Flygblad från EKS: Dagordningen för den turkiska borgarklassen är krig, terror, kaos och barbari

Utskriftsvänlig versionSend by email

Den 17:e oktober röstade det
turkiska parlamentet med en enorm majoritet för att ge den
turkiska armén befogenhet att förfölja kurdisk
gerilla från PKK till dess baser i norra Irak. Fyra dagar
senare, dödas 13 turkiska soldater i ett bakhåll av PKK,
som ytterligare eldade på de krigskampanjer som redan hade
börjat. Nationalistiska demonstrationer, några av dem
väldigt stora, har organiserats över hela Turkiet, och
stödd av armén, polisen, majoriteten av de politiska
partierna, medierna och utbildningssystemet. Varje medborgare
uppmanas till att hänga en turkisk flagga vid fönstret
eller ta med sig en på fotbollsmatcher. Butiker och
kontorsbyggnader tävlar med varandra om att ha den största
flaggan.

För den turkiska härskande
klassen är detta en del av ”kriget mot terrorismen” och
påminner om kampanjerna i USA. Men den amerikanska
borgarklassen som verkligen ser Turkiet som en nyckelallierad för
dess militära strategi i Mellanöstern, är inte direkt
glad över denna utveckling. Kort efter deklarationen av det
turkiska parlamentet, tog det demokratiska partiet som har majoritet
i den amerikanska kongressen, upp frågan angående
Turkiets roll i massakrerna på den armeniska befolkningen 1915.
Republikanerna, med Bush i spetsen varnade för att detta skulle
reta upp Turkiet när de beskrev slakten på armenier som
ett ”folkmord”. Men efter det turkiska parlamentets beslut om
angrepp på norra Irak, varnade Bush själv för att en
ökning av den turkiska närvaron i norra Irak (Bush lät
sin tunga avslöja att den turkiska armén redan har en hel
del trupper i området) skulle kunna underminera den bräckliga
stabiliteten i det autonoma Kurdistan – Iraks enda relativt lugna
område efter den amerikanska invasionen och avsättandet
Saddam Husein vilket har lett landet till ett fullständigt kaos.
Turkiet anklagar de härskande kurdiska partierna i denna region
för att hjälpa och uppmuntra PKK. Även om folk som
Barzani och Talibani (de främsta kurdiska politikerna i Irak)
har uppmanat PKK att upphöra med dess attacker mot Turkiet, är
situationen extremt spänd. Barzani till exempel, deklarerade att
även om han inte vill vara en del i någon konflikt, skulle
de (regeringen i Kurdistan i norra Irak med dess starka styrkor av
Peshmerga krigare) absolut komma att försvara sig.

Detta sjudande krig vid den
turkisk/irakiska gränsen (efter att artikeln skrevs, har Turkiet
i mitten av december 07 gjort massiva bombräder och även
sänt in ett inte oansenligt antal soldater i norra Irak, ö.a.)
är ytterligare ett kapitel in en fruktansvärd konflikt som
betyder öppet krig i Irak, Afghanistan, Libanon och
Israel/Palestina och med hotet att konflikten sprider sig till Iran
och Afghanistan. Konfronterade med detta barbari och kaos, har
kamraterna i EKS (Internationalistiska Kommunistiska Vänstern)
svarat med att ge ut ett internationalistiskt uttalande som vi
publicerar nedan. De har distribuerat det som ett flygblad
tillsammans med deras bulletin ”Nattens Anteckningar” som också
tar upp den militanta strejken på Turkish Telecom och pekar på
denna typ av kamp som det enda alternativet till militärism och
krig.

Kamraterna i EKS ingriper i en atmosfär
av stats sponsrad krigshysteri, i ett land (som alla som har läst
Orhan Pamuks bok ”Snö kommer att känna igen”) där
politiska mord är en väl etablerad tradition. De förtjänar
solidaritet och stöd från revolutionärer i hela
världen.

Amos 31-10-07

EKS
flygblad

Återigen får vi den
förfärliga nyheten att fler av arbetarklassens barn offras
i det brutala kriget i Sydöst. Borgarklassen och dess medier
skriker och kräver mer blod, såsom de alltid gör. Som
en konsekvens tittar folk på gatan efter ”terrorister”. Men
varför händer detta?

Det sker för att den borgerliga
staten befinner sig i en öppen kris som inte varit så
framträdande på lång tid. Det grundläggande
ekonomiska skälet till detta är faktumet att arbetarna i
Turkiet inte har något mer blod för borgarklassen att suga
ut, och som det inte vore nog, har arbetarna som vid Turkish Airlines
tidigare och vid strejkerna hos Turkish Telecom och Novamed idag
visar börjat göra motstånd. Ökande
internationella skulder, kapitalet blir allt mer fiktivt, ökande
skörhet på ”penning marknaden” – konsekvenserna av
allt detta vältras över på arbetarnas rygg.
Borgarklassen blåser upp rasismen för att fortsätta
denna situation, således utsuger de de kurdiska arbetarna till
ett lägre pris och turkiska arbetare befinner sig i en miserabel
situation. Den politiska konsekvensen av denna situation är de
krigiska deklarationer som vi hela tiden får höra men som
inte löser något alls. Den borgerliga statens ideologiska
fasad spricker allt mer för var dag. Med allt sämre
omständigheter som arbetarklassen lever under, desto djupare
drar kapitalet samhället ned i förfall och sönderfall
och den förlorar allt mer sin sociala giltighet som gav den dess
mening från början. Svaret från borgarklassens
politiker angående de senaste massakrerna låter på
följande sätt.

För den nationalistiska grenen av
borgarklassen, är det som alltid, en ”konspiration” som är
organiserad av USA. Enligt dem kommer ”terrorn att utrotas” ifall
den turkiska armén invaderar Irak. I verkligheten dock, är
det bara tre år sedan just USA önskade att turkiska
arbetargrabbar skulle åka och kriga mot arbetare från
Irak. Men den turkiska borgarklassen var oförmögen att göra
detta eftersom den inte kunde övertyga de turkiska arbetarna att
åka och kriga tack vare den turkiska borgarklassens svaghet.
Sanningen är den att den turkiska borgarklassen alltid har
allierat sig med USA och den turkiska armén står beredd
att döda arbetare i Libanon och Afghanistan ifall det behövs.
Så, i motsatts till de lögner som den nationalistiska
grenen av borgarklassen försöker få arbetarna att
tro, finns det ingen intressekonflikt mellan dem och den amerikanska
imperialismen. Tvärtom, det finns ett gemensamt intresse mellan
dem och de turkiska väpnade styrkorna är de beväpnade
bödlarna i denna allians. Dessutom, kommer varje massaker som
görs i norra Irak att leda till att fler soldater dödas och
än mer ”civilbefolkning” tvingas in i koncentrationsläger
och dödas på slagfälten, men detta kommer också
att leda till fler bombdåd i de stora städerna.

Den islamistiska och liberala delen av
borgarklasen stöder inte kriget på ett speciellt pålitligt
sätt, vilket de annars brukar göra. Faktum är att de
tvekar om hur ”operationen” skall kunna ske, vilket bara
uttrycker att de vill få ett godkännande från USA.
På grund av detta, har de inget annat val än att vänta
”tåligt” på att få till stånd en
kompromiss med Barzani och Talibani.

Vad det gäller borgarklassens
vänster, gör de inget annat än att gnälla med hög
röst. De är naturligtvis inte intresserade av
arbetarklassens problem med hunger, misär och död. De
vrider och vänder på sin retorik mer och mer inför
sina herrar för att skydda sin egen ställning. Kort sagt,
de visar åter på parlamentets meningslöshet.

Som ett resultat av detta, tvingas
också arbetarna i Turkiet in en cykel utan slut av mer krig,
förstörelse, terror och kaos, något som borgarklassen
påtvingar hela Mellanöstern som inte bryr sig om deras liv
eller död. Detta eftersom kapitalismen kan bara skuta upp
verkställandet av dess olösliga kris genom att dra ned
mänskligheten i än mer förstörelse.

Svaret från proletariatet visar
på vägen framåt, som vi såg i Telekom
strejken. En enda strejk som hade pågått bara några
dagar fick borgarklassen att darra. Bara när arbetarna i
solidaritet med sina klassbröder sprider denna kamp, och om
arbetarna säger nej till kriget internationellt, kan den
kapitalistiska massakern stoppas. Sättet att stoppa krig och
massakrer är inte genom att fördjupa och öka dessa,
utan genom att bygga en klasssolidaritet över nationsgränserna
som når varje militärt slagfält. Fienden är inte
klassbröder och systrar i andra länder utan kapitalisterna
just här som sitter bekvämt och varmt i sina stora hus!

EKS oktober 2007

Territoriella situationer: 

Geografisk region: