Miljötoppmötet i Köpenhamn visar att kapitalismen inte har någon lösning

Utskriftsvänlig versionSend by email

De var överens.. men ändå inte”1. ”En sista minuten uppgörelse för att rädda ansiktet i klimatförhandlingarna”2. ”Obamas klimatuppgörelse faller vid en prövning”3. ”Fiasko för FN. Klimatmötet i Köpenhamn är över… Ett haveri för klimatet. Men också för FN-systemet4.

Veckorna före klimatmötet använde medierna och politikerna en mängd fraser om att toppmötet skulle innebära ett avgörande för planetens och mänsklighetens öde. På toppmötets första dag rapporterade 56 tidningar från hela världen, länder som Frankrike Storbritannien, Indien och Kina, alla med liknande ledarartiklar, om att:

det är fjorton dagar för att prägla historiens dom över denna generation”. ”Vi uppmanar representanterna för de 192 nationer som samlas i Köpenhamn till att inte tveka, eller att gräla med varandra, eller att skylla på varandra, utan att de tar tillfället att motverka det största moderna politiska misslyckandet. Detta borde inte vara en kamp mellan den rika och den fattiga världen, eller mellan Öst och Väst”.

Detta önsketänkande ledde ingenstans, men ledarsidorna innehöll ändå några sanningar:

Vetenskapen är komplex men fakta talar sitt tydliga språk. Världen måste ta steg för att begränsa temperaturökningen till 2 grader Celsius, ett mål som kräver att de globala utsläppen når sin topp och börjar minska inom den kommande 5 till 10 års perioden. Vid en större temperaturökning, 3-4 grader som är den minsta som vi kan förvänta oss om inget görs, kommer att torka ut kontinenter, förvandla jordbruksland till öknar. Halva mänskligheten kan komma att utrotas, otaliga miljoner människor kommer att bli utarmade och hemlösa och många nationer att dränkas.”5

Kapitalismen håller redan på att förstöra planeten

I själva verket är situationen ännu allvarligare än detta. 26 miljoner människor kan redan ha blivit hemlösa som ett resultat av klimatförändringarna6 , emedan vid 1 grads temperaturhöjning kommer det att krävas att koldioxid avlägsnas från atmosfären och detta anses som omöjligt att göra, vilket leder till att glaciärerna smälter, dessa glaciärer som förser vatten till jordbruksmark som försörjer 50 miljoner människor. Detta leder även till att nästan 300 000 människor drabbas varje år av sjukdomar som malaria och diarré och att de flesta av världshavens koraller dör. En del lågt liggande länder och öar står inför hotet att dränkas. En höjning av temperaturen med 2 grader skulle innebära en katastrof för miljoner av jordens innevånare

Amazonas förvandlas till öken och gräsängar, medan ökningen av koldioxidnivåerna i atmosfären gör att haven blir för sura för de kvarvarande korallreven och tusentals andra havsorganismer. Västra Antarktis isberg kollapsar, Grönlandsisen smälter och världshavens nivåer kommer att stiga med 7 meter inom de kommande århundradena. En tredjedel av jordens arter kommer att utrotas.7

Under mötet i Köpenhamn publicerades forskningsuppgifter som visar att försurningen av världshaven, som är ett resultat av ökningen av koldoxidhalten i haven och att denna har ökat med 30% sedan den industriella revolutionen. Denna aspekt av klimatförändringen som det finns ganska lite forskning om, kan ha mycket stora konsekvenser:

Försurningen av haven kan utlösa en kedjereaktion av konsekvenser i den marina matkedjan, som börjar med fisklarver och skaldjur som är särskilt känsliga. Detta kommer att påverka den multimiljon dollar stora fiskindustrin och hota matförsörjningen för många av de fattigaste i världen. De flesta områdena i haven kommer inte längre att kunna hysa korallrev och sålunda påverka tillgängligheten på föda, turism, skyddet av stränder och den biologiska mångfalden.”8

Dessutom, det finns inga kända sätt för att reducera försurningen av haven annat än att låta de naturliga processerna ha sin gång och detta kan ta tiotusentals år.

Kapitalismens lagar hotar världen

Mänsklig aktivitet har alltid haft en påverkan på naturen, men sedan sina första dagar har kapitalismen visat ett förakt för naturen som bara motsvaras av dess förakt för människorna som arbetar i dess fabriker, gruvor och åkrar. Industristäderna i Storbritannien på 1800-talet dränktes av smuts och föroreningar, vilket undergrävde befolkningens hälsa som helhet och i synnerhet arbetarklassens. Mer nyligen förvandlade Stalinismen stora delar av Ryssland till soptipp och idag är i Kina förgiftningen av vattendrag och mark något som upprepas om och om igen. Men idag är denna nedsmutsning om möjligt än giftigare och farligare än tidigare.

Denna situation uppstår inte bara utifrån en illvillighet eller okunnighet från den eller den delen av den härskande klassen, utan ifrån kapitalismens grundläggande lagar som vi sammanfattade i International Review nr 139:

- ” arbetsdelningen och än mer, kapitalets och pengarnas herravälde över produktionen, splittrar mänskligheten i en ändlös ansamlig av konkurrerande enheter;

  • faktumet att målet för produktionen inte är bruksvärden, utan bytesvärden, varor som till alla medel måste säljas oavsett konsekvenserna för mänskligheten och planeten för att kunna realisera profiter.9

Profiter och konkurrens är det som driver kapitalismen och dess konsekvenser hotar nu världen. I kontrast till detta, presenterar den härskande klassen kapitalismen som något som är grundat på mänskliga behov, och hävdar att den svarar mot ”konsumenternas krav” på livets nödvändigheter och lyxvaror och pekar på förbättringarna i inkomster och livskvalitet som uppnåtts för miljoner människor. Det finns ett korn av sanning i detta, i det att kapitalismen har utvecklat produktionsmedlen bortom allt som man kunde föreställa sig tidigare och detta har resulterat i verkliga förbättringar för många, särskilt i de mest utvecklade länderna. Men detta har bara kunnat ske när det sammanföll med kapitalismens verkliga syfte, att skapa profiter. Kapitalismen är ett ekonomiskt system som hela tiden måste fortsätta att expandera, annars kollapsar det. Affärsverksamheten måste växa annars går den bankrutt och resterna övertas av dess konkurrenter. Nationella stater måste försvara sina intressen annars kommer de att underkastas sina rivaler. Eftersom detta är oacceptabelt för den härskande klassen är det nödvändigt att göra alla tänkbara uppoffringar för att upprätthålla deras ekonomi, deras samhälle och deras positioner intakta.

Detta är skälet varför miljoner människor svälter i en värld av överflöd. Trots nedrustnings överenskommelser och deklarationer om mänskliga rättigheter, härjar krig som aldrig tar slut. Det är därför som miljarder dollar har östs in för att upprätthålla ekonomin, bland annat bankerna, samtidigt som miljoner människor inte har en tillräcklig hälsovård eller utbildning. Detta är också skälet till varför, trots att det finns så enorma bevis för en klimatförändring, att borgarklassen är oförmögen till att rädda planeten.

Internationella toppmöten är en arena för nationell konkurrens

De lagar som driver kapitalismen påverkar varje aspekt av det samhälle som det skapat. Detta gäller naturligtvis även de internationella toppmötena. Denna typ av möten, oavsett de syften som deklareras, och även när det förefaller som det finns gemensamma intressen, är aldrig något annat än en kamp om fördelar mellan konkurrerande nationer. Ceremonierna, de grandiosa talen och de högsvävande deklarationerna om mänskliga rättigheter, om att göra slut på fattigdomen och att rädda planeten, är bara en fasad för att lura oss. Toppmötet i Köpenhamn visade på just detta, precis som mötena i Rio de Janeiro eller Kyoto tidigare.

Vid mötet i Köpenhamn kolliderade både ekonomiska och imperialistiska intressen och detta gjorde situationen allt mer komplex med skiftande allianser och ändrade ställningstaganden.

Mycket sades under och efter mötet om den påstådda kollisionen mellan utvecklade respektive utvecklingsnationer. Det finns helt klart en del gemensamma intressen mellan de utvecklade ekonomierna, precis som det finns hos de som är beroende av att förse marknaden med råvaror, såsom metaller eller kaffe, men det finns ingen varaktig enhet i någon av fallen. EU kom till mötet med en gemensam överenskommelse om att minska växthusgaserna med 20% fram till år 2020 och ett förslag om att minska med de 30% ifall diskussionerna på mötet utvecklades gynnsamt. Men inom EU har olika stater en större eller mindre industriell sektor. Storbritannien, som har fått sin industri väldigt reducerad, har gått i bräschen för högt ställda utsläppsmål, i motsats till Tyskland som fortfarande har en stor industri, medan gamla Östblocksländer som Polen direkt motsätter sig nedskärningar på mer än 20%. Enligt officiella siffror, kommer Storbritannien inte bara att möter kraven från Kyotoprotokollet om att minska växthusgas utsläppen med 12,5 % (jämfört med 1990), utan också att på ett drastiskt sätt ytterligare minska utsläppen. På toppmötet rusade Gordon Brown runt och spelade det moraliska kortet och försökte återigen uppträda som en världsledare. Men faktum är att Storbritanniens uppträdande på mötet är en konsekvens av förändringarna i dess ekonomi och reflekterar att utsläppen är beräknade på grundval av produktion snarare än konsumtion:

De strukturella förändringarna som har ägt rum i den brittiska ekonomin under de senaste 30 åren har resulterat i en drastisk avindustrialisering. Som ett resultat av detta, har den kolbaserade tillverkningen inom den brittiska industrin fallit dramatiskt och Storbritannien importerar nu stora kvantiteter av produkter som kräver relativt stora mängder av kol för att tillverka. Konsumtionen i Storbritannien är därför indirekt ansvarig för utsläppen som förknippas med denna import. Om balansen mellan import och export skulle tas i beräkning, skulle Storbritanniens utsläpp se mycket annorlunda ut”10.

Faktum är att de i själva verket skulle visa på ökning av utsläppen med 19 % sedan 199011! För att säga det med några få ord, har den brittiska kapitalismen utlokaliserat sina föroreningar på samma sätt som den har utlokaliserat sin produktion. På den imperialistiska nivån, var Browns desperata aktivitet på detta toppmöte, på samma sätt som de hanterade ”kredit krisen”, ett försök att kompensera för Storbritanniens fortsatta nedgång som en imperialistisk makt.

USA är också indraget i en avindustrialiserings process, som innebär att produktion flyttas till länder där det är billigare att producera, men USA har fortfarande en stor industriell sektor. Den hårda konkurrensen inom denna sektor gör att den har varit synnerligen aktiv i att motsätta sig allt det som den uppfattar att leder till att den får nackdelar gentemot sina konkurrenter. Detta är en av anledningarna till varför USA hela tiden är indraget i handels dispyter med andra länder, varför ansträngningarna att nå ett nytt globalt handelsavtal har misslyckats så många gånger och det är också anledningen till att USA vägrade att underteckna Kyotoprotokollet.

Under Bushadministrationens sista år var Bush tvingad att medge att klimatförändringarna var verkliga, men USA lade fram sina egna förslag/mål och tryckte på för att länder som Kina också skulle tvingas att göra minskningar av utsläppen. Ingenting har förändrats under Obama förutom retoriken. USA är och förblir motståndare till avsevärda minskningar av utsläppen och bindande avtal och är i synnerhet obenäget att göra något som Kina skulle kunna vinna på, både av ekonomiska och imperialistiska skäl.

132 länder, definierade som ”utvecklingsländer”, grupperade sig i G77 vid toppmötet. Med sina relativt små ekonomier och sina få industrier, var deras gemensamma syfte att få så mycket finansiellt stöd som möjligt. De kom till toppmötet med krav på finansiellt stöd på 400 miljarder dollar per år, medan några också krävde att den maximala temperaturhöjningen inte får vara högre än 1,5 grader Celsius. De försökte också behålla Kyotoavtalet som innebar att de industriella länderna skriftligt skrev under på att minska sina utsläpp och flera av dessa i-länder hoppades att dessa skriftliga åtaganden skulle försvinna i en ny Köpenhamns överenskommelse.

Kina har varit måltavlan för mycken ”oro” angående dess utsläpp då det nu är den enskilt största producenten av växthusgaser i världen. Den snabba utvecklingen av dess ekonomi har dragit enorma mängder kapital till dess ekonomi, vilket gör att den nu kan spela en mycket större och mer aktiv roll i världen. Kina har utvecklat ekonomiska förbindelser med många utvecklingsländer och ger ofta dem med hjälp att utveckla produktionen av råvaror som sedan skeppas till Kina för att förse dess industrier. Denna växande ekonomiska styrka har har använts för en försiktigt men målmedveten ansträngning att utvidga Kinas imperialistiska inflytande runt om i världen. Om det skulle acceptera några betydelsefulla begränsningar av sina utsläpp, skulle det betyda att det begränsar sin ekonomiska tillväxt och sålunda sin politiska makt, samtidigt som det har föreslagit att minska användningen av kol för sin industri (mängden kol per tillverkningsenhet), har det starkt motsatt sig alla nedskärningar och krav från USA för oberoende undersökningar för att bekräfta detta. Vid toppmötet förenade man sig med G77 gruppen, samtidigt som de också var en del av en separat grupp med Brasilien, Sydafrika och Indien som kallas BASIC vilken motsatte sig ställningstagandena från de rikare länderna. Inom denna grupp har Brasilien försvarat sin ställning som en av de största producenterna av biobränslen trots faktumet att denna produktion skadar och inverkar negativt på matproduktionen.

Manövrerandet på toppmötet

Mötet kännetecknades av manövrerandet av deltagarna, vilket inbegrep provokationer och konfrontationer. En av de metoder som användes var omfattande och inte särskilt dolda läckandet av dokument, vilket en journalist kommenterade:

läckorna blev mer och mer vanliga och vid slutet av mötet var de som ett störtregn (…) Hemliga dokument lämnades avsiktligt i kopieringsmaskiner, andra gavs till journalister eller lades ut på internet. Folk fotograferade dem och skickade runt dem hela tiden.12

På den tredje konferens dagen provocerades den första krisen fram av att den så kallade ”danska texten” dök upp. Denna text hade skrivits innan mötet av en hemlig informell grupp som kallas ”de hängivnas cirkel”, som inkluderade USA och värden för mötet, Danmark. Denna text, som inte hade någon formell status eftersom den hade skrivits utanför FN:s ramverk, skulle ha avslutat Kyotoavtalet med dess legala krav på skriftlig undertecknade utsläppsminskningar, och ställde en 2 gradig temperaturhöjning som ett acceptabelt mål för förhandlingarna och gjorde förändringar vad det gäller arrangemangen angående att finansiera detta. Det sades att syftet med denna text var att föra fram denna text inför toppmötet sent, den dag då det förutspådda dödläget hade inträffat. Detta ledde till ett ramaskri från G77 länderna som anklagade de utvecklade länderna för att försöka kidnappa mötet och påtvinga dem deras egna överenskommelser.

Detta kom att följas med ett förslag från en rad utvecklingsländer att ökningen av jordens temperatur skulle hållas under 1.5 grad, eftersom en ökning utöver detta skulle kunna leda till en katastrof för öriken som Tuvalu. Förslaget uppmanade till att ett avtal om legalt bindande minskningar skulle slutas. Detta mötte i sin tur omedelbart motstånd från andra länder, som Kina, Saudiarabien och Indien, och splittrade G77 gruppen. Dispyten som följde ledde till att samtalen om delar av dagordningen avbröts under flera timmar.

Den följande dagen introducerades en reviderad FN text och motsättningarna fortsatte, först angående huruvida Kyoto överenskommelsen skulle fortsätta som ett separat spår eller inkorporeras i en ny uppgörelse, för det andra angående finansieringen för att hjälpa utvecklingsländer. En rad förslag för en snabb finansiering respektive en långsiktig finansiering dök upp, och en rad länder, inklusive Storbritannien, upprepade kravet på en ny skatt för finansiella transaktioner (Tobinskatten) för att finansiera åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna. FN texten föreföll att vara ett försök att uppnå en kompromiss där de utvecklade länderna minskar sina utsläpp mellan 25 – 45 % för att uppvärmningen skall kunna hålla sig under 2 grader C. Utvecklingsländerna skulle också åläggas att minska sina utsläpp med 15-30 % och Kyoto överenskommelsen skulle fortsätta att gälla.I verkligheten skulle inte minskningarna som föreslogs av de utvecklade länderna uppnå den lägsta föreslagna minskningen av utsläpp, medan kryphål i avtalet skulle tillåta att utsläppen ökade med 10 %.

När samtalen kom in på den andra veckan, när regeringschefer skulle anlända för att underteckna det icke existerande avtalet, skärptes konfrontationerna, där några afrikanska regeringschefer hotade att inte komma om inte avtalet ändrades. Dispyten om framtiden för Kyotoavtalet ledde till ytterligare avbrott i delar av samtalen ända till man slutligen kom överens om att fortsätta. Dispyten angående övervakningen av åtgärderna ökade med att Indien och Kina motsatte sig USA ledda krav på en utomstående kontroll. I mitten av veckan kunde inte kaoset döljas, ordföranden för mötet avgick och ersattes av den danske statsministern, förslag och motförslag angående minskningar i utsläpp, finansiering och kontroll av beslut, flödade fram och tillbaka tillsammans med fler och fler tilläggsförslag ställdes till FN:s resolutions kommission, vilket resulterade i ett verkligt dödläge i förhandlingarna. Det ryktades om att en reviderad version av den ”Danska texten” skulle ges ut medan G77 förberedde en text som motsatte sig denna. Ytterligare splittring i G77 uppstod när Meles Zenawi, premiärministern i Etiopien och ledare för de afrikanska länderna som var på mötet, föreslog att de skulle acceptera en uppgörelse på 100 miljarder dollar som skulle ges som finansiellt stöd till fattiga länder år 2020, istället för de 400 miljarder dollar de ursprungligen krävde. Han attackerades av andra för att han sålde ut afrikanernas hopp och liv. Denna ”kompromiss” skedde efter intensiva förhandlingar som inbegrep Zenawi och en rad av de mest utvecklade länderna och ledde till anklagelser om att han hade gett efter för trycket, och att länder som till stor del är beroende av ”hjälp” i dess ekonomier inte har en ställning som gör att de kan säga nej till de som håller i plånboken. Slutligen, ett FN dokument som läckte visade att de minskningar av utsläppen under samtalen skulle resultera i att temperaturen ökar med 3 grader Celsius

Mycket uppmärksamhet gjordes den näst sista dagen angående att USA accepterade målet på 100 miljarder dollar i finansiellt bistånd som ett genombrott för att Obama skulle komma och rädda dagen. Men faktum var att överenskommelsen var villkorad med att Kina accepterade kontrollen av deras utsläpp, något som Kina redan tidigare hade vägrat, medan pengarna skulle komma från icke statliga källor. Vid sin ankomst, upprepade Obama sina krav att Kina måste acceptera USA:s krav på att Kina måste kunna bevisa sina minskningar av utsläppen, något som ledde till ett argt svar från Kina och att Kinas president Hu Jintao vägrade att delta i mötet med statschefer med Obama. Toppmötet avslutades med ett desperat försök att lappa ihop en uppgörelse och mängder med texter cirkulerade, privata möten mellan den kinesiske premiärministern och Obama och förhandlare som arbetade långt in på småtimmarna fram till den sista dagen. Under de sista timmarna tvingade en grupp som leddes av USA, Storbritannien och Australien den danske presidenten för mötet att lämna sin post och framtvingade en kompromiss mellan en liten grupp av de mäktigaste nationerna. Den slutgiltiga texten dök upp strax före midnatt och attackerades omedelbart av de som hade uteslutits från uppgörelsen, som en uppgörelse i det fördolda och en kupp mot FN.

Toppmötet började med ett 200 sidigt utkast till överenskommelse som täckte en lång rad av områden. De avslutades med några få sidor med vaga uttalanden och löften för morgondagen ihop lappat under den sista natten med några av huvudaktörerna utanför FN:s internationella ramverk som de alla hävdar att de upprätthåller. Mötets sista gärning var i stort sätt att notera existensen av uppgörelsen.

Till slut uppnådde mötet i Köpenhamn en sak: den visade att borgarklassen inte är kapabel att hålla världens öde i sina händer och att ända tills denna klass och dess ekonomiska system som den upprätthåller har störtats, kommer vare sig mänskligheten eller Jorden ha någon framtid!

North 03/02/2010 (Bearbetning av artikel i World Revolution 331, februari 2010)

  1. 1Financial Times 22/12/09

  1. 2Guardian 19/12/09

  1. 3Independent 19/12/09

  1. 4Dagens Nyheter 0/12/09

5 Guardian 07/12/09

6 Suffering the Science, Oxfam Briefing Paper, juli 2009

7 Guardian 19/12/09

8 Ocean Acidification: The Facts. European Association on Ocean Acidification (EPOCA) http://www.epoca.eu/index.php/Outreach/RUG/

9 International Review 139. “The world on the eve of an environmental catastrophe II: Who is responsible?”

10 UK greenhouse gas emissions: measurement and reporting, National Audit Office, Mars 2008

11 Too good to be true? The UK’s climate change record. Helm, Smale, Phillips. December 2007.

12 Guardian On-line 20/12/2009.

Allmänna teoretiska frågor: