Sedan den 21 april har 2500 av 3500 varslade sjuksköterskor befunnit sig i strejk över hela Sverige. Borgarklassens media har fokuserat på ”risker” för sjukvården när akutmottagningar stängs och patienter flyttas till andra sjukhus. En nämnd ska avgöra om vissa strejkåtgärder är ”samhällsfarliga” och därför ska förbjudas. Kommunalarbetarförbundet, som organiserar undersköterskorna, har kritiserat sjuksköterskefacket för att deras lönekrav ”tvingar fram kompensation från andra grupper”. Strejken har föregåtts av olika inslag om hur vissa sjuksköterskor får nästa samma lön som en undersköterska trots att sjuksköterskorna ”har en akademisk examen”.

En ”lång och lågintensiv strejk”?

Sjuksköterskornas strejk är oundviklig. Under flera år har man sett sina löner försämrats, i vissa fall (något som lyfts fram i olika media) har en undersköterska haft nästan samma lön som en sjuksköterska efter skatt. Man har därför gått ut i strejk för ett ”orealistiskt bud” på 15% löneökning under de närmaste åren. Akutmottagningar stängs olika veckodagar. Planerade operationer ställs in. Tidningsrubriker talar nu om att ”tusentals” patienter inte kan opereras på grund av strejken. Från att från början ha fått stöd från resten av befolkningen (i Dagens Nyheter nämnde man i fredags att 85% av befolkningen stöder strejken efter en vecka) riskerar strejken nu att bli allt mer impopulär, vilket är precis vad borgarklassen och dess representanter i arbetsgivarorganisationen SKL vill. Man kan visserligen utmåla enskilda personer i denna arbetsgivarorganisation som särskilt ondskefulla, men sanningen är, att inte ens Vårdförbundet hade för avsikt att gå ut i strejk, innan dess medlemmar tvingade dem till strejkåtgärder på dess kongress. Man hade redan beslutat sig för att gå med på avtalet, men eftersom detta var så impopulärt bland medlemmarna var man i ledningen tvungna att backa.

Det är därför som denna strejk är så iscensatt, där man strejkar på ”rullande schema” och ber om ursäkt för att enskilda patienter drabbas. Risken är uppenbar, att man vill få till en ”lång och lågintensiv” strejk, som blir allt mer impopulär, det vill säga en klassisk, isolerad nederlagsstrejk, där man får backa när det gäller lönekraven och gå tillbaka till en än mer överlastad arbetssituation.

Samtidigt har man lyckats splittra upp sjuksköterskorna från andra offentliganställda på sjukhusen – och vem tjänar på det? Ja, inte sjuksköterskorna i alla fall.

På samma gång har vi sett hur offentliganställda från flera yrkesgrupper nu mobiliserar sig i Danmark, mot nedskärningar av den offentliga sektorn, mot låga löner och försämrade arbetsvillkor. Detta äger rum några mil från Skåne, där man som bäst håller på att hamra in budskapet att sjuksköterskorna genom sin strejk håller på att ta livet av tusentals patienter.

Varför gör inte sjuksköterskorna i Sverige samma sak – söker en aktiv solidaritet med andra grupper inom den offentliga sektorn?

Sjuksköterskor är lika mycket arbetare som andra offentliganställda!

Sjuksköterskefackets kampanjer har riktat in sig på att ”utbildning måste löna sig” när man har jämför hur lite en sjuksköterska har fått i lön jämfört med en undersköterska. Vårdförbundet betonar att sjuksköterskorna har en akademisk examen, jovisst, men det är flera andra akademiska yrken som har usla löner. Ju mer avancerat samhället blir, desto högre krav på utbildning ställs på arbetskraften, men den är lika fullt en del av arbetarklassen ändå.

Nedmonteringen av den offentliga sektorn har ägt rum sedan 90-talets början, snart 20 år. Under den tiden har det blivit allt mer tydligt att alla yrkesgrupper på sjukhusen och i den offentliga vården fått en allt mer pressad arbetssituation, där riskerna för patienterna blir allt större – utan en strejk. Man började med att avskaffa sjukvårdsbiträdena längst ned i hierarkin på sjukhusen, snart är det väl undersköterskornas tur. Arbetsbördan för sjuksköterskor och läkare ökar hela tiden, allt mer arbetsuppgifter läggs dessa grupper – helt enkelt en ökad utsugning.

Grupper som tidigare aldrig hade varit ute i strejk, som läkarna i Tyskland 2005, och nu 2008, har de senaste åren tagit kamp mot försämrade arbetsvillkor. Allt fler grupper, som tidigare hade särskilda yrkestraditioner och -privilegier (som läkare och sjuksköterskor) har börjat inse att man verkligen är en del av arbetarklassen i den offentliga sektorn, och att det enda sättet att nå förbättringar är att göra gemensam sak med andra grupper arbetare, istället för att isolera sig från dem.

Massiva manifestationer över hela Europa

Det är inte bara i Danmark som vi ser manifestationer av offentliganställda arbetare. I Tyskland har läkare och sjuksköterskor gjort gemensam sak med andra arbetare i kollektivtrafiken och andra delar av den offentliga sektorn och krävt löneökningar på 12% som kompensation för de försämringar som tidigare avtal inneburit. Allt fler länder ser massiva mobiliseringar av offentligt anställda arbetare. I Storbritannien strejkade 250 000 lärare den 24 april mot regeringens senaste lönebud. Samtidigt som staten i olika europeiska länder skjuter till miljarder till olika banker för att dämpa effekterna av krisen i det finansiella systemen efter den amerikanska bolånekrisen, får arbetare veta att det inte finns utrymme för löneökningar, att deras lönekrav är ”orealistiska”.

Därför måste de strejkande sjuksköterskorna i Sverige lyfta blicken från sin egen yrkesgrupp, från den nederlagsstrejk som facket tagit ut för att strejka musten ur dem , och försöka söka solidaritet aktivt från andra yrkesgrupper, inte bara på sjukhusen utan inom hela den offentliga sektorn! Vi har sedan flera år sett hur missnöjet växer, bland lokaltrafikens personal, på sjukhusen och på skolorna. Det är dags att komma ut i gemensamma aktioner – exemplen från andra europeiska länder visar, att det enda sättet som man kan nå resultat i kampen på, är genom en gemensam aktion tillsammans med andra arbetargrupper, inte genom att strejka isolerat i en yrkesgrupp!

Idag, när storföretagen varslar om massuppsägningar i flera av de stora svenska företagen, när allt fler ekonomiska bedömare börjar tala om lågkonjunktur, kommer allt fler krav på en anständig lön att verka ”orealistiska” i kapitalisternas ögon. Fackets och kapitalisternas sedvanliga fraser om att återhållsamhet idag gör att man lättare behåller jobben ekar allt mer ihåligt och hånfullt för de arbetare som idag varslas om uppsägningar över hela landet.

I detta läge måste arbetarklassen försvara sig. Det är detta som sjuksköterskorna försöker göra, trots de hinder för kampen som facket och staten försöker sätta upp.

Visst, vi är ”orealistiska” när vi kräver en lön som det går att leva på. Och vi är ”samhällsfarliga” också, eftersom vi utgör en kraft som kan åstadkomma en verklig förändring av samhället, genom att störta det kapitalistiska systemet. Men det är bara genom en gemensam kamp, över alla yrkes- och nationsgränser, som vi kan uppnå detta.

Internationell Revolution 2008.04.27