Attacken i Gaza: Alla stater stora som små är imperialistiska

Utskriftsvänlig version

I slutet på juni blev situationen för dem som lever på Gaza remsan värre än någonsin, när den israeliska armen gick till attack igen. De led redan brist på de flesta förnödenheterna och är alltför vana vid bombningar, invasioner och andra hot, när de återigen invaderades av Israel under förevändningen att de var där för att rädda den 19 årige korpralen som kidnappats av Hamas väpnade gren.

Detta innebär en kraftig skärpning av situationen. Israel har med sin offensiv bombat de stora broarna och vägarna och slagit ut det enda kraftverket. Angreppet på kraftverket har inte bara lett till att strömmen försvunnit utan även till brist på dricksvatten och stopp i avloppssystemet. Att laga detta kommer att minst 6 månader. Gaza spärrades av inga transporter med mat, dricksvatten eller bränsle släpptes igenom. Den israeliska flottan har patrullerat vattnen utanför Gaza och hindrat fiskarna från att gå i land med sina båtar.

Israeliskt jaktflyg har konstant flugit över området och terroriserat befolkningen med överljudsbangar. Dessa skakade till och med ett av den syriske presidenten palats som ligger mer än 20 mil därifrån. Samtidigt som de arresterat 8 Hamas ministrar och 64 parlamentsledamöter och bombat inrikesministeriet vapenupplag och militära träningsläger, har Israel har blivit internationellt fördömt för sin överreaktion. EU ordförandeland Finland ”fördömer att dödsoffer krävts efter det oproportionerliga våld som används av de israeliska styrkorna” (DN 8/7-06). Även den amerikanske utrikesministern Condolezza Rice gick så långt som att uppmana till ”återhållsamhet”. En del anser att det är förståeligt att Israel vill ”stå upp mot terrorismen”, samtidigt som andra vill dämpa Israels premiärminister genom att tala om för honom att han inte behöver visa att han kan vara lika brutal som sin föregångare Ariel Sharon.

FN varnar för risken för en humanitär kris, men FN är bara ett av organ som är medskyldiga till den permanenta kris som skakat regionen de senaste 90 åren.

Med undantag för de Hamas typer som tillfångatagits, så är de verkliga offren för Israels attack de 1,4 miljoner (varav 800 tusen lever i fyra flyktingläger) människor som lever på Gazaremsan. De har fördrivits från sina hem i en serie krig som sträcker sig så långt tillbaka som de massutdrivningar som skedde när den israeliska staten bildades 1948. Efter korpral Ciprals kidnappning stängdes gränsövergången till Egypten i södra Gaza. Ett sprängdes hål upp i gränsmuren men palestinska trupper hindrade människor från att fly. Gaza är ett enda stort fångläger och dess fångvaktare är den palestinska myndigheten, Fatah, Hamas, islamska jihad och alla de andra nationalisterna som är mobiliserade för imperialistiska krig och klassamarbete.

Vägen ut från detta helvete på jorden

Många människor är misstänksamma mot sympatin uttryckt av ledande personer inom den amerikanska staten, eftersom den amerikanska imperialismen stöd till Israel är välkänd. Stora europeiska makter som Storbritannien, Frankrike och Tyskland är snabbare att fördöma Israel, men detta är ganska uppenbart i försvar av deras egna imperialistiska strategier i Mellan Östern. Men även om det är lätt att se korruptionen inom Fatah eller terrorismen hos Hamas, argumenterar många för att det är nödvändigt att ”stödja de förtryckta” mot Israel, USA eller vilken som helst annan imperialistmakt som står i vägen för ”palestinsk nationell befrielse”. Det liknar situationen i Irak. Visst, sägs det, är självmordsbomber och slumpmässiga attacker mot civila mål oacceptabla (utom för de mer blodtörstiga vänsteristerna, som säger att självmordsbomber är de enda vapen som de egendomslösa har) men finns det inte något positivt med motståndet i Irak?

Det enda sättet att besvara denna fråga är genom att förstå vilka krafter som är i rörelse. Varför, till att börja med svarar Israel på ett så brutalt sätt, med den tunna förevändningen att de bryr sig om en ung soldat. Den nyligen visade möjligheten att Hamas skulle kunna vara beredda att ”erkänna” Israel någon gång framöver är något som Israel inte vill höra. Israel accepterar en ”tvåstatslösning”, men bara om den andra staten är underordnad dem och inte utgör något potentiellt hot. Hamas i dagsläget ser bara en ”tvåstatslösning” som första steget mot en förenad palestinsk stat. Det finns inte chans att Israel skulle acceptera ett steg mot en sådan lösning. Invasion av Gaza sker för att förödmjuka och försvaga Hamas. Men den är också en alvarlig attack mot den palestinska befolkningen, och visar vad som kan hända om den fortsätter att stödja Hamas.

Men varför denna kraftiga antagonism mellan Israel och den palestinska protostaten? Detta kan endast förstås inom ramen för nationalstaterna på internationell nivå. Varje kapitalistisk stat befinner inte bara i en ekonomisk konkurrens med alla andra stater, utan måste också försäkra sig om de militära medlen för att försvara sina intressen. Alla stater är imperialistiska därför att inget land kan agera utanför ramen av en krympande världsmarknad. Det är i detta internationella sammanhang som de står emot de andra makterna, stora som små. I Mellan Östern i synnerhet är det in te bara rivaliserande grannstater och de gerillarörelser som de stödjer, utan även ingripandet från stormakterna. Ingen stat kan känna sig lugn inför grannarnas och de övrigas ambitioner.

Det må vara en kliché att se Israel som ett litet (men välbeväpnat) land omgivet av dödsfiender, men detta är i grund och botten situationen för alla nationella kapital. I fallet med de olika palestinska fraktionerna, är deras ambition att etablera en egen kapitalistisk stat, som skulle vara imperialistisk den också. Ingen nationell rörelse kan undkomma kapitalismens globala ram. Nationalismen är förtryckarens terräng och inte den förtrycktes. Kampen för ”Palestinas befrielse” eller ”motståndet i Irak” är lika imperialistisk som utrikespolitiken i Tyskland, Sverige, Frankrike eller USA.

För närvarande, trots all sin ekonomiska och militära makt, försvagas ställningen för den amerikanska imperialismen. Där de en gång kunde påtvinga sin ordning genom ”Pax americana” står de nu inför ett ökande militärt kaos. Det står till exempel klart att de skulle vilja konfrontera Iran militärt, men på grund av det kaos som råder i Afghanistan och Irak är de för tillfället inte kapabla att öppna en front till. De som argumenterar till stöd för ”motståndsgrupper” i Palestina eller Irak säger att detta visar att deras aktivitet försvagat imperialismen. Men om den amerikanska dominansen försvagas, kommer bara deras imperialistiska rivaler att stärkas. Själva försvagningen av den amerikanska dominansen tvingar USA att slå till allt hårdare militärt över hela världen.

Det är omöjligt att bekämpa imperialismen utan att konfrontera dess rötter i det globala kapitalistiska systemet. Kapitalismen kan endast avskaffas genom arbetarklassens internationella klasskamp.

Car/Sune 8/7 06

(Bearbetning av en artikel från World Revolution nr 296)

Territoriella situationer: 

Geografisk region: 

Aktuella händelser: