Tidigt i maj år 2001 höll IKS sin 14:e kongress. Som för varje organisation i arbetarrörelsen, är kongressen IKS högsta organ. Detta är ögonblicket när organisationen utvärderar dess arbete sedan den förra kongressen, och lägger fram perspektiven för den kommande perioden.
Denna utvärdering och dessa perspektiv görs inte i ett vakuum. De är helt bestämda av de villkor under vilka organisationen måste verka och uppfylla sina villkor, och då först och främst av det allmänna historiska sammanhanget.
Kongressen måste därför analysera världen som den ser ut idag, vad som står på spel i de händelser som påverkar det sociala livet på den ekonomiska nivån (vilket, som marxisterna vet, i slutändan bestämmer alla de andra aspekterna), borgarklassens politiska liv och därmed konflikterna mellan de olika fraktionerna, och slutligen tillståndet hos den enda klassen som är kapabel att omkullkasta den existerande sociala ordningen: proletariatet.
Genom att utvärdera den senaste aspekten, situationen för arbetarklassen, är det upp till kommunisterna att inte bara bedöma det nuvarande tillståndet och perspektiven för klasskampen - till vilken grad som de arbetande massorna är medvetna om vad som på spel i dessa strider - men också tillståndet och aktiviteten hos de existerande kommunistiska styrkorna, vilka är en del av proletariatet.
Slutligen, i detta sammanhang, måste kongressen utvärdera aktiviteten hos vår egen organisation, och lägga fram de perspektiv som kan möjliggöra för oss att leva upp till det ansvar som organisationen har inom arbetarklassen.
Det är dessa punkter som denna presentation av vår 14:e kongress kommer att ta upp.
I International Review nr 106 presenterar vi resolutionen om den internationella situationen som antogs av vår kongress, vilken är en syntes av rapporten som presenterades till kongressen och diskussionerna som denna rapport gav upphov till. I det avseendet kommer vi i denna artikel inte ta upp alla aspekter av den internationella situationen. Det räcker med att citera avsnitt från början av resolutionen vilken slår fast vad som står på spel i världen idag:
"Alternativet som mänskligheten står inför i början på 21:a århundradet är det samma som den stod inför i början av det 20:e - antingen att mänskligheten sjunker ned i barbariet eller förnyelsen av samhället genom den kommunistiska revolutionen. De revolutionära marxister som insisterade på det oundvikliga dilemmat under den turbulenta perioden 1914-23 kunde knappast ha kunnat föreställa sig att deras politiska arvtagare skulle vara tvingade att insistera på samma frågeställningar igen ett århundrade senare. Sannerligen, även generationen "efter 68" av revolutionärer - vilka framträdde efter klasskampens återkomst efter den långa perioden av kontrarevolution som började på 20-talet - förväntade sig inte att den förfallande kapitalismen kunde vara så kapabelt att leva med sina motsättningar som den har visat sig kunna sedan slutet på 60-talet.
För borgarklassen, är allt detta ytterligare ett bevis på att kapitalismen är det sista och nu också enda möjliga form av mänskligt samhälle, att det kommunistiska projektet aldrig var något mer än en utopisk dröm. Denna uppfattning, som är en oundgänglig hörnpelare i all borgerlig ideologi, fick en skenbar bekräftelse genom kollapsen av det "kommunistiska" blocket 1989-91 (....)" Punkt 1
"Kommande generationer kommer säkerligen att betrakta borgarklassens rationaliseringar under detta årtionde med det största förakt. De kommer säkerligen att betrakta denna period som en med en oöverträffad blindhet, dumhet med fruktansvärt barbari (...) Mänskligheten idag konfronterar inte bara möjligheten av ett framtida barbari, ty denna väg har redan inletts och den för med sig risken att förutsättningarna för en mänsklig förnyelse gradvis urholkas. Men i motsatts till den härskande klassens propaganda, är motkrafterna till barbariet - den kommunistiska revolutionen, som är den logiska slutpunkten på arbetarklassens kamp mot kapitalistiska utsugning - ingen utopi, men förblir en nödvändighet på grund av den dödskamp som det nuvarande produktionssättet genomgår, och är på samma gång en konkret möjlighet eftersom arbetarklassen vare sig har försvunnit eller blivit besegrad på ett avgörande sätt"
(Punkt 2)
Faktum är att en stor del av diskussionerna angående var och en av rapporterna till kongressen handlade om att förkasta borgarklassens lögner som de varje dag basunerar ut, lögner som är till för att både ge nytt mod hos borgarklassen samt att de utsugna massornas ögon rättfärdiga kapitalismens överlevnad. Detta eftersom det enda syftet med revolutionärers analyser och diskussioner angående den situation de konfronterar, är att skärpa så mycket som möjligt proletariatets vapen i kampen mot kapitalismen. Arbetarrörelsen har sedan länge förstått att proletariatets främsta styrka, förutom dess organisationer, är dess medvetande: ett medvetande som är grundat på ett grundlig förståelse av den värld de måste förändra och den fiende de måste besegra.
Grundligheten i det sätt som revolutionärer analyserar en fråga är helt och hållet en integrerad del av dess kamp. Detta har varit ett ständigt kännetecken för arbetarrörelsen i mer än 150 år, men idag är denna betydelse ännu viktigare. I ett samhälle som befunnit sig i förfall sedan första världskriget och som idag håller på att förruttna, är den härskande klassen oförmöget att skapa det minsta rationella eller sammanhängande socialt tänkande, än mindre att skapa något djupsinnigt tänkande. Det enda den kan skapa är olika ideologiska fiffigheter, där den ena är mer ytlig än den andra, men som trots det presenteras som "Verkliga sanningar" (som, "kapitalismens definitiva seger över kommunismen", "demokratins "eviga värden", "globalisering", etc.), och de har inte ens den minsta originalitet eftersom dessa påstådda "nyheter" inte är något annat uppiffade plattityder.
Men hur tomt än borgerligt "tänkande" kan vara idag, tack vare massmediernas eviga ideologiska bombardemang kan borgarklassen fylla arbetarnas hjärnor och kolonisera deras tänkande med denna propaganda. På detta sätt är kommunisternas ansträngningar att gå till botten med olika frågor inte bara ett sätt att förstå världen så långt som möjligt, den är också ett verkligt motgift till förstörandet av tänkande - vilket är ett uttryck för det sönderfall som dagens samhället befinner sig i. Det är varför vår organisation beslöt att ett verkligt kännetecken för rapporterna till kongressen skulle innehålla inte bara de tre grundläggande aspekterna för världssituationen idag - den ekonomiska krisen, imperialistiska konflikter och styrkeförhållandet mellan arbetarklassen och borgarklassen och i och med det perspektiven för proletär kamp - men också på vilket sätt som arbetarrörelsen ställde dessa frågor tidigare.
Vid detta sekelskifte är ett sådant förhållningssätt ännu nödvändigare med tanke på att 20 hundratalets sista årtionde övertog en hel rad "gåvor" som situationen fram till dess hade skapat.
Vid slutet av 1989 kollapsade östblocket som ett korthus. Detta ledde inte bara till att de imperialistiska allianserna som uppstod i och med Jaltaavtalet 1945 upplöstes, det ledde också till en omfattande tillbakagång för arbetarklassen när den konfronterades med de enorma kampanjerna angående " kommunismens död". Denna typ av omvälvningar kräver att revolutionärernas analyser verkligen går i takt med tiden, vilket också organisationen har kunnat göra i förhållande till situationen. Icke desto mindre anser vi det är viktigt att gå tillbaka till och peka på vilka konsekvenser som de oerhört betydelsefulla händelserna hade 1989, i synnerhet två aspekter:
- hur imperialistiska motsättningar uttrycker sig efter det att världen inte längre är uppdelad i två imperialistiska block, så som den var efter andra världskriget;
- frågan om den historiska kursen. Hur ställs denna fråga i en period, genom att blocken inte längre existerar, när ett nytt världskrig inte längre står på dagordningen.
Klarhet vad det gäller dessa frågor är än mer betydelsefullt om vi betänker att de har skapat en betydande förvirring bland dagens organisationer i den kommunistiska vänstern. Kongressrapporten och resolutionerna syftade därför till att svara på dessa förvirringar, förvirringar som i själva verket är eftergifter till den härskande klassens ideologiska teman. I synnerhet syftar dessa dokument till att:
- förkasta idén om att det finns någon slags ekonomisk "rationalitet" som ligger bakom krigen som bryter ut i den nuvarande situationen (Punkt 9 i resolutionen).
- insistera på att
"den historiska kursen gentemot massiva klasskonfrontationer, som öppnades upp med den internationella vågen av klasskamp 1968-72, inte har kastats över ända. Arbetarklassen har visat sig vara ett hinder mot ett världskrig. Även om faran kvarstår av att sönderfallets försåtliga effekter kan successivt överväldiga arbetarklassen utan att kapitalismen måste ge arbetarklassen ett avgörande nederlag, representerar arbetarklassen fortfarande ett historiskt hinder mot kapitalismens drift gentemot det fullständiga militära barbariet. Dessutom har arbetarklassen fortfarande förmågan att motstå effekterna av det sociala sönderfallet genom att utveckla dess klasskamp och som en konsekvens av detta stärka sin självkänsla och solidaritet. Detta kan erbjuda ett verkligt alternativ till atomisering, till självdestruktivt våld och förtvivlan som är så typiskt för detta system"
(Punkt 13)
Denna vilja att i detalj undersöka, och eventuellt kritisera, analyserna av den nuvarande historiska situationen som finns inom den proletära politiska miljön, är en del av våran organisations ständiga ansträngning att definiera och klargöra ansvaret hos de revolutionära grupperna idag - ett ansvar som naturligtvis är mycket mer omfattande än att bara analysera situationen.
Kongressens rapporter, resolutioner och diskussioner lyfte fram att det i idag existerar en utveckling av ett underjordiskt medvetande inom arbetarklassen, efter ett årtionden av stora svårigheter.
”Det underjordiska mognandet av klassmedvetandet, i ett sammanhang där den historiska kursen fortfarande är öppen mot klasskonfrontationer, uttrycker en process av reflektion som – även om den fortfarande omfattar en minoritet – påverkar större delar av arbetarklassen och som går djupare än under perioden som följde på 1989. De synliga uttrycken för denna mognad inkluderar:
en numerisk tillväxt i de viktigaste organisationerna i den proletära miljön och av miljön av sympatisörer och kontakter;
ett växande inflytande av den kommunistiska vänstern i den politiska gråzonen, inklusive delar av den anarkistiska miljön;
en växande potential för bildandet och utvecklandet av proletära diskussionscirklar;
vissa experiment i bildandet av minoriteter av kampvilliga arbetare som börjar ställa frågan om motståndet mot kapitalets attacker, men också om lärdomarna från kampen före 1989;
en del arbetarkamp – även om dessa för tillfället förblir undantagen snarare än regeln – där arbetarklassens egen aktivitet och misstroende mot fackföreningarna börjar att finna ett uttryck.”
(Resolution om IKS aktiviteter)
Denna situation lägger ett nya ansvar på de grupper som härleder till ursprung från den kommunistiska vänstern. En viktig del av kongressarbetet var därför ägnat till att undersöka utvecklingen av dessa grupper. Detta underströk deras svårigheter att leva upp till sitt ansvar.
Å ena sidan betyder upphörandet av publikationen Daad en Gedachte i Holland att det inte längre finns något organiserat uttryck för den ”rådistiska” strömningen i den Tysk-Holländska delen av den kommunistiska vänstern.
Å andra sidan förblir grupper som kommer från den Italienska vänstern (de olika grupperna i den ”bordigistiska” traditionen, där var och en kallar sig det Internationella kommunistiska partiet, liksom Internationella byrån för det revolutionära partiet (IBRP)) instängda i sig själva, eller drar sig alltmer tillbaka i sekterism, som vi redan har pekat ut för två år sedan efter deras vägran att anta en gemensam ståndpunkt mot kriget i Kosovo (Se International Review nr 98).
Men ändå är det viktigt att de nya elementen som söker sig till den kommunistiska vänstern hittar tillbaka till denna vänstern i dess helhet: en tradition som var intimt förknippad med den största noggrannhet vad gäller dess politiska ståndpunkter och i deras attityd av öppenhet i diskussionen med andra grupper i den kommunistiska vänstern. Detta är en förutsättning för att dessa organisationer skall spela en verklig del i den begynnande processen av en ny utveckling av medvetandet i proletariatet.
Därför innehåller vår resolution om den internationella situationen det speciella ansvar som vår egen organisation har inom dagens revolutionära strömning som helhet:
”Det ansvar som ligger på arbetarklassens axlar är enormt: inget mindre än mänskligheten framtid ligger i dess händer. Detta i sin tur lägger är ett kollosalt ansvar på den revolutionära minoriteten, vars väsentliga uppgift i den kommande perioden kommer att vara:
att ingripa arbetarklassens dagliga kamp och insistera på behovet av solidaritet och den största möjliga uppslutningen av arbetare i varje rörelse för att motstå kapitalismens attacker;
att förklara, med alla till buds stående medel (press, flygblad, möten, mm) och på ett sätt som både är tillgängligt och djupgående, varför kapitalismen är bankrutt, varför alla dess ’lösningar’ – speciellt de som prackas på oss av vänstern och den extrema vänstern – är ett bedrägeri och förklara vad det verkliga proletära alternativet är;
att stödja de radikala minoriteternas ansträngningar – kampgrupper på arbetsplatsen, diskussionscirklar, etc. – för att dra lärdomar från tidigare erfarenheter, för att förbereda för de kommande striderna och samtidigt förnya länken med proletariatets historiska traditioner;
- att ingripa inom den proletära politiska miljön, som går in i en period av en betydande tillväxt och insistera på att miljön agerar som en verklig referenspunkt för en seriös debatt och ett klargörande för alla de nya elementen som närmar sig den..
Den historiska utvecklingen mot ökande klasskonfrontationer bidrar också ramen för bildandet av det världsomspännande kommunistiska partiet, med det är ingen garanti att detta kommer att frambringa det. Utan en ansvarsfull och noggrann förberedelse av dagens revolutionärer, kommer partiet att vara dödfött och de massiva klasskonflikterna som är framför oss kommer inte att ta de viktiga stegen från revolt till revolution.” (Punkt 15)
Kongressen ansåg att vår organisation kan göra en positiv värdering av dess förmåga att svara upp till sitt ansvar under de senaste två åren. Men kongressen slog också fast att IKS, något som den har gemensamt med resten av arbetarklassen, är utsatt för en skadligt påverkan från ett samhälle som alltmer faller sönder och i konsekvens därmed måste vara vaksam mot olika uttryck för denna påverkan. Denna vaksamhet måste gälla i lika stor utsträckning när det gäller utarbetandet av dess politiska analyser och politiska ståndpunkter som ifråga om dess organisatoriska liv. Mer än någonsin är kampen för att bygga en kommunistisk organisation - ett vitalt verktyg för proletariatets revolutionära kamp – en ständig och daglig kamp.
Not
(1) Extrakt från rapporten om den ekonomiska krisen finns publicerad i International Review 106. Extrakt från and rapporter kommer att publiceras i följande nummer.1. Det alternativ som mänskligheten står inför början av det 20:e århundradet är detsamma som den stod inför i början av 1900-talet: att störta ned i barbari eller att förnya samhållet genom den kommunistiska revolutionen. De revolutionära marxister som insisterade på detta ofrånkomliga dilemma i den turbulenta period mellan 1914-23, skulle knappast kunnat föreställa sig att deras politiska arvtagare fortfarande var tvungna att ännu en gång insistera på detta vid början av ett nytt årtusende. Även den s.k. ’post-68’ generationen av revolutionärer, som uppstod under återkomsten av klasskampen efter en lång kontrarevolution som började under 1920-talet, förväntade sig verkligen inte att en förfallande kapitalism skulle vara så bra på att leva med sina egna motsättningar som den visat sig kunna göra sen 1960-talet.
För borgarklassen är allt detta ytterliggare ett bevis på att kapitalismen är det sista och nu det enda möjliga formen för ett mänsklig samhälle, att det kommunistiska projektet aldrig var mer än en utopisk dröm. Denna uppfattning, som är en nödvändig hörnsten i all borgerlig ideologi, fick en på ytan tydlig historisk bekräftelse genom kollapsen av det ’kommunistiska’ blocket 1989-91. Genom att skickligt presentera kollapsen för en del av det kapitalistiska systemet som den slutgiltiga frånfället för marxismen och kommunismen, drog borgarklassen från detta ögonblick den slutsatsen från denna falska premiss, att kapitalismen hade gått in i en ny spännande fas i sitt liv. Enligt detta synsätt var:
- kapitalismen för första gången ett globalt system; marknadskrafterna skulle inte längre vara fjättrade av otympliga ’socialistiska’ hinder som hade rests av de stalinistiska regimerna och deras imitatörer;
- datoriseringen och Internet en signal inte bara för en omfattande teknologisk revolution utan också för en obegränsad marknad;
- nationell konkurrens och krig företeelse som skulle förpassas till det förgångna;
- klasskonflikter något som skulle försvinna, därför att klasserna själva hade blivit förlegade; framförallt var arbetarklassen något som tillhörde det förgångna.
I denna nya dynamiska kapitalism skulle fred och välstånd stå på dagordningen. Barbariet skulle ha förvisats och socialismen hade blivit helt ovidkommande.
2. Verkligheten sedan årtiondet från 1991har systematiskt förkastat alla dessa fabler. Varje ny ideologisk ’gimmick’ som använts för att bevisa att kapitalismen kunde erbjuda mänskligheten en ljus framtid, har visat sig bristfälliga, som en billig leksak som går sönder så fort som man leker med den. Framtida generationer kommer med säkerhet att blicka tillbaka på denna period som utmärkts av blindhet, idioti, skräck och lidande. Den marxistiska förutsägelsen att kapitalismen inte längre är till nytta för mänskligheten – redan bekräftad av världskrigen och världskriserna under den första halvan av 1900 talet – bekräftas ytterligare genom upprätthållande av detta senila system till dess förruttnelse, dess fas av sönderfall, vilket är den verkligt ’nya’ perioden vars början markerades av händelserna 1989-91.
Mänskligheten står inte bara inför utvecklingen av barbariet i framtiden: nedgången har redan börjat och den för med sig faran av att gradvis äta upp själva grundvalen för ett framtida socialt nydanande. Men tvärtemot den härskande klassens propagandakampanjer, är motkraften till denna tendens mot utvecklingen av barbariet – den kommunistiska revolutionen, den logiska slutpunkten av arbetarklassens kamp mot den kapitalistiska exploateringen - ingen utopi. Den kvarstår som en nödvändighet som krävs av det nuvarande produktionssättets dödskamp och samtidigt som en konkret möjlighet då arbetarklassen varken har försvunnit eller blivit i grunden besegrat.
3. Alla de löften som den härskande klassen givit om den nya tidsåldern av välstånd som inleddes genom ’kapitalismens seger över socialismen’ har en efter en blivit avslöjade som innehållslösa bubblor.
Först fick vi höra att världskapitalismen skulle få ett enormt uppsving genom kollapsen av ’kommunismen’ och öppnandet av omfattande nya marknader i de forna östländerna. I verkligheten befann sig dessa länder inte utanför det kapitalistiska systemet utan var snarare efterblivna kapitalistiska stater som inte kunde konkurrera med länder i västblocket. Det faktum att det inte fanns något utrymme för några nya större kapitalistiska ekonomier tvingade dessa länder att stänga in sig bakom protektionistiska murar, då deras blockledare, Sovjetunionen, endast kunde tävla med sin västliga rival på en militär nivå. ’Öppnandet’ av dessa ekonomier för kapital de mer industrialiserade länderna har bara ännu tydligare visat den inneboende svagheten och har bidragit till att kasta dess befolkning i ännu djupare misär än de erfarit under de stalinistiska regimerna.
Vi har fått bevittna kollapser av hela produktionssektorer, massiv arbetslöshet, brist på konsumtionsvaror, inflation, feberaktig korruption, månaders obetalda löner, sammanbrott i den sociala servicen, växande finansiella krampanfall, och upprepade misslyckanden för alla västinitierade ekonomiska reformpaket. Det f.d. östblocket hotar, istället för att vara en välsignelse, att bara en stor börda för ekonomierna i väst. Detta är uppenbart i Tyskland där den östra sidan bara är en börda för ekonomin som helhet. Men det gäller även mer generellt, givet de gigantiska summor av kapital som har kastats in i dessa ekonomiers bottenlösa hål utan någon som helst belöning och nu växer flodvågen av flyktingar som flyr ekonomisk eller militärt kaos på Balkan eller det forna Sovjetunionen.
Sedan var det ’tigrarna’ och ’drakarna’ i bortre Asien som skulle visa vägen framåt för resten av välden med sina fenomenala tillväxtsiffror. Dessa ekonomier visade sig snabbt vara en illusion. De hade ursprungligen byggts upp artificiellt av de amerikanska kapitalismen under perioden då det existerade militära block, som en del i att hindra spridningen av ’kommunismen’. Dessa ekonomiers spektakulära uppgång under 80- och 90-talet byggde på samma sanka grund som resten av världsekonomin: en massiv användning av krediter, själv en produkt av otillräckligt med nya marknader för det globala kapitalet. Den lika spektakulära krisen 1997 var ett bevis på detta: det behövdes bara att skulderna skulle betalas tillbaka för att hela korthuset skulle rasa samman.
Medan ett antal plåster har lagts på såren, under USA:s ledning, och hållit krisen inom vissa gränser i bortre Asien och förhindrat den från att provocera en öppen recession i väst, är den långdragna stagnationen i den en gång oslagbara japanska ekonomin ett bevis på att det inte kommer att finnas något ’lokomotiv’ i bortre Asien. Japan ekonomiska situation är så riskfylld att den återkommande förorsakar en våg av panik världen över. Det var fallet när den japanska finansministern nyligen deklarerade att landet var bankrutt. Och trots framträdandet av nya versioner av den gamla ’Gula faran’ mytologin från den tidiga 1900-talet, är möjligheterna ännu mindre att Kina skall kunna bli en ny ledstjärna för ekonomisk utveckling. Oavsett vilken ekonomisk utveckling som skett i Kina så är även denna byggt på ett massivt användande av skulder. Dessutom har det inte heller förhindrat miljoner arbetare från att bli kastade in ii arbetslöshet medan ytterligare miljoner arbetare inte får ut sin lön under långa perioder.
Det senaste vita hoppet för kapitalismen har varit den amerikanska ekonomins prestanda, med dess ’tio år av oavbruten tillväxt’ och speciellt dess ledande roll inom den ’nya ekonomin’ baserad på Internet. Men den ’internetdrivna ekonomin’ har visat sig vara ett så kortlivat löfte att borgarklassens egna kommentatorer öppet hånar det. ’Dot.com’ företag går i väggen med en oerhörd hastighet, många av dem har blivit avslöjade som inte annat är spekulativa bedrägerier som symboliskt summerar det verkliga bedrägeriet: att kapitalismen kunde rädda sig själv genom att helt enkelt öppna en stor elektronisk butik. Dessutom är kollapsen för den ’nya ekonomin’ i sig själv ett uttryck för ett djupare problem som nu öppet påverkar hela USA:s ekonomi. Det är inte längre en hemlighet att den s.k. amerikanska uppgången byggde på en astronomis skuldsättning, skulder som direkt tas av företag och individer, och som resulterade i ett negativt sparande för första gånger på årtionden.
Den gigantiska tillväxten som borgarklassen har skrutit om är i verkligheten byggd på ett finansiellt system som har blivit allt skörare av spekulationsvansinnet samt på en tillspetsad attack på arbetarnas levnadsvillkor – t.ex. en ökning av tillfälliga jobb, minskningen av den sociala lönen, avledningen av en växande del av arbetarnas inkomster till börskasinot.
Hursomhelst så är nu boomen över och man talar allt oftare om att USA håller på att falla in i en recession. Inte bara ’dot.com’ företag, utan centrala tillverkningsindustrier har också svåra problem.
Trots dessa alarmerande tecken, fortsätter borgarklassen att babbla om olika ’uppgångar’ i Storbritannien, Frankrike, Irland,… men dessa refränger är i allt större utsträckning visslingar i vinden. Givet det täta beroendet till andra industriella nationer speciellt avseende deras investeringar i USA, måste det synliga slutet på ’tio år av amerikansk tillväxt’ ha mycket allvarliga effekter i hela den industrialiserade världen.
4. Det kapitalistiska produktionssättet gick in i sin historiska överproduktionskris i början av 1900-talet – den tidpunkt då kapitalismen verkligen blev ’globaliserad’, samtidigt som den nådde gränserna för sin yttre expansion och grundvalarna för den världsomspännande proletära revolutionen. Men arbetarklassens misslyckande med att genomföra systemets dödsdom har betytt att kapitalismen har överlevt trots den växande betydelsen av dess inre motsättningar. Kapitalismen slutar helt enkelt inte bara att fungera så fort den inte längre är en progressiv faktor i den historiska utvecklingen. Tvärtom, så fortsätter den att ’växa’ och att fungera, med på en sjuklig grundval som kastar mänskligheten in i en spiral av katastrofer. Den förfallande kapitalismen gick in i en cykel av kriser, krig och återuppbyggnad som utmärkte de första tredjedelarna av 1900-talet.
Världskrigen tillät en omfördelning av världsmarknaden medan den efterföljande återuppbyggnaden gav en tillfällig stimulans för världsmarknaden. Men överlevnaden av systemet har också krävt ett ökande politiskt ingripande av den härskande klassen, som har använt sin statsapparat för att hålla de ’normala’ lagarna för marknaden flytande, framförallt genom en politik av skuldsättning, att skapa artificiella marknader genom användning av krediter. Kraschen 1929 bevisade för borgarklassen att återuppbyggnaden efter kriget i sig själv bara kunde kulminera i en spektakulär världsomspännande depression efter ett enda årtionde. Det var med andra ord inte längre möjligt att återställa kapitalistisk produktion på en fast grundval genom att återvända till den ’spontana’ verkan av de kommersiella lagarna. Kapitalismens förfall är just uttrycket för konfrontationen mellan produktivkrafterna och varuformen. Under denna epok, är borgarklassen själv tvungen att agera mer och mer i motsättning med de naturliga lagarna för varuproduktion, även om man styrs av dem. Återuppbyggnaden 1945 finansierades medvetet av USA genom att använda den uppenbart irrationella mekanismen av att låna ut pengar till sina kunder så att de skulle kunna utgöra en marknad för sina varor.
Och när gränserna för detta kvistiga problem nåddes i mitten av 60-talet, tog borgarklassen den interventionistiska linjen upp till nya höjder. Under perioden av imperialistiska block, var detta ingripande i allmänhet koordinerad med blocköverskridande mekanismer. Upphörandet av blocken, som introducerade farliga centrifugala tendenser på den ekonomiska såväl på den imperialistiska nivån, ledde dock inte till upphörandet av dessa internationella mekanismer. De återuppstod på nytt och fick även ett nytt liv som de institutioner som oftast identifieras som de huvudsakliga agenterna för ’globalisering’, som t.ex. Världshandelsorganisationen (WTO). Även om dessa organ fungerar som ett slagfält mellan de viktigaste nationella kapitalen eller som koalitioner mellan specifika geo-politiska grupperingar (NAFTA, EU, etc.), så är de uttryck för den grundläggande nödvändigheten för borgarklassen att undvika en total paralysering av världsekonomin. Detta har t.ex. konkretiserats i de ihärdiga ansträngningarna från USA:s sida att lösa ut sin viktigaste ekonomiska rival – även om det också har betytt att Japans enorma skulder har fyllts på med ännu mera skulder.
Detta organiserade sätt att lura värdelagen genom statskapitalism utplånar inte systemets konvulsioner, det bara flyttar fram eller förskjuter dem. Det flyttar fram dem i tiden, speciellt för de mer avancerade ekonomierna, genom att hela tiden undvika att glida ned i recession. Det förskjuter dem i rummet genom att skjuta de värsta effekterna på de perifera regionerna av jordklotet, vilka mer eller mindre lämnas åt sitt öde förutom som schackpjäser i de interimperialistiska spelen. Men även i de avancerade länderna gör sig denna framflyttning i tiden av en öppen recession eller depression sig gällande i form av ett inflationstryck, finansiella ’minikrascher’, nedmontering av hela stråk av industrier, nedbrytning av jordbruket och ett accelererande förfall av infrastrukturen (vägar, järnvägar, tjänster) etc.
Denna process innehåller också officiella recessioner, men mestadels maskeras det verkliga djupet krisen medvetet genom manipulationer av borgarklassen. Perspektivet för den kommande perioden blir därför en fortsatt långsam nedgång i avgrunden, avbruten av allt våldsammare, men på intet sätt absoluta återvändsgränder för den kapitalistiska produktionen i rent ekonomiska termer: långt innan en sådan teoretisk punkt skulle ha nåtts, skulle kapitalismen antingen blivit krossat av sin generalisering av sin tendens till barbari eller av en proletär revolution.
5. I början på 90 talet sade man att den aggressiva kommunismens försvinnande skulle leda till en ny era av fred på jorden, eftersom kapitalismen i sin demokratiska form sedan länge upphört att vara imperialistisk. Denna ideologi kombinerades efter en tid med myten om globalisering, som påstår att nationell rivlitet är något som hörde det förflutna till.
Det är sant att kollapsen av det ryska blocket och den därpå följande kollapsen av dess motpart, västblocket, avlägsnade en grundläggande förutsättning för ett nytt världskrig, oavsett om de sociala förutsättningarna för ett sådant krig existerade. Men denna utveckling förändrade inte det fundamentala faktum att den kapitalistiska nationalstaten inte kan överkomma den hänsynslösa kampen för att dominera världen. Förvisso har uppsplittringen av de gamla blockstrukturerna och upplösningen av blockdisciplinen lett till en oöverträffad utveckling av nationella konflikter, som har lett till en alltmer kaotisk kamp, alla mot alla, från stormakterna ner till de vidrigaste lokala krigsherrarna. Detta har tagit sig formen av ett ökande antal lokala och regionala krig runt vilka de betydelsefulla stormakterna positionerar sig för att utnyttja sin situationen till sin fördel.
6. Från början har USA som världspolis insett farorna med denna tendens och genomfört omedelbara åtgärder för att försöka motverka den. Detta var det mest betydelsefulla draget hos kriget i den Persiska viken 1991. Detta krig var framförallt en demonstration av USA:s militära överlägsenhet som inte primärt riktade sig mot Saddam Husseins Irak utan syftade till att få USA:s stormaktsrivaler att underkasta sig dess auktoritet. Även om USA genom att tvinga sina rivaler in i ”antisaddamkoalitionen” tillfälligt lyckades stärka sitt ’ledarskap över världen’, så kan den verkliga framgången hos denna ansträngning bedömas genom att ta upp det faktum att 10 år senare är USA fortfarande tvunget att använda sig av taktiken att bomba Irak. Varje gång som det bombar Irak så utsätts de för alltmer kritik från en majoritet av sina ”allierade”, och det faktum att USA hela tiden tvingats göra liknande styrkeuppvisningar vid andra konflikthärdar och då i synnerhet på Balkan.
Den militära överlägsenheten hos USA har under det senaste decenniet visat sig vara fullständigt oförmögen att bromsa den centrifugala utvecklingen av de imperialistiska motsättningarna. Istället för den USA-ledda ”nya världsordning”, som utlovades av hans far, har den nye president Bush konfronterats med ökande militära spänningar – en spridning av krigen över hela jorden.
- På Balkan, som trots massiva militära insatser av USA 1996 och 1999, fortfarande är ett minfält av spänningar mellan stormakterna, genom deras lokala underhuggare. År 2001 sker det i det kontrollerade Kosovo dagligen etniska konfrontationer som hotar att spilla över till grannlandet Makedonien och hotar att dra med sig flera av de regionala stormakterna.
- I Mellanöstern är Oslo-avtalet mellan palestinier och Israel sönderslaget. Eskaleringen av konflikten mellan Israel och palestinierna är ett hårt slag mot USA:s drömmar om Pax Americana i området, och har öppnat möjligheter för de andra stormakterna att agera, vilka hursomhelst inte har någon som helst möjlighet att införa en egen alternativ ordning.
- I Tjetjenien, där Moskva inte lyckats avsluta kriget, trots att de får stöd av de andra stormakterna som minst av allt är intresserade av att se den Ryska federationen splittras upp av en mängd nationella rörelser,
- I Afghanistan, där olika muslimska fraktioner slåss med Talibanerna om kontrollen över landet.
- I Afrika, där krigen inte bara är kroniska och sträcker sig från Algeriet i norr till Angola i söder, utan även har vuxit i omfattning och blivit verkliga regionala krig, vilka drar till sig arméerna från ett antal grannstater, exempelvis i konflikten i Kongo.
- I Sydostasien, där länder som Burma och Kambodja fortsätter att skakas inre konflikter, samtidigt som Kina alltmer aktivt hävdar sin roll som regional stormakt,
- På den indiska subkontinenten, där Indien och Pakistan hotar varann med kärnvapen och där Sri Lanka fortfarande slits sönder av konflikten med de tamilska separatisterna,
- I Latinamerika, där spänningarna ökar genom USA:s nya ’krig mot droger’, vilket är ett försök från USA:s sida att återupprätta sin auktoritet på sin egen bakgård, där de står emot en ökat inblandning från sina europeiska rivaler (vilket exemplifieras av deras öppna stöd till zapatisterna)
- På Irland, där ytterligare en fredsprocess punkterats av ljudet från exploderande bomber och krypskyttars kulor. I Baskien har vapenvilan brutits och ETA ökat sin terror.
Listan skulle kunna göras längre, men bilden är klar. Långt ifrån att ha lett till fred och stabilitet har upplösningen av blocksystemet accelererat kapitalismens drift mot militärt barbari. De krig som kännetecknar den nuvarande fasen av kapitalistiskt sönderfall är inte mindre imperialistiska än krigen under de tidigare faserna av kapitalismens förfall, men de har blivit mer utspridda, mer okontrollerbara och allt svårare att bringa ens till ett tillfälligt slut.
7. I alla dessa konflikter har rivaliteten mellan USA och stormakterna, som deras allierade, varit mer eller mindre dolda. Mer dolda i kriget i Persiska viken och på Balkan där konflikterna tagit sig formen en ”allians” av demokratier mot lokala tyranner. Mindre dolt i Afrika där varje land har agerat mer öppet och på egen hand för att försvara sina egna nationella intressen.
Officiellt sett är USA:s främsta ”fiender”, de som nämns för att rättfärdiga dess allt större militärbudget, antingen lokala ”förbrytarstater” som Nordkorea eller Irak, eller dess gamla direkta rival från det kalla kriget Ryssland, eller dess en gång rival, som senare under det kalla kriget blev dess allierade, Kina. Kina är allt oftare identifierad som den viktigaste potentiella rivalen till USA. Under den senaste perioden har vi sett ökande spänningar mellan dessa två stater och USA – när det gäller NATO:s utvidgning i Östeuropa, avslöjandet av ett ryskt spionnät runt en för detta hög FBI tjänsteman och i synnerhet genom incidenten med det amerikanska spionplan som kineserna tvingade ner.
Det finns inom den amerikanska borgarklassen en betydelsefull fraktion som är övertygad om att Kina förvisso är den främsta fienden. Vad som förmodligen är en mer betydelsefull utvecklingen under den senaste tiden är ansamlingen av deklarationer från sektorer av den europeiska borgarklassen som USA:s ’arrogans’, i synnerhet i relation till dess beslut att avisa Kyoto-avtalet om koldioxidutsläpp och att fortsätta med ”Son of Starwars” antimissilsystem. Det projekt innebär en kraftfull offensiv från USA:s sida, att utnyttja sitt teknologiska försprång för skapa en oöverträffad kontroll över världen. Detta projekt innebär ett nytt steg i en alltmer irrationell kapprustning och endast leda till en skärpning av antagonismen mellan USA och dess främsta rivaler.
Dessa spänningar har ytterligare skärpts av beslutet att bilda en Europaarme utanför NATO:s ram. Även om det finns en stark tendens att skylla den ökande sprickan mellan USA och Europa på den nya Bush-administrationen, är den nya ”anti-amerikanismen” i Europa ett utryck för en tendens som existerat sedan Västblocket försvann i början på 90-talet. Den är ett ideologiskt uttryck för en tendens som tillsammans med trenden mot ”var och en för sig själv” också var en tendens som utlöstes av upplösningen av blocken – tendensen mot ett nytt anti-amerikanskt block baserat i Europa.
8. Vi är trots allt fortfarande långt från formerandet av nya imperialistiska block av både militära/strategiska och sociala/politiska orsaker:
- Ingen stat eller ens grupp av stater kommer i närheten av USA:s militära slagstyrka. Tyskland som har kunnat dra mest nytta av processen av sönderfall, genom att flytta fram sina positioner i sina historiska inflyttelsesfärer som Östeuropa., har inga kärnvapen och tvingas av historiska skäl att hålla en låg profil i sin strategi av expansion. Frankrike, den mest öppet anti-amerikanska makten i Europa har inte kapaciteten att föra fram sig som blockledare;
- Europa är långtifrån enat och tendensen mot var och en för sig själv är lika stark i Europa som någon annanstans. Även om Tyskland och Frankrike skulle bli den centrala axeln i ett europeiskt block, finns det både historiska och mer omedelbara orsaker till spänningar mellan dem. Samtidigt försöker Storbritannien spela ut dem mot varandra för att undvika att en av dem skall bli för stark, och spelar ut USA mot dem bägge två. Det är viktigt att inte förväxla utvecklingen av ekonomiskt samarbete mellan de europeiska staterna med omedelbara imperialistiska blockstrukturer, eftersom det inte finns någon direkt koppling mellan omedelbara ekonomiska intressen och militära/strategiska intressen.
- På den sociala nivån är det inte möjligt att mobilisera samhället runt en ny krigsideologi jämförbar med antifascismen på trettiotalet eller antikommunismen under efterkrigsperioden. Orsaken till detta är att arbetarklassen inte är mobiliserad runt de nationella fanorna. De ideologiska grundvalarna för ett nytt imperialistiskt block finns alltså inte för handen även om den nya antiamerikanismen ger en fingervisning om vilken form den kan komma att ta i framtiden.
- Ett nytt världskrig står alltså inte dagordningen inom en förutsägbar framtid. Detta minskar inte på något sätt farorna som finns i den omedelbara situationen. Genom utbredningen av lokala krig, utvecklingen av regionala konflikter mellan kärnvapenmakter som Indien och Pakistan, närmandet av dessa konflikter till länderna i kapitalismens hjärta som krigen på Balkan är ett uttryck för. USA:s behov av att använda militära medel för att hävda sitt alltmer underminerade ledarskap och de reaktioner som detta kan leda till från andra makter, kan leda till en fruktansvärd destruktiv spiral, som både kan förstöra grunden för ett framtida kommunistiskt samhälle, även utan en aktiv mobilisering (bakom en kapitalistisk ideologi) av proletariatet i den internationella kapitalismens centra.
9. Den härskande klassen tenderar att förminska den globala betydelsen av dessa ökande spänningar genom att titta efter specifika lokala, ideologiska och ekonomiska förklaringar till varje enskild konflikt: gammalt hat mellan olika folkgrupper här, religiösa konflikter där, olja i Gulfkriget eller på Balkan, diamanter i Sierra Leone och så vidare. Detta får ett eko i oklarheter hos den proletära politiska miljön, som ofta blandar samman en materialistisk analys med en strävan efter att förklara varje imperialistisk konflikt i termer av vilken omedelbar ekonomisk vinst som kan göras på dessa konflikter. Även om många av dessa ekonomiska och ideologiska faktorer är sanna så kan de inte förklara de generella dragen hos den period som kapitalismen gått in i. Under förfallet har kriget alltmer blivit en ekonomisk katastrof för kapitalismen, en ren förlust. Kostnaderna för att upprätthålla varje lokal konflikt är mycket större än de ekonomiska fördelar som kan vinnas från den.
Även om ett hårt ekonomiskt krisläge var en viktig faktor när det gäller att driva Zimbabwe att invadera Kongo, eller Irak att invadera Kuwait, så har den fortsatta militära intrasslingen fört dessa länder ännu närmare ruinens brant. Mer generellt sett: den cykel av kris-krig-återuppbyggnad vilket gav intrycket av en viss rationalitet åt dåtidens världskrig, finns inte längre, eftersom efter ett nytt världskrig, skulle det inte komma någon återuppbyggnad. Ingen av dessa beräkningar av vinst eller förlust gör det möjligt för de imperialistiska staterna att avstå från behovet att försvara sin imperialistiska närvaro runt världen, att sabotera rivalernas strävanden eller att öka sina rustningskostnader. Tvärtom är de fast i en logik som står utanför deras kontroll och som är alltmer förlorar sin rationalitet även utifrån ett kapitalistiskt perspektiv, det är precis detta som gör den situation som mänskligheten står inför så farlig och instabil. Att överskatta kapitalets rationalitet är att underskatta det verkliga hotet från krigen i denna perioden.
10. Arbetarklassen idag står alltså inför möjligheten att den kan uppslukas av irrationell kedjereaktion av lokala och regionala krig. Detta är bara en aspekt av det hot som den sönderfallande kapitalismen innebär. Under det senaste decenniet har sönderfallets effekter fått alltmer dödliga konsekvenser
- På nivån av det sociala livet framförallt genom det ökandet fenomenet av ’gangsterisering’, korruption, även inom de högsta nivåerna av statsapparaten, ett ökande deltagande av maffia och knarkkarteller i borgarklassens ekonomiska och politiska liv, anslutningen av exploaterade och förtryckta till de gängstrukturer som har blivit veritabla instrument för imperialistiska krig; i anslutning till detta spridningen av extremt bakåtsträvande ideologier som sprider etniskt och religiöst hat och ’banaliseringen’ av folkmord efter de etniska massakrerna i Rwanda, Östtimor, Bosnien eller Borneo.
- Genom kollapsen för infrastrukturen för transporter och bostäder som gjort att allt större mängder av människor faller offer för alla möjliga olika sorters olyckor och katastrofer (tågolyckor, översvämningar, jordbävningar). Intimt förknippat med detta är krisen för jordbruket som har lett till utbrott av epidemier som ytterligare intensifierar krisen som gav upphov till dem..
- Mer generellt, på nivån av jordens ekosystem samlas alltmer bevis för växthuseffekten (stigande havstemperaturer, smältande islager, våldsamma svängningar i väderleken) när det upprepade misslyckandena för de internationella klimatkonferenserna visar att de kapitalistiska nationalstaterna är fullständigt oförmögna att någonting åt det.
Kapitalismen idag målar upp en allt klarare bild av hur fallet ned i barbari kommer att se ut: en civilisation som helt faller sönder, söndersliten av stormar, torka, epidemier, svält och en oåterkallelig förgiftning av luft, vatten och natur; ett samhälle som förvandlats till ett slakthus, dödliga inre konflikter och krig som lämnar hela länder och till och med hela kontinenter i ruiner; krig som ytterligare förstör miljön och som bara kan bli alltmer vanliga och förödande genom den desperata kamp av nationer, regioner och lokala krigsherrar för att få sin del av de alltmer krympande förnödenheterna och resurserna; en mardrömslik värld där de sista återstående utposterna av välstånd sätter upp en järnridå för att stänga ute de flyende massorna som flyr från krig och katastrofer. Kort sagt en värld där förfallet har gått så långt att det inte skulle finnas någon återvändo och där den kapitalistiska civilisationen slutligen sjunkit ned i kvicksanden i ett hål som den grävt själv. Denna undergång är inte så långt från det som sker idag; barbariet tar en materiell skepnad framför våra ögon. Den enda frågan som återstår är om socialismen, den proletära revolutionen fortfarande är ett levande alternativ.
11. Under hela 70 och 80 talet utgjorde arbetarklassens försvarskamp mot kapitalismens återuppståndna historiska kris en barriär mot utbrottet av ett tredje världskrig – den enda verkliga barriären, eftersom kapitalismen redan hade bildat de imperialistiska block som skulle utkämpa kriget, och den ekonomiska krisen redan tvingade systemet till denna ”lösning”. Men, på grund av ett antal sammanhängande orsaker, vissa historiska, vissa mer omedelbara, så befann sig arbetarklassen i en situation där det var extremt svårt att ta steget över från en passiv existens till ett öppet bekräftande av sitt eget politiska perspektiv (tyngden av tidigare årtionden av kontrarevolution, som hade minskat dess organiserade politiska uttryck, det långa och utdragna förloppet hos den ekonomiska krisen som gjorde det svårt att inse den katastrofala situation som systemet stod inför, osv.)
Oförmågan hos de två stora klasserna i samhället att genomdriva sin lösning på krisen gav upphov till sönderfallet som fenomen, och detta i sin tur accelererades av ett av dess första uttryck, kollapsen av Östblocket, som markerade den förfallande kapitalismens insteg i en ny fas av sin utveckling, där sönderfallet kom att bli det centrala och definierande kännetecknet. I denna nya fas kom arbetarklassens kamp, som under tre på varandra följande vågor av klasskamp på internationell skala hade visat tydliga tecken till framsteg i medvetande och självorganisering, att falla ned i en djup tillbakagång, både vad gällde kampvilja och klassmedvetande.
Sönderfallet kom att innebära både materiella och ideologiska svårigheter för arbetarklassen:
- på den ekonomiska och sociala nivån, så kom sönderfallets materiella effekter att tendera att underminera arbetarklassens känsla av identitet – traditionella industriella arbetarklasskoncentrationer har brutits upp mer och mer, det sociala livet har blivit allt mer atomiserat (vilket ytterligare förstärker tendensen mot gangsterism som ett falskt "gemenskaps”-alternativ), och långtidsarbetslösheten, särskilt bland ungdomen, förstärker denna atomisering och förstör länkarna till traditionen av kollektiv kamp;
- dessa objektiva processer görs i sin tur mer effektiva av den härskande klassens oavbrutna ideologiska kampanjer, som propagerar för nihilism, individualism, rasism, ockultism och religiös fundamentalism, vilka alla försöker dölja verkligheten i ett samhälle vars grundläggande uppdelning förblir klasskillnader; dessa kampanjer kröntes med den hjärntvätt som ackompanjerade Östblockets kollaps, och har fortsatt sedan dess: kommunismen har misslyckats, marxismen är vederlagd, klasskampen har avslutats. Detta tema har i sin tur blåsts upp av alla ideologier om ”nymodighet” som även ”förklarar” hur kapitalismen har överlevt sina tidigare klassmotsättningar (”den nya ekonomin”, ”globaliseringen”, ”arbetarklassens försvinnande”, etc)
Arbetarklassen idag konfronteras därför idag med en alvarlig förlust av förtroende inte bara för sin kapacitet att förändra samhället, utan också för sin förmåga att försvara sig i den dagliga kampen. Detta har gjort att fackföreningarna, som under 80 talet mer och mer hade avslöjats som instrument för den borgerliga ordningen, nu har förnyat sitt grepp över arbetarkampen; på samma gång har detta ökat kapitalismens förmåga att splittra arbetarklassens försök att försvara sina specifika intressen i ett lapptäcke av ”folkliga” och ”medborgerliga” rörelser för att ”öka demokratin”.
12. De verkliga svårigheter som konfronterar arbetarklassen idag utnyttjas givetvis av den härskande klassen för att intensifiera budskapet om att klasskampen är död. Detta budskap tas upp av många, som inte är blinda för den barbariska framtid som kapitalismen innebär för oss, men som inte tror att arbetarklassen är den revolutionära förändringens subjekt. Man försöker därför finna någon ”ny” rörelse som kan skapa en bättre värld (detta är särskilt fallet för många människor som engagerar sig ”antikapitalistiska” mobiliseringar). Kommunister vet dock, att om arbetarklassens kamp verkligen skulle vara död, så finns inget hinder för kapitalismens drift att förgöra mänskligheten. Men vi kan också garantera, att detta hinder inte har tagits bort, att den internationella arbetarklassen ännu inte har sagt sitt sista ord. Detta förtroende för arbetarklassen är inte någon slags religiös tro. Det baseras på:
- en historisk vision av arbetarklassen, som inte är någon omedelbar, fotografisk snapshotbild, utan som förstår den verkliga länken mellan historiska, nutida och framtida strider för arbetarklassen och dess organisationer;
- en analys, särskilt av det sista årtiondet, som gör det möjligt för oss att fastställa, att trots alla svårigheter som arbetarklassen har gått igenom, så har man inte lidit ett nederlag av världshistoriska proportioner, vilket man gjorde i slutet av den första revolutionära vågen.
13. Beviset för denna slutsats härleds av:
- det faktum, att trots klara svårigheter under det senaste årtiondet (isolering och uppsplittring av kampen, och därmed, frånvaron av klasskamp på samhällsnivån i stort), så har arbetarklassen i de stora industrikoncentrationerna fortfarande visat prov på en avsevärd kampvilja, och man har vägrat att acceptera de åtstramningsplaner som kapitalismen har försökt att genomföra. Denna kampvilja har tvingats till en långsam, plågsam, men verklig utveckling, som svar på den nedmontering som genomförs av arbetarklassens levnadsvillkor och arbetsvillkor;
- tecknen på en underjordisk utveckling av medvetandet inom arbetarklassen. I motsats till de idealistiska visioner som ser medvetandet som något som tillförs arbetarklassen utifrån, eller mekanistiska teorier som ser medvetandet som något som endast utvecklas i den omedelbara, synliga kampen, så har kommunister alltid varit noga medvetna om att masstrejker eller revolutioner inte ploppar upp från ingenstans, utan uppstår ur de ”underjordiska” processer som byggs upp under långa tidsperioder, och som ofta bara kan skönjas i plötsliga utbrott av kamp eller i uppkomsten av kämpande minoriteter inom klassen. Under den senaste perioden har det stått särskilt klart att en sådan minoritet håller på att utvecklas, vilket både tar sig formen av en viktig ökning av den politiska övergångszonen mellan borgarklass och proletariat, och av utvecklingen av en liten men viktig minoritet som relaterar sig till den proletära politiska miljön. Det är särskilt signifikant, att många av dessa ”sökande” element inte bara kommer från de som varit politiserade under lång tid, utan från en ny generation människor som börjar ställa sig frågor om kapitalismen för första gången;
- bevis för den ”negativa” press som arbetarklassen fortfarande utövar på den härskande klassen. Detta uttrycker sig bland annat i borgarklassens tvekan att i full skala släppa lös alla de imperialistiska konflikterna mellan de stora makterna, för att på så sätt mobilisera arbetarna i dessa länder i militära äventyr. Det uttrycker sig också i den härskande klassens vilja att inte avslöja den verkliga nivån på den ekonomiska krisen, i dess strävan att undvika plötsliga ekonomiska djupdykningar som skulle kunna provocera fram en reaktion från arbetarklassens sida. Det uttrycker sig också i den enorma kraft och energi som man lägger ned på ideologiska kampanjer riktade mot arbetarklassen, inte minste de kampanjer som vill hävda att arbetarklassen är en förbrukad kraft i samhället.
Kommunister kan därför fortsätta att hävda, att den historiska utvecklingen mot ökande klasskonfrontationer, som öppnades av det internationella klasskampsvågen 1968-72, inte ifrågasatts. Arbetarklassen har visat sig vara ett hinder för utvecklandet av ett världskrig. Samtidigt som risken ökar att den mer försåtliga processen av sönderfall stegvis kan övermäktiga arbetarklassen utan att kapitalismen behöver påtvinga den ett massivt nederlag, så representerar arbetarklassen fortfarande ett historiskt hinder för att kapitalismens tendens till ett militärt barbari ska utvecklas fullt ut. Mer än så: man har fortfarande kvar förmågan att motsätta sig effekterna effekterna av samhällets sönderfall, genom utvecklingen av sin kamp och det därmed påföljande stärkandet av sin känsla av identitet och solidaritet, vilket kan erbjuda ett verkligt alternativ till den atomisering, det självdestruktiva våld och den förtvivlan, som är typisk för detta ruttnande system.
14. På denna svåra väg mot att arbetarklassen återupptäcker sin kampanda, och återupptäcker tidigare traditioner och erfarenhet av kamp, så stöter arbetarklassen på borgarklassens antiproletära strategi:
a) Först, användandet av vänsterpartier i regeringen, då dessa i allmänhet är bättre än höger på att:
- presentera de uppenbara tecknen på kapitalismens nedåtgående spiral som resultat utav enskilda sektorer av kapitalismen (egoistiska, oansvariga företag etc)
- säga, att det enda alternativet därför är den demokratiska staten, till försvar för alla medborgares intressen;
- presentera utvecklingen av krig och militarism som ett resultat att krigsansträngningar från ”hökar” i särskilda delar av kapitalismen (Sharon, Busk etc), något som kan motverkas med ”internationella lagar” som baseras på ”mänskliga rättigheter”;
- sprida attackerna på arbetarklassens levnadsvillkor, framför allt i de stora industriländerna, för att försöka uppskjuta och försvaga arbetarnas kampförmåga, att skapa splittring inom arbetarklassens led, mellan ”privilegierade” sektorer (arbetare med fast anställning, arbetare i västvärlden, etc), och underpriviligierade (arbetare med tillfälliga arbeten, invandrare);
- maskera dessa attacker så att de framstår som steg mot ett mer rättvist samhälle.
b) i samklang med detta, så syftar vänsterns och den radikala fackföreningsrörelsens aktiviteter till att neutralisera arbetarklassens misstänksamhet mot center-vänsterpartierna och mobilisera dem för ett radikalt försvar för den borgerliga demokratin. Utvecklingen av Socialist Alliance i Storbritannien är ett tydligt exempel på detta.
c) Sist men inte minst, så har vi antiglobaliseringsrörelsens aktivitet, som frekvent presenteras i media som den enda möjliga formen för antikapitalism. Dessa rörelsers ideologi, när det inte är ett uttryck småborgerlighetens bristande framtidsperspektiv (ett försvar av småskalig produktion, en desperat våldskult som förstärker känslan av desperation etc) är bara en mer radikal version av vad som framförs av dess större syskon i den så kallade ”traditionella” vänstern: ett försvar av det nationella kapitalet gentemot dess rivaler.
Dessa ideologier syftar till att blockera utvecklingen av nya ”sökande” element i befolkningen, och arbetarklassen i synnerhet. Som vi har sett, så står dessa ideologier inte i motsättning till den mer allmänna propagandan om kommunismens död – som kommer att fortsätta med oförminskad kraft – utan är ett viktigt komplement till denna.
15. Det ansvar, som arbetarklassen står inför, är oerhört; inget mindre än mänsklighetens öde ligger i dess händer. Detta innebär i sin tur ett enormt ansvar för den revolutionära minoriteten, vars huvudsakliga uppgifter den kommande perioden kommer att vara:
- att ingripa i den dagliga klasskampen, och insistera på nödvändigheten av solidaritet, och att så många arbetare som möjligt går med i kampen för att motsätta sig kapitalismens attacker;
- att förklara, med alla möjliga medel (tidningar, flygblad, möten etc), och på ett sätt som är djupgående och förståeligt, varför kapitalismen är bankrutt, varför alla dess ”lösningar” – särskilt de som framförs av vänstern och extremvänstern – är en lögn, och visa på vad det verkliga proletära alternativet är;
- att vara behjälpliga i de försök av radikala minoriteter – kampgrupper på en arbetsplats, diskussionscirklar etc – att dra lärdomar av sina senaste erfarenheter, förbereda sig för nya, kommande strider, och på samma gång förnya kopplingen till arbetarklassens historiska traditioner;
- att ingripa i den proletära politiska miljön, som står på randen till en period av betydelsefull tillväxt, och insistera på att miljön agerar som en verklig referenspunkt för en seriös debatt och ett klargörande för alla element som närmar sig denna.
Den historiska utvecklingen mot ökande klasskonfrontationer ger också ramen för bildandet av ett kommunistiskt parti på världsskala, Dagens proletära miljö utgör grunden för det framtida partiet, men det finns ingen garanti att man faktiskt kommer att göra det. Utan rigorösa och ansvarsfulla förberedelser av dagens revolutionärer, så kommer partiet att vara dödfött, och de massiva klasskonflikter vi kommer att bevittna, kommer inte att kunna ta avgörande steget från revolt till revolution.
Maj 2001
I Polen, för tjugo år sedan, sommaren 1980, utbröt den viktigaste rörelsen i världsproletariatets kamp sedan slutet på den revolutionära vågen, som påbörjades i och med slutet av det första världskriget och fortsatte till början av tjugotalet. Idag, när den härskande klassens ideologi helt avvisar idén om att arbetarklassen skulle existera, än mindre att den kan agera till försvar för sina intressen, så är det nödvändigt för revolutionära organisationer att påminna arbetare om det största utbrottet av arbetarkamp under närmare 80 år.
För yngre arbetare, så kan händelserna i Polen 1980-81förefalla som en uppenbarelse av det förflutna, när arbetarklassen tydligt demonstrerade att den var en kraft att räkna med i det kapitalistiska samhället. För äldre arbetare, som möjligen blivit mer skeptiska, kan händelserna utgöra en påminnelse om att arbetarklassens potentiella makt kan fungera som en antidot mot dagens giftiga lögner om globaliseringen, den ”nya ekonomins” under, och det så kallade slutet på klasskampen.
Klasstriderna i Polen 1980 var rika på lärdomar för världsproletariatet, och vi ska återkomma till några av dessa i slutet av denna artikel. Men en lärdom, som visade sig tydligt och kraftfullt vid denna tidpunkt, och som idag fullständigt döljs av borgarklassens ideologiska kampanjer, var att arbetarklassens kamp i de så kallade ”socialistiska” länderna i grunden är den samma som arbetarkampen i den öppet kapitalistiska västvärlden. På så sätt visade man tydligt att arbetarklassen var lika exploaterad i östblocket som den var i de kapitalistiska länderna. Detta kom att innebära, att utifrån arbetarklassens synpunkt, var ”realsocialismen” i själva verket kapitalism. Faktum var, att denna lärdom inte var något nytt. Revolutionärer hade inte väntat ända till 198o med att identifiera den kapitalistiska naturen hos de självutnämnda socialistiska länderna. Under årtionden, även innan bildandet av de så kallade ”folkrepublikerna” så hade man tydligt sagt att det så kallade ”socialistiska fäderneslandet” som stalinisterna höll så högt, inte var något annat än ett imperialistiskt och kapitalistiskt land, där arbetarna underkastades en fruktansvärd exploatering för profiter som tillföll en borgarklass, som rekryterades i den ”kommunistiska” partiapparaten. De var därför inte förvånade 1953, när arbetarna i Östberlin gjorde uppror mot den östtyska ”socialist”-regimen, eller 1956, när arbetarna i Polen, och framför allt i Ungern, reste sig mot den ”socialistiska” staten, där man i Ungern gick så långt att man organiserade arbetarråd innan man massakrerades av den ”Röda” Arméns pansarvagnar. I själva verket hade klasstriderna i Polen 1980 förberetts av en helrad strejkrörelser och exempel på arbetarkamp, vilka vi kort kommer att beröra här.
I juni 1956 ägde det rum flera strejker i Polen, vilka kulminerade i en upprorsstrejk i Poznan, som slogs ned av armén. När rörelsen fortsatte, med strejker, demonstrationer och sammandrabbningar med polisen i flera landsändar i oktober, så kunde den polska staten inte längre lita till enbart den brutala repressionen. Det var utnämningen av Gomulkas nya ”reformistiska” ledarskap som gjorde det möjligt för den härskande klassen att kontrollera situationen med en nationalistisk strategi, som förhindrade att någon länk skapades till den då pågående kampen i Ungern.
Under vintern 1970-71 svarade arbetarna massivt på prishöjningar på 30% och mer. Förutom strejker förekom sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna och attacker på stalinistpartiets högkvarter. Trots statens repression så blev regeringen överrumplad av omfattningen av arbetarnas rörelse, och prishöjningarna drogs tillbaka. Under strejkerna hade Gomulka ersatts av Gierek, utan att detta påverkade arbetarkampens utveckling.
I juni 1976 utbröt strejker och sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna som ett svar på de första prishöjningarna sedan 1970. Prishöjningarna drogs tillbaka, men sedan slog statens repression igenom med full kraft med massavskedanden och arresteringar av hundratals arbetare.
Med denna erfarenhet av kamp bakom sig, så var det inte förvånande, att arbetarna uppvisade en avsevärd förmåga att förstå kampens behov och tillvägagångssätt, när man gav sig in i rörelsen 1980.
För att få en bild av varför strejkerna i Polen var en sådan inspirationskälla vid denna tidpunkt, varför IKS omedelbart producerade ett internationellt flygblad om lärdomarna från rörelsen, och varför de är en erfarenhet för arbetarklassen som fortfarande påkallar uppmärksamhet två årtionden senare, så är det nödvändigt att sammanfatta vad som hände. Vad som följer är delvis baserat på en artikel som publicerades i International Review 23 (även om detta nummer inte skiljer sig från övriga under denna period; varje nummer från 23-29 innehåller lärdomar från rörelsen).
”den 1 juli 1980, efter en kraftig höjning av köttpriset (upp till 60%) bröt strejker ut i Ursus (en förort till Warsawa) vid en traktorfabrik som hade befunnit sig mitt i skottgluggen för de konfrontationer med myndigheterna som ägde rum 1976, och i Tczew (i en bildelsfabrik) i Gdanskregionen (och i en färgfabrik och en petrokemisk industri i Wloclawek). I Ursus organiserade arbetarna stormöten, gjorde upp en lista med krav, och valde en strejkkommitté. De stod emot hoten om avskedanden och repression och fortsatte att lägga ned arbetet hela den kommande perioden för att stödja rörelsen. Mellan den 3-10 juli spreds agitationen i Warsawa (inom elindustrin och på tryckerier) till flygplansfabriken i Swidnick, (20 000 arbetare) vid bilfabriken i Zeran; till Lodz, till Gdansk. Arbetare bildade strejkkommittéer, deras krav handlade om lönehöjningar och att prishöjningarna drogs tillbaka. Regeringen gick med på löneökningar, 10% i genomsnitt, ibland så högt som 20%, ofta riktade till de strejkande arbetarna, för att lugna ned rörelsen.
”I mitten av juli spreds strejken till Lublin. Järnvägsarbetare, transportarbetare och slutligen alla industrier i staden lade ned arbetet. Deras krav: fria val till fackföreningarna, en säkerhetsgaranti för de strejkande, polisen bort från fabrikerna, löneökningar. (Trupper kallades in för att upprätthålla livsmedelstransporter till staden.)
”Arbetet återupptogs igen i vissa regioner, medan strejker bröt ut i andra. Krasnik, stålverket i Skolawa Wola (med 30 000 anställda), staden Chelm (nära den ryska gränsen. Ostrow-Wielkopolski, 20 000 arbetare vid en helikopterfabrik i Wroclaw, drabbades av strejken… (över närmare) hundra strejker under juli månad. Avdelning K1 vid varven i Gdansk hade arbetsnedläggelser: även stålverkskomplexet i Huta-Warsawa. Överallt gav myndigheterna med sig och gick med på löneökningar. Enligt Financial Times upprättade regeringen en fond på 4 miljarder zloty i juli för att betala dessa löneökningar. Offentliga leverantörer fick instruktioner att omedelbart leverera ”bra kött” till de fabriker som hotades av arbetsnedläggelse. Mot slutet av juli föreföll det som om rörelsen gick tillbaka; regeringen trodde att man stoppat rörelsen genom att förhandla fabrik för fabrik. Man misstog sig.
”Explosionen inkapslades bara, vilket den veckolånga strejken bland Warsawas renhållningsarbetare i början av augusti visade. Den 14 augusti utbröt en strejk (där 17 000 arbetare deltog), vid Leninvarvet i Gdansk, efter att man avskedat en arbetare som var aktiv i den fria fackföreningsrörelsen, som var känd för sin kampvilja och ärlighet. Stormötet gjorde upp en lista med elva krav; man lyssnade på förslag, diskuterade och röstade. Stormötet beslöt att välja en strejkkommitté på grundval av dessa krav, som innefattade: återanställning av avskedade arbetare, ökningar av barnbidragen, löneökningar på 2000 zloty (medellönen var 3000-4500 zloty per månad), upplösning av de offentliga fackföreningarna, avskaffande av polisens och byråkratins privilegier, byggandet av ett monument till minne av de arbetare som dödades av milisen 1970, omedelbart offentliggörande av sann information om strejken. Ledningen gav med sig, och återanställde Anna Walentynowicz och Lech Walesa och klartecken till byggandet av monumentet. Strejkkommittén sammanfattade sitt mandat inför arbetarna på eftermiddagen och informerade dem om ledningens ståndpunkt. Stormötet beslöt att bilda en arbetarmilis; all alkohol konfiskerades. En andra runda i förhandlingarna med ledningen påbörjades. Arbetarna tog över högtalaranläggningen, så att förhandlingarna skulle kunna vara öppna för alla som ville höra. Snart utvecklades ett system där arbetare på utsidan kunde höras av förhandlarna inomhus. Arbetar tog över mikrofonerna och gjorde sina röster hörda. Under större delen av strejken, ända fram till de sista dagarna innan undertecknandet av kompromissen, ingrep arbetare för att uppmuntra, ge sitt stöd till eller förkasta besluten som strejkkommittén föreslog. Alla arbetare som avskedats sedan 1970 kunde återvända till varvet. Ledningen lovade löneökningar och garanterade de strejkandes säkerhet.
”Den 15 augusti paralyserade en generalstrejk (som omfattade mer än 50 000 arbetare) Gdanskregionen. Skeppsvarvet Pariskommunen i Gdynia följde efter. Arbetarna ockuperade varven och blev lovade en omedelbar löneförhöjning på 2100 zloty. Man vägrade gå tillbaka, och sade ”Gdansk ska också segra”. Rörelsen i Gdansk vägde fram och tillbaka: man tvekade, och delegaterna från verkstadsgolvet tvekade om man skulle gå vidare, och verkade acceptera ledningens förslag. Arbetare från andra platser i Gdansk och Gdynia övertalade arbetarnas stormöte, som ockuperat skeppsvarvet, att fortsätta sin solidaritet med dem. Man utlyste ett nytt val av delegater, vilka bättre kunde uttrycka den allmänna viljan. Arbetare från olika fabriker i regionen bildade en samordningskommitté av strejkkommitéer mellan olika fabriker (MKS) natten till den 15 augusti och utarbetade tjugoen krav.
”Strejkkommittén hade då 400 medlemmar, två representanter per fabrik; vid rörelsens höjdpunkt samlade den mellan 800 och 1000 medlemmar. Delegationer sändes fram och tillbaka från fabrikerna till den centrala strejkkommittén, där man använde kassetter för att spela in diskussionerna. Strejkkommittéer i varje fabrik tog hand om varje specifikt krav, helheten koordinerades av den centrala strejkkommittén. Strejkkommittén vid Leninvarvet hade tolv delegater, en per verkstad, valda genom handuppräckning efter diskussionerna. Två delegater sändes till den centrala samordningskommittén, och rapporterade tillbaka två gånger per dag.
”Den 16 augusti stängdes all telekommunikation med Gdanskområdet av utav regeringen. Den centrala strejkkommittén valde ett presidium där anhängarna av de ”fria fackföreningarna” och dissidenter var dominerande. De tjugoen krav man bestämt den 16 augusti började med en uppmaning till att bilda fria och oberoende fackföreningar och för rätten att strejka. Vad som hade varit nummer två av de elva kraven hamnade nu på sjunde plats: löneökning med 2000 zloty för alla”.
(Den 17 augusti rapporterade den lokala radion i Gdansk att ”diskussionsklimatet på vissa fabriker har blivit alarmerande”).
”Den 18 augusti paralyserades 75 arbetsplatser i Gdansk-Gdynia-Sopot-regionen. Närmare 100 000 strejkade. Det var strejkrörelser i Szczecin (Stettin), och i Tarnow, åtta kilometer söder om Krakow. Strejkkommittén ordnade livsmedelsförsörjningen; kraftstationer och livsmedelsfabriker var i drift på strejkkommitténs begäran. Då förhandlingarna låg nere, vägrade regeringen att tala med samordningskommittén. De följande dagarna bröt nya strejker ut i Elblag, i Tchzew, i Kolobrzeg och i andra städer. Den 20 augusti uppskattades det att 300 000 arbetare var ute i strejk (innefattande 120 000 i Gdanskområdet på mer än 250 arbetsplatser. Den 22 augusti var mer än 150 000 arbetare i Gdanskområdet, och 30 000 i Szczecin, ute i strejk). Nyhetstidningen från leninvarvet, Solidarnosc, kom ut dagligen: tryckeriarbetare hjälpte till att ge ut flygblad och publikationer. (Stalinistiska tidningar talade om ”en fara för permanent social och politisk destabilisering”.)
”Den 26 augusti reagerade arbetarna försiktigt på regeringens löften och förblev likgiltiga inför (stalinistpariledaren) Giereks tal. Man vägrade att förhandla tills telefonkommunikationerna åter kunde tas i bruk.
”Den 27 augusti utfärdades säkerhetspass utav källor i regeringen i Warsawa till olika dissidenter, så att dessa skulle kunna åka till arbetarna som ”experter” och lugna ned den uppochnedvända situationen. Regeringen gick med på att förhandla med presidiet för den centrala strejkkommittén´, och erkände rätten att strejka. Telefonlinjerna började fungera igen. Parallella förhandlingar togs upp i Szczecin nära gränsen till Östtyskland. Kardinal Wysynski uppmanade till ett slut på strejken; delar av talet sändes på TV. De strejkande sände delegationer till resten av landet för att få solidaritet.
”Den 28 augusti spreds strejkerna vidare. De drabbade Schlesiens koppar- och kolgruvor, där arbetarna hade den högsta levnadsstandarden i Polen. Gruvarbetarna deklarerade, även innan man diskuterat strejken och gått med på precisa krav, att man tänkte lägga ned arbetet omedelbart ”om myndigheterna rör Gdansk”. De gick ut i strejk för ”kraven från Gdansk”. 30 fabriker gick ut i strejk i Wroclaw, i Poznan (i fabriken där rörelsen började 1956), i stålverken i Nova-Huta och i Rzeszois. Samordningskommittéer mellan fabriker bildades i olika regioner. Ursus sände delegationer till Gdansk. Mitt under generaliseringen av kampen, deklarerade Walesa: ”Vi vill inte att strejkerna ska spridas, eftersom de kommer att driva landet till kollaps. Vi behöver lugn för att kunna genomföra förhandlingarna”. Förhandlingarna mellan presidiet och regeringen blev privata; högtalarsystemen började allt oftare att gå sönder på skeppsvarven. Den 29 augusti kom diskussionerna och presidiet överens om en kompromiss: arbetarna kommer att garanteras "fria fackföreningar" om de accepterade: 1. Partiets ledande roll; 2. nödvändigheten att stödja den polska staten och Warsawapakten; 3. Att fackföreningarna inte spelar någon politisk roll.
”Överenskommelsen undertecknades den 31 augusti i Szczecin och Gdansk. Regeringen erkände de ”självstyrande” fackföreningarna; som deras talesman sade: ”nationen och staten behöver en välorganiserad och medveten arbetarklass”. Två dagar senare sade 15 medlemmar ur presidiet upp sig från sina arbetsplatser och blev funktionärer i de nya fackföreningarna. Efteråt var de tvungna att nyansera sina ståndpunkter, eftersom man offentliggjorde att de skulle få löner på 8000 zlotys. Denna information förnekades senare på grund av arbetarnas missnöje
”Det tog flera dagar att få dessa överenskommelser undertecknade. Uttalanden från arbetare i Gdansk visade att man var upprörda, misstänksamma och besvikna. Vissa arbetare, när de hörde att överenskommelserna endast gav dem hälften av vad man uppnått den 16 augusti, skrek: ”Walesa, du sålde ut oss!”. Många arbetare delade inte ståndpunkten som erkände partiets och statens roll.
”Strejken i kolgruvorna i övre Schlesien och i koppargruvorna vars mål var att försäkra att Gdanskavtalet skulle gälla hela landet, fortsatte till den 3 september. Under september fortsatt strejkerna: i Kielce, i Bialystok bland bomullsarbetare, i textilindustrin, i saltgruvorna i Schlesien, i kollektivtrafiken i Katowice”. I mitten av oktober uppskattades att strejker hade ägt rum på mer än 4800 arbetsplatser i hela Polen.
Även om masstrejken hade sina mest dramatiska uttryck i augusti 1980, så bibehöll arbetarklassen initiativet mot de första osammanhängande svaren från den polska borgarklassen under flera månader, ända till början av 1981. Trots de överenskommelser som gjordes upp i Gdansk fortsatte arbetarkampen, med ockupationer, strejker och demonstrationer. Arbetarnas krav breddades, med ekonomiska krav som vidgades i djup och omfattning, och politiska krav, som blev allt radikalare. I november 1980 förekom till exempel, i aktioner som centrerades i Warsawa, krav på kontroll över polisen, armén, säkerhetspolisen och det allmänna åklagarväsendet. Sådana krav, för begränsningar av den repressiva apparaten hos en kapitalistisk regering, skulle aldrig tolereras någon annan stans i världen, eftersom det ifrågasätter själva den kraft som garanterar borgarklassens diktatur.
På den ekonomiska nivån, förekom ockupationer av olika myndighetskontor i protest mot köttransoneringarna. På andra platser förekom strejker och protester mot de köttransoner man tillät för julhelgerna. Solidarnosc var uttryckligen emot dessa aktioner eftersom man under en tid propagerat för att genomföra köttransoner.
Inför klasstriderna i Polen stod landets härskande klass handfallen i sitt svar. På grund av omfattningen av arbetarnas rörelse så vågade man inte till en början att ta till en direkt repression. Detta betydde inte att hotet om repression inte användes av Solidarnosc som ett sätt att få ett slut på kampen. Hotet kom inte bara från den polska staten utan också från den ryska imperialismens styrkor. De var med all rätt bekymrade över möjligheten av en rörelse som skulle kunna inspirera till kamp i närliggande länder. Hotet om militär intervention tog sig konkret form när man i november rapporterade om koncentrationer av Warszawapaktstyrkor längs den polska gränsen. Även om ledande personer i USA och Europa riktade de sedvanliga varningarna mot en rysk invasion i Polen, som man hade gjort i Ungern 1956 och i Tjeckoslovakien 1968, så var detta bara tomma ord. Joseph Luns, den dåvarande generalsekreteraren i NATO, hade redan i oktober 1980 sagt att det var osannolikt, att västblocket skulle göra något militärt motstånd i händelse av en rysk invasion. När det gällde klasskamp, på den nivå som arbetarna i Polen hade genomfört den, så hade de imperialistiska fienderna inga verkliga skillnader, när det gällde att upprätthålla den sociala ordningen och krossa arbetarkampen. I själva verket hade dessa varningar från västblocket ett tydligt mål: de syftade till att skrämma de polska arbetarna med ett hot om invasion av ryska tanks. De visste vad som hade hänt i Ungern 1956, när dessa tanks dödat tusentals arbetare. Trots detta fortsatte kampen.
I januari 1981, när Solidarnosc diskuterade lördagsarbete med regeringen, så vägrade tre miljoner arbetare att gå till jobbet den 10, och den tunga industrin stod helt stilla. Lech Walesa vädjade om att det inte skulle ske någon konfrontation med regeringen.
I januari och februari 1981 utbröt strejker som krävde avskedanden av korrupta myndighetspersoner. Den södra regionen, runt Bielsko-Biala paralyserades av en förlängd generalstrejk som involverade 120 000 arbetare på närmare 120 arbetsplatser. Det utbröt strejker i Bydgoszcz, Gdansk, Czestochowa, Kutno, Poznan, Legnica och Kielce. En ledande figur i Solidarnosc sade ”vi tänker stoppa dessa anti-korruptionsstrejker. Annars kommer hela landet att gå ut i strejk”. Den 9 februari, i Jelenia Gora (i västra Polen) utbröt en generalstrejk som omfattade 300 000 arbetare på 450 arbetsplatser som krävde att ett sanatorium som var reserverat för regeringens byråkrater skulle tas över av det lokala sjukhuset. Det utbröt ytterligare aktioner i Kalisz, Suwalki, Katowice, Radom, Nowy Sacz, Szczecin och Lublin – dessa ägde rum efter att Jaruzelski hade blivit utnämnd till premiärminister och Solidarnosc hade reagerat positivt på dennes förslag på 90 dagars förbud för strejkaktioner.
Att man bytte ut Kania mot Jaruzelski, och tidigare bytte ut Gierek mot Kania, var viktiga nyorienteringar för den polska borgarklassen, men de kunde inte i sig själv besegra arbetarklassens kamp. Arbetarna hade sett Gomulka komma och gå, och de visste att en ändring i toppen inte skulle påverka statens politik.
I mars uppkom ett hot om nationell generalstrejk som svar på polisvåld i Bydgoszcz. Till slut avblåstes denna av Solidarnosc, efter en uppgörelse med regeringen. Fackföreningen accepterade att ”det fanns ett visst fog för att polisen grep in i Bydgoszcz, på grund av det spända klimatet i staden”. Under den period som följde Bydgoszcz bidades sju samarbetskommissioner för att officiellt institutionalisera samarbetet mellan regeringen och Solidarnosc.
Men strejkerna tog inte slut för det. I mitten av juli 1981 annonserade man bränsle- och prisökningar på upp till 400%, samtidigt som man aviserade nedskärningar i matransonerna för augusti och september. Strejker och hungermarscher återuppstod. Solidarnosc krävde ett slut på protesterna. Många andra frågor togs upp: korruptionen, repressionen, och matransonerna. I slutet av september var 2/3 av den polska landbygden indragen i strejken. Strejken fortsatte att utvecklas till mitten av oktober 1981.
Även om regeringens annonserade förslag från sommaren utgjorde ett verkligt hot, så var det inte förrän den 13 december 1981 som man tog till militärregimens tumskruvar. Polisstaten hade 300 000 man i trupper och 100 000 poliser – men det var först 17 månader efter att rörelsen startade som den polska härskarklassen kände sig säker på att man fysiskt kunde attackera arbetarnas strejker, ockupationer och demonstrationer. Detta självförtroende byggde på att man visste, att Solidarnosc enträget hade underminerat arbetarklassens förmåga att kämpa.
Rörelsens styrka byggde på det faktum att arbetarna tog kampen i sina egna händer och snabbt överflyglade begränsningarna hos enskilda företag. Genom att utvidga strejkerna utöver enskilda fabriker, genom att hålla stormöten och försäkra sig om att delegaterna kunde återkallas i varje moment, så bidrog detta till styrkan i rörelsen. Delvis kan detta tillskrivas det faktum, att arbetarna inte hade något förtroende för de officiella fackföreningarna – vilka identifierades som korrupta statsorgan. Även om detta bidrog till rörelsens styrka, så gjorde det arbetarna sårbara för propagandan om ”fria” eller ”oberoende” fackföreningar.
Olika grupper av dissidenter hade under flera års tid fört fram idén om ”fria” fackföreningar, som ett alternativ till de som sågs som en del av staten. Dessa idéer kom fram till ytan särskilt under perioder av intensiv arbetarkamp. Augusti 1980 var inget undantag. Redan från början, när arbetarna kämpade mot attackerna på sina levnads- och arbetsvillkor, hördes röster som insisterade på behovet av ”oberoende” fackföreningar.
Solidarnosc aktioner under 1980 och 1981 visade att, även om man formellt var separerade från den kapitalistiska staten, så kommer nya fackföreningar, som startar ”från scratch”, med miljoner av beslutsamma medlemmar, och med arbetarklassens förtroende, agera på samma sätt som officiella och byråkratiska statsfackföreningar. Precis som fackföreningar överallt annars i världen. Solidarnosc (och kraven om ”fria fackföreningar” som föregick dess bildande) agerade för att sabotera kampen, demobilisera och avskräcka arbetare, och leda in deras missnöje mot återvändsgränder som ”självförvaltning”, försvar av den nationella ekonomin och ett försvar av fackföreningarna, snarare än deras egna intressen. Detta ägde rum, inte på grund av ”dåliga ledare” som Walesa, kyrkans inflytande eller en brist på demokratiska strukturer, utan på grund av själva naturen hos fackföreningsideologin. Permanenta organisationer kan inte upprätthållas i en epok när reformer inte längre är möjliga, där staten tenderar att inkorporera hela samhället, där fackföreningarna endast kan vara instrument för att försvara den nationella ekonomin.
I Polen, även vid rörelsens höjdpunkt, när arbetarna organiserade sig själva, utvidgade sin kamp, höll stormöten, valde delegater och skapade samarbetskommittéer för att kordinera och göra sina aktioner mer effektiva, så fanns det redan en rörelse som insisterade på behovet av nya fackföreningar. Som vår sammanfattning av händelserna visar, var ett av de första slagen mot rörelsen, när man omformade samarbetskommittéerna mellan fabrikerna till de första strukturerna av Solidarnosc.
Det fanns mycket misstänksamhet mot de aktioner som utfördes av Wales och det ”moderata” ledarskapet, men Solidarnosc arbete genomfördes inte av en handfull ”komprometterade” kända figurer, utan av fackföreningsstrukturen som helhet. Visst var Walesa en viktig figur, som hyllades av borgarklassen internationellt. Hans mottagande av Nobels fredspris och upphöjelse till Polens president därefter, var otvivelaktigt i kontinuitet med hans aktiviteter 1980-81.Men man bör också komma ihåg, att han en gång hade varit en respekterad militant, som exempelvis hade varit en ledande gestalt under strejkrörelsen 1970. Denna respekt betydde att hans röst hade en särskild tyngd för arbetarna, som en bevisad ”opponent” till den polska staten. Men under sommaren 1980 var denna ”opposition” något som tillhörde det förgångna. Redan i rörelsens början såg man hur han aktivt försökte förhindra arbetare från att strejka. Detta började i Gdansk, sedan försvann han till ”förhandlingar” med myndigheterna om hur man på bästa sätt skulle sabotera arbetarkampen, och till slut såg man honom flänga omkring hela landet, ofta i en arméhelikopter, för att försöka övertala arbetare, vid varje tillfälle, att överge sina strejker.
Walesa litade inte bara till sitt tidigare rykte, utan gav nya skäl för att man skulle lägga ned kampen. ”Samhället behöver ordning nu. Vi måste lära oss att förhandla hellre än att strejka”. Arbetarna var tvungna att sluta strejka så att Solidarnosc skulle kunna förhandla. Det nationella budskapet var tydligt: ”Vi är polacker först och främst, därefter fackföreningsmän”:
Soldarnosc roll växte till att mer och mer bli ett partnerskap med regeringen, särskilt efter att man hade avvisat hotet om en generalstrejk i mars 1981. I augusti 1981 kan man se ett mycket tydligt exempel, när Solidarnosc försökte övertala arbetare att ge upp åtta lediga lördagar för att hjälpa den krisdrabbade ekonomin. Som en arg arbetare svarade representanter från Solidarnosc nationella kommission: ”Ni har mage att säga åt folk att arbeta sina lediga lördagar eftersom regeringen måste stöttas. Vem är det som säger att det är vi som ska stötta upp dem?”
Men Soldarnosc sysslade inte bara med direkta uppmaningar till lugn. Ett typiskt flygblad från Solidarnosc i Szczecin, började så här:
”Solidarnosc betyder
ett sätt att få landet på fötter
socialt lugn och stabilitet
ett upprätthållande av standard och god organisering”
men fortsatte samtidigt att prata om ”kampen för en dräglig levnadsstandard”. Detta visade på Solidarnosc två ansikten: som en kraft för den sociala ordningen, som samtidigt poserade som en försvarare av arbetarnas intressen. Dessa två aspekter av fackföreningens aktivitet var ömsesidigt beroende av varandra. Genom att hävda att man hade arbetarnas intressen som ledstjärna hoppades man att deras uppmaningar till ordning skulle ha större trovärdighet. Många fackföreningsaktivister som förkastade Walesas ”förräderi” skulle fotfarande rusa till försvar för själva Solidarnosc. Under februari 1981, efter en period när flera strejker utbröt utanför Solidarnosc kontroll, gjorde ledarskapet ett uttalande, där man insisterade på nödvändigheten av en förenad fackförening, eftersom en splittring ”skulle betyda inledningen på en period av okontrollerade samhällskonflikter”. En sådan uppmaning var en påminnelse om att Solidarnosc endast kunde fungera effektivt för den polska kapitalismen så länge som man kunde framstå som en försvarare för arbetarklassens intressen.
Denna roll för Solidarnosc uppmärksammades internationellt, när fackföreningar från Väst gav råd om hur fackföreningar fungerar inom ramen för den nationella ekonomin. För att bygga upp Solidarnosc begränsade sig inte fackföreningarna från Väst endast till muntligt stöd; avsevärda ekonomiska bidrag erbjöds från flera fackföreningsfederationer, särskilt från stöttepelarna för den samhälleliga ordningen i USA och Storbritannien, AFL-CIO och TUC. Den internationella kapitalismen lämnade inget åt slumpen.
Klasstriderna 1980-81 berikades av den polska arbetarklassens tidigare erfarenheter. Men de var inte ett isolerat ”polskt” uttryck för klasskamp, eftersom de var kulmen på en internationell våg av klasskamp från 1978 till 1981. Gruvarbetare i USA 1978, den offentliga sektorn i Storbritannien 1978-79, franska stålverksarbetare i början av 1979, varvsarbetare i Rotterdam hösten 1979, stålverksarbetare i Storbritannien 1980, brasilianska metallarbetare, iranska oljearbetare, massiva strejkrörelser i Peru, strejker runt hela Östeuropa, som följde på masstrejken i Polen: alla dessa strider demonstrerade arbetarklassens kampvilja och det växande klassmedvetandet. Den stora betydelsen av masstrejken i Polen var att den gav ett första svar på de grundläggande frågor som ställdes i de andra striderna – hur kämpar arbetarklassen och vilka är de huvudsakliga hindren man möter i kampen.
Som vi har sett, så var det polska proletariatet sommaren 1980 förmögna att spontant skapa de mest kraftfulla och effektiva formerna för sin klasskamp just därför att de sociala ”buffertar” som existerade i västvärlden saknades. Detta bevisar lögnaktigheten i påståendet hos alla de (trotskister, anarkosyndikalister och andra) som hävdar att arbetarklassen inte är förmögen att utveckla sin kamp om man inte först har bildat fackföreningar eller någon annan form av ”arbetarassociationer” (som Bordigisterna i Parti Communiste Internationale, som publicerar Il Communista i Italien, formulerar det). När det polska proletariatet hade sin största styrka, när man paralyserade den kapitalistiska statens repressiva apparat och tvingade den till reträtt, så existerade inga fackföreningar (de officiella fackföreningarna var helt ute ur räkningen). När fackföreningen bildades, och växte bit för bit i styrka och struktur, så försvagades proletariatet så mycket, att man var oförmögen att reagera på den repression som släpptes lös den 13 december 1981. När klasskampen utvecklas, är arbetarnas styrka inte proportionell till fackföreningarnas styrka, utan tvärtom. Varje försök att ”förnya” de gamla fackföreningarna eller skapa nya, leder bara till att man stöder borgarklassen i dess sabotage av arbetarkampen.
Detta är en grundläggande lärdom för världsproletariatet från kampen i Polen 1980. De polska arbetarna själva var dock oförmögna att förstå denna lärdom, eftersom man inte hade en direkt historisk erfarenhet av fackföreningarnas sabotage. Några månaders sabotage av Solidarnosc övertygade dem på sin höjd om att Walesa och hans efterföljare var vidriga typer, men var inte tillräckligt för att lära dem att problemet var fackföreningsideologin, inte den ena eller andra ”dåliga ledaren”.
Dessa lärdomar kan bara dras av de sektorer av arbetarklassen som redan under en lång tid hade konfronterats med den borgerliga demokratin, inte omedelbart från den polska erfarenheten, utan från deras egen dagliga erfarenhet. Delvis, var det detta som hände under den period som följde.
Under den internationella vågen av klasskamp från 1983-89, särskilt i Västeuropa, där arbetarklassen har den längsta erfarenheten av ”oberoende” fackföreningar och den demokratiska borgarklassens diktatur, började arbetarklassens kamp allt mer ifrågasätta fackföreningarnas auktoritet till en punkt där det i en hel rad länder (särkilt i Frankrike och Italien) bildades ”koordinationer”, de påstods uppkomma ur ”gräsrotsstormöten”, för att kompensera för de officiella fackföreningarnas dåliga rykte[1]. Denna tendens till att ifrågasätta fackföreningsapparaten motverkades starkt utav den allmänna tillbakagången i arbetarklassen som följde på östblockets och stalinistregimernas kollaps 1989. Men i de klasstrider, som med nödvändighet kommer att utvecklas i framtiden mot den kapitalistiska krisen, måste arbetare i alla länder återta lärdomarna från sina tidigare strider. Inte bara de strider som man själv har varit direkt inblandad i, utan också lärdomar från klassbröder i andra länder, och särskilt lärdomarna från arbetarklassens kamp i Polen 1980.
För vi kan vara säkra på, att arbetarklassens relativa passivitet i hela världen idag, inte ifrågasätter den allmänna historiska riktningen för arbetarklassens kamp. Maj –68 i Frankrike, den italienska ”heta hösten” 1969, och många andra rörelser runt hela världen därefter, har visat att arbetarklassen har kommit ur den kontrarevolution som den led under i 40 års tid[2]. Denna historiska riktning har inte fundamentalt ifrågasatts sedan dess: en historisk period som har bevittnat strider av en sådan betydelse som de i Polen kan bara ifrågasättas genom ett grundläggande nederlag för arbetarklassen, något som borgarklassen än så länge har varit oförmögen att genomföra.
Barrow
Vi vill ge några kommentarer till boken Expectativas Fallidas (Espana 1934-39) (betyder ungefär i svensk översättning "Misslyckade Perspektiv") vilken publicerades på hösten 1999. Denna bok är en samling av olika ståndpunkter som antogs av den Rådskommunistiska strömningen i förhållande till kriget i Spanien 1936-39. Den innehåller texter av Mattick, Korsch och Wagner, med en introduktion av Cajo Brendel, en av de få kvarvarande Rådskommunistiska medlemmar som fortfarande lever.
I denna artikel skall vi inte ägna oss åt denna politiska strömning, vilken fortsatte KAPD:s (Kommunistische Arbeiter Partei Deutchlands), Pannekoeks , med fleras kamp, under 20-talet, mot degenereringen av och de kommunistiska partiernas övergång till kapitalets läger. Det var en kamp som fortsatte in på 30-talet, under kontrarevolutionens mörkaste period, genom att man försvarade proletära ståndpunkter och bidrog med viktiga arbeten för detta ändamål (1).
Såsom militanter i den Kommunistiska Vänstern, välkomnar vi publiceringen av detta dokument. Dock är Expectativas Fallidas är ett väldigt begränsat urval av den Rådskommunistiska strömningens dokument angående kriget i Spanien. De publicerar de mest förvirrade texterna, texter som gör de största eftergifterna till de "anti-fascistiska" mystifikationerna och som tenderar till anarkism.
Medan det finns Rådskommunistiska dokument som fördömer enrollerandet av proletariatet i denna imperialistiska massaker mellan två imperialistiska fraktioner, förvandlar texterna i denna bok den imperialistiska massakern till ett "försök till en proletär revolution". Medan texterna från GIK (2) fördömer denna fälla med "antifascism", är texterna i boken väldigt tvetydiga i förhållande till denna uppfattning. Medan det finns Rådskommunistiska ståndpunkter som klart fördömde CNT som en fackförening som förrådde arbetarklassen, behandlar texterna i denna bok CNT som en revolutionär organisation.
En av de ansvariga för detta verk, Sergio Rosés, understryker på sidan 152 att:
"Rådismens, eller rättare sagt Rådisternas främsta kännetecken är att de är en heterogen gruppering bestående av individer och organisationer som stod utanför Leninismen och motsatte sig den, och hävdade att de försvarade den revolutionära marxismens arv".
Detta till trots, är det de sämsta av denna "heterogena grupperings" texter angående massakrerna i Spanien som de publicerar.
Det är inte vår avsikt att göra en bedömning av utgivarnas avsikter vad det gäller denna samling av texter. Vad som dock framstår som klart är att läsare som inte känner till de grundläggande ståndpunkterna om Rådskommunismen kommer att få en mycket deformerad bild och uppfattning av dess ståndpunkter, läsaren kommer att tro att Rådskommunismen stod nära CNT och att det gav ett kritiskt stöd till den "anti-fascistiska sociala revolutionen".
Därför blir det objektiva resultatet av denna bok en draghjälp till borgarklassens anti-kommunistiska kampanjer. Det finns grova och brutala former för dessa kampanjer såsom "Kommunismens svarta bok" . Men det finns också andra facetter i de anti-kommunistiska kampanjerna som är mer sofistikerade och subtila, som syftar att fånga upp proletära element som söker efter revolutionära ståndpunkter och för vilka de groteska lögnerna om "kommunismen" bara kan ha en kontraproduktiv effekt. Då får de klä upp antikommunismen i en revolutionär dräkt, i syfte att å ena sidan gynna anarkismen som ett alternativ till den påstådda bankrutten hos marxismen, och, å den andra sidan, att ställa "modellen" med den "Spanska revolutionen 1936" mot den "bolsjevikiska statskuppen" i Ryssland 1917.
Fallenheten och sympatierna hos delar av den Rådistiska rörelsen för anarkismen och CNT är precis det som behövs för denna politiska manöver.
Såsom Sergio Roses säger:
"och slutligen - och det är en egenskap som särskiljer dem från andra strömningar inom den revolutionära marxistiska vänstern - tog de fasta på att i den spanska revolutionens kölvatten bevisade anarkismen sin revolutionära karaktär genom att ’kämpa för att förvandla de revolutionära orden till verklighet’ enligt deras egen utsago". (sid 153).
Trots de ihärdiga ansträngningarna att smutskasta marxismen, kommer de unga element som söker efter ett revolutionärt sammanhang att finna att det anarkistiska alternativet är förvirrat och otillräckligt och de kommer att dra sig till marxistiska ståndpunkter. Därför är den andra viktiga facetten i de anti-kommunistiska kampanjerna att presentera rådskommunismen som en slags "bro" till anarkismen, såsom ett "accepterande av de positiva aspekterna i den frihetliga doktrinen" och, inte minst, som en ståndaktig fiende till "Leninismen". (3)
Innehållet i Expectativas Fallidas pekar helt och hållet i den riktningen. Trots att Cajo Brendel i inledningen till boken insisterar på den klara skillnaden mellan Rådskommunism och anarkism, lägger han dock till att:
"Rådskommunisterna... visade på att de spanska anarkisterna var den mest radikala sociala gruppen, vilka hade rätt i försvara uppfattningen att radikaliseringen av revolutionen var villkoret för att besegra Francos läger, medan "demokraterna" och "kommunisterna" ville skjuta upp revolutionen tills Franco hade besegrats. Denna politiska och sociala skillnad visade på skillnaden mellan den demokratiska uppfattningen och rådskommunisterna" (sid 10) (4).
Genom att ta ställning till Expectativas Fallidas vill vi bekämpa detta amalgam av anarkism och rådskommunism, vilken utrycker ett slags fientligt övertagande av en proletär strömning i syfte att fabricera deformerad och falsk version av den, genom att utnyttja dess allvarliga misstag, och på så sätt erbjuda ett slags "falsk" marxism med vilken man kan förvirra och försvaga de element som söker efter en revolutionär koherens.
Ty det är viktigt för oss att försvara denna strömning. Därför, när den konfronterades med frågeställningarna i och med händelserna i Spanien 36, vill vi kritisera dess förvirringar, som är uppenbara i de texter som publiceras i Expectativas Fallidas , men, på samma gång , vill vi framhålla de korrekta ståndpunkter som de klaraste grupperna inom denna strömning försvarade.
I syfte att binda proletariatet med händer och fötter till försvar av den kapitalistiska ordningen, insisterade socialdemokraterna och stalinisterna på att Spanien var ett väldigt efterblivet land och att arbetarna skulle lägga åt sidan sina socialistiska strävanden för tillfället och i stället nöja sig med en "demokratisk revolution". En del av rådskommunismen hade också denna ståndpunkt, även om de vägrade att acceptera dess politiska konsekvenser.
Vi vill insistera på att detta var inte GIKs ståndpunkt, vilka på ett tydligt sätt hävdade att:
"epoken när borgerliga revolutioner var möjliga har upphört. 1848 kunde detta schema fortfarande användas men situationen har förändrats fullständigt... Vi står inte inför en kamp mellan en framväxande borgarklass och en dominerande feodalism, utan tvärtom, en kamp mellan proletariatet och monopol kapitalismen". (mars 1937).
Det är helt klart att den rådskommunistiska strömningen hade stora svårigheter att klargöra denna fråga sedan samma organisation – GIK - 1934 hade antagit de berömda Teser om bolsjevismen (publicerade på svenska av Svarta Häften i Göteborg 1975). Dessa teser använde Rysslands efterblivenhet och den enorma tyngden av bondesamhället för att rättfärdiga likställandet av den ryska revolutionen med en borgerlig revolution och att karaktärisera bolsjevikerna som ett borgerligt jakobinskt parti.
Genom att anta denna ståndpunkt (3) var rådskommunismen inspirerade av ståndpunkten som Herman Gorter utvecklade 1920 i hans "Öppet brev till kamrat Lenin" (Utgiven på svenska av Förbundet Arbetarmakt - Arbetarpress, på 70-talet). Denna skrift gjorde en skillnad mellan två grupper av länder i världen. De efterblivna länderna där Lenins taktik med revolutionär parlamentarism, deltagande i fackföreningarna, etc. var giltig, och länder där kapitalismen var fullt utvecklad, där den enda möjliga taktiken var den direkta kampen för kommunismen. Medan GIK, ställda inför händelserna 1936, var kapabla att ifrågasätta denna felaktiga ståndpunkt (även om det olyckligtvis bara var indirekt) höll andra rådskommunistiska strömningar fast vid detta, just de som är publicerade i Expectativas Fallidas.
Det Spanien som existerade 1931 gjorde det uppenbarligen lättare att svälja denna vision. Den nyligen avsatta monarkin karakteriserades av sin kroniska korruption och parasitism, situationen för bönderna var alarmerande, jorden var koncentrerad på få ägare, varav de mest kända var de berömda 16 storgodsägarna i Spanien och senoritos andaluces (den lägre adeln i Andalusien), och feodala strukturer användes i Galicien och Extramadura.
En analys av situationen i ett enskilt land i sig kan leda till en felaktig bild. Det är nödvändigt att bedöma situationen från en historisk och global utgångspunkt. Historien visar att kapitalismen är fullständigt kapabelt till att alliera sig med de feodala klasserna och etablera allianser med dem vid olika faser i dess utveckling. I det första landet med en borgerlig revolution - Storbritannien - finns det fortfarande institutioner med feodalt ursprung såsom monarkin och dess aptit på fina titlar. Kapitalismens utveckling i Tyskland ägde rum under Bismarcks stövlar - en representant för Junkerväldet som var feodala jordägare. I Japan var det den feodala monarkin som jämnade vägen för den kapitalistiska utvecklingen när "Meiji eran" började 1869, och fortfarande är det japanska samhället inpyrt av feodala rester. Kapitalismen kunde existera och utvecklas tillsammans med resterna av andra produktionssätt.
Sedermera, som Rosa Luxemburg skulle visa, kunde denna samexistens bistå med medel för dess egen utveckling (6).
Den väsentliga frågan är vad är utvecklingsnivån på kapitalismen i världsskala? Detta var kriteriet för marxisterna i början av 1900-talet, när det gällde att avgöra vad som stod på dagordningen: den proletära revolutionen eller den borgerliga revolutionen? Det var denna ståndpunkt som inspirerade Lenin i Aprilteserna, som analyserade den revolution som var på gång i Ryssland 1917 som proletär och socialistisk, gentemot den mensjevikiska ståndpunkten att den hade en demokratisk och borgerlig karaktär beroende på Rysslands efterblivenhet, tyngden av bondesamhället och tsarväldets herravälde.
Lenin förnekade inte dessa nationella realiteter, men han underströk en världsomfattande realitet som dominerades av:
"Den objektiva oundvikligheten av kapitalismen som resulterade i imperialismen och ledde till det imperialistiska kriget. Kriget har fört mänskligheten till avgrundens brant, till randen av förstörelsen av civilisationen, till brutaliseringen och förstörelsen av ännu fler miljoner, oräkneliga, miljoner av människor. Den enda vägen ut ur detta är genom den proletära revolutionen" (The tasks of the proletariat in our revolution, sid 61, vol 24, Lenin Collected Works, vår översättning).
Ryssland 1917 och hela den internationella revolutionära våg som följde på den, inklusive situationen i Kina mellan 1923-27 (7) och situationen i Spanien 1931, visade klart att kapitalismen inte längre var ett progressivt produktionsätt. Det visade att kapitalismen hade ingått i sin förfallsperiod, den fas med olösliga motsättningar av produktivkrafterna, vilket i alla länder - trots styrkan hos feodala rester - gör att världsrevolutionen står på dagordningen. Det fanns en klar samstämmighet mellan Bilan och GIK angående detta och en skillnad mellan dem och de rådskommunistiska strömningar vars ståndpunkter har publicerats i texterna i Expectativas Fallidas.
Texterna i denna bok är helt klart märkta av den intensiva borgerliga propagandan om perioden. De presenterar fascismen som det Absolut Onda, koncentrationen av ett extremt auktoritärt välde, repression, totalitär dominans, byråkratisk makt, etc.(8), och jämfört med detta var "demokratin", trots dess "otvetydiga defekter" inte bara ett hinder för fascismen, men också något "mindre ont". Mattick talar om för oss att:
"Arbetarna, för sin del, är tvingade av deras överlevnadsinstinkt, trots alla ideologiska och organisatoriska skillnader, att forma en enhetsfront gentemot fascismen som är deras största och mest direkta fiende... Arbetare kan inte låta sig hindras av ifall syftet med kampen är borgerligt-demokratiskt, statskapitalistiskt, anarko-syndikalistiskt eller kommunistiskt. De är tvingade att kämpa mot fascismen inte bara ifall de vill undvika en försämring av deras fattigdom men också helt enkelt ifall de vill överleva" (sid 33).
Det är klart att arbetarna känner behovet av att "helt enkelt överleva" men deras "närmaste och mest direkta" fiende var just inte fascismen utan de mest "radikala" representanterna för den Republikanska staten: CNT och POUM. Det var de som hindrade dem från att "överleva" genom att sända dem till den militära frontens slakthus i kriget mot Franco. Det var de som förhindrade deras "överlevnad" genom att få dem att acceptera ransoneringarna och avsäga sig de löneökningar de hade vunnit under julidagarna.
Argumentet enligt vilket det under omständigheterna inte gick att tala om revolution eller sociala krav, utan enbart om "överlevnad", utvecklas av Helmuth Wagner i hans tidigare nämnda text:
"Spanska arbetare skulle inte egentligen kämpa emot fackföreningarnas ledarskap eftersom detta skulle leda till en kollaps av den militära fronten (sic!). De måste kämpa mot fascismen för att kunna rädda sina liv, de måste acceptera allt stöd oberoende var det kommer ifrån. Det är inte en fråga ifall resultatet av detta leder till socialism eller kapitalism; det enda de vet är att de måste kämpa till slutet".
Samma text, som fördömer sättet på vilket:
"det spanska kriget har fått karaktären av en internationell konflikt mellan stormakterna",
är också emot att arbetarna gör så att de militära fronterna kollapsar! De anti-fascistiska mystifikationerna ledde till att proletariatets internationalistiska ståndpunkter glömdes bort, vilka Pannekoek och pionjärerna inom Rådskommunismen hade försvarat, sida vid sida med Lenin och Rosa Luxemburg, etc. som syftade till "kollapsen av de militära fronterna" genom klasskampen.
Var inte republiken en större fara för arbetarnas liv än fascismen? Republikens utveckling under 5 år sedan 1931 kännetecknades av ständiga massakrer på arbetarna: Alto Llobregat 1932, Casas Viejas 1933, Asturien 1934. Folkfronten fyllde sina fängelser med militanta arbetare efter sin valseger 1936... Allt detta glömdes bekvämt nog bort i namn av abstraktionen att "Fascismen är ett absolut hot mot mänskligt liv", och, som H. Wagner gör när han kritiserar en holländsk anarkistgrupp när de fördömer "varje aktion som gav stöd till de spanska arbetarna, såsom skickandet av vapen" , samtidigt som han inser att:
"Moderna vapen från utlandet bidrar till den militära kampen och i konsekvens med detta underkastar sig det spanska proletariatet imperialistiska intressen"!
Enligt Wagners metod att resonera är att "underordna sig imperialistiska intressen" något som är "politiskt" eller "moraliskt" ... skilt från den "materiella" kampen för "livet". När i själva verket underordnandet av proletariatet till imperialistiska intressen innebär den maximala negationen av livet!
Mattick tillgriper den mest vanvettiga fatalismen:
"Inget kan göras förutom att leda alla antifascistiska styrkor till kamp mot fascismen, oberoende av deras önskningar i alla andra frågor. Denna situation är inget vi har önskat, utan blev påtvingad oss och svarar på det faktum att historien är bestämd av klasskampen och inte av vissa organisationer, särskilda intressen, ledare och ideal" (sid 15).
Mattick glömmer att proletariatet är en historisk klass. Detta betyder att i situationer när programmet inte kan bestämma händelseutvecklingen på kortare eller något längre sikt, måste proletariatet vidmakthålla och fördjupa dess ståndpunkter, även om detta arbete under en hel period kan vara begränsat till en väldigt liten minoritet inom klassen. Därför, utifrån proletariatets omedelbara och historiska intressen, "påtvingade" situationen fördömandet av antifascismen. Och detta gjordes inte bara av Bilan utan också av GIK som fördömde sättet på vilken:
"kampen i Spanien har fått karaktären av en internationell konflikt mellan de stora imperialistiska makterna. De moderna vapnen som kommer från utlandet har ställt konflikten på en militär terräng och, i konsekvens med detta, har det spanska proletariatet blivit underställt imperialistiska intressen". (april 1937).
Genom att likställa försvaret av proletariatets klassintressen med "särskilda intressen, ledare och ideal", sjönk Mattick ned till nivån av "arbetaren" som borgarklassens tjänare som oupphörligen talar om för oss att lämna "teorier" och "ideal" åt sidan, och att det är nödvändigt att "kavla upp ärmarna". Detta med att "kavla upp ärmarna" betyder att kämpa på "antifascismens" terräng, vilket presenteras som det mest "praktiska" och "konkreta". Erfarenheten har tydligt visat att om proletariatet blir infångad på denna terräng kommer dess anti-fascistiska "vänner" att slå det minst lika blodigt som arbetarklassens fascistiska fiender.
Mattick hävdar att:
"Kampen mot fascismen försenar kampen mellan proletariat och borgarklass och tillåter bägge sidor endast halvmesyrer, vilket inte bara stärker revolutionens framsteg utan också formerandet av kontrarevolutionära styrkor, och bägge dessa faktorer är till men för den anti-fascistiska kampen". (sid 58).
Det är falskt på alla vis. "Kampen mot fascismen" utgör inget slags speciell vapenvila mellan borgarklassen och proletariatet som syftar till att "förena dem gentemot en gemensam fiende", vilket skulle hjälpa bägge sidor att stärka sina positioner och förbereda dem för den avgörande kampen. Detta tänkande är mest politiska fantasier som syftar till att lura proletariatet. 30-talet visade, att underordna proletariatet till den "anti-fascistiska fronten" betydde att borgarklassen redan hade vunnit ett "avgörande slag" och att dess händer var fria att massakrera arbetarna, leda dem in i kriget och få dem att underkasta sig den mest fruktansvärda utsugning.
Den "antifascistiska" orgien i Spanien, framgångarna för den franska folkfrontens fängslande av arbetarna under antifascismens flagga, avrundade de politiska och ideologiska villkoren för utbrottet av det andra världskriget.
Den enda kampen mot fascismen är den proletära kampen mot hela borgarklassen, i synnerhet "anti-fascisterna", lika mycket som mot fascisterna, eftersom, som Bilan utryckte saken:
"Erfarenheten visar att för att fascismen skall segra, är kapitalismens anti-fascistiska styrkor lika nödvändiga som dess fascistiska styrkor". (9)
Vi vill inte göra en falsk liknelse mellan två väldigt olika historiska situationer, när de ryska arbetarna snabbt mobiliserade sig mot Kornilovkuppen i september 1917, och när samma sak inträffade under de första dagarna av Francos kupp i juli 1936. Men vid bägge tillfällena var det första svaret från arbetarna att kämpa på sin egen klassterräng mot en fraktion av borgarklassen utan att gå över till den rivaliserande borgerliga fraktionen.
Men det finns en avgörande skillnad mellan Ryssland 1917 och Spanien 1936. När arbetarnas svar i Ryssland ledde till att arbetarrådens makt (Sovjeterna) förstärktes och öppnade vägen för att störta borgarklassens makt, fanns det i Spanien inte några tecken på arbetarnas självorganisering, och därför kunde arbetarna ganska lätt ledas in på en terräng som förstärkte den borgerliga makten genom den antifascistiska fällan.
Under intryck av massakrerna som utfördes av Folkfronten i maj 1937, insåg Mattick väldigt sent att:
"Folkfronten är inte något mindre ont för arbetarna, utan bara en annan form för kapitalets diktatur tillsammans med fascismen. Kampen måste föras mot kapitalismen:"
(sid 111 i boken "The barricades must be raised: the Fascism of Moscow in Spain"), och citerar dokument från den tyske anarkisten Rudolph Rocker, han säger att:
"Demokrati och fascism tjänar intressena hos samma system. Därför måste arbetarna gå i krig mot de bägge. De måste kämpa mot varje del av kapitalismen, oberoende vilka banér de använder eller vilka namn de uppger" (sid 127).
En förvirring som vägde tungt över generationer av proletärer under 1900-talet är idén om att händelserna i Spanien 1936 uttryckte en "social revolution". Med undantag av Bilan , GIK och Trabajadores marxistas de Mexico(10), höll flertalet av de utspridda proletära grupperna under denna period fast vid denna teori: Trotskij och Vänsteroppositionen, Union Communiste (Frankrike), LCI, en stor del av de Rådskommunistiska grupperna, Fraccion Bolchevique Leninista i Spanien som samlades kring militanten Munis, och till och med hos en minoritet i själva Bilan(11).
Borgarklassen, inklusive de mest konservativa av dess medier talade alla om den "spanska sociala revolutionen", i syfte att få arbetarna att tro att ett av dess största nederlag var en "stor seger". Speciellt framträdande har varit tjatet om att den "spanska revolutionen" skulle varit "mer djupgående och social" än den i Ryssland. Attraktionen hos en "social och ekonomisk revolution" ställs i motsättning till den "lumpna" och "opersonliga" politiska karaktären hos den ryska revolutionen. "Arbetarinflytande i styret av arbetsplatserna" talas det om i romantiska ordalag och detta ställs emot den mörka och sjaskiga bilden av bolsjevikernas "politiska" intriger.
I denna bok finns det några texter som fördömer detta bedrägeri i detalj (12), en lögn som borgarklassen hela tiden blåser under med det uppenbara syftet av smutskasta proletariatets verkliga revolutionära erfarenheter (Ryssland 1917 och den internationella revolutionära våg som följde denna), och syftar till att skapa falska modeller såsom Spanien 1936. Dock hyllar de andra texterna i Expectativas Fallidas samma modell till skyarna.
Mattick säger att:
"Arbetarnas självständiga initiativ skapade snart en väldigt annorlunda situation och förvandlade den defensiva politiska kampen mot fascismen till början på en social revolution".
Detta påstående är inte bara en stor överdrift utan visar också på en beklagansvärd lokalistisk närsynthet. Den tar ingen hänsyn till de dominerande internationella villkoren, vilka skulle visa sig avgörande för proletariatet. Proletariatet hade lidit en rad mycket stora nederlag som bekräftades, i synnerhet, av Hitlers makttillträde 1933 och förräderiet hos kommunistpartierna, som hade blivit agenter för kapitalet, vilket visade sig i deras ökända politik med "Folkfronter". Den historiska kursen, som den analyserades av Bilan och GIK, gick inte mot revolutionen utan mot ett generaliserat imperialistiskt världskrig.
Matticks resonemang står i skarp kontrast till GIK, som förstod att;
"utan världsrevolutionen är vi förlorade, som Lenin sade i förhållande till Ryssland. Detta är synnerligen giltigt för Spanien...Utvecklingen av kampen i Spanien är beroende av utvecklingen av kampen i hela världen. Den proletära revolutionen är internationell, men så är också reaktionen. Alla aktioner av det spanska proletariatet får ett eko i resten av världen, och där är alla utbrott av klasskamp ett stöd till de proletära militanterna i Spanien" (juni 1936).
Ju längre Matticks analytiska metod avlägsnar sig från marxismen, desto närmare kommer den anarkismen. Precis som anarkisterna, bryr han sig inte om att analysera styrkeförhållandet mellan klasserna på en internationell nivå, eller utvecklingen av medvetande inom proletariatet, dess förmåga att skapa ett klassparti, dess växande politiska självständighet... Allt detta föses undan på det Heliga Altaret av "arbetarnas självständiga initiativ". Ett initiativ som har låsts in i fabrikens fängelse eller det lokala samhällets, och förlorar då all dess potentiella styrka och förvandlas till kapitalismens kugghjul (13).
Sanningen är att varje gång under kapitalismens förfall som arbetare på ett kraftfullt sätt har hävdat sig på sin egen klassterräng, "revolutionens hydra" som Lenin kallade det, uttrycks detta mycket tydligt. Denna terräng stärks genom spridningen och föreningen av kampen och försvagas av "fabriksockupationer" och "erfarenheter av självförvaltning", vilka är så omtalade av anarkister och rådister. Men även när proletariatet börjar sin kamp på sin egen terräng, förblir den i ett bräckligt skick. Statskapitalismen, konfronterad med arbetarnas spontana agerande, har en enorm apparat med mystifikationer och politisk kontroll (fackföreningar, "vänsterpartier" etc) som den kan bekämpa arbetarna med och den kan också använda sig av en till perfektionism utvecklad repressiv apparat. Dessutom, som vi kan se i Pariskommunen, är olika kapitalistiska stater förmögna att förena sig gentemot proletariatet. Därför kräver ett steg mot ett revolutionärt perspektiv en stor ansträngning och detta kan ske genom en internationell dynamik mot formerandet av ett kommunistiskt världsparti, skapandet av arbetarråden och deras konfrontation med den kapitalistiska staten i de stora och viktigaste länderna.
Misstagen hos delar av Rådskommunisterna angående "autonomin" tar sig de mest extrema uttrycken i Karl Korschs text om kollektiven i Spanien: "Ekonomi och politik i revolutionära Spanien" och "Kollektiviseringarna i Spanien".
För Korsch finns själva substansen i den "spanska revolutionen" i kollektiviseringarna av jordbruken och industrierna. Inom dessa "erövrade arbetarna och bönderna ett autonomt rum" där de "fritt" kunde besluta om sakerna, och ge fullt utlopp för deras "kreativitet och initiativ" och alla dessa "erfarenheter" utgjorde en "revolution" ... En märklig "revolution" som äger rum med en intakt borgerlig stat med dess arme, polis, propaganda maskineri, och fängelser... alla intakta och i fullt bruk.
Som vi visar i detalj i våra artiklar om "Myten om de anarkistiska kollektiven" bestod arbetarnas "fria beslut" i att göra gevär och kanoner och att förvandla industrin, t.ex. bilindustrin, till krigsindustri. Arbetarnas och böndernas "initiativ och kreativitet" bestod i 12 till 14 timmars arbetsdagar med järndisciplin och med strejker förbjudna, strejker som benämndes som sabotage av den anti-fascistiska kampen.
Korsch, som grundade sig på CNT:s propagandapamfletter, säger till oss att:
"så snart som de tidigare ekonomiska och politiska ledarna var helt eliminerade, kunde de beväpnade arbetarna gå vidare från deras militära uppgifter till att utföra positiva uppgifter som att fortsätta produktionen under nya former" (sid 144).
Vad bestod då dessa nya former i? Korsch klargör vilken roll de spelade:
"vad vi kan förstå så rör det verksamheter inom vissa industrigrenar som saknar råmaterial vilka inte går att få tag i utomlands, eller som inte tillfredsställer befolkningens omedelbara behov, dessa sektorer omvandlas till produktion för kriget" (sid 145) "man måste ta i beaktande den rörande berättelsen om arbetarklassens fattigaste sektorer som offrar sina nyligen förbättrade villkor i syfte att delta i produktionen för kriget och hjälpa flyktingar och offer för kriget som anländer från områden som ockuperats av Franco".
Det "revolutionära agerande" som Korsch erbjuder oss betyder att arbetare och bönder måste arbeta som slavar för krigsekonomin! Och detta är vad kapitalisterna ville! Arbetare som frivilligt offrar sig för produktionen! Och förutom att behöva arbeta vansinnigt hårt, måste de inrikta alla dess tankar, alla dess initiativ och kreativitet för att öka produktionen! Det påminner oss om den mycket "revolutionära aktiviteten" hos kvalitetskontrollen på fabrikerna!
Korsch visar att:
"i dess heroiska första fas negligerade den spanska rörelsen det politiska och juridiska säkerställandet av de nyligen vunna ekonomiska och sociala villkoren" (sid 142).
Vad "rörelsen" negligerade var mycket väsentligt: det var förstörelsen av den borgerliga staten, som är det enda sättet att "säkerställa" varje ekonomisk eller socialt framsteg av arbetarna. Dessutom:
"de revolutionära landvinningarna i de första momenten inkluderade det frivilliga offrandet av deras egna segrar i ett misslyckat försök att stödja det gemensamma målet i kampen mot fascismen".
Detta påstående av Korsch tillbakavisar alla hans spekulationer om den så kallade "spanska revolutionen", och klargör vad som egentligen hände, att arbetare blev rekryterade för det imperialistiska kriget, ett krig som var förklätt såsom "anti-fascistiskt".
Korschs babbel står i motsats till GIK:s ståndpunkter, som klart deklarerade att:
"De kollektiviserade företagen förblir under fackföreningarna och krigsproduktionens kontroll... Detta har inget att göra med arbetarnas självständiga styre!... Försvaret av revolutionen är bara möjligt om det grundas på arbetarklassens diktatur grundade på arbetarråd, och inte genom att samarbeta med alla de anti-fascistiska partierna. Förstörelsen av staten och utövandet av de centrala maktfunktionerna av arbetarklassen själv är grundvalen för den proletära revolutionen" (oktober 1936).
Rådskommunismen hade stora svårigheter att korrekt ställa frågan om proletariatets politiska parti, den avgörande frågan om den politiska naturen hos den proletära revolutionen, i dess analyser av den ryska revolutionen som den ansåg som "borgerlig", etc. (14). Dessa svårigheter gjorde den sårbar för anarkistiska och anarko-syndikalistiska tankar.
Sålunda, kunde Mattick ha stora förhoppningar om CNT:
"Med tanke på den interna spanska situationen, är en statskapitalism kontrollerad av socialister och stalinister inte trolig, av det enkla skälet att de anarko-syndikalistiska arbetarna troligen kommer att ta makten innan de underkastas en socialdemokratisk diktatur".
Denna förhoppning blev absolut inte besannad. CNT var herre över situationen men använde inte sin position för att ta makten och införa den Frihetliga Kommunismen. CNT antog rollen som en defensiv försvarare av den kapitalistiska staten. CNT avsade sig i tysthet sin paroll om "förstörandet av staten", och sände anarkistiska ministrar till den katalanska regeringen såväl som till centralregeringen i Madrid och använde all sin beslutsamhet för att disciplinera arbetarna i fabrikerna och mobilisera dem för den militära fronten. Denna enorma motsättning i förhållande till alla de ståndpunkter som de propagerat för i åratal var inte resultatet av ett förräderi av CNT:s ledare eller hela dess ledarskap, utan ett resultat av fackföreningarnas natur under kapitalismens förfall och av deras egna anarkistiska doktriner (15).
Mattick leker med ord när han försöker ignorera denna realitet:
"Idén om att revolutionen bara kan äga rum underifrån, genom det spontana agerandet och självständiga initiativet från arbetarna är förankrat i denna organisation (han refererar till CNT) trots det faktum att detta ofta skulle kunnat åsidosättas. Den ser parlamentarismen och att ekonomin styrs av arbetarna såsom falsifiering av arbetarna, och att statskapitalismen ställs på samma nivå som varje annan klass i detta utsugande samhälle. Inom ramen för det nuvarande inbördeskriget har anarko-syndikalismen varit det mest drivande elementet, och den har gjort alla ansträngningar för att förvandla det revolutionära språkbruket till en verklighet" (sid 42).
Långt ifrån att förvandla det revolutionära språket till verklighet, motsade i själva verket CNT alla deras ståndpunkter. Dess antiparlamentarism blev istället till ett flammande stöd för Folkfronten i valen februari 1936. Dess antistatliga retorik förvandlades till ett försvar för den borgerliga staten. Dess motstånd mot den "styrda ekonomin" materialiserade sig till en centralisering av industrin och jordbruket i den republikanska zonen, ställde dem i krigsproduktionens tjänst genom att förse de militära behoven på bekostnad av civilbefolkningen. Bakom masken av "kollektiven", genomförde CNT statskapitalism som stod i krigsekonomins tjänst. Såsom GIK underströk 1931:
"CNT är en fackförening som syftar att ta makten som CNT. Detta måste oundvikligen leda till att CNT utövar en diktatur över proletariatet (statskapitalism)".
Mattick övergav den marxistiska terrängen och tog över en typiskt anarkistisk fraseologi när han talade om en "revolution underifrån", "självständiga initiativ" etc. Demagogin om en "revolution underifrån" leder bara till att sammanblanda arbetarna i alla slags klassamarbetsfronter som är mycket lätta att manipulera för borgarklassen, en klass som är expert på att gömma sina mål och intressen i den stinkande parollen av "kampen underifrån", en oskiljaktig röra av motsatta klassintressen som enbart syftar till att avväpna arbetarklassen.
Retoriken om "kampen av de som står längst ned" som hela tiden användes av CNT för att få arbetarna att acceptera de "antifascistiska" cheferna, de "antifascistiska" politikerna och den "antifascistiska" militären, etc.
Det samma gäller för arbetarnas "självständiga initiativ”. Denna term används av anarkisterna för att ge sken av att agerandena inte var "ledda" av "politiker" som "syftade att ta makten". Men CNT och anarkisterna i FAI (Iberiska Anarkist Federationen) brydde sig inte alls om det faktum, att arbetarna var underordnade republikanska politiker på höger eller vänsterflygeln, inte heller att deras påstådda "självständiga initiativ" hade som syfte att försvara den borgerliga makten.
På sid 41 sjunker Mattick ytterligare ned i det anarkistiska träsket när han säger att:
"under dessa omständigheter kommer dessa federalistiska traditioner bli av ett enormt värde, eftersom de kan utgöra en nödvändig motvikt till centralismens faror".
Centralisering är en fundamental styrka i den proletära kampen. Idén om att centralisering är något absolut ont, vilket är en anarkistisk idé, reflekterar en småborgerlig rädsla av att förlora herraväldet över sin egen lilla täppa. Centralisering är för proletariatet ett praktiskt uttryck för den enhet som finns inom arbetarklassen, att den har samma intressen i alla olika produktionssektorer och nationer, att den har samma historiska syfte: avskaffandet av utsugningen och skapandet av ett klasslöst samhälle.
Problemet är inte centraliseringen utan uppdelningen av samhället i klasser. Borgarklassen behöver en centraliserad stat och gentemot detta ställer arbetarklassen centraliseringen av sina organisationer och sin kamp. "Federalism" inom proletariatet betyder en atomisering av dess styrka och energi. En splittring av proletariatets intressen till "förmån" av falska korporativistiska, lokala eller regionala intressen, som härstammar från klassamhällets tyngd, och, i en del fall, från dess eget (federalistiska) intresse, dess (federalistiska) vara. Federalismen är ett gift som splittrar och avväpnar proletariatet, ställt inför centraliseringen av den borgerliga staten.
Enligt den anarkistiska dogmen är "federationen" motgiftet till byråkrati, hierarkier, och staten. Verkligheten bekräftar inte dessa dogmer. När "federala" eller "autonoma" klickar härskar, betyder detta småpåvarnas och småbyråkraternas herravälde, lika arroganta och manipulativa som de stora dignitärerna i statsapparaten. Hierarkin på den nationella nivån är ersatt av en hierarki som inte på något sätt är mindre utvecklad på lokal nivå, eller i informella grupper. Den centraliserade statsstrukturen på den nationella nivån, vilket var en erövring som borgarklassen gjorde när den konfronterade feodalismen, ersätts med en struktur på lokal eller regional nivå, som är minst lika förtryckande, om inte än värre, än den nationella hierarkin.
Det praktiska agerandet hos CNT-FAI vad det gäller "federalism" är belysande, detta har även erkänts av anarkister. Medlemmar i CNT tog sig med största iver an ledarskapet i jordbrukskollektiven, i företagskommittéerna eller de militära enheterna, där de uppträdde som riktiga tyranner. När det republikanska nederlaget framstod som klart, förhandlade sig en del av dessa "frihetliga" småbossar till att kunna fortsätta med dessa uppgifter hos francoisterna.
När Mattick började att reflektera över massakrerna i maj 1937, som utfördes av stalinisterna med CNT som klara medbrottslingar, började hans entusiasm att kylas ned:
"Revolutionära arbetare måste inse att det anarkistiska ledarskapet, tillsammans med apparatchikarna i CNT och FAI är fiender till arbetarnas intressen". (sid 110)
"de radikala orden hos dessa anarkister är inte avsedda att följas, snarare tjänade de till att fungera som ett kontrollinstrument för CNT över arbetarna, så som de själva så stolt sade ’utan CNT skulle det antifascistiska Spanien vara oregerligt’" (sid 113).
Men i hans reflektioner angående skälen till detta förräderi, visar Mattick att hans tänkande har blivit starkt påverkat av det anarkistiska viruset:
"CNT ställer inte frågan om revolutionen från arbetarklassens synvinkel, snarare har dess huvudsakliga syfte alltid varit organisationen. CNT ingrep till arbetarnas favör och med stöd till arbetarklassen, men det var inte intresserat av de självständiga initiativen och aktionerna som utfördes av arbetarna oberoende av organisationens intresse" (sid 113)
"CNT, som hade syftet att leda eller delta i ledarskapet, måste sätta sig emot alla självständiga initiativ från arbetarna och sålunda måste det stödja legaliteten, ordningen och regeringen" (sid 114).
Mattick ställer frågan på samma sätt som anarkisterna: frågan om "organisation" i allmänhet, frågan om "makt" i allmänhet. Frågan om organisation och makt ställs som absoluta kategorier som automatiskt förtrycker den individuella arbetarens naturliga vilja till "frihet" och "initiativ".
Allt detta har ingenting att göra med den historiska erfarenheten. Borgerliga och proletära organisationer existerar. En borgerlig organisation är med nödvändighet en fiende till arbetarna och måste därför vara "byråkratisk". På samma sätt är det så att en proletär organisation som gör allt större eftergifter till borgarklassen, rör sig ifrån arbetarna, och förvandlas till något främmande och fientligt till dess intressen. Som en konsekvens av detta blir den "byråkratiserad", den blir förtryckande och våldsam när den konfronteras med arbetarnas initiativ. Men vi får absolut inte dra slutsatsen att från detta kan inte proletariatet organisera sig på en massnivå (strejkkommittéer och arbetarråd) eller på nivån vad det gäller dess avantgarde (partiet, politiska organisationer). Organisationen är en mycket viktig hävstång för arbetarklassen, ett stimuli för dess politiska initiativ och autonomi.
Vi kan säga samma sak angående frågan om makten. Det var inte CNT:s "önskan att ta makten" och "ledarskap" som gjorde att det motsatte sig arbetarna. Det behandlas som en fråga om att "makt korrumperar" när det i verkligheten var så att det var en proletär organisation som korrumperades till den grad att det förvandlades till en fiende till arbetarklassen, och detta visar på dess underordnande till kapitalismens väsen och program. Dessutom, vad det gäller fallet CNT, fanns det ett grundläggande problem i det att, under kapitalismens förfall, kan inte en fackförening ha en permanent existens utan att bli integrerad i den kapitalistiska staten.
Allt detta leder Mattick till hans (fullständigt felaktiga) slutsats att:
"CNT talade som anarko-syndikalister men agerade som bolsjeviker, det vill säga, som kapitalister" (sid 114).
Denna fras visar att rådskommunismens värsta misstag ger bränsle till borgarklassens anti-kommunistiska kampanjer. Vi kan inte här ge oss in på och visa falskheten i denna jämförelse, vi vill bara påminna om att bolsjevikerna kämpade med all sin kraft, i ord och gärning, mot det första världskriget, en massaker som kostade 20 miljoner människor livet. CNT talade retoriskt mot kriget i allmänhet men beslöt sig för att rekrytera arbetarna och bönderna för kriget i Spanien, vilket var ett förspel till det andra världskriget, som kostade 60 miljoner människor livet. Bolsjevikerna talade om och arbetade för revolutionen i oktober 1917 och fortsatte att tala och arbeta för revolutionens internationella spridning, som dock blev dömd till nederlag. CNT däremot, talade mycket om "integral kommunism" och beslöt sig för att understödja vidmakthållandet av den kapitalistiska staten och den kapitalistiska utsugningen.
Adalen
(från International Review 101)
Noter.
1. Denna proletära strömning hade otvetydigt stora svagheter. För en överblick angående denna strömnings utveckling, se vår bok "History of the Dutch and German Communist Left" som täcker perioden från 1900 till 1970 och som innehåller en lång biografi. Den finns publicerad på franska, nederländska och engelska.
2. GIK Groepen van Internationale Kommunisten - Internationella Kommunistgruppen, var en holländsk grupp som existerade på 20 och 30-talet. Inom de rådskommunistiska strömningarna utryckte den de klaraste ståndpunkterna om kriget i Spanien. Det betyder inte att de inte samtidigt kunde vara förvirrade (se vår bok om Holländska och tyska Vänstern). En text av GIK om kriget i Spanien har översatts direkt från nederländska i boken : "Revolución y contra-revolución en Espana".
3. Dessa försök att associera rådskommunismen med anarkismen har vi också sett i Holland och Belgien. Våra sektioner i dessa länder har genomfört en ihärdig agitation gentemot denna sammanblandning (se "Rådskommunism är inte frihetlig socialism" i Internationalisme nr 256 och "Rådskommunismen är inte en bro mellan marxism och anarkism, en offentlig debatt i Amsterdam" i Internationalisme 259.
4. Inte alla rådskommunistiska grupper delade Cajo Brendels ståndpunkter. GIK, den viktigaste gruppen på 20- och 30-talen (se vår bok om den holländska vänstern, engelska utgåvan sid 266) förkastar öppet den ståndpunkten. De fördömde inte bara CNT som fiender till arbetarna, utan förkastade också idén om en "radikalisering" av den anti-fascistiska fronten genom att visa att:
"om arbetarna vill forma en sant defensiv front mot de vita ( francoisterna) kan de bara göra det på villkor att de tar den politiska makten istället för att lämna över den till Folkfrontens regering" (oktober 36).
5. En detaljerad kritik finns i pamfletten "Oktober 1917, början på världsrevolutionen" på svenska.
6. Se hennes bok "Kapitalackumulationen"
7. Situationen i Kina på 20-talet och politiken som Kommunistiska internationalen hade om en allians med den "revolutionära" borgarklassen ledde till en kraftfull polemik. Den kommunistiska vänstern och Trotskij bekämpade denna uppfattning som ett förräderi av internationalismen. Se vår artikel i International Review nr 96.
8. Idag för också borgarklassen intensiva antifascistiska kampanjer, som vi har sett i Österrike där Haiders parti ingår i regeringen. Men, idag har inte fascismen samma dimension och styrka som den hade på 30-talet då regimer av denna typ existerade i centrala länder som Tyskland och Italien.
9. Bilan nr 7, "The anti-fascist formula of confusion" juni 1934.
10. Se texter i International Review och i boken.
11. För en studie av reaktionerna hos de olika grupperna se kapitel V i vår bok om den Italienska Vänstern som har publicerats på franska, italienska, engelska och spanska.
12. De följande artiklarna behandlar detta "The myth of the anarchist collectives" i International Review nr 15. "The confusions of Fomento Obrero Revolucionario " angående Ryssland 1917 och Spanien 1936 finns i International Review nr 25.
13. Det finns en klassisk analys av Engels om de katastrofala konsekvenserna av den "autonoma" kampen som är så kär för anarkismen, den står i "The Bakunists at work" och analyserar hur anarkisterna ledde kämpande spanska arbetare till att bli kanonmat för Republikanerna och Kantonisterna i striderna 1873. Men vi måste också komma ihåg de beklagansvärda erfarenheterna av fabriksråden i Turin 1920, där arbetare gick in i en fälla med "ockupationer och självförvaltning" vilket ledde dem till allvarliga nederlag som kom att hindra den revolutionära utvecklingen i Italien och öppnade vägen för fascismen. Se boken "Debate on the Factory Councils" där Bordiga utkämpar en polemik mot de "autonomistiska" positionerna hos Gramsci.
14. Det är inte syftet med denna artikel att utmönstra dessa problem eller förstå dess rötter. Vi hänvisar våra läsare till vår bok om den Holländska och tyska kommunistiska vänstern historia och ett flertal artiklar som är publicerade i International Review nr 2, 12, 13, 27 -30. Och nr 40, 41 och nr 48.
15. På ett liknande sätt är det inte denna artikels uppgift att analysera dessa frågor. Vi hänvisar våra läsare till en annan text i denna bok: "Blodsbröllopet mellan anarkismen och den borgerliga staten". Se också angående denna fråga vår pamflett Fackföreningarna mot arbetarklassen som finns på svenska.
För sextio år sedan, den 20 augusti 1940 dog Leo Trotskij, mördad av en av Stalins underhuggare. Det andra världskriget hade just börjat. I denna artikel vill inte bara minnas en stor kämpe för proletariatets sak, utan även delvis gå ifrån etiketten vid jubileum och ta tillfället i akt att diskutera några av hans misstag och de politiska ståndpunkter han utvecklade i början av kriget.
Efter ett helt liv av stridbar militant aktivitet, som helt tillägnades arbetarklassens sak dog Trotskij som en revolutionär och kämpe. Historien är full av exempel på revolutionärer som deserterat och även förrått arbetarklassen, få är de som stod fast hela sitt liv och dog kämpande som Rosa Luxemburg eller Karl Liebknecht, Trotskij var en av dem.
Under sina sista år försvarade Trotskij ett antal opportunistiska ståndpunkter, som politiken med entrism in i socialdemokratin, en arbetarnas enhetsfront osv. Den kommunistiska vänstern hade helt rätt när den kritiserade detta.
Men Trotskij gick aldrig över till fiendens läger, till borgar-klassens sida som trotskisterna gjorde efter hans död. I synnerhet gäller det frågan om imperialistiska krig där han fram till sin död försvarade samma position som den revolutionära rörelsen alltid försvarat, nämligen att förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig.
Ju mer kriget närmade sig, desto viktigare blev Trotskijs eliminering för den internationella borgarklassen.
För att konsolidera sin makt och utveckla den strategi som hade gjort honom till kontrarevolutionens chefsarkitekt var Stalin först tvungen att eliminera mängder av revolutionärer, gamla bolsjeviker och i synnerhet Lenins gamla kamrater som skapat Oktoberrevolutionen.
Detta var inte nog. När de militära spänningarna ökade i slutet på trettio talet, behövde han ha sina händer fria på hemmaplan för att kunna utveckla sin imperialistiska strategi. Med inledningen av kriget i Spanien skedde 1936 rättegångarna och avrättningarna av först Zinovjev, Kamenev och Smirnov(1), för att sedan följas av Piatakov och Radek och slutligen av den så kallade ”Rykov-Bukharin-Kretinskij” gruppen.
Trots att han var i exil fortsatte Trotskij att vara den farligaste av alla bolsjevikerna för Stalin, som redan hade mördat Trotskijs son Leon Sedov i Paris 1938. Nu var det Trotskijs tur.
I sin bok ’Jag var Stalins agent’(2) ställer general Walter Krivitskij, som var chef för det ryska kontraspionaget i Europa under trettiotalet, frågan:
”Var det nödvändigt för bolsjevikrevolutionen att döda alla bolsjeviker?”
Även om han hävdar att han inte har något svar på frågan, ger hans bok ett väldigt klart svar på denna fråga. Moskvarättegångarna och likvideringen av de sista bolsjevikerna var ett pris måste betalas för marschen mot krig:
”I hemlighet var Stalins syfte (ett närmande till Tyskland) fortfarande det samma. I mars 1938 iscensatte Stalin den stora tiodagars rättegången mot Rykov-Bukharin-Kretinskij gruppen, som hade varit Lenins närmaste medarbetare och förgrundsfigurer under ryska revolutionen. Dessa bolsjevikledare som avskyddes av Hitler avrättades på Stalins order den 3 mars. Den 12 mars annekterade Hitler Österrike (..) Den 12 januari inför den samlade diplomatiska kåren i Berlin ägde en artig och demokratisk konversation rum mellan den nya ryska ambassadören och Hitler.”
Detta följdes den 23 augusti av den tysksovjetiska pakten mellan Hitler och Stalin.
Även om elimineringen av de gamla bolsjevikerna först och främst var en intern angelägenhet för Stalin, så låg det även i den internationella borgarklassens intressen. Efter detta var även Trotskijs öde avgjort. För hela världens kapitalistklass stod det klart att Trotskij som den främsta symbolen för Oktoberrevolutionen måste dö!
”Robert Coulondre,(3) fransk ambassadör i Tredje Riket, vittnar om det i en beskrivning av sitt sista sammanträffande med Hitler före andra världskrigets utbrott. Hitler talade om de fördelar han vunnit genom sin beseglade pakt med Stalin och hade grandiosa perspektiv på sina framtida armésegrar. Den franske ambassadören svarade med att vädja till hans ’förstånd’ och tala om de sociala oroligheter och revolutioner som kunde följa på ett långt och ödeläggande krig och fälla de stridande regeringarna. ’Ni ser er själv som segrare’ sade ambassadören ’… men har ni tänkt på en annan möjlighet, att segraren kan bli Trotskij?’ Orden fick Hitler att hastigt resa sig (som om han fått ett slag i magen) och skrika att just den möjligheten, hotet om Trotskijs seger var ännu ett skäl varför Frankrike och England inte borde förklara Tredje Riket krig.”(4)
Isaac Deutscher betonar helt korrekt Trotskijs kommentar när han får höra talas om denna konversation.
”De hemsöks av revolutionens vålnad och ger den en mans namn”(5)
Trotskij var dödsdömd och han insåg själv att hans dagar var räknade. Elimineringen av honom hade större betydelse än morden på de andra gamla bolsjevikerna och de ryska vänsterkommunisterna.
Mördandet av de gamla bolsjevikerna hade syftat till att stärka Stalins absoluta makt. Avrättningen av Trotskij uttryckte ett behov hos hela den internationella borgarklassen, inklusive den ryska borgarklassen, för att den skulle ha sina händer fria att utlösa det andra världskriget. Det var mycket lättare sedan den sista av de stora männen från den ryska revolutionen, den mest kände av internationalisterna, eliminerats.
Stalin använde sig av hela effektiviteten hos säkerhetstjänst GPU och flera mordförsök gjordes innan man slutligen lyckades mörda Trotskij. För ingenting verkade kunna stoppa den stalinistiska mordmaskinen.
Den 24 maj 1939 strax före Trotskijs död attackerade en kommandostyrka hans hem under natten. Stalins lakejer lyckades med att placera en kulspruta i ett fönster mittemot Trotskijs sovrumsfönster. De sköt 200 –300 skott och kastade brandbomber. Tack vare att fönstren var placerade så högt över golvet lyckades Trotskij hans hustru Natalja och barnbarnet Sjeva mirakulöst klara sig genom att gömma sig under sängen. Men i det mordförsök som följde lyckades Ramon Mercader med sin ishacka där de andra misslyckats.
Men för borgarklassen var inte mordet på Trotskij nog. Som Lenin så träffande konstaterar i ’Staten och revolutionen”
”Under sin livstid belönades de stora revolutionärerna av förtryckarklasserna med ständiga förföljelser. Deras läror möttes med den råaste illvilja, med det mest rasande hat och den hejdlösaste lögn- och förtalskampanj. Efter deras död försöker man förvandla dem till harmlösa ikoner, så att säga kanonisera dem, ge deras namn en viss ära för att ’trösta’ de förtryckta klasserna och slå blå dunster i ögonen på dem, alltmedan den revolutionära lärans innehåll kastreras, banaliseras och får sin revolutionära skärpa avtrubbad. ... Man glömmer, åsidosätter eller förvränger lärans revolutionära sida, dess revolutionära väsen. Man skjuter i förgrunden och förhärligar det som är eller förefaller vara godtagbart for bourgeoisin.”
(Lenin, Staten och Revolution, I.I. Staten -en produkt av klassmotsättningarnas oförsonlighet,sid 13, Raben & Sjögren Stockholm, 1970)
Vad det anbelangar Trotskij så gjordes detta smutsiga arbete av de som påstods sig vara hans arvtagare: trotskisterna. De har använt hans ’opportunistiska’ ståndpunkter för att rättfärdiga alla nationella krig sedan det senaste imperialistiska världskriget. På samma sätt som de använde sig av dessa för sitt försvar av det imperialistiska Sovjetunionen.
När den Fjärde internationalen bildades 1938, baserade Trotskij sina tankegångar på att ”kapitalismen var i sina dödsryckningar”. Den italienska fraktionen av den kommunistiska vänstern (Bilangruppen) försvarade samma synsätt. Vi är överens med Trotskijs bedömning av perioden, men inte med hans slutsats av detta ”att produktivkrafterna slutat växa”(8).
Han hade helt rätt när konstaterade att kapitalismen i sina dödsryckningar upphört att vara en progressiv social form och att dess socialistiska omvandling stod på dagordningen historiskt sett. Trots detta gjorde han ett misstag i att anta de sociala förhållandena var mogna för en proletär revolution på trettiotalet.
Till skillnad från den italienska vänstern, så utropade han inledningen av revolutionen med folkfrontens ankomst, först i Frankrike och sedan i Spanien (9). Denna felaktiga förståelse av historiens utvecklingstendens, gjorde att han trodde att den proletära revolutionen var omedelbart förestående, när det var det andra världskriget som var på väg, är nyckeln till att förstå de opportunistiska ståndpunkter som han utvecklade under denna period.
För Trotskijs del så uttryckte sig detta konkret med tanken bakom ”övergångsprogrammet”, som han förde fram vid Fjärde internationalens bildande. Det var i själva verket en serie praktiskt taget ogenomförbara krav som antogs höja arbetarklassens medvetande och skärpa klasskampen.
Detta var det centrala i hans politiska strategi. Trotskij såg inte kraven i övergångsprogrammet som reformistiska , eftersom de aldrig syftade till att genomföras, vilket förvisso inte var möjligt. Faktum var att de utformades för att visa omöjligheten hos kapitalismen att erbjuda arbetarklassen varaktiga reformer, och därigenom visa sin bankrutt och därigenom driva på proletariatet att kämpa för kapitalismens krossande.
På samma grundvalar utvecklade Trotskij sitt berömda ”Proletära militära program” (PMP)(10) vilket i grund och botten var en tillämpning av Övergångsprogrammet i en tid av allmänt krig och militarism (11). Denna politik hoppades på att vinna över de miljoner arbetare som var inkallade, till revolutionära idéer. Den byggdes upp runt kravet på en obligatorisk militär träning för arbetarklassen, under överinseende av speciellt utvalda officerare, på speciella träningsläger som drevs av staten men som kontrollerades av arbetarklassens institutioner, som fackföreningarna.
Förvisso skulle ingen kapitalistisk stat göra sådana eftergifter till arbetarklassen eftersom det skulle ifrågasätta dess existens som stat. För Trotskij var perspektivet att arbetarna i uniform skulle krossa kapitalismen, eftersom han antog att kriget skulle skapa gynnsamma förhållanden för en proletär resning som under första världskriget.
”Vi har sagt det mer än en gång att det nuvarande kriget bara är en fortsättning på det föregående. Men fortsättning betyder inte upprepning (……) Vår politik, politiken hos det revolutionära proletariatet när det gäller det andra imperialistiska världskriget, är en fortsättning på den politik som utarbetades under det första imperialistiska världskriget framförallt under Lenins ledarskap” (12)
Enligt Trotskij var vilkoren till och med mer gynnsamma än det varit 1917, i den meningen att kapitalismen vid randen till det nya kriget hade bevisat objektivt sätt att det var en historisk återvändsgränd, samtidigt som arbetarklassen subjektivt tillägnat sig helt nya erfarenheter.
”Det är detta perspektiv [revolutionen] som måste
vara utgångspunkten för vår agitation. Det är inte bara en fråga om att ha en
position om kapitalistisk militarism och vägran att försvara den borgerliga
staten, utan av en direkt förberedelse för att ta över makten och försvara det
socialistiska fosterlandet”(13)
Trotskij hade helt klart förlorat fotfästet när han trodde att den historiska utvecklingstendensen fortfarande gick mot den proletära revolutionen. Han hade inte förstått situationen för arbetarklassen och styrkeförhållandet mellan den och borgarklassen. På trettiotalet var det bara den italienska kommunistiska vänstern som var kapabel att visa att människligheten gick igenom en period av djupaste kontrarevolution och att proletariatet var besegrat och att endast ett imperialistisk världskrig, borgarklassens svar på historiens dilemma, därför var möjligt.
Icke desto mindre kan vi säga att trots hans ”militaristiska” fantasier som ledde honom mot opportunism, fortsatte Trotskij att stå fast på en internationalistisk grund. Men genom att försöka vara ”konkret” (som han försökte vara i förhållande till arbetarnas kamp genom Övergångsprogrammet och i förhållande till armén med sin militärpolitik) för att vinna över de arbetande massorna till revolutionen, kom han att distansera sig från den klassiska marxistiska uppfattningen och försvara en politik som var motsatt till proletariatets intressen.
Denna politik som syftade till att vara väldigt ”taktisk”, var defacto väldigt farlig eftersom den tenderade knyta arbetarklassen till den borgerliga staten för tillfredställandet av deras ekonomiska krav och för att få dem att tro att en bra borgerlig lösning var möjlig. Under kriget utvecklade trotskisterna denna subtila taktik för att försvara det oförsvarbara, i synnerhet genom deras uppslutning till det borgerliga lägret genom försvaret av och deltagandet i motståndsrörelsen.
Men hur skall vi i grunden förstå den betydelse som Trotskij lade i sin ”militär politik”? För honom var det perspektiv som människligheten stod inför en fullständig militarisering av samhället, som skulle vara väldigt märkt av en väpnad kamp mellan klasserna. Människlighetens framtid skulle framförallt avgöras på en militär nivå. I linje med detta var proletariatets främsta uppgift att förberedda sig för att omedelbart försöka ta makten från kapitalistklassen. Han utvecklade denna vision speciellt i början på kriget, när han sa:
”I de erövrade nationerna kommer massornas situation omedelbart att försämras. Nationellt förtryck kommer att läggas ovanpå klassförtrycket, och den huvudsakliga bördan kommer att bäras av arbetarna. Av alla former av diktatur är den totalitära diktaturen från en erövrare svårast att bära” (14) ”det är omöjligt att placera en beväpnad soldat bredvid varje polsk, dansk, norsk, holländsk eller fransk arbetare”
(15) ”Vi kan säkerligen förvänta oss en förvandling av de erövrade nationerna till krutdurkar. Faran är snarare att explosionerna kommer att komma för tidigt, utan tillräkliga förberedelser och leda till isolerade nederlag. I allmänhet är det dock omöjligt att tala om en europeisk och internationell revolution utan att ta med tillfälliga nederlag i beräkningen.” (16)
Hursomhelst ändrar inte detta det faktum att Trotskij var en proletär revolutionär enda till det bittra slutet. Bevisen finns i Fjärde internationalens manifest, känt som ”Larmklockan” (The Alarm), som han skrev för att ta en klar ställning till den enda möjliga utgångspunkten för det revolutionära proletariatet mot det generaliserade imperialistiska kriget. ”Samtidigt som vi inte för en sekund glömmer att detta inte är vårt krig (..) Den Fjärde internationalen baserar inte sin politik på de eventuella militära framgångarna för de kapitalistiska staterna, utan på förvandlingen av det imperialistiska kriget till ett krig av arbetarna mot kapitalisterna, för störtandet av den härskande klassen i alla länder, på den internationella socialistiska revolutionen (…) Vi förklarar för arbetarna att deras intressen och den blodtörstiga kapitalismens intressen kan inte jämkas samman. Vi mobiliserar arbetarna mot imperialismen. Vi propagerar för en enhet mellan arbetarna i alla krigförande och neutrala länder.” (17)
Det är detta som trotskisterna glömt och förrått.
Som kontrast till detta, visade sig Trotskijs ”Övergångsprogram” och ”Proletära militärpolitik” utifrån en klasståndpunkt vara ett fiasko. Inte bara därför att det inte blev någon proletär revolution i slutet på andra världskriget, den ”proletära militärpolitiken” gjorde det möjligt för den Fjärde internationalen att rättfärdiga sitt deltagande i varje imperialistisk slakt genom att förvandla sina militanter till bra soldater för ”demokratin” och Stalinismen. Det var vid denna punkt som trotskismen oåterkalleligen gick över till fiendelägret.
Helt klart är att Trotskijs största svaghet var att han inte såg att den historiska utvecklingen gick mot en kontrarevolution, och därigenom även mot världskrig, som den italienska kommunistiska vänstern tydligt visat.
Övertygad om att kursen fortfarande var mot revolution 1936, proklamerade han att
”den franska revolutionen har börjat” (18), om Spanien ”arbetarna över hela världen väntar ivrigt på den nya segern
för det spanska proletariatet” (19). Han gjorde alltså ett stort misstag när han talade om för arbetarklassen att händelseutvecklingen i Frankrike och i synnerhet i Spanien pekade mot revolutionen, när världssituationen defacto gick åt andra hållet:
”Från det att han utvisades från Sovjet 1929 framtill dess att hans mördades, tolkade Trotskij konstant världen upp och ner. Vid en tidpunkt när uppgiften för dagen var att samla de revolutionära krafter som undkommit nederlaget och först och främst göra ett politiskt bokslut över den revolutionära vågen, insisterade Trotskij blint på att proletariatet fortfarande gick framåt när det faktiskt hade besegrats. Alltså varit inte den Fjärde internationalen som skapades för mer än 50 år sedan något mer än ett tomt skal, där arbetarklassens politiska liv inte kunde utvecklas av den enkla och tragiska anledningen att det ebbade ut till följd av den anstormande kontrarevolutionen. På grund av detta misstag, var det enda som Trotskijs agerande kunde leda till, var att bidra till splittringen av de alldeles för fåtaliga revolutionära styrkorna under trettiotalet, och ännu värre dra in en stor del av dem i det kapitalistiska träsket av ’kritiskt stöd’ för folkfrontsregeringar och deltagande i imperialistiska krig" (20)
Trotskijs ståndpunkt när det gäller Sovjetunionen är bland hans största misstag. Även om han attackerade stalinismen såg han Sovjet som det ”socialistiska fosterlandet” och försvarade det åtminstone som en ”degenerad arbetarstat”.
Trots de dramatiska konsekvenser av dessa politiska misstag så gjorde de inte Trotskij till en fiende till arbetarklassen, som hans ”efterföljare” blivit efter hans död. I ljuset av händelserna i början på kriget, var han till och förmögen att erkänna möjligheten att han har tvungen revidera sina politiska bedömningar, i synnerhet vad det gällde Sovjetunionen.
I en av sina sista texter daterad den 25 september 1939 med titeln ”Sovjetunionen i krig” skrev han:
”Vi ändrade inte vår inriktning. Men anta att Hitler riktar sina kanoner mot öster och invaderar de territorier som ockuperas av Röda armén (…) Bolsjevikleninisterna kommer att kämpa mot Hitler med vapen i hand, men samtidigt kommer de att bedriva revolutionär propaganda mot Stalin för att förberedda hans störtande som nästa steg…”
Förvisso så försvarade han sin analys av Sovjetunionen men han fäste sina förhoppningar till de prövningar som andra världskriget innebar för den. I samma artikel skriver att om stalinismen går segerrik och stärkt ut ur det andra världskriget (något som han inte föreställde sig att det skulle hända) då skulle det vara nödvändigt att revidera uppfattningen om Sovjetunionen och till och med den politiska situationen i allmänhet.
”Emellertid om vi antar att det nuvarande kriget kommer att provocera fram inte revolutionen, men proletariatets nedgång, då finns det bara ett möjligt alternativ: ett ökande sönderfall av det monopolistiska kapitalet, dess sammansmältning med staten och ett ersättande av demokratin där den fortfarande överlever med en totalitär regim. Under dessa förhållanden, med proletariatets oförmåga att ta över ledarskapet över samhället, kan leda till utvecklingen av en exploaterande klass ur den bonapartistiska eller fascistiska borgarklassen. Det skulle säkerligen vara en regim av sönderfall som uttrycker nedgången för civilisationen. Vi skulle nå ett liknande resultat om proletariatet i de avancerade kapitalistiska länderna tar makten och visar sig vara oförmögen att behålla den, genom att överge den som i Sovjetunionen till en privilegierad byråkrati. Vi skulle då tvingas inse att fallet tillbaka till en ny byråkrati, inte berodde på ett lands efterblivenhet och dess kapitalistiska omgivning, utan på proletariatets organiska oförmåga att utvecklas till en härskande klass. Vi skulle tvingas att i efterhand slå fast att i sina grundläggande karaktärsdrag är dagens Sovjetunionen föregångaren till en ny exploaterande regim på världskala.
Vi har hållit oss långt borta från den terminologiska kontroversen angående sovjetstatens natur. Men våra kritiker skall inte protestera: endast genom att utgå från ett nödvändigt historiskt perspektiv kan vi formulera en korrekt bedömning i en sådan fråga som ersättandet av en social regim med en annan. Slutsatsen är alltså att det historiska alternativet verkar vara: antingen så är den stalinistiska regimen en avskyvärd tillbakagång i processen av fövandlingen av det borgerliga samhället till ett socialistiskt samhälle, eller så är den stalinistiska regimen det första steget mot ett nytt exploaterande samhälle. Om den senare förutsägelsen är sann då kommer naturligtvis byråkratin att bli en ny exploaterande klass.
Hur förskräckligt detta andra perspektiv än må verka, skulle proletariatet inte visa sig vara kapabelt att utföra den uppgift som det tilldelats av den historiska utveckling, då tvingas vi att inse att det socialistiska programmet baserat på de interna motsättningarna inom det kapitalistiska samhället, slut-ligen har visat sig vara en utopi. Detta behöver inte en sägas att detta innebär att vi skulle behöva ett nytt ’minimiprogram’ för att försvara slavarna till det totalitära byråkratiska samhället” (våra betoningar)
Om vi lämnar åt sidan det perspektiv han utvecklar här som visar en besvikelse eller till och med en demoralisering, där han verkar förlora allt förtroende för arbetarklassen och dess förmåga att uppfylla sitt historiska revolutionära perspektiv, står det klart att Trotskij här börjar ifrågasätta sin uppfattning om den ”socialistiska” naturen hos Sovjetunionen och ”arbetarklassnaturen” hos byråkratin.
Trotskij mördades innan kriget var slut och Ryssland slutade som en del av den segrande sidan tillsammans med ”demokratierna”.
De historiska vilkoren krävde av de som ansåg sig vara hans trogna följeslagare att de genomförde, som han hade planerat, en översyn av hans tidigare position för att som han sa,
”att i efterhand slå fast att i sina grundläggande karaktärsdrag är dagens Sovjetunionen föregångaren till en ny exploaterande regim på världskala"
Den Fjärde internationalen inte bara misslyckades med detta, utan den gick fullständigt över till det borgerliga lägret. Endast ett fåtal element lyckades ta sig ur trotskismen och stanna kvar på en revolutionär grund, som de som bildade den kinesiska gruppen The Internationalist 1941, medlemmarna i Fjärde internationalens spanska sektion som grupperade sig runt Munis, Revolutionären Kommunisten Deutschlands, gruppen Socialisme ou Barbarie i Frankrike, Agis Stinas i Grekland och Natalja Trotskij (21).
Trogen andan hos sin livskamrat och kamrat i revolutionen insisterade Natalja Trotskij i synnerhet på den kontrarevolutionära naturen hos Sovjetunionen i ett brev till den Fjärde internationalens exekutiv kommitté som skrevs den 9 maj 1951:
”Fixerade vid gamla utslitna formuleringar, fortsätter ni att se den stalinistiska staten som en arbetarstat. Jag kan inte och kommer inte att följa er på denna punkt (…) Det borde stå fullständigt klart för alla att stalinismen fullständigt förstört revolutionen. Trots det så fortsätter ni att säga att Ryssland under denna orättfärdiga regim fortfarande är en arbetarstat”
Natalja drog den logiska slutsatsen från denna klara position och väldigt korrekt fortsatte med att säga:
”Det mest oacceptabla är den ståndpunkt om kriget som ni förbundit er med. Det tredje världskriget som ho-tar människligheten ställer den revolutionära rörelsen inför den svåraste och mest komplexa situationen, de svåraste besluten (..) Men konfronterad med de senaste årens händelser fortsätter ni att uppmana till försvar av den stalinistiska staten och förbinda hela rörelsen till det. Nu stöder ni till och med de stalinistiska arméerna i det krig som hemsöker det koreanska folket.”
Och hon fortsätter djärvt:
Jag kan inte och kommer inte att följa er på denna punkt (..) Jag inser att jag måste tala om för er att jag inte finner någon annan utväg än att säga öppet till er att våra meningsskiljaktigheter gör det omöjligt för mig att stanna inom era led.” (22)
Inte bara som Natalja Trotskij säger misslyckades Trotskijs följeslagare med att följa hans exempel och ompröva sina politiska ståndpunkter efter Sovjetunionens seger i Andra världskriget, men trotskisternas egna diskussionerna och ifrågasättanden – i den mån det finns något sådant – handlar om den ”proletära militära politiken” (23).
Dessa diskussioner fortsätter att upprätthålla en bedövande tystnad om de grundläggande frågorna som klassnaturen hos Sovjetunionen eller proletär internationalism och revolutionär defaitism i händelse av krig. Pierre Broue inser detta och mitt i en massa pseudovetenskapligt svammel finner vi detta:
”Det råder ingen tvekan om att frånvaron av någon som helst diskussion och ifrågasättande i denna fråga (den proletära militära politiken) har haft omfattande konsekvenser i den Fjärde Internationalens historia. En djupgående analys hade visat att detta är grunden till den kris som började skaka internationalen på 50 talet” (24)
Det är ett faktum att de trotskistiska organisationerna byte politiskt läger. Men trotskistiska historiker som Pierre Broue eller Sam Levy försöker dränka frågan genom att göra det bara till en kris för den trotskistiska rörelsen:
”Den fundamentala krisen för trotskismen kom från dess oklarhet och oförmåga att förstå kriget och efterkrigstiden” (25)
Det stämmer förvisso att den trotskistiska rörelsen inte lyckades förstå kriget eller efterkrigsperioden. Det är detta som är orsaken till att trotskismen förrådde proletariatet och den proletära internationalismen genom att stödja ett imperialistlistisk läger mot ett annat under andra världskriget.
Det är även bakgrunden till varför trotskismen ända sedan dess stött de mindre imperialisterna mot de större i de alltför ofta förekommande såkallade ”nationella befrielserörelser” eller kampen av de ”förtryckta folken”. Pierre Broue eller Sam Levy kanske inte vet om det men, trotskismen är död för arbetarklassen och det finns inget hopp om att den skulle kunna återupprättas som ett verktyg för arbetarklassens frigörelse.
Det finns ingen mening med att de försöker att för egen räkning tillägna sig de sanna internationalisterna, och då i synnerhet aktiviteten hos den italienska kommunistiska vänstern under andra världskriget som Cahiers Leon Trotsky försöker göra i nummer 39 av sin tidskrift.
Om vi får be om en viss anständighet, mina herrar! Blanda inte ihop internationalisterna inom den italienska kommunistiska vänstern med chauvinisterna inom den Fjärde internationalen som förrådde arbetarklassen. Vi inom den kommunistiska vänstern har inget med den Fjärde Internationalen eller dess utlöpare att göra idag. Tvärtom, rör inte Trotskij! Han tillhör fortfarande arbetarklassen.
Rol
Fotnoter
1) se 16 Fusilles á Moscou av Victor Serge, Spartacus editions
2) J´etais l´de Staline, Editions Champ libre Paris 1979
3) Robert Coulondre (1885-1959) fransk ambassadör i Moskva och sedan i Berlin
4) kolla i Deutsher tredje delen
5) Från Manifesto of the 4 th International on the imperialist war and the world proletarian revolution
6) Som Jean Jaurés omedelbart före utbrottet av första världskriget 1914, men med den skillnaden att Jaurés var pacifist men Trotskij var alltid revolutionär och internationalist.
7) Staten och revolutionen, Lenin 8) För oss innebär inte det faktum att systemet gått in i sitt förfall, att det inte längre kan utvecklas. Istället innebär det för oss som för Trotskij att ett system i förfall har förlorat sin dynamik och produktionsförhållandena har blivit en hämsko på systemets fortsatta utveckling. Med andra ord systemet har sluta att spela en historiskt progressiv roll och är moget att ersättas av ett annat.
9) Se vår bok The Italian Communist Left och vår pamflett Le Trotskisme contre la classe ouvriere
10) Detta var ingen ny ståndpunkt för Trotskij eftersom den redan uttryckts under kriget i Spanien ”..vi måste tydligt avskilja från förräderi och förrädare, samtidigt som vi fortsätter att vara de bästa kämparna vid fronten”. Han jämförde idén med att vara den bästa arbetaren på fabriken med att vara den bästa soldaten vid fronten. Denna formulering användes också i kriget mellan Kina och Japan eftersom Kina var en ”angripen” nation som ”kolonialiserades” av Japan.
11) ”Vårt militära övergångsprogram är
ett program för agitation” (Oeuvres nr 24) 12) Trotsky, Fascism, Bonapartism, Bonapartism and war.
13) ibid
14) Trotskij, Our course does not change, skriven den 30 juni 1940
15) Ibid. Dessa nationer nämndes eftersom
de just hade besegrats när artikeln skrevs.
16) ibid
17) Trotskij, Manifesto of the 4 th Inter
national, 29 Maj 1940
18) La Lutte Ouvriere. 9 juni 1936
19) Ibid
20) Se vår pamflett Le Trotskisme contre
la classe ouvriere.
21) Se International Review nr 94 artikeln Trotsky belongs to the working class.
22) Les enfants du prophete, Cahiers
Spartacus Paris 1972
23) Se Cahiers Leon Trotsky nr 23, 39 och 43 och Revolutionary History nr 3 1988
24) Cahiers Leon Trotsky nr 39
25 En veteran inom den brittiska trotskist
ska rörelsen som citeras i Cahiers Leon Trotsky nr23
Under de senaste månaderna har IBRP (1) publicerat artiklar i sin press om behovet av en omstöpning av de revolutionära krafterna med ett perspektiv av att skapa ett framtida internationellt kommunistiskt parti. En av dessa artiklar "Revolutionärer, internationalister inför perspektivet av krig och proletariatets situation." (2), är ett dokument som är framtaget i perioden efter förra årets krig i Kosovo (1999):
"De senaste krigiska händelserna på Balkan, just därför att de skedde i Europa, (…) representerar ett avgörande steg framåt i en process som leder fram till ett generaliserat imperialistiskt krig. (…).
Kriget självt och det sätt på vilket det blev bemött, utgör grundvalen för en dekantering och ett urval av revolutionära krafter förmögna att delta i skapandet av partiet. De kommer att vara avgränsade av de grundläggande punkter som följer, vilka är oundgängliga för varje politiskt initiativ som syftar till att stärka den revolutionära fronten mot kapitalet och dess krig."
Efter denna passage hittar vi "21 grundläggande punkter" (3) som IBRP definierar som fundamentala.
Det var just dessa "de senaste krigiska händelserna på Balkan" som föranledde vår organisation, att under själva kriget, göra en appell till de olika revolutionära organisationerna som existerade på en internationell nivå. I appellen skrev vi:
"Det finns naturligtvis skillnader som är relaterade till olika sätt att analysera imperialismen i den nuvarande perioden och relationen mellan klasserna. Men, utan att underskatta dessa skillnader, menar vi att det som förenar oss är mycket viktigare och mer avgörande än det som skiljer oss åt och det var på grundval av detta som vi den 29 mars 1999, appellerade till alla dessa grupper att göra ett gemensamt initiativ mot kriget." (4)
Eftersom denna appell, som gjordes för mer än ett år sedan, talade för helt döva öron (5), måste vi fråga varför i all världen IBRP först nu kommit upp med sina "21 villkor" - vilka vi helt är överens med, med undantag för några reservationer på två punkter (6) - men inte accepterade vår appell vid den tidpunkten. Svaret finner vi i slutet av IBRP:s dokument, där det finns en sektion som verkar riktade till IKS (utan en gång citera oss naturligtvis), som lyder:
"23 år efter den 1:a internationella konferensen, som Battaglia Communista (7) tog initiativet till för att starta en första konfrontation mellan politiska grupper som anslöt sig till de generella klass- och internationalistiska riktlinjer som försvarades av den kommunistiska vänstern från andra hälften av 20-talet, är det möjligt - och därför nödvändigt - att göra en utvärdering av denna konfrontation."
En utvärdering? Efter 23 år? Och varför bara nu? IBRP förklarar det på följande sätt: under mer än två årtionden har det skett,
"en accelerering av dekantationsprocessen i det 'proletära politiska lägret' uteslutande alla de organisationer som, av en eller annan orsak, har snavat på frågan om kriget genom att inte komma fram till den oförytterliga principen om revolutionär defaitism."
Men den del som är ämnade oss (och för de bordigistiska grupperna) kommer omedelbart efter föregående stycke:
"Andra grupperingar inom lägret, även om de inte faller in i det tragiska misstaget att stödja krigsfronten, (…) har inte desto mindre avskurit sig från den metod och det perspektiv för arbetet som leder till anslutningen till det framtida revolutionära partiet, oåterkalleliga offer för ett idealistiskt eller mekanistiskt ramverk." (vår betoning)
Eftersom vi anser att dessa anklagelser som IBRP gör mot oss är ogrundade - och som vi dessutom fruktar tjänar som syfte att dölja en politisk opportunistisk praktik - kommer vi att utveckla ett svar på dessa anklagelser genom att visa på vad som utgör den marxistiska strömningen i arbetarrörelsens attityd i termer av "metod och det perspektiv för arbetet som leder till anslutningen till det framtida revolutionära partiet".
Genom att göra detta kommer vi att konkret undersöka om och i vilken utsträckning IBRP och de grupper som bildat det har följt denna linje. För att göra detta kommer vi att betrakta två frågor som nära förbundna med varandra och som uttrycker de två nivåer på vilka problemet med organiseringen av revolutionärer idag är ställda:
a) hur den framtida internationalen skall se ut
b) vilken politik skall tillämpas för konstruktionen av organisationen och omorganiseringen av revolutionärer
Vad kommer den framtida internationalen att vara? En organisation uppfattad på ett enhetligt sätt från början, dvs. ett internationellt kommunistiskt parti, eller en international av kommunistiska partier från olika länder? På denna punkt är Amadeo Bordigas och den italienska vänsterns tänkande och kamp en oundgänglig referenspunkt. För Bordiga skulle redan den Kommunistiska internationalen redan ha varit, som han kallade det, ett internationellt parti. I enlighet med denna uppfattning gav Bordiga även upp vissa "taktiska" punkter som han försvarade (abstentionism (ung. att avstå – i detta fall från att delta i parlamentariska val. ö.a.), och en omorganisering som skulle utesluta centrister) för att göra internationalens dominans över de enskilda nationella partierna till en levande verklighet, för att se till att den Kommunistiska internationalen var en organisation och inte en federation av partier, att det hade en politik överallt och inte specifik från land till land.
"Så vi påstår att den högsta nivån av internationell enighet inte bara har rätten att etablera den formulering som gäller och som måste gälla för varje land utan undantag, utan det har också rätten att involvera sig i situationen i ett enskilt land och kan därför säga att internationalen anser att det t.ex. i England är nödvändigt att göra, agera på ett givet sätt."
(Amadeo Bordiga, adress till Livornokongressen, 1921, i La Sinistra Communista nel cammino della rivoluzione, Sociali editions, 1976)
Bordiga, i den italienska vänsterns namn, hade i ännu större utsträckning rätt då han försvarade denna uppfattning gentemot degenereringen av internationalen själv, när den senares politik blev mer och mer sammanblandad med den ryska statens intressen och politik:
"Dess
systerpartier måste hjälpa det ryska partiet att lösa sina problem även
om de inte har direkt erfarenhet av regeringens problem. Trots detta kan
de bidra till deras lösning genom föra in en klass- och revolutionär
-koefficient som härleds direkt ur klasskampens realitet som sker
i deras eget land."
(Vänsterns teser till den 3:e kongressen av Italiens
kommunistparti, Lyon, Januari 1926, publicerad i Till
försvar av det kommunistiska programmets kontinuitet, "Il Programma
Communista" edition,
Milan, 1970)
Slutligen i Bordigas svar till Karl Korsch, framträdde det med ännu större klarhet vad internationalen måste vara och misslyckats med att vara:
"Jag anser att en av defekterna hos internationalen idag är att vara ett 'oppositionellt block' lokalt och nationellt. Vi måste reflektera över detta, det måste förstås utan överdrifter, utan snarare för att bevara dessa lärdomar. Lenin lät i mycket arbetet bero på en 'spontan' utveckling, räknande med att omorganisera materiellt och sedan homogent stöpa de olika grupperna efteråt i den ryska revolutionens glöd. I sin helhet var det inte en framgång." (från Amadeo Bordigas brev till Korsch publicerat i Danilo Montaldi, Korsch and the Italian communists, Savelli).
Med andra ord beklagade Bordiga det faktum att Internationalen hade bildats på grundvalen av 'oppositionsgrupper' till den gamla socialdemokratin, politiskt motsägelsefulla till varandra och att Lenins förslag att förena dessa skilda komponenter inte hade någon större framgång.
Det är på denna uppfattning som den revolutionära organisationen under de kontrarevolutionära åren, trots den motsatta politiska perioden, alltid såg sig själva inte bara som internationalister utan också som en internationell organisation. Och det är ingen tillfällighet att en av de knep som användes för att attackera den italienska fraktionen inom Trotskijs Internationella vänsteropposition var just att attackera dem för att följa en "nationell" politik. (8).
Låt oss nu titta på vad som är IBRP:s uppfattning i denna fråga:
"IBRP grundades som den enda möjliga form av organisation och koordination, halva vägen mellan det isolerade arbetet av avantgardet i olika länder och närvaron av ett verkligt internationellt parti (…). Nya avantgarden - frigjorda från gamla scheman som har visat sig oanvändbara för att förklara samtiden och för att projicera framtiden - tar sig an uppgiften att konstruera partiet (…). Dessa avantgarden har skyldigheten, som de uppfyller, att konsolidera sig själva och växa på grundval av en samling teser, en plattform och ett organisatoriskt ramverk som är i överensstämmelse med varandra och med byrån, som på detta sätt framträder som en referenspunkt för den nödvändiga homogeniseringen av det framtida partiets krafter." (9)
Fram till denna punkt verkar IBRP:s avhandling av ämnet, förutom att det på en del ställen är lite för självsäkert, på det hela taget inte motsäga ovanstående ramverk. Men nästa passage ställer mer än ett problem:
"Referenspunkt betyder inte en struktur som är självpåtagen. IBRP tänker inte accelerera den tid det tar för en internationell omorganisering av de revolutionära krafterna bortom den 'naturliga' tid för den politiska tillväxten av det kommunistiska avantgardet i de olika länderna." (10)
Detta betyder att IBRP, eller snarare de två organisationer som den består av, inte tror att det är möjligt att bygga en internationell organisation innan bildandet av det internationella partiet. Dessutom gör denna passage en konstig referens till "den 'naturliga' tid för den politiska tillväxten av det kommunistiska avantgardet i de olika länderna.", vars innebörd blir klarare om vi ser vad som är den vision som IBRP syftar till att avgränsa sig mot, IKS´ och den italienska kommunistiska vänsterns:
"Vi förkastar principiellt, och på grundval av olika kongressresolutioner, att idén att skapa nationella sektioner genom att omplantera en på förhand existerande organisation skulle delas av oss. Man kan inte bygga en nationell sektion av proletariatets internationella parti genom att inom ett land på ett mer eller mindre artificiellt sätt skapa ett publikationscentrum för publikationer planerade någon annanstans och åtminstone utanför de verkliga politiska och sociala striderna i landet." (vår betoning) (11)
Denna passage förtjänar uppenbarligen ett omsorgsfullt svar eftersom den innehåller den strategiska skillnaden mellan IBRP:s politik för internationell omorganisering och IKS politik. Vår strategi för internationell omorganisering förlöjligas naturligtvis genom att referera till den som att "omplantera en på förhand existerande organisation", som en skapelse "inom ett land på ett mer eller mindre artificiellt sätt skapa ett publikationscentrum för publikationer planerade någon annanstans" … för att förleda läsaren till en automatisk avsmak för IKS strategi.
Men låt oss vara konkreta och försöka ta upp det hypotetiska fallet. För IBRP, om låt oss säga en ny grupp av kamrater uppstod i Kanada som närmade sig internationalistiska ståndpunkter, kan denna grupp dra nytta av kritiska och kamratliga bidrag, t.o.m. polemik, men den måste växa och utvecklas från det politiska sammanhanget i sitt eget land, inom "de verkliga politiska och sociala striderna i landet".
Detta betyder att för IBRP det nuvarande och lokala sammanhanget för ett givet land är viktigare än det internationella och historiska ramverk som byggts upp av arbetarrörelsens erfarenhet.
Vad är, å andra sidan, den strategi för konstruktion av en organisation på en internationell nivå som IBRP medvetet försöker presentera i dålig dager när den talar om "omplantera en på förhand existerande organisation"? Om det är en eller ett hundra kommande militanter i ett nytt land, är vår strategi inte att skapa en lokal grupp som utvecklas lokalt genom "de verkliga politiska och sociala striderna i landet.", utan att omedelbart integrera dessa nya militanter i organisationens internationella arbete, där en aspekt av detta är det centraliserade ingripandet i det land där dessa kamrater lever.
Detta är skälet till, även om våra resurser är små, varför organisationen gör en ansträngning att omedelbart skapa en lokal publikation som är den nya grupp av kamraters ansvar. Vi gör det därför att vi anser det vara mest rättframma och effektivaste sättet att, å ena sidan utvidga vårt inflytande, å andra sidan direkt fortsätta med att konstruera den revolutionära organisationen. Vad som är artificiellt med det, vilken mening det har att tala om att "omplantera en på förhand existerande organisation", behöver fortfarande förklaras.
I själva verket består BC´ (Battaglia Communista) och CWO:s (Communist Workers Organisation) oförmåga att förstå organisatoriska frågor i en djupare och mer allmän oförmåga att förstå skillnaden mellan Andra och Tredje internationalen beroende på förändringen i den historiska perioden:
- den andra halvan av 1800-talet var en gynnsam period för kampen för reformer: kapitalismen var i full expansion och Internationalen under denna period var en international som bestod av nationella partier som kämpade inom sina respektive länder med olika program (demokratiska rättigheter för vissa, den nationella frågan för andra, störtandet av den Ryska tsarismen, arbetarvänlig "sociallagstiftning" i andra länder, etc.);
- utbrottet av första världskriget uttryckte en uttömning av det kapitalistiska produktionssättets möjligheter, dess oförmåga att utvecklas vidare på ett sätt som kunde garantera mänsklighetens framtid. Med detta öppnades en epok av krig eller revolution upp, där alternativen mellan kommunism och barbari objektivt är ställt. I detta sammanhang ställs inte längre problemet i termer av konstruktionen av individuella nationella partier med specifika lokala uppgifter utan snarare som en konstruktion av ett världsparti med ett program och en fullständig enhet i agerandet för att leda de gemensamma och samtidiga aktionerna av världsproletariatet mot revolution. (12)
De rester av federalism som fanns kvar i den Kommunistiska internationalen är efterlämningar från den tidigare perioden (som t.ex. frågan om parlamentet) som fortfarande hade ett inflytande på den nya internationalen ("de döda generationernas tyngd väger tungt på de levandes hjärnor" som Marx skrev i "Louis Napoleon 18:e Brumarie".
Dessutom kan vi tillägga att genom hela sin historia (även då det var normalt för Internationalen att en mer federalistisk struktur) kämpade den marxistiska vänstern ständigt mot federalism. Låt oss återkalla de mest betydelsefulla episoderna:
- Marx och generalrådet för Första internationalen (Internationella arbetarassociationen) kämpade mot anarkisternas federalism och deras försök att bygga en hemlig organisation inom Internationalen;
- I den Andra internationalen, kämpade Rosa Luxemburg för att säkra att kongressbeslut verkligen tillämpades i de olika partierna;
- I Tredje internationalen (KI) var det inte bara vänstern som kämpade för centralisering; Lenin och Trotskij kämpade själva mot "partikularism" hos vissa partier som använde det för att dölja sin opportunistiska politik (t.ex. mot närvaron av frimurare i det franska partiet).
Vi kan också tillägga att processen för att bilda ett parti på en internationell nivå innan dess komponenter i de individuella länderna ens hade konsoliderats eller skapats, var just processen för Kommunistiska internationalens bildande. (13) Det är väl känt att det fanns meningsskiljaktigheter mellan Lenin och Luxemburg i denna fråga. Den senare var emot den Tredje internationalens omedelbara bildande - och hade av detta skäl gett delegaten från Tyskland, Eberlein, i mandat att rösta emot dess bildande - därför att hon ansåg att tidpunkten inte ännu var mogen: de flesta kommunistpartier hade ännu inte bildats och därmed skulle det ryska partiet få en för stor tyngd inom Tredje internationalen. Tyvärr visade sig hennes oro om den extrema tyngden av den ryska partiet berättigad med tillbakagången i den revolutionära perioden och degenereringen av Tredje internationalen. Men vi anser också att Lenin hade rätt i att inte vänta längre innan man bildade Tredje internationalen. I själva verket var dess bildande redan för sen i relation till klassens behov, men kommunisterna kunde inte göra mer eftersom kriget hade avslutats bara för några månader innan.
Det skulle vara intressant att få höra från IBRP vad deras uppfattning är om denna historiska meningsskiljaktighet: anser kanske IBRP att Luxemburg hade rätt mot Lenin i att vidhålla att tiden inte var mogen för grundandet av Tredje internationalen?
Detta federalistiska angreppssätt på en teoretisk nivå avspeglar sig uppenbarligen i IBRP:s dagliga praktik. Under 13 år, från tidpunkten för dess grundande fram till 1997, hade de två organisationer som bildade IBRP två politiskt olika plattformar. De anordnande inga tillfällen för hela organisationen att mötas (frånsett möten med en individuell komponent med deltagande med en delegation från den andra, vilket inte alls är samma sak). Det finns inga indikationer om en debatt mellan dem som är synbar, inte heller tycks det som om de upplever att de behöver ha någon, även om det under de 16 långa åren som passerat sedan bildandet av IBRP har uttryckts slående skillnader i analyser av den pågående situationen, i utgångspunkterna för deras internationella arbete, mm.
Den organisatoriska modell som IBRP har mage att lyfta upp i skyn som ”den enda möjliga form av organisation och koordination” i den nuvarande situationen, är i själva verket den opportunistiska organisationsformen par excellence (ung. i sin fulländning. ö.a.). Denna organisatoriska form gör det möjligt för IBRP att dra till sig nya organisationer i sin krets och tilldela dem etiketten ”Kommunistiska vänstern” utan att pressa dem alltför mycket om deras ursprung. När IBRP gör lömska referenser till det faktum att det är nödvändigt att vänta på mognaden för ”den ’naturliga’ tiden för en politisk tillväxt av det kommunistiska avantgardet i de olika länderna”, uttrycker själva verket bara en opportunistisk teori av att inte för hårt kritisera dessa grupper med vilka den är i kontakt för att inte förlora deras förtroende.(14)
Vi har inte hittat på allt detta, det är en enkel utvärdering av 16 år med IBRP, som trots all sin triumfatoriska retorik som kommer fram i dess press om dess politiska bildande, inte har producerat något signifikant resultat: två grupper bildade IBRP 1984, det finns fortfarande bara två grupper i det idag. Så det vore kanske nyttigt för BC och CWO att rekapitulera vad som hände de olika grupper som har närmat sig eller har anslutit sig till dem för en kort period och varför de inte fortsatt vara en del av IBRP. Till exempel var har det blivit av SUCM-Komala? Och de indiska kamraterna i Lal Pataka? Och också de franska kamrater som faktiskt konstituerade en tredje komponent av IBRP för en kort period?
Som vi kan se, en opportunistisk politik för reorganisering är inte bara politiskt fel, den fungerar inte heller.
På denna punkt kan vi naturligtvis inte undgå att börja med Lenin, det framstående skaparen av partiet och den främste upphovsmannen till skapandet av den Kommunistiska internationalen. En av Lenins viktigaste bidrag var förmodligen den kamp han förde och vann vid Ryska socialdemokratiska arbetarpartiets andra kongress 1903 om första paragrafen i stadgarna, för att säkra strikta regler för medlemskap i partiet:
”Att glömma bort den skillnad som finns mellan den del som utgör förtruppen och alla de massor som närmar sig den, att glömma bort den ständiga plikten för denna förtrupp att lyfta allt bredare skikt till förtruppens nivå, skulle bara betyda att lura sig själv, att sluta sina ögon inför vår gigantiska uppgift, att minimera denna uppgift. Och detta är vad man gör när man tar bort skillnaden mellan de som är anhängare till och de som går med i partiet, mellan de medvetna och aktiva elementen och de som ger en hjälpande hand.” (Lenin, ’ Ett steg framåt och två steg tillbaka’, 1904, översatt från, Selected Works, eds. Riuniti.)
Lenins kamp på denna punkt, som ledde till klyvningen av det Ryska socialdemokratiska arbetarpartiet mellan Bolsjevikerna (majoriteten) och Mensjevikerna (minoriteten) har ett speciellt historiskt värde därför att den föregick med flera år den nya modellen för partiet, ett parti bestående ett strikt urval av kamrater, mer tätt sammanhållna och mer anpassade till den nya historiska perioden av ’krig eller revolution’, i jämförelse med den äldre modellen av masspartiet, en bredare och mindre rigorös vad regler för medlemskap, som var giltiga i den historiska perioden av kapitalismens expansion.
För det andra reses problemet om vilken inställning detta parti (eller fraktion eller politisk grupp, vad det än kan vara) skall ha till andra existerande proletära organisationer. Med andra ord, hur skall den svara på de konkreta behov som finns för en reorganisering av de revolutionära krafterna på det mest effektiva sätt?
Här kan vi också hänvisa till arbetarrörelsens historiska erfarenhet, till att börja med debatten inom Internationalen med den Italienska vänstern på frågan om integrationen av centristerna i bildandet av det kommunistiska partiet. Bordiga position är mycket klar och hans bidrag var grundläggande för att få Internationalen att acceptera de 21 villkoren som slår fast att:
”De partimedlemmar som i princip förkastar villkoren och de teser som utvecklas av Kommunistiska Internationalen skall uteslutas från partiet. Detta är i synnerhet sant för delegaterna till den extraordinära kongressen.” (15)
1920 var Bordiga bekymrad över att en del centristiska delar, som inte hade smutsat ned sina händer alltför mycket 1914, skulle kunna finna det bekvämt att arbeta i det nya kommunistiska partiet snarare än i de gamla socialdemokratiska partierna, som hade blivit mycket diskrediterade:
”Idag är det mycket enkelt att säga att med ett nytt krig kommer inte samma misstag att göras, det är den heliga alliansen och det nationella försvarets misstag. Revolution är fortfarande långt borta, kan centristerna hävda, det är inte ett omedelbart problem. Och de skulle acceptera Kommunistiska internationalens teser: sovjeternas makt, proletariatets diktatur, den röda terrorn (…). Högerelement accepterar våra teser men på ett otillräckligt sätt med några reservationer. Vi kommunister måste kräva att detta accepterande måste vara totalt och utan gränser både teoretiskt och praktiskt (…).. Mot reformisterna måste vi kräva oöverkomliga barriärer (…). Inför programmet handlar det inte om disciplin: antingen accepterar man det eller så gör man det inte. I det senare fallet lämnar man partiet.” (från Amadeo Bordigas tal om ’Villkor för anslutning till KI’, 1920, publicerad i La Sinistra Communista nel cammino della revoluzione, Sociali editions, 1976)
Bland Bordigas och den Italienska västerns bidrag är denna en av nyckelfrågorna. Det vara på grundval av denna ståndpunkt som Bordiga senare skulle komma i konflikt med Internationalen när den var på allvarlig tillbakagång, då han kämpade mot politiken att integrera centrister in de kommunistiska partierna som en naturlig följd att göra försvaret av den ryska staten till den centrala frågan över alla andra problem (16).
I synnerhet är det välkänt att Internationalen försökte tvinga Italienska kommunistpartiet att integrera den maximalistiska (vänster) flygeln av det Italienska socialistpartiet, Serrati:s så kallade ’terzini’ (bokstavligt, ’tredjeinternationalister’), som det Italienska kommunistpartiet hade separerat från 1921 när det bildades.
Men denna stränghet i förhållande till moderata, centristiska strömningar betydde aldrig att sekteristiskt stänga dörren, att vägra tala, diskutera, tvärtom! I själva verket har den Italienska vänstern, från dess början som en abstentionistisk fraktion (ung. att avstå, i detta fall anti-parlamentarisk fraktion, ö.a.) i det Italienska socialistpartiet, alltid arbetat för att vinna över revolutionära energier som stod kvar vid centristiska ståndpunkter, både för att stärka sina egna led och för att rädda dessa krafter från klassfienden:
”Även om den var organiserad som en självständig fraktion inom det Italienska socilalistpartiet, med sin egen publikation, försökte den abstentionistiska fraktionen framförallt att vinna över partiets majoritet för sitt program. Abstentionisterna trodde också att detta var möjligt trots den överväldigande segern för den parlamentariska tendensen representerad av alliansen mellan Lazzari och Serrati. Fraktionen kunde bara bli ett parti genom att arbeta med hela sin kraft för att vinna över åtminstone en betydande minoritet. Den ’Bordigistiska’ rörelsen var alltid angelägen om att aldrig ge upp förrän kampen hade nått ett slut och på grund av detta var den aldrig en sekt, som dess motståndare anklagar den för att vara.” (17)
Vi kan därför sammanfatta genom att nämna de två grundläggande elementen som kännetecknar den Italienska vänsterns politik (i den bolsjevikiska traditionen):
- rigorösa regler for partimedlemskap baserad på ett militant engagemang (artikel 1 in Ryska socialdemokratiska arbetarpartiets stadgar) och klarhet om programmet och i urvalet av militanter;
- öppenhet i sin politik om diskussion med andra politiska strömningar i arbetarrörelsen (se t.ex. den Italienska vänsterns deltagande i de konferenser som hölls i Frankrike mellan 1928 och 1933, eller dess omfattande diskussioner med ’Ligue Communiste Internationaliste de Belgique’ med publicering in sin tidskrift av artiklar skrivna av militanter i LCIB).
Det är värt att nämna att det finns en länk mellan den programmatiska och organisatoriska striktheten hos den Italienska vänstern och dess öppenhet för diskussion. I linje med vänsterns tradition, utvecklade den en långsiktig politik byggd på klarhet och politisk solidaritet, förkastande omedelbara ’framgångar’ byggd på tvetydigheter som grundlade för framtida nederlag genom att öppna upp dörren till opportunismen (”Otåligheten är opportunismens moder” som Trotskij sa). De var inte rädda att diskutera med andra strömningar därför att de hade förtroende för soliditeten i sina egna ståndpunkter.
På liknande sätt finns det en länk mellan opportunismens förvirring och tvetydighet och deras ’sekterism’ som i allmänhet riktar sig mot vänstern och inte mot högern.
Om man är medveten om en bristande soliditet i sina egna ståndpunkter, är man uppenbarligen rädd för att mäta dem i förhållande till vänsterns (se till exempel KI:s politik efter andra kongressen, som öppnade upp mot centrum men som blev ’sekteristisk’ i förhållande till vänstern, som till exempel uteslutningen av KAPD; Trotskijs politik, som byråkratiskt uteslöt den Italienska vänstern från den Internationella oppositionen for att genomföra en entristisk politik i relation till socialdemokratin (att gå in i dessa partier, från engelskans ’enter’ – gå in, ö.a.); PCInt:s politik 1945 och efter att det uteslutit den Franska kommunistiska vänstern för att glatt gå samman med element av den mest opportunistiska slag som t.o.m. vägrade att kritisera sina tidigare misstag.)
Bland oppositionerna ger oss den Italienska fraktionen en betydande lärdom om metod och revolutionärt ansvar genom att kämpa för en omorganisering av revolutionärer, men framförallt genom dess klarhet i termer av sina politiska ståndpunkter. Den Italienska vänstern har alltid fört fram behovet av ett programmatiskt dokument mot de politiska manövrer som å andra sidan har ruinerat Vänsteroppositionen. Om det var tvunget med en brytning skulle det ske på grundval av en text.
Den Italienska vänstern gjorde denna metod till sin egen från sin början under Första världskriget inom Andra internationalen. De följde den under degenereringen av Kommunistiska internationalen från 1924 till 1928, då de konstituerade sig själva som en fraktion i Pantin.
Trotskij själv hyllade denna politik i sitt sista brev till fraktionen i December 1932:
”Separeringen med en ärlig revolutionär grupp som er måste inte nödvändigtvis följas av fientlighet, av personliga attacker eller förgiftad kritik.” (vår betoning)
Å andra sidan hade Trotskijs metod inom oppositionen inget gemensamt med den inom arbetarrörelsen. Uteslutningen av den Italienska vänstern genomfördes med samma procedur som användes av den Stalinifierade Kommunistiska internationalen, utan en klar debatt för att förklara brytningen. Det var varken den första eller sista gången: Trotskij stödde ofta ’äventyrare’ som lyckades få hans förtroende. Detta i bjärt kontrast till alla grupper som den Belgiska, Tyska, Spanska vänstern och alla de värdefulla revolutionära militanter som Rosmer, Nin, Landua och Hennaut, som eliminerades eller uteslöts en efter en tills den Internationella vänsteroppositionen blev en ren trotskistisk strömning. (18)
I kraft av denna hårda kamp för att försvara den marxistiska erfarenhetens arvegods och med detta dess egen politiska identitet blev den Italienska vänstern på en internationell nivå den politiska strömning som bäst uttryckte behovet att ett samanhållet parti, som uteslöt de som var i tvivelsmål och centristerna men samtidigt utvecklande den en stark förmåga att etablera en politik av att sammanfoga revolutionära krafter därför att den var byggd på klarhet i både ståndpunkter och i agerande.
Är IBRP (och före det PCIint från 43 och framåt) – som åberopar sig på att vara de verkliga politiska arvtagarna till den Italienska vänstern – i nivå med sina politiska föregångare?
Är deras regler för medlemskap lika strikta som Lenin korrekt insisterade på att de skulle vara? Ärligt talat så tror vi inte det. Hela denna grupps historia är kantad med episoder av opportunism i organisatoriska frågor och snarare än att applicera de orienteringar som den hävdar att den ansluter sig till, är IBRP:s politiska praktik i själva verket mycket närmare till Kommunistiska internationalen i sin degenerationsfas och till trotskisterna. Vi kommer att ta upp några historiska exempel som demonstrerar vad vi säger.
1943 bildades det Internationella Kommunistiska Partiet (PCInt – dess italienska akronym använder vi i denna artikel) i norra Italien. Nyheten skapade höga förväntningar. Inledningen till det nya partiets opportunistiska praktik började med den massiva tillströmningen till PCInt av olika element från partisankampen (19) eller från olika grupper i södern, en del av dem kom från det Italienska socialistpartiet och Italienska kommunistpartiet, andra från Trotskismen. Sedan fanns det ett antal militanter som öppet bröt med det programmatiska och organisatoriska ramverket som de tidigare hade anslutit sig till, för att kasta sig in i kontrarevolutionära äventyr som t.ex. minoriteten av ’Fraktionen utomlands av Italienska kommunistpartiet’ (Fraction Abroad of the Italian CP) åkte iväg för att ’delta’ i kriget i Spanien 36, Vercesi som deltog i de ’Anti-fascistiska Koalitionen i Bryssel’ under 1943 (20).
Naturligtvis insisterade man inte på att dessa militanter, som fyllde det nya partiet, skulle göra en redovisning av sina tidigare politiska aktiviteter. Och när vi talar om att ansluta sig till Lenins bokstav och anda, vad kan vi säga om Bordiga själv, som deltog i partiets aktiviteter fram till 1952 (21), och bidrog aktivt i att bestämma dess politiska linje och t.o.m. skrev den politiska plattformen som godkändes av partiet – utan att ens vara medlem av partiet?
Under denna period var det den Franska fraktionen av den kommunistiska vänstern (FFCL, Internationalisme) som tog upp arvet av vänsterlinjen genom att rädda och stärka det politiska arvet från den Italienska fraktionen i exil (Bilan). Och det var Internationalisme som tog upp frågan med PCInt om problemet med att ha integrerat Vercesi och minoriteten från Bilan utan att be dem göra en politisk redovisning av deras tidigare politiska misstag, samt även det faktum att genom bildandet av partiet i Italien hade de fullständigt struntat i arbetet att göra en utvärdering (Bilan på franska betyder att göra en ’balansräkning’ – en utvärdering - i termer av aktiviteter, lärdomar, mm, ö.a.) av Italienska fraktionen i exil (Bilan) av de 10 år som gått.
1945 bildades en Internationell byrå, som förenade PCInt, den Belgiska fraktionen och den Franska fraktion, ett kopia av FFCL. I själva verket var detta ’FFCL-nr 2’ uppbyggt på basis av en splittring av två element som var med i exekutiva kommissionen av FFCL. De hade kontaktats av Vercesi i Bryssel och var förmodligen övertygade av hans argument, även om de innan hade stött ståndpunkten att han skulle uteslutas omedelbart utan diskussion (22). En av de två var mycket oerfaren (Suzanne), medan den andra kom från det spanska POUM (och som senare dök upp i den franska gruppen Socialisme ou Barbarie). ’FFCL-nr 2’ ’förstärktes’ när element från minoriteten från Bilan och det gamla Union Communiste (Chazé, etc) gick med, element som hade blivit allvarligt kritiserade av Fraktionen på grund av deras eftergifter till anti-fascism under kriget i Spanien.
I själva verket fyllde denna kopia av Fraktionen behovet av att minska Internationalisme’s trovärdighet. Som vi kan se så upprepar sig historien, i så motto att PCInt helt enkelt upprepade Vänsteroppositionens manövrer mot den Italienska fraktionen under 1930, när det bildade den ’Nya italienska oppositionen’ (NOI), en grupp som bestod av f.d. stalinister som bara två månader tidigare hade smutsat ned sina händer genom att utesluta Bordiga från PCI och vars hela politiska funktion bara kunde ha varit att skapa en provokativ politisk konkurrent till Fraktionen.
Den 28 november 1946 skrev GCF ett brev till PCInt med ett appendix med en lista av frågor som behövdes diskuteras och som berörde ett antal brister för vilka olika delar av Italienska kommunistiska vänstern varit ansvariga för under kriget (Internationalisme no 16). PCInt svarade tvärt på detta 10 sidor långa brev med följande ord:
”Internationella byråns möte i Paris:
Eftersom ert brev än en gång uppvisar en kontinuerlig förvrängning av fakta och de politiska ståndpunkter som tagits både av PCI i Italien, likväl som av den Belgiska och Franska fraktionen och att ni inte utgör någon revolutionär, politisk organisation och att er aktivitet är begränsad till skapa förvirring och smutskasta våra kamrater, har vi enhälligt uteslutit möjligheten av att acceptera er förfrågan att delta i de internationella mötena av GCI:s organisationer.”
Det är verkligen sant att historien upprepar sig själv med på ett farsartat sätt. GCI blev byråkratiskt uteslutet från Kommunistiska internationalen after 1926, det blev likaså uteslutet från Vänsteroppositionen 1933 (se t.ex. vår pamflett om den Italienska kommunistiska vänstern). Nu hade turen kommit till GCI att byråkratiskt utesluta den Franska fraktionen från sina led för att undvika en politisk konfrontation.
Eklekticism (ung. att föra samman idéer från olika håll utan hänsyn till sammanhanget. ö.a.) i termer av ståndpunkter betyder på en internationell nivå att ”var och en är herre i sitt eget hus”. 1952 bröts PCInt upp i två delar; å ena sidan reducerade Bordigisterna den Italienska vänsterns oförsonlighet i sina ståndpunkter till en karikatyr genom att de vägrade att diskutera med några andra. Å den andra sidan hade vi ”öppenheten” hos PCInt (Battaglia Communista): under hösten 1956 bildade BC tillsammans med GAAP (23), trotskisterna i Gruppi Communisti Rivoluzionari (GCR) och Azione Communista (24), en Rörelse för den Kommunistiska vänstern, vars framträdande drag var heterogenitet och förvirring. Bordiga benämnde ironiskt dessa fyra grupper som ”quadrifoglio” (fyrklövern).
Under de första månaderna 1976 lanserade Battaglia Communista ”ett förslag till en början”, som riktade sig till de ”internationella grupperna av den kommunistiska vänstern”, vilka de inbjöd till:
- en internationell konferens för att skaffa sig en uppfattning om tillståndet hos de grupper som hävdar att de tillhör den internationella kommunistiska vänstern;
- att skapa ett center for kontakter och internationella diskussioner.
IKS deltog i konferensen med övertygelse men önskade att de politiska kriterierna för att delta på konferensen skulle definieras. BC som var van vid konferenser av ett helt annat slag, var tveksamma till att skapa striktare regler. De var uppenbarligen rädda att stänga dörren för någon.
Den första konferensen hölls i Milano i maj 1977 med endast två deltagare, BC och IKS, men BC motsatte sig varje offentlig deklaration, t.o.m. en som kritiserade de grupper som var inbjudna som inte hade kommit till konferensen.
I slutet av 1978 hölls den andra konferensen i Paris, där slutligen ett antal andra grupper deltog i arbetet. I slutet av konferensen kom frågan om kriteria för deltagande upp igen och denna gång föreslog BC striktare regler:
”Kriterierna måste göra det möjligt att utesluta rådister från dessa konferenser så vi måste insistera på erkännandet av historiska behovet av partiet som ett väsentligt kriteria.”,
till vilket vi svarade genom att påminna om,
”vårt insisterande på att det skulle finnas kriteria till den första konferensen. Vi tror inte att det idag är lämpligt att lägga till ytterligare kriteria Det beror inte på brist på klarhet, både i fråga om kriterierna som sådana, som i fackföreningsfrågan eller den nationella frågan, utan att det är för tidigt. Stor förvirring vilar fortfarande tungt som helhet över den revolutionära rörelsen i dessa frågor; och NCI har rätt i att hålla fast vid en dynamisk vision av de politiska grupper gentemot vilka vi riskerar stänga dörren permanent.” (25)
Under första halvan av 1980 hölls den tredje och sista internationella konferensen, vars atmosfär redan från början gjorde det klart hur det skulle sluta. Utöver förtjänsterna med själva diskussionen, visade denna konferens på BC:s vilja att utesluta IKS från framtida konferenser.
I en av Aesops fabler försöker vargen utan framgång anklaga lammet för att ha smutsat flodvattnet som han dricker av. Han slutar med att lägga skulden på lammets far och finner på detta sätt en ursäkt för att slita honom i stycken. På samma sätt började BC i ökande utsträckning se IKS, inte som en grupp på samma sida med vilken man kan eventuellt komma fram till ett klargörande, till fördel för alla kamrater och de nya grupperna i bildande, utan snarare som en farlig rival i att fånga dessa kamrater och nya grupper, och fann till slut en utväg för att få konferensen att godkänna striktare och mer selektiva politiska kriterier för att accepteras, för att definitivt utesluta IKS. (26)
För att sammanfatta så går vi från den första konferensen, där det inte bara saknades några politiska kriterier för deltagande utan även förslaget att införa sådana tillbakavisades, till den tredje konferensen, där i slutet av konferensen kriteria, skapade på ett ad-hoc mässigt sätt, fördes fram för att eliminera IKS, dvs. vänsterkomponenten inom konferensen. Den tredje konferensen var en repris på uteslutningen av GCF 1945 och likaså en olycksbådande utsträckning av de föregående episoderna med uteslutningen av den Italienska kommunistiska vänstern från kommunistiska internationalen (1926) och från Vänsteroppositionen (1933).
Det politiska ansvaret som BC måste ta på sig (och CWO) är i dessa omständigheter enormt: endast några få månader senare (augusti 1980) bryter masstrejken ut i Polen och det internationella proletariatet förlorade varje möjlighet av ett koordinerat ingripande från alla grupper i den kommunistiska vänstern.
Men det slutar inte här. Efter en tid uppfann BC och CWO, för att visa att de inte hade förstört en serie av tre konferenser och fyra år av internationellt arbete till ingen nytta, en fjärde konferens där det deltog, inklusive dom själva, en så kallad revolutionär iransk grupp, som vi t.o.m. hade varnat BC för. Det vara inte förrän efter ett antal år som IBRP slutligen erkände sitt misstag genom att tillkännage att denna grupp av iranier verkligen inte var revolutionär …
Då har vi kommit fram till den senaste fasen under de senaste åren, då vi har sett en litet men uppmuntrande öppnande upp av en dialog och konfrontation inom det proletära politiska lägret (27). På ett sätt den mest intressanta aspekten, var en första integration av ingripande i situationen som har skett mellan IKS och IBRP (genom sin engelska del, CWO). Ett ingripande som planerades tillsammans när det inte faktiskt genomfördes tillsammans i relation t.ex. till konferensen om Trotskij som hölls i Ryssland, ett offentligt möte om ryska revolutionen 1917 organiserades och hölls gemensamt i London, ett gemensamt försvar mot de attacker som kom från vissa parasitära formationer, etc, etc.
Vi har alltid genomfört dessa ingripanden med en tydlig intention att inte absorbera någon, inte för att skapa en kil inom IBRP mellan BC och CWO och den likgiltiga frånvaron av BC oroade oss alltid. Till slut när BC tyckte nog var nog, krävde de att deras partner gav vika för parti –förlåt – IBRP – linjen. Från detta ögonblick och framåt var allting som tidigare tycktes resonabelt och normalt for CWO börjat förändrats. Ingen mer koordinering av arbetet i Ryssland, inga fler gemensamma offentliga möten, etc, etc. Och än en gång föll ansvaret tungt på IBRP:s axlar, som på grund av sin butiksägar-opportunism, lät arbetarklassen konfrontera en av sina svåraste episoder i den nuvarande historiska perioden, kriget i Kosovo, utan att dess förtrupp var förmöget att uttrycka en gemensam ståndpunkt.
För att fullt värdera IBRP:s opportunism i relation till deras förkastande av vår appell om kriget, är det lärorikt att läsa om en artikel som uppträdde i novembernumret av Battaglia Communista, ’Missförstånd om kriget på Balkan’. BC skriver att de har fått ett brev/invitation från OCI (28) till ett nationellt möte mot kriget som skall hållas i Milano. BC bedömer,
”innehållet i brevet som intressant och en välkommen rättelse i förhållande till den ståndpunkt som OCI antog om gulfkriget, då det stödde det ’Irakiska folket under imperialismens attack’ och var mycket polemisk i relation till vår s.k. likgiltighet (…) Det saknar en referens till krisen i ackumulationscykeln (…) och dess väsentliga undersökning av dess konsekvenser på den Jugoslaviska federationen (…) Men det verkar inte som det utesluter möjligheten av ett gemensamt initiativ från de som motsätter sig kriget på en klassgrund.” (vår betoning)
Som vi kan se, så var BC för bara fyra år sedan, i en situation som var mindre allvarlig än vid tidpunkten för kriget i Kosovo, berett förespråka ett gemensamt initiativ med en grupp som redan då var klart och tydligt kontrarevolutionärt (29) bara för att tillfredställa dess aktivistiska böjelser, medan det hade modet att säja nej till IKS därför att … det har ståndpunkter som skiljer sig för mycket åt. Detta är verkligen opportunism.
Vi har ägnat denna artikel till att svara på IBRP:s tes att organisationer som vår har:
” avskurit sig från den metod och det perspektiv för arbetet som leder till anslutningen till det framtida revolutionära partiet”.
För att göra detta har vi betraktat de två nivåer vid vilka de organisatoriska problemen ställs och i termer av dessa har vi visat att det är IBRP, inte IKS, som har lämnat traditionen från den Italienska och internationella kommunistiska vänstern. I själva verket är den eklektism som vägleder IBRP:s politik för en omorganisering lik den som Trotskij hade, som han tog upp i samband med att bygga den 4:e Internationalen. IKS vision å andra sidan är densamma som den Italienska fraktionen, som alltid kämpade för en omorganisering i klarhet och på en grundval som skulle göra det möjligt att rädda centristiska element och de med tveksamheter.
Trots
dess olika ärelystna arvtagare, så finns den verkliga kontinuiteten med
den Italienska fraktionen idag representerad av IKS, en organisation som
åberopar och gör till sin egen alla striderna från 20-talet, 30-talet
och 40-talet.
31
augusti 2000 Ezechiele
Noter
1. IBRP står för Internationella Byrån för det Revolutionära Partiet och är en internationell organisation som knyter samman två organisationer, Communist Workers Organisation (CWO) i Storbritannien och Partito Communista Internazionalista i Italien.
2. Publicerad i Battaglia Communista nr 1, January 2000 och i International Communist nr 18, vintern 2000.
3. Det fanns också 21 villkor för att ansluta sig till Kommunistiska internationalen!
4. ”On the ICC appeal over the war in Serbia. The military offensive of the bourgeoisie demands a united respons by revolutionaries.” (Om IKS appell om kriget i Serbien. Den militära offensiven från borgarklassen kräver ett enat svar från revolutionärerna), International Review nr 98, July 1999.
5. Se också ”The marxist method and the ICC’s appeal over the war in Yugoslavia” (Den marxistiska metoden och IKS appell om kriget i Jugoslavien), International Review nr 99, oktober 1999.
6. Vi hänvisar till punkt 13 och 16 där det finns skillnader, inte på grundläggande frågor utan i analysen om den aktuella situationen.
7. Redovisning och en kritisk utvärdering av dessa konferenser finns i olika artiklar i vår International Review och i de aktuella pamfletterna som kan beställas av oss genom att skriva till våra adresser.
8. Genom hela denna period (1930), fick Trotskij information från Rosmers brev. Den senare var inte sympatiskt inställd till den Italienska vänstern och ’blockerade all diskussion’. Han kritiserade Prometeo, som ville skapa nationella sektioner innan internationalen och gav exemplet från Marx och Engels som: ”1847 började den kommunistiska rörelsen med ett internationellt dokument och med skapandet av Internationalen”. Denna argumentation förtjänar att understrykas eftersom den ofta används på ett felaktigt sätt mot den Italienska fraktionen (se IKS bok om den Italienska kommunistiska vänstern och kapitlet: Relationen mellan vänsterfraktionen av kommunist partiet i Italien och vänsteroppositionen i Internationalen, 1923-33)
9. IBRP: ”Towards the New International” (Mot den nya internationalen), Prometeo, nr 1, serie VI, juni 2000.
10. IBRP: ”Towards the New International”
11. IBRP: ”Towards the New International”
12. För en allmän orientering i denna fråga se artikeln: ”On the party and its relationship to the class” (Om partiet och dess relation till klassen), en text som antagits av IKS 5:e kongress och är publicerad i International Review nr 35.
13. ”Delegaterna [till Kommunistiska internationalens grundningskongress] … var i huvudsak bolsjeviker medan de som, på ett eller annat sätt, förklarade sig representera kommunistpartiet i Polen och i Lettland, Ukraina, Litauen, Vitryssland, Armenien, från den förenade gruppen för folken i östra Ryssland, utan tvekan kan ses som representanter för olika sektioner av bolsjevikpartiet (…) de enda som kom från utlandet var två Schweiziska delegater, Fritz Platten och Katsher, tysken Eberlein (…), den norske Stange och den svenske Grimlund, den franske Guilbeaux. Men även i dessa fall kunde deras giltighet som representanter ställas i fråga. (…) Det återstår därför endast två delegater som hade ett tveklöst mandat, den svenske Grimlund och Eberlein …” (från Pierre Broué, The Origins of the Communist International, introduction to the 1st Congress of the Communist International (den Kommunistiska internationalens ursprung, introduktion till Kommunistiska internationalens första kongress), EDI, Paris, 1974, sidan 35.36.)
14. Detta är den kritik som vi gjorde av BC nyligen i relation till deras opportunistiska hantering av relationerna med element av GLP, en politisk formation vars medlemmar, som nyligen brutit med den autonomistiska rörelsen, kommit till klarhet endast till hälften samtidigt som de bibehållit en god portion förvirringar som de utgått från: ”Ett ingripande som långt ifrån gynnade klargörandet för dessa [element] och deras definitiva ändpunkt i en revolutionär koherens, istället blockerade denna möjliga utveckling.” (från ”Grupperna från Lotta Proletaria: ett ofullständigt försök att nå en revolutionär koherens” i Rivoluzione Internationale nr 106)
15. Text om de 21 villkoren för anslutning till Kommunistiska internationalen som antogs av den andra kongressen av Komintern.
16. Denna politik ledde till marginaliseringen av revolutionär energi inom partierna och exponerade dem tydligare för repression och massakrer, som var fallet i Kina.
17. IKS, The Italian Communist Left 1927-1952 (Den italienska kommunistiska vänstern 1927-1952)
18. Från IKS bok ovan i kapitlet: Relationen mellan vänsterfraktionen av kommunist partiet i Italien och vänsteroppositionen i Internationalen, 1923-3.
19. ”Ambiguities on the ’partisans’ in the constitution of the Internationalist Communist Party in Italy” (Tvetydigheter om ’partisaner’ i konstituerandet av Internationalistiska kommunistiska partiet i Italien), Battaglia Communistas brev och IKS svar. I International Review nr 8.
20. Se artikelarna, ”The Origin of the ICC and the IBRP”(IKS ursprung och IBRP), i International Review nr 90 och 91 och ”In the shadow of Bordigism and his epigones (Battaglia Communista)” (I skuggan av Bordigism och hans lärljungar (Battaglia Communista)) i International Review nr 95.
21. Året för splittringen mellan det nuvarande Battaglia Communista och den ’bordigistiska’ delen PCInt.
22. IKS, The Italian Communist Left 1927-1952 (Den italienska kommunistiska vänstern 1927-1952)¸ sid. 191-193.
23. Några fd partisaner inklusive Cervetto, Masini och Parodi gick med i den anarkistiska rörelsen och försökte att konsolidera sig i en tendens inom den genom konstituerandet av ”Gruppi Anarchici di Azione Proletaria” (GAAP) i februari 1951 med en publikation kallad L’Impulso.
24. AC föddes 1954 som en tendens av PCI bildat av Seniga, Raimondi, fd partisaner och Fortichiari, en av grundarna av PCd’I i 1921 och som gick in i PCI efter att han blivit utesluten. Seniga samarbetare med Pietro Secchia, som under motståndstiden definierade grupper till vänster om PCI som ”Gestapos marionetter” och uppmanade till fysisk eliminering av Prometeos militanter. Sammanslagningen av en del av AC med GAAP kom att bilda gruppen Lotta Communista 1965.
25. Dokumentation från konferensen publicerades i ”Preparatory texts, reports, correspondence of the Second Conference of the Groups of the Communist Left”, Paris, November 1978.
26. International Review nr 22, 3:e kvartalet 1980, ”Third International Conference of the groups of the Communist Left (Paris May 1980): Sectarianism, a legacy of the counter-revolution that must be transcended” (Tredje internationella konferensen för grupper i den kommunistiska vänstern (Paris Maj, 1980): Sekterism ett arv från kontrarevolutionen som måste överkommas). Se också dokumenten från tredje konferensen publicerad på franska av IKS i form av en pamflett och på italienska av BC (som ett specialnummer av Prometeo). Den franska utgåvan innehåller också vårt politiska uttalande om konklusionerna av konferensen.
27. International Review nr 92. ”6th Congress of the Partito Communista Internazionalista. A step forward for the Communist Left” (6:e kongressen för Partito Communista Internazionalista. Ett steg framåt för den kommunistiska vänstern). International Review nr 93, ”Debates between ’Bordigist groups’. A significant evolution of the proletarian political miliue” (Debatt mellan ’Bordigistiska grupper’. En betydelsefull utveckling av den proletära politiska miljön). International Review nr 95 ”In the shadow of Bordigism and his epigones (Battaglia Communista)” (I skuggan av Bordigism och hans lärljungar (Battaglia Communista)).
28. OCI, Organizzazione Communista Internazionalista.
29. Det behövdes verkligen ett uppbådande av BC:s hela opportunism för att försöka, under hösten 1995, knyta till sig en organisation som under de senaste 5 åren, från kriget i Persiska viken, gjorde ingenting mindre än att stödja en imperialistisk sida mot en annan och på detta sätt deltagit i mobiliseringen av proletariatet för en imperialistisk slakt. I denna fråga se artiklar publicerade i Rivoluzione Internazionale, ”The OCI: Slander is a breeze”, nr 76, juni 92; ”The delirium of the OCI”, nr 69, april 91;”The sharks in the Persian Gulf”, nr 67, december 1990.Länkar
[1] https://sv.internationalism.org/tag/11/250/kongressresolutioner
[2] https://sv.internationalism.org/tag/12/265/europa
[3] https://sv.internationalism.org/tag/5/153/polen
[4] https://sv.internationalism.org/tag/10/249/1980-%E2%80%93-masstrejken-i-polen
[5] https://sv.internationalism.org/tag/3/98/stalinismen-oestblocket
[6] https://sv.internationalism.org/tag/5/155/spanien
[7] https://sv.internationalism.org/tag/8/198/radkommunism
[8] https://sv.internationalism.org/tag/10/246/1936-spainen
[9] https://sv.internationalism.org/tag/6/180/spanien-1936
[10] https://sv.internationalism.org/tag/8/209/trotskism
[11] https://sv.internationalism.org/tag/10/244/1917-%E2%80%93-ryska-revolutionen
[12] https://sv.internationalism.org/tag/11/251/korrespondens-med-andra-grupper
[13] https://sv.internationalism.org/tag/8/199/internationella-byran-foer-det-revolutionaera-partiet-ibrp
[14] https://sv.internationalism.org/tag/4/120/parti-och-fraktion
[15] https://sv.internationalism.org/tag/3/109/revolutionaera-organisationer