Är dagens kris lika allvarlig som 1929?

Utskriftsvänlig versionSend by email



Den nuvarande finanskrisen är i
slutändan ett resultat av en överproduktionskris, liksom den som
ägde rum 1929. Tillväxten under de senaste årtiondena har bara
varit möjlig genom en ackumulation av jättelika skulder, vilka har
destabiliserat hela banksystemet.

Den 28 september 2008 höll USA:s
president George Bush ett tal som journalister och kommentatorer över
hela världen bedömde som ”ovanligt”. Hans TV-framträdande
fokuserade på de svårigheter som skulle komma att möta det
”amerikanska folket”:

Detta är en högst ovanlig
period för USA:s ekonomi. De senaste veckorna har många amerikaner
känt rädsla inför sin finansiella situation och framtid. Jag
förstår deras oro och deras frustration. Vi har sett tresiffriga
svängningar på aktiemarknaden. Stora finansiella institutioner har
stått på randen av kollaps, och vissa har gått under. När
osäkerheten växer, har många banker dragit in sina krediter.
Kreditmarknaden har frusit. Familjer och företag har fått det
svårare att låna pengar.

Vi befinner oss mitt i en allvarlig
finansiell kris.

Regeringens bästa ekonomiska
experter varnar för att utan ett resolut ingripande av Kongressen,
kan USA drabbas av en finansiell panik, och ett mörkt scenario
skulle spelas upp: mer banker kan gå under, även sådana i er
närhet. Aktiemarknaden kan sjunka ännu mer, vilket reducerar värdet
på era pensionsbesparingar. Värdet på ert hus kan sjunka ännu
mer. Exekutiva auktioner kan öka dramatiskt. Om du äger ett företag
eller ett jordbruk, så kommer det att bli svårare och dyrare att få
kredit. Många företag tvingas att stänga, och miljoner amerikaner
kan förlora jobbet. Även om du har en god kreditvärdighet, så kan
det bli svårare för dig att få lån till att köpa en bil eller
skicka dina barn till college. Till slut kan vårt land uppleva en
lång och smärtsam recession”.

Världsekonomin skakas av en finansiell
jordbävning

I själva verket är det inte bara den
amerikanska ekonomin som står inför en ”lång och smärtsam
recession”, utan hela världsekonomin. USA, ett lokomotiv för
tillväxt de senaste 60 åren, håller nu på att dra ned hela
världsekonomin i en återvändsgränd.

Listan av finansiella institutioner som
står inför svårigheter blir längre varje dag:

  • i februari nationaliserades
    Storbritanniens åttonde bank, Northern Rock, när den hotades av
    att gå under;

  • i mars blev Bear Stearns, Wall
    Streets femte största bank, ”räddad” genom att gå ihop med JP
    Morgan, USA:s tredje största bank, med hjälp av pengar från den
    amerikanska centralbanken, the Fed;

  • i juli blev Indymac, ett av USA:s
    största kreditföretag, övertaget av federala myndigheter;

  • i början av september kunde
    Freddie Mac och Fannie Mae, två bolåneinstitut med ett sammanlagt
    värde av 850 miljarder dollar, hållas flytande tack vare nya
    krediter från the Fed;

  • några dagar senare deklarerade
    Lehman Brothers, USA:s fjärde största bank, sig i konkurs och
    denna gång kunde inte the Fed rädda dem. Dess totala skulder
    belöpte sig den 31 maj till 613 miljarder dollar. Detta var den
    största kollapsen av en amerikansk bank någonsin;

    sedan kom Merrill Lynch (som togs över
    av Bank of America) American International Group, som hölls uppe av
    räddningsinsatser från centralbanken; Washington Mutual, USA:s
    största byggföretag, fick lägga ned: I Storbritannien kom HBOS
    först att tas över av Lloyds, sedan nationaliserades Bradford och
    Bingley.

Naturligtvis har även världens
aktiemarknader befunnit sig i fritt fall. Vi har dagligen sett
börsfall på 3, 4, 5% efter nya konkurser. I Moskva var börsen
tvungen att stänga efter flera dagars börsras på 10%. Rekordet
slogs när Kongressen första gången röstade ned Bush's
räddningspaket på 700 miljarder: Wall Street föll 800 punkter, det
största fallet på en dag någonsin.

Går vi mot ett nytt 1929?

Inför dessa kaskader av dåliga
nyheter har världens största ekonomiska experter kastats in i
panik. Alan Greenspan den tidigare och mycket högaktade presidenten
i the Fed, deklarerade i TV på ABC den 14 september: ”detta är
något som händer vart femtionde år, kanske en gång per
århundrade... Det är inget tvivel om att detta är något som
utklassar allt jag tidigare sett, det är fortfarande inte löst och
det kommer att pågå ännu ett tag”
. Än mer signifikant var
ett uttalande av den tidigare Nobelpristagaren, ekonomen Joseph
Stiglitz som, med målet att ”lugna ned” befolkningen, något
klumpigt slog fast att den nuvarande finansiella krisen skulle vara
mindre allvarlig än den 1929, även om vi måste undvika en för
stark ”tilltro”.: ”vi kan ha fel, men den allmänna åsikten
är att vi idag har verktygen för att kunna undvika den Stora
Depressionen”
. Istället för att lugna någon, kom denne
eminente ekonomiska specialist, förvisso inte någon god psykolog,
att framkalla en ansenlig oro. Han har faktiskt tagit upp den fråga
som alla tänker på, men få vågar tala om: går vi mot ett nytt
1929, en ny ”Depression”?

Efter detta uttalande har ekonomerna
stått i kö för att framträda i TV och försäkra oss om, att även
om situationen är allvarlig, så har den ingen likhet med 1929, och
ekonomin kommer att hämta sig snart. Detta är halvsanningar. Vid
tidpunkten för den Stora Depressionen så gick i USA tusentals
banker omkull, miljoner människor förlorade sina jobb och sina
företag, den öppna arbetslösheten nådde 25% och
industriproduktionen föll med nästan 60%. Kortfattat kan man säga
att ekonomin stannade upp. Vid denna tidpunkt, svarade världens
ledare först efter en lång fördröjning. I flera månader lät man
marknaderna sköta sig själva. Än värre var att den enda åtgärd
man först vidtog var att stänga sina gränser för utländsk export
genom protektionistiska tullar, vilket ytterligare paralyserade
världshandeln. Idag är sammanhanget mycket annorlunda.
Borgarklassen har lärt sig mycket av denna ekonomiska katastrof, man
har utrustat sig med internationella organ och håller ett vakande
öga på krisens utveckling. Sedan 2007 har de olika centralbankerna
(huvudsakligen the Fed och den Europeiska Centralbanken) skjutit in
nästan 2000 miljarder dollar för att rädda banker i kris. Man har
därför lyckats undvika en total och brutal kollaps i det
finansiella systemet. Ekonomin saktar i betydligt, men är inte helt
blockerad. I exempelvis Tyskland kommer tillväxten för 2009 endast
att uppgå till 0,5% (enligt der Spiegel, 20 september).

Men i motsats till vad alla ekonomiska
experter säger, så är den nuvarande krisen i själva verket
allvarligare än 1929. Världsmarknaden är totalt mättad.
Tillväxten under de senaste årtiondena har endast varit möjlig
genom stor skuldsättning. Kapitalismen håller på att rämna under
detta berg av skulder.

Vissa politiker och ekonomer talar nu
om för oss att finansvärlden måste bli mer ”moralisk” för att
undvika de excesser som har lett till det nuvarande krisen, att vi
behöver gå tillbaka till en mer ”hälsosam” kapitalism. Men vad
man undviker att säga är att ”tillväxten” under de senaste
decennierna är just resultatet av dessa ”excesser”, d v s
kapitalismens flykt in i en generaliserad skuldsättning. Det är
inte finanshajarnas excesser som har framkallat den nuvarande krisen:
dessa excesser och den finansiella krisen är bara symtom på en
olöslig kris, en historisk återvändsgränd som det kapitalistiska
systemet som helhet har nått fram till. Det är därför som vi inte
kan se ”ett ljus i slutet av tunneln”. Kapitalismen kommer att
fortsätta sjunka. Bush's 700-miljarders borgen kan stabilisera
aktiemarknaden för ett tag, om den accepteras, men ger ingen hållbar
lösning på problemet. De underliggande problemen finns fortfarande
kvar: marknaden kommer fortfarande att vara fylld med varor som inte
kan säljas och de finansiella institutionerna, företagen, och
staterna själva kommer att digna under tyngden av sina skulder.

De miljarder dollar som har kastats in
i finansmarknaderna av de olika centralbankerna på planeten kommer
inte att ändra någonting. Än värre, dessa massiva injektioner av
likviditet komemr att innebära ytterligare en spiral av skulder för
banker och regeringar. Borgarklassen befinner sig i en återvändsgränd
och har endast dåliga lösningar att erbjuda. Det är därför som
den amerikanska borgarklassen är tveksam inför att genomföra
”Bushplanen”: man vet att samtidig som den kan minska den
omedelbara paniken, så kan den leda till nya och mer våldsamma
konvulsioner i framtiden. För George Soros, en av världens mest
hyllade finansmän, finns ”en verklig risk att det finansiella
systemet kan kollapsa”.

En utveckling av fattigdomen som vi inte sett
sedan 1930-talet

Levnadsstandarden för arbetarklassen
och majoriteten av världens befolkning kommer att försämras
brutalt. En våg av massuppsägningar kommer att drabba alla jordens
hörn på en gång. Tusentals fabriker och kontor kommer att stänga.
Från idag fram till slutet av 2008 kommer 260 000 arbeten att
försvinna i finanssektorn i USA och Storbritannien (enligt den
franska ekonomitidskriften Les Echos den 26 september). Ett arbete i
finanssektorn genererar i medeltal fyra andra! Kollapsen för de
finansiella institutionerna kommer därför att innebära
arbetslöshet för hundratusentals arbetarklassfamiljer. Exekutiva
auktioner av hus kommer att öka dramatiskt: 2,2 miljoner amerikaner
har redan fått lämna sina hem sedan sommaren 2007 och ännu en
miljon kommer att följa från och med nu fram till jul. Detta
fenomen börjar nu märkas i Europa, främst i Spanien och
Storbritannien.

I Storbritannien ökade
tvångsförsäljningarna av hus med 48% under första kvartalet 2008.
Under det senaste året har inflationen kommit tillbaka i stor skala.
Råvarupriserna och livsmedelspriserna har exploderat, vilket
resulterat i svält och hungerupplopp i flera länder. De hundratals
miljarder dollar som the Fed och Europeiska Centralbanken har
injicerat i ekonomin kommer bara att göra situationen värre. Detta
ökar ytterligare fattigdomen hos hela arbetarklassen: att ha en
bostad, kunna skaffa mat och kunna resa kommer att bli allt svårare
för miljoner arbetare.

Borgarklassen kommer inte att vara sena
att presentera räkningen för krisen för arbetarklassen, genom
lönesänkningar, nedskärningar i olika försäkringssystem
(arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, etc), förlängning av
antalet arbetade år innan pension, skatteökningar och ökning av
antalet skatter. George Bush har redan annonserat detta: hans
700-miljarders borgensplan kommer att finansieras med ”bidrag”.
Arbetarklassfamiljer kommer att tvungna att ge flera tusen dollar för
att stötta bankerna när flera av dem inte ens har tak över
huvudet!

Krisen idag har kanske inte samma
plötsliga genomslag som kraschen 1929, men den kommer att tvinga de
utsugna över hela världen till samma uppoffringar. Den verkliga
skillnaden mellan 1929 och idag syns inte på nivån av det
kapitalistiska systemet utan på nivån av klassmedvetande hos
arbetarklassen och dess kampvilja. Vid den tiden var
världsproletariatet besegrat och resignerat efter att ha genomlidit
nederlaget för den ryska revolutionen 1917, krossandet av det tyska
proletariatet mellan 1918 och 1923, och den stalinistiska och
fascistiska kontrarevolutionens uppkomst. Krisens verklingar kunde
provocera fram klassrörelser, som de arbetslösas och bilarbetarnas
kamp i USA eller de massiva strejkerna i Frankrike 1936, men dessa
rörelser kunde inte förhindra att kapitalismen drog ned
mänskligheten i den andra världskriget. Idag är situationen helt
annorlunda. Sedan 1968 har arbetarklassen kastat av sig
kontrarevolutionens tyngd, och även om kampanjerna om ”kommunismens
död” 1989 var ett hårt slag, så har arbetarklassen sedan 2003
utvecklat sina strider och sitt medvetande. Den ekonomiska krisen
idag kan utgöra en grogrund för en ytterligare utveckling av
arbetarklassens solidaritet och medvetande.

Francoise 080927

Aktuella händelser: