Det allt mer förgiftade jordbruket är ett annat exempel. Olika bekämpningsmedel och gödningsmedel för att förbättra jordbrukets avkastning leder varje år till miljökatastrofer i liten skala: algblomning är ett exempel, långsiktiga genetiska skador på djurpopulationen ett annat.
Men kan verkligen kapitalismen ta ansvar för att miljöfrågan skall kunna lösas? Räcker det med att betala utsläppsskatter, betala ”trängselavgifter – som vid infarterna till Stockholm och andra större städer i ”rusningstrafik”, sortera sopor eller handla på ”lokala” marknader? Det är detta man vill få oss att tro, eftersom ”vi människor” bär skulden till miljöförstöringen (det är ju tur att man inte skyller på djuren i alla fall!).
Samme Göran Greider skriver i sin kommentar: ”Ty om socialism innebär att våga börja tänka kring en global, demokratisk planering av vår konsumtion och regleringar av vad som får transporteras över jordytan, ja då borde socialism kunna bidra med något i klimatfrågan.”
Det är ju en vacker formulering – men tyvärr omöjlig att realisera under ett kapitalistiskt samhälle. Problemet med ”radikala” företrädare för borgarklassens politiska apparat, som chefredaktören Greider, är att man skapar illusioner om att en förändring av detta samhälle är möjligt bara var och en drar sitt strå till stacken.
Denna ideologi används även mot arbetarklassen, som stämplas som ”omedveten” om miljön eftersom man kör gamla bilar till jobbet på den smutsiga fabriken, inte har råd med kravmärkt mat och därför inte kan ”välja” miljövänligt.
Att arbetarklassen genom hela kapitalismens historia har andats in livsfarliga gaser och damm, drabbats av cancer och asbestos, nämner man förstås inte. Den borgerliga medelklassideologin kring miljöfrågan syftar till att förhindra, att arbetarklassen inser sambandet med det kapitalistiska produktionssättet och miljöförstöringen.
Borgarklassens rent ofattbara brist på insikt om vart detta skulle leda till fördömdes redan på 50-talet av den italienska vänsterkommunisten Amadeo Bordiga. På 60-talet började vissa forskare och författare varna för rovdriften på naturen, och 70-talet såg de första protesterna mot kärnkraften, efter Harrisburg och Sellafield. Ofta gick lokalbefolkningen ut i förtvivlade protester, men då liksom nu tystades protesterna och man hänvisade till att kärnkraften var säkrare än andra energikällor och inte lika ”smutsig”, dessutom gav den ju arbete åt bygden – se där samma argument som i Forsmark idag!
Miljöideologin är perfekt för borgarklassen att föra fram, för att förhindra att människor blir medvetna om kapitalismens skuld till problemet, ”man gör ju ändå något” när man sorterar sopor, arbetar med ”konkreta frågor” etc, med andra ord är miljö-”arbete” en utmärkt grogrund för att utveckla en reformistisk ideologi, särskilt för att avleda unga människors engagemang.
Miljöfrågan är utan tvivel den viktigaste frågan att lösa i ett framtida socialistiskt eller kommunistiskt samhälle (för oss betyder det samma sak). Den berör grundläggande kommunistiska frågeställningar; hur man producerar och distribuerar livsmedel till hela jordens befolkning, hur man ställer om produktionen till att tillfredsställa mänskliga behov och inte profithunger, hur man ska ”städa upp” efter 200 års kapitalistiskt miljövansinne.
Under den senaste tiden har vi sett hur borgarklassens ideologer börjat tala om en ”världsregering” som måste lösa miljöfrågan. Men den kapitalistiska konkurrensen lyser omedelbart igenom när man ska komma överens om olika saker, Kyotoprotokollet är kanske det främsta exemplet, som stormakter som USA och Kina vägrar att skriva under.
Det är helt enkelt omöjligt att inom det kapitalistiska systemet att lösa miljöfrågan. Ett samarbete som innebär minskade profiter är inte möjligt att tänka sig. Till syvende og sidst är det det nationella kapitalets intressen som betyder något.
Därför måste arbetarklassen ta upp miljöfrågan på allvar i sin kamp, eftersom arbetarklassen är den enda samhälleliga kraft som kan skapa en verklig förändring: genom att störta systemet innan det förstör hela planeten med sin vansinniga, profitstyrda rovdrift på naturen. Miljöfrågan är för viktig för att lämnas i händerna på borgarklassens ideologer!
Vi publicerar därför i detta nummer två artiklar om miljöfrågan.
I.R. Mars 2007.
Under nära två månader, var arbetarna på VW i Forest-Bryssel i strejk mot de drastiska nedskärningarna av företaget. Med en känsla av hopp och tvekan, var de som en boll som studsade mellan företagen, regeringen och fackföreningarna, mellan tyska, spanska och belgiska intressen, mellan nationella och regionala intressen. För arbetarna är det viktigt att kunna dra lärdomar från denna kamp. En sak är säker: det är hand i hand som de borgerliga partierna och organisationerna har gjort allt för att kyla ned arbetarnas kampvilja och dölja verkligheten angående den ekonomiska krisen, vilken utgör grunden för planerna på omstruktureringar. För dem, handlar det om att trolla bort bankrutten för de kapitalistiska marknadsmekanismerna och kanalisera arbetarnas ilska i fackföreningarnas ”aktionsdagar” som är helt utan perspektiv. Men framförallt försöker de att förhindra en dynamik som leder till en verklig solidaritet, den som är mellan arbetare och inte en ”solidaritet” med ett kapital som befinner sig i svårigheter.
Tidningarna i Belgien har skrivit spaltmeter om att ”arbetarna har mycket höga löner” på VW i Bryssel. Men i kontrast till detta, är de synnerligen tysta om faktumet att de omstrukturerings åtgärder som annonserats på VW Bryssel är en försmak om vad som inte bara väntar arbetarna på VW i Belgien, utan hela arbetarklassen.
Nedskärningarna är mycket stora, av 5200 anställda kommer mellan ca två tusen att behålla arbetet. Och för de flesta som förlorar arbetet är arbetslöshet det enda perspektivet. För de som kan behålla jobbet, förväntas en dramatisk produktivitets höjning, bara mellan 2001 till 2005 steg den med 33 %, och med avtalen som fackföreningarna skrev på, som slöts sommaren 2006 angående ”flexibiliteten” (tio timmars arbetsdag, 48 timmars vecka) samtidigt som dessa avtal avser sänkning av lönerna och produktionskostnaderna. Kostnaderna skall tävla med VW:s anläggning i Mosel i östra Tyskland, där kostnaderna för arbetskraften har ökat med 16%, gentemot 24% för VW i Belgien. Vad arbetarna kan förvänta sig är lönesänkningar på kanske 20%…
Tidningarna har skrivit spaltmeter om VW:s interna politik, de specifika problemen för bilindustrin, slitningarna och behoven hos de belgiska och tyska ekonomierna, eller de påstådda ”överprofiterna” hos VW. Men de är tysta som graven när det gäller krisen för det kapitalistiska systemet, vilket är det verkliga skälet till omstruktureringen av VW.
Dessutom skyller metall facket i Belgien detta stålbad på de tyska arbetarna och ”deras” fackförening och inte på bossarna och regeringen i Belgien, de påstår att ”tyskarna” har offrat ”belgiska arbetsplatser” hos VW i Bryssel för att rädda ”tyska jobb”! Som inte VW i Tyskland har skurit bort 20 000 anställda, ökat arbetstiden och minskat lönerna!
Massmedierna har också talat mycket om det negativa inflytandet från åren då en ”strejk kultur” utvecklades på VW i Bryssel. Och i motsatts till detta, på vilket konstruktivt sätt som fackföreningarna har genomfört sina ”aktioner”. Målet med detta är att övertyga arbetarna på VW och klassen som helhet att de gör bäst i att ha fullt förtroende för fackföreningarnas ”realistiska” agerande, vilka, i samförstånd med den ”samarbetsvilliga” regeringen och arbetsköparna, kommer att göra vad som är bästa möjliga för arbetarna inom ramen för den belgiska ekonomin som är indragen i en knivskarp konkurrens på världsmarknaden.
Omstruktureringar och utflyttningar av industrier till ”låglöneländer” används således till att splittra proletariatet och för att få dem att bli fångar i konkurrensideologin. Arbetarna blir innestängda, sektor för sektor, och vilseledda till att försvara ”deras” utsugningsvillkor, ”deras” företag, ”deras” del av VW … att försvara det nationella kapitalet. Utifrån denna logik, är en mycket viktig del av den borgerliga propagandan, där fackföreningarna spelar en framträdande roll, att få det att framstå som om de kapitalistiska staten och dess regeringar, skulle utgöra ”ett skydd” mot ”globaliseringens skadeverkningar”:
”Premiärminister Verhofstadt har lyckats uppnå garantier från VW:s högsta ledning i Tyskland att verksamheten kommer att fortsätta, i utbyte mot ett löfte om avsevärda stödåtgärder från den belgiska regeringen” (De Standard, 9.1.2007).
Regeringen blir alltså ”objektivt sätt” en allierad till arbetarna genom att de talar de gammalmodiga tyskarna i VW tillrätta och uppmanar dem att sätta kniven i strupen på arbetare i andra länder ( se t.ex. VW i Spanien).
Och borgarklassen är mycket väl medveten om att detta budskap är användbart eftersom känslan av maktlöshet dominerar inom arbetarklassen, detta i frånvaro av ett perspektiv av ett kollektivt motstånd såväl som ett klassperspektiv. Det är på så sätt som fackföreningarna ingriper, från början har arbetarna skickats hem, isolerade en och en, utan information och utan perspektiv. Det var perspektivet av en strejk som aldrig tar slut som fördes fram av facken, utan stormöten för de strejkande eller där verkliga diskussioner eller beslut var möjliga, utan en vald strejkkommitté som är kontrollerad och återkallbar av stormötet, utan massiva delegationer som aktivt söker stöd och spridning till andra delar av arbetarklassen. Varje dynamik och försök att utveckla och förstärka kampen dödades från början av fackföreningarna. Själva idén att föra en kamp blev mer och mer förkastat som något vansinnigt. Till slut fanns det inget annat att göra för arbetarna än att finna sig i situationen och lita till fackföreningarna och regeringens förhandlare.
Sist men inte minst har medierna skrivit mycket om bristen på solidaritet inom arbetarklassen, med arbetarna på VW och mellan arbetarna på VW:
”Det ägde inte rum några spontana solidaritets aktioner, vilket skedde av arbetarna vid Renault Vilvorde 1997” (De Standard 9.1.2007).
Det är ingen tillfällighet att denna fråga ges en speciell uppmärksamhet av borgarklassen, i synnerhet av fackföreningarna, och denna aspekt togs upp i deras kampanjer under hela kampens gång:
- där de understryker skillnaderna i villkoren för arbetarna vid VW och andra företag, de försöker omsorgsfullt att upprätthålla separationen mellan arbetarna på VW och de som arbetar på företag som är underleverantörer, för att på så sätt underminera varje försök att utveckla kampen till en verklig arbetarsolidaritet;
- medlen (ett slags avtalspensioner, ö.a.) till ”individuella lösningar” var astronomiska) De arbetare på VW som accepterade dessa förslag, hängdes ut av facken och medierna som desertörer vilka struntar i sina kolleger, i synnerhet gentemot de som arbetar på underleverantörs företag. Ännu en gång skapades en bild av ”var och en för sig” för att inympa modlöshet gentemot en utveckling av arbetarsolidaritet
- slutligen anordnade fackföreningarna en stor ”solidaritets” demonstration den 2:a december 06, vilken fick en stor betydelse för att begrava arbetarnas solidaritet. Till att börja med orkestrerades denna demonstration med buller och bång och man sade sig förvänta att minst 50 000 arbetare skulle komma. Men i verkligheten gjordes allt för att inte så många skulle anlända (man t.o.m. underdrev de verkliga siffrorna på antalet som kom) spred de en känsla av nederlag och maktlöshet genom att påstå att ”det finns ingen känsla för solidaritet inom arbetarklassen” och att i samhället är det ”var och en för sig som gäller”, på detta sätt prackade de på arbetarna en maktlöshet och bristen på solidaritet.
Intensiteten i dessa kampanjer är dock en slående indikator på den rädsla som borgarklassen hade i förhållande till denna konflikt. I synnerhet eftersom VW Forest ligger i Brysselregionen, där arbetarna kommer från de två stora språkområdena i Belgien, skulle de regionalistiska och lingvistiska mystifikationerna vara mycket svårare att utnyttja för borgarklassen (något som den belgiska borgarklassen använt sig av maximalt, ö.a.).
Även om borgarklassen har lyckats med, tack vare sabotagen från fackföreningarna, att innestänga och göra VW arbetarnas kampvilja ofarlig, kunde man dock genom demonstrationen den 2:a december se en skymt av den sociala verkligheten. Efter alla offentliggöranden av uppsägningar och omstruktureringar bland fabriker, i offentliga sektorn och service yrken, börjar medvetandet ta form hos arbetarklassen att alla är attackerade. Nedskärningarna vid en så viktig fabrik med så stor kamptradition som VW ger inte bara upphov till ”medkänsla” utan framförallt ilska och en allmän oro för framtiden. Många som kom till demonstrationen kom för att detta var det enda sätt de kunde uttrycka en solidaritet. Närvaron av många ungdomar visar på detta när de ropade ”Vi är har med våra föräldrar, vad skall hända med oss?”. Det kom också många pensionärer.
Denna kampvillighet är fortfarande bara i sin linda, men beslutsamheten att kämpa mot avskedanden ökar inom arbetarklassen. Under många år har arbetarna fått vidkännas enorma attacker mot deras arbetsvillkor, deras inkomster och arbetstrygghet i namn av att ”rädda jobben”. Men idag är det allt färre arbetare som tror att dessa ständiga uppoffringar kommer att leda till något bättre. Många arbetare vet inte ännu hur man skall kunna kämpa tillsammans, mot vem och hur skall detta gå till, detta förklarar varför det fortfarande är möjligt att idag många arbetare sluter upp bakom facket eller staten/regeringen. Men trots de enorma ideologiska kampanjerna finns det en mycket stor skepsis hos arbetarna gentemot VW:s löften, och därmed också med alla andra liknande löften. Så denna konflikt kan vare sig ses som en seger eller ett nederlag.
Det är därför som borgarklassen är oroad. Den är medveten om att arbetarklassen skulle kunna dra viktiga lärdomar från dessa händelser och sabotagemanövrer. Det är just därför som den har gjort sådana ansträngningar att smutskasta solidariteten. Att bekämpa arbetslösheten är inte enkelt. Faktum är att arbetsköparna ofta använder sig av ”strejkkulturen” som en förevändning för att föra fram sina avskedanden (som under alla omständigheter är planerade), som hos VW. Men de lyckas lättare med detta om motståndet hos arbetarna är isolerat till en fabrik eller företag. Om inte finns det en verklig risk att kampen sprids – trots fackets fällor eller andra hinder – med ett ord, hotet om masstrejker – som kan tvinga borgarklassen att backa, så som skedde med kampen mot CPE i Frankrike. Men naturligtvis är ett sådant tillbakadragande av borgarklassen temporärt.
Skärpningen av den ekonomiska krisen tvingar den härskande klassen att gå på offensiven igen och genomföra allt desperatare attacker på arbets- och levnadsvillkoren. Slutligen, och detta är den viktigaste lärdomen, den massiva arbetslösheten är ett osvikligt tecken på det kapitalistiska samhället misslyckande. För arbetarklassen måste detta användas som ett stimuli, inte bara för att motstå utsugningens effekter, utan för att mot själva utsugnings samhället.
Lac 6.1.07 (bearbetning från Internationalisme 329, IKS organ i Belgien).
Efter 12 år vid makten och med 10 år med Göran Persson, var socialdemokratin något trött och slitet. För demokratins trovärdighet behövdes ett skifte vid regeringstaburetterna. För första gången i socialdemokratins historia satte man igång med att byta partiledare alldeles efter att man hamnat i opposition.
I de senaste valen hade socialdemokratin gjort dåliga val, det ena efter det andra. Men trots detta hade de suttit kvar vid makten med hjälp av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Socialdemokraterna tycktes orubbliga vid makten speciellt inför en splittrad borgerlighet. De borgerliga partierna till höger om socialdemokratin hade under decennier haft notoriska svårigheter att hamna i regeringsställning. Aldrig lyckades man skapa ett trovärdigt regeringsalternativ och de få gånger de fick chansen slutade det med en ende i förskräckelse. Antingen tappade man kontrollen över situation eller så föll man på den egna splittringen, som t.ex. i kärnkraftsfrågan där centerpartiet gick sin egen väg.
Socialdemokratin har haft ett unikt monopol på regeringsmakten, jämförbar med en diktaturstat med enpartiväsende. Trots urusla val och ett svagt stöd satt socialdemokratin kvar vid makten år efter år. Men man satt knappast kvar för att man var det mest populära partiet, utan enbart därför att det inte fanns något parlamentariskt alternativ. Socialdemokraterna regerade i ensamt majestät trots att man inte längre var ett majoritetsparti, utan kunde inneha regeringsmakten trots man alltmer närmade sig 30 % av rösterna.
Man kunde få intrycket att en röst inte hade så stor betydelse för ett regeringsskifte, dvs. valen kunde inte ens leva upp till illusionen att det hade betydelse på vilket parti man röstade.
Socialdemokraterna i regering har för arbetarklassen de senaste 12 åren inneburit en period av ständiga attacker på levnadsstandarden. Under denna period har arbetslösheten ökat till att omfatta ca 1 miljon utan arbete mitt under den mest exceptionella ”tillväxten” på årtionden och samtidigt har hetsen på dem som har jobb ökat i sådan grad att stressen och pressen lett till många mänskliga tragedier och ohälsa. Sjukskrivningarna har rakat i höjden. Arbetslöshetens höga nivå har endast kunnat döljas genom manipulationer av verkligheten något som alliansen tacksamt använde mot socialdemokraterna i valkampanjen. Alliansen kommer naturligtvis även de fortsätta i samma fotspår med manipulationer av verkligheten.
Socialdemokraternas svar på den ökande ohälsan har varit att skärpa jakten på sjukskrivna uppmuntra och införa angiveri på dina arbetskamrater eller grannar.
Socialdemokraterna har fortsatt att i det tysta att excellera i den borgerliga alliansens paradgrenar: privatiseringar och avregleringar.
Under denna period har socialdemokraterna varit mycket aktiva i olika typer av privatiseringar och avregleringar:
- ökat privat sjukvård
- utförsäljning av statliga verk
- utförsäljning av allmännyttan för bostäder
- avreglering av elmarknaden med höjda elpriser som följd
- försämringar i a-kassa och anställningsskydd
- privat pensionssparande
Ja en del borgerliga politiska analytiker hos borgerligheten slår fast att socialdemokraterna varit mycket drivande och aktiva i avregleringen och privatiseringen av olika delar av ekonomin. Ja det är faktiskt så att det är socialdemokratin som är arkitekterna bakom privatiseringarna sedan mitten av 80-talet. (1)
Som vi skrev i maj 2002 apropå valkampanjen som inleddes av facket och Socialdemokraterna med slagord som ”Rädda Stockholm”, ”Stoppa borgarnas röjarfest”, ”Gå och rösta!”, man talade då om ”hämningslös privatisering, segregation, bostadsbrist, trafikkaos och hur vården är på väg att bli en marknadsplats”:
”Glömt och undanstoppat är det faktum att det var en Socialdemokratisk regering som genomförde den värsta attacken på välfärdstaten sedan andra världskriget under 90-talets depressionsår.
Glömt är att det är socialdemokratin som banat vägen för avreglering och privatisering, kommunalisering av skolor, m.m.
Glömt är att det är den socialdemokratiskt ledda staten som pressat regionala och kommunala delar av staten till fortsatt nedmontering av vård, skola, social omsorg, kollektiv trafik.
Glömt är att den socialdemokratiska staten minskat bidragen till byggande av hyresrätter, och därmed till att de flesta nya bostäder i Stockholm är bostadsrätter. Det är samma socialdemokratiskt ledda stat som hycklande motsatt sig utförsäljningen av hyresrätter i Stockholm.”
Den gången satt Socialdemokraterna i orubbat bo och Billström kom till makten i Stockholm.
Vad blev det av alla återställare och löften om att försvara välfärden mot privatiseringar? Noll och intet.
Likadant har det varit varje gång en borgerlig regering kommit till makten - de har bara fortsatt vad som redan var förberett, vad sossarna hade redan krattat i manegen.
En borgerlig regering har den fördelen för borgarklassen att den kan ta itu med åtstramningar mot arbetarklassen som är lite tabubelagda för en socialdemokratisk regering.
Det gäller t.ex. a-kassan. Under socialdemokratisk tid sker en försämring genom att nivåerna och taken inte höjs och genom en skärpning av tillämpning och regelverk, en strategi som innebär en långsam men nog så effektiv strypning. Det kan man göra därför att man har en så lång period av regeringsinnehav med en fantastisk kontinuitet.
En borgerlig regering gillar att trampa på ömma tår ty det visar på handlingskraft, men det beror också på att de har betydligt kortare tid på sig att åstadkomma en förändring. Det återspeglas i den brådska som alliansregeringen har i att genomför attackerna på a-kassan. Man gör det på ett skickligt sätt genom att splittra mellan de som har ett arbete och de arbetslösa och sjuka: samtidigt sänks skatten för dem som har ett arbete och a-kasseavgifterna höjs för dem som har ett arbete. Men denna taktik har redan förberetts av sossarna genom offensiven mot sjukskrivningarna (egentligen mot de sjuka) som drogs i gång av sossarna långt före valet.
Det finns alltså en tydlig kontinuitet i borgarklassens attacker på arbetarklassen, vare sig det är en s.k. borgerlig regering eller en s.k. arbetarregering.
I opposition talar sossarna om återställare för att ”rätta till det som de borgerliga ställt till med” men i regeringsställning har man aldrig tagit tillbaka en attack på arbetarklassen – det skulle vara emot dess natur – ja dess klassnatur - ty sossarna är ett kapitalets parti i precis lika hög grad som moderaterna.
Om vi skall travestera ett uttalande av Mona Sahlin om moderaterna nyligen, så kan sossarna kalla sig arbetarparti hit ett dit, skit samma, de är och förblir ett borgarparti.
Mona Sahlin som blivit vald till ny partiordförande för socialdemokraterna uttrycker sig mycket luddigt om sossarna skall återställa a-kassan vid ett maktskifte. Nuder som var den förre finansministern talar klarspråk – det blir för dyrt med en återställare. Mona Sahlin har tidigare suttit i regeringar som både vägrat göra återställare och öppet attackerat arbetarklassen.
Valet av Mona Sahlin uttrycker på ett kusligt sätt kontinuitet i valet av socialdemokratiska partiordförande från Branting som valde Per Albin Hansson, som upptäckte Tage Erlander som fann Ingvar Carlsson som både handplockade Göran Persson och Mona Sahlin.
Valet av Mona Sahlin uttrycker dock ett behov att skapa en förnyelse, främst utåt med en kvinnlig partiledare, men också inom socialdemokratin för att förbereda det för en ny politisk situation, där det för första gången på mycket länge det finns ett trovärdigt regeringsalternativ som inte består av Socialdemokratin.
För arbetarklassen är det viktigt att komma ihåg alla de attacker som socialdemokratin genomfört och lagt grunden till för dem som genomförs idag. Vad än den borgerliga alliansen ”hittar på” så kommer en kommande socialdemokratisk regering aldrig att ”återställa” en attack mot arbetarklassen. Vid ett kommande regeringsskifte kommer man att fortsätta och ta stafettpinnen som den borgerliga alliansen lämnar efter sig och fortsätta attackerna på arbetarklassen.
Hilding 16-03-07
Noter
1. Se artikel i IR nr 90, https://www.internationalism.org/swedish/ir/ir_90_soc_privat.htm [4]
Även på högsta nivå i den amerikanska staten har det blivit uppenbart att kriget i Irak har blivit en total katastrof. Rapporten från ”the Iraq Study Group” (ISG) har tydligt påvisat att ju längre USA:s och ”koalitionens” trupper stannar i Irak, desto värre kommer det att bli.
Ändå är Bush’s svar på dessa upptäckter, från denna panel av visa och lojala tjänare till de amerikanska intressena, inte att börja dra tillbaka trupperna, vilket ISG föreslog, utan att inkalla ytterligare 21,500 ( plus ytterligare 7500 efter att artikeln skrevs, ö.a.) soldater för att ”få jobbet gjort”. Det var inte att påbörja en ”konstruktiv dialog” med Iran eller Syrien, som ISG föreslog, utan att anamma en ännu hårdare politik gentemot Teheran, vilket visades av att USA öppet kommer att rättfärdiga dödandet av iranska agenter som skapar problem i Irak.
Är det, vilket alla krafter som organiserar den officiella ”antikrigs”-kampanjen påstår, på grund av att Bush är en särdeles korkad, korrumperad och egoistisk krigshetsare?
Visst är Bush allt detta. Men hans svar på ISG:s förslag är inte bara ett desperat sista utspel från en ”förlamad” president. Det uttrycker den återvändsgränd som den amerikanska imperialismen står inför som helhet, och bakom detta, den återvändsgränd som det kapitalistiska systemet som helhet står inför.
Trots det faktum, att demokraterna kontrollerar de båda kamrarna i Kongressen, har de inte lyckats presentera ett verkligt alternativ till Bush:s politik. Inte heller gjorde Kerry det under det senaste presidentvalet. Bush:s ”republikanska” krigshets är helt igenom en fortsättning på Clintons ”demokratiska” krigshets åren innan 2000. Bush:s militära äventyr i Afghanistan, Irak och Somalia följer på Clintons upprepade bombning av Afghanistan, Irak och Somalia (liksom Serbien), vilket i sin tur var helt i linje med det första Gulfkriget som startades 1991 av Bush Sr. Det viktiga är inte vilken man eller vilket parti som sitter i Vita Huset. Det viktiga är existensen av den oförsonliga och opersonliga driften mot krig, som varken USA eller någon annan kapitalistisk stat kan motstå, vad än den kostar i mänskligt lidande eller ekonomiska förluster.
Efter kollapsen av USA:s främste imperialistiska rival, Sovjetunionen, 1989-91, så lovades vi en ”ny världsordning” av fred och välstånd. Faktum är att vi fick en ny oordning, av krig och ekonomisk kris. När USA:s tidigare allierade stormakter inte längre var rädda för den ryska björnen, och började föra fram sina egna, separata nationella intressen, var USA tvunget att använda sin massiva militära styrka för att försöka återta sin svunna auktoritet. Fokus blev Afghanistan och Irak, inte bara därför att en attack mot den ”internationella terrorismen” och ”Slaktaren i Bagdad” gav dem ett perfekt alibi för att leverera en spektakulär varning till sina forna allierade, utan också för att kontrollen av Mellanöstern är nyckeln till USA:s globala strategiska dominans.
Naturligtvis lyckades inte något av detta att skapa något tillstånd av ”ordning” för den amerikanska imperialismen. Ju mer USA visar sin militära styrka, desto mer kaos uppstår, liksom det hat och fiendskap de driver fram, från de små krigsherrarna som representerar ”det radikala Islam”, till stora regionala makter som Iran, eller stormakter som Ryssland, Kina, Frankrike och Tyskland. Samtidigt har USA inget val: att vika undan, att abdikera från sin position som den internationella supermakten, skulle vara otänkbart för Bush, Hilary Clinton, Obama eller någon annan representant för den amerikanska borgarklassen. Därför är man tvingad att fortsätta sprida kaos och förstörelse. Därför måste dess rivaler fortsätta att försöka sabotera dess planer, bygga upp egna maktbaser, stödja lokala stater och grupper som motsätter sig USA – i korthet, att försvara sina smutsiga imperialistiska intressen överallt i världen. Precis som Rosa Luxemburg visade under det första världskriget, är:
”imperialismen inte en skapelse av den ena eller andra gruppen stater, utan är produkten av en särskild mognadsnivå i kapitalets världsutveckling, en helt internationell förutsättning, ett odelbart helt, som endast visar sig i alla dess relationer, och som ingen nation frivilligt kan hålla sig ifrån” (”Juniuspamfletten”/”Socialdemokratins Kris” i sv. övers).
Det kapitalistiska systemet har uppnått en nivå av permanent krigstillstånd. Därför är det inte, som Luxemburg sammanfattade i samma pamflett ”…genom utopiska råd eller scheman för att tämja, förbättra eller reformera imperialismen inom ramen för den borgerliga staten som proletariatets politik kan återerövra sin ledande roll”. Svaret på imperialismen kan aldrig vara att försöka få den att bli fredlig och ge upp sina massförstörelsevapen. Detta är lika logiskt som att försöka få en haj att bli vegetarian.
Inte heller är det att stödja de mindre imperialistiska hajarna mot stormakterna. USA må vara den mest destruktiva supermakten eftersom man har mest vapen, men alla andra följer samma logik. Frankrike, till exempel, spelade ut fredskortet när det gällde Irak men är fullt upptagen av sina imperialistiska äventyr i Afrika; Ryssland gör det samma i Tjetjenien eller Georgien.
Inte heller är det att stödja det så kallade ”anti-imperialistiska motståndet” i Irak, Libanon eller någon annan stans. Motståndsstyrkorna är blivande imperialister på jakt efter en ny kapitalistisk stat, och de kan inte operera utan att vara agenter för existerande imperialistiska makter. Hizbollah bekämpar den israeliska imperialismen med hjälp av den iranska imperialismen; det irakiska motståndet bekämpar USA och Storbritannien med stöd av Syrien och Iran.
Det enda verkliga svaret på imperialismen är kampen mot det kapitalistiska utsugningssystemet som har skapat den och som upprätthåller den. Det är de utsugnas kamp mot sina utsugare och mot den stat som förvärrar deras utsugning. Detta är en kamp som överskrider alla nationsgränser och som utgör den enda oppositionella kraften mot nationalism, mot etniska barriärer och rasbarriärer, mot driften mot krig.
Fred under kapitalismen är verkligen en utopi. ”Världsfreden” kan bara etableras om klasskriget når sitt slutliga mål: störtandet av det kapitalistiska systemet, dess stater och gränser, och skapandet av kommunismen, ett samhälle där all produktion inriktas mot att tillfredsställa mänskliga behov.
I.R 1-03-07
Borgarklassen har inte försummat något tillfälle då den spenderat årtionden med att koka ihop de mest skamlösa lögner om denna historiska händelse. 90 år efter att sovjeterna tog makten i Ryssland, fortsätter propagandisterna för den härskande klassen att sjunga samma lovsång till den borgerliga parlamentariska ”demokratin” och spy ut de värsta förfalskningarna av realiteten om proletariatets diktatur i Ryssland. Trots irrelevanta påpekanden, har dessa borgarklassens historiker oupphörligen presenterat februarirevolutionen 1917 som en rörelse för ”demokrati”, som kidnappades av bolsjevikernas ”statskupp”. Februari var enligt dem en äkta ”demokratisk festival”, oktober 1917 var en vulgär ”statskupp”, en bolsjevikisk manipulation av de efterblivna massorna i Tsarryssland. Denna skamlösa hjärntvätt är en produkt av den rädsla och den ilska som världens borgarklass upplevde i förhållande till det kollektiva arbetet och solidariteten, den medvetna aktionen av den utsugna klassen, som vågade resa sitt huvud och ifrågasätta den existerande ordningen. Chockvågorna från denna proletära jordbävning jagar fortfarande i borgarklassens minnen, som har gjort det som står i dess makt, då som nu, att skilja arbetarklassen från sin historiska erfarenhet.
Idag är förfalskningen av den ryska revolutionens innebörd och degraderingen av det essentiella i arbetarråden, en del av kapitalismens kampanjer om ”kommunismens död”, då de likställer den proletära revolutionen med dess bödel, stalinismen. Dessa uttrycker den falska idén att en revolutionen bara leda till koncentrationsläger som Gulag.
Inför alla dessa skändningar och mystifierande propaganda, är försvaret av ryska revolutionen en plikt för revolutionärer för att hjälpa arbetarklassen att göra sig av med den ideologiska dynga som borgarklassen häller över den, och återta hela rikedomen i denna vitala erfarenhet.
Arbetarresningen i Sankt Petersburg (Petrograd) kom inte som en blixt från klar himmel. Den var i kontinuitet med de ekonomiska strejkerna som påbörjats av ryska arbetare sedan 1915 i reaktion mot den brutala slakten av arbetare på slagfälten, mot hunger, misär, brutal exploatering och krigets ständiga terror. Dessa strejker och revolter var inte på något sätt något speciellt för det ryska proletariatet. En liknade våg av strejker utvecklades i Tyskland, Österrike och Storbritannien. Vid fronten skedde massiva myterier och deserteringar, fraterniseringar vid fronten, speciellt hos de ryska och tyska arméerna. Faktum var att de efter att ha låtit sig lockas med i regeringarnas patriotiska svada och ”demokratiska” illusioner, efter att ha vilseletts av förräderiet av flertalet socialdemokratiska partier och fackföreningar, reste det internationella proletariatet sitt huvud och började frigöra sig från den chauvinistiska giftröken. Internationalisterna var i spetsen för denna rörelse – Bolsjevikerna, spartakisterna och hela vänstern i den andra internationalen som hade fördömt utbrottet av kriget i augusti 1914 som ett imperialistsikt krig, en manifestation av världskapitalismens kollaps, och som en signal för proletariatet att slutföra sin historiska uppgift: den internationella socialistiska revolutionen. Denna historiska utmaning skulle antas i internationell skala av arbetarklassen från 1917 till 1923. Förtruppen för denna omfattande proletära rörelse, som stoppade kriget och öppnade upp möjligheten av den världsrevolution, var det ryska proletariatet i februari 1917.
Utbrottet av den ryska revolutionen var med andra ord inte en nationell affär eller ett isolerat fenomen – t.ex. en försenad borgerlig revolution som begränsade sig till att störta feodalismen. Den var höjdpunkten hos det internationella proletariatets svar på kriget och på ett mer djupgående plan, på kapitalismens övergång till sin förfallsperiod.
Från den 22:a till den 27:e februari iscensatte arbetarna i Sankt Petersburg ett uppror som ett svar på det historiska problem som ställdes av världskriget. Det började med textilarbetarna – som överkom de revolutionära organisationernas tvekan – en strejk som omfattade nästan alla fabriker i huvudstaten under 3 dagar. Den 25:e februari hade 240 000 arbetare stoppat arbetet och tvärtemot att vara passiva följde en mängd möten och gatudemonstrationer, där deras slogan den första timmen var ”bröd”, som senare backades upp med ”ned med kriget”, ”ned med enväldet”. På kvällen den 27:e februari, behärskade upproret, som leddes av det beväpnade proletariatet, huvudstaden. Samtidigt började strejker och arbetardemonstrationer i Moskva och som under de påföljande dagarna spred sig till andra städer i provinserna som Samara, Saratov och Charkov …
Den tsaristiska regimen som var isolerad och inte kunde använda armén som underminerats av kriget, var tvungen att abdikera.
När väl den första länken hade brutits ville inte arbetarna slå till reträtt och för att inte gå fram i blindo återupplivade de erfarenheten från 1905 genom att skapa arbetarråd som uppstod spontant under den första stora masstrejken. Dessa arbetarråd härstammade direkt från tusentals arbetarförsamlingar, som centraliserade sina aktioner genom valda och omedelbart återkallbara delegater.
Trotskij hade efter 1905 redan visat vad arbetarråden var:
”Vad var arbetardelegaternas sovjeter? Sovjeterna uppstod som ett svar på ett objektivt behov –ett behov som föddes ur händelsernas utveckling. Det var en organisation som hade auktoritet och ändå inte hade några traditioner, som omedelbart kunde omfatta en utspridd massa av hundratusentals människor … som var förmögen att ta initiativ och till spontan självkontroll.” (Trotskij ”1905”, egen översättning)
Denna den ”slutligen upptäckta formen för proletariatets diktatur” som Lenin uttryckte det, gjorde den permanenta organiseringen i fackföreningar till noll och intet värde. I en period då revolutionen är på den historiska agendan, exploderar kampen spontant och tenderar att spridas till alla sektorer av produktionen. Det spontana sätt som arbetarråden uppstod var ett direkt resultat av den explosiva, snarare än planerad eller programmerad, karaktären hos den revolutionära kampen.
Arbetarråden i den ryska revolutionen var inte bara en passiv produkten av exceptionella objektiva villkor, utan också en produkt av en kollektiv medvetandeprocess. Rådsrörelsen bar själv på medlen för en egenutbildning av massorna. Arbetarråden blandade ekonomiska och politiska aspekter av kampen mot den etablerade ordningen. Som Trotskij skrev:
”i detta ligger dess styrka. Varje vecka för fram något nytt till massorna. Varje tvåmånaders period bildar en epok: vid slutet av februari upproret, i slutet av april en demonstration av beväpnande arbetare och soldater i Petrograd, i början av juli en ny attack, betydligt bredare och med mer resoluta slogans. I slutet av augusti, blir Kornilovs försök till statskupp tillbakaslagen av massorna. I slutet av oktober, tar bolsjevikerna makten. Under dessa händelser, så slående i sin rytm, pågick små processer som svetsade samman de heterogena elementen i arbetarklassen till en politisk helhet.”
”Möten hölls i skyttegravarna, på bytorg, på fabrikerna. Under flera månader var varje gathörn i Petrograd och i hela Ryssland en offentlig tribun..”
(Trotskij, Ryska revolutionen)
Även om det ryska proletariatet skaffade sig medlen för sin kamp genom att bilda arbetarråd så närmade de sig tidigt i februari en mycket farlig situation. Den internationella borgarklassens krafter började omedelbart försöka vända situationen till sin fördel. Oförmögen att slå ned upproret med våld, försökte de omorientera sig mot borgerligt ”demokratiska” mål. Å ena sidan bildade de en officiell Provisorisk regering med syftet att fortsätta kriget, å andra sidan invaderades arbetarråden av mensjeviker och socialrevolutionärer redan från start.
De senare, vars majoritet hade gått över till det borgerliga lägret under kriget, hade ett enormt stort förtroende hos arbetarna i början av februarirevolutionen. De fick helt naturligt ledningen över sovjeterna. Från denna strategiska position använde de alla medel för att försöka sabotera och förstöra sovjeterna.
Från en situation av ”dubbelmakt” i februari, uppstod en situation av ”dubbel maktlöshet” under maj och juni 1917, då sovjeternas ledning tjänade som en maskering för borgarklassen för att förvekliga sina mål: att återetablera ordning hemmavid och vid fronten för att fortsätta den imperialistiska slakten. Mensjevikernas och socialrevolutionärernas demagoger gav ännu mer löften om fred, ”lösning på det agrara problemet”, 8-timmars dag, mm, utan att någonsin genomföra dem.
Även om arbetarna, åtminstone i Petrograd, var övertygade endast sovjeternas makt kunde besvara dessa frågor, och även om de såg att deras krav inte togs om hand, fanns det på annat håll och bland soldaterna fortfarande en stark tro på ”medlare” från representanter från den s.k. borgerliga revolutionen.
Det blev Lenin som i ”Aprilteserna”, två månader efter rörelsen startade, kom att lägga fram en djärv plan för att åter rusta bolsjevikpartiet, som också hade rört sig mot en samarbetslinje med den provisoriska regeringen. Hans teser förklarar tydligt i vilken riktning proletariatet rörde sig och formulerade perspektivet för partiet:
”1. I vår inställning till kriget… är även den ringaste eftergift åt ’den revolutionära försvarsvänligheten’ otillåtlig. …
3. Intet understöd åt den provisoriska regeringen, dess enorma falskhet måste göras klar, i synnerhet vad det gäller frågorna om avträdelser av erövrade territorier. Det otillåtliga illusionsväckande ’kravet’ på att denna regering, kapitalisternas regering, skall upphöra att vara imperialistisk måste ersättas med avslöjande verksamhet. …
5. Inte en parlamentarisk republik - att återvända till den från de arbetardeputerades sovjeter skulle vara ett steg tillbaka... Avskaffande av polisen, armén och ämbetsmannakåren. Alla tjänstemän, som genomgående skall vara valda och när som helst kunna avsättas, skall erhålla en avlöning som inte överstiger en kvalificerad arbetares genomsnittslön.”
( Lenin, Aprilteserna, https://web.archive.org/web/20041102023908/https://www.vanster.nu/ [8] )
Beväpnade med denna solida kompass, kunde bolsjevikpartiet ge förslag till aktioner som motsvarade behoven och möjligheterna vid varje tidpunkt i den revolutionära processen, hela tiden med blicken riktad mot perspektivet att ta makten och göra detta genom arbetet med
”att tålmodigt, systematiskt, ihärdigt och med särskild anpassning till massornas praktiska behov klargöra felen i deras taktik.” (Lenin, som ovan).
Genom denna kamp för att massorna skall ta kontroll över sin egen organisation mot borgarklassens sabotage, efter flera politiska kriser i april, juni och speciellt i juli, blev det möjligt att förnya sovjeterna, inom vilka bolsjevikerna kom i majoritet.
Bolsjevikernas avgörande aktiviteter hade som centralt tema att utveckla medvetandet i arbetarklassen, byggd på ett förtroende för massornas förmåga till kritik och analys, ett förtroende för dess förmåga till enhet och självorganisering. Bolsjevikerna försökte aldrig att pådyvla massorna en förberedd ”aktionsplan”, att mobilisera massorna som man mobiliserar en armé.
”Lenins huvudsakliga styrka låg i hans förståelse av den inre logiken i rörelsen och hur han lät detta vägleda sin politik. Han pådyvlade inte sina planer på massorna; han hjälpte massorna att förstå och förverkliga sina egna planer.” (Trotskij, Ryska revolutionen)
Från och med september ställde bolsjevikerna tydligt frågan om maktövertagandet på arbetarnas och soldaternas möten.
”Maktövertagandet beslutades, så att säga, att ske på ett bestämt datum, den 25:e oktober. Det bestämdes inte genom ett hemligt möte, utan öppet och offentligt, och den framgångsrika revolutionen skedde just precis den 25:e oktober.” (som ovan)
Den gav upphov till en inte tidigare skådad entusiasm bland arbetarna i hela världen och blev en fyrbåk som lyste upp framtiden för alla exploaterade.
Idag är förstörelsen av den härskande klassens politiska och
ekonomiska makt fortfarande en nödvändighet. Proletariatets diktatur,
organiserade i suveräna råd, är fortfarande det enda sättet att öppna vägen för
ett kommunistiskt samhälle. Därför behöver proletariatets återta sina
erfarenheter från händelserna 1917.
SB (ursprungligen publicerad i Word Revolution nr
203, mars 1997)
När man närmare undersökt utsläppen av radioaktiva isotoper vid Forsmark har det visat sig att reaktorn stått och läckt under en längre tid, utan att man åtgärdat detta. En förklaring som förs fram är att anställda har varit dåliga att rapportera händelser som kan ha betydelse för säkerheten. Man har därför enat sig om att börja använda enhetliga formulär för detta!
Så bra då! Själva sakfrågan – säkerheten i de kärnkraftsverk som byggdes under 70-talet – berörs inte alls!
1986, när radioaktiviteten regnade in över Sverige från Tjernobyl skröt den svenska kärnkraftsinspektionen om hur modern och säker den svenska kärnkraften var i förhållande till den sovjetiska. Det fanns självfallet ett korn av sanning i detta, att den svenska 70-talsteknologin som ASEA Atom utvecklade i samarbete med den amerikanska kärnkraftsindustrin var mer avancerad än den sovjetiska 50-talsteknologin! Men detta var 1986. Nu, tjugo år senare ser vi både bildligt och bokstavligt sprickor i säkerheten som man inte kan förklara bort med att några anställda var berusade på arbetsplatsen.
Idag, när till och med centerpartiet har gjort upp med sitt tidigare kärnkraftsmotstånd är det som att svära i kyrkan att kritisera kärnkraften. Förutom den borgerliga alliansen är kärnkraftsstödet starkt i den svenska borgarklassen, från höger till vänster. Att ifrågasätta kärnkraften är liktydigt med att vara ”bakåtsträvare”. Företrädare för industrifacken går ut med att ”industrin behöver billig elektricitet”, annars blir arbetare utan jobb.
Arbetarklassen blir därför tagen som gisslan i kärnkraftsfrågan. Men behöver det vara så?
Varför är kärnkraften en så typiskt kapitalistisk energilösning? Därför att den sammanfattar kapitalismens galenskap på ett så tydligt sätt: hur produktionsförhållandena utgör en hämsko på produktivkrafternas utveckling.
Ur den kapitalistiska konkurrensutvecklingens perspektiv utgör självfallet kärnkraften en något bedagad lösning. Entusiastiska riskkapitalister pratar ju gärna om hur man skulle kunna tjäna stålar på alternativa energilösningar. Men detta kommer aldrig att infrias, så länge de kapitalistiska relationerna vidmakthålls. Alternativ teknologi kommer aldrig att få möjlighet att utvecklas fullt ut så länge som det är profitjakten och inte minst militär-strategiska överväganden som styr.
Det faktum, att vissa mindre kapital, som Danmark, löser stora delar av sin energiförsörjning med vindkraft och andra mindre miljöskadande lösningar, är bara ett uttryck för att dessa mindre kapital vill slå sig in på världsmarknaden med denna typ av energiproduktion, samtidigt som de inte har de militärindustriella kostnaderna att ta hänsyn till på samma sätt som stormakterna, eller som en stat som Sverige vilken har en oproportionerligt stor militärindustri, som nära nog bara kan jämföras med Israel, därav också den stora andelen kärnkraft i svensk energiproduktion.
Argumentet att vi måste köpa ”smutsig dansk el” om man måste lägga ned kärnkraften, stämmer ju inte om man betänker att vårt södra grannland (Danmark) försörjer 25 % av sitt energibehov med vindkraft!
Så varför framhärdar man i denna idiotiska teknologi, som innebär närmast oändliga lagringsproblem, och som varje gång något händer, utgör ett allvarligt hot mot mänsklighetens fortlevnad? (Vi behöver bara nämna den epidemi av leukemi som blev följden av Tjernobylkatastrofen…)
Så varför behöver kapitalismen sin kärnkraft? Det finns flera förklaringar. Den framstår som ”avancerad” i jämförelse med äldre teknologier, som bygger på fossila bränslen. Den framstår som ”ren” i jämförelse med andra energiformer, och mindre ”skadlig” än andra mer miljöförstörande energiutvinningsformer. Myten om ”den fredliga atomen” fungerar i bästa fall nu i länder som Iran, när man försöker rättfärdiga varför man vill utveckla sin kärnkraft.
Men det är just detta som är kärnkraftens mening och syfte; att utveckla en kärnvapenteknologi som kan använda kärnkraften för att upparbeta uran och andra radioaktiva isotoper för att utveckla kärnvapen.
Varför har Sverige kärnkraft när man inte har kärnvapen?
Från början – på 50-talet – hade Sverige ambitionen att skaffa sig egna kärnvapen, men hindrades av USA att utveckla dessa. USA fruktade att ifall den svenska borgarklassen tilläts utveckla sina egna kärnvapen, kunde detta leda till ett alltför självständigt agerande från svensk sida i förhållande till USA (den svenska militären hade seriösa planer på att kärnvapen bomba flera mål i Baltikum ifall Sovjetunionen skulle anfalla, även utan ”godkännande” från Washington), en svensk stat som satsade och fortfarande satsar (se JAS-Gripen!) oerhörda belopp på att utveckla militära vapensystem, från stridsflygplan, radioelektronik och luftvärn till stridsvagnar, örlogsfartyg och inte minst kärnvapen teknologi. Men, möjligheten att använda uran upparbetat i Sverige fick inte förspillas. Vi såg vi ett tätt samarbete mellan den amerikanska energiindustrin (General Electric) och ASEA Atom, nuvarande ABB. Dagens snart havererade svenska kärnkraftverk står som symboler för denna tid, när kärnkraftverken betraktades som det högsta uttrycket för kapitalismens teknologiska möjligheter.
Arbetarklassen och befolkningen som helhet lever därför i kärnkraftens skugga på två sätt: vi är ”tvungna att acceptera faktum” att kärnkraften är den ”billigaste” och mest effektiva energiformen, för annars blir industrin utan elektricitet och arbetare blir utan jobb. Vi är tvungna att acceptera att problemen med lagring av kärnkraftsavfallet inte är lösta och innebär en miljöpåverkan för oräkneliga generationer framåt. Kärnkraften uttrycker både kapitalismen rovdrift på naturen för profiternas skull, och dess obönhörliga marsch mot krig.
Kärnkraften är inte en ”ren” teknologi. Inte heller är teknologin neutral. Kärnkraften, som utvecklades under det ”kalla krigets” kärnvapenkapplöpning är en teknologi som uttrycker kapitalismens klassiska dilemma: ”att produktionsförhållandena utgör en hämsko på produktivkrafternas utveckling”, som Marx skrev i ”Förordet till kritiken av den politiska ekonomin”. Solcellsteknologi, vindkraft och andra mer ”miljövänliga” alternativ kan inte utvecklas fullt ut, eftersom dessa inte anses som militärstrategiskt ”intressanta” och många gånger inte tillräckligt lönsamma, även om vissa förhoppningsfulla kapitalister ser en framtida marknad för detta. Men även om vissa ”rika” västländer kan ha råd att tänka på miljöfarorna, så måste länder som Kina och Indien, fortsätta med sin närmast ofattbara miljöförstöring, på grund av den kapitalistiska konkurrensen.
Eftersom kapitalismen inte producerar för mänskliga behov utan för att maximera profiterna, kan man inte lösa vare sig kärnkraftsfrågan eller miljöfrågan i stort. Kärnkraften är en föråldrad kapitalistisk teknologi som redan efter 30-40 år börjar haverera. Därför tillhör miljöfrågan de mest akuta frågorna som ställs i den nuvarande situationen. Den ställer frågan om vilka teknologier som är möjliga att utveckla i ett framtida kommunistiskt samhälle. Därför kan inte arbetarklassen längre låta sig invaggas i tron att detta kapitalistiska samhälle kan utveckla teknologier för att minska miljöförstöringen. Detta är lika stor illusion som att det skulle vara möjligt med fred under kapitalismen.
Kärnkraften är ett av de mest tydliga exemplen på att ett kapitalistiskt samhälle aldrig kan lösa miljöfrågan. Det är det kapitalistiska produktionssättet som är upphov till den miljöförstöring som vi har bevittnat de senaste 150 åren. Därför är arbetarklassens kamp för att störta kapitalismen det enda som kan ge ett svar på miljöfrågan.
Raimo 2007-03-08
Israeliska trupper har lämnat Libanon sedan några månader men landet befinner sig återigen i ett kaotiskt tillstånd. Mordet på den kristne industriministern, Pierre Gemayel, (den sjätte politikern som blivit mördad inom ett år) visar på den djupa splittringen inom landet. Hundratusentals personer använde hans begravning för att uttrycka sitt motstånd till Syriens inblandning i Libanon. När denna artikel skrivs, demonstrerar hundratusentals på Beiruts gator i en Hizbollah ledd motdemonstration som regeringen redan har fördömt som ett hot mot demokratin och som en syrisk – iransk komplott. Direkt uppmuntrade av olika imperialistiska makter, ökar klyftan mellan de olika etniska grupperna i landet. Det pågår en tillfällig allians mellan sunnitiska grupperingar och några kristna fraktioner mot shiiterna, medan andra kristna fraktioner som står närmare Frankrike stödjer de demonstrationer som är emot regeringen. Sedan Israels misslyckade invasion sommaren 2006 har Hizbollahs politiska tyngd, som stöds både av Iran och Syrien, ökat avsevärt. Libanon, detta lilla land i Mellanöstern tycks kristallisera alla de imperialistiska spänningarna i regionen som helhet. Det libanesiska dramat har påverkats avsevärt av försvagningen av världens ledande makt – USA- vilket också har avslöjat svagheten hos USA:s viktigaste allierade i regionen, Israel. Å ena sidan hävdar Iran sig som en regional imperialistisk makt med en enorm aptit. Dess inflytande i Irak och Libanon kan inte ignoreras av vare sig USA eller Israel, i synnerhet eftersom andra stora imperialistiska makter såsom Frankrike och Italien har skaffat sig ett fotfäste i regionen under förevändningen att agera som FN:s fredsbevarande trupper i Libanon. Den ökande spänningen mellan Frankrike och Israel kom till uttryck i november 2006 när israeliska jaktplan flög över södra Libanon. De franska trupperna reagerade omedelbart och förberedde moteld från dess luftvärns batterier.
Under de senaste månaderna har Gaza remsan återigen kommit på rubrikerna. Varje dag innebär nya våldsdåd och dödande. En befolkning som redan lever i en fruktansvärd fattigdom (över 70% av befolkningen är arbetslös) och lever i en ständig rädsla, och tvingas att inrikta sig på att överleva från dag till dag.
I början av november landade raketer som avfyrats från Gazaremsan i södra Israel, särskilt i staden Siderot. Som svar på denna attack gav Israels försvarsminister Amir Peretz order om att den israeliska armen skulle utföra en stor flyg och mark offensiv. Det utfördes många flygattacker. Natten mellan den 15 och 16 november genomfördes 5 flygbombningar mot hus som påstods härbärgera Hamas soldater, i flyktinglägren Jabalia och Chiatti och i Rafah. Den israeliska borgarklassen hävdar att detta var noggrant utvalda mål, men de syftar att slå mot tätt befolkade områden. I en av dessa attacker, i Beit Hanoun, dog 19 civila palestinier, de flesta av dem kvinnor och barn.
Borgarklassen, oavsett nationalitet, bryr sig inte ett dugg om lidandet som dess smutsiga imperialistiska intressen orsakar. Vilken skillnad finns det mellan en terrorist attack som utförs av en palestinsk självmordsbombare som blivit manipulerad av Hamas väpnade gren, och de israeliska flygbombningarna? Varje borgarklass använder de vapen de har till förfogande och med ett totalt förakt för människoliv. Sålunda blir den israelisk-palestinska konflikten en spiral av barbari. Den israeliska reträtten från Gaza i september 2005, efter 38 års militär ockupation, betydde på intet sätt en återvändo till ett lugn, långt mindre en fred. Våldet har fortsatt sedan dess och de senaste månaderna har det accelererat på ett brutalt sätt. Labour politikern (det israeliska ”arbetarpartiet”, ö.a) Binyamin Ben Eliezer uttalade sig på följande sätt:
”Vi ska jaga dem dag och natt. Vi kommer att visa dem vad ett avstyrkande betyder. Om inte raketerna upphör att komma, kommer det inte att bli någon pardon för Hamas, från premiärminister Ismail Haniyeh till den siste av hans följeslagare”.
Det vapenstillestånd som slöts den 26:e november, och som bröts omedelbart från bägge sidor, kan bara vara en förberedelse för nya strider som en israelisk källa gjorde klart:
”Vi har inte råd att skicka våra fallskärmsjägare för att jaga palestinska barn. Vi borde träna dag och natt för en verklig strid” (Sunday Times 26-11-06).
Staten Israel är på samma sätt som USA, efter misslyckandet i Libanon, oåterkalleligen en försvagad makt. Nedgången i USA:s ledarskap och Israels dominans i regionen kan bara uppmuntra alla de andra imperialistiska makterna, från den största till de minsta, att blanda sig i konflikten. Det ökande antalet skärmytslingar inom FN visar på detta. Sålunda använde sig USA av sin veto rätt angående en resolution som föreslogs av Qatar och som stöddes av FN:s säkerhetsråd, vilken fördömde de israeliska militäroperationerna på Gazaremsan. På ett liknande sätt blev ”Fredsinitiativet” för Mellanöstern som lades fram av Frankrike och Spanien omedelbart förkastat av Israel och kyligt bemött i Washington.
Libanon, Gaza och Mellanöstern som helhet används av alla ”försvarare av freden” för att föra fram deras egna imperialistiska intressen och blockera dess motståndares ambitioner. Men alla av dem är skyldiga till spridandet av våld och kaos i regionen och planeten som helhet.
Tino december 06 (Bearbetning från Revolution Internationale)
Det råder ingen som helst tvekan om att den danska staten ville tvinga fram en våldsam konfrontation med ungdomarna, där staten visade upp sina enorma repressiva muskler, för att på så sätt skrämma en ny generation som börjar ifrågasätta vilken framtid som det kapitalistiska samhället ger dem och mänskligheten som helhet. De arresterade mer än 600 aktivister, ännu fler har skadats i konfrontationer med polisen, och för tillfället råder en stor modlöshet inom denna miljö.
Staten och dess medier har lyckats med att porträttera och polarisera den underliggande sociala frågan till uteslutande en fråga om våld, alltså våldsamma konfrontationer mellan polisen å ena sida och unga – maskerade, stenkastande gatudemonstranter å den andra. Nu var dessa ”stenkastande autonoma element” en ganska liten minoritet av dem som protesterade mot rivningen av ”Ungdomshuset”, men det är enkelt för staten att manipulera denna typ av element som ”autonoma” aktivister till närmast militära konfrontationer, ”Det blev en lyckad operation som genomfördes med militär precision” uttalade den danske poliskommissarien F.Steen Munch belåtet i Dagens Nyheter den 2:a mars. Att dessa ”militanta demonstranter” var en minoritet var något som gavs mycket liten uppmärksamhet i den härskande klassens medier.
En komplementerande faktor som illustrerar alvarliga begränsningar hos denna typ av rörelser är att deras krav formulerades som en ”ungdomsfråga”, att de kämpar för ett ”ungdomshus” osv.
Detta används av den härskande klassen för att avleda en social fråga, om den viktiga frågan om var arbetarklassen kan mötas och träffas. Idag är arbetare hänvisad till dyra krogar eller andra mötesplatser som är dyra att besöka och dessutom helt oanvändbara för att kunna föra en diskussion.
Borgarklassens medier gör allt för att porträttera denna typ av rörelse som en ”ungdomsfråga”, eller så påstår de att alla (ungdomar) som deltar i protesterna mot rivningen av ”Ungdomshuset” (som tidigare hade varit ett ”Folkets Hus” som byggdes under sent 1800-tal och då var en genuin samlingsplats for hela arbetarklassen, oavsett generationer!) antingen är huliganer eller ett gäng medelklassungdomar som inte har något gemensamt med ”riktiga” arbetare eller invandrare.
Som vanligt använder sig den härskande klassen av sociologer och andra ”experter” för att legitimera denna typ av påståenden vilka också används för att rättfärdiga den enorma repressionen mot protesterna av rivningen av ”Ungdomshuset”.
Kravallerna i Köpenhamn visar att för att kunna föra en kamp som kan utmana den kapitalistiska staten på allvar, är det nödvändigt att föra fram kampen på ett sätt som förenar den exploaterade befolkningen, över specifika generationsgränser, att aktivt arbeta för att få med den arbetande befolkningen i kampen, få med pensionärer, o s v. För att kunna göra detta måste också kraven generaliseras till att omfatta krav som gäller hela arbetarklassen. I detta fall skar man på förhand av denna möjlighet genom att formulera kraven som krav för ungdomar.
Den andra lärdomen är frågan om hur man skall ta ställning till frågan om våldet och repressionen. Händelserna i Köpenhamn visar att borgarklassen ville provocera fram ett omfattande våld för att slå ned och skrämma de som idag eller i framtiden kommer att ifrågasätta kapitalismen. Det visar också att det inte går att konfrontera kapitalismen utan perspektiv, våld i sig är ingen proletär metod. Det blinda våldet är något som borgarklassen för fram, arbetarklassen har enbart och alltid använt sig av våld för att försvara sig mot kapitalets repression, inte som ett självändamål!
Kampen mot CPE i Frankrike under våren 2006 förde fram ett verkligt perspektiv för arbetarklassen, där de organiserade sig i stormöten och valde strejkkommittéer som var omedelbart återkallbara inför stormöten. Detta visar på den verkliga, revolutionära dynamiken i en kamp som utmanar kapitalismen, och det är denna kamp som borgarklassen fruktar, i Danmark som i alla länder, att arbetarklassen och de som ifrågasätter kapitalismen skall ta till sig.
Dan Berglund. 16-3-07
Under 15 år har Somalia plågats krig med imperialistiska makter och lokala krigsherrar. I slutet av december 2006, efter en vecka med blodiga konfrontationer, intog etiopiska trupper, med stöd av den amerikanska armen, de islamiska domstolarnas fästen, vilka hade flytt huvudstaden Mogadishu och försökte undkomma med dess tunga beväpning i områdena utanför staden. Men islamisterna är långt ifrån besegrade och genomför nu ett gerilla krig mot den etiopiska ockupationen och den federala somaliska regeringen.
Under det vakande ögat från olika imperialistiska makter har de inblandade i detta krig genomfört verkligen barbariska dåd, som bland annat innebär mobilisering av tusentals barn som är 10 år eller yngre, beväpnade till tänderna för att döda eller dödas. Tusentals människor har dödats inom loppet av några dagar, och våldtäkter med bajonetter har blivit standard.
Krutdurken i Somalia håller på att skaka om hela regionen, med början i Etiopien och Eritrea som drar nytta av situationen genom att göra upp om gamla konflikter på somaliskt territorium. Bägge dessa stater har mobiliserat tusentals män för att backa upp de två huvudsakliga krigande fraktionerna i Somalia. Kenya är också inblandad i konflikten. Tiotusentals flyktingar har redan flytt dit över den somaliska gränsen, och Nairobi använder sig av militära medel för att utvisa tusentals av dem med förevändningen att de förhindrar att ”terroristgrupper” får tillträde till kenyanskt territorium. Kriget blir allt mer allomfattande då Somalia i sig håller på att sjunka ned i ett allt värre kaos, sönderslitet av olika lokala krigsherrar som i sin tur är manipulerade utifrån av imperialistiska makter som försöker få kontroll över regionen sedan 1990-talet. Sedan den förre presidenten Said Barre störtades har landet varit krigshärjat av mordiska klaner som kämpar om kontrollen över landet. Centralstaten har i princip upphört att existera och landet har delats upp i regioner under kontroll av maffia gäng – som i själva Mogadishu, som har delats upp i en rad zoner som styrs av olika gäng som genomför sin auktoritet med mord, våldtäkter och stöld. För befolkningen in allmänhet har detta inneburit ett rent helvete.
Inte nöjt med att ha beväpnat och tränat den etiopiska armen som kastade ut de islamiska domstolarna från Mogadishu, genomförde Pentagon flyganfall i mitten av januari (2007) som dödade ett dussintal. Detta innebär en ny amerikansk offensiv i detta land, efter det förödmjukande misslyckandet för dess tidigare angrepp 1993.
Vid den tidpunkten, under den bedrägliga förevändningen av att operation ”Återupprätta Hoppet” (”Restore Hope”, ö.a.), som ackompanjerades av Frankrike och Italien, då de gjorde ett försök att få situationen under kontroll genom att placera tusentals soldater i Somalia. Detta blev ett totalt misslyckande och 1994 måste USA packa sina väskor och dra, men detta hindrade dem inte att från att fortsätta att använda sig av lokala gäng för att göra deras ärenden på plats.
Enligt Bush administrationen, är syftet med USA: s militära engagemang i Somalia att de skall fortsätta kriget mot Al-Qaida. Detta är förstås en lögn eftersom USA har ingripit i Somalia långt före att Al-Qaida existerade. Dess verkliga syfte är att försvara des strategiska imperialistiska intressen.
”Afrikas horn har en växande betydelse för den amerikanska administrationen. Regionen ses som strategisk både för att hålla tillbaka den islamiska terrorismen och för att förhindra att ”förlorade stater” som Somalia att bli skyddade zoner för Al-Qaida, och, i kontinuitet med USA:s tidigare politik, kontrollera inloppet till Persiska viken och skydda oljetransporterna”. (Le Monde, 4.1.07)
Som vi kan se, är det verkliga skälet som Washington har att kontrollera inloppet till den Persiska viken och göra sig själv till den makt som kontrollerar världens oljetransporter. Somalia befinner sig rakt emot den Persiska viken och är en strategisk zon för de imperialistiska makter som kämpar i regionen. Det var med detta syfte som USA upprättade en ny och specifik regional styrka för Afrika, med namnet ”US Africa Command”. Faktum är att USA försöker öka dess förmåga att övervaka regionen och de har redan militära baser i Djibouti (gamla Franska Somaliland, där Frankrike tidigare har haft några av sina elitstyrkor i Afrika, ö.a) och också i Diego Garcia (en ö i Indiska oceanen) som ligger en bit utanför Somalia, ö.a). Det är uppenbart att USA:s ambitioner kommer att konfrontera de rivaliserande imperialistiska makternas ambitioner, vilka på samma sätt som USA använder sig av lokala gäng på det imperialistiska schackbrädet.
Så länge som den globala kapitalismens väpnade hand inte är avhuggen, är perspektivet för Somalia bara ett ökande kaos. Borgarklassen har själv medgett detta i en FN rapport som Le Monde citerade den 16/11 2006:
”Offer för en obegränsad militarism, är enligt FN experter Somalia på väg mot storskaligt krig som hotar att dra in länderna i regionen… de islamiska domstolarna stärker sin kontroll över landet tack vare militärt stöd av Eritrea, men också Iran, Syrien, Hizbollah i Libanon, Egypten, Libyen, Saudi-Arabien och Djibouti.
Övergångsregeringen, som är internationellt erkänd men tvingad att ta sin tillflykt till Baidoa, har kunnat existera tack vare det ”aggressiva stödet” från Etiopien, Uganda och Jemen. Enligt denna rapport, har regeringen inte mycket tyngd jämfört med de islamiska domstolarna som kontrollerar huvudstaden Mogadishu, så väl som de centrala delarna av landet och södern och som har förmågan att förvandla Somalia till ett nytt Irak genom terrorist attentat och mord”
Nu är det klart att de islamiska domstolarna har kastats ut ur huvudstaden, men de är inte så långt borta och de kan räkna med stöd från ett antal imperialistiska makter för att genomföra anfall mot deras fiender. Det är sannolikt att landet kommer att genomgå en ”irakisk” situation: det vill säga, urskillningslöst dödande, självmordsbombningar och massiva flyg och infanteri angrepp. Eller en ”kongolesisk” situation där landet är ockuperat av en rad olika makter som alla slåss om kontrollen för delar av landet.
Somalia må vara otroligt fattigt, men de imperialistiska gamarna behöver det ändå. Det är för denna anledning som det för närvarande är den mest slående illustrationen av det kapitalistiska sönderfallet i hela Afrika.
Amiona (Från Revolution Internationale 376, februari 2007)
Händelseutvecklingen inom den amerikanska borgarklassen efter att denna artikel skrevs i mitten av januari (1) av IKS sektion i USA, Internationalism, bekräftar på ett slående sätt den analys som görs i artikeln av IKS amerikanska sektion. Vid månadsskiftet februari/mars kom officiella signaler från Vita Huset att de vill ”tala med” både Iran och Syrien angående situationen i Irak, manifesterat av att Iran och Syrien har blivit inbjudna till den internationella konferensen i Bagdad den 10:e mars ( där de permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd deltar samt ett flertal av Iraks grannländer), även om USA fortfarande insisterar på att frågan om eventuella iranska kärnvapen måste ”lösas” (alltså att Iran måste avstå från dessa vapen) innan en verklig ”dialog” kan ske mellan USA och Iran.
”Plötsligt har så USA öppnat upp för förhandlingar med både Syrien och Iran (…) Syftet med Bagdadmötet är att förbereda en mer omfattande säkerhetskonferens om Irak någon gång i april (…) vid tisdagens (den 27:e februari) utfrågning sade utrikesminister Condoleeza Rice att ’Iraks grannar har en viktig roll att spela när det handlar om att främja fred i Irak’, och gjorde därefter klart att både Syrien och Irak inräknas i detta sammanhang.” (DN den 1:a mars 2007)
Detta kan ju förefalla att stå i fullständig kontrast till alla de utomordentligt hotfulla uttalanden som USA har gjort mot Iran sedan lång tid. Men trots det mycket aggressiva tonläget hos Bush administrationen, finns det en viss insikt hos dem att även militära konflikter kräver ett stort mått av diplomatisk skicklighet. I synnerhet idag, när den amerikanska imperialismen är mycket mer isolerad och även försvagad, jämfört med situationen omedelbart efter den 11/9-2001 - efter förstörelsen av Tvillingtornen i New York, då USA i kraft av dessa attentat kunde använda sig av den angripnes legitimitet för att rättfärdiga sina imperialistiska äventyr i Afghanistan och senare Irak.
Men även om vi kommer att se en större diplomatisk aktivitet mellan USA och Iran och Syrien, kommer detta inte på något sätt att betyda en ”fredligare” utveckling av de imperialistiska spänningarna i Mellanöstern. USA kan och kommer inte att kunna backa från sina krav på att vara den enda supermakten och den som verkligen bestämmer händelseutvecklingen i Mellanöstern (och i resten av världen). Detta kan bara accentuera och eskalera den dagliga terrorn, i Irak, i Mellanöstern och världen som helhet.
I.R Mars 2007
---------
I sitt tal till nationen den 2007-01-10, förkastade president Bush fullständigt de rekommendationer som ”Iraq Study Group” hade gett. Samtidigt ignorerade han den politiska betydelsen från det Republikanska valnederlaget i november 2006, och trappar i stället upp kriget i Irak genom att skicka mer amerikanska soldater dit och hotar Iran och Syrien med krig. Ironiskt nog är Bush:s kontroversiella trupp förstärkning så liten (en ökning av soldaterna med ca 15-20000 soldater, ö.a) att den knappast har någon chans att ändra den militära situationen, förutom att fler amerikanska soldater kommer att dödas och såras i Irak.
Konsekvenserna av vad den republikanska senatorn Chuck Nagel (Nebraska) kallade för ”det värsta utrikespolitiska misstaget sedan Vietnam” är sannerligen mycket alvarliga för den härskande klassen i USA. För att kunna förverkliga sin vansinniga eskalering av kriget, är administrationen i Washington tvingad att omplacera generaler och diplomater på ”fältet” som motsatte sig trupp förstärkningar och i stället hitta medgörliga officerare och statstjänstemän som man kan lita på.
Genom studiekommissionen och dess manipulering av valcirkusen, har den dominerande fraktionen av den amerikanska borgarklassen försökt att tvinga Bush administrationen att ändra sin katastrofala hantering av den imperialistiska politiken, och på samma gång ge den en politisk täckmantel för att rädda sitt ansikte. Genom sin irrationella vägran att acceptera detta, har Bush administrationen utlöst en politisk kris inom den amerikanska borgarklassen som vi inte har sett sedan Vietnam kriget och Watergate skandalen. En allt ökande splittring av borgarklassen kommer att bli resultatet. Många republikaner har redan anslutit sig till de som ifrågasätter eskaleringen av kriget.
Detta kommer att ge bränsle till en förstärkning av anti-krigsrörelsen, som fram tills nu inte har varit någon större politisk eller social rörelse utan mest varit några fåtaliga massdemonstrationer som har propagerats av en liten cirkel av professionella vänster aktivister. Men nu, med ett allt större missnöje inom den dominerande delen av borgarklassen, precis som under Vietnam kriget efter Têt offensiven, kommer ett ökande finansiellt och media stöd att ges till anti-krigsrörelsen för att öka trycket på administrationen i Vita Huset och rädda de demokratiska illusionerna från glömskan.
Istället för att ta hänsyn till varningen från ”Iraq Study Group” och inse de politiska realiteterna i Mellanöstern, och dra in Iran och Syrien i en politisk dialog, har Bush agerat allt mer krigiskt mot dessa två länder och verkar hota dem med militärt angrepp. Alla de framsteg som den härskande klassen trodde att den hade uppnått för att överkomma det s.k. ”Vietnam syndromet” kommer att bli utplånade. Detta kommer att mycket kraftigt förvärra krisen för den amerikanska imperialismen, eftersom det kommer att bli allt svårare för den få arbetarklassen och resten av befolkningen att acceptera nödvändigheten av framtida militära ingripanden runt om i världen – något som på lång sikt är en strategisk nödvändighet för den amerikanska imperialismen.
Vi kommer att bevittna ett hökarnas krig mot hökar inom den härskande klassen, då Bush administrationen kommer att bli allt mer marginaliserad och där de dominerande delarna av den härskande klassen försöker att rädda situationen, så att de desto bättre kan förbereda för nästa imperialistiska krig.
Arbetarklassen får inte låta sig förföras från retoriken i borgarklassens anti- Bushska körsång. Vad som nu sker är en bitter kamp inom den amerikanska kapitalistiska klassen om hur den bäst skall kunna dominera världen. För arbetarrörelsens del, är det kampen för att förstöra det kapitalistiska systemet som räknas, inte kampen inom det regerande partiet som genomför den imperialistiska politiken.
Not. Se också artikel i Internationalism 141, ”US sinks deeper into Iraq quagmire” och artikel i World Revolution 302 ”America and Iran heads towards bloodshed” .
USA var mycket intresserat av att försäkra sig om att avrättningen av Saddam ägde rum innan de följande rättegångarna. Anledningen till detta är, att dessa skulle ha grävt fram alldeles för många komprometterande fakta. Det har bedömts nödvändigt att mörklägga alla minnen av det helhjärtade stöd som USA och västmakterna gav Saddams politik mellan 1979 och 1990, i synnerhet under kriget mellan Iran och Irak under åren 1980-88.
En av huvudanklagelserna mot Saddam var användandet av dödliga kemiska vapen mot 5000 kurder i Hallabjah 1988. Denna massaker var en del av ett krig som kostade 1 200000 människors liv, och dubbelt så många skadade, under vilket ”slaktaren i Bagdad” stöddes av USA och de flesta västmakter. Efter att ha erövrats av Iran, återtogs staden av irakierna som beslöt att genomföra en fruktansvärd repression mot den kurdiska befolkningen. Massakern var bara den mest spektakulära i en utrotningskampanj som döptes till ’Al Anfal (”krigsbyte”) som skördade 180 000 kurdiska offer mellan 1987 och 1988.
När Saddam initierade detta krig genom att attackera Iran, så skedde detta med helhjärtat stöd från västmakterna. Efter uppkomsten av den shiitiska islamska republiken i Iran 1979, där Ayatolla Khomeini fördömde USA som den ”Store Satan”, och där den amerikanske presidenten Carter misslyckades med att störta denna regim, tog Saddam Hussein på sig rollen som gendarm i regionen för USA och västblocket genom att förklara krig mot Iran och försvaga det genom 8 års krig. Den iranska kontraoffensiven skulle ha resulterat i seger för Teheran om inte Irak hade givits amerikanskt militärt stöd. 1987 mobiliserade västblocket, lett av USA en formidabel armada i Persiska Viken, som innehöll 250 örlogsfartyg från nästan alla stora västländer, med 35 000 man ombord, utrustade med de mest sofistikerade stridsplanen vid denna period. Genom att presentera detta under förklädnad av en ”humanitär intervention”, förstörde denna styrka en oljeplattform och flera av den iranska flottans mest avancerade fartyg. Det var tack vare detta stöd som Saddam kunde underteckna ett fredsavtal som lät honom behålla samma gränser som han påbörjat kriget med.
Långt före dessa händelser hade Saddam kommit till makten med stöd av CIA, som avrättade hans shiitiska och kurdiska rivaler, men även andra sunnimuslimska ledare inom Báathpartiet, som falskeligen anklagades för att konspirera mot honom. Han smickrades och hyllades som en stor statsman under flera år, och erkändes exempelvis som ”en stor vän till Frankrike” (och till Chirac och Chevenement i synnerhet). Det faktum att han utmärkte sig genom hela sin politiska karriär genom blodiga avrättningar och massakrer av alla slag (hängningar, halshuggningar, tortyr av motståndare, användande av kemiska vapen, slakt av den shiitiska och kurdiska befolkningen) var inget som störde någon borgerlig politiker innan det ”upptäcktes” alldeles innan Gulfkriget att Saddam var en blodtörstig och skrämmande tyrann. Man bör också hålla i minnet att Saddam lurades in i en fälla när han trodde att han hade givits grönt ljus att invadera Kuwait sommaren 1990, vilket gav USA en förvändning att starta en gigantisk militär mobilisering mot honom. På så sätt kom USA att starta det första Gulfkriget i januari 1991, och från och med nu var Saddam dömd till att vara ”samhällets fiende nr 1”. Operation Ökenstorm, som presenterades av den officiella propagandan som ett ”kliniskt krig”, ett slags videokrigsspel, skördade 500 000 liv på 42 dagar, med 106 000 luftraider där man släppte 100 000 ton bomber, där man experimenterade med hela arsenalen av mordiska vapen (napalm, klusterbomber, brandbomber…). Dess huvudsakliga mål var att visa upp USA:s förkrossande militära överlägsenhet och tvinga dess forna allierade, som nu höll på att bli potentiellt farliga imperialistiska rivaler, att ställa upp bakom USA vid en tidpunkt när den gamla blockalliansen höll på att falla sönder.
Med samma grad av machiavellism utförde USA och dess ”allierade” ytterligare operationer. Efter att ha uppmanat kurderna i norr och shiiterna i söder att resa sig mot Saddams regim, lämnade man honom med de elittrupper han behövde för att dränka dessa uppror i blod, eftersom man inte hade något intresse av att hota landets enhet. Särskilt den kurdiska befolkningen kom att drabbas av de mest fruktansvärda massakrer.
De hycklande europeiska media, till och med Sarkozy i Frankrike som har varit väldigt proamerikansk fram till nu, fördömer nu hycklande det ”dåliga valet”, ”misstaget” eller ”fuskverket” kring Saddams snabba avrättning. Det är sant att omständigheterna kring avrättningen kommer att ytterligare förvärra hatet mellan de religiösa grupperna. Den må ha tillfredsställt de mer fanatiska shiitgrupperna men inte alls sunnimuslimerna, eftersom det faktum att den ägde rum i början av Eid, en mycket viktig islamsk högtid, chockerade de flesta muslimer. Dessutom kommer nu Saddam Hussein att bli ansedd som martyr av de generationer som inte har levt under hans terrorvälde.
Men ingen av dessa borgarklasser hade något val i detta mål, eftersom man hade samma intressen som Bushadministrationen av att skynda på avrättningen för att kunna dölja och sudda ut minnet av deras hängivna medverkan i gårdagens ohyggligheter, och deras ansvar för det ökande barbari som äger rum idag.
Wim (bearbetning av en artikel i International Review 128)
Friedrich Engels förutspådde för mer än hundra år sedan att kapitalismen slutligen skulle dra ned det mänskliga samhället i ett fullständigt barbari om det fick fortgå i sin egen dynamik. Utvecklingen av imperialistiska krig under det senaste århundradet har visat hur denna fruktansvärda förutsägelse har realisterats.
Idag kan det kapitalistiska systemet erbjuda ytterligare en väg mot apokalypsen: en ”mänskligt” orsakad ekologisk härdsmälta som kan komma att göra jordklotet lika ogästvänligt för mänskligt liv som mars. Trots att försvararna av detta system inser detta perspektiv, finns det inget effektivt sätt att stoppa det, eftersom både det imperialistiska kriget och klimatkatastrofen har uppkommit ur försöken att upprätthålla deras döende produktionssätt.
Invasionen 2003 av Irak, detta blodiga kaos, som genomfördes av den USA-ledda ”koalitionen” markerar ett viktigt steg i utvecklingen av imperialistiska krig mot en verklig förstörelse av samhället. Fyrå år efteråt har Irak, långt ifrån ”befriat”, kastats ned i vad borgerliga journalister eufemistiskt kallat ett ”samhälle i sammanbrott”. Situationen i Irak är bara ett fokus i en process av upplösning som hotar dra med sig nya områden på jordklotet, där inte ens de stora kapitalistiska metropolerna står utanför. Istället för att skapa en nyordning i Mellan Östern, har USA:s militärmakt endast skapat kaos.
På ett sätt är denna militära masslakt inte något nytt. Det första världskriget 1914-18 tog redan det första stora steget mot en barbarisk ”framtid”. Efter nederlaget för Oktoberrevolutionen 1917, och de arbetaruppror som inspirerades av den i resten av världen under 1920-talet, var vägen öppen för en än mer katastrofal episod av totalt krig under det andra världskriget 1939-45. Försvarslösa civila i stora städer var nu huvudmålet för ett systematiskt massmördande från luften, och ett folkmord omfattande flera miljoner ägde rum i hjärtat av den så kallade europeiska civilisationen.
Därefter orsakade det ”kalla kriget” mellan 1945-89 en hel rad lika destruktiva folkmord, i Korea, Vietnam, Kambodja och i hela Afrika, samtidigt som ett globalt kärnvapenkrig, en total Förintelse, var ett ständigt pågående hot för mänskligheten.
Det som är nytt med de imperialistiska krigen av idag är att möjligheten av att göra slut på hela mänskligheten nu framstår med allt större tydlighet. Trots all brutalitet och terror under världskrigen under det förra århundradet, följde på dem perioder av relativ stabilitet. Alla militära explosioner i den nuvarande situationen visar tvärtom inget annat perspektiv än ett ytterligare fall ned i en social fragmentering på alla nivåer, ett kaos utan slut.
Samtidigt som kapitalismen under sitt sönderfall har lösgjort en imperialistisk utveckling mot ett allt mer kännbart barbari, har man även ursinnigt ökat takten på miljöförstöringen så att en onaturligt skapad klimatologisk förintelse kan komma att sopa undan hela den mänskliga civilisationen, och allt mänskligt liv. Det framstår tydligt i det konsensusdokument som presenterades av klimatforskare över hela världen i Februarirapporten 2007 från The Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC), att teorin om en uppvärmning av planeten, genom en ackumulering av relativt höga nivåer av koldioxid, orsakas av en omfattande förbränning av fossila bränslen, inte längre bara är en hypotes, utan ”högst troligt”. Konsekvenserna av denna mänskligt orsakade uppvärmning av planeten har redan börjat visa sig på en alarmerande nivå: ändrade väderleksförhållanden som leder till upprepad torka och omfattande översvämningar, dödliga värmeböljor i norra Europa och extrema klimatförhållanden med en omfattande destruktiv potential, vilket i sin tur redan svält, sjukdomar och flyktingströmmar i den tredje världen.
Kapitalismen kan självfallet inte beskyllas för att ha börjat förbränningen av fossila bränslen eller för att påverka miljön på andra sätt som har fått oförutsedda och farliga konsekvenser. Detta har pågått sedan den mänskliga civilisationens gryning.
Kapitalismen är icke desto mindre ansvarig för att ha accelererat processen av miljöförstöring på ett aldrig tidigare skådat sätt. Detta är ett resultat av kapitalismens allt överskuggande tvång att maximera sina profiter och i linje med detta dess ovilja att se de mänskliga och ekologiska behoven, såvida dessa inte sammanfaller med målet att ackumulera mervärde. Den inneboende tävlan som finns mellan kapitalister, särskilt mellan olika nationalstater, förhindrar ett verkligt samarbete på världsskala i dessa frågor.
Borgarklassens stora politiska partier i alla länder börjar nu anta olika nyanser av grönt. Men den ekologiska politiken hos dessa partier, hur radikala de än må verka, har medvetet dolt allvaret i problemet, eftersom den enda lösningen på det hotar själva det system som man lovprisar. Det konstanta ekologiska budskapet från regeringarna är ”att rädda planeten är vars och ens ansvar” när den stora majoriteten saknar varje politisk eller ekonomisk makt, eller kontroll över produktionen och konsumtionen, över vilka varor, och hur de produceras. Borgarklassen, som har den verkliga makten i dessa beslut, har till och med mindre möjlighet än någonsin att tillfredsställa mänskliga och ekologiska behov på bekostnad av profiten.
Man behöver bara se på tidigare försök från regeringarnas sida att skära ned koldioxidutsläppen för att förstå ineffektiviteten hos de kapitalistiska staterna. Istället för en stabilisering av utsläppen av växthusgaser på 1990-talets nivå år 2000, som de undertecknande staterna i Kyotoavtalet blygsamt bestämde sig för 1995, så har vi istället sett en ökning i de stora industrialiserade länderna med 10,1% i slutet av århundradet, och man förutspår att de kommer att ha ökat till 25,3% år 2010.
Det finns de som inser att profitmotivet är en begränsande faktor när det gäller att begränsa dessa utsläpp effektivt, och därför tror att problemet kan lösas genom att man ersätter en liberal politik med statligt organiserade lösningar. Det framstår dock med all önskvärd tydlighet på en internationell nivå att de kapitalistiska staterna är oförmögna att samarbeta i denna fråga eftersom var och en skulle vara tvungen till ekonomiska uppoffringar som resultat av detta. Kapitalism innebär konkurrens, och idag, mer än någonsin, är den dominerad av ett allas krig mot alla.
Det skulle vara helt felaktigt att inta en resignerad attityd, och tro att det mänskliga samhället nödvändigtvis måste försjunka i glömska som ett resultat av dessa kraftfulla tendenser – imperialism och miljöförstöring – mot barbariet. Fatalism inför alla de futiliteter och halvmesyrer som kapitalismen försöker lägga fram för att skapa fred och harmoni med naturen är lika felaktigt som att tro på dessa kosmetiska kurer.
Det kapitalistiska samhället har, precis som det offrar allt för att upprätthåla sina profiter och sin tävlan, även, oemotsägligt skapat förutsättningarna för att det ska kunna förstöras, som ett utsugande produktionssätt. Det har skapat de potentiella teknologiska och kulturella verktygen för ett förenat och planerat världssystem, vars produktion inriktas på behoven för människan och naturen. Det har producerat en klass, proletariatet, som inte har något behov av nationella eller konkurrensbetingade fördomar, och som har allt att vinna på att utveckla en internationell solidaritet. Arbetarklassen har inget intresse av den rovgiriga profitjakten. Med andra ord har kapitalismen lagt grunden för en högre samhällordning, så att den ska kunna efterträdas av socialismen. Kapitalismen har visat att den är kapabel att förinta mänskligheten, men den har också skapat sin egen dödgrävare, arbetarklassen, som kan bevara det mänskliga samhället och utveckla det till nya nivåer.
Kapitalismen har givit upphov till en vetenskaplig kultur som är kapabel att identifiera och mäta osynliga gaser som koldioxid både i den nuvarande atmosfären och i den atmosfär som rådde för 10 000 år sedan. Vetenskapsmän kan identifiera de specifika isotoper av koldioxid som kommer av förbränning av fossila bränslen. De vetenskapliga institutionerna har varit förmögna att testa och bekräfta hypotesen om ”växthuseffekten. Ändå är det länge sedan kapitalismen som samhällssystem var förmöget att använda en vetenskaplig metod och dess resultat till fördel för mänskliga framsteg. Den största delen av vetenskapliga undersökningar och upptäckter idag syftar till förstörelse: till upptäckter av allt mer sofistikerade metoder för massmord. Endast en ny samhällsordning, ett kommunistiskt samhälle, kan ställa vetenskapen i mänsklighetens tjänst.
Trots de senaste 100 årens förfall och förruttnelse i det kapitalistiska systemet, är dessa grundstenar för ett nytt samhälle fortfarande intakta.
Den internationella arbetarklassens återkomst sedan 1968 är ett bevis för detta. Utvecklingen av dess klasskamp mot den konstanta försämringen av arbetarklassens levnadsstandard under de årtionden som följde har förhindrat den barbariska konsekvens som det kalla kriget innebar: en total konfrontation mellan de två imperialistiska blocken. Efter 1989 och upplösningen av blocken så har arbetarklassens defensiva hållning inte kunnat förhindra en utveckling av fruktansvärda lokala krig som tenderar att bli allt mer okontrollerbara, och som drar med sig allt större delar av mänskligheten. Under denna period av kapitalismens sönderfall, har inte längre proletariatet tiden på sin sida, särskilt som en allt mer annalkande ekologisk katastrof måste tas med i den historiska ekvationen.
Sedan 2003 har arbetarklassen åter börjat ta upp kampen med förnyad styrka, efter att östblockets kollaps avstannade den återkomst som påbörjades 1968.
Under dessa förutsättningar av ett ökande självförtroende i arbetarklassen, kommer de faror som utgörs av imperialistiska krig och en ekologisk katastrof, inte längre enbart att ge upphov till känslor av oförmåga och fatalism, de kan leda till en mer djupgående politisk reflektion om sakernas tillstånd på en internationell nivå, och om nödvändigheten av en revolutionär omvälvning av det kapitalistiska samhället. Det är revolutionärers ansvar att aktivt delta i denna medvetandeutveckling.
Como 20070505
Från World Revolution nr 304.
Det går allt bättre för svensk ekonomi. Tillväxten är den högsta på mycket länge och arbetslösheten minskar och alla påstås få det bättre. Den senaste tiden har det varit väldigt mycket snack i media om hur bra det går för svensk ekonomi, och att konjunkturen pekar rakt uppåt får vi ständigt höra.
Men för många människor så klingar allt detta tal om goda ekonomiska tider väldigt falskt. Trots allt fagert tal om goda tider har det flesta fått se sina anställningsförhållanden bli alltmer otrygga, samtidigt som hetsen på jobbet hela tiden ökar.
Trots alla storslagna löften från den nyvalda högerregeringen, om att nu skulle det äntligen bli en rejäl satsning både på skola, vård och omsorg efter den socialdemokratiska vanskötseln. Redan nu 10 månader efter valet ser vi hur det gick med dessa fagra löften. Skolan som varit en av regeringens viktigaste frågor, där det verkligen skulle satsas, har i istället drabbats av nya nedskärningar. Situationen inom vården är densamma, även här ser vi hur ständiga nedskärningar skapar alltmer orimliga arbetsförhållanden.
För den del av befolkningen som av olika skäl slagits ut från arbetsmarknaden ökar hela tiden hetsjakten. Det ställs alltmer omänskliga krav för att man skall få del av de samhälleliga allmosorna i form av sjukskrivning, socialbidrag eller a-kassa. I krasst ekonomiska termer uttrycks det så här:
”Transfereringar i form av exempelvis ersättningar från offentlig sektor minskade jämfört med första kvartalet 2006. Arbetslöshetsersättningen minskade med 23 procent. Detta var en följd av de lägre ersättningsnivåerna som regeringen beslutade om i Budgetpropositionen för 2007 samtidigt som läget på arbetsmarknaden förbättrades. Vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder har dessutom fasats ut. Även utbetalningar av sjukförsäkring och utbildningsbidrag minskade.”
(SCB Svensk ekonomi statistiskt perspektiv 1 kvartalet 07. www.scb.se/templates/Standard____50915.asp [19])
Dessa exempel visar på den stora kontrasten mellan den bild som serveras av media av en välmående ekonomi och verkligheten. Det behövs bara att man petar lite på den tjusiga fasaden för ett se en verklighet av allt större klasskillnader, där allt större delar av den så kallade välfärdstaten avvecklas.
Den fråga som ställs i denna situation är. vad kan vi göra? Vad finns det för alternativ till denna alltmer brutala klasspolitik från den härskande klassens sida? Vad har vi som arbetare för alternativ, för att kunna försvara oss i denna situation?
Det är frågor som man måste ställa sig, i synnerhet sedan det under våren varit mycket tal om strejk och konflikt från facket under årets avtalsrörelse.
Under denna vår har det varit en av de mest omfattande avtalsrörelserna på lång tid. Avtalen, inte bara för industri och handel, utan även stat och kommun har gått ut i år.
Det man kunde förvänta sig var att det skulle bli en konfliktfylld avtalsrörelse med tanke på den politiska konfrontation det var runt frågan om a-kassan i höstas, när både facket och vänstern gick ut och sa att man skulle konfrontera högerregeringen och dess försämringar för vanligt folk.
Vi skall i denna artikel diskutera vad som hänt under våren, för att se vad dessa aktioner lett till för arbetarklassen. Har de på något sätt flyttat fram arbetarklassens positioner?
Denna fråga kan inte besvaras endast utifrån situationen i Sverige, utan kan endast diskuteras på ett meningsfullt sätt om vi sätter in situationen i Sverige i sitt internationella sammanhang. För det är naturligtvis inte bara i Sverige som arbetarklassen utsatts för kraftiga attacker på sina levnadsvillkor. Vi ser allt fler tecken på att arbetarklassen internationellt börjar reagera på denna situation. Det visar sig att det finns inspirerande tecken på en världsomfattande återkomst för klasskampen. Vi ser det r den våg av strejker som svept över Egypten som vi tar upp på annan plats i detta nr av IR, men även i tunnelbanan i Buenos Aires där arbetarna organiserade stormöten och strejkade mot det löneavtal som deras egen fackförening slutit. I Tyskland har det varit spontana strejker vid tre Airbus-fabriker mot neddragningar, i likhet med liknande aktioner på Airbus i Frankrike. Det är i detta sammanhang som vi skall se utvecklingen under våren.
Även i Sverige har vi sett denna utveckling, om än i en mer blygsam skala, framförallt genom den vilda strejken vid LKAB i början på maj, men även i strejken på SAS mot alltmer omänskliga arbetsförhållanden.
Det som gör dessa strejker viktiga är just att de uttrycker denna internationella tendens inom arbetarklassen att försöka reagera på de mycket omfattande attackerna på dess levnadsförhållanden som den blivit utsatt för under en längre tid.
Denna tendens i Sverige har inte uttryckt sig så mycket i en öppen klasskamp, utan vi framförallt kunnat se hur facket och vänstern agerat för att hålla detta missnöje under kontroll. Detta var väldigt tydligt under protesterna mot högerregeringens försämringar av a-kassan i höstas. Dessa protester var ett uttryck för en stor vrede mot den kraftiga försämringen av a-kassan.
”Dessa proteströrelser har i vissa fall gett ett väldigt radikalt och stridbart intryck som när SAC uppmanar till en politisk strejk mot försämringarna. Men vad innebar denna så kallade politiska strejk egentligen? Den innebar framförallt en uppsplittring av arbetarklassen efter fackföreningstillhörighet. Detta sker genom att man helt resonerar i fackföreningstermer.”
(Försämringarna av A-kassan Högern attackerar och vänstern splittrar. I IR 110)
Det uttryckte sig även vid denna tidpunkt i ett väldigt radikalt språkbruk från delar av LO facket genom indirekta hot om strejker mot högerregeringen under den kommande avtalsrörelsen.
När så avtalsrörelsen inleddes kom det ovanligt många varsel om strejk. Detta var ett sätt för facket att visa sig mer stridbara, för att på så sätt förstärka sin trovärdighet, genom att visa att man var beredd att ta strid. Vilket man också gjorde som till exempel i Byggnads som tog ut ett antal arbetare i en isolerad strejk på några företag. På samma sätt tog Elektrikerförbundet ut en strejk. Dessa strejker var helt styrda av det centrala facket och kraven handlade framförallt om att arbetsköparna skulle vara med och betala för fackets övervakning av arbetarna genom den så kallade granskningsavgiften.
Men inom vissa grupper tog sig detta missnöje mer utvecklade former. Gruvarbetarna i Kiruna är ett exempel på detta. Där det fanns ett missnöje som pyrt under en lång tid.
Vid gruvan i Kiruna gick arbetarna ut i vild strejk mot det centrala avtal som Metall slutit. Det fanns ett utbrett missnöje med hur Metall som centralt sluter avtal i gruvorna hade skött förhandlingarna. Som några gruvarbetare sade:
”Ibland har det verkat som om de mer gått ihop med arbetsgivaren än företrätt oss”
(DN 9/5. 07)
Detta var bakgrunden till varför man gick ut i vild strejk. Denna strejk är väldigt viktig för hela arbetarklassen inte minst för att detta är en mycket stridbar och erfaren del av arbetarklassen. Gruvarbetarstrejken i Kiruna1969-70 är en av de mest betydelsefulla strejkerna i svensk efterkrigshistoria. Men det är ändå framförallt genom de frågor som den ställer om hur arbetarklassen kan utveckla sin kamp. Den är väldigt tydlig illustration på vad som är arbetarklassens styrka - vår enighet och solidaritet. Denna enighet gör att man kan gå ut i strejk, men det var också viktigt det stöd och den solidaritet som fanns bland andra arbetargrupper för denna strejk.
”I ett fullt fikarum på Kiruna sjukhus diskuteras den vilda gruvstrejken över kaffe och wienerbröd. ..
Jag tycker det är skitbra att de strejkar. Skulle vi kunna så skulle vi också göra det, säger en (av syrrorna).
.. I ett lärarrum på en av stans skolor får den vilda strejken brett stöd.”
(NSD 9/5 07. nsd.se/nyheter [20] )
Den största betydelsen som denna strejk har, är ändå de lärdomar som vi kan dra från den strejk för den framtida kampen. Den främsta lärdomen från denna strejk är betydelsen av sprida strejken till andra arbetargrupper, att en sådan potential fanns visas av det stöd som denna strejk hade. Men framförallt är detta en strejk som är rik på lärdomar om vad som blir resultatet av en strejk inom ramen för en fackföreningskamp. Den enighet som fanns i strejken som tvingade fram de lokala förhandlingarna, försvagades kraftigt genom det sätt som det lokala facket och arbetsgivarna lyckades splittra arbetarna. Detta skedde genom att de lokala förhandlingarna ledde till ett lönebud som ställde olika arbetargrupper mot varann på det fackmöte där man röstade om lönebudet.
”Men de fanns de som röstade nej, trots att de tillhörde lönebudets vinnare. Sixten Snell som jobbar som raslastare i gruvan får 1990 kronor mer i månaden. Han röstade nej mest för andra gruvarbetares skull.
Det var förvånande att det blev ja. jag förstår inte riktig varför folk ger upp så lätt. Det är ju LKAB:s taktik att splittra oss, att ge olika bud till olika grupper. Våra förhandlare har låtit sig duperas. Löftena om nya förhandlingar är bara tomma löften. Det är som att tro på tomten, säger Sixten Snell”
(NSD 30/5)
Här ser vi väldigt tydligt hur fackföreningsideologin är ett hinder för klasskampen. Som i detta fallet, där det missnöje som finns mer allmänt inom klassen genom fackets agerande begränsas till en isolerad grupp arbetare, när det alltmer blir så att det enda sätt som arbetarklassen verkligen kan försvara sig är som en klass - inte genom att gå i fackföreningsfällan. För vad hände med den stridbarhet som facket visade innan avtalsrörelsen? Inte mycket! Den har framförallt använts till att isolera olika arbetargrupper från varann - på samma sätt som vi såg under a-kasseprotesterna i höstas, har nu detta även skett under avtalsrörelsen.
Detta var något som var tydligt under strejken av kabinpersonalen på SAS. Där var missnöjet med de alltmer omänskliga arbetsförhållanden så stor att HTF tvingades ta ut en strejk.
”Våra arbetsdygn kan vara från 13 till 18 timmar långa. Därefter kan vi jobba från 45 timmar och uppåt under vårt sju dagars arbetspass", säger Pia Kastebring. (ordförande för SAS fackliga kabinklubb inom HTF)”
(DI.se 28/5)
De utsattes för en massiv smutskastningskampanj i media, i synnerhet i DN, som på ett avskyvärt sätt gick i spetsen för hetsen mot de strejkande arbetarna. Där de självgoda redaktörerna kunde sitta på sin bekväma redaktion och ondgöra sig över den så kallade lyxstrejken. Men trots dessa mycket svåra förhållanden höll man ut i nästan en hel vecka.
Denna strejk innehåller många viktiga lärdomar för arbetarklassen. Framförallt visar den betydelsen av att man faktisk är beredd att ta kamp för att försvara sitt mot alltmer omänskliga arbetsförhållanden, för det är ju inte bara inom flygindustrin som hetsen ökar, även när hoten om att en strejk hotar jobben förs fram. Detta är en situation som vi som arbetare alltmer kommer att ställas inför, där den alltmer hårdnande konkurrensen på en krympande världsmarknad tvingar fram en allt hårdare exploatering av arbetskraften inom de olika kapitalen.
Denna strejk visar på ett liknande sätt som strejken inom gruvorna hur en inlåsning av kampen i fackföreningsfällan leder till en isolering av kampen. Här har HTF-facket, som det verkar, gått ut och försvarat en grupp medlemmar som arbetar under särskilt svåra förhållanden, men det sker på sätt ett som isolerar dem från andra arbetsgrupper, till och med inom samma koncern.
Bara en knapp månad tidigare var det en strejk bland SAS anställda i Danmark. Varför gör man då detta? Det är framförallt på grund av att allt svårare arbetsvillkor konfronterar allt större delar av arbetarklassen. Genom det sätt som strejken genomfördes har man kunnat undvika att andra grupper skall identifiera sig med denna strejk. Det är också en del av förklaringen till de hätska utfallen om att detta är en ”lyxstrejk” av en privilegierad grupp från de köpta lakejerna inom massmedia.
Allt detta för att förhindra att vi som arbetar skall se att vi, vare sig det är i gruvan i Kiruna eller inom sjukvården eller för all del på SAS, står inför samma verklighet av allt hårdare attacker på våra levnadsvillkor, för att förhindra att vi inser att det är endast tillsammans som klass som vi har en möjlighet att förändra denna situation, genom att ställa frågan utifrån ett klassperspektiv.
Här skulle vi vilja återvända till den fråga som vi ställde tidigare i denna artikel om dessa aktioner på något sätt flyttat fram arbetarklassens positioner. På ytan ser det ut som svaret är nej. Trots allt tal om nya avtal som lett till så stora löneökningar att de hotar den svenska ekonomin har dessa i de flesta fall väldiga blygsamma löneökningar ätits upp av andra kostnadsökningar. Däremot visar utvecklingen under våren tecken på en utveckling av klasskampen. På detta sätt kan man tala om att arbetarklassen tagit ett steg i rätt riktning.
Det är därför som det är så viktigt att vi förstår att dessa olika strejker är ett uttryck för samma tendens som vi ser internationellt av en återkomst för klasskampen.
Karl 28/6 2007
De våldsamma kravaller som utspelades i Tallinn den 26-28 april 2007, angående flyttandet av ett ryskt/sovjetiskt krigsmonument som hyllar den ”sovjetiska” armen under andra världskriget, blixtbelyser de imperialistiska spänningar som finns mellan dagens Ryssland och de sovjetrepubliker som bröt sig ur ”Sovjetunionen” när det definitivt kollapsade sommaren 1991. Det hårda och bittra tonläget från bägge sidor uttrycker detta på ett öppet sätt, där den ryska republiken på ett burdust och aggressivt sätt försöker återvinna så mycket som möjligt av den forna supermaktens – Sovjetunionens – styrka, inflytande och respekt.
Estland, likväl som de flesta andra ex-sovjetrepubliker och före detta medlemmar av det forna Östblocket – Warszawapakten – upplever fortfarande ett tydligt hot från den forne blockledaren och söker skydd från Väst, framförallt USA men också andra stater i Västeuropa (i just Estlands fall, ser vi att de fram till nu framförallt har använt sig av den svenska staten för att bygga upp sin stat, infrastruktur och inte minst sin armé), samtidigt som de med all kraft försöker att främja sina egna imperialistiska intressen, ofta på sina grannländers bekostnad.
Trots dessa motsättningar har både Ryssland och dess forna satelliter ett gemensamt, att de använder sig av våldsamma nationalistiska kampanjer och retorik för att mobilisera befolkningarna bakom sina respektive imperialistiska syften. I Estland försöker man göra detta genom att systematiskt diskriminera den relativt stora rysktalande befolkningen (ca 30% av befolkningen i Estland), något som Ryssland förståss försöker utnyttja, genom att så mycket som möjligt använda den rysktalande befolkningen som kanonmat för Moskvas imperialistiska syften: att destabilisera Estland (och andra stater med en liknande politisk historia).
Den ryska ”upprördheten” över flyttandet av det sovjetiska krigsmonumentet i Tallinn blir än mer hycklande om man betänker att ungefär samtidigt, revs det i Moskva ett liknande krigsmonument, där benknotorna låg vid allmän beskådan i ljusan dager efter att monumentet revs, för att ge plats åt ett varuhus!
Från den svenska imperialismens horisont har man reagerat på ett ganska försiktigt sätt gentemot det upptrappade tonläget mellan Moskva och Tallinn. Visserligen försäkrar den svenska staten sin lojalitet till Estland och dess självständighet, utrikesminister Carl Bildt uttryckte angående den rysktalande befolkningens ställning i Estland att detta är:
”en fråga för det demokratiska Estland självt och jag är övertygad om att landets regering och myndigheter är i stånd att hantera situationen.”
(Dagens Nyheter 30-04-07).
Men oron hos den svenska borgarklassen för utvecklingen i Estland är tydlig, denna stat som utgör paradexemplet för det svenska imperialistiska inflytandet utanför Sveriges nationella gränser, vilket kröntes med ”självständigheten” av Estland från det kollapsande ”Sovjetunionen” 1991. En ”suverän” estnisk republik vars tillkomst hade varit väsentligt mer problematisk utan ett enormt diplomatiskt, militärt och ekonomiskt bistånd från den svenska imperialismen. Därför ser den svenska borgarklassen med bekymrade ögon utvecklingen i Estland, då man är rädd för att den nuvarande estniska politiken gentemot Moskva och dess rysktalande minoritet i Estland skall destabilisera den estniska staten, och det politiska inflytandet som den svenska borgarklassen har i Estland (1).
Detta illustreras av att den tidigare så oreserverat positiva massmediala bevakningen av Estland i svenska medier, nu börjar ersättas av frågetecken om den estniska orienteringen. I Dagens Nyheter, på ledarplats, kritiseras den estniska statens kränkande behandling av den rysktalande minoriteten:
”Den bristfälliga integrationen av de rysktalande är ett uppenbart problem, (…) något har uppenbarligen klickat i integrationen, många rysktalande förefaller se sin framtid hotad, många är ännu inte estniska medborgare. (…) Upploppen i Tallinn kom inte som en blixt från en klar himmel. De rysktalandes situation var knappast obekant och få kan ha varit omedvetna om det omstridda monumentet har ett stort symbolvärde, (…) det går inte att komma ifrån att de senaste dagarnas utveckling är ett tragiskt bakslag.” ( ”Svåra sår i Tallinn”, Dagens Nyheter, 30-04-07).
I Dagens Ekos lördagsintervju i Sveriges Radio P1 den 19 maj med den estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves, ställer den svenske journalisten många kritiska frågor till den estniske presidenten angående behandlingen av den rysktalande minoriteten i Estland, något som uppenbarligen retade upp denne, speciellt då intervjuaren/journalisten frågade vad Ilves ansåg om dessa i jämförelse med den ”behandling” som den judiska minoriteten utsattes för i Estland under andra världskriget (där Simon Wiesenthalinstitutet anklagar den estniska regeringen för att vara släpphänt med nazisters och nazistsympatisörers krigsförbrytelser i Estland, till skillnad mot de stalinistiska förbrytelserna under och efter andra världskriget. Hittills har inte någon som hjälpte naziregimen ställts inför rätta i republiken Estland).
Den svenska borgarklassens mer kyliga attityd i förhållande till Estland beror dels på att man är rädd för att den estniska statens behandling av de rysktalande ger Moskva en ursäkt för att destabilisera Estland (något som också övriga EU-stater är bekymrade över) och därmed försvaga det svenska inflytandet, men de är också rädda för att förlora svenskt inflytande till förmån för andra ”Väst”-regeringar som säger sig måna om den estniska republikens framtid, i synnerhet USA, som har använt sig av Estlands inträde i NATO för att förstärka sitt inflytande.
Detta stärkta inflytande manifesterades under tiden efter kravallerna i Tallinn och den skärpta konflikten mellan Estland och Ryssland i något som International Herald Tribune karaktäriserade som ”det första kriget i cyberrymden” ( ”First war in cyberspace: The lessons of Estonia” i International Herald Tribune, 29/5 2007) då estniska institutioner och banker blev angripna av oerhörda mängder av datainformation som blockerade deras servrar och förlamade deras korrespondens och aktiviteter under någon vecka. Enligt estniska uppgifter gjordes detta på direkt order från Moskva. I arbetet med att återupprätta datortrafiken fick de estniska myndigheterna hjälp av datorexperter utsända från USA, Israel (trots att Israel anklagar Estland för att inte göra upp med nazistiska krigsförbrytelser på judarna i Estland!) och EU.
Det hårdnande tonläget från Moskvas sida gentemot Estland är långt ifrån en enskild händelse, vi har över lag sett ett väsentligt hårdare och hotfullare ryskt uppträdande gentemot grannländer och forna sovjetrepubliker som Ukraina eller Estland, där Ryssland antingen hotar med att bryta energileveranser eller med krystade argument säger att leveranserna inte kan fullföljas på grund av att järnvägsvagnar eller pipelines måste underhållas, eller som i Polen och Georgiens fall, där man infört importstopp för polskt kött med hänvisning till att Polen inte kontrollerar köttets kvalité effektivt, helt i strid med EU:s regler. Detsamma gällde många georgiska livsmedelsprodukter som fick vidkännas ett ryskt importförbud.
Den mest dramatiska skillnaden i det ryska tonläget och hållningen i utrikespolitiska frågor, har under den senaste tiden skett gentemot staterna i ”Väst”. Detta till skillnad från de första 10-15 åren efter Sovjetunionens kollaps, då Ryssland var tvunget att föra en mycket defensiv och förödmjukande politik som mest gick ut på att försöka få den ryska federationen att inte kollapsa på ett liknande sätt som själva Sovjetunionen. Nu, genom att framförallt USA och Bushadministrationens anseende och prestige har försvagats, framförallt genom USA:s katastrofala krig i Irak, och de allt högre priserna på råvaror som olja, gas och metaller har gett den ryska statskassan allt bättre finanser, börjar Ryssland ta till allt grövre maktspråk även gentemot ”Västmakterna” för att försvara Rysslands imperialistiska intressen och försöka återvinna en del av den forna supermaktstatusen – vilket hägrar som en dröm för den ryska borgarklassen. Det är därför vi ser de mycket kraftfulla ryska utspelen mot de anti-missilinstallationer som USA vill upprätta på baser i Polen och Tjeckien, där USA använder förevändningen att ”kriget mot terrorismen” kräver att dessa baser placeras nära Rysslands västra gräns för att skydda USA och Europa (inklusive Ryssland!) från missilangrepp från ”skurkstater” som Nordkorea och Iran (!). Gentemot detta reagerar nu den ryska statsmakten med Putin i spetsen mycket starkt, och hotar med att frysa nedrustningsavtalet om konventionella vapen och militärstyrkor i Europa, det s.k. CFE-avtalet, som skrevs under 1990 och sedan uppstod i en modifierad version 1999 med anledning av att Östblocket – Warszawapakten löstes upp i början på 90-talet. Uppenbart är att den ryska statsmakten under senare år avsevärt har ökat sina militära utgifter, uppmuntrade av det försvagade läge som USA befinner sig i genom kriget i Irak och Afghanistan, men också tack vare de betydligt ökade inkomster som Ryssland får genom sin råvaruexport, och den ryska strategin är att slå in en kil i EU, att genom sitt aggressiva uppträdande mot dess gamla satelliter och mot USA öka motsättningarna inom EU angående dess utrikespolitiska orientering och på detta sätt stärka sin position gentemot hela den ”Europeiska Gemenskapen”. Detta visar sig också i de enskilda europeiska staternas attityd i förhållande till Ryssland, där länder som tidigare varit underordnade Moskva i Östblocket i allmänhet motsätter sig alla ryska utspel och initiativ, som t ex. gasledningen som planeras att gå från Rysslands östersjökust till Tyskland, där länder som Polen och de baltiska staterna är helt negativa, och även Sverige är mycket misstänksam gentemot de rysk-tyska avsikterna. Vi ser även, att Storbritannien befinner sig i en skärpt diplomatisk situation i förhållande till Ryssland. Däremot har relationen mellan Ryssland och Tyskland och en del andra länder i västra Centraleuropa stärkts under senare år, där planerna på den gemensamma tysk-ryska gasledningen är det främsta exemplet.
Att de imperialistiska spänningarna kommer att skärpas, i synnerhet på den europeiska kontinenten, genom den ryska imperialismens ökande aggressivitet, är något som är oundvikligt. Dessutom kommer den imperialistiska rivaliteten mellan de olika nationella kapitalen i den europeiska ”unionen” att öka, och ytterligare försvaga alla ambitioner hos försvararna för en mer gemensam och enhetlig europisk utrikespolitik. För Ryssland är detta inte något negativt, utan kommer att medföra, att man kan föra en imperialistisk politik i USA:s fotspår, dvs. att om USA agera unilateralt, kan också Ryssland göra detta. Detta medför endast, att de imperialistiska spänningarna ökar ytterligare i hela världen.
Zeke 20070625
(1) Se artiklar i Internationell Revolution nr 102 och 108 angående de hemliga vapentransporterna på färjan Estonia, orsakerna till Estonia-katastrofen och den svenska borgarklassen lögner om denna.
”Kommunismen är inte en vacker idé, utan en materiell nödvändighet” (del 1)
”Kommunism? Jaså det, som det var i Ryssland. Staten kontrollerar hela ekonomin. Förutom några få byråkrater, som tar alla beslut, och alla fick samma låga lön. Ingen fick lämna landet”.
Nej! Detta är inte Marx´ kommunism, som såg framför sig avskaffandet av lönearbetet, avskaffandet av staten och nationsgränser, till ett samhälle av fritt associerade producenter!
”Jaså den kommunismen. En underbar utopi. En fin idé, men det fungerar inte i verkligheten…bättre att göra vad vi kan för att göra kapitalismen mer human”.
Vad som inte fungerar är kapitalismen, som sedan länge har överlevt sig själv och som drar med sig mänskligheten i en mardröm av ekonomisk kollaps, krig och miljöförstöring. Kommunismen är en nödvändighet för den fortsatta överlevnaden och utvecklingen av den mänskliga arten. Den är dessutom ingen utopi. Den uttrycker arbetarklassens grundläggande historiska intressen.
Sedan 1990 och kollapsen av det ”kommunistiska” blocket – i själva verket en form av statskapitalism – har IKS publicerat en serie artiklar om kommunismen i sitt teoretiska organ Revue Internationale/International Review. Från början var detta projekt avsett att bli en serie om fyra eller fem artiklar som klargjorde den verkliga betydelsen av kommunismen som svar till borgarklassens lögnaktiga likställande av stalinism och kommunism. När vi försökte tillämpa den historiska metoden så rigoröst som möjligt, växte serien till en mer djupgående undersökning av det kommunistiska programmets historia, det successiva berikandet av detta genom viktiga händelser i arbetarrörelsens historia och i bidragen och debatterna från de kommunistiska minoriteterna. Den första volymen av denna serie har just publicerats i bokform.
Även om huvuddelen av kapitlen i boken med nödvändighet är ägnade åt grundläggande politiska frågor, eftersom det första steget mot skapandet av kommunismen är upprättandet av proletariatets diktatur, så är en av bokens förutsättningar att kommunismen kommer att föra mänskligheten bortom politikens realitet och kunna frisläppa dess verkliga sociala natur. Boken ställer också frågan om en marxistisk antropologi, om frågor som går till grunden i vår förståelse av mänskligheten som art. Sammansmältningen av de ”politiska” och ”antropologiska” dimensionerna i serien har i själva verket varit ett av dess ledmotiv. Denna första volym börjar därför med den ”primitiva” kommunismen och de utopiska socialisterna, och med den unge Marx grandiosa vision av människans alienation och de slutgiltiga målen för kommunismen; den slutar efter masstrejken 1905 som signalerade att kapitalismen var på väg in i en epok där den kommunistiska revolutionen hade utvecklats från ett allmänt perspektiv för arbetarrörelsen till att omedelbart ställas på historiens dagordning.
Den andra volymen av denna serie berör perioden från masstrejken 1905 till slutet av den stora revolutionära våg som följde på det första världskriget. En tredje volym är också planerad, och vi avser att publicera båda som kompletterade volymer till den som just publicerats.
Boken kan beställas från oss. Den kostar 100 kronor + porto om den beställs från I.R.
IKS.
Firandet av nationaldagen, med nazistdemonstrationer i Stockholm och andra stora svenska städer, är en relativt ny företeelse i landet. För bara några år sedan gjorde man om ”svenska flaggans dag” den 6 juni till ”Nationaldag”, och man ändrade i almanackan så att folk skulle kunna fira denna.
Fira nationaldag? Den enda offentliga person som denna dag vågade hylla nationaldagen och ”det nationella” var ärkestalinisten och reaktionären Jan Myrdal, som i ett heluppslag i en av de största kvällstidningarna förklarade med grötmyndig stämma varför det var ”rätt och riktigt” att fira nationaldagen (samme persons argument för Pol Pots folkmord i Kambodja for 30 år sedan klingar märkligt lika).
Hyllandet av det ”nationella”, avvisandet av ”utländskt inflytande” som ”förvekligande” klingar lika högstämt och falskt som en gång de militärer och gymnastikdirektörer som instiftade den ”svenska flaggans dag” i början av 1900 talet.
Även om det är sant, att nazisternas demonstrationer är både motbjudande och skrämmande, kan man fundera över varför borgarklassens politiska apparat har släppt fram detta avskum i det politiska rampljuset. Denna utveckling mot att fler främlingsfientliga partier tar plats på den politiska arenan har pågått snart ett decennium, och i vissa länder (särskilt bekant är väl Danmark) har de kunnat sätta sina frågor på dagordningen, i namn av ”yttrandefrihet” och ”klarspråk”. Samma utveckling ser vi här i Sverige, där Sverigedemokraterna plötsligt blivit politiskt rumsrena och bygger sin ideologi på Per Albin Hanssons folkhemska tankar.
Detta är ett uttryck för sönderfallet i borgarklassens politiska apparat, att man inte kan eller vill förhindra uppkomsten av dessa partier. Samtidigt gör man allt för att utnyttja dem, för att injaga skräck och terror i arbetarklassens förorter. Man kan också blåsa upp att nazisterna är det största hotet, och därmed mobilisera politiskt aktiva ungdomar in i totalt sterila sammandrabbningar med polisen, vilket även skedde på årets nationaldag.
Samtidigt som man tillåter nazister att marschera med poliseskort på ”nationaldagen” försöker man lyfta att det skulle kunna finnas ett ”alternativ”, en ”multikulturell” nationaldag. Detta är sannerligen en ”contradiction in terms” för att nu använda utrikiska.
Nationalismen är borgarklassen högst egna och unika ideologi, vars naturliga komplement är den rasism som ständigt drabbar de som inte är blonda och blåögda. Rasism kan förkläs i ord som ”kulturkrockar” och andra omskrivningar, men det är samma ”oförklarliga” utslagning som drabbar, med arbetslöshet, bidragsberoende och andra former av utanförskap och förnedring.
Nationalismen är inget annat den hyllning till fanan, det nationella och det säreget svenska som både nazisterna och Jan Myrdal talar sig varma för. Samma reaktionära bonderomantik. Samma förakt för det ”utländska”. Nationalismen är en del av borgarklassens och kapitalismens ”kulturarv”, i vars namn miljoner och åter miljoner slaktats under det tjugonde århundradets ändlösa krig.
Arbetarklassen har inget fosterland att försvara. Den är från början en internationell klass, en klass av invandrare. Deras fana har ingen betydelse för oss. Arbetarklassen solidaritet känner varken gränser eller hudfärg. Idag kan vi se hur strimmor av ljus bryter igenom när vi ser hur skolbarn engagerar sig för att hindra sin ”utländska” skolkamrat att utvisas. Detta är ett, av många exempel på den mänskliga solidaritet som är grundvalen för arbetarklassens internationalism.
Raimo
”Likt apokalypsens ryttare, som i gryningen hemsöker upproriska byar och endast lämnar brinnande ruiner i sina spår, är allt som rör denna konflikt höljt i dunkel. Hur många har dött de senaste 4 åren? Tiotusentals enligt de sudanesiska myndigheterna; fyra hundra tusen enligt andra källor. Vad skall vi kalla tragedin i Darfur? Ett krig mot ett uppror enligt Khartoum, krigsbrott säjer FN, ett brott mot mänskligheten enligt EU, den första förintelsen under 2000-talet enligt intellektuella i väst i en appell nyligen riktad till sina respektive regeringar. Vad är lösningen på det? Avväpna rebellerna argumenterar presidenten och generalen Omar el-Bechir, beväpna rebellstyrkorna svarar de intellektuella och lobbyisterna, förhandla och genomför sanktioner mot den sudanesiska regimen, menar FN … I denna malström av passioner, av manipulationer och ibland av oansvarighet, uppstår ändå någon visshet.” (Jeune Afrique, 1 – 14 april 2007
Vi kan vara säkra på vem som bär ansvaret för dessa brott: det finns hos de stora imperialistiska makterna och deras lokala underhuggare som regeringen i Khartoum och rebellerna. Det är dessa kapitalistiska brigader (speciellt den kinesiska, amerikanska och franska) och deras lokala aktörer som ligger bakom denna förhatliga massakrer som verkligen är brott mot mänskligheten.
”Inför denna kroniska katastrof, har FN och den afrikanska unionen antagit symboliska åtgärder. Under två år har en afrikansk styrka på 7 500, African Union Mission in Sudan (AMIS), satts in i Darfur. Denna styrka har visat sig vara helt utan effekt. Dess styrkor är alldeles för svaga: man skulle behöva åtminstone 30 000 soldater för att täcka de fem hundratusen kvadratkilometerna i Darfur. Dessutom är AMIS dåligt utrustad och har ett löjligt begränsat mandat: soldaterna har inte rätt att utföra offensiva patrulleringar; de måste begränsa sig till att ’förhandla’ och i själva verket reduceras de till att räkna antal dödade … De afrikanska soldaterna är bedrövade och privat deklarerar de att ’vi är till ingen nytta’ ” (Le Monde Diplomatique, Mars 2007)
Detta är ytterliggare ett exempel på ett skamlöst hyckleri av de imperialistiska makterna som styr världen. De visar än en gång sitt rätta ansikte i Darfur. Ledarna röstar för ”fredliga lösningar” och skickar, under FN:s flagg, soldater till Darfur vars uppdrag består i att räkna de dödade, inte att förhindra det som de har deklarerat med sådan fanfar. Men vad annat kan vi förvänta oss från FN, detta näste av gamar som hackar i det afrikanska kadavret.
Men höjden av cynism uppnås då borgarklassen från stormakterna försöker att dölja sitt verkliga ansvar för tragedin i Darfur genom de storslaget marknadsförda ”räddningsaktionerna” för de plågade offren.
För att förhindra varje reflektion och varje utveckling av medvetandet om deras verkliga mål i Darfur, har de ”stora demokratierna” regelbundet organiserat ”humanitära safarier” i Darfur och möten och demonstrationer i de stora städerna ”till stöd för offren i det sudanesiska folkmordet”. T.ex. var det den 20:e mars, med hjälp av hollywoodstjärnor som George Clooney, ett möte i Paris organiserat av en koalition av grupper som fått namnet ”Urgence Darfur”, och som bestod i huvudsak av media-celebriteter (Bernard Kouchner, Bernard-Henri Levy, Romain Goupil) och andra representanter för den nationella ”humanitära” lobbyn. Syftet vara att ”ställa Darfur på agenda i presidentvalet”. Kandidaterna svarade mycket riktigt (speciellt Segolene Royal och Francois Bayrou) på appellen genom att underteckna en text, som tillsammans med andra åtgärder, uppmanar till ett ingripande av franska trupper (de som används i Chad och Centralafrika) för att sätta upp ”humanitära korridorer” i Darfur. Och liksom alla goda demagoger ville presidentkandidaterna gå ytterliggare ett steg i sin cynism:
”med en fasthet som inte setts tidigare i Frankrike, har inte dokumentet hindrat vissa kandidater från att gå ytterligare ett steg, som Segolene Royale (Socialistpartiet) och Francois Bayrou (UDF) som föreslår att bojkotta de olympiska spelen i Beijing 2008 för att sätta press på Kina, presenterad som den främsta understödjaren till Khartoum i FN säkerhetsråd” (Jeune Afrique).
Vilka skrupulösa hycklare och mystifikatörer den franska och amerikanska borgarklassen är! De är inget annat än maskerade försvarare av sina egna imperialistiska intressen. Som om Frankrike inte redan var involverad i konflikten genom sitt stöd till regimen i Chad, den sudanesiska ”folkmords” regimens motpart. Detta gör det enklare att förstå de verkliga syftena bakom den ”humanitära” lobbyn som öppen uppmanar för ett ingripande av den franska armén för att skapa en ”humanitär korridor” i stridszonerna. Och det är ingen tillfällighet att speciellt Kina fördöms som den huvudsakliga understödjaren till Khartoum.
”Stater som Kina, USA och Frankrike arbetar i skymundan för att stödja sina lokala och regionala klienter. Under lång tid har Paris skyddat Khartoum från ’anglosaxisk’ fientlighet, men detta har inte lett till någon uppskattning från den islamiska regimen. Oljekoncessionerna för Total i södra Sudan har blockerats under en lång tid av legalt käbbel och regimens milis används från sina baser i Darfur för att destabilisera frankrikes allierade: Chad´s president Idris Deby och hans centralafrikanska motsvarighet, Francois Bozize” (Le Monde Diplomatique, Mars 2007)
För att sammanfatta, vissa sektorer av den franska borgarklassen frågar öppet huruvida Beijing, genom att utrusta den av Khartoum understödda milisen, som har kommet så långt som till utkanten av N’Djamena, försöker att störta de pro-franska regimerna i den centralafrikanska regionen. Och det är ingen tvekan om att Beijing idag är Sudan främsta vapenleverantör och den viktigaste kunden för dess olja. Vi kan förstå varför Kina inte ville rösta för FN-resolutionerna och hävdade att resolutionerna inte ”respekterade Sudans nationella suveränitet”.
Detta är den verkliga oron för frankrikes imperialism och det förklarar det verkliga målet med de väl publicerade ”protesterna”, som i huvudsak riktar sig mot frankrikes imperialistiska rivaler, Kina och USA. Det är sant att den senare inte står någon annan efter när det gäller skandalöst hyckleri. Den 18.e april gav Bush den sudanesiska regeringen ”en sista varning för att sätta stopp för folkmordet i Darfur”. Och den 27:e april har Blair stämt in i den hycklande kören genom att uppmana till en ny FN-resolution.
Faktum är att vi vet att Washington har riktat ett blint öga på de vidrigheter som begås av klickar som agerar för Khartoum, som sedan länge varit en hängiven allierad i dess ”krig mot terror”. Bakom hoten, finns det faktiskt ett försök att stärka alliansen med Khartoum.
Medan antalet döda ökar dag för dag, kommer dessa imperialistiska förbrytare att fortsätta försvara sina simpla intressen bakom en mask av fred och humanitet.
Amina (2007-05-05)
Översättning från WR 304.
Denna artikel skrevs i början av maj i år för vår brittiska press, analysen som presenteras har efter att artikeln skrevs bekräftats på ett skrämmande sätt. För varje dag som går dödas mellan 50 och 100 personer av bomber som självmordsbombare utlöser. Den truppförstärkning på 30 000 soldater som den amerikanska armén har tillhandahållit har inte lett till en ökande stabilitet i Irak. Tvärtom, attentaten och bomberna mot den shiamuslimska moskén i Samara och andra attentat mot både shiitiska och sunni-moskéer runt om i Irak visar bara på att barbariet blir bara värre. Dessutom varnar många bedömare för den nya amerikanska strategin om att beväpna sunnimuslimska klaner med amerikanska vapen, något som man kan anta kommer att användas i de upptrappade striderna mellan sunni och shiitisk milis.
Onsdagen den 18 april var en vanlig dag i Bagdad. Som nästan varje annan dag, exploderar bomber. Denna dag dödades mer än 190 människor, många av dem kvinnor och barn. Som så ofta tidigare, var målet en marknadsplats, al-Sadriyah, som ligger mycket nära ett område där man bygger nya bostäder, där byggnadsarbetare riskerar sina liv för att en miserabel lön för att hjälpa sina familjer att överleva. Denna attack, som är en av de blodigaste sedan Saddam störtades 2003, ägde rum på samma ställe som ett attentat den 3:e februari, som då mördade 130 människor. Syftet för de som utför denna sorts brott är att döda så många som möjligt. Deras syfte är förstörelse, förintandet av mänskliga varelser, vars blotta existens gör dem till fiender. Detta är ett styre där det bestialiska hatet härskar, ett samhälle i djupt sönderfall.
Under februari tillkännagav USA:s administration med pompösa formuleringar i medierna en ny ”säkerhetsplan” för Bagdad, med det lika pompösa namnet ”Fardh al-Qanoon” – ”Införandet av Lagen”. Detta innebar en spektakulär insats av 85.000 amerikanska och irakiska soldater, varav 30.000 kom direkt från USA. Planen resulterade i att 5.000 människor arresterades direkt. Under några veckor såg man inte de ökända dödskvadronerna och de tungt beväpnade miliserna på Bagdads gator, däremot fortsatte de ”sedvanliga” terroristattentaten på samma nivå. Misslyckandet för denna ”säkerhetsoperation” är redan uppenbar och marken är förberedd för ytterligare massmord. Efter bombningen av al-Sayriyah-marknaden, när irakiska trupper försökte att göra en insats, i syfte att hjälpa offren, möttes de av stenkastning av en befolkning som befinner sig i total desperation. Under hela natten ägde väpnade konfrontationer rum i Sunnikvarteret al-Adhamiya.
Nu har den amerikanska administrationen tillkännagett en ny strategi som talar ganska öppet om barbariet i situationen, om den verkliga återvändsgränd de befinner sig i. Den 10:e april började den amerikanska armén bygga en säkerhetsmur i Bagdad. Under några månader har amerikanska styrkor byggt en säkerhetsbarriär runt områden där motståndet är som starkast, som runt staden Tal Afar nära den syriska gränsen. Dessa murar påminner oss om de som redan existerar runt Gaza och Västbanken, och som verkligen inte gör slut på våldet där! Å andra sidan, resulterar de i att befolkningen i dessa områden, bokstavligen ruttnar under kontrollen från soldater från olika länder eller borgerliga fraktioner (som Hamas eller Fatah, etc. ö.a.).
Den 19:e april erkände för första gången ledaren för den Demokratiska majoriteten i USA:s Kongress – Harry Reid, att: ”han tror att kriget i Irak är förlorat och att truppförstärkningen som tillkännagavs i december 2006 inte har lett till något” (Le Monde, 19-04-07).
USA har blivit så försvagat i Irak att Statssekreteraren Condoleezza Rice har haft ”affärsliknande” samtal med sin syriska motsvarighet vid en konferens i Egypten den 3 maj 2007, detta trots att både Syrien och Iran benämns ”de ondskefulla axelmakterna” av USA.
Idag är den amerikanska borgarklassen mer splittrad än någonsin, fullständigt oförmögen vad beträffar en konstruktiv politik i Irak. Den Demokratiskt dominerade Kongressen röstar för nya lagar som finansierar militära operationer i Irak och Afghanistan 2007, deras beslut förespråkar en amerikansk truppreducering från Irak. Men Bush-administrationen har redan sagt att den kommer att lägga in ett veto mot ett sådant beslut. Deras omedelbara reaktion gentemot den nya upptrappningen av bombdåden i Bagdad var att föra fram USA:s Försvarssekreterare Robert Gates, som cyniskt deklarerade att:
”rebellerna kommer att öka våldet för att övertyga det irakiska folket om att denna plan är dömd att misslyckas, men vi kommer att vidmakthålla denna och visa på att detta inte är fallet”.
(Le Monde 19-04-07).
Budskapet är glasklart, samma politik kommer att fortsätta i Irak.
I mitten av april 2007, drog den Shiitiska ledaren Moqtadir al-Sadr tillbaka sina sex ministrar i den irakiska regeringen och uppmanade till massiva demonstrationer mot de murar som byggs i Bagdad. Detta visar på att frågan om en nationell enighet i Irak är något som tillhör historien. Konflikterna mellan olika befolkningar, i synnerhet mellan Shiiter och Sunni, ökar. Det är väl känt att Iran deltar aktivt i kriget i Irak, framförallt genom att massivt beväpna Shiitiska miliser, med det uppenbara syftet att försvara sina egna imperialistiska intressen i regionen gentemot USA:s. Den vansinniga accelereringen av en sådan konflikt, fokuserad mellan Iran å ena sidan och USA och Israel å den andra, hotar att kasta hela regionen i kaos och krig.
Rossi 5-05-07
Vad var det ”Spanska inbördeskriget” 1936-39?
De flesta officiella historiker, förutom de från den extrema högern, presenterar Spanska inbördeskriget som ett heroiskt försvar av den demokratiskt valda regeringen mot det växande hotet från fascismen. Mer kritiska versioner, som t.ex. från trotskisterna, argumenterar för att inbördeskriget i själva verket var den spanska revolutionen. Samtidigt som de håller med om att det var nödvändigt att bekämpa för republiken mot Franco (Trotskij uppmanade sina anhängare att ’vara de bästa soldaterna för republiken’), argumenterade de också för att detta var ett led i kampen för att störta kapitalismen och för införandet av en sann arbetarrepublik. Anarkisterna, hävdar för det mesta även att ”kollektiviseringen” av fabrikerna och jordbruken under kontroll av de anarkistiska fackföreningarna, CNT, var den högsta punkten som någonsin nåddes i kampen för ett kommunistiskt samhälle.
Den italienska kommunistiska vänstern som publicerade tidskriften Bilan under 1930-talet hade en helt annan syn. För dem var demokrati och fascism två olika sidor av kapitalismen, lika reaktionära och anti-proletära. De analyserade perioden under 30-talet som ett djupt nederlag för arbetarklassen, som öppnande upp för ett andra imperialistiskt världskrig. Både fascistiska och demokratiska ideologier spelade sin del i att mobilisera arbetare för det annalkande kriget, och slakten i Spanien var en förberedelse för den större massakern som lurade i horisonten.
Detta betydde inte att Bilan inte såg existensen av en verklig klasskamp i Spanien. de hyllade de spontana strejkerna och resningen av arbetarna i Barcelona mot Frankisternas kupp i juli 1936, vilket visade på arbetarklassen förmåga att försvara sig själv när den kämpar med sina egna metoder. Men de såg också att denna initiala klassrörelse nästan omedelbart avleddes in i ett inter-kapitalistiskt krig, ja ett inter-imperialistiskt krig då stormakterna drogs in i konflikten på båda sidor, mer direkt ’Sovjet’-ryssland och Tyskland. Och den politiska kraft som på det mest avgörande sättet var involverad i att avleda arbetarklassen från kampen för sina egna intressen var styrkorna från ”vänster”, inklusive det anarkistiska CNT, som förvandlade den beväpnade arbetarmilisen från juli 1936 till kärnor i den republikanska armén, och fabriksockupanterna till ”självstyrande” företag som jobbade för full fart för krigsekonomin.
Denna förvandling skedde inte utan motstånd från arbetarklassen. I Maj 1917, kom den verkliga klasskonflikten inom det ”antifascistiska” lägret upp till ytan, när den stalinistiskt styrda polisstyrkan försökte att ta kontroll över den ockuperade telefonstationen i Barcelona och ”rensa ut” alla de som sågs som interna hinder för den republikanska krigsmaskinen. Denna aktion provocerade fram barrikader och en ny generalstrejk, denna gång ställdes arbetarna inte mot Franco utan mot den repressiva apparaten hos den demokratiska republiken. Och denna öppna klassuppdelning drog också en linje mellan de anarkister som hade blivit en del av apparaten (i praktiken det officiella CNT) och de som stod på den proletära sidan av barrikaderna, som den italienska Camillo Berneri eller gruppen Duruttis vänner, tillsammans med några element från den trotskistiska rörelsen.
Den italienska vänsterfraktionen, tillsammans med den nyligen bildade belgiska fraktionen, gav ut manifestet om händelserna i Barcelona i maj-juni 1937 som vi publicerar nedan. 70 år senare utmärker den sig för sin politiska klarhet och dess orubbliga lojalitet till internationalismen och den proletära autonomin. Även om vissa formuleringar inte längre är våra (t.ex. idén om partiet som klassen ”hjärna”), är manifestets betoning på den absoluta nödvändigheten för den kommunistiska politiska organisationen som den bästa försvararen av arbetarklassen självständighet lika giltig idag som den var då.
Word Revolution (2007-05-05)
Den 19 juli 1936 – krossade arbetarna i Barcelona – med sina bara händer – Francos bataljoner som var beväpnade till tänderna.
Den 4 maj 1937 – lämnade samma arbetare – nu med vapen i hand – många fler döda på gatorna än i juli när de var tvungna att kämpa mot Franco. Denna gång är det den antifascistiska regeringen – inklusive anarkisterna och som får ett indirekt stöd av POUM – som har släppt loss avskummets repressiva krafter mot arbetarna.
Den 19 juli var arbetarna i Barcelona en oövervinnerlig kraft. Deras klasskamp, fri från varje koppling med den borgerliga staten, gav ett eko inom Francos regementen och tvingade dem att bryta samman genom att väcka till liv soldaternas klassinstinkt. Det var strejken som vred gevären och kanonerna ur händerna på Franco och som splittrade hans offensiv.
Historien har bara noterat några mycket korta moment under vilken proletariatet kunnat bli helt självständiga från den kapitalistiska staten. Efter några dagar efter den 19:e juli nådde det katalanska proletariatet en skiljeväg. Antingen skulle den gå in i en HÖGRE NIVÅ i sin kamp och krossa den borgerliga staten, eller så skulle kapitalismen lyckas sammanfoga länkarna i sin maktkedja.
Vid detta stadium då klassinstinkten inte är tillräcklig och MEDVETANDET blir den avgörande faktorn, kan proletariatet bara slå sig fram om den har tillgång till det teoretiska kapital som ackumulerats med stort tålamod av dess vänsterfraktioner, som genom händelsernas utveckling utvecklats till partier. Om det spanska proletariatet idag genomlever en sådan naken tragedi, så är den ett resultat av dess brist på mognad genom att inte vara förmögen att forma sitt klassparti: hjärnan som – ENSAM – kan ge ett liv till klassen.
Från den 19 juli i Katalonien skapade arbetarna, spontant på sin egen klassterräng, de självständiga organen för sin kamp. Men omedelbart uppstod det smärtsamma dilemmat: antingen kämpa till slutet den POLITISKA KAMPEN för den fullständiga förstörelsen av den kapitalistiska staten och därmed bringa de ekonomiska och militära framstegen till sin höjdpunkt, eller lämna fiendens maskineri av förtryck orört och därigenom deformera eller likvidera arbetarnas landvinningar inom andra områden.
Klassen kämpar med de medel som påtvingas dem av situationen och på nivån av social spänning. Konfronterade med klasskonfrontationer kan inte kapitalismen någonsin drömma om att gå tillbaka till klassiska metoder av legallitet. Vad som hotar kapitalismen är SJÄLVSTÄNDIGHETEN i den proletära kampen, eftersom detta skapar villkoren för klassen att gå vidare mot det revolutionära stadiet genom att ställa frågan om att förstöra den borgerliga makten. Kapitalismen måste därför förnya sin väv av kontroller av de exploaterade massorna. Denna väv, tidigare representerade av domstolarna, polisen och fängelserna, har under den extrema situationen som var förhärskande i Barcelona tagit formen av miliskommittéer, de socialiserade industrierna, arbetarnas fackföreningar som styr nyckelsektorer av ekonomin, patrullerande medborgargarden, etc.
I Spanien idag, har historien ännu en gång ställt de problem som löst i Italien och Tyskland genom krossandet av proletariatet: arbetarna lyckades att behålla sina egna klassvapen som de själva skapade i kampens hetta, endast så länge som de använde dem mot den borgerliga staten. Arbetarna beväpnar sina framtida bödlar om de, i brist på styrka att krossa sin klassfiende, tillåter sig själva att bli fångna i nätet av borgarklassens maktapparat.
Arbetarmilisen från den 19 juli var ett organ för proletariatet. Den ”proletära milisen” den följande veckan var ett kapitalistiskt organ som var anpassat efter de behov som fanns vid det tillfället. I sitt genomförande av sin kontrarevolutionära strategi kunde borgarklassen förlita sig på centristerna (stalinisterna), CNT, FAI och POUM för att övertyga arbetarna om att STATEN FÖRÄNDRAR SIN NATUR DÅ DESS STYRANDE PERSONER ÄNDRAR FÄRG. Dold bakom en röd flagga, sätter kapitalismen igång att vässa sitt repressiva svärd som den 4:e maj var färdigt att användas för alla de krafter som sedan den 19:e juli brutit det spanska proletariatets ryggrad.
Son till Noske och Weimarkonstitutionen var Hitler; son till Giolitti och ”arbetarna” var Mussolini; son till den spanska antifascistiska fronten , ”socialiseringarna” och den ”proletära” milisen var slakten i Barcelona den 4:e maj 1937.
ENDAST DET RYSKA PROLETARIATET BESVARADE TSARISMENS FALL MED OKTOBER 1917 DÄRFÖR ATT DET ENSAMT HADE LYCKATS MED ATT BYGGA SITT KLASSPARTI GENOM ARBETET MED VÄNSTERFRAKTIONERNA.
Franco kunde förbereda sin attack under folkfrontsregeringens vingar. I en anda av samarbete försökte Barrio den 19:e juli bilda en enad regering som var kapabel att genomföra ett program för den spanska kapitalismen som helhet, antingen under Francos ledning eller under ett delat ledarskap av en kamratligt förenad vänster och höger. Men arbetarnas revolt i Barcelona, Madrid och Asturien tvingade kapitalismen att dela sin regering i två hälfter, för att fördela uppgifterna mellan dess republikanska och militära agenter, som förenade sig genom en osynlig klassolidaritet.
När Franco var oförmögen att åstadkomma en omedelbar seger, uppmanade kapitalismen arbetarna att gå i dess tjänst för att ”bekämpa fascismen”. Detta var en blodig fälla där tusentals arbete dog i tron att de under den republikanska regeringens ledarskap skulle krossa den legitima arvtagaren av kapitalismen – fascismen. Således gav de sig iväg till passen vid Aragon, till Guadarramas berg, till Asturien, för att kämpa för det antifascistiska krigets seger.
Ännu en gång, som i 1914, har historien skrivit under i blod, över arbetarnas massgravar, den oövervinnliga motsättningen som existerar mellan borgarklassen och proletariatet.
Är de militära fronterna en nödvändighet som påtvingats av den nuvarande situationen? Nej! De är en nödvändighet för kapitalismen om den skall kontrollera och krossa arbetarna! Den 4:e maj 1937 är ett slående bevis på det faktum att efter juli 1936 var proletariatet tvunget att kämpa mot Companys och Giral precis lika mycket som mot Franco. Den militära fronten kan bara gräva en grav för arbetarna därför att de representerar fronten för kapitalismens kamp mot proletariatet. Det enda svar som de spanska arbetarna kan ge till detta krig är det som gavs av deras ryska bröder 1917: revolutionär defaitism i borgarklassens båda läger, den republikanska liksom den ”fascistiska”; omvandlingen av det kapitalistiska kriget till ett krig för den fullständiga destruktionen av den borgerliga staten.
Den Italienska vänsterfraktionen har enbart fått ett stöd i sin tragiska isolering genom solidariteten från en strömning av den Internationella Kommunistiska Förbundet i Belgien, som precis har bildat den belgiska fraktionen av de Internationella Kommuniska Vänstern. Dessa två strömningar har ensamma ringt i alarmklockorna medan alla andra har proklamerat nödvändigheten av att försvara landvinningarna från revolutionen, att krossa Franco för att senare kunna krossa Caballero.
De senaste händelserna i Barcelona är en dyster bekräftelse på våra initiala teser. De visade hur folkfronten, flankerad av anarkisterna och POUM, vände sig mot de upproriska arbetarna den 4:e maj med samma grymhet som Franco.
Växlingarna på det militära slagfältet var lika många tillfällen för den republikanska regeringen att återta sitt grepp över massorna. I frånvaron av en proletär politik av revolutionär defaitism, var både de militära framgångarna och bakslagen för den republikanska armén steg i det blodiga nederlaget för arbetarklassen. Vid Badajoz, Irún och vid San Sebastián, bidrog folkfronten till avsiktliga massakrer av proletariatet samtidigt som man stärkte väven av borgfred, eftersom man var tvungen att disciplinera och centralisera armén för att vinna det antifascistiska kriget. Motståndet i Madrid, å andra sidan, underlättade folkfrontens offensiv som nu kunde göra sig av med sin forna lakej, POUM, och förberedda attacken den 4:e maj. Malagas fall förstärkte borgfredens blodiga kedjor, medan den militära segern vid Guadalajara öppnade upp en period som kulminerade i massakrerna i Barcelona. Attacken den 4:e maj spirade och blommade i en atmosfär av krigsfeber.
Parallellt med allt detta gav det spanska kapitalets utrotningskrig över hela världen liv åt de repressiva krafterna inom den internationella borgarklassen: den fascistiska och ”antifascistiska” döden i Spanien ackompanjerades av mord i Moskva och maskingevärssalvor i Clichy. Och det var på det antifascistsiska blodiga altaret som förrädarna mobiliserade arbetarna i Bryssel bakom den demokratiska flygeln av den belgiska kapitalismen i valen den 11 april 1937. ”VAPEN TILL SPANIEN”: detta var det stora slagordet som trummades in i arbetarnas öron. Dessa vapen har använts för att skjuta sina bröder i Barcelona. Sovjetryssland, genom att samarbeta i beväpningen av det antifascistiska kriget, har också demonstrerat att det är en del av det kapitalistiska systemet in denna slakt. På order av Stalin – som exponerade sitt antikommunistiska våld den 3 mars 1937 – tog PSUC i Katalonien initiativet i dessa massakrer.
Ännu en gång, som i 1914, använder arbetarna sina vapen för döda varandra istället för att använda dem för att förstöra den kapitalistiska förstryckarregimen.
Den 4 maj 1937 återvände arbetarna i Barcelona till den väg som det hade tagit up den 19 juli, den väg som kapitalismen hade lyckats med att avleda dem från med hjälp av alla de krafter som folkfronten bestod av. Genom att starta generalstrejken, även inom de sektorer som presenterades som REVOLUTIONENS LANDVINNINGAR, bildade de en klassfront mot det republikansk-fascistiska blocket av kapitalet. Den republikanska regeringen svarade med samma brutalitet som Franco visade vid Badajoz och Irún. Om Salamanca regeringen inte drog fördel av denna konfrontation bakom Aragonfronten för att gå till offensiv, var det enbart därför att den visste att dess medbrottslingar till vänster skulle på ett beundransvärt sätt genomföra sin roll som proletariatets bödlar.
Utmattade av tio månader av krig, av klassamarbete av CNT, av FAI och av POUM, led det katalanska proletariatet ett fruktansvärt nederlag. Men detta nederlag är också ett steg mot morgondagens seger, ett moment i frigörelsen av proletariatet, därför att det kännetecknar förfallet för de ideologier som möjliggjorde för kapitalismen att upprätthålla sitt styre trots den gigantiska chocken från den 19:e juli.
Nej, det proletariat som föll den 4:e maj kan inte åberopas av någon av de politiska rörelser som den 19 juli avledde dem från sin egen klassterräng in i antifascismen käftar. De stupade arbetarna tillhör proletariatet och till proletariatet ensamt. De representerar råmaterialet till arbetarklasens hjärna: den kommunistiska revolutionens klassparti.
Arbetarna över hela världen bugar framför de döda och gör anspråk på deras kroppar mot alla förrädare: dagens och morgondagens förrädare. Proletariatet över hela världen hälsar Berneri som en av sina egna, och hans martyrskap för anarkismens ideal är ännu en protest mot den politiska skola som har mött sitt förfall under dessa händelser i Spanien. Det var under ledning av en regering inom vilka anarkisterna deltog, som polisen behandlade Berneris kropp på samma sätt som Mussolini gjorde med Matteottis kropp!
Slakten i Barcelona förebådar ännu mer blodig repression mot arbetarna i Spanien och i resten av världen. Men det är ännu mer en försmak på den sociala smältdegel som imorgon kommer att svepa tvärs över hela den kapitalistiska världen.
Inom blott tio månader var kapitalismen tvungen att använda hela sin politiska arsenal som den hade hoppas att få använda för att smula sönder proletariatet, för att förhindra klassen från att genomföra sin uppgift att bilda partiet, vapnet för dess frigörelse, och skapa det kommunistiska samhället. Centrism och anarkism har i Spanien nått sitt slut, genom att återvända till socialdemokratins fållor, som var fallet 1914 då kriget reducerade den andra internationalen till ett lik. I Spanien har kapitalismen släppt loss en kamp av internationell betydelse: kampen mellan fascismen och antifascismen. I den extrema formen av en väpnad konfrontation demonstrerar den akuta spänningen mellan klasserna på den internationella arenan.
Dödandet i Barcelona har öppnat vägen för bildandet av arbetarklassens parti. Alla de politiska krafter som uppmanade arbetarna att kämpa för revolutionen samtidigt som de mobiliserade dem in i ett kapitalistiskt krig har förpassad sig till den andra sidan av barrikaden. För världens arbetarklass öppnar sig en ljus horisont upp: en horisont där arbetarna i Barcelona skrivit in med sitt eget blod klassens lärdomar som redan skisserades i blod av de döda mellan 1914-18.
ARBETARNAS KAMP ÄR EN PROLETÄR KAMP ENDAST OM DEN RIKTAS MOT KAPITALISMEN OCH DESS STAT: DEN TJÄNAR FIENDENS INTRESSEN OM DEN INTE RIKTAS MOT BÅDA, VID VARJE ÖGONBLICK, INOM VARJE OMRÅDE, INOM ALLA PROLETARIATETS ORGANISATIONER SOM SITUATIONEN SKAPAR.
Det internationella proletariatet måste kämpa mot kapitalismen även när den senare börjar förtrycka dess tidigare lakejer. Det är arbetarklassen, inte dess klassfiender, som har ansvaret för att göra upp med de krafter som en gång var en del av dess egen utveckling som en klass, som var moment i dess kamp för frigörelse från det kapitalistiska slaveriet.
Den internationella kamp som den spanska kapitalismen har satt igång mot proletariatet har öppnat upp ett nytt kapitel i fraktioneras liv i de olika länderna. Det internationella proletariatet, som måste fortsätta sin kamp mot ”byggare” av artificiella internationaler, vet att det endast kan bygga den proletära internationalen i en situation där en djupgående omvandling av en globala styrkebalansen har öppnat upp vägen för den kommunistiska revolutionen. Inför kriget i Spanien, i sig själv ett uttryck för en utveckling av en revolutionär jäsning i andra länder, upplever det internationella proletariatet att tiden har kommit för att föra samman de första internationella länkarna mellan den kommunistiska vänsterns fraktioner.
Din klass är oövervinnerlig; den är motorn bakom den historiska utvecklingen. Händelserna i Spanien är ett bevis på detta, därför att din klass ENSAM är den som är huvudfrågan i de strider som skakar hela världen!
Detta nederlag får inte demoralisera dig. Du måste dra lärdomar från detta nederlag för morgondagens segrar!
På din egen klassgrund, förstärk vår klassenhet, bortom alla gränser, mot alla mystifikationer från den kapitalistiska fienden!
I Spanien, mot varje försök till en kompromiss som syftar till att etablerandet av en fred baserad på kapitalistisk exploatering, kämpa tillbaka genom att fraternisera mellan de exploaterade i båda arméerna och en samtidig kamp mot kapitalismen!
På fötter för en revolutionär kamp i alla länder!
Framåt för bildandet av en internationell byrå för att accelerera bildandet av vänsterfraktioner i varje land!
Låt oss resa den kommunistiska revolutionens standar som de fascistsiska och antifascistiska mördarna försöker förhindra de besegrade arbetarna att föra vidare till sina klassbröder
Låt oss vara värdiga våra bröder som fallit!
Länge leve den internationella kommunistiska revolutionen!
De belgiska och italienska fraktionerna av den internationella kommunistiska vänstern (Bilan, nr 41, Juni 1937)
I World Revolution 302 rapporterades om den strejkvåg som omfattade flera sektorer av arbetarklassen i Egypten i början av detta år: i cementfabriker och fågelfarmer, i gruvor, i kollektivtrafik på bussar och järnvägar, i renhållningssektorn och framför allt i textilindustrin har arbetare varit ute i en lång rad illegala strejker mot de snabbt försämrade reallönerna och nedskärningar av olika bidrag. Den militanta, spontana karaktären hos dessa strider kan anas i denna beskrivning av hur en strejk bröt ut i december förra året vid den stora textilfabriken Mahalla al-Kubra’s Misr Spinning and Weaving norr om Kairo., utgjorde centrum i rörelsen. Utdraget är ifrån ”Egyptian textile workers confront the new economic order” av Joel Neinin och Hossam el-Hamalawy, publicerad i Middle East Report Online och libcom.org, baserad på intervjuer med arbetare vid fabriken, Muhammed ’Attar och Sayyid Habib.
”De 24.000 arbetarna vid Mahalla al-Kubras Misr Spinning and Weaving Complex var spända på att höra nyheten den 3 mars 2006 att premiärministern Ahmad Nazif hade uttalat ett dekret om en ökning av den årliga bonusen som ges till alla offentligt anställda fabriksarbetare, från en fast summa på 100 egyptiska pund (17 dollar) till en två månaders lönebonus. Den senaste gången man höjde den årliga bonusen var 1984 – från 75 till 100 pund.
`Vi läste dekretet, och började sprida ett medvetande om detta i fabriken`, sade ’Attar. `Ironiskt nog började den regeringstrogna fackföreningen publicera nyheten som något som man hade uppnått`. Han fortsatte: `December (när den årliga bonusen betalas ut) kom, och alla var oroliga. Vi förstod att vi hade blivit blåsta. Man erbjöd oss bara samma gamla 100 pund. Faktum är att det bara blev 89 pund kvar efter skatteavdrag.`
Det låg en kampvilja i luften. Under de följande två dagarna började grupper av arbetare att vägra acceptera lönerna i protest. Därefter, den 7 december började tusentals arbetare från morgonskiftet att samlas på Tal’at Harb-torget i Mahalla, som ligger mitt framför huvudingången till fabriken. Fabriksarbetet började gå långsammare, och stannade helt när omkring 3000 kvinnliga fabriksarbetare lämnade sina stationer, och marscherade över till spinn- och vävardelen av fabriken, där de manliga kollegorna ännu inte stoppat sina maskiner. De kvinnliga arbetarna stormade in och ropade: `Var är männen? Här är kvinnorna!` Skamsna gick männen med i strejken.
Omkring 10 000 arbetare samlandes på torget, och skrek `Två månader! Två månader!` för att understryka kravet på den bonus man hade blivit lovad. Svartklädd upploppspolis placerades snabbt ut runt fabriken och i hela staden, men de agerade inte för att stoppa protesterna. `De blev chockerade av vårt antal`, sade ’Attar. `De hoppades att vi skulle upplösa oss till kvällen eller nästa dag`. Uppmuntrade av den statliga säkerhetsstyrkan erbjöd ledningen en bonus som uppgick till 21 dagars lön. Men, som ’Attar skrattande påminner sig ”kvinnorna (på fabriken) slet nästan sönder varje representant från ledningen som försökte förhandla`.
När kvällen kom, sade Sayyid Habib, insåg männen att det var ´mycket svårt att övertyga kvinnorna om at de skulle gå hem. De ville stanna och övernatta. Det tog timmar att övertyga dem om att de skulle gå hem till sina familjer, och återvända nästa dag´. Med ett stort leende tillade ’Attar ´Kvinnorna var mer militanta än männen. De utsattes för kränkningar och hot av säkerhetsstyrkorna, men de höll ut´.
Innan morgonbönerna stormade kravallpolisen in genom företagsgrindarna. Sjuttio arbetare, däribland ’Attar och Habib, sov inne på fabriken, där man hade låst in sig. ´Säkerhetspoliserna sade att vi var få, och gjorde bäst i att lämna stället, men de visste inte hur många av oss som fanns där inne. Vi ljög och sade att det fanns tusentals därinne´. ’Attar och Habib väckte snabbt sina kamrater, och tillsammans började arbetarna banka ljudligt på olika metallföremål. ´Vi väckte upp alla på företaget och i staden. Krediten på våra mobiltelefoner tog slut när vi ringde våra familjer och vänner utanför fabriken, för att meddela dem att de skulle öppna sina fönster och låta säkerhetsstyrkorna veta och de var iakttagna.. Vi ringde alla arbetare vi kände för att uppmana dem att skynda sig till fabriken.
Vid denna tidpunkt hade polisen stängt av vatten och elektricitet till fabriken. Säkerhetsagenter skyndade till tågstationerna för att säga till arbetare som kommit in från förstäderna, att fabriken hade stängt på grund av strömavbrott. Denna avledningsmanöver misslyckades.
´Mer än 20 000 arbetare samlades´ sade ’Attar. ´Vi höll en massiv demonstration, där vi symboliskt begravde våra chefer. Kvinnorna kom med mat och cigarretter och gick med i demonstrationen. Säkerhetsstyrkorna vågade inte stoppa oss. Grundskoleelever och studenter från de närbelägna högskolorna tog gatorna i besittning för att stödja de strejkande´. Den fjärde dagen av fabriksockupation som erbjöd panikslagna regeringstjänstemän en 45-dagars bonus och gav försäkringar att företaget inte skulle bli privatiserat. Strejken avslutades, och den regeringskontrollerade fackföreningen fick stå där med skammen, när den icke auktoriserade aktionen av arbetarna på Misr-fabriken segrade”.
Segern vid Mahalla inspirerade ett antal andra sektorer att gå med i kampen, och rörelsen har långt ifrån stannat upp. I april kom konflikten mellan staten och Mahalla-arbetarna åter upp till ytan. Arbetarna beslöt att sända en stor delegation till Kairo för att förhandla(!) med ledningen för General Federation of Trade Unions om lönekrav och för att ta upp frågan om det lokala fackets stöd för fabriksägarna vid Mahallafabriken under strejken i December. Svaret från de statliga säkerhetsstyrkorna var att införa undantagstillstånd vid fabriken. Som svar på detta gick arbetarna åter ut i strejk och två andra stora textilfabriker deklarerade sin solidaritet med Mahalla: Ghazl Shebeen and Kafr el-Dawwar. Uttalandet från de senare var särskilt tydligt:
”Vi textilarbetare i Kafr- el Dawwar deklarerar vår fulla solidaritet med er, för att ni ska uppnå era rimliga krav, vilka är de samma som våra. Vi fördömer säkerhetsstyrkornas nedslag som hindrade delegationen av arbetare från Mahalla att resa för att delta i den planerade demonstrationen vid General Federation of Trade Unions högkvarter i Kairo. Vi fördömer också Said el-Goharys uttalande till Al-Masry Al-Youm i söndags, där han beskrev er aktion som ”nonsens”. Vi följer uppmärksamt vad som händer med er, och deklarerar vår solidaritet med textilarbetarnas strejk i förrgår, och den begränsade strejken i silkesfabriken.
VI vill att ni ska veta, att vi arbetare vid Kafr el-Dawwar och ni arbetare vid Mahalla går i samma riktning och har en gemensam fiende. Vi stödjer er rörelse, eftersom vi har samma krav. Sedan slutet av vår strejk den första veckan i februari, har vår lokala fackförening inte vidtagit några åtgärder för att vi ska nå de krav som utlöste strejken. Vår lokala fackförening har skadat våra intressen… Vi uttrycker vårt stöd för era krav att reformera lönerna. Vi, precis som ni, ser fram emot slutet av april för att se om arbetsmarknadsministern kommer att genomföra de krav vi begärt eller inte. Vi har dock inte så mycket tilltro till ministern, eftersom vi inte har sett något agerande från henne eller den centrala fackföreningsledningen. Det ankommer på oss själva, om vi ska uppnå våra mål.
Därför vill vi understryka att:
Vi sitter alla i samma båt och kommer att göra samma resa;
Vi vill deklarera vår fulla solidaritet med era krav, och vi vill understryka att vi är beredda att vidta solidaritetsåtgärder, om ni bestämmer er för att gå ut i strejk;
Vi kommer att informera arbetarna vid Artificial Silk, El-Beida Dyes och Misr Chemicals om er kamp, och öppna broar för att utvidga solidaritetsfronten. Alla arbetare är bröder i tider av strid.
Vi måste skapa en bred front för att kämpa mot regeringens fackföreningar. Vi måste besegra dessa fackföreningar idag, inte i morgon.”
(Översättning
från websiten Arabawy, först publicerad på engelska
på libcom.org)
Detta är ett
exemplariskt uttalande eftersom det visar på den grundläggande
naturen i varje genuin klassolidaritet: över yrkesgränser
och företagsgränser – en medvetenhet om att tillhöra
en och samma klass, som bekämpar samma fiende. Det är också
påfallande klart när det gäller behovet att kämpa
emot de statliga fackföreningarna.
Det bröt även ut strider på andra platser vid denna period: gummisamlare i Giza stormade företagskontoret i protest mot att man inte betalade ut löner; 2 700 textilarbetare i Monofiya ockuperade en textilfabrik; 4 000 textilarbetare i Alexandria gick ut i strejk en andra gång efter att ledningen försökte dra av på lönen för en tidigare strejk. Det har också förekommit illegala, icke officiella strejker.
Det har också förekommit försök att krossa rörelsen med våld. Säkerhetspolis har stängt, eller hotat stänga ”Centres for Trade Unions and Workers Services” i Nagas Hammadi, Helwan. Dessa centra anklagades för att ”underblåsa en strejkkultur”.
Förekomsten av dessa centra indikerar att det äger rum försök att bygga upp nya fackföreningar. Det går inte att komma ifrån, att det i ett land som Egypten, där arbetarna endast har erfarenhet av fackföreningar som öppet agerar som poliser på verkstadsgolvet, uppkommer idéer bland de mest militanta arbetarna att lösningen på deras problem är att skapa verkligt ”självständiga” fackföreningar, på liknande sätt som de polska arbetarna tänkte 1980-81. Men det som framstår som mest tydligt genom det sätt som strejkerna organiserades vid Mahalla (med spontana demonstrationer, massiva delegationer och möten vid fabriksportarna) är det faktum att arbetarklassen är som starkast när den direkt tar saken i egna händer, istället för att lämna över sin makt till en ny fackföreningsapparat.
I Egypten kan vi redan se ett frö till masstrejken – inte bara i arbetarnas förmåga till en massiv, spontan aktion, utan också i den höga nivån av klassmedvetenhet som uttrycks i uttalandet från Kafr el-Dawwar.
Även om vi inte har sett något medvetet samband mellan dessa händelser och annan klasskamp i det imperialistiskt uppdelade Mellan Östern: i Israel bland hamnarbetare, statsanställda och nu nyligen bland grundskolelärare som strejkat för löneökningar, och studenter som har konfronterat polisen i demonstrationer mot höjda examensavgifter; i Iran där man på första maj såg tusentals arbetare störa ordningen på de regeringsledda demonstrationerna genom att ta upp regeringsfientliga slagord, eller organisera otillåtna demonstrationer där man drabbades av kraftig repression från polisen. Men samtidigheten i dessa rörelser kommer från samma källa – kapitalets drivkraft att försämra villkoren för arbetare över hela världen. På detta sätt innehåller de fröen för an framtida internationalistisk enhet i hela arbetarklassen mot alla hinder av nationalism, religion och imperialistiska krig.
Amos, 20070501. Från World Revolution nr 304.
Cajo Brendel dog vid 91 års ålder den 25 juni 2007. Han var den siste av de holländska ”rådskommunisterna”. Cajo var en god vän och kamrat i kampen, som mycket livligt försvarade sina ståndpunkter men som samtidigt var varmhjärtad och jovialisk i sitt kamratskap. När han fyllde 90 år skrev vi en artikel förra året om honom i vår publikation i Nederländerna, Wereldrevolutie nr 107. Här vill vi lite mer utförligt skriva om hans liv och våra band med honom.
Cajo såg på IKS som en strömning som refererade till ”bakåtsträvande ståndpunkter”, som de som KAPD (Kommunistiche Arbeiter Partei Deutschlands) hade i början på 20-talet, vilka enligt honom överskreds av ståndpunkterna hos Groep van Internationale Communisten, (GIC), och han ansåg vid en debatt i Amsterdam 1981 att vår ståndpunkt om kapitalismens förfall var ”humbug”. Men Cajo var framförallt en konsistent och övertygad internationalist: detta är vad vi hade gemensamt med honom och som gjorde att vi alltid såg honom med beundran och respekt. Vi hade meningsskiljaktigheter med honom, bland annat om fackföreningarna, som enligt Cajo var ”kapitalistiska” från början, och angående den nationella frågan. Enligt honom kunde ”borgerliga revolutioner” fortfarande äga rum, och han kallade både det spanska inbördeskriget 1936 och förändringarna i Kina under Mao Tse-tung för detta – och även den proletära oktoberrevolutionen i Ryssland mellan 1917-1923.
Medan hans vän Jaan Meulenkamp ansåg att politisk aktivitet var en ”socialt motiverad hobby”, var detta för Cajo något mer, en livsövertygelse som han outtröttligen ägnade sitt liv till, och som han försökte vidarebefordra till andra genom en kraftfull argumentation. Att han tillsammans med Otto Rühle framhöll att ”Revolutionen inte är en partisak”, hindrade honom inte att göra propaganda för den Kommunistiska Vänsterns ståndpunkter, eller att göra dessa ståndpunkter kända på flera kontinenter. Vid ett flertal tillfällen har vi hjärtligen debatterat och polemiserat med honom, till att börja med under maj 1968 i Paris, och det måste sägas att känslorna kunde bli heta. Medan andra medlemmar av Daad en Gedachte (Handling och Tanke), som Jaap, som ”av princip” vägrade att debattera med organisationer eller grupper som anser sig vara ett ”politiskt avantgarde” för proletariatet, deltog Cajo 1973 i flera konferenser i Dendermonde och Langdorp i Belgien, där också Communistenbond Spartacus (Kommunistiska Förbundet Spartakus) var representerat, och även grupperna som skulle komma att bilda IKS sektion i Belgien, Internationalisme, ett år senare. Detta gav återverkningar hos Daad en Gedachte åren 1973-75.
Cajo föddes i Den Haag den 2 oktober 1915. Han kom ifrån en som han själv kallade ”småborgerlig familj” som fick allvarliga finansiella problem efter börskraschen 1929, när han började bli uppfylld av sociala frågor. Till att börja med sympatiserade han med trotskismen, men 1934, efter en debatt med David Wijnkoop som då hade blivit stalinist, kom han i kontakt med två arbetare i Den Haag, Arie och Geers och sedan med Stientje. De visade sig vara före detta medlemmar av Kommunistische Arbeiderspartij van Nederlands (KAPN) och grundade sektionen i Den Haag av Groep van Internationale Communisten (GIC). 1933 gav de ut tidningen De Radencommunist (Rådskommunisten). Under flera månader debatterade Cajo med dem varje kväll tills att han, 19 år gammal, gav upp i september. Långt senare sade han att det var ”som om han gick från plantskolan till universitetet”. Genom dem kom han i kontakt med Amsterdamsektionen av GIC där Henk Canne Meyer och Jan Appel spelade en viktig roll, och som även Anton Pannekoek hade kontakt med. Han var också starkt influerad av Paul Mattick och Karl Korsch. Ung och utan pengar, levde Cajo i Den Haag ett ”färgglatt liv” under åren av ekonomisk kris., Efter att sektionerna i Den Haag och Groningen bröt med GIC, som de ansåg alltför ”teoretiskt”, började Cajo 1935 i Leiden tillsammans gruppen i Den Haag publicera tidskriften Proletarier och sedan under 1937-38 Proletarische Beschouwingen (ungefär på svenska, Proletära uppfattningar). 1938-1939 skriver han veckoartiklar för den anarkistiska tidskriften De Vrije Socialist (Den Fria Socialisten) som gavs ut av Gerhard Rijnders, som inte verkade ha några problem med Cajos marxism. Mobiliserad för krigsmakten 1940, distribuerade Cajo internationalistiska flygblad till soldaterna, men utan att få ett gensvar. Efter att ha transporterats till Berlin som krigsfånge, återkom han till Nederländerna och tillbringade en tid på en undangömd post på en dagstidning. Efter krigets slut arbetade han som journalist i Utrecht, och på det personliga planet stundade lugnare och lyckligare dagar.
1952 går Cajo med i Communistenbond Spartacus där han ingår i dess redaktion. Detta år kommer han också att lära känna Anton Pannekoek. Under de kommande 12 åren skriver han många artiklar, men också pamfletter som ”De opstand der arbeiders in Oost-Duitsland” (Arbetarupproret i Öst-Tyskland) och ”Lessen uit de Parijs Commune” (Lärdomar från Pariskommunen), vilka bägge gavs ut 1953. Under krisen 1964, när ett antal medlemmar uteslöts från Communistenbond Spartacus, i synnerhet Theo Massen som tidigare också hade uteslutits från GIC, intar Cajo i början en medlande attityd, men återkommer slutligen till gruppen i januari 1965 som ger ut tidskriften Daad en Gedachte, ”som tillägnas den autonoma arbetarkampens problem”.
Men Cajo blev verkligen betydelsefull med publiceringen av boken ”Anton Pannekoek, theoreticus van het socialisme” 1970, en bok som i Nederländerna skulle få ett stort inflytande på en hel generation människor som sökte efter marxistiska ståndpunkter. Den gavs ut på tyska år 2001 under titeln ”Pannekoek, Denker der Revolution”. Runt 1970 uppstår i hela världen ett förnyat intresse för den Kommunistiska Vänstern. 1974, året som Theo Massen dog, publiceras Cajos ”Stellingen over de Chinese Revolution” (Teser om den kinesiska revolutionen, utgiven på Federativ i mitten av 70-talet, ö.a). 1974 utkommer en tyskspråkig pamflett, ”Autonome Klassenkämpfe in England 1945-1972” ( Självständig klasskamp i England 1945-72), vilken också har översatts till franska. För att skriva denna bok tillbringade han en avsevärd tid hos gruvarbetare i Wales. Av stor betydelse är också hans bok ”Revolutie en contrerevolutie in Spanje” som gavs ut 1977, vilken tyvärr inte har översatts. Cajo kunde flera språk;, även om det mesta han skrev gavs ut på nederländska, skrev han också på tyska, engelska och franska, och det han publicerade har givits ut på än fler språk. Därför växte hans internationella inflytande, också tack vare hans bidrag till magasinet Echanges et Mouvement som publiceras på franska och engelska, och hans regelbundna deltagande på internationella konferenser, som den i Paris 1978.
Men när en konferens av internationalistiska grupper äger rum i Amsterdam 1981, väljer Daad en Gedachte att inte delta, men en medlem av gruppen deltar personligen och både Cajo och Jaap skickar viktiga bidrag till diskussionen och säkerställer på så sätt att deras ståndpunkter kunde vara närvarande. Under masstrejken i Polen, också det 1981, försvarar Cajo inför ett välfyllt möte i Amsterdam att skiljelinjen ”inte går mellan å ena sidan den polska staten och arbetarna och Solidarnosc å den andra sidan, utan mellan å ena sidan den polska staten och Solidarnosc, och arbetarna på den andra sidan”, något som vi fullständigt håller med om. Vid en presentation i Antwerpen 1983 av boken ”Blafende bonden bijten niet” (Skällande fackföreningar bits inte), full med citat av IKS press, försvarar Cajo denna bok inför en fientlig publik av vänsterister som angriper boken med att ”den spelar högern i händerna”. Cajo säger att detta är fullständigt felaktigt: att högerpartiernas organisationer var högst medvetna om vilken betydelse fackföreningarna har för dem, och vi i IKS stödde hans ingripande så mycket som möjligt.
Att Cajo framförallt annat var en internationalist visade sig återigen 1987 då IKS och ett antal av dess medlemmar och sympatisörer, mer eller mindre av misstag blev inbjudna att delta i en konferens som anordnades av gruppen Daad en Gedachte. Några av oss var närvarande och vårt insisterande på den proletära internationalismen noterades. Till vår stora förvåning stod vi tillsammans med Cajo och Jaap gentemot nästan alla de ”yngre” i gruppen som snarare var ”anti-fascister” och tenderade att försvara den borgerliga demokratin. Vi rapporterade om detta i vår press. Det klargjordes tydligt, att denna, den mest betydelsefulla politiska ståndpunkten blev till en andrahandsfråga för dem och att gruppen kantrade över till en journalistisk akademism och kunde inte fungera mycket längre. Cajo och Jaap var internationalister som i hela deras liv utan åtskillnad hade fördömt det fascistiska, stalinistiska och det demokratiska lägret. Men det visade sig att de inte hade varit förmögna, åtminstone inom deras egen grupp, att föra vidare denna ståndpunkt till nästa generation. De yngre elementen började att lämna gruppen, något som accelererade med kollapsen av Östblocket, då allt som verkade vara marxism fick en dålig klang. Vid tidpunkten för gruppens 25 årsdag 1990, publicerade de en ”återblick” där Daad en Gedachtes bakgrund och ståndpunkter återgavs. Men i motsats till dess intentioner attraherade detta inte längre några nya läsare, ännu mindre några nya medarbetare. Vad vi såg äga rum i Communistenbond Spartacus 1981, att de ”unga” medlemmarna drog sig ur medan de äldre ville fortsätta aktiviteten, återupprepar sig tio år senare med gruppen Daad en Gedachte. 1991, efter kollapsen av Östblocket, besökte vi Cajo för att diskutera med honom Manifestet från IKS 9:e Kongress angående kollapsen av Östblocket och stalinismen. Vi försökte också förmå honom att göra en presentation angående denna fråga för ett offentligt möte som IKS skulle hålla. Han blev väldigt rörd och upplivad av detta:” Jag håller inte alls med er, men jag tycker att det är jätteviktigt att ett sådant dokument distribueras internationellt”, . Han hade samma attityd 1992 när han gjorde ansträngningar för att få vår bok om den Holländska Vänstern publicerad på nederländska, ”den enda studien som behandlar denna fråga i sin helhet”, till vilken han själv hade bidragit med mycket information och många dokument, trots att han inte var överens med många delar av innehållet i boken, något som trots allt visade sig vara mindre skillnader än vad man först kunde anta. Utgivningen av tidskriften Daad en Gedachte fortsatte fram till 1997, men med allt färre deltagare. Gruppens organisatoriska struktur, en informell cirkel av vänner, gjorde det allt svårare att upprätthålla en koherens. Efter att Jaap blivit sjuk och sedan avlidit, blev Cajo nästan ensam i att göra arbetet. En appell i vår press om att inte ge upp utgivningen av tidskriften eftersom detta skulle innebära en utomordentlig försvagning av den Holländska Vänsterns internationalistiska ståndpunkter, klingade ohörd. Vi skrev:
”Oavsett de ståndpunkter och analyser som må skilja oss, anser vi att denna politiska strömning utgör en fundamental gren av arbetarrörelsens historiska arv och att den också har bidragit avsevärt till dess teoretiska och praktiska framsteg”.
(Wereldrevolutie, nr 85, december 1998)
I november 1998, håller Cajo, 83 år gammal, en rad föreläsningar i Tyskland, där vi är närvarande och som vi skriver mycket om i vår press (t.ex. Weltrevolution nr 92, Wereldrevolutie nr 92, Internationalisme nr 255, World Revolution nr 228). Dessa möten attraherade hundratals som lyssnade och deltog i debatterna. Våra kamrater i Tyskland var imponerade av Cajos skarpa analyser och hans stora mänskliga kvaliteter. Under hela hans liv har han föreläst, alltid med debatt och inte bara en frågestund, inte bara i Nederländerna utan också i länder som Tyskland, Frankrike, Storbritannien, och Skandinavien, men även i USA, Ryssland och Australien. År 2000 inbjöd vi Cajo till ett offentligt möte i Amsterdam där rubriken var en fråga: ”Rådskommunismen, en brygga mellan marxism och anarkism?”. Cajo kom inte, men inför försöken att inkorporera den Holländska Vänstern i anarkismen, skrev han till oss, något som vi hälsade i vår press att: ”Jag är på intet sätt en anarkist”, och, ”Av den metod som Marx använder i sina analyser, av varje dialektisk eller verklig förståelse vilket marxismen består av, har anarkisterna ingen aning om.” (Wereldrevolutie, nr 91).
Vi besökte Cajo sista gången 2005, en gång i hans hus, och några månader senare på ett vårdhem där han under tiden hade fått plats. Han kände inte längre igen oss, men vid det första tillfället talade han fortfarande mycket om sina aktiviteter, även om han inte längre kom ihåg namn och platser. Tvärtom mot vad som har rapporterats i den anarkistiska pressen, levde han inte under ”eländiga omständigheter”. På vårdhemmet blev han mycket väl omhändertagen och hans barn såg till att han fick en bra vård. Men han fick inte många besök från kamrater längre.
Cajos arkiv, en guldgruva, nästan 6 meter långt, finns nu hos International Institute for Social History i Amsterdam. Men det är framför allt de mer än 70 år, under vilka Cajo upprätthöll sin internationalism – i allmänhet ”mot strömmen” – som gjorde honom så exceptionell i den Holländska Vänsterns historia, för vilken han var den sista representanten.
IKS, 29 juli 2007
En liten samling av artiklar som refererar till Rådskommunismen kan hittas på följande plats:
https://en.internationalism.org/taxomony.term/80 [27]
I slutet av maj höll IKS sin 17:e internationella kongress. Eftersom de revolutionära organisationer inte existerar för sig egen skull, utan är ett uttryck för proletariatet och en aktiv faktor i dess liv, har de en skyldighet att redovisa för sin klass det arbete som utförts av dess viktigaste organ – kongressen. Detta är syftet med denna artikel.
Alla IKS kongresser är givetvis mycket viktiga moment i organisationens liv. Men det första som vi måste säga om den kongress vi höll i våras är att den var ännu viktigare än de tidigare kongresserna, därför att den markerade ett mycket viktigt steg i IKS mer än 30-åriga existens (1).
Den viktigaste illustrationen av detta faktum var närvaron vid vår kongress av tre grupper i den internationella proletära miljön: OpOp från Brasilien (2), SPA från Sydkorea (3) och EKS från Turkiet (4). Andra grupper var också inbjudna till kongressen, Internasyonalismo gruppen från Filippinerna, men trots dess starka önskan att sända en delegation, visade det sig omöjligt. Men gruppen sände hälsningar till kongressen och antog skriftliga ståndpunkter till de viktigaste rapporterna som lades fram på kongressen.
Närvaron av flera grupper från den proletära miljön på IKS kongress är inte någon nyhet. Tidigare, i början av dess existens, välkomnade IKS delegationer från andra grupper. Vid dess konstituerande kongress i januari 1975 deltog delegationer from Revolutionary Workers Group i USA, Pour Une Intervention Communiste i Frankrike och Revolutionary Perspectives i Storbritannien. Vid dess andra kongress 1977 deltog en delegation from Partito Communista Internazionalista (Battaglia Communista). Vid dess tredje kongress 1979 deltog kamrater från Communist Workers Organisation (Storbritannien), Nucleo Communista Internazionalista och Il Leninista (Italien), liksom individuella kamrater från Skandinavien. Efter detta fortsatte tyvärr inte denna praxis beroende på orsaker utanför vår kontroll: vissa grupper försvann, andra utvecklades mot vänsterristiska ståndpunkter (som t.ex. NCI) och utvecklingen av en sekteristisk approach av en del grupper (CWO och Battaglia), som slöt sig inåt för att sabotera de internationella konferenserna av grupper i den kommunistiska vänstern som hölls i slutet av 1970-talet (5). Som ett resultat av detta har det nästan gått ett kvarts sekel sedan vi hade möjlighet att välkomna andra proletära grupper till våra kongresser. I sig själv var närvaron av fyra grupper vid vår kongress därför en mycket viktig händelse.
Men denna kongress har betytt mer än det faktum att den förnyat en praxis som kännetecknat IKS sedan dess början. Vad som var än mer fundamentalt är betydelsen av gruppernas attityd. De är en del av en historisk situation som vi redan identifierade vid vår förra kongress:
”En central uppgift för kongressen var att undersöka återkomsten av arbetarklassens kamp och det ansvar som denna ger vår organisation, speciellt i förhållande till utvecklingen av en ny generation av element som rör sig mot ett revolutionärt politiskt perspektiv”. (https://(en.internationalism.org/ir/122_16congress ).
När östblocket och de stalinistiska regimerna kollapsade 1989 hörde vi de,
” … öronbedövande kampanjerna från borgarklassen om ’kommunismens misslyckande’, den ’definitiva segern för den liberala demokratiska kapitalismen’, ’slutet på klasskampen’ och till och med på arbetarklassen själv, (vilket) ledde till en viktig tillbakagång för proletariatet, både på nivån av dess medvetande och på dess kampvilja. Denna tillbakagång blev djup och pågick i mer än 10 år. Den påverkade en hel generation av arbetare, som resulterade i förvirring och även demoralisering … Inte förrän 2003 började, notabel i form av stora mobiliseringar mot attackerna på pensionerna i Frankrike och Österrike, proletariatet verkligen att hämta sig från tillbakagången som hade påverkat den sedan 1989. Sedan dess har denna tendens mot en återkomst av klasskampen och utvecklingen av klassmedvetandet ytterligare bekräftats. Arbetarna kamp har påverkat de flesta av de centrala länderna, inklusive de viktigaste av dem. USA (Boeing och New Yorks kommunikationer), Tyskland (Daimler och Opel 2004, sjukhusläkare 2006), Frankrike (speciellt rörelsen av studenterna vid universiteten och högskolorna mot CPE våren 2006), men också en hel rad av strider i periferin som i Dubai (byggnadsarbetare vården 2006), Bangladesh (textilarbetarna våren 2006), Egypten (textil, transport och andra arbetare våren 2007)” (Resolution om den internationella situationen som antogs vid den 17:e kongressen)
”Idag, som 1968, (vid tidpunkten för den historiska återkomsten av arbetarklassens kamp som gjorde slut på fyra årtionden av kontrarevolution), ackompanjerades klasstriderna av en djup reflektion, och uppkomsten av nya element som närmar sig den kommunistiska vänstern positioner är bara toppen av ett isberg” (ibid)
Detta är skälet till att närvaron av flera grupper från den proletära miljön vid kongressen och till den mycket öppna attityden till diskussion som dessa grupper visade (med ett verkligt brott från den sekteristiska attityden hos de ’gamla’ grupperna i den kommunistiska vänstern) inte alls är tillfällig: den är en integrerad del av ett nytt steg i utvecklingen av det internationella proletariatets kamp mot kapitalismen.
Kongressens arbete, speciellt genom de rapporter som lades fram av de olika sektionerna, bekräftade verkligheten i denna tendens, från Belgien till Indien, i de centrala länderna liksom de i periferin, både när det gäller den omedelbara kampen och utvecklingen av en process av reflektion bland element som närmar sig den kommunistiska vänsterns positioner. En tendens som också har tagit formen av en integration av nya medlemmar i organisationen, inklusive i de länder där det inte skett några nya integrationer på flera årtionden, men också genom bildandet av en kärna i Brasilien (se artikel i detta nummer av IR).
Med anledning av de speciella omständigheter, under vilka kongressen hölls, var den första punkten på dagordningen frågan om klasskampen; den andra var de nya revolutionära krafterna som trädde fram eller utvecklades under den nuvarande perioden. Vi kan inte lämna en redogörelse i denna korta artikel för diskussionerna. Resolutionen om den internationella situationen (som publiceras i International Review 130) ger en syntes av dess viktigaste element. Det vi vill stryka under här är nya eller speciella aspekter av den nuvarande utvecklingen av klasskampen. Det visades speciellt att allvaret i kapitalismens kris, de våldsamma attackerna som nu sker mot klassen och de dramatiska frågorna i världssituationen i allmänhet, vilken kännetecknas av en drift mot militärt barbari och det växande hotet mot miljön, vilka alla är element som tenderar att politisera arbetarnas kamp. Situationen är något annorlunda jämfört med den vi såg i samband med den historiska återkomsten av klasskampen 1968, då manöverutrymmet som fortfarande fanns för kapitalet, gjorde det möjligt att upprätthålla illusionen av ”morgondagen blir bättre än idag”. Idag är en sådan illusion inte längre möjlig: den nya generationen av arbetare, liksom de äldre, blir mer och mer medvetna om att ”morgondagen blir värre än idag”. På grund av detta, kommer den kamp som arbetarklassen är tvungen att ta upp mot attackerna – även om ett sådant perspektiv kan leda till demoralisering och demobilisering – mer och mer leda det till att bli medveten om att dessa strider är en förberedelse för en mycket större kamp mot ett döende system. Även i de strider som vi sett sedan 2003,
”inkorporeras mer och mer frågan om solidaritet. Detta är mycket viktigt därför att den utgör det bästa motgiftet till en attityd av ’var och en för sig själv’ typisk för det sociala sönderfallet, och framförallt därför att det centralt för det internationella proletariatets förmåga att inte bara utveckla sin nuvarande kamp utan också för att störta kapitalismen” (ibid)
Även om huvudfokus på kongressen var frågan om klasskampen, togs även andra aspekter av den internationella situationen upp. Kongressen ägnade en hel del tid till frågan om den ekonomiska krisen. Speciellt undersöktes den nuvarande tillväxten i vissa ’tillväxtländer’ som Kina och Indien, som tycks motsäga organisationens analys och marxisternas i allmänhet, om den definitiva bankrutten för det kapitalistiska produktionssättet. Efter en mycket detaljerad rapport och en djup diskussion kunde kongressen dra slutsatsen att:
”De exceptionella tillväxttalen som vi för närvarande ser i länder som Indien och Kina kan inte på något sätt bevisa att det finns något nytt liv i världsekonomin, även om de har gett ett avsevärt bidrag till de höga tillväxttalen under den senaste perioden. Bakom denna exceptionella tillväxt ligger, paradoxalt, ännu en gång kapitalismens kris … Sålunda är ’miraklet’ i Kina och vissa andra länder i tredje världen inte alls ett uttryck för ett andningshål för den kapitalistiska ekonomin, utan ännu ett förkroppsligande av kapitalismens förfall … Sålunda, precis som ’miraklen’ i de tvåsiffriga tillväxttalen för de asiatiska tigrarna och drakarna kom till sitt sorgliga slut i slutet av 1997, kommer det nuvarande kinesiska miraklet, även om det inte har identiskt ursprung och har betydligt större tillgångar till sitt förfogande, för eller senare att konfronteras med den hårda verkligheten av den historiska återvändsgränden för det kapitalistiska produktionssättet” (ibid)
Slutligen kom borgarklassens påverkan av den återvändsgränd som det kapitalistiska samhället har nått och det resulterande fallet ned i sönderfall att leda till två diskussioner: en om konsekvenserna av denna situation inom varje land, den andra om utvecklingen av imperialistiska motsättningar mellan stater. På den sista punkten, pekade kongressen på det politiska misslyckandet för världens mäktigaste borgarklass, USA, framförallt sedan dess äventyr i Irak, och det faktum att detta avslöjar det generella dödläge som kapitalismens står inför:
”Det faktum att teamet Cheney, Rumsfeld och Co kom att sitta bakom statens tyglar var inte helt enkelt ett resultat av ett monumentalt misstag i rollbesättningen av den härskande klassen. Den har avsevärt förvärrat USA situation på den imperialistiska nivån, men den var redan ett uttryck för den återvändgränd som USA stod inför, givet den växande svagheten i dess ledarskap och, mer generellt, utvecklingen av ’var och en för sig själv’ i de internationella relationerna som kännetecknar sönderfallsfasen” (ibid)
Mer allmänt underströk kongressen att:
”det militära kaos som utvecklas världen över och som kastar stora regioner in i en helvetisk ödeläggelse, speciellt i Mellanöstern men också framförallt i Afrika, är inte bara en manifestation av kapitalismens historiska återvändsgränd och inte heller det största hotet för den mänskliga rasen. Idag har det blivit allt mer tydligt att upprätthållandet av det kapitalistiska systemet innebär ett hot om en total ödeläggelse av den miljö, som gjort uppkomsten av människan möjlig.” (ibid)
Detta perspektiv understryker desto mer den avgörande betydelsen som arbetarkampen som nu utvecklas över hela världen har. Det understryker också den fundamentala rollen för de revolutionära organisationerna och speciellt IKS, att ingripa i dessa strider för att utveckla en medvetenhet om vad som står på spel i världen idag.
Här drog kongressen en mycket positiv balans av vår organisations ingripande i klasskampen som svar på de frågor som ställts. Den underströk speciellt IKS förmåga att mobilisera sina resurser på internationell skala (artiklar i pressen, på Internet, offentliga möten, etc.) för att sprida lärdomarna av en av de viktigare episoderna i klasskampen under den senaste perioden: studenternas kamp mot CPE våren 2006 i Frankrike. Det noterades att vår webbplats hade sett en spektakulär ökning av besökare under denna period, ett bevis på att revolutionärer inte bara har ett ansvar utan också möjligheten att motverka den blackout som de borgerliga media systematiskt organiserar runt den proletära rörelsen.
Ingripandet av revolutionärer kräver att de måste vara förmögna att utveckla de djupaste och mest relevanta analyserna och att försvara dem effektivt inom arbetarklassen för att kunna bidra till att utveckla dess medvetande. Det var med detta i åtanke som kongressen ägnade tid för att diskutera en orienteringstext som hade cirkulerat i IKS flera månader tidigare (och som kommer att publiceras i International Review). Kongressen gav sitt fulla stöd till denna text, med tonvikt på att förmågan att utveckla en verklig debattkultur i de proletära organisationerna är ett av de viktigaste tecknen på att de tillhör klassen, på dess förmåga att förbli levande och motsvara den proletära rörelsens behov. Detta är fallet, eftersom det är genom sina egna diskussioner, speciellt genom sina allmänna stormöten, som arbetarklassen kan dra lärdomar från sin erfarenhet och flytta fram sitt medvetande. Sekterism och en vägran att debattera, som idag tyvärr kännetecknar ett antal organisationer i det proletära lägret (en del av dem t.o.m. förespråkar ’monolitism’), är inte på något sätt ett bevis på deras ’kompromisslöshet’ inför borgarklassen eller något botemedel mot en politisk förvirring. Tvärtom är det ett uttryck för deras rädsla att försvara sina positioner och i slutändan deras brist på övertygelse.
Denna debattkultur kännetecknade allt arbete på kongressen. Den uttrycktes i att ett stort antal inlägg gjordes av de inbjudna grupperna, som uppenbarligen inte delar alla IKS ståndpunkter. Detta faktum underströks av delegationen från Korea, där en delegat uttryckte att han blivit,
”slagen av andan av gemenskap, av de kamratliga relationerna, vilket var något han inte varit van vid i hans tidigare erfarenhet, och som var något som han avundades.”
Mer allmänt, en av de viktigaste ingredienserna för denna kongress framgång och den entusiasm som uttrycktes av alla delegationer vid slutet, var just deltagandet av de inbjudna grupperna. Speciellt delegationerna från OpOp och EKS gjorde mycket intressanta inlägg om den imperialistiska politiken från den brasilianska och turkiska borgarklassen, vilket berikade diskussionen för hela kongressen (6).
Två internationella möten hölls i maj med några få dagars mellanrum: G8mötet och IKS kongress. Kontrasten mellan dessa två möten är slående utifrån deras omständigheter, deras mål och deras sätt att fungera. Å ena sidan såg man ett möte bakom taggtråd, med en exempellös mobilisering av polis och polisrepression, med en hel rad deklarationer om ”debattens öppenhet”, ”fred” och ”mänsklighetens framtid”, men som bara var en rökridå för att dölja motsättningarna mellan de kapitalistiska staterna, förberedelser för nya krig och upprätthållande av ett system som inte har något att erbjuda mänskligheten. Å andra sidan: ett möte mellan revolutionärer från 15 länder, som bekämpade alla rökridåer, alla falska framträdelser, engagerad i verkligt kamratliga debatter för att bidra till det enda perspektiv som kan rädda mänskligheten: arbetarklassens enade och internationella kamp, som syftar till att störta kapitalismen och införa kommunismen.
Vi vet att vägen som leder till detta mål är lång och svår, men IKS är övertygat att den 17:e kongressen var ett viktigt steg på denna väg.
IKS, juli 2007
Noter
Om IKS historia se International Review 123, 30 years of the ICC, https://en.internationalism.org/ir/123_30years [30]
OpOp: Oposicao Operaria, Arbetaroppositionen. Detta är en grupp som finns i flera städer i Brasilien. Bildades i början av 1990-talet, av element som bröt sig ur från CUT fackföreningsfederation och Lulas arbetarparti (den nuvarande presidenten i landet) för att ta upp proletära ståndpunkter, speciellt på frågan om internationalism, men också i fackföreningsfrågan (fördömande av dessa organ som verktyg för borgarklassen) och parlamentarismen (fördömande av den ’demokratiska’ maskeraden). Det är en grupp som är aktiv i arbetarkampen (speciellt i banksektorn) och IKS har haft kamratliga diskussioner med denna grupp i flera år och har organiserat gemensamma offentliga möten i Brasilien (se speciellt ‘ICC Public Meetings in Brazil: A strengthening of revolutionary positions in Latin America' World Revolution 292, https://en.internationalism.org/wr/292_brazil_forums.html [31] ). En delegation från OpOp deltog tidigare i den 17:e kongressen för vår sektion i Frankrike under våren 2006. Se World Revolution 297, (https://en.internationalism.org/wr/297_ricongress [32] )
SPA: Socialistisk Politisk Allians. Denna grupp har satt upp som sin uppgift att göra vänsterkommunistiska ståndpunkter kända i Korea (speciellt genom att översätta några av dess grundläggande texter) och att animera en diskussion mellan grupper och element runt dessa ståndpunkter. SPA organiserade en internationell konferens till vilken IKS, som har diskuterat med denna grupp omkring 1 år, sände en delegation. Se ‘Report on the conference in Korea, October 2006' in International Review 129, https://en.internationalism.org/ir/129/korea-conference [33]). Speciellt skall det noteras att deltagarna på denna konferens, som skedde precis efter Nordkoreas kärnvapenprov, antog en deklaration, ‘Internationalist declaration from Korea against the threat of war', https://en.internationalism.org/wr/299/internationalist-decleration-from... [34]
EKS:
Enternasyonalist Komunist Sol, Internationalistisk kommunistisk
vänster, en grupp som nyligen bildats i Turkiet, som resolut
står för vänsterkommunistiska ståndpunkter. Vi
har publicerat några uttalande från EKS på vår
webbplats:
https://en.internationalism.org/wr/295_eks_basicpositions [35]
; https://en.internationalism.org/node/1772 [36]
Detta hindrade emellertid inte IKS från att bjuda in IBRP (Internationella Byrån för det Revolutionära Partiet) till dess 13:e kongress 1999. Vi upplevde att allvaret i de imperialistiska konflikterna i hjärtat av Europa (vid det tillfället bombade NATO Serbien) betydde att de revolutionära grupperna skulle ställa åtsidan sitt käbbel och komma samman för att undersöka konsekvenserna av konflikten och kanske producera en gemensam deklaration. Olyckligtvis avvisade IBRP denna invitation.
Detta bidrag finns på https://eks.internationalist-forum.org/en/node/51 [37], https://libcom.org/forums/organise/situation-turkey [38] , och på IKS Online.
Vi vill informera våra läsare om skapandet av en IKS-sektion i Brasilien. Detta kommer att avsevärt bidra till utvecklingen av vår organisations politiska närvaro i Latinamerikas viktigaste land – ett land som har den största industriella koncentrationen i denna region och även internationellt. Det finns också i Brasilien en miljö av proletära politiska grupper och element som har närmat sig revolutionära ståndpunkter. Vi har redan berört detta i vår press och på vår webbsida på portugisiska, gruppen OpOp (Arbetaroppositionen), där vi också tar upp offentliga möten och publicerar av gemensamma uttalanden om den sociala situationen. Vi har även på vår portugisiska webbsida publicerat debatten mellan våra två organisationer om den historiska materialismen, och texter av OpOp som vi anser har en särskild betydelse.. OpOp har också deltagit i arbetet på IKS 17:e internationella kongress och på Revolution Internationales 17:e kongress.
I Säo Paolo finns det också en grupp som håller på att bildas som är influerad av den kommunistiska vänsterns ståndpunkter. Vi har nyligen etablerat politiska relationer med denna grupp, och hållit ett gemensamt offentligt möte.
Vi hoppas naturligtvis att vårt samarbete med dessa grupper kommer att bli närmare och än mer fruktbart. Detta perspektiv står inte i motsättning till vår avsikt att etablera en specifik politisk närvaro i Brasilien. Tvärtom kommer vår permanenta närvaro i detta land att göra det möjligt för oss att stärka samarbetet mellan våra organisationer, detta desto mer eftersom det mellan våra kamrater och OpOp redan finns en lång gemensam historia, grundad på ömsesidig respekt och förtroende.
Skapandet av vår sektion är en konsekvens av vad IKS påbörjade för mer än 15 år sedan. Detta arbete har intensifierats de senaste åren genom de kontakter vi har med olika grupper och element, och genom att vi har haft offentliga möten i olika städer, där några av dessa – som har hållits på universitet – har varit oerhört välbesökta. För oss är detta inte slutet på en process utan ett betydande steg i utvecklandet av den kommunistiska vänsterns positioner på den sydamerikanska kontinenten. Detta är inte ett brasilianskt undantag, utan en del av samma fenomen som sker runt om i världen, där olika grupper framträder, som en produkt av klasskampens återkomst på en global nivå och tendensen hos arbetarklassen att ge upphov till revolutionära minoriteter.
IKS
Vi publicerar här en brevväxling som tar upp frågor om arbetarklassens sociala natur under kapitalismen. Dessa är långtifrån akademiska frågor. De är istället i högsta grad politiska spörsmål med direkta konsekvenser för hur man ser på arbetarklassens möjligheter att utveckla sin kamp för ett annat samhälle.
Denna brevväxling inleddes med en förfrågan om en bok som diskuterades i ett TV-program om det så kallade informationssamhället i dansk TV.
I vårt svar lyfte vi fram att man endast kan förstå frågan om det så kallade informationssamhället inom ramen historisk förståelse av kapitalismens utveckling.
-----------
Jag tackar för ert svar
Det som fångade mitt intresse när jag såg programmet på TV, var det du kallar ”myter”. Detta i sammanhanget av att vi upplever att information visas på ett sätt som bevarar myten om informationssamhället, som exempelvis den dagliga nyhetsritualen där vi antas bli informerade om vad som händer i världen. I det stora hela är det framförallt denna moderna aspekt av social teoretisering, att den helt kretsar kring individen, i kontrast till en marxistisk förståelse av till exempel globalisering, som jag anser är viktig. Egentligen kan ju globaliseringen förklaras logiskt linjärt endast utifrån Kapitalet.
Däremot är det mycket svårare att förhålla sig till löneförhandlingarna vid ett mindre företag år 2007. Anställda med lång anställningstid och ett intresse av att bevara företaget som vill att fler sjukdagar inte skall påverka deras lönebonus. Nyanställda som får eller inte får del av detta nya avtal och de anställda som är invandrare eller flyktingar. Ett sådant proletärt förhållande kan vara svårt att förhålla sig till. Kan det bero på att kapitalismen spöke eller monster är dynamisk, men socialiteten, den skenbara socialiteten är ännu mer dynamisk. Vi samarbetar. Vilken etik kan jag förvänta mig från mina kollegor eller medmänniskor? Den frågan anser jag är viktig.
Hälsningar
S
------------
Tack
för ditt svar
Du ställer flera intressanta frågor
och vi skall försöka utveckla några av dem. Först
till "myten" om informationssamhället, så tar du
upp en annan aspekt en den vi syftade på. När vi talade om
myten om informationssamhället så menade vi närmast
den boom för it-företagen vi såg i slutet på
90-talet. Då de mer entusiastiska förespråkarna för
kapitalismen talade om att vi lämnat industrisamhället och
gått in i ett informationssamhälle. Men precis som du
säger så var en av de främsta ideologiska aspekterna
av denna "myt", just detta att allt tal om klasser var
gammalmodigt och att allt fokuseras på individen.
Detta är för all del inte någon ny tanke, utan detta är något som alltid varit grundläggande för alla kapitalistiska ideologier som liberalismen och har sin grund i att kapitalismen är ett produktionssätt som är baserat på lönearbete, det vill säga exploateringen av lönearbetaren som individ, där relationen mellan arbetsköpare och arbetare alltid är individuell.
Samtidigt skapar detta förhållande ett behov hos dessa individuella lönearbetare att gå samman för att kunna försvara sina intressen mot arbetsköparen. Det vill säga att det endast är genom att agera som klass som det varit möjligt för arbetarklassen att hävda sina intressen. Det är därför som vi som kommunister menar att i förhållande till den situation som du beskriver, av olika arbetare som inte bara är isolerade från varann utan även verkar ha motsatta intressen, är det viktigt att betona vad vi har gemensamt. Detta gäller iI synnerhet idag när det är allt för vanligt att vi får höra att våra jobb hotas av t.ex. polska gästarbetare.
Ett sällsynt vidrigt exempel på detta är den kampanj som det svenska byggnadsarbetarfacket drev mot ett skolbygge i Vaxholm utanför Stockholm för några år sedan. Där framställde man det som om att det främsta hotet mot de svenska byggnadsarbetarnas jobb kom från deras fattiga klassbröder i öst. Fackbyråkraterna demonstrerade till och med utanför bygget med parollen "go home".
Man försöker alltså få oss tro att hotet mot våra jobb inte kommer från krisen hos ett döende produktionssätt utan från våra klassbröder! Det svar vi har som kommunister och medmänniskor är att visa att det alltid genom historien varit så att det enda vapen som vi som arbetare har är vår internationalism, vår solidaritet, vår enhet och vår politiska medvetenhet.
I det internationella återuppvaknandet av arbetarklassens kamp som vi sett de senaste åren, har det utmärkande varit just denna strävan mot en solidaritet. Ett exempel på detta var en strejk bland personal på tunnelbanan i New York strax före jul 2005. Denna strejk, i vad som oftast utmålas som "individualismens förlovade hemland" USA, är ett väldigt bra konkret exempel på proletär solidaritet och klassmedvetenhet:
"Bekräftelsen av arbetarklassens förmåga att se och förstå sig själv som en klass var något man kunde se på många nivåer och under flera manifestationer under kollektivtrafiksstrejken. Det står helt klart att den centrala frågan – att skydda pensionerna för framtida arbetare – bidrog till detta. Detta var inte bara någon abstrakt fråga, utan något som kunde ses och höras på en mycket konkret nivå. Vid en strejkvakt vid en bussdepå i Brooklyn, samlades dussintals arbetare för att diskutera strejken. En arbetare sade att han inte tyckte det var rätt att strejka för pensionerna för framtida arbetare, för folk han inte kände. Hans arbetskamrater kontrade med att de framtida arbetare som hotades av att man accepterade nedskärningarna ’kunde vara våra ungar’. En annan sade att det var viktigt att upprätthålla enigheten mellan olika generationer i arbetsstyrkan. Han pekade på att i framtiden var det troligt att regeringen skulle försöka skära i sjukförsäkringarna eller pensionsutbetalningarna ’när vi går i pension. Och det är viktigt för killarna som jobbar då, att dom kommer ihåg att vi stod upp för dem, så att dom ställer upp för oss och hindrar dom att skära i vår pension.’ Liknande diskussioner ägde rum på flera platser, vilket klart och tydligt uttryckte tendensen bland arbetarna att se sig själva som en klass, att se utöver de generationsgränser som kapitalismen försöker använda för att splittra upp mellan dem. Andra arbetare som körde förbi strejkvakten tutade för att visa sin solidaritet och gav uppmuntrande tillrop. I Brooklyn uttryckte en grupp lärare vid en närbelägen grundskola sin solidaritet genom att diskutera strejken med sina elever och tog med dem, barn mellan 9-12 år, för att besöka strejkvakten. Barnen hade med sig julkort till de strejkande med budskap som 'Vi stöder er. Ni kämpar för respekt'."
Citerat från en artikeln Strejk i kollektivtrafiken i New York, klasskampen utvecklas i USA! i Internationell Revolution nr 107.
Med detta långa citat skulle vi vilja peka på att det är både möjligt och nödvändigt med en annan etik än den som den ruttnande kapitalismen står för.
Med vänlig hälsning'
Internationell Revolution
------------------
Just det!
En fråga, så tror jag att jag har hört talas om ett möte i Sverige någon gång på 1950-60 talet mellan industrins ledare, fackföreningarna och regeringspartierna. Det är historien om avtalsförhandlingarna. Det är ju alltså historien om välfärdsamhället, och i mina ögon historien hur socialiteten per se är mer dynamisk än kapitalismen. Vi samarbetar.
”[..]ett produktionssätt som är baserat på lönearbete, det vill säga exploateringen av lönearbetaren som individ, där relationen mellan arbetsköpare och arbetare alltid är individuell. Samtidigt skapar detta förhållande ett behov hos dessa individuella lönearbetare att gå samman för att kunna försvara sina intressen mot arbetsköparen. Det vill säga att det endast är genom att agera som klass som det varit möjligt för arbetarklassen att hävda sina intressen.”
Med hänvisning till Marx Kapitalet kan det sägas här att det inte finns någon skillnad mellan Marx beskrivning av industrins okontrollerade framväxt, och den nutida förståelsen av välfärdssamhället. Välfärdsmodellen är väldigt diskursiv – resultatet av detta accepterande är att, socialitetens acceptans ställs ovanför kapitalets makt. Mer och mer normativt. I alla fall i Danmark är det att urskilja gränsen mellan fackförbundens kamp och regeringens lagstiftning.
Akademiskt sett är arbetarklassens hävdande av sina intressen de facto en del av det lagreglerade samhället – nationalstaten – till en övervägande del i västvärlden. Med andra ord är det proletära förhållande som Marx beskriver inte längre giltigt, med mindre än att man ser dess historiska giltighet, och det geografiska överskridandet av den samma. Detta är betydelsefullt genom att det leder till att den proletära argumentationen blir abstrakt. Individen medlemskap i socialiteten har tillgodosett hans intressen. Socialitetens dynamik har inte förstörts av kapitalismen.
Hälsningar
S
-------------------
Hej
(..)
Den fråga som du tar upp i ditt senaste mail om frågan om människans sociala natur, om att vi samarbetar, trots det kraftiga ideologiska trycket från det härskande kapitalistiska samhället, är väldigt intressant.
Men vi tycker att du begår ett misstag när du blandar samman denna sociala dynamik med framväxten av det s.k. välfärdsamhället under efterkrigstiden.
Vad är framväxten av den så kallade välfärdstaten egentligen ett uttryck för?
トr det inte så att det som du tar upp angående ett ”om ett möte i Sverige någongång på 1950-60 talet’ . Det är historien om avtalsförhandlingarna, inte framförallt är ett uttryck för att ’socialiteten’ per se är mer dynamisk än kapitalismen, utan istället tvärtom är ett uttryck för den kapitalistiska statens fullständiga dominans över hela samhället.
Detta samarbete som i Sverige kallas för Saltsjöbadsandan efter ett beryktat möte 1938 mellan arbetsgivarna och facket, där man kom överens om ett övergripande avtal. Detta innebar också inledningen på det socialdemokratiska maktinnehavet som skulle komma att vara ända fram till 1976. Detta samarbete visar framförallt hur väl fackföreningarna och socialdemokratin integrerats i den kapitalistiska staten. Det finns flera exempel från början på 60-talet med uttalanden från ledande socialdemokrater om att det som är bra för Volvo också är bra för Sverige.
Denna period, som av många lite nostalgiskt ses som en gyllene period, var inget annat än ett moment i kapitalismens allt mera destruktiva fungerande. Det som satte i gång hjulen var den massiva förstörelsen under andra världskriget och där återuppbyggnaden efter ett av de mest destruktiva krigen i mänsklighetens historia ledde till en kraftig ekonomisk tillväxt. Så var det i synnerhet för ett land som Sverige, som stod med en intakt produktionsapparat efter kriget. Då var det väldigt viktigt kunna exploatera arbetskraften så effektivt som möjligt. Det är så man måste se utvecklingen av välfärdsamhället, där skolor, bra sjukvård och till och med semester var en förutsättning för att industrin skulle kunna producera för fullt.
IKS föregångare Internationalisme analyserade redan 1952 denna utveckling som inte bara skedde i Norden utan över hela västvärlden på följande sätt
”Social trygghet
Lönen i sig har integrerats in i staten. Uppgiften att sätta lönerna till deras kapitalistiska värde har påförts staten. Delar av arbetarnas löner fördelas och administreras direkt av staten. Staten tar alltså ”kontroll” över arbetarnas liv, sköter hans hälsa (som del av kampen mot frånvaron på arbetsplatserna) styr hans fritid (som syftar till ideologisk repression). I slutändan har inte arbetaren längre något privatliv, varje minut av hans liv direkt eller indirekt tillhör staten. Arbetaren ses som del av en större enhet, hans personlighet försvinner (men inte utan att skapa ett enormt psykiskt lidande som i alla dess former är för vår tid vad de stora epidemierna var för medeltiden). Det som gäller för arbetarna gäller självklart också alla ekonomiska kategorier.”
(Internationalisme 1952,
Utvecklingen av kapitalismen och det nya perspektivet
Internationalistisk Journal nr 3)
Detta citat sammanfattar vad som är kärnan i utvecklingen av den så kallade välfärdstaten, som alltså inte är ett uttryck för det socialdemokratin och fackföreningarna kallar för segrar för arbetarrörelsen. Den är istället ett direkt uttryck för en allmän tendens hos ett kapitalistiskt system som konfronteras med allt djupare inre motsättningar.
Kamratliga hälsningar
Internationell Revolution
Sedan dess oberoende 1956 har befolkningen i Sudan upplevt enbart krig och fattigdom. Men sedan 2003 och framåt har stanken av blod och död hängt över Darfur som aldrig tidigare. Denna provins i Sudan, nästan lika stor som Frankrike, har bara 200 kilometer av asfalterade vägar och knappt någon infrastruktur. Men den har olja! Hela denna region har varit en jättelik mordplats, en arena för massakrer:
”historien om denna man som flydde från byn Kurma, 65 kilometer från El-Fasher, sammanfattar allt om livet i Darfur! I februari 2004, slog Janjaweed , dessa beväpnade ryttare, ned på denna by av bönder, brände deras hus och våldtog kvinnorna”
(Courier International, 24 juni)
Den borgerliga pressen ger oss ögonvittnesskildringar av massakrer i det oändliga. Ingen med någon som helst medmänsklig känsla kan vara likgiltig inför sådana ohyggligheter. Under fyra år har 200 000 människor dött och två miljoner har blivit tvångsförflyttade. Mer är 230 000 av dem har flytt till andra sidan gränsen mot Tchad och lever i läger som saknar resurser och som dagligen utsätts får våld från hänsynslösa beväpnade gäng.
Som vanligt spelar de imperialistiska gamarna med och bär sin del i allt detta. Det mest frånstötande med dessa ”stora demokratiska makter”, är deras ändlösa humanitära prat, tonen av indignation som de använder för att dölja sin barbariska politik. Humanitet är alltid det perfekta alibit för krig.
Även om befolkningen lider på en lokal nivå, är konflikten i Darfur inte bara en lokal eller regional händelse. Detta är ett drama som har bestämts av imperialistiska intressen på en global nivå.
Under mer än 50 år har Tchad, Eritrea, Uganda, Frankrike, Israel och USA cirklat runt konflikten som har ödelagt Sudan. Detta är ett land som ligger nära den arabiska halvön; den ligger på kanten till Röda havet och har en gräns med Egypten. Dess position ger den en geo-strategisk betydelse som alltid har tilldragit sig intresse från de imperialistiska makterna. Vad som nu har tänt en ny militär storbrand är tveklöst ankomsten av en ny maktfaktor i regionen, Kina. Kina utnyttjar ett försvagat USA tack vare fiaskot i Irak och flyttar fram sina positioner varhelst den kan. Kina kan ännu inte mäta sig med stormakterna och försöker att nå en position i Mellanöstern. De får därför ta vad de kan få från regioner av sekundär betydelse, nämligen i Afrika. Exploateringen av det svarta guldet började där under 1960-talet, men det var inte förrän 1993 som produktionen verkligen satte fart. Idag produceras nästan 750 000 fat olja per dag. Alla världens stormakter behöver olja för sina ekonomier, en framförallt, är olja idag mer än någonsin ett strategiskt vapen.
För var och en av stormakterna innebär en kontroll av de zoner som tillhandahåller olja ett direkt försvagande dess rivaler och underminerar deras imperialistiska, militära potential. För Frankrike eller USA, gäller att vad som inte kan kontrolleras, helt enkelt måste förstöras. Detta är de dolda skälen bakom folkmordet i Darfur.
Kina skyddar idag skamlöst den sudanesiska regimen med Omal El-Bechir och Janjaweed milisen som sattes upp 1989. Därför har USA sedan 1997 deklarerat ett embargo mot Sudan under förevändningen av kampen mot terrorismen och Kina har motsatt sig alla åtgärder mot regimen i Khartoum. Den 10:e maj förra året lovade Peking fortfarande att skicka 275 militära ingenjörer till Sudan. Under tiden försöker USA att underminera den sudanesiska regionen, som den inte kan kontrollera, genom att ge militärt stöd till alla beväpnade rörelser som är i opposition till El-Bechirs regim. Frankrike har redan installerat sig massivt i grannskapet till Sudan med en truppstyrka på 1200 i Tchad och hundratals tungt beväpnade i den Centralafrikanska republiken och i Gabon. Den försöker nu att förstärka sin roll och närvaro i Darfur, genom att förhindra att kaoset skall sprida sig till dess omgivande intressesfärer.
Humanitära skäl har alltid varit ett favorittema för de imperialistiska makterna då de skall rättfärdiga sina militära äventyr och för att sopa igen spåren efter de massakrer som följer därpå.
För detta syfte har borgarklassen lärt sig hur den bäst skall utnyttja olika mediakändisar.
Vare sig de är medvetna om det eller ej, vare sig de är duperade oskyldiga eller cyniska gåpåare, har skådespelare, sångare och andra invaderat TV-rutorna för att beklaga ödet för de mest utsatta befolkningarna och uppmana till ett internationellt svar. Låt oss påminna om 1980-talet då amerikanska artister gjorde en stor show för Afrika (”USA för Afrika”) och Frankrike reagerade genom att göra samma sak för Etiopien några månader senare. 20 år senare kan vi utvärdera vad som blev resultatet av dessa kampanjer mot fattigdom – kontinenten är mer skövlad än någonsin.
Idag ser vi Frankrike och USA, för ögonblicket på samma sida, i en kamp med Kina i sina ansträngningar att få det ”internationella samfundet” att officiellt erkänna att ett folkmord sker i Darfur. Ett sådant erkännande skulle öppna vägen för dessa asätare att använda sina styrkor i regionen och spela sin del in det allmänna slaktandet.
I denna kamp har vi sett sådana som Julien Clerc, Samuel Bilian och Brad Pitt skrika ”rädda Darfur”. Mer direkt har skådespelerskan Angelina Jolie, ambassadör för FN:s flyktingkommissarie (UNHCR), fått mandatet att ”väcka den allmänna opinionen”, som snabbt följdes upp av George Cloony med hans dokumentär Darfur Emergency. Hollywood skådespelarna är mycket övertygade i denna film:
”utan tvivel, detta är det första folkmordet under 2000-talet och om vi låter det fortsätta, kommer det inte att vara det sista”.
Därför är det nödvändigt att skicka in trupper. I ett ännu mer officiellt sammanhang, har den franska utrikesministern Bernard Kouchner, en stor speciallist i ”humanitet”, gjort en turné till Mali och Tchad med en avslutning i Khartoum, för att officiellt presentera vad som har kallats det ”franska initiativet”. Under täckmanteln av att sätta upp humanitära korridorer i Darfur, föreslog han en fransk truppstyrka som en del av en internationell stryka. En sådan styrka kommer naturligtvis att säkra en stark närvaro av den franska imperialismen i denna sudanesiska provins.
Den senaste akten i denna motbjudande komedi var det internationella mötet i Paris den 25:e juni. Alla gjorde där en stor show av deras intentioner att ge folket i Darfur all nödvändigt stöd. Men bakom det diplomatiska språket lurade deras verkliga motiv: att med näbbar och klor försvara sina imperialistiska intressen. Medan Kouchner serverade det sedvanliga humanitära talet efter konferensen och uttryckte en stor tillfredsställelse med resultaten av mötet, stod det i verkligheten klart att ingen gemensam ståndpunkt och ingen fredsöverenskommelse hade nåtts på mötet. Tvärtom, detta möte tjänade bara till att förvärra situationen, där Frankrike speciellt gjorde klart dess intention att involvera sig militärt.
Det är helt uppenbart att ingen är i en position att kontrollera Sudan idag. Den period som varit av en ohotad dominans av ett land av yttre makter är definitivt över. I denna region av Afrika, liksom i resten av kontinenten, finns det en ofrånkomlig tendens mot instabillitet och kaos. I Etiopien, Somalia, Zaire och den Stora sjöregionen (t.ex. Kongo, Uganda, Rwanda och Burundi), blir raden av massakrer permanent och den blir allt längre. För alla de imperialistiska makterna, inklusive Kina, Frankrike och USA, blir den enda hållbara strategin den brända jorden – politiken av att bränna oljekällor, av förstörelse och barbari.
Tino 07-06-26
(IKS On Line)
Sommar 2007 har präglats av en utveckling av militärt kaos och fasa i många delar av världen. Samtidigt som situationen tillfälligt förbättrats i Libanon (med undantag för blodbadet i flyktinglägret Nahr el Bared efter en utdragen strid mellan islamister och armen, och bilbomben mot en högt uppsatt politiker) har det i Afghanistan skett en kraftig ökning av striderna. Massakrerna i Irak har under tiden fortsatt i oförminskad skala. Dussintals människor dör varje dag på grunda av militära stridigheter och av självmordsbomber. De som drabbas är som vanligt den hårt prövade civilbefolkningen. Detta besinningslösa våld har spridit sig över hela landet på ett alltmer okontrollerat sätt. 500 från folkgruppen Yezidi(1) dödades under fyra bombattentat i augusti, men även de andra folkgrupperna som kurder och shia och sunnimuslimer har drabbats hårt. Bara under juli dödades 1650 civila irakier och dödstalen kommer att vara högre för augusti.
Sedan 2003 har hundratusentals människor dödats i Irak som ett direkt resultat av kriget och dess efterföljd. Befolkningen har dåligt med mat och läkemedel, el och rinnande vatten har förvandlats till en lyx. Baghdad har förvandlats till en serie inhägnade getton som kontrolleras av olika beväpnade miliser.
Mer än två miljoner människor är på flykt undan kriget inom landet och minst lika många har flytt utomlands.
När det gäller den amerikanska armén, har enligt den officiella statistiken 3000 dödats, men en del källor hävdar att det är så många som 10 000 döda. Detta utan att räkna med det ökande antalet självmord. De uppgick till 100 under 2006, samtidigt som det finns ett ökande missnöje bland soldaterna.
Detta är det omedelbara resultatet av Bushadministrationens storslagna krig mot terrorismen. Enligt färska opinionsundersökningar anser nu 58 procent av det amerikanska folket att kriget var ett misstag.
Det amerikanska korståget mot terrorismen är ett totalt fiasko och har försatt Washington i en svår position. De alternativ som den står inför är alla ofördelaktiga. Bushadministrationen har misslyckats med att tillsättningen av en regering i Irak med ens ett minimum av enighet. Istället präglas regeringen av konflikten mellan de olika grupperna i landet. Representanterna för denna regering har fördelat de vapen de irakiska myndigheterna fått från USA de senaste tre åren, mellan de väpnade klickar som i praktiken styr landet. Till detta kommer en polis som regelbundet förser självmordsbombare med tillträde till amerikanska militärbaser. Så pålitliga är alltså de som USA gett makten i Irak.
Om USA stannar i Irak kommer det inte att förändra någonting, utan bara leda till att stämningarna mot kriget ökar på hemmaplan. Å den andra sidan om de väljer att dra tillbaka 150 000 man över en period av flera månader, kan det komma att visa sig vara väldigt kostsamt i form av stora förluster. Samtidigt kan detta tilldragande leda till en skärpning av våldet, med Iran agerande i bakgrunden. Detta kommer knappast att förhindras av de 90 representanter som FN skyndsamt skickat till Irak, istället för de 65 som redan finns där!
Hursomhelst har ett beslut om ett partiellt tillbakadragande från Irak tagits av Bushadministrationen, trots dess kritik av det brittiska uttåget från centrala Basra. Det är därför som USA, i ett försök att stoppa de iranska maktambitionerna i området, försöker att bygga en allians med proamerikanska arabstater genom att erbjuda militär hjälp. Detta har uttryck sig genom att man spenderat 20 miljarder dollar på ytterst sofistikerade vapen till Saudiarabien, Qatar, Kuwait och De förenade arabemiraten under de senaste tio åren. Under samma period har Egypten ensamt fått 13 miljarder dollar i militärt stöd.
Detta har lett till att Israel har krävt en kompensation för detta, för de vill ju knappast se en reduktion av sin militära förmåga jämfört med grannstaterna. Denna kompensation uppgår till 30 miljarder dollar. Vilket skulle innebära en 25 % ökning av det amerikanska militära stödet till Israel.
Vi ser alltså hur USA bygger vapenförråden i en del av världen som redan är väldigt instabil. I fallet Saudiarabien handlar det om att ge vapen till en stat som misstänks stödja sunniterrorister i Irak, men även till Al Qaida. I en värld där ”var och en för sig själv” redan är regeln , kan reaktionen från världens ledande supermakt endast leda till att kaoset i världen ökar.
På en mer generell nivå, har vi sedan slutet 2006 sett en febril ökning av kapprustningen. Att skaffa sig kärnvapen har blivit en av högsta prioriteterna för ett flertal stater. Detta kommer knappast som någon överraskning. Se t.ex. de nordkoreanska kärnvapentesterna i början på 2006 eller de omstridda iranska strävanden att bygga kärnvapen med hjälp av rysk teknologi under de senaste åren och men inte minst Brasiliens ambitioner att återuppta sitt atomprogram. Allt detta pekar på att ett flertal stater inte låter sig nöja med att förlita sig på kärnvapenparaplyet från någon supermakt. De vill ha egna kärnvapen.
USA har spelat en stor roll i denna kapprustning. Nedskjutningen av en amerikansk vädersatellit med en kinesisk missil, var en händelse som visade en potentiell svaghet i USA:s förmåga att styra olika militära operationer via satellit. Det amerikanska svaret på detta har varit att förstärka sin missilsköld precis vid den ryska gränsen. Ryssland har reagerat på detta med vaga hot om att rikta sina missiler mot europeiska storstäder och mer konkret genom att placera kärnvapenmissiler i Kaliningrad vid östersjökusten mellan Polen och Lettland, väldigt nära de planerade amerikanska installationerna.
Denna kärnvapenkapprustning gäller inte bara stormakterna. Vi ser ett bälte som sträcker sig från Mellanöstern till Fjärranöstern, från Israel till Nordkorea via Pakistan, Indien och Kina. Detta bälte omfattar inte Rysslands omfattande kärnvapenarsenal.
I korthet en krutdurk av kärnvapen, i en region som redan skakas av olika lokala konflikter och spänningar. Ett hot som hänger över oss och som inte kommer att försvinna genom nedrustningsavtal som knappt ens är värda papperet de är skrivna på. Endast en massiv arbetarkamp och ett krossande av kapitalismen kan stoppa hotet om krig och ge mänskligheten en framtid.
Mulan September 2007
Översatt från Word revolution nr
Fotnot
1 Yezidis är en religiös riktning som ses som hädare av ortodoxa sunnimuslimer. Många av dem är kurder.
Al Gore skämde en gång ut sig genom att påstå att han var mannen bakom Internet, men han har varit betydligt mer framgångsrik i att utnämna sig till kung av miljörörelsen. Den globala uppvärmningen har varit Al Gores signaturtema, vilket har givit honom en Oscar för sin självuppblåsta dokumentär ”An Inconvenient Truth”, och en Nobelprisnominering, vilket har förvandlat honom till möjlig presidentkandidat 2008. Vissa borgerliga bedömare lyfter fram tandemparet Gore-Obama som ett oslagbart ”dream team” som skulle göra det möjligt för borgarklassen att sätta tillbaka Demokraterna i Vita Huset, och därmed börja reparera den skada som orsakats genom åtta års katastrofal förstörelse av Amerikas politiska kapital och trovärdighet, som orsakats av den inkompetenta Bushadministrationen. Även om Gore har blivit miljörörelsens ikonliknande galjonsfigur, är han inte ensam. Att vira in sig i grönt har plötsligt blivit högsta mode. För borgarklassen i allmänhet är miljöfrågan ”het”. Olika företag bjuder över varandra i sin iver att utmåla sig själva som miljömedvetna.
Det måste stå utom allt tvivel, att den världsomspännande kapitalismens har kommit att orsaka en fruktansvärd miljöförstörelse, i ett system vars drivkraft är den oförsonliga jakten på profiter och ekonomisk expansion till vilket pris som helst. Trots den kör av tvivel som utgår från köpta propagandister i tjänst hos diverse högertankesmedjor och lobbyister från energiindustrin,har ackumulerandet av växthusgaser i atmosfären, orsakade av allt mer omfattande förbränning av fossila bränslen som ger energi åt industrin, transporterna och uppvärmning under kapitalismen, och den därpå ökande globala uppvärmningen, kommit att bli en allt mer uppenbar verklighet.
Den härskande klassens högerflygel har hela tiden försökt utså förvirring kring detta genom att peka på fenomenet av en naturlig global uppvärmning. Det är sant, att under jordens geologiska historia, över miljoner år, har det funnits växlande perioder av uppvärmning och nedkylning av atmosfären. Dessa klimatförändringar ägde vanligen rum under perioder av tusentals, till och med miljoner år, och hade en relativt begränsad påverkan. Orsakerna uppges vara uppkomsten av solfläckar och andra fenomen på solen, förändringar i djuphavsströmmar – vilka orsakades när uppvärmning av andra orsaker ändrade salthalten i haven, som sedan orsakade ytterligare klimatförändringar.
Den senaste istiden slutade för 10 000 år sedan. Det pågår en omfattande diskussion i den vetenskapliga litteraturen om det har funnits en ”liten istid” som sträckte sig från 1500-talet fram till 1850, som hade betydande påverkan i Europa och Nordamerika, med skördar som slog fel, svält, och kulturella och ekonomiska förändringar som nödvändiggjordes av en kallare temperatur. Under 1600-talet utvidgades glaciärer i Alperna och förstörde byar. Kanalerna i Holland bottenfrystes. Themsen fryste för första gången 1607 och sista gången 1814. 1780 fryste New Yorks hamn och folk kunde promenera på isen mellan Manhattan och Staten Island. Island var helt isolerat av havsis som sträckte sig tiotals mil i varje riktning. Den lilla istiden har av vissa tillskrivits en minskad solaktivitet och solfläckar.
Sedan 1850 har det ägt rum en stegvis uppvärmning av jordens atmosfär och en smältning av glaciärer, som allmänt tillskrivs dessa naturliga processer, och sker mycket långsamt. Propagandister på högerflygeln, särskilt i USA, har förminskat betydelsen av forskning som påvisar hotet från växthusgaser, och föredrar att skjuta ansvaret för den globala uppvärmningen på dessa naturliga processer enbart. Men, sedan slutet av 1880-talet, i och med uppkomsten av den kapitalistiska massproduktionsindustrin, och den därmed kraftigt ökande förbränningen av fossila bränslen, har det skett en snabb ökning av ackumulerade växthusgaser i atmosfären, och en accelerering av den globala uppvärmningen, särskilt de senaste femtio åren.
Det har utvecklats en allmän konsensus om farorna med växthusgaser i den vetenskapliga miljön och det finns inte längre några kontroverser om växthusgasernas roll i den globala uppvärmningen. Problemet med miljörörelsen är dess förkärlek att skylla problemen på mänsklig aktivitet och den moderna teknologin i sig. Tendensen hos miljöaktivisterna är att se överkonsumtionen – för mycket bilism, för mycket ”lyxliv” hos massorna, vilket orsakar för mycket industriproduktion, som orsaken till miljökrisen. Detta öppnar dörren till diverse antiteknologiska ideologier som rättfärdigar åtstramning, uppoffringar, och nedskärningar i arbetarklassens levnadsstandard.
Utan ett proletärt, marxistiskt perspektiv, misslyckas miljörörelsen att förstå, att det är det kapitalistiska produktionssättet som är ansvarigt för miljöförstöringen. Det är inte industrialiseringen i sig som orsakar den globala uppvärmningen, utan ”kapitalismens allt överskuggande drift att maximera profiterna, och därmed dess oförmåga att se mänskliga och ekologiska behov, förutom när dessa sammanfaller med målet att ackumulera rikedom” (International Review 129, sid 2). Eftersom kapitalismen är ett produktionssätt vars drivkraft är dess drift att ackumulera profiter, inte de sociala behoven, är den kortsiktig och endast intresserad av kortsiktiga resultat och profitmarginaler. profitbegäret står över alla hänsyn till den långsiktiga sociala påverkan av den ekonomiska aktiviteten.
Det är profitbegäret som gör att oljeindustrin, elektricitets- och kolindustrin och dess politiska försvarare saboterar forskning och utveckling av mer miljövänliga, alternativa bränslekällor till den energikrävande industriproduktionen. Det är profitbegäret som leder till en produktion som smutsar ned. För att tillförsäkra sig tillräckliga profiter har kapitalismen kommit att tillverka varor som slits ut i förtid – man tillverkar avsiktligt varor av undermålig kvalitet som går sönder snabbt och som måste ersättas tidigare än vad som skulle vara nödvändigt. Detta håller på ett konstgjort sätt industriproduktionen uppe på en nivå som egentligen inte behövs.. Det är profitbegäret som skapar en massiv reklamapparat för att manipulera befolkningen och skapa en efterfrågan hos konsumenterna för samhälleligt värdelösa och onödiga produkter. På detta sätt skapar kapitalismen på konstgjord väg ett behov av att förbränna mer fossila bränslen än nödvändigt. Det är denna konkurrens, karakteristisk för kapitalismen, som gör det absolut omöjligt att samarbeta på en internationell nivå om nödvändigheten att hantera den globala uppvärmningen effektivt och beslutsamt.
I normala fall reflekteras 90% av den solenergi som penetrerar jorden atmosfär tillbaka i rymden. Den ökande koncentrationen av växthusgaser har emellertid fångat upp en ökande mängd av denna energi, och hindrar den från att reflekteras tillbaka till rymden, vilket bidrar till uppvärmningen av jordens atmosfär. Samtidigheten hos den naturligt förekommande globala uppvärmningen och den som orsakas av ackumulerade växthusgaser accelererar den globala uppvärmningen och skapar farliga förutsättningar som kräver vår uppmärksamhet för att rädda mänsklighetens framtid. Vi kan inte göra något åt den naturligt förekommande globala uppvärmningen, men vi kan definitivt göra något åt de växthusgaser som produceras av kapitalismens rovdrift på miljön.
Kyotoavtalet 1997 har blivit en referenspunkt för miljörörelsen, ett verkligt stridsrop för att rädda den globala miljön. Bushadministrationen fördöms allmänt för att man inte respekterar, och vägrar följa avtalet. Men detta är mycket väsen för ingenting. Kyotoavtalet, en skapelse av kapitalistiska regeringar som har en medfödd oförmågan att attackera själva orsaken till den globala uppvärmningen – det kapitalistiska produktionssättet – är mer en mystifikation än ett verkligt försök att ta hand om ett allvarligt problem som hotar samhället. Kyoto är ett ideologiskt svindleri för att skapa en illusion om att kapitalismen är kapabel att hantera problemet. Den inneboende konkurrensen mellan kapitalister, särskilt mellan nationalstater, vilket är ett grundläggande kännetecken för det kapitalistiska produktionssättet, gör att ett verkligt samarbete på internationell nivå är omöjligt. Detta förvärras ytterligare av den allmänna tendensen mot överproduktion som intensifierar den globala konkurrensen och ytterligare underminerar möjligheten för samarbete.
Hörnstenen i Kyotoavtalet är kravet att de industrialiserade länderna minskar sina utsläpp av växthusgaser med 5% under nivån 1990 vid 2010, som om det vore något ”bra” eller önskvärt med nivåerna 1990, som redan då utgjorde mer än ett århundrade av ackumulerade växthusgaser. För att ytterligare göra dessa krav meningslösa, infördes så kallade ”flexibla mekanismer” som tillät industriländerna att uppnå sina utsläppsgränser genom att köpa utsläppsrätter, antingen från grupper som handlade med utsläppsrätter (organisationer som sysslade med projekt som minskade utsläppen) eller från projekt i lågindustrialiserade länder som var undantagna från utsläppsbegränsningar. För vissa industrialiserade länder tillät Kyotoavtalet faktiskt en ökning av utsläppen av växthusgaser.
Dessutom undantog Kyotoavtalet uttryckligen Kina och Indien från begränsningar, vilket bidrog till industriproduktionen snabbare flyttade dit från de utvecklade länderna. Kapitalisterna i Väst hade nu dubbel anledning att stänga fabrikerna i de kapitalistiska metropolerna. Man kunde både dra fördel av de låga lönerna och undantagen från utsläppsbegränsningarna.
Nettoresultatet har i huvudsak inte inneburit någon förbättring av de globala koldioxidnivåerna, däremot är det ett faktum att Kina förväntas passera USA och bli världens ledande producent av växthusgaser inom ett år eller två. Endast två länder beräknas vara på väga att klara sina utsläppsmål: Storbritannien och Sverige. USA och Australien, vilka är de enda stora industrinationer som inte har skrivit på Kyotoavtalet har ökat sina utsläpp av växthusgaser sedan 1997, med 16% för USA och 25% för Australien. Fem länder som har undertecknat avtalet har ökat sina utsläpp: Kanada med 27%, Spanien med 49%, Norge med 10%, Nya Zeeland med 21%, Grekland med 27%, Irland med 23%, Japan med 6.5% och Portugal med 41%. Kina har ökat sina utsläpp av växthusgaser med 47% och Indien med 55% (United Nations Framework Convention on Climate Change: Changes in GHG Emissions from 1990 to 2004).
Gore medger att Kyotoavtalet aldrig syftade till att minska koldioxidutsläppen, utan till att etablera en princip om att internationella nivåer kunde förhandlas och implementeras. Alltså ska vi känna oss lugna över den internationella borgarklassens förmåga att uppnå meningslösa avtal om miljön.
Trots all glorifiering av Al Gore i media, som hyllar honom som miljöfrågans främste företrädare, är Gore, liksom resten av borgarklassen, en hycklare när det gäller miljön. Om vi ser till Gores erkännande att Kyotoavtalet aldrig hade som mål att påverka utsläppen av växthusgaser i grunden, så framstår hans kritik mot Bushadministrationens inställning till Kyotoavtalet och den globala uppvärmningen som något ihålig. Dessutom, när Gore uttalade sitt stöd för Kyotoavtalet 1997, gjorde Clinton/Gore-administrationen ingenting för att få till stånd en ratificering av avtalet. En gemensam resolution som ”uttryckte Senatens vilja” och som motsatte sig avtalet eftersom det undantog Kina och Indien från utsläppsgränser och skulle ”innebära allvarlig skada för Förenta Staternas ekonomi” röstades igenom med majoriteten 95-0. Clinton/Gore-administrationen tog aldrig upp avtalet för ratificering, och USA har aldrig följt dess riktlinjer. Därför har det ingen betydelse hur mycket än Gore kritiserar Bush för att han inte omfattar Kyotoavtalet, eller hur klumpig Bush är när han talar om miljön, avfärdandet av Kyotoavtalet har varit en konsensusståndpunkt för den amerikanska borgarklassen som först togs upp av Clinton och Gore. Bush politik är i kontinuitet med den ståndpunkt som mejslades ut av Clinton och Gore 1997.
På en mer personlig nivå, är Gore knappast någon exemplarisk energikonsument, trots att han ofta kritiserar den amerikanska allmänheten för ett slösaktigt missbruk av energi- och naturresurser, och uppmanar amerikanerna att ändra sin livsstil. Gore har inte förnekat anklagelser om att hans familjeresidens i Nashville konsumerar mer energi per månad än en vanlig amerikansk familj gör av med på ett år, och han tjänar stora pengar på intäkter från en zinkgruva i Tennessee som är känd som en av USA:s största miljöförstörare.
Välkända personligheter ur den amerikanska borgarklassen börjar allt oftare köpa så kallade ”utsläppsrätter” för att kunna öka sin trovärdighet i miljöfrågan, kompensera för koldioxidutsläpp och minska sina ”koldioxidavtryck” till noll. Dessa utsläppsrätter utgör ett slags miljömässigt luffarschack där rika människor köper sig tillåtelse att smutsa ned naturen samtidigt som man låtsas som att man minskar den nedsmutsning man orsakar. Priset för utsläppsrätterna beräknas på vikten av de koldioxidutsläpp som orsakas av en viss aktivitet – en flygresa, en bilresa, uppvärmning av ett hus. De företag eller organisationer som säljer utsläppsrätterna använder en del av priset till att investera i sol- eller vindenergi, eller trädplanteringsprojekt som antas minska koldioxidutsläppen. Kritiker anser att utsläppsrätterna är en bluff, som inte har någon betydelse för att minska miljöförstöringen, och ger en falsk illusion om att sådana individuella, frivilliga aktioner kan förbättra miljön.
Detta betyder inte att vi förnekar att det finns en skillnad mellan Bushadministrationens ståndpunkt om global uppvärmning i jämförelse med de mer miljövänliga delarna av den härskande klassen. Exempelvis finns en tydlig dokumentation över Bushadministrationens försök att censurera regeringens vetenskapliga rapporter för att minska farorna med global uppvärmning. 2002-2003, när Bushadministrationen först motvilligt började medge att global uppvärmning existerade och orsakades av mänsklig aktivitet, så föreslog man från början, helt i linje med energiindustrins intressen – som man var så tätt sammanlänkad med – att den bästa policyn skulle vara att anpassa sig till den globala uppvärmningen, hellre än att förhindra den. Man föreslog bland annat att man skulle öka användningen av luftkonditionering och växla till andra grödor som inte skulle påverkas negativt av klimatförändringar.
Samma slags nonsens kunde man se i mer aktuella försök att se det positiva i den globala uppvärmningen. Exempelvis har olika tyckare föreslagit att smältningen av polarisen kan leda till att man kan öppna sjöfarten i Arktis, eller att man skulle kunna odla upp miljoner kvadratmeter land i norra Kanada och Ryssland, och bygga nya städer i tidigare obeboeliga territorier – som om detta skulle kompensera för de hundratals miljoner människor som tvingas fly från översvämmade kustregioner, de miljoner kvadratkolimeter som kommer att läggas under vatten, de hundratals städer som kommer att bli förstörda, osv.
Den amerikanska borgarklassen är allt mer nöjd över att man har lyckats vända miljövänligheten till ett ideologiskt vapen att kontrollera arbetarklassen med, att föra fram ett accepterande av en försämrad levnadsstandard, förena befolkningen bakom staten, och reparera den amerikanska imperialismens internationella auktoritet. I borgarklassens händer används miljörörelsen som ett sätt att avleda uppmärksamheten från klasskampen. Den ger den kapitalistiska propagandaapparaten en möjlighet att förstärka den falska åsikten att hotet mot mänsklighetens framtid INTE ligger i en fortsatt dominans hos ett historiskt sett anakronistiskt system som bygger på utsugning och omättlig imperialistisk aptit, utan lyfter fram åsikten att problemet står att finna i ett samhälle som är berusat av en oansvarig överkonsumtion. Miljörörelsen för fram ett klassamarbetsperspektiv på världens problem som syftar till att avväpna klasskampen mot kapitalismen – vilken är den enda kraft som har förmågan att lyfta fram de grundläggande orsakerna till den globala uppvärmningen.
Genom att skylla den globala uppvärmningen på massornas överkonsumtion, lägger den borgerliga miljörörelsen den ideologiska grunden för ytterligare åtstramning. I stället för att höja levnadsstandarden för hela världens arbetarklass, så att alla kan komma i åtnjutande av den ökande produktionskapaciteten, framställer miljörörelsen nedskärningar i levnadsstandarden som något samhälleligt gott, ett mål för mänskligheten. Vi ska resa mindre, konsumera mindre och använda mindre för att förbättra miljön och det mänskliga samhällets framtid. Som Gore säger i slutet av ”Inconvenient Truth”:
”Är du beredd att ändra din livsstil?” Kan ni tänka er den härskande klassens extas inför en arbetarklass som vill uppoffra sin levnadsstandard för mänsklighetens bästa?
I sin bestsellerbok från 1992, ”Earth in Balance” tog Al Gore upp betydelsen av miljörörelsen som en förenande ideologi för den härskande klassen. Genom att varna för att ”vi står inför ett globalt inbördeskrig” mellan de som ville fortsätta förstöra miljön och de som ville stå emot detta,, så skrev Gore att ”tiden har kommit för att göra denna kamp till en central organisationsprincip för världscivilisationen” (sid 294).
Samtidigt som individer i allmänhet och arbetarklassen i synnerhet ska tvingas ändra sin livsstil på moraliska grunder, att göra rätt saker för regeringen därför att det är rätt, så medgav Gore i ”Earth in Balance” att det enda sättet att använda ”de fria marknadskrafterna” och få med sig de stora företagen i miljöfrågorna var att garantera profiter, extremt höga profiter, för att utveckla nya teknologier för att ersätta de gamla med. Även om man inte talade så mycket om detta i media, inte heller i ”Inconvenient Truth”, beskrev Gore 1992 de tydliga möjligheter som den amerikanska statskapitalismen hade att välja för att förändra ekonomin i en miljövänlig riktning, vilket innebar:
högre skatter på äldre, icke miljövänliga teknologier för att minska deras användning (vem vet, regeringen kanske förvandlar inköp av utsläppsrätter till en ny skatt)
statlig finansiering för forskning och utveckling av ny teknologi
statligt stöd till nya företagare inom miljövänlig teknologi och produkter för att garantera lönsamhet
garantier för höga profiter
förbättrad patent- och copyrightskydd för nya företagare inom miljöområdet (sid 320)
Statliga investeringar i miljömässigt goda teknologier kommer ofrånkomligen att finansieras genom att skära ned levnadsstandarden för arbetarklassen, genom högre skatter och nedskärningar i den sociala lönen.
För närvarande klassas USA i den övriga världen som miljöskurk på grund av dess ovilja att skriva Kyotoprotokollet och Bushadministrationens pinsamma och klumpiga ställningstaganden. Tillsammans med Bushadministrationens katastrofala skötsel av utrikespolitiken, speciellt i Irak, har detta lett till en kris för den amerikanska imperialismen. När man har förändrat sin Irakpolitik (sannolikt efter 2008 års presidentval) och samtidigt kan stiga fram som en stark företrädare för miljön, kan den amerikanska imperialismen börja reparera sin image och sin internationella politiska och moraliska auktoritet. I sin bok från 1992 var Gore mycket medveten om den roll miljöfrågan kan komma att spela för att föra fram amerikanska imperialistiska intressen. Han uppmanade USA att ta initiativ till en ny global Marshallplan, efter samma mönster som den plan som grundlade den amerikanska dominansen i Västeuropa efter det andra världskriget. Genom att anspela på Reagans Strategic Defense Initiative (Star Wars), föreslog Gore ett Amerikanskt Strategiskt Miljö-Initiativ. Hans teoretisering av miljöfrågan som en förenande ideologi för dagens civilisation påminner om den ideologiska manipulation angående antifascismen under 30- och 40-talen, antikommunismen under det Kalla Kriget, och anti-islamismen under perioden efter 11 september.
Den ekologiska krisen är verklig och hotar mänsklighetens framtid. Den är ytterligare ett exempel på hur den förfallande kapitalismen, som bokstavligen befinner sig i ett tillstånd av sönderfall, hotar att förstöra civilisationen och gå in i ett totalt barbari, även om man lyckas undvika ett världskrig. Problemet kan inte lösas av, eller inom kapitalismen, vilken är orsaken till problemet i första hand, och är oförmögen per definition att samarbeta på den globala nivå som är nödvändig för att kunna ta itu med krisen. Kapitalismen kan bara dra fördel av den ökande allmänna oron över den globala uppvärmningen som ett sätt att avleda arbetarklassen från klasskampen, en rökridå för att uppnå folkligt stöd för ytterligare åtstramningsåtgärder som nödvändiggörs av den förvärrade ekonomiska krisen och profitjakten, och mobilisera befolkningen runt en förenande klassamarbetsideologi.
Befriad från det destruktiva profitbegäret kan endast arbetarklassen genomföra det som är direkt nödvändigt för att uppfylla mänsklighetens sociala behov. Genom att försäkra sig om att teknologin tjänar samhällets sociala behov och inte den blinda, omättliga driften till profit som ger bränslet till kapitalismens ekonomiska aktivitet, så måste arbetarklassen förstå naturen hos dess revolutionära ansvar. Varje problem som konfronterar mänskligheten idag demonstrerar allt tydligare nödvändigheten för arbetarklassen att anta sin historiska utmaning, att krossa den kapitalistiska dominansen och skapa ett nytt samhälle, i vilket världens arbetar kan bestämma över vad som bör göras för att tillfredsställa mänsklighetens behov och garantera samhällets framtid. Kapitalismen har diskvalificerat sig på en historisk nivå.
Jerry Grevin, juli 2007. (Översatt från Internationalism IKS organ I USA
Attackerna på arbetarklassen, som närmast dagligen annonseras i borgarklassens medier, blir allt mer dramatiska. Trots att borgarklassen försöker hålla god min och ständigt tjatar om att ”det går så bra för Sverige”, slår de ständigt allt tuffare attackerna stenhårt mot arbetarklassen, särskilt den del av proletariatet som redan är eller befinner sig på randen till att ”marginaliseras” från samhället (med andra ord, att riskera att falla ner i en fullständig misär).
De läsare av denna tidning har säkert hört talas om omfattningen av de nya åtstramningarna som bland annat innebär en mycket försämrad sjukpenning eller rent av att många kommer att förvägras sjukpenning, A-kassan försämras än mer –särskilt för de långtidsarbetslösa, föräldraförsäkringen försämras för barnfamiljer, etc. etc.
Staten presenterar med en enorm cynism dessa attacker som något ”positivt” för de som drabbas, den säger att angreppen på arbetarna är ett led i regeringens ”arbetslinje” (hur nu försämringarna av A-kassan, sjukförsäkringarna (1) m.m. skulle leda till fler arbeten?).
Det verkliga skälet till de nya såväl som redan genomförda attacker är att staten vill minska de direkta kostnaderna för arbetslösheten, vilken är det tydligaste uttrycket för kapitalismens kris och misslyckande. Men de är samtidigt ett sätt att sänka den allmänna lönenivån, särskilt för de sämst betalda jobben. Detsamma gäller angreppen på sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen. Under sommaren 2007 aviserade staten på nytt försämrade sjukersättningar, men dessa presenterades som om de framförallt skulle gälla personer som ”gått in i väggen”, d.v.s. personer som lider av alvarliga stressrelaterade arbetssjukdomar, något som under lång tid i medierna beskrivits som något pjåskigt, något som man ständigt förlöjligar. Statens megafoner älskar att ständigt upprepa att ”Sverige har den friskaste befolkningen i världen och samtidigt de högsta sjukskrivningstalen”. Med allt tjat om ”utbrändhet” vill de dölja att de kommer att minska ner sjukersättningarna enormt och att detta kommer att omfatta praktiskt taget alla andra sjukdomar. Men detta talas det förstås väldigt lite om.
De massiva angreppen som presenterats det senaste året har förberetts under lång tid. Och det är mer gynnsamt för borgarklassen att låta det framstå som om dessa attacker kommer från ett klassiskt högerhåll, Moderaterna, när det i själva verket är det parti som påstår sig vara ett verkligt ”arbetarparti” – socialdemokraterna, som är de främsta ingenjörerna och arkitekterna i de pågående, skoningslösa, angreppen på arbetarklassens levnadsvillkor. Därför är det knappast förvånande när det läcker ut i pressen, att Miljöpartiets representant Yvonne Ruwaida, som företrädde MP i budgetförhandlingarna med sosseregeringen 2004 och 2005. hävdar att sossarna drev kravet under förra mandatperioden om att:
”spara på de deltidsarbetslösa på samma sätt som den nuvarande borgerliga regeringen”
(Dagens Nyheter, 2007-09-22)
Detta är som sagt inte förvånande, och vi kan vara säkra på att denna ”besparing” på de deltidsarbetslösas arbetslöshetsersättning, som är värd ca 3 till 4 miljarder per år och omfattar runt 100 000 deltidsarbetslösa, inte är den enda som bär socialdemokratins signum.
Tvärtom var det den föregående Socialdemokratiska regeringen som ”frös” ersättningen till arbetslösa och försämrade arbetsvillkoren – bl.a. genom att göra det lättare för företagen att sparka sina anställda.
Socialdemokraterna var också de som började med den systematiska hetsjakten på långtidssjukskrivna. Sossarna försämrade också pensionerna för lågavlönade arbetare, etc. etc. (2).
Så varför talas det då så mycket i borgarklassens medier om ett ”systemskifte”??1
Alla partierna som deltar i den parlamentariska cirkusen är kapitalets partier, oavsett om de kallar sig för ”arbetarpartier”, ”högerpartier” eller rent av ”kommunistiska partier”. Borgarklassen är fullkomligt medveten om detta, inklusive dess massmedier. Skälet till att de hela tiden talar om ”systemskifte” eller märkliga politiska ”skillnader” är att det för borgarklassen är en absolut nödvändighet att försöka dölja borgarklassens diktatur bakom det parlamentariska skådespelet, den så kallade ”parlamentariska demokratin”. Detta för att ge ett sken inför arbetarklassen att de har ett inflytande, som enskilda ”individer” i styret av samhället. Det verkliga skälet till kampanjerna om ett ”systemskifte” är alltså enbart till för att skapa ideologiska dimridåer för arbetarklassen, och för att försöka nå ett förtroende för våra utsugare och dess kapitalistiska system.
Ett av de viktigaste fundamenten i myten om den ”parlamentariska demokratin” är att den representerar alla samhällsklasser i samhället, borgarklassen naturligtvis, men också och inte minst den stora massan, arbetarklassen, som representeras av socialdemokratiska eller andra vänsterpartier, som kommunistpartier, etc.
Men i utvecklade kapitalistiska stater, som Sverige, där så kallade ”arbetarpartier” suttit vid makten och varit ansvariga för angreppen mot arbetarklassen under årtionden, är trovärdigheten hos arbetarklassen för dessa ”arbetarpartier” väsentligt urholkad. Socialdemokratin kan inte längre uppamma någon entusiasm hos arbetarklassen. Det enda sättet som de till viss del kan rädda ansiktet på sig själva och på det kapitalistiska system som de försvarar, är att skapa en bild av att det blir ännu värre om dess högerkollegor i den kapitalistiska politiska apparaten kommer till makten.
Detta är det verkliga skälet bakom mediernas och borgarklassens kampanjer om att ett ”systemskifte” håller på att äga rum. Man gör detta för att få oss att glömma att Socialdemokratin, LO och dess vänsterbihang i Vänsterpartiet (och Miljöpartiet) och vänstern till vänster om dem, är ansvariga för de mest långsiktiga attackerna på arbetarklassen, och därför inte på något sätt är fördelaktigare eller gynnsammare för proletariatet än den nuvarande Högeralliansen i regeringsställning.
Det faktum, att det just är Högeralliansen som nu genomför allt mer våldsamma, och för borgarklassen gynnsamma attacker, är något som kan få många arbetare att för tillfället glömma de attacker, som socialdemokratin stod för och verkställde.
Varje arbetare måste påminna sig om detta för att inte falla i den fälla som hela borgarklassen försöker gillra för oss, när de framställer det som om de nuvarande attackerna på proletariatets levnadsvillkor enbart skulle vara ett uttryck för en ”girig högerpolitik” som enbart högerpartier typ Moderaterna och dess allians står för.
Nej, så är inte fallet. Det är Socialdemokratin och vänstern (i synnerhet Vänsterpartiet som direkt samarbetat med regeringen i riksdagen, men även alla de vänstergrupper som inte kommit in i parlamentet men som ”kritiskt” stödjer en vänster/sosse regering och den parlamentariska cirkusen, t.ex. de grupper som organiserade ”Septemberalliansen” som nyligen organiserade demonstrationer den 18 september 2007 i många städer i Sverige) som är de främsta arkitekterna och administratörerna av angreppen på arbetarklassen, oavsett deras pretentiösa frasmakeri. Utan deras ”bidrag” skulle borgarklassen och dess stat aldrig kunna attackera arbetarklassen i den omfattning som den gör idag.
Zeke 2007-10-10
Noter
Se artiklarna ”Högern attackerar och vänstern splittrar och ”Nya fräscha företrädare fortsätter åtstramningspolitiken” i Internationell Revolution nr 110
I en artikel på DN Debatt 2007-10-05 säger sig de socialdemokratiska representanterna Sahlin och Nuder värna om pensionärer och arbetslösa, mm. De kritiserar med en enastående cynism den nuvarande högeralliansen i regeringen för att genomföra de angrepp på arbetarklassen som Socialdemokratin själva har satt igång och varit arkitekterna bakom.
Under flera veckor nu har det varit stor oro på de finansiella marknaderna och fastighetspriserna i USA har sjunkit kraftigt. Börserna över hela världen har drabbats av kraftiga kursfall. Det krävdes en rekordstor räntesänkning från den amerikanska centralbanken (Federal reserve) Det är inte bara den privata fastighetsmarknaden som har drabbats, flera av de största internationella storbankerna har drabbats av förluster och dåliga lån. Problemen sprider sig från den kreditbaserade delen av finansmarknaden som hedge fonder (obskyr komplicerad databaserad spekulation) till högkvalitativa företagspapper som normalt sett ses som säkra investeringar. Det finns fortfarande en stor fallhöjd i denna specifika fas av den ekonomiska krisen. Under de senaste tio, tjugo åren har arbetarna i alla de rikaste ekonomierna fått höra hur stark och uthållig den kapitalistiska ekonomin är. Vad är det som händer?
Varför har de stora centralbankerna tvingats pumpa hundratals miljarder i sina nationella ekonomier (nivåer som den engelska dagstidningen The Guardian beskriver som unika)?
Dessa problem är vare sig plötsliga eller tillfälliga, utan är snarare kopplade till det ekonomiska systemet, en kapitalism inne i sin förfallsperiod sedan ett sekel. De är inte ett uttryck för problem hos en stark ekonomi eller ens hos en liberal ekonomi utan är ett uttryck för en kris i den statskapitalistiska ekonomin.
För en dryg månad sedan sade borgarklassen till oss med den vanliga ekonomjargongen att problemen berodde på ”sub-prime” lån på den amerikanska fastighetsmarknaden, med andra ord lån med dålig täckning till fattiga människor. Sedan sade de att det berodde på att fastighetsmarknaden var övervärderad – det finns naturligtvis ett korn av sanning i båda dessa påståenden. Två veckor senare och media talade om för oss vad bra det var att detta hände, fallet på aktiemarknaden var en ”nödvändig korrigering” och nu kunde allt återgå till det normala. Den Internationella valutafonden (IMF) famlade på samma sätt i mörkret när den sade att krisen var ”hanterbar” och att ”grunden för en fortsatt global tillväxt fortfarande fanns där” (Guardian 15/8 07) Det finns inget så korkat som en borgerlig ekonom (1), därför att de är talesmän för ett ekonomiskt system som är i grunden irrationellt och bankrutt.
I Storbritannien valdes Gordon Brown som premiärminister mot bakgrund av den så kallade ”starka ekonomin”, men även Storbritannien har drabbats av skuldkrisen, andelen ”sub-prime” lån har ökat 28 procent bara under de senaste åren och beräknas till tiotals miljarder pund. Andelen som inte kan betala sina huslån har ökat med 25% och antalet exekutiva aktioner är det högsta på 8 år. Under de senaste 10 åren har skuldsättningen – huslån, kontokort, banklån ökat med 1345 miljarder pund i Storbritannien. Denna siffra är ännu högre än BNP och kom ihåg att BNP i sig själv inte bara är verklig produktion, utan även innehåller sådant som betalning för polisen, militären och andra parasitära delar av ekonomin som den icke producerande sektorn. Kom också ihåg att 85 % av detta, 1,15 biljoner pund av de brittiska lånen är tagna med fastigheter som säkerhet, vars priser drivits upp av en spekulativ bubbla. Sådana belopp gör att rent formellt är AB Storbritannien ”tekniskt bankrutt” enligt Stephan Gifford Grant Thorntons, chefsekonom (Guardian 23/8 07)
Dåliga lån eller börsspekulation är inte orsaken till krisen – de är bara sekundära och tillfälliga uttryck för den. De försökte lura oss med liknande lögner under recessionen 2000-2001 som påstods bero angreppen i New York den 11 september 2001, när i själva verket den ekonomiska aktiviteten kraftigt försvagades redan året innan kollapsen för den spekulativa it-bubblan (2). På samma sätt har alla de 6 betydelsefulla recessionerna sagts bero på temporära externa faktorer. Alla 6 recessioner har gemensamma orsaker som är symptom på en mer fundamental kris för kapitalismen. Dess överproduktion i förhållande till de solventa marknaderna och alla de 6 recessionerna har tenderat att vara djupare och långvarigare än den föregående (se ”The descent into the abyss” i International Review nr 121). I denna artikel kan vi läsa hur den amerikanska ekonomin som är världsekonomins lokomotiv lever på kredit från resten av världen genom att de länder som får ett överskott av dollar från sina handelsöverskott investerar dessa på penningmarknaden. Den amerikanska nettoskulden har ökat med en faktor 4 från 1980 till 2003, och den amerikanska skuldsättningen till resten av världsekonomin har gått från minus 1985 till plus (minus för den amerikanska ekonomin) 40% under denna period. Expansionen av krediter och skuldsättning har varit en medveten politik från statskapitalismen från mitten på åttiotalet. Detta har bara ökat de övergripande svårigheterna för det kapitalistiska systemet, men blivit nödvändig för det dagliga fungerandet hos kapitalismen. Men borgarklassen har inte fullständig kontroll för sitt ekonomiska system, kapitalismen, som är ett irrationellt ekonomiskt system. Det borgarklassen kan göra är att försöka hantera den djupnande krisens och försöka dämpa dess värsta konsekvenser. Detta blir allt svårare med allt större mängder med fiktivt kapital som skvalpar runt i systemet, det mesta dolt. Denna uppgift blir ännu svårare av att alla nationer försöka försvara sin position till förfång för de andra nationerna. Vi har redan sett ökande spänningar mellan den brittiska centralbanken och den amerikanska över hur man skall ingripa i den nuvarande situationen. Generellt sett, detta specifika uttryck för den ekonomiska krisen, denna börsoro, leder till en ny recession med alla dess alvarliga konsekvenser för världsekonomin – detta gäller även mirakel ekonomierna Indien och Kina. Detta är ”samma gamla vanliga historia”, efter vilken ”allt blir som vanligt igen” som borgarklassen försöker få oss att tro. Tvärtom, kommer arbetarklassen att drabbas hårt. Över hela den industrialiserade världen ser vi hur hundratusentals arbetare och deras familjer förlorar sina hem, med stora skulder som de kommer att dras med livet ut. Pensionsfonder kommer att drabbas hårt, fabriker kommer att tvingas stänga, med ökad arbetslöshet som följd, priserna kommer att gå upp och skatterna höjas och de sociala förmånerna skäras ned i rask takt. Överallt kommer fattigdomen att öka.
Under de senaste 30 åren det varit en massiv och ohållbar expansion av krediter och detta i sig själv visar omfattningen hos statskapitalismen men också dess svaghet. Användandet av fiktivt kapital har länge varit en utväg för en kapitalism i kris. Trotskij, som själv väldigt klar på frågan om kapitalismens förfallsperiod redan i början på 1900 talet, skrev i ”Rapporten om den ekonomiska krisen till den tredje kongressen för den kommunistiska internationalen”;
”Kapitalismen som ekonomiskt system är, som vi vet, full av motsättningar. Under krigsåren nådde motsättningarna monstruösa proportioner. För att få fram de resurser som krävdes för kriget, använde staten i huvudsak två metoder, för det första tryckningen av papperspengar, för det andra utfärdandet av lån. Alltså en hela tiden ökande mängd så kallade 'värdefulla papper' kom i cirkulation, som ett sätt på vilket staten pumpade verkligt materiellt värde ut ur landet för att förstöra det i kriget. Ju större summor som spenderades av staten, alltså ju mer verkligt värde som den förstör, desto större är det pseudovälstånd av fiktivt värde som ackumuleras i landet. Högarna med statspapper växer till berg. Ytligt sett verkar det som landet blivit väldigt rikt, men i verkligheten underminerar detta själva den ekonomiska grundvalen, slår sönder den, och driver den till gränsen av kollaps. Statsskulderna har ökat till ungefärligen 1000 miljarder guldmark, vilket uppgår till 62 % av de nationella tillgångarna hos de krigförande länderna. Före kriget var den totala summan papperspengar och krediter uppskattningsvis värd 28 miljarder guldmark, idag är summan mellan 220 till 280 miljarder, alltså tio gånger så mycket. Det inbegriper förstås inte Ryssland, för vi diskuterar bara den kapitalistiska världen. Allt detta gäller framförallt, om än inte bara, de europeiska länderna, främst Kontinentaleuropa... Inslagen i allt tjockare lager av pappersvärden, eller vad som kallas fiktivt kapital: Denna fiktiva värdepappers valuta, värdepapper, krigsobligationer, sedlar och så vidare – representerar antingen minnet av förbrukat kapital eller förväntningar om kapital som ännu inte finns. Men för närvarande är de inte på något sätt att jämställas med verkligt kapital. Trots det fungerar de som kapital och som pengar och detta tenderar att ge en alltmer förvrängd bild av samhället och den moderna ekonomin som helhet. Desto fattigare dessa ekonomier blir, desto rikare blir denna spegelbild av fiktivt kapital. Samtidigt uttrycker skapandet av detta fiktiva kapital, som vi skall komma att se, klassernas olika andel i fördelningen av den gradvis mer begränsade nationella inkomsten och rikedomen. Den nationella inkomsten har också blivit begränsad, men inte lika mycket som den nationella rikedomen. Förklaringen till detta är ganska enkel, den kapitalistiska ekonomins ljus bränns från bägge ändar.”
Trotskij visar att bortsett från alla upp eller nedgångar i den nuvarande ”oron” på de finansiella marknaderna, det fundamentala problemet med den förfallande kapitalismens tillflykt till krediter och låtsaspengar. Detta gäller i allra högsta grad de rikaste länderna i världen idag. Dessa tendenser mot krediter och skuldsättning kunde för en tid lindra de omedelbara problemen med en alltmer begränsad marknad, men när de använts i allt större doser kan de bara bli alltmer skadliga. Kapitalismen är inte ett progressivt expanderande system, som hela tiden kan skjuta sina motsättningar framför sig. Den kapitalistiska ekonomin kan inte heller idag fortsätta att bränna sitt ljus från bägge ändar.
Baboon/Sune
Utan tvekan finns det högt uppsatta representanter som är fullt medvetna om krisens verkliga djup, men sen finns det även andra vars uppgift är att dölja krisens verkliga natur för arbetarklassen
Enron ett av de största företagen i USA men även i världen, gick under långt innan 11 september 2001
Avskedanden, neddragning av personal, fabriksnedläggelser, tillfälliga anställningar, utlokalisering… lönearbetarna är mer och mer underkastade den fruktansvärda verkligheten i en accelererande kapitalistisk kris. Samma attacker äger rum i Europa (Airbus, Alcatel, Volkswagen, Deutsche Telekom, Bayer, Nestle, Thyssen Krupp, IBM, Delphi…) som i USA (Boeing, Ford, General Motors, Chrysler…) I den privata sektorn i Frankrike, försvann officiellt 10 000 jobb under 2006 och nu planerar man ta bort ytterligare 30 000 jobb under 2008. Dessa planer påverkar inte bara ålderdomliga sektorer utan även ”spetsteknologi”-industrier som flygindustrin, IT och elektronikindustrin. De omfattar inte bara små och medelstora företag utan även stora industriella jättar och deras underleverantörer. De drabbar inte bara arbetare i själva produktionen, utan ingenjörer, kontorsanställda, forskningsavdelningar…
Denna artikel publicerades först i aprilnumret av Revolution Internationale. Den beskriver en situation där fackföreningarna, efter några spontana reaktioner i början av året av Airbus-arbetare i Frankrike och Tyskland – i protest mot att man tillkännagav massiva nedläggningar över hela Europa – hade återtagit kontrollen av situationen genom en serie klassiska manövrar. Men som vi har kunnat se i en uppföljande artikel, översatt från majnumret av RI (”Spontaneous walk-outs at Airbus: the workers make their voices heard”) har fackföreningarna inte på något sätt tömt ut den ilska som finns i arbetarklassen eller deras kapacitet att svara på ytterligare attacker genom att ta sin kamp i egna händer. En artikel om de vilda strejkerna på Airbus-fabriken i Broughton i Wales publicerades i WR 303.
Avskedanden, neddragning av personal, fabriksnedläggelser, tillfälliga anställningar, utlokalisering… lönearbetarna är mer och mer underkastade den fruktansvärda verkligheten i en accelererande kapitalistisk kris. Samma attacker äger rum i Europa (Airbus, Alcatel, Volkswagen, Deutsche Telekom, Bayer, Nestle, Thyssen Krupp, IBM, Delphi…) som i USA (Boeing, Ford, General Motors, Chrysler…) I den privata sektorn i Frankrike, försvann officiellt 10 000 jobb under 2006 och nu planerar man ta bort ytterligare 30 000 jobb under 2008. Dessa planer påverkar inte bara ålderdomliga sektorer utan även ”spetsteknologi”-industrier som flygindustrin, IT och elektronikindustrin. De omfattar inte bara små och medelstora företag utan även stora industriella jättar och deras underleverantörer. De drabbar inte bara arbetare i själva produktionen, utan ingenjörer, kontorsanställda, forskningsavdelningar…
Varje stat, varje företagsledare vet mycket väl om att denna situation drabbar alla arbetare, vare sig i den privata eller offentliga sektorn, och tvingar dem att ställa oroliga frågor om sin och sina barns framtid. Det är allt mer uppenbart att arbetare i alla länder befinner sig i samma båt. Det är därför som borgarklassen är tvungen att inte bara försöka plåstra om de gapande såren i systemet, utan också att försöka vinna tid och hindra arbetarna från att bli verkligt medvetna om denna verklighet.
Det är också därför som fackföreningarna, vars specifika funktion inom statsapparaten är att bibehålla kontrollen över arbetarklassen, överallt försöker gå ut i preventiva aktioner, för att ta udden av varje rörelse mot ett förenat svar från arbetarklassen mot dessa massiva och frontala attacker. Deras huvudsakliga uppgift idag är att försäkra sig om att attackerna kan genomföras, genom att utså splittring i arbetarklassen, genom att dela upp den på avdelningar, sektorer, fabriker eller länder.
Facket, regeringen och arbetsgivarna, hela den politiska klassen och media, har fokuserat allt intresse på de nedskärningar av 10 000 jobb som drabbar de anställda på Airbus (som fram till nu har haft privilegiet att arbeta på ett mycket lönsamt företag). Det är facket som har befunnit sig i förgrunden för de manövrer som riktats mot att avleda arbetarnas ilska och splittra upp deras reaktioner.
Fackföreningen började med att låtsas som att de inte visste vad som var på gång, men att de skulle vara på plats för att försvara arbetarnas intressen. Faktum är att de i månader hade varit involverade i ”Power 8”-planen, för vilken cheferna hade skapat en ”pilotkommitté” som bestod av personalchefen och fackföreningarna, med det tydliga målet att ”förbereda sig för varje socialt genomslag som dessa åtgärder kan få” (taget från anteckningar från en chef på fabriken i Toulouse-Blagnac). Facket använde hela tiden samma språk, förminskade attacken när den var på gång att förberedas, deltog helhjärtat i den lögnspridning som ägde rum av chefer och olika involverade stater. Därefter såg de tilla att arbetarna på Meulte, som hade gått ut spontant i en strejk 48 timmar innan det officiella tillkännagivandet av Power 8-planen, gick tillbaka till arbetet, och sade till dem att fabriken inte skulle säljas, till och med innan cheferna hade tagit beslut i denna fråga.
Genom att anpassa sig till olika situationer i olika fabriker, organiserade fackföreningarna uppsplittringen av arbetare, som i Toulouse, mellan sektorer som var direkt drabbade och de som var undantagna. Utanpå detta började man föra ram idén om att ifall Airbus befinner sig i denna situation så är det ”tyskarnas fel”. Fackföreningarna har gått på om denna ”ekonomiska patriotism”. I ett flygblad som gavs ut den 7 mars och som undertecknades av både FO-Metaux (den största fackföreningen i Toulouse), CFE-CGC (tjänstemannafacket) och CFTC deklarerade man ”den franska ekonomins intressen, både lokalt och regionalt, står på spel…låt oss förbli mobiliserade…för att försvara Airbus, våra jobb, våra arbetsinstrument, vår yrkesskicklighet och våra kunskaper till fördel för hela den lokala, regionala och nationella ekonomin”. Denna motbjudande propaganda, som tvingar arbetarna att sluta upp bakom kapitalets konkurrenslogik, kunde redan ses vid en demonstration som hölls av fackföreningar från olika europeiska länder där Airbus är etablerade: ”Försvara våra arbetsinstrument tillsammans, lönearbetare på Airbus, underleverantörer, och alla Airbusanläggningar i Europa” (gemensamt flygblad från alla fackföreningar från den 5 februari 2007).
Efter demonstrationerna den 6 mars talade facket om stora demonstrationer som omfattade hela Europa i Bryssel den 16, men avlyste dessa tre dagar dessförinnan, och ersatte den med lokala demonstrationer som fortfarande presenterades som en ”europeisk mobiliseringsdag”, men begränsad till Airbusarbetare och uppsplittrad på olika lokala platser. Man tog helt udden av detta i Toulouse genom att ta arbetarna från fabriksportarns, köra dem i buss till en avlägsen mötesplats och sedan ordna en marsch till företagets huvudkontor i Blagnac, där en armé av TV-kameror väntade för att sända ut ”nyheten”. Knappt hade de kommit på plats förrän facket packade in dem i bussarna igen och körde tillbaka dem till jobbet. Rubrikerna i ”vänster”-tidningen Liberation dagen efter var översvallande: ”Oväntad radikalisering mot Airbus-ledningen: lönearbetare från alla länder har förenat sig”.
Fackföreningarna, liksom resten av borgarklassen vill verkligen inte veta av en stor mobilisering över hela Europa, där arbetare kan samlas, diskutera och utbyta erfarenheter. Framför allt inte i det nuvarande klimatet av ökande attacker: 6 000 jobb försvinner från Bayer, en höjning av pensionsåldern till 67 år i Tyskland, lönesänkningar i hälso- och sjukvården i Storbritannien, avskedande av 300 vid Volkswagen-Forest i Belgien…
Inte heller ville facket att Airbus-demonstrationen skulle sammanfalla med demonstrationen i Paris där arbetare från Alcatel-Lucent protesterade mot en omstrukturering av företaget, där man räknar med nedskärningar av 12 000 jobb, varad 3 200 i Europa, fram till 2008. Det var därför den utlystes dagen före, den 15 mars. Den presenterades än en gång som en förenad europeisk aktion, men det deltog bara 4 000 arbetare från de franska fabriker som drabbades, framför allt de i Bretagne, med helt symboliska delegationer från grannländerna, Spanien, Tyskland, Holland, Belgien och Italien, alla gömda bakom en skog av bretagniska flaggor.
Samtidigt, uner en rad små strejker i olika delar av Frankrike, har facket fokuserat på olika frågor. Det ägde rum en lång och uttröttande strejk om löner vid Peugeot-Aulnay, samtidigt som 150 arbetare vid Renault i Mans togs ut av CGT i en minoritetsstrejk mot ett nytt avtal om flexibilisering som skrivits under av de andra fackföreningarna. Vid båda fabrikerna är det väl känd att företagen kommer att tillkännage nedskärningar. Detta gör det tydligt att det verkliga syftet bakom dessa fackföreningsaktioner är att trötta ut arbetarna så mycket som möjligt och därigenom kunna genomföra attackerna. Lärarna togs ut i en aktionsdag för femtioelfte gången den 20 mars, med samma syfte.
Arbetarklassen har inga gemensamma intressen med sin borgarklass. Tvärtom: situationen tvingar den att inse sina egna gemensamma klassintressen mot de massiva och samtidiga attacker man möter. En sådan situation skapar möjlighet för ifrågasättande, reflektion, en växande insikt om behovet av att sprida kampen, om enhet och solidaritet. Även och fackföreningarna oftast fortfarande kan hålla arbetarna uppsplittrade och isolerade från varandra, så diskrediterar man sig själva, ju mer man gör det. Förutsättningarna börjar mogna för arbetarklassen att kunna samlas, kunna diskutera tillsammans, organisera sig själva utanför och emot fackföreningarna, över nationsgränserna.
Wim, april 2007.
Den 17:e oktober röstade det turkiska parlamentet med en enorm majoritet för att ge den turkiska armén befogenhet att förfölja kurdisk gerilla från PKK till dess baser i norra Irak. Fyra dagar senare, dödas 13 turkiska soldater i ett bakhåll av PKK, som ytterligare eldade på de krigskampanjer som redan hade börjat. Nationalistiska demonstrationer, några av dem väldigt stora, har organiserats över hela Turkiet, och stödd av armén, polisen, majoriteten av de politiska partierna, medierna och utbildningssystemet. Varje medborgare uppmanas till att hänga en turkisk flagga vid fönstret eller ta med sig en på fotbollsmatcher. Butiker och kontorsbyggnader tävlar med varandra om att ha den största flaggan.
För den turkiska härskande klassen är detta en del av ”kriget mot terrorismen” och påminner om kampanjerna i USA. Men den amerikanska borgarklassen som verkligen ser Turkiet som en nyckelallierad för dess militära strategi i Mellanöstern, är inte direkt glad över denna utveckling. Kort efter deklarationen av det turkiska parlamentet, tog det demokratiska partiet som har majoritet i den amerikanska kongressen, upp frågan angående Turkiets roll i massakrerna på den armeniska befolkningen 1915. Republikanerna, med Bush i spetsen varnade för att detta skulle reta upp Turkiet när de beskrev slakten på armenier som ett ”folkmord”. Men efter det turkiska parlamentets beslut om angrepp på norra Irak, varnade Bush själv för att en ökning av den turkiska närvaron i norra Irak (Bush lät sin tunga avslöja att den turkiska armén redan har en hel del trupper i området) skulle kunna underminera den bräckliga stabiliteten i det autonoma Kurdistan – Iraks enda relativt lugna område efter den amerikanska invasionen och avsättandet Saddam Husein vilket har lett landet till ett fullständigt kaos. Turkiet anklagar de härskande kurdiska partierna i denna region för att hjälpa och uppmuntra PKK. Även om folk som Barzani och Talibani (de främsta kurdiska politikerna i Irak) har uppmanat PKK att upphöra med dess attacker mot Turkiet, är situationen extremt spänd. Barzani till exempel, deklarerade att även om han inte vill vara en del i någon konflikt, skulle de (regeringen i Kurdistan i norra Irak med dess starka styrkor av Peshmerga krigare) absolut komma att försvara sig.
Detta sjudande krig vid den turkisk/irakiska gränsen (efter att artikeln skrevs, har Turkiet i mitten av december 07 gjort massiva bombräder och även sänt in ett inte oansenligt antal soldater i norra Irak, ö.a.) är ytterligare ett kapitel in en fruktansvärd konflikt som betyder öppet krig i Irak, Afghanistan, Libanon och Israel/Palestina och med hotet att konflikten sprider sig till Iran och Afghanistan. Konfronterade med detta barbari och kaos, har kamraterna i EKS (Internationalistiska Kommunistiska Vänstern) svarat med att ge ut ett internationalistiskt uttalande som vi publicerar nedan. De har distribuerat det som ett flygblad tillsammans med deras bulletin ”Nattens Anteckningar” som också tar upp den militanta strejken på Turkish Telecom och pekar på denna typ av kamp som det enda alternativet till militärism och krig.
Kamraterna i EKS ingriper i en atmosfär av stats sponsrad krigshysteri, i ett land (som alla som har läst Orhan Pamuks bok ”Snö kommer att känna igen”) där politiska mord är en väl etablerad tradition. De förtjänar solidaritet och stöd från revolutionärer i hela världen.
Amos 31-10-07
EKS flygblad
Återigen får vi den förfärliga nyheten att fler av arbetarklassens barn offras i det brutala kriget i Sydöst. Borgarklassen och dess medier skriker och kräver mer blod, såsom de alltid gör. Som en konsekvens tittar folk på gatan efter ”terrorister”. Men varför händer detta?
Det sker för att den borgerliga staten befinner sig i en öppen kris som inte varit så framträdande på lång tid. Det grundläggande ekonomiska skälet till detta är faktumet att arbetarna i Turkiet inte har något mer blod för borgarklassen att suga ut, och som det inte vore nog, har arbetarna som vid Turkish Airlines tidigare och vid strejkerna hos Turkish Telecom och Novamed idag visar börjat göra motstånd. Ökande internationella skulder, kapitalet blir allt mer fiktivt, ökande skörhet på ”penning marknaden” – konsekvenserna av allt detta vältras över på arbetarnas rygg. Borgarklassen blåser upp rasismen för att fortsätta denna situation, således utsuger de de kurdiska arbetarna till ett lägre pris och turkiska arbetare befinner sig i en miserabel situation. Den politiska konsekvensen av denna situation är de krigiska deklarationer som vi hela tiden får höra men som inte löser något alls. Den borgerliga statens ideologiska fasad spricker allt mer för var dag. Med allt sämre omständigheter som arbetarklassen lever under, desto djupare drar kapitalet samhället ned i förfall och sönderfall och den förlorar allt mer sin sociala giltighet som gav den dess mening från början. Svaret från borgarklassens politiker angående de senaste massakrerna låter på följande sätt.
För den nationalistiska grenen av borgarklassen, är det som alltid, en ”konspiration” som är organiserad av USA. Enligt dem kommer ”terrorn att utrotas” ifall den turkiska armén invaderar Irak. I verkligheten dock, är det bara tre år sedan just USA önskade att turkiska arbetargrabbar skulle åka och kriga mot arbetare från Irak. Men den turkiska borgarklassen var oförmögen att göra detta eftersom den inte kunde övertyga de turkiska arbetarna att åka och kriga tack vare den turkiska borgarklassens svaghet. Sanningen är den att den turkiska borgarklassen alltid har allierat sig med USA och den turkiska armén står beredd att döda arbetare i Libanon och Afghanistan ifall det behövs. Så, i motsatts till de lögner som den nationalistiska grenen av borgarklassen försöker få arbetarna att tro, finns det ingen intressekonflikt mellan dem och den amerikanska imperialismen. Tvärtom, det finns ett gemensamt intresse mellan dem och de turkiska väpnade styrkorna är de beväpnade bödlarna i denna allians. Dessutom, kommer varje massaker som görs i norra Irak att leda till att fler soldater dödas och än mer ”civilbefolkning” tvingas in i koncentrationsläger och dödas på slagfälten, men detta kommer också att leda till fler bombdåd i de stora städerna.
Den islamistiska och liberala delen av borgarklasen stöder inte kriget på ett speciellt pålitligt sätt, vilket de annars brukar göra. Faktum är att de tvekar om hur ”operationen” skall kunna ske, vilket bara uttrycker att de vill få ett godkännande från USA. På grund av detta, har de inget annat val än att vänta ”tåligt” på att få till stånd en kompromiss med Barzani och Talibani.
Vad det gäller borgarklassens vänster, gör de inget annat än att gnälla med hög röst. De är naturligtvis inte intresserade av arbetarklassens problem med hunger, misär och död. De vrider och vänder på sin retorik mer och mer inför sina herrar för att skydda sin egen ställning. Kort sagt, de visar åter på parlamentets meningslöshet.
Som ett resultat av detta, tvingas också arbetarna i Turkiet in en cykel utan slut av mer krig, förstörelse, terror och kaos, något som borgarklassen påtvingar hela Mellanöstern som inte bryr sig om deras liv eller död. Detta eftersom kapitalismen kan bara skuta upp verkställandet av dess olösliga kris genom att dra ned mänskligheten i än mer förstörelse.
Svaret från proletariatet visar på vägen framåt, som vi såg i Telekom strejken. En enda strejk som hade pågått bara några dagar fick borgarklassen att darra. Bara när arbetarna i solidaritet med sina klassbröder sprider denna kamp, och om arbetarna säger nej till kriget internationellt, kan den kapitalistiska massakern stoppas. Sättet att stoppa krig och massakrer är inte genom att fördjupa och öka dessa, utan genom att bygga en klasssolidaritet över nationsgränserna som når varje militärt slagfält. Fienden är inte klassbröder och systrar i andra länder utan kapitalisterna just här som sitter bekvämt och varmt i sina stora hus!
EKS oktober 2007
Vi publicerar här en artikel som en läsare sänt till oss. Den tar upp flera viktiga frågor: Det som vi är överens om, men det är framförallt två frågor där det finns en stor skillnad mellan det som kamraten för fram i sin text och IKS ståndpunkter. Det är framförallt frågan om terrorismen som ett vapen som arbetarklassen kan använda i sin kamp. Här det viktigt att vara väldigt tydlig med att terrorism inte har något som helst med arbetarklassens kamp att göra. Den andra frågan är antifascism som historiskt sett varit ett väldigt effektivt sätt att leda in arbetarklassens kamp till ett stöd för en lite mer ”demokratisk” form av kapitalets diktatur.
(IKS) är vänsterkommunistisk/bordigistisk[1] och säger sig ha hämtat viss inspiration från rådskommunismen, någonting som denna artikel däremot kommer kritisera. IKS bryter nämligen mot rådskommunistiska och sant revolutionära idéer på ett par punkter och däri ligger denna artikels ”kritik av Internationella Kommunistiska Strömningen”.
IKS skriver i
ett mail till mig att den tysk-holländska vänstern (dvs.
rådskommunismen) har givit väldigt viktiga bidrag till
vänsterkommunismen. De säger även att IKS inte är
bordigister (som rådskommunisterna brukar anklaga dem för)
eller rådskommunister (som bordigisterna brukar anklaga dem
för). IKS säger sig kombinera den tysk-holländska och
den italienska kommunistiska vänstern (dvs. rådskommunismen
och vänsterkommunismen, bordigismen). Vad som däremot
skiljer deras idéer från traditionell bordigism kan jag
inte förstå och därför betecknar jag dem helt
enkelt som renodlade bordigister.
Jag har läst igenom IKS’
politiska ståndpunkter och kan tänka mig att skriva under
det mesta, men ändå inte riktigt allt. Vissa av deras
idéer är värda all kritik, för de är helt
enkelt fientligt inställda till rådskommunismens idé.
Först och främst säger IKS att ”officiella
anarkister” utgör vänstern i kapitalismens politiska
apparat. Detta är helt enkelt inte möjligt.
Anarkiströrelsen tar avstånd från denna politiska
apparat och står helt och hållet utanför den. IKS’
påstående att anarkisterna på något sätt
går hand i hand med kapitalet är inte på något
sätt hållbart.
De säger även att: ”All taktik från ’folkfronter’, ’antifascistiska fronter’ och ’enhetsfronter’, som blandar ihop proletariatets intressen med intressena hos en borgerlig fraktion, bidrar enbart till att försvaga och avleda proletariatets kamp.” Detta stämmer bara delvis. Antifascism är inte att kombinera proletariatets intressen med kapitalets intressen. Kapitalet har inget reellt intresse av antifascism, utan det är enbart en illusion de utger. Fascisterna går kapitalets ärenden på så vis att de splittrar arbetarklassen och försvagar klasskampen. Kapitalet vill försvaga klasskampen och har alltså ingenting emot detta Antifascism är ett nödvändigt ont för oss inom den organiserade arbetarklassen, men det är förstås inte målet. Antifascism är kampen för att röja undan ett hinder i vägen för vårt mål, men antifascism i sig fyller ingen funktion. Den är enbart nödvändig. Helst skulle vi vilja ha ett samhälle där antifascism var överflödigt och ingenting man behövde ägna sig åt. Så är tyvärr inte världen i dagsläget. Gilles Dauvé skrev i Vägrandets dynamik, som har givits ut av Riff-Raff, att ”revolutionär antifascism är en självmotsägelse”. Detta är helt riktigt, men IKS’ ståndpunkt att antifascismen försvagar proletariatets kamp och att antifascistisk verksamhet är att gå hand i hand med borgarklassen stämmer inte riktigt till 100 %. Den antifascistiska rörelsen sätter däremot i viss mån krokben på sig själv. Då tänker jag främst på Revolutionära Fronten, som förbjuder sina medlemmar att vara aktiva eller ens medlemmar i andra politiska rörelser. RF och AFA är till större delen enfrågeorganisationer. Detta är deras svaghet. Militansen är deras styrka. Vår kamp måste givetvis vara militant, men den ska inte enbart bestå av antifascism, vilket det tenderar att bli i dessa organisationer. Militansen måste överföras från kampen mot fascismen till kampen mot kapitalet. Fysiska konfrontationer, dvs. den behandling svenska fascister får, borde börja appliceras även på borgare och kapitalister. Militansen är som sagt dessa rörelsers stora styrka och den övriga vänstern måste dra lärdom av AFA och RF när det gäller just den punkten.
IKS har även en punkt som lyder såhär: ”Terrorism är på intet sätt en metod för arbetarklassen i kampen. Som ett uttryck för sociala skikt utan en historisk framtid och av småborgerlighetens sönderfall, i de fall den inte är ett uttryck för det ständiga kriget mellan kapitalistiska stater, har terrorismen alltid varit bra grogrund för borgarklassens manipulationer.”
Terrorism är inte nödvändigtvis någonting dåligt. Det finns förvisso olika definitioner av terrorism och lite beroende på vilken man använder får begreppet ”terrorism” naturligtvis olika betydelser. Om man definierar terrorism som alla former av illegala (framförallt våldsamma) aktioner så är inte terrorism nödvändigtvis någonting dåligt. I ett sådant läge skulle fysiska konfrontationer av arbetarklassens fiender vara dåliga, och det är de inte. Som jag tidigare skrev är inte exempelvis militant antifascism någonting som skadar arbetarklassen, vilket IKS hävdar, men det är ett nödvändigt ont som helst inte skulle behövas. Någon skada för vår klass innebär däremot inte den militanta antifascismen. Summan av detta är att det finns bra och progressiv terrorism, exempelvis terrorangrepp på kapitalets företrädare i olika former.
IKS skriver även på sin punktlista att ”De revolutionära politiska organisationerna utgör arbetarklassens avantgarde och är en aktiv faktor i generaliseringen av klassmedvetandet inom proletariatet.” och skriver under rubriken ”vår aktivitet” följande: ”Organiserat ingripande, förenat och centraliserat på en internationell skala för att bidra till processen som leder till proletariatets revolutionära agerande.” och ”Regruppering av revolutionärer med målet att bilda ett verkligt kommunistiskt världsparti”.
Detta luktar bordigism och rentav leninism lång väg. Allt tal om ”arbetarklassens avantgarde” är vansinne. Arbetarklassen måste vara sitt eget avantgarde. Annat vore galenskap. Karl Marx sade att: ”Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk”. Personer som har sagt sig vara hans efterföljare har dock gått emot detta. Jag syftar på de personer som kallar sig marxister, men ändå förespråkar partisystem, dvs. avantgardism och elitstyre. Lenin var en av dessa och Bordiga likaså. Den ledande rådskommunistiske teoretikern Paul Mattick sa till och med en gång att ”Bordiga är en leninist”, allt enligt Gilles Dauvé i Riff-Raff, nummer 7, 2005, sida 178.
IKS verkar ha en annan syn på organisationer än vad exempelvis rådskommunistiska Folkmakt hade. Organisationer i sig är inte fel, utan enbart om de har en partistruktur. Folkmakt var en propagandaorganisation. Detta är till och med uppmuntransvärt, men partibildningar är enbart skadliga för vår klass och vår kamp för en bättre värld. IKS’ tal om avantgarde är anti-revolutionärt och även deras tal om centralism och ett ”världsparti”. Centralism är mycket skadligt för vår rörelse och måste bekämpas överallt där den börjar skymta. Den skymtar inom IKS och för detta kritiserar jag dem nu. Nu är det bara att hoppas på att de tar sitt förnuft till fånga och lämnar de bordigistiska avvikelserna och sluter upp under rådskommunismens baner istället.
J.
Du säger också att ”terrorism inte nödvändigtvis är något dåligt”. Här håller vi inte med dig. Vi försvarar inte terrorism såsom det har tagit sig uttryck genom historien, både den terrorism som öppet har sitt ursprung i borgarklassens politiska maktutövning, och den som har ”radikalare” förtecken (men som icke desto mindre hade tentakler till borgarklassen) som RAF och Brigate Rosso. Våldsaktioner, den ”exemplariska aktionen” som är en sådan grundbult i den anarkistiska ideologin, är endast skadliga för arbetarklassen, eftersom de ofelbart leder till att borgarklassens dagliga terror (på 70-talet och idag) och övervakning ökar. Den leder endast in i en steril våldsspiral som demoraliserar arbetarklassen och de revolutionärer som försöker hitta ett utlopp för politisk aktivitet. Göteborg 2001 är ett exemplet bland många.
Arbetarklassen hyllar inte våldet i sig. Vi håller inte med om de metoder du föreslår för klasskampen: att ”borgare och kapitalister” skulle ”få samma behandling som svenska fascister”. Arbetarklassens användande av våldet måste vara kollektivt, när man måste försvara sig mot attacker: av statens poliser, eller olika provokatörer, som skinheads eller andra. Att spöa skinheads i sig är inget mål för klasskampen. Däremot kan arbetarklassen behöva försvara sig mot sådana typer – vilket vi har sett många exempel på, i arbetarområden där skinheads eller där kriminella sätter dagordningen, eftersom vi aldrig kan lita på ”statens skydd”. Vi har ju redan sätt hur staten på alla upptänkliga sätt har ökat övervakningen efter 11 september 2001.
Vi är helt motståndare till ”terrorangrepp på kapitalets företrädare i olika former”, som du skriver. Detta är precis samma idé om en ”exemplarisk aktion” av en liten minoritet som skall ”medvetandegöra” arbetarna. Här kan man prata om elitism! Vilka är det som skall utföra dessa aktioner inför de ”omedvetna” arbetarna?
Till frågan om ”militant antifascism”, som du också lyfter fram som ett föredöme. Vad finns arbetarklassen i allt detta? Du säger ju att arbetarklassen ”måste vara sitt eget avantgarde”?
Detta är en väldigt viktig fråga att diskutera om hur arbetarklassen kan utveckla sin kamp, men även i förhållande till både terrorism och antifascism varför vissa metoder står helt i motsättning till dess mål. Där terrorismen med sina isolerade våldshandlingar står i direkt motsättning till arbetarklassens kollektiva kampformer som strejker, demonstrationer, stormöten osv. När det gäller frågan om kampen mot fascismen så tycker väl de flesta människor rent spontant väldigt illa om detta pack. Vilket har gjort att många radikala människor rent spontan ställer sig bakom detta. Trots detta är det tydligt att detta inte är något annat än en återvändsgränd för arbetarklassen. Den årliga ritualen i Salem utanför Stockholm för att stoppa nynazister från att demonstrera visar detta väldigt tydligt, att detta trots alla radikala floskler inte har någonting att göra med arbetarklassens kamp. För att om fascismen skulle vara ett verkligt hot idag, skulle arbetarklassen endast kunna kämpa mot detta fenomén på samma sätt som det kämpar mot någon annan borgerlig företeelse under kapitalismen, genom sin klasskamp; mot hela den kapitalistiska staten. Inte genom en mobilisering till stöd för den ”demokratiska” formen av kapitalets diktatur mot ett påstått hot från den ”fascistiska” formen av kapitalets diktatur. Den antifascistiska militans som hyllas i brevet är alltså ett uttryck för en mobilisering till ett försvar av den kapitalistiska demokratin och dess stat! Vad menar vi då med detta? Jo att det är nödvändigt att förstå denna fråga i sitt historiska sammanhang. Att se hur antifascismen i sin förlängning fungerat som ett sätt för den härskande klassen att mobilisera proletariatet bakom den ena eller den andra sidan i olika imperialistiska krig. Det spanska inbördeskriget 1936-39 är ett exempel på detta, hur arbetare mobiliserades för krigsansträngningen på den republikanska sidan. Alltså tväremot vad kamraten säger att: ”Kapitalet har inget reellt intresse av antifascism, utan det är enbart en illusion de utger. Fascisterna går kapitalets ärenden på så vis att de splittrar arbetarklassen och försvagar klasskampen.” Både fascism och antifascism är två sidor av samma mynt. I den meningen att båda är uttryck för försvar av olika former av kapitalistiskt statskick. Att det idag faktiskt är så att den härskande klassen på olika sätt använder frågan om mänskliga rättigheter och försvar för demokratin för att motivera sina imperialistiska krig i Irak och Afghanistan.
En annan linje i dina argumentation verkar vara, att vi skulle vara ”bordigister”. Du säger även att vi ”helt enkelt är fientliga till rådskommunismens idé”.
Faktum är, att vår organisationsuppfattning ligger närmare den som det ”rådskommunistiska” KAPD hade i början av 1920-talet. Bordigismen, med sin substitutionistiska partiuppfattning, att bara partiet kan vara bärare av klassmedvetandet i formen av ”det kommunistiska programmet”, något som dessutom är ”invariant” – oföränderligt, sedan 1848, är ett uttryck för den revolutionära vågens, framför allt den ryska revolutionens nederlag, precis som den ”rådskommunism” som utvecklades under 30-talet av grupper som GIK. IKS har alltid kritiserat bordigismen, som är en mycket sekteristisk strömning. Förutom frågan om partiet, har man t ex oklara ståndpunkter om fackföreningar och den nationella frågan, men bordigismen har historiskt tillhört den vänsterkommunistiska tradition, som vi också kommer ifrån, även om man idag knappast är något att räkna med för en ny generation kommunistiska militanter. För övrigt har bordigisterna alltid brukat skälla på IKS och kallat oss ”rådister” – eftersom vi anser att ”formen för proletariatets diktatur är arbetarrådens internationella makt”. Vi anser INTE att partiet ska ta makten åt arbetarklassen. Det är detta som är ”leninism” och substitutionism enligt vår uppfattning. Men vi anser att arbetarklassen behöver en organisering, ett parti, för att sprida klassmedvetandet i hela arbetarklassen.
En av våra vänsterkommunistiska föregångare, Anton Pannekoek, sade en gång att ”anarkismen är den frustrerade småborgarens ideologi” – något som vi skriver under på. Att vi anser att den officiella anarkismen utgör en del av kapitalismens vänsterapparat torde inte vara kontroversiellt; SAC har sedan decennier lyft statsbidrag för sin verksamhet. Här har vi helt olika åsikter, men vi kan förstå att många människor som (helt naturligt) vill ta avstånd från stalinism och ”leninism” (vilket inte är något annat än vänsterns sätt att göra Lenin till ikon) väljer att kalla sig ”anarkister” eller ”anarkokommunister” m m. Detta är inte svårt att begripa. Men till slut kommer man till en brytpunkt, en brytning med frihetligheten och anarkismen, om man vill gå vidare, mot proletära ståndpunkter. Det finns kamrater i IKS har en bakgrund inom anarkismen, eftersom denna ideologi ofta framstår som attraktiv i jämförelse med trotskister och stalinister av olika schatteringar – men dess individualism och preferens för olika individuella aktioner, dess förakt för kollektivet och för den ”vanliga” arbetaren, är något som visar på dess oförmåga att vara ett alternativ för arbetarklassen.
Vi har nyligen publicerat på vår tyska hemsida en artikel om den så kallade ”Tyska hösten 1977”. Detta var tidpunkten då ”Röda arméfraktionen” (RAF) kidnappade och mördade ordföranden, (Hans Martin Schleyer) för den Västtyska arbetsgivarorganisationen, vilket användes som en förevändning för en repression utan motstycke i efterkrigstidens Västtyskland. Då statens säkerhetsstyrkor släpptes lösa för att injaga fruktan i befolkningen. Det förekom polisräder överallt, hela distrikt spärrades av, tåg stoppades på landsbygden och passagerarna tvingades att stiga ut av beväpnade poliser. För att få en idé om denna atmosfär av rädsla, hysteri och offentliga anklagelser som piskades upp vid denna tid, och vilken roll som borgarklassens demokratiska medier spelade i detta, kan fås genom att läsa Heinrich Bölls novell ”Katarina Blum”. Omfattningen av hur kidnappningen av Schleyer användes som en förevändning för staten att visa upp sin oinskränkta makt och rättfärdiga nya repressiva metoder blev uppenbart kort efteråt, då tidskriften ”Stern” avslöjade att polisen hade känt till var Schleyer befann sig i ett mycket tidigt skede efter kidnappningen.
Vår artikel visar hur terrorismen hos ”RAF” eller ”Den andra junirörelsen” i Tyskland, eller ”Röda Brigaderna” i Italien, uttryckte en indignation gentemot kapitalismen, men också tvivel och t.o.m. desperation vad det gäller arbetarklassens revolutionära roll. Detta ledde till en impotent, individualistisk revolt mot staten, som i allt väsentligt hade en småborgerlig natur och som inte på något sätt hotade ”överklassen” utan, tvärtom, tjänade dess intressen. I vilken omfattning som den härskande klassen inte bara använde sig av denna terroristiska rebellrörelse, utan också manipulerade den, beskrivs av en medlem i denna rörelse: i ”Bommi” Baumans bok, ”Hur det hela började” ( Författarförlaget, 1976). Denna bok förklarar hur de första beväpnade kämparna, utan att veta om det, köpte sina första vapen från den tyska politiska polisen.
Borgarklassen använde sig av denna generation av ”väpnad kamp” på två sätt. För det första använde de sig av denna som en förevändning för att rättfärdiga en förstärkning av staten som var riktad, inte så mycket gentemot ”terrorismen” utan mot – i förebyggande syfte- dess ”egen” befolkning, framförallt gentemot arbetarklassen. Å den andra sidan, drogs dessa beväpnade grupper, som ett resultat av deras politiska förvirring och politiska impotens, oundvikligen in i borgarklassens politiska maktkamp (vare sig det gällde den imperialistiska konfrontationen mellan Öst och Väst blocken, eller konflikten mellan Israel och Palestina i). Faktum är, att redan då var terrorism först och främst var ett medel i den imperialistiska kampen mellan kapitalistiska stater och fraktioner (IRA, PLO, etc.).
Dessa två huvudsakliga sätt som terrorismen används av staten – som ett vapen i imperialistiska krig och som ett rättfärdigande av repressionen mot arbetarklassen – står inte i motsättning till varandra, utan tvärtom komplementerar och förstärker de varandra. Detta illustreras väl bäst av hur världen ser ut idag. Islamisk terrorism verkar vid en första anblick vara ett vapen i händerna på en rad stater och klickar gentemot dess ekonomiskt och militärt ofta överlägsna imperialistiska opponenter. Men det är framförallt med ”kriget mot terrorismen” som, särskilt efter den ”11 september, 2001” som den har blivit ett vapen för alla de ledande industristaterna i världen. Detta gäller inte bara USA, som nyligen använde sig av denna förevändning för att rättfärdiga invasionen och ockupationen av Irak. Den gäller också den tyska imperialismen vilken motsatte sig det USA ledda kriget i Irak på grund av sina egna skäl, men använder sig av samma orsak för att rättfärdiga sina militära operationer i Afghanistan, Afrika eller utanför Libanons kust. Angående den nyligen skedda enorma förstärkningen av staterna gentemot dess egna befolkningar, vilket naturligtvis också har skett i Tyskland, är det sant att initialt skedde detta som en reaktion från staten mot terroristattackerna från fientliga stater och klickar. Men den härskande klassen är fullt medveten om att proletariatet är dess naturliga fiende. Proletariatet är dess fiende både på ”hemmaplan” och i hela världen. Till skillnad från proletariatet, har den härskande klassen inga som helst reservationer om att involvera sig i terroristaktiviteter. Det är väl känt hur USA i början såg till att bygga upp, beväpna och träna Bin Ladens organisation. Men de långvariga relationerna mellan den tyska politiken och terrorgrupper i Mellanöstern eller på Balkan, eller mer nyligen i Afghanistan, är en fråga som också vore värd att undersöka.
Sex år efter terrorattackerna i New York, har händelserna i Tyskland i år på ett kraftfullt sätt illustrerat den andra spjutspetsen i ”kriget mot terrorismen” som riktas gentemot den sociala fronten. 30 år efter den tyska hösten kan vi nära nog tala om en ”tysk sommar 2007”. Vi har sett hur de för de mesta mycket unga demonstranterna, som i Rostock och Heiligendamm demonstrerade mot G8 mötet och för en ”annan värld”, bemöttes med en öppen terror från staten och kastades i fängelse.
Vi har sett hur aktiviteten hos den så kallade ”Militanta Gruppen” (MG) har använts för att fabricera en förbindelse mellan ett kritiskt och antikapitalistiskt tänkande, och terrorism, och hur staten har besvarat ett sådant tänkande med arresteringar och fängslande i isoleringsceller. Denna grupp påstås har varit inblandade i förstörelse av egendom, ”symboler för kapitalismen” såsom lyxbilar eller lastbilar tillhörande den tyska armén.
Vi har inte kunskap så att vi kan bekräfta naturen hos denna grupp, vars offentliga framträdande förblir väldigt otydlig. Men vad som tvärtom är väldigt tydligt, är på vilket sätt som staten har svarat mot den. De symboliska attackerna gentemot olika föremål har bemötts med hela tyngden av ”kriget mot terrorismen”. Vi citerar här från ett öppet brev till justitiekanslern som opponerar sig mot kriminaliseringen av kritisk vetenskap och politiskt engagemang, som skrevs den 15 augusti 2007 för kollegor i Tyskland och utomlands av en av de som nyligen hade arresterats.
”Den 31 juli 2007 blev lägenheterna och arbetsplatserna hos Dr. Andrej H och Dr. Matthias B och fem andra personer genomsökta av polisen. Dr. Andrej H blev arresterad, och flögs med helikopter till den Federala domstolen i Karlsruhe och ställd inför domstol. Sedan dess har han suttit i häkte i ett fängelse i Berlin. Fyra människor har anklagats för ’medlemskap i en terrorist förening enligt § 129a StGB (Tysklands straffrätt, sektion 7 angående ’Brott mot den allmänna ordningen’). De är anklagade för att vara medlemmar av en så kallad ’militant grupp’ (MG). Texten i efterlysnings ordern avslöjar att de preliminära förhandlingarna gentemot dessa fyra människor har pågått sedan september 2006 och att de fyra sedan dess varit under konstant övervakning.
Några få timmar innan att husrannsakningarna ägde rum, blev Florian L, Oliver R och Axel H arresterade i Brandenburg regionen och anklagade för att försöka genomföra mordbrand på 4 fordon från den Federala tyska armén. Andrej H, påstås ha träffat en av dessa tre personer vid två tillfällen under den första halvan av 2007 under påstått ’konspiratoriska omständigheter’.
Den Federala åklagaren (Bundesanwaltschaft) antar sålunda att de fyra ovan nämnda personerna såväl som de tre arresterade individerna i Brandenburg är medlemmar i en ’militant grupp’, och undersöker sålunda alla de 7 personerna angående ett misstänkt ’medlemskap i en terror organisation’ enligt § 129a StGB.
Enligt arresterings ordern gentemot Andrej H, är anklagelserna som gjorts gentemot de ovan nämnda 4 individerna, rättfärdigas dessa nu på följande sätt, vilket den federala åklagaren har listat på detta vis:
Dr Matthias B, påstås att ha använt sig av i hans akademiska publikationer,’ fraser och nyckelord’ som också används av den ’militanta gruppen’;
Som politisk vetenskapsman innehavande en Fil-Dr, anses Matthias B vara kapabel till att ’vara författaren till de sofistikerade texterna hos den ’militanta gruppen’(MG)’. Dessutom ’såsom en anställd hos ett forskningsinstitut har han tillgång till bibliotek som han kan utnyttja på ett obemärkt sätt i syfte att göra det undersökningsarbete som krävs för att skriva texterna från den ’militanta gruppen’”;
En annan anklagad individ sägs ha träffat misstänkta på ett konspiratoriskt sätt: ’möten arrangerades regelbundet, dock utan att nämna var, tidpunkt eller vad dessa möten handlade om’; dessutom sägs han ha varit aktiv inom ’extremvänstern’;
I fallet med en tredje anklagad individ, hittades en adressbok som innehöll namnen och adresserna hos de tre andra anklagade;
Dr. Andrej H, som arbetar som urban sociolog, påstås ha nära kontakt med alla de tre individerna som har anklagats men som fortfarande befinner sig på fri fot;
Dr. Andrej H, påstås ha varit aktiv i ’motståndet som gjordes av extremvänstern mot G8 mötet 2007 i Heiligendamm’;
Faktumet att han – som det påstås medvetet – inte tog med sig sin mobiltelefon till ett möte anses som ’ett konspiratoriskt beteende’.
Andrej H, så väl som Florian L, Oliver R, och Axel H, har varit i förvar sedan den 1 augusti 2007 på Moabitfängelset i Berlin under mycket stränga villkor, de befinner sig i isoleringscell 23 timmar om dagen och tillåts bara vara ute en timme per dag på fängelsegården. Besök är begränsat till en halvtimme varannan vecka. Kontakter, inklusive kontakter med advokater tillåts bara genom glasruta. Deras brev och korrespondens blir läst.
Anklagelserna som beskrivs i arresteringsorderna avslöjar att anklagelserna är byggda på ett mycket tvivelaktigt händelse resonemang. Detta resonemang grundas på fyra hypoteser, varav den Federala högsta domstolen inte kunde ge några konkreta bevis, men genom att hänvisa till kombinationen av dessa händelser vill man ge intrycket av att det rör sig om en ’terrororganisation. De sociala vetenskapsmännen, tack vare deras aktiviteter med vetenskapliga undersökningar, deras intellektuella kapacitet och deras tillgång till bibliotek, gör att de sägs vara hjärnorna i en påstådd ’terroristorganisation’. Ty, enligt den federala åklagaren, en förening som kallas den ’militanta gruppen’ sägs använda samma uppfattningar sin de anklagade sociala vetenskapsmännen. Som bevis för detta resonemang, nämns begreppet ’yuppiefiering’ – som varit ett huvudtema i Andrej H, och Matthias B, studier under de gångna åren, något som de har publicerat internationellt. De har inte begränsat sitt arbete och undersökningar till ett elfenbenstorn, utan har gjort sin expertis tillgänglig till medborgarinitiativ och hyresgästsorganisationer. På så sätt blir kritiska sociala vetenskapsmän anklagade för att vara intellektuella gängledare.”
Det är inte mindre slående på vilket sätt som dessa händelser har rapporterats om i medierna. Å ena sidan har detta ämne inte skrivits om i stor omfattning. Medierna är uppenbarligen oroliga och vill inte ge saken stor uppmärksamhet för att inte skapa en fientlig reaktion hos befolkningen. I motsatts till de mord som RAF begick som kom att föregå den ”tyska hösten” 1977, är de nyligen skedda attackerna mot egendom i Berlin och Brandenburg knappast användbara för att skapa en atmosfär av allmän rädsla och hysteri. Dessutom har tiden inte stått still sedan 1977. Under epoken av öppen ekonomisk kris, massiv nedskärning av social service och en arrogant byråkratisk, behandling i synnerhet av de arbetslösa, är det mycket svårare att mobilisera befolkningen, ens tillfälligt, bakom staten (något som visade sig snart efter attentaten i New York). Uppgiften för de repressiva organen verkar snarare vara att hota och skrämma de minoriteter som söker efter en politisk klarhet och som redan börjat ifrågasätta det borgerliga samhället. Å andra sidan, när de tas upp och diskuteras, kopplas de ihop med en så kallad ”teoretisk miljö” som påstås vara en ”gynnsam källa för terrorism”. Medierna har regelbundet talat om att ”tala om världsrevolutionen” är något som kännetecknar denna miljö. De talar också om olycksbådande teoretiker , som de betecknar som ”intellektuella mordbrännare” även när de utpekade själva förkastar terrorism.
In i detta scenario passar de nyligen skedda polisräderna i Berlin mot bokhandeln Rotes Antiquariat som mer än någon annan bokhandel i Tyskland säljer publikationer som gör det möjligt att känna till de internationalistiska revolutionära grupperna. Också i detta avseende finns det en slående skillnad i borgarklassens agerande jämfört med 70talet. På den tiden struntade medierna i Tyskland och Italien fullständigt i idéerna hos RAF eller Röda Brigaderna. Attentaten som dessa grupper gjorde presenterades snarare som en produkt av psykiskt sjuka personer. Det talades t.o.m. om att behandla dem med hjärnkirurgi. På den tiden var politiskt intresserade människor ofta väldigt aktivistiska och accepterade ofta stalinismens slogans okritiskt. Vad som däremot kännetecknar dagens generation, trots att det finns aktivistiska drag, är en mycket mer kritisk och djupgående reflektion, vilket är något som kan bli en mycket större fara för det kapitalistiska systemet. Därför kriminaliserar de radikal teori.
Återkomsten av aktivitet med attacker riktade mot ”symboler för kapitalismen” kan förefalla underlig. Även om dess aktioner inte har riktats mot individer, visar de att lärdomarna från erfarenheterna med RAF eller Röda Brigaderna inte har dragits alls eller otillräckligt (1). Denna typ av desperata och meningslösa aktioner är också idag, ett uttryck för en djup indignation mot det härskande systemet. Vi delar fullt denna indignation, och visar vår solidaritet med offren för statens terror, oberoende av om de var, eller inte var, inblandade i denna typ av aktioner. Men denna sorts agerande är också ett uttryck för en grundläggande svårighet att förstå var finns den verkliga revolutionära styrkan inom detta system. Vad som karaktäriserar den nuvarande världen, i jämförelse med 1977, är inte bara en mycket mer dramatisk och farligare återvändsgränd som kapitalismen står inför, utan också det faktum att proletariatet till en stor del har förlorat sin klassidentitet sedan 1989. Dock så börjar proletariatet i världen att på nytt upptäcka sin styrka och det politiska avantgardet utvecklar sin revolutionära teori och ståndpunkter. En integrerad del av arbetarklassens solidaritet med offren för statens terror är att sträva efter att vinna över de desperata elementen till målet och medlen för arbetarklassens kamp.
31.08.2007
Bearbetning av artikel i Weltrevolution
Not. Se resolutionen om Terrorism, Terror och Klassvåld i Internationalistisk Journal nr 9, och ”Terrorismen en del av det imperialistiska kriget” i Internationell Revolution nr 105.
Den 17 oktober 2007 förklarade President Bush att ”han har sagt till människor att ifall de vill undvika ett tredje världskrig, måste de vara intresserade av att hindra dem (Iran) från att få kunskap att tillverka kärnvapen”. Detta skulle kunna avfärdas som ytterligare ett exempel på Bushs överdrivna retorik, men bakom detta uttalande ligger ett verkligt hot gentemot de stater som kan eller kommer att utmana USA.
Villkoren existerar inte för något sådant, eftersom världen inte längre är uppdelad i (två) militära block, och arbetarklassen är inte besegrad eller förberedd för en marsch mot kriget. Trots detta, ökar Bush administrationen det militära och ekonomiska trycket mot Iran, med deklarationen om att Irans ”Revolutionsagarde” skulle vara en terrorist organisation. Dessutom, de ytterligare militära förstärkningarna av de amerikanska styrkorna i regionen och de ökande propaganda kampanjerna syftar till att förbereda befolkningarna (framförallt i USA) för ett amerikansk militärt angrepp mot Iran ( i namnet av att stoppa Irans utveckling av kärnvapen). Detta innebär perspektivet av en väsentligt förvärrad situation angående det militära barbariet i Mellanöstern och i hela världen.
Hotet av ett militärt ingripande mot Iran, samtidigt som USA fortfarande sitter fast i den katastrofala situationen i Irak, samtidigt som utvecklingen i Afghanistan går i samma riktning (där i slutet av november ytterligare två danska soldater dödades, ö.a), kan förfalla vansinnigt och orsaka än värre katastrofer. Trots detta är den amerikanska imperialismen bundet till just denna vansinniga logik hos imperialismen! På samma sätt är det så att på grund av att världens enda supermakt måste tvinga alla andra imperialistiska stater att acceptera USA:s herravälde. Medan dess rivaler är tvingade, på grund av just samma imperialistiska förutsättningar, att med alla medel försöka underminera den amerikanska imperialismen. Det är just denna logik som har gjort Irak till en region av Kaos, och som hotar att dra ned hela regionen (Mänsklighetens vagga) i fullständig terror.
Iran uppfattas som ett huvudmål av den amerikanska imperialismen. Den gamle amerikanske krigshetsaren Zbignieiew Brzezinski definierar just ”avgörande” länder såsom:
”Aktiva geostrategiska aktörer är sådana stater som har den nationella förmågan och viljan att utöva makt eller inflytande bortom sina gränser i syfte att förändra – i en riktning som påverkar amerikanska intressen – de existerande geopolitiska intressena… Turkiet, och Iran har rollen som de viktigaste beslutsfattarna i regionen” ( The grand Chessboard, 1997)
Iran ligger emellan Mellanöstern och Centralasien och är sålunda mycket viktigt för USA att kunna behärska denna region för att hindra Västeuropeiskt och Ryskt inflytande. Det samma gäller USA:s ambitioner att ha kontroll över oljekranarna.
Denna avgörande position kostade befolkningarna i Iran och Irak flera miljoner döda i ett krig där USA understödde Irak gentemot Iran. Det verkliga skälet för detta var Irans brytning med det amerikaniska blocket, när Shahen av Iran omkullkastades av den shiitiska teokratin som förde Ayatolla Khomeini till makten. Det fullständiga barbariet i detta krig, med barnsoldater, missiller riktade mot städer, kemiska vapen, masslakten av soldater från bägge stater, inklusive barnsoldater, raketer mot städerna, allt detta gjordes i bästa samförstånd med det dåvarande Västblocket i syfte att få Iran på knä., men detta krig visade också att något hade förändrats, USA hade beväpnat bägge sidor i kriget (Irak och Iran) i syfte att betvinga den senare, vilket visade att något hade förändrats i de imperialistiska relationerna. Iran efter ”Khomeini” visar ett maktskifte i de imperialistiska relationerna, där Iran var en försmak av känslan av ”Var och en för Sig” i de imperialistiska relationerna, innan Väst och Öst blocken hade kollapsat (1989).
Under det första kriget i Persiska Viken (1991) stödde den iranska borgarklassen USA när det attackerade Irak, dess gamle rival, men alla iranska ambitioner stoppades när de iranska (shiitiska) ambitionerna hindrades då USA lät Saddam förbli vid makten i Irak. Däremot, katastrofen för USA vid det andra kriget i Persiska viken (2003-…) innebar att USA lämnade utrymme för Iran att öka sitt inflytande. Förstörelsen av Saddam regimen och det följande kaoset har tillåtit den iranska borgarklassen att öka sitt inflytande inom den Shiitiska borgarklassen oerhört. Den irakiska ”regeringen” domineras av Shiitiska partier med förgreningar till Iran, men som samtidigt vill hålla Iran på ett visst avstånd, medan i södra Iran har Shiamiliser slagit ut den brittiska, militära närvaron, och fått kontroll över regionen. Vid samma tidpunkt som den iranska regimen gör vad den kan för att utveckla medlen för att producera kärnvapen , för att på så sätt på ett effektivare sätt utmana sina främsta rivaler i regionen, Israel, och ge USA ett liknande förhandlingsläge som Nordkorea har skaffat gentemot USA.
Den Iranska borgarklassen försöker också dra alla fördelar av den amerikanska imperialismens försvagning och dess främsta rivalers syften att hindra USA. Sålunda är Irans villigt att tillfredsställa diplomatiska lösningar som föreslagits av EU, framförallt av Tyskland, och Italien, vilka har starka band till Teheran och på så sätt kan stärka sina imperialistiska ambitioner.
Europa är verkligen inte en homogen helhet. Varje stat har sina egna intressen att försvara. Sålunda, har den franska imperialismen sina historiska band med Libanon och Syrien (i Libanon, ges det även idag ut dagstidningar på franska, ö.a), och de står för en ”hård linje”. Vilket också är en linje som försvårar situationen för den brittiska imperialismens styrkor i södra Irak ( se också artikeln i World Revolution 308 ”No way out for British Imperialism”, den kan beställas från oss).
Denna situation blir allt svårare genom den ryska imperialismens allt större närvaro. I oktober var det ett toppmöte med staterna runt Kaspiska Havet, med Iran, Ryssland, Azerbajdan, Kazakstan och Turkmenistan i Teheran. Toppmötet handlade framförallt om de starkare relationerna mellan Ryssland och Iran:
”Sannerligen delar dessa stater (Iran och Ryssland) gemensamma problem och oro, d.v.s. USA:s otyglade interventionistiska politik, som nu för Iran och Ryssland allt närmare varandra och nära en ny strategisk relation. Trots allt, både Iran och Ryssland är idag mål för amerikanska påtryckningar, deras nationella säkerhetsintressen är hotade av USA:s post-9/11 militarism”
(Asia Times on-line, 18-10-2007)
Det rapporteras att president Putin har sagt till Ayatolla Ali Khamenei att en ”amerikansk attack mot Iran kommer att uppfattas i Moskva som en attack mot Ryssland”, under mötet med den ”store ledaren”.
Den iranska imperialismen sneglar också åt den kinesiska. Den vill gå med Kina och Ryssland i en ”motvikt mot USA:s hegemoni”, i Shanghai Cooperation Organisation. Kina är mera diskret i sitt stöd till Iran än Ryssland, men det ser att dess intressen gynnas av att det kan uppfattas som att det motsätter sig USA:s attityd gentemot Iran.
Till denna ”mix” måste vi lägga till betydelsen av den ökande destabiliseringen i regionen som utgörs av Turkiets hot gentemot norra kurdiska-Irak och den Israeliska imperialismens vilja att visa att dess nederlag i Libanon förra året var en engångshändelse. Israel har alltid sagt att de kommer att försöka stoppa Iran från att utveckla kärnvapen och i en situation där Israel uppfattas som försvagat kommer en sådan ”lösning” bli allt trovärdigare. Samtidigt kan inte Saudi Arabien tillåta att dess regionala ställning försvagas av ett allt starkare Iran.
Vad utfallet av dessa spänningar kommer att bli kan vi inte förutse. Vad vi kan säga är att den amerikanska imperialismen befinner sig i en ond cirkel, om den inte använder sig av dess militära styrka kommer dess rivaler att fullt utnyttja dess svaghet, medan ifall den använder sig av ett militärt agerande mot Iran kommer hela regionen att sjunka än mer in i ett kaos. Oavsett ifall USA kommer agera militärt eller inte denna gång, ställs arbetarklassen och mänskligheten inför kaoset i Irak, den allt mer hysteriska nationalismen i Iran och de ständiga militära hoten från Turkiet och Israel och den misär som detta leder till.
Phil 2-11-2007
”Allt är bra – det är inte så allvarligt.” ”Ni behöver inte vara oroliga!” Så brukar det låta i borgarklassens lögnaktiga och hycklande tal. Under de senaste månaderna, då den nya fasen i skärpningen av den ekonomiska krisen bröt ut, den s.k. ”subprime krisen” (eller krisen i fastighetsbranschen på ren svenska), har borgarklassen till varje pris försökt att lugna oss med ideologiska mystifikationer. ”Krisen kommer inte att vara långvarig.” Ben Bernake, den nye ordföranden i US Federal Reserv Bank, hävdade att krisen kommer att vara över redan i mars 2008 – lite grand som när de påstod att det första världskriget skulle vara över till julen (1914). Borgarklassen påstod till och med att krisen var välkommen och hälsade den, för att kunna korrigera viss överdriven spekulation och fånga några fula finanshajar. Bara några veckor efter dessa uttalanden har verkligheten svept bort dessa uttalanden som gjorts av företrädare för borgarklassen.
Faktum är att vi inte behövde vänta så länge för att se att denna kredit och skuld kris drog rakt igenom hela ekonomin. Och det var också förutsägbart att den amerikanska ekonomin mycket snabbt skulle gå in i en recession. Detta är redan ett faktum. Den amerikanska ekonomin förlorar 100 000 jobb i månaden. Arbetare inom banksektorn i USA har drabbats mycket kraftigt av detta och nedskärningar tillkännages dagligen. Också i Storbritannien har banksektorn drabbats hårt av avskedanden, så också försvarssektorn och den offentliga sektorn i allmänhet. I de ”privatiserade” gas, elektricitets och vatten företagen pågår ständigt nya nedskärningar. Tusentals relativt välbetalda heltidsjobb skärs bort varje vecka inom tillverkningsindustrin: hos Cadbury, Pfizer, Astra Zeneca (också i Sverige, ö.a) och BP, för att nämna några få. Även i Schweiz, symbolen för ett komfortabelt liv under kapitalismen, står ständiga avskedanden på dagordningen. I USA, bara inom tillverkningsindustrin, sker tiotusentals avsked. Det är utan tvekan denna sektor som just nu är hårdast drabbat av krisen. Konfronterade med allt fler osålda hus har byggandet av kontor och nya bostäder vikit kraftigt nedåt, en sektor som tidigare var en av de främsta pelarna i tillväxten. Likgiltigheten och inhumaniteten hos borgarklassen har inga gränser när det gäller deras intressen och närmare 500 000 invandrade arbetare har fått se sina arbeten försvinna. Dessa arbetare, de flesta av mexikansk nationalitet och med familjer som kommit till USA, har förts gränsen till utan några juridiska processer. Många av de som förlorat sina hem och tillgångar är invandrade arbetare som nyligen har bosatt sig i landet och lurats till att ta på sig oerhörda skulder. Dessa lurendrejerier som praktiseras av borgarklassen visar exakt på vad denna utsugande klass är kapabel till när de inte har ett behov av arbetare-arbetskraft. Men priset som arbetarklassen får betala slutar inte där.
Vem hade trott bara för några månader sedan att vi skulle få se arbetare och sparare som köar på gatorna framför bolåneföretagen, att de desperat köar där för att försöka rädda sina besparingar från en katastrof? Detta är vad som skedde vid Northern Rock, den tredje största långivaren på bostadsmarknaden i Storbritannien. Oförmögen att återbetala sina berg av skulder, vände sig denna finansiella institution till Bank of England för att denna skulle rädda Northern Rock från en omedelbar konkurs. Då gav Bank of England omedelbart garantier för ett ”stöd” ( mer än 20 miljarder brittiska pund, alltså mer än 260 miljarder SEK!) samt offentliga försäkringar att alla de med fordringar i förtaget skulle återbetalas fullt ut. Men faktum är, att dessa kapitalister inte bryr sig ett dyft ifall tusentals arbetare från en dag till en annan, inte har ett öre efter ett livslångt arbete. Deras farhågor finns på annat håll. Northern Rock var den första större finansiella företaget i Storbritannien, efter Countrywide i USA och flera tyska banker, och nu Union Banque Suisse – UBS (i Schweiz), i denna generaliserade kredit och skuld kris. Vad borgarklassen fruktar är smittorisken. Alla banker i hela världen har använt de insatta pengarna på bankkonton för att använda dessa i ett skamlöst kasino för att förhoppningsvis skapa snabba profiter. Än värre, de har uppmanat allt fler arbetarfamiljer med låg inkomst att ta på sig mer skulder eller att de skriver på för större krediter. Vad skulle hända ifall alla som har ett sparande eller konton hos bolåneföretag och banker samtidigt skulle kräva sina pengar tillbaka? Trots borgarklassens löften kommer de inte att få tillbaka sina pengar. Det är p.g.a. detta som köerna blev så stora framför portarna till Northern Rock.
Det som gör att borgarklassen reagerar är dess rädsla av att hela banksystemet kollapsar. I Storbritannien, liksom i USA, är hushållens skuld mer än 100 % av BNP och de består till mer än 80 % av lån gentemot de ökande priserna för bostäder. Med andra ord, hela det ackumulerade arbetet under ett helt år, utan att arbetarklassen konsumerar något alls, skulle inte räcka för att betala tillbaka denna skuld! Efter det att explosionen med att den spekulativa bostadsbubblan sprack i USA i augusti, börjar samma scenario spridas till andra utvecklade industriländer, som Storbritannien bland de första i Europa.
Faktum är, att Bank of England, i dess ”Financial Stability Report” som publicerades den 25:e oktober 07 (och i The Times samma dag) erkänner detta. Rapporten varnar för krediterna, känsligheten hos den brittiska ekonomin, och den kan naturligtvis inte erbjuda några lösningar.
De största bankerna i världen och i synnerhet USA Federal Reserve (USA:s centralbank) så väl som den Europeiska centralbanken har under augusti, oktober och november, har pumpat in enorma summor i syfte att stödja deras ekonomier och så mycket som möjligt förhindra en möjlig kedjereaktion av bankrutter. (1).
Men allt detta är inte tillräckligt. Under hela hösten har aktiemarknaden varit skakig och aktiviteten i den amerikanska ekonomin har uppenbarligen gått ner. Den amerikanska centralbanken har sänkt kreditnivån med ¾ % (detta från den 2007-12-11,ö.a.), för lån till andra banker och institutioner. Och som utifrån en magisk akt (”tryckpressens alkemi”) har den just på artificiell väg skapat kollosala summor av nya pengar som kommer från ingenstans. På en omedelbar nivå och mycket kort sikt, kommer detta verkligen ha en effekt på ekonomin och ytterligare räntesänkningar har föreslagits (se parentes ovan, ö.a) i USA. Men detta kommer inte att hindra att krisen fortsätter att utvecklas. Dessutom, denna politik med en allt större skuldsättning, kan bara utgöra en grund för allt våldsammare och ännu större katastrofer imorgon.
Tino/B.
Bearbetning från artikel i World Revolution nr 309 (kan beställas från oss á 10kr + porto).
Not1. För en mer utvecklad artikel om djupet i den ekonomiska krisen rekommenderar vi artikeln ”From crises of liquidity to the liquidation of capitalism!” i International Review/Revue International nr 131. Den kan beställas från oss á 30 kr + porto.
Lokförarstrejken i Tyskland under november 07 är ett storartat uttryck för den ökande stridbarheten och kampviljan inom arbetarklassen. Under 7 månader har konflikten om lönerna för tågförare och del annan personal ombord på tågen pågått. Under 7 månader har Deutsche Bahn med hot, med repressalier och styrkeuppvisningar försökt driva igenom avtalet. Sedan 7 månader har media försökt vända befolkningen mot de strejkande. Under 7 månader ansträngde sig domstolar och politiker för att på olika sätt förbjuda strejken. Under dessa 7 månader hetsade man inte mot den involverade fackföreningen utan mot de strejkande, och här utmärkte sig verkligen arbetsgivaren och de tyska politikerna genom det smutsiga sätt som man hetsade mot de strejkande. Under dessa 7 månader försökte facket (GDL) hela tiden kväva kampviljan hos lokförarna genom att försöka att ut dem i olika symboliska aktioner som inte leder någonstans. Så gick inte heller GDL i den första linjen för att förbättra löne och arbetsvillkor för lokförarna, utan endast för att försvara rätten för den egna fackföreningen att teckna löneavtal.
Men järnvägsarbetarna lät sig inte slås ner, utan under de gångna 7 månaderna har vi sett den största strejken inom de tyska järnvägarna sedan kriget. Under 3 dagar varade strejken inom godstrafiken och under 2 dagar när det gäller persontågstrafiken i hela Tyskland. När det gäller persontågstrafiken så stod en tredjedel av alla fjärrtåg och hälften av alla regionaltåg still. I de östra delarna av landet rullade bara 10 % av alla tåg. I hamnarna började bergen av containers att växa och vid Audis fabrik i Bryssel stod de löpande banden stilla eftersom leveranserna från östra Tyskland och Slovakien stoppades av strejken.
Så uppstod det förväntade ”stora kaoset”. Vilket inte var någon överraskning! Det kaos som uppstod, var endast orsakat av de 6000 strejkande lokförare och tågpersonal, som försvarade de medlemmar av fackföreningar vars förmenta intresseorganisationer blockerade deras möjligheter av strejka. De försvarade bara tågpersonalen mot den kraftiga repression som den ”faderliga staten” hotat med om strejken skulle bryta ut.
De viktigaste med denna strejk – detta gäller egentligen alla strejker - var inte det kaos som den orsakade. Det som är kännetecknande för arbetarklassen är inte att den strävar efter kaos, utan att den är den kraft som erbjuder ett perspektiv ut ur det kaos som kapitalismen kastat ned mänskligheten i.
Strejken vid de tyska järnvägarna har inte bara visat stridbarheten under löneförhandlingarna, den har uttryckt kampförmågan hos vår klass. Den har också påmint om att samhället vi lever i är ett klassamhälle, där hela den egendomslösa arbetande befolkningen är beroende av lönarbetet för sin överlevnad. Den visar tydligt situationen för denna klass, som en exploaterad klass. Den är även en tydlig illustration på den potentiella makt som denna klass har, eftersom hela samhället bärs upp av lönearbetet, detta genom att dessa lönearbetare inte arbetar isolerade från varann, utan att de i produktionsprocessen förs samman. Det är detta som är grunden för vår gemensamma styrka. Efter Berlinmurens fall påstods det att hela denna tanke; om ett klassamhälle, om klasskampen, om socialismen och arbetarrörelsen - med ett ord marxismen var död. Utan istället påstods vi leva i ett klasslöst samhälle, men nu börja hela denna lögn att rasa och det blir allt tydligare att vi lever i ett klassamhälle. Klasskampen lever och utvecklas.
Den pågående klasskampen på järnvägarna har också stor betydelse på grund av att hela samhället är så beroende av transporter för att fungera, att en strejk där påverkar hela samhället. Dess betydelse kunde inte tystas ner eftersom alla påverkas och tvingas att förhålla sig till strejken. Därför skall vi inte underskatta denna kamp, utan istället se att den bidrar till att förändra samhällsklimatet. Det är detta som gör denna strejk så betydelsefull.
Det kan verka som en tillfällighet att det är strejker vid järnvägen i Tyskland och Frankrike samtidigt. I Frankrike handlar det om försämrade pensionsvillkor och i Tyskland om arbets- och lönevillkor. Dessa är bara två uttryck för de ökande attackerna från kapitalet på arbetarklassens levnadsvillkor. Men denna samtidighet visar att arbetarklassens kamp verkligen är internationell, som Marx och Engels formulerade det i kommunistiska manifestet ”proletärer i alla länder förena er” .
I Tyskland försöker facket (GDL) säga att situationen där är ett undantag. Att villkoren för lokförarna vid de tyska statsbanorna (DB) är särskilt dåliga, och att det därför är nödvändigt strejka för korrigera dessa förhållanden, utan att spräcka ramen för löneförhandlingarna. I Frankrike är det Sarkozyregeringens attacker på de anställda vid de franska järnvägarna som påstås vara en ”priviligerad minoritet”. Där man säger att de järnvägsanställda måste arbeta längre innan de kan gå i pension. Den internationella dimensionen hos klasskampen visar tydligt att detta inte är något undantag utan något som arbetarklassen konfronterar över hela världen.
För det andra så är det stora stödet för strejken på de tyska järnvägarna hos befolkningen i allmänhet av stor betydelse Detta har till och med förvånat massmedia. För man kan se det som att en liten grupp inom ett yrkesområde går ut kräver 31 % i påökt i lönerörelsen, och går ut strejk för dessa krav. En strejk som drabbar alla och framförallt de som pendlar till jobbet. Trots det så ger man strejken sitt stöd! På den tredje strejkdagen så gör ARD (tyska stats-tv) en enkätundersökning som visar att 61 % stöder strejken trots de svårigheter den lett till, och inte minst trots allt hets mot strejken från den härskande klassen och dess media.
På denna fråga uttalade sig en av ledande kommentatorerna på tyska statstv-kanalens ARDs Ressort Politik på följande sätt:
”Stämningen inom befolkningen har under de senaste åren 'förändrats'. Tidigare har man om än motvilligt accepterat nödvändigheten att anpassa lönerna. Men nu råder en stor ilska och en känsla av det orättfärdiga i den allt större klyftan mellan fattiga och rika. Man hälsade strejken och såg så att säga dem som förkämpar för något mycket viktigt som man till slut måste göra. Samtidigt som det inom 'politiken sedan länge funnits en utspridd och växande ilska mot angreppen på ersättningen för de arbetslösa (som man inte längre försöker dölja genom små korrigeringar). Har underskattat den oro som finns på flera håll över löneutvecklingen de senaste åren.
Han har rätt. Här finns den springande punkten i dessa strejker, som flera kommentatorer kallat paradoxen i järnvägstrejken. GDL som organisatör av strejken propagerar ofta för att man skall göra upp med solidariteten inom arbetarklassen. Varje yrkesgrupp skall föra sin kamp själva. Detta står för en relativt ny trend i efterkrigstyskland, men på ett internationellt plan sorgligt välbekant – trenden mot spetsfackföreningar. Med cockpitföreningen för piloter och Marburgerbund för sjukhusläkare kommer nu GDL som en förkämpe för lokförare. Deras motto är högt och tydligt ”Vad som händer med andra yrkesgrupper, berör inte oss!”
Enhetsfackföreningarna inom DGB (tyska LO) spelar sin roll i detta genom att i namn av ”enhet” och ”solidaritet” hetsa mot strejkande piloter, läkare eller lokförare och kallar dessa priviligerade grupper som förstör för andra yrkesgrupper. Vad som finns bakom denna trend är ett försök att på ett förrädiskt sätt fånga upp de arbetare som börjat ifrågasätta facket i ”alternativa” fackföreningar. För att på detta sätt undvika att arbetarklassen på samma sätt som under åren efter 1968 självständigt och oberoende för sin kamp. Genom att ställa löntagarna inför två falska alternativ antingen underordning under de socialdemokratiska enhetsfackföreningarna eller isolerade och osolidariska aktioner i regi av spetsfackföreningarna. Att SPD och DGB reagerar på dessa spetsfackföreningar för att försvara sin makt och sina privilegier inom statsapparaten. Förändrar inte huvudfrågan som är att dessa falska alternativ med två typer av fackföreningar är ett vapen för den härskande klassen mot arbetarklassens kamp. Utan är istället ett viktigt sätt för att ge dessa alternativa spetsfackföreningar den nödvändiga trovärdigheten.
Den härskande klassen har med vad som hänt visat att man kan använda organisationer som GDL för sina syften. Men tittar man lite närmare på frågan så ser man att de förstår att den arbetande befolkningen inte ser sig som från varandra isolerade kämpande yrkesgrupper. Det skulle vara en mardröm för de flesta arbetare. Bakom strejken vid järnvägen visar sig en växande känsla av arbetarsolidaritet. Det är detta som är huvudsaken att lokförarna inte stod ensamma, att även annan tågpersonal gick till lokförarfackföreningen, och därigenom bröt yrkesrollerna när man sökte efter ett alternativ till de etablerade fackföreningarna. Det stora stödet för järnvägstrejken inom befolkningen visar just detta. Att arbetarklassen börjar ta första osäkra steg för att finna att de inte är genom fackföreningarna (det spelar ingen roll vilken) utan genom en gemensam solidarisk kamp som kan gå framåt.
Och nu?
Denna utveckling och den där tydligt visade potential till ett motstånd mot kapitalets angrepp kan inte dölja att de kämpande järnvägsarbetarna genom fackets agerande fann sig helt isolerade. De var inte bara isolerade från den stora majoriteten av sina kolleger vid järnvägen, utan avskärmade från andra delar av arbetarklassen i sin kamp. Det gäller nu att ta initiativ för att motverka denna isolering genom ta kontakt med andra järnvägsanställda. Att man inte ser den arbetande befolkningen bara som ”järnvägskunder” som GDL gör, utan som medkämpar, som lönearbetare, att alla har gemensamma intressen. Den spontana sympatin som folk visat med strejken visar att det inte bara är järnvägsarbetarnas sak att kämpa mot hungerlöner och svåra arbetsförhållanden. De härskande har under de senaste veckorna lärt sig frukta järnvägsarbetarnas kamp. Därför för man inte längre fram sin våta dröm om att införa strejkförbud, eftersom man vet att detta bara skulle leda till en ökat fientlighet från arbetarklassen.
För arbetarklassen som helhet gäller det att ta järnvägsarbetarnas stridbarhet som ett steg från en kamp där vi står isolerade från varann, till en gemensam solidarisk kamp.
IKS 16 november
Översatt från tyska IKS online http:de.internationalism.org [47]
Enligt den härskande klassen är kampen mellan arbetarklassen och borgarklassen en gammalmodig idé. Så när arbetare går ut i strejk, eller i demonstrationer för att försvara sig, eftersom man är trötta på de ständiga attackerna på deras levnadsstandard, beskrivs de ständigt som trångsynta, konservativa, och framför allt själviska ”särintressen” som inte förstår behovet av ”reformer”, som att förlänga arbetslivet med 3 eller 5 år, att vi ska betala för sjukförsäkring utöver det man redan drar från lönen, eller bereda väg för ny teknologi eller nedläggning av hela industrigrenar för att slimma produktionen.
Den senaste raden av klasstrider av arbetare och studenter i Frankrike har presenterats på exakt samma sätt, inte bara i Frankriken utan även internationellt. Den nye presidenten Sarkozy, sägs det, har beslutat sig för att ”ta strid” med fackföreningarna för att kunna genomföra ”reformer” i den franska ekonomin, vilka man länge haft behov av, för att få den att fungera i linje med andra västländer, som redan har gått vidare på den inslagna vägen mot en mer modern, affärsorienterad, ”neoliberal” ekonomisk modell. Sarkozy har särskilt riktat in sig på de ”privilegierade” pensionsförmåner som funnits i vissa nyckelsektorer, som transport, gas och elektricitetsarbetare, med målet att driva igenom ett mer utjämnat och billigare system som ska gälla för alla.
Fackföreningarna har svarat på sitt vanliga, konservativa sätt genom att kalla in sina trupper till försvar för sina invanda privilegier, och när det blivit tal om strejker i kollektivtrafiken, har media piskat upp stämningen och anklagat dem för att hålla miljoner trafikanter som gisslan och på så sätt ytterligare skapat splittring mellan olika delar av den arbetande befolkningen. På den internationella nivån, har denna version av de senaste händelserna i Frankrike gett ytterligare krydda till idén om beroendet hos vissa element i det franska samhället av att strejker och gatudemonstrationer är ytterligare ett bevis för en konservativ nostalgi för barrikader och revolutioner i Frankrike.
Å andra sidan har vi det verkliga händelseförloppet, vad som händer i Frankrike, som vi kan se i artiklar i vår franskspråkiga press och webbsida som vi har översatt här. Den artikel som vi publicerar i detta nummer är ett allmänt ställningstagande till situationen som producerades för ett supplement som distribuerades vid demonstrationer och stormöten som hölls av olika delar av arbetarklassen. Den förkastar påståendet om att arbetare som kämpar mot attackerna mot pensionsöverenskommelserna är ”privilegierade”: tvärtom är deras kamp av betydelse för alla arbetare, eftersom attacken på de ”speciella” pensionssystemen endast är det första steget i en allt mer omfattande attack på alla pensionärer, och alla arbetares levnads- och arbetsvillkor. I själva verket har denna offensiv iscensatts som ett sätt att utså splittring mellan de så kallade ”privilegierade” sektorerna och resten av arbetarklassen. Titeln på artikeln: ”Vi måste alla kämpa tillsammans mot regeringens attacker!” – slår tydligt fast vad ett proletärt svar på dessa ynkliga manövrer måste vara.
Artikeln slår även fast att den verkliga konflikt som äger rum i Frankrike inte står mellan Sarkozys regering och fackföreningarna, utan mellan borgarklass och proletariat; och att fackföreningarna långt ifrån försvarar arbetarklassens intressen, utan utgör en del av borgarklassens strategi för att splittra och kontrollera den. Genom att man spelar på skillnader mellan olika fackförbund, och på så sätt hålla arbetare i olika branscher separerade ”på golvet”, och underminera möjligheten för arbetare att diskutera och ta beslut genom sina egna stormöten, ger artikeln konkreta exempel på hur fackföreningarna är motståndare till arbetarnas kamp.
Samtidigt visar artikeln att trots alla strateger från regeringens och fackföreningarnas sida, börjar frön av arbetarklassens enhet långsamt att gro, och skjuter iväg små men viktiga skott: uppkomsten av små grupper av arbetare och studenter som utmanar fackföreningarnas och vänsterns auktoritet, öppnandet av stormötena för arbetare från olika sektorer, en ökad mottaglighet för revolutionärers idéer…
För tillfället verkar det som om dynamiken i klassrörelsen i Frankrike har försvagats. Fokus har för tillfället skiftats, när vi ser utbrott av ilska och våldsaktioner i Paris ”banlieux” (förorter,ö.a.) efter mordet på två tonåringar med invandrarbakgrund, vilka dog i en kollision med en polisbil, där poliserna anklagas för att ha smitit och lämnat pojkarna att dö. Liksom vid den landsomfattande explosionen av upplopp 2005, uttrycker dessa upplopp den djupa vreden och frustrationen hos en särskilt förtryckt del av proletariatet, men de former och metoder man använder – slumpmässigt våld som inte bara riktas mot tydliga symboler för den statliga repressionen som polisstationer utan också bussar, skolor och andra offentliga byggnader – erbjuder den inget som helst perspektiv av att bygga en klassenhet genom självorganisering i stormöten, diskussion mellan olika grupper av arbetare, antagandet av gemensamma krav, kort sagt alla de element som vi har börjat se i den senaste strejkrörelsen. Problemet som arbetarklassen ställs inför idag är hur vi kan kanalisera ilskan i förorterna till ett försök att bygga en ny klassenhet som kan konfrontera kapitalet och dess stat.
Amos 2007-12 -01.
I namn av ett ”rättvisare samhälle” har Sarkozy och hans miljardärspolare fräckheten försöka få oss att acceptera nedskärningarna och förändringarna av de ”särskilda pensionsförmånerna” och få alla att arbeta i 40 år för sin pension.
Vad järnvägsarbetarna, de tunnelbaneanställda, gas- och elektricitetsarbetarna krävde, uttrycktes klart vid deras stormöten: de vill inte ha några ”privilegier”, de vill att alla bara ska behöva arbeta 37 år!
Om denna attack på de ”särskilda pensionsförmånerna” nu går igenom, så vet arbetarna mycket väl att i morgon kan staten tvinga oss att betala 41 och sedan 42 års pensionsavgifter för att få en full pension – kanske ännu mer, som i Italien (som snart kommer att gå över till ett system med pensionering vid 65 år) eller till och med 67 år, som i Tyskland och Danmark.
På universiteten, har regeringen under sommaren tyst genomfört (med hjälp av UNEF, den franska studentfackföreningen, och socialistpartiet) en lag som kommer att öppna dörren för en uppdelning i ett ”A”- och ”B-lag” för universiteten: å ena sidan några få ”topp universitet” reserverade för de bästa och mest välbärgade studenterna, och å andra sidan en massa undermåliga som kommer att förbereda den stora delen av ungdomen, de som kommer från en fattigare bakgrund, för en framtida tillvaro som arbetslösa eller tillfälliganställda.
I den offentliga sektorn förbereder regeringen sig för att skära ned 300 000 arbeten från idag fram till 2012, vid en tidpunkt när lärare redan nu ställs inför överfyllda klassrum och en allt större mängd statsanställda tvingas utföra allt fler uppgifter och arbeta längre arbetsdagar.
I den privata sektorn är nedskärningar och avskedanden numer vardagsmat, samtidigt som Sarkozyregeringen börjar reformera arbetsrätten, där nyckelordet är ”flexi-security”, vilket kommer att göra det ännu enklare för arbetsgivarna att ställa oss på gatan.
Den 1 januari 2008 kommer vi att vara tvungna betala mer till sjukförsäkringen, vilket kommer samtidigt med en höjning av kostnader för läkemedel och recept, höjda sjukhusavgifter (något som genomförts av den f d ministern Ralite, medlem i det franska kommunistpartiet), en avgift på 90 Euro för operationer, etc.
Sarkozy säger åt oss att ”arbeta mer och tjäna mer”. I verkligheten vill man få oss att arbeta mer och tjäna mindre. Det drastiska fallet i köpkraft äger rum samtidigt som man höjer priserna på livsmedel kraftfullt: mejeriprodukter, bröd, potatis, frukt, grönsaker, kött…
Samtidigt ökar hyrorna: allt fler proletärer lever idag i osäkra eller ohälsosamma bostäder.
Allt fler proletärer, även de med arbete, sjunker allt djupare ned i fattigdomen, och klarar inte av en anständig kosthållning, bostad eller sjukhusvård. Ändå säger man till oss: ”än är det inte över!”. Den framtid som man har i beredskap åt oss, de attacker man lovar oss är än värre. Detta beror på att den franska borgarklassen försöker hålla jämna steg med sina rivaler i andra länder. I och med fördjupningen av den kapitalistiska krisen och den allt mer hårdnande konkurrensen på världsmarknaden, så måste du kunna ”konkurrera”. Detta innebär att man ökar attackerna på arbetarklassens arbets- och levnadsvillkor.
Den ilska och det missnöje som idag kommer till uttryck på gatorna och arbetsplatserna kan bara bli allt mer spritt eftersom arbetare överallt ställs inför behovet att svara på samma attacker.
Sedan 2003 har arbetarklassen (som, enligt borgarklassen är ”en föråldrad idé”) visat sin vilja till kamp, mot attackerna på pensionerna 2003 i Frankrike och Österrike, mot reformerna av sjukvårdssystemet, mot nedläggningarna på varven i Galicien i Spanien 2006 eller i bilindustrin förra våren. Idag kämpar deras klassbröder på de tyska järnvägarna för löneförhöjningar. I alla dessa strider, från Chile till Peru, från textilarbetarna i Egypten till byggnadsarbetare i Dubai, ser vi hur en djup känsla av klassolidaritet börjar utveckla sig, vilken allt mer tvingar fram en spridning av kampen, mot en gemensam utsugning. Samma klassolidaritet visade sig i studentrörelsen mot CPE våren 2006 och utgör hjärtat i rörelsen idag. Det är detta som borgarklassen fruktar mest av allt.
Att man först och främst attackerar de särskilda pensionsförmånerna i vissa sektorer, som kollektivtrafiken (SNCF, RATP) och energisektorn (EDF, GDF) kommer bara att innebära små besparingar för staten. Detta är ett rent strategiskt val av den franska borgarklassen, som syftar till att splittra upp arbetarklassen.
Vänstern och fackföreningarna är i grunden helt överens med regeringen. De har alltid fört fram behovet av ”reformer”, särskilt när det gäller pensionerna. Dessutom var det den förre socialistiska premiärministern Ricard som, i början av 1980-talet, producerade den ”vitbok” om pensionerna, som fungerade som mall för alla attacker som sedan utfördes av de följande höger- och vänsterregeringarna. Den kritik som idag riktas från vänsterhåll och fackföreningarna rör sig bara om formen: de beslutades inte ”demokratiskt”, de har inte föregåtts av tillräckligt ”samråd”. Vad som nu sker när vänstern tillfälligt är ute ur spelet, är att den huvudsakliga rollen att kontrollera arbetarklassen har fallit på fackföreningarna. De senare har delat upp jobbet med regeringen, och sinsemellan, på alla nivåer, för att splittra och sabotera arbetarnas svar. Borgarklassen måste framför allt isolera arbetarna i den offentliga sektorn och skära av dem från arbetarklassen som helhet.
Med detta i åtanke har den härskande klassen mobiliserat hela massmedia för att diskreditera strejken och föra fram idén att andra arbetare har tagits som gisslan av en egoistisk minoritet av privilegierade arbetare, som drar maximal fördel av att den sektor som huvudsakligen berörs av de ”särskilda pensionsförmånerna” är kollektivtrafiken. Man räknar med en lång, impopulär strejk i kollektivtrafiken, särskilt vid SNCF (traditionellt den mest kampvilliga sektorn under strejkerna vintern 1986-87 och 1995) för att kunna ställa ”trafikanterna” mot de strejkande arbetarna.
Varje fackförening har spelat sin roll i splittringen och isoleringen av kampen:
FGAAC (den lilla lokförarfackföreningen som bara representerar 3% av arbetarna på SNCF men 30% av lokförarna), som efter att ha utlyst en ”förnyelsebar strejk” den 18 oktober tillsammans med fackföreningarna SUD och FO, på själva dagen för demonstrationen kallade till förhandlingar med regeringen för att utarbeta en ”kompromiss” och en särskild ställning för lokförarna, och manade till återgång till arbetet på morgonen. På detta sätt tog man på sig rollen som den ”verkliga förrädaren”;
CFDT (en fackförening med anknytning till socialistpartiet) uppmanade bara järnvägsarbetarna att strejka och demonstrera på denna dag, för att inte ”blanda ihop alla problem och alla krav” för att citera deras generalsekreterare Chereque; efteråt, i linje med denna taktik, skyndade man sig att suspendera strejken på SCNF och en återgång till arbetet i övriga sektorer, så snart regeringen deklarerade sin vilja att öppna upp förhandlingar företag för företag;
CGT, den största fackföreningen (kopplad till kommunistpartiet) spelade en avgörande roll i den manöver som ledde till att man högg arbetarna i ryggen. Man begränsade sig till en 24-timmarsstrejk de 18 oktober (samtidigt som man lät de regionala fackföreningarna ta ”initiativ” för att förlänga strejken). Sedan tog man initiativ till att utlysa en ny järnvägstrejk, denna gång ”förnyelsebar”, från den 13 november och samlade andra sektorer och fackföreningar bakom detta förslag. Den 10 november föreslog CGT:s generalsekreterare Thibault regeringen att påbörja en ”trepartsförhandling” (regeringen, arbetsgivare och fackföreningar) om de speciella pensionsvillkoren (vilket endast var en bluff eftersom det är regeringen som beslutar om sin politik gentemot direktörerna för de statliga företagen); två dagar senare, den 12, kvällen innan strejken, så tog man ett nytt initiativ: att föreslå trepartsförhandlingar igen, men denna gång företag för företag. Här trodde man att arbetarna var idioter, eftersom det var precis på detta sätt som regeringen ursprungligen försökte genomföra sina reformer, genom att dela upp förhandlingarna företag för företag, fall för fall. Denna kovändning provocerade fram ilskna reaktioner på stormötena, vilket tvingade ”gräsrotsfacket” att föreslå att strejkrörelsen fortsatte;
FO och SUD (en fackförening som styrs det trotskistiska Ligue Communiste Revolutionaire som leds av Olivier Besancourt), som hade försökt hålla strejken igång bland en minoritet av arbetare flera dagar efter den 18 oktober, fortsatte att bjuda över varandra för att framstå som mest radikala, och uppmanade arbetarna att fortsätta en förnyelsebar strejk fram till den gemensamma fackföreningsstrejken den 20 november, samtidigt som man uppmanade arbetarna att utföra kommandoaktioner, som att blockera järnvägsspåren, istället för att försöka sprida strejken till andra sektorer;
En ledare för UNSA, också föresprkare för den förnyelsebara strejken, deklarerade att demonstrationerna skulle vara åtskilda och att järnvägsarbetarna inte skulle demonstrera sida vid sida med statstjänstemännen eftersom man ”inte förde fram samma krav”.
Under denna period lyckades även alla fackföreningar att få till en tyst återgång till arbetet vid EDF och GDF. Onsdagen den 21, strax efter demonstrationen, förhandlade de sex fackförbunden om järnvägsarbetarnas framtid med en plattform av specifika krav.
Trots regeringens önskan att krossa arbetarnas motstånd, trots de mång juridiska turerna som syftade till att tvinga fram en återgång till arbetet, trots fackföreningarnas medhjälp och deras sabotage, så har inte bara arbetarnas ilska och kampvilja kvarstått, utan vi har också sett en ökande förståelse av behovet att förena de olika kamperna. I Rouen, exempelvis, den 17 november, tog studenterna vid Mont-Saint-Aignan-fakulteten initiativ till att söka upp strejkande järnvägsarbetare, åt tillsammans med dem och deltog i deras stormöte, lliksom i en ”aktion för fri passage” vid vägtullarna på motorvägen. Steg för steg ser vi fröet till en idé om behovet av en massiv och förenad kamp i hela arbetarklassen mot den ofrånkomliga ökningen av regeringens attacker. För att detta ska kunna bli en realitet, måste arbetarna dra lärdom av fackföreningarnas sabotage. För att kunna kämpa effektivt, och sprida kampen, kan man bara räkna med sin egen kraft. Det finns inget annat val än att ta kommandot över den egna kampen avslöja alla fällor och uppsplittrande manövrar från fackföreningarnas sida.
Mer än någonsin beror framtiden på utvecklingen av klasskampen.
Wim 2007-11-18
För arbetare och så kallat ”vanligt folk” har det blivit en närmast surrealistisk upplevelse att läsa i massmedia vad som händer med Sveriges ekonomi. Det har blivit en i det närmaste oskriven lag att så fort man nämner den ekonomiska situationen i Sverige så inleder man alltid med att tala om för oss vilka goda tider det är och hur bra vi har det. Trots att detta för de flesta människor står i skarp motsättning till hur man upplever sin vardag.
Det är inte bara ett uttryck för den härskande klassens fullständiga cynism, även om detta naturligtvis är en del av förklaringen. Det finns flera exempel på hur man från de härskandes sida på ett cyniskt sätt använder detta snack om goda tider för att motivera fortsatta attacker inom den sociala sektorn. Attacker som gör livet till ett rent helvete för det utsatta grupperna i samhället. För att ta ett exempel som på ett väldigt tydligt sätt visar den bottenlösa cynismen hos de styrande skulle vi vilja peka på den förklaring som det moderata socialborgarrådet i Stockholm Ulf Kristersson gav till:
”Svenska kyrkans larm om att Stockholms fattiga skickas vidare från socialen till kyrkan.
Människor får inte den hjälp som de ska få. Jag blir förtvivlad när jag ser hur barnfamiljer har det, säger Cecilia Mattson, diakon i Hässelby” DN 14/12. 07
”Det är en smygande förändring. Man skär ned på det som inte finns, på dem som inget har. Försörjningstödet går inte att leva på”. Enligt diakon Karin Hägglund i DN 14/12. 07.
Är att:
”Vi är i en högkonjunktur och Stockholm är väldigt välmående. Samtidigt finns det fortfarande trasiga människor. Det innebär att vi upplever klyftorna som större, kontrasterna känns starkare. .. Det finns inga belägg i statistiken för att fler personer skulle få avslag från socialtjänsten”
DN 15/12 07
Denna cynism är naturligtvis inte bara något som finns hos nuvarande högerregeringen, även om de är de som tydligast uttrycker den. Denna attityd är ett uttryck för den arbetsdelning som finns mellan höger och vänster inom borgarklassen. Där det är lättare för en högerregering att med bibehållen trovärdighet att drastiskt skära ned i välfärdstaten, än vad det skulle vara för en socialdemokratisk regering. Trots dessa olika politiska roller är alla delar av borgarklassens politiska apparat från höger till vänster lika fokuserade på att försvara det svenska nationella kapitalets konkurrenskraft.
Den fråga som vi som arbetare måste ställa oss är varför sker dessa attacker nu? Är det som sossarna och vänstern säger att: ”beror att det svenska folket gjorde det stora misstaget att rösta fram en högerregering”. Eller!? Finns det en annan förklaring? Visst gör det för hur skulle vi annars kunna förklara att dessa attacker på arbetarklassens levnadsstandard inte bara är något som sker i Sverige. Runtom i världen ser vi allt kraftigare attacker på arbetarklassens levnadsstandard vare sig de styrs av en högerregering som i Sverige och Frankrike eller sosseregeringar som i Storbritannien eller Spanien. Att detta alltså är en utveckling som sker över hela världen. För att återvända till situationen i Sverige kan vi se hur delar av den härskande klassen i form av högerregeringen använt sig av allt fagert tal om goda tider för att försöka vagga in oss i en falsk känsla av välstånd och trygghet. Samtidigt som facket och sossarna försökt få oss att tro att det bästa sättet som arbetarklassen kan försvara sig mot detta är att delta deras protestdemonstrationer under tiden som vi väntar på att få rösta bort dem i nästa val. LO:s fackeltåg genom Stockholm i mitten på December är en tydlig illustration på en sådan symbolisk aktion.
Det blir allt tydligare att den uppgång vi sett för världsekonomin de senaste åren hotas av den ökande finansiella instabilitet som utvecklats det senaste året. Så länge det var möjligt försökte den härskande klassen och dess media tona ned betydelsen av dessa tecken på en ny recession. Först sa man att den bolånekris som drabbat framförallt USA, bara var en tillfällig kris som bara skulle leda en nedgång för begränsade delar av den amerikanska ekonomin. När detta inte längre höll tvingades man erkänna att detta var ett verkligt problem, men att den ”urstarka” svenska konjunkturen skulle klara sig undan en nedgång. Efter en höst med ökande oro på börsen där aktier som Ericsson rasat kraftigt och värdet för Stockholmsbörsen för 2007 ligger på minus börjar nu alltfler öppet tala om risken för en recession.
”Börsen påverkas starkt och svenskarnas bostadslån kostar lite mer till följd av krisen. Viktigast är ändå att en djup nedgång i omvärlden skulle drabba exporten, vilket så fall slår hårt mot Sveriges ekonomi.”
(DN 14/12 07)
Det som är viktigt för oss arbetare att förstå med denna utveckling, är att Sverige inte på något sätt är undantaget från den alltmer öppna ekonomiska kris som hotar världen. Detta kan verka självklart, men är trots allt en väldigt viktig fråga. Eftersom den så tydligt visar vad som är framtidsperspektivet för kapitalismen. Samtidigt som alla delar av den härskande klassens politiska apparat från dess högerregering till vänstern, facket och sossarna gör sitt bästa för att förhindra att arbetarklassen blir medveten om den verkliga naturen hos den globala kapitalistiska krisen.
Att se alvaret i den nuvarande situationen med hotet om en global ekonomisk nedgång som är den djupaste sedan 30 talet. Enligt Bill Gross som är investeringschef på Pimco världens största aktiefond:
”USA har inte stått inför en nedgång som denna sedan den stora depressionen på 30 talet. Nedgången på bostadsmarknaden och ökningen av hushållens skulder kommer att ha en negativ effekt på konsumtionen och framtida attityder till lån, vilket skulle kunna leda till nära noll vad det gäller ekonomisk tillväxt.”
De internationella konsekvenserna av detta är enligt den förre amerikanske finansministern Lawrence Summers;
”När bolånekrisen drabbade USA september 2007 var skadeverkningarna begränsade till USA. Men nu är det troligt att de sprider till andra länder, och drar ned världsekonomin likväl som den amerikanska ekonomin”
(Dessa citat kommer World Revolution nr 310)
Det är endast om vi sätter utvecklingen i Sverige inom denna ram som det är möjligt att se vad som är perspektivet för oss arbetare. För att förstå att de nuvarande attackerna som genomförs med stor brutalitet, inte är någon tillfällighet på grund av att Sverige tyvärr drabbats av en högerregering. Utan att de är ett direkt resultat av att den mördande konkurrensen på en övermättat världsmarknad som tvingar alla nationella kapital att brutalt skära ned på kostnaderna.
Att det inte bara är högern som är beredd att låta arbetarklassen på detta sätt bära kostnaderna för den kapitalistiska krisen, visar det sätt som den socialdemokratiska regeringen under finanskrisen på 90 talet attackerade arbetarklassen levnadsvillkor.
Samtidigt som det står alltmer klart att vad det kapitalistiska systemet har att erbjuda oss bara är en ökad exploatering av både människa och natur. Den patetiska miljökonferensen på Bali visar väldigt tydligt att de kapitalistiska makterna i världen inte på något sätt är kapabla att göra något åt den miljökatastrof som rovdriften hos dess ekonomiska system gett upphov till.
Den enda kraft i samhället som har ett verkligt alternativ till detta barbari är arbetarklassen. Genom sin revolutionära kamp har den visat att den är den enda kraften i samhället som kan störta det kapitalistiska barbariet över ända. Även om detta naturligtvis inte är något omedelbart perspektiv är det ändå väldigt viktigt att peka på den utveckling av arbetarklassens kamp som sker nu. Under de senaste åren har vi sett hur arbetare över hela världen återigen börjat ta upp kampen som till exempel i Bangla Desh, Egypten, Frankrike, Tyskland och även här i Sverige.
Det som är viktigt med dessa strejker är att de visar samhället vi lever i är ett klassamhälle, där hela den egendomslösa arbetande befolkningen är beroende av lönarbetet för sin överlevnad. De visar tydligt situationen för denna klass, som en exploaterad klass. Den är även en tydlig illustration på den potentiella makt som denna klass har, eftersom hela samhället bärs upp av lönearbetet. Detta genom att dessa lönearbetare inte arbetar isolerade från varann, utan att de i produktionsprocessen förs samman. Det är detta som är grunden för vår gemensamma styrka. Efter Berlinmurens fall påstods det att hela denna tanke; om ett klassamhälle, om klasskampen, om socialismen och arbetarrörelsen - med ett ord, att marxismen var död. Utan istället påstods vi leva i ett klasslöst samhälle, men nu börja hela denna lögn att rasa och det blir allt tydligare att vi lever i ett klassamhälle.
Kurt O 30 december, 2007
Länkar
[1] https://sv.internationalism.org/tag/4/116/miljoe
[2] https://sv.internationalism.org/tag/5/143/belgien
[3] https://sv.internationalism.org/tag/7/188/klasskamp
[4] https://www.internationalism.org/swedish/ir/ir_90_soc_privat.htm
[5] https://sv.internationalism.org/tag/5/156/sverige
[6] https://sv.internationalism.org/tag/7/313/valet-i-sverige-2006
[7] https://sv.internationalism.org/tag/12/256/usas-imperialism
[8] https://web.archive.org/web/20041102023908/http:/www.vanster.nu/
[9] https://sv.internationalism.org/tag/10/244/1917-%E2%80%93-ryska-revolutionen
[10] https://sv.internationalism.org/tag/3/107/den-revolutionaera-vagen-1917-1923
[11] https://sv.internationalism.org/tag/12/269/mellanoestern
[12] https://sv.internationalism.org/tag/5/164/libanon
[13] https://sv.internationalism.org/tag/5/165/palestina
[14] https://sv.internationalism.org/tag/7/190/israel-palestina
[15] https://sv.internationalism.org/tag/5/141/europa
[16] https://sv.internationalism.org/tag/5/125/afrika
[17] https://sv.internationalism.org/tag/5/162/irak
[18] https://sv.internationalism.org/tag/7/195/krig-i-iraq
[19] http://www.scb.se/templates/Standard____50915.asp
[20] https://nsd.se
[21] https://sv.internationalism.org/tag/4/112/kommunism
[22] https://sv.internationalism.org/tag/5/133/sudan
[23] https://sv.internationalism.org/tag/8/196/kommunistiska-vaenstern
[24] https://sv.internationalism.org/tag/10/246/1936-spainen
[25] https://sv.internationalism.org/tag/6/180/spanien-1936
[26] https://sv.internationalism.org/tag/3/102/enhetsfronten
[27] https://en.internationalism.org/taxomony.term/80
[28] https://sv.internationalism.org/tag/8/198/radkommunism
[29] https://sv.internationalism.org/tag/9/232/tyska-och-hollaendska-vaenstern
[30] https://en.internationalism.org/ir/123_30years
[31] https://en.internationalism.org/wr/292_brazil_forums.html
[32] https://en.internationalism.org/wr/297_ricongress
[33] https://en.internationalism.org/ir/129/korea-conference
[34] https://en.internationalism.org/wr/299/internationalist-decleration-from-korea
[35] https://en.internationalism.org/wr/295_eks_basicpositions
[36] https://en.internationalism.org/node/1772
[37] https://eks.internationalist-forum.org/en/node/51
[38] https://libcom.org/forums/organise/situation-turkey
[39] https://sv.internationalism.org/tag/11/250/kongressresolutioner
[40] https://sv.internationalism.org/tag/11/254/laesarbrev
[41] https://sv.internationalism.org/tag/12/315/den-sociala-situationen
[42] https://sv.internationalism.org/tag/7/189/ekonomisk-kris
[43] https://sv.internationalism.org/tag/12/260/valen
[44] https://sv.internationalism.org/tag/5/160/mellanoestern
[45] https://sv.internationalism.org/tag/5/147/tyskland
[46] https://sv.internationalism.org/tag/5/161/iran
[47] http:de.internationalism.org
[48] https://sv.internationalism.org/tag/5/146/frankrike
[49] https://sv.internationalism.org/tag/12/318/klasskampen