Från New York till Dehli, från Belfast till Paris: Arbetarsolidaritetens återkomst

Utskriftsvänlig version

I Frankrike tvingades regeringen dra tillbaka sin nya ”ungdomsarbetslag”, CPE, efter massiva strider där unga studenter och arbetare deltog – arbetarklassens nya generation. Organiseringen av kampen genom stormöten, studenternas förmåga att diskutera kollektivt och undvika flera av de fällor som gillrats av borgarklassen, deras förståelse av nödvändigheten att sprida kampen till lönearbetarna, allt detta är bevis för att vi har gått in i en ny period av konfrontation mellan klasserna.

Detta har inte bara visats genom rörelsen i Frankrike; faktum är att denna endast var en del av en hel rad rörelser i arbetarklassen, mot kapitalismens växande attacker på dess levnadsstandard. I Storbritannien gick 1,5 miljoner offentliganställda arbetare ut i strejk den 28 mars, fast beslutna att stå emot nya attacker på deras pensioner. I Tyskland har tiotusentals statsanställda och ingenjörer gått ut i strejk mot lönesänkningar och längre arbetsveckor. I Spanien gick SEAT-arbetarna spontant ut i strejk mot avskedanden som hade gjorts upp mellan facket och fabriksledningen. I USA gick arbetare i New Yorks tunnelbana och arbetare vid Boeing ut i strejk mot attacker på sina pensioner. Under sommaren 2005 såg vi i Argentina den största strejkvågen på 15 år. I Indien, Mexico, Sydafrika, Dubai, Kina och Vietnam har arbetarklassen med sina aktioner visat, trots våra utsugares propaganda, att man inte har försvunnit från den samhälleliga scenen. Tvärtom har den visat, att det är den klass som håller den kapitalistiska produktionens hjul igång och skapar det samhälleliga välståndet. Dessa rörelser blir allt mer spridda, mer samtidiga och mer beslutsamma.

Ett centralt tema i nästan alla dessa rörelser har varit den gamla proletära principen om solidaritet. Vi såg det i Frankrike, inte bara i det exemplariska sätt som studenterna från olika universitet stödde varandra, utan även i den aktiva mobiliseringen av allt fler lönearbetare i rörelsen, och i enheten mellan olika generationer. Vi såg det i Spanien när arbetare gick ut i strejk till försvar för sina sparkade kamrater. Vi såg det i Belfast när postanställda, som strejkade mot fackets vilja, öppet trotsade den sekteristiska uppdelningen genom att marschera tillsammans genom katolska och protestantiska områden i staden. Vi såg det i New York när tunnelbanearbetarna förklarade att man inte bara kämpade för sig själva utan för nästa generations arbetare. I Indien kom strejkande arbetare vid Hondas fabriker i Dehli att få med sig massor av arbetare från andra fabriker, i synnerhet sedan man hade drabbat samman med repressionens styrkor.

Principen om solidaritet – och arbetarklassen ökande vilja att försvara den i sina aktioner – är central för arbetarklassens själva natur. Den är en klass som bara kan försvara sina intressen på ett kollektivt sätt, genom att sprida sin kamp så mycket som möjligt, genom att överkomma alla skillnader som det kapitalistiska samhället tvingar på den: uppdelning i nationer, raser, religioner, yrken eller fackföreningar. Sökandet efter solidaritet innehåller därför fröet till mer massiva sociala rörelser som har kapaciteten att paralysera det kapitalistiska systemet. Vi såg en tydlig glimt av detta i Frankrike denna vår. Vi befinner oss fortfarande bara i början, men det nuvarande uppsvinget i klasskampen lägger grunden för framtidens masstrejker.

Bortom masstrejken ligger ett perspektiv av att inte bara stoppa kapitalismen, utan även att reorganisera själva basen för produktionen, att skapa ett samhälle där den sociala solidariteten är norm, inte en princip för opposition till den existerande ordningen, som bygger på en skoningslös tävlan mellan människor.

Detta perspektiv är inbyggt i arbetarklassens nuvarande kamp. Det utgör inte bara ett hopp om en bättre framtid, utan är en nödvändighet som framtvingas av det kapitalistiska systemets bankrutt. De nuvarande klassrörelserna har provocerats fram av ständiga och växande attacker på arbetarklassens levnadsstandard – på lönen, arbetstiden, pensionerna, säkerheten på jobbet. Men dessa attacker är inget som härskarklassen och dess stats skulle kunna undvika genom att föra en annan politik. De är tvingade att försämra arbetarklassens levnadsstandard eftersom de inte har något val, eftersom de inte kan undkomma trycket från den kapitalistiska ekonomiska krisen och kriget till döds för att överleva på världsmarknaden. Detta gäller varje politiskt parti som sitter vid makten, eller vilken klick byråkrater som sköter ekonomin.

Inte heller har borgarklassen något val när ekonomins sammanbrott tvingar den mot militarism och krig. Generaliseringen av krigen över hela planeten – som idag manifesterar sig tydligast i ”kriget mot terrorismen” och hotet om att öppna en ny miltär front mot Iran – uttrycker kapitalismens ofrånkomliga drift mot självdestruktion.

Den utsugande klassen och lönearbetarnas klass har inget gemensamt. De har inget annat val än att krossa oss. Vi har inget annat val än att stå emot det. Och det är i detta motstånd som vi kommer att upptäcka vårt självförtroende och vår styrka, och  lyfta fram perspektivet av att avskaffa utsugningen en gång för alla!

Internationell Revolution 

 

Aktuella händelser: