som senare tas upp av Lenin, och en som vare sig Stalin eller den ryska borgarklassen sett det nödvändigt att avlägsna från partipropagandans officiella monument.
2. Därefter Marx som den revolutionära dialektikern och materialisten: attacken mot Feuerbach, Kommunistiska manifestet , etc. ”Varat bestämmer medvetandet”.
För Harper är det ingen tillfällighet att Lenins arbete (Materialism och empiriokritisism) väsentligen är ett exempel på marxismens första fas. Genom att utgå från idén att Lenins ideologi var bestämd av den historiska utvecklingen i vilken han deltog, argumenterar Harper för att den underliggande naturen hos denna rörelse avslöjas av det faktum att Lenins ideologi är en variant av borgerlig materialism (Harper beaktar här bara Materialism och empiriokritisism).
Detta leder Harper till slutsatsen att Materialism och empiriokritisism nu är den nya bibeln för den ryska intelligentian, teknikerna, etc. – för representanterna för den nya kapitalistiska klassen. Ur denna synvinkel är den ryska revolutionen, och bolsjevikerna i synnerhet, en förelöpare till en mer generell revolutionär utveckling: utvecklingen av kapitalismen till statskapitalism, den revolutionära mutationen av den liberala borgarklassen in i den byråkratiska statliga borgarklassen, av vilken stalinismen är det mest fulländande uttrycket.
Harpers idé är att denna klass, som överallt ser Materialism och empiriokritisism som sin bibel (Stalin och hans vänner fortsätter att försvara denna bok), använder proletariatet som grundvalen för sin statskapitalistiska revolution. Detta är skälet till varför denna nya klass tvingar förlita sig på marxistisk teori.
Syftet med denna förklaring är därför att bevisa att denna första form av marxism direkt leder till Stalin över Lenin. Vi har redan hört allt detta från vissa anarkister, även om de tillämpar det på marxismen i allmänhet. Stalin är med andra ord det logiska resultatet av marxismen – dvs. en anarkistisk logik!
Detta angreppssätt försöker också visa att en ny revolutionär kapitalistklass, som baserar sig på proletariatet, har uppstått i historien vid precis det ögonblick som kapitalismen själv har gått in i sin permanenta kris, på grund av hyperutvecklingen av produktivkrafterna inom ramen för ett samhälle som är baserat på exploateringen av mänskligt arbete (mervärde).
Dessa två idéer, som Harper introducerar i Lenin som filosof innan kriget mellan 1939–1945, har framförts av andra vilka har kommit från andra sociala och politiska bakgrunder. De blev väldigt populära efter kriget. Den första idén försvaras av många anarkister; den andra av en mängd reaktionära skribenter som James Burnham.
Det är inte förvånande att anarkisterna skulle föra fram sådana mekanistiska och schematiska uppfattningar, som hävdar att marxismen är källan till stalinismens och den ”statskapitalistiska ideologin”, eller den nya ”styrande klassen”. De har aldrig närmat sig filosofins problem på det sätt som revolutionärer har gjort det: för dem härstammar Marx och Lenin från August Comte, och alla marxistiska strömningar, utan undantag, läggs i samma säck som den ”bolsjevik-stalinistiska ideologin”. Samtidigt är anarkisternas version av filosofiskt tänkande att ta upp det senaste modet inom idealismen, från nietzschianism till existentialism, från Tolstoj till Sarte.
Harpers tes är att Lenins Materialism och empiriokritisism, som en filosofisk undersökning av kunskapsproblemet, inte går längre än tolkningsmetoder som är typiska för den mekanistiska borgerliga materialismen. Men att från detta dra slutsatsen att bolsjevikerna, bolsjevismen och den ryska revolutionen inte kunde gå längre än den borgerliga revolutionens stadium, betyder att Harper till slut hamnar i samma position som anarkisterna och borgare som Burnham. Dessutom, står denna slutsats i motsättning till Harpers ståndpunkt vilken är delvis korrekt:
”Materialismen har behärskat den borgerliga klassens världsåskådningar bara för en kort tid. Endast så länge denna klass kunde tro på den borgerliga samhällsordningens förträfflighet, att den med sin privategendom, sin personliga frihet och sin fria konkurrens kunde lösa livets praktiska problem för var och en genom utveckling av produktionen under vetenskapens och teknikens ändlösa framsteg, endast så länge de kunde tro på att alla teoretiska problem kunde lösas med hjälp av naturvetenskapen, endast så länge hade den inget behov av några övernaturliga, andliga makter. När det stod klart att kapitalismen inte kunde lösa massornas existensfråga – vilket proletariatets uppblossande klasskamp visade med all önskvärd tydlighet – försvann världens förtröstansfulla materialistiska åskådning. Världen syntes nu full av osäkerhet och olösliga motsättningar, full av ohyggliga hotande makter.” (Lenin som filosof, III. Den borgerliga materialismen)
Vi kommer att komma tillbaka till dessa problem på ett mer djupgående sätt, men just nu tvingas vi, utan att vilja hamna i en steril polemik, att notera den olösliga motsättningen som Harper själv hamnar i – å ena sidan genom att attackera ett sådant komplext problem på ett så förenklat sätt, och å andra sidan med avseende på de slutsatser som han kommer fram till om bolsjevism och stalinism.
Än en gång frågar vi: hur, enligt Harpers tes att borgarklassen blev idealistisk när den proletära klasskampen uppträdde på scenen, kan man förklara det faktum att en materialistisk strömning just precis vid det tillfälle som klasskampen nådde sina ditintills ej tidigare sedda höjder, skulle födas inom borgarklassen och ge upphov till en ny borgerlig härskande klass? Harper härleder ur Lenins filosofi uppkomsten av en borgerlig materialistisk strömning samtidigt som borgarklassen skulle ha blivit absolut idealistisk. Och om, enligt Harper, Lenin ”var tvungen att vara materialist för att mobilisera arbetarna runt honom”, kan vi ställa följande fråga: vare sig det var arbetarna som antog Lenins ideologi, eller Lenin som anpassade sig till klasskampens behov, presenterar Harper för oss följande förvånande motsättning: antingen följde proletariatet en borgerlig strömning, eller så avsöndrade arbetarklassens rörelse en borgerlig ideologi.
Men i båda fallen, uppträder inte proletariatet på scenen med sin egen världsbild. Det är en konstig version av marxistisk materialism som kan leda oss till en sådan slutsats: proletariatet sätter igång en självständig aktion men producerar en borgerlig ideologi. Men detta är exakt vart Harpers tes leder oss.
Dessutom är det inte helt korrekt att påstå att vid ett visst stadium var borgarklassen fullständigt materialistisk och vid ett annat tillfälle fullständigt idealistisk. Vid 1789 års borgerliga revolution i Frankrike, ersatte kulten av Rationaliteten kulten av Gud, och detta var typiskt för dess dubbla karaktär – dvs. både materialistisk och idealistisk vid samma tidpunkt – av ståndpunkter som borgarklassen hade i kampen mot feodalismen, religionen och kyrkans makt (en kamp som tog sig externt akuta former, som förföljelse av präster och brännande av kyrkor). Vi kommer också att återkomma till denna permanenta dubbla aspekt av den borgerliga ideologin, som även vid dess höjdpunkt av den ”stora revolutionen”, aldrig har gått bortom stadiet av ”religionen [som] folkets opium”.
Men vi har ännu inte dragit alla de slutsatser som Harpers arbete leder oss. Vi behöver göra några historiska anmärkningar till förmån för alla de som hänför oktoberrevolutionen till det borgerliga lägret. Medan denna initiala undersökning av Harpers filosofiska slutsatser och teorier har lett oss till att reflektera över vissa frågor som vi skall utveckla ytterligare senare, finns det vissa fakta som behöver nämnas här och nu, därför att de är historiska fakta som Harper inte ens vill skumma över.
Sida upp och sida ned talar Harper om den borgerliga filosofin och Lenins filosofi, och hamnar i slutsatser som minst sagt är vågade och kräver en seriös, detaljerad undersökning. Hur kan någon marxistisk materialist anklaga en man, en politisk grupp eller ett parti, som Harper anklagar Lenin och bolsjevikpartiet, för att representera en borgerlig strömning och en borgerlig ideologi ”…”, utan att först ha undersökt – åtminstone för protokollet – den historiska rörelsen av vilken de var en del?
Denna rörelse var internationell och den ryska socialdemokratin var den rörelse som gav upphov till den bolsjevikiska fraktionen och alla övriga vänstersocialistiska fraktioner. Hur bildades denna fraktion? Vilka ideologiska strider förde den som tvingade den att bilda en separat grupp och därefter ett parti, och sedan som förtruppen för en internationell rörelse?
Kampen mot mensjevismen; Lenins Iskra och Vad bör göras?; 1905 år revolution och Trotskijs roll; Trotskijs teori om den permanenta revolutionen som ledde honom till att förena sig med bolsjevikerna mellan februari och oktober 1917; den revolutionära processen mellan februari och oktober; högersocialdemokraterna och socialrevolutionärerna; Lenins Aprilteser; konstituerandet av sovjeterna och arbetarmakten; Lenins ståndpunkt om det imperialistiska kriget: Harper nämner inte ett enda ord om detta. Detta är inte på något sätt en tillfällighet.
Mousso och Phillipe
Det finns ett fenomen i det borgerliga samhällets kunskapsprocess som Harper inte har talat om. Detta är inflytandet från den kapitalistiska arbetsdelningen: för det första utvecklingen av kunskap inom naturvetenskaperna och för det andra utvecklingen av kunskap i arbetarrörelsen.
Vid ett tillfälle säger Harper att i var och en av dess revolutioner måste borgarklassen framträda som annorlunda från vad det var i den tidigare och från vad den faktiskt är vid ett visst ögonblick. Den måste dölja sina verkliga mål.
Detta är sant. Men eftersom att Harper inte talar om kunskapsprocessen i historien, på grund av att han inte explicit ställer frågan om dess bildande, leder det till att han ställer det implicit på ett inte mindre mekaniskt sätt än det som han själv anklagar Lenin för att använda.
Den process varmed kunskap bildas beror på villkoren för produktionen av de vetenskapliga uppfattningarna och idéerna i allmänhet. Dessa villkor är i sin tur kopplade till de allmänna villkoren för produktionen, dvs. till den praktiska tillämpningen av idéerna.
Eftersom det borgerliga samhället utvecklas – liksom dess produktionsvillkor och dess ekonomiska villkor – utvecklas också dess egen ideologi: dess vetenskapliga begrepp, liksom dess uppfattning av världen och om världen.
Vetenskapen är en mycket speciell del av idéproduktionen som är nödvändig för det kapitalistiska samhället, för bibehållandet och utvecklingen av dess produktionssätt.
Det ekonomiska produktionssättet applicerar inte bara praktiskt vad vetenskapen utvecklar teoretiskt. Det har också ett stort inflytande på vilket sätt som idéer och vetenskap utvecklas. På samma sätt som den kapitalistiska arbetsdelningen påtvingar en extrem specialisering inom alla områden som handlar om den praktiska realisationen av produktionen, påtvingar den också en extrem specialisering, en ytterligare arbetsdelning inom området för formulering av idéer och speciellt inom det vetenskapliga området.
Specialiseringen av vetenskapen och av vetenskapsmän är ett uttryck för den universella arbetsdelningen under kapitalismen. Vetenskapliga specialister är lika nödvändiga för kapitalismen som armégeneralerna, experterna på militär teknik, administratörerna och direktörerna.
Borgarklassen är fullt kapabel att göra en syntes inom vetenskapen så länge det inte har en direkt effekt på dess exploateringssystem. Så snart det berör detta förvränger borgarklassen omedvetet verkligheten. Inom områdena historia, ekonomi, sociologi och filosofi kan den bara uppnå en ofullständig syntes.
När borgarklassen koncentrerar sig på en praktisk tillämpning och en vetenskaplig undersökning är den väsentligen materialistisk. Men eftersom den är oförmögen att uppnå en total syntes, eftersom den omedvetet drivs mot att dölja sin egen existens och motsätta sig de vetenskapliga lagarna för utvecklingen av samhället – lagar som upptäcktes av socialister – kan det bara hantera denna psykologiska barriär inför sin egen socialhistoriska verklighet genom att falla tillbaka till filosofisk idealism, och denna idealism genomsyrar hela dess ideologi. Denna förvrängning av verkligheten, en nödvändig aspekt av det borgerliga samhället, kan åstadkommas rätt effektivt genom borgarklassens olika filosofiska system.
Men borgarklassen tenderar också att låna element från filosofier och ideologier som uppstod i tidigare produktionssätt med exploatering. Detta beror på att dessa ideologier inte hotar borgarklassens existens – tvärtom, de kan användas för att dölja den. Det beror också på att alla härskande klasser i historien, som konservativa klasser, har uppvisat detta behov att använda gamla metoder för konservering, som sedan naturligtvis används för deras egna behov, vanställda för att passa med deras egen skapelse.
Detta är skälet till varför även borgerliga filosofer, under borgarklassens tidiga historia, till en viss utsträckning kunde vara materialister (i så måtto som de betonade nödvändigheten av att utveckla naturvetenskapen). Men de förblev helt och hållet idealister så snart de försökte förklara och rättfärdiga existensen av borgarklassen själv. De som betonade den första aspekten av det borgerliga tänkandet kunde framstå som mer materialister, medan de som fokuserade på att rättfärdiga existensen av borgarklassen var tvungen att vara mer idealistiska.
Endast de vetenskapliga socialisterna, med Marx, var förmögna att skapa en syntes av vetenskaperna i relation till den mänskliga sociala utvecklingen. Denna syntes var faktiskt en nödvändig utgångspunkt för deras revolutionära kritik.
I den grad som de ställde nya vetenskapliga problem, drevs materialisterna under den borgerliga revolutionära epoken till olika försök att sammanfatta sin kunskap och deras uppfattningar om den sociala utvecklingen. Men de var aldrig förmögna att ifrågasätta den sociala existensen av borgarklassen – tvärtom, de tvangs att rättfärdiga den. Det fanns individer som försökte göra denna syntes: från Descartes till Hegel. De var så upptagna med att göra en total syntes, med att se hela utvecklingen av världen och med idéer från en dialektisk synvinkel, att de inte kunde undvika att på det mest fullständiga sätt uttrycka denna dubbla och motsägelsefulla aspekt av den borgerliga ideologin. Men det fanns undantag.
Vad som faktiskt drev dessa individer till denna aktivitet är fortfarande okänt, eftersom historisk, social, ekonomisk och psykologisk kunskap fortfarande var på en elementär nivå. Vi kan bara bekräfta den banala sanningen att de var behärskade av de frågor som upptog samhället runt omkring dem. Även om de syftade till att bygga ett nytt samhälle, lever och utvecklas både proletariatet och socialisterna under kapitalismen, och de är därför, när det gäller kunskapsområdet, påverkade av kapitalismens lagar.
Kommunistiska militanter specialiserar sig på politiken även om allmän kunskap och synteser är användbara för dem.
Inom arbetarrörelsen finns det en uppdelning mellan politiska strömningar och arbetarklassen i allmänhet. Även inom politiska strömningar kan det finnas en uppdelning teoretiker i historia, ekonomi och filosofi. Den process som ger upphov till socialismens teoretiker är jämförbar med den som ger upphov till tänkare och filosofer i borgarklassens revolutionära epok.
Inflytandet från den borgerliga utbildningen, av den borgerliga miljön i allmänhet, har alltid vägt tungt på uppkomsten av idéer inom arbetarrörelsen. Både utvecklingen av samhället och utvecklingen av vetenskapen har varit avgörande faktorer i utvecklingen av arbetarrörelsen. Detta må låta som en tautologi, men det är något som inte kan upprepas nog ofta. Denna ständiga parallell mellan utvecklingen av samhället och utvecklingen av proletariatet och socialisterna, är en tung börda på den senare.
Religionens spår, dvs. av tidigare förkapitalistiska epoker, blir helt säkert ett primitivt element i den ”reaktionära” borgarklassen, men framförallt i den borgarklass som är den sista exploaterande klassen i historien. Trots detta är religionen inte den farligaste delen av den exploaterade klassen ideologi – det är hela ideologin som är farlig. I den borgerliga ideologin, jämsides med religionen, chauvinismen och all verbal idealism, finns det också en avgränsad, torr, statisk materialism. Såväl som det finns den idealistiska aspekten i det borgerliga tänkandet, finns det också materialism i naturvetenskaperna, vilken är en integrerad del av dess ideologi. För borgarklassen, som försöker dölja enheten av sin existens med pluraliteten av dess myter, är dessa olika ideologier inte en del av en helhet, men socialister måste behandla dem som sådana.
På detta sätt kan vi uppskatta hur svårt det har varit för arbetarrörelsen att frigöra sig från den borgerliga ideologin som helhet – från dess ofullständiga materialism. Hade inte Bergson ett stort inflytande på bildandet av vissa strömningar inom arbetarrörelsen i Frankrike? Det verkliga problemet är hur man kritiskt skall studera varje ny ideologi, varje ny idé, utan att fasta i dilemmat av att anta eller förkasta den. Det är också en fråga om att se alla vetenskapliga framsteg inte som en verklig progress, utan något som bara är en potentiell progress eller berikande av kunskapen, något vars praktiska applicerbarhet är beroende av fluktuationer i kapitalismen ekonomiska liv.
Detta är det enda sätt som socialister kan upprätthålla ett permanent kritiskt förhållningssätt, som gör det möjligt för dem att göra ett verkligt studium av idéer. När det gäller vetenskapen, är deras uppgift att assimilera dess resultat och förstå att dess praktiska applikation endast kan tjäna mänskliga behov i ett samhälle som utvecklas mot socialism.
Utvecklingen av kunskap i arbetarrörelsen involverar sålunda att se den teoretiska utvecklingen av vetenskaperna som sin egen landvinning. Men den måste integrera denna utveckling i sin mer allmänna förståelse som är centrerad omkring det praktiska förverkligandet av den sociala revolutionen, grunden för all verklig utveckling av samhället.
Sålunda är arbetarrörelsen specialiserad av sin egen revolutionära sociala existens, av det faktum att den kämpar inom kapitalismen och mot borgarklassen, och inom det politiska området som – fram till revolutionen – är brännpunkten i klasskampen mellan borgarklassen och proletariatet.
Det är detta som ser till att utvecklingen av kunskap i arbetarrörelsen har en dubbel aspekt, beroende av de framsteg som görs mot den verkliga frigörelsen av proletariatet. Å ena sidan är den politisk, sysselsatt med omedelbara och brinnande frågor. Å andra sidan är den teoretisk och vetenskaplig som utvecklas mer långsamt och (fram till nu) i huvudsak i perioder av tillbakagång i arbetarrörelsen. I ett avseende tar den upp frågor som är lika viktiga som de politiska problemen, och i högsta grad relaterad till dem, men på ett mindre omedelbart och mindre intensivt sätt.
Inom den politiska sfären – allt eftersom samhället utvecklas så utvecklas också den omedelbara klassfronten – genom proletariatets politiska kamp. Proletariatets politiska kamp, bildandet av revolutionära arbetarrörelser i opposition till borgarklassen, utvecklas i relation till den ständiga utvecklingen av det kapitalistiska samhället.
Proletariatets klasspolitik varierar från dag till dag, och t.o.m. i viss utsträckning lokalt (senare kommer vi att se i vilken utsträckning). Det är i denna dagliga kamp, i dessa divergenser mellan politiska partier och grupper, i platsen och tillfällets taktik, som klassfronten utvecklas. Dessa kommer senare att, på ett mer allmänt och mindre omedelbart sätt, ställa mer avlägsna mål för proletariatets revolutionära kamp som är innehållet i de allmänna riktlinjerna hos de politiska grupperna och partierna.
Sålunda ställs skillnader om det politiska arbetet först i program, sedan i praktisk tillämpning, i den dagliga aktiviteten. Utvecklingen av dessa skillnader reflekterar den allmänna utvecklingen av samhället, utvecklingen av klasserna, deras kampmetoder, deras ideologier, teorier och politiska praktik.
I kontrast till detta utvecklas inte syntesen av den vetenskapliga dialektiken inom det rent filosofiska området på det dialektiskt omedelbara sätt som i den praktiska, politiska kampen. Dess dialektik är mycket mer på distans, mer sporadisk, utan uppenbara länkar till vare sig den lokala miljön eller till den sociala miljön, mer i likhet med utvecklingen av de tillämpande vetenskaperna, naturvetenskapen vid slutet av feodalismen och vid kapitalismens början.
Harper gör inte dessa distinktioner. Han misslyckas med att påpeka att kunskap har olika manifestationer i det mänskliga tänkandet, att det är extremt uppdelat i olika specialiseringar i enlighet med perioden, det sociala sammanhanget, etc.
För att ställa det på ett lite mer grovt och förenklat sätt utvecklas den mänskliga kunskapen som ett svar på de behov som konfronterar olika sociala formeringar och de olika kunskapsfälten utvecklas i relation till den praktiska tillämpningen som man föreställer sig. Ju mer som kunskapen är omedelbart knuten till praktiska tillämpningar, desto enklare är det att märka dess framsteg. Å andra sidan, ju mer det handlar om ett försök att göra en syntes, desto svårare är det att identifiera dess framsteg, därför att en syntes beror på lagar som är så komplicerade och härstammar från så många olika komplexa och olika faktorer, att det är praktiskt taget omöjligt för oss idag att ge oss in i sådana studier.
Dessutom utförs tillämpningen av de breda sociala massorna medan syntesen ofta görs av individer. Sociala framsteg är bestämda av allmänna lagar som är enklare och mer omedelbart kontrollerbara. Individen är underkastad mycket mer av speciella omständigheter som nästan är omärkbara för en historisk vetenskap som fortfarande är ung.
Detta är skälet till varför vi tycker att Harper har gjort ett allvarligt fel när han gett sig in på en studie av kunskapsteorin som begränsar sig till att peka ut skillnaden mellan det borgerliga angreppssättet och det socialistiska, revolutionära angreppssättet, och som inte tar upp den historiska processen genom vilken idéer formas. På grund av att han agerar på detta sätt, förblir Harpers dialektik impotent och vulgär. Så efter att ha gett oss en intressant essä som korrekt kritiserar det sätt som Lenin attackerar empiriokritisismen (dvs. visar att Lenins text som en vulgär polemik inom vetenskapen, ett dubiöst mischmasch av borgerlig materialism och marxism), lämnar Harpers slutsatser oss med plattityder som t.o.m. är ännu mer flagranta än Lenins dialektik i Materialism och empiriokritisism.
Proletariatet frigör sig från den borgerliga sociala miljön genom en ständig kamp: men den kan inte fullständigt uppnå en oberoende ideologi, i dess fulla bemärkelse, förrän det praktiskt har genomfört det allmänna upproret, förrän det har gjort den socialistiska revolutionen till en levande realitet. När proletariatet uppnår ett totalt ideologisk och ett politiskt oberoende, när den är medveten om den enda lösningen på kapitalismens social-ekonomiska morras – byggandet av ett klasslöst samhälle – vid just denna tidpunkt existerar det inte längre som en klass för kapitalismen. Genom den dubbelmakt som den etablerat i sin favör, skapas den socio-historiska miljö som gynnar dess fullständiga försvinnande som klass. Den socialistiska revolutionen består därför av två huvudsakliga moment: före och efter resningen.
Proletariatet kan bara utveckla en helt oberoende ideologi när den har skapat en miljö som gynnar dess försvinnande, dvs. efter upproret. Innan upproret är dess huvudsakliga mål i dess ideologi det praktiska realiserandet av upproret: detta kräver en medvetenhet om nödvändigheten av ett uppror och existensen av möjligheterna och medlen för att genomföra det.
Efter upproret blir den viktigaste praktiska frågan, å enda sidan, ledningen och skötseln av samhället, och å andra sidan, avskaffandet av de motsättningar som lämnades i arv från kapitalismen. Den grundläggande frågan kommer då att vara hur man skall utveckla och gå framåt mot kommunismen, hur man skall lösa problemen under ”övergångsperioden”. Socialt medvetande, även proletariatets, kan inte fullständigt frigöra sig från den borgerliga ideologin förrän denna period av allmänt uppror har börjat. Fram till dess, fram till den denna akt av frigörelse genom våld, kommer den borgerliga ideologin, hela borgarklassen kultur, dess vetenskap och dess konst, att ha ett inflytande på socialisternas tänkande. En socialistisk syntes är något som uppstår extremt långsamt ur utvecklingen av arbetarrörelsen. I arbetarrörelsens historia har det ofta varit fallet att de som varit bäst rustade för att göra en djup analys av klasskampen och utvecklingen av kapitalismen själva har stått utanför den verkliga rörelsen – mer som observatörer än aktörer. Detta är fallet med Harper i jämförelse med Lenin.
Det kan också vara ett gap mellan teori och praktik i den socialistiska rörelsen, så att vissa teoretiska studier fortfarande förblev giltiga även om de som formulerade dem har en politisk praktik som inte är adekvat för proletariatets kamp. Det motsatta kan också vara sant.
I den rörelse som kastade in det ryska samhället i tre revolutioner under tolv år, var de praktiska uppgifterna för klasskampen de viktigaste. De behov som skapades av kampen, maktövertagandet, utövandet av makten gav upphov till proletariatets politiker som Lenin och Trotskij – handlingens, tribunernas och polemikernas män – snarare än filosofer och ekonomer. De som var filosofer och ekonomer under perioden av de andra och tredje internationalerna stod ofta utanför den praktiska revolutionära rörelsen, eller gjorde sitt huvudsakliga arbete i perioder av en tillbakagång för revolutionen.
Mellan 1900 och 1924 drevs Lenin av en ström av stigande revolution. Alla hans arbeten vibrerade av liv från denna kamp, dess upp- och nedgångar, dess historiska men framförallt dess mänskliga tragedi.
Hans arbete är främst politiskt och polemiskt, ett stridens arbeten. Hans huvudsakliga bidrag till arbetarrörelsen är sålunda de politiska aspekterna av hans arbeten, och inte hans filosofi och ekonomiska studier, vars kvalitet är tveksam då de saknar analytiskt djup, vetenskaplig kunskap och möjligheterna till en teoretisk syntes. I konstrast till den turbulenta historiska situationen i Ryssland, tillät lugnet som härskade i Holland, och i marginalen av klasskampen i Tyskland, en ideologisk utveckling hos någon som Harper, i en period av tillbakagång i klasskampen.
Harper attackerar våldsamt Lenin på hans svaga punkter, samtidigt som han ignorerar de viktigaste och mest levande delarna av hans arbete, och han begår misstag när han försöker att dra slutsatser om Lenins tankar och om betydelsen av hans arbete. Och om de är ofullständiga eller felaktiga om Lenin, faller Harpers slutsatser in i journalistiska plattityder när de handlar om den ryska revolutionen. Genom att begränsa sig till Materialism och empiriokritisism visar han att han inte förstått något av Lenins huvudsakliga arbete. Men hans felaktigheter om den ryska revolutionen är t.o.m. ännu alvarligare, och vi kommer att återkomma till dem.
(Phillipe)
Efter den kritik som vi gjort av Harpers filosofi, vill vi nu visa att den politiska ståndpunkt som han härleder från sin filosofi i dess faktiska praktik leder honom bort från revolutionära ståndpunkter (vårt ursprungliga syfte var inte att göra en djup filosofisk studie, utan att helt enkelt visa att medan Harpers kritik av den så kallat mekaniska materialistiska bygger på en korrekt, om än något schematisk, framläggning av problemet med mänsklig kunskap och praxis, leder den honom likväl också in i en vulgär mekanistisk ståndpunkt).
För Harper:
1) var den ryska revolutionen, i dess filosofiska manifestationer (kritiken av idealismen) helt och hållet ett uttryck för borgerligt materialistiska tankar … som helt och håller bestämdes av den ryska miljön.
2) behövde Ryssland, som från en ekonomisk utgångspunkt var koloniserat av utländskt kapital, alliera sig med en revolution av proletariatet. Därför tillägger Harper att
”Lenin måste stödja sig på arbetarklassen och eftersom hans kamp måste vara hänsynslöst radikal så övertog han det mot det västliga kapitalet kämpande västliga proletariatets ideologi, marxismen. Så kom emellertid två drag av utvecklingen i väst att blandas i den ryska revolutionen, den borgerliga revolutionen som dess uppgift och den proletära som den aktiva kraften, så måste också den därtill hörande bolsjevikiska teorin vara en blandning av borgerlig materialism i grundåskådningarna och en proletär materialism i klasskampsläran.” (Lenin som filosof)
Och från detta fortsätter Harper att karakterisera Lenins och hans fränders uppfattningar som en typisk rysk form av marxism – med undantag, kanske, för Plechanov, som Harper ser som den mest västorienterade marxisten, men inte på något sätt fri från den borgerliga materialismen.
Om det verkligen är möjligt för en borgerlig rörelse att förlita sig på ett
”proletariat som står inför uppgiften att välta över ända en kapitalism som mognat till sin högsta grad av utveckling” (Harper)
och om resultatet av denna kamp har blivit etablerandet av en byråkrati som härskande klass vilken har stulit frukterna av den internationella proletära revolutionen, så är dörren öppen för de slutsatser som drogs av James Burnham.
Enligt Burnham har tekno-byråkratin etablerat sin makt i en kamp mot den gamla kapitalistiska formen av samhället, och den har gjort det genom att förlita sig på arbetarklassens rörelse. Med denna utgångspunkt är socialismen bara en utopi.
Det är ingen tillfällighet att Harpers slutsatser är samma som Burnhams. Den enda skillnaden är att Harper ”tror på” socialismen medan Brunham ”tror” att socialismen är en utopi. Men de delar samma kritiska metod, en som är helt främmande för den revolutionära metoden.
Harper – som anslöt sig till Kommunistiska internationalen (KI) , som bildade det Holländska kommunistiska partiet, som deltog i KI under de kritiska åren av revolution, som hjälpte att mobilisera Europas proletariat till försvar för den ”kontrarevolutionära ryska staten” – förklarar sig själv på följande sätt:
”Hade den boken (Materialism och empiriokritisism – vår anm.), hade dessa Lenins åskådningar varit kända hos marxisterna i Västeuropa 1918, hade hans taktik för världsrevolutionen, där, utan tvivel blivit betraktad med mer kritik och mindre ovillkorlig tillförsikt.” (Lenin som filosof)
Vi kan svara Harper att ett antal ”upplysta” marxister förutspådde detta och landade i samma slutsatser som Harper om den ryska revolutionen långt före han gjorde det. Vi kan t.ex. citera Karl Kautsky.
Karl Kautskys ståndpunkt om den ryska revolutionen gavs en stor spridning genom offentliggörandet av den omfattande debatten mellan honom, Lenin och Rosa Luxemburg (1915–1918, Lenin: Mot strömmen, Socialism och krig, Imperialismen – kapitalismens högsta stadium, Staten och revolutionen, Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky. Kautsky: Proletariatets diktatur, 1921; Luxemburg: Den ryska revolutionen. 1922, Kautsky: Rosa Luxemburg och bolsjevismen).
Från Kautskys artikelserie, Rosa Luxemburg och bolsjevismen, som publicerades i Belgien på franska 1921, kan vi se hur lika Kautskys och Harpers slutsatser är.
” … Och denna bok (Luxemburgs Ryska revolutionen – vår anm.) försätter oss (Kautsky – vår anm.) i den paradoxala positionen att tvingas att försvara bolsjevikerna mot mer än en av Rosa Luxemburgs anklagelser.” (Kautsky, Rosa Luxemburg och bolsjevismen)
Vad Kautsky gör är att försvara bolsjevikernas ”misstag” (som Luxemburg kritiserar i sin pamflett) genom att framställa dem som en logisk konsekvens av den borgerliga revolutionen i Ryssland; genom att visa att bolsjevikerna endast kunde genomföra vad den ryska miljön bestämde dem att göra, nämligen en borgerlig revolution.
För att ge några exempel: Rosa Luxemburg kritiserar det bolsjevikiska slagordet och politiken om att dela upp jorden till småbönderna. Hon upplevde att detta skulle leda till allehanda svårigheter och förespråkade en omedelbar kollektivisering av jorden. Lenin hade redan svarat på sådana argument när Kautsky gjorde dem från en annan utgångspunkt (se t.ex. kapitlet ”Kryperi för bourgeoisien under sken av ’ekonomisk analys’” i Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky.)
Kautsky skriver:
”Det är ingen tvekan om att detta (fördelningen av jorden) utgör ett kraftfullt hinder för utvecklingen av socialismen i Ryssland. Men detta var något som var omöjligt att förhindra: man kan enbart säga att det kunde ha genomförts på ett mer rationellt sätt än vad bolsjevikerna gjorde. Detta är beviset på att Ryssland väsentligen är i den borgerliga revolutionens stadium. Detta är skälet till varför borgarklassens jordreform kommer att överleva bolsjevikerna, medan de själva varit tvungna att erkänna att de socialistiska åtgärderna som de vidtagit inte varit bestående och i själva verket varit skadliga …”
Men naturligtvis ogiltigförklarades Kautsky mäktiga argument fullständigt av den andre ”socialisten” Stalin, som kollektiviserade jorden och ”socialiserade” industrin då revolutionen redan hade strypts till döds.
Nedan finns ett långt utdrag av Kautskys uppfattning om utvecklingen av marxismen i Ryssland. Det är en konstig reminiscens av Harpers dialektik (se kapitlet Den ryska revolutionen i Lenin som filosof).
” … Liksom fransmännen, ärvde de ryska revolutionärerna från de reaktionära denna tro på den exemplariska betydelsen av deras nation över andra nationer …”
” … När marxismen nådde Ryssland från det degenererade väst, måste den kämpa mycket energiskt mot denna illusion, och demonstrera att den sociala revolutionen endast kunde komma från en högt utvecklad kapitalism. Den revolution som Ryssland närmade sig skulle med nödvändighet, först av allt vara en borgerlig revolution av det slag som hade skett i väst. Men allt eftersom tiden gick verkade denna uppfattning begränsande och paralyserande för de mer otåliga marxistiska elementen, speciellt efter 1905, när det ryska proletariatet kämpade så framgångsrikt och entusiasmerade hela det europeiska proletariatet. Från detta ögonblick utvecklade de mest radikala ryska marxisterna en speciell nyans av marxismen. Den del av marxismen som gjorde socialismen beroende av de ekonomiska villkoren och på den avancerade utvecklingen av den industriella kapitalismen, försvann mer och mer från deras ögon. Nu betonades marxismen som en teori om klasskampen i allt större utsträckning. Dessutom sågs den hel enkelt i termer av kampen om den politiska makten till varje pris, skild från sin materiella bas.
Med detta sätt att närma sig frågan, sågs till slut det ryska proletariatet som en extraordinär skapelse, modellen för proletariatet i hela världen. Och proletariatet i andra länder började tro detta – att hylla det ryska proletariatet som vägvisaren för hela det internationella proletariatet i kampen för socialismen. Det är inte svårt att förklara detta. Väst hade de borgerliga revolutionerna bakom sig och de proletära revolutionerna framför sig. Men den senare krävde en styrka som den ännu inte uppnått någonstans. Sålunda ser vi i väst ett mellanstadium mellan två revolutionära epoker, och detta ställer tålamodet hos de avancerade elementen inför ett hårt prov.
Ryssland å andra sidan, var så efterblivet att det fortfarande hade den borgerliga revolutionen och omstörtandet av absolutismen framför sig.
Denna uppgift krävde inte att proletariatet behövde vara lika starkt som det hade behövt vara för att genomföra det rena maktövertagandet av arbetarklassen i väst. Sålunda skedde den ryska revolutionen före revolutionen i väst. Det var väsentligen en borgerlig revolution, men detta blev inte klart på en gång, därför att den borgerliga klassen i Ryssland i dag var mycket svagare än den var i Frankrike i slutet av 1700-talet. Om man bortser från den ekonomiska basen, om man bara ser klasskampen och proletariatets relativa styrka, kunde det för en tid verkligen se ut som det ryska proletariatet var överlägset proletariatet i Västeuropa och som var bestämd att vara dess vägvisare …” (Kautsky, Rosa Luxemburg and bolshevism)
På ett mer filosofiskt sätt återger Harper Kautskys argument ett efter ett.
Kautsky för fram två motsatta uppfattningar om socialismen:
1) I den första, kan socialismen enbart förverkligas på grundvalen av en avancerad kapitalism (Kautskys och mensjevikernas ståndpunkt. Denna ståndpunkt, användes också av den tyska socialdemokratin, inklusive Noske, för att kritisera den ryska revolutionen. Det är en uppfattning som i själva verket leder till antagandet av statskapitalistiska åtgärder, understödda av ”en del av massan” riktat mot det revolutionära proletariatet)
2) I den andra skulle ”kampen om den politiska makten, med alla medel, skild från den ekonomiska basen” tillåta att socialismen t.o.m.skulle kunna byggas i Ryssland (detta är Kautskys version av bolsjevikernas ståndpunkt).
Faktum var att Lenin och Trotskij sa: den borgerliga revolutionen i Ryssland kan ENDAST göras med proletariatets resning. Eftersom den proletära resningen har en objektiv tendens att utveckla sig på en internationell skala, kan vi, givet utvecklingen av produktivkrafterna globalt, hoppas att den ryska resningen kommer att provocera en världsomspännande rörelse.
Med utgångspunkt i utvecklingen av produktivkrafterna i enbart Ryssland, skulle den ryska revolutionen enbart vara borgerlig. Men förverkligandet av socialismen var möjlig om revolutionen bröt ut i internationell skala. Lenin och Trotskij, liksom Rosa Luxemburg, trodde att utvecklingen av produktivkrafterna i hela världen inte bara gjorde socialismen möjlig – den gjorde den nödvändig. De var alla överens om att kapitalismen hade nått epoken av ”(världs-) krig och revolutioner”. De var inte överens om de ekonomiska orsakerna till denna situation. För att socialismen skulle vara möjlig kunde inte den ryska revolutionen förbli isolerad.
Jämsides med mensjevikerna, svarade Kautsky att Lenin och Trotskij såg revolutionen som en ”viljeakt”, gripandet av makten genom en bolsjevikisk kupp. De jämförde t.o.m. bolsjevismen med blanquismen.
Alla dessa ”upplysta” marxister och socialister är precis de som Harper tycks citera som ett exempel på dem som ”gav marxistiska varningar”, som var emot ”den internationella arbetarrörelsen” ledd av ryssarna – folk som Kautsky:
”Att emellertid Lenin inte förstod marxismen som den proletära revolutionens teori, att han inte förstod naturen av kapitalismen, bourgeoisin, proletariatet i dess högsta stadium det visade sig efter 1917, då det västeuropeiska proletariatet genom Tredje Internationalen skulle ledas från Ryssland till ’världsrevolutionen’ och att ingen hänsyn togs till marxisternas i väst varningar.” (Lenin som filosof)
Alla, med Kautsky i spetsen, förebrår bolsjevikerna för att de inte tagit hänsyn till ekonomins efterblivenhet. I själva verket, från 1905 och framåt, hade Trotskij ett mästerligt svar till alla dessa ”ärliga familjeöverhuvuden” som Lenin kallade dem. Han visade, å ena sidan, på den AVANCERADE nivån hos de industriella koncentrationerna i Ryssland, och å andra sidan, dess efterblivna sociala situation (förseningen av den borgerliga revolutionen), att Ryssland kom att vara i ett ständigt revolutionärt tillstånd och att denna revolution skulle vara PROLETÄR eller vara INTET.
Harper, som bygger sin teori och sin filosofiska kritik på Kautskys teori och historisk-ekonomiska kritik, säger att på grund av den ryska ekonomins efterblivna tillstånd, på grund av den oundvikliga borgerliga revolutionen i Ryssland på en ekonomisk nivå, tvingades den ryska revolutionens filosofi att genomföra den första fasen i Marx tänkande, dvs. den feuerbachska, revolutionärt borgerligt demokratiska fas: ”Religionen är … folkets opium” (kritiken av religionen). Det var därför naturligt att Lenin och hans fränder inte uppnådde den andra fasen av den marxistiska filosofin, den revolutionära proletära dialektiska fasen: ”socialt vara bestämmer medvetande”. (Harper glömmer att påpeka – även om det är omöjligt för honom att inte känna till det – att den huvudsakliga kampen som bolsjevikerna förde innan 1918 var riktad mot alla de socialdemokratiska strömningarna till höger, både i regeringsställning och centristiska fraktioner; och att denna kamp fördes på en mycket bred front, i hela den europeiska pressen och i pamfletter på många språk, medan Materialism och Empiriokritisism var bara känd för en vidare publik utanför Ryssland långt senare, översattes till tyska ännu senare, och därefter ännu senare till franska. Den var mycket lite spridd utanför Ryssland. Det känns berättigat att fråga huruvida andan i Materialism och empiriokritisism fanns i innehållet i alla dessa artiklar och pamfletter. Harper försöker inte visa det, och det på goda grunder).
Hursomhelst, Harper liksom Kautsky, drar slutsatsen från allt detta att trots den voluntaristiska uppfattningen om klasskampen som hölls av Lenin och Trotskij som ville ”göra det ryska proletariatet till världsrevolutionens dirigent”, var revolutionen dömd att vara filosofiskt borgerlig, eftersom Lenin och hans fränder hade antagit en feuerbachsk borgerligt materialistisk filosofi (Marx fas ett).
Dessa idéer för samman Harper och Kautsky i deras kritik av den ryska revolutionen – både i förhållande till deras approach till de fundamentala problemen och på det sätt som de båda anklagar bolsjevikerna för viljan att dirigera världsrevolutionen från Kreml.
Men det finns mer att tillägga. I sin filosofiska exposé argumenterar Harper att Engels inte var en dialektisk materialist, att hans kunskapsuppfattning fortfarande djupt var märkt av naturvetenskapen och borgerlig materialism. För att verifiera en sådan teori skulle det vara nödvändigt att undersöka Engels skrifter i detalj, vilket Harper inte gör. Mondolfo å andra sidan tycks, i ett viktigt verk om dialektisk materialism, demonstrera det motsatta, vilket visar att detta inte är en ny tvist. Hur det än är med den saken, tror jag att de nya generationerna ofta kan observera hos sina föregångare vad vi har noterat hos Lenin och Engels, som gjorde en kritik av filosofier under deras tid på grundval av samma vetenskapliga kunskap, ofta var alldeles för schematiska i sin approach. Men den centrala frågan är att studera deras allmänna attityd, inte enbart deras filosofiska ståndpunkt – för att se om de i sin allmänna aktivitet, placerade sig själva terrängen av praxis, på Marx Teser om Feuerbach.
Följande skriver Sydney Hook om Lenins arbeten i sin Understanding Marx, vilket är mycket närmare verkligheten:
”Vad som är underligt är att Lenin inte tycks ta notis om motsättningen mellan å ena sidan hans politiska aktivism och dess växelverkande dynamiska filosofi för handling i Vad bör göras, och å andra sidan, den absolut mekanistiska kunskapsteorin som han så våldsamt försvarar i Materialism och empiriokritisism. Här följer han Engels ord för ord i hans uttalande att ’sinnesförnimmelserna är kopior, fotografierna, reflektionerna, spegelbilden av tingen’, och att medvetandet inte är en aktiv faktor i kunskapen. Han tycks tro att om man argumenterar för medvetandet som en aktiv faktor i kunskapen, bestämt av nervsystemet och det förgångnas hela historia, måste av detta följa att medvetandet skapar allting som existerar, inklusive dess egen hjärna. Detta skulle vara idealism i dess mest karakteristiska form, och idealism betyder religion och tron på Gud.”
”Men passagen från den första till den andra satsen är den mest uppenbara NON SEQUITUR (Latin för ett logiskt felslut – ”det följer inte att” – övers. anm.) man kan föreställa sig. I verkligheten, i linje med hans uppfattning av marxismens som den sociala revolutionens teori och praktik, var Lenin tvungen att medge att medvetandet är en aktiv faktor, en process i vilken materia, kultur och medvetande reagerar i växelverkan med varandra, och att sinnesförnimmelserna inte konstituerar kunskap utan är en del av det material som bearbetas av kunskapen.”
”Detta är det den ståndpunkt som Marx antar i sina Teser om Feuerbach i Den tyska ideologin. Den som ser sinnesförnimmelserna som exakta kopior av den externa världen, i sig själva ledande till kunskap, kan inte undvika fatalism och mekanism. I Lenins politiska skrifter, snarare än i hans tekniska skrifter, hittar man inget spår av denna lockeanska dualistiska epistemologi (kunskapsteori – övers. anm.). Hans Vad bör göras innehåller, som vi har sett, ett frankt accepterande av klasskunskapens aktiva roll i den sociala processen. Det är i hans praktiska skrifter som handlar om konkreta agitationsproblem, revolution och återuppbyggnad som man finner den verkliga filosofin hos Lenin …”
(Understanding Marx, Sydney Hook, sidan 57–78) (1)
Den tydligaste vittnesbörden av vad Sydney Hooks säger som placerar Harper sida vid sida med Plekhanov och Kautsky, är något som Trotskij skrev i Mitt liv. När han talar om Plekhanov säger han:
”Hans styrka underminerades av just det som gav styrka åt Lenin – revolutionens närmande … Han var en marxistisk propagandist och första rangens polemiker, men inte proletariatets revolutionära politiker. Ju närmare revolutionens skugga kröp ju mer uppenbart blev det att Plekhanov förlorade i inflytande …”
Vi kan se att vad som är originellt hos Harper är inte hans filosofiska teser (vilka tvärtom är ståndpunkter som kommer från många andra), utan framförallt de slutsatser han drar från dem.
Detta är en fatalistisk slutsats, precis som Kautskys. I sin pamflett Rosa Luxemburg and bolshevism citerar Kautsky en fras som skrivits till honom av Engels i ett personligt brev:
” … de verkliga, och inte de illusoriska målen med revolutionen förverkligas alltid av denna revolution i ett senare skede”
Detta är vad Kautsky försöker visa i sin pamflett, och detta är vad Harper argumenterar för (för dem som vill följa honom i hans slutsatser) i Lenin som filosof. Efter att kämpat emot Lenin och Engels borgerliga materialism, kommer han fram till den mest vulgära mekanistiska slutsatsen om den ryska revolutionen, porträtterad det som en ”fatal produkt”, ett ”verkligt och inte illusoriskt mål”. Den ryska revolution skapade vad den måste skapa – allt var inskrivet i Materialism och empiriokritisism och i Rysslands ekonomiska förutsättningar. Världsproletariatet användes helt enkelt som en ideologisk täckmantel för allt detta. Dessutom, fortsätter Harper att argumentera att den nya klassen vid makten i Ryssland helt naturligt tog upp det leninistiska tänkesättet, dess borgerliga materialism, i deras kamp mot de etablerade borgerliga skikten, som på en filosofisk nivå hade fallit tillbaka i religiös mysticism och idealism och hade blivit konservativa och reaktionära. Denna nya friska filosofi, denna nya statskapitalistiska klass av intellektuella och tekniker, finner sitt existensberättigande i Materialism och empiriokritisism och stalinism, och är på uppgång i alla länder … Sålunda har vi ekvationen: Marx fas ett = Lenins materialism = Stalin!
Utan att känna till Harpers arbete, har Burnham förstått denna ekvation mycket väl – precis som anarkisterna har upprepat det sedan länge utan att förstå den. Det är uppenbart att Harper inte säger detta lika brutalt, men det faktum att han öppnar dörren till alla Burnhams borgerliga och anarkistiska slutsatser är tillräckligt för att visa den underliggande svagheten i Lenin som filosof.
När han slutligen skall dra de ”rena” proletära lärdomarna av den ryska revolutionen (Jag vill påpeka att när det gäller språkbruket för Harper och Kautsky talar de alltid om den ”ryska revolutionen” och inte om ”oktoberrevolutionen”, vilket är en signifikant distinktion), separerar Harper den ryska arbetarklassens aktioner från det ”borgerliga” inflytandet från bolsjevikerna, och slutar med att säga att det är de generaliserade strejkerna och sovjeterna (eller råden) ”i sig själva” som skapar den ryska revolutionen och som frambringar följande positiva lärdomar:
1) - Proletariatet måste frigöra sig ideologiskt från borgerligt inflytande ”människa för människa”.
2) - Den måste gradvis lära sig, på egen hand, hur den skall styra fabrikerna och organisera produktionen
3) - Generaliserade strejker och arbetarråden är proletariatets enda vapen
Denna slutsats är en raffinerad typ av reformism. Och dessutom är den totalt anti-dialektisk.
Även om den var realiserbar, skulle denna ”människa för människa”-frigörelse från borgerlig ideologi skjuta fram socialismen i århundraden. Den förvandlar den marxistiska doktrinen till en vacker saga för barnsliga arbetare, för att uppmuntra dem i att möta livet. Om varje människa behövde frigöra sig från den härskande ideologin i det borgerliga samhället på en individuell grund, blir marxismen inget annat än en idé – en evigt giltig idé, men inget mer. I verkligheten är det arbetarklassen som helhet som frigör sig från vissa historiska villkor, när den kastar sig med särskild kraft mot det gamla systemet. Socialismen kan inte förverkligas ”människa för människa”, som de gamla reformisterna en gång trodde, då de argumenterade att man först måste reformera människan innan man kan reformera samhället. Faktum är att de två inte kan separeras: samhället förändras när mänskligheten sätter sig i rörelse inte ”människa för människa”, utan ”som en människa”, när den befinner sig under speciella historiska förutsättningar.
Det faktum att Harper repeterar de gamla reformistiska refrängerna i synbarligen ny form, tillåter honom att under ett filosofiskt-dialektiskt ordflöde skyla över den ryska revolutionens verkliga problem, att avfärda dess grundläggande bidrag som inget annat än som skäl för den ryska staten. Vi refererar till Lenins ståndpunkt mot kriget och Trotskijs teori om den permanenta revolutionen.
Ja, herr Kautsky och Harper, ni må ibland träffa rätt i en rent negativ kritik av Lenins och Trotskijs filosofiska och ekonomiska teorier, men detta betyder inte att ni på något sätt har nått en revolutionär ståndpunkt. Lenins och Trotskijs politiska ståndpunkter under den avgörande, maktövertagande fasen av den ryska revolutionen, visade att de var de sanna marxistsiska revolutionärerna.
Det är inte tillräckligt att 20 år efter striden, samtidigt som man själv befunnit sig i frontlinjen, filosofiskt dra slutsatsen att allt detta med nödvändighet måste sluta i den stalinistiska staten. Man måste också fråga HUR och VARFÖR Lenin och Trotskij kunde basera sig på den internationella arbetarrörelsen, och visa för oss att stalinismen var den oundvikliga produkten av denna rörelse.
Harper, liksom Kautsky, är oförmögen att besvara dessa frågor, därför att de i deras politiska ståndpunkter, inför borgarklassen, i ett imperialistiskt krig, eller i en fas av revolutionen, saknar uppfattningar som skulle möjliggöra ett angripande av dessa problem. De må känna till Lenin som ”filosof” eller som ”statsöverhuvud”, men de känner inte Lenin som revolutionär marxist, Lenins rätta ansikte, när han kämpade mot det imperialistiska kriget eller det rätta ansiktet hos Trotskij, när han kämpade mot den mekanistiska uppfattningen om en ”oundviklig” kapitalistisk utveckling för Ryssland. De känner inte till Oktobers rätta ansikte, vilket inte bara är masstrejker och sovjeter. Lenin var inte fixerad vid sovjeterna på ett absolut sätt, som Harper är, därför att han hade den uppfattningen att formerna för den proletära makten uppstod spontant ur kampen. I detta tycker jag att Lenin också var mer marxist, därför att han inte var fixerad vid sovjeterna, fackföreningarna, eller parlamentarismen (även om han misstog sig) på ett definitivt sätt, utan om de var lämpliga för klasskampen vid en given tidpunkt.
Å andra sidan leder Harpers kvasi-teologiska fixering vid råden honom nu till en ståndpunkt för att förespråka arbetarförvaltning under kapitalismen, som en slags lärlingsskap i socialism. Men det är inte revolutionärernas roll att förespråka detta slags lärlingsskap. Tillsammans med ”människa för människa”-teorin om socialismen, skulle denna typ av lärlingsskap döma mänskligheten till evigt slaveri och alienation, med eller utan ”rådskommunister” och deras scheman för lärlingsskap under den kapitalistiska ordningen – en vulgär reformistisk uppfattning vilket inte är annat än den andra sidan av det kautskyanska myntet.
När det gäller ”arbetarnas egen kamp”, med dess ”lämpliga” medel – strejker, etc. – har vi sett resultaten. De kommer nära de ”strejkkultiverande” teorierna hos trotskister och anarkister, med deras senare versioner av de gamla ”fackförenings-” och ”ekonomistiska” traditionerna som Lenin attackerade så våldsamt i Vad bör göras. Detta betyder att den anti-fackliga ståndpunkten hos rådskommunisterna, korrekt i en rent negativ synvinkel, inte är mindre felaktig ”i sig själv”, därför att fackföreningarna ersätts av deras yngre bröder, sovjeterna, och spelar samma roll, precis som om innehållet kunde förändras genom att ändra namnet. Man kallar inte längre partiet för partiet eller fackföreningar för fackföreningar, utan man ersätter dem med samma organisationer som har samma funktion men ett annat namn. Om man skulle kalla katter ”raminagrobis” skulle de fortfarande ha samma anatomi och samma plats i världen. Men för en del skulle de ha blivit en myt, och det är ett underligt faktum att det finns ”dialektiska” filosofer och materialister vars synvinkel är så snäv att de försöker övertyga oss om att deras värld av mytologiska konstruktioner, en värld där ”raminagrobis” har ersatt katter, verkligen är en ny värld.
Sålunda: i den gamla världen var Kautsky en vulgär reformist medan i den nya världen är trotskister, anarkister och rådskommunister ”autentiska revolutionärer”. I själva verket är de ännu grövre reformister än den stora teoretikern för reformismen, Kautsky.
Det faktum att Harper tar upp klassiska argument från borgerlig reformism, både från mensjevikerna och Kautsky (och mer nära i tiden från Burnham), mot den ryska revolutionen, bör inte förvåna oss alltför mycket. Istället för att dra de verkliga lärdomarna från den revolutionära epoken som en marxist (som Marx och Engels t.ex.gjorde i förhållande till Pariskommunen), försöker Harper fördöma ryska revolutionen i ”ett stycke”, liksom av bolsjevismen som var knuten till den (precis som blanquismen och proudhonismen var knutna till Pariskommunen).
Om Harper istället för att fördöma bolsjevikerna som ”anpassade till den ryska miljön” hade frågat sig själv om nivån av tänkande som uppnåddes av den socialdemokratiska vänstern vilka vi alla härstammar ur så skulle han ha nått helt andra slutsatser i sin bok. Han skulle ha upptäckt att denna nivå av tänkande (även bland dem som var mest utvecklade inom dialektiken) var otillräcklig för att lösa vissa problem vilka ställdes av den ryska revolutionen, speciellt problemet med partiet och staten. Mitt uppe i den ryska revolutionen hade ingen marxist någon precis förståelse av dessa problem, och detta av goda skäl.
Vi insisterar att när det gäller alla nivåer av kunskap – filosofisk, ekonomisk och politisk – så var bolsjevikerna 1917 bland de mest avancerade revolutionärerna i hela världen, och detta var i stor utsträckning tack vare närvaron av Lenin och Trotskij.
Om senare händelser tycktes motsäga detta, berodde det inte på att deras intellektuella utveckling var anpassad till den ”ryska miljön”, utan på grund av den allmänna nivån hos den internationella arbetarrörelsen; och detta ställer filosofiska problem som Harper inte ens försökt att ställa.
Phillipe
Men kan se på den ryska evolutionen på tre olika sätt:
A. Det första sättet är som det ses av ”socialister” av olika beteckningar: vänstern, högern, centern; ”Revolutionära socialister” (i Ryssland), ”oberoende” socialistiska element på andra håll, osv.
Innan revolutionen hade deras perspektiv varit: den ryska revolutionen kommer att vara en borgerligt demokratisk revolution, inom vilken arbetarklassen kommer att kämpa ”demokratiskt” för sina ”rättigheter och friheter”.
Alla dessa gentlemän, liksom att vara ”uppriktiga revolutionära demokrater”, var entusiastiska försvarare av ”nationernas självbestämmanderätt”. De slutade med att försvara nationen genom att avvika från internationalismen som ledde dem från pacifism till kampen mot angripare och förstryckare. Dessa människor var moralister i dess renodlade form, försvarare av rättigheter med ett stort R, Frihet med ett stort F, de fattigas och förstryktas försvarare.
När den första revolutionen, den i februari, bröt ut, gav de fritt utlopp för en strid ström av glädjetårar: det var den slutliga bekräftelsen för deras heliga perspektiv.
Oturligt nog hade de misslyckats med att förstå att februariupproret enbart var ett loppbett, enbart öppnade dörren för den verkliga kampen mellan klasserna. Tsaren hade fallit, men redan tidigare hade den borgerliga revolutionen i stort sett genomförts inom den gamla autokratin. Hela denna apparat var nu rutten och måste ersättas. Februari öppnade dörren till en kamp om makten.
Inom själva Ryssland fanns det fyra huvudkrafter:
De ”reaktionära” elementen (de som stödde tsarens regim) hade övertygats om att införandet av storskalig industrikapitalism i Ryssland var oundvikligt och nödvändigt. Deras enda aspiration var att vara administratörer och gendarmer för det främmande finanskapitalet, samtidigt som de kunde upprätthålla en fördelaktig social status: upprätthållandet av det kejserliga byråkratiska systemet, en ”frigörelse” av de livegna (för att tillhandahålla arbetskraft till industrin) som tillförsäkrade att byråkratin och noblessen kunde bibehålla en hög grad av kontroll över de medelstora bönderna, som sågs som en klass av arrendebönder.
Detta var uppenbarligen redan den ”borgerliga revolutionen”. Men de sociala krafterna som intog den historiska arenan tog inte med i beräkningen byråkratins desiderata (ung önskemål- övers. anm.). När väl kapitalet hade introduceras i Ryssland, betydde det å ena sidan proletariatet, och å andra sidan, den kapitalistiska klassen, som inte bestod så mycket av kapitalägare, utan av en hel social klass som i praktiken styrde industrin och administrerade cirkuleringen av kapital.
Importen av kapital hade konsekvensen att det visade den ryska härskande klassen, i dess bredaste mening, den enorma möjligheten med en kapitalistisk utveckling i Ryssland.
Inom dessa klasser uppstod två ambivalenta tendenser: den första utifrån behovet att använda utländskt finanskapital för utvecklingen av kapitalismen i Ryssland, den andra, en tendens mot nationellt oberoende, och därmed mot att bryta sig loss från det utländska kapitalets grepp.
När revolution först bröt ut såg de länder som hade investerat i Ryssland som Frankrike, Storbritannien och andra, faran främst utifrån ”deras” kapital. Och den huvudsakliga reaktionen från egendomsägare när deras egendom är hotad är rädsla, smutsiga affärer, och användningen av alla till buds stående medel.
Dessa länder visste mycket väl att en demokratisk regering skulle beskydda dess intressen. Men likt varje annan kapitalist, såg de en reaktionär kupp som ett sätt att diktera sin politik och få en effektiv kontroll över ett extremt rikt område. De främmande länderna spelade därför på varje möjligt kort, stödde alla – Kerensky, Deniken, de reaktionära banden, den provisoriska regeringen, etc. … En del fick pengar, vapen och militära rådgivare, andra fick ”opartiska råd” från ambassadörer och konsulärer. Och genom detta käbbel om makten spelades också imperialistiska rivaliteter ut: enade en dag, skulle de imperialistiska makterna konspirera mot sina allierade och hugga dem i ryggen nästa dag.
Den mest passande termen för den politiska geografin under perioden mellan den första revolutionen (februari) och den andra (oktober) är en moras, ett kaos som den nuvarande historieskrivningen bara är i början av att få grepp om, tack vare bolsjevikregeringens publicering av alla de hemliga överenskommelserna.
B. Det imperialistiska kriget var i sig självt en återvändsgränd.
Kadavren ruttnade i ingenmansland mellan skyttegravarna i en front som löpte längs hela östra Tyskland och kejsardömet Österrike-Ungern, och i de södra delarna av dessa länder. Det tycktes inte finnas någon utväg ur kriget.
I detta allmänna kaos, hade en liten politisk grupp stått för den revolutionära internationalismen vid konferenserna i Zimmerwald och Kienthal, och hade insisterat på nödvändigheten av en ny revolutionär arbetarrörelse på ruinerna av den andra internationalen. Den argumenterade för att proletariatet FRAMFÖR ALLT hade att deklarera sin internationalism genom att ge sig in i kampen, OAVSETT KONSEKVENSER, mot sig egen borgarklass, samtidigt som den klart hade i åtanke att en sådan kamp var en del av en internationell proletär rörelse som, om den skulle kunna genomföra den socialistiska revolutionen, var tvungen att sprida sig till de viktigaste kapitalistiska länderna.
Den verkliga skiljelinjen mellan socialdemokraterna och kärnan i den framtida kommunistiska internationalen var på en fråga: socialdemokraterna trodde man kunde nå socialism genom en gradvis utvidgning av demokratin inom varje land. Dessutom såg de kriget som en ”olyckhändelse” i historiens rörelse, och argumenterade för att klasskampen skulle sättas åt sidan under kriget medan man väntade på seger över den knasiga fienden som hindrade att denna ”kamp” kunde ske på ett ”fredligt” sätt. (Om vi hade mer plats skulle vi inkludera manifest från olika ”socialistiska” partier under perioden från 1914 till 1917, och extrakt från nyhetstidningarna för dessa partier som delades ut till ryska trupper i Frankrike, i vilka ”socialismen” försvarades med en sann heroisk glöd.)
Vänstern som började formera sig efter de två konferenserna i Schweiz hade sin mest solida grundpelare byggd runt personen Lenin, som vid denna tidpunkt var nästan totalt isolerad, inte bara från f.d. kamrater i bolsjevikpartiet, utan också från många inom själva vänstern. Lenins huvudbudskap var följande:
”Predikande klassamarbete, förneka den sociala revolutionen och revolutionära metoder, anpassa sig till den borgerliga nationalismen, glömma bort den föränderliga karaktären på nationella gränser och länder, göra en fetisch av borgerlig legalitet, inte kännas vid idén om klasser och klasskamp i rädslan att skrämma ’massan av befolkningen’ (dvs. småbourgeoisin) – allt detta är utan tvekan den teoretiska grunden för opportunismen.”
” … Borgarklassen bedrar folket genom att drapera det imperialistiska stråtröveriet med den gamla ideologin om det ’nationella kriget’. Proletariatet demaskerar denna lögn genom att proklamera omvandlingen av det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig. Detta är slagordet som indikeras av resolutionerna vid Stuttgart och Basel, som förutsåg, inte krig i allmänhet, utan detta nuvarande krig, och som inte talade om ’försvaret av fosterlandet’ utan om att ’påskynda kapitalismens fall’, om att utnyttja krisen som kriget skapar, genom att ge exemplet med kommunen. Kommunen var omvandlingen av ett nationellt krig till ett inbördeskrig.”
”En sådan omvandling är inte enkel och kan inte beordras av det eller det partiet. Men detta är precis vad som korresponderar till det objektiva tillståndet för kapitalismen i allmänhet, och för dess sista fas i synnerhet. Det är i denna riktning, och endast i denna riktning som socialister måste arbeta. Inte genom att rösta för krigskrediter, inte genom att godta chauvinismen i sitt eget land och dess allierade, utan tvärtom, genom att bekämpa framförallt chauvinismen hos din egen borgarklass och genom att vägra att låta sig begränsas till legala metoder när krisen är öppen och borgarklassen själv har annullerat legaliteten som den skapat: detta är MARSCHRIKTNINGEN som LEDER fram till ett inbördeskrig, mot en brand som kommer att sprida sig genom Europa …”
”… Kriget är inte en olyckshändelse, en ’synd’ som prästerna må säga (de predikar patriotism, humanitet och fred åtminstone lika bra som opportunisterna) . Det är en oundviklig fas i kapitalismen, en form av kapitalistiskt liv precis lika legitim som freden. Det nuvarande kriget är ett krig av folken. Men detta betyder inte att vi måste följa den ’folkliga’ strömmen av chauvinism. Under kriget, i alla aspekter av kriget, existerar den sociala motsättning som delar folket och som kommer att fortsätta att existera.”
” … Ned med all sentimental smörja, den imbecilla längtan efter ’fred till varje pris’! Imperialismen spelar med den europeiska civilisationens framtid. Om detta krig inte följs av en rad segerrika revolutioner, kommer det att följas av andra krig. Fabeln om ’kriget för att göra slut på alla krig’ är en tom saga, en småborgerlig myt (för att använda ett mycket passande uttryck av Golos)”
”Idag och i morgon, under kriget eller efter det, nu eller under nästa krig, kommer det proletära baneret av ett inbördeskrig mobilisera bakom sig inte bara hundratals miljoner klassmedvetna arbetare, utan också miljontals halv-proletärer och småborgare som för närvarande är brutaliserade av chauvinismen, och som må bli skräckslagna och deprimerade av krigets fasor, men som framförallt blir instruerade, upplysta, uppväckta, organiserade, härdade och förberedda för ett krig mot borgarklassen – borgarklassen i deras ’eget’ land och i de ’främmade’ länderna …”
” … Andra Internationalen är död, besegrad av opportunism. NED MED OPPORTUNISMEN och länge leve Internationalen, rensad inte bara från ’kappvändare’ (som Golos vill) utan också från opportunism. Länge leve Tredje internationalen!”
”Den Andra internationalen har upphört att ha en användbar funktion … Det är nu upp till Tredje internationalen att organisera de proletära krafterna för en revolutionär offensiv mot alla kapitalistiska regeringar, för ett inbördeskrig mot borgarklasen i alla länder, för maktövertagandet, för socialismens seger … ”
Om vi jämför detta med Marx, kan vi se att, tvärtemot vad Harper vill få oss att tro, så förstod Lenin marxismen och på vilket sätt den skulle tillämpas vid rätt tillfälle:
”Det är ju helt självklart att för att överhuvudtaget kunna kämpa, måste arbetarklassen organisera sig som klass i det egna landet, och att detta är det omedelbara slagfältet för dess kamp. Såtillvida är dess klasskamp nationell, inte till innehållet, utan – som Kommunistiska Manifestet säger – ’till formen’. Men ’den nuvarande nationella statens ram’, t ex det tyska rikets, befinner sig i sin tur självt ekonomiskt ’inom ramen’ för världsmarknaden, politiskt ’inom ramen’ för statssystemet. Varje affärsman vet att den tyska handeln samtidigt är handel med utlandet, och herr Bismarcks storhet består just i en slags internationell politik.
Och till vad reducerar Tyska arbetarpartiet sin internationalism? Till medvetandet om att resultatet av dess strävan ’kommer att bli den internationella folkförbrödringen’ – en fras som är lånad från det borgerliga Frihets- och Fredsförbundet (14) och som skall tjäna som ekvivalent för arbetarklassens internationella förbrödring i den gemensamma kampen mot de härskande klasserna och deras regeringar. ” (Marx – Kritik av Gothaprogrammet, https://www.marxists.org/svenska/mforum/bokarkiv/0005.htm [62] )
Vad som skilde denna vänster inom socialdemokratin från resten av arbetarrörelsen var dess politiska ståndpunkter.
På alla andra punkter, noterbart t.ex. den ”ekonomiska” organiseringen av socialismen, anslöt de sig fortfarande till de gamla formuleringarna – nationaliseringen av marken och industrin, etc, precis som många fortfarande anslöt sig till begrepp som den ”revolutionära generalstrejken”. Men det är värt att påpeka att, även inom vänstern, var det mycket få socialistiska militanter som förstod Lenins ståndpunkt under kriget: de anslöt sig till honom i efterhand, när den ryska revolutionen förvandlade teori till fakta.
I stor grad var det fallet att i bråket mellan Kautsky och Lenin, nämnde Kautsky inte ett ord om det – och ändå, som Lenin påpekade, hade Kautsky vid Baselkongressen uttalat sig för en liknande och extremt avancerad ståndpunkt på frågan om arbetarmakt och om internationalismen. Men det är inte nog att skriva under resolutioner, man måste också veta hur de skall appliceras i praktiken. Det är när teori måste transponeras till praktik som man kan se vilka är de verkliga marxisterna är. Allt det värdefulla som Pleknanov och Kautsky representerade, viktiga figurer i den socialistiska rörelsen i slutet av 1800-talet, kollapsade som ett sandslott inför denna lilla grupp av bolsjeviker som måste översätta sina teorier till praktik, först om gripandet av makten, sedan i frågan om kriget, i opposition till Vänstersocialrevolutionärerna och den bolsjevikiska fraktion som var för det ”revolutionära kriget” i samband med Brest-Litovsk (denna fråga om kriget ställdes för bolsjevikerna både i förhållande till den tyska offensiven, och det interna inbördeskriget).
Medan de väntade på att revolutionen skulle sprida sig i internationell skala, kunde ekonomin i själva Ryssland bara organiseras på ett borgerligt sätt, även om det var efter modell av den mest avancerade formen av kapitalism: statskapitalism. Enbart utbredningen av den internationella revolutionen (som tog som utgångspunkt det BOLSJEVIKISKA EXEMPLET) kunde ha tillåtit en transformering mot socialism. Endast när detta har klargjorts är det meningsfullt att citera alla Lenins felaktiga ståndpunkter, före och efter revolutionen. År
1905 gav Trotskij Lenin en kännbar läxa i ”Våra skiljaktigheter” och det var syntesen av Trotskijs ståndpunkt i ”Våra skiljaktigheter” och Lenins ståndpunkt i Vad bör göras som vägledde maktövertagandet under kriget. Efter maktövertagandet gjordes ett formidabelt antal fel av Lenin, Trotskij och av många andra i partiet … Det handlar inte om att gömma undan dessa fel. Vi kommer att återvända till dem i framtiden, speciellt när det handlar om att behandla de ”rena leninisterna”. Men det är en sak att dra lärdomar 30 år senare, när de ekonomiska villkoren har förändrats, när kännetecknen för perioden har blivit klarare, och en helt annan sak att ställas inför omedelbara händelser som utvecklas på ett anarkiskt och oförutsägbart sätt. Idag är det mycket enklare att säga vilka fel som bolsjevikerna gjorde, eftersom du kan studera ryska revolutionen som en historisk händelse, du kan se vilka politiska grupper som var involverade, analysera och studera deras dokument, deras aktiviteter, etc.
Men vid den tidpunkten, och trots alla deras efterblivna ståndpunkter, var bolsjevikerna, med Lenin och Trotskij i deras ledning, engagerade i en rörelse vars omedelbara syfte var att vara en rörelse för socialismen? Vart ledde den väg som bolsjevikerna tog, eller den som togs av Kautsky, X, Y, eller Z?
Vårt svar är att det bara fanns en grund att stå på för att leda rörelsen mot en socialistisk revolution, och bolsjevikerna (och även då inte på något sätt alla bolsjeviker) var de enda som försvarade och tillämpade den. Bolsjevikerna var engagerade i klasskampen vars syfte var att störta kapitalismen på en internationell skala, och deras allmänna politiska ståndpunkter var ett verkligt bidrag mot detta mål.
Det finns så mycket att säga om huvudlinjerna i de ståndpunkter som animerade oktobers bolsjevikiska rörelse. Diskussionen om dem har knappast ens börjat. Men en sådan diskussion måste ha som sin minsta gemensamma nämnare oktobers revolutionära program – ett program vars huvudsakliga innehåll förblivit giltigt för hela arbetarrörelsen under de sista 30 åren.
Den revolutionära rörelse som började 1917 i Ryssland BEVISADE att det var en internationell rörelse, genom de återverkningar som den hade i Tyskland ett år senare.
Men några få dagar senare skrevs vapenstilleståndet under och några få månader senare, hade Noske gjort sitt repressiva jobb. År 1919 då första kongressen för den Kommunistiska internationalen hölls – fastän den stora rörelsen som iscensatts av den rysk-tyska revolutionen skulle skaka om proletariatet i flera år efteråt – var höjdpunkten för revolutionen redan passerad. Borgarklassen hade tagit sig samman, fredsuppgörelse mjukade gradvis upp klasskampen, proletariatet gick tillbaka ideologiskt allt eftersom den tyska revolutionen bröts ned bit för bit. Den tyska revolutionens misslyckande lämnade Ryssland isolerad, och tvingade det att genomföra sin ekonomiska organisation och vänta på nästa revolutionära våg.
Men historien visar att arbetarrörelsen inte kan vara segerrik i stadier. Den ryska revolutionen var bara en partiell seger: eftersom det slutgiltiga resultatet av rörelsen som den hade satt igång besegrades på internationell nivå, kunde det s.k. byggandet av ”socialismen” i Ryssland bara bli en bild av detta nederlag för den internationella arbetarrörelsen.
Det faktum att Kommunistiska internationalen hade hållit sin kongress i Moskva visade redan att revolutionen var blockerad. Allt eftersom nederlaget blev mer definitivt, registrerade varje kongress en ytterligare tillbakagång för den internationella arbetarrörelsen: teoretiskt i Moskva, fysiskt i Berlin.
Ännu en gång hamnade revolutionärerna i en minoritet och blev senare uteslutna. Tredje internationalen gick samma väg som Andra internationalen. Liksom så många ”socialister” och ”arbetarpartier” innan dem, blev de kommunistiska partiernas ideologi mer och mer borgerlig.
Men två noterbara fenomen följde i spåren på denna tillbakagång för arbetarrörelsen: ett degenererat arbetarparti innehade statsmakten och kapitalismen, som hade trätt in i en ny period från 1914, kastades in i en ännu värre kris än tidigare.
Den italienska fraktionen av den kommunistiska vänstern (som publicerade Bilan mellan 1933 och 1938 – namnet i sig själv ett helt program) var den enda som utvecklade en klar analys av dessa två fenomen. Denna analys är grundvalen för födelsen av en ny revolutionär arbetarrörelse.
C. Inför degenereringen av arbetarrörelsen, med utvecklingen av den moderna kapitalismen, med den ryska stalinistiska staten, med de problem som ställdes av sovjeternas uppror, finns det en tredje ståndpunkt som inte bryr sig om att göra en alltför djup undersökning om de HISTORISKA och POLITISKA frågorna (varför och hur) under de senaste 30 åren och istället nöjer sig med att leta efter syndabockar. En del väljer Stalin och genom deras anti-stalinism hamnar de i slutändan i att delta i krigsansträngningarna för det ”demokratiska” amerikanska lägret. Andra letar efter en ”käpphäst” av olika slag, beroende på vad som är på modet. 1938–1942 var det på modet att skylla kriget på fascismen och för samhällets degenerering, hellre än att se upprätthållandet av kapitalismen som helhet som det verkliga problemet. Idag är stalinismen mer på modet som syndabock. Det finns en fantastisk uppblomning av teorier och teoretiker: Burnham, mot byråkratin; Bettelheim, för den, etc. Sedan har vi Sartre, och ”friheten”, och hela klicken av skribenter som betalas av borgarklassens politiska partier, och den ruttna karriäristiska världen som representeras av den moderna journalistiken. I allt detta tycks Harpers anklagelser mot ”leninismen” som ”oundvikligen” leder till Stalinism, bara vara något som kan läggas till de andra i listan.
Vid en tidpunkt då ”marxismen” genomgår sin största kris någonsin (låt oss hoppas att det enbart är en tillväxtkris), adderar Harper lite till av förvirring när det redan finns alldeles för mycket. Men när Harper skriver:
”Men nej; hos Lenin märker man intet av en idéernas klassbestämdhet. De teoretiska motsatserna svävar hos honom i luften. Naturligtvis kan en teoretisk åsikt bara kritiseras med teoretiska argument. Där de sociala konsekvenserna emellertid ställs i centrum med sådan häftighet, borde de teoretiska åskådningarnas sociala ursprung inte försummas. Denna marxismens väsentligaste aspekt existerar uppenbarligen inte för Lenin.” (Lenin som filosof)
– går han ett steg vidare än enbart förvirring. Detta är inte bara en polemisk fråga, en fråga om språkliga överdrifter. Harper är en av de många marxisterna som ser marxismen som en filosofisk och vetenskaplig metod, en teori, och som stannar kvar i de astronomiska teoretiska höjderna utan att någonsin tillämpa den på arbetarrörelsens historiska praktik. För dessa ”marxister”, är ”praxis” ännu ett filosofiskt objekt, inte ett aktivt subjekt.
Finns det ingen filosofi att lära från den revolutionära perioden?
Naturligtvis finns det det. Jag skulle t.o.m. säga att för marxister kan filosofi bara utvecklas utifrån den historiska rörelsen – genom att dra lärdomarna i kölvattnen av en sådan rörelse. Men vad gör Harper? Han filosoferar över Lenins filosofi genom att ta det ur sitt historiska sammanhang. Om detta var allt, skulle han bara ha yttrat några halvsanningar. Men han försöker att applicera sin slutsats, hans halvsanningar, till en historisk period som inte gör mödan värt att undersöka. Här visar han att han inte är bättre, men kanske sämre, än Lenin i Materialism och empiriokritisism. Han har talat om marxismen och visat att han vet vad det är i sina skrivningar om kunskapsteorin. Många saker kan sägas om det som Harper skriver om: speciellt om hans huvudsakliga angreppssätt till problemet med PRAXIS. För en marxist kan inte praxis skiljas från det omedelbara politiska sammanhanget, vilket gör den sant revolutionär – dvs. från utvecklingen av revolutionärt tänkande och agerande. Nu upprepar Harper om och om igen, som en litania, att ”Lenin inte var en marxist … han har inte förstått något om klasskampen”. Men i utvecklingen av sitt praktiska revolutionära politiska tänkande följde Lenin Marx lära.
Beviset på att Lenin förstått och tillämpat marxismen på den ryska revolutionen finns i Lenins förord till Marx brev till Kugelmann, där han pekar på de lärdomar som Marx drog från Pariskommunen. Det finns en kuriös analogi mellan den text av Lenin som vi citerade ovan och extraktet från Marx Kritik av Gothaprogrammet.
Lenin och Trotskij är en del av en tradition av den revolutionära marxismen. De följde dess lära steg för steg. Trotskijs teori om den ”permanenta revolutionen” är helt enkelt en lärdom dragen från Kommunistiska manifestet och marxismen i allmänhet: den ryska revolutionen var en trogen reproduktion av denna teori och är marxism fullt ut. Harper, liksom så många andra marxister, glömmer en sak: är det perspektiv som var giltigt för revolutioner under 1800-talet, under kapitalismens uppgångsperiod, som just avslutats när den ryska revolutionen satte fart, fortfarande giltigt i detta samhällets förfallsperiod?
Lenin var förmögen att dra upp det nya perspektivet när han talade om en ny period av ”krig och revolutioner”. Rosa Luxemburg förde tydligt fram idén om att kapitalismen hade gått in i sin epok av förfall. Detta stoppade inte Kommunistiska internationalen, och senare den trotskistiska rörelsen och andra vänsteroppositioner, att förbli bundna till det gamla perspektivet, eller från att gå tillbaka till det, som Lenin själv gjorde efter den tyska revolutionens misslyckande. Harper tycker visserligen att det finns ett nytt perspektiv, men hans analys av Lenin och den ryska revolutionen visar att han, liksom många andra, inte lyckats utveckla det och har fallit tillbaka i en mängd vaga och felaktiga ståndpunkter.
Det är ingen tillfällighet att det är arvtagarna till Bilans teoretiska landvinningar som har besvarat honom, liksom de har gjort på annan plats till den ”rena leninisterna”.
Både ”pro”- och ”anti”-lenisterna glömmer en sak: även om problemet idag enbart kan förstås i ljuset av det förgångna, så är det inte desto mindre annorlunda.
Phillipe
Noter:
(1) Mot Harper/Kautsky tes av en ”specifik rysk miljö”, kan vi citera Marx Teser om Feuerbach:
”Den materialistiska läran, att människorna är produkter av omständigheter och uppfostran, att förändrade människor alltså är produkter av andra omständigheter och ändrad uppfostran glömmer att omständigheterna också förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras. Den kommer därför med nödvändighet att klyva samhället i två delar, av vilka den ena är upphöjd över samhället (t.ex. hos Robert Owen).
Sammanfallet av förändringar av omständigheterna och förändringar i den mänskliga verksamheten kan blott fattas och rationellt förstås som omstörtande praktik.”
(Teser om Feuerbach [63])
Länkar
[1] https://sv.internationalism.org/tag/2/51/internationalistisk-journal
[2] https://sv.internationalism.org/tag/11/250/kongressresolutioner
[3] https://sv.internationalism.org/tag/9/238/internationella-kommunistiska-stroemningen
[4] https://sv.internationalism.org/tag/12/260/valen
[5] https://sv.internationalism.org/tag/5/141/europa
[6] https://sv.internationalism.org/tag/3/101/det-parlamentariska-spelet
[7] https://sv.internationalism.org/tag/12/265/europa
[8] https://sv.internationalism.org/tag/5/153/polen
[9] https://sv.internationalism.org/tag/10/249/1980-%E2%80%93-masstrejken-i-polen
[10] https://sv.internationalism.org/tag/3/98/stalinismen-oestblocket
[11] https://sv.internationalism.org/tag/5/155/spanien
[12] https://sv.internationalism.org/tag/8/198/radkommunism
[13] https://sv.internationalism.org/tag/10/246/1936-spainen
[14] https://sv.internationalism.org/tag/6/180/spanien-1936
[15] https://sv.internationalism.org/tag/8/209/trotskism
[16] https://sv.internationalism.org/tag/10/244/1917-%E2%80%93-ryska-revolutionen
[17] https://sv.internationalism.org/tag/11/251/korrespondens-med-andra-grupper
[18] https://sv.internationalism.org/tag/8/199/internationella-byran-foer-det-revolutionaera-partiet-ibrp
[19] https://sv.internationalism.org/tag/4/120/parti-och-fraktion
[20] https://sv.internationalism.org/tag/3/109/revolutionaera-organisationer
[21] https://sv.internationalism.org/tag/12/269/mellanoestern
[22] https://sv.internationalism.org/tag/5/162/irak
[23] https://sv.internationalism.org/tag/7/195/krig-i-iraq
[24] https://sv.internationalism.org/tag/4/118/imperialism
[25] https://sv.internationalism.org/tag/4/122/religion
[26] https://sv.internationalism.org/tag/5/172/argentina
[27] https://sv.internationalism.org/tag/7/188/klasskamp
[28] http://www.internationalism.org/texts/prol_tribune.htm
[29] http://www.internationalism.org/swedish
[30] https://sv.internationalism.org/tag/8/196/kommunistiska-vaenstern
[31] https://sv.internationalism.org/tag/9/233/italienska-vaenstern
[32] https://sv.internationalism.org/tag/3/94/marxismen-teorin-om-revolutionen
[33] https://sv.internationalism.org/tag/4/113/kultur
[34] http://www.cfr.org.pub6985/max_boot
[35] http://www.marxists.org/history/international/comintern/1st-congress/platform.htm
[36] https://sv.internationalism.org/tag/5/169/ryssland-kaukasus-centralasien
[37] https://www.marxists.org/svenska/mforum/bokarkiv/0006.htm#Heading2
[38] https://www31.brinkster.com/mbonline2/bok/marxengels/anti-3.htm
[39] https://www.marxists.org/svenska/mforum/ekbrandj/000107.htm
[40] https://www.marxists.org/svenska/marx/1848/manifest/manifest.htm
[41] https://www31.brinkster.com/mbonline2/bok/marxengels/tyska.html
[42] https://www.marxists.org/svenska/mforum/bokarkiv/0006.htm#Heading11
[43] https://www.marxists.org/svenska/mforum/bokarkiv/0023.htm
[44] https://www.marxists.org/svenska/marx/1859/krpoloek/forord.htm
[45] https://www31.brinkster.com/mbonline2/bok/marxengels/anti-for.htm
[46] https://membres.lycos.fr/rgood/formprod.htm
[47] https://users.skynet.be/ippi/4discus1tex.htm
[48] https://www.marxists.org/archive/marx/works/1857/grundrisse/ch09.htm#iiie2
[49] https://members.lycos.fr/resdint
[50] https://users.skynet.be/ippi/3thdecad.htm
[51] http://www.riff-raff.se
[52] https://sv.internationalism.org/tag/4/115/ekonomi
[53] https://sv.internationalism.org/tag/3/95/kapitalismens-foerfall
[54] http://www.marxists.org
[55] http://www.marxists.org/archive/lenin/works/1907/nov/00.htm
[56] http://www.jdcrutch.home.mindspring.com/i/constitution/1908const.html
[57] https://sv.internationalism.org/tag/8/218/revolutionaer-syndikalism
[58] https://sv.internationalism.org/tag/4/123/terrorism
[59] https://sv.internationalism.org/tag/4/119/internationalism
[60] https://sv.internationalism.org/tag/5/146/frankrike
[61] https://sv.internationalism.org/files/sv/leninsomfilosofwebb.pdf
[62] https://www.marxists.org/svenska/mforum/bokarkiv/0005.htm
[63] https://www.marxists.org/svenska/marx/1845/03-d006.htm