Från vrede till hopp IKS uttalande om de sociala rörelserna 2011

Printer-friendly versionSend by email

­Detta är ett
internationellt flygblad som försöker dra provisoriska lärdomar
från de sociala rörelserna 2011, för att bidra till en vidare
debatt om deras betydelse.

De två mest
betydelsefulla händelserna 2011 var kapitalismens globala kris1,
och de sociala rörelserna i Tunisien, Egypten, Spanien, Grekland,
Israel, Chile, USA och Storbritannien...

Indignationen har
antagit en internationell dimension

Konsekvenserna av den
kapitalistiska krisen har varit mycket svåra för det stora
flertalet av världens befolkning; försämrade levnadsvillkor,
långtidsarbetslöshet som sträcker sig över flera år, osäkra
anställningar som gör det omöjligt att upprätthålla ens ett
minimum av stabilitet, extrem fattigdom och hunger...

Miljoner människor
oroas av att möjligheten försvunnit för dem att leva ett normalt
och stabilt liv, och bristen på framtidsutsikter för deras barn.
Detta har lett till en allt mer spridd indignation, försök att
bryta sig ur passiviteten genom att gå ut på gator och torg, eller
till diskussioner om orsakerna till krisen, som i sin nuvarande fas
har pågått mer än fem år.

Denna ilska har
förvärrats av den arrogans, den girighet och likgiltighet som
visats gentemot de lidande av bankchefer, politiker och andra
representanter för kapitalistklassen. Det samma gäller den
inkompetens som visats utav regeringar som blivit ställda inför
stora problem: deras åtgärder har bara förvärrat fattigdom och
arbetslöshet utan att ge någon lösning.

Denna rörelse av
indignation har spridits internationellt: till Spanien, där den
dåvarande socialistregeringen genomförde ett av de första och mest
omfattande åtstramningspaketen; till Grekland, symbolen för
skuldkrisen; till USA, världskapitalismens högborg; till Egypten
och Israel, fokus för den värsta och mest långvariga
imperialistiska konflikten, den i Mellanöstern.

Medvetenheten om att
detta är en internationell rörelse började att utvecklas trots den
destruktiva påverkan som nationalismen utgjorde, vilket visades av
att olika nationsflaggor syntes under demonstrationerna i Grekland,
Egypten och USA. I Spanien uttrycktes solidariteten med de grekiska
arbetarna med slagord som ”Aten gör motstånd, Madrid reser sig”.
De strejkande i Oakland (USA, november 2011)
uttryckte det: ”Solidaritet med Occupy-rörelsen
över hela världen”. I Egypten kom man överens om i
Kairodeklarationen att stödja rörelsen i USA. I Israel skrek man
Netanyahu, Mubarak,
El Assad är alla lika” och man etablerade kontakter med
palestinska arbetare.

Dessa rörelser har nu
passerat sina höjdpunkter och även om det bryter ut ny kamp (i
Spanien, Grekland och Mexiko) så frågar sig många: vad uppnådde
denna våg av indignation? Har vi vunnit något?

Rörelsens gemensamma
slagord: Ta gatorna i besittning!

Det är mer än 30 år
sedan vi såg sådana massor ockupera gator och torg för att kunna
kämpa för sina egna intressen, trots de illusioner och den
förvirring som påverkat dem.

Dessa människor, de
arbetare, de utsugna som har presenterats som förlorare, latmaskar,
oförmögna att ta något initiativ eller att göra något gemensamt,
har kunnat förena sig, att ta initiativ och har brutit sig ur den
förlamande passivitet som den dagliga normaliteten i detta system
dömer oss till.

Principen att utveckla
ett förtroende för varandras kapacitet, att upptäcka styrkan i
massornas kollektiva aktion, har lett till en stärkning av
självkänsla och moral. Den sociala scenen har förändrats.
Politikernas, experternas och det ”stora männens” monopol på
det offentliga livet har ifrågasatts av de anonyma massor som har
velat göra sina röster hörda2.

Trots alla dessa
exempel, så befinner vi oss bara i en osäker början. Illusionerna,
förvirringen och de ofrånkomliga känslosvängningarna hos de som
protesterar; den repression som den kapitalistiska staten utsätter
dem för och den farliga uppdelning som påtvingas dem av kapitalets
isoleringskrafter (vänsterpartierna och fackföreningarna) har lett
till tillbakagångar och bittra nederlag. Det är frågan om en lång
och svår väg, kantad av hinder, där en seger aldrig kan
garanteras: trots detta, så är det faktum att man börjat gå denna
väg den första segern.

Stormötena: rörelsens
hjärta

De massor som varit
involverade i dessa rörelser har inte begränsat sig till att bara
passivt skrika ut sitt missnöje. De har aktivt deltagit i att
organisera stormöten. Massmötena har konkretiserat den Första
Internationalens (1864) slagord: ”Arbetarklassens befrielse är
arbetarnas eget verk, eller intet”. Detta är en fortsättning på
en tradition i arbetarrörelsen som sträcker sig tillbaka till
Pariskommunen, och Ryssland 1905 och 1917, där den tog en högre
form, vilket fortsatte i Tyskland 1918, Ungern 1919 och 1956, Polen
1980. Stormöten och arbetarråd är den genuina formen för kampen i
den proletära kampen och är kärnan till en ny samhällsform.

Stormöten som syftar
till att massivt förena oss, visar på vägen framåt genom att
spränga kedjorna av lönearbete, isolering ”var och en för sig”,
inlåsning i ett getto av en sektor eller en social kategori.

Stormöten som får oss
att tänka, att diskutera och besluta tillsammans, som gör oss
kollektivt ansvariga för de beslut vi tar, genom att delta
tillsammans både i beslutsprocessen och i dess genomförande.

Stormöten för att
bygga ett ömsesidigt förtroende, en allmän empati, solidaritet,
som inte bara är oundgängliga för att föra kampen framåt utan
även kan utgöra grundpelare för ett framtida samhälle, fritt från
klasser och utsugning.

2011 har vi bevittnat
en explosion av verklig solidaritet, som inte har något att göra
med den hycklande och självförhärligande ”solidaritet” som
borgarklassen predikar om. Demonstrationerna i Madrid uppmanade till
att befria de som blivit arresterade eller har förhindrat att
polisen fängslat invandrare; det har ägt rum massiva aktioner mot
vräkningar i Spanien, Grekland och i USA; i Oakland ”har
Strejkkommittén beslutat att sända strejkvakter eller ockupera
varje företag eller skola som bestraffar anställda eller studenter
på något sätt, om de deltar i Generalstrejken den 2 november”
.
Livfulla men fortfarande begränsade tillfällen har ägt rum, när
var och en kan känna sig skyddad och försvarad av de runt omkring
dem. Allt detta står i stark kontrast mot vad som är ”normalt”
i detta samhälle, med den ångestfyllda känslan av hopplöshet och
sårbarhet.

En inspiration för
framtiden: debattkulturen

Det medvetande som
behövs för miljoner arbetare för att kunna förändra världen är
inte något som levereras utav den härskande klassen eller genom
smarta slogans från dess upplysta ledare. Det är frukten av en
erfarenhet av kamp som åtföljs och guidas av en debatt i massiv
skala, genom diskussioner som tar in det förflutna men som alltid
har sitt fokus på framtiden, eftersom, vilket en banderoll uttryckte
i Spanien: ”Det finns ingen framtid utan revolutionen”.

En debattkultur, vilket
innebär en öppen diskussion baserad på ömsesidig respekt och
aktivt lyssnande, har börjat uppstå, inte bara på stormötena utan
runt omkring dem: mobila bibliotek har organiserats, liksom
oräkneliga möten för diskussion och utbyte av idéer...En enorm
intellektuell aktivitet har genomförts med väldigt begränsade
resurser, improviserat på gator och torg. Liksom med stormötena, så
har detta åter blåst liv i en tidigare erfarenhet från
arbetarrörelsens historia ”Törsten efter bildning, som så
länge hade undertryckts, bröt med revolutionen ut i hela sin
styrka. Enbart från Smolnyinstitutet vällde de första sex
månaderna dagligen tonvis med litteratur ut över landet. Ryssland
slukade tryckalster med en omättlig törst, som då het sand suger
upp vatten. Och det var inte fabler, förfalskad historia, utspädd
religion och billig skönlitteratur utan sociala och ekonomiska
teorier, filosofi, verk av Tolstoj, Gogol och Gorkij”3
.

Konfronterade med detta
samhälles kultur, som baseras på kampen för ”succémodeller”,
vilket endast kan ske mot bakgrund av miljontals misslyckanden, av
alienation och falska stereotyper som påtvingas oss av den härskande
ideologin och dess media, så började tusentals människor leta
efter en autentisk populär kultur, skapa detta själva, och fylla
den med egna kritiska och oberoende kriterier. Krisen och dess
orsaker, bankernas roll etc har diskuterats utförligt. Det har ägt
rum diskussioner om revolutionen, även om dessa har varit
förvirrade, man har talat om demokrati och diktatur, som
syntetiserats i två komplementära slagord: ”man kallar det
demokrati, men det är det inte” och ”det är en diktatur, om än
osynlig”.

Proletariatet har
nyckeln till framtiden

Om allt detta gör att
2011 var året då hoppet började skönjas, så har vi betraktat
dessa rörelser med ett insiktsfullt och kritiskt öga, där vi sett
dess begränsningar och svagheter, vilka fortfarande är avsevärda.

Även om det finns ett
växande antal människor i världen som är övertygade om att
kapitalismen är ett dödsdömt system, att ”för att mänskligheten
ska överleva, måste kapitalismen avlivas” så finns det också en
tendens att reducera kapitalismen till en handfull av ”bad guys
(skrupelfria finanschefer eller skoningslösa diktatorer) när det i
själva verket är ett komplext nätverk av sociala relationer som
måste attackeras i sin helhet och inte förvandlas till en fixering
vid dess ytliga uttryck (finanssektorn, spekulationen, korruptionen
hos de politiska och ekonomiska makthavarna).

Även om det är högst
berättigat att förkasta det våld som kapitalismen utsöndrar från
varje por (repression, terror och terrorism, moraliskt barbari) så
kommer detta system aldrig att kunna avskaffas av endast ett passivt
medborgarmotstånd. Minoritetsklassen kommer inte frivilligt att ge
upp makten, och kommer att ta skydd i sin stat och sin demokratiska
legitimitet genom allmänna val vart fjärde eller femte år, genom
partier som lovar vad man aldrig kommer att kunna göra och som gör
det man aldrig har lovat, genom fackföreningar som mobiliserar för
att demobilisera och som i slutändan skriver på allt som den
härskande klassen lägger upp på förhandlingsbordet. Endast en
massiv, ihärdig och envis kamp kommer att ge de utsugna den
nödvändiga styrkan att kullkasta staten och dess repressiva
apparat, och förverkliga det stridsrop som flera gånger ekade i
Spanien: ”all makt åt stormötena”.

Även om slagordet ”vi
är 99% mot 1%” som var så populär i Occupy-rörelsen i USA visar
på en gryende förståelse av de fruktansvärda klasskillnader som
påverkar oss, så såg majoriteten av deltagarna i dessa rörelser
sig som ”aktiva medborgare” som ville bli erkända inom ett
samhälle av ”fria och jämlika medborgare”.

Men samhället är
uppdelat i klasser: en kapitalistklass som äger allting och
producerar inget och den utsugna klassen – proletariatet – som
producerar allting men har allt mindre. Drivkraften i den sociala
utvecklingen är inte det demokratiska spelet av ”beslut av en
majoritet av medborgare” (detta spel är inget annat än en
maskerad för att dölja och ge legitimitet åt den härskande
klassens diktatur) utan klasskampen.

Den sociala rörelsen
behöver knytas samman med kampen hos den utsugna klassen –
proletariatet – som kollektivt producerar välståndet och
tillförsäkrar ett fungerande socialt liv: fabriker, sjukhus,
skolor, universitet, kontor, hamnar, byggnadsbranschen, postkontor. I
några av rörelserna under 2011 började vi se denna styrka, framför
allt i den våg av strejker som exploderade i Egypten och som
slutligen tvingade Mubarak att avgå. I Oakland,
Kalifornien, utlyste Occupy-rörelsen en generalstrejk, där man gick
till hamnen och fick ett aktivt stöd av hamnarbetare och
lastbilsförare. I London genomförde strejkande elektriker och
Occupy-rörelsen vid St Paul's gemensamma aktioner. I Spanien har
några strejkande sektorer försökt förena sig med stormöten på
gator och torg.

Det finns ingen
motsättning mellan klasskampen för det moderna proletariatet och de
djupgående behoven hos sociala skikt som drabbas av det
kapitalistiska förtrycket. Proletariatets kamp är inte en egoistisk
eller specifik rörelse utan basen för den ”oberoende rörelsen
för den stora majoriteten till gagn för den stora majoriteten”

(Kommunistiska Manifestet).

De nuvarande rörelserna
skulle vinna på att kritiskt analysera erfarenheten av två
århundraden av proletär kamp och försök till social frigörelse.
Vägen är lång och kantad av enorma hinder, som påminner om det
ofta upprepade slagordet i Spanien: ”Det är inte så att vi går
långsamt, det är så att vi går långt”. Påbörja den mest
vidsträckta diskussion, utan att begränsa eller avskräcka någon,
för att medvetet kunna förbereda nya rörelser som kan klargöra
att kapitalismen verkligen kan ersättas av ett annat samhälle.

Internationella
Kommunistiska Strömningen, mars 2012

1Se
artikeln The economic crisis is a
never-ending story i International Review
nr 148. Tillsammans med systemets globala kris visar den allvarliga
kärnkraftsolyckan i Fukushima i Japan vilka enorma faror som
mänskligheten ställs inför.

2Det
är inte utan betydelse, att TIME Magazine
utsåg ”The Protester” till ”Man of the Year
2011.

3John
Reed, Tio dagar som skakade världen, Rabén och Sjögren, 1967

AttachmentSize
PDF icon flygblad.pdf622.83 KB