Solidaritet med studentrörelsen i Grekland!

Printer-friendly version

Den explosion av ilska och revolt som vi nyligen har sett hos den nya generationen av proletariserade unga i Grekland är inte på något sätt något isolerat eller specifikt fenomen. Den har sina rötter i kapitalismens världsomfattande kris och den konfrontation mellan dessa proletärer och den våldsamma repression, som har avslöjat den verkliga naturen hos borgarklassen och dess statliga terror. Den är en fortsättning på den mobilisering av den yngre generationen, på en klassbasis, mot CPE-lagen i Frankrike 2006 och LRU-”reformen” vid universiteten 2007, då studenter från universitet och gymnasier såg sig själva framför allt som proletärer och gjorde uppror mot sin framtid som utsugna. Europas hela borgarklass har förstått detta mycket väl, och har vittnat om sin rädsla för en smittsam spridning av liknande sociala explosioner i och med fördjupningen av krisen. Det är signifikant, till exempel, att borgarklassen i Frankrike nu har tagit ett steg tillbaka genom att plötsligt dra tillbaka sitt ”reform”-program för gymnasieskolan. Därutöver har den internationella karaktären hos protesterna bland universitetsstudenter, och framför allt gymnasieelever, uttryckts mycket starkt.

I Italien ägde det rum massiva demonstrationer den 25 oktober och den 14 november bakom parollen ”vi vill inte betala för krisen” mot Geimini-beslutet, som har blivit ifrågasatt, då det innebär nedskärningar i budgeten i skolsektorn, vilket innebär att man inte förnyar anställningar för 87 000 vikarier och 45 000 lärare vid ABA (det största IT-serviceföretaget) samt minskade statliga anslag till universiteten.

I Tyskland gick den 12 november 120 000 gymnasieelever ut i demonstrationer på gatorna, i de största städerna, med paroller som ”kapitalismen befinner sig i kris” i Berlin, där man ockuperade delstatsparlamentet, något som även skedde i Hannover.

I Spanien, den 13 november, demonstrerade hundratusentals studenter i över 70 städer mot de nya EU-direktiven (Bolognadirektiven) för reformering av den högre utbildningen och universiteten, där man i större utsträckning privatiserar fakulteterna och ökar antalet företagsbaserade kurser.

Många av dessa ser hur deras egna reflektioner uttrycks i de grekiska studenternas kamp. Det har ägt rum solidaritetsdemonstrationer och sammankomster i flera länder till följd av den repression som de grekiska studenterna drabbats av – samtidigt som dessa demonstrationer också möttes av mer eller mindre brutal repression.

Den nivå som denna mobilisering har tagit sig, mot samma försämringar från statens sida, är inte alls förvånande. Den reformering av utbildningssystemet som äger rum på europeisk nivå är en del av ett försök att vänja unga generationer av arbetarklassen vid en begränsad framtid och en generalisering av tillfälliga anställningar eller arbetslöshet.

Denna vägran att acceptera en framtid av arbetslöshet, denna revolt som vi ser hos den nya, utbildade generationen av arbetare, mot den stora osäkerhet som en kapitalism i kris har att erbjuda, har också mötts av sympati av proletärer i alla generationer.

Våld från en minoritet eller en massiv kamp mot utsugning och statlig terror?

Media, som agerar som tjänare åt kapitalismens lögnaktiga propaganda, har konstant försökt att deformera sanningen om vad som hänt i Grekland sedan en poliskula mördade den 15-årige Alexis Andreas Grigoropoulos den 6 december. De har presenterat konfrontationerna med polisen som aktioner av en handfull anarkister och ultravänster-studenter som kommer från fina familjer, eller av marginaliserade huliganer. Man har hela tiden visat bilder på våldsamma sammandrabbningar med polisen och visar upp bilder av unga maskerade upprorsmakare som slår sönder skyltfönster för butiker och banker eller länsar butiker.

Detta är samma metod som används för att förvränga verkligheten som vi såg under anti-CPE mobiliseringen 2006, som likställdes med upploppen i förorten året innan. Vi såg samma smutsiga metod användas mot studenterna som protesterade mot LRU i Frankrike 2007 – de anklagades för att vara ”terrorister” eller ”Röda Khmerer”?

Men om hjärtat i ”oroligheterna” var de grekiska ”latinkvarteren” i Exarchia, så är det svårt att få denna lögn att passa in: hur kunde dessa protestaktioner vara ett uttryck för ett ett fåtal våldsverkare eller anarkister när den spreds som en skogsbrand till alla stora grekiska städer, till öarna Chios och Samos och även till turistorter som Korfu eller Heraklion på Kreta?

Orsakerna till missnöjet

Alla förutsättningar fanns på plats för att detta missnöje hos den stora massan av unga proletärer, fyllda av oro för sin framtid, skulle explodera i Grekland, eftersom det är ett koncentrerat uttryck för den återvändsgränd som kapitalismen har att erbjuda den nuvarande generationen; när de som har kallats ”600 euro-generationen” börjar komma ut i arbetslivet, så är det med en känsla av att ha blivit lurade. De flesta studenterna är tvingade att arbeta extra för att överleva och kunna slutföra sina studier, huvudsakligen genom svartjobb och lågt betalda arbeten: om jobben är något bättre betalda, så är en del av lönen inte beskattad, och detta försämrar deras möjlighet att kvalificera sig för socialförsäkringssystemet. De har i regel ingen socialt skyddsnät, övertidsarbete betalas ej, och ofta har man inte möjlighet att flytta hemifrån förrän man är i 35-årsåldern, eftersom man inte tjänar tillräckligt för att betala för tak över huvudet. 23% av de arbetslösa i Grekland är unga vuxna (den officiella arbetslöshetsstatistiken för åldersgruppen 15-24 år är 25.2%) något som indikeras i en artikel som nyligen publicerats i Frankrike: ”dessa studenter känner sig inte skyddade på något sätt: polisen skjuter på dem, utbildningssystemet låser in dem, arbeten försvinner för dem, och regeringen ljuger för dem.” Ungdomsarbetslösheten och svårigheterna att komma in på arbetsmarknaden har skapat ett klimat av oro, ilska och allmän osäkerhet. Den internationella ekonomiska krisen kommer att innebära nya vågor av massiv arbetslöshet. 2009 förutspår man att 100 000-tals arbeten kommer att försvinna i Grekland, vilket skulle innebära en ökning av arbetslösheten med 5%. Samtidigt tjänar 40% av arbetarna mindre än 1.100 euro netto, och Grekland har den högsta andelen av arbetare som befinner sig på den officiella fattigdomsgränsen av EU:s 27 stater: 14%.

Det är inte bara studenterna som har gått ut på gatorna, utan också dåligt betalda lärare och många andra lönearbetare som ställs inför samma problem, samma fattigdom, och som animeras av samma anda av revolt. Den brutala repressionen mot rörelsen, vars mest dramatiska episod var mordet på den 15-årige eleven, har bara förstärkt och generaliserat känslor av solidaritet och socialt missnöje. Som en student formulerade det: ”Våra föräldrar har förstått att deras barn kan dö på detta sätt, av polisens kulor”. De börjar bli medvetna om att att de lever i ett samhälle i förfall, där deras barn inte kommer att samma levnadsstandard som de själva. Under de många demonstrationerna har man bevittnat en våldsam misshandel, massarresteringar, användande av skarp ammunition och brutalitet från kravallpolisens (MAT:s) sida.

Ockupanterna vid Tekniska Högskolan, den centrala brännpunkten för studentprotesterna, har protesterat mot den statliga terrorn, men vi finner samma ilska mot den brutala repressionen i slagord som ”kulor till ungdomarna, pengar till bankerna". Än mer tydligt uttryckte sig en deltagare i rörelsen:”Vi har inga jobb, inga pengar, vi har en stat som är bankrutt och i ekonomisk kris, och det enda svaret på detta är mer vapen till polisen”.

Denna ilska är inte något nytt: de grekiska studenterna mobiliserade sig redan i juli 2006 mot reformerna vid universiteten, en privatisering som kommer att resultera i att man utesluter högre studier för de fattigaste studenterna. Befolkningen hade uttryckt sin ilska över regeringens inkompetens vid tidpunkten för de stora skogsbränderna sommaren 2007, där 67 personer miste livet: regeringen har ännu inte betalat ut någon kompensation till de många offer som förlorade både hus och egendom. Men det var framför allt lönearbetare som mobiliserade sig massivt mot försämringarna av pensionssystemet i början av 2008 med två dagars generalstrejker, som följdes av andra strejker under två månader, och demonstrationer där över en miljon människor deltog, mot att man skulle ta bort pensionerna för de mest utsatta arbetargrupperna och hota rätten gå i pension i dessa yrken vid 50 är ålder.

Inför denna ilska hos arbetarklassen, utlyste man en fackföreningskontrollerad generalstrejk den 10 december, med syfte att lugna ned rörelsen, samtidigt krävde oppositionen, med socialistpartiet och kommunistpartiet i spetsen, att den nuvarande regeringen skulle avgå och nyval utlysas. Detta lyckades inte kanalisera ilskan eller att få rörelsen att stanna upp, trots de många manövrerna från vänsterpartierna och fackföreningarna att bockera dynamiken mot en spridning av kampen, och trots försöken från hela borgarklassen att isolera de unga från övriga generationer, och arbetarklassen som helhet, genom att tvinga dem till sterila konfrontationer med polisen. Under dessa dagar och nätter har vi sett oupphörliga strider: våldsamma attacker av polisen som har svingat sina batonger och använt tårgas, misshandlat och arresterat massor av ungdomar.

Denna unga generation av arbetare uttrycker mest tydligt en känsla av desillusionering och avsky för den extremt korrupta politiska apparaten. Sedan slutet av andra världskriget, har tre familjer delat på makten; Caramanlis-dynastin för högern och Papandreou-dynastin för vänstern, där man har turats om att regera landet, och har varit involverade i alla möjliga skandaler. De konservativa kom till makten 2004 efter en period när socialisterna hade fullt upp med olika intriger. Många av demonstranterna ser den politiska apparaten och fackföreningsapparaten som helt diskrediterad: ”Penga-fetischismen har tagit över samhället. De unga vill bryta med detta samhälle, som varken har själ eller visioner.” Idag, i och med krisens utveckling, har denna generation inte bara utvecklat ett medvetande om den kapitalistiska utsugningen, som den känner in på bara kroppen, men också en medvetenhet om nödvändigheten av en kollektiv kamp, genom att spontant föra fram arbetarklassens kampmetoder och klasssolidaritet. Istället för att sjunka ned i förtvivlan, bygger man upp sin självkänsla genom att förstå att man är en bärare av en annorlunda framtid, och ägnar all sin energi åt att resa sig mot det ruttnande samhälle man ser runt omkring sig. Demonstranterna säger därför stolt om sin rörelse:”vi är en bild av framtiden, ställd mot det förflutnas mörka skuggor”. Även om situationen idag påminner mycket om maj 1968, så är medvetenheten om vad som står på spel mycket större.

Radikaliseringen av rörelsen

Den 16 december lyckades studenterna ta över delar av regeringens TV-station NET och visade paroller på TV-skärmen som uppmanade ”sluta titta på TV – ut på gatorna, allihop!” och ”staten dödar. Er tystnad beväpnar den. Ockupera alla offentliga byggnader!” Kravallpolisens högkvarter i Aten attackerades och en av dess patrullbilar brändes upp. Dessa aktioner fördömdes snabbt av regeringen som ett sätt att ”kullkasta demokratin” och de fördömdes även av det grekiska kommunistpartiet. KKE. Den 17 december ockuperades det grekiska LO:s, GEEE, byggnad i Aten av proletärer som kallade sig ”upproriska arbetare” och inbjöd alla arbetare till att göra detta till en plats för stormöten öppna för alla lönearbetare, studenter och arbetslösa. Man hängde en stor banderoll från Akropolis som uppmanade till en massdemonstration nästa dag. Den kvällen försökte ungefär 50 fackföreningsbyråkrater och höjdare att ta tillbaka kontrollen av sitt högkvarter, men de försvann när förstärkningar av studenter, som ropade ”solidaritet”, huvuddelen av dem anarkister, kom från ekonomihögskolan, som även hade ockuperats och omvandlats till en plats för möten och diskussioner, öppna för alla arbetare. Föreningen för albanska invandrare, bland andra, distribuerade en text som uttryckte deras solidaritet med rörelsen, med titel ”dessa dagar är också våra!”. Det uppstod flera krav på en obegränsad generalstrejk från den 18 december och framåt. Fackföreningarna blev tvingade att utlysa en tre timmar lång strejk i den offentliga sektorn denna dag.

På morgonen den 18 december blev en annan gymnasieelev, 16 år gammal skadad av en polis kula när han deltog i en sittdemonstration nära hans skola i en förort till Aten. Samma dag ockuperades flera radio- och TV-stationer av demonstranter, särskilt i Tripoli, Chania och Thessaloniki. Handelskammarens byggnad ockuperades i Patras och det uppstod nya konfrontationer med polisen. Den stora demonstrationen i Aten slogs ned med blodig repression: för första gången användes nya vapentyper av kravallpolisen: granater och gas som paralyserade demonstranterna. Ett flygblad mot den statliga terrorn undertecknades av ”revolterande flickor” som cirkulerade vid ekonomihögskolan. Rörelsen började, något förvirrat, att förstå sina geografiska begränsningar: därför välkomnade man entusiastiskt de demonstrationer av internationell solidaritet som ägt rum i Frankrike, Berlin, Rom, Moskva, Montreal och New York och deklarerade att ”detta stöd är mycket viktigt för oss”. Ockupanterna vid den tekniska högskolan uppmanade till en ”internationell dag av mobilisering mot statens mord” den 20 december, men för att överkomma denna proletära rörelses isolering till Grekland, så är den enda vägen framåt en utveckling av solidariteten och klasskampen på en internationell skala.

Iannis (19 december)

Territoriella situationer: 

Geografisk region: 

Aktuella händelser: