Mellan Östern: Det enda svaret på det ständigt eskalerande kriget: den internationella klasskampen!

Utskriftsvänlig versionSend by emailÄn en gång står Mellan Östern i lågor. Israeliska bombplan och krigsfartyg bombar systematiskt Beirut och andra mål i södra och norra Libanon. Hundratals civila har blivit dödade eller lemlästade och vital infrastruktur har förstörts. Flyktingar flyr från de bombade områdena i allt mer växande skaror. Förberedelser för en markinvasion från den israeliska arméns sida pågår när detta skrivs. I söder, på Gazaremsan, endast några månader efter Israels tillbakadragande av trupper, så har området på nytt blivit ett slagfält för israeliska trupper och beväpnade palestinska organisationer. Den israeliska militära blockaden av de båda områdena stryper ekonomin och orsakar fruktansvärt lidande för lokalbefolkningen. Men befolkningen i Israel blir också allt mer skräckslagen: Hizbollah-raketerna har redan orsakat flera dödsfall norrut när 8 människor dödades av en missil som träffade en järnvägsstation i Haifa.

Den orsak som lyfts fram för denna stora offensiv från den israeliska statens sida är kidnappningen av israeliska soldater av Hamas i söder och Hizbollah i norr. Men detta är bara en förevändning: Israel har använt krisen som en möjlighet att försöka försvaga eller likvidera Hamas-regimen på de ockuperade områdena, och för att begära att den libanesiska staten avväpnar Hizbollah (vilket är helt utom dess möjligheter). Man försöker även dra med Syrien och Iran i konflikten, genom att skramla med vapnen gentemot Syrien, samtidigt som man påstår att ett av målen med bombningarna av Libanon är att hindra att de kidnappade israeliska soldaterna utlämnas till Iran, som stöder och beväpnar Hizbollah.

Ett hot om krig i hela regionen

Den nuvarande konflikten hotar att utvecklas till ett regionalt krig- Eftersom Mellan Östern är en så viktig strategisk region, så innebär krig i detta område inte bara en konflikt mellan Israel, palestinierna och dess arabiska grannar, utan ett krig mellan världens stormakter. 1948 stödde ryssarna och amerikanerna bildandet av staten Israel som ett sätt att bryta de forna kolonialherrarnas – Storbritanniens och Frankrikes –grepp, vilka tidigare hade kontrollerat regionen. Suezkriget 1956 bekräftade att USA nu var högsta hönset i regionen: man förödmjukade Frankrike och England genom att begära att man upphörde med sin intervention i Nassers Egypten. Krigen 1967, 1973 och 1982 var en del av den globala konflikten mellan det amerikanska och ryska blocket, där USA backade upp Israel och Ryssland stödde PLO och arabregimerna.

I och med det ryska blockets kollaps 1989, låg vägen öppen för en ”Pax Americana” i Israel/Palestina. USA var tillskyndaren av Oslo-överenskommelsen 1993. Man hoppades, i och med att man gjorde upp om den palestinsk-israeliska konflikten, att man skulle bli ensam herre på täppan i regionen. Den stora uppvisningen av amerikansk militär styrka i Irak 1991 hade samma syfte.

Men alla försök av den amerikanska imperialismen att införa en ”ny världsordning” i Mellan Östern har inte lett till någonting. Ända sedan ”freds” - avtalet i Oslo, och i synnerhet sedan den ”Andra Intifadan” år 2000, så har det ägt rum ständiga konflikter mellan Israel och Palestina: en evig spiral av mordiska självmordsbombningar, följda av israeliska repressalier, följa av fler självmordsbombningar, och fler repressalier. Parallellt med detta, har de amerikanska försöken att slå fast sin överhöghet i Afghanistan och Irak, ”kriget mot terrorn”, exploderat rakt i ansiktet på dem och skapat två nya Vietnamkrig, där man kört ned båda länderna i ett totalt kaos. Samtidigt som situationen eskalerar i Libanon, plågas den irakiska befolkningen dagligen av fruktandsvärda sekt - massakrer, samtidigt som den USA - och engelskstödda regimen i Afghanistan har förlorat kontrollen över majoriteten av landet. Samtidigt slår effekterna av den militära kvicksands - situationen i Irak och Afghanistan tillbaka på Israel/Palestinakonflikten och vice versa. Israels provokativa ställningstagande mot Iran ekar av USA: s ultimatum till Teheran gentemot dess kärnkraftsprogram, samtidigt som de ”framgångar” som den islamska terrorismen vunnit i Irak influerar Hamas’ och Hizbollahs aktioner. Den skoningslösa slakten av terrorbanden på civila i New York, Madrid och London bekräftar att kriget i Mellan Östern redan har slagit tillbaka till centrum i det kapitalistiska systemet. Den ohämmade flykten in i militära projekt är det enda medel som står till buds för varje imperialistisk makt eller maktklick, från de största till de mest obetydliga, för att försvara sina imperialistiska intressen gentemot sina rivaler.

I korthet visar situationen i hela Mellan Östern att USA inte har någon kontroll över situationen, utan att ett okontrollerat kaos dagligen sprids. Detta visas med all önskvärd tydlighet av Israels ultra-aggressiva attityd. (1)

USA:s rivaler förbereder sig för att dra fördel av situationen

Vad beträffar de andra stormakterna, så viftar man med fredsplakaten precis som man gjorde innan invasionen av Irak. Frankrike och Ryssland har redan fördömt Israels ”oproportionerliga” militära operation i Libanon. Storbritannien antar också en mer självständig linje: man har framfört skarp kritik av Israels ”kollektiva bestraffning” av palestinierna i Gaza och man har gjort en stor affär av att man sänt krigsfartyg för att evakuera brittiska medborgare från Libanon. Dessa stormakter är dock inte intresserade av fred utan att upprätthålla sina egna inflytandezoner i regionen. Man kommer helt klart att dra fördel av USA: s svaghet, men ingen av dem befinner sig i en position att ta över rollen som världspolis, och deras motstridiga intressen gör det omöjligt för dem att utveckla någon koherent, gemensam politik. Det är därför som stormakterna vid det senaste G8-mötet antog ett ”gemensamt” uttalande om Libanon, vilket genast gav upphov till ömsesidiga anklagelser och osämja.

Alla stater och krafter som är involverade i denna konflikt har nu fullt upp med att dra upp militära och diplomatiska planer som ligger i linje med deras intressen. Man använder säkert de mest ”rationella” metoderna för sina kalkyler och planer, men man är samtidigt fången i en i grunden irrationell process: den ofrånkomliga driften hos det kapitalistiska systemet mot ett imperialistiskt krig, som idag mer och mer tar formen av ett kriga alla mot alla. Till och med det mäktiga USA dras in i denna återvändsgränd. I det förgångna, var civilisationer som befann sig i sin slutfas upptagna med ständiga krig. Det faktum, att kapitalismen har blivit ett system av permanenta krig är det tydligaste beviset på att den också befinner sig i ett stadium av utvecklat förfall och att detta innebär ett dödligt hot för mänskligheten.

Klasskampen är den enda vägen ut

Om nu alla kapitalismens fredsplaner är dömda att misslyckas, vilket alternativ finns då till det imperialistiska kaos som ger upphov till detta? Definitivt inte de olika religiösa eller nationalistiska grupper som påstår att de ”motstår” imperialismen i Palestina, Irak eller Afghanistan: Hamas, PLO, Hizbollah eller Al Quaida. Även de är helt fast i imperialismens logik, även om man protesterar eller tar parti för de existerande kapitalistiska staterna. Deras drömmar om ”antingen upprättandet av nya nationalstater eller en dröm om en panislamiskt kalifat” kan endast förverkligas genom imperialistiska krig; och deras metoder: ”som alltid innebär en urskillningslös massaker av civilbefolkningen” är precis samma som de stater som man påstår sig protestera mot.

Det enda motståndet mot imperialismen är arbetarklassens motstånd mot utsugningen, eftersom detta enbart kan växa till en öppen kamp mot det kapitalistiska systemet, en kamp ör att ersätta det döende profitsystemet med ett samhälle som är inriktat på att tillfredsställa mänskliga behov. Eftersom de utsugna överallt har samma intressen, så är klasskampen internationell, och den har inget intresse av att alliera sig med den ena eller andra staten. Dess metoder är fullständigt motsatta det förvärrade hat som finns mellan etniska eller nationella grupper, eftersom de innebär att man samlar proletärer från alla länder i en gemensam kamp mot kapitalet och staten.

I Mellan Östern har den onda spiralen av nationalistiska konflikter gjort klasskampen svår att genomföra, men den finns fortfarande i demonstrationer som genomförs av arbetslösa palestinska arbetare mot de palestinska myndigheterna, eller i strejker i den offentliga sektorn i Israel mot regeringens åtstramningsplaner. Men den mest sannolika öppningen i den mur av hat och krig i Mellan Östern finns utanför denna region: i den allt mer utvecklande kamp som för av arbetare i de centrala kapitalistiska länderna. Det bästa exemplet på klassolidaritet som vi kan ge till den lidande befolkningen som drabbas av det imperialistiska krigets fasor, är att utveckla den kamp som redan påbörjats av de blivande arbetarna i franska skolor och universitet, av metallarbetarna i Vigo i Spanien , postarbetarna i Belfast eller flygplatsarbetarna i London.

IKS, 2006 07 17

(1)     Den israeliska statens barbariska krigspolitik är helt och hållet Amir Peres ansvar, vänsterledaren i Arbetarpartiet, sedan länge fackföreningspamp, engagerad i fredsrörelsen ”Peace Now”. Man kunde tro att det var någon slags ”israelisk specialitet”, att en ”vänsterman” spelar rollen av en obeveklig slaktare – men detta skulle vara ett misstag. För ett år sedan, när Londonpolisen avrättade en ung brasiliansk arbetare, så var en av de främsta försvararna av ”skjut för att döda” - politiken mot vem som helst som misstänktes vara ”terrorist”, ingen annan än ”röde Ken” Livingstone, Londons ”vänster” - borgmästare. I sitt blodiga militära försvar av det nationella kapitalet, så har ”vänstern” alltid uppvisat en obeveklig övertygelse, vilket land det än har rört sig om.