Kravallerna i Köpenhamn: Polisprovokationer och våld för att demoralisera en ny generation av arbetare

Utskriftsvänlig versionSend by email

Den 1:a mars angrep då slutgiltigen den danska polisen
ungdomarna som försökte försvara det s.k. ”Ungdomshuset” på Nörrebro i
Köpenhamn. Den danska staten och dess polis hade förberett sig under lång tid,
ungefär ett halvår, de använde sig av hundratals poliser från Elitstyrkorna, de
s.k. ”antiterrorist” styrkorna för att med närmast militära medel driva ut
ungdomarna från ”Ungdomshuset”.

Det råder ingen som helst tvekan om att den danska staten
ville tvinga fram en våldsam konfrontation med ungdomarna, där staten visade
upp sina enorma repressiva muskler, för att på så sätt skrämma en ny generation
som börjar ifrågasätta vilken framtid som det kapitalistiska samhället ger dem
och mänskligheten som helhet. De arresterade mer än 600 aktivister, ännu fler
har skadats i konfrontationer med polisen, och för tillfället råder en stor
modlöshet inom denna miljö.

Staten och dess medier har lyckats med att porträttera och
polarisera den underliggande sociala frågan till uteslutande en fråga om
våld, alltså våldsamma konfrontationer mellan polisen å ena sida och unga –
maskerade, stenkastande gatudemonstranter å den andra. Nu var dessa
”stenkastande autonoma element” en ganska liten minoritet av dem som
protesterade mot rivningen av ”Ungdomshuset”, men det är enkelt för staten att
manipulera denna typ av element som ”autonoma” aktivister till närmast militära
konfrontationer, ”Det blev en lyckad operation som genomfördes med militär
precision”
uttalade den danske poliskommissarien F.Steen Munch belåtet i Dagens
Nyheter
den 2:a mars. Att dessa ”militanta demonstranter” var en minoritet
var något som gavs mycket liten uppmärksamhet i den härskande klassens medier.

En komplementerande faktor som illustrerar alvarliga
begränsningar hos denna typ av rörelser är att deras krav formulerades som en
”ungdomsfråga”, att de kämpar för ett ”ungdomshus” osv.

Detta används av den härskande klassen för att avleda en social
fråga, om den viktiga frågan om var arbetarklassen kan mötas och träffas.
Idag är arbetare hänvisad till dyra krogar eller andra mötesplatser som är dyra
att besöka och dessutom helt oanvändbara för att kunna föra en diskussion.

Borgarklassens medier gör allt för att porträttera denna typ
av rörelse som en ”ungdomsfråga”, eller så påstår de att alla (ungdomar) som
deltar i protesterna mot rivningen av ”Ungdomshuset” (som tidigare hade varit
ett ”Folkets Hus” som byggdes under sent 1800-tal och då var en genuin samlingsplats
for hela arbetarklassen, oavsett generationer!) antingen är huliganer eller ett
gäng medelklassungdomar som inte har något gemensamt med ”riktiga” arbetare
eller invandrare.

Som vanligt använder sig den härskande klassen av sociologer
och andra ”experter” för att legitimera denna typ av påståenden vilka också
används för att rättfärdiga den enorma repressionen mot protesterna av
rivningen av ”Ungdomshuset”.

Kravallerna i Köpenhamn visar att för att kunna föra en kamp
som kan utmana den kapitalistiska staten på allvar, är det nödvändigt att föra
fram kampen på ett sätt som förenar den exploaterade befolkningen, över
specifika generationsgränser, att aktivt arbeta för att få med den arbetande
befolkningen i kampen, få med pensionärer, o s v. För att kunna göra
detta måste också kraven generaliseras till att omfatta krav som gäller hela
arbetarklassen. I detta fall skar man på förhand av denna möjlighet genom att
formulera kraven som krav för ungdomar.

Den andra lärdomen är frågan om hur man skall ta ställning
till frågan om våldet och repressionen. Händelserna i Köpenhamn visar att
borgarklassen ville provocera fram ett omfattande våld för att slå ned och
skrämma de som idag eller i framtiden kommer att ifrågasätta kapitalismen. Det
visar också att det inte går att konfrontera kapitalismen utan perspektiv, våld
i sig är ingen proletär metod. Det blinda våldet är något som borgarklassen för
fram, arbetarklassen har enbart och alltid använt sig av våld för att försvara
sig mot kapitalets repression, inte som ett självändamål!

Kampen mot CPE i Frankrike under våren 2006 förde fram ett
verkligt perspektiv för arbetarklassen, där de organiserade sig i stormöten och
valde strejkkommittéer som var omedelbart återkallbara inför stormöten. Detta
visar på den verkliga, revolutionära dynamiken i en kamp som utmanar
kapitalismen, och det är denna kamp som borgarklassen fruktar, i Danmark som i
alla länder, att arbetarklassen och de som ifrågasätter kapitalismen skall ta
till sig.

Dan Berglund. 16-3-07

 

 

 

 

Geografisk region: