Februari 1917: Arbetarråden öppnar vägen mot den proletära revolutionen.

Utskriftsvänlig versionSend by email

Den ryska
revolutionen 1917 var en massrörelse av de exploaterade, den största, den mest
medvetna och den rikligaste med erfarenheter, med initiativ och en kreativitet
som inte hade skådats tidigare i historien. Miljoner proletärer kom över sin
isolering och förenade sig medvetet, skaffade sig medlen att agera kollektivt
som en kraft, skapade sina egna instrument för att vräka den borgerliga staten
över ända och ta makten: detta genom arbetarråden (sovjeterna). Utöver
kullkastanden av den Tsaristiska regimen, var denna händelse en del av den
internationella vågen av arbetarklassens uppror mot första världskriget och
tillkännagav inget mindre än början på proletariatets världsrevolution.

Borgarklassen har inte försummat något tillfälle då den
spenderat årtionden med att koka ihop de mest skamlösa lögner om denna
historiska händelse. 90 år efter att sovjeterna tog makten i Ryssland,
fortsätter propagandisterna för den härskande klassen att sjunga samma lovsång
till den borgerliga parlamentariska ”demokratin” och spy ut de värsta
förfalskningarna av realiteten om proletariatets diktatur i Ryssland. Trots
irrelevanta påpekanden, har dessa borgarklassens historiker oupphörligen
presenterat februarirevolutionen 1917 som en rörelse för ”demokrati”, som
kidnappades av bolsjevikernas ”statskupp”. Februari var enligt dem en äkta
”demokratisk festival”, oktober 1917 var en vulgär ”statskupp”, en bolsjevikisk
manipulation av de efterblivna massorna i Tsarryssland. Denna skamlösa
hjärntvätt är en produkt av den rädsla och den ilska som världens borgarklass
upplevde i förhållande till det kollektiva arbetet och solidariteten, den
medvetna aktionen av den utsugna klassen, som vågade resa sitt huvud och ifrågasätta
den existerande ordningen. Chockvågorna från denna proletära jordbävning jagar
fortfarande i borgarklassens minnen, som har gjort det som står i dess makt, då
som nu, att skilja arbetarklassen från sin historiska erfarenhet.

Idag är förfalskningen av den ryska revolutionens innebörd
och degraderingen av det essentiella i arbetarråden, en del av kapitalismens
kampanjer om ”kommunismens död”, då de likställer den proletära revolutionen
med dess bödel, stalinismen. Dessa uttrycker den falska idén att en
revolutionen bara leda till koncentrationsläger som Gulag.

Inför alla dessa skändningar och mystifierande propaganda,
är försvaret av ryska revolutionen en plikt för revolutionärer för att hjälpa
arbetarklassen att göra sig av med den ideologiska dynga som borgarklassen
häller över den, och återta hela rikedomen i denna vitala erfarenhet.

Februari 1917:den första episoden i den proletära
världsrevolutionen

Arbetarresningen i Sankt Petersburg (Petrograd) kom inte som
en blixt från klar himmel. Den var i kontinuitet med de ekonomiska strejkerna
som påbörjats av ryska arbetare sedan 1915 i reaktion mot den brutala slakten
av arbetare på slagfälten, mot hunger, misär, brutal exploatering och krigets
ständiga terror. Dessa strejker och revolter var inte på något sätt något
speciellt för det ryska proletariatet. En liknade våg av strejker utvecklades i
Tyskland, Österrike och Storbritannien. Vid fronten skedde massiva myterier och
deserteringar, fraterniseringar vid fronten, speciellt hos de ryska och tyska arméerna.
Faktum var att de efter att ha låtit sig lockas med i regeringarnas patriotiska
svada och ”demokratiska” illusioner, efter att ha vilseletts av förräderiet av
flertalet socialdemokratiska partier och fackföreningar, reste det
internationella proletariatet sitt huvud och började frigöra sig från den
chauvinistiska giftröken. Internationalisterna var i spetsen för denna rörelse
– Bolsjevikerna, spartakisterna och hela vänstern i den andra internationalen
som hade fördömt utbrottet av kriget i augusti 1914 som ett imperialistsikt
krig, en manifestation av världskapitalismens kollaps, och som en signal för
proletariatet att slutföra sin historiska uppgift: den internationella
socialistiska revolutionen. Denna historiska utmaning skulle antas i internationell
skala av arbetarklassen från 1917 till 1923. Förtruppen för denna omfattande
proletära rörelse, som stoppade kriget och öppnade upp möjligheten av den
världsrevolution, var det ryska proletariatet i februari 1917.

Utbrottet av den ryska revolutionen var med andra ord inte
en nationell affär eller ett isolerat fenomen – t.ex. en försenad borgerlig
revolution som begränsade sig till att störta feodalismen. Den var höjdpunkten
hos det internationella proletariatets svar på kriget och på ett mer djupgående
plan, på kapitalismens övergång till sin förfallsperiod.

Bildandet av arbetarråden: revolutionens organ

Från den 22:a till den 27:e februari iscensatte arbetarna i
Sankt Petersburg ett uppror som ett svar på det historiska problem som ställdes
av världskriget. Det började med textilarbetarna – som överkom de revolutionära
organisationernas tvekan – en strejk som omfattade nästan alla fabriker i
huvudstaten under 3 dagar. Den 25:e 
februari hade 240 000 arbetare stoppat arbetet och tvärtemot att
vara passiva följde en mängd möten och gatudemonstrationer, där deras slogan
den första timmen var ”bröd”, som senare backades upp med ”ned med kriget”,
”ned med enväldet”. På kvällen den 27:e februari, behärskade upproret, som
leddes av det beväpnade proletariatet, huvudstaden. Samtidigt började strejker
och arbetardemonstrationer i Moskva och som under de påföljande dagarna spred
sig till andra städer i provinserna som Samara, Saratov och Charkov …

Den tsaristiska regimen som var isolerad och inte kunde
använda armén som underminerats av kriget, var tvungen att abdikera.

När väl den första länken hade brutits ville inte arbetarna
slå till reträtt och för att inte gå fram i blindo återupplivade de
erfarenheten från 1905 genom att skapa arbetarråd som uppstod spontant under
den första stora masstrejken. Dessa arbetarråd härstammade direkt från
tusentals arbetarförsamlingar, som centraliserade sina aktioner genom valda och
omedelbart återkallbara delegater.

Trotskij hade efter 1905 redan visat vad arbetarråden var:

Vad var arbetardelegaternas sovjeter? Sovjeterna uppstod som ett
svar på ett objektivt behov –ett behov som föddes ur händelsernas utveckling.
Det var en organisation som hade auktoritet och ändå inte hade några
traditioner, som omedelbart kunde omfatta en utspridd massa av hundratusentals
människor … som var förmögen att ta initiativ och till spontan självkontroll.”
(Trotskij ”1905”, egen översättning)

Denna den ”slutligen
upptäckta formen för proletariatets diktatur”
som Lenin uttryckte det,
gjorde den permanenta organiseringen i fackföreningar till noll och intet
värde. I en period då revolutionen är på den historiska agendan, exploderar
kampen spontant och tenderar att spridas till alla sektorer av produktionen.
Det spontana sätt som arbetarråden uppstod var ett direkt resultat av den
explosiva, snarare än planerad eller programmerad, karaktären hos den
revolutionära kampen.

Arbetarråden i den ryska revolutionen var inte bara en
passiv produkten av exceptionella objektiva villkor, utan också en produkt av
en kollektiv medvetandeprocess. Rådsrörelsen bar själv på medlen för en
egenutbildning av massorna. Arbetarråden blandade ekonomiska och politiska
aspekter av kampen mot den etablerade ordningen. Som Trotskij skrev:

”i detta ligger dess styrka. Varje vecka för fram något nytt till
massorna. Varje tvåmånaders period bildar en epok: vid slutet av februari
upproret, i slutet av april en demonstration av beväpnande arbetare och
soldater i Petrograd, i början av juli en ny attack, betydligt bredare och med
mer resoluta slogans. I slutet av augusti, blir Kornilovs försök till statskupp
tillbakaslagen av massorna. I slutet av oktober, tar bolsjevikerna makten.
Under dessa händelser, så slående i sin rytm, pågick små processer som svetsade
samman de heterogena elementen i arbetarklassen till en politisk helhet.”

”Möten hölls i skyttegravarna, på bytorg, på fabrikerna. Under
flera månader var varje gathörn i Petrograd och i hela Ryssland en offentlig
tribun..”

(Trotskij, Ryska revolutionen)

Bolsjevikpartiets roll i arbetarråden

Även om det ryska proletariatet skaffade sig medlen för sin
kamp genom att bilda arbetarråd så närmade de sig tidigt i februari en mycket
farlig situation. Den internationella borgarklassens krafter började omedelbart
försöka vända situationen till sin fördel. Oförmögen att slå ned upproret med
våld, försökte de omorientera sig mot borgerligt ”demokratiska” mål. Å ena
sidan bildade de en officiell Provisorisk regering med syftet att fortsätta
kriget, å andra sidan invaderades arbetarråden av mensjeviker och
socialrevolutionärer redan från start.

De senare, vars majoritet hade gått över till det borgerliga
lägret under kriget, hade ett enormt stort förtroende hos arbetarna i början av
februarirevolutionen. De fick helt naturligt ledningen över sovjeterna. Från
denna strategiska position använde de alla medel för att försöka sabotera och
förstöra sovjeterna.

Från en situation av ”dubbelmakt” i februari, uppstod en
situation av ”dubbel maktlöshet” under maj och juni 1917, då sovjeternas
ledning tjänade som en maskering för borgarklassen för att förvekliga sina mål:
att återetablera ordning hemmavid och vid fronten för att fortsätta den
imperialistiska slakten. Mensjevikernas och socialrevolutionärernas demagoger
gav ännu mer löften om fred, ”lösning på det agrara problemet”, 8-timmars dag,
mm, utan att någonsin genomföra dem.

Även om arbetarna, åtminstone i Petrograd, var övertygade
endast sovjeternas makt kunde besvara dessa frågor, och även om de såg att
deras krav inte togs om hand, fanns det på annat håll och bland soldaterna
fortfarande en stark tro på ”medlare” från representanter från den s.k.
borgerliga revolutionen.

Det blev Lenin som i ”Aprilteserna”, två månader
efter rörelsen startade, kom att lägga fram en djärv plan för att åter rusta
bolsjevikpartiet, som också hade rört sig mot en samarbetslinje med den
provisoriska regeringen. Hans teser förklarar tydligt i vilken riktning
proletariatet rörde sig och formulerade perspektivet för partiet:

”1. I vår inställning till kriget… är även den ringaste eftergift
åt ’den revolutionära försvarsvänligheten’ otillåtlig. …

3. Intet understöd åt den provisoriska regeringen, dess enorma
falskhet måste göras klar, i synnerhet vad det gäller frågorna om avträdelser
av erövrade territorier.  Det otillåtliga
illusionsväckande ’kravet’ på att denna regering, kapitalisternas regering,
skall upphöra att vara imperialistisk måste ersättas med avslöjande verksamhet.

5. Inte en parlamentarisk republik - att återvända till den från
de arbetardeputerades sovjeter skulle vara ett steg tillbaka... Avskaffande av
polisen, armén och ämbetsmannakåren. Alla tjänstemän, som genomgående skall
vara valda och när som helst kunna avsättas, skall erhålla en avlöning som inte
överstiger en kvalificerad arbetares genomsnittslön.”

( Lenin, Aprilteserna, http://web.archive.org/web/20041102023908/http://www.vanster.nu/
)

Beväpnade med denna solida kompass, kunde bolsjevikpartiet
ge förslag till aktioner som motsvarade behoven och möjligheterna vid varje
tidpunkt i den revolutionära processen, hela tiden med blicken riktad mot
perspektivet att ta makten och göra detta genom arbetet med

att tålmodigt, systematiskt, ihärdigt och med särskild anpassning
till massornas praktiska behov klargöra felen i deras taktik.”
(Lenin, som
ovan).

Genom denna kamp för att massorna skall ta kontroll över sin
egen organisation mot borgarklassens sabotage, efter flera politiska kriser i
april, juni och speciellt i juli, blev det möjligt att förnya sovjeterna, inom
vilka bolsjevikerna kom i majoritet.

Bolsjevikernas avgörande aktiviteter hade som centralt tema
att utveckla medvetandet i arbetarklassen, byggd på ett förtroende för
massornas förmåga till kritik och analys, ett förtroende för dess förmåga till
enhet och självorganisering. Bolsjevikerna försökte aldrig att pådyvla massorna
en förberedd ”aktionsplan”, att mobilisera massorna som man mobiliserar en
armé.

”Lenins huvudsakliga styrka låg i hans förståelse av den inre
logiken i rörelsen och hur han lät detta vägleda sin politik. Han pådyvlade
inte sina planer på massorna; han hjälpte massorna att förstå och förverkliga
sina egna planer.”
(Trotskij, Ryska revolutionen)

Från och med september ställde bolsjevikerna tydligt frågan
om maktövertagandet på arbetarnas och soldaternas möten.

”Maktövertagandet beslutades, så att säga, att ske på ett bestämt
datum, den 25:e oktober. Det bestämdes inte genom ett hemligt möte, utan öppet
och offentligt, och den framgångsrika revolutionen skedde just precis den 25:e
oktober.”
(som ovan)

Den gav upphov till en inte tidigare skådad entusiasm bland
arbetarna i hela världen och blev en fyrbåk som lyste upp framtiden för alla
exploaterade.

Idag är förstörelsen av den härskande klassens politiska och
ekonomiska makt fortfarande en nödvändighet. Proletariatets diktatur,
organiserade i suveräna råd, är fortfarande det enda sättet att öppna vägen för
ett kommunistiskt samhälle. Därför behöver proletariatets återta sina
erfarenheter från händelserna 1917.

SB (ursprungligen publicerad i Word Revolution nr
203, mars 1997)

 

Arbetarrörelsens historia: 

Arvet från den kommunistiska vänstern: