Egypten:Ett frö till masstrejken

Utskriftsvänlig versionSend by email

I World Revolution
302 rapporterades om den strejkvåg som omfattade flera sektorer
av arbetarklassen i Egypten i början av detta år: i
cementfabriker och fågelfarmer, i gruvor, i kollektivtrafik på
bussar och järnvägar, i renhållningssektorn och
framför allt i textilindustrin har arbetare varit ute i en lång
rad illegala strejker mot de snabbt försämrade reallönerna
och nedskärningar av olika bidrag. Den militanta, spontana
karaktären hos dessa strider kan anas i denna beskrivning av hur
en strejk bröt ut i december förra året vid den stora
textilfabriken Mahalla al-Kubra’s Misr Spinning and Weaving norr om
Kairo., utgjorde centrum i rörelsen. Utdraget är ifrån
”Egyptian textile workers confront the new economic order” av
Joel Neinin och Hossam el-Hamalawy, publicerad i Middle East Report
Online och libcom.org, baserad på intervjuer med arbetare vid
fabriken, Muhammed ’Attar och Sayyid Habib.

”De 24.000
arbetarna vid Mahalla al-Kubras Misr Spinning and Weaving Complex var
spända på att höra nyheten den 3 mars 2006 att
premiärministern Ahmad Nazif hade uttalat ett dekret om en
ökning av den årliga bonusen som ges till alla offentligt
anställda fabriksarbetare, från en fast summa på 100
egyptiska pund (17 dollar) till en två månaders
lönebonus. Den senaste gången man höjde den årliga
bonusen var 1984 – från 75 till 100 pund.

`Vi läste
dekretet, och började sprida ett medvetande om detta i
fabriken`, sade ’Attar. `Ironiskt nog började den
regeringstrogna fackföreningen publicera nyheten som något
som man hade uppnått`. Han fortsatte: `December (när den
årliga bonusen betalas ut) kom, och alla var oroliga. Vi
förstod att vi hade blivit blåsta. Man erbjöd oss
bara samma gamla 100 pund. Faktum är att det bara blev 89 pund
kvar efter skatteavdrag.`

Det låg en
kampvilja i luften. Under de följande två dagarna började
grupper av arbetare att vägra acceptera lönerna i protest.
Därefter, den 7 december började tusentals arbetare från
morgonskiftet att samlas på Tal’at Harb-torget i Mahalla, som
ligger mitt framför huvudingången till fabriken.
Fabriksarbetet började gå långsammare, och stannade
helt när omkring 3000 kvinnliga fabriksarbetare lämnade
sina stationer, och marscherade över till spinn- och vävardelen
av fabriken, där de manliga kollegorna ännu inte stoppat
sina maskiner. De kvinnliga arbetarna stormade in och ropade: `Var är
männen? Här är kvinnorna!` Skamsna gick männen
med i strejken.

Omkring 10 000
arbetare samlandes på torget, och skrek `Två månader!
Två månader!` för att understryka kravet på
den bonus man hade blivit lovad. Svartklädd upploppspolis
placerades snabbt ut runt fabriken och i hela staden, men de agerade
inte för att stoppa protesterna. `De blev chockerade av vårt
antal`, sade ’Attar. `De hoppades att vi skulle upplösa oss
till kvällen eller nästa dag`. Uppmuntrade av den statliga
säkerhetsstyrkan erbjöd ledningen en bonus som uppgick till
21 dagars lön. Men, som ’Attar skrattande påminner sig
”kvinnorna (på fabriken) slet nästan sönder varje
representant från ledningen som försökte förhandla`.

När kvällen
kom, sade Sayyid Habib, insåg männen att det var ´mycket
svårt att övertyga kvinnorna om at de skulle gå hem.
De ville stanna och övernatta. Det tog timmar att övertyga
dem om att de skulle gå hem till sina familjer, och återvända
nästa dag´. Med ett stort leende tillade ’Attar
´Kvinnorna var mer militanta än männen. De utsattes
för kränkningar och hot av säkerhetsstyrkorna, men de
höll ut´.

Innan morgonbönerna
stormade kravallpolisen in genom företagsgrindarna. Sjuttio
arbetare, däribland ’Attar och Habib, sov inne på
fabriken, där man hade låst in sig. ´Säkerhetspoliserna
sade att vi var få, och gjorde bäst i att lämna
stället, men de visste inte hur många av oss som fanns där
inne. Vi ljög och sade att det fanns tusentals därinne´.
’Attar och Habib väckte snabbt sina kamrater, och tillsammans
började arbetarna banka ljudligt på olika metallföremål.
´Vi väckte upp alla på företaget och i staden.
Krediten på våra mobiltelefoner tog slut när vi
ringde våra familjer och vänner utanför fabriken, för
att meddela dem att de skulle öppna sina fönster och låta
säkerhetsstyrkorna veta och de var iakttagna.. Vi ringde alla
arbetare vi kände för att uppmana dem att skynda sig till
fabriken.

Vid denna tidpunkt
hade polisen stängt av vatten och elektricitet till fabriken.
Säkerhetsagenter skyndade till tågstationerna för att
säga till arbetare som kommit in från förstäderna,
att fabriken hade stängt på grund av strömavbrott.
Denna avledningsmanöver misslyckades.

´Mer än
20 000 arbetare samlades´ sade ’Attar. ´Vi höll en
massiv demonstration, där vi symboliskt begravde våra
chefer. Kvinnorna kom med mat och cigarretter och gick med i
demonstrationen. Säkerhetsstyrkorna vågade inte stoppa
oss. Grundskoleelever och studenter från de närbelägna
högskolorna tog gatorna i besittning för att stödja de
strejkande´. Den fjärde dagen av fabriksockupation som
erbjöd panikslagna regeringstjänstemän en 45-dagars
bonus och gav försäkringar att företaget inte skulle
bli privatiserat. Strejken avslutades, och den regeringskontrollerade
fackföreningen fick stå där med skammen, när den
icke auktoriserade aktionen av arbetarna på Misr-fabriken
segrade”.

Segern vid Mahalla
inspirerade ett antal andra sektorer att gå med i kampen, och
rörelsen har långt ifrån stannat upp. I april kom
konflikten mellan staten och Mahalla-arbetarna åter upp till
ytan. Arbetarna beslöt att sända en stor delegation till
Kairo för att förhandla(!) med ledningen för General
Federation of Trade Unions om lönekrav och för att ta upp
frågan om det lokala fackets stöd för fabriksägarna
vid Mahallafabriken under strejken i December. Svaret från de
statliga säkerhetsstyrkorna var att införa
undantagstillstånd vid fabriken. Som svar på detta gick
arbetarna åter ut i strejk och två andra stora
textilfabriker deklarerade sin solidaritet med Mahalla: Ghazl Shebeen
and Kafr el-Dawwar. Uttalandet från de senare var särskilt
tydligt:

Arbetarna vid Kafr- el-Dawwar befinner sig i
samma situation som Ghazl el-Mahalla

Vi textilarbetare
i Kafr- el Dawwar deklarerar vår fulla solidaritet med er, för
att ni ska uppnå era rimliga krav, vilka är de samma som
våra. Vi fördömer säkerhetsstyrkornas nedslag
som hindrade delegationen av arbetare från Mahalla att resa för
att delta i den planerade demonstrationen vid General Federation of
Trade Unions högkvarter i Kairo. Vi fördömer också
Said el-Goharys uttalande till Al-Masry Al-Youm i söndags, där
han beskrev er aktion som ”nonsens”. Vi följer uppmärksamt
vad som händer med er, och deklarerar vår solidaritet med
textilarbetarnas strejk i förrgår, och den begränsade
strejken i silkesfabriken.

VI vill att ni ska
veta, att vi arbetare vid Kafr el-Dawwar och ni arbetare vid Mahalla
går i samma riktning och har en gemensam fiende. Vi stödjer
er rörelse, eftersom vi har samma krav. Sedan slutet av vår
strejk den första veckan i februari, har vår lokala
fackförening inte vidtagit några åtgärder för
att vi ska nå de krav som utlöste strejken. Vår
lokala fackförening har skadat våra intressen… Vi
uttrycker vårt stöd för era krav att reformera
lönerna. Vi, precis som ni, ser fram emot slutet av april för
att se om arbetsmarknadsministern kommer att genomföra de krav
vi begärt eller inte. Vi har dock inte så mycket tilltro
till ministern, eftersom vi inte har sett något agerande från
henne eller den centrala fackföreningsledningen. Det ankommer på
oss själva, om vi ska uppnå våra mål.

Därför
vill vi understryka att:

  1. Vi sitter alla
    i samma båt och kommer att göra samma resa;

  2. Vi vill
    deklarera vår fulla solidaritet med era krav, och vi vill
    understryka att vi är beredda att vidta solidaritetsåtgärder,
    om ni bestämmer er för att gå ut i strejk;

  3. Vi kommer att
    informera arbetarna vid Artificial Silk, El-Beida Dyes och Misr
    Chemicals om er kamp, och öppna broar för att utvidga
    solidaritetsfronten. Alla arbetare är bröder i tider av
    strid.

  4. Vi måste
    skapa en bred front för att kämpa mot regeringens
    fackföreningar. Vi måste besegra dessa fackföreningar
    idag, inte i morgon.”

(Översättning
från websiten Arabawy, först publicerad på engelska
på libcom.org)

Detta är ett
exemplariskt uttalande eftersom det visar på den grundläggande
naturen i varje genuin klassolidaritet: över yrkesgränser
och företagsgränser – en medvetenhet om att tillhöra
en och samma klass, som bekämpar samma fiende. Det är också
påfallande klart när det gäller behovet att kämpa
emot de statliga fackföreningarna.

Det bröt även
ut strider på andra platser vid denna period: gummisamlare i
Giza stormade företagskontoret i protest mot att man inte
betalade ut löner; 2 700 textilarbetare i Monofiya ockuperade en
textilfabrik; 4 000 textilarbetare i Alexandria gick ut i strejk en
andra gång efter att ledningen försökte dra av på
lönen för en tidigare strejk. Det har också
förekommit illegala, icke officiella strejker.

Det har också
förekommit försök att krossa rörelsen med våld.
Säkerhetspolis har stängt, eller hotat stänga ”Centres
for Trade Unions and Workers Services” i Nagas Hammadi, Helwan.
Dessa centra anklagades för att ”underblåsa en
strejkkultur”.

Förekomsten av
dessa centra indikerar att det äger rum försök att
bygga upp nya fackföreningar. Det går inte att komma
ifrån, att det i ett land som Egypten, där arbetarna
endast har erfarenhet av fackföreningar som öppet agerar
som poliser på verkstadsgolvet, uppkommer idéer bland de
mest militanta arbetarna att lösningen på deras problem är
att skapa verkligt ”självständiga” fackföreningar,
på liknande sätt som de polska arbetarna tänkte
1980-81. Men det som framstår som mest tydligt genom det sätt
som strejkerna organiserades vid Mahalla (med spontana
demonstrationer, massiva delegationer och möten vid
fabriksportarna) är det faktum att arbetarklassen är som
starkast när den direkt tar saken i egna händer, istället
för att lämna över sin makt till en ny
fackföreningsapparat.

I Egypten kan vi redan
se ett frö till masstrejken – inte bara i arbetarnas förmåga
till en massiv, spontan aktion, utan också i den höga
nivån av klassmedvetenhet som uttrycks i uttalandet från
Kafr el-Dawwar.

Även om vi inte
har sett något medvetet samband mellan dessa händelser och
annan klasskamp i det imperialistiskt uppdelade Mellan Östern: i
Israel bland hamnarbetare, statsanställda och nu nyligen bland
grundskolelärare som strejkat för löneökningar,
och studenter som har konfronterat polisen i demonstrationer mot
höjda examensavgifter; i Iran där man på första
maj såg tusentals arbetare störa ordningen på de
regeringsledda demonstrationerna genom att ta upp regeringsfientliga
slagord, eller organisera otillåtna demonstrationer där
man drabbades av kraftig repression från polisen. Men
samtidigheten i dessa rörelser kommer från samma källa
– kapitalets drivkraft att försämra villkoren för
arbetare över hela världen. På detta sätt
innehåller de fröen för an framtida
internationalistisk enhet i hela arbetarklassen mot alla hinder av
nationalism, religion och imperialistiska krig.

Amos,
20070501. Från World Revolution nr 304.

Territoriella situationer: 

Aktuella händelser: