Läsarbrev: Arbetarklassens sociala natur under kapitalismen

Utskriftsvänlig versionSend by email

Vi
publicerar här en brevväxling som tar upp frågor om
arbetarklassens sociala natur under kapitalismen. Dessa är
långtifrån  akademiska frågor. De är
istället i högsta grad politiska spörsmål med
direkta konsekvenser för hur man ser på arbetarklassens
möjligheter att utveckla sin kamp för ett annat samhälle.

Denna
brevväxling inleddes med en förfrågan om en bok som
diskuterades i ett TV-program om det så kallade
informationssamhället i dansk TV.

I
vårt svar lyfte vi fram att man endast kan förstå
frågan om det så kallade informationssamhället inom
ramen historisk förståelse av kapitalismens utveckling.

-----------

Jag
tackar för ert svar

Det
som fångade mitt intresse när jag såg programmet på
TV, var det du kallar ”myter”. Detta i sammanhanget av att vi
upplever att information visas på ett sätt som bevarar
myten om informationssamhället, som exempelvis den dagliga
nyhetsritualen där vi antas bli informerade om vad som händer
i världen. I det stora hela är det framförallt denna
moderna aspekt av social teoretisering, att den helt kretsar kring
individen, i kontrast till en marxistisk förståelse av
till exempel globalisering, som jag anser är viktig. Egentligen
kan ju globaliseringen förklaras logiskt linjärt endast
utifrån Kapitalet.

Däremot
är det mycket svårare att förhålla sig till
löneförhandlingarna vid ett mindre företag år
2007. Anställda med lång anställningstid och ett
intresse av att bevara företaget som vill att fler sjukdagar
inte skall påverka deras lönebonus. Nyanställda som
får eller inte får del av detta nya avtal och de
anställda som är invandrare eller flyktingar. Ett sådant
proletärt förhållande kan vara svårt att
förhålla sig till. Kan det bero på att kapitalismen
spöke eller monster är dynamisk, men socialiteten, den
skenbara socialiteten är ännu mer dynamisk. Vi samarbetar.
Vilken etik kan jag förvänta mig från mina kollegor
eller medmänniskor? Den frågan anser jag är viktig.

Hälsningar

S

------------

Tack
för ditt svar
Du ställer flera intressanta frågor
och vi skall försöka utveckla några av dem. Först
till "myten" om informationssamhället, så tar du
upp en annan aspekt en den vi syftade på. När vi talade om
myten om informationssamhället så menade vi närmast
den boom för it-företagen vi såg i slutet på
90-talet. Då de mer entusiastiska förespråkarna för
kapitalismen talade om att vi lämnat industrisamhället och
gått in i ett informationssamhälle. Men precis som du
säger så var en av de främsta ideologiska aspekterna
av denna "myt", just detta att allt tal om klasser var
gammalmodigt och att allt fokuseras på individen.

Detta
är för all del inte någon ny tanke, utan detta är
något som alltid varit grundläggande för alla
kapitalistiska ideologier som liberalismen och har sin grund i att
kapitalismen är ett produktionssätt som är baserat på
lönearbete, det vill säga exploateringen av lönearbetaren
som individ, där relationen mellan arbetsköpare och
arbetare alltid är individuell.

Samtidigt
skapar detta förhållande ett behov hos dessa individuella
lönearbetare att gå samman för att kunna försvara
sina intressen mot arbetsköparen. Det vill säga att det
endast är genom att agera som klass som det varit möjligt
för arbetarklassen att hävda sina intressen. Det är
därför som vi som kommunister menar att i förhållande
till den situation som du beskriver, av olika arbetare som inte bara
är isolerade från varann utan även verkar ha motsatta
intressen, är det viktigt att betona vad vi har gemensamt. Detta
gäller iI synnerhet idag när det är allt för
vanligt att vi får höra att våra jobb hotas av t.ex.
polska gästarbetare.

Ett
sällsynt vidrigt exempel på detta är den kampanj som
det svenska byggnadsarbetarfacket drev mot ett skolbygge i Vaxholm
utanför Stockholm för några år sedan. Där
framställde man det som om att det främsta hotet mot de
svenska byggnadsarbetarnas jobb kom från deras fattiga
klassbröder i öst. Fackbyråkraterna demonstrerade
till och med utanför bygget med parollen "go home".

Man
försöker alltså få oss tro att hotet mot våra
jobb inte kommer från krisen hos ett döende
produktionssätt utan från våra klassbröder! Det
svar vi har som kommunister och medmänniskor är att visa
att det alltid genom historien varit så att det enda vapen som
vi som arbetare har är vår internationalism, vår
solidaritet, vår enhet och vår politiska medvetenhet.

I
det internationella återuppvaknandet av arbetarklassens kamp
som vi sett de senaste åren, har det utmärkande varit just
denna strävan mot en solidaritet. Ett exempel på detta var
en strejk bland personal på tunnelbanan i New York strax före
jul 2005. Denna strejk, i vad som oftast utmålas som
"individualismens förlovade hemland" USA, är ett
väldigt bra konkret exempel på proletär solidaritet
och klassmedvetenhet:

"Bekräftelsen
av arbetarklassens förmåga att se och förstå
sig själv som en klass var något man kunde se på
många nivåer och under flera manifestationer under
kollektivtrafiksstrejken. Det står helt klart att den centrala
frågan – att skydda pensionerna för framtida arbetare –
bidrog till detta. Detta var inte bara någon abstrakt fråga,
utan något som kunde ses och höras på en mycket
konkret nivå. Vid en strejkvakt vid en bussdepå i
Brooklyn,
samlades dussintals arbetare för att diskutera strejken. En
arbetare sade att han inte tyckte det var rätt att strejka för
pensionerna för framtida arbetare, för folk han inte kände.
Hans arbetskamrater kontrade med att de framtida arbetare som hotades
av att man accepterade nedskärningarna ’kunde vara våra
ungar’. En annan sade att det var viktigt att upprätthålla
enigheten mellan olika generationer i arbetsstyrkan. Han pekade på
att i framtiden var det troligt att regeringen skulle försöka
skära i sjukförsäkringarna eller
pensionsutbetalningarna ’när vi går i pension. Och det
är viktigt för killarna som jobbar då, att dom kommer
ihåg att vi stod upp för dem, så att dom ställer
upp för oss och hindrar dom att skära i vår pension.’
Liknande diskussioner ägde rum på flera platser, vilket
klart och tydligt uttryckte tendensen bland arbetarna att se sig
själva som en klass, att se utöver de generationsgränser
som kapitalismen försöker använda för att
splittra upp mellan dem. Andra arbetare som körde förbi
strejkvakten tutade för att visa sin solidaritet och gav
uppmuntrande tillrop. I Brooklyn uttryckte en grupp lärare vid
en närbelägen grundskola sin solidaritet genom att
diskutera strejken med sina elever och tog med dem, barn mellan 9-12
år, för att besöka strejkvakten. Barnen hade med sig
julkort till de strejkande med budskap som 'Vi stöder er. Ni
kämpar för respekt'."

Citerat
från en artikeln Strejk i kollektivtrafiken i New York,
klasskampen utvecklas i USA! i  Internationell Revolution nr
107.

Med
detta långa citat skulle vi vilja peka på att det är
både möjligt och nödvändigt med en annan etik än
den som den ruttnande kapitalismen står för.

Med
vänlig hälsning'

Internationell
Revolution

------------------

Just
det!

En
fråga, så tror jag att jag har hört talas om ett
möte i Sverige någon gång på 1950-60 talet
mellan industrins ledare, fackföreningarna och
regeringspartierna. Det är historien om avtalsförhandlingarna.
Det är ju alltså historien om välfärdsamhället,
och i mina ögon historien hur socialiteten per se är mer
dynamisk än kapitalismen. Vi samarbetar.

[..]ett
produktionssätt som är baserat på lönearbete,
det vill säga exploateringen av lönearbetaren som individ,
där relationen mellan arbetsköpare och arbetare alltid är
individuell. Samtidigt skapar detta förhållande ett behov
hos dessa individuella lönearbetare att gå samman för
att kunna försvara sina intressen mot arbetsköparen. Det
vill säga att det endast är genom att agera som klass som
det varit möjligt för arbetarklassen att hävda sina
intressen.”

Med
hänvisning till Marx Kapitalet kan det sägas här att
det inte finns någon skillnad mellan Marx beskrivning av
industrins okontrollerade framväxt, och den nutida förståelsen
av välfärdssamhället. Välfärdsmodellen är
väldigt diskursiv – resultatet av detta accepterande är
att, socialitetens acceptans ställs ovanför kapitalets
makt. Mer och mer normativt. I alla fall i Danmark är det att
urskilja gränsen mellan fackförbundens kamp och regeringens
lagstiftning.

Akademiskt
sett är arbetarklassens hävdande av sina intressen de facto
en del av det lagreglerade samhället – nationalstaten – till
en övervägande del i västvärlden. Med andra ord
är det proletära förhållande som Marx beskriver
inte längre giltigt, med mindre än att man ser dess
historiska giltighet, och det geografiska överskridandet av den
samma. Detta är betydelsefullt genom att det leder till att den
proletära argumentationen blir abstrakt. Individen medlemskap i
socialiteten har tillgodosett hans intressen. Socialitetens dynamik
har inte förstörts av kapitalismen.

Hälsningar

S

-------------------

Hej

(..)

Den
fråga som du tar upp i ditt senaste mail
om frågan om människans sociala natur, om att vi
samarbetar, trots det kraftiga ideologiska trycket från det
härskande kapitalistiska samhället, är väldigt
intressant.

Men
vi tycker att du begår ett misstag när du blandar samman
denna sociala dynamik med framväxten av det s.k.
välfärdsamhället under efterkrigstiden.

Vad
är framväxten av den så kallade välfärdstaten
egentligen ett uttryck för?

トr
det inte så att det som du tar upp angående ett ”om ett
möte i Sverige någongång på 1950-60 talet’ .
Det är historien om avtalsförhandlingarna, inte framförallt
är ett uttryck för att ’socialiteten’ per se är
mer dynamisk än kapitalismen, utan istället tvärtom är
ett uttryck för den kapitalistiska statens fullständiga
dominans över hela samhället.

Detta
samarbete som i Sverige kallas för Saltsjöbadsandan efter
ett beryktat möte 1938 mellan arbetsgivarna och facket, där
man kom överens om ett övergripande avtal. Detta innebar
också inledningen på det socialdemokratiska maktinnehavet
som skulle komma att vara ända fram till 1976. Detta samarbete
visar framförallt hur väl fackföreningarna och
socialdemokratin integrerats i den kapitalistiska staten. Det finns
flera exempel från början på 60-talet med uttalanden
från ledande socialdemokrater om att det som är bra för
Volvo också är bra för Sverige.

Denna
period, som av många lite nostalgiskt ses som en gyllene
period, var inget annat än ett moment i kapitalismens allt mera
destruktiva fungerande. Det som satte i gång hjulen var den
massiva förstörelsen under andra världskriget och där
återuppbyggnaden efter ett av de mest destruktiva krigen i
mänsklighetens historia ledde till en kraftig ekonomisk
tillväxt. Så var det i synnerhet för ett land som
Sverige, som stod med en intakt produktionsapparat efter kriget. Då
var det väldigt viktigt kunna exploatera arbetskraften så
effektivt som möjligt. Det är så man måste se
utvecklingen av välfärdsamhället, där skolor, bra
sjukvård och till och med semester var en förutsättning
för att industrin skulle kunna producera för fullt.

IKS
föregångare Internationalisme
analyserade redan 1952 denna utveckling som inte bara skedde i Norden
utan över hela västvärlden på följande sätt

Social
trygghet

Lönen
i sig har integrerats in i staten. Uppgiften att sätta lönerna
till deras kapitalistiska värde har påförts staten.
Delar av arbetarnas löner fördelas och administreras direkt
av staten. Staten tar alltså ”kontroll” över
arbetarnas liv, sköter hans hälsa (som del av kampen mot
frånvaron på arbetsplatserna) styr hans fritid (som
syftar till ideologisk repression). I slutändan har inte
arbetaren längre något privatliv, varje minut av hans liv
direkt eller indirekt tillhör staten. Arbetaren ses som del av
en större enhet, hans personlighet försvinner (men inte
utan att skapa ett enormt psykiskt lidande som i alla dess former är
för vår tid vad de stora epidemierna var för
medeltiden). Det som gäller för arbetarna gäller
självklart också alla ekonomiska kategorier.”

(Internationalisme
1952,

Utvecklingen
av kapitalismen och det nya perspektivet

Internationalistisk
Journal nr 3)

Detta
citat sammanfattar vad som är kärnan i utvecklingen av den
så kallade välfärdstaten, som alltså inte är
ett uttryck för det socialdemokratin och fackföreningarna
kallar för segrar för arbetarrörelsen. Den är
istället ett direkt uttryck för en allmän tendens hos
ett kapitalistiskt system som konfronteras med allt djupare inre
motsättningar.

Kamratliga
hälsningar

Internationell
Revolution

IKS liv: