Venezuela; Chavez' borgerliga stat attackerar stålarbetarna

Printer-friendly versionSend by email



 

Chavez regering har - med stöd av
oppositionen och fackföreningarna – tvingat fram repressiva
åtgärder mot arbetarna i den så kallade Stålzonen i Venezuela,
vilka kämpar för sina livsnödvändigheter. Här ser vi hur den
verklige senor Chavez och hans “socialism för det 21 århundradet”
fungerar.

Nedan publicerar vi ett flygblad som
givits ut av våra kamrater i Internacionalismo i Venzuela. Vi hälsar
deras försök att göra detta under dessa svåra omständigheter,
med repression och utpressning från den chavististiska regeringens
sida. Vi vill uttrycka vår solidaritet med arbetarna i detta område
och våra kamrater, samtidigt som vi uppmanar andra att distribuera
och diskutera detta flygblad. Proletariatets kamp är internationell
och måste konfrontera den borgerliga staten alla olika former, vare
sig de är “liberala”, öppna diktaturer, eller bär en
“socialistisk” mask.

Chavez borgerliga stat attackerar
stålarbetarna

Efter mer än 13 månaders diskussion
om sitt kollektivavtal, fick arbetarna nog vid Ternium-SIDOR.
Indignerade över de svältlöner man har fått (som ligger på
minimilönenivå i en region av Venezuela där levnadsomkostnaderna
är som högst) och de fruktansvärda arbetsförhållandena som har
lett till att 18 arbetare mist livet och dussintals drabbats av
allvarliga yrkesrelaterade sjukdomar de senaste decennierna, har man
varit ute I flera strejker mot bolagets vägran att gå deras krav
till mötes vad gäller löner och arbetsvillkor.

Olika media har tagit upp samma tema
som bolaget gjort, att man är offer för arbetarnas orimliga krav,
som uppgår till mer än bolagets årliga försäljning. Dessa lögner
är en ren mörkläggning av information, både från oppositionens
och regeringens media, om de verkliga orsakerna till arbetarnas kamp.
Sedan 1990-talet har dessa arbetare varit utsatta för en politik av
nedskärningar av lönerna och försämringar av arbetsvillkor, som
introducerades genom ett omstruktureringsprogram, som har lett till
att deras villkor är sämre än för arbetare i andra regioner.
Metallarbetarnas kamp handlar om skäliga levnadsvillkor. De vet, att
om man accepterar bolagets villkor kommer man att drabbas av mer än
två år av otillräckliga lönehöjningar och uteblivna
förbättringar av levnadsvillkoren, samtidigt som matpriserna ökar
och boendekostnader ökar med 30% årligen, enligt de inte så
trovärdiga siffrorna från Venezuelas centralbank. Ett annat krav
från arbetarna, är att de tillfälligt kontrakterade arbetarna (som
utgör 75% av arbetskraften) ska få permanent anställning, eftersom
detta kan ge dem bättre villkor. På detta sätt uttrycker kampen
som arbetarna på SIDOR det missnöje och den oro som drabbat
arbetarna i denna region och hela landet, inför den aldrig
avstannande ökningen av matpriser och kostnader för boende i
allmänhet, tillsammans med ett missnöje med de osäkra
arbetsvillkoren.

På samma sätt har stålarbetarna fått
nog av tjafset mellan representanter för bolaget, regeringen och
fackföreningarna. De senare har i synnerhet stegvis underminerat de
ursprungliga kravet från rörelsen (fackföreningarna “kräver”
nu 50 Bolivars om dagen, när man i början av förhandlingarna lade
fram ett krav på 80). Efter att man fullföljt alla krav för att gå
ut I strejk, deltog man I denna kommission på hög nivå som
bildades av detta ökända triumvirat. Samtidigt som dessa herrar
diskuterade bakom arbetarnas rygg, samlades arbetarna framför
fabriksportarna och beslöt att genomföra flera arbetsnedläggelser,
där den viktigaste ägde rum den 12 mars under 80 timmar, något som
uttryckte radikaliseringen av denna rörelse. Man behövde inte vänta
lännge på att staten och bolaget skulle svara: den 14 mars släppte
Nationalgardet och polisen lös en fruktansvärd repression, som
ledde till att 15 arbetare skadades och 53 arresterades. Med denna
repressiva åtgärd har Chavez-regeringen demaskerat sig inför
arbetarna: man tog av sig sin “arbetarklädsel” och tog på sig
sin verkliga uniform, till försvar för det nationella kapitalet.
Det är inte första gången som “arbetare- och socialist”-staten
attackerade arbetarnas kamp för sina egna krav: vi behöver bara
nämna som exempel den fruktansvärda repression som drabbade
oljearbetarna förra året när man var ute I kamp för att förbättra
sina arbetsförhållanden.

Fackföreningen SUTISS är också en
del av repressionen mot arbetarna, (trots att vissa
fackföreningledare drabbats av repressionen) eftetrsom dess roll är
att fungera som en brandsläckare I rörelsen. Man försöker ställa
sig I spetsen för rörelsen samtidigt som man förhandlar om
lönesänkningar.

Folkomröstning och nationalisering:
nya fällor för rörelsen

Ställda inför arbetarnas hårdnackade
motstånd, så har man dragit fram ett nytt kort ur ärmen: att hålla
en folkomröstning där man tillfrågar varje arbetare om han är för
eller emot bolagets förslag. Detta har redan förts fram av
Chavezregeringens arbetsmarknadsminister (en trotskist eller
ex-trotskist), och förslaget har redan vunnit SUTISS gillande, dock
med vissa “villkor”. Klassinstinkten har redan gjort att flera
arbetare har förkastat denna fälla, vilken syftar till att
underminera de arbetarnas självständiga stormöten (där
arbetarklassens verkliga styrka uttrycker sig) genom att göra varje
arbetare till “medborgare”, som ska uttala sig för eller emot
bolaget, helt isolerat, genom en valurna! Inför detta måste
arbetarna bekräfta sig själva genom sina självständiga stormöten.

En annan fälla som man använder mot
rörelsen är förslaget från facket och olika “revolutionära”
sektorer av Chavismen att åter nationalisera SIDOR, som
huvudsakligen ägs av argentiska kapitalintressen (den venezuelanska
staten äger 20% av aktierna). Denna kampanj kan bli en katastrof för
rörelsen, eftersom arbetarna inte har något annat val än att
konfrontera kapitalisterna, vare sig dessa är argentinska eller
venezuelanska statsbyråkrater. Nationalisering innebär inte att
utsugningen försvinner: en statlig ägare, även med
“arbetaransikte”, har inget annat alternativ än att permanent
attackera arbetarnas löner och arbetsvillkor. Kapitalets vänster
presenterar concentrationen av företag I statens händer som en
snabbväg till “socialismen”, vilket döljer en av marxismens
viktigaste lärdomar: att staten är en representant för varje
nationell borgarklass' intressen, och är därför proletariatets
fiende. Den Chavististiska borgarklassen idag som befinner sig i
toppen på statsapparaten försöker extrahera så mycket mervärde
som man kan; I namn av den “bolivariska socialismen” så ökar
man de osäkra arbetstillfällena genom olika samägda bolag (vilket
drabbade arbetarna på Invepal eller Inveval).

Dessa “bolivariska revolutionärer”
försöker få arbetarna stt glömma att SIDOR under många år var
ett statligt ägt bolag, och att man många gånger har kämpat mot
de höga byråkrater som administrerade bolaget och dess repressiva
styrkor, kämpat för sina egna krav men också mot fackföreningarna
(kapitalets allierade på fabrikerna). I början av 70-talet, under
Calderas första regering, så brände man ned installationer av
övervakningskameror I Caracas för att besvara dess arbetarfientliga
agerande.

Staten har nu varit i Chavisternas
händer sedan 1999, men den har inte, som genom ett trollslag,
förlorat sin kapitalistiska karaktär. Allt som har ändrats är
dess kläder, som nu har en mer “socialistisk” färg; men den är
fortfarande i grunden ett organ till försvar för kapitalets
intressen, mot arbetarklassens. det faktum, att Chavez presenterar
sig som antingen “Sidorist” eller “arbetare” när helst det
behagar honom, ska inte förvirra oss angående Chavistregeringens
klasskaraktär, vilken kapitalet satte på plats för att försvara
sitt utsugarsystem, som sjunker djupare och djupare ned I krisen.
Revoolutionärer är inte så korkade att man tror på dessa
“revolutionärer” lägger fram denna universallösning,
“re-nationalisering”, samtidigt som man lever som borgarklassen,
och tjänar 30 gånger mer än den officiella minimilönen.

Det enda sättet att segra: en verklig
arbetarsolidaritet och solidaritet med befolkningen

Det enda sätt som denna rörelse kan
lyckas på, är genom att man aktivt söker solidaritet. Till en
början med de tillfälligt kontrakterade arbetarna, där kravet på
permanent anställning är ett grundläggande uttryck för
solidaritet; men det är lika viktigt att söka solidaritet med
arbetare i andra branscher av industrin, på regional och nationell
nivå. Vare sig vi arbetar i den statliga eller privata sektorn, så
drabbas vi av attacker till följd av den ekonomiska krisen. Det är
också nödvändigt att uttrycka solidaritet med befolkningen i
Guyana, där de arbetslösa drabbas av de höga levnadsomkostnaderna,
och av problem som staten inte kan lösa, som kriminalitet, dåliga
bostäder etc. Men denna solidaritet kan inte vidarebefordras av
fackföreningarna, eftersom dessa är de huvudsakliga organen för
att kontrollera kampen, skapa splittring mellan olika industrier och
sektorer, och som i slutändan är en del av den statliga
repressionen. Inte heller kan solidaritet med lokalbefolkningen
läggas I händerna på olika statliga, sociala organ, som olika
kommunala myndigheter. Solidariteten måste “genereras” av
arbetarna själva, genom stormöten som är öppna för alla
arbetare.

Metallarbetarnas kamp är vår kamp,
eftersom man kämpar för ett värdigt liv, till fördel för hela
proletariatet. Men den största fördelen man kan uppnå, förutom en
tillfällig löneökning, ligger I att man utvecklar ett medvetande
om vilken styrka som ligger i arbetarklassens händer, utanför
fackföreningarna och de andra institutioner som har skapats från
statens sida för att kontrollera det sociala missnöjet.

Den nationella borgarklassen vet att
situationen i Guyana är mycket farlig för dess intressen.
Koncentreringen av arbetare I denna region och deras erfarenhet av
tidigare kamp gör situationen mycket explosiv, eftersom det på
samma gång växer, både ett socialt missnöje och ett missnöje på
arbetsplatserna, något som har skett under en tid, på grund av
attackerna på arbeten, och på arbetarnas levnadsvillkor. Därför
har den så kallade “metallzonen” en potential att utvecklas till
ett fokus för arbetarkampen i hela landet, vilket skedde under 1960-
och 70-talet.

Arbetarna på SIDOR har tagit upp den
enda möjliga vägen för att konfrontera kapitalet, klasskampen.
Genom att sprida sin kamp till andra grenar av den regionala och
nationella produktionen, samtidigt som man söker solidaritet med
andra delar av befolkningen som helhet: detta är den väg som kommer
att göra det möjligt för det venezuelanska proletariatet att bli
en del av en rörelse för att störta kapitalismen och skapa ett
verkigt socialistiskt samhälle.

25.03.2008

Internacionalismo, sektion i Venezuela
av den Internationella Kommunistiska Strömningen

Geografisk region: 

IKS liv: