Eftersom Companys, Giral och deras likar omedelbart ansågs vara proletariatets allierade, de som kunde ge nycklarna till vapenförråden, var det ganska naturligt att, när arbetarna krossade armén och tog upp vapen, ingen ens tänkte på att ställa frågan om att krossa staten, vilken med Companys i spetsen förblev intakt. Från och med nu försökte man sprida den utopiska idén om att det var möjligt att genomföra en revolution genom att expropriera fabriker och ta över mark utan att röra den kapitalistiska staten, inte ens dess banksystem.
Konstituerandet av Milisernas Centralkommitté gav intrycket av att en period av proletär makt hade påbörjats, samtidigt som konstituerandet av Generalrådet för Ekonomin ledde till illusionen att proletariatet nu skötte sin egen ekonomi.
Dessa organ är dock inte organ för en dubbelmakt, dessa organ har en kapitalistisk natur och funktion. Tvärt emot att utgöra en bas för förenandet av proletariatets kamp – och ställa frågan om makten – var de från början organ för samarbete med den kapitalistiska staten.
I Barcelona var Milisernas Centralkommitté ett konglomerat av borgerliga partier, arbetarpartier och fackföreningar; inte ett organ av sovjettyp som uppstod spontant på en klassbasis, som har förmågan att utgöra fokus för en utveckling av proletariatets medvetande. Centralkommittén var kopplad till Generalitatet och försvann genom ett enkelt dekret när den nya katalanska regeringen bildades i oktober.
Milisernas Centralkommitté utgjorde ett utmärkt vapen för kapitalismen för att tvinga arbetarna ut ur sina städer och lokaler för att strida på den territoriella fronten, där de skoningslöst massakreras.
Från maj till juni 2006, gick 1,8 miljoner konfektionsarbetare i Bangladesh vid industriella koncentrationer i och runt om i staden Dhaka, ut i ett antal samtidiga massiva vilda strejker som antog dimensioner av en massiv proletär revolt. Under denna period, speciellt från den 20 - 24 maj, då konfektionsarbetarnas revolt nådde sin kulmen, var 4000 fabriker strejkdrabbade. Dessa arbetare och andra arbetare från industrierna i förorterna, höll ständiga demonstrationer och blockerade huvudvägarna som knöt ihop industriförorterna med staden Dhaka och från Dhaka till andra städer - Mymensingh, Ashulia och Chitgong, etc. Inför denna massiva revolt använde borgarklassen en massiv repression. Den första veckan sköts, enligt de officiella siffrorna, åtminstone tre arbetare till döds, 3000 skadades och flera tusen sattes i fängelse. Strejkande arbetare konfronterade och jagande ständig iväg paramilitära- och polis-styrkor som sattes in för att krossa deras rörelse:
”Huvudstaden befanns sig mitt i en belägring, då konfektionsarbetarna intog gatorna omkring 8.30”, rapporterade New Age den 24 maj som är Dhakas dagliga engelskspråkiga tidning.
Denna mening upprepades under flera dagar av den borgerliga pressen i Bangladesh då arbetarna fortsatte sin kamp. Trots att borgarklassen mellan 25-26 maj lyckades med att bryta udden av arbetarnas revolt genom en massiv användning av paramilitära styrkor och med hjälp av fackföreningarna, fortsatte revolten till 6-7 juni 2006. Arbetare i vissa exportzoner (EPZ - Export Processing Zone) och industriella områden fortsatte med vilda strejker och demonstrationer – de flesta konfektionsfabriker förblev stängda. Staten proklamerade att fabrikerna skulle öppnas från den 8:e juni när väl ordningen var återställd.
Mitt i den stagnerande ekonomin i Bangladesh är konfektionsindustrin den enda sektor som borgarklassen kan skryta med. Denna sektor är helt och hållet exportorienterad och består av mer än 4400 enheter – de flesta av dem arbetade för internationella uppköpare. En del ägs av internationella företag. Det mesta av konfektionsindustrin koncentreras i industriella centra och s.k. Export zoner (EPZ) i och runt omkring Dhaka - Ghazipor, Savar, Ashulia, Mirpur, Tejgaon, Mohakhali, Uttara, Wari and Tongi etc. Textil- och konfektionsexporten utgör 70 % av totalt 9,3 miljarder dollar i exportvärde från Bangladesh.
Denna sektor anställer 1,8 miljoner arbetare, 90 % av dem är kvinnor och är därmed extra sårbara för trakasserier och repression. Konfektionsarbetarna utgör 40 % av industriarbetarna i Bangladesh. Brutal exploatering av konfektionsarbetare är den typiska situationen för arbetare i många sektorer som ”utlokaliserats” från kapitalismens centrum till tredje världens länder. Minimilönerna är 900 Takka (ca 105 kr) i månaden. Inte ens detta betalas i hälften av konfektionsfabrikerna och i andra fabriker. Dessa minimilöner fixerades 1994 och har varit oförändrade trots att konsumentpriserna har vuxit trefalt de senaste 12 åren. Efter den senaste arbetarrevolten, sägs det numera öppet att konfektionssektorn, som har blomstrat tack vara billig slavarbetskraft, ihärdigt har motsatt sig en revidering av minimilönen.
”Mäktiga lobbyorganisationer för konfektionsindustrin har lyckats med att övertyga regeringen att om lönerna i konfektionssektorn ökar, kommer det att öka produktionskostnaderna och avskräcka lokala och utländska investerade från att investera i den spirande sektorn”,
sa Jafrul Hasan, en representant för det regerande Bangladesh Nationalist Party (New Age, 29:e maj 2006). Även kapitalets centrala organ, BGMEA (Bangladesh Garment Manufacturers and Exporters Association) säger nu mera:
”Ägare av fabrikerna för klädtillverkning, som lurar sina arbetare genom att betala avgrundslåga ’stycke-priser’ (…) bär skulden till tändningen av arbetaroroligheterna som fick nationell och t.o.m. internationell uppmärksamhet på den mycket stora underbetalningen av konfektionsarbetarna och den inhumana kränkningen av deras rättigheter” (New Age, 29:e maj 2006)
Men svältlöner är inte det enda uttrycket för den brutala exploateringen. För några år sedan utvidgades den legala arbetstiden per vecka till 72 timmar, den faktiska arbetsdagen är ofta upp till eller över 16 timmar. Det finns ingen ledig dag i veckan – obligatorisk ledighet per vecka var ett av kraven för revolten. Det finns inga offentliga helgdagar, inga årliga ledigheter. Arbetsköparna ”uppvisar en hänsynslöst åsidosättande av säkerhet på arbetsplatserna något som 4000 döda i industriella olyckor som brand och kollaps av byggnader visar.” (New Age, 24:E maj 2006). Men detta är inte allt. Det har varit fall av misshandel och dödande av arbetare.
”Underrättelsekällor säger att några arbetsledare på fabriken dödade två kvinnliga arbetare vid Dhaka Export Processing Zone (…) för omkring ett och ett halvt år sedan, men arbetarna kunde inte protestera vid den tidpunkten av rädsla.”,
(Daily Independent, 2/6 2006, Dhaka.)
Det var tydligt att dessa villkor av barbarisk exploatering med avsaknad av ens en myt om representation – ingen fackförening, som t.o.m. var kopplade till de härskande gängen, tilläts i någon av konfektionsfabrikerna. Enligt en akademiker i Labour Studies hade ”endast 100 av 5000 eller mer konfektionsfabriker några deltagarkommittéer” New Age, 3/6 2006.
Denna frånvaro av verktyg för borgarklassen för att kontroller arbetarna blev ett element i styrkan och våldsamheten i arbetarnas revolt.
Enligt rapporter hade det försiggått arbetarkamp i konfektionsfabrikerna under de senaste månaderna. Men denna var oftast i enskilda fabriker med krav som riktades mot enskilda fabriksägare. FS Sweater fabriken, där händelserna blev en detonator för den senaste revolten, hade varit i uppror sedan några månader med arbetare som upprepat agiterat för sina krav.
På lördag den 20 maj 2006, när morgonskiftet statade kl. 8 startade nästan 1000 arbetare vid FS Sweater vid Sripur, i förorten till Dhaka, en sittstrejk med krav på en ökning av deras löner och ett frigivande av deras arresterade kollegor – som arresterades den 18:e maj för att de deltagit i agitationen för deras krav. Chefen för företaget, som inte var villig att tolerera ett kollektivt motstånd från arbetarna, låste in dem. Mitt under den brännande hettan stängde de av det rinnande vattnet och strömmen till de områden där arbetare hade samlats och ringde polisen. Polisen gick in i fabriken omkring kl. 11 som tillsammans med fabrikens egen säkerhetsstyrka började misshandla arbetarna. Polisen öppnade också eld mot arbetarna inne i fabriken. Många arbetare sårades, åtminstone 12 arbetare fick utså skottskador inne i fabriken Sex av dessa sårade arbetare arresterades och togs av polisen. Attackerade av polisen och fabrikens egen säkerhetsstyrka, hoppade arbetarna över murarna för att komma ut ur fabriken.
Uppretade arbetare började samla sig omkring huvudvägen mellan Dhaka-Mymensingh utanför fabriken. Till arbetarna vid FS Sweater fabriken anslöt sig tusentals andra arbetare och deras familjer från den omkringliggande slummen där de flesta arbetarna bor. Vid tolvtiden hade arbetarna blockerat trafiken på huvudvägen och skapade en procession för deras krav och mot polisrepressionen. Denna procession av arbetare attackerades av en större förstärkt polisstyrka som än en gång misshandlade arbetarna och öppnade eld mot demonstranterna. Polisen gick också in i slummen och misshandlade arbetare och deras familjer. Arbetare och deras familjer jagade i sin tur polisen. Trafiken på huvudvägen förblev blockerad till kvällen.
När dagen var slut, hade en arbetare skjutits till döds av polisen utanför FS Sweater fabriken. Enligt en officiell rapport fick 80 arbetare skottskador. Medan de sårade och arga arbetarna återvände till slummen, spred sig nyheten om en dödad arbetare till de industriella förorterna runt Dhaka. Nästa dag, 21 maj, var en söndag. Även om ingen större incident hände den dagen, fortsatte nyheterna att sprida sig om polisens grymhet. Vid denna tidpunkt förväntade sig inte borgarklassen sig några större problem på måndagen och tog inga preventiva åtgärder genom fackföreningarna eller en mobilisering av polisen eller politikerna. Olika vänstergruppen nöjde sig med att utfärda några uttalanden som ”fördömde” polisattacken.
Det är inte klart vilken typ av självorganisering och koordination som utvecklades bland arbetarna som var drivande i denna revolt. Men den tycks vara mycket elementär och enkel, väsentligen informell bland arbetarna inom samma område. Det som förenade arbetarna tvärs över många städer omkring Dhaka och i Dhaka var deras brinnande hat mot den brutala exploateringen, den dagliga repressionen och de senaste grymheterna från polisen. Djupet i denna ilska uttryckte sig i en allmän konfrontation mellan arbetare och statens repressiva apparat överallt under de kommande dagarna. Det uttryckte sig också genom att flera hundra fabriker brändes ned under denna revolt.
På måndagen den 22 maj 2006 bröt rörelsen ut vid en den fullt befästa Savar EPZ, en annan förort till Dhaka. På morgonen, samlades arbetarna vid Universal Garments Limited utanför fabriken. Istället för att upplösas gick de attackerade arbetarna vid Universal Garments till grannfabrikerna och bad om de andra arbetarnas stöd. Tillsammans med andra arbetare, gick de från fabrik till fabrik och uppmanade andra arbetare att ansluta sig till dem – vid en tidpunkt rapporterades att 20 000 arbetare hade anslutit sig till denna militanta procession. Hundratals fabriker vid Savar EPZ och New EPZ hade anslutit sig till strejkerna när det var kväll. Huvudvägarna ut från Dhaka var blockerade. Strejkande arbetare slog tillbaka mot polisen och de paramilitära styrkorna som hade skickats ut för att attackera dem. Statens repressiva styrkor öppnade eld mot arbetare i olika delar av de industriella förorterna och i Dhaka. Flera hundra arbetare blev skottskadade, fler arbetare dödades i eldgivningen från statens styrkor. Upprörda över nyheterna om dödade arbetare, kom arbetare vid andra industriella förorter senare på kvällen ut från sina fabriker.
Den 23 maj var alla industriella förorter till Dhaka paralyserade av en allmän revolt – de flesta arbetare slutade arbeta och gick ut på gatorna och krävde ett slut på repressionen, frigivning av de arresterade arbetarna, högre minimilöner, veckoledighet, övertidsbetalning för extra arbete, offentliga helgdagar, etc. De flesta huvudvägarna ut från Dhaka var blockerade. Tusentals agiterande arbetare från förorterna och från Dhaka paralyserade huvudstaten. Det försiggick överallt konfrontationer mellan statens styrkor och arbetare och med paramilitära styrkor som öppnade eld.
Vid denna tidpunkt hade borgarklassen blivit medveten om allvaret i situationen och planerade för en mobilisering av dess politiska och förtryckande apparat. Det fanns uppmaningar från fabriksägare att lämna över staden till militären. På kvällen den 23 maj, sattes Bangladesh Rifles (Gränsvaktstyrkor) i stort antal överallt i de industriella förorterna. De ”centrala fackföreningarna” som tillhörde olika borgerliga politiska gäng (BNP, AL, Vänsteristerna) - ingen av dem hade någon närvaro bland konfektionsarbetarna - sammanfördes och de sydde ihop en lista av krav. På kvällen den 23 maj gav denna ”fackföreningskoordination” ut en lista av krav. Som en borgerlig kommentator observerade, möjligtvis med en del överdrifter när det gäller upproret,
”När ett uppror redan var i gång, förde fackföreningarna fram en lista med krav som ’hotade’ med att ta ut en strejk den 12 juni (20 dagar senare) om dessa krav inte antogs” (pinr.com).
Trots insättandet av militär, förblev fabrikerna stängda, staden och förorterna förblev paralyserade av arbetarnas revolt den 24 maj. Men regeringen tvingade nu fabriksägarnas organisation, BGMEA och den nyliggen hopsydda ”fackföreningskoordinationen” att ha ett möte. På kvällen deklarera arbetsministeriet, med BGMEA och fackföreningsrepresentanter på varsin sida att fabriksägarna hade gått med på alla krav från arbetarna i revolt – en ökning av minimilöner till 3000 Taka, obligatorisk veckoledighet och andra ledigheter, 8 timmars arbetsdag och övertidsbetalning för extra arbete, etc. ”Det är dags att gå tillbaka till arbetet” proklamerade ”fackföreningskoordinationen”. Det är en annan sak att några dagar senare, när väl arbetarnas revolt hade ebbat ut, proklamerade BGMEA:s representanter att de inte skulle infria överenskommelsen från den 24 maj 2006.
Även om revoltens kraft trubbades av från 25 maj fortsatte ilskan och revolten att småkoka och explodera. Det skedde en ny runda av revolter i stor skala och konfrontationer mellan arbetare och statens styrkor mellan 29 maj och 4 juni. Denna förnyade våg av strejker bröt fram för att protestera mot att man inte genomförde proklamationen från den 24 maj 2006. Mellan dessa dagar blev en arbetare dödad, hundratal blev skottskadade. Savar och andra EPZ stängdes än en gång ned av strejkande arbetare. Dessa anläggningar öppnades till slut igen från 8 juni 2006 med insättandet av mycket större paramilitära styrkor.
En av de viktigaste politiska svagheterna hos borgarklassen i Bangladesh är bräckligheten i dess demokratiska apparat och som ett resultat även i de demokratiska mystifikationerna. Den nuvarande premiärministern, Khalida Zia, är fru till en mördad militärdiktator Zia Ur Rahman. Det har funnits andra militärdiktatorer i Bangladesh korta historia. Den politiska processen kännetecknas av gängkrig, mord, och storskaliga bombningar mellan de viktigaste borgerliga fraktionerna – Bangladesh National Party (BNP) av Khalida Zia och Awami League (AL) av Hasani Sheikh. Orsaken till denna bräcklighet är upprepade blodiga strider mellan Kina och Indien för att kontrollera Bangladesh – BNP är allierat med Kina och AL med Indien.
Tack vare denna svaghet i sin statsapparat, har inte borgarklassen lyckats med att sätta upp en fackföreningsapparat, speciellt i konfektionsindustrin. Denna svaghet hos borgarklassen gjorde det möjligt för arbetarna att utveckla sin revolt och ge den en sådan kraft under flera dagar. Men så fort borgarklassen insett faran i situationen var de snabba att återta kontrollen. Man satte snabbt upp ”fackföreningskoordinationer” – mestadels på en formell nivå, utan någon närvaro i fabrikerna. Överenskommelsen mellan dem och fabriksägarna spreds snabbt på radio, TV och i tidningarna. De presenterades som att de stod upp för arbetarna. Ett krav på ”fackliga rättigheter” fördes fram. Även om arbetarna inte trott på dessa lögner – vilket visades av fortsättningen av arbetarnas revolt fram till 6 juni och fackföreningarnas oförmåga att kontrollera den – har frånvaron av en utvecklad självorganisering av arbetarna lett till att fackföreningarnas lögner inte saknat inflytande.
Borgarklassen har själv sett faran med sitt nuvarande sätt att fungera – speciellt avsaknaden av fackföreningar. Detta har uttryckts i en mängd proklamationer av borgarklassen att om fackföreningarna hade varit närvarande, om arbetarnas ”demokratiska rättigheter” hade respekterats, hade inte arbetarnas rörelse exploderat på det sätt den gjorde.
”Fackföreningsledaren Mishu sa ’om det hade funnits fackföreningar i fabrikerna … hade situationen inte utvecklats i så våldsam riktning’”
(New Age 3 juni 2006)
En annan fackföreningsledare deklarerade:
”Frånvaron av fackföreningar är mycket farligare än närvaron av aktiva fackföreningar”
(Brev från International Textile, Garment and Leather Workers’ Federation till premiärminister Khalida Zia).
Det har t.o.m. varit tal om att ta hjälp av ILO (International Labor Organization) för att organisera fackföreningar.
Det råder ingen tvekan om att konfektionsarbetarnas revolt har varit den största och mest militanta kamp så här långt i arbetarklassen historia i Bangladesh. Trots alla hinder lyckades arbetarna resa sig i en revolt mot den brutala exploateringen. De lyckades utveckla sin kamp på ett modigt sätt inför den våldsamma repressionen. Explosionen av denna revolt och dess upprätthållande under nästan 20 dagar, trots all repression, uttrycker en stor beslutsamhet och vilja till kamp i arbetarklassen. Det är ett viktigt steg framåt i utvecklingen av den proletär utmaningen av den kapitalistiska exploateringen. Detta är skälet till varför borgarklassen genomförde en blackout av alla nyheter från denna rörelse.
Erfarenheterna från Bangladesh visar att den fysiska frånvaron av fackföreningar inte är tillräckligt. En viktig sak är arbetarklassens förmåga att medvetet förkasta fackföreningarna. Ännu viktigare är dess förmåga att utveckla sin självorganisering. Utvecklingen på denna nivå har varit mycket grundläggande om än alls. Även om denna rörelse inte hade utvecklats, om inte arbetarna hade stått upp mot den repressiva apparaten, tog sig ibland revolten formen av upplopp i frånvaro av en självorganisering. Om en del av svagheterna är ett uttryck för en brist på erfarenhet i arbetarklassen i Bangladesh, pekar de också på behovet att ta till sig all erfarenhet från arbetarrörelsen i hela världen. Det är de revolutionära organisationerna i den kommunistiska vänsterns ansvar att bidra till utvecklingen av arbetarklassens medvetande om sin klassidentitet och sitt historiska mål: den kommunistiska revolutionen som ensamt kan göra ett slut på den brutala exploateringen av arbetarklassen inte bara i Bangladesh utan i hela världen.
Communist Internationalist, 13 juni 2006
(IKS sektion i Indien)
Det strategiskt viktiga Mellanöstern har länge stått i fokus för rivaliteten mellan stormakterna. Under första världskriget ledde Frankrike och Storbritannien ansträngningen att dela upp det sönderfallande ottomanska riket som stöddes av Tyskland. Under andra världskriget konfronterade Tyskland och dess lokala representanter Storbritannien och dess allierade. Efter kriget sköts både Storbritannien och Frankrike alltmer i bakgrunden av USA, som kom att konfrontera sin främsta rival Ryssland. En konfrontation där bägge sidor använde den arabisk-israeliska konflikten för sina syften.
Kollapsen av det ryska blocket 1989 ledde inte till fred i regionen. Tvärtom ledde de ökade ansträngningarna från amerikanskt håll att stärka sin kontroll över regionen, till ett ökande kaos i Irak, Afghanistan, Israel/Palestina och Libanon. Mellanöstern har blivit det mest framträdande slagfältet för ”allas krig mot alla” som nu dominerar de internationella relationerna. Vad detta innebär för befolkningen i området blir allt tydligare för varje dag som går, med skoningslösa massakrer på civilbefolkningen, krossande av hela infrastrukturen, ett sönderfall av hela nationer ned i blodiga sekteristiska och nationella konflikter. Mellanösterns lidande är en spegelbild av lidandet under kapitalismen i hela världen i frånvaro av en proletär revolution.
Ytterligare illustrationer av barbariet i Mellanöstern: 700 flyganfall över Libanon, över 1200 döda i Libanon och Israel, av dessa var 300 barn under 12 år, mer än 5000 skadade, mer än 1 miljon människor som tvingades fly från sina hem i krigsområdet samtidigt som många var för svaga eller fattiga för att kunna fly från krigsområdet och tvingades genomlida det dagliga bombardemanget. Hela byar och regioner lades i ruiner med överfulla sjukhus som följd. Utan att räkna in de militära kostnaderna för detta krig beräknas kostnaderna till 6 miljarder Euro.
För de krigförande parterna räknas balansräkningen på ett annat sätt. För Israel har det varit ett stort misslyckande och krossat myten om den oövervinnerliga israeliska armén, vilket inneburit ytterligare ett steg i försvagandet av det amerikanska globala ledarskapet. Samtidigt stärkt Hizbollah genom konflikten och har fått ett kraftigt stärkt anseende i regionen.
Men vem som än kortsiktigt tjänar på konflikten, har detta krig inneburit ytterligare ett utbrott i den våg kaos och lidande som sveper över Mellanöstern. Alla de imperialistiska makterna, stora som små, har spelat sin kriminella roll.
Skärpningen av situationen i Mellanöstern uttrycktes redan av att ”terroristerna” i Hamas kom till makten över det palestinska området. Detta var framförallt en reaktion på den skärpta israeliska politiken i området vilken lett till en ”radikalisering” av stora delar av den palestinska befolkningen. Den bekräftades ytterligare av utbrottet av en öppen fientlighet mellan Hamas och Fatah. Israels reträtt från Gaza var inte ett steg mot fred utan ett sätt att stärka kontrollen för den mer betydelsefulla Västbanken.
Israels ”lösning” för att inte fastna i denna återvändsgränd var att ingripa mot det ökande inflytandet i södra Libanon för Hizbollah som finansieras och beväpnas av Iran. Förevändningen för att utlösa detta krig var att frita de två israeliska soldater som kidnappats av Hizbollah. Mer än två månader senare är de fortfarande tillfångatagna och FN (nu stödda av Jesse Jacksons ”oberoende” aktion) har precis startat förhandlingar om deras frisläppande. Det andra uttalade syftet för denna offensiv var att neutralisera och avväpna Hizbollah, vars räder in i Israel var ett ökande hot mot dess säkerhet.
Hursomhelst var detta som skjuta mygg med en kanon och inget av dessa två syften uppnåddes. Men Israel släppte förvisso loss sitt raseri över befolkningen i Libanon. Befolkningen i städerna och byarna i södra Libanon fick sina hem förstörda och tvingades att försöka överleva flera veckor med väldigt lite mat och vatten. 90 broar förstördes tillsammans med flesta vägarna och 3 elkraftverk. Den israeliska regeringen och armen upprepade hela tiden att den försökte ”skona civilbefolkningen” och massakrer som den i byn Kana var ”beklagliga olyckshändelser”, precis som de ökända ”collateral damage” (term myntat under Vietnamkriget för att i förmildrande och förledande ordalag beskriva ”oönskade” offer av civila och förstörelse av deras egendom) i Gulfkriget eller i kriget på Balkan. Faktum är att 90 procent av dem som dödades var civila.
Detta krig kan inte ha startats utan att USA gett sitt godkännande. Fast i kvicksanden i Irak och Afghanistan, med ”vägkarta” för fred mellan Israel och Palestina i spillror, lider USA motgång efter motgång i sin strategiska plan att in ringa Europa, där själva nyckeln till denna strategi är kontrollen över Mellanöstern.
I Irak, efter 3 års ockupation, står USA maktslösa inför landets drift mot ett fruktansvärt inbördeskrig, där den dödliga konflikten mellan rivaliserande fraktioner kostar upp emot 100 människoliv om dagen. Allt uttrycker en historisk försvagning av det av det amerikanska greppet över regionen, och är en del av ett allt större ifrågasättande av dess dominerande ställning i världen. Detta i sin skapar möjligheter för andra makter att öka sina imperialistiska ambitioner, med Iran i spetsen. Det israeliska angreppet fungerade som en varning för de andra makterna i regionen som Iran och Syrien och visar det nära samförståndet mellan Vita huset och den israeliska borgarklassen i denna fråga. Inom FN använde USA olika medel för att förstöra alla försök till en vapenvila, för att ge Israel tid att slutföra ”uppdraget” mot Hizbollah.
Trots att det aldrig var fråga om att Israel skulle stanna någon längre tid i Libanon, finns det ett nära släktskap mellan de metoder som Israel och USA använder och de problem som de leder till. Bägge dessa nationer ser sig tvingade att kasta sig in i militära äventyr, och båda fastnar i en omöjlig situation. Israel likväl som i USA beskyller politiker och generaler regeringen för att starta ett krig utan ordentliga förberedelser. Israel precis som USA upptäcker att man inte kan bekämpa en gerillagrupp som är utspridd inom befolkning på samma sätt som man bekämpa en reguljär nationell arme.
Liksom Hamas var Hizbollah i början bara en var många muslimska miliser, som skapades under den israeliska offensiven i södra Libanon 1982. På grund av sin shiitiska trosinriktning gynnades de av frikostiga bidrag från de iranska mullorna. Syrien stödde också dem och använde dem som en betydelsefull inrikes allierad i Libanon, i synnerhet efter det att Syrien under 2005 tvingades dra tillbaka sina trupper från Libanon. Hizbollah hade stor rekrytering genom att sina program av bidra med sjukvård, utbildning och socialhjälp till befolkningen, vilket var möjligt tack vare stöd från Iran. Idag fortsätter de att förstärka sitt inflytande genom sina program att betala kompensation till de människor som fått sina hus förstörda eller skadade av israeliska bomber. Det är värt att notera att många av deras rekryter är gatubarn mellan 10 till 15 år gamla.
För tillfället bildar Syrien och Iran ett enhetligt block bakom Hamas och Hizbollah. Iran i synnerhet hävdar sin ambition att bli en ledande imperialistisk makt i regionen. Genom att skaffa sig kärnvapen skulle de säkerligen uppnå en sådan status. Dessa ambitioner förklarar deras alltmer arroganta och aggressiva utspel, även dess intention att ”att radera ut Israel från kartan”
Höjden av cynism och hyckleri nåddes av de som under den månad kriget pågick utropade ”sin vilja till fred” och sin ”maktlöshet”. Det är avskyvärd lögn. Det ”fredsälskande FN” är en ormgrop. De 5 permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd är de värsta rovdjuren på jorden. Det amerikanska ledarskapet över världen baseras på dess överlägsna militärmakt, och sedan Bush den äldre 1990 deklarerade en ny era av ”fred och välstånd” har en hel serie av amerikanska krigsinsatser utspelats: Gulfkriget 91, kriget på Balkan, ockupationen av Afghanistan och Irak. Storbritannien har agerat medhjälpare men för sina egna imperialistiska syften. De försöker återta det inflytande de hade i denna region ända fram till slutet på andra världskriget.
Ryssland som är skyldig till de mest fruktansvärda grymheter i under sina två krig i Tjetjenien, försöker återta det inflytande de förlorade efter Sovjetunionens kollaps. Försvagningen av USA väcker gamla imperialistiska ambitioner till liv. Det är därför som de stöder Iran och mer diskret Hizbollah.
Kina, som tjänar på sitt ökande ekonomiska inflytande, drömmer om att skaffa sig zoner av inflytande utanför Sydostasien och är för närvarande intresserade av Iran. Tillsammans med Ryssland har Kina saboterat flera FN-resolutioner om Iran som deras rivaler lagt fram.
När det gäller Frankrike har de lika mycket blod på sina händer. De deltog till fullo i Gulfkriget 1991, de stödde den serbiska sidan under krigen på Balkan och genom sin roll i FN hade de ett stort ansvar för massakern i Srebrenica 1993. Det har även varit inblandat i jakten på Talibaner i Afghanistan. Dödsfallet av två franska soldater från ”specialstyrkorna” har spritt lite ljus över ett agerande som har varit väldigt diskret framtill nu. (1)
Det är framöverallt i Afrika som den franska imperialismen visat sitt verkliga ansikte. Det var Frankrike som provocerade folkmordet i Rwanda genom uppmuntra likvideringen av Tutsis av de Hutu miliser som man tränat och utrustat.
Den franska borgarklassen har aldrig slutat att drömma om de tider när de delade sfärer av inflytande med Storbritannien i Mellanöstern. Efter att dess allians med Saddam Hussein underminerats av det första Gulfkriget 91 och mordet på deras skyddsling Massoud i Afghanistan, fokuserades de franska förhoppningarna på Libanon. De hade blivit brutalt utslängda från detta område under kriget 1982-3, först genom Syriens offensiv mot den libanesiska kristna regeringen, och sedan genom den israeliska ockupationen som leddes av ”slaktaren” Sharon och fjärrstyrdes av Uncle Sam. Det var denna offensiv av Västblocket som tvingade Syrien att lämna Östblocket. Frankrike har inte förlåtit Syrien för dess mord på den libanesiska premiärministern Rafiq Hariri februari 2005. Hariri var en god vän till Chirac och Frankrike.
Det är därför, trots sin strävan att få ett fotfäste i Iran genom att inta en undfallande attityd i förhållande till dem, som Frankrike beslutade att ställa sig bakom den amerikanska planen för Libanon, baserad på FN-resolutionen 1201 och hjälpte till att sätta upp FN-styrkan i Libanon. Trots tveksamheter från den franska militärledningen som var kritiska och sade att de franska utlandstyrkorna var ”överutnyttjade” (med nästan 15 000 soldater involverade på flera olika fronter som Elfenbenskusten, Tchad, Kongo, Djibouti, Darfur; Kosovo, Makedonien och Afghanistan) har den franska regeringen beslutat sig för att ge sig in i detta. De beslutade att öka sig deltagande i FN-styrkan från 400 soldater till 2000 soldater och med detta fått vissa fördelar i utbyte, framförallt mandatet att ha befälet över FN-styrkan på 15 000 man framtill februari 2007 och rätten att använda militärt våld om man blir angripen.
Den franska härskande klassen har fortfarande tveksamheter när det gäller att gå från en diplomatisk terräng till en militär i Mellanöstern. Den har fortfarande bittra minnen från en attack av shiitiska terrorister som attackerade Drakkar huset där franska trupper var inkvarterade. Denna attack ledde till att 58 fallskärmsjägare avled och att Frankrike drog sig tillbaka från Libanon. Idag står de inför en väldigt besvärlig uppgift FN-styrkans uppdrag är ge stöd till den väldigt svaga libanesiska armen (består av bara 15 000 soldater och har knappast återskapats) i dess försök att avväpna Hizbollah. Uppgiften blir väldigt svår med tanke på att Hizbollah har två medlemmar i den libanesiska regeringen och har kraftigt infiltrerad denna svaga arme. En orsak till att detta blir en svår uppgift är att Hizbollahs anseende kraftigt ökat genom att de lyckades motstå den israeliska armen och lyckades upprätthålla sin kapacitet skjuta missiller in över norra Israel under hela kriget.
Andra makter har också anslutit sig för att få ut så mycket möjligt av situationen. Italien har bidragit med den största militärstyrkan till FN-truppen i utbyte mot att få överta befälet över den efter februari 2007. Bara ett par månader efter det att Italien dragit tillbaka sina soldater från Irak, så skickar de ut nya trupper till Libanon, vilket visar Italiens imperialistiska ambitioner.
Det fullständiga fiaskot för Israel och USA i detta krig representerar ett betydelsefullt nytt steg i försvagningen av den amerikanska hegemonin. Men detta kommer inte på något sätt att dämpa de militära spänningarna. Tvärtom kommer detta bara att sporra de imperialistiska ambitionerna hos de andra makterna. Det enda perspektivet utifrån allt detta är ett ökande kaos och instabilitet.
Mellanöstern uttrycker på ett koncentrerat sätt krigets irrationalitet i den nuvarande perioden, där imperialismen dras från den ena alltmer destruktiva konflikten till nästa. Iran och Syrien står på krigsfot och situationen tvingar USA och Israel till ett alltmer fruktansvärt svar. Den israeliska försvarsministern har gjort klart att denna vapenvila bara är en paus för att förbereda nästa anfall för att definitivt slå ut Hizbollah.
Utvidgningen av krigszonerna över världen visar att kapitalismen oundvikligen dras ned i ett allt djupare barbari. Krig och militarism är kapitalismens sätt att leva.
Klasskampen i denna region har inte försvunnit. Förra året var det stora demonstrationer i Tel Aviv och Haifa mot de ökande levnadsomkostnaderna och regeringens politik att öka militärutgifterna på den sociala budgetens bekostnad. Misslyckandet hos detta krig kommer sannolikt leda till nya uttryck för det sociala missnöjet.
På de palestinska territorierna kräver palestinska statsanställda att de eftersläpande lönerna betalas ut av Hamasregeringen.
”Runt 3000 tågade igår i Ramallah samtidigt som över 300 arbetslösa som krävde arbete och utbetalning av arbetslöshetsersättning slogs med kravallpolis i Gazacity och försökte storma parlamentsbyggnaden innan polisen sköt varningsskott med skarp ammunition. Hamas har fördömt strejken som ett försök att destabilisera regeringen, och uppmanade lärare till strejkbryteri och sa att ilskan istället skall riktas mot Israel ’som genomför en blockad mot vårt folk’. Hamas hävdar att strejken inte 'har någon relation till det nationella intresset' och att den har samordnats av Fatahpartiet 'som har några band med de anställda' många fackföreningsledare är Fatahmedlemmar. Hursomhelst, bortsett från dessa partipolitiska manövrer är detta missnöje verkligt, med en arbetslöshet på mellan 30 - 25 procent av arbetsstyrkan, påverkade av det nuvarande stoppet för löneutbetalningar överlever över hälften av de arbetande på väldigt små inkomster. FN beräknar att 80 procent av befolkningen lever i fattigdom.”
libcom.org/news [9] 31/ 06
Även om Fatahpolitiker försöker att utnyttja detta missnöje, är detta en viktig utveckling eftersom den innebär en liten öppning i den nationella enhet som syftar till att kväva klasskampen på bägge sidor i denna konflikt.
Som ett svar på detta krig, har alla sorters bedragare, vilka många hävdat att de är ”socialister” fört fram att ”vi är alla Hizbollah” att arbetare skall stödja det legitima ”nationella motståndet” av det libanesiska folket eller å andra sidan argumenterat att Israel har ”rätt att försvara sig mot terrorismen”.
Detta är bara förevändningar för att mobilisera oss bakom den ena eller den andra sidan i ett imperialistiskt krig. Mot dessa lögner kan revolutionärerna endast föra fram att arbetarklassen inte har något fosterland, och att dess kamp verkligen inte ”har någon relation till det nationella intresset”, att under den imperialistiska epoken är alla krig imperialistiska och att arbetarklassen inte har något att vinna på att stödja den ena eller andra sidan i imperialistiska massakrer.
”Det enda motståndet mot imperialismen är arbetarklassens motstånd mot utsugningen, eftersom detta enbart kan växa till en öppen kamp mot det kapitalistiska systemet, en kamp för att ersätta det döende profitsystemet med ett samhälle som är inriktat på att tillfredsställa mänskliga behov. Eftersom de utsugna överallt har samma intressen, är klasskampen internationell, och den har inget intresse av att alliera sig med den ena eller andra staten. Dess metoder är fullständigt motsatta det förvärrade hat som finns mellan etniska eller nationella grupper, eftersom de innebär att man samlar proletärer från alla länder i en gemensam kamp mot kapitalet och staten.
I Mellanöstern har den onda spiralen av nationalistiska konflikter gjort klasskampen svår att genomföra, men den finns fortfarande i demonstrationer som genomförs av arbetslösa palestinska arbetare mot de palestinska myndigheterna, eller i strejker i den offentliga sektorn i Israel mot regeringens åtstramningsplaner. Men den mest sannolika öppningen i den mur av hat och krig i Mellanöstern finns utanför denna region: i den allt mer utvecklande kamp som förs av arbetare i de centrala kapitalistiska länderna. Det bästa exemplet på klassolidaritet som vi kan ge till den lidande befolkningen som drabbas av det imperialistiska krigets fasor, är att utveckla den kamp som redan påbörjats av de blivande arbetarna i franska skolor och universitet, av metallarbetarna i Vigo i Spanien, postarbetarna i Belfast eller flygplatsarbetarna i London.”
(Mellanöstern: Det enda svaret på det ständigt eskalerande kriget: den internationella klasskampen! Uttalande av IKS 17/7 2006)
Dessa rörelser har kanske inte skapat lika mycket oväsen som de missillrar och bomber som regnat ned över Mellanöstern, men uttrycker det enda alternativet till kapitalismens ökande barbari, en framtid av en växande solidaritet mellan arbetare i kamp, som visar vägen mot ett samhälle baserat på solidaritet mellan alla människor
WR 2/9
1. Den ovanligt stora betydelse franska medier gett denna episod är utan tvekan kopplad till behovet att vänja den franska befolkningen vid tanken på ett franskt deltagande i den fredsbevarande styrkan i södra Libanon.
”Hej ni kamrater!
Följande hittas på ”autonomas” inlägg på ”nätet”:
'Som socialist värderar man klasskampen högt och respekterar människoliv. Anledningen till att vänstern är intresserade av att kämpa för palestiniernas och libanesernas sak är Israels övervåld med imperialistiska och rasistiska undertoner, vilket är en självklarhet för vänstern att agera mot.'
Nu undras vad detta att kämpa för palestiniernas och libanesernas sak har med klasskamp att göra. Klasskamp i sin rätta och enda bemärkelse är att ARBETARKLASSEN kämpar för sin sak, för arbetarnas befrielse. Sedan kan det ju också undras vad de också värderar klasskampen tillsammans med eftersom de förmodligen värderar klasskampen jämsides med annan sorts kamp.
Undrar om palestiniernas och libanesernas sak är helt och hållet utan imperialistiska och rasistiska undertoner, eftersom en nationell kamp är helt och hållet imperialistisk och kan inte vara annat, eftersom den kämpar för en (ny) nation; och av Hamas och Hizbollahs uttalanden om hur Israel måste utplånas (och med det de boende i detta i land) är det inte precis medmänniskor de anser judarna och de judatroende vara.
Men det anser inte vänstern här uppe heller (antingen de är vänstersvenskar eller invandrarvänster) eftersom de protesterar utanför en synagoga. Vad nu en synagoga som tillhör alla judatroende har med staten Israel att göra? Men de anser antagligen att är man judatroende är liktydigt skyldig till allt Israel gör. Lika knäppt som att demonstrera utanför en moské (som tillhör alla muslimtroende) om några muslimer begår hemska brott.
De autonoma skriver också om '... den förrådda arbetarrevolutionen i Iran och de förföljelser av vänstern som följde' Vad kan det vara för någonting? Störtandet av schahen för ett par decennier sedan? Jag vet att vänstern stödde detta, men jag har aldrig hört detta kallas för en arbetarrevolution.”
(Mail inkommet till IKS, med smärre språkliga rättningar)
Ditt brev tar upp flera väldigt viktiga politiska frågor som ställs i förhållande till situationen i Mellanöstern. I ditt brev tar du upp frågan hur man skall ställa sig till Israels attack på södra Libanon, men även till konflikten mellan Israel och Palestina. Vi tycker att du gör fler viktiga iakttagelser hur vänstern förhåller sig till denna konflikt. Men kanske den viktigaste frågan formuleras så här i brevet
”Nu undras vad har detta att kämpa för palestiniernas och libanesernas sak har med klasskamp att göra. Klasskamp i sin rätta och enda bemärkelse är att ARBETARKLASSEN kämpar för sin sak, för arbetarnas befrielse”
Detta har under hela arbetarrörelsens historia varit en av de största och mest grundläggande frågorna. Hur skall arbetarklassen förhålla sig till krig och till s.k. nationell befrielsekamp?
Dessa frågor ställs konkret i förhållande till det fruktansvärda lidande och misär som är ett direkt resultat av de skärpta imperialistiska konflikterna i allt större delar av världen. Som du tar upp i sitt brev är vänsterns svar på denna fråga att ta ställning för den ena sidan i dessa konflikter. För att ge ett exempel, kunde vi vid en av demonstrationerna mot Israels angrepp på Libanon höra talarna hylla Hamas och Hizbollahs heroiska motstånd mot den israeliska imperialismen. Ett annat exempel är hur trotskisterna i Arbetarmakt kunde stödja Talibanerna i Afghanistan eftersom de gjorde motstånd mot den amerikanska imperialismen.
Enligt samma logik kunde trotskisterna under andra världskriget, ”kritiskt” stödja den brutala stalinistiska (och imperialistiska) regimen i Ryssland. Denna anti-imperialism har alltid varit en ideologisk fälla för arbetarklassen och ett sätt att blockera utvecklingen av dess klasskamp och leda in missnöjet till ett försvar av en borgerlig fraktion mot en annan. Du berör detta i sitt brev genom att visa att bägge sidor i konflikten mellan Israel och Hizbollah eller för den delen Hamas använder sig av nationalism och till och med rasism för att rättfärdiga sin krigföring. Detta är ett konkret exempel på hur vänsterns ”anti-imperialism” stödjer de mest reaktionära nationella rörelserna som alltid varit svurna fiender till arbetarklassens kamp. (1) Denna ”anti-imperialism” stor också i direkt motsättning till den konkreta klasskampen, något vi kunde se i Gaza: ”Under en strejk mot uteblivna löner på i Gaza city fördömde Hamas strejken som ett försök att destabilisera regeringen, och uppmanade lärare till strejkbryteri.” (Från artikeln Krig i Mellanöstern: Vad är alternativet till det kapitalistiska barbariet? På annan plats i detta nr av IR) Detta visar även att arbetarklassen i sin klasskamp kommer i direkt konfrontation med det nationella intresset. Samma erfarenheter har arbetarklassen från t.ex. Spanien 1936 (se artikel i detta nummer), från ANC i Sydafrika, och alla de otaliga s.k. nationella befrielserörelsen från 1960-talet och framåt i Vietnam, Afrika, Kurdistan, Latinamerika, mm. Redan Marx konstaterade för 150 år sedan ”att arbetarklassen inte har något fosterland”.
Det är endast genom att utveckla sin klasskamp som arbetarklassen kan erbjuda ett alternativ till detta krig:
”Det enda motståndet mot imperialismen är arbetarklassens motstånd mot utsugningen, eftersom detta enbart kan växa till en öppen kamp mot det kapitalistiska systemet, en kamp för att ersätta det döende profitsystemet med ett samhälle som är inriktat på att tillfredsställa mänskliga behov. Eftersom de utsugna överallt har samma intressen, är klasskampen internationell, och den har inget intresse av att alliera sig med den ena eller andra staten. Dess metoder är fullständigt motsatta det förvärrade hat som finns mellan etniska eller nationella grupper, eftersom de innebär att man samlar proletärer från alla länder i en gemensam kamp mot kapitalet och staten. (Mellanöstern: Det enda svaret på det ständigt eskalerande kriget: den internationella klasskampen! Uttalande av IKS 17/7 2006)
Det är på detta sätt som det finns en koppling mellan klasskampen här hemma i Sverige och en solidaritet med offren för det imperialistiska kriget i Mellanöstern. Inte genom att som vänstern gör ta ställning för den ena sidan i en imperialistisk konflikt även om de framställs som en heroisk motståndsrörelse, som de olika rörelserna i Mellanöstern. Det är allmänt känt att till exempel Hizbollah är ett redskap för Irans imperialistiska intressen i regionen eller de olika palestinska rörelserna som är ett utryck för palestinska borgarklassens försök att skapa en egen kapitalistisk stat.
Mot denna nationalism och ”anti-imperialism” måste vi ställa den internationalism som den internationalistiska kommunistiska vänstern alltid kämpat för. Det vill säga att alltid försvara arbetarklassens internationella enhet. Detta visar tydligt hur stödet för ett ”nationellt motstånd” alltid står i en direkt motsättning till klasskampen och arbetarklassens intressen på kort och lång sikt. Arbetare i Palestina lever på grund av kriget i en desperat misär, samtidigt som arbetare i Israel lever under krigshot och ständiga attacker på sin levnadsstandard, som ett resultat av den israeliska statens krigsrustning. En verklig kamp mot imperialismen, ett uttryck för det kapitalistiska systemets förfall, kan endast ske genom en gemensam kamp mot utsugningen som utvecklas till en kamp mot det kapitalistiska systemet på en internationell nivå.
Till sist några korta rader om ”revolutionen i Iran”. Vi delar din uppfattning att det inte var en revolution i Iran som störtade Shahen 1979. Dock fanns det en omfattande kamp av arbetarklassen i Iran vid denna tid. Denna kamp dränktes och kuvades inte bara av Khomeinis islamister utan även av den iranska vänstern. Sant är att Khomeinis anhang genomförde en brutal repression mot vänstern när den fått makten, inte minst för att eliminera varje rival till makten. Återigen visade det sig att nationalism och ”anti-imperialism” (i Iran under täckmanteln av att först erövra demokratiska rättigheter - en typisk maoistisk slogan) är ett dödligt gift mot arbetarklassens kamp
Noter 1. Se t.ex. vår pamflett Nation eller Klass och artiklar i t.ex. International Review.
Åren mellan 1930 och 1937 var en period när borgarklassen förberedde sig för krig, på efter att den revolutionära vågen 1917-23 hade brunnit ned till aska. Över hela världen var arbetarklassen besegrad, sönderslagen, infångat i kapitalismens snaror, vilken hade lyckats dra med dem från att försvara sina egna klassintressen genom att ställa upp det falska valet mellan fascism och demokrati, och tvinga in den i en nationalistisk hysteri som ofrånkomligen ledde fram till kriget.
Samtidigt, i och med Kominterns död, som sanktionerades av utropandet av ”socialism i ett land”, så hade majoriteten av arbetarklassens organisationer degenererat, gått över till borgarklassens läger eller helt enkelt upplösts. ”Kommunistpartierna” hade blivit transmis-sionsremmar för ”försvaret av det socialistiska fosterlandet” och den stalinistiska kontrarevolutionen. De enda röster som höjdes mot denna degenerering, som höll fast vid klasståndpunkter (som Bilan, den italienska kommunistiska vänsterns tidskrift mellan 1933 och 1938) kom från små minoriteter av revolutionärer.
Vänstern tvingar arbetarklassen att underordna sig den borgerliga staten
I Spanien fanns det fortfarande en fraktion av världsproletariatet som inte hade krossats, eftersom landet hade stått utanför det första världskriget och inte hade varit med om några revolutionära konfrontationer under perioden efter kriget. Spanien kom nu att utgöra hjärtat i en enorm manöver från borgarklassens sida, som hade ett gemensamt syfte att skilja arbetarklassen från dess klassterräng och dra in den i en rent militär och imperialistisk konflikt.
Genom sin geopolitiska position vid Europas gränser, med Medelhavet och Afrika på en sidan och Atlantenöddes av de två stora fackföreningarna på den andra, var Spanien en perfekt skådeplats för de imperialistiska spänningar som hade utvecklats genom den ekonomiska krisen. Detta gällde särskilt för den tyska och italienska imperialismen, vilka båda sökte etablera en starkare närvaro i Medelhavet och accelererade utvecklingen mot krig.
Därutöver var landets ålderdomliga strukturer, som hade skakats grundligen av den internationella ekonomiska krisen, en gynnsam jordmån för att kunna avleda arbetarklassen. Myten om en ”borgerlig demokratisk revolution”, som skulle utföras av arbetarklassen, hade använts under en tid för att inordna dem bakom alternativen ”republik eller monarki”, vilket i sin tur ledde till valet mellan antifascism och fascism.
Efter Primo de Riveras militärdiktatur, som utropades 1923 och som drog nytta av ett aktivt samarbete med den socialistiska fackföreningen UGT, slöt den spanska borgarklassen ”San Sebastian-pakten” 1930, vilket stöddes av de två stora fackföreningarna UGT och CNT – den senare dominerad av anarkisterna. Denna pakt lade fram riktlinjerna för ett ”republikanskt alternativ” till monarkin. Kort därefter, den 14 april 1931, tvingades kung Alfonso XIII att abdikera under hotet av en järnvägsstrejk, och Republiken proklamerades. Vi de efterföljande valen segrade en socialist-republikansk koalition. Den nya regeringen avslöjade snart sin arbetarfientliga natur. Våldsam repression användes mot de strejkrörelser som utbröt till svar på den snabbt stigande arbetslösheten och prisutvecklingen. Hundratals arbetare dödades eller sårades, särskilt i januari 1933 vid Casas Viejas i Andalusien. ”Socialisten” Azana delgav ordern: ”inga skadade, inga fångar, skjut sönder tarmarna på dem!”.
Denna blodiga repression mot arbetarkampen, i demokratins namn, vilken pågick under flera år, gjorde det möjligt för högerkrafterna att organisera sig, och ledde till att koalitionens regeringsförmåga avmattades. 1933 kom en högermajoritet i regering. En del av socialistpartiet, som blivit kraftigt diskrediterat genom sin delaktighet i repressionen, passade på tillfället att gå till vänster.
Förberedelserna för det imperialistiska kriget gjorde det nödvändigt att förvirra arbetarklassen, som fortfarande kämpade för sina intressen. Detta var det verkliga syftet med vänsterorganisationernas politiska aktivitet. I april-maj 1934 breddades strejkrörelsen ytterligare. Metallarbetarna i Barcelona, järnvägsarbetarna och framför allt byggnadsarbetarna i Madrid gick ut i väldigt beslutsamma strider. Inför dessa strider kom vänsterns hela propaganda att fokuseras på antifascismen, med syftet dra med arbetarna i en ”förenad front för alla demokrater”
1934-35 tvingades arbetarna in i en stor ideologisk kampanj runt de nya valen med målet att sätta upp en Folkfront för att möta den ”fascistiska faran”.
I oktober 1934 tvingades arbetarna i Asturien genom vänstern in i en självmordskonfrontation med den borgerliga staten. Deras uppror, och deras hjältemodiga motstånd i gruvdistrikten och industribältet i Oveido och Gijon, isolerades totalt genom socialistpartiet och UGT, som såg till att kampen inte spreds till resten av Spanien, i synnerhet inte till Madrid. Regeringen tog till trupper på 30 000 man, med stridsvagnar och flygplan för att kunna krossa de asturiska arbetarna, och startade en våg av repression i hela landet.
Folkfronten leder arbetarna in i massakern
Den 15 januari 1935 undertecknades Folkfrontens valallians av alla vänsterorganisationer, inbegripet halvtrotskisterna i POUM. De anarkosyndikalistiska ledarna i CNT/FAI övergav sina ”anti-parlamentariska principer” med en inställsam tystnad, som syftade till att stötta detta företag. Februari 1936 valdes den första folkfrontsregeringen. När en ny strejkvåg utvecklades, manade regeringen till lugn, och krävde att arbetarna upphörde med sina strejker, eftersom man sade att dessa spelade i händerna på fascisterna. Det spanska kommunistpartiet gick så långt att man sade att ”företagsledarna provocerar fram strejker i syfte att sabotera politiken”. I Madrid, där en generalstrejk bröt ut den 1 juni, hindrade CNT varje direkt konfrontation med staten genom att föra fram sin välkända paroll om självförvaltning. Denna självförvaltning syftade till att stänga in arbetarna i ”sin” fabrik eller by, särskilt i Katalonien och Aragonien.
När man anade att tiden var mogen, utropade militären, som leddes av Franco från Marocko, sitt ”Pronuncimento”. Franco hade tjänat som general åt den socialistdominerade Republiken.
Arbetarnas svar kom omedelbart: den 19 juli 1936 gick arbetarna i Barcelona ut i strejk mot Francos uppror, och gick en masse till militärförläggningarna för att avväpna detta försök, utan att bry sig om Folkfrontens order att låta bli. Genom att förena kampen för ekonomiska krav med den politiska kampen, kunde arbetarna hålla tillbaka Francos mordiska hand. Vid denna tidpunkt uppmanade Folkfronten till lugn: ”regeringen ger order, Folkfronten lyder”. Dessa paroller följdes på andra ställen. I Sevilla, där arbetarna följde regeringens order att vänta, slaktades de av armén.
Kapitalets vänsterkrafter ägnade sedan all sin energi för att dra med sig arbetarna bakom Folkfronten(1).
På 24 timmar hade den regering som förhandlat med Francos trupper och samarbetat i massakern på arbetarna installerat regeringen Giral, som presenterades som ”mer vänsterinriktad”, mer ”antifascistisk” och som ställde sin i spetsen för arbetarnas uppror för att enbart rikta in detta mot en konfrontation med Franco på en miltär terräng. Arbetarna beväpnades, bara för att skickas till fronten mot Francos trupper, långt bort från sin egen klass hemmaplan. Än mer försåtligt, satte borgarklassen upp fällan av den ”republikanska kapitalistiska statens försvinnande”, när denna i själva verket gömde sig bakom en pseudo-arbetarregering som syftade till att dra med arbetarna i den Heliga Unionen mot Franco genom organ som Centralkommittén för den Antifascistiska Milisen och det Ekonomiska Centralrådet. Denna illusion om en slags ”dubbelmakt” satt arbetarklassen i händerna på sina slaktare. De blodiga massakrer som sedan ägde rum i Aragon, Oveido och Madrid var resultatet av kriminella manövrer från vänstern och borgarklassens republikanska flygel, vilka lyckades kväsa arbetarklassens reaktion den 19 juli. Därefter enrollerades hundratusentals arbetare i anarkisternas och POUM-isternas antifascistiska milis, och skickades till den imperialistiska fronten för att bli slitna i stycken.
När man hade övergivit sin klassterräng, blev proletariatet underkastat krigets fasor och en fruktansvärd superexploatering i den antifascistiska krigsekonomins namn: lönesänkningar, inflation, ransoneringar, militarisering av arbetet, förlängning av arbetsdagen.
ÀI maj 1937 reste sig Barcelonas proletariat igen, men denna gång i desperation, och krossades av Folkfrontsregeringen, som leddes av det spanska kommunistpartiet och dess katalanska gren PSUC: Francos trupper gjorde halt för att låta stalinisterna ta hand om arbetarna.
”Den 19 juni 1936 lyckades Barcelonas arbetare, UTAN VAPEN, slå tillbaka attacken från Francos bataljoner som var BEVÄPNADE TILL TÄNDERNA. Den 4 maj led samma arbetare, NU BEVÄPNADE, ett större nederlag än i juli när man var tvungen att hindra Franco; det var den antifascistiska regeringen – som nu innehöll anarkisterna och som indirekt stöddes av POUM – som släppte lös repressionens avskum mot arbetarna” (Bilan 1938, i manifestet ”Kulor, maskingevär, fängelse: detta är Folkfrontens svar till Barcelonas arbetare”).
I denna fruktansvärda tragedi visade alla de så kallade arbetarklassorganisationerna inte bara, att de hade blivit integrerade i den borgerliga staten, utan också att de aktivt deltog i att krossa proletariatet: vissa, som PCE och PSUC, PSOE och UGT tog direkt på sig rollern som den borgerliga ordningens partier genom att avrätta arbetarna; andra, som CNT, FAI och POUM, genom att övertala arbetarna att lämna sin klassterräng i namn av den antifascistiska fronten och därmed kastade dem in i mördarnas armar, och ledde dem till den imperialistiska slakten. Närvaron av anarkistiska ministrar i den katalanska regeringen, och sedan i Caballeros centralregering var en kraftfull faktor för Folkfrontens förmåga att mystifiera arbetarna. Anarkisterna spelade en nyckelroll i att dölja den verkliga klassnaturen hos Folkfrontsregeringen: ”Både på en nivå av principer och av övertygelse, har CNT alltid varit mot staten, och en fiende till all form av regering. Men omständigheterna har ändrat den spanska regeringen och statens natur. Idag har regeringen, som ett instrument för att kontrollera de statliga organen, upphört att vara en förtryckande kraft mot arbetarklassen, precis som staten har upphört att vara ett organ som uppdelar samhället i klasser. Båda förtrycker folket mindre nu när CNT ingriper inom dem” (CNT-ministern Fredrica Montseny, den 4 november 1936).
Alla ledande organ i CNT deklarerade ett våldsamt krig mot de enstaka strömningar, som gruppen Durruttis Vänner, som trots stor förvirring, kämpade för att försvara revolutionära principer. Kamrater från dessa strömningar skickades till de mest utsatta delarna av fronten eller skickades i fängelse av den republikanska polisen.
Händelserna i Spanien gjorde klart vilka som verkligen stod på arbetarklassens sida och vilka som inte gjorde det. Demokrater, ”socialister”, ”kommunister” och till och med ”anarkister” inordnade sig i den borgerliga staten för det nationella kapitalet.
Kriget i Spanien fortsatte till 1939, och slutade med Francos seger: detta var vid samma tidpunkt som andra delar av världsproletariatet, besegrade av kontrarevolutionen, nu började tjäna som kanonföda i en ny imperialistisk världsmassaker. CB
Ursprungligen publicerad i Revolution Internationale 258, juli-augusti 1996.
Not:
1. Den spanska borgarklassens förmåga att anpassa sig inför arbetarklassens kamp kan illustreras av Largo Caballeros politiska bakgrund: som president i fackföreningen UGT sedan 1914 och socialistisk parlamentariker blev han statlig rådgivare åt diktatorn Primo de Rivera och sedan arbetsminister i den första republikanska koalitionsregeringen mellan 1931 och 1933. Han blev sedan en av de huvudsakliga arkitekterna bakom Folkfronten innan han nådde fram till de ”vänster”-ståndpunkter som gjorde honom till regeringschef mellan september 1936 och maj 1937.
Den brittiska polismannen som tillkännagav arresteringen av ett antal misstänkta i den senaste bombkonspirationen i Storbritannien påstod att gruppen hade planerat ”massmord på en ofattbar, aldrig någonsin tidigare gjord nivå”.
Om de nu verkligen planerade att förstöra massor av flygplan och flygplanspassagerare över de amerikanska städerna, innebär detta verkligen en plan för massmord. Metoderna hos Bin Laden och de s.k. ”jihadisterna” som beundrar honom är verkligen barbariets metoder. Offren för deras attacker är först och främst de utsugna och förtryckta, arbetarna, de fattiga. I New York, Madrid, London, Mumbai, Beslan. I Irak, varje dag, massakrerar den ”Islamitiska motståndsrörelsen” de som går till jobbet, de som försöker överleva dag för dag i ett fientligt samhälle. Faktum är att metoderna hos ”jihadisterna” är de samma som hos de ”otrogna” makterna som de påstår att de motsätter sig – d.v.s. USA, Storbritannien, Israel, Ryssland och så vidare.
Och precis som regeringarna i ”Väst” försöker att piska upp en islamofobi och rasism gentemot de som identifieras som muslimer, är jihadisternas svar på detta att predika rasism gentemot ”kafirerna” och i synnerhet mot judar, där de plockar upp nazisternas värsta lögner. Dessa ideologier används för att rättfärdiga massmord på ickemuslimer (men där också tusentals muslimer dör, som i dagens Irak). Jihadisterna är verkligen en spegelbild av Bush och Blair och dess ”krig mot terrorn”.
Men det vi vill peka på är, att terroristernas fruktansvärda handlingar mot oskyldiga vare sig är ”ofattbara” eller ”utan motstycke”. De makthavare som fördömer dessa senaste tänkta vidrigheter, genomför själva mycket värre skändligheter, eftersom de har så mycket större vapenmakt. Dessa är de demokratiska ”jihadisterna” som sitter i regeringen i världens ledande länder, och de är ansvariga för slakten på civila i en långt högre omfattning – i Irak, i Afghanistan, i Libanon, i Tjetjenien … Krigen som har påbörjats av de ”demokratiska” makterna är den mest avancerade formen av terror: vad annat kan man kalla det massiva militära användandet av militär styrka för att skrämma hela befolkningar? Med vilket annat ord än terror kan man beskriva Israels förstörelse av Libanon, vad annat än terror var USA:s ”chockbombningar” av Irak år 2003, eller för den delen Churchills systematiska bombningar av Tyskland i slutet på andra världskriget?
Imperialistiska krig är terror mot mänskligheten. Staterna som för dessa krig är själva mästare i att använda sig av samma skumma metoder som de ”terrorister” de säger sig bekämpa, och som de öppet använder sig av i den massiva terrorn som systematisk bombning innebär. Vilka var det som tränade Bin Laden att bekämpa Ryssland om inte det ”demokratiska” USA? Vem var det som använde sig av protestantiska ligor för att genomföra mord och bombningar i Nordirland? Det var det ”demokratiska” Storbritannien. Det var det ”demokratiska” Israel som var anfader till terrorister som Menachim Begin. Genom sina spioner och informatörer, kan den ”demokratiska” staten använda sig av terroristgängen även om de befinner sig på ”den andra sidan”. Trots den officiella polemiken mot ”konspirationsteorier”, finns det allt mer bevis som talar för att den amerikanska staten tillät Al-Qaida att genomföra sin attack den 11 september 2001; syftet – vilket redan hade dryftats av de ”Neokonservativa” teoretikerna – var att skapa ett nytt Pearl Harbour för att på så sätt rättfärdiga USA:s enorma imperialistiska politik i Afghanistan och Irak. Den ”demokratiska” staten kan också fabricera terroristkomplotter när i själva verket inga sådana existerar: Jean Charles de Menezes fick offra sitt liv för dessa (i kölvattnet på jakten på terrorister efter bomberna på tunnelbanan och bussar i London juli 2005, ö.a.) i Stockwell förra året. En massiv raid i Forrest Gate i juni var ytterst nära till att orsaka ytterligare en dödsolycka av ”misstag”.
Vare sig hoten är verkliga eller påhittade, kommer staten att använda sig av terroristernas aktiviteter för att stärka dess arsenal av repressiva lagar, och stärka sin enorma apparat av informatörer och övervakning.
Efter den 11 september 2001 erbjöd oss Bush ett falskt val: antingen är vi med honom eller med terroristerna. Idag ser miljoner människor vad Bush står för, men de har inte kommit ifrån det falska valet. Många unga människor som ser att världen vi lever i går mot en katastrof missleds till att tro att terrorism är det enda alternativet. Men det är ett falskt alternativ, en lika katastrofal återvändsgränd, och det gör dem till rekryteringsagenter i en självmordslik marsch mot imperialistiska krig. Detta är uppenbart i krigen som sker runt om i Mellersta östern, krig som också får återverkningar i USA och Europa.
Konfronterad med det oåterkalleliga förfallet i dagens samhälle, som dyker allt djupare ned i krig och kaos, finns det en annan sida, som företräds av den utsugna klassen, proletariatet, den stora majoriteten av befolkningen, som inte har något intresse av att låta sig dras in i brodermord och interimperialistiska massakrer.
Konfronterad med den accelererande kollapsen av kapitalismen, som i varje del av världen visar att den hotar mänsklighetens överlevnad, finns det ett krig som fortfarande är värt att kämpa för: klasskriget. Att förena arbetarna i alla länder av olika etnisk bakgrund, gentemot de gangsters som allt mer förlorar kontroll över vår planet
Klasskampen, som många påstått är död och begraven, håller återigen på att bryta ut. Detta kan vi visa på genom en rad av händelser som nyligen ägt rum:
- Bland stormötena och demonstrationerna hos de franska studenterna, massiva strejker på skolor och universitet, där folk med alla sorters hudfärg och trosläror kämpade tillsammans, och precis som 1968, skakade makten, i synnerhet när allt fler lönearbetare började solidarisera sig med studenterna;
- I de vilda strejker som genomfördes av postanställda i Belfast i Nordirland, som officiellt både var ”protestanter” och ”katoliker”. Här marscherade de inofficiellt tillsammans på ”fiendegatorna” och utmanade den nationella konflikten och de paramilitära grupperna i bägge lägren.
- Under strejken på Heathrow förra året, där lastningspersonalen gick ut i solidaritet med arbetarna på en cateringfirma på flygplatsen, förenades man över ras- och könsgränser, och gick ut i gemensam kamp, på grund av sitt gemensamma missnöje mot cateringbolagets tyranniska metoder. Genom att de gjorde detta, utmanade de fackföreningarnas kontroll.
Dessa uttryck för arbetarklassens solidaritet utgör konturerna av mänsklighetens verkliga gemenskap, en gemenskap som utgörs av mänskligt agerande för och av människor, och inte längre religionens eller statens träldom.
World Revolution 060814
1800-talet var den period då kapitalismen verkligen utvecklades, då kapitalismen använde kampen för allmän rösträtt och parlamentariskt agerande i kampen mot både aristokratin och borgarklassens egna bakåtsträvande fraktioner. Rosa Luxemburg visade på detta i en artikel ”Socialdemokratin och Parlamentarismen” som skrevs 1904:
”Parlamentarismen är långt ifrån att vara en absolut produkt av den demokratiska utvecklingen, av framstegen hos den mänsklige varelsen, och av liknande fina saker. Den är snarare, en historiskt bestämd form av borgarklassens klassherravälde, och – vad som endast är motsatt till detta styre – av dess kamp mot feodalismen. Borgerlig parlamentarism kommer bara finnas så länge som konflikten mellan borgarklassen och feodalismen består”.
När det kapitalistiska produktionssättet utvecklades, när borgarklassen avskaffade träldom och utvidgade lönearbetet för att tillfredställa utvecklingen av dess egen ekonomi, var parlamentet arenan för kampen mellan olika partier, klickar, och representanter för borgarklassen, vilka beslöt om samansättningen och inriktningen hos regeringen.
Arbetarna hade varken fri yttranderätt eller rätt att organisera sig. Tack vare impulserna som den 1:a Internationalen och sedan den 2:a Internationalen innebar, utkämpade arbetarna mycket långa och hårda strider för att skapa förbättringar i sina levnadsvillkor (arbetsdagen förkortades från 14 eller 12 timmar till 10 timmar om dagen, barnarbete förbjöds eller farligt arbete för kvinnor). Så länge som kapitalismen fortfarande var ett expanderande system, stod dess revolutionära störtande ännu inte på dagordningen. Det var därför kampen för ekonomiska krav, genom fackföreningarna, eller kampen av de politiska partierna i parlamentet, gjorde det möjligt för arbetarna att vinna reformer som var till dess fördel, inom systemet:
”Deltagande i parlamentet möjliggjorde för klassen att använda sig av sin press för reformer, att använda valkampanjerna som ett medel för propaganda och agitation för det proletära programmet, och använda parlamentet som en tribun för att fördöma skamligheten hos den borgerliga politiken. Detta är varför att kampen för allmän rösträtt under 1800-talet i många länder var bland de viktigaste runt vilken proletariatet organiserades”.(1)
Detta var de ståndpunkter som Marx och Engels försvarade under hela kapitalismens uppgångsperiod, för att förklara deras stöd för proletariatets deltagande i valen.
Den anarkistiska strömningen motsatte sig denna politik, som grundades på en historisk vision och en materialistisk historieuppfattning. Anarkismen utvecklades under andra halvan av 1800-talet som en produkt av småborgerliga skikt (hantverkare, affärsidkare, småbönder) mot processen av proletarisering, vilken hade berövat dem från deras tidigare ”oberoende”. Anarkisternas uppfattning om en ”revolt” mot kapitalismen förblev fullständigt idealistisk och abstrakt. Det är således ingen tillfällighet att många anarkister, inklusive denna strömnings legendariska figur – Bakunin – inte ansåg proletariatet som revolutionärt, utan tenderade att ersätta det med den borgerliga termen ”folket”, som omfattade alla de som led under kapitalismen, oavsett om deras roll i produktionsförhållandena. Inte heller spelade deras förmåga att organisera sig eller förstå sig själva som en social kraft någon roll.
Enligt en sådan logik, är enligt anarkisterna revolutionen alltid möjlig, och i konsekvens med detta, kan all kamp för reformer inte vara något annat än ett hinder för det revolutionära perspektivet. För marxismen, håller inte denna ytliga radikalism, eftersom den uttrycker:
” Anarkisternas oförmåga att förstå den proletära revolutionen, den direkta kampen för kommunismen var ännu inte på dagordningen eftersom det kapitalistiska systemet ännu inte hade uttömt sin historiska mission, och att proletariatet konfronterades med nödvändigheten att konsolidera sig självt som klass, att tvinga fram alla reformer som de kunde från borgarklassen i syfte, framförallt, att stärka sig självt för den kommande revolutionära kampen. I en period under vilken parlamentet var en verklig arena för kamp mellan olika fraktioner av borgarklassen, kunde proletariatet tillåta sig att träda in på denna arena utan att för den skull underordna sig den härskande klassen. Denna strategi kom att bli omöjlig när kapitalismen trädde in i sin förfallande, totalitära fas” (2)
I början av 1900-talet hade kapitalismen erövrat världsmarknaden och utmanande gränserna för sin geografiska expansion. Genom att den gjorde detta, ställdes den också mot de objektiva begränsningarna för marknadens utökande, och med begränsningar för avsättningen av deras egna produkter. Kapitalistiska produktionsförhållanden blev förvandlade till ett hinder för utvecklingen av produktivkrafterna. Kapitalismen som helhet gick in i en period av världsomfattande kriser och världskrig.(3)
Detta aldrig tidigare skådade kaos i det kapitalistiska samhället ledde till en omfattande förändring av borgarklassens politiska liv, av hur dess statsapparat fungerar och villkoren och medlen för den proletära kampen. Staten får en dominerande roll eftersom det enbart är den som kan vidmakthålla ”ordningen” och sammanhållningen i ett kapitalistiskt samhälle som håller på att falla sönder av inneboende motsättningar. Det blir allt mer uppenbart att de borgerliga partierna är instrument för den kapitalistiska staten, och att dessa partiers roll är att göra statens politik mer acceptabel. Det första världskrigets absoluta krav och de nationella intressena gjorde en demokratisk debatt i parlamentet omöjlig, och den påtvingade en rigid disciplin hos alla fraktioner av den nationella borgarklassen. Detta sakernas tillstånd kom att bli permanent och än mer framträdande efter att kriget tog slut. Den politiska makten tenderade alltså att skifta från en legislativ (lagstiftande) till ett exekutiv (verkställande) funktion, och det borgerliga parlamentet blev ett tomt skal som var berövat alla verkliga beslut. Denna verklighet illustrerades klart av den Kommunistiska Internationalen 1920 på dess andra kongress:
”Attityden hos den Kommunistiska Internationalen gentemot parlamentarismen är bestämd, inte genom en ny doktrin, men genom förändringen av parlamentets egen roll. Under den tidigare epoken spelade parlamentet till en viss del en historiskt progressiv uppgift som ett verktyg för att utveckla kapitalismen. Under de nuvarande villkoren av otyglad imperialism, har parlamentet förvandlats till ett verktyg för lögner, lurendrejeri, våld och ett evinnerligt tjatter (…) Under nuvarande villkor, kan parlamentet, för kommunisterna, inte på något vis bli en arena för kampen för reformer, för förbättrandet av arbetarklassens positioner, så som var fallet under vissa tider i den tidigare perioden. Centrumet och tyngdpunkten för det politiska livet har nu förflyttats slutgilltigen och fullständigt utanför parlamentets ramar.” (4)
Sedan dess, är det omöjligt för borgarklassen att skapa några verkliga och varaktiga reformer för arbetarklassen på något som helst område, vare sig politiskt eller ekonomiskt. Tvärtom, proletariatet är utsatt för allt större umbäranden, fattigdom, utsugning och barbari. Revolutionärerna insåg vid den tiden att kapitalismen hade nått sin historiska begränsning och att den hade trätt in i dess period av nedgång och förfall, vilket uttrycktes genom första världskrigets utbrott. Sedan dess finns det bara ett alternativ: Socialism eller Barbari. Epoken av reformer var definitivt stängd, och arbetarna hade inte längre något som helst att tjäna på den parlamentariska terrängen.
Men ändock, utvecklades en avgörande debatt inom den Kommunistiska Internationalen under 1920-talet, angående möjligheten att använda den ”revolutionära parlamentarismen” som ”taktik”, detta var den linje som försvarades av Lenin och Bolsjevikpartiet. Erfarenheterna från det förflutna fortsatte att väga tungt på arbetarklassen och dess organisationer när de konfronterade en hel rad av frågeställningar som ställdes genom kapitalismens inträde i sin förfallsperiod.
Det imperialistiska kriget, den proletära revolutionen i Ryssland, och sedan tillbakagången för den proletära kampen i hela världen under 1920-talet, allt detta ledde Lenin och hans kamrater till idén om att de skulle kunna vara möjligt att förstöra parlamentet inifrån, eller använda parlamentet som en tribun, på samma sätt som Karl Liebknecht hade använt den tyska riksdagen –Die Reichstag – för att fördöma det imperialistiska första världskriget. Faktum är att denna ”taktik” kom att leda den Kommunistiska Internationalen till fler och fler kompromisser med den härskande klassens ideologi. Dessutom, i och med isoleringen av den ryska revolutionen, blev det omöjligt att sprida revolutionen till det övriga Europa efter det att de tyska arbetarna hade blivit krossade. Detta ledde till att Bolsjevikpartiet och Internationalen, och därefter de andra kommunistpartierna, gick mot en allt mer otyglad opportunism. Detta ledde i sin tur till att kommunistpartierna avsade sig de revolutionära ståndpunkterna vid den Kommunistiska Internationalens två första kongresser, de utvecklade en allt större degenerering på de kommande kongresserna, vilket till slut ledde till förräderiet och stalinismens framträdande, spjutspetsen för den segrande kontrarevolutionen.(5)
De flesta vänsterfraktioner inom kommunistpartierna reagerade mot denna degenereringsprocess. Den första bland dem var den Italienska Vänstern ledd av Bordiga, som redan var emot valdeltagande 1918. Till att börja med känd som den ”abstentionistiska kommunistiska fraktionen”, blev den formellt konstituerad efter Kongressen i Bologna i oktober 1919, och genom ett brev som sändes till Moskva från Neapel deklarerades att ett sant parti som sökte medlemskap i den Kommunistiska Internationalen bara kunde grundas på en antiparlamentarisk grundval (6). Den tyska och holländska kommunistiska vänstern kom i sin tur att utveckla sin egen kritik av parlamentarismen och förkasta den på ett mer systematiskt sätt. Anton Pannekoek förkastade tydligt varje möjlighet av att använda sig av parlamentet på ett revolutionärt sätt, eftersom om man skulle göra detta skulle detta enbart leda revolutionärerna till kompromisser och eftergifter till den dominerande ideologin. Det skulle bara ge ett imaginärt intryck av liv i en institution som redan var döende, och uppmuntra arbetarnas passivitet, när revolutionen i motsatts till detta kräver ett aktivt och medvetet deltagande av hela proletariatet när den skall störta kapitalismen och skapa ett kommunistiskt samhälle.
Under 1930-talet, skrev den italienska vänstern i sin tidskrift Bilan på ett konkret sätt hur franska och spanska arbetare hade avletts från sin egen klassterräng genom det parlamentariska skådespelet. Bilan deklarerade alldeles korrekt att ”taktiken” hos Folkfronten 1936 möjliggjorde för borgarklassen att mobilisera proletariatet som kanonmat i det andra världskriget. Vid slutet av denna fruktansvärda människoslakt, var det den franska kommunistiska vänstern (Gauche Communiste de France) som gav ut tidskriften Internationalisme (från vilket IKS härstammar) vilka fördömde mest tydligt ”taktiken” med ”revolutionär parlamentarism”:
”Politiken med revolutionär parlamentarism spelade en betydande roll för korrumperandet av partierna i den 3:e Internationalen (Kommunistiska Internationalen, ö.a), och de parlamentariska fraktionerna tjänade som bastioner för opportunismen lika mycket i den 3:e Internationalen så som i den 2:a Internationalen. Sanningen är den att proletariatet i sin kamp för frihet, inte kan använda ett ”medel för politisk kamp” som är specifikt skapat av den härskande klassen och som är till för förslavandet av proletariatet (…) Som en verklig aktivitet, har den revolutionära parlamentarismen aldrig existerat, av den enkla anledningen att när proletariatet genomför sitt revolutionära agerande, förutsätter detta dess mobilisering som en klass utanför kapitalismen och inte att den gör ställningstaganden inom det kapitalistiska samhället”. (7)
Sedan dess, är anti-parlamentarism, icke deltagandet i valen, en klasslinje som skiljer proletära organisationer från borgerliga organisationer. Under dessa villkor har under mer än 80 år, valen använts runt om i världen och av regeringar av alla politiska färger för att avleda arbetarnas missnöje i en fullständigt steril terräng och ge trovärdighet till myten om ”demokratin”. Det är ingen tillfällighet, i motsatts till 1800-talet, att de ”demokratiska” staterna gör stora kampanjer mot att folk inte röstar och mot motviljan med de politiska partierna, eftersom arbetarnas deltagande i valen är avgörande ifall de demokratiska illusionerna skall upprätthållas. Valen som nu sker i Sverige, Schweiz eller Belgien är konkreta exempel på detta.
D och Lurch (bearbetning av artikel i International Review 122) september 06
Noter
Länkar
[1] https://sv.internationalism.org/tag/5/155/spanien
[2] https://sv.internationalism.org/tag/8/196/kommunistiska-vaenstern
[3] https://sv.internationalism.org/tag/10/246/1936-spainen
[4] https://sv.internationalism.org/tag/9/233/italienska-vaenstern
[5] https://sv.internationalism.org/tag/6/180/spanien-1936
[6] https://sv.internationalism.org/tag/3/102/enhetsfronten
[7] https://sv.internationalism.org/tag/5/135/asien
[8] https://sv.internationalism.org/tag/7/188/klasskamp
[9] https://libcom.org/
[10] https://sv.internationalism.org/tag/5/160/mellanoestern
[11] https://sv.internationalism.org/tag/7/190/israel-palestina
[12] https://sv.internationalism.org/tag/11/254/laesarbrev
[13] https://sv.internationalism.org/tag/4/119/internationalism
[14] https://sv.internationalism.org/tag/3/103/den-nationella-fragan
[15] https://sv.internationalism.org/tag/4/123/terrorism
[16] https://en.internationalism.org/internationalreview/199411/1327/anarchism-or-communism
[17] https://sv.internationalism.org/tag/7/313/valet-i-sverige-2006
[18] https://sv.internationalism.org/tag/3/101/det-parlamentariska-spelet