Kravallerna i Tallinn: Borgarklassen eldar på nationalismen för sina imperialistiska syften!

Utskriftsvänlig versionSend by email

De våldsamma
kravaller som utspelades i Tallinn den 26-28 april 2007, angående
flyttandet av ett ryskt/sovjetiskt krigsmonument som hyllar den
”sovjetiska” armen under andra världskriget, blixtbelyser de
imperialistiska spänningar som finns mellan dagens Ryssland och
de sovjetrepubliker som bröt sig ur ”Sovjetunionen” när
det definitivt kollapsade sommaren 1991. Det hårda och bittra
tonläget från bägge sidor uttrycker detta på
ett öppet sätt, där den ryska republiken på ett
burdust och aggressivt sätt försöker återvinna
så mycket som möjligt av den forna supermaktens –
Sovjetunionens – styrka, inflytande och respekt.

Estland, likväl
som de flesta andra ex-sovjetrepubliker och före detta medlemmar
av det forna Östblocket – Warszawapakten – upplever
fortfarande ett tydligt hot från den forne blockledaren och
söker skydd från Väst, framförallt USA men också
andra stater i Västeuropa (i just Estlands fall, ser vi att de
fram till nu framförallt har använt sig av den svenska
staten för att bygga upp sin stat, infrastruktur och inte minst
sin armé), samtidigt som de med all kraft försöker
att främja sina egna imperialistiska intressen, ofta på
sina grannländers bekostnad.

Trots dessa
motsättningar har både Ryssland och dess forna satelliter
ett gemensamt, att de använder sig av våldsamma
nationalistiska kampanjer och retorik för att mobilisera
befolkningarna bakom sina respektive imperialistiska syften. I
Estland försöker man göra detta genom att systematiskt
diskriminera den relativt stora rysktalande befolkningen (ca 30% av
befolkningen i Estland), något som Ryssland förståss
försöker utnyttja, genom att så mycket som möjligt
använda den rysktalande befolkningen som kanonmat för
Moskvas imperialistiska syften: att destabilisera Estland (och andra
stater med en liknande politisk historia).

Den ryska
”upprördheten” över flyttandet av det sovjetiska
krigsmonumentet i Tallinn blir än mer hycklande om man betänker
att ungefär samtidigt, revs det i Moskva ett liknande
krigsmonument, där benknotorna låg vid allmän
beskådan i ljusan dager efter att monumentet revs, för att
ge plats åt ett varuhus!

Från den svenska
imperialismens horisont har man reagerat på ett ganska
försiktigt sätt gentemot det upptrappade tonläget
mellan Moskva och Tallinn. Visserligen försäkrar den
svenska staten sin lojalitet till Estland och dess självständighet,
utrikesminister Carl Bildt uttryckte angående den rysktalande
befolkningens ställning i Estland att detta är:

”en fråga för
det demokratiska Estland självt och jag är övertygad
om att landets regering och myndigheter är i stånd att
hantera situationen.”

 

(Dagens Nyheter
30-04-07).

Men oron hos den
svenska borgarklassen för utvecklingen i Estland är tydlig,
denna stat som utgör paradexemplet för det svenska
imperialistiska inflytandet utanför Sveriges nationella gränser,
vilket kröntes med ”självständigheten” av Estland
från det kollapsande ”Sovjetunionen” 1991. En ”suverän”
estnisk republik vars tillkomst hade varit väsentligt mer
problematisk utan ett enormt diplomatiskt, militärt och
ekonomiskt bistånd från den svenska imperialismen. Därför
ser den svenska borgarklassen med bekymrade ögon utvecklingen i
Estland, då man är rädd för att den nuvarande
estniska politiken gentemot Moskva och dess rysktalande minoritet i
Estland skall destabilisera den estniska staten, och det politiska
inflytandet som den svenska borgarklassen har i Estland (1).

Detta illustreras av
att den tidigare så oreserverat positiva massmediala
bevakningen av Estland i svenska medier, nu börjar ersättas
av frågetecken om den estniska orienteringen. I Dagens Nyheter,
på ledarplats, kritiseras den estniska statens kränkande
behandling av den rysktalande minoriteten:

”Den bristfälliga
integrationen av de rysktalande är ett uppenbart problem, (…)
något har uppenbarligen klickat i integrationen, många
rysktalande förefaller se sin framtid hotad, många är
ännu inte estniska medborgare. (…) Upploppen i Tallinn kom
inte som en blixt från en klar himmel. De rysktalandes
situation var knappast obekant och få kan ha varit omedvetna om
det omstridda monumentet har ett stort symbolvärde, (…) det
går inte att komma ifrån att de senaste dagarnas
utveckling är ett tragiskt bakslag.”
( ”Svåra sår
i Tallinn”, Dagens Nyheter, 30-04-07).

I Dagens Ekos
lördagsintervju i Sveriges Radio P1 den 19 maj med den estniske
presidenten Toomas Hendrik Ilves, ställer den svenske
journalisten många kritiska frågor till den estniske
presidenten angående behandlingen av den rysktalande
minoriteten i Estland, något som uppenbarligen retade upp
denne, speciellt då intervjuaren/journalisten frågade vad
Ilves ansåg om dessa i jämförelse med den
”behandling” som den judiska minoriteten utsattes för i
Estland under andra världskriget (där Simon
Wiesenthalinstitutet anklagar den estniska regeringen för att
vara släpphänt med nazisters och nazistsympatisörers
krigsförbrytelser i Estland, till skillnad mot de stalinistiska
förbrytelserna under och efter andra världskriget. Hittills
har inte någon som hjälpte naziregimen ställts inför
rätta i republiken Estland).

Den svenska
borgarklassens mer kyliga attityd i förhållande till
Estland beror dels på att man är rädd för att
den estniska statens behandling av de rysktalande ger Moskva en
ursäkt för att destabilisera Estland (något som också
övriga EU-stater är bekymrade över) och därmed
försvaga det svenska inflytandet, men de är också
rädda för att förlora svenskt inflytande till förmån
för andra ”Väst”-regeringar som säger sig måna
om den estniska republikens framtid, i synnerhet USA, som har använt
sig av Estlands inträde i NATO för att förstärka
sitt inflytande.

Detta stärkta
inflytande manifesterades under tiden efter kravallerna i Tallinn och
den skärpta konflikten mellan Estland och Ryssland i något
som International Herald Tribune karaktäriserade som ”det
första kriget i cyberrymden”
( ”First war in cyberspace:
The lessons of Estonia” i International Herald Tribune, 29/5 2007)
då estniska institutioner och banker blev angripna av oerhörda
mängder av datainformation som blockerade deras servrar och
förlamade deras korrespondens och aktiviteter under någon
vecka. Enligt estniska uppgifter gjordes detta på direkt order
från Moskva. I arbetet med att återupprätta
datortrafiken fick de estniska myndigheterna hjälp av
datorexperter utsända från USA, Israel (trots att Israel
anklagar Estland för att inte göra upp med nazistiska
krigsförbrytelser på judarna i Estland!) och EU.

Den
ryska imperialismens ”nya” aggressivitet

Det hårdnande
tonläget från Moskvas sida gentemot Estland är långt
ifrån en enskild händelse, vi har över lag sett ett
väsentligt hårdare och hotfullare ryskt uppträdande
gentemot grannländer och forna sovjetrepubliker som Ukraina
eller Estland, där Ryssland antingen hotar med att bryta
energileveranser eller med krystade argument säger att
leveranserna inte kan fullföljas på grund av att
järnvägsvagnar eller pipelines måste underhållas,
eller som i Polen och Georgiens fall, där man infört
importstopp för polskt kött med hänvisning till att
Polen inte kontrollerar köttets kvalité effektivt, helt i
strid med EU:s regler. Detsamma gällde många georgiska
livsmedelsprodukter som fick vidkännas ett ryskt importförbud.

Den mest dramatiska
skillnaden i det ryska tonläget och hållningen i
utrikespolitiska frågor, har under den senaste tiden skett
gentemot staterna i ”Väst”. Detta till skillnad från
de första 10-15 åren efter Sovjetunionens kollaps, då
Ryssland var tvunget att föra en mycket defensiv och
förödmjukande politik som mest gick ut på att försöka
få den ryska federationen att inte kollapsa på ett
liknande sätt som själva Sovjetunionen. Nu, genom att
framförallt USA och Bushadministrationens anseende och prestige
har försvagats, framförallt genom USA:s katastrofala krig i
Irak, och de allt högre priserna på råvaror som
olja, gas och metaller har gett den ryska statskassan allt bättre
finanser, börjar Ryssland ta till allt grövre maktspråk
även gentemot ”Västmakterna” för att försvara
Rysslands imperialistiska intressen och försöka återvinna
en del av den forna supermaktstatusen – vilket hägrar som en
dröm för den ryska borgarklassen. Det är därför
vi ser de mycket kraftfulla ryska utspelen mot de
anti-missilinstallationer som USA vill upprätta på baser i
Polen och Tjeckien, där USA använder förevändningen
att ”kriget mot terrorismen” kräver att dessa baser placeras
nära Rysslands västra gräns för att skydda USA
och Europa (inklusive Ryssland!) från missilangrepp från
”skurkstater” som Nordkorea och Iran (!). Gentemot detta reagerar
nu den ryska statsmakten med Putin i spetsen mycket starkt, och hotar
med att frysa nedrustningsavtalet om konventionella vapen och
militärstyrkor i Europa, det s.k. CFE-avtalet, som skrevs under
1990 och sedan uppstod i en modifierad version 1999 med anledning av
att Östblocket – Warszawapakten löstes upp i början
på 90-talet. Uppenbart är att den ryska statsmakten under
senare år avsevärt har ökat sina militära
utgifter, uppmuntrade av det försvagade läge som USA
befinner sig i genom kriget i Irak och Afghanistan, men också
tack vare de betydligt ökade inkomster som Ryssland får
genom sin råvaruexport, och den ryska strategin är att slå
in en kil i EU, att genom sitt aggressiva uppträdande mot dess
gamla satelliter och mot USA öka motsättningarna inom EU
angående dess utrikespolitiska orientering och på detta
sätt stärka sin position gentemot hela den ”Europeiska
Gemenskapen”. Detta visar sig också i de enskilda europeiska
staternas attityd i förhållande till Ryssland, där
länder som tidigare varit underordnade Moskva i Östblocket
i allmänhet motsätter sig alla ryska utspel och initiativ,
som t ex. gasledningen som planeras att gå från Rysslands
östersjökust till Tyskland, där länder som Polen
och de baltiska staterna är helt negativa, och även Sverige
är mycket misstänksam gentemot de rysk-tyska avsikterna. Vi
ser även, att Storbritannien befinner sig i en skärpt
diplomatisk situation i förhållande till Ryssland. Däremot
har relationen mellan Ryssland och Tyskland och en del andra länder
i västra Centraleuropa stärkts under senare år, där
planerna på den gemensamma tysk-ryska gasledningen är det
främsta exemplet.

Att de imperialistiska
spänningarna kommer att skärpas, i synnerhet på den
europeiska kontinenten, genom den ryska imperialismens ökande
aggressivitet, är något som är oundvikligt. Dessutom
kommer den imperialistiska rivaliteten mellan de olika nationella
kapitalen i den europeiska ”unionen” att öka, och
ytterligare försvaga alla ambitioner hos försvararna för
en mer gemensam och enhetlig europisk utrikespolitik. För
Ryssland är detta inte något negativt, utan kommer att
medföra, att man kan föra en imperialistisk politik i USA:s
fotspår, dvs. att om USA agera unilateralt, kan också
Ryssland göra detta. Detta medför endast, att de
imperialistiska spänningarna ökar ytterligare i hela
världen.

Zeke 20070625

(1) Se artiklar i
Internationell Revolution nr 102 och 108 angående de hemliga
vapentransporterna på färjan Estonia, orsakerna
till Estonia-katastrofen och den svenska borgarklassen lögner om
denna.

Geografisk region: