Hoten mot Iran: irrationaliteten ökar hos de kapitalistiska krigen!

Utskriftsvänlig versionSend by email

Den 17 oktober 2007 förklarade President Bush att ”han har sagt till människor att ifall de vill undvika ett tredje världskrig, måste de vara intresserade av att hindra dem (Iran) från att få kunskap att tillverka kärnvapen”. Detta skulle kunna avfärdas som ytterligare ett exempel på Bushs överdrivna retorik, men bakom detta uttalande ligger ett verkligt hot gentemot de stater som kan eller kommer att utmana USA.

Helt klart, ett Tredje Världskrig står inte runt hörnet!

Villkoren existerar inte för något sådant, eftersom världen inte längre är uppdelad i (två) militära block, och arbetarklassen är inte besegrad eller förberedd för en marsch mot kriget. Trots detta, ökar Bush administrationen det militära och ekonomiska trycket mot Iran, med deklarationen om att Irans ”Revolutionsagarde” skulle vara en terrorist organisation. Dessutom, de ytterligare militära förstärkningarna av de amerikanska styrkorna i regionen och de ökande propaganda kampanjerna syftar till att förbereda befolkningarna (framförallt i USA) för ett amerikansk militärt angrepp mot Iran ( i namnet av att stoppa Irans utveckling av kärnvapen). Detta innebär perspektivet av en väsentligt förvärrad situation angående det militära barbariet i Mellanöstern och i hela världen.

Hotet av ett militärt ingripande mot Iran, samtidigt som USA fortfarande sitter fast i den katastrofala situationen i Irak, samtidigt som utvecklingen i Afghanistan går i samma riktning (där i slutet av november ytterligare två danska soldater dödades, ö.a), kan förfalla vansinnigt och orsaka än värre katastrofer. Trots detta är den amerikanska imperialismen bundet till just denna vansinniga logik hos imperialismen! På samma sätt är det så att på grund av att världens enda supermakt måste tvinga alla andra imperialistiska stater att acceptera USA:s herravälde. Medan dess rivaler är tvingade, på grund av just samma imperialistiska förutsättningar, att med alla medel försöka underminera den amerikanska imperialismen. Det är just denna logik som har gjort Irak till en region av Kaos, och som hotar att dra ned hela regionen (Mänsklighetens vagga) i fullständig terror.

Iran uppfattas som ett huvudmål av den amerikanska imperialismen. Den gamle amerikanske krigshetsaren Zbignieiew Brzezinski definierar just ”avgörande” länder såsom:

Aktiva geostrategiska aktörer är sådana stater som har den nationella förmågan och viljan att utöva makt eller inflytande bortom sina gränser i syfte att förändra – i en riktning som påverkar amerikanska intressen – de existerande geopolitiska intressena… Turkiet, och Iran har rollen som de viktigaste beslutsfattarna i regionen” ( The grand Chessboard, 1997)

Iran ligger emellan Mellanöstern och Centralasien och är sålunda mycket viktigt för USA att kunna behärska denna region för att hindra Västeuropeiskt och Ryskt inflytande. Det samma gäller USA:s ambitioner att ha kontroll över oljekranarna.

Denna avgörande position kostade befolkningarna i Iran och Irak flera miljoner döda i ett krig där USA understödde Irak gentemot Iran. Det verkliga skälet för detta var Irans brytning med det amerikaniska blocket, när Shahen av Iran omkullkastades av den shiitiska teokratin som förde Ayatolla Khomeini till makten. Det fullständiga barbariet i detta krig, med barnsoldater, missiller riktade mot städer, kemiska vapen, masslakten av soldater från bägge stater, inklusive barnsoldater, raketer mot städerna, allt detta gjordes i bästa samförstånd med det dåvarande Västblocket i syfte att få Iran på knä., men detta krig visade också att något hade förändrats, USA hade beväpnat bägge sidor i kriget (Irak och Iran) i syfte att betvinga den senare, vilket visade att något hade förändrats i de imperialistiska relationerna. Iran efter ”Khomeini” visar ett maktskifte i de imperialistiska relationerna, där Iran var en försmak av känslan av ”Var och en för Sig” i de imperialistiska relationerna, innan Väst och Öst blocken hade kollapsat (1989).

Under det första kriget i Persiska Viken (1991) stödde den iranska borgarklassen USA när det attackerade Irak, dess gamle rival, men alla iranska ambitioner stoppades när de iranska (shiitiska) ambitionerna hindrades då USA lät Saddam förbli vid makten i Irak. Däremot, katastrofen för USA vid det andra kriget i Persiska viken (2003-…) innebar att USA lämnade utrymme för Iran att öka sitt inflytande. Förstörelsen av Saddam regimen och det följande kaoset har tillåtit den iranska borgarklassen att öka sitt inflytande inom den Shiitiska borgarklassen oerhört. Den irakiska ”regeringen” domineras av Shiitiska partier med förgreningar till Iran, men som samtidigt vill hålla Iran på ett visst avstånd, medan i södra Iran har Shiamiliser slagit ut den brittiska, militära närvaron, och fått kontroll över regionen. Vid samma tidpunkt som den iranska regimen gör vad den kan för att utveckla medlen för att producera kärnvapen , för att på så sätt på ett effektivare sätt utmana sina främsta rivaler i regionen, Israel, och ge USA ett liknande förhandlingsläge som Nordkorea har skaffat gentemot USA.

Den Iranska borgarklassen försöker också dra alla fördelar av den amerikanska imperialismens försvagning och dess främsta rivalers syften att hindra USA. Sålunda är Irans villigt att tillfredsställa diplomatiska lösningar som föreslagits av EU, framförallt av Tyskland, och Italien, vilka har starka band till Teheran och på så sätt kan stärka sina imperialistiska ambitioner.

Europa är verkligen inte en homogen helhet. Varje stat har sina egna intressen att försvara. Sålunda, har den franska imperialismen sina historiska band med Libanon och Syrien (i Libanon, ges det även idag ut dagstidningar på franska, ö.a), och de står för en ”hård linje”. Vilket också är en linje som försvårar situationen för den brittiska imperialismens styrkor i södra Irak ( se också artikeln i World Revolution 308 ”No way out for British Imperialism”, den kan beställas från oss).

Denna situation blir allt svårare genom den ryska imperialismens allt större närvaro. I oktober var det ett toppmöte med staterna runt Kaspiska Havet, med Iran, Ryssland, Azerbajdan, Kazakstan och Turkmenistan i Teheran. Toppmötet handlade framförallt om de starkare relationerna mellan Ryssland och Iran:

Sannerligen delar dessa stater (Iran och Ryssland) gemensamma problem och oro, d.v.s. USA:s otyglade interventionistiska politik, som nu för Iran och Ryssland allt närmare varandra och nära en ny strategisk relation. Trots allt, både Iran och Ryssland är idag mål för amerikanska påtryckningar, deras nationella säkerhetsintressen är hotade av USA:s post-9/11 militarism

(Asia Times on-line, 18-10-2007)

Det rapporteras att president Putin har sagt till Ayatolla Ali Khamenei att en ”amerikansk attack mot Iran kommer att uppfattas i Moskva som en attack mot Ryssland”, under mötet med den ”store ledaren”.

Den iranska imperialismen sneglar också åt den kinesiska. Den vill gå med Kina och Ryssland i en ”motvikt mot USA:s hegemoni”, i Shanghai Cooperation Organisation. Kina är mera diskret i sitt stöd till Iran än Ryssland, men det ser att dess intressen gynnas av att det kan uppfattas som att det motsätter sig USA:s attityd gentemot Iran.

Till denna ”mix” måste vi lägga till betydelsen av den ökande destabiliseringen i regionen som utgörs av Turkiets hot gentemot norra kurdiska-Irak och den Israeliska imperialismens vilja att visa att dess nederlag i Libanon förra året var en engångshändelse. Israel har alltid sagt att de kommer att försöka stoppa Iran från att utveckla kärnvapen och i en situation där Israel uppfattas som försvagat kommer en sådan ”lösning” bli allt trovärdigare. Samtidigt kan inte Saudi Arabien tillåta att dess regionala ställning försvagas av ett allt starkare Iran.

Vad utfallet av dessa spänningar kommer att bli kan vi inte förutse. Vad vi kan säga är att den amerikanska imperialismen befinner sig i en ond cirkel, om den inte använder sig av dess militära styrka kommer dess rivaler att fullt utnyttja dess svaghet, medan ifall den använder sig av ett militärt agerande mot Iran kommer hela regionen att sjunka än mer in i ett kaos. Oavsett ifall USA kommer agera militärt eller inte denna gång, ställs arbetarklassen och mänskligheten inför kaoset i Irak, den allt mer hysteriska nationalismen i Iran och de ständiga militära hoten från Turkiet och Israel och den misär som detta leder till.

Phil 2-11-2007


Geografisk region: 

Aktuella händelser: