Maj 1937 Kulor, maskingevär, fängelser: detta är svaret från Folkfronten till arbetarna i Barcelona

Utskriftsvänlig versionSend by email

Introduktion

Vad var det ”Spanska
inbördeskriget” 1936-39?

De flesta officiella
historiker, förutom de från den extrema högern,
presenterar Spanska inbördeskriget som ett heroiskt försvar
av den demokratiskt valda regeringen mot det växande hotet från
fascismen. Mer kritiska versioner, som t.ex. från
trotskisterna, argumenterar för att inbördeskriget i själva
verket var den spanska revolutionen. Samtidigt som de håller
med om att det var nödvändigt att bekämpa för
republiken mot Franco (Trotskij uppmanade sina anhängare att
’vara de bästa soldaterna för republiken’),
argumenterade de också för att detta var ett led i kampen
för att störta kapitalismen och för införandet av
en sann arbetarrepublik. Anarkisterna, hävdar för det mesta
även att ”kollektiviseringen” av fabrikerna och jordbruken
under kontroll av de anarkistiska fackföreningarna, CNT, var den
högsta punkten som någonsin nåddes i kampen för
ett kommunistiskt samhälle.

Den italienska
kommunistiska vänstern som publicerade tidskriften Bilan under
1930-talet hade en helt annan syn. För dem var demokrati och
fascism två olika sidor av kapitalismen, lika reaktionära
och anti-proletära. De analyserade perioden under 30-talet som
ett djupt nederlag för arbetarklassen, som öppnande upp för
ett andra imperialistiskt världskrig. Både fascistiska och
demokratiska ideologier spelade sin del i att mobilisera arbetare för
det annalkande kriget, och slakten i Spanien var en förberedelse
för den större massakern som lurade i horisonten.

Detta betydde inte att
Bilan inte såg existensen av en verklig klasskamp i Spanien. de
hyllade de spontana strejkerna och resningen av arbetarna i Barcelona
mot Frankisternas kupp i juli 1936, vilket visade på
arbetarklassen förmåga att försvara sig själv
när den kämpar med sina egna metoder. Men de såg
också att denna initiala klassrörelse nästan
omedelbart avleddes in i ett inter-kapitalistiskt krig, ja ett
inter-imperialistiskt krig då stormakterna drogs in i
konflikten på båda sidor, mer direkt ’Sovjet’-ryssland
och Tyskland. Och den politiska kraft som på det mest avgörande
sättet var involverad i att avleda arbetarklassen från
kampen för sina egna intressen var styrkorna från
”vänster”, inklusive det anarkistiska CNT, som förvandlade
den beväpnade arbetarmilisen från juli 1936 till kärnor
i den republikanska armén, och fabriksockupanterna till
”självstyrande” företag som jobbade för full fart
för krigsekonomin.

Denna förvandling
skedde inte utan motstånd från arbetarklassen. I Maj
1917, kom den verkliga klasskonflikten inom det ”antifascistiska”
lägret upp till ytan, när den stalinistiskt styrda
polisstyrkan försökte att ta kontroll över den
ockuperade telefonstationen i Barcelona och ”rensa ut” alla de
som sågs som interna hinder för den republikanska
krigsmaskinen. Denna aktion provocerade fram barrikader och en ny
generalstrejk, denna gång ställdes arbetarna inte mot
Franco utan mot den repressiva apparaten hos den demokratiska
republiken. Och denna öppna klassuppdelning drog också en
linje mellan de anarkister som hade blivit en del av apparaten (i
praktiken det officiella CNT) och de som stod på den proletära
sidan av barrikaderna, som den italienska Camillo Berneri eller
gruppen Duruttis vänner, tillsammans med några element
från den trotskistiska rörelsen.

Den italienska
vänsterfraktionen, tillsammans med den nyligen bildade belgiska
fraktionen, gav ut manifestet om händelserna i Barcelona i
maj-juni 1937 som vi publicerar nedan. 70 år senare utmärker
den sig för sin politiska klarhet och dess orubbliga lojalitet
till internationalismen och den proletära autonomin. Även
om vissa formuleringar inte längre är våra (t.ex.
idén om partiet som klassen ”hjärna”), är
manifestets betoning på den absoluta nödvändigheten
för den kommunistiska politiska organisationen som den bästa
försvararen av arbetarklassen självständighet lika
giltig idag som den var då.

Word Revolution
(2007-05-05)

Kulor,
maskingevär, fängelser: detta är svaret från
Folkfronten till arbetarna i Barcelona som vågade stå
emot den kapitalistiska offensiven

ARBETARE!

Den 19 juli 1936 –
krossade arbetarna i Barcelona – med sina bara händer –
Francos bataljoner som var beväpnade till tänderna.

Den 4 maj 1937 –
lämnade samma arbetare – nu med vapen i hand – många
fler döda på gatorna än i juli när de var
tvungna att kämpa mot Franco. Denna gång är det den
antifascistiska regeringen – inklusive anarkisterna och som får
ett indirekt stöd av POUM – som har släppt loss
avskummets repressiva krafter mot arbetarna.

Den 19 juli var
arbetarna i Barcelona en oövervinnerlig kraft. Deras klasskamp,
fri från varje koppling med den borgerliga staten, gav ett eko
inom Francos regementen och tvingade dem att bryta samman genom att
väcka till liv soldaternas klassinstinkt. Det var strejken som
vred gevären och kanonerna ur händerna på Franco och
som splittrade hans offensiv.

Historien har bara
noterat några mycket korta moment under vilken proletariatet
kunnat bli helt självständiga från den kapitalistiska
staten. Efter några dagar efter den 19:e juli nådde det
katalanska proletariatet en skiljeväg. Antingen skulle den gå
in i en HÖGRE NIVÅ i sin kamp och krossa den borgerliga
staten, eller så skulle kapitalismen lyckas sammanfoga länkarna
i sin maktkedja.

Vid detta stadium då
klassinstinkten inte är tillräcklig och MEDVETANDET blir
den avgörande faktorn, kan proletariatet bara slå sig fram
om den har tillgång till det teoretiska kapital som
ackumulerats med stort tålamod av dess vänsterfraktioner,
som genom händelsernas utveckling utvecklats till partier. Om
det spanska proletariatet idag genomlever en sådan naken
tragedi, så är den ett resultat av dess brist på
mognad genom att inte vara förmögen att forma sitt
klassparti: hjärnan som – ENSAM – kan ge ett liv till
klassen.

Från den 19 juli
i Katalonien skapade arbetarna, spontant på sin egen
klassterräng, de självständiga organen för sin
kamp. Men omedelbart uppstod det smärtsamma dilemmat: antingen
kämpa till slutet den POLITISKA KAMPEN för den fullständiga
förstörelsen av den kapitalistiska staten och därmed
bringa de ekonomiska och militära framstegen till sin höjdpunkt,
eller lämna fiendens maskineri av förtryck orört och
därigenom deformera eller likvidera arbetarnas landvinningar
inom andra områden.

Klassen kämpar med
de medel som påtvingas dem av situationen och på nivån
av social spänning. Konfronterade med klasskonfrontationer kan
inte kapitalismen någonsin drömma om att gå tillbaka
till klassiska metoder av legallitet. Vad som hotar kapitalismen är
SJÄLVSTÄNDIGHETEN i den proletära kampen, eftersom
detta skapar villkoren för klassen att gå vidare mot det
revolutionära stadiet genom att ställa frågan om att
förstöra den borgerliga makten. Kapitalismen måste
därför förnya sin väv av kontroller av de
exploaterade massorna. Denna väv, tidigare representerade av
domstolarna, polisen och fängelserna, har under den extrema
situationen som var förhärskande i Barcelona tagit formen
av miliskommittéer, de socialiserade industrierna, arbetarnas
fackföreningar som styr nyckelsektorer av ekonomin,
patrullerande medborgargarden, etc.

I Spanien idag, har
historien ännu en gång ställt de problem som löst
i Italien och Tyskland genom krossandet av proletariatet: arbetarna
lyckades att behålla sina egna klassvapen som de själva
skapade i kampens hetta, endast så länge som de använde
dem mot den borgerliga staten. Arbetarna beväpnar sina framtida
bödlar om de, i brist på styrka att krossa sin
klassfiende, tillåter sig själva att bli fångna i
nätet av borgarklassens maktapparat.

Arbetarmilisen från
den 19 juli var ett organ för proletariatet. Den ”proletära
milisen” den följande veckan var ett kapitalistiskt organ som
var anpassat efter de behov som fanns vid det tillfället. I sitt
genomförande av sin kontrarevolutionära strategi kunde
borgarklassen förlita sig på centristerna (stalinisterna),
CNT, FAI och POUM för att övertyga arbetarna om att STATEN
FÖRÄNDRAR SIN NATUR DÅ DESS STYRANDE PERSONER ÄNDRAR
FÄRG. Dold bakom en röd flagga, sätter kapitalismen
igång att vässa sitt repressiva svärd som den 4:e maj
var färdigt att användas för alla de krafter som sedan
den 19:e juli brutit det spanska proletariatets ryggrad.

Son till Noske och
Weimarkonstitutionen var Hitler; son till Giolitti och ”arbetarna”
var Mussolini; son till den spanska antifascistiska fronten ,
”socialiseringarna” och den ”proletära” milisen var
slakten i Barcelona den 4:e maj 1937.

ENDAST DET RYSKA
PROLETARIATET BESVARADE TSARISMENS FALL MED OKTOBER 1917 DÄRFÖR
ATT DET ENSAMT HADE LYCKATS MED ATT BYGGA SITT KLASSPARTI GENOM
ARBETET MED VÄNSTERFRAKTIONERNA.

ARBETARE!

Franco kunde förbereda
sin attack under folkfrontsregeringens vingar. I en anda av samarbete
försökte Barrio den 19:e juli bilda en enad regering som
var kapabel att genomföra ett program för den spanska
kapitalismen som helhet, antingen under Francos ledning eller under
ett delat ledarskap av en kamratligt förenad vänster och
höger. Men arbetarnas revolt i Barcelona, Madrid och Asturien
tvingade kapitalismen att dela sin regering i två hälfter,
för att fördela uppgifterna mellan dess republikanska och
militära agenter, som förenade sig genom en osynlig
klassolidaritet.

När Franco var
oförmögen att åstadkomma en omedelbar seger,
uppmanade kapitalismen arbetarna att gå i dess tjänst för
att ”bekämpa fascismen”. Detta var en blodig fälla där
tusentals arbete dog i tron att de under den republikanska
regeringens ledarskap skulle krossa den legitima arvtagaren av
kapitalismen – fascismen. Således gav de sig iväg till
passen vid Aragon, till Guadarramas berg, till Asturien, för att
kämpa för det antifascistiska krigets seger.

Ännu en gång,
som i 1914, har historien skrivit under i blod, över arbetarnas
massgravar, den oövervinnliga motsättningen som existerar
mellan borgarklassen och proletariatet.

Är de militära
fronterna en nödvändighet som påtvingats av den
nuvarande situationen? Nej! De är en nödvändighet för
kapitalismen om den skall kontrollera och krossa arbetarna! Den 4:e
maj 1937 är ett slående bevis på det faktum att
efter juli 1936 var proletariatet tvunget att kämpa mot Companys
och Giral precis lika mycket som mot Franco. Den militära
fronten kan bara gräva en grav för arbetarna därför
att de representerar fronten för kapitalismens kamp mot
proletariatet. Det enda svar som de spanska arbetarna kan ge till
detta krig är det som gavs av deras ryska bröder 1917:
revolutionär defaitism i borgarklassens båda läger,
den republikanska liksom den ”fascistiska”; omvandlingen av det
kapitalistiska kriget till ett krig för den fullständiga
destruktionen av den borgerliga staten.

Den Italienska
vänsterfraktionen har enbart fått ett stöd i sin
tragiska isolering genom solidariteten från en strömning
av den Internationella Kommunistiska Förbundet i Belgien, som
precis har bildat den belgiska fraktionen av de Internationella
Kommuniska Vänstern. Dessa två strömningar har
ensamma ringt i alarmklockorna medan alla andra har proklamerat
nödvändigheten av att försvara landvinningarna från
revolutionen, att krossa Franco för att senare kunna krossa
Caballero.

De senaste händelserna
i Barcelona är en dyster bekräftelse på våra
initiala teser. De visade hur folkfronten, flankerad av anarkisterna
och POUM, vände sig mot de upproriska arbetarna den 4:e maj med
samma grymhet som Franco.

Växlingarna på
det militära slagfältet var lika många tillfällen
för den republikanska regeringen att återta sitt grepp
över massorna. I frånvaron av en proletär politik av
revolutionär defaitism, var både de militära
framgångarna och bakslagen för den republikanska armén
steg i det blodiga nederlaget för arbetarklassen. Vid Badajoz,
Irún och vid San Sebastián, bidrog folkfronten till
avsiktliga massakrer av proletariatet samtidigt som man stärkte
väven av borgfred, eftersom man var tvungen att disciplinera och
centralisera armén för att vinna det antifascistiska
kriget. Motståndet i Madrid, å andra sidan, underlättade
folkfrontens offensiv som nu kunde göra sig av med sin forna
lakej, POUM, och förberedda attacken den 4:e maj. Malagas fall
förstärkte borgfredens blodiga kedjor, medan den militära
segern vid Guadalajara öppnade upp en period som kulminerade i
massakrerna i Barcelona. Attacken den 4:e maj spirade och blommade i
en atmosfär av krigsfeber.

Parallellt med allt
detta gav det spanska kapitalets utrotningskrig över hela
världen liv åt de repressiva krafterna inom den
internationella borgarklassen: den fascistiska och ”antifascistiska”
döden i Spanien ackompanjerades av mord i Moskva och
maskingevärssalvor i Clichy. Och det var på det
antifascistsiska blodiga altaret som förrädarna
mobiliserade arbetarna i Bryssel bakom den demokratiska flygeln av
den belgiska kapitalismen i valen den 11 april 1937. ”VAPEN TILL
SPANIEN”: detta var det stora slagordet som trummades in i
arbetarnas öron. Dessa vapen har använts för att
skjuta sina bröder i Barcelona. Sovjetryssland, genom att
samarbeta i beväpningen av det antifascistiska kriget, har också
demonstrerat att det är en del av det kapitalistiska systemet in
denna slakt. På order av Stalin – som exponerade sitt
antikommunistiska våld den 3 mars 1937 – tog PSUC i
Katalonien initiativet i dessa massakrer.

Ännu en gång,
som i 1914, använder arbetarna sina vapen för döda
varandra istället för att använda dem för att
förstöra den kapitalistiska förstryckarregimen.

ARBETARE!

Den 4 maj 1937
återvände arbetarna i Barcelona till den väg som det
hade tagit up den 19 juli, den väg som kapitalismen hade lyckats
med att avleda dem från med hjälp av alla de krafter som
folkfronten bestod av. Genom att starta generalstrejken, även
inom de sektorer som presenterades som REVOLUTIONENS LANDVINNINGAR,
bildade de en klassfront mot det republikansk-fascistiska blocket av
kapitalet. Den republikanska regeringen svarade med samma brutalitet
som Franco visade vid Badajoz och Irún. Om Salamanca
regeringen inte drog fördel av denna konfrontation bakom
Aragonfronten för att gå till offensiv, var det enbart
därför att den visste att dess medbrottslingar till vänster
skulle på ett beundransvärt sätt genomföra sin
roll som proletariatets bödlar.

Utmattade av tio
månader av krig, av klassamarbete av CNT, av FAI och av POUM,
led det katalanska proletariatet ett fruktansvärt nederlag. Men
detta nederlag är också ett steg mot morgondagens seger,
ett moment i frigörelsen av proletariatet, därför att
det kännetecknar förfallet för de ideologier som
möjliggjorde för kapitalismen att upprätthålla
sitt styre trots den gigantiska chocken från den 19:e juli.

Nej, det proletariat
som föll den 4:e maj kan inte åberopas av någon av
de politiska rörelser som den 19 juli avledde dem från sin
egen klassterräng in i antifascismen käftar. De stupade
arbetarna tillhör proletariatet och till proletariatet ensamt.
De representerar råmaterialet till arbetarklasens hjärna:
den kommunistiska revolutionens klassparti.

Arbetarna över
hela världen bugar framför de döda och gör
anspråk på deras kroppar mot alla förrädare:
dagens och morgondagens förrädare. Proletariatet över
hela världen hälsar Berneri som en av sina egna, och hans
martyrskap för anarkismens ideal är ännu en protest
mot den politiska skola som har mött sitt förfall under
dessa händelser i Spanien. Det var under ledning av en regering
inom vilka anarkisterna deltog, som polisen behandlade Berneris kropp
på samma sätt som Mussolini gjorde med Matteottis kropp!

ARBETARE!

Slakten i Barcelona
förebådar ännu mer blodig repression mot arbetarna i
Spanien och i resten av världen. Men det är ännu mer
en försmak på den sociala smältdegel som imorgon
kommer att svepa tvärs över hela den kapitalistiska
världen.

Inom blott tio månader
var kapitalismen tvungen att använda hela sin politiska arsenal
som den hade hoppas att få använda för att smula
sönder proletariatet, för att förhindra klassen från
att genomföra sin uppgift att bilda partiet, vapnet för
dess frigörelse, och skapa det kommunistiska samhället.
Centrism och anarkism har i Spanien nått sitt slut, genom att
återvända till socialdemokratins fållor, som var
fallet 1914 då kriget reducerade den andra internationalen till
ett lik. I Spanien har kapitalismen släppt loss en kamp av
internationell betydelse: kampen mellan fascismen och antifascismen.
I den extrema formen av en väpnad konfrontation demonstrerar den
akuta spänningen mellan klasserna på den internationella
arenan.

Dödandet i
Barcelona har öppnat vägen för bildandet av
arbetarklassens parti. Alla de politiska krafter som uppmanade
arbetarna att kämpa för revolutionen samtidigt som de
mobiliserade dem in i ett kapitalistiskt krig har förpassad sig
till den andra sidan av barrikaden. För världens
arbetarklass öppnar sig en ljus horisont upp: en horisont där
arbetarna i Barcelona skrivit in med sitt eget blod klassens lärdomar
som redan skisserades i blod av de döda mellan 1914-18.

ARBETARNAS KAMP ÄR
EN PROLETÄR KAMP ENDAST OM DEN RIKTAS MOT KAPITALISMEN OCH DESS
STAT: DEN TJÄNAR FIENDENS INTRESSEN OM DEN INTE RIKTAS MOT BÅDA,
VID VARJE ÖGONBLICK, INOM VARJE OMRÅDE, INOM ALLA
PROLETARIATETS ORGANISATIONER SOM SITUATIONEN SKAPAR.

Det internationella
proletariatet måste kämpa mot kapitalismen även när
den senare börjar förtrycka dess tidigare lakejer. Det är
arbetarklassen, inte dess klassfiender, som har ansvaret för att
göra upp med de krafter som en gång var en del av dess
egen utveckling som en klass, som var moment i dess kamp för
frigörelse från det kapitalistiska slaveriet.

Den internationella
kamp som den spanska kapitalismen har satt igång mot
proletariatet har öppnat upp ett nytt kapitel i fraktioneras liv
i de olika länderna. Det internationella proletariatet, som
måste fortsätta sin kamp mot ”byggare” av artificiella
internationaler, vet att det endast kan bygga den proletära
internationalen i en situation där en djupgående
omvandling av en globala styrkebalansen har öppnat upp vägen
för den kommunistiska revolutionen. Inför kriget i Spanien,
i sig själv ett uttryck för en utveckling av en
revolutionär jäsning i andra länder, upplever det
internationella proletariatet att tiden har kommit för att föra
samman de första internationella länkarna mellan den
kommunistiska vänsterns fraktioner.

ARBETARE I HELA
VÄRLDEN!

Din klass är
oövervinnerlig; den är motorn bakom den historiska
utvecklingen. Händelserna i Spanien är ett bevis på
detta, därför att din klass ENSAM är den som är
huvudfrågan i de strider som skakar hela världen!

Detta nederlag får
inte demoralisera dig. Du måste dra lärdomar från
detta nederlag för morgondagens segrar!

På din egen
klassgrund, förstärk vår klassenhet, bortom alla
gränser, mot alla mystifikationer från den kapitalistiska
fienden!

I Spanien, mot varje
försök till en kompromiss som syftar till att etablerandet
av en fred baserad på kapitalistisk exploatering, kämpa
tillbaka genom att fraternisera mellan de exploaterade i båda
arméerna och en samtidig kamp mot kapitalismen!

På fötter
för en revolutionär kamp i alla länder!

Framåt för
bildandet av en internationell byrå för att accelerera
bildandet av vänsterfraktioner i varje land!

Låt oss resa den
kommunistiska revolutionens standar som de fascistsiska och
antifascistiska mördarna försöker förhindra de
besegrade arbetarna att föra vidare till sina klassbröder

Låt oss vara
värdiga våra bröder som fallit!

Länge leve den
internationella kommunistiska revolutionen!

De belgiska och
italienska fraktionerna av den internationella kommunistiska vänstern
(Bilan, nr 41, Juni 1937)

Politiska strömningar och länkar: 

Arbetarrörelsens historia: 

Historiska händelser: 

Arvet från den kommunistiska vänstern: