30 år efter den ”tyska hösten”: statens terror igår och idag

Utskriftsvänlig versionSend by email

Vi har nyligen publicerat på vår
tyska hemsida en artikel om den så kallade ”Tyska hösten
1977”. Detta var tidpunkten då ”Röda arméfraktionen”
(RAF) kidnappade och mördade ordföranden, (Hans Martin
Schleyer) för den Västtyska arbetsgivarorganisationen,
vilket användes som en förevändning för en
repression utan motstycke i efterkrigstidens Västtyskland. Då
statens säkerhetsstyrkor släpptes lösa för att
injaga fruktan i befolkningen. Det förekom polisräder
överallt, hela distrikt spärrades av, tåg stoppades
på landsbygden och passagerarna tvingades att stiga ut av
beväpnade poliser. För att få en idé om denna
atmosfär av rädsla, hysteri och offentliga anklagelser som
piskades upp vid denna tid, och vilken roll som borgarklassens
demokratiska medier spelade i detta, kan fås genom att läsa
Heinrich Bölls novell ”Katarina Blum”. Omfattningen
av hur kidnappningen av Schleyer användes som en förevändning
för staten att visa upp sin oinskränkta makt och
rättfärdiga nya repressiva metoder blev uppenbart kort
efteråt, då tidskriften ”Stern” avslöjade
att polisen hade känt till var Schleyer befann sig i ett mycket
tidigt skede efter kidnappningen.

Vår artikel visar hur terrorismen
hos ”RAF” eller ”Den andra junirörelsen” i Tyskland,
eller ”Röda Brigaderna” i Italien, uttryckte en indignation
gentemot kapitalismen, men också tvivel och t.o.m. desperation
vad det gäller arbetarklassens revolutionära roll. Detta
ledde till en impotent, individualistisk revolt mot staten, som i
allt väsentligt hade en småborgerlig natur och som inte på
något sätt hotade ”överklassen” utan, tvärtom,
tjänade dess intressen. I vilken omfattning som den härskande
klassen inte bara använde sig av denna terroristiska
rebellrörelse, utan också manipulerade den, beskrivs av en
medlem i denna rörelse: i ”Bommi” Baumans bok, ”Hur det
hela började”
( Författarförlaget, 1976). Denna
bok förklarar hur de första beväpnade kämparna,
utan att veta om det, köpte sina första vapen från
den tyska politiska polisen.

Borgarklassen använde sig av denna
generation av ”väpnad kamp” på två sätt.
För det första använde de sig av denna som en
förevändning för att rättfärdiga en
förstärkning av staten som var riktad, inte så mycket
gentemot ”terrorismen” utan mot – i förebyggande syfte-
dess ”egen” befolkning, framförallt gentemot arbetarklassen.
Å den andra sidan, drogs dessa beväpnade grupper, som ett
resultat av deras politiska förvirring och politiska impotens,
oundvikligen in i borgarklassens politiska maktkamp (vare sig det
gällde den imperialistiska konfrontationen mellan Öst och
Väst blocken, eller konflikten mellan Israel och Palestina i).
Faktum är, att redan då var terrorism först och
främst var ett medel i den imperialistiska kampen mellan
kapitalistiska stater och fraktioner (IRA, PLO, etc.).

Dessa två huvudsakliga sätt
som terrorismen används av staten – som ett vapen i
imperialistiska krig och som ett rättfärdigande av
repressionen mot arbetarklassen – står inte i motsättning
till varandra, utan tvärtom komplementerar och förstärker
de varandra. Detta illustreras väl bäst av hur världen
ser ut idag. Islamisk terrorism verkar vid en första anblick
vara ett vapen i händerna på en rad stater och klickar
gentemot dess ekonomiskt och militärt ofta överlägsna
imperialistiska opponenter. Men det är framförallt med
”kriget mot terrorismen” som, särskilt efter den ”11
september, 2001” som den har blivit ett vapen för alla de
ledande industristaterna i världen. Detta gäller inte bara
USA, som nyligen använde sig av denna förevändning för
att rättfärdiga invasionen och ockupationen av Irak. Den
gäller också den tyska imperialismen vilken motsatte sig
det USA ledda kriget i Irak på grund av sina egna skäl,
men använder sig av samma orsak för att rättfärdiga
sina militära operationer i Afghanistan, Afrika eller utanför
Libanons kust. Angående den nyligen skedda enorma
förstärkningen av staterna gentemot dess egna befolkningar,
vilket naturligtvis också har skett i Tyskland, är det
sant att initialt skedde detta som en reaktion från
staten mot terroristattackerna från fientliga stater och
klickar. Men den härskande klassen är fullt medveten om att
proletariatet är dess naturliga fiende. Proletariatet är
dess fiende både på ”hemmaplan” och i hela världen.
Till skillnad från proletariatet, har den härskande
klassen inga som helst reservationer om att involvera sig i
terroristaktiviteter. Det är väl känt hur USA i början
såg till att bygga upp, beväpna och träna Bin Ladens
organisation. Men de långvariga relationerna mellan den tyska
politiken och terrorgrupper i Mellanöstern eller på
Balkan, eller mer nyligen i Afghanistan, är en fråga som
också vore värd att undersöka.

Sex år efter terrorattackerna i
New York, har händelserna i Tyskland i år på ett
kraftfullt sätt illustrerat den andra spjutspetsen i ”kriget
mot terrorismen” som riktas gentemot den sociala fronten. 30 år
efter den tyska hösten kan vi nära nog tala om en ”tysk
sommar 2007”. Vi har sett hur de för de mesta mycket unga
demonstranterna, som i Rostock och Heiligendamm demonstrerade mot G8
mötet och för en ”annan värld”, bemöttes med
en öppen terror från staten och kastades i fängelse.

Vi har sett hur aktiviteten hos den så
kallade ”Militanta Gruppen” (MG) har använts för att
fabricera en förbindelse mellan ett kritiskt och
antikapitalistiskt tänkande, och terrorism, och hur staten har
besvarat ett sådant tänkande med arresteringar och
fängslande i isoleringsceller. Denna grupp påstås
har varit inblandade i förstörelse av egendom, ”symboler
för kapitalismen” såsom lyxbilar eller lastbilar
tillhörande den tyska armén.

Vi har inte kunskap så att vi kan
bekräfta naturen hos denna grupp, vars offentliga framträdande
förblir väldigt otydlig. Men vad som tvärtom är
väldigt tydligt, är på vilket sätt som staten
har svarat mot den. De symboliska attackerna gentemot olika föremål
har bemötts med hela tyngden av ”kriget mot terrorismen”. Vi
citerar här från ett öppet brev till justitiekanslern
som opponerar sig mot kriminaliseringen av kritisk vetenskap och
politiskt engagemang, som skrevs den 15 augusti 2007 för
kollegor i Tyskland och utomlands av en av de som nyligen hade
arresterats.

”Den
31 juli 2007 blev lägenheterna och arbetsplatserna hos Dr.
Andrej H och Dr. Matthias B och fem andra personer genomsökta av
polisen. Dr. Andrej H blev arresterad, och flögs med helikopter
till den Federala domstolen i Karlsruhe och ställd inför
domstol. Sedan dess har han suttit i häkte i ett fängelse i
Berlin. Fyra människor har anklagats för ’medlemskap i en
terrorist förening enligt § 129a StGB (Tysklands
straffrätt, sektion 7 angående ’Brott mot den allmänna
ordningen’). De är anklagade för att vara medlemmar av en
så kallad ’militant grupp’ (MG). Texten i efterlysnings
ordern avslöjar att de preliminära förhandlingarna
gentemot dessa fyra människor har pågått sedan
september 2006 och att de fyra sedan dess varit under konstant
övervakning.

Några
få timmar innan att husrannsakningarna ägde rum, blev
Florian L, Oliver R och Axel H arresterade i Brandenburg regionen och
anklagade för att försöka genomföra mordbrand på
4 fordon från den Federala tyska armén. Andrej H, påstås
ha träffat en av dessa tre personer vid två tillfällen
under den första halvan av 2007 under påstått
’konspiratoriska omständigheter’.

Den
Federala åklagaren (Bundesanwaltschaft) antar sålunda att
de fyra ovan nämnda personerna såväl som de tre
arresterade individerna i Brandenburg är medlemmar i en
’militant grupp’, och undersöker sålunda alla de 7
personerna angående ett misstänkt ’medlemskap i en
terror organisation’ enligt § 129a StGB.

Enligt
arresterings ordern gentemot Andrej H, är anklagelserna som
gjorts gentemot de ovan nämnda 4 individerna, rättfärdigas
dessa nu på följande sätt, vilket den federala
åklagaren har listat på detta vis:

  • Dr
    Matthias B, påstås att ha använt sig av i hans
    akademiska publikationer,’ fraser och nyckelord’ som också
    används av den ’militanta gruppen’;

  • Som
    politisk vetenskapsman innehavande en Fil-Dr, anses Matthias B vara
    kapabel till att ’vara författaren till de sofistikerade
    texterna hos den ’militanta gruppen’(MG)’. Dessutom ’såsom
    en anställd hos ett forskningsinstitut har han tillgång
    till bibliotek som han kan utnyttja på ett obemärkt sätt
    i syfte att göra det undersökningsarbete som krävs
    för att skriva texterna från den ’militanta gruppen’”;

  • En
    annan anklagad individ sägs ha träffat misstänkta på
    ett konspiratoriskt sätt: ’möten arrangerades
    regelbundet, dock utan att nämna var, tidpunkt eller vad dessa
    möten handlade om’; dessutom sägs han ha varit aktiv
    inom ’extremvänstern’;

  • I
    fallet med en tredje anklagad individ, hittades en adressbok som
    innehöll namnen och adresserna hos de tre andra anklagade;

  • Dr.
    Andrej H, som arbetar som urban sociolog, påstås ha nära
    kontakt med alla de tre individerna som har anklagats men som
    fortfarande befinner sig på fri fot;

  • Dr.
    Andrej H, påstås ha varit aktiv i ’motståndet
    som gjordes av extremvänstern mot G8 mötet 2007 i
    Heiligendamm’;

  • Faktumet
    att han – som det påstås medvetet – inte tog med sig
    sin mobiltelefon till ett möte anses som ’ett konspiratoriskt
    beteende’.


Andrej
H, så väl som Florian L, Oliver R, och Axel H, har varit i
förvar sedan den 1 augusti 2007 på Moabitfängelset i
Berlin under mycket stränga villkor, de befinner sig i
isoleringscell 23 timmar om dagen och tillåts bara vara ute en
timme per dag på fängelsegården. Besök är
begränsat till en halvtimme varannan vecka. Kontakter, inklusive
kontakter med advokater tillåts bara genom glasruta. Deras brev
och korrespondens blir läst.

Anklagelserna
som beskrivs i arresteringsorderna avslöjar att anklagelserna är
byggda på ett mycket tvivelaktigt händelse resonemang.
Detta resonemang grundas på fyra hypoteser, varav den Federala
högsta domstolen inte kunde ge några konkreta bevis, men
genom att hänvisa till kombinationen av dessa händelser
vill man ge intrycket av att det rör sig om en
’terrororganisation. De sociala vetenskapsmännen, tack vare
deras aktiviteter med vetenskapliga undersökningar, deras
intellektuella kapacitet och deras tillgång till bibliotek, gör
att de sägs vara hjärnorna i en påstådd
’terroristorganisation’. Ty, enligt den federala åklagaren,
en förening som kallas den ’militanta gruppen’ sägs
använda samma uppfattningar sin de anklagade sociala
vetenskapsmännen. Som bevis för detta resonemang, nämns
begreppet ’yuppiefiering’ – som varit ett huvudtema i Andrej H,
och Matthias B, studier under de gångna åren, något
som de har publicerat internationellt. De har inte begränsat
sitt arbete och undersökningar till ett elfenbenstorn, utan har
gjort sin expertis tillgänglig till medborgarinitiativ och
hyresgästsorganisationer. På så sätt blir
kritiska sociala vetenskapsmän anklagade för att vara
intellektuella gängledare.”

Det är inte mindre slående
på vilket sätt som dessa händelser har rapporterats
om i medierna. Å ena sidan har detta ämne inte skrivits om
i stor omfattning. Medierna är uppenbarligen oroliga och vill
inte ge saken stor uppmärksamhet för att inte skapa en
fientlig reaktion hos befolkningen. I motsatts till de mord som RAF
begick som kom att föregå den ”tyska hösten”
1977, är de nyligen skedda attackerna mot egendom i Berlin och
Brandenburg knappast användbara för att skapa en atmosfär
av allmän rädsla och hysteri. Dessutom har tiden inte stått
still sedan 1977. Under epoken av öppen ekonomisk kris, massiv
nedskärning av social service och en arrogant byråkratisk,
behandling i synnerhet av de arbetslösa, är det mycket
svårare att mobilisera befolkningen, ens tillfälligt,
bakom staten (något som visade sig snart efter attentaten i New
York). Uppgiften för de repressiva organen verkar snarare vara
att hota och skrämma de minoriteter som söker efter en
politisk klarhet och som redan börjat ifrågasätta det
borgerliga samhället. Å andra sidan, när de tas upp
och diskuteras, kopplas de ihop med en så kallad ”teoretisk
miljö” som påstås vara en ”gynnsam källa
för terrorism”. Medierna har regelbundet talat om att ”tala
om världsrevolutionen” är något som kännetecknar
denna miljö. De talar också om olycksbådande
teoretiker , som de betecknar som ”intellektuella mordbrännare”
även när de utpekade själva förkastar terrorism.

In i detta scenario passar de nyligen
skedda polisräderna i Berlin mot bokhandeln Rotes Antiquariat
som mer än någon annan bokhandel i Tyskland säljer
publikationer som gör det möjligt att känna till de
internationalistiska revolutionära grupperna. Också i
detta avseende finns det en slående skillnad i borgarklassens
agerande jämfört med 70talet. På den tiden struntade
medierna i Tyskland och Italien fullständigt i idéerna
hos RAF eller Röda Brigaderna. Attentaten som dessa grupper
gjorde presenterades snarare som en produkt av psykiskt sjuka
personer. Det talades t.o.m. om att behandla dem med hjärnkirurgi.
På den tiden var politiskt intresserade människor ofta
väldigt aktivistiska och accepterade ofta stalinismens slogans
okritiskt. Vad som däremot kännetecknar dagens generation,
trots att det finns aktivistiska drag, är en mycket mer kritisk
och djupgående reflektion, vilket är något som kan
bli en mycket större fara för det kapitalistiska systemet.
Därför kriminaliserar de radikal teori.

Återkomsten av aktivitet med
attacker riktade mot ”symboler för kapitalismen” kan
förefalla underlig. Även om dess aktioner inte har riktats
mot individer, visar de att lärdomarna från erfarenheterna
med RAF eller Röda Brigaderna inte har dragits alls eller
otillräckligt (1). Denna typ av desperata och meningslösa
aktioner är också idag, ett uttryck för en djup
indignation mot det härskande systemet. Vi delar fullt denna
indignation, och visar vår solidaritet med offren för
statens terror, oberoende av om de var, eller inte var, inblandade i
denna typ av aktioner. Men denna sorts agerande är också
ett uttryck för en grundläggande svårighet att förstå
var finns den verkliga revolutionära styrkan inom detta system.
Vad som karaktäriserar den nuvarande världen, i jämförelse
med 1977, är inte bara en mycket mer dramatisk och farligare
återvändsgränd som kapitalismen står inför,
utan också det faktum att proletariatet till en stor del har
förlorat sin klassidentitet sedan 1989. Dock så börjar
proletariatet i världen att på nytt upptäcka sin
styrka och det politiska avantgardet utvecklar sin revolutionära
teori och ståndpunkter. En integrerad del av arbetarklassens
solidaritet med offren för statens terror är att sträva
efter att vinna över de desperata elementen till målet och
medlen för arbetarklassens kamp.

31.08.2007

Bearbetning av artikel i Weltrevolution

Not. Se resolutionen om Terrorism,
Terror och Klassvåld i Internationalistisk Journal nr 9,
och ”Terrorismen en del av det imperialistiska kriget” i
Internationell Revolution nr 105.

Geografisk region: