IKS ingripande i rörelsen mot CPE i Frankrike

Utskriftsvänlig version

Proletariatets revolutionära organisationer har ett ansvar att göra bestämda och klara ingripanden i arbetarklassens kamp. De har också ett ansvar att i sina publikationer ge en beskrivning av sitt ingripande. Då IKS i studentrörelsens mot CPE såg en proletär rörelse kunde det snabbt ta del av denna första kamp av en ny generation i arbetarklassen.

 

Vi var närvarande i de demonstrationer som kallades och organiserades av fackföreningarna från den 7:e februari, trots studenternas ledighet, i Paris och i provinserna. När vi sålde våra publikationer, kom många studenter från universiteten och skolorna som letade efter perspektiv, fram till oss för att diskutera med våra kamrater och visade ett verkligt intresse och en sympati för våra publikationer.

 

Men vi kunde delta i rörelsen mot CPE framförallt från början av mars. På lördag den 4e mars var våra kamrater närvarande vid det nationella koordinationsmötet. Den följande veckan ingrep vi i de massiva stormötena som hölls på alla universitet och vi kunde se att frågan om solidaritet var central i diskussionen.

 

Utifrån denna fråga om solidaritet (som IKS har identifierat som en av de viktigaste kännetecknen för den nuvarande dynamiken i klasskampen i alla länder), ingrep vi i rörelsen, gav ut två flygblad och ett supplement till vår månadstidning (’Hälsning till en ny generation arbetarklass’). Alla våra publikationer spreds på universiteten, arbetsplatser och vid demonstrationer. I de flesta länder där IKS har en politisk närvaro, hölls två offentliga möten, det första, mot bakgrund av mediablackouten, handlade om karaktären och innehållet i debatten som skedde på stormötena, det andra som hölls i slutet av rörelsen, hade som syfte att dra de viktigaste lärdomarna av denna formidabla erfarenhet av den unga generationen, för att visa på perspektiven för arbetarklassen kamp.

 

IKS kamp mot medias blackout

Inför blackouten och den simpla ideologiska manipulationen från den härskande klassen och dess media, är det vår första uppgift att kämpa mot den härskande tystanden och lögnerna. Vi publicerade omedelbart vårt flygblad på vår webbsite i tre språk för att återetablera SANNINGEN i förhållande till den falska information som sändes ut av borgarklassen internationellt. Pressen och TV i varje land, hade visat en ändlös rad av bilder på konfrontationen mellan ’huliganer’ och CRS (Paramilitär polis i Frankrike känd för sin brutalitet). Ingenstans hade media nämnt de massiva stormötena, debattens rikedom, den alltid närvarande attityden av solidaritet. Militanter i rörelsen presenterades oftast som kidnappare eller ”huliganer”,

 

Den internationella propagandan från den demokratiska borgarklassen vadade i lögner, förfalskningar, desinformation och förgiftade alla ansträngningar att försöka förstå vad som pågick. Vid ryska revolutionen 1917, beskrevs bolsjevikerna allmänt som galningar med en kniv mellan tänderna.

 

Det är till stor del genom de verkligt revolutionära organisationernas publikationer, och speciellt IKS’, som proletärer i många länder kunde upptäcka sanningen om rörelsen i Frankrike.

 

Vårt ingripande vid universiteten

Tack var studenternas anda av öppenhet och deras lite oskyldiga initiativ med en ”förslagslåda” där alla arbetare kunde lägga sina förslag, kunde IKS kamrater ingripa direkt på stormötena, först i Paris (speciellt vid fakulteterna i Censier, Jussieu och Tolbiac) och senare vid andra universitet i provinserna. Vid ankomsten till dörrarna till föreläsningssalarna, uttryckte vi som arbetare (i arbete eller pensionerade) och som föräldrar till studenter i kamp vår solidaritet med rörelsen och vi välkommandes med öppna armar. Det var studenterna själva som föreslog att vi skulle tala på stormötena, för att ge dem vår erfarenhet som arbetare och bidra med våra ”idéer”. På alla de universitet som vi kunde tala inför ett stormöte av flera hundra studenter, lyssnade man med stort intresse på de konkreta förslag som vi gav, vilka fördes upp till omröstning och antogs. T.ex. den 15:e mars vid Censier, föreslog vi en motion som välkomnades och antogs av majoriteten. Denna motion uppmanade studenterna på stormötet att ta ansvar för en direkt och omedelbar utvidgning av kampen till lönearbetarna. Den föreslog att ett flygblad skulle produceras och distribueras i stor omfattning, speciellt vid stationerna vid Paris förorter. Vid universiteten i provinserna (speciellt Toulouse och Tours) ingrep våra kamrater på samma sätt, med förslag att demonstrationer skulle organiseras för att gå till fabrikerna, kontoren och sjukhusen och att ett flygblad skulle spridas i dessa demonstrationer som uppmanade arbetarna att gå med i studenternas kamp.

 

Vårt ingripande på stormötena har inte haft ett sådant eko sedan maj 1968. De konkreta förslag som vi gjorde på alla stormöten där vi ingrep, med syftet att utvidga rörelsen till fler arbetare, togs upp av studenterna och tillämpades (även om de saboterades av fackföreningarna och vänsteristerna som utvecklade allahanda typer av manövrer för att ta död på våra motioner för att återta kontrollen över rörelsen, t.ex. genom att se till att de försvann ”diskret” efter stormötet genom att dränka dem i en myriad av förslag på ytliga ”aktioner”).

 

Men studenterna lyckades delvis att sätta käppar i hjulet för dessa manövrer. De ”idéer” som IKS alltid har fört fram i arbetarkampen, under mer än ett kvarts sekel, tillämpades i praktiken av studenterna: de sökte efter en aktiv solidaritet från arbetarna genom att sprida flygblad som uppmanade till solidaritet och genom att skicka massiva delegationer till närmaste arbetsplats (speciellt vid stationerna vid Rennes, Aix eller Paris). Framförallt förstod studenterna mycket snabbt att ”om vi förblir isolerade kommer vi att ätas upp levande” (som en student vi Paris-Censier uttryckte det). Rörelsen kunde pressa tillbaka borgarklassen tack vare denna dynamik att utvidga rörelsen till hela arbetarklassen, som föddes ur stormötenas öppenhet.

 

Ett av de förslag som lades fram, att organisera ett stormöte mellan studenter och strejkande universitetspersonal, togs också upp (speciellt vid Paris-Censier). Men en svag mobilisering av arbetare i den nationella utbildningssektorn (som ännu inte hade hämtat sig från sitt nederlag från 2003) gjorde att de inte kunde komma över sin tvekan. Arbetarna i denna sektor har inte varit i det läget att de kunnat massivt gå med i studenternas kamp och ställa sig i frontlinjen av rörelsen. Endast en liten minoritet av lärarna har talat på stormötena och gett sitt stöd till studenternas kamp. Och det är nödvändigt att påpeka, att där vi har haft möjlighet att ingripa efter våra begränsade resurser, har de modigaste lärarna, de som varit bergfast med studenterna, de som varit mest övertygade om behovet att utvidga rörelsen till arbetarna, omedelbart till alla arbetsplatser (utan att vänta på fackens direktiv) i huvudsak varit kamrater i IKS. (1)

 

Det blev också uppenbart, att så fort våra förslag började vinna en majoritet, och våra kamrater identifierades som militanter i IKS, började facken och vänsterristerna att sprida alla möjliga tänkbara rykten för att skapa ett misstroende mot oss, för att återta kontrollen över situationen på universiteten, och framförallt förhindra att de som letade efter ett klart revolutionärt perspektiv för att närma sig ståndpunkterna i den kommunistiska vänstern.

 

Vid de universitet där våra kamrater presenterade sig som medlemmar av IKS redan från början, såg vi en klassisk manöver för att sabotera stormötenas öppenhet gentemot ”element utifrån”. T.ex. vid fakulteten vid Toulouse-Rangueil (där den ”nationella koordinationen” fanns), förbjöds de kamrater som presenterade sig som IKS vid dörren till stormötena att tala av presidiet, som kontrollerades av trotskister från Jeunesse Communiste Revolutionnaire (ungdomsorganisation till Krivines och Besancenots LCR, som är systerorganisation till ”Socialistiska Partiet” –SP, i Sverige).

 

Å andra sidan, vid Mirail fakulteten, välkommandes ett ingripande från en av våra kamrater som undervisar vid universitetet entusiastiskt. På begäran från studenterna gjorde han en presentation av rörelsen från maj 68, och förklarade vår analys om den historiska betydelsen av denna rörelse.

 

… och vid ”koordinations” mötena

Vi ingrep också på mötena för den ”nationella koordinationen” vid ett flertal tillfällen. Den 4e mars gick IKS till entrén till det ”koordinations” möte som hölls i Paris för att sprida vår press (som välkomnades av ett stort antal studenter) och gjorde försök att ingripa på mötet. Efter två timmar av debatt röstade stormötet om principen att tillåta ”observatörer från utsidan” in i hallen, men utan yttranderätt.

 

Men inför dessa politikers manövrer för att stänga stormötena och hindra oss från att tala, vidtog en mängd diskussioner bland studenterna. Det var i allt väsentligt de icke fackligt organiserade studenterna, som inte tillhörde någon politisk organisation, som var de som var mest bestämda i att demaskera de saboterande manövrerna från UNEF och vänsteristerna. Vid Paris-Censier beslutade studenterna att tillåta ”element från utsidan” att tala och att öppna stormötena för arbetare som kom för att solidarisera sig med deras rörelse.

 

Så våra kamrater, föräldrar till studenter i kamp, kunde ingripa på mötet den 8e mars för ”Francilienne koordinationen” för att försvara nödvändigheten att utvidga kampen genom att söka solidaritet hos arbetarna (speciellt i den offentliga sektorn som vid SNCF, sjukhusen och posten).

 

I slutet av rörelsen såg vi politikernas manövrer i ”koordinationen” (infiltrerad av vänsterns hela ”breda kyrkan” (månne ekumenisk?), från Socialistpartiet till trotskisterna, som såg studenterna som offer och universiteten som deras jaktmarker) för att sabotera dynamiken av öppenhet vid mötet för den ”nationella koordinationen” som hölls i Lyon, alldeles innan det officiella tillbakadragandet av CPE, den 8:e och 9:e april. Man lyckades inte hålla IKS kamrater helt utanför mötet, inte utan att misskreditera sig fullständigt i studenternas ögon, men ”koordinationens” ”ledare” lyckades med att rösta igenom ett förslag som vägrade yttranderätt för ”externa observatörer”! Detta möte av delegater (som för det mesta hade kommit utan något klart mandat från sina universitet) var ett verkligt fiasko: under 2 dagar lyckades specialisterna i sabotage få studentdelegationer att rösta på vad de måste rösta om! Många studenter lämnade besvikna mötet med sin ”nationella koordination” och återvände till de orienteringar som de hade fört fram inför stormötena. De visade en stor mogenhet, mod och en anmärkningsvärd intelligens då de röstade för att häva blockaden av universiteten efter tillbakadragandet av CPE, för att undvika att falla i fällan av ”kommandoaktioner” och försumpningen av rörelsen genom hamna i en återvändsgränd av våldsamma aktioner.

 

Inflytandet från vår press under demonstrationerna

Som vi alltid har sagt, är vår press vårt huvudsakliga medel för ingripande i arbetarklassen. Vi kunde sprida vår press i stor skala i demonstrationerna (i tusentals exemplar).

 

IKS var närvarande vid alla demonstrationer från den 7e februari i Paris, Toulouse, Tours, Lyon, Marseille, Lille och i Grenoble. Våra flygblad, liksom vår tidning och vårt supplement, hälsades varmt av många universitetsstudenter, elever, arbetare och pensionärer.

 

Vid demonstrationen den 18:e mars kom många grupper av studenter till vårt försäljningsställe och uttryckte sin sympati. En del av dem frågade om de kunde sätta upp våra flygblad vid busshållplatserna, andra tog vårt flygblad med sig och spred det vidare. Andra tog foton av eller filmade våra publikationer. En liten grupp av studenter sa t.o.m.: ”det är fantastiskt att se era publikationer i alla dessa språk: uppenbarligen är ni de enda verkliga internationalisterna”. Andra kom flera gånger till oss och tackade oss för IKS stöd till studenterna: ”genom att göra vår rörelse och våra stormöten kända i andra länder”,inför alla de lögner som har spytts ut av media. Det var just på grund av denna uppenbara sympati som de stalinistiska pamparna och fackets funktionärer avhöll sig från att attackera oss, som de hade gjort vid demonstrationen den 7:e mars.

 

Under hela IKS historia, har vårt ingripande inte haft ett sådan inflytande. Vi har aldrig haft så många diskussioner med så många demonstranter från alla generationer, och speciellt med de unga som letade efter ett historiskt perspektiv.

 

Det är uppenbart att IKS press var en verklig referenspunkt i demonstrationerna, bland en flod av flygblad från små grupper (vänstern och anarkister), den ena mer ”radikal” än den andra, och som växte upp som svampar på gatorna i huvudstaden, liksom i de flesta större städer i provinserna.

 

Precis som vårt ingripande bidrog till att utveckla ett förtroende för sin egen styrka hos den unga generation, kan den entusiasm som de väckte inte misslyckas med att stärka vårt förtroende i den historiska potentialen hos arbetarklassen.

 

Trots de demokratiska, fackföreningsmässiga och reformistiska illusionerna som fortfarande väger mycket tungt på den unga generationens medvetande, visar deras anda av öppenhet mot revolutionära idéer, deras vilja att reflektera och debattera, en stor mognad och djup i rörelsen och är mycket lovande inför framtiden.

 

 

Sofiane, Juni 2006

 

 

Noter

 

1. Faktum är att vi med våra egna ögon sett att en stor majoritet av lärarna vid universiteten där vi ingrep (i Paris och provinserna) utmärktes av deras tystnad vid studenternas stormöten. Några var t.o.m. öppet fientliga till rörelsen, som vid ”humanistsiska” fakulteten vid Paris 7-Jussieu (ibland utan skrupler om att använda våld mot student-”blokaderna”.) Vid andra universitet uttalade den borgerliga demokratiska statens licensierade ideologer att de ”stödde” rörelsen, för att bättre fånga in dem med reformistisk ideologi från vänstern ”breda kyrka”. I verkligheten visade många av professorerna i den ”högre” utbildningen, genom sin ståndpunkt i förhållande till rörelsen, att de inte tillhörde arbetarklassen, utan en klass utan historisk framtid: den småborgerliga ”intelligentian” (vars huvudsakliga politiska roll är spridningen av den härskande klassens ideologi vid universiteten). Alla dessa stövelslickare, med avsaknad av idéer, bidrog till att föra in demokratiska värden av medborgarskap och fackföreningsideologi inskriven på vår underbara republiks baner. Detta gjorde de då de inte i smyg genomförde Monsieur Gilles De Robien order (vars grövsta TV framträdande visade upp honom med böcker som han hävdade hade rivits sönder av studenter vid Sorbonne!): att understödja polisen, informera om strejkande och självklart indragna examina för ”agitatorer”.

 

2. Mot slutet av rörelsen tog ett antal studenter från universiteten, som varit i frontlinjen av rörelsen (som Censier) och som var mest positiva till vårt ingripande, helt plötsligt ett steg tillbaka: ”Vad ni säger är bra, men vi vill inte göra en revolution, vi vill bara göra oss av med CPE”; ”Ni är för kritiska till fackföreningarna. Vi kan inte kämpa utan fackföreningar”. Eller igen: ”vi vill inte bli rekryterade av politiska organisationer. Vår rörelse måste bli apolitisk”.

 

Territoriella situationer: 

Geografisk region: 

IKS liv: