Arbetarkampen I Tyskland; Missnöjet ökar

Utskriftsvänlig versionSend by email



De senaste 5 åren har inneburit en
internationell utveckling av klasskampen. Denna kamp har ägt rum som
en reaktion på den brutala utvecklingen av den kapitalistiska krisen
och den dramatiska försämring av levnads- och arbetsvillkor som den
lett till i hela världen. I och med det nya steg i utvecklingen av
krisen som finanskrisen i USA innebär, kan vi förvänta oss en
skärpning av klasskampen. I en del länder, där arbetarnas villkor
är som allra mest miserabla som Egypten, Dubai, Bangladesh har vi
redan sett fröet till den framtida masstrejken. I Europa återkom
2006, med studentprotesterna i Frankrike, en proletär proteströrelse
av masskaraktär med en strävan mot självorganisering.

För närvarande ser vi i Tyskland
en början på ett nytt steg i utvecklingen av klasskampen. I ett
ledande industriland i kapitalismens gamla hjärta ser vi en
samtidighet i arbetarkampen, som alltmer utvecklas mot en verklig våg
av klasskamp.

Ett nytt år
av kamp

2008 började med att de tyska
järnvägarna (Deutsche Bahn,
DB) tvingades acceptera löneökningar på 11% och 1 timmes
förkortning av arbetsveckan för lokförarna (1). Detta var ett
resultat av månader av en pyrande konflikt, vilken avblåstes genom
fackets manövrer, som gjorde den landsomfattande strejken vid
järnvägarna illegal, och splittrade upp arbetarnas kamp. Detta
följdes av mobiliseringen inom Ruhrområdet vid nedläggningen av
mobiltelefontillverkningen vid Nokias fabrik i Bochum. Vid en
aktionsdag i solidaritet med Nokia-arbetarna i Bochum ägde det rum
en mobilisering av arbetare från flera sektorer och det kom
delegationer med arbetare från andra delar av Tyskland. Arbetarna
vid Opelfabriken i Bochum gick ut i strejk i solidaritet med
”Nokianerna” den här dagen.

Vid denna tidpunkt hade redan den
årliga ritualen med löneförhandlingar startat. Rullande strejker
bland stålarbetare följdes av arbetsnedläggelser av tiotusentals
offentligt anställda över hela landet. I mitten på mars gick
läkarna vid de kommunala sjukhusen ut på gatorna, för att liksom
så många andra yrkesgrupper kräva 12% löneökningar

Men det är framförallt den
obegränsade strejken inom lokaltrafiken i Berlin som sedan slutet på
första veckan i mars visat att i år konfronteras direkt den
kapitalistiska offensiven mot arbetarklassen. Denna strejk med 10 000
arbetare är redan den största och längsta av sitt slag under hela
efterkrigstiden i Tyskland. Den har visat en beslutsamhet och
stridbarhet som överraskade borgarklassen. Denna strejk utvidgades
en tidpunkt när de tyska järnvägarna försökte dra tillbaka de
eftergifter man tvingats gå med på, samtidigt som
löneförhandlingarna inom den offentliga sektorn höll på att bryta
ihop. Här erbjöd staten ”löneökningar” på 5% över 2 år
till sina anställda och krävde i gengäld en ökning av
veckoarbetstiden med 2 timmar! I Berlin med alla de allmäna
kommunikationerna utom förortstågen (S-bahn,
som ägs av DB) var ute i strejk, öppnades dessa arbetargrupper helt
plötsligt perspektivet av av att hela den offentliga sektorn –
inte bara i Berlin utan över hela landet skulle gå ut i strejk! Den
härskande klassen tvingades att dra i nödbromsen (2). De tyska
järnvägarna gav upp bara några timmar innan en landsomfattande
lokförarstrejk skulle återupptas. Samtidigt kallade de statliga och
kommunala arbetsgivarna tillsammans med de offentliganställdas fack
Verdi in medlare i konflikten i den offentliga sektorn, vilket gjorde
strejker under följande veckorna olagliga. På detta sätt isolerade
arbetsgivarna och facket inom BVG Berlins lokaltrafik.

Men potentialen för en
samtidighet hos arbetarkampen att objektivt visa deras koppling
kommer inte bara ur ett massivt missnöje med fallande reallöner.
Det sker också en ökning av massavskedanden. Ett par dagar efter
Nokia undveks kollapsen av den halvstatliga banken WestLB endast
genom att staten i en räddingsaktion gick in med 2 miljarder euro.
Kostnaden för de anställda blev 2000 avskedade, en tredjedel av
personalstyrkan, och stora lönesänkningar för de som fick behålla
jobbet. Samma stat som lägger ut flera miljarder euro för att rädda
även andra kreditinsitut som IKB i Dusseldorf eller provinsbanken i
Sachsen säger nu till arbetarna inom den offentliga sektorn att det
inte finns några pengar till löneökningar!

Men utöver offren för katastrofen på
fastighetsmarknaden, har under de senaste veckorna ett antal
industriföretag Siemens, BMW Henkel (Persil) samtidigt som de
rapporterat om rekordvinster genomfört massavskedanden. Den gamla
slitna lögnen till arbetare i krisföretag, att en återställning
av företagets vinster genom ”uppoffringar” kommer att rädda
deras jobb, har helt krossats av verkligheten.

Dessa oerhörda attacker har inte bara
lett de första tecknen på motstånd i år som vid Nokia, utan även
till demonstrationer bland gruvarbetare mot gruvnedläggningar i
Saarland (3). De har hjälpt till att underminera den härskande
klassens propaganda. I efterdyningarna till den kampanj om ”nationell
enhet” från facket och den politiska klassen mot det finska Nokia,
har favoritskämtet varit de finska kapitalister som äger Siemens
och WestLB.

Politiseringen
av kampen

En av de mest betydelsefulla tecknen på
den nuvarande mognaden av situationen är att vi börjar se en mer
öppen och medveten politisering av arbetarkampen. Den senaste
utvecklingen ger oss tre viktiga exempel.

  1. Rollen som arbetarna vid
    Opelfabriken i Bochum hade vid konflikten vid Nokia nyligen. Det är
    sant att de anställda vid kände sig missmodiga och förödmjukade
    av den provokativa brutaliteten med vilket beskedet om om
    nedläggningen av fabriken meddelats. Det var till stor del det
    massiva ingripandet av Opelarbetarna vid Nokia med uppmaningen att
    de skulle ta upp kampen och löftet om att de skulle ansluta sig
    till en eventuell strejk, som gjorde denna mobilisering möjlig.
    Redan 2004 förhindrade en veckolång vild strejk vid Opelfabriken i
    Bochum nedläggningen av deras egen fabrik. Idag är ”Opelianer”
    beslutsamma att generalisera och sprida denna erfarenhet till
    arbetare i allmänhet att arbetarmotstånd och solidaritet lönar
    sig! Vad vi ser här är uppkomsten av ett stridbart avantgarde inom
    de stora arbetarkoncentrationerna som är medvetna om sin tyngd i
    klasskampen, och beredda att använda till förmån för alla
    arbetare. En annan sådan koncentration är den vid
    Mercedes-Daimler, vilken redan på 1990-talet genom en omfattande
    strejk lyckades stoppa Kohlregeringens försämringar av
    sjukpenningen. 2004 gick arbetarna vid Daimler ut i demonstrationer
    i Stuttgart och Bremen mot försämringar av löner och bidrag och
    deklarerade att de inte bara kämpade för sig själva utan för
    alla arbetare. Vi skall också komma ihåg att Tyskland fortfarande
    är ett land med stora företag och stora industrikoncentrationer
    med miljontals kvalificerade yrkesarbetare.

  2. Inledningen av en öppen
    konfrontation mellan arbetare och de vänsterstyrda organen för
    kapitalet konkretiseras av strejken inom lokaltrafiken i Berlin.
    Denna strejk är inte bara en reaktion mot den nuvarande
    försämringen av reallönen genom den ökande inflationen.
    Arbetarna gör också uppror mot resultat från löeuppgörelsen
    2005 som ledde till en generell lönesänkning på 12% och
    fruktansvärda försämringar av arbetsvilkoren en utlokalisering av
    personal till ännu sämre vilkor. En uppgörelse som Verdi, det
    stora facket inom denna sektor, fortfarande helhjärtat försvarar.
    Medvetna om att det nya ”löneerbjudande” som arbetsköparna
    skulle komma med var en provokation mot de anställda, planerade
    Verdi i förväg en protestdag som skulle äga rum på en lördag i
    slutet på februari för att leda till så lite störningar som
    möjligt. Men när arbetarna fick höra att deras löner skulle
    frysas till samma nivå som under 2007, med löneökningar endast
    till de som varit anställda sedan 2005 gick de ut i strejk 24
    timmar tidigare än planerat utan att vänta på fackets
    godkännande. Så stor var ilskan, inte bara med de faktiska
    lönesänkningarna, utan också mot de uppenbara försöket att
    splittra arbetarna. Att Verdi tvingades ge upp sin strävanden att
    nå en ”vänskapligt förhandlad uppgörelse” och ta ut en total
    strejk. Den strejk har också lett till en konfrontation med den
    röd-röda koalition bestående av socialdemokraterna (SPD) och
    vänsterpartiet (Linkspartei) som styr i Berlin. Linkspartei uppstod
    ur det stalinistiska SED och en gång härskade i DDR. Det växer nu
    även i det som en gång var Västtyskland tack vare en fd ledare
    för SPD Oscar Lafontaine. Linkspartei fördömer strejken som ett
    uttryck för de ”bortskämdas krav” i ett ”privilegierat
    Berlin”! Detta händer samtidigt som betydelsefulla delar av den
    tyska borgarklassen försöker etablera Linkspartei som en femte
    parlamentarisk kraft som skulle kunna vända arbetarnas missnöje
    tillbaka till en parlamentarisk terräng. Det vill säga att försöka
    framställa dem som ett verkligt alternativ för missnöjda
    arbetare. Det är alltså inte så konstig att kväll efter kväll
    så lyckas de tyska tv-nyheterna att undvika att ens nämna den
    strejk som ställer till med kaos i huvudstaden.

  3. Det börjar dyka upp bloggar på
    Internet, där till exempel järnvägsarbetare uttrycker sin
    beundran och solidaritet med strejken inom lokaltrafiken. Detta är
    desto mer betydelsefullt eftersom det inom sektorer som
    järnvägsarbetare, piloter, medicinsk personal inom sjukvården som
    trycket från en yrkesanda är särskilt starkt. Detta har
    utnyttjats av den härskande klassen genom att som ett svar på det
    växande missnöjet med det officiella facket DGB utveckla skenbart
    radikala men strikt yrkesbegränsade fackföreningar . Detta görs
    inte bara för att hålla arbetarnas stridbarhet inom fackliga ramar
    och därigenom förhindra självorganisering, utan även för att
    motverka en politisk radikalisering. Lokförarfacket DBL som för
    närvarande är den stora favoriten hos vänstern, uttrycker inget
    annat än ett i det närmaste karikatyrmässig form av inskränkthet
    och icke-politisk anpassning.

Det tyska
proletariets ökande betydelse

Den tyska borgarklassen har under
decennier varit stolt över sitt system av så kallade oberoende
löneförhandlingar, ett noga juridiskt definierat system, som på
grundval av regionella och yrkesmässiga uppsplittringar av
arbetarklassen, driver kapitalets diktat. Icke desto mindre under
2008 är det inte första gången i efterkrigstyskland som
arbetarklassen börjat ifrågasätta detta system. Från
septemberstrejkerna 1969 till de massiva strejkerna vid Ford i Köln
1973 har vilda strejker ifrågasatt resultatet av förhandlingarna
med arbetsköparna och fackbossarna. Detta autonoma ingripande av
arbetarklassen provoceras framförallt fram som ett svar på
konsekvenserna av inflationen som reallöneförsämringar. Inte
heller är det första gången som det varit arbetarmobiliseringar
och solidarietsaktioner som svar på fabriksnedläggningar.
Framförallt kampen vid Krupp Rheinhausen lever kvar inom det
kollektiva minnet hos arbetarklassen.

Men idag äger dessa två fenomen rum
samtidigt. Inflationen och ackumulationen av reallönesänkningar har
lett till ett ökande allmänt missnöje. Nedläggningar och
arbetslöshet leder ofta inledningsvis till en förödmjukelse som
begränsar stridbarheten, men provocerar också fram än mer
djupgående reflektion om naturen hos det kapitalistiska systemet.

Dennuvarande kampen är alltså en
fortsättning på den kamp som utvecklades under 1960, 70- och
80-talet och behöver knyta an till erfarenheter och lärdomar från
denna kamp. De är inte bara uttryck för en kontinuitet utan även
en fördjupning av denna tradition av kamp. Efter 1968 deltog
Tyskland i det internationella återupptagandet av klasskampen. Det
fanns en viss eftersläpning i Tyskland jämfört med andra länder
på grund av den särskilt brutala kontrarevolutionen i detta land,
men också på grund av att Tysklands till en början större
kapacitet att stå emot de värsta effekterna av den kapitalistiska
krisen.

I motsats till detta, ser vi idag hur
det tyska proletariat börjar ansluta sig till sina klasssystrar och
klassbröder i Frankrike och andra länder i spetsen för den
internationella klasskampen.

Weltrevolution 14 mars 2008

Fotnoter

  1. se Internationell Revolution nr
    114 för mer information om lokförarnas långa kamp

  2. Under de senaste åren har den
    offentliga sektorn i Berlin brutit sig ur de nationella
    löneförhandlingarna för de olika tyska delstaterna, och haft egna
    löneförhandlingar för att isolera de statsanställda i Berlin
    från de i resten av landet. Bakgrunden till detta är att Berlin
    inte bara huvudstad utan också den fattigaste storstaden i
    Tyskland.

  3. Under flera år har gruvdriften i
    Saar området regelbundet lett till jordbävningar, som förorsakat
    stor skadegörelse. Fram till nu är inte detta något som de
    härskande brytt sig speciellt mycket om. Men nu helt plötsligt,
    har en sådan jordbävning använts som förevändning för att
    lägga ned alla gruvor i regionen.

Territoriella situationer: 

Geografisk region: