I Libanon och Gaza, konflikten fortsätter

Utskriftsvänlig version

Israeliska trupper har lämnat Libanon sedan några månader men landet befinner sig återigen i ett kaotiskt tillstånd. Mordet på den kristne industriministern, Pierre Gemayel, (den sjätte politikern som blivit mördad inom ett år) visar på den djupa splittringen inom landet. Hundratusentals personer använde hans begravning för att uttrycka sitt motstånd till Syriens inblandning i Libanon. När denna artikel skrivs, demonstrerar hundratusentals på Beiruts gator i en Hizbollah ledd motdemonstration som regeringen redan har fördömt som ett hot mot demokratin och som en syrisk – iransk komplott. Direkt uppmuntrade av olika imperialistiska makter, ökar klyftan mellan de olika etniska grupperna i landet. Det pågår en tillfällig allians mellan sunnitiska grupperingar och några kristna fraktioner mot shiiterna, medan andra kristna fraktioner som står närmare Frankrike stödjer de demonstrationer som är emot regeringen. Sedan Israels misslyckade invasion sommaren 2006 har Hizbollahs politiska tyngd, som stöds både av Iran och Syrien, ökat avsevärt. Libanon, detta lilla land i Mellanöstern tycks kristallisera alla de imperialistiska spänningarna i regionen som helhet. Det libanesiska dramat har påverkats avsevärt av försvagningen av världens ledande makt – USA- vilket också har avslöjat svagheten hos USA:s viktigaste allierade i regionen, Israel. Å ena sidan hävdar Iran sig som en regional imperialistisk makt med en enorm aptit. Dess inflytande i Irak och Libanon kan inte ignoreras av vare sig USA eller Israel, i synnerhet eftersom andra stora imperialistiska makter såsom Frankrike och Italien har skaffat sig ett fotfäste i regionen under förevändningen att agera som FN:s fredsbevarande trupper i Libanon. Den ökande spänningen mellan Frankrike och Israel kom till uttryck i november 2006 när israeliska jaktplan flög över södra Libanon. De franska trupperna reagerade omedelbart och förberedde moteld från dess luftvärns batterier.

I Gaza, barbariet ökar

Under de senaste månaderna har Gaza remsan återigen kommit på rubrikerna. Varje dag innebär nya våldsdåd och dödande. En befolkning som redan lever i en fruktansvärd fattigdom (över 70% av befolkningen är arbetslös) och lever i en ständig rädsla, och tvingas att inrikta sig på att överleva från dag till dag.

I början av november landade raketer som avfyrats från Gazaremsan i södra Israel, särskilt i staden Siderot. Som svar på denna attack gav Israels försvarsminister Amir Peretz order om att den israeliska armen skulle utföra en stor flyg och mark offensiv. Det utfördes många flygattacker. Natten mellan den 15 och 16 november genomfördes 5 flygbombningar mot hus som påstods härbärgera Hamas soldater, i flyktinglägren Jabalia och Chiatti och i Rafah. Den israeliska borgarklassen hävdar att detta var noggrant utvalda mål, men de syftar att slå mot tätt befolkade områden. I en av dessa attacker, i Beit Hanoun, dog 19 civila palestinier, de flesta av dem kvinnor och barn.

Borgarklassen, oavsett nationalitet, bryr sig inte ett dugg om lidandet som dess smutsiga imperialistiska intressen orsakar. Vilken skillnad finns det mellan en terrorist attack som utförs av en palestinsk självmordsbombare som blivit manipulerad av Hamas väpnade gren, och de israeliska flygbombningarna? Varje borgarklass använder de vapen de har till förfogande och med ett totalt förakt för människoliv. Sålunda blir den israelisk-palestinska konflikten en spiral av barbari. Den israeliska reträtten från Gaza i september 2005, efter 38 års militär ockupation, betydde på intet sätt en återvändo till ett lugn, långt mindre en fred. Våldet har fortsatt sedan dess och de senaste månaderna har det accelererat på ett brutalt sätt. Labour politikern (det israeliska ”arbetarpartiet”, ö.a) Binyamin Ben Eliezer uttalade sig på följande sätt:

”Vi ska jaga dem dag och natt. Vi kommer att visa dem vad ett avstyrkande betyder. Om inte raketerna upphör att komma, kommer det inte att bli någon pardon för Hamas, från premiärminister Ismail Haniyeh till den siste av hans följeslagare”.

 Det vapenstillestånd som slöts den 26:e november, och som bröts omedelbart från bägge sidor, kan bara vara en förberedelse för nya strider som en israelisk källa gjorde klart:

”Vi har inte råd att skicka våra fallskärmsjägare för att jaga palestinska barn. Vi borde träna dag och natt för en verklig strid” (Sunday Times 26-11-06).

Alla delar av borgarklassen är ansvariga för kaoset

Staten Israel är på samma sätt som USA, efter misslyckandet i Libanon, oåterkalleligen en försvagad makt. Nedgången i USA:s ledarskap och Israels dominans i regionen kan bara uppmuntra alla de andra imperialistiska makterna, från den största till de minsta, att blanda sig i konflikten. Det ökande antalet skärmytslingar inom FN visar på detta. Sålunda använde sig USA av sin veto rätt angående en resolution som föreslogs av Qatar och som stöddes av FN:s säkerhetsråd, vilken fördömde de israeliska militäroperationerna på Gazaremsan. På ett liknande sätt blev ”Fredsinitiativet” för Mellanöstern som lades fram av Frankrike och Spanien omedelbart förkastat av Israel och kyligt bemött i Washington.

Libanon, Gaza och Mellanöstern som helhet används av alla ”försvarare av freden” för att föra fram deras egna imperialistiska intressen och blockera dess motståndares ambitioner. Men alla av dem är skyldiga till spridandet av våld och kaos i regionen och planeten som helhet.

Tino december 06 (Bearbetning från Revolution Internationale)

Territoriella situationer: 

Geografisk region: 

Aktuella händelser: