Krig i Mellanöstern: Vad är alternativet till det kapitalistiska barbariet?

Utskriftsvänlig versionSend by email

Det strategiskt viktiga Mellanöstern har länge stått i fokus för rivaliteten mellan stormakterna. Under första världskriget ledde Frankrike och Storbritannien ansträngningen att dela upp det sönderfallande ottomanska riket som stöddes av Tyskland. Under andra världskriget konfronterade Tyskland och dess lokala representanter Storbritannien och dess allierade. Efter kriget sköts både Storbritannien och Frankrike alltmer i bakgrunden av USA, som kom att konfrontera sin främsta rival Ryssland. En konfrontation där bägge sidor använde den arabisk-israeliska konflikten för sina syften.

Kollapsen av det ryska blocket 1989 ledde inte till fred i regionen. Tvärtom ledde de ökade ansträngningarna från amerikanskt håll att stärka sin kontroll över regionen, till ett ökande kaos i Irak, Afghanistan, Israel/Palestina och Libanon. Mellanöstern har blivit det mest framträdande slagfältet för ”allas krig mot alla” som nu dominerar de internationella relationerna. Vad detta innebär för befolkningen i området blir allt tydligare för varje dag som går, med skoningslösa massakrer på civilbefolkningen, krossande av hela infrastrukturen, ett sönderfall av hela nationer ned i blodiga sekteristiska och nationella konflikter. Mellanösterns lidande är en spegelbild av lidandet under kapitalismen i hela världen i frånvaro av en proletär revolution.

Ytterligare illustrationer av barbariet i Mellanöstern: 700 flyganfall över Libanon, över 1200 döda i Libanon och Israel, av dessa var 300 barn under 12 år, mer än 5000 skadade, mer än 1 miljon människor som tvingades fly från sina hem i krigsområdet samtidigt som många var för svaga eller fattiga för att kunna fly från krigsområdet och tvingades genomlida det dagliga bombardemanget. Hela byar och regioner lades i ruiner med överfulla sjukhus som följd. Utan att räkna in de militära kostnaderna för detta krig beräknas kostnaderna till 6 miljarder Euro.

För de krigförande parterna räknas balansräkningen på ett annat sätt. För Israel har det varit ett stort misslyckande och krossat myten om den oövervinnerliga israeliska armén, vilket inneburit ytterligare ett steg i försvagandet av det amerikanska globala ledarskapet. Samtidigt stärkt Hizbollah genom konflikten och har fått ett kraftigt stärkt anseende i regionen.

Men vem som än kortsiktigt tjänar på konflikten, har detta krig inneburit ytterligare ett utbrott i den våg kaos och lidande som sveper över Mellanöstern. Alla de imperialistiska makterna, stora som små, har spelat sin kriminella roll.

De är alla krigshetsare

Skärpningen av situationen i Mellanöstern uttrycktes redan av att ”terroristerna” i Hamas kom till makten över det palestinska området. Detta var framförallt en reaktion på den skärpta israeliska politiken i området vilken lett till en ”radikalisering” av stora delar av den palestinska befolkningen. Den bekräftades ytterligare av utbrottet av en öppen fientlighet mellan Hamas och Fatah. Israels reträtt från Gaza var inte ett steg mot fred utan ett sätt att stärka kontrollen för den mer betydelsefulla Västbanken.

Israels ”lösning” för att inte fastna i denna återvändsgränd var att ingripa mot det ökande inflytandet i södra Libanon för Hizbollah som finansieras och beväpnas av Iran. Förevändningen för att utlösa detta krig var att frita de två israeliska soldater som kidnappats av Hizbollah. Mer än två månader senare är de fortfarande tillfångatagna och FN (nu stödda av Jesse Jacksons ”oberoende” aktion) har precis startat förhandlingar om deras frisläppande. Det andra uttalade syftet för denna offensiv var att neutralisera och avväpna Hizbollah, vars räder in i Israel var ett ökande hot mot dess säkerhet.

Hursomhelst var detta som skjuta mygg med en kanon och inget av dessa två syften uppnåddes. Men Israel släppte förvisso loss sitt raseri över befolkningen i Libanon. Befolkningen i städerna och byarna i södra Libanon fick sina hem förstörda och tvingades att försöka överleva flera veckor med väldigt lite mat och vatten. 90 broar förstördes tillsammans med flesta vägarna och 3 elkraftverk. Den israeliska regeringen och armen upprepade hela tiden att den försökte ”skona civilbefolkningen” och massakrer som den i byn Kana var ”beklagliga olyckshändelser”, precis som de ökända ”collateral damage” (term myntat under Vietnamkriget för att i förmildrande och förledande ordalag beskriva ”oönskade” offer av civila och förstörelse av deras egendom) i Gulfkriget eller i kriget på Balkan. Faktum är att 90 procent av dem som dödades var civila.

Detta krig kan inte ha startats utan att USA gett sitt godkännande. Fast i kvicksanden i Irak och Afghanistan, med ”vägkarta” för fred mellan Israel och Palestina i spillror, lider USA motgång efter motgång i sin strategiska plan att in ringa Europa, där själva nyckeln till denna strategi är kontrollen över Mellanöstern.

I Irak, efter 3 års ockupation, står USA maktslösa inför landets drift mot ett fruktansvärt inbördeskrig, där den dödliga konflikten mellan rivaliserande fraktioner kostar upp emot 100 människoliv om dagen. Allt uttrycker en historisk försvagning av det av det amerikanska greppet över regionen, och är en del av ett allt större ifrågasättande av dess dominerande ställning i världen. Detta i sin skapar möjligheter för andra makter att öka sina imperialistiska ambitioner, med Iran i spetsen. Det israeliska angreppet fungerade som en varning för de andra makterna i regionen som Iran och Syrien och visar det nära samförståndet mellan Vita huset och den israeliska borgarklassen i denna fråga. Inom FN använde USA olika medel för att förstöra alla försök till en vapenvila, för att ge Israel tid att slutföra ”uppdraget” mot Hizbollah.

Trots att det aldrig var fråga om att Israel skulle stanna någon längre tid i Libanon, finns det ett nära släktskap mellan de metoder som Israel och USA använder och de problem som de leder till. Bägge dessa nationer ser sig tvingade att kasta sig in i militära äventyr, och båda fastnar i en omöjlig situation. Israel likväl som i USA beskyller politiker och generaler regeringen för att starta ett krig utan ordentliga förberedelser. Israel precis som USA upptäcker att man inte kan bekämpa en gerillagrupp som är utspridd inom befolkning på samma sätt som man bekämpa en reguljär nationell arme.

Liksom Hamas var Hizbollah i början bara en var många muslimska miliser, som skapades under den israeliska offensiven i södra Libanon 1982. På grund av sin shiitiska trosinriktning gynnades de av frikostiga bidrag från de iranska mullorna. Syrien stödde också dem och använde dem som en betydelsefull inrikes allierad i Libanon, i synnerhet efter det att Syrien under 2005 tvingades dra tillbaka sina trupper från Libanon. Hizbollah hade stor rekrytering genom att sina program av bidra med sjukvård, utbildning och socialhjälp till befolkningen, vilket var möjligt tack vare stöd från Iran. Idag fortsätter de att förstärka sitt inflytande genom sina program att betala kompensation till de människor som fått sina hus förstörda eller skadade av israeliska bomber. Det är värt att notera att många av deras rekryter är gatubarn mellan 10 till 15 år gamla.

För tillfället bildar Syrien och Iran ett enhetligt block bakom Hamas och Hizbollah. Iran i synnerhet hävdar sin ambition att bli en ledande imperialistisk makt i regionen. Genom att skaffa sig kärnvapen skulle de säkerligen uppnå en sådan status. Dessa ambitioner förklarar deras alltmer arroganta och aggressiva utspel, även dess intention att ”att radera ut Israel från kartan”

Cynismen hos alla stormakterna

Höjden av cynism och hyckleri nåddes av de som under den månad kriget pågick utropade ”sin vilja till fred” och sin ”maktlöshet”. Det är avskyvärd lögn. Det ”fredsälskande FN” är en ormgrop. De 5 permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd är de värsta rovdjuren på jorden. Det amerikanska ledarskapet över världen baseras på dess överlägsna militärmakt, och sedan Bush den äldre 1990 deklarerade en ny era av ”fred och välstånd” har en hel serie av amerikanska krigsinsatser utspelats: Gulfkriget 91, kriget på Balkan, ockupationen av Afghanistan och Irak. Storbritannien har agerat medhjälpare men för sina egna imperialistiska syften. De försöker återta det inflytande de hade i denna region ända fram till slutet på andra världskriget.

Ryssland som är skyldig till de mest fruktansvärda grymheter i under sina två krig i Tjetjenien, försöker återta det inflytande de förlorade efter Sovjetunionens kollaps. Försvagningen av USA väcker gamla imperialistiska ambitioner till liv. Det är därför som de stöder Iran och mer diskret Hizbollah.

Kina, som tjänar på sitt ökande ekonomiska inflytande, drömmer om att skaffa sig zoner av inflytande utanför Sydostasien och är för närvarande intresserade av Iran. Tillsammans med Ryssland har Kina saboterat flera FN-resolutioner om Iran som deras rivaler lagt fram.

När det gäller Frankrike har de lika mycket blod på sina händer. De deltog till fullo i Gulfkriget 1991, de stödde den serbiska sidan under krigen på Balkan och genom sin roll i FN hade de ett stort ansvar för massakern i Srebrenica 1993. Det har även varit inblandat i jakten på Talibaner i Afghanistan. Dödsfallet av två franska soldater från ”specialstyrkorna” har spritt lite ljus över ett agerande som har varit väldigt diskret framtill nu. (1)

Det är framöverallt i Afrika som den franska imperialismen visat sitt verkliga ansikte. Det var Frankrike som provocerade folkmordet i Rwanda genom uppmuntra likvideringen av Tutsis av de Hutu miliser som man tränat och utrustat.

Den franska borgarklassen har aldrig slutat att drömma om de tider när de delade sfärer av inflytande med Storbritannien i Mellanöstern. Efter att dess allians med Saddam Hussein underminerats av det första Gulfkriget 91 och mordet på deras skyddsling Massoud i Afghanistan, fokuserades de franska förhoppningarna på Libanon. De hade blivit brutalt utslängda från detta område under kriget 1982-3, först genom Syriens offensiv mot den libanesiska kristna regeringen, och sedan genom den israeliska ockupationen som leddes av ”slaktaren” Sharon och fjärrstyrdes av Uncle Sam. Det var denna offensiv av Västblocket som tvingade Syrien att lämna Östblocket. Frankrike har inte förlåtit Syrien för dess mord på den libanesiska premiärministern Rafiq Hariri februari 2005. Hariri var en god vän till Chirac och Frankrike.

Det är därför, trots sin strävan att få ett fotfäste i Iran genom att inta en undfallande attityd i förhållande till dem, som Frankrike beslutade att ställa sig bakom den amerikanska planen för Libanon, baserad på FN-resolutionen 1201 och hjälpte till att sätta upp FN-styrkan i Libanon. Trots tveksamheter från den franska militärledningen som var kritiska och sade att de franska utlandstyrkorna var ”överutnyttjade” (med nästan 15 000 soldater involverade på flera olika fronter som Elfenbenskusten, Tchad, Kongo, Djibouti, Darfur; Kosovo, Makedonien och Afghanistan) har den franska regeringen beslutat sig för att ge sig in i detta. De beslutade att öka sig deltagande i FN-styrkan från 400 soldater till 2000 soldater och med detta fått vissa fördelar i utbyte, framförallt mandatet att ha befälet över FN-styrkan på 15 000 man framtill februari 2007 och rätten att använda militärt våld om man blir angripen.

Den franska härskande klassen har fortfarande tveksamheter när det gäller att gå från en diplomatisk terräng till en militär i Mellanöstern. Den har fortfarande bittra minnen från en attack av shiitiska terrorister som attackerade Drakkar huset där franska trupper var inkvarterade. Denna attack ledde till att 58 fallskärmsjägare avled och att Frankrike drog sig tillbaka från Libanon. Idag står de inför en väldigt besvärlig uppgift FN-styrkans uppdrag är ge stöd till den väldigt svaga libanesiska armen (består av bara 15 000 soldater och har knappast återskapats) i dess försök att avväpna Hizbollah. Uppgiften blir väldigt svår med tanke på att Hizbollah har två medlemmar i den libanesiska regeringen och har kraftigt infiltrerad denna svaga arme. En orsak till att detta blir en svår uppgift är att Hizbollahs anseende kraftigt ökat genom att de lyckades motstå den israeliska armen och lyckades upprätthålla sin kapacitet skjuta missiller in över norra Israel under hela kriget.

Andra makter har också anslutit sig för att få ut så mycket möjligt av situationen. Italien har bidragit med den största militärstyrkan till FN-truppen i utbyte mot att få överta befälet över den efter februari 2007. Bara ett par månader efter det att Italien dragit tillbaka sina soldater från Irak, så skickar de ut nya trupper till Libanon, vilket visar Italiens imperialistiska ambitioner.

Det fullständiga fiaskot för Israel och USA i detta krig representerar ett betydelsefullt nytt steg i försvagningen av den amerikanska hegemonin. Men detta kommer inte på något sätt att dämpa de militära spänningarna. Tvärtom kommer detta bara att sporra de imperialistiska ambitionerna hos de andra makterna. Det enda perspektivet utifrån allt detta är ett ökande kaos och instabilitet.

Mellanöstern uttrycker på ett koncentrerat sätt krigets irrationalitet i den nuvarande perioden, där imperialismen dras från den ena alltmer destruktiva konflikten till nästa. Iran och Syrien står på krigsfot och situationen tvingar USA och Israel till ett alltmer fruktansvärt svar. Den israeliska försvarsministern har gjort klart att denna vapenvila bara är en paus för att förbereda nästa anfall för att definitivt slå ut Hizbollah.

Utvidgningen av krigszonerna över världen visar att kapitalismen oundvikligen dras ned i ett allt djupare barbari. Krig och militarism är kapitalismens sätt att leva.

Hur kan vi motsätta oss denna utveckling mot krig och barbari?

Klasskampen i denna region har inte försvunnit. Förra året var det stora demonstrationer i Tel Aviv och Haifa mot de ökande levnadsomkostnaderna och regeringens politik att öka militärutgifterna på den sociala budgetens bekostnad. Misslyckandet hos detta krig kommer sannolikt leda till nya uttryck för det sociala missnöjet.

På de palestinska territorierna kräver palestinska statsanställda att de eftersläpande lönerna betalas ut av Hamasregeringen.

”Runt 3000 tågade igår i Ramallah samtidigt som över 300 arbetslösa som krävde arbete och utbetalning av arbetslöshetsersättning slogs med kravallpolis i Gazacity och försökte storma parlamentsbyggnaden innan polisen sköt varningsskott med skarp ammunition. Hamas har fördömt strejken som ett försök att destabilisera regeringen, och uppmanade lärare till strejkbryteri och sa att ilskan istället skall riktas mot Israel ’som genomför en blockad mot vårt folk’. Hamas hävdar att strejken inte 'har någon relation till det nationella intresset' och att den har samordnats av Fatahpartiet 'som har några band med de anställda' många fackföreningsledare är Fatahmedlemmar. Hursomhelst, bortsett från dessa partipolitiska manövrer är detta missnöje verkligt, med en arbetslöshet på mellan 30 - 25 procent av arbetsstyrkan, påverkade av det nuvarande stoppet för löneutbetalningar överlever över hälften av de arbetande på väldigt små inkomster. FN beräknar att 80 procent av befolkningen lever i fattigdom.”

( www.libcom.org/news 31/ 06

Även om Fatahpolitiker försöker att utnyttja detta missnöje, är detta en viktig utveckling eftersom den innebär en liten öppning i den nationella enhet som syftar till att kväva klasskampen på bägge sidor i denna konflikt.

Som ett svar på detta krig, har alla sorters bedragare, vilka många hävdat att de är ”socialister” fört fram att ”vi är alla Hizbollah” att arbetare skall stödja det legitima ”nationella motståndet” av det libanesiska folket eller å andra sidan argumenterat att Israel har ”rätt att försvara sig mot terrorismen”.

Detta är bara förevändningar för att mobilisera oss bakom den ena eller den andra sidan i ett imperialistiskt krig. Mot dessa lögner kan revolutionärerna endast föra fram att arbetarklassen inte har något fosterland, och att dess kamp verkligen inte ”har någon relation till det nationella intresset”, att under den imperialistiska epoken är alla krig imperialistiska och att arbetarklassen inte har något att vinna på att stödja den ena eller andra sidan i imperialistiska massakrer.

”Det enda motståndet mot imperialismen är arbetarklassens motstånd mot utsugningen, eftersom detta enbart kan växa till en öppen kamp mot det kapitalistiska systemet, en kamp för att ersätta det döende profitsystemet med ett samhälle som är inriktat på att tillfredsställa mänskliga behov. Eftersom de utsugna överallt har samma intressen, är klasskampen internationell, och den har inget intresse av att alliera sig med den ena eller andra staten. Dess metoder är fullständigt motsatta det förvärrade hat som finns mellan etniska eller nationella grupper, eftersom de innebär att man samlar proletärer från alla länder i en gemensam kamp mot kapitalet och staten.

I Mellanöstern har den onda spiralen av nationalistiska konflikter gjort klasskampen svår att genomföra, men den finns fortfarande i demonstrationer som genomförs av arbetslösa palestinska arbetare mot de palestinska myndigheterna, eller i strejker i den offentliga sektorn i Israel mot regeringens åtstramningsplaner. Men den mest sannolika öppningen i den mur av hat och krig i Mellanöstern finns utanför denna region: i den allt mer utvecklande kamp som förs av arbetare i de centrala kapitalistiska länderna. Det bästa exemplet på klassolidaritet som vi kan ge till den lidande befolkningen som drabbas av det imperialistiska krigets fasor, är att utveckla den kamp som redan påbörjats av de blivande arbetarna i franska skolor och universitet, av metallarbetarna i Vigo i Spanien, postarbetarna i Belfast eller flygplatsarbetarna i London.”

(Mellanöstern: Det enda svaret på det ständigt eskalerande kriget: den internationella klasskampen! Uttalande av IKS 17/7 2006)

Dessa rörelser har kanske inte skapat lika mycket oväsen som de missillrar och bomber som regnat ned över Mellanöstern, men uttrycker det enda alternativet till kapitalismens ökande barbari, en framtid av en växande solidaritet mellan arbetare i kamp, som visar vägen mot ett samhälle baserat på solidaritet mellan alla människor

 

WR 2/9

1. Den ovanligt stora betydelse franska medier gett denna episod är utan tvekan kopplad till behovet att vänja den franska befolkningen vid tanken på ett franskt deltagande i den fredsbevarande styrkan i södra Libanon.