Friedrich Engels förutspådde för mer än hundra år sedan att kapitalismen slutligen skulle dra ned det mänskliga samhället i ett fullständigt barbari om det fick fortgå i sin egen dynamik. Utvecklingen av imperialistiska krig under det senaste århundradet har visat hur denna fruktansvärda förutsägelse har realisterats.
Idag kan det kapitalistiska systemet erbjuda ytterligare en väg mot apokalypsen: en ”mänskligt” orsakad ekologisk härdsmälta som kan komma att göra jordklotet lika ogästvänligt för mänskligt liv som mars. Trots att försvararna av detta system inser detta perspektiv, finns det inget effektivt sätt att stoppa det, eftersom både det imperialistiska kriget och klimatkatastrofen har uppkommit ur försöken att upprätthålla deras döende produktionssätt.
Invasionen 2003 av Irak, detta blodiga kaos, som genomfördes av den USA-ledda ”koalitionen” markerar ett viktigt steg i utvecklingen av imperialistiska krig mot en verklig förstörelse av samhället. Fyrå år efteråt har Irak, långt ifrån ”befriat”, kastats ned i vad borgerliga journalister eufemistiskt kallat ett ”samhälle i sammanbrott”. Situationen i Irak är bara ett fokus i en process av upplösning som hotar dra med sig nya områden på jordklotet, där inte ens de stora kapitalistiska metropolerna står utanför. Istället för att skapa en nyordning i Mellan Östern, har USA:s militärmakt endast skapat kaos.
På ett sätt är denna militära masslakt inte något nytt. Det första världskriget 1914-18 tog redan det första stora steget mot en barbarisk ”framtid”. Efter nederlaget för Oktoberrevolutionen 1917, och de arbetaruppror som inspirerades av den i resten av världen under 1920-talet, var vägen öppen för en än mer katastrofal episod av totalt krig under det andra världskriget 1939-45. Försvarslösa civila i stora städer var nu huvudmålet för ett systematiskt massmördande från luften, och ett folkmord omfattande flera miljoner ägde rum i hjärtat av den så kallade europeiska civilisationen.
Därefter orsakade det ”kalla kriget” mellan 1945-89 en hel rad lika destruktiva folkmord, i Korea, Vietnam, Kambodja och i hela Afrika, samtidigt som ett globalt kärnvapenkrig, en total Förintelse, var ett ständigt pågående hot för mänskligheten.
Det som är nytt med de imperialistiska krigen av idag är att möjligheten av att göra slut på hela mänskligheten nu framstår med allt större tydlighet. Trots all brutalitet och terror under världskrigen under det förra århundradet, följde på dem perioder av relativ stabilitet. Alla militära explosioner i den nuvarande situationen visar tvärtom inget annat perspektiv än ett ytterligare fall ned i en social fragmentering på alla nivåer, ett kaos utan slut.
Samtidigt som kapitalismen under sitt sönderfall har lösgjort en imperialistisk utveckling mot ett allt mer kännbart barbari, har man även ursinnigt ökat takten på miljöförstöringen så att en onaturligt skapad klimatologisk förintelse kan komma att sopa undan hela den mänskliga civilisationen, och allt mänskligt liv. Det framstår tydligt i det konsensusdokument som presenterades av klimatforskare över hela världen i Februarirapporten 2007 från The Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC), att teorin om en uppvärmning av planeten, genom en ackumulering av relativt höga nivåer av koldioxid, orsakas av en omfattande förbränning av fossila bränslen, inte längre bara är en hypotes, utan ”högst troligt”. Konsekvenserna av denna mänskligt orsakade uppvärmning av planeten har redan börjat visa sig på en alarmerande nivå: ändrade väderleksförhållanden som leder till upprepad torka och omfattande översvämningar, dödliga värmeböljor i norra Europa och extrema klimatförhållanden med en omfattande destruktiv potential, vilket i sin tur redan svält, sjukdomar och flyktingströmmar i den tredje världen.
Kapitalismen kan självfallet inte beskyllas för att ha börjat förbränningen av fossila bränslen eller för att påverka miljön på andra sätt som har fått oförutsedda och farliga konsekvenser. Detta har pågått sedan den mänskliga civilisationens gryning.
Kapitalismen är icke desto mindre ansvarig för att ha accelererat processen av miljöförstöring på ett aldrig tidigare skådat sätt. Detta är ett resultat av kapitalismens allt överskuggande tvång att maximera sina profiter och i linje med detta dess ovilja att se de mänskliga och ekologiska behoven, såvida dessa inte sammanfaller med målet att ackumulera mervärde. Den inneboende tävlan som finns mellan kapitalister, särskilt mellan olika nationalstater, förhindrar ett verkligt samarbete på världsskala i dessa frågor.
Borgarklassens stora politiska partier i alla länder börjar nu anta olika nyanser av grönt. Men den ekologiska politiken hos dessa partier, hur radikala de än må verka, har medvetet dolt allvaret i problemet, eftersom den enda lösningen på det hotar själva det system som man lovprisar. Det konstanta ekologiska budskapet från regeringarna är ”att rädda planeten är vars och ens ansvar” när den stora majoriteten saknar varje politisk eller ekonomisk makt, eller kontroll över produktionen och konsumtionen, över vilka varor, och hur de produceras. Borgarklassen, som har den verkliga makten i dessa beslut, har till och med mindre möjlighet än någonsin att tillfredsställa mänskliga och ekologiska behov på bekostnad av profiten.
Man behöver bara se på tidigare försök från regeringarnas sida att skära ned koldioxidutsläppen för att förstå ineffektiviteten hos de kapitalistiska staterna. Istället för en stabilisering av utsläppen av växthusgaser på 1990-talets nivå år 2000, som de undertecknande staterna i Kyotoavtalet blygsamt bestämde sig för 1995, så har vi istället sett en ökning i de stora industrialiserade länderna med 10,1% i slutet av århundradet, och man förutspår att de kommer att ha ökat till 25,3% år 2010.
Det finns de som inser att profitmotivet är en begränsande faktor när det gäller att begränsa dessa utsläpp effektivt, och därför tror att problemet kan lösas genom att man ersätter en liberal politik med statligt organiserade lösningar. Det framstår dock med all önskvärd tydlighet på en internationell nivå att de kapitalistiska staterna är oförmögna att samarbeta i denna fråga eftersom var och en skulle vara tvungen till ekonomiska uppoffringar som resultat av detta. Kapitalism innebär konkurrens, och idag, mer än någonsin, är den dominerad av ett allas krig mot alla.
Det skulle vara helt felaktigt att inta en resignerad attityd, och tro att det mänskliga samhället nödvändigtvis måste försjunka i glömska som ett resultat av dessa kraftfulla tendenser – imperialism och miljöförstöring – mot barbariet. Fatalism inför alla de futiliteter och halvmesyrer som kapitalismen försöker lägga fram för att skapa fred och harmoni med naturen är lika felaktigt som att tro på dessa kosmetiska kurer.
Det kapitalistiska samhället har, precis som det offrar allt för att upprätthåla sina profiter och sin tävlan, även, oemotsägligt skapat förutsättningarna för att det ska kunna förstöras, som ett utsugande produktionssätt. Det har skapat de potentiella teknologiska och kulturella verktygen för ett förenat och planerat världssystem, vars produktion inriktas på behoven för människan och naturen. Det har producerat en klass, proletariatet, som inte har något behov av nationella eller konkurrensbetingade fördomar, och som har allt att vinna på att utveckla en internationell solidaritet. Arbetarklassen har inget intresse av den rovgiriga profitjakten. Med andra ord har kapitalismen lagt grunden för en högre samhällordning, så att den ska kunna efterträdas av socialismen. Kapitalismen har visat att den är kapabel att förinta mänskligheten, men den har också skapat sin egen dödgrävare, arbetarklassen, som kan bevara det mänskliga samhället och utveckla det till nya nivåer.
Kapitalismen har givit upphov till en vetenskaplig kultur som är kapabel att identifiera och mäta osynliga gaser som koldioxid både i den nuvarande atmosfären och i den atmosfär som rådde för 10 000 år sedan. Vetenskapsmän kan identifiera de specifika isotoper av koldioxid som kommer av förbränning av fossila bränslen. De vetenskapliga institutionerna har varit förmögna att testa och bekräfta hypotesen om ”växthuseffekten. Ändå är det länge sedan kapitalismen som samhällssystem var förmöget att använda en vetenskaplig metod och dess resultat till fördel för mänskliga framsteg. Den största delen av vetenskapliga undersökningar och upptäckter idag syftar till förstörelse: till upptäckter av allt mer sofistikerade metoder för massmord. Endast en ny samhällsordning, ett kommunistiskt samhälle, kan ställa vetenskapen i mänsklighetens tjänst.
Trots de senaste 100 årens förfall och förruttnelse i det kapitalistiska systemet, är dessa grundstenar för ett nytt samhälle fortfarande intakta.
Den internationella arbetarklassens återkomst sedan 1968 är ett bevis för detta. Utvecklingen av dess klasskamp mot den konstanta försämringen av arbetarklassens levnadsstandard under de årtionden som följde har förhindrat den barbariska konsekvens som det kalla kriget innebar: en total konfrontation mellan de två imperialistiska blocken. Efter 1989 och upplösningen av blocken så har arbetarklassens defensiva hållning inte kunnat förhindra en utveckling av fruktansvärda lokala krig som tenderar att bli allt mer okontrollerbara, och som drar med sig allt större delar av mänskligheten. Under denna period av kapitalismens sönderfall, har inte längre proletariatet tiden på sin sida, särskilt som en allt mer annalkande ekologisk katastrof måste tas med i den historiska ekvationen.
Sedan 2003 har arbetarklassen åter börjat ta upp kampen med förnyad styrka, efter att östblockets kollaps avstannade den återkomst som påbörjades 1968.
Under dessa förutsättningar av ett ökande självförtroende i arbetarklassen, kommer de faror som utgörs av imperialistiska krig och en ekologisk katastrof, inte längre enbart att ge upphov till känslor av oförmåga och fatalism, de kan leda till en mer djupgående politisk reflektion om sakernas tillstånd på en internationell nivå, och om nödvändigheten av en revolutionär omvälvning av det kapitalistiska samhället. Det är revolutionärers ansvar att aktivt delta i denna medvetandeutveckling.
Como 20070505
Från World Revolution nr 304.
Det går allt bättre för svensk ekonomi. Tillväxten är den högsta på mycket länge och arbetslösheten minskar och alla påstås få det bättre. Den senaste tiden har det varit väldigt mycket snack i media om hur bra det går för svensk ekonomi, och att konjunkturen pekar rakt uppåt får vi ständigt höra.
Men för många människor så klingar allt detta tal om goda ekonomiska tider väldigt falskt. Trots allt fagert tal om goda tider har det flesta fått se sina anställningsförhållanden bli alltmer otrygga, samtidigt som hetsen på jobbet hela tiden ökar.
Trots alla storslagna löften från den nyvalda högerregeringen, om att nu skulle det äntligen bli en rejäl satsning både på skola, vård och omsorg efter den socialdemokratiska vanskötseln. Redan nu 10 månader efter valet ser vi hur det gick med dessa fagra löften. Skolan som varit en av regeringens viktigaste frågor, där det verkligen skulle satsas, har i istället drabbats av nya nedskärningar. Situationen inom vården är densamma, även här ser vi hur ständiga nedskärningar skapar alltmer orimliga arbetsförhållanden.
För den del av befolkningen som av olika skäl slagits ut från arbetsmarknaden ökar hela tiden hetsjakten. Det ställs alltmer omänskliga krav för att man skall få del av de samhälleliga allmosorna i form av sjukskrivning, socialbidrag eller a-kassa. I krasst ekonomiska termer uttrycks det så här:
”Transfereringar i form av exempelvis ersättningar från offentlig sektor minskade jämfört med första kvartalet 2006. Arbetslöshetsersättningen minskade med 23 procent. Detta var en följd av de lägre ersättningsnivåerna som regeringen beslutade om i Budgetpropositionen för 2007 samtidigt som läget på arbetsmarknaden förbättrades. Vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder har dessutom fasats ut. Även utbetalningar av sjukförsäkring och utbildningsbidrag minskade.”
(SCB Svensk ekonomi statistiskt perspektiv 1 kvartalet 07. www.scb.se/templates/Standard____50915.asp [1])
Dessa exempel visar på den stora kontrasten mellan den bild som serveras av media av en välmående ekonomi och verkligheten. Det behövs bara att man petar lite på den tjusiga fasaden för ett se en verklighet av allt större klasskillnader, där allt större delar av den så kallade välfärdstaten avvecklas.
Den fråga som ställs i denna situation är. vad kan vi göra? Vad finns det för alternativ till denna alltmer brutala klasspolitik från den härskande klassens sida? Vad har vi som arbetare för alternativ, för att kunna försvara oss i denna situation?
Det är frågor som man måste ställa sig, i synnerhet sedan det under våren varit mycket tal om strejk och konflikt från facket under årets avtalsrörelse.
Under denna vår har det varit en av de mest omfattande avtalsrörelserna på lång tid. Avtalen, inte bara för industri och handel, utan även stat och kommun har gått ut i år.
Det man kunde förvänta sig var att det skulle bli en konfliktfylld avtalsrörelse med tanke på den politiska konfrontation det var runt frågan om a-kassan i höstas, när både facket och vänstern gick ut och sa att man skulle konfrontera högerregeringen och dess försämringar för vanligt folk.
Vi skall i denna artikel diskutera vad som hänt under våren, för att se vad dessa aktioner lett till för arbetarklassen. Har de på något sätt flyttat fram arbetarklassens positioner?
Denna fråga kan inte besvaras endast utifrån situationen i Sverige, utan kan endast diskuteras på ett meningsfullt sätt om vi sätter in situationen i Sverige i sitt internationella sammanhang. För det är naturligtvis inte bara i Sverige som arbetarklassen utsatts för kraftiga attacker på sina levnadsvillkor. Vi ser allt fler tecken på att arbetarklassen internationellt börjar reagera på denna situation. Det visar sig att det finns inspirerande tecken på en världsomfattande återkomst för klasskampen. Vi ser det r den våg av strejker som svept över Egypten som vi tar upp på annan plats i detta nr av IR, men även i tunnelbanan i Buenos Aires där arbetarna organiserade stormöten och strejkade mot det löneavtal som deras egen fackförening slutit. I Tyskland har det varit spontana strejker vid tre Airbus-fabriker mot neddragningar, i likhet med liknande aktioner på Airbus i Frankrike. Det är i detta sammanhang som vi skall se utvecklingen under våren.
Även i Sverige har vi sett denna utveckling, om än i en mer blygsam skala, framförallt genom den vilda strejken vid LKAB i början på maj, men även i strejken på SAS mot alltmer omänskliga arbetsförhållanden.
Det som gör dessa strejker viktiga är just att de uttrycker denna internationella tendens inom arbetarklassen att försöka reagera på de mycket omfattande attackerna på dess levnadsförhållanden som den blivit utsatt för under en längre tid.
Denna tendens i Sverige har inte uttryckt sig så mycket i en öppen klasskamp, utan vi framförallt kunnat se hur facket och vänstern agerat för att hålla detta missnöje under kontroll. Detta var väldigt tydligt under protesterna mot högerregeringens försämringar av a-kassan i höstas. Dessa protester var ett uttryck för en stor vrede mot den kraftiga försämringen av a-kassan.
”Dessa proteströrelser har i vissa fall gett ett väldigt radikalt och stridbart intryck som när SAC uppmanar till en politisk strejk mot försämringarna. Men vad innebar denna så kallade politiska strejk egentligen? Den innebar framförallt en uppsplittring av arbetarklassen efter fackföreningstillhörighet. Detta sker genom att man helt resonerar i fackföreningstermer.”
(Försämringarna av A-kassan Högern attackerar och vänstern splittrar. I IR 110)
Det uttryckte sig även vid denna tidpunkt i ett väldigt radikalt språkbruk från delar av LO facket genom indirekta hot om strejker mot högerregeringen under den kommande avtalsrörelsen.
När så avtalsrörelsen inleddes kom det ovanligt många varsel om strejk. Detta var ett sätt för facket att visa sig mer stridbara, för att på så sätt förstärka sin trovärdighet, genom att visa att man var beredd att ta strid. Vilket man också gjorde som till exempel i Byggnads som tog ut ett antal arbetare i en isolerad strejk på några företag. På samma sätt tog Elektrikerförbundet ut en strejk. Dessa strejker var helt styrda av det centrala facket och kraven handlade framförallt om att arbetsköparna skulle vara med och betala för fackets övervakning av arbetarna genom den så kallade granskningsavgiften.
Men inom vissa grupper tog sig detta missnöje mer utvecklade former. Gruvarbetarna i Kiruna är ett exempel på detta. Där det fanns ett missnöje som pyrt under en lång tid.
Vid gruvan i Kiruna gick arbetarna ut i vild strejk mot det centrala avtal som Metall slutit. Det fanns ett utbrett missnöje med hur Metall som centralt sluter avtal i gruvorna hade skött förhandlingarna. Som några gruvarbetare sade:
”Ibland har det verkat som om de mer gått ihop med arbetsgivaren än företrätt oss”
(DN 9/5. 07)
Detta var bakgrunden till varför man gick ut i vild strejk. Denna strejk är väldigt viktig för hela arbetarklassen inte minst för att detta är en mycket stridbar och erfaren del av arbetarklassen. Gruvarbetarstrejken i Kiruna1969-70 är en av de mest betydelsefulla strejkerna i svensk efterkrigshistoria. Men det är ändå framförallt genom de frågor som den ställer om hur arbetarklassen kan utveckla sin kamp. Den är väldigt tydlig illustration på vad som är arbetarklassens styrka - vår enighet och solidaritet. Denna enighet gör att man kan gå ut i strejk, men det var också viktigt det stöd och den solidaritet som fanns bland andra arbetargrupper för denna strejk.
”I ett fullt fikarum på Kiruna sjukhus diskuteras den vilda gruvstrejken över kaffe och wienerbröd. ..
Jag tycker det är skitbra att de strejkar. Skulle vi kunna så skulle vi också göra det, säger en (av syrrorna).
.. I ett lärarrum på en av stans skolor får den vilda strejken brett stöd.”
(NSD 9/5 07. nsd.se/nyheter [2] )
Den största betydelsen som denna strejk har, är ändå de lärdomar som vi kan dra från den strejk för den framtida kampen. Den främsta lärdomen från denna strejk är betydelsen av sprida strejken till andra arbetargrupper, att en sådan potential fanns visas av det stöd som denna strejk hade. Men framförallt är detta en strejk som är rik på lärdomar om vad som blir resultatet av en strejk inom ramen för en fackföreningskamp. Den enighet som fanns i strejken som tvingade fram de lokala förhandlingarna, försvagades kraftigt genom det sätt som det lokala facket och arbetsgivarna lyckades splittra arbetarna. Detta skedde genom att de lokala förhandlingarna ledde till ett lönebud som ställde olika arbetargrupper mot varann på det fackmöte där man röstade om lönebudet.
”Men de fanns de som röstade nej, trots att de tillhörde lönebudets vinnare. Sixten Snell som jobbar som raslastare i gruvan får 1990 kronor mer i månaden. Han röstade nej mest för andra gruvarbetares skull.
Det var förvånande att det blev ja. jag förstår inte riktig varför folk ger upp så lätt. Det är ju LKAB:s taktik att splittra oss, att ge olika bud till olika grupper. Våra förhandlare har låtit sig duperas. Löftena om nya förhandlingar är bara tomma löften. Det är som att tro på tomten, säger Sixten Snell”
(NSD 30/5)
Här ser vi väldigt tydligt hur fackföreningsideologin är ett hinder för klasskampen. Som i detta fallet, där det missnöje som finns mer allmänt inom klassen genom fackets agerande begränsas till en isolerad grupp arbetare, när det alltmer blir så att det enda sätt som arbetarklassen verkligen kan försvara sig är som en klass - inte genom att gå i fackföreningsfällan. För vad hände med den stridbarhet som facket visade innan avtalsrörelsen? Inte mycket! Den har framförallt använts till att isolera olika arbetargrupper från varann - på samma sätt som vi såg under a-kasseprotesterna i höstas, har nu detta även skett under avtalsrörelsen.
Detta var något som var tydligt under strejken av kabinpersonalen på SAS. Där var missnöjet med de alltmer omänskliga arbetsförhållanden så stor att HTF tvingades ta ut en strejk.
”Våra arbetsdygn kan vara från 13 till 18 timmar långa. Därefter kan vi jobba från 45 timmar och uppåt under vårt sju dagars arbetspass", säger Pia Kastebring. (ordförande för SAS fackliga kabinklubb inom HTF)”
(DI.se 28/5)
De utsattes för en massiv smutskastningskampanj i media, i synnerhet i DN, som på ett avskyvärt sätt gick i spetsen för hetsen mot de strejkande arbetarna. Där de självgoda redaktörerna kunde sitta på sin bekväma redaktion och ondgöra sig över den så kallade lyxstrejken. Men trots dessa mycket svåra förhållanden höll man ut i nästan en hel vecka.
Denna strejk innehåller många viktiga lärdomar för arbetarklassen. Framförallt visar den betydelsen av att man faktisk är beredd att ta kamp för att försvara sitt mot alltmer omänskliga arbetsförhållanden, för det är ju inte bara inom flygindustrin som hetsen ökar, även när hoten om att en strejk hotar jobben förs fram. Detta är en situation som vi som arbetare alltmer kommer att ställas inför, där den alltmer hårdnande konkurrensen på en krympande världsmarknad tvingar fram en allt hårdare exploatering av arbetskraften inom de olika kapitalen.
Denna strejk visar på ett liknande sätt som strejken inom gruvorna hur en inlåsning av kampen i fackföreningsfällan leder till en isolering av kampen. Här har HTF-facket, som det verkar, gått ut och försvarat en grupp medlemmar som arbetar under särskilt svåra förhållanden, men det sker på sätt ett som isolerar dem från andra arbetsgrupper, till och med inom samma koncern.
Bara en knapp månad tidigare var det en strejk bland SAS anställda i Danmark. Varför gör man då detta? Det är framförallt på grund av att allt svårare arbetsvillkor konfronterar allt större delar av arbetarklassen. Genom det sätt som strejken genomfördes har man kunnat undvika att andra grupper skall identifiera sig med denna strejk. Det är också en del av förklaringen till de hätska utfallen om att detta är en ”lyxstrejk” av en privilegierad grupp från de köpta lakejerna inom massmedia.
Allt detta för att förhindra att vi som arbetar skall se att vi, vare sig det är i gruvan i Kiruna eller inom sjukvården eller för all del på SAS, står inför samma verklighet av allt hårdare attacker på våra levnadsvillkor, för att förhindra att vi inser att det är endast tillsammans som klass som vi har en möjlighet att förändra denna situation, genom att ställa frågan utifrån ett klassperspektiv.
Här skulle vi vilja återvända till den fråga som vi ställde tidigare i denna artikel om dessa aktioner på något sätt flyttat fram arbetarklassens positioner. På ytan ser det ut som svaret är nej. Trots allt tal om nya avtal som lett till så stora löneökningar att de hotar den svenska ekonomin har dessa i de flesta fall väldiga blygsamma löneökningar ätits upp av andra kostnadsökningar. Däremot visar utvecklingen under våren tecken på en utveckling av klasskampen. På detta sätt kan man tala om att arbetarklassen tagit ett steg i rätt riktning.
Det är därför som det är så viktigt att vi förstår att dessa olika strejker är ett uttryck för samma tendens som vi ser internationellt av en återkomst för klasskampen.
Karl 28/6 2007
De våldsamma kravaller som utspelades i Tallinn den 26-28 april 2007, angående flyttandet av ett ryskt/sovjetiskt krigsmonument som hyllar den ”sovjetiska” armen under andra världskriget, blixtbelyser de imperialistiska spänningar som finns mellan dagens Ryssland och de sovjetrepubliker som bröt sig ur ”Sovjetunionen” när det definitivt kollapsade sommaren 1991. Det hårda och bittra tonläget från bägge sidor uttrycker detta på ett öppet sätt, där den ryska republiken på ett burdust och aggressivt sätt försöker återvinna så mycket som möjligt av den forna supermaktens – Sovjetunionens – styrka, inflytande och respekt.
Estland, likväl som de flesta andra ex-sovjetrepubliker och före detta medlemmar av det forna Östblocket – Warszawapakten – upplever fortfarande ett tydligt hot från den forne blockledaren och söker skydd från Väst, framförallt USA men också andra stater i Västeuropa (i just Estlands fall, ser vi att de fram till nu framförallt har använt sig av den svenska staten för att bygga upp sin stat, infrastruktur och inte minst sin armé), samtidigt som de med all kraft försöker att främja sina egna imperialistiska intressen, ofta på sina grannländers bekostnad.
Trots dessa motsättningar har både Ryssland och dess forna satelliter ett gemensamt, att de använder sig av våldsamma nationalistiska kampanjer och retorik för att mobilisera befolkningarna bakom sina respektive imperialistiska syften. I Estland försöker man göra detta genom att systematiskt diskriminera den relativt stora rysktalande befolkningen (ca 30% av befolkningen i Estland), något som Ryssland förståss försöker utnyttja, genom att så mycket som möjligt använda den rysktalande befolkningen som kanonmat för Moskvas imperialistiska syften: att destabilisera Estland (och andra stater med en liknande politisk historia).
Den ryska ”upprördheten” över flyttandet av det sovjetiska krigsmonumentet i Tallinn blir än mer hycklande om man betänker att ungefär samtidigt, revs det i Moskva ett liknande krigsmonument, där benknotorna låg vid allmän beskådan i ljusan dager efter att monumentet revs, för att ge plats åt ett varuhus!
Från den svenska imperialismens horisont har man reagerat på ett ganska försiktigt sätt gentemot det upptrappade tonläget mellan Moskva och Tallinn. Visserligen försäkrar den svenska staten sin lojalitet till Estland och dess självständighet, utrikesminister Carl Bildt uttryckte angående den rysktalande befolkningens ställning i Estland att detta är:
”en fråga för det demokratiska Estland självt och jag är övertygad om att landets regering och myndigheter är i stånd att hantera situationen.”
(Dagens Nyheter 30-04-07).
Men oron hos den svenska borgarklassen för utvecklingen i Estland är tydlig, denna stat som utgör paradexemplet för det svenska imperialistiska inflytandet utanför Sveriges nationella gränser, vilket kröntes med ”självständigheten” av Estland från det kollapsande ”Sovjetunionen” 1991. En ”suverän” estnisk republik vars tillkomst hade varit väsentligt mer problematisk utan ett enormt diplomatiskt, militärt och ekonomiskt bistånd från den svenska imperialismen. Därför ser den svenska borgarklassen med bekymrade ögon utvecklingen i Estland, då man är rädd för att den nuvarande estniska politiken gentemot Moskva och dess rysktalande minoritet i Estland skall destabilisera den estniska staten, och det politiska inflytandet som den svenska borgarklassen har i Estland (1).
Detta illustreras av att den tidigare så oreserverat positiva massmediala bevakningen av Estland i svenska medier, nu börjar ersättas av frågetecken om den estniska orienteringen. I Dagens Nyheter, på ledarplats, kritiseras den estniska statens kränkande behandling av den rysktalande minoriteten:
”Den bristfälliga integrationen av de rysktalande är ett uppenbart problem, (…) något har uppenbarligen klickat i integrationen, många rysktalande förefaller se sin framtid hotad, många är ännu inte estniska medborgare. (…) Upploppen i Tallinn kom inte som en blixt från en klar himmel. De rysktalandes situation var knappast obekant och få kan ha varit omedvetna om det omstridda monumentet har ett stort symbolvärde, (…) det går inte att komma ifrån att de senaste dagarnas utveckling är ett tragiskt bakslag.” ( ”Svåra sår i Tallinn”, Dagens Nyheter, 30-04-07).
I Dagens Ekos lördagsintervju i Sveriges Radio P1 den 19 maj med den estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves, ställer den svenske journalisten många kritiska frågor till den estniske presidenten angående behandlingen av den rysktalande minoriteten i Estland, något som uppenbarligen retade upp denne, speciellt då intervjuaren/journalisten frågade vad Ilves ansåg om dessa i jämförelse med den ”behandling” som den judiska minoriteten utsattes för i Estland under andra världskriget (där Simon Wiesenthalinstitutet anklagar den estniska regeringen för att vara släpphänt med nazisters och nazistsympatisörers krigsförbrytelser i Estland, till skillnad mot de stalinistiska förbrytelserna under och efter andra världskriget. Hittills har inte någon som hjälpte naziregimen ställts inför rätta i republiken Estland).
Den svenska borgarklassens mer kyliga attityd i förhållande till Estland beror dels på att man är rädd för att den estniska statens behandling av de rysktalande ger Moskva en ursäkt för att destabilisera Estland (något som också övriga EU-stater är bekymrade över) och därmed försvaga det svenska inflytandet, men de är också rädda för att förlora svenskt inflytande till förmån för andra ”Väst”-regeringar som säger sig måna om den estniska republikens framtid, i synnerhet USA, som har använt sig av Estlands inträde i NATO för att förstärka sitt inflytande.
Detta stärkta inflytande manifesterades under tiden efter kravallerna i Tallinn och den skärpta konflikten mellan Estland och Ryssland i något som International Herald Tribune karaktäriserade som ”det första kriget i cyberrymden” ( ”First war in cyberspace: The lessons of Estonia” i International Herald Tribune, 29/5 2007) då estniska institutioner och banker blev angripna av oerhörda mängder av datainformation som blockerade deras servrar och förlamade deras korrespondens och aktiviteter under någon vecka. Enligt estniska uppgifter gjordes detta på direkt order från Moskva. I arbetet med att återupprätta datortrafiken fick de estniska myndigheterna hjälp av datorexperter utsända från USA, Israel (trots att Israel anklagar Estland för att inte göra upp med nazistiska krigsförbrytelser på judarna i Estland!) och EU.
Det hårdnande tonläget från Moskvas sida gentemot Estland är långt ifrån en enskild händelse, vi har över lag sett ett väsentligt hårdare och hotfullare ryskt uppträdande gentemot grannländer och forna sovjetrepubliker som Ukraina eller Estland, där Ryssland antingen hotar med att bryta energileveranser eller med krystade argument säger att leveranserna inte kan fullföljas på grund av att järnvägsvagnar eller pipelines måste underhållas, eller som i Polen och Georgiens fall, där man infört importstopp för polskt kött med hänvisning till att Polen inte kontrollerar köttets kvalité effektivt, helt i strid med EU:s regler. Detsamma gällde många georgiska livsmedelsprodukter som fick vidkännas ett ryskt importförbud.
Den mest dramatiska skillnaden i det ryska tonläget och hållningen i utrikespolitiska frågor, har under den senaste tiden skett gentemot staterna i ”Väst”. Detta till skillnad från de första 10-15 åren efter Sovjetunionens kollaps, då Ryssland var tvunget att föra en mycket defensiv och förödmjukande politik som mest gick ut på att försöka få den ryska federationen att inte kollapsa på ett liknande sätt som själva Sovjetunionen. Nu, genom att framförallt USA och Bushadministrationens anseende och prestige har försvagats, framförallt genom USA:s katastrofala krig i Irak, och de allt högre priserna på råvaror som olja, gas och metaller har gett den ryska statskassan allt bättre finanser, börjar Ryssland ta till allt grövre maktspråk även gentemot ”Västmakterna” för att försvara Rysslands imperialistiska intressen och försöka återvinna en del av den forna supermaktstatusen – vilket hägrar som en dröm för den ryska borgarklassen. Det är därför vi ser de mycket kraftfulla ryska utspelen mot de anti-missilinstallationer som USA vill upprätta på baser i Polen och Tjeckien, där USA använder förevändningen att ”kriget mot terrorismen” kräver att dessa baser placeras nära Rysslands västra gräns för att skydda USA och Europa (inklusive Ryssland!) från missilangrepp från ”skurkstater” som Nordkorea och Iran (!). Gentemot detta reagerar nu den ryska statsmakten med Putin i spetsen mycket starkt, och hotar med att frysa nedrustningsavtalet om konventionella vapen och militärstyrkor i Europa, det s.k. CFE-avtalet, som skrevs under 1990 och sedan uppstod i en modifierad version 1999 med anledning av att Östblocket – Warszawapakten löstes upp i början på 90-talet. Uppenbart är att den ryska statsmakten under senare år avsevärt har ökat sina militära utgifter, uppmuntrade av det försvagade läge som USA befinner sig i genom kriget i Irak och Afghanistan, men också tack vare de betydligt ökade inkomster som Ryssland får genom sin råvaruexport, och den ryska strategin är att slå in en kil i EU, att genom sitt aggressiva uppträdande mot dess gamla satelliter och mot USA öka motsättningarna inom EU angående dess utrikespolitiska orientering och på detta sätt stärka sin position gentemot hela den ”Europeiska Gemenskapen”. Detta visar sig också i de enskilda europeiska staternas attityd i förhållande till Ryssland, där länder som tidigare varit underordnade Moskva i Östblocket i allmänhet motsätter sig alla ryska utspel och initiativ, som t ex. gasledningen som planeras att gå från Rysslands östersjökust till Tyskland, där länder som Polen och de baltiska staterna är helt negativa, och även Sverige är mycket misstänksam gentemot de rysk-tyska avsikterna. Vi ser även, att Storbritannien befinner sig i en skärpt diplomatisk situation i förhållande till Ryssland. Däremot har relationen mellan Ryssland och Tyskland och en del andra länder i västra Centraleuropa stärkts under senare år, där planerna på den gemensamma tysk-ryska gasledningen är det främsta exemplet.
Att de imperialistiska spänningarna kommer att skärpas, i synnerhet på den europeiska kontinenten, genom den ryska imperialismens ökande aggressivitet, är något som är oundvikligt. Dessutom kommer den imperialistiska rivaliteten mellan de olika nationella kapitalen i den europeiska ”unionen” att öka, och ytterligare försvaga alla ambitioner hos försvararna för en mer gemensam och enhetlig europisk utrikespolitik. För Ryssland är detta inte något negativt, utan kommer att medföra, att man kan föra en imperialistisk politik i USA:s fotspår, dvs. att om USA agera unilateralt, kan också Ryssland göra detta. Detta medför endast, att de imperialistiska spänningarna ökar ytterligare i hela världen.
Zeke 20070625
(1) Se artiklar i Internationell Revolution nr 102 och 108 angående de hemliga vapentransporterna på färjan Estonia, orsakerna till Estonia-katastrofen och den svenska borgarklassen lögner om denna.
”Kommunismen är inte en vacker idé, utan en materiell nödvändighet” (del 1)
”Kommunism? Jaså det, som det var i Ryssland. Staten kontrollerar hela ekonomin. Förutom några få byråkrater, som tar alla beslut, och alla fick samma låga lön. Ingen fick lämna landet”.
Nej! Detta är inte Marx´ kommunism, som såg framför sig avskaffandet av lönearbetet, avskaffandet av staten och nationsgränser, till ett samhälle av fritt associerade producenter!
”Jaså den kommunismen. En underbar utopi. En fin idé, men det fungerar inte i verkligheten…bättre att göra vad vi kan för att göra kapitalismen mer human”.
Vad som inte fungerar är kapitalismen, som sedan länge har överlevt sig själv och som drar med sig mänskligheten i en mardröm av ekonomisk kollaps, krig och miljöförstöring. Kommunismen är en nödvändighet för den fortsatta överlevnaden och utvecklingen av den mänskliga arten. Den är dessutom ingen utopi. Den uttrycker arbetarklassens grundläggande historiska intressen.
Sedan 1990 och kollapsen av det ”kommunistiska” blocket – i själva verket en form av statskapitalism – har IKS publicerat en serie artiklar om kommunismen i sitt teoretiska organ Revue Internationale/International Review. Från början var detta projekt avsett att bli en serie om fyra eller fem artiklar som klargjorde den verkliga betydelsen av kommunismen som svar till borgarklassens lögnaktiga likställande av stalinism och kommunism. När vi försökte tillämpa den historiska metoden så rigoröst som möjligt, växte serien till en mer djupgående undersökning av det kommunistiska programmets historia, det successiva berikandet av detta genom viktiga händelser i arbetarrörelsens historia och i bidragen och debatterna från de kommunistiska minoriteterna. Den första volymen av denna serie har just publicerats i bokform.
Även om huvuddelen av kapitlen i boken med nödvändighet är ägnade åt grundläggande politiska frågor, eftersom det första steget mot skapandet av kommunismen är upprättandet av proletariatets diktatur, så är en av bokens förutsättningar att kommunismen kommer att föra mänskligheten bortom politikens realitet och kunna frisläppa dess verkliga sociala natur. Boken ställer också frågan om en marxistisk antropologi, om frågor som går till grunden i vår förståelse av mänskligheten som art. Sammansmältningen av de ”politiska” och ”antropologiska” dimensionerna i serien har i själva verket varit ett av dess ledmotiv. Denna första volym börjar därför med den ”primitiva” kommunismen och de utopiska socialisterna, och med den unge Marx grandiosa vision av människans alienation och de slutgiltiga målen för kommunismen; den slutar efter masstrejken 1905 som signalerade att kapitalismen var på väg in i en epok där den kommunistiska revolutionen hade utvecklats från ett allmänt perspektiv för arbetarrörelsen till att omedelbart ställas på historiens dagordning.
Den andra volymen av denna serie berör perioden från masstrejken 1905 till slutet av den stora revolutionära våg som följde på det första världskriget. En tredje volym är också planerad, och vi avser att publicera båda som kompletterade volymer till den som just publicerats.
Boken kan beställas från oss. Den kostar 100 kronor + porto om den beställs från I.R.
IKS.
Firandet av nationaldagen, med nazistdemonstrationer i Stockholm och andra stora svenska städer, är en relativt ny företeelse i landet. För bara några år sedan gjorde man om ”svenska flaggans dag” den 6 juni till ”Nationaldag”, och man ändrade i almanackan så att folk skulle kunna fira denna.
Fira nationaldag? Den enda offentliga person som denna dag vågade hylla nationaldagen och ”det nationella” var ärkestalinisten och reaktionären Jan Myrdal, som i ett heluppslag i en av de största kvällstidningarna förklarade med grötmyndig stämma varför det var ”rätt och riktigt” att fira nationaldagen (samme persons argument för Pol Pots folkmord i Kambodja for 30 år sedan klingar märkligt lika).
Hyllandet av det ”nationella”, avvisandet av ”utländskt inflytande” som ”förvekligande” klingar lika högstämt och falskt som en gång de militärer och gymnastikdirektörer som instiftade den ”svenska flaggans dag” i början av 1900 talet.
Även om det är sant, att nazisternas demonstrationer är både motbjudande och skrämmande, kan man fundera över varför borgarklassens politiska apparat har släppt fram detta avskum i det politiska rampljuset. Denna utveckling mot att fler främlingsfientliga partier tar plats på den politiska arenan har pågått snart ett decennium, och i vissa länder (särskilt bekant är väl Danmark) har de kunnat sätta sina frågor på dagordningen, i namn av ”yttrandefrihet” och ”klarspråk”. Samma utveckling ser vi här i Sverige, där Sverigedemokraterna plötsligt blivit politiskt rumsrena och bygger sin ideologi på Per Albin Hanssons folkhemska tankar.
Detta är ett uttryck för sönderfallet i borgarklassens politiska apparat, att man inte kan eller vill förhindra uppkomsten av dessa partier. Samtidigt gör man allt för att utnyttja dem, för att injaga skräck och terror i arbetarklassens förorter. Man kan också blåsa upp att nazisterna är det största hotet, och därmed mobilisera politiskt aktiva ungdomar in i totalt sterila sammandrabbningar med polisen, vilket även skedde på årets nationaldag.
Samtidigt som man tillåter nazister att marschera med poliseskort på ”nationaldagen” försöker man lyfta att det skulle kunna finnas ett ”alternativ”, en ”multikulturell” nationaldag. Detta är sannerligen en ”contradiction in terms” för att nu använda utrikiska.
Nationalismen är borgarklassen högst egna och unika ideologi, vars naturliga komplement är den rasism som ständigt drabbar de som inte är blonda och blåögda. Rasism kan förkläs i ord som ”kulturkrockar” och andra omskrivningar, men det är samma ”oförklarliga” utslagning som drabbar, med arbetslöshet, bidragsberoende och andra former av utanförskap och förnedring.
Nationalismen är inget annat den hyllning till fanan, det nationella och det säreget svenska som både nazisterna och Jan Myrdal talar sig varma för. Samma reaktionära bonderomantik. Samma förakt för det ”utländska”. Nationalismen är en del av borgarklassens och kapitalismens ”kulturarv”, i vars namn miljoner och åter miljoner slaktats under det tjugonde århundradets ändlösa krig.
Arbetarklassen har inget fosterland att försvara. Den är från början en internationell klass, en klass av invandrare. Deras fana har ingen betydelse för oss. Arbetarklassen solidaritet känner varken gränser eller hudfärg. Idag kan vi se hur strimmor av ljus bryter igenom när vi ser hur skolbarn engagerar sig för att hindra sin ”utländska” skolkamrat att utvisas. Detta är ett, av många exempel på den mänskliga solidaritet som är grundvalen för arbetarklassens internationalism.
Raimo
”Likt apokalypsens ryttare, som i gryningen hemsöker upproriska byar och endast lämnar brinnande ruiner i sina spår, är allt som rör denna konflikt höljt i dunkel. Hur många har dött de senaste 4 åren? Tiotusentals enligt de sudanesiska myndigheterna; fyra hundra tusen enligt andra källor. Vad skall vi kalla tragedin i Darfur? Ett krig mot ett uppror enligt Khartoum, krigsbrott säjer FN, ett brott mot mänskligheten enligt EU, den första förintelsen under 2000-talet enligt intellektuella i väst i en appell nyligen riktad till sina respektive regeringar. Vad är lösningen på det? Avväpna rebellerna argumenterar presidenten och generalen Omar el-Bechir, beväpna rebellstyrkorna svarar de intellektuella och lobbyisterna, förhandla och genomför sanktioner mot den sudanesiska regimen, menar FN … I denna malström av passioner, av manipulationer och ibland av oansvarighet, uppstår ändå någon visshet.” (Jeune Afrique, 1 – 14 april 2007
Vi kan vara säkra på vem som bär ansvaret för dessa brott: det finns hos de stora imperialistiska makterna och deras lokala underhuggare som regeringen i Khartoum och rebellerna. Det är dessa kapitalistiska brigader (speciellt den kinesiska, amerikanska och franska) och deras lokala aktörer som ligger bakom denna förhatliga massakrer som verkligen är brott mot mänskligheten.
”Inför denna kroniska katastrof, har FN och den afrikanska unionen antagit symboliska åtgärder. Under två år har en afrikansk styrka på 7 500, African Union Mission in Sudan (AMIS), satts in i Darfur. Denna styrka har visat sig vara helt utan effekt. Dess styrkor är alldeles för svaga: man skulle behöva åtminstone 30 000 soldater för att täcka de fem hundratusen kvadratkilometerna i Darfur. Dessutom är AMIS dåligt utrustad och har ett löjligt begränsat mandat: soldaterna har inte rätt att utföra offensiva patrulleringar; de måste begränsa sig till att ’förhandla’ och i själva verket reduceras de till att räkna antal dödade … De afrikanska soldaterna är bedrövade och privat deklarerar de att ’vi är till ingen nytta’ ” (Le Monde Diplomatique, Mars 2007)
Detta är ytterliggare ett exempel på ett skamlöst hyckleri av de imperialistiska makterna som styr världen. De visar än en gång sitt rätta ansikte i Darfur. Ledarna röstar för ”fredliga lösningar” och skickar, under FN:s flagg, soldater till Darfur vars uppdrag består i att räkna de dödade, inte att förhindra det som de har deklarerat med sådan fanfar. Men vad annat kan vi förvänta oss från FN, detta näste av gamar som hackar i det afrikanska kadavret.
Men höjden av cynism uppnås då borgarklassen från stormakterna försöker att dölja sitt verkliga ansvar för tragedin i Darfur genom de storslaget marknadsförda ”räddningsaktionerna” för de plågade offren.
För att förhindra varje reflektion och varje utveckling av medvetandet om deras verkliga mål i Darfur, har de ”stora demokratierna” regelbundet organiserat ”humanitära safarier” i Darfur och möten och demonstrationer i de stora städerna ”till stöd för offren i det sudanesiska folkmordet”. T.ex. var det den 20:e mars, med hjälp av hollywoodstjärnor som George Clooney, ett möte i Paris organiserat av en koalition av grupper som fått namnet ”Urgence Darfur”, och som bestod i huvudsak av media-celebriteter (Bernard Kouchner, Bernard-Henri Levy, Romain Goupil) och andra representanter för den nationella ”humanitära” lobbyn. Syftet vara att ”ställa Darfur på agenda i presidentvalet”. Kandidaterna svarade mycket riktigt (speciellt Segolene Royal och Francois Bayrou) på appellen genom att underteckna en text, som tillsammans med andra åtgärder, uppmanar till ett ingripande av franska trupper (de som används i Chad och Centralafrika) för att sätta upp ”humanitära korridorer” i Darfur. Och liksom alla goda demagoger ville presidentkandidaterna gå ytterliggare ett steg i sin cynism:
”med en fasthet som inte setts tidigare i Frankrike, har inte dokumentet hindrat vissa kandidater från att gå ytterligare ett steg, som Segolene Royale (Socialistpartiet) och Francois Bayrou (UDF) som föreslår att bojkotta de olympiska spelen i Beijing 2008 för att sätta press på Kina, presenterad som den främsta understödjaren till Khartoum i FN säkerhetsråd” (Jeune Afrique).
Vilka skrupulösa hycklare och mystifikatörer den franska och amerikanska borgarklassen är! De är inget annat än maskerade försvarare av sina egna imperialistiska intressen. Som om Frankrike inte redan var involverad i konflikten genom sitt stöd till regimen i Chad, den sudanesiska ”folkmords” regimens motpart. Detta gör det enklare att förstå de verkliga syftena bakom den ”humanitära” lobbyn som öppen uppmanar för ett ingripande av den franska armén för att skapa en ”humanitär korridor” i stridszonerna. Och det är ingen tillfällighet att speciellt Kina fördöms som den huvudsakliga understödjaren till Khartoum.
”Stater som Kina, USA och Frankrike arbetar i skymundan för att stödja sina lokala och regionala klienter. Under lång tid har Paris skyddat Khartoum från ’anglosaxisk’ fientlighet, men detta har inte lett till någon uppskattning från den islamiska regimen. Oljekoncessionerna för Total i södra Sudan har blockerats under en lång tid av legalt käbbel och regimens milis används från sina baser i Darfur för att destabilisera frankrikes allierade: Chad´s president Idris Deby och hans centralafrikanska motsvarighet, Francois Bozize” (Le Monde Diplomatique, Mars 2007)
För att sammanfatta, vissa sektorer av den franska borgarklassen frågar öppet huruvida Beijing, genom att utrusta den av Khartoum understödda milisen, som har kommet så långt som till utkanten av N’Djamena, försöker att störta de pro-franska regimerna i den centralafrikanska regionen. Och det är ingen tvekan om att Beijing idag är Sudan främsta vapenleverantör och den viktigaste kunden för dess olja. Vi kan förstå varför Kina inte ville rösta för FN-resolutionerna och hävdade att resolutionerna inte ”respekterade Sudans nationella suveränitet”.
Detta är den verkliga oron för frankrikes imperialism och det förklarar det verkliga målet med de väl publicerade ”protesterna”, som i huvudsak riktar sig mot frankrikes imperialistiska rivaler, Kina och USA. Det är sant att den senare inte står någon annan efter när det gäller skandalöst hyckleri. Den 18.e april gav Bush den sudanesiska regeringen ”en sista varning för att sätta stopp för folkmordet i Darfur”. Och den 27:e april har Blair stämt in i den hycklande kören genom att uppmana till en ny FN-resolution.
Faktum är att vi vet att Washington har riktat ett blint öga på de vidrigheter som begås av klickar som agerar för Khartoum, som sedan länge varit en hängiven allierad i dess ”krig mot terror”. Bakom hoten, finns det faktiskt ett försök att stärka alliansen med Khartoum.
Medan antalet döda ökar dag för dag, kommer dessa imperialistiska förbrytare att fortsätta försvara sina simpla intressen bakom en mask av fred och humanitet.
Amina (2007-05-05)
Översättning från WR 304.
Denna artikel skrevs i början av maj i år för vår brittiska press, analysen som presenteras har efter att artikeln skrevs bekräftats på ett skrämmande sätt. För varje dag som går dödas mellan 50 och 100 personer av bomber som självmordsbombare utlöser. Den truppförstärkning på 30 000 soldater som den amerikanska armén har tillhandahållit har inte lett till en ökande stabilitet i Irak. Tvärtom, attentaten och bomberna mot den shiamuslimska moskén i Samara och andra attentat mot både shiitiska och sunni-moskéer runt om i Irak visar bara på att barbariet blir bara värre. Dessutom varnar många bedömare för den nya amerikanska strategin om att beväpna sunnimuslimska klaner med amerikanska vapen, något som man kan anta kommer att användas i de upptrappade striderna mellan sunni och shiitisk milis.
Onsdagen den 18 april var en vanlig dag i Bagdad. Som nästan varje annan dag, exploderar bomber. Denna dag dödades mer än 190 människor, många av dem kvinnor och barn. Som så ofta tidigare, var målet en marknadsplats, al-Sadriyah, som ligger mycket nära ett område där man bygger nya bostäder, där byggnadsarbetare riskerar sina liv för att en miserabel lön för att hjälpa sina familjer att överleva. Denna attack, som är en av de blodigaste sedan Saddam störtades 2003, ägde rum på samma ställe som ett attentat den 3:e februari, som då mördade 130 människor. Syftet för de som utför denna sorts brott är att döda så många som möjligt. Deras syfte är förstörelse, förintandet av mänskliga varelser, vars blotta existens gör dem till fiender. Detta är ett styre där det bestialiska hatet härskar, ett samhälle i djupt sönderfall.
Under februari tillkännagav USA:s administration med pompösa formuleringar i medierna en ny ”säkerhetsplan” för Bagdad, med det lika pompösa namnet ”Fardh al-Qanoon” – ”Införandet av Lagen”. Detta innebar en spektakulär insats av 85.000 amerikanska och irakiska soldater, varav 30.000 kom direkt från USA. Planen resulterade i att 5.000 människor arresterades direkt. Under några veckor såg man inte de ökända dödskvadronerna och de tungt beväpnade miliserna på Bagdads gator, däremot fortsatte de ”sedvanliga” terroristattentaten på samma nivå. Misslyckandet för denna ”säkerhetsoperation” är redan uppenbar och marken är förberedd för ytterligare massmord. Efter bombningen av al-Sayriyah-marknaden, när irakiska trupper försökte att göra en insats, i syfte att hjälpa offren, möttes de av stenkastning av en befolkning som befinner sig i total desperation. Under hela natten ägde väpnade konfrontationer rum i Sunnikvarteret al-Adhamiya.
Nu har den amerikanska administrationen tillkännagett en ny strategi som talar ganska öppet om barbariet i situationen, om den verkliga återvändsgränd de befinner sig i. Den 10:e april började den amerikanska armén bygga en säkerhetsmur i Bagdad. Under några månader har amerikanska styrkor byggt en säkerhetsbarriär runt områden där motståndet är som starkast, som runt staden Tal Afar nära den syriska gränsen. Dessa murar påminner oss om de som redan existerar runt Gaza och Västbanken, och som verkligen inte gör slut på våldet där! Å andra sidan, resulterar de i att befolkningen i dessa områden, bokstavligen ruttnar under kontrollen från soldater från olika länder eller borgerliga fraktioner (som Hamas eller Fatah, etc. ö.a.).
Den 19:e april erkände för första gången ledaren för den Demokratiska majoriteten i USA:s Kongress – Harry Reid, att: ”han tror att kriget i Irak är förlorat och att truppförstärkningen som tillkännagavs i december 2006 inte har lett till något” (Le Monde, 19-04-07).
USA har blivit så försvagat i Irak att Statssekreteraren Condoleezza Rice har haft ”affärsliknande” samtal med sin syriska motsvarighet vid en konferens i Egypten den 3 maj 2007, detta trots att både Syrien och Iran benämns ”de ondskefulla axelmakterna” av USA.
Idag är den amerikanska borgarklassen mer splittrad än någonsin, fullständigt oförmögen vad beträffar en konstruktiv politik i Irak. Den Demokratiskt dominerade Kongressen röstar för nya lagar som finansierar militära operationer i Irak och Afghanistan 2007, deras beslut förespråkar en amerikansk truppreducering från Irak. Men Bush-administrationen har redan sagt att den kommer att lägga in ett veto mot ett sådant beslut. Deras omedelbara reaktion gentemot den nya upptrappningen av bombdåden i Bagdad var att föra fram USA:s Försvarssekreterare Robert Gates, som cyniskt deklarerade att:
”rebellerna kommer att öka våldet för att övertyga det irakiska folket om att denna plan är dömd att misslyckas, men vi kommer att vidmakthålla denna och visa på att detta inte är fallet”.
(Le Monde 19-04-07).
Budskapet är glasklart, samma politik kommer att fortsätta i Irak.
I mitten av april 2007, drog den Shiitiska ledaren Moqtadir al-Sadr tillbaka sina sex ministrar i den irakiska regeringen och uppmanade till massiva demonstrationer mot de murar som byggs i Bagdad. Detta visar på att frågan om en nationell enighet i Irak är något som tillhör historien. Konflikterna mellan olika befolkningar, i synnerhet mellan Shiiter och Sunni, ökar. Det är väl känt att Iran deltar aktivt i kriget i Irak, framförallt genom att massivt beväpna Shiitiska miliser, med det uppenbara syftet att försvara sina egna imperialistiska intressen i regionen gentemot USA:s. Den vansinniga accelereringen av en sådan konflikt, fokuserad mellan Iran å ena sidan och USA och Israel å den andra, hotar att kasta hela regionen i kaos och krig.
Rossi 5-05-07
Vad var det ”Spanska inbördeskriget” 1936-39?
De flesta officiella historiker, förutom de från den extrema högern, presenterar Spanska inbördeskriget som ett heroiskt försvar av den demokratiskt valda regeringen mot det växande hotet från fascismen. Mer kritiska versioner, som t.ex. från trotskisterna, argumenterar för att inbördeskriget i själva verket var den spanska revolutionen. Samtidigt som de håller med om att det var nödvändigt att bekämpa för republiken mot Franco (Trotskij uppmanade sina anhängare att ’vara de bästa soldaterna för republiken’), argumenterade de också för att detta var ett led i kampen för att störta kapitalismen och för införandet av en sann arbetarrepublik. Anarkisterna, hävdar för det mesta även att ”kollektiviseringen” av fabrikerna och jordbruken under kontroll av de anarkistiska fackföreningarna, CNT, var den högsta punkten som någonsin nåddes i kampen för ett kommunistiskt samhälle.
Den italienska kommunistiska vänstern som publicerade tidskriften Bilan under 1930-talet hade en helt annan syn. För dem var demokrati och fascism två olika sidor av kapitalismen, lika reaktionära och anti-proletära. De analyserade perioden under 30-talet som ett djupt nederlag för arbetarklassen, som öppnande upp för ett andra imperialistiskt världskrig. Både fascistiska och demokratiska ideologier spelade sin del i att mobilisera arbetare för det annalkande kriget, och slakten i Spanien var en förberedelse för den större massakern som lurade i horisonten.
Detta betydde inte att Bilan inte såg existensen av en verklig klasskamp i Spanien. de hyllade de spontana strejkerna och resningen av arbetarna i Barcelona mot Frankisternas kupp i juli 1936, vilket visade på arbetarklassen förmåga att försvara sig själv när den kämpar med sina egna metoder. Men de såg också att denna initiala klassrörelse nästan omedelbart avleddes in i ett inter-kapitalistiskt krig, ja ett inter-imperialistiskt krig då stormakterna drogs in i konflikten på båda sidor, mer direkt ’Sovjet’-ryssland och Tyskland. Och den politiska kraft som på det mest avgörande sättet var involverad i att avleda arbetarklassen från kampen för sina egna intressen var styrkorna från ”vänster”, inklusive det anarkistiska CNT, som förvandlade den beväpnade arbetarmilisen från juli 1936 till kärnor i den republikanska armén, och fabriksockupanterna till ”självstyrande” företag som jobbade för full fart för krigsekonomin.
Denna förvandling skedde inte utan motstånd från arbetarklassen. I Maj 1917, kom den verkliga klasskonflikten inom det ”antifascistiska” lägret upp till ytan, när den stalinistiskt styrda polisstyrkan försökte att ta kontroll över den ockuperade telefonstationen i Barcelona och ”rensa ut” alla de som sågs som interna hinder för den republikanska krigsmaskinen. Denna aktion provocerade fram barrikader och en ny generalstrejk, denna gång ställdes arbetarna inte mot Franco utan mot den repressiva apparaten hos den demokratiska republiken. Och denna öppna klassuppdelning drog också en linje mellan de anarkister som hade blivit en del av apparaten (i praktiken det officiella CNT) och de som stod på den proletära sidan av barrikaderna, som den italienska Camillo Berneri eller gruppen Duruttis vänner, tillsammans med några element från den trotskistiska rörelsen.
Den italienska vänsterfraktionen, tillsammans med den nyligen bildade belgiska fraktionen, gav ut manifestet om händelserna i Barcelona i maj-juni 1937 som vi publicerar nedan. 70 år senare utmärker den sig för sin politiska klarhet och dess orubbliga lojalitet till internationalismen och den proletära autonomin. Även om vissa formuleringar inte längre är våra (t.ex. idén om partiet som klassen ”hjärna”), är manifestets betoning på den absoluta nödvändigheten för den kommunistiska politiska organisationen som den bästa försvararen av arbetarklassen självständighet lika giltig idag som den var då.
Word Revolution (2007-05-05)
Den 19 juli 1936 – krossade arbetarna i Barcelona – med sina bara händer – Francos bataljoner som var beväpnade till tänderna.
Den 4 maj 1937 – lämnade samma arbetare – nu med vapen i hand – många fler döda på gatorna än i juli när de var tvungna att kämpa mot Franco. Denna gång är det den antifascistiska regeringen – inklusive anarkisterna och som får ett indirekt stöd av POUM – som har släppt loss avskummets repressiva krafter mot arbetarna.
Den 19 juli var arbetarna i Barcelona en oövervinnerlig kraft. Deras klasskamp, fri från varje koppling med den borgerliga staten, gav ett eko inom Francos regementen och tvingade dem att bryta samman genom att väcka till liv soldaternas klassinstinkt. Det var strejken som vred gevären och kanonerna ur händerna på Franco och som splittrade hans offensiv.
Historien har bara noterat några mycket korta moment under vilken proletariatet kunnat bli helt självständiga från den kapitalistiska staten. Efter några dagar efter den 19:e juli nådde det katalanska proletariatet en skiljeväg. Antingen skulle den gå in i en HÖGRE NIVÅ i sin kamp och krossa den borgerliga staten, eller så skulle kapitalismen lyckas sammanfoga länkarna i sin maktkedja.
Vid detta stadium då klassinstinkten inte är tillräcklig och MEDVETANDET blir den avgörande faktorn, kan proletariatet bara slå sig fram om den har tillgång till det teoretiska kapital som ackumulerats med stort tålamod av dess vänsterfraktioner, som genom händelsernas utveckling utvecklats till partier. Om det spanska proletariatet idag genomlever en sådan naken tragedi, så är den ett resultat av dess brist på mognad genom att inte vara förmögen att forma sitt klassparti: hjärnan som – ENSAM – kan ge ett liv till klassen.
Från den 19 juli i Katalonien skapade arbetarna, spontant på sin egen klassterräng, de självständiga organen för sin kamp. Men omedelbart uppstod det smärtsamma dilemmat: antingen kämpa till slutet den POLITISKA KAMPEN för den fullständiga förstörelsen av den kapitalistiska staten och därmed bringa de ekonomiska och militära framstegen till sin höjdpunkt, eller lämna fiendens maskineri av förtryck orört och därigenom deformera eller likvidera arbetarnas landvinningar inom andra områden.
Klassen kämpar med de medel som påtvingas dem av situationen och på nivån av social spänning. Konfronterade med klasskonfrontationer kan inte kapitalismen någonsin drömma om att gå tillbaka till klassiska metoder av legallitet. Vad som hotar kapitalismen är SJÄLVSTÄNDIGHETEN i den proletära kampen, eftersom detta skapar villkoren för klassen att gå vidare mot det revolutionära stadiet genom att ställa frågan om att förstöra den borgerliga makten. Kapitalismen måste därför förnya sin väv av kontroller av de exploaterade massorna. Denna väv, tidigare representerade av domstolarna, polisen och fängelserna, har under den extrema situationen som var förhärskande i Barcelona tagit formen av miliskommittéer, de socialiserade industrierna, arbetarnas fackföreningar som styr nyckelsektorer av ekonomin, patrullerande medborgargarden, etc.
I Spanien idag, har historien ännu en gång ställt de problem som löst i Italien och Tyskland genom krossandet av proletariatet: arbetarna lyckades att behålla sina egna klassvapen som de själva skapade i kampens hetta, endast så länge som de använde dem mot den borgerliga staten. Arbetarna beväpnar sina framtida bödlar om de, i brist på styrka att krossa sin klassfiende, tillåter sig själva att bli fångna i nätet av borgarklassens maktapparat.
Arbetarmilisen från den 19 juli var ett organ för proletariatet. Den ”proletära milisen” den följande veckan var ett kapitalistiskt organ som var anpassat efter de behov som fanns vid det tillfället. I sitt genomförande av sin kontrarevolutionära strategi kunde borgarklassen förlita sig på centristerna (stalinisterna), CNT, FAI och POUM för att övertyga arbetarna om att STATEN FÖRÄNDRAR SIN NATUR DÅ DESS STYRANDE PERSONER ÄNDRAR FÄRG. Dold bakom en röd flagga, sätter kapitalismen igång att vässa sitt repressiva svärd som den 4:e maj var färdigt att användas för alla de krafter som sedan den 19:e juli brutit det spanska proletariatets ryggrad.
Son till Noske och Weimarkonstitutionen var Hitler; son till Giolitti och ”arbetarna” var Mussolini; son till den spanska antifascistiska fronten , ”socialiseringarna” och den ”proletära” milisen var slakten i Barcelona den 4:e maj 1937.
ENDAST DET RYSKA PROLETARIATET BESVARADE TSARISMENS FALL MED OKTOBER 1917 DÄRFÖR ATT DET ENSAMT HADE LYCKATS MED ATT BYGGA SITT KLASSPARTI GENOM ARBETET MED VÄNSTERFRAKTIONERNA.
Franco kunde förbereda sin attack under folkfrontsregeringens vingar. I en anda av samarbete försökte Barrio den 19:e juli bilda en enad regering som var kapabel att genomföra ett program för den spanska kapitalismen som helhet, antingen under Francos ledning eller under ett delat ledarskap av en kamratligt förenad vänster och höger. Men arbetarnas revolt i Barcelona, Madrid och Asturien tvingade kapitalismen att dela sin regering i två hälfter, för att fördela uppgifterna mellan dess republikanska och militära agenter, som förenade sig genom en osynlig klassolidaritet.
När Franco var oförmögen att åstadkomma en omedelbar seger, uppmanade kapitalismen arbetarna att gå i dess tjänst för att ”bekämpa fascismen”. Detta var en blodig fälla där tusentals arbete dog i tron att de under den republikanska regeringens ledarskap skulle krossa den legitima arvtagaren av kapitalismen – fascismen. Således gav de sig iväg till passen vid Aragon, till Guadarramas berg, till Asturien, för att kämpa för det antifascistiska krigets seger.
Ännu en gång, som i 1914, har historien skrivit under i blod, över arbetarnas massgravar, den oövervinnliga motsättningen som existerar mellan borgarklassen och proletariatet.
Är de militära fronterna en nödvändighet som påtvingats av den nuvarande situationen? Nej! De är en nödvändighet för kapitalismen om den skall kontrollera och krossa arbetarna! Den 4:e maj 1937 är ett slående bevis på det faktum att efter juli 1936 var proletariatet tvunget att kämpa mot Companys och Giral precis lika mycket som mot Franco. Den militära fronten kan bara gräva en grav för arbetarna därför att de representerar fronten för kapitalismens kamp mot proletariatet. Det enda svar som de spanska arbetarna kan ge till detta krig är det som gavs av deras ryska bröder 1917: revolutionär defaitism i borgarklassens båda läger, den republikanska liksom den ”fascistiska”; omvandlingen av det kapitalistiska kriget till ett krig för den fullständiga destruktionen av den borgerliga staten.
Den Italienska vänsterfraktionen har enbart fått ett stöd i sin tragiska isolering genom solidariteten från en strömning av den Internationella Kommunistiska Förbundet i Belgien, som precis har bildat den belgiska fraktionen av de Internationella Kommuniska Vänstern. Dessa två strömningar har ensamma ringt i alarmklockorna medan alla andra har proklamerat nödvändigheten av att försvara landvinningarna från revolutionen, att krossa Franco för att senare kunna krossa Caballero.
De senaste händelserna i Barcelona är en dyster bekräftelse på våra initiala teser. De visade hur folkfronten, flankerad av anarkisterna och POUM, vände sig mot de upproriska arbetarna den 4:e maj med samma grymhet som Franco.
Växlingarna på det militära slagfältet var lika många tillfällen för den republikanska regeringen att återta sitt grepp över massorna. I frånvaron av en proletär politik av revolutionär defaitism, var både de militära framgångarna och bakslagen för den republikanska armén steg i det blodiga nederlaget för arbetarklassen. Vid Badajoz, Irún och vid San Sebastián, bidrog folkfronten till avsiktliga massakrer av proletariatet samtidigt som man stärkte väven av borgfred, eftersom man var tvungen att disciplinera och centralisera armén för att vinna det antifascistiska kriget. Motståndet i Madrid, å andra sidan, underlättade folkfrontens offensiv som nu kunde göra sig av med sin forna lakej, POUM, och förberedda attacken den 4:e maj. Malagas fall förstärkte borgfredens blodiga kedjor, medan den militära segern vid Guadalajara öppnade upp en period som kulminerade i massakrerna i Barcelona. Attacken den 4:e maj spirade och blommade i en atmosfär av krigsfeber.
Parallellt med allt detta gav det spanska kapitalets utrotningskrig över hela världen liv åt de repressiva krafterna inom den internationella borgarklassen: den fascistiska och ”antifascistiska” döden i Spanien ackompanjerades av mord i Moskva och maskingevärssalvor i Clichy. Och det var på det antifascistsiska blodiga altaret som förrädarna mobiliserade arbetarna i Bryssel bakom den demokratiska flygeln av den belgiska kapitalismen i valen den 11 april 1937. ”VAPEN TILL SPANIEN”: detta var det stora slagordet som trummades in i arbetarnas öron. Dessa vapen har använts för att skjuta sina bröder i Barcelona. Sovjetryssland, genom att samarbeta i beväpningen av det antifascistiska kriget, har också demonstrerat att det är en del av det kapitalistiska systemet in denna slakt. På order av Stalin – som exponerade sitt antikommunistiska våld den 3 mars 1937 – tog PSUC i Katalonien initiativet i dessa massakrer.
Ännu en gång, som i 1914, använder arbetarna sina vapen för döda varandra istället för att använda dem för att förstöra den kapitalistiska förstryckarregimen.
Den 4 maj 1937 återvände arbetarna i Barcelona till den väg som det hade tagit up den 19 juli, den väg som kapitalismen hade lyckats med att avleda dem från med hjälp av alla de krafter som folkfronten bestod av. Genom att starta generalstrejken, även inom de sektorer som presenterades som REVOLUTIONENS LANDVINNINGAR, bildade de en klassfront mot det republikansk-fascistiska blocket av kapitalet. Den republikanska regeringen svarade med samma brutalitet som Franco visade vid Badajoz och Irún. Om Salamanca regeringen inte drog fördel av denna konfrontation bakom Aragonfronten för att gå till offensiv, var det enbart därför att den visste att dess medbrottslingar till vänster skulle på ett beundransvärt sätt genomföra sin roll som proletariatets bödlar.
Utmattade av tio månader av krig, av klassamarbete av CNT, av FAI och av POUM, led det katalanska proletariatet ett fruktansvärt nederlag. Men detta nederlag är också ett steg mot morgondagens seger, ett moment i frigörelsen av proletariatet, därför att det kännetecknar förfallet för de ideologier som möjliggjorde för kapitalismen att upprätthålla sitt styre trots den gigantiska chocken från den 19:e juli.
Nej, det proletariat som föll den 4:e maj kan inte åberopas av någon av de politiska rörelser som den 19 juli avledde dem från sin egen klassterräng in i antifascismen käftar. De stupade arbetarna tillhör proletariatet och till proletariatet ensamt. De representerar råmaterialet till arbetarklasens hjärna: den kommunistiska revolutionens klassparti.
Arbetarna över hela världen bugar framför de döda och gör anspråk på deras kroppar mot alla förrädare: dagens och morgondagens förrädare. Proletariatet över hela världen hälsar Berneri som en av sina egna, och hans martyrskap för anarkismens ideal är ännu en protest mot den politiska skola som har mött sitt förfall under dessa händelser i Spanien. Det var under ledning av en regering inom vilka anarkisterna deltog, som polisen behandlade Berneris kropp på samma sätt som Mussolini gjorde med Matteottis kropp!
Slakten i Barcelona förebådar ännu mer blodig repression mot arbetarna i Spanien och i resten av världen. Men det är ännu mer en försmak på den sociala smältdegel som imorgon kommer att svepa tvärs över hela den kapitalistiska världen.
Inom blott tio månader var kapitalismen tvungen att använda hela sin politiska arsenal som den hade hoppas att få använda för att smula sönder proletariatet, för att förhindra klassen från att genomföra sin uppgift att bilda partiet, vapnet för dess frigörelse, och skapa det kommunistiska samhället. Centrism och anarkism har i Spanien nått sitt slut, genom att återvända till socialdemokratins fållor, som var fallet 1914 då kriget reducerade den andra internationalen till ett lik. I Spanien har kapitalismen släppt loss en kamp av internationell betydelse: kampen mellan fascismen och antifascismen. I den extrema formen av en väpnad konfrontation demonstrerar den akuta spänningen mellan klasserna på den internationella arenan.
Dödandet i Barcelona har öppnat vägen för bildandet av arbetarklassens parti. Alla de politiska krafter som uppmanade arbetarna att kämpa för revolutionen samtidigt som de mobiliserade dem in i ett kapitalistiskt krig har förpassad sig till den andra sidan av barrikaden. För världens arbetarklass öppnar sig en ljus horisont upp: en horisont där arbetarna i Barcelona skrivit in med sitt eget blod klassens lärdomar som redan skisserades i blod av de döda mellan 1914-18.
ARBETARNAS KAMP ÄR EN PROLETÄR KAMP ENDAST OM DEN RIKTAS MOT KAPITALISMEN OCH DESS STAT: DEN TJÄNAR FIENDENS INTRESSEN OM DEN INTE RIKTAS MOT BÅDA, VID VARJE ÖGONBLICK, INOM VARJE OMRÅDE, INOM ALLA PROLETARIATETS ORGANISATIONER SOM SITUATIONEN SKAPAR.
Det internationella proletariatet måste kämpa mot kapitalismen även när den senare börjar förtrycka dess tidigare lakejer. Det är arbetarklassen, inte dess klassfiender, som har ansvaret för att göra upp med de krafter som en gång var en del av dess egen utveckling som en klass, som var moment i dess kamp för frigörelse från det kapitalistiska slaveriet.
Den internationella kamp som den spanska kapitalismen har satt igång mot proletariatet har öppnat upp ett nytt kapitel i fraktioneras liv i de olika länderna. Det internationella proletariatet, som måste fortsätta sin kamp mot ”byggare” av artificiella internationaler, vet att det endast kan bygga den proletära internationalen i en situation där en djupgående omvandling av en globala styrkebalansen har öppnat upp vägen för den kommunistiska revolutionen. Inför kriget i Spanien, i sig själv ett uttryck för en utveckling av en revolutionär jäsning i andra länder, upplever det internationella proletariatet att tiden har kommit för att föra samman de första internationella länkarna mellan den kommunistiska vänsterns fraktioner.
Din klass är oövervinnerlig; den är motorn bakom den historiska utvecklingen. Händelserna i Spanien är ett bevis på detta, därför att din klass ENSAM är den som är huvudfrågan i de strider som skakar hela världen!
Detta nederlag får inte demoralisera dig. Du måste dra lärdomar från detta nederlag för morgondagens segrar!
På din egen klassgrund, förstärk vår klassenhet, bortom alla gränser, mot alla mystifikationer från den kapitalistiska fienden!
I Spanien, mot varje försök till en kompromiss som syftar till att etablerandet av en fred baserad på kapitalistisk exploatering, kämpa tillbaka genom att fraternisera mellan de exploaterade i båda arméerna och en samtidig kamp mot kapitalismen!
På fötter för en revolutionär kamp i alla länder!
Framåt för bildandet av en internationell byrå för att accelerera bildandet av vänsterfraktioner i varje land!
Låt oss resa den kommunistiska revolutionens standar som de fascistsiska och antifascistiska mördarna försöker förhindra de besegrade arbetarna att föra vidare till sina klassbröder
Låt oss vara värdiga våra bröder som fallit!
Länge leve den internationella kommunistiska revolutionen!
De belgiska och italienska fraktionerna av den internationella kommunistiska vänstern (Bilan, nr 41, Juni 1937)
I World Revolution 302 rapporterades om den strejkvåg som omfattade flera sektorer av arbetarklassen i Egypten i början av detta år: i cementfabriker och fågelfarmer, i gruvor, i kollektivtrafik på bussar och järnvägar, i renhållningssektorn och framför allt i textilindustrin har arbetare varit ute i en lång rad illegala strejker mot de snabbt försämrade reallönerna och nedskärningar av olika bidrag. Den militanta, spontana karaktären hos dessa strider kan anas i denna beskrivning av hur en strejk bröt ut i december förra året vid den stora textilfabriken Mahalla al-Kubra’s Misr Spinning and Weaving norr om Kairo., utgjorde centrum i rörelsen. Utdraget är ifrån ”Egyptian textile workers confront the new economic order” av Joel Neinin och Hossam el-Hamalawy, publicerad i Middle East Report Online och libcom.org, baserad på intervjuer med arbetare vid fabriken, Muhammed ’Attar och Sayyid Habib.
”De 24.000 arbetarna vid Mahalla al-Kubras Misr Spinning and Weaving Complex var spända på att höra nyheten den 3 mars 2006 att premiärministern Ahmad Nazif hade uttalat ett dekret om en ökning av den årliga bonusen som ges till alla offentligt anställda fabriksarbetare, från en fast summa på 100 egyptiska pund (17 dollar) till en två månaders lönebonus. Den senaste gången man höjde den årliga bonusen var 1984 – från 75 till 100 pund.
`Vi läste dekretet, och började sprida ett medvetande om detta i fabriken`, sade ’Attar. `Ironiskt nog började den regeringstrogna fackföreningen publicera nyheten som något som man hade uppnått`. Han fortsatte: `December (när den årliga bonusen betalas ut) kom, och alla var oroliga. Vi förstod att vi hade blivit blåsta. Man erbjöd oss bara samma gamla 100 pund. Faktum är att det bara blev 89 pund kvar efter skatteavdrag.`
Det låg en kampvilja i luften. Under de följande två dagarna började grupper av arbetare att vägra acceptera lönerna i protest. Därefter, den 7 december började tusentals arbetare från morgonskiftet att samlas på Tal’at Harb-torget i Mahalla, som ligger mitt framför huvudingången till fabriken. Fabriksarbetet började gå långsammare, och stannade helt när omkring 3000 kvinnliga fabriksarbetare lämnade sina stationer, och marscherade över till spinn- och vävardelen av fabriken, där de manliga kollegorna ännu inte stoppat sina maskiner. De kvinnliga arbetarna stormade in och ropade: `Var är männen? Här är kvinnorna!` Skamsna gick männen med i strejken.
Omkring 10 000 arbetare samlandes på torget, och skrek `Två månader! Två månader!` för att understryka kravet på den bonus man hade blivit lovad. Svartklädd upploppspolis placerades snabbt ut runt fabriken och i hela staden, men de agerade inte för att stoppa protesterna. `De blev chockerade av vårt antal`, sade ’Attar. `De hoppades att vi skulle upplösa oss till kvällen eller nästa dag`. Uppmuntrade av den statliga säkerhetsstyrkan erbjöd ledningen en bonus som uppgick till 21 dagars lön. Men, som ’Attar skrattande påminner sig ”kvinnorna (på fabriken) slet nästan sönder varje representant från ledningen som försökte förhandla`.
När kvällen kom, sade Sayyid Habib, insåg männen att det var ´mycket svårt att övertyga kvinnorna om at de skulle gå hem. De ville stanna och övernatta. Det tog timmar att övertyga dem om att de skulle gå hem till sina familjer, och återvända nästa dag´. Med ett stort leende tillade ’Attar ´Kvinnorna var mer militanta än männen. De utsattes för kränkningar och hot av säkerhetsstyrkorna, men de höll ut´.
Innan morgonbönerna stormade kravallpolisen in genom företagsgrindarna. Sjuttio arbetare, däribland ’Attar och Habib, sov inne på fabriken, där man hade låst in sig. ´Säkerhetspoliserna sade att vi var få, och gjorde bäst i att lämna stället, men de visste inte hur många av oss som fanns där inne. Vi ljög och sade att det fanns tusentals därinne´. ’Attar och Habib väckte snabbt sina kamrater, och tillsammans började arbetarna banka ljudligt på olika metallföremål. ´Vi väckte upp alla på företaget och i staden. Krediten på våra mobiltelefoner tog slut när vi ringde våra familjer och vänner utanför fabriken, för att meddela dem att de skulle öppna sina fönster och låta säkerhetsstyrkorna veta och de var iakttagna.. Vi ringde alla arbetare vi kände för att uppmana dem att skynda sig till fabriken.
Vid denna tidpunkt hade polisen stängt av vatten och elektricitet till fabriken. Säkerhetsagenter skyndade till tågstationerna för att säga till arbetare som kommit in från förstäderna, att fabriken hade stängt på grund av strömavbrott. Denna avledningsmanöver misslyckades.
´Mer än 20 000 arbetare samlades´ sade ’Attar. ´Vi höll en massiv demonstration, där vi symboliskt begravde våra chefer. Kvinnorna kom med mat och cigarretter och gick med i demonstrationen. Säkerhetsstyrkorna vågade inte stoppa oss. Grundskoleelever och studenter från de närbelägna högskolorna tog gatorna i besittning för att stödja de strejkande´. Den fjärde dagen av fabriksockupation som erbjöd panikslagna regeringstjänstemän en 45-dagars bonus och gav försäkringar att företaget inte skulle bli privatiserat. Strejken avslutades, och den regeringskontrollerade fackföreningen fick stå där med skammen, när den icke auktoriserade aktionen av arbetarna på Misr-fabriken segrade”.
Segern vid Mahalla inspirerade ett antal andra sektorer att gå med i kampen, och rörelsen har långt ifrån stannat upp. I april kom konflikten mellan staten och Mahalla-arbetarna åter upp till ytan. Arbetarna beslöt att sända en stor delegation till Kairo för att förhandla(!) med ledningen för General Federation of Trade Unions om lönekrav och för att ta upp frågan om det lokala fackets stöd för fabriksägarna vid Mahallafabriken under strejken i December. Svaret från de statliga säkerhetsstyrkorna var att införa undantagstillstånd vid fabriken. Som svar på detta gick arbetarna åter ut i strejk och två andra stora textilfabriker deklarerade sin solidaritet med Mahalla: Ghazl Shebeen and Kafr el-Dawwar. Uttalandet från de senare var särskilt tydligt:
”Vi textilarbetare i Kafr- el Dawwar deklarerar vår fulla solidaritet med er, för att ni ska uppnå era rimliga krav, vilka är de samma som våra. Vi fördömer säkerhetsstyrkornas nedslag som hindrade delegationen av arbetare från Mahalla att resa för att delta i den planerade demonstrationen vid General Federation of Trade Unions högkvarter i Kairo. Vi fördömer också Said el-Goharys uttalande till Al-Masry Al-Youm i söndags, där han beskrev er aktion som ”nonsens”. Vi följer uppmärksamt vad som händer med er, och deklarerar vår solidaritet med textilarbetarnas strejk i förrgår, och den begränsade strejken i silkesfabriken.
VI vill att ni ska veta, att vi arbetare vid Kafr el-Dawwar och ni arbetare vid Mahalla går i samma riktning och har en gemensam fiende. Vi stödjer er rörelse, eftersom vi har samma krav. Sedan slutet av vår strejk den första veckan i februari, har vår lokala fackförening inte vidtagit några åtgärder för att vi ska nå de krav som utlöste strejken. Vår lokala fackförening har skadat våra intressen… Vi uttrycker vårt stöd för era krav att reformera lönerna. Vi, precis som ni, ser fram emot slutet av april för att se om arbetsmarknadsministern kommer att genomföra de krav vi begärt eller inte. Vi har dock inte så mycket tilltro till ministern, eftersom vi inte har sett något agerande från henne eller den centrala fackföreningsledningen. Det ankommer på oss själva, om vi ska uppnå våra mål.
Därför vill vi understryka att:
Vi sitter alla i samma båt och kommer att göra samma resa;
Vi vill deklarera vår fulla solidaritet med era krav, och vi vill understryka att vi är beredda att vidta solidaritetsåtgärder, om ni bestämmer er för att gå ut i strejk;
Vi kommer att informera arbetarna vid Artificial Silk, El-Beida Dyes och Misr Chemicals om er kamp, och öppna broar för att utvidga solidaritetsfronten. Alla arbetare är bröder i tider av strid.
Vi måste skapa en bred front för att kämpa mot regeringens fackföreningar. Vi måste besegra dessa fackföreningar idag, inte i morgon.”
(Översättning
från websiten Arabawy, först publicerad på engelska
på libcom.org)
Detta är ett
exemplariskt uttalande eftersom det visar på den grundläggande
naturen i varje genuin klassolidaritet: över yrkesgränser
och företagsgränser – en medvetenhet om att tillhöra
en och samma klass, som bekämpar samma fiende. Det är också
påfallande klart när det gäller behovet att kämpa
emot de statliga fackföreningarna.
Det bröt även ut strider på andra platser vid denna period: gummisamlare i Giza stormade företagskontoret i protest mot att man inte betalade ut löner; 2 700 textilarbetare i Monofiya ockuperade en textilfabrik; 4 000 textilarbetare i Alexandria gick ut i strejk en andra gång efter att ledningen försökte dra av på lönen för en tidigare strejk. Det har också förekommit illegala, icke officiella strejker.
Det har också förekommit försök att krossa rörelsen med våld. Säkerhetspolis har stängt, eller hotat stänga ”Centres for Trade Unions and Workers Services” i Nagas Hammadi, Helwan. Dessa centra anklagades för att ”underblåsa en strejkkultur”.
Förekomsten av dessa centra indikerar att det äger rum försök att bygga upp nya fackföreningar. Det går inte att komma ifrån, att det i ett land som Egypten, där arbetarna endast har erfarenhet av fackföreningar som öppet agerar som poliser på verkstadsgolvet, uppkommer idéer bland de mest militanta arbetarna att lösningen på deras problem är att skapa verkligt ”självständiga” fackföreningar, på liknande sätt som de polska arbetarna tänkte 1980-81. Men det som framstår som mest tydligt genom det sätt som strejkerna organiserades vid Mahalla (med spontana demonstrationer, massiva delegationer och möten vid fabriksportarna) är det faktum att arbetarklassen är som starkast när den direkt tar saken i egna händer, istället för att lämna över sin makt till en ny fackföreningsapparat.
I Egypten kan vi redan se ett frö till masstrejken – inte bara i arbetarnas förmåga till en massiv, spontan aktion, utan också i den höga nivån av klassmedvetenhet som uttrycks i uttalandet från Kafr el-Dawwar.
Även om vi inte har sett något medvetet samband mellan dessa händelser och annan klasskamp i det imperialistiskt uppdelade Mellan Östern: i Israel bland hamnarbetare, statsanställda och nu nyligen bland grundskolelärare som strejkat för löneökningar, och studenter som har konfronterat polisen i demonstrationer mot höjda examensavgifter; i Iran där man på första maj såg tusentals arbetare störa ordningen på de regeringsledda demonstrationerna genom att ta upp regeringsfientliga slagord, eller organisera otillåtna demonstrationer där man drabbades av kraftig repression från polisen. Men samtidigheten i dessa rörelser kommer från samma källa – kapitalets drivkraft att försämra villkoren för arbetare över hela världen. På detta sätt innehåller de fröen för an framtida internationalistisk enhet i hela arbetarklassen mot alla hinder av nationalism, religion och imperialistiska krig.
Amos, 20070501. Från World Revolution nr 304.
Länkar
[1] http://www.scb.se/templates/Standard____50915.asp
[2] https://nsd.se
[3] https://sv.internationalism.org/tag/5/156/sverige
[4] https://sv.internationalism.org/tag/7/188/klasskamp
[5] https://sv.internationalism.org/tag/5/141/europa
[6] https://sv.internationalism.org/tag/4/112/kommunism
[7] https://sv.internationalism.org/tag/5/133/sudan
[8] https://sv.internationalism.org/tag/12/269/mellanoestern
[9] https://sv.internationalism.org/tag/5/162/irak
[10] https://sv.internationalism.org/tag/7/195/krig-i-iraq
[11] https://sv.internationalism.org/tag/8/196/kommunistiska-vaenstern
[12] https://sv.internationalism.org/tag/10/246/1936-spainen
[13] https://sv.internationalism.org/tag/6/180/spanien-1936
[14] https://sv.internationalism.org/tag/3/102/enhetsfronten