Läsarbrev: Terrorismen ett hinder för arbetarklassens kamp

Utskriftsvänlig versionSend by email

Vi
publicerar här en artikel som en läsare sänt till oss.
Den tar upp flera viktiga frågor: Det som vi är överens
om, men det är framförallt två frågor där
det finns en stor skillnad mellan det som kamraten för fram i
sin text och IKS ståndpunkter. Det är framförallt
frågan om terrorismen som ett vapen som arbetarklassen kan
använda i sin kamp. Här det viktigt att vara väldigt
tydlig med att terrorism inte har något som helst med
arbetarklassens kamp att göra. Den andra frågan är
antifascism som historiskt sett varit ett väldigt effektivt sätt
att leda in arbetarklassens kamp till ett stöd för en lite
mer ”demokratisk” form av kapitalets diktatur.

(IKS) är
vänsterkommunistisk/bordigistisk[1] och säger sig ha hämtat
viss inspiration från rådskommunismen, någonting
som denna artikel däremot kommer kritisera. IKS bryter nämligen
mot rådskommunistiska och sant revolutionära idéer
på ett par punkter och däri ligger denna artikels ”kritik
av Internationella Kommunistiska Strömningen”.

IKS skriver i
ett mail till mig att den tysk-holländska vänstern (dvs.
rådskommunismen) har givit väldigt viktiga bidrag till
vänsterkommunismen. De säger även att IKS inte är
bordigister (som rådskommunisterna brukar anklaga dem för)
eller rådskommunister (som bordigisterna brukar anklaga dem
för). IKS säger sig kombinera den tysk-holländska och
den italienska kommunistiska vänstern (dvs. rådskommunismen
och vänsterkommunismen, bordigismen). Vad som däremot
skiljer deras idéer från traditionell bordigism kan jag
inte förstå och därför betecknar jag dem helt
enkelt som renodlade bordigister.
Jag har läst igenom IKS’
politiska ståndpunkter och kan tänka mig att skriva under
det mesta, men ändå inte riktigt allt. Vissa av deras
idéer är värda all kritik, för de är helt
enkelt fientligt inställda till rådskommunismens idé.
Först och främst säger IKS att ”officiella
anarkister” utgör vänstern i kapitalismens politiska
apparat. Detta är helt enkelt inte möjligt.
Anarkiströrelsen tar avstånd från denna politiska
apparat och står helt och hållet utanför den. IKS’
påstående att anarkisterna på något sätt
går hand i hand med kapitalet är inte på något
sätt hållbart.

De säger
även att: ”All taktik från ’folkfronter’,
’antifascistiska fronter’ och ’enhetsfronter’, som blandar
ihop proletariatets intressen med intressena hos en borgerlig
fraktion, bidrar enbart till att försvaga och avleda
proletariatets kamp.” Detta stämmer bara delvis. Antifascism
är inte att kombinera proletariatets intressen med kapitalets
intressen. Kapitalet har inget reellt intresse av antifascism, utan
det är enbart en illusion de utger. Fascisterna går
kapitalets ärenden på så vis att de splittrar
arbetarklassen och försvagar klasskampen. Kapitalet vill
försvaga klasskampen och har alltså ingenting emot detta
 Antifascism är ett nödvändigt ont för oss
inom den organiserade arbetarklassen, men det är förstås
inte målet. Antifascism är kampen för att röja
undan ett hinder i vägen för vårt mål, men
antifascism i sig fyller ingen funktion. Den är enbart
nödvändig. Helst skulle vi vilja ha ett samhälle där
antifascism var överflödigt och ingenting man behövde
ägna sig åt. Så är tyvärr inte världen
i dagsläget. Gilles Dauvé skrev i Vägrandets
dynamik, som har givits ut av Riff-Raff, att ”revolutionär
antifascism är en självmotsägelse”. Detta är
helt riktigt, men IKS’ ståndpunkt att antifascismen försvagar
proletariatets kamp och att antifascistisk verksamhet är att gå
hand i hand med borgarklassen stämmer inte riktigt till 100 %.
Den antifascistiska rörelsen sätter däremot i viss mån
krokben på sig själv. Då tänker jag främst
på Revolutionära Fronten, som förbjuder sina
medlemmar att vara aktiva eller ens medlemmar i andra politiska
rörelser. RF och AFA är till större delen
enfrågeorganisationer. Detta är deras svaghet. Militansen
är deras styrka. Vår kamp måste givetvis vara
militant, men den ska inte enbart bestå av antifascism, vilket
det tenderar att bli i dessa organisationer. Militansen måste
överföras från kampen mot fascismen till kampen mot
kapitalet. Fysiska konfrontationer, dvs. den behandling svenska
fascister får, borde börja appliceras även på
borgare och kapitalister. Militansen är som sagt dessa rörelsers
stora styrka och den övriga vänstern måste dra lärdom
av AFA och RF när det gäller just den punkten.

 IKS
har även en punkt som lyder såhär: ”Terrorism är
på intet sätt en metod för arbetarklassen i kampen.
Som ett uttryck för sociala skikt utan en historisk framtid och
av småborgerlighetens sönderfall, i de fall den inte är
ett uttryck för det ständiga kriget mellan kapitalistiska
stater, har terrorismen alltid varit bra grogrund för
borgarklassens manipulationer.”

 Terrorism
är inte nödvändigtvis någonting dåligt.
Det finns förvisso olika definitioner av terrorism och lite
beroende på vilken man använder får begreppet
”terrorism” naturligtvis olika betydelser. Om man definierar
terrorism som alla former av illegala (framförallt våldsamma)
aktioner så är inte terrorism nödvändigtvis
någonting dåligt. I ett sådant läge skulle
fysiska konfrontationer av arbetarklassens fiender vara dåliga,
och det är de inte. Som jag tidigare skrev är inte
exempelvis militant antifascism någonting som skadar
arbetarklassen, vilket IKS hävdar, men det är ett
nödvändigt ont som helst inte skulle behövas. Någon
skada för vår klass innebär däremot inte den
militanta antifascismen. Summan av detta är att det finns bra
och progressiv terrorism, exempelvis terrorangrepp på
kapitalets företrädare i olika former.

IKS
skriver även på sin punktlista att
”De
revolutionära politiska organisationerna utgör
arbetarklassens avantgarde och är en aktiv faktor i
generaliseringen av klassmedvetandet inom proletariatet.” och
skriver under rubriken ”vår aktivitet” följande:
”Organiserat ingripande, förenat och centraliserat på en
internationell skala för att bidra till processen som leder till
proletariatets revolutionära agerande.” och ”Regruppering av
revolutionärer med målet att bilda ett verkligt
kommunistiskt världsparti”.

Detta luktar
bordigism och rentav leninism lång väg. Allt tal om
”arbetarklassens avantgarde” är vansinne. Arbetarklassen
måste vara sitt eget avantgarde. Annat vore galenskap. Karl
Marx sade att: ”Arbetarklassens befrielse måste vara dess
eget verk”. Personer som har sagt sig vara hans efterföljare
har dock gått emot detta. Jag syftar på de personer som
kallar sig marxister, men ändå förespråkar
partisystem, dvs. avantgardism och elitstyre. Lenin var en av dessa
och Bordiga likaså. Den ledande rådskommunistiske
teoretikern Paul Mattick sa till och med en gång att ”Bordiga
är en leninist”, allt enligt Gilles Dauvé i Riff-Raff,
nummer 7, 2005, sida 178.

IKS verkar ha en
annan syn på organisationer än vad exempelvis
rådskommunistiska Folkmakt hade. Organisationer i sig är
inte fel, utan enbart om de har en partistruktur. Folkmakt var en
propagandaorganisation. Detta är till och med uppmuntransvärt,
men partibildningar är enbart skadliga för vår klass
och vår kamp för en bättre värld. IKS’ tal om
avantgarde är anti-revolutionärt och även deras tal om
centralism och ett ”världsparti”. Centralism är mycket
skadligt för vår rörelse och måste bekämpas
överallt där den börjar skymta. Den skymtar inom IKS
och för detta kritiserar jag dem nu. Nu är det bara att
hoppas på att de tar sitt förnuft till fånga och
lämnar de bordigistiska avvikelserna och sluter upp under
rådskommunismens baner istället.

J.

IKS svar

Du säger
också att ”terrorism inte nödvändigtvis är
något dåligt”. Här håller vi inte med dig.
Vi försvarar inte terrorism såsom det har tagit sig
uttryck genom historien, både den terrorism som öppet har
sitt ursprung i borgarklassens politiska maktutövning, och den
som har ”radikalare” förtecken (men som icke desto mindre
hade tentakler till borgarklassen) som RAF och Brigate Rosso.
Våldsaktioner, den ”exemplariska aktionen” som är en
sådan grundbult i den anarkistiska ideologin, är endast
skadliga för arbetarklassen, eftersom de ofelbart leder till att
borgarklassens dagliga terror (på 70-talet och idag) och
övervakning ökar. Den leder endast in i en steril
våldsspiral som demoraliserar arbetarklassen och de
revolutionärer som försöker hitta ett utlopp för
politisk aktivitet. Göteborg 2001 är ett exemplet bland
många.

Arbetarklassen
hyllar inte våldet i sig. Vi håller inte med om de
metoder du föreslår för klasskampen: att ”borgare
och kapitalister” skulle ”få samma behandling som svenska
fascister”. Arbetarklassens användande av våldet måste
vara kollektivt, när man måste försvara sig mot
attacker: av statens poliser, eller olika provokatörer, som
skinheads eller andra. Att spöa skinheads i sig är inget
mål för klasskampen. Däremot kan arbetarklassen
behöva försvara sig mot sådana typer – vilket vi
har sett många exempel på, i arbetarområden där
skinheads eller där kriminella sätter dagordningen,
eftersom vi aldrig kan lita på ”statens skydd”. Vi har ju
redan sätt hur staten på alla upptänkliga sätt
har ökat övervakningen efter 11 september 2001.

Vi är helt
motståndare till ”terrorangrepp på kapitalets
företrädare i olika former”, som du skriver. Detta är
precis samma idé om en ”exemplarisk aktion” av en liten
minoritet som skall ”medvetandegöra” arbetarna. Här kan
man prata om elitism! Vilka är det som skall utföra dessa
aktioner inför de ”omedvetna” arbetarna?

Till frågan
om ”militant antifascism”, som du också lyfter fram som ett
föredöme. Vad finns arbetarklassen i allt detta? Du säger
ju att arbetarklassen ”måste vara sitt eget avantgarde”?

Detta är
en väldigt viktig fråga att diskutera om hur
arbetarklassen kan utveckla sin kamp, men även i förhållande
till både terrorism och antifascism varför vissa metoder
står helt i motsättning till dess mål. Där
terrorismen med sina isolerade våldshandlingar står i
direkt motsättning till arbetarklassens kollektiva kampformer
som strejker, demonstrationer, stormöten osv. När det
gäller frågan om kampen mot fascismen så tycker väl
de flesta människor rent spontant väldigt illa om detta
pack. Vilket har gjort att många radikala människor rent
spontan ställer sig bakom detta. Trots detta är det tydligt
att detta inte är något annat än en återvändsgränd
för arbetarklassen. Den årliga ritualen i Salem utanför
Stockholm för att stoppa nynazister från att demonstrera
visar detta väldigt tydligt, att detta trots alla radikala
floskler inte har någonting att göra med arbetarklassens
kamp. För att om fascismen skulle vara ett verkligt hot idag,
skulle arbetarklassen endast kunna kämpa mot detta fenomén
på samma sätt som det kämpar mot någon annan
borgerlig företeelse under kapitalismen, genom sin klasskamp;
mot hela den
kapitalistiska staten.

Inte genom en mobilisering till stöd för den ”demokratiska”
formen av kapitalets diktatur mot ett påstått hot från
den ”fascistiska” formen av kapitalets diktatur. Den
antifascistiska militans som hyllas i brevet är alltså ett
uttryck för en mobilisering till ett försvar av den
kapitalistiska demokratin
och
dess stat!
Vad menar vi
då med detta? Jo att det är nödvändigt att
förstå denna fråga i sitt historiska sammanhang. Att
se hur antifascismen i sin förlängning fungerat som ett
sätt för den härskande klassen att mobilisera
proletariatet bakom den ena eller den andra sidan i olika
imperialistiska krig. Det spanska inbördeskriget 1936-39 är
ett exempel på detta, hur arbetare mobiliserades för
krigsansträngningen på den republikanska sidan. Alltså
tväremot vad kamraten säger att: ”Kapitalet har inget
reellt intresse av antifascism, utan det är enbart en illusion
de utger. Fascisterna går kapitalets ärenden på så
vis att de splittrar arbetarklassen och försvagar klasskampen.”
Både fascism och antifascism är två sidor av samma
mynt. I den meningen att båda är uttryck för försvar
av olika former av kapitalistiskt statskick. Att det idag faktiskt är
så att den härskande klassen på olika sätt
använder frågan om mänskliga rättigheter och
försvar för demokratin för att motivera sina
imperialistiska krig i Irak och Afghanistan.

En annan linje i
dina argumentation verkar vara, att vi skulle vara ”bordigister”.
Du säger även att vi ”helt enkelt är fientliga till
rådskommunismens idé”.

Faktum är,
att vår organisationsuppfattning ligger närmare den som
det ”rådskommunistiska” KAPD hade i början av
1920-talet. Bordigismen, med sin substitutionistiska
partiuppfattning, att bara partiet kan vara bärare av
klassmedvetandet i formen av ”det kommunistis
ka programmet”,
något som dessutom är ”invariant” – oföränderligt,
sedan 1848, är ett uttryck för den revolutionära
vågens, framför allt den ryska revolutionens nederlag,
precis som den ”rådskommunism” som utvecklades under
30-talet av grupper som GIK. IKS har alltid kritiserat bordigismen,
som är en mycket sekteristisk strömning. Förutom
frågan om partiet, har man t ex oklara ståndpunkter om
fackföreningar och den nationella frågan, men bordigismen
har historiskt tillhört den vänsterkommunistiska tradition,
som vi också kommer ifrån, även om man idag knappast
är något att räkna med för en ny generation
kommunistiska militanter. För övrigt har bordigisterna
alltid brukat skälla på IKS och kallat oss ”rådister”
– eftersom vi anser att ”formen för proletariatets diktatur
är arbetarrådens internationella makt”. Vi anser INTE
att partiet ska ta makten åt arbetarklassen. Det är detta
som är ”leninism” och substitutionism enligt vår
uppfattning. Men vi anser att
arbetarklassen behöver en organisering, ett parti, för att
sprida klassmedvetandet i hela arbetarklassen.

En av våra
vänsterkommunistiska föregångare, Anton Pannekoek,
sade en gång att ”anarkismen är den frustrerade
småborgarens ideologi” – något som vi skriver under
på. Att vi anser att den officiella anarkismen utgör en
del av kapitalismens vänsterapparat torde inte vara
kontroversiellt; SAC har sedan decennier lyft statsbidrag för
sin verksamhet. Här har vi helt olika åsikter, men vi kan
förstå att många människor som (helt naturligt)
vill ta avstånd från stalinism och ”leninism” (vilket
inte är något annat än vänsterns sätt att
göra Lenin till ikon) väljer att kalla sig ”anarkister”
eller ”anarkokommunister” m m. Detta är inte svårt att
begripa. Men till slut kommer man till en brytpunkt, en brytning med
frihetligheten och anarkismen, om man vill gå vidare, mot
proletära ståndpunkter. Det finns kamrater i IKS har en
bakgrund inom anarkismen, eftersom denna ideologi ofta framstår
som attraktiv i jämförelse med trotskister och stalinister
av olika schatteringar – men dess individualism och preferens för
olika individuella aktioner, dess förakt för kollektivet
och för den ”vanliga” arbetaren, är något som
visar på dess oförmåga att vara ett alternativ för
arbetarklassen.

IKS liv: