Venezuela; Chavez' borgerliga stat attackerar stålarbetarna

Utskriftsvänlig versionSend by email

 

Chavez regering har - med stöd av oppositionen och fackföreningarna – tvingat fram repressiva åtgärder mot arbetarna i den så kallade Stålzonen i Venezuela, vilka kämpar för sina livsnödvändigheter. Här ser vi hur den verklige senor Chavez och hans “socialism för det 21 århundradet” fungerar.

Nedan publicerar vi ett flygblad som givits ut av våra kamrater i Internacionalismo i Venzuela. Vi hälsar deras försök att göra detta under dessa svåra omständigheter, med repression och utpressning från den chavististiska regeringens sida. Vi vill uttrycka vår solidaritet med arbetarna i detta område och våra kamrater, samtidigt som vi uppmanar andra att distribuera och diskutera detta flygblad. Proletariatets kamp är internationell och måste konfrontera den borgerliga staten alla olika former, vare sig de är “liberala”, öppna diktaturer, eller bär en “socialistisk” mask.

Chavez borgerliga stat attackerar stålarbetarna

Efter mer än 13 månaders diskussion om sitt kollektivavtal, fick arbetarna nog vid Ternium-SIDOR. Indignerade över de svältlöner man har fått (som ligger på minimilönenivå i en region av Venezuela där levnadsomkostnaderna är som högst) och de fruktansvärda arbetsförhållandena som har lett till att 18 arbetare mist livet och dussintals drabbats av allvarliga yrkesrelaterade sjukdomar de senaste decennierna, har man varit ute I flera strejker mot bolagets vägran att gå deras krav till mötes vad gäller löner och arbetsvillkor.

Olika media har tagit upp samma tema som bolaget gjort, att man är offer för arbetarnas orimliga krav, som uppgår till mer än bolagets årliga försäljning. Dessa lögner är en ren mörkläggning av information, både från oppositionens och regeringens media, om de verkliga orsakerna till arbetarnas kamp. Sedan 1990-talet har dessa arbetare varit utsatta för en politik av nedskärningar av lönerna och försämringar av arbetsvillkor, som introducerades genom ett omstruktureringsprogram, som har lett till att deras villkor är sämre än för arbetare i andra regioner. Metallarbetarnas kamp handlar om skäliga levnadsvillkor. De vet, att om man accepterar bolagets villkor kommer man att drabbas av mer än två år av otillräckliga lönehöjningar och uteblivna förbättringar av levnadsvillkoren, samtidigt som matpriserna ökar och boendekostnader ökar med 30% årligen, enligt de inte så trovärdiga siffrorna från Venezuelas centralbank. Ett annat krav från arbetarna, är att de tillfälligt kontrakterade arbetarna (som utgör 75% av arbetskraften) ska få permanent anställning, eftersom detta kan ge dem bättre villkor. På detta sätt uttrycker kampen som arbetarna på SIDOR det missnöje och den oro som drabbat arbetarna i denna region och hela landet, inför den aldrig avstannande ökningen av matpriser och kostnader för boende i allmänhet, tillsammans med ett missnöje med de osäkra arbetsvillkoren.

På samma sätt har stålarbetarna fått nog av tjafset mellan representanter för bolaget, regeringen och fackföreningarna. De senare har i synnerhet stegvis underminerat de ursprungliga kravet från rörelsen (fackföreningarna “kräver” nu 50 Bolivars om dagen, när man i början av förhandlingarna lade fram ett krav på 80). Efter att man fullföljt alla krav för att gå ut I strejk, deltog man I denna kommission på hög nivå som bildades av detta ökända triumvirat. Samtidigt som dessa herrar diskuterade bakom arbetarnas rygg, samlades arbetarna framför fabriksportarna och beslöt att genomföra flera arbetsnedläggelser, där den viktigaste ägde rum den 12 mars under 80 timmar, något som uttryckte radikaliseringen av denna rörelse. Man behövde inte vänta lännge på att staten och bolaget skulle svara: den 14 mars släppte Nationalgardet och polisen lös en fruktansvärd repression, som ledde till att 15 arbetare skadades och 53 arresterades. Med denna repressiva åtgärd har Chavez-regeringen demaskerat sig inför arbetarna: man tog av sig sin “arbetarklädsel” och tog på sig sin verkliga uniform, till försvar för det nationella kapitalet. Det är inte första gången som “arbetare- och socialist”-staten attackerade arbetarnas kamp för sina egna krav: vi behöver bara nämna som exempel den fruktansvärda repression som drabbade oljearbetarna förra året när man var ute I kamp för att förbättra sina arbetsförhållanden.

Fackföreningen SUTISS är också en del av repressionen mot arbetarna, (trots att vissa fackföreningledare drabbats av repressionen) eftetrsom dess roll är att fungera som en brandsläckare I rörelsen. Man försöker ställa sig I spetsen för rörelsen samtidigt som man förhandlar om lönesänkningar.

Folkomröstning och nationalisering: nya fällor för rörelsen

Ställda inför arbetarnas hårdnackade motstånd, så har man dragit fram ett nytt kort ur ärmen: att hålla en folkomröstning där man tillfrågar varje arbetare om han är för eller emot bolagets förslag. Detta har redan förts fram av Chavezregeringens arbetsmarknadsminister (en trotskist eller ex-trotskist), och förslaget har redan vunnit SUTISS gillande, dock med vissa “villkor”. Klassinstinkten har redan gjort att flera arbetare har förkastat denna fälla, vilken syftar till att underminera de arbetarnas självständiga stormöten (där arbetarklassens verkliga styrka uttrycker sig) genom att göra varje arbetare till “medborgare”, som ska uttala sig för eller emot bolaget, helt isolerat, genom en valurna! Inför detta måste arbetarna bekräfta sig själva genom sina självständiga stormöten.

En annan fälla som man använder mot rörelsen är förslaget från facket och olika “revolutionära” sektorer av Chavismen att åter nationalisera SIDOR, som huvudsakligen ägs av argentiska kapitalintressen (den venezuelanska staten äger 20% av aktierna). Denna kampanj kan bli en katastrof för rörelsen, eftersom arbetarna inte har något annat val än att konfrontera kapitalisterna, vare sig dessa är argentinska eller venezuelanska statsbyråkrater. Nationalisering innebär inte att utsugningen försvinner: en statlig ägare, även med “arbetaransikte”, har inget annat alternativ än att permanent attackera arbetarnas löner och arbetsvillkor. Kapitalets vänster presenterar concentrationen av företag I statens händer som en snabbväg till “socialismen”, vilket döljer en av marxismens viktigaste lärdomar: att staten är en representant för varje nationell borgarklass' intressen, och är därför proletariatets fiende. Den Chavististiska borgarklassen idag som befinner sig i toppen på statsapparaten försöker extrahera så mycket mervärde som man kan; I namn av den “bolivariska socialismen” så ökar man de osäkra arbetstillfällena genom olika samägda bolag (vilket drabbade arbetarna på Invepal eller Inveval).

Dessa “bolivariska revolutionärer” försöker få arbetarna stt glömma att SIDOR under många år var ett statligt ägt bolag, och att man många gånger har kämpat mot de höga byråkrater som administrerade bolaget och dess repressiva styrkor, kämpat för sina egna krav men också mot fackföreningarna (kapitalets allierade på fabrikerna). I början av 70-talet, under Calderas första regering, så brände man ned installationer av övervakningskameror I Caracas för att besvara dess arbetarfientliga agerande.

Staten har nu varit i Chavisternas händer sedan 1999, men den har inte, som genom ett trollslag, förlorat sin kapitalistiska karaktär. Allt som har ändrats är dess kläder, som nu har en mer “socialistisk” färg; men den är fortfarande i grunden ett organ till försvar för kapitalets intressen, mot arbetarklassens. det faktum, att Chavez presenterar sig som antingen “Sidorist” eller “arbetare” när helst det behagar honom, ska inte förvirra oss angående Chavistregeringens klasskaraktär, vilken kapitalet satte på plats för att försvara sitt utsugarsystem, som sjunker djupare och djupare ned I krisen. Revoolutionärer är inte så korkade att man tror på dessa “revolutionärer” lägger fram denna universallösning, “re-nationalisering”, samtidigt som man lever som borgarklassen, och tjänar 30 gånger mer än den officiella minimilönen.

Det enda sättet att segra: en verklig arbetarsolidaritet och solidaritet med befolkningen

Det enda sätt som denna rörelse kan lyckas på, är genom att man aktivt söker solidaritet. Till en början med de tillfälligt kontrakterade arbetarna, där kravet på permanent anställning är ett grundläggande uttryck för solidaritet; men det är lika viktigt att söka solidaritet med arbetare i andra branscher av industrin, på regional och nationell nivå. Vare sig vi arbetar i den statliga eller privata sektorn, så drabbas vi av attacker till följd av den ekonomiska krisen. Det är också nödvändigt att uttrycka solidaritet med befolkningen i Guyana, där de arbetslösa drabbas av de höga levnadsomkostnaderna, och av problem som staten inte kan lösa, som kriminalitet, dåliga bostäder etc. Men denna solidaritet kan inte vidarebefordras av fackföreningarna, eftersom dessa är de huvudsakliga organen för att kontrollera kampen, skapa splittring mellan olika industrier och sektorer, och som i slutändan är en del av den statliga repressionen. Inte heller kan solidaritet med lokalbefolkningen läggas I händerna på olika statliga, sociala organ, som olika kommunala myndigheter. Solidariteten måste “genereras” av arbetarna själva, genom stormöten som är öppna för alla arbetare.

Metallarbetarnas kamp är vår kamp, eftersom man kämpar för ett värdigt liv, till fördel för hela proletariatet. Men den största fördelen man kan uppnå, förutom en tillfällig löneökning, ligger I att man utvecklar ett medvetande om vilken styrka som ligger i arbetarklassens händer, utanför fackföreningarna och de andra institutioner som har skapats från statens sida för att kontrollera det sociala missnöjet.

Den nationella borgarklassen vet att situationen i Guyana är mycket farlig för dess intressen. Koncentreringen av arbetare I denna region och deras erfarenhet av tidigare kamp gör situationen mycket explosiv, eftersom det på samma gång växer, både ett socialt missnöje och ett missnöje på arbetsplatserna, något som har skett under en tid, på grund av attackerna på arbeten, och på arbetarnas levnadsvillkor. Därför har den så kallade “metallzonen” en potential att utvecklas till ett fokus för arbetarkampen i hela landet, vilket skedde under 1960- och 70-talet.

Arbetarna på SIDOR har tagit upp den enda möjliga vägen för att konfrontera kapitalet, klasskampen. Genom att sprida sin kamp till andra grenar av den regionala och nationella produktionen, samtidigt som man söker solidaritet med andra delar av befolkningen som helhet: detta är den väg som kommer att göra det möjligt för det venezuelanska proletariatet att bli en del av en rörelse för att störta kapitalismen och skapa ett verkigt socialistiskt samhälle.

25.03.2008

Internacionalismo, sektion i Venezuela av den Internationella Kommunistiska Strömningen