Arbetarkampen I Tyskland; Missnöjet ökar

Utskriftsvänlig versionSend by email

De senaste 5 åren har inneburit en internationell utveckling av klasskampen. Denna kamp har ägt rum som en reaktion på den brutala utvecklingen av den kapitalistiska krisen och den dramatiska försämring av levnads- och arbetsvillkor som den lett till i hela världen. I och med det nya steg i utvecklingen av krisen som finanskrisen i USA innebär, kan vi förvänta oss en skärpning av klasskampen. I en del länder, där arbetarnas villkor är som allra mest miserabla som Egypten, Dubai, Bangladesh har vi redan sett fröet till den framtida masstrejken. I Europa återkom 2006, med studentprotesterna i Frankrike, en proletär proteströrelse av masskaraktär med en strävan mot självorganisering.

För närvarande ser vi i Tyskland en början på ett nytt steg i utvecklingen av klasskampen. I ett ledande industriland i kapitalismens gamla hjärta ser vi en samtidighet i arbetarkampen, som alltmer utvecklas mot en verklig våg av klasskamp.

Ett nytt år av kamp

2008 började med att de tyska järnvägarna (Deutsche Bahn, DB) tvingades acceptera löneökningar på 11% och 1 timmes förkortning av arbetsveckan för lokförarna (1). Detta var ett resultat av månader av en pyrande konflikt, vilken avblåstes genom fackets manövrer, som gjorde den landsomfattande strejken vid järnvägarna illegal, och splittrade upp arbetarnas kamp. Detta följdes av mobiliseringen inom Ruhrområdet vid nedläggningen av mobiltelefontillverkningen vid Nokias fabrik i Bochum. Vid en aktionsdag i solidaritet med Nokia-arbetarna i Bochum ägde det rum en mobilisering av arbetare från flera sektorer och det kom delegationer med arbetare från andra delar av Tyskland. Arbetarna vid Opelfabriken i Bochum gick ut i strejk i solidaritet med ”Nokianerna” den här dagen.

Vid denna tidpunkt hade redan den årliga ritualen med löneförhandlingar startat. Rullande strejker bland stålarbetare följdes av arbetsnedläggelser av tiotusentals offentligt anställda över hela landet. I mitten på mars gick läkarna vid de kommunala sjukhusen ut på gatorna, för att liksom så många andra yrkesgrupper kräva 12% löneökningar

Men det är framförallt den obegränsade strejken inom lokaltrafiken i Berlin som sedan slutet på första veckan i mars visat att i år konfronteras direkt den kapitalistiska offensiven mot arbetarklassen. Denna strejk med 10 000 arbetare är redan den största och längsta av sitt slag under hela efterkrigstiden i Tyskland. Den har visat en beslutsamhet och stridbarhet som överraskade borgarklassen. Denna strejk utvidgades en tidpunkt när de tyska järnvägarna försökte dra tillbaka de eftergifter man tvingats gå med på, samtidigt som löneförhandlingarna inom den offentliga sektorn höll på att bryta ihop. Här erbjöd staten ”löneökningar” på 5% över 2 år till sina anställda och krävde i gengäld en ökning av veckoarbetstiden med 2 timmar! I Berlin med alla de allmäna kommunikationerna utom förortstågen (S-bahn, som ägs av DB) var ute i strejk, öppnades dessa arbetargrupper helt plötsligt perspektivet av av att hela den offentliga sektorn – inte bara i Berlin utan över hela landet skulle gå ut i strejk! Den härskande klassen tvingades att dra i nödbromsen (2). De tyska järnvägarna gav upp bara några timmar innan en landsomfattande lokförarstrejk skulle återupptas. Samtidigt kallade de statliga och kommunala arbetsgivarna tillsammans med de offentliganställdas fack Verdi in medlare i konflikten i den offentliga sektorn, vilket gjorde strejker under följande veckorna olagliga. På detta sätt isolerade arbetsgivarna och facket inom BVG Berlins lokaltrafik.

Men potentialen för en samtidighet hos arbetarkampen att objektivt visa deras koppling kommer inte bara ur ett massivt missnöje med fallande reallöner. Det sker också en ökning av massavskedanden. Ett par dagar efter Nokia undveks kollapsen av den halvstatliga banken WestLB endast genom att staten i en räddingsaktion gick in med 2 miljarder euro. Kostnaden för de anställda blev 2000 avskedade, en tredjedel av personalstyrkan, och stora lönesänkningar för de som fick behålla jobbet. Samma stat som lägger ut flera miljarder euro för att rädda även andra kreditinsitut som IKB i Dusseldorf eller provinsbanken i Sachsen säger nu till arbetarna inom den offentliga sektorn att det inte finns några pengar till löneökningar!

Men utöver offren för katastrofen på fastighetsmarknaden, har under de senaste veckorna ett antal industriföretag Siemens, BMW Henkel (Persil) samtidigt som de rapporterat om rekordvinster genomfört massavskedanden. Den gamla slitna lögnen till arbetare i krisföretag, att en återställning av företagets vinster genom ”uppoffringar” kommer att rädda deras jobb, har helt krossats av verkligheten.

Dessa oerhörda attacker har inte bara lett de första tecknen på motstånd i år som vid Nokia, utan även till demonstrationer bland gruvarbetare mot gruvnedläggningar i Saarland (3). De har hjälpt till att underminera den härskande klassens propaganda. I efterdyningarna till den kampanj om ”nationell enhet” från facket och den politiska klassen mot det finska Nokia, har favoritskämtet varit de finska kapitalister som äger Siemens och WestLB.

Politiseringen av kampen

En av de mest betydelsefulla tecknen på den nuvarande mognaden av situationen är att vi börjar se en mer öppen och medveten politisering av arbetarkampen. Den senaste utvecklingen ger oss tre viktiga exempel.

  1. Rollen som arbetarna vid Opelfabriken i Bochum hade vid konflikten vid Nokia nyligen. Det är sant att de anställda vid kände sig missmodiga och förödmjukade av den provokativa brutaliteten med vilket beskedet om om nedläggningen av fabriken meddelats. Det var till stor del det massiva ingripandet av Opelarbetarna vid Nokia med uppmaningen att de skulle ta upp kampen och löftet om att de skulle ansluta sig till en eventuell strejk, som gjorde denna mobilisering möjlig. Redan 2004 förhindrade en veckolång vild strejk vid Opelfabriken i Bochum nedläggningen av deras egen fabrik. Idag är ”Opelianer” beslutsamma att generalisera och sprida denna erfarenhet till arbetare i allmänhet att arbetarmotstånd och solidaritet lönar sig! Vad vi ser här är uppkomsten av ett stridbart avantgarde inom de stora arbetarkoncentrationerna som är medvetna om sin tyngd i klasskampen, och beredda att använda till förmån för alla arbetare. En annan sådan koncentration är den vid Mercedes-Daimler, vilken redan på 1990-talet genom en omfattande strejk lyckades stoppa Kohlregeringens försämringar av sjukpenningen. 2004 gick arbetarna vid Daimler ut i demonstrationer i Stuttgart och Bremen mot försämringar av löner och bidrag och deklarerade att de inte bara kämpade för sig själva utan för alla arbetare. Vi skall också komma ihåg att Tyskland fortfarande är ett land med stora företag och stora industrikoncentrationer med miljontals kvalificerade yrkesarbetare.

  2. Inledningen av en öppen konfrontation mellan arbetare och de vänsterstyrda organen för kapitalet konkretiseras av strejken inom lokaltrafiken i Berlin. Denna strejk är inte bara en reaktion mot den nuvarande försämringen av reallönen genom den ökande inflationen. Arbetarna gör också uppror mot resultat från löeuppgörelsen 2005 som ledde till en generell lönesänkning på 12% och fruktansvärda försämringar av arbetsvilkoren en utlokalisering av personal till ännu sämre vilkor. En uppgörelse som Verdi, det stora facket inom denna sektor, fortfarande helhjärtat försvarar. Medvetna om att det nya ”löneerbjudande” som arbetsköparna skulle komma med var en provokation mot de anställda, planerade Verdi i förväg en protestdag som skulle äga rum på en lördag i slutet på februari för att leda till så lite störningar som möjligt. Men när arbetarna fick höra att deras löner skulle frysas till samma nivå som under 2007, med löneökningar endast till de som varit anställda sedan 2005 gick de ut i strejk 24 timmar tidigare än planerat utan att vänta på fackets godkännande. Så stor var ilskan, inte bara med de faktiska lönesänkningarna, utan också mot de uppenbara försöket att splittra arbetarna. Att Verdi tvingades ge upp sin strävanden att nå en ”vänskapligt förhandlad uppgörelse” och ta ut en total strejk. Den strejk har också lett till en konfrontation med den röd-röda koalition bestående av socialdemokraterna (SPD) och vänsterpartiet (Linkspartei) som styr i Berlin. Linkspartei uppstod ur det stalinistiska SED och en gång härskade i DDR. Det växer nu även i det som en gång var Västtyskland tack vare en fd ledare för SPD Oscar Lafontaine. Linkspartei fördömer strejken som ett uttryck för de ”bortskämdas krav” i ett ”privilegierat Berlin”! Detta händer samtidigt som betydelsefulla delar av den tyska borgarklassen försöker etablera Linkspartei som en femte parlamentarisk kraft som skulle kunna vända arbetarnas missnöje tillbaka till en parlamentarisk terräng. Det vill säga att försöka framställa dem som ett verkligt alternativ för missnöjda arbetare. Det är alltså inte så konstig att kväll efter kväll så lyckas de tyska tv-nyheterna att undvika att ens nämna den strejk som ställer till med kaos i huvudstaden.

  3. Det börjar dyka upp bloggar på Internet, där till exempel järnvägsarbetare uttrycker sin beundran och solidaritet med strejken inom lokaltrafiken. Detta är desto mer betydelsefullt eftersom det inom sektorer som järnvägsarbetare, piloter, medicinsk personal inom sjukvården som trycket från en yrkesanda är särskilt starkt. Detta har utnyttjats av den härskande klassen genom att som ett svar på det växande missnöjet med det officiella facket DGB utveckla skenbart radikala men strikt yrkesbegränsade fackföreningar . Detta görs inte bara för att hålla arbetarnas stridbarhet inom fackliga ramar och därigenom förhindra självorganisering, utan även för att motverka en politisk radikalisering. Lokförarfacket DBL som för närvarande är den stora favoriten hos vänstern, uttrycker inget annat än ett i det närmaste karikatyrmässig form av inskränkthet och icke-politisk anpassning.

Det tyska proletariets ökande betydelse

Den tyska borgarklassen har under decennier varit stolt över sitt system av så kallade oberoende löneförhandlingar, ett noga juridiskt definierat system, som på grundval av regionella och yrkesmässiga uppsplittringar av arbetarklassen, driver kapitalets diktat. Icke desto mindre under 2008 är det inte första gången i efterkrigstyskland som arbetarklassen börjat ifrågasätta detta system. Från septemberstrejkerna 1969 till de massiva strejkerna vid Ford i Köln 1973 har vilda strejker ifrågasatt resultatet av förhandlingarna med arbetsköparna och fackbossarna. Detta autonoma ingripande av arbetarklassen provoceras framförallt fram som ett svar på konsekvenserna av inflationen som reallöneförsämringar. Inte heller är det första gången som det varit arbetarmobiliseringar och solidarietsaktioner som svar på fabriksnedläggningar. Framförallt kampen vid Krupp Rheinhausen lever kvar inom det kollektiva minnet hos arbetarklassen.

Men idag äger dessa två fenomen rum samtidigt. Inflationen och ackumulationen av reallönesänkningar har lett till ett ökande allmänt missnöje. Nedläggningar och arbetslöshet leder ofta inledningsvis till en förödmjukelse som begränsar stridbarheten, men provocerar också fram än mer djupgående reflektion om naturen hos det kapitalistiska systemet.

Dennuvarande kampen är alltså en fortsättning på den kamp som utvecklades under 1960, 70- och 80-talet och behöver knyta an till erfarenheter och lärdomar från denna kamp. De är inte bara uttryck för en kontinuitet utan även en fördjupning av denna tradition av kamp. Efter 1968 deltog Tyskland i det internationella återupptagandet av klasskampen. Det fanns en viss eftersläpning i Tyskland jämfört med andra länder på grund av den särskilt brutala kontrarevolutionen i detta land, men också på grund av att Tysklands till en början större kapacitet att stå emot de värsta effekterna av den kapitalistiska krisen.

I motsats till detta, ser vi idag hur det tyska proletariat börjar ansluta sig till sina klasssystrar och klassbröder i Frankrike och andra länder i spetsen för den internationella klasskampen.

Weltrevolution 14 mars 2008


Fotnoter

  1. se Internationell Revolution nr 114 för mer information om lokförarnas långa kamp

  2. Under de senaste åren har den offentliga sektorn i Berlin brutit sig ur de nationella löneförhandlingarna för de olika tyska delstaterna, och haft egna löneförhandlingar för att isolera de statsanställda i Berlin från de i resten av landet. Bakgrunden till detta är att Berlin inte bara huvudstad utan också den fattigaste storstaden i Tyskland.

  3. Under flera år har gruvdriften i Saar området regelbundet lett till jordbävningar, som förorsakat stor skadegörelse. Fram till nu är inte detta något som de härskande brytt sig speciellt mycket om. Men nu helt plötsligt, har en sådan jordbävning använts som förevändning för att lägga ned alla gruvor i regionen.