Tunnelbaneolycka i Spanien: Tragedin i Valencia

Utskriftsvänlig version

Inledning

 

41 människors död och 40 eller mer allvarligt skadade den 3:e juli på grund av en olyckshändelse i Valencias tunnelbana (Spanien), fick en blandad uppmärksamhet i internationella media.

 

I Storbritannien fick denna fruktansvärda olycka inte ens plats på rubriknivå i nyhetsprogrammen i TV eller radio den dagen. Om den nämndes var det som 3:e eller 4:e rubrik, i vissa fall kom den längre ned än skandaler om vadslagning på hästar. Nästa dag var det inte på första sidan i något nationell tidning.

 

I Sverige tyckte DN:s redaktion att bakslag för Telia med billigare bredband var en viktigare nyhet och förärade nyheten till en hel spalt på sidan 16 (4/7). Aftonbladet tyckte som vanligt att andra mindre tragedier var viktigare än 41 människoliv. Väl att märka att både i Aftonbladet och DN hade man bemödat sig om att få kontakt med ansvariga för tunnelbanan i Stockholm som naturligtvis bedyrar att något dylikt inte skulle kunna hända här, där bland annat den tidigare tunnebanebranden (som kunnat utvecklats till en stor fara för människoliv) skyldes över.

 

En sådan uppseendeveckande brist på empati för förlust av människoliv är vi vana från vår ”humanitära” och ”demokratiska” press när det gäller händelser i 3:e världen, men när det handla rom Europa och USA brukar en liknande katastrof ge stora rubriker. T.ex. gavs översvämningen av Donau under våren stora rubriker, liksom kollapsen av taket på en idrottsanläggning i Tyskland under vintern. Så varför detta beslut att förpassa denna katastrof till tidningarnas insidor och ge det en mindre betydelse på TV nyheterna?

 

En sådan katastrof på ett relativt nytt (18 år gammalt) tunnelbanesystem belyser nivån på försämringen av transportsystem för massan av befolkningen. Den kan bara tjäna till att påminna de som tvingas att stå ut med t.ex. Londons tunnelbana och dess ålderdomliga infrastruktur om den dagliga fara som de befinner sig i. Den sker också samma vecka som första årsdagen av bomberna i Londons transportsystem, som även utförligt behandlas i Sverige.

 

Bristen på varje uttryck från t.ex. Blairs sida om att bekymra sig om katastrofens offer i ett EU grannland är säkerligen kopplad till degraderingen av mänskliga relationen i ett ruttnande samhälle, speciellt som ett resultat av fördjupade imperialistiska spänningar. Den spanska statens tillbakadragande av trupper från Irak och dess närmande till Berlin och Paris, fick Blair och den brittiska borgarklassen att framstå som svaga. Sålunda är de döda och sårade i Valencia av ringa intresse då de inte kan brukas som ett medel att påverka den spanska imperialistiska politiken.

 

I Sverige tycks man mer bekymrad om att blickarna skall riktas mot t.ex. bristande underhåll och därmed lägre säkerhet i olika transportsystem, än att bry sig om en mänsklig katastrof, brister som blev uppenbara i samband med strejken och aktionerna vid Connex förra året. Samma vecka fick vi DN i en mycket liten notis läsa om att orsaken till en linbaneolycka för ett år sedan berodde på ett fel av en ovan tekniker. Bristande utbildning och ovana är i sig en säkerhetsrisk som är uppenbar av olyckan i Valencia. I Sverige körs även tågen, liksom i Valencia, av endast en förare mot tidigare två, trots att man sedan länge påpekat riskerna med detta.

 

Denna kalla likgiltighet i förhållande till de lidande uttrycker den verkliga moraliska prioriteten hos den härskande klassen. England slås ut ur världscupen i fotboll och det blir huvudnyhet, en större olycka händer och det är av sekundär betydelse. Den nationalistiska karnevalen som omgett VM i fotboll och bekymmer hos borgarklassen att fokus skall hamna på egna brister, är viktigare än grundläggande mänsklig solidaritet.

 

 

Internationell Revolution (2006-06-10)

 

 

Tragedin i Valencia

Den 3e juli i Valencia skedde en av de värsta tunnelbaneolyckorna i Spanien och i Europa som krävde 41 liv och över 40 svårt skadade.

Solidaritetens styrka

En snabb, spontan solidaritet utvecklades som svar på katastrofen, detta istället för en attityd av att ”rädda sig själv”. Offren hjälpte varandra och de som bodde i närheten kom för att hjälpa till. Det skedde en fantastisk mobilisering av brandmän, sjukvårdarna gav hjälp utan ersättning, det kom massor av bloddonatorer. Denna solidaritet uttryckte en djup omtanke med andra människor, står i kontrast till den individualism och konkurrensmentalitet som genomsyrar varje por i det nuvarande samhället. En solidaritet som grundligt avvisar den bild som sprids i medierna och av politikerna och ideologierna att vi är en hord av egoister som bara ägnar åt oss oansvarigt konsumerande.

Denna mänskliga, sociala solidaritet är det första vi vill uttrycka till offren och deras familjer. En solidaritet som är märkt av smärta och indignation.

Smärta, eftersom ännu en gång, så som redan skedde med olyckan i Londons tunnelbana för tre år sedan, eller vad som skedde med bomben på Atochas järnvägsstation i Madrid – det är arbetarna som är offer för denna katastrof. Det är de som är majoriteten av offren i Torrente, en sovstad i närheten av Valencia.

Indignation, tack vare de skamlösa lögnerna angående orsaken till olyckan. Alla politiker – från Partido Popular (PP) (ungefär Moderaterna i Spanien, ö.a) till det ”socialistiska” PSOE – tillsammans med medierna, har sagt att olyckan ägde rum för att tåget åkte för fort, de skyller på tunnelbaneföraren, som dog i olyckan.

Budskapet är klart, det var ett MÄNSKLIGT MISSTAG, arbetarens oansvarighet och skuld. Hur dåliga och oansvariga är inte människor! Detta är inte första gången något sådant sker: undersökningen av järnvägsolyckan i Almansa för tre år sedan, där det fanns starka bevis för bristfälligheter hos infrastrukturen, hos signal och säkerhets system, men det slutade med att man skyllde allt på en järnvägs arbetare, som dömdes till 3 års fängelse.

Genom denna politik, tvår kapitalismen och dess stat sina händer, och hävdar att den har absolut inget ansvar för det som hände, och de sprider hos befolkningen föreställningen att det är arbetaren som är skyldig.

Det står klart att tåget hade en hastighet av 80 kilometer i timmen, vilket är dubbelt så fort som är tillåtet vid detta ställe. Detta har visats av den ”svarta lådan” i tåget. Men, detta har presenterats som en sanning av medierna, som inte tar upp en hel rad av väldigt viktiga aspekter som när de analyseras kommer att låta oss förstå att det finns EN ANNAN SANNING angående orsakerna till olyckan.

En tragisk konsekvens av kapitalismens kris

För det första har det varit tyst angående det faktum att föraren hade ett tillfälligt anställningskontrakt, och han hade inte anställts som tågförare utan som en stationsarbetare och han hade ingen utbildning som förare:

Hans anställningskontrakt med FGV gjordes upp av ett bemanningsföretag som använder sig av en ny typ av anställningskontrakt som de kallar för tillfälliga kontrakt. Men Jorge Alvarez, från den oberoende järnvägsarbetar fackföreningen, rapporterade att föraren hade arbetat som tågförare ända sedan maj trots att han inte hade ett fast arbete. Hans arbete var som stationsarbetare och han hade ett tillfälligt anställningskontrakt som tågförare”. ”De sade till honom att han behövde 14 dagars utbildning, när det tidigare behövdes åtminstone ett år för att bli assisterande förare

 

(El Mundo, 4-7-06)

 

En tillfälligt anställd arbetare, utan utbildning, sätts att köra tåg hela dagarna. Detta är ett stort ansvar, en viktig orsak till spänningar, stress och lidande. Men det innebar också att man satte hundra eller tusentals resenärers liv på spel varje dag.

Det har sagts att det är möjligt att föraren hade svimmat. Detta leder oss till den andra alvarliga oansvarigheten vad det gäller myndigheterna som skryter så mycket om deras ”solidaritet”. Under åratal, som en konsekvens av en politik som leder till massiva avskedanden och minskning av personal, körs numera tågen med bara en förare. Det finns inte längre en dubbelbemaning, med en förare och en assistent. Om något händer med föraren och situationen inte kan kontrolleras, är passagerarna utlämnade till sitt öde.

De 41 döda är resultatet av en politik som förs av regeringarna och företagen: som orsakas av MASSIVA AVSKEDANDEN

Infrastrukturen överges och faller sönder

En annan viktig del av problemet är det katastrofala tillståndet på Linje 1, där olyckan ägde rum. För ett år sedan var det en olycka på samma linje på grund av problem med säkerheten, materiellt förfall, bristande underhåll och ingenting av detta blev åtgärdat! Rent konkret:

”Den del där olyckan ägde rum är en kurva som befinner sig i ett mycket dåligt skick. Den är väldigt smal och ingången till den är som en väggrop som kallas flaskhalsen, där spåren rör sig och gör att tågen måste slingra sig fram”.

 

(Vittnesmål från en fackföreningsaktivist rapporterat i tidningen Levante 04-07-06).

 

Men

 

denna kurva som redan var i dåligt skick, men det gjordes ingenting för att förbättra spåren, för detta skulle innebära att en tillfällig stängning av sträckan som är mycket viktig för transportsystemet i en stor stad. Linje 1 är den största bromsklossen för att tunnelbanan i Valencia skall bli en succé, en tunnelbana som dagligen har mer än 60 miljoner passagerare” (Levante 04-07-06).

 

Tunnelbanan i Valencia är offentlig egendom, och styrs lika mycket av PSOE (fram till 1995) som av PP; och i enligt med kapitalismens heliga profitlagar hade de inte åtgärdat ett mycket alvarligt problem som dagligen riskerade hundratusentals liv.

För att säkerställa profiterna och genomföra en permanent reducering av kostnaderna på grund av den ekonomiska krisen, blir infrastrukturen hela tiden satt på undantag. Bristen på renoveringar och investeringar i underhåll lägger grunden till för villkoren som leder till katastrofer som den i Valencia. I både industrialiserade länder och i kapitalismens periferi, leder dessa omständigheter till fler och fler tragedier, inom flyget, sjöfarten, järnvägen, eller genom översvämningar, orkaner och andra effekter som klimatförändringarna orsakar.

Kapitalismen är en permanent katastrof

Detta övergivande av infrastrukturen, som ackompanjeras av förfallet i arbetarklasskvarteren, eller t.o.m. i medelklasskvarteren, står i skarp kontrast till mångmiljon investeringarna i officiella byggnader och komplex, eller i prestige fyllda händelser som Olympiska spelen eller VM i fotboll. I Valencia handlade det om påvens besök och under 2007 kommer Americas Cup att äga rum.

Vänsterpressen förebrår den regionala PP regeringen för dess slöseri och föreslår att den skall ”spendera mer på offentliga tjänster”. Men denna självmordsliknande politik med pompösa, pharaoniska byggnader, galen fastighetsspekulation, är den enda politik som kapitalet kan använda sig av för att upprätthålla sitt ekonomiska maskineri, när det ställs inför allt värre konvulsioner på grund av den globala ekonomiska krisen. Verkligheten är den att denna sortens politik praktiseras lika mycket av centralregeringen i Madrid med den ”socialistiska” premiärministern Zapatero, som har lovat att göra slut på fastighetsspekulationen när den i själva verket har varit ännu mer omfattande nu än när hans föregångare satt vid makten. Den praktiseras också av Zapateros regionala bossar (i Zaragoza och Barcelona, som styrs av ”Socialister”, för att inte glömma det otroliga slöseriet när världsutställningen i Sevilla byggdes, vilken är den spegelbild som PP i Valencia skådar). Vi ser samma politik i städer som London, Dubai, Shanghai eller Aten, som styrs av administrationer med de mest skilda ideologiska färger.

Tragedin i Valencia ingår i en lång lista av katastrofer. På den ena sidan av denna lista har vi de mer spektakulära katastroferna: enorma översvämningar, tåg som bombas, hyreshus eller andra byggnader som kollapsar; på den andra sidan har vi det dagliga lidandet som orsakas av miljoner osynliga och tysta tragedier – effekterna av fattigdom, arbetslöshet, arbetsplats olyckor. Samtidigt sker det en ständig försämring av de sociala och mänskliga relationerna som väller ut från det sociala systemets porer, ett system som är dömt av historien och vars överlevnad är själva roten till denna fruktansvärda situation.

Det enda svaret på detta är att göra uppror, att kämpa. Den internationella arbetarklassen har börjat förstå att detta är den enda väg som den kan följa, som visas av rörelserna som skedde i Frankrike i mars, av metallarbetarna i Vigo i maj, textilarbetarna i Bangladesh i juni. Endast utvecklingen av denna kamp, vilken kommer att kosta mycket stora ansträngningar och som kommer att konfrontera enorma hinder, kan utrota orsakerna till dessa katastrofer, barbariet och lidandet.

Internationella Kommunistiska Strömningen 04-07-06

Geografisk region: