Imperialistiskt kaos, ekologiska katastrofer Kapitalismen är fördömd…

Utskriftsvänlig versionSend by email

Friedrich Engels
förutspådde för mer än hundra år sedan att
kapitalismen slutligen skulle dra ned det mänskliga samhället
i ett fullständigt barbari om det fick fortgå i sin egen
dynamik. Utvecklingen av imperialistiska krig under det senaste
århundradet har visat hur denna fruktansvärda förutsägelse
har realisterats.

Idag kan det
kapitalistiska systemet erbjuda ytterligare en väg mot
apokalypsen: en ”mänskligt” orsakad ekologisk härdsmälta
som kan komma att göra jordklotet lika ogästvänligt
för mänskligt liv som mars. Trots att försvararna av
detta system inser detta perspektiv, finns det inget effektivt sätt
att stoppa det, eftersom både det imperialistiska kriget och
klimatkatastrofen har uppkommit ur försöken att
upprätthålla deras döende produktionssätt.

Imperialistiskt krig
= barbari!

Invasionen 2003 av
Irak, detta blodiga kaos, som genomfördes av den USA-ledda
”koalitionen” markerar ett viktigt steg i utvecklingen av
imperialistiska krig mot en verklig förstörelse av
samhället. Fyrå år efteråt har Irak, långt
ifrån ”befriat”, kastats ned i vad borgerliga journalister
eufemistiskt kallat ett ”samhälle i sammanbrott”.
Situationen i Irak är bara ett fokus i en process av upplösning
som hotar dra med sig nya områden på jordklotet, där
inte ens de stora kapitalistiska metropolerna står utanför.
Istället för att skapa en nyordning i Mellan Östern,
har USA:s militärmakt endast skapat kaos.

På ett sätt
är denna militära masslakt inte något nytt. Det
första världskriget 1914-18 tog redan det första stora
steget mot en barbarisk ”framtid”. Efter nederlaget för
Oktoberrevolutionen 1917, och de arbetaruppror som inspirerades av
den i resten av världen under 1920-talet, var vägen öppen
för en än mer katastrofal episod av totalt krig under det
andra världskriget 1939-45. Försvarslösa civila i
stora städer var nu huvudmålet för ett systematiskt
massmördande från luften, och ett folkmord omfattande
flera miljoner ägde rum i hjärtat av den så kallade
europeiska civilisationen.

Därefter orsakade
det ”kalla kriget” mellan 1945-89 en hel rad lika destruktiva
folkmord, i Korea, Vietnam, Kambodja och i hela Afrika, samtidigt som
ett globalt kärnvapenkrig, en total Förintelse, var ett
ständigt pågående hot för mänskligheten.

Det som är nytt
med de imperialistiska krigen av idag är att möjligheten av
att göra slut på hela mänskligheten nu framstår
med allt större tydlighet. Trots all brutalitet och terror under
världskrigen under det förra århundradet, följde
på dem perioder av relativ stabilitet. Alla militära
explosioner i den nuvarande situationen visar tvärtom inget
annat perspektiv än ett ytterligare fall ned i en social
fragmentering på alla nivåer, ett kaos utan slut.

Total förstörelse av biosfären

Samtidigt som
kapitalismen under sitt sönderfall har lösgjort en
imperialistisk utveckling mot ett allt mer kännbart barbari, har
man även ursinnigt ökat takten på miljöförstöringen
så att en onaturligt skapad klimatologisk förintelse kan
komma att sopa undan hela den mänskliga civilisationen, och allt
mänskligt liv. Det framstår tydligt i det
konsensusdokument som presenterades av klimatforskare över hela
världen i Februarirapporten 2007 från The
Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC), att teorin om en
uppvärmning av planeten, genom en ackumulering av relativt höga
nivåer av koldioxid, orsakas av en omfattande förbränning
av fossila bränslen, inte längre bara är en hypotes,
utan ”högst troligt”. Konsekvenserna av denna mänskligt
orsakade uppvärmning av planeten har redan börjat visa sig
på en alarmerande nivå: ändrade
väderleksförhållanden som leder till upprepad torka
och omfattande översvämningar, dödliga värmeböljor
i norra Europa och extrema klimatförhållanden med en
omfattande destruktiv potential, vilket i sin tur redan svält,
sjukdomar och flyktingströmmar i den tredje världen.

Kapitalismen kan
självfallet inte beskyllas för att ha börjat
förbränningen av fossila bränslen eller för att
påverka miljön på andra sätt som har fått
oförutsedda och farliga konsekvenser. Detta har pågått
sedan den mänskliga civilisationens gryning.

Kapitalismen är
icke desto mindre ansvarig för att ha accelererat processen av
miljöförstöring på ett aldrig tidigare skådat
sätt. Detta är ett resultat av kapitalismens allt
överskuggande tvång att maximera sina profiter och i linje
med detta dess ovilja att se de mänskliga och ekologiska
behoven, såvida dessa inte sammanfaller med målet att
ackumulera mervärde. Den inneboende tävlan som finns mellan
kapitalister, särskilt mellan olika nationalstater, förhindrar
ett verkligt samarbete på världsskala i dessa frågor.

Mycket prat om global uppvärmning

Borgarklassens stora
politiska partier i alla länder börjar nu anta olika
nyanser av grönt. Men den ekologiska politiken hos dessa
partier, hur radikala de än må verka, har medvetet dolt
allvaret i problemet, eftersom den enda lösningen på det
hotar själva det system som man lovprisar. Det konstanta
ekologiska budskapet från regeringarna är ”att rädda
planeten är vars och ens ansvar” när den stora
majoriteten saknar varje politisk eller ekonomisk makt, eller
kontroll över produktionen och konsumtionen, över vilka
varor, och hur de produceras. Borgarklassen, som har den verkliga
makten i dessa beslut, har till och med mindre möjlighet än
någonsin att tillfredsställa mänskliga och ekologiska
behov på bekostnad av profiten.

Man behöver bara
se på tidigare försök från regeringarnas sida
att skära ned koldioxidutsläppen för att förstå
ineffektiviteten hos de kapitalistiska staterna. Istället för
en stabilisering av utsläppen av växthusgaser på
1990-talets nivå år 2000, som de undertecknande staterna
i Kyotoavtalet blygsamt bestämde sig för 1995, så har
vi istället sett en ökning i de stora industrialiserade
länderna med 10,1% i slutet av århundradet, och man
förutspår att de kommer att ha ökat till 25,3% år
2010.

Det finns de som inser
att profitmotivet är en begränsande faktor när det
gäller att begränsa dessa utsläpp effektivt, och
därför tror att problemet kan lösas genom att man
ersätter en liberal politik med statligt organiserade lösningar.
Det framstår dock med all önskvärd tydlighet på
en internationell nivå att de kapitalistiska staterna är
oförmögna att samarbeta i denna fråga eftersom var
och en skulle vara tvungen till ekonomiska uppoffringar som resultat
av detta. Kapitalism innebär konkurrens, och idag, mer än
någonsin, är den dominerad av ett allas krig mot alla.

Allt är inte förlorat för
arbetarklassen: den har fortfarande en värld att vinna

Det skulle vara helt
felaktigt att inta en resignerad attityd, och tro att det mänskliga
samhället nödvändigtvis måste försjunka i
glömska som ett resultat av dessa kraftfulla tendenser –
imperialism och miljöförstöring – mot barbariet.
Fatalism inför alla de futiliteter och halvmesyrer som
kapitalismen försöker lägga fram för att skapa
fred och harmoni med naturen är lika felaktigt som att tro på
dessa kosmetiska kurer.

Det kapitalistiska
samhället har, precis som det offrar allt för att
upprätthåla sina profiter och sin tävlan, även,
oemotsägligt skapat förutsättningarna för att det
ska kunna förstöras, som ett utsugande produktionssätt.
Det har skapat de potentiella teknologiska och kulturella verktygen
för ett förenat och planerat världssystem, vars
produktion inriktas på behoven för människan och
naturen. Det har producerat en klass, proletariatet, som inte har
något behov av nationella eller konkurrensbetingade fördomar,
och som har allt att vinna på att utveckla en internationell
solidaritet. Arbetarklassen har inget intresse av den rovgiriga
profitjakten. Med andra ord har kapitalismen lagt grunden för en
högre samhällordning, så att den ska kunna
efterträdas av socialismen. Kapitalismen har visat att den är
kapabel att förinta mänskligheten, men den har också
skapat sin egen dödgrävare, arbetarklassen, som kan bevara
det mänskliga samhället och utveckla det till nya nivåer.

Kapitalismen har givit
upphov till en vetenskaplig kultur som är kapabel att
identifiera och mäta osynliga gaser som koldioxid både i
den nuvarande atmosfären och i den atmosfär som rådde
för 10 000 år sedan. Vetenskapsmän kan identifiera de
specifika isotoper av koldioxid som kommer av förbränning
av fossila bränslen. De vetenskapliga institutionerna har varit
förmögna att testa och bekräfta hypotesen om
”växthuseffekten. Ändå är det länge sedan
kapitalismen som samhällssystem var förmöget att
använda en vetenskaplig metod och dess resultat till fördel
för mänskliga framsteg. Den största delen av
vetenskapliga undersökningar och upptäckter idag syftar
till förstörelse: till upptäckter av allt mer
sofistikerade metoder för massmord. Endast en ny
samhällsordning, ett kommunistiskt samhälle, kan ställa
vetenskapen i mänsklighetens tjänst.

Trots de senaste 100
årens förfall och förruttnelse i det kapitalistiska
systemet, är dessa grundstenar för ett nytt samhälle
fortfarande intakta.

Den internationella
arbetarklassens återkomst sedan 1968 är ett bevis för
detta. Utvecklingen av dess klasskamp mot den konstanta försämringen
av arbetarklassens levnadsstandard under de årtionden som
följde har förhindrat den barbariska konsekvens som det
kalla kriget innebar: en total konfrontation mellan de två
imperialistiska blocken. Efter 1989 och upplösningen av blocken
så har arbetarklassens defensiva hållning inte kunnat
förhindra en utveckling av fruktansvärda lokala krig som
tenderar att bli allt mer okontrollerbara, och som drar med sig allt
större delar av mänskligheten. Under denna period av
kapitalismens sönderfall, har inte längre proletariatet
tiden på sin sida, särskilt som en allt mer annalkande
ekologisk katastrof måste tas med i den historiska ekvationen.

Sedan 2003 har
arbetarklassen åter börjat ta upp kampen med förnyad
styrka, efter att östblockets kollaps avstannade den återkomst
som påbörjades 1968.

Under dessa
förutsättningar av ett ökande självförtroende
i arbetarklassen, kommer de faror som utgörs av imperialistiska
krig och en ekologisk katastrof, inte längre enbart att ge
upphov till känslor av oförmåga och fatalism, de kan
leda till en mer djupgående politisk reflektion om sakernas
tillstånd på en internationell nivå, och om
nödvändigheten av en revolutionär omvälvning av
det kapitalistiska samhället. Det är revolutionärers
ansvar att aktivt delta i denna medvetandeutveckling.

Como
20070505

Från
World Revolution nr 304.