Massakrer i Paris: Terrorismen är ett uttryck för ett ruttnande borgerligt samhälle

Utskriftsvänlig versionSend by email

Massakrer i Paris:

Terrorismen är ett uttryck för ett ruttnande borgerligt samhälle

Cabu, Charb, Tignous och Wolinski var bland de tjugo som dödades i attacken i Paris den 7 och 9 januari, dessa fyra var en sorts symbol. De var det främsta målet. Och varför? Därför att de stod för intelligens gentemot dumhet, förnuft gentemot fanatism, revolt istället för underkastelse, mod istället för feghet1, förståelse istället för hat och att de stod för den speciellt mänskliga kvalitén humor och skratt gentemot anpassning och dryg självtillräcklighet. Vi kan opponera oss mot och förkasta en del av deras politiska ståndpunkter, av vilka en del var helt borgerliga2. Det som attackerades var det som bäst med dem. Detta barbariska vansinnesdåd mot människor som bara var serietecknare eller de som handlade på ett judiskt snabbköp och sköts ned bara för att de var judar, har rört upp starka känslor i Frankrike och över hela världen och det är förståeligt. Det sätt som denna känsloströmning nu används av representanter för den borgerliga demokratin, får inte dölja det faktum att den indignation, ilska och sorg som grep miljontals människor och gjorde att de kom ut spontant på gatorna den 7 januari var en i grund och botten h

älsosam reaktion på denna ynkliga barbariska attack.

En ren produkt av kapitalismens sönderfall

Terrorismen är inget nytt fenomen3. Vad som är nytt är formen den tagit sig och hur den har utvecklats sedan 80-talet till ett globalt fenomen utan motstycke. Den serie av hänsynslösa attacker som drabbade Paris 1985-86 som helt klart inte utfördes av små isolerade grupper utan visade tydliga tecken på en statlig inblandning innebar inledningen på en ny era där användningen av terrorism nått en helt ny nivå och krävt alltfler offer.

Terroristattacker av islamistiska fanatiker är inget nytt heller. Det nya århundradet har regelbundet visat prov på detta i en mycket större skala än attackerna i Paris januari 2015.

Planen som störtade in i tvillingtornen i New York 11 september 2001 innebar starten på en ny era. För oss står det helt klart att den amerikanska säkerhetstjänsten lät detta hända och till och med underlättade för dessa attacker. Dessa attacker gjorde det möjligt för den amerikanska imperialismen att motivera och mobilisera för krigen i Irak och Afghanistan, på samma sätt som den japanska attacken på marinbasen Pearl Harbour förutsågs och till och med önskades av president Roosevelt och fungerade som en förevändning för att dra in USA i andra världskriget4. Det står också helt klart att de som tagit kontrollen över planen var galna fanatiker som trodde att de skulle komma till paradiset genom att offra sina liv och ta så många som möjligt med sig in i döden.

Mindre än tre år efter New York 11 mars 2004 var Madrid scenen för en fruktansvärd massaker. ”Islamistiska” bomber dödade 200 och skadade mer än 1400 människor på Atocha-stationen, många mänskliga kroppar var så skadade att de endast kunde identifieras genom dna-test. Ett år senare, den 7 juli 2005 var det London som drabbades av fyra explosioner också dessa på allmänna färdmedel som lämnade 56 döda och 700 skadade efter sig. Ryssland har också skakats av flera islamistiska attacker under 2000-talet inkluderat den 29 mars 2010 som ledde till 39 döda och 102 skadade. Länderna i kapitalismens periferi har naturligtvis inte skonats, i synnerhet Irak har sedan den amerikanska invasionen 2003 drabbats väldigt hårt. Vi såg det igen nyligen i Pakistan, i Peshawar i december: ytterligare en blodig attack mot en skola med 141 människor döda. av dessa 131 barn5.

Denna attack där barn var det utvalda målet visar i all sin grymhet det ökande barbariet hos dessa anhängare av ”Jihad”. Men attacken i Paris den 7 januari visar trots att den inte var fullt lika brutalt dödlig som den i Pakistan, en ny dimension av denna drift mot barbari.

I alla tidigare fall, hur motbjudande de än må ha varit, med massakrer på civila och barn, har det funnits en viss rationalitet, att hämnas eller att försöka sätta press på en stat och dess militära styrkor. Massakern i Madrid 2004 var menad som en bestraffning för Spaniens deltagande i Irakkriget tillsammans med USA. Detsamma gäller bombningarna i London 2005 där Storbritannien skulle straffas på ett liknande sätt. Attacken i Peshawar syftade till att sätta press på den pakistanska militären genom att mörda deras barn. Men i fallet med Paris den 7 januari fanns det inte en tillstymmelse till militärt mål, inte ens ett inbillat sådant mål. Tecknarna på Charlie Hebdo och deras kollegor mördades för att ”hämnas profeten” eftersom tidningen publicerat karikatyrer på Muhammed. Detta hände inte i ett land plågat av krig eller i ett land styrt av religiös vidskeplighet utan i Frankrike, det sekulära och demokratiska Frankrike.

Hat och nihilism är alltid starka drivkrafter för terroristernas aktivitet, i synnerhet bland dem som medvetet offrar sina liv för att döda så många som möjligt. Men detta hat som förvandlar människor till iskalla dödsmaskiner, utan hänsyn till de oskyldiga som de dödar, har som sitt främsta mål den andra dödsmaskinen: staten. Inget av detta kunde ses den 7 januari i Paris, här kunde det vidskepliga hatet och den fanatiska törsten för hämnd ses i sin renaste form. Målet är den andre, den som inte tänker som jag. I synnerhet de som tänker, därför att jag bestämt mig för att inte tänka, med andra ord att använda en grundläggande mänsklig förmåga.

Det är av denna anledning som som dödandet den 7 januari gjort ett sådant intryck. På ett sätt står vi inför det otänkbara. Hur kan någon som utbildats i ett ”civiliserat” land dras in i ett så barbariskt och absurt projekt som mest liknar de mest fanatiska nazisternas, med sitt brännande av böcker och utrotning av judar.

Detta är ändå inte den värsta delen av det. Det värsta är att de extrema handlingarna av bröderna Kouachi, Amedy Coulibaly och deras hantlangare bara är toppen av ett isberg i en hel rörelse som framförallt frodas i fattiga områden. En rörelse som uttryckte sig i att ett antal unga människor uttryckte tanken att detta var något som Charlie Hebdo kunde vänta sig efter att ha förolämpat profeten, och att döda serietecknarna var något helt ”normalt”.

Detta är också ett uttryck för det framväxande barbariet, sammanbrottet för våra ”civiliserade” samhällen, när en del av de yngre sjunker ned i hat och religiös vidskeplighet och inte endast de, som har gått igenom en process av immigration. Detta är ett symtom bland många på förruttnelsen i det kapitalistiska samhället. Samtidigt är det ett symtom som på ett tydligt sätt visar djupet hos den nuvarande krisen.

Idag över hela världen (även i Europa och i Frankrike i synnerhet) finns många unga människor utan framtid som lever kaotiska dagliga liv, förödmjukade av ständiga motgångar, av social och kulturell fattigdom och som är lätta byten för samvetslösa rekryterare (ofta kopplade till stater eller politiska uttryck som ISIS) som drar in dessa missanpassade i sina nätverk. Detta sker ofta genom att de lika hastigt som oväntat konverterar och förvandlas till fotsoldater eller kanonmat för ”jihad”. Bristen på ett eget perspektiv på den nuvarande krisen för kapitalismen, som är en ekonomisk kris men också en social, moralisk och kulturell kris, med andra ord krisen hos ett ruttnande destruktivt samhälle. För många av dessa unga människor ter sig livet meningslöst och värdelöst. Denna förtvivlan kan ofta ta sig en religiös ton genom en blind fanatisk underkastelse som kan inspirera till alla möjliga sorters irrationella extrema handlingar, drivna av en självmordsbenägen nihilism. Det fruktansvärda hos en ruttnande kapitalism som på andra håll skapar stora mängder barnsoldater (till exempel i Uganda, Kongo och Tchad, i synnerhet sedan i början på nittiotalet) skapar nu i hjärtat av Europa unga psykopater, professionella kallblodiga mördare som är fullständigt avtrubbade och kapabla till de mest fruktansvärda dåd utan att få någonting för det. Kortfattat innebär detta att det ruttnande kapitalistiska samhället, om det får följa sin egen inneboende barbariska dynamik, endast kan dra ned mänskligheten i ett blodigt kaos. Som vi kan se genom framväxten av terrorismen, skapar det alltfler totalt desperata människor som är så förstörda att de är beredda att utföra fruktansvärda handlingar. Kortfattat skapar kapitalismen dessa terrorister till egen avbild. Om sådana ”monster” existerar, beror det på att kapitalismen blivit monstruös. Även om inte alla unga människor som påverkats av denna vidskepliga och nihilistiska trend ansluter sig direkt till ”jihad”, är det faktum att många av dem ser de som anslutit sig som hjältar och representanter för en sorts rättvisa, ett uttryck för den ökande tyngden av den desperation och barbari som invaderar samhället.

Stärkande av demokratin

Den kapitalistiska världens barbari uttrycks inte bara av dessa terroristiska aktioner och den sympati de möter hos en del unga. Den uttrycker sig också på det förrädiska sätt som den härskande klassen använder sig av dessa dramatiska händelser. När denna artikel skrivs så håller den kapitalistiska världen på att genomföra en väldigt cynisk operation. I Paris, på söndagen den 11 januari har en stor demonstration planerats runt president Hollande tillsammans med alla de andra franska politiska ledarna tillsammans med internationella toppolitiker som Angela Merkel, David Cameron och statsöverhuvuden från Spanien, Italien och många andra europeiska stater, men också kungen av Jordanien, Mahmoud Abbas, president för den palestinska myndigheten, Israels premiärminister Benjamin Netanyahu6

Samtidigt som hundratusentals människor spontant gick ut på gatorna på kvällen den 7 januari, startade politikerna med Francois Hollande i spetsen och media sin kampanj ”det är pressfriheten och demokratin som hotas”, ”vi måste mobilisera och ena oss för att försvara vår republiks värden”. Allt oftare kunde vi, i de demonstrationer som följde på den 7 januari, höra den franska nationalsången Marseljäsen vars refräng lyder ”vi ska vattna våra åkrar med blodet från de orena!”... ”Nationell enighet”, ”försvar av demokratin” är det budskap som den härskande klassen vill banka in i våra huvuden. Med andra ord de paroller som användes för att rättfärdiga mobiliseringen av miljontals arbetare till den massaker som de två världskrigen under 1900-talet innebar. Hollande sade också i sitt första tal: genom att sända armén till Afrika, framförallt Mali, har Frankrike redan påbörjat kampen mot terrorismen. Detta är samma argument som president Bush använde för rättfärdiga invasionen av Irak 2003. De imperialistiska intressena hos borgarklassen har naturligtvis inget med detta att göra!

Stackars Cabu, Charb, Tignous och Wolinski. Fanatiska islamister mördade dem en första gång. Nu har de dödats en gång till av representanterna för den borgerliga demokratin och dess ”anhängare”. Alla dessa statschefer och regeringar som styr ett ruttnande världssystem som är roten till det barbari som genomsyrar världen: kapitalismen. Dessa politiska ledare tvekar inte att använda terror, mord och repressalier mot civila när det gäller att försvara systemet och dess härskande klass: borgarklassens intressen.

Ett slut på barbariet som uttrycktes genom dödandet i Paris i januari 2015 kommer sannerligen inte att förverkligas genom aktioner från de som är de främsta stöttepelarna för det ekonomiska system, som skapat detta barbari. Ett slut på barbariet kan endast åstadkommas genom att detta system störtas av det internationella proletariatet. Med andra ord av den klass vars associerade arbete skapar samhällets välstånd. Därigenom skapas ett verkligt internationellt mänskligt samhälle som inte längre är baserat på profit, konkurrens eller på människans exploatering av människan, utan är baserat på ett samhälle som gjort upp med dessa rester från mänsklighetens förhistoria.

Ett samhälle som kommer att vara en ,”sammanslutning, vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling”7, det kommunistiska samhället.

Révolution Internationale 2015-01-11

1Under flera år har de regelbundet utsatts för dödshot.

2Arbetade inte den gamle ”sextioåttan” Wolinski för kommunistpartiets tidning L' Humanite under flera år? Skrev han inte själv att ”vi skapade maj 68, för att inte bli det vi blev”?

3Under 1800-talet förföll små minoriteter i revolt mot staten, som populisterna i Ryssland eller vissa anarkister i Frankrike och Spanien till terrorhandlingar. Denna typ av våldshandlingar har alltid används av den härskande klassen mot arbetarrörelsen för att rättfärdiga och legalisera repression.

4Se artikeln Pearl Harbour 1941, the Twin Towers 2001: Machiavelianism of the US bourgeoisie http//:internationalism.org/ir/108_machiavel.htm

5Bara ett par dagar före attacken i Paris utförde den islamistiska gruppen Boko Haram sina värsta attack hittills när de urskiljningslöst slaktade tvåtusen invånare i staden Baga. Detta har knappast uppmärksammats alls av media.

6Uppmaningen till demonstrationen för ”nationell enhet” stöddes av alla fackföreningar och politiska partier, förutom nationella fronten. Till och med sporttidningen L' Equipe uppmanade till deltagande i demonstrationen

7 Kommunistiska manifestet sid 54 Arbetarkulturs förlag 1968)