Miljötoppmötet i Köpenhamn visar att kapitalismen inte har någon lösning

Utskriftsvänlig versionSend by email



De
var överens.. men ändå inte”1.
En
s
ista
minuten uppgörelse för att rädda ansiktet i
klimatförhandlingarna”2.
”Obamas klimatuppgörelse faller vid en prövning”3.
”Fiasko för FN. Klimatmötet i Köpenhamn är över… Ett haveri
för klimatet. Men också för FN-systemet
4.

Veckorna
före klimatmötet använde medierna och politikerna en mängd fraser
om att toppmötet skulle innebära ett avgörande för planetens och
mänsklighetens öde. På toppmötets första dag rapporterade 56
tidningar från hela världen, länder som Frankrike Storbritannien,
Indien och Kina, alla med liknande ledarartiklar, om att:

det
är fjorton dagar för att prägla historiens dom över denna
generation”. ”Vi uppmanar representanterna för de 192 nationer
som samlas i Köpenhamn till att inte tveka, eller att gräla med
varandra, eller att skylla på varandra, utan att de tar tillfället
att motverka det största moderna politiska misslyckandet. Detta
borde inte vara en kamp mellan den rika och den fattiga världen,
eller mellan Öst och Väst”.

Detta
önsketänkande ledde ingenstans, men ledarsidorna innehöll ändå
några sanningar:

Vetenskapen
är komplex men fakta talar sitt tydliga språk. Världen måste ta
steg för att begränsa temperatur
ökningen
till 2 grader Celsius, ett mål som kräver att de globala utsläppen
når sin topp och börjar minska inom den kommande 5 till 10 års
perioden. Vid en större temperaturökning, 3-4 grader som är den
minsta som vi kan förvänta oss om inget görs, kommer att
torka
ut
kontinenter,
förvandla jordbruksland till öknar. Halva mänskligheten kan komma
att utrotas, otaliga miljoner människor kommer att bli utarmade och
hemlösa och många nationer att dränka
s.”5

Kapitalismen
håller redan på att förstöra planeten

I
själva verket är situationen ännu allvarligare än detta. 26
miljoner människor kan redan ha blivit hemlösa som ett resultat av
klimatförändringarna6
, emedan vid 1 grads temperaturhöjning kommer det att krävas att
koldioxid avlägsnas från atmosfären och detta anses som omöjligt
att göra, vilket leder till att glaciärerna smälter, dessa
glaciärer som förser vatten till jordbruksmark som försörjer 50
miljoner människor. Detta leder även till att nästan 300 000
människor drabbas varje år av sjukdomar som malaria och diarré och
att de flesta av världshavens koraller dör. En del lågt liggande
länder och öar står inför hotet att dränkas. En höjning av
temperaturen med 2 grader skulle innebära en katastrof för miljoner
av jordens innevånare

Amazonas
förvandlas till öken och
gräsängar,
medan ökningen av
koldioxidnivåerna
i atmosfären gör att haven blir för sura för de kvarvarande
korallreven och tusentals andra havsorganismer. Västra Antarktis
isberg kollapsar, Grönland
sisen
smälter och
världshavens nivåer kommer att stiga med 7 meter inom de kommande
århundradena. En tredjedel av jordens arter kommer att utrotas.7

Under
mötet i Köpenhamn publicerades forskningsuppgifter som visar att
försurningen av världshaven, som är ett resultat av ökningen av
koldoxidhalten i haven och att denna har ökat med 30% sedan den
industriella revolutionen. Denna aspekt av klimatförändringen som
det finns ganska lite forskning om, kan ha mycket stora konsekvenser:

Försurningen
av haven kan utlösa en kedjereaktion av konsekvenser i den marina
matkedjan, som börjar med fisklarver och skaldjur som är särskilt
känsliga. Detta kommer att påverka den multimiljon dollar stora
fiskindustrin och hota matförsörjningen för många av de
fattigaste i världen. De flesta områdena i haven kommer inte längre
att kunna hysa korallrev och sålunda påverka tillgängligheten på
föda, turism, skyddet av stränder och den biologiska mångfalden.”8

Dessutom,
det finns inga kända sätt för att reducera försurningen av haven
annat än att låta de naturliga processerna ha sin gång och detta
kan ta tiotusentals år.

Kapitalismens
lagar hotar världen

Mänsklig
aktivitet har alltid haft en påverkan på naturen, men sedan sina
första dagar har kapitalismen visat ett förakt för naturen som
bara motsvaras av dess förakt för människorna som arbetar i dess
fabriker, gruvor och åkrar. Industristäderna i Storbritannien på
1800-talet dränktes av smuts och föroreningar, vilket undergrävde
befolkningens hälsa som helhet och i synnerhet arbetarklassens. Mer
nyligen förvandlade Stalinismen stora delar av Ryssland till soptipp
och idag är i Kina förgiftningen av vattendrag och mark något som
upprepas om och om igen. Men idag är denna nedsmutsning om möjligt
än giftigare och farligare än tidigare.

Denna
situation uppstår inte bara utifrån en illvillighet eller
okunnighet från den eller den delen av den härskande klassen, utan
ifrån kapitalismens grundläggande lagar som vi sammanfattade i
International Review nr 139:

- ”
arbetsdelningen och än mer, kapitalets och pengarnas herravälde
över produktionen, splittrar mänskligheten i en ändlös ansamlig
av konkurrerande enheter;

  • faktumet
    att målet för produktionen inte är bruksvärden, utan
    bytesvärden, varor som till alla medel måste säljas oavsett
    konsekvenserna för mänskligheten och planeten för att kunna
    realisera profiter.9

Profiter
och konkurrens är det som driver kapitalismen och dess konsekvenser
hotar nu världen. I kontrast till detta, presenterar den härskande
klassen kapitalismen som något som är grundat på mänskliga behov,
och hävdar att den svarar mot ”konsumenternas krav” på livets
nödvändigheter och lyxvaror och pekar på förbättringarna i
inkomster och livskvalitet som uppnåtts för miljoner människor.
Det finns ett korn av sanning i detta, i det att kapitalismen har
utvecklat produktionsmedlen bortom allt som man kunde föreställa
sig tidigare och detta har resulterat i verkliga förbättringar för
många, särskilt i de mest utvecklade länderna. Men detta har bara
kunnat ske när det sammanföll med kapitalismens verkliga syfte, att
skapa profiter. Kapitalismen är ett ekonomiskt system som hela tiden
måste fortsätta att expandera, annars kollapsar det.
Affärsverksamheten måste växa annars går den bankrutt och
resterna övertas av dess konkurrenter. Nationella stater måste
försvara sina intressen annars kommer de att underkastas sina
rivaler. Eftersom detta är oacceptabelt för den härskande klassen
är det nödvändigt att göra alla tänkbara uppoffringar för att
upprätthålla deras ekonomi, deras samhälle och deras positioner
intakta.

Detta
är skälet varför miljoner människor svälter i en värld av
överflöd. Trots nedrustnings överenskommelser och deklarationer om
mänskliga rättigheter, härjar krig som aldrig tar slut. Det är
därför som miljarder dollar har östs in för att upprätthålla
ekonomin, bland annat bankerna, samtidigt som miljoner människor
inte har en tillräcklig hälsovård eller utbildning. Detta är
också skälet till varför, trots att det finns så enorma bevis för
en klimatförändring, att borgarklassen är oförmögen till att
rädda planeten.

Internationella
toppmöten är en arena för nationell konkurrens

De
lagar som driver kapitalismen påverkar varje aspekt av det samhälle
som det skapat. Detta gäller naturligtvis även de internationella
toppmötena. Denna typ av möten, oavsett de syften som deklareras,
och även när det förefaller som det finns gemensamma intressen, är
aldrig något annat än en kamp om fördelar mellan konkurrerande
nationer. Ceremonierna, de grandiosa talen och de högsvävande
deklarationerna om mänskliga rättigheter, om att göra slut på
fattigdomen och att rädda planeten, är bara en fasad för att lura
oss. Toppmötet i Köpenhamn visade på just detta, precis som mötena
i Rio de Janeiro eller Kyoto tidigare.

Vid
mötet i Köpenhamn kolliderade både ekonomiska och imperialistiska
intressen och detta gjorde situationen allt mer komplex med skiftande
allianser och ändrade ställningstaganden.

Mycket
sades under och efter mötet om den påstådda kollisionen mellan
utvecklade respektive utvecklingsnationer. Det finns helt klart en
del gemensamma intressen mellan de utvecklade ekonomierna, precis som
det finns hos de som är beroende av att förse marknaden med
råvaror, såsom metaller eller kaffe, men det finns ingen varaktig
enhet i någon av fallen. EU kom till mötet med en gemensam
överenskommelse om att minska växthusgaserna med 20% fram till år
2020 och ett förslag om att minska med de 30% ifall diskussionerna
på mötet utvecklades gynnsamt. Men inom EU har olika stater en
större eller mindre industriell sektor. Storbritannien, som har fått
sin industri väldigt reducerad, har gått i bräschen för högt
ställda utsläppsmål, i motsats till Tyskland som fortfarande har
en stor industri, medan gamla Östblocksländer som Polen direkt
motsätter sig nedskärningar på mer än 20%. Enligt officiella
siffror, kommer Storbritannien inte bara att möter kraven från
Kyotoprotokollet om att minska växthusgas utsläppen med 12,5 %
(jämfört med 1990), utan också att på ett drastiskt sätt
ytterligare minska utsläppen. På toppmötet rusade Gordon Brown
runt och spelade det moraliska kortet och försökte återigen
uppträda som en världsledare. Men faktum är att Storbritanniens
uppträdande på mötet är en konsekvens av förändringarna i dess
ekonomi och reflekterar att utsläppen är beräknade på grundval av
produktion snarare än konsumtion:

De
strukturella förändringarna som har ägt rum i den brittiska
ekonomin under de senaste 30 åren har resulterat i en drastisk
avindustrialisering. Som ett resultat av detta, har den kolbaserade
tillverkningen inom
den brittiska industrin fallit dramatiskt och Storbritannien
importerar nu stora kvantiteter av produkter som kräver relativt
stora mängder av kol för att tillverka. Konsumtionen i
Storbritannien är därför indirekt ansvarig för utsläppen som
förknippas med denna import. Om balansen mellan import och export
skulle tas i beräkning, skulle Storbritanniens utsläpp se mycket
annorlunda ut”
10.

Faktum
är att de i själva verket skulle visa på ökning av utsläppen med
19 % sedan 199011!
För att säga det med några få ord, har den brittiska kapitalismen
utlokaliserat sina föroreningar på samma sätt som den har
utlokaliserat sin produktion. På den imperialistiska nivån, var
Browns desperata aktivitet på detta toppmöte, på samma sätt som
de hanterade ”kredit krisen”, ett försök att kompensera för
Storbritanniens fortsatta nedgång som en imperialistisk makt.

USA
är också indraget i en avindustrialiserings process, som innebär
att produktion flyttas till länder där det är billigare att
producera, men USA har fortfarande en stor industriell sektor. Den
hårda konkurrensen inom denna sektor gör att den har varit
synnerligen aktiv i att motsätta sig allt det som den uppfattar att
leder till att den får nackdelar gentemot sina konkurrenter. Detta
är en av anledningarna till varför USA hela tiden är indraget i
handels dispyter med andra länder, varför ansträngningarna att nå
ett nytt globalt handelsavtal har misslyckats så många gånger och
det är också anledningen till att USA vägrade att underteckna
Kyotoprotokollet.

Under
Bushadministrationens sista år var Bush tvingad att medge att
klimatförändringarna var verkliga, men USA lade fram sina egna
förslag/mål och tryckte på för att länder som Kina också skulle
tvingas att göra minskningar av utsläppen. Ingenting har förändrats
under Obama förutom retoriken. USA är och förblir motståndare
till avsevärda minskningar av utsläppen och bindande avtal och är
i synnerhet obenäget att göra något som Kina skulle kunna vinna
på, både av ekonomiska och imperialistiska skäl.

132
länder, definierade som ”utvecklingsländer”, grupperade sig i
G77 vid toppmötet. Med sina relativt små ekonomier och sina få
industrier, var deras gemensamma syfte att få så mycket finansiellt
stöd som möjligt. De kom till toppmötet med krav på finansiellt
stöd på 400 miljarder dollar per år, medan några också krävde
att den maximala temperaturhöjningen inte får vara högre än 1,5
grader Celsius. De försökte också behålla Kyotoavtalet som
innebar att de industriella länderna skriftligt skrev under på att
minska sina utsläpp och flera av dessa i-länder hoppades att dessa
skriftliga åtaganden skulle försvinna i en ny Köpenhamns
överenskommelse.

Kina
har varit måltavlan för mycken ”oro” angående dess utsläpp då
det nu är den enskilt största producenten av växthusgaser i
världen. Den snabba utvecklingen av dess ekonomi har dragit enorma
mängder kapital till dess ekonomi, vilket gör att den nu kan spela
en mycket större och mer aktiv roll i världen. Kina har utvecklat
ekonomiska förbindelser med många utvecklingsländer och ger ofta
dem med hjälp att utveckla produktionen av råvaror som sedan
skeppas till Kina för att förse dess industrier. Denna växande
ekonomiska styrka har har använts för en försiktigt men
målmedveten ansträngning att utvidga Kinas imperialistiska
inflytande runt om i världen. Om det skulle acceptera några
betydelsefulla begränsningar av sina utsläpp, skulle det betyda att
det begränsar sin ekonomiska tillväxt och sålunda sin politiska
makt, samtidigt som det har föreslagit att minska användningen av
kol för sin industri (mängden kol per tillverkningsenhet), har det
starkt motsatt sig alla nedskärningar och krav från USA för
oberoende undersökningar för att bekräfta detta. Vid toppmötet
förenade man sig med G77 gruppen, samtidigt som de också var en del
av en separat grupp med Brasilien, Sydafrika och Indien som kallas
BASIC vilken motsatte sig ställningstagandena från de rikare
länderna. Inom denna grupp har Brasilien försvarat sin ställning
som en av de största producenterna av biobränslen trots faktumet
att denna produktion skadar och inverkar negativt på
matproduktionen.

Manövrerandet
på toppmötet

Mötet
kännetecknades av manövrerandet av deltagarna, vilket inbegrep
provokationer och konfrontationer. En av de metoder som användes var
omfattande och inte särskilt dolda läckandet av dokument, vilket en
journalist kommenterade:

läckorna
blev mer och mer vanliga och vid slutet av mötet var de som ett
störtregn (…) Hemliga dokument lämnades avsiktligt
i
kopieringsmaskiner, andra gavs till journalister eller lades ut på
internet.
Folk fotograferade dem och skickade runt dem hela tiden.
12


den tredje konferens dagen provocerades den första krisen fram av
att den så kallade ”danska texten” dök upp. Denna text hade
skrivits innan mötet av en hemlig informell grupp som kallas ”de
hängivnas cirkel”
, som inkluderade USA och värden för mötet,
Danmark. Denna text, som inte hade någon formell status eftersom den
hade skrivits utanför FN:s ramverk, skulle ha avslutat Kyotoavtalet
med dess legala krav på skriftlig undertecknade utsläppsminskningar,
och ställde en 2 gradig temperaturhöjning som ett acceptabelt mål
för förhandlingarna och gjorde förändringar vad det gäller
arrangemangen angående att finansiera detta. Det sades att syftet
med denna text var att föra fram denna text inför toppmötet sent,
den dag då det förutspådda dödläget hade inträffat. Detta ledde
till ett ramaskri från G77 länderna som anklagade de utvecklade
länderna för att försöka kidnappa mötet och påtvinga dem deras
egna överenskommelser.

Detta
kom att följas med ett förslag från en rad utvecklingsländer att
ökningen av jordens temperatur skulle hållas under 1.5 grad,
eftersom en ökning utöver detta skulle kunna leda till en katastrof
för öriken som Tuvalu. Förslaget uppmanade till att ett avtal om
legalt bindande minskningar skulle slutas. Detta mötte i sin tur
omedelbart motstånd från andra länder, som Kina, Saudiarabien och
Indien, och splittrade G77 gruppen. Dispyten som följde ledde till
att samtalen om delar av dagordningen avbröts under flera timmar.

Den
följande dagen introducerades en reviderad FN text och
motsättningarna fortsatte, först angående huruvida Kyoto
överenskommelsen skulle fortsätta som ett separat spår eller
inkorporeras i en ny uppgörelse, för det andra angående
finansieringen för att hjälpa utvecklingsländer. En rad förslag
för en snabb finansiering respektive en långsiktig finansiering dök
upp, och en rad länder, inklusive Storbritannien, upprepade kravet
på en ny skatt för finansiella transaktioner (Tobinskatten) för
att finansiera åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna.
FN texten föreföll att vara ett försök att uppnå en kompromiss
där de utvecklade länderna minskar sina utsläpp mellan 25 – 45 %
för att uppvärmningen skall kunna hålla sig under 2 grader C.
Utvecklingsländerna skulle också åläggas att minska sina utsläpp
med 15-30 % och Kyoto överenskommelsen skulle fortsätta att gälla.I
verkligheten skulle inte minskningarna som föreslogs av de
utvecklade länderna uppnå den lägsta föreslagna minskningen av
utsläpp, medan kryphål i avtalet skulle tillåta att utsläppen
ökade med 10 %.

När
samtalen kom in på den andra veckan, när regeringschefer skulle
anlända för att underteckna det icke existerande avtalet, skärptes
konfrontationerna, där några afrikanska regeringschefer hotade att
inte komma om inte avtalet ändrades. Dispyten om framtiden för
Kyotoavtalet ledde till ytterligare avbrott i delar av samtalen ända
till man slutligen kom överens om att fortsätta. Dispyten angående
övervakningen av åtgärderna ökade med att Indien och Kina
motsatte sig USA ledda krav på en utomstående kontroll. I mitten av
veckan kunde inte kaoset döljas, ordföranden för mötet avgick och
ersattes av den danske statsministern, förslag och motförslag
angående minskningar i utsläpp, finansiering och kontroll av
beslut, flödade fram och tillbaka tillsammans med fler och fler
tilläggsförslag ställdes till FN:s resolutions kommission, vilket
resulterade i ett verkligt dödläge i förhandlingarna. Det ryktades
om att en reviderad version av den ”Danska texten” skulle ges ut
medan G77 förberedde en text som motsatte sig denna. Ytterligare
splittring i G77 uppstod när Meles Zenawi, premiärministern i
Etiopien och ledare för de afrikanska länderna som var på mötet,
föreslog att de skulle acceptera en uppgörelse på 100 miljarder
dollar som skulle ges som finansiellt stöd till fattiga länder år
2020, istället för de 400 miljarder dollar de ursprungligen krävde.
Han attackerades av andra för att han sålde ut afrikanernas hopp
och liv. Denna ”kompromiss” skedde efter intensiva förhandlingar
som inbegrep Zenawi och en rad av de mest utvecklade länderna och
ledde till anklagelser om att han hade gett efter för trycket, och
att länder som till stor del är beroende av ”hjälp” i dess
ekonomier inte har en ställning som gör att de kan säga nej till
de som håller i plånboken. Slutligen, ett FN dokument som läckte
visade att de minskningar av utsläppen under samtalen skulle
resultera i att temperaturen ökar med 3 grader Celsius

Mycket
uppmärksamhet gjordes den näst sista dagen angående att USA
accepterade målet på 100 miljarder dollar i finansiellt bistånd
som ett genombrott för att Obama skulle komma och rädda dagen. Men
faktum var att överenskommelsen var villkorad med att Kina
accepterade kontrollen av deras utsläpp, något som Kina redan
tidigare hade vägrat, medan pengarna skulle komma från icke
statliga källor. Vid sin ankomst, upprepade Obama sina krav att Kina
måste acceptera USA:s krav på att Kina måste kunna bevisa sina
minskningar av utsläppen, något som ledde till ett argt svar från
Kina och att Kinas president Hu Jintao vägrade att delta i mötet
med statschefer med Obama. Toppmötet avslutades med ett desperat
försök att lappa ihop en uppgörelse och mängder med texter
cirkulerade, privata möten mellan den kinesiske premiärministern
och Obama och förhandlare som arbetade långt in på småtimmarna
fram till den sista dagen. Under de sista timmarna tvingade en grupp
som leddes av USA, Storbritannien och Australien den danske
presidenten för mötet att lämna sin post och framtvingade en
kompromiss mellan en liten grupp av de mäktigaste nationerna. Den
slutgiltiga texten dök upp strax före midnatt och attackerades
omedelbart av de som hade uteslutits från uppgörelsen, som en
uppgörelse i det fördolda och en kupp mot FN.

Toppmötet
började med ett 200 sidigt utkast till överenskommelse som täckte
en lång rad av områden. De avslutades med några få sidor med vaga
uttalanden och löften för morgondagen ihop lappat under den sista
natten med några av huvudaktörerna utanför FN:s internationella
ramverk som de alla hävdar att de upprätthåller. Mötets sista
gärning var i stort sätt att notera existensen av uppgörelsen.

Till
slut uppnådde mötet i Köpenhamn en sak: den visade att
borgarklassen inte är kapabel att hålla världens öde i sina
händer och att ända tills denna klass och dess ekonomiska system
som den upprätthåller har störtats, kommer vare sig mänskligheten
eller Jorden ha någon framtid!

North
03/02/2010 (Bearbetning av artikel i World Revolution 331, februari
2010)

  1. 1Financial
    Times 22/12/09

  1. 2Guardian
    19/12/09

  1. 3Independent
    19/12/09

  1. 4Dagens
    Nyheter 0/12/09

5
Guardian 07/12/09

6
Suffering the Science, Oxfam Briefing Paper, juli 2009

7
Guardian 19/12/09

8
Ocean Acidification: The Facts. European
Association on Ocean Acidification (EPOCA)
http://www.epoca.eu/index.php/Outreach/RUG/

9
International Review 139. “The world on the eve of an
environmental catastrophe II: Who is responsible?”

10
UK greenhouse gas emissions: measurement and reporting, National
Audit Office, Mars 2008

11
Too good to be true? The UK’s climate change record. Helm, Smale,
Phillips. December 2007.

12
Guardian On-line 20/12/2009.

Allmänna teoretiska frågor: