Mellan Östern: Det enda svaret på det ständigt eskalerande kriget: den internationella klasskampen!

Utskriftsvänlig versionSend by email

Än en gång står Mellan Östern i lågor. Israeliska bombplan
och krigsfartyg bombar systematiskt Beirut och andra mål i södra och norra
Libanon. Hundratals civila har blivit dödade eller lemlästade och vital
infrastruktur har förstörts. Flyktingar flyr från de bombade områdena i allt
mer växande skaror. Förberedelser för en markinvasion från den israeliska
arméns sida pågår när detta skrivs. I söder, på Gazaremsan, endast några
månader efter Israels tillbakadragande av trupper, så har området på nytt
blivit ett slagfält för israeliska trupper och beväpnade palestinska
organisationer. Den israeliska militära blockaden av de båda områdena stryper
ekonomin och orsakar fruktansvärt lidande för lokalbefolkningen. Men
befolkningen i Israel blir också allt mer skräckslagen: Hizbollah-raketerna har
redan orsakat flera dödsfall norrut när 8 människor dödades av en missil som träffade
en järnvägsstation i Haifa.

Den orsak som lyfts fram för denna stora offensiv från den
israeliska statens sida är kidnappningen av israeliska soldater av Hamas i
söder och Hizbollah i norr. Men detta är bara en förevändning: Israel har
använt krisen som en möjlighet att försöka försvaga eller likvidera
Hamas-regimen på de ockuperade områdena, och för att begära att den libanesiska
staten avväpnar Hizbollah (vilket är helt utom dess möjligheter). Man försöker
även dra med Syrien och Iran i konflikten, genom att skramla med vapnen
gentemot Syrien, samtidigt som man påstår att ett av målen med bombningarna av
Libanon är att hindra att de kidnappade israeliska soldaterna utlämnas till
Iran, som stöder och beväpnar Hizbollah.

Ett hot om krig i hela regionen

Den nuvarande konflikten hotar att utvecklas till ett
regionalt krig- Eftersom Mellan Östern är en så viktig strategisk region, så
innebär krig i detta område inte bara en konflikt mellan Israel, palestinierna
och dess arabiska grannar, utan ett krig mellan världens stormakter. 1948
stödde ryssarna och amerikanerna bildandet av staten Israel som ett sätt att
bryta de forna kolonialherrarnas – Storbritanniens och Frankrikes –grepp, vilka
tidigare hade kontrollerat regionen. Suezkriget 1956 bekräftade att USA nu var
högsta hönset i regionen: man förödmjukade Frankrike och England genom att
begära att man upphörde med sin intervention i Nassers Egypten. Krigen 1967,
1973 och 1982 var en del av den globala konflikten mellan det amerikanska och
ryska blocket, där USA backade upp Israel och Ryssland stödde PLO och
arabregimerna.

I och med det ryska blockets kollaps 1989, låg vägen öppen
för en ”Pax Americana” i Israel/Palestina. USA var tillskyndaren av
Oslo-överenskommelsen 1993. Man hoppades, i och med att man gjorde upp om den
palestinsk-israeliska konflikten, att man skulle bli ensam herre på täppan i
regionen. Den stora uppvisningen av amerikansk militär styrka i Irak 1991 hade
samma syfte.

Men alla försök av den amerikanska imperialismen att införa
en ”ny världsordning” i Mellan Östern har inte lett till någonting. Ända sedan
”freds” - avtalet i Oslo, och i synnerhet sedan den ”Andra Intifadan” år 2000,
så har det ägt rum ständiga konflikter mellan Israel och Palestina: en evig
spiral av mordiska självmordsbombningar, följda av israeliska repressalier, följa
av fler självmordsbombningar, och fler repressalier. Parallellt med detta, har
de amerikanska försöken att slå fast sin överhöghet i Afghanistan och Irak,
”kriget mot terrorn”, exploderat rakt i ansiktet på dem och skapat två nya
Vietnamkrig, där man kört ned båda länderna i ett totalt kaos. Samtidigt som
situationen eskalerar i Libanon, plågas den irakiska befolkningen dagligen av
fruktandsvärda sekt - massakrer, samtidigt som den USA - och engelskstödda
regimen i Afghanistan har förlorat kontrollen över majoriteten av landet.
Samtidigt slår effekterna av den militära kvicksands - situationen i Irak och
Afghanistan tillbaka på Israel/Palestinakonflikten och vice versa. Israels
provokativa ställningstagande mot Iran ekar av USA: s ultimatum till Teheran
gentemot dess kärnkraftsprogram, samtidigt som de ”framgångar” som den islamska
terrorismen vunnit i Irak influerar Hamas’ och Hizbollahs aktioner. Den
skoningslösa slakten av terrorbanden på civila i New York, Madrid och London
bekräftar att kriget i Mellan Östern redan har slagit tillbaka till centrum i
det kapitalistiska systemet. Den ohämmade flykten in i militära projekt är det
enda medel som står till buds för varje imperialistisk makt eller maktklick,
från de största till de mest obetydliga, för att försvara sina imperialistiska
intressen gentemot sina rivaler.

I korthet visar situationen i hela Mellan Östern att USA
inte har någon kontroll över situationen, utan att ett okontrollerat kaos
dagligen sprids. Detta visas med all önskvärd tydlighet av Israels
ultra-aggressiva attityd. (1)

USA:s rivaler förbereder sig för att dra fördel av situationen

Vad beträffar de andra stormakterna, så viftar man med
fredsplakaten precis som man gjorde innan invasionen av Irak. Frankrike och
Ryssland har redan fördömt Israels ”oproportionerliga” militära operation i
Libanon. Storbritannien antar också en mer självständig linje: man har framfört
skarp kritik av Israels ”kollektiva bestraffning” av palestinierna i Gaza och
man har gjort en stor affär av att man sänt krigsfartyg för att evakuera
brittiska medborgare från Libanon. Dessa stormakter är dock inte intresserade
av fred utan att upprätthålla sina egna inflytandezoner i regionen. Man kommer
helt klart att dra fördel av USA: s svaghet, men ingen av dem befinner sig i en
position att ta över rollen som världspolis, och deras motstridiga intressen
gör det omöjligt för dem att utveckla någon koherent, gemensam politik. Det är
därför som stormakterna vid det senaste G8-mötet antog ett ”gemensamt”
uttalande om Libanon, vilket genast gav upphov till ömsesidiga anklagelser och
osämja.

Alla stater och krafter som är involverade i denna konflikt
har nu fullt upp med att dra upp militära och diplomatiska planer som ligger i
linje med deras intressen. Man använder säkert de mest ”rationella” metoderna
för sina kalkyler och planer, men man är samtidigt fången i en i grunden
irrationell process: den ofrånkomliga driften hos det kapitalistiska systemet
mot ett imperialistiskt krig, som idag mer och mer tar formen av ett kriga alla
mot alla. Till och med det mäktiga USA dras in i denna återvändsgränd. I det
förgångna, var civilisationer som befann sig i sin slutfas upptagna med
ständiga krig. Det faktum, att kapitalismen har blivit ett system av permanenta
krig är det tydligaste beviset på att den också befinner sig i ett stadium av
utvecklat förfall och att detta innebär ett dödligt hot för mänskligheten.

Klasskampen är den enda vägen ut

Om nu alla kapitalismens fredsplaner är dömda att
misslyckas, vilket alternativ finns då till det imperialistiska kaos som ger
upphov till detta? Definitivt inte de olika religiösa eller nationalistiska grupper
som påstår att de ”motstår” imperialismen i Palestina, Irak eller Afghanistan:
Hamas, PLO, Hizbollah eller Al Quaida. Även de är helt fast i imperialismens
logik, även om man protesterar eller tar parti för de existerande
kapitalistiska staterna. Deras drömmar om ”antingen upprättandet av nya
nationalstater eller en dröm om en panislamiskt kalifat” kan endast
förverkligas genom imperialistiska krig; och deras metoder: ”som alltid innebär
en urskillningslös massaker av civilbefolkningen” är precis samma som de stater
som man påstår sig protestera mot.

Det enda motståndet mot
imperialismen är arbetarklassens motstånd mot utsugningen, eftersom detta enbart
kan växa till en öppen kamp mot det kapitalistiska systemet, en kamp ör att
ersätta det döende profitsystemet med ett samhälle som är inriktat på att
tillfredsställa mänskliga behov. Eftersom de utsugna överallt har samma
intressen, så är klasskampen internationell, och den har inget intresse av att
alliera sig med den ena eller andra staten. Dess metoder är fullständigt
motsatta det förvärrade hat som finns mellan etniska eller nationella grupper,
eftersom de innebär att man samlar proletärer från alla länder i en gemensam
kamp mot kapitalet och staten.

I Mellan Östern har den onda
spiralen av nationalistiska konflikter gjort klasskampen svår att genomföra,
men den finns fortfarande i demonstrationer som genomförs av arbetslösa
palestinska arbetare mot de palestinska myndigheterna, eller i strejker i den
offentliga sektorn i Israel mot regeringens åtstramningsplaner. Men den mest
sannolika öppningen i den mur av hat och krig i Mellan Östern finns utanför
denna region: i den allt mer utvecklande kamp som för av arbetare i de centrala
kapitalistiska länderna. Det bästa exemplet på klassolidaritet som vi kan ge
till den lidande befolkningen som drabbas av det imperialistiska krigets fasor,
är att utveckla den kamp som redan påbörjats av de blivande arbetarna i franska
skolor och universitet, av metallarbetarna i Vigo i Spanien , postarbetarna i
Belfast eller flygplatsarbetarna i London.

IKS, 2006 07 17

(1)    

Den israeliska statens barbariska krigspolitik är helt
och hållet Amir Peres ansvar, vänsterledaren i Arbetarpartiet, sedan länge
fackföreningspamp, engagerad i fredsrörelsen ”Peace Now”. Man kunde tro att det
var någon slags ”israelisk specialitet”, att en ”vänsterman” spelar rollen av
en obeveklig slaktare – men detta skulle vara ett misstag. För ett år sedan, när
Londonpolisen avrättade en ung brasiliansk arbetare, så var en av de främsta
försvararna av ”skjut för att döda” - politiken mot vem som helst som
misstänktes vara ”terrorist”, ingen annan än ”röde Ken” Livingstone, Londons
”vänster” - borgmästare. I sitt blodiga militära försvar av det nationella
kapitalet, så har ”vänstern” alltid uppvisat en obeveklig övertygelse, vilket
land det än har rört sig om.

Territoriella situationer: 

Geografisk region: 

Aktuella händelser: