Är dagens kris lika allvarlig som 1929?

Utskriftsvänlig versionSend by email

Den nuvarande finanskrisen är i slutändan ett resultat av en överproduktionskris, liksom den som ägde rum 1929. Tillväxten under de senaste årtiondena har bara varit möjlig genom en ackumulation av jättelika skulder, vilka har destabiliserat hela banksystemet.

Den 28 september 2008 höll USA:s president George Bush ett tal som journalister och kommentatorer över hela världen bedömde som ”ovanligt”. Hans TV-framträdande fokuserade på de svårigheter som skulle komma att möta det ”amerikanska folket”:

Detta är en högst ovanlig period för USA:s ekonomi. De senaste veckorna har många amerikaner känt rädsla inför sin finansiella situation och framtid. Jag förstår deras oro och deras frustration. Vi har sett tresiffriga svängningar på aktiemarknaden. Stora finansiella institutioner har stått på randen av kollaps, och vissa har gått under. När osäkerheten växer, har många banker dragit in sina krediter. Kreditmarknaden har frusit. Familjer och företag har fått det svårare att låna pengar.

Vi befinner oss mitt i en allvarlig finansiell kris.

Regeringens bästa ekonomiska experter varnar för att utan ett resolut ingripande av Kongressen, kan USA drabbas av en finansiell panik, och ett mörkt scenario skulle spelas upp: mer banker kan gå under, även sådana i er närhet. Aktiemarknaden kan sjunka ännu mer, vilket reducerar värdet på era pensionsbesparingar. Värdet på ert hus kan sjunka ännu mer. Exekutiva auktioner kan öka dramatiskt. Om du äger ett företag eller ett jordbruk, så kommer det att bli svårare och dyrare att få kredit. Många företag tvingas att stänga, och miljoner amerikaner kan förlora jobbet. Även om du har en god kreditvärdighet, så kan det bli svårare för dig att få lån till att köpa en bil eller skicka dina barn till college. Till slut kan vårt land uppleva en lång och smärtsam recession”.

Världsekonomin skakas av en finansiell jordbävning

I själva verket är det inte bara den amerikanska ekonomin som står inför en ”lång och smärtsam recession”, utan hela världsekonomin. USA, ett lokomotiv för tillväxt de senaste 60 åren, håller nu på att dra ned hela världsekonomin i en återvändsgränd.

Listan av finansiella institutioner som står inför svårigheter blir längre varje dag:

  • i februari nationaliserades Storbritanniens åttonde bank, Northern Rock, när den hotades av att gå under;

  • i mars blev Bear Stearns, Wall Streets femte största bank, ”räddad” genom att gå ihop med JP Morgan, USA:s tredje största bank, med hjälp av pengar från den amerikanska centralbanken, the Fed;

  • i juli blev Indymac, ett av USA:s största kreditföretag, övertaget av federala myndigheter;

  • i början av september kunde Freddie Mac och Fannie Mae, två bolåneinstitut med ett sammanlagt värde av 850 miljarder dollar, hållas flytande tack vare nya krediter från the Fed;

  • några dagar senare deklarerade Lehman Brothers, USA:s fjärde största bank, sig i konkurs och denna gång kunde inte the Fed rädda dem. Dess totala skulder belöpte sig den 31 maj till 613 miljarder dollar. Detta var den största kollapsen av en amerikansk bank någonsin;

    sedan kom Merrill Lynch (som togs över av Bank of America) American International Group, som hölls uppe av räddningsinsatser från centralbanken; Washington Mutual, USA:s största byggföretag, fick lägga ned: I Storbritannien kom HBOS först att tas över av Lloyds, sedan nationaliserades Bradford och Bingley.

Naturligtvis har även världens aktiemarknader befunnit sig i fritt fall. Vi har dagligen sett börsfall på 3, 4, 5% efter nya konkurser. I Moskva var börsen tvungen att stänga efter flera dagars börsras på 10%. Rekordet slogs när Kongressen första gången röstade ned Bush's räddningspaket på 700 miljarder: Wall Street föll 800 punkter, det största fallet på en dag någonsin.

Går vi mot ett nytt 1929?

Inför dessa kaskader av dåliga nyheter har världens största ekonomiska experter kastats in i panik. Alan Greenspan den tidigare och mycket högaktade presidenten i the Fed, deklarerade i TV på ABC den 14 september: ”detta är något som händer vart femtionde år, kanske en gång per århundrade... Det är inget tvivel om att detta är något som utklassar allt jag tidigare sett, det är fortfarande inte löst och det kommer att pågå ännu ett tag”. Än mer signifikant var ett uttalande av den tidigare Nobelpristagaren, ekonomen Joseph Stiglitz som, med målet att ”lugna ned” befolkningen, något klumpigt slog fast att den nuvarande finansiella krisen skulle vara mindre allvarlig än den 1929, även om vi måste undvika en för stark ”tilltro”.: ”vi kan ha fel, men den allmänna åsikten är att vi idag har verktygen för att kunna undvika den Stora Depressionen”. Istället för att lugna någon, kom denne eminente ekonomiska specialist, förvisso inte någon god psykolog, att framkalla en ansenlig oro. Han har faktiskt tagit upp den fråga som alla tänker på, men få vågar tala om: går vi mot ett nytt 1929, en ny ”Depression”?

Efter detta uttalande har ekonomerna stått i kö för att framträda i TV och försäkra oss om, att även om situationen är allvarlig, så har den ingen likhet med 1929, och ekonomin kommer att hämta sig snart. Detta är halvsanningar. Vid tidpunkten för den Stora Depressionen så gick i USA tusentals banker omkull, miljoner människor förlorade sina jobb och sina företag, den öppna arbetslösheten nådde 25% och industriproduktionen föll med nästan 60%. Kortfattat kan man säga att ekonomin stannade upp. Vid denna tidpunkt, svarade världens ledare först efter en lång fördröjning. I flera månader lät man marknaderna sköta sig själva. Än värre var att den enda åtgärd man först vidtog var att stänga sina gränser för utländsk export genom protektionistiska tullar, vilket ytterligare paralyserade världshandeln. Idag är sammanhanget mycket annorlunda. Borgarklassen har lärt sig mycket av denna ekonomiska katastrof, man har utrustat sig med internationella organ och håller ett vakande öga på krisens utveckling. Sedan 2007 har de olika centralbankerna (huvudsakligen the Fed och den Europeiska Centralbanken) skjutit in nästan 2000 miljarder dollar för att rädda banker i kris. Man har därför lyckats undvika en total och brutal kollaps i det finansiella systemet. Ekonomin saktar i betydligt, men är inte helt blockerad. I exempelvis Tyskland kommer tillväxten för 2009 endast att uppgå till 0,5% (enligt der Spiegel, 20 september).

Men i motsats till vad alla ekonomiska experter säger, så är den nuvarande krisen i själva verket allvarligare än 1929. Världsmarknaden är totalt mättad. Tillväxten under de senaste årtiondena har endast varit möjlig genom stor skuldsättning. Kapitalismen håller på att rämna under detta berg av skulder.

Vissa politiker och ekonomer talar nu om för oss att finansvärlden måste bli mer ”moralisk” för att undvika de excesser som har lett till det nuvarande krisen, att vi behöver gå tillbaka till en mer ”hälsosam” kapitalism. Men vad man undviker att säga är att ”tillväxten” under de senaste decennierna är just resultatet av dessa ”excesser”, d v s kapitalismens flykt in i en generaliserad skuldsättning. Det är inte finanshajarnas excesser som har framkallat den nuvarande krisen: dessa excesser och den finansiella krisen är bara symtom på en olöslig kris, en historisk återvändsgränd som det kapitalistiska systemet som helhet har nått fram till. Det är därför som vi inte kan se ”ett ljus i slutet av tunneln”. Kapitalismen kommer att fortsätta sjunka. Bush's 700-miljarders borgen kan stabilisera aktiemarknaden för ett tag, om den accepteras, men ger ingen hållbar lösning på problemet. De underliggande problemen finns fortfarande kvar: marknaden kommer fortfarande att vara fylld med varor som inte kan säljas och de finansiella institutionerna, företagen, och staterna själva kommer att digna under tyngden av sina skulder.

De miljarder dollar som har kastats in i finansmarknaderna av de olika centralbankerna på planeten kommer inte att ändra någonting. Än värre, dessa massiva injektioner av likviditet komemr att innebära ytterligare en spiral av skulder för banker och regeringar. Borgarklassen befinner sig i en återvändsgränd och har endast dåliga lösningar att erbjuda. Det är därför som den amerikanska borgarklassen är tveksam inför att genomföra ”Bushplanen”: man vet att samtidig som den kan minska den omedelbara paniken, så kan den leda till nya och mer våldsamma konvulsioner i framtiden. För George Soros, en av världens mest hyllade finansmän, finns ”en verklig risk att det finansiella systemet kan kollapsa”.

En utveckling av fattigdomen som vi inte sett sedan 1930-talet

Levnadsstandarden för arbetarklassen och majoriteten av världens befolkning kommer att försämras brutalt. En våg av massuppsägningar kommer att drabba alla jordens hörn på en gång. Tusentals fabriker och kontor kommer att stänga. Från idag fram till slutet av 2008 kommer 260 000 arbeten att försvinna i finanssektorn i USA och Storbritannien (enligt den franska ekonomitidskriften Les Echos den 26 september). Ett arbete i finanssektorn genererar i medeltal fyra andra! Kollapsen för de finansiella institutionerna kommer därför att innebära arbetslöshet för hundratusentals arbetarklassfamiljer. Exekutiva auktioner av hus kommer att öka dramatiskt: 2,2 miljoner amerikaner har redan fått lämna sina hem sedan sommaren 2007 och ännu en miljon kommer att följa från och med nu fram till jul. Detta fenomen börjar nu märkas i Europa, främst i Spanien och Storbritannien.

I Storbritannien ökade tvångsförsäljningarna av hus med 48% under första kvartalet 2008. Under det senaste året har inflationen kommit tillbaka i stor skala. Råvarupriserna och livsmedelspriserna har exploderat, vilket resulterat i svält och hungerupplopp i flera länder. De hundratals miljarder dollar som the Fed och Europeiska Centralbanken har injicerat i ekonomin kommer bara att göra situationen värre. Detta ökar ytterligare fattigdomen hos hela arbetarklassen: att ha en bostad, kunna skaffa mat och kunna resa kommer att bli allt svårare för miljoner arbetare.

Borgarklassen kommer inte att vara sena att presentera räkningen för krisen för arbetarklassen, genom lönesänkningar, nedskärningar i olika försäkringssystem (arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, etc), förlängning av antalet arbetade år innan pension, skatteökningar och ökning av antalet skatter. George Bush har redan annonserat detta: hans 700-miljarders borgensplan kommer att finansieras med ”bidrag”. Arbetarklassfamiljer kommer att tvungna att ge flera tusen dollar för att stötta bankerna när flera av dem inte ens har tak över huvudet!

Krisen idag har kanske inte samma plötsliga genomslag som kraschen 1929, men den kommer att tvinga de utsugna över hela världen till samma uppoffringar. Den verkliga skillnaden mellan 1929 och idag syns inte på nivån av det kapitalistiska systemet utan på nivån av klassmedvetande hos arbetarklassen och dess kampvilja. Vid den tiden var världsproletariatet besegrat och resignerat efter att ha genomlidit nederlaget för den ryska revolutionen 1917, krossandet av det tyska proletariatet mellan 1918 och 1923, och den stalinistiska och fascistiska kontrarevolutionens uppkomst. Krisens verklingar kunde provocera fram klassrörelser, som de arbetslösas och bilarbetarnas kamp i USA eller de massiva strejkerna i Frankrike 1936, men dessa rörelser kunde inte förhindra att kapitalismen drog ned mänskligheten i den andra världskriget. Idag är situationen helt annorlunda. Sedan 1968 har arbetarklassen kastat av sig kontrarevolutionens tyngd, och även om kampanjerna om ”kommunismens död” 1989 var ett hårt slag, så har arbetarklassen sedan 2003 utvecklat sina strider och sitt medvetande. Den ekonomiska krisen idag kan utgöra en grogrund för en ytterligare utveckling av arbetarklassens solidaritet och medvetande.

Francoise 080927