Finansiella stormar, inflation, avskedanden; En kris i hela det ekonomiska systemet

Utskriftsvänlig versionSend by email

Direkt efter det att den amerikanska centralbanken dragit in investmentbanken JP Morgan Chase i en akut räddningsplan för att rädda en annan stor investmentbank, Bear Stearns, upplevde den brittiske premiärmninstern Gordon Brown ett behov att lugna det brittiska folket med en artikel i The Sun (19/3-08). Han skrev att

"När en mäktig bank i USA måste räddas över ett veckoslut och aktiemarknaderna över hela världen förlorat flera miljarder dollar, kan jag förstå att människor är oroliga för framtiden."

Han är förvisso medveten om att det är en längre tids utveckling av ekonomin som gjort människor oroliga.

"Det brittiska folket vet att det kommer att bli ett tufft år. De känner av detta när de handlar eller betalar sina bränsleräkningar”.

Ja, detta är långtifrån den sedvanliga propagandan om ett decennium av välstånd under Labourregeringen, och människor vet att den verkliga inflationen när det gäller basvaror som livsmedel eller energi som gas eller elektricitet är långt högre än de officiella siffrorna. På samma sätt som man vet att arbetslösheten i verkligheten ligger tre till fyra gånger än vad regeringens officiella statistik visar. Ta till exempel de högre oljepriserna. Dessa drabbar inte bara den enskilde bilisten utan det påverkar även priset på alla varor som transporteras med diesel- eller bensindrivna lastfordon. Anledningen till att människor är oroliga är att man faktiskt märker hur priserna går upp samtidigt som välfärden skärs ned och jobben blir alltmer osäkra.

Detta är naturligtvis inte bara något brittiskt eller amerikanskt fenomen; även här i Sverige har sett hur priserna stigit kraftigt.

Premiärministern försöker vara en lugnande röst genom att säga de beslut som hans regering tagit ”innebär att vi möter denna period av finansiell oro bättre rustade än andra stora ekonomier”. Detta är nästan exakt samma ord som denne svenske finansministern Anders Borg använde när han presenterade regeringens vårbudget. Men detta sätt, på vilket våra politiker över hela världen försöker lugna oss – genom att säga att tack vare deras visa beslut så är vår ekonomi bättre rustad än grannarnas – går inte ihop med det faktum att vi lever i en global ekonomi där de olika nationella ekonomierna är sammanlänkade. Man kan inte förstå kollapsen av stora banker som Northern Rock i Storbritannien eller Bear Stearns i USA utan sätta dem och kreditkrisen inom ramen för en kris för hela världsekonomin. Recession i USA påverkar hela världen. I Japan till exempel så är en återhämtning av ekonomin beroende om man kan exportera till USA, vilket inte kommer att hända om om dollarn fortsätter att rasa i värde. Samtidigt som det amerikanska folket redan är kraftigt skuldsatt och får det allt svårare att betala sina bostadslån.

Glöm allt snack om en ”period av en global finansiell osäkerhet”: vad vi ser nu är konvulsionerna hos ett ekonomiskt system i en permanent kris, och kapitalismen kan endast köpa tillfälliga perioder av ”hälsa” genom att genomföra åtgärder som en ökad skuldsättning som i slutändan endast kan leda till ännu värre kriser.

Den amerikanska recessionen: inte en fråga ”om”, utan ”hur djup” den kommer att bli

Den stora frågan i amerikanska medier har varit om ekonomin befinner sig i en recession. NBER (The National Bureau of Economic Reasearch) som är en respekterad grupp av ekonomer som svarar på denna typ av frågor, men endast efter att den har period av minskad ekonomisk aktivitet som bevismaterial att studera. Andra ekonomer är beredda att acceptera att det är en recession, men ofta bara för att minimera dess betydelse. Till exempel pekar en del på recessionerna 1991 och 2001 (när it-bubblan sprack) och säger att även om nivån på förlorade arbetstillfällen låg på runt 250 000 i månaden så varade de bara i 8 månader.

Den nyligen publicerade amerikanska arbetslöshetsstatistiken verkar visa att det utan tvekan är en recession. Den visar att 80 000 jobb försvunnit varje månad under de senaste tre månaderna. Det största raset sedan 2003. 2,6 miljoner jobb har försvunnit inom tillverkningsindustrin under de senaste två åren. Den ansedda tidningen The New York Times skrev den 8 april att:

”Ekonomin lider av effekterna av kollapsen på bostadsmarknaden, strypta krediter och ett finansiellt system i olag. Detta har lett till att företag och privatpersoner ligger lågt, vilket lett till minskad handel och minskade investeringar och färre nyanställningar. Dessa faktorer försvagar i sin tur ekonomin i något som utvecklats till en ond spiral”

Den amerikanska centralbankens förre ordförande Alan Greenspan har ett längre perspektiv:

Den nuvarande finansiella krisen i USA kommer i efterhand förmodligen att bedömas som den djupaste sedan andra världskriget.”

I själva verket tittar den härskande klassen tillbaka på börskraschen 1929 och depressionen på trettiotalet för erfarenheter som kan användas idag

Till exempel har den amerikanska centralbanken (fed) tvingats använda speciallagar från trettiotalet för att genomföra räddningsaktionen av Bear Stearns. Ett annat exempel är den av den amerikanske finansministern Harry Paulsson framlagda utredningen om en översyn av regleringen av den finansiella sektorn, den översynen sedan trettiotalet, som hälsades som ett svar på strypningen av krediterna och oron på finansmarknaderna. Paulsson har sagt att den inte var ett svar på den omedelbara situationen, utan en längre tids behov av korrigering av bestämmelserna för finansmarknaderna. De aktuella åtgärderna ger centralbanken långtgående befogenheter, och man skapar av en ny institution som skall ta över ansvaret från de nuvarande fem organ som reglerar bankväsendet. Detta, tillsammans med andra aspekter av förslaget, innebär en ytterligare förstärkning av det statliga ingripandet i ekonomin. Staten är den enda kraften under kapitalismen som kan förhindra att man förlorar kontrollen över ekonomin.

Med Bear Stearns, till exempel, så var det inte första gången fed tvingade en bank att gå samman med annan bank. För några månader sedan gick Bank of America Corp med på att köpa Countrywide Financial Corp som är störst i USA på bostadslån efter påtryckningar från fed. Problemet med denna politik är att många banker redan har egna kreditproblem och att banker redan är inblandade i olika övertaganden. Europeiska banker har motstått frestelsen att dras in, där en bankman beskriver processen som att ”försöka fånga en roterande motorsåg i fritt fall”. Det är därför som det i slutändan blir de amerikanska skattebetalarna som får stå för notan. Tillsammans med de tusentals Bear Stearns anställda som förlorade sina jobb.

Den nuvarande krisen kommer inte att vara begränsad till den finansiella sektorn, utan kommer att spridas till resten av ekonomin. Detta kommer att påverka handel, löner och jobb inte bara i USA utan över hela världen. USA liksom i Storbritannien och Sverige så visas inte den verkliga nivån på arbetslösheten och inflationen i den officiella statistiken. Hursomhelst finns det en del statistik som på visar ett dramatiskt sätt hur den amerikanska arbetarklassen redan drabbats av krisen i den kapitalistiska ekonomin utöver återtagna hus, arbetslöshet och höjda priser. Som New York Times beskriver situationen:

”På grund av en plågsam mix av avskedanden och höjda mat och bränslekostnader kommer antalet amerikaner som får matkuponger nå 28 miljoner under det kommande året. Detta är den högsta nivån sedan man började med dessa understödsprogram på 60-talet”

(New York Times 31/3 08)

Denna prognos kommer från en officiell källa: Kongressens budgetavdelning. Vad som inte är känt är hur stor andel av USA:s fattiga som tar del av det stöd de har rätt till, som uppgår till som mest 3 dollar per person och dag. Den nuvarande definitionen på fattigdom i USA är 21 500 dollar per år för en familj på fyra personer.

Kopplingen mellan den ekonomiska krisen och klasskampen

På en internationell nivå har den ekonomiska krisen tagit ett kvalitativt kliv. Efter år av lögner om oöverträffad tillväxt tvingas nu den härskande klassen att medge att det är en kris. Den enda möjligheten som finns för kapitalismen är statligt ingripande i ekonomin och en ökad skuldsättning. Vi kan naturligtvis inte förutsäga in i minsta detalj vad som framför oss, men vi ser vad som hotas. Vi ser ett ökat inflationstryck som inte fanns på trettiotalet. Detta har lett till dramatiska matprishöjningar som gjort att alltfler fattiga människor inte längre har råd att köpa den mat de behöver. Vi ser ett hot av kollaps för hela sektorer i vissa svagare ekonomier. Även om de olika staternas borgarklass kan samarbeta på vissa nivåer, så år alla länder konkurrenter med alla andra och kommer inte att komma till undsättning för att rädda sina rivalers kristyngda företag.

Den ökande samtidigheten hos den ekonomiska krisen internationellt innebär att detkommer att bli allt svårare för kapitalets propagandister att peka på potentiella lokomotiv som skulle kunna dra resten av världen ur krisen. Redan nu ser vi svagheterna hos de ekonomiska miraklen Kina och Indien.

Vi ser nu hur arbetarklassen tar upp kampen som ett svar på liknade attacker på dess levnadsstandard i flera länder. Eftersom den ekonomiska krisen allt mer visar, att alla ekonomier hänger ihop, finns det ökande möjligheter att arbetare i olika länder kan se sina gemensamma internationella intressen och inse att kapitalismen inte kan uppfylla ens deras mest grundläggande behov. Arbetarklassen tvingas alltmer att kämpa för sin överlevnad mot effekterna av den kapitalistiska krisen.

Nyligen har det ägt rum betydelsefulla uttryck för klasskamp Tyskland (se artikeln ”Arbetarkampen i Tyskland” i detta nr av IR) framförallt i förhållande till löneförhandlingarna, som i många fall, exempelvis vid lokaltrafiken i Berlin, handlat om direkta attacker på arbetarnas reallöner och arbetsvillkor. Samtidigt ser vi en strejkvåg i Grekland mot försämringar av pensionerna. För närvarande gör den härskande klassens media sitt bästa för att tysta ned den sortens nyheter. För att kunna utveckla sin kamp kommer arbetarklassen att behöva bli medveten inte bara om kapitalismens bankrutt, utan även om behovet av ett förenat, internationellt svar från hela arbetarklassen på detta omänskliga system.

Car/Kurt

(bearbetning av en artikel från World Revolution nr 313)