Arbetarrörelsens historia - Vad innebär revolutionär syndikalism?

Utskriftsvänlig versionSend by email

Allt sedan 1968, och i synnerhet efter östblockets kollaps,
har många av de som vill arbeta för revolutionen vänt ryggen till
erfarenheterna från den ryska revolutionen och den tredje
internationalen, och i stället sökt lärdomar för arbetarklassens kamp ur
en annan tradition: den "revolutionära syndikalismen" (stundtals kallad
"anarko-syndikalism")(1)

Denna strömning uppstod i 1800- och
1900-talet, och i vissa länder spelade den en viktig roll fram till
1930-talet. Dess främsta kännetecken var att man tillbakavisade (eller
åtminstone kraftigt underskattade) proletariatets behov av att skapa ett
politiskt parti, vare sig för kampen inom kapitalismen, eller den
revolutionära kampen för sekelskiftet mellan att störta kapitalismen:
fackföreningen ansågs vara den enda möjliga organisationsformen. Faktum
är att förhållningssättet hos de, som vänder sig till den
syndikalistiska traditionen, kommer till stora delar från den
diskreditering som själva idén om en politisk organisering har drabbats
av som ett resultat av stalinismens erfarenhet: först den brutala
repressionen i själva Sovjetunionen, sedan krossandet av
arbetarrevolterna i Östtyskland och Ungern under 1950-talet; invasionen
i Tjeckoslovakien 1968; det franska kommunistpartiets sabotage av
arbetarkampen under maj 1968; sedan återigen repressionen av de polska
arbetarnas kamp i början av 1970-talet, etc. Denna situation har
förvärrats sedan Berlinmurens fall 1989, och den härskande klassens
äcklande kampanjer som syftar till att likställa stalinismens kollaps
med marxismens och kommunismens bankrutt, och på så sätt slå ned varje
idé om en politisk organisering på grundval av marxistiska principer.




Att lära sig av historien


En av proletariatets främsta styrkor är dess förmåga att ständigt gå
tillbaka till tidigare nederlag och misstag, för att kunna förstå dem
och dra de lärdomar som behövs för den nuvarande och framtida kampen.
Som Marx sade:

"Proletära revolutioner….kritiserar ständigt sig själva, avbryter
ständigt sitt eget förlopp, går tillbaks till det skenbart fullbordade
för att ta itu med det på nytt, hånar blodigt halvheterna, svagheterna i
sina första ynkliga försök…"


(Louis Bonapartes 18e Brumaire).

Erfarenheten av den revolutionära syndikalismen i arbetarrörelsen
utgör inte något undantag för denna nödvändiga, kritiska undersökning,
för att kunna dra lärdomar av den. För att göra detta, måste vi placera
de syndikalistiska idéerna och aktionerna i sitt historiska sammanhang,
vilket är det enda som gör det möjligt för oss att sätta dess i ursprung
i sammanhanget av arbetarrörelsen historia som helhet.

Det är därför vi har beslutat att påbörja en serie artiklar (där
denna utgör en introduktion) om den revolutionära syndikalismens och
anarkosyndikalismens historia. Vi ska försöka besvara följande frågor:

  • Vilka principer och metoder särskiljer den
    syndikalistiska strömningen?
  • Har syndikalismen lämnat några giltiga
    lärdomar för arbetarklassens historiska kamp?
  • Vilka lärdomar kan vi dra från dess
    förräderi, i synnerhet 1914 (när franska CGT deltar i den nationella
    "Union Sacrée"-regeringen från det första världskrigets början),
    eller 1937 (när spanska CNT deltar i både den katalanska
    Generalitats och Madridrepublikens regeringar under inbördeskriget)?
  • Har syndikalismen något perspektiv att
    erbjuda arbetarklassen idag?

Vi kommer att grunda vårt svar på arbetarklassens konkreta erfarenhet
av syndikalismen, genom en analys av flera viktiga perioder i
proletariatets liv:

  • Det franska Confederation General du Travail
    , CGT:s, historia, som var starkt influerad av, om inte dominerad av
    anarko-syndikalister, från dess bildande till det första
    världskriget 1914-1918.
  • IWW:s, Industrial Workers of the World,
    historia i USA fram till 1920-talet.
  • Shop-steward-rörelsens historia i
    Storbritannien innan och under det första världskriget.
  • CNT:s, det spanska Confederacíon Nacional del
    Trabajo, historia under den revolutionära våg som följde på den
    ryska revolutionen, fram till dess kollaps under inbördeskriget
    1936-37.
  • Slutligen, kommer vi att sammanfatta genom
    att undersöka den konkreta verkligheten hos syndikalismen idag, och
    de strömningar som hävdar att man tillhör denna tradition.

Syftet med denna serie är inte att presentera en detaljerad kronologi
över de olika syndikalistiska organisationerna, utan att visa på hur
syndikalismens principer inte bara inte bara har visat sig otillräckliga
som en kompass för proletariatets kamp för sin frigörelse, utan även
under vissa omständigheter har bidragit till att dra in proletariatet på
borgarklassens terräng. Detta historiska, materialistiska
tillvägagångssätt kommer att visa på den djupgående skillnaden mellan
anarkism och marxism, vilket särskilt uttrycks i dess olika attityd
gentemot det förräderi som har ägt rum både inom den socialistiska och
anarkistiska rörelsen.

Anarkisterna brukar aldrig tveka om att peka finger åt det stora
förräderi som den socialistiska och kommunistiska rörelsen gjorde sig
skyldiga till: socialistpartiernas deltagande i kriget 1914-18, och den
stalinistiska kontrarevolutionen under 1920- och 30-talet. De påstår att
detta är det ofrånkomliga resultatet av ett "auktoritärt" arv som
passerat från Marx till Stalin via Lenin: i korthet ett slags "arvsynd",
där man helt och hållet stöder borgarklassens propaganda om
"kommunismens död". Deras attityd är helt annorlunda när det gäller
anarkisternas egna förräderi: varken den anti-tyska patriotismen hos
Kropotkin eller James Guillaume 1914, eller det franska CGT:s
helhjärtade stöd till den oheliga alliansen under det första
världskriget, eller CNT:s deltagande i den spanska republikens
borgerliga regeringar, kan i deras ögon ifrågasätta anarkismens eviga
"principer".

I den marxistiska rörelsen har förräderierna i stället alltid
bekämpats
och förklarats av vänstern (2).

Vänsterfraktionernas kamp var aldrig begränsad till att enbart
"påminna" om marxistiska principer. Den var alltid en praktisk och
teoretisk kamp för att förstå och demonstrera vad orsaken till
förräderiet var, hur det kunde förklaras av förändringar i kapitalismens
historiska, materiella situation och särskilt hur förändringen i
situationen hade gjort olika kampmetoder otidsenliga som dessförinnan
varit giltiga för arbetarklassens kamp.

Här finns ingen motsvarighet hos anarkisterna och
anarkosyndikalisterna, som fortsätter att tillskriva sina principer ett
evigt, rent moraliskt värde, utan något historiskt innehåll. Inför ett
"förräderi" finns därför inget annat att göra än att åter slå fast samma
eviga värden, och det är därför som anarkismen, i motsats till
marxismen, aldrig har utkristalliserat några vänsterfraktioner. Det är
också därför som de verkliga revolutionärerna i den franska
syndikalistiska rörelsen 1914 (runt Rosmer och Monatte) inte försökte
formera en vänsterströmning i den syndikalistiska rörelsen, utan
istället vände sig mot bolsjevismen.


Det historiska sammanhanget

Som vi har sett ovan, så ligger kärnmotsättningen mellan den
revolutionära syndikalistiska strömningen och marxismen i frågan om den
organisatoriska form som arbetarklassen behöver för sin kamp mot
kapitalismen. Faktum är, att detta fråga inte kan förstås med en gång.
Proletariatet är den revolutionära klass vars historiska uppgift är att
störta kapitalismen: detta betyder inte att den uppstod fullt formerad i
det kapitalistiska samhället, likt Athena från Zeus’ huvud. Tvärtom är
arbetarklassen tvungen att erövra sitt medvetande till priset av enorma
ansträngningar och bittra nederlag. Från första början på sin väg mot
frigörelse, var proletariatet tvunget att konfrontera två grundläggande
förutsättningar:

  • behovet för alla arbetare att kämpa
    kollektivt för att försvara sina intressen (först inom kapitalismen,
    därefter för dess störtande);
  • behovet att inrikta sina tankar mot kampens
    allmänna mål, och hur man ska kunna uppnå dessa.

Arbetarklassens hela historia under 1800-talet kännetecknades
verkligen av en ständig kamp för att finna de mest användbara formerna
för organisering, för att kunna svara upp till dessa två grundläggande
behov, vilka konkret utgjordes av att utveckla både en allmän
organisering för att kunna organisera alla arbetare i kampen, och en
politisk organisation, som hade som en av sina uppgifter att ge ett
klart perspektiv för dessa strider.

Perioden från den tidiga organiseringen av arbetarklassen fram till
Pariskommunen kännetecknades av en hel rad försök till proletär
organisering, oftast starkt influerade av den specifika historien hos
arbetarrörelsen i varje land. Under denna period var en av de
huvudsakliga uppgifterna för arbetarklassen och dess organisatoriska
försök fortfarande att skilja ut sig själv som en specifik klass, skild
från andra klasser i samhället (borgarklassen och småbourgeoisien), med
vilka man stundtals kunde dela samma målsättningar (som att störta den
feodala ordningen).

I detta historiska sammanhang, kännetecknat av omogenheten hos ett
fortfarande oerfaret proletariat statt i utveckling, kom dessa två
grundläggande behov för arbetarklassen att uttryckas i organisationer
som antingen tenderade att vända sig bakåt i historien (som de franska "compagnons"
som såg tillbaka mot det feodala gillesystemet), eller också
misslyckades med att förstå behovet av en allmän organisering av klassen
för att bekämpa den kapitalistiska ordningen, trots deras verkligt
radikala kritik av det kapitalistiska systemet. Därför kom
proletariatets första politiska organisationer att karaktäriseras av en
"sekteristisk" vision, som såg revolutionen som en uppgift, inte av
klassen som helhet utan som ett verk av en minoritet av konspiratörer
som skulle ta makten genom en statskupp, för att efteråt lägga makten i
folkets händer. Ur denna tradition kom så stora personligheter i
arbetarrörelsen som Gracchus Babeuf och Auguste Blanqui. Under samma
period så utarbetade de utopiska socialisterna (de mest kända var
Fourier och Saint-Simon i Frankrike och Robert Owen i Storbritannien)
sina planer för ett framtida samhälle som syftade till att ersätta det
kapitalistiska samhället, som man skoningslöst förkastade, ofta med stor
insikt.

Arbetarklassens första massorganisationer uttryckte både en tendens
att söka en illusorisk tillbakagång till det förgångna, men också
tillfälligtvis en intuitiv uppfattning om klassens framtid som gick
långt utöver dess kapacitet vid denna tid: å ena sidan, exempelvis, den
hemliga fackföreningsorganisationen i Storbritannien i slutet av
1700-talet (som gick under namnet "Army of Redressers" under kommando av
den mytiske General Ludd) ("Ludditer" på svenska, ö a) uttryckte ofta en
längtan hos arbetarna efter en återgång till en tillvaro som
hantverkare; å andra sidan, hittar vi the Grand National Consolidated
Union (3), som i början av 1800-talet syftade till att förena de olika
korporativistiska rörelserna i en revolutionär generalstrejk, i en
utopisk föregångare till arbetarråden, som kom att skapas ett århundrade
senare.

Borgarklassen förstod mycket tidigt den fara som en massorganisering
av arbetare representerade: år 1793, mitt under den Franska
Revolutionen, stiftade man "Loi Chapelier", en lag som förbjöd varje
form av arbetarföreningar, inbegripet enkla vänorganisationer för
ömsesidigt ekonomiskt stöd vid arbetslöshet eller sjukdom.

Som det utvecklades, kom proletariatet mer och mer att hävda sig som
en självständig klass i relation till andra klasser i samhället. I den
brittiska Chartismen, kan vi se både embryot till det politiska
klasspartiet liksom den första separeringen av arbetarklassen från den
radikala småbourgeoisien.. Den våg av strider som slutade med nederlaget
för revolutionerna 1848 (och därmed även för Chartismen) har lämnat
efter sig de priciper som införlivades i det Kommunistiska Manifestet.
Icke desto mindre var idén om ett verkligt proletärt politiskt parti
fortfarande något som skulle uppstå senare, eftersom den Första
Internationalen som bildades under 1860-talet kombinerade kännetecknen
både hos det politiska partiet och den enhetliga massorganisationen.

Pariskommunen 1871, som följdes av Första Internationalens
Haag-kongress 1872, var en vattendelare i utvecklingen av
arbetarklassens organisationer. Förmågan hos de arbetande massorna att
gå utöver Blanquisternas konspiratoriska praktik visades tydligt av
deras förmåga till organisering, både den lyckade ekonomiska kampen för
de arbetare som var organiserade i Internationella Arbetar Associationen
–IAA (1:a Internationalen), och i skapandet av Kommunen, det första
exemplet på arbetarmakt i historien. Därefter, var det bara anarkisterna
med sin ideologi om den "exemplariska aktionen", särskilt Bakunins
efterföljare (4), som förblev anhängare av en ultra-minoritär
konspiration som ett medel för kampen. På samma gång hade Kommunen visat
på det absurda i idén att arbetarna helt enkelt kunde ignorera politisk
aktivitet (med andra ord, omedelbara krav på staten och ett
revolutionärt perspektiv av ett maktövertagande).

Nedgången, både i kampen och i klassmedvetandet, som följde på
Kommunens förkrossande nederlag, betydde att dessa lärdomar inte kunde
utvecklas omedelbart. Men de 30 år som följde på Kommunen innebar en
dekantering av proletariatets förståelse av hur man organiserar sig: å
ena sidan, fackföreningsorganiseringen för försvaret av de ekonomiska
intressen hos arbetare i ett företag eller i en bransch, och å andra
sidan organiseringen i ett politiskt parti både för försvaret av
arbetarklassens omedelbara och allmänna intressen genom en
parlamentarisk politisk aktion (kamp för att begränsa barnarbete eller
kvinnors arbete, för att begränsa arbetsdagen, exempelvis) eller för att
förbereda och propagera för ett "maximiprogram", med andra ord för att
störta kapitalismen och genomföra en socialistisk omdaning av samhället.

Eftersom kapitalismen som helhet fortfarande befann sig i sin
uppgångsperiod, vilket speciellt visade sig i en aldrig tidigare skådad
utveckling av produktivkrafterna (de sista 30 åren av 1800-talet
expanderade och utvecklades de kapitalistiska produktionsförhållandena
över hela världen), var det fortfarande möjligt för arbetarklassen att
vinna varaktiga reformer från borgarklassen.(6). Att utöva påtryckningar
mot de borgerliga partierna inom en parlamentarisk ram gjorde det
möjligt att anta lagar som gynnade arbetarklassen, liksom avskaffandet
av de anti-socialistiska lagarna som förbjöd organiseringen av arbetare
i fackföreningar och politiska partier.

Dess värre, kom framgångarna för arbetarpartierna att visa sig bli
utomordentligt farliga. Den reformistiska strömningen ansåg att denna
situation, vilka innebar att arbetarorganisationernas inflytande ökade
på grundval av verkliga reformer som hade vunnits för arbetarklassen,
vilka man trodde var slutgiltiga, när de i själva verket var högst
tillfälliga. Reformisterna, för vilka "rörelsen är allt, målet intet",
fick sitt största inflytande i slutet av 1800-talet, antingen i de
politiska partierna eller i fackföreningsrörelsen, beroende på vilket
land man befann sig i. Därför kom Bernsteins strömning i Tyskland att
utveckla en opportunistisk politik som övergav det revolutionära målet
som antagits av partiet, att kraftigt bekämpas inom det
socialdemokratiska partiet av vänsterflygeln runt Rosa Luxemburg och
Anton Pannekoek. I kontrast till detta kom den revisionistiska
strömningen att ha ett starkt inflytande i den starka tyska
fackföreningsrörelsen. I Frankrike var situationen helt motsatt, och
socialistpartiet i Frankrike var mycket mer djupgående än i Tyskland
präglat av en reformistisk och opportunistisk ideologi. Detta
illustrerades när den socialistiska ministern Alexandre Millerand togs
upp i Waldeck-Rosseau-regeringen mellan 1899 och 1901(7). Detta
deltagande i regeringsmakten förkastades av hela socialdemokratin vid
den Andra Internationalens kongressen, och övergavs endast med svårighet
(och beklagande) av de franska socialisterna själva. Det var därför
ingen tillfällighet att 1914, när man bröt med de organisationer som
hade gått över till fiendelägret (socialistpartierna och
fackföreningarna), uppstod den internationalistiska vänstern ur det
tyska partiet (Spartacusgruppen runt Luxemburg och Liebknecht), och från
de franska fackföreningarna (den internationalistiska tendens som
representerades av Rosmer, Monatte och Merrheim, bland andra).

I allmänhet var opportunismen mer närvarande i de parlamentariska
fraktionerna av socialistpartierna, och i en hel partiapparat som var
involverad i parlamentariskt arbete. Denna apparat utövade också den
största attraktionskraften hos alla karriärinriktade personer som gick
med i partiet i hopp om att dra fördel av arbetarrörelsens växande
inflytande, men som naturligtvis inte hade något intresse av ett
revolutionärt störtande av den rådande ordningen. Som ett resultat av
detta, så fanns det en tendens inom arbetarklassen att identifiera
politiskt arbete med parlamentarisk aktivitet, parlamentarisk aktivitet
med opportunism och karriärism, karriärism med den småborgerliga
intelligentian utav advokater och journalister, och slutligen
opportunism med själva begreppet politiskt parti.

Inför denna utveckling av opportunismen, kom många revolutionära
arbetare att helt och hållet förkasta politisk aktivitet och så att säga
dra sig tillbaka till fackföreningarna. Därför, så till vida att den
revolutionära syndikalistiska rörelsen var en verklig
arbetarklasströmning, var dess mål – vilket vi ska se – att bygga upp
fackföreningar som skulle vara arbetarklassens enhetsorgan, kapabla att
samla den för försvaret av dess ekonomiska intressen, och förbereda den
för den dag man skulle ta makten genom generalstrejken, och att fungera
som en organisatorisk struktur för det framtida kommunistiska samhället.
Dessa fackföreningar skulle vara klassens fackföreningar, utan den
karriärism som kännetecknade den intelligentia, som ville använda
arbetarrörelsen för att ge sig själv plats på parlamentsbänkarna, och
självständiga – som franska CGT:s Amiens-kongress deklarerade – från
alla politiska partier.

I korthet kan vi citera vad Lenin sade:

"I Västeuropa utgjorde den revolutionära syndikalismen i många
länder ett direkt och oundvikligt resultat av opportunism, reformism och
parlamentarisk kretinism. I vårt land kom även "Duma-aktiviteten" att
öka opportunismen i en avsevärd omfattning, vilket reducerade
Mensjevikerna till undfallenhet inför Kadettpartiet (…) Därför kan inte
syndikalismen annat än utvecklas på rysk jord som en reaktion på detta
skamliga uppförande av de "distingerade" socialdemokraterna"(8).



Vad kännetecknar de syndikalistiska strömningarna?


Vad var då denna revolutionära syndikalism, vars utveckling Lenin
förutsåg? Först av allt delade dess olika komponenter en gemensam vision
av vad en fackförening skulle vara. För att summera denna uppfattning
finns inget bättre sätt än att citera förordet till den andra
konstitutionen av International Workers of the World (IWW) som antogs i
Chicago 1908:


"Det är arbetarklassens historiska uppgift att göra sig av med
kapitalismen.(9) Produktionens armé måste organiseras, inte bara för den
dagliga kampen mot kapitalisterna, utan också för att fortsätta
produktionen när kapitalismen har blivit störtad. Genom att organisera
oss industriellt så formerar vi strukturen hos det nya samhället inom
det gamlas skal".
(10)

Fackföreningen skall därför vara enhetsorganisationen för
arbetarklassen, ägnad åt att försvara de omedelbara intressena, för det
revolutionära maktövertagandet, och för organiseringen av det framtida
kommunistiska samhället. Enligt denna vision, är det politiska partiet i
bästa fall irrelevant (Bill Haywood ansåg att IWW var "socialism i
overaller", och i värsta fallet, en plantskola för byråkrater.

Det finns två stora frågor att kritisera denna syndikalistiska vision
för, som vi ska återkomma till i detalj senare.

Det första gäller idén om att det är möjligt "(att formera) det nya
samhällets struktur inom det gamlas skal". Denna idé om att det är
möjligt att börja bygga det nya samhället inom det gamla bygger på en
djupgående oförståelse av den grad av motsättningar som finns mellan
kapitalismen, det sista utsugande systemet, och det klasslösa samhälle
som måste ersätta det. Detta allvarliga fel leder till att man
underskattar djupet i den samhälleliga förändring som krävs för att
genomföra övergången mellan de två samhällsformerna, och man
underskattar också den härskande klassens motstånd mot arbetarklassens
maktövertagande.

Varje idé att det är möjligt att hitta en konstgjord genväg, och på
så sätt undvika de ofrånkomliga begränsningar som övergången från
kapitalismen till ett klasslöst samhälle innebär, spelar i själva verket
i händerna på så reaktionära uppfattningar som självförvaltning (i
själva verket självutsugning), eller byggandet av socialism i ett land,
Stalins skötebarn. När dagens anarkister kritiserar bolsjevikerna för
att inte ha genomfört radikala åtgärder för en förändring av samhället i
oktober 1917, när kapitalismen ekonomiskt dominerade hela planeten,
inbegripet Ryssland, avslöjar man enbart sin reformistiska vision både
av revolutionen och det nya samhälle som revolutionen ska etablera. Det
är knappast överraskande eftersom den syndikalistiska visionen faktiskt
bara begränsas till att ändra ägandet av privategendomen:
kapitalisternas privategendom blir en grupp arbetares privategendom,
eftersom varje fabrik, varje företag, ska förbli självständiga gentemot
de övriga. Denna vision av den framtida samhällsförändringen är så
begränsad att det förutser att samma arbetare fortsätter att arbeta i
samma industrier, och arbetar under samma villkor.

Vår andra kritik av den revolutionära syndikalismen är att den totalt
ignorerade den verkligt revolutionära erfarenheten hos arbetarklassen.
För marxisterna var den ryska revolutionen 1905 ett avgörande moment,
särskilt då den spontant kom att skapa arbetarråden. För Lenin var
sovjeterna "den slutgiltigt funna formen för proletariatets diktatur".
Rosa Luxemburg, Trotskij, Pannekoek, hela vänsterflygeln av
socialdemokratin som senare kom att bilda den Tredje Internationalen,
lade stor vikt vid analysen av dessa händelser, men även andra, som de
stora strejkerna i Holland 1903. Genom propagandan från den Andra
Internationalens vänsterfraktioner, så kom den politiska erfarenheten
från 1905 att bli ett vitalt element i arbetarklassens medvetande, som
kom att bära frukt i oktober 1917 i Ryssland (där anarkisterna för
övrigt spelade en minimal roll) och den revolutionära våg som kom att
utveckla arbetarråd i Finland, Tyskland och Ungern. De "revolutionära"
syndikalisterna , däremot, satt fast i abstrakta scheman som baserades
på erfarenheten av en reformistisk fackföreningskamp under kapitalismens
uppåtgående fas, och som därmed visade sig vara helt oanvändbara för en
revolutionär kamp under kapitalismens förfallsperiod. Det är sant, att
anarkisterna brukar påstå att den spanska "revolutionen" var mycket mer
djupgående än den ryska när det gällde social förändring. Inget kunde
vara längre ifrån sanningen!

Dagens revolutionära syndikalister fortsätter i samma tradition, och
ignorerar helt och hållet den verkliga erfarenheten av arbetarkamp sedan
1968. I synnerhet tar man inte hänsyn till det faktum att, å ena sidan,
är organisationsformen som kampen tar sig inte en fackförening, utan ett
suveränt stormöte med valda och återkallbara delegater(11), samtidigt
som den borgerliga staten själv direkt har införlivat fackföreningarna
inom sig(12).

Vi har nu sett att de revolutionära syndikalisterna och
anarkosyndikalisterna delar en gemensam vision av fackföreningen som en
plats där arbetarklassen organiserar sig. Låt oss nu titta på tre
nyckelelement som regelbundet förs fram av syndikalistiska
organisationer, och som vi kommer att undersöka i detalj i senare
artiklar.




Direkt aktion



Man kan idag tro, att frågan om direkt aktion har lösts av historien.
När den revolutionära syndikalismen först uppstod, förde man fram den
direkta aktionen i motsättning till "ledarskapets" agerande, med andra
ord de parlamentariska ledarna i socialistpartierna eller
fackföreningsbyråkraterna. Hursomhelst, när kapitalismen gått in i sin
förfallsperiod har inte bara de "socialistiska" eller "kommunistiska"
partierna definitivt förrått arbetarklassen, utan själva
förutsättningarna för klasskampen har ändrats så att varje aktion på den
parlamentariska terrängen, eller erövrandet av politiska "rättigheter"
har blivit en omöjlighet. Därför är en debatt mellan "direkt aktion" och
"politisk aktion" endast irrelevant. Vissa kan dra slutsatsen att
historien redan har avgjort frågan, och att marxister och anarkister
därför kunde komma överens om att försvara arbetarklassens direkta
aktion i kampen.

Detta är inte fallet. Frågan om "direkt aktion" är en grundläggande
skillnad mellan marxister och anarkistiska uppfattningar om den
revolutionära minoritetens roll. För marxister är den revolutionära
minoritetens agerande en aktion av det politiska avantgardet för
arbetarklassen, och har absolut inget att göra med den slags
minoritetsaktion som ärvts ifrån anarkisternas "exemplariska aktion",
som i sig självt ersätter klassens agerande som helhet. Den politiska
orientering som marxistiska organisationer lägger fram för klassen beror
alltid på nivån av klasskampen som helhet, på en större eller mindre
kapacitet vid varje given tidpunkt hos arbetarklassen att agera som en
klass mot borgarklassen, och att anta kommunisternas principer och
analyser i kampen ("att erövra teorins vapen" som Marx sade).
Anarkosyndikalismen har tvärtemot förblivit infekterad av anarkisternas
huvudsakligen moralistiska och minoritära vision. För denna strömning är
det ingen skillnad mellan arbetarmassornas "direkta aktion" och den som
utförs av en liten minoritet.


Generalstrejken

Idén om generalstrejken är inte specifik för anarkosyndikalismen, då
den första gången kom till uttryck i den utopiska socialisten Robert
Owens författarskap i början av 1800-talet. Trots detta har den kommit
att bli kännetecknande för den syndikalistiska teoribildningen, och kan
sammanfattas i tre aspekter(13):

  • arbetarklassens förmåga att genomföra en
    segerrik generalstrejk beror på den numerära och styrkemässiga
    tillväxten av dess fackföreningsorganisation (revolutionär,
    förstås);
  • revolutionen är inte en fråga om politik:
    enligt den anarkosyndikalistiska visionen kommer generalstrejken
    endast att paralysera den borgerliga staten, som kommer att låta
    arbetarna ostört få genomföra förändringen av samhället;
  • teorin om generalstrejken är nära kopplad
    till idén om självförvaltning, som framför allt förs fram på nivån
    av en fabrik eller arbetsplats.

I verkligheten har ingen av dessa idéer bestått provet av
arbetarklassens konkreta erfarenheter.

Till att börja med, har den teori som säger att den revolutionära
perioden skulle föregås av en kontinuerlig utveckling av
fackföreningarnas styrka visat sig vara helt falsk. Varken i de ryska
eller tyska revolutionerna var fackföreningarna några kamporgan eller
organ för att utöva den proletära makten. Tvärtom kom de – som bäst –
att utgöra en konservativ broms för revolutionen (exempelvis
järnvägsarbetarnas fackförening i Ryssland, som motsatte sig
revolutionen 1917). I alla länder som drogs med i det första
världskriget, kontrollerade fackföreningarna arbetarklassen åt
borgarklassen, för att kunna garantera krigsproduktionen och förhindra
någon utveckling av motståndet mot slaktandet. Denna roll antogs utan
tvekan av ledarskapet i det anarkosyndikalistiska CGT så snart Frankrike
gick med i kriget.

Resultatet av den revolutionära syndikalismens vägran att befatta sig
med "politik", var att man avväpnade arbetarklassen totalt när det
gällde att konfrontera dessa frågor, vilka verkligen ställs i kritiska
ögonblick av krig eller revolutioner. Alla de frågor som ställdes mellan
1914 och 1936 var politiska frågor: vilket slags krig var det som bröt
ut 1914, ett imperialistiskt krig eller ett krig till försvar av
demokratiska rättigheter gentemot den tyska militarismen? Vilket
förhållningssätt skulle man ha till "demokratiseringen" av de
absolutistiska staterna i februari 1917 (Ryssland) och 1918 (Tyskland)?
Vilket förhållningssätt skulle man ha till den demokratiska staten i
Spanien 1936 – var den en borgerlig fiende eller en antifascistisk
allierad?? I vart och ett av dessa exempel visade sig den revolutionära
syndikalismen vara oförmögen att ge ett svar, och i slutändan kom man
att de facto gå i allians med borgarklassen.

Erfarenheten av strejken i Ryssland 1905 ifrågasatte de teorier som
förts fram både av anarkisterna och socialdemokraterna (dåtidens
marxister). Men endast marxismens vänsterflygel visade sig förmögen att
dra lärdomarna från denna avgörande erfarenhet:


"Den ryska revolutionen, som är det första historiska experimentet
för en modell av klasstrejken, innebär inte på något sätt ett
rättfärdigande av anarkismen, utan en historisk likvidering av
anarkismen (…) Därför har den historiska dialektiken, den klippa på
vilken den Marxistiska socialismens lära vilar, inneburit att anarkismen
idag, och med den idén om masstrejken, som är oupplösligt förbunden med
den, har kommit att stå i motsättning till masstrejken, som bekämpades
som själva motsättningen till politisk aktivitet hos arbetarklassen.
Denna framstår idag som det mest kraftfulla vapnet i kampen för
politiska rättigheter. Om därför den ryska revolutionen gör det
nödvändigt att genomföra en grundlig revision av marxismens gamla
ståndpunkt om masstrejken, så är det än en gång marxismen, vars allmänna
metod och ståndpunkter har därigenom, i en ny form, gått segrande ut
striden. "The Moor’s beloved can die only by the hand of the Moor".

(Rosa Luxemburg, Masstrejken på www.marxists.org, citatet är från
Shakespeares Othello).



Internationalism eller anti-militarism?


Vid första anblicken kan det tyckas rent akademiskt att särskilja
mellan internationalism och anti-militarism. Är det inte så, att om man
är emot armén, så måste man väl vara för broderskap mellan alla folk? Är
inte detta, till syvende och sist, samma kamp? I själva verket utgår
dessa två principer från två helt olika förhållningssätt.
Internationalismen baseras på en förståelse av att även om kapitalismen
är ett världsomspännande system, så förblir det oförmöget att gå utöver
den nationella ramen och en allt mer hysterisk tävlan mellan nationer.
Som sådan, genererar den en rörelse som syftar till att störta
kapitalismen internationellt, en arbetarklass som också är förenad
internationellt. Ända sedan 1848, har arbetarklassens grundläggande
slagord varit internationalistiskt, och inte ant-militaristiskt:
"Proletärer i alla länder, förena er!"
(Kommunistiska Manifestet).
Men för den revolutionära marxistiska vänstern i socialdemokratin innan
1914, var det omöjligt att uppfatta kampen mot militarismen som annat än
en delaspekt av en mycket större kamp.

"Socialdemokratin, i enlighet med dess uppfattning om militarismens
väsen, anser att enbart avskaffandet av militarismen är något omöjligt:
militarismen kan endast falla sönder tillsammans med kapitalismen, det
sista klassamhället i historien (…) Socialdemokratins mål med den
anti-militaristiska propagandan är inte att bekämpa systemet som ett
isolerat fenomen, inte heller är dess slutgiltiga mål att avskaffa
militarismen enbart"


(Karl Liebknecht: Miltarismus und Antimilitarismus).

Antimilitarismen, i kontrast till detta, är inte nödvändigtvis
internationalistisk, eftersom den tenderar inte se kapitalismen som sin
huvudfiende, utan bara en aspekt av den. För anarkosyndikalisterna i det
franska CGT innan 1914, så var den antimilitaristiska propagandan
framför allt motiverad av den omedelbara erfarenheten av att armén
användes mot strejkande. De ansåg att det var nödvändigt att både ge ett
moraliskt stöd till unga proletärer under deras militärtjänst, och att
övertyga trupperna att vägra använda sina vapen mot strejkande. I sig
finns inget att kritisera i ett sådant förhållningssätt. Men
anarkosyndikalisterna visade sig oförmögna att förstå att militarismen
som ett fenomen som är integrerat i kapitalismen, ett fenomen som bara
blev värre under perioden före 1914, när de stora imperialistiska
makterna förberedde sig för det första världskriget. Typiskt för denna
oförståelse är idén om att militarismen endast är en ursäkt för att
upprätthålla en repressiv styrka mot arbetarklassen, en idé som
uttrycktes av de anarkosyndikalistiska ledarna Pouget och Pataud:


"regeringen ville upprätthålla krigsförberedelserna, för
rädslan för krig var för dem det bästa sättet man kunde upprätthålla
makten på. Tack vare krigsrädslan, om den skickligt upprätthölls, så
kunde man placera armén i hela landet, under förevändning av att de
skulle skydda gränserna, när de istället bara hotade folket och skyddade
den härskande klassen" "Comment nous ferons la révolution", Pouget och
Pataud)

I själva verket var CGT:s antimilitarism väldigt lik pacifismen, i
dess förmåga att göra en 180 graders helomvändning så snart
"fosterlandet var i fara". I augusti 1914, så upptäckte
antimilitaristerna över en natt att den franska borgarklassen var
"mindre militaristisk" än den tyska bourgeoisien, och att det därför var
nödvändigt att försvara den franska "revolutionära traditionen" från
1789 mot den barbariska stövelklacken hos de preussiska militaristerna,
hellre än att "förvandla det imperialistiska kriget till ett
inbördeskrig"
, för att använda Lenins uttryck.

Helt klart kunde inte längre frågan om militarismen användas på samma
sätt efter den avskyvärda slakten 1914-18, som i skräck långt
överträffade något av det som antimilitaristerna 1914 kunde föreställa
sig. Den antimilitaristiska ideologin kom sedan att efterträdas, om vi
säger så, av antifascismens ideologi, som vi kommer att se när vi
analyserar CNT:s roll under kriget i Spanien på 30-talet . I båda fallen
valde syndikalisterna ett läger – den mer demokratiska borgarklassen –
mot en annan, en mer auktoritär och diktatorisk borgarklass.




Skillnaden mellan anarkosyndikalism och revolutionär
syndikalism



Det var inte helt tydligt för deras samtida, att det fanns någon
skillnad mellan de två olika strömningarna, som dessutom var
sammanbundna på många sätt. Man kan säga att före 1914 så utgjorde CGT i
Frankrike en förebild för de andra syndikalistiska strömningarna, på
samma sätt som tyska SPD var en förebild för övriga partier i den Andra
Internationalen. Det är dock viktigt, i en historisk tillbakablick, att
särskilja mellan ståndpunkterna hos anarkosyndikalisterna och de
revolutionära syndikalisterna. Denna distinktion hänger till stor del
ihop med skillnaden mellan industriellt mindre utvecklade länder (som
Frankrike och Spanien) och de två viktigaste och mest utvecklade
länderna under 1800-talet (Storbritannien) och 1900-talet (USA). Där
anarkosyndikalismen är nära förbunden med ett inflytande i
arbetarklassen i de mindre utvecklade länderna av en anarkism som
präglas av småbourgeoisien och småhantverkare på väg att proletariseras,
så var den revolutionära syndikalismen ett svar på de problem som mötte
ett proletariat som var koncentrerad i en storskalig industri.

Vi ska kort undersöka tre viktiga element som gör det möjligt att
särskilja de olika strömningarna.


För eller emot centralisering. Anarkosyndikalismen har alltid
haft en federalistisk vision, enligt vilken federationen inte är mer än
en samorganisation av oberoende fackföreningar:
Konfederationen/"Centralorganisationen" har ingen auktoritet på nivån
den lokala fackföreningen/samorganisationen. Särskilt inom CGT, passade
denna situation anarkosyndikalisterna perfekt, eftersom de var
dominerande framför allt i de små fackföreningarna och det system som
gav varje fackförening en röst på nivån av "Centralorganisationen"-Konfederationen
gjorde att man fick en betydelse i CGT som vida översteg deras numerära
antal.

Den revolutionära syndikalismen inom IWW grundades, i motsats till
detta, både implicit och explicit på den internationella
centraliseringen av arbetarklassen. Det är ingen tillfällighet att ett
av IWW:s slagord var "One big union!". Även fackföreningens namn
("Industrial Workers of the World") deklarerar tydligt – även om man i
verkligheten inte alltid levde upp till denna ambition – sin intention
att samla arbetarna i hela världen i en enda organisation. IWW:s stadgar
som antogs i Chicago 1905 underströk det centrala organets auktoritet:

"Uppdelningen mellan Internationella och Nationella Industriella
fackföreningar skall ha fullständig industriell självständighet i sina
respektive interna affärer, förutsatt att det Allmänna Verkställande
Utskottet har makten att kontrollera frågor som rör intressen för den
allmänna välfärden"


(Se "Jim Crutchfield’s IWW Page" som citeras ovan för hela
texten)(14).

Det fanns en avsevärd skillnad mellan anarkosyndikalisterna och de
revolutionära syndikalisterna när det gällde deras inställning till
politisk aktion
. Även om det fanns medlemmar i socialistpartierna i
vissa av CGT:s fackföreningar, så var anarkosyndikalisterna själva
"anti-politiska" i det att man inte såg något i dessa partier förutom
parlamentariskt manövrerande eller manipulation från "ledarskapet". Den
berömda Amiens-deklarationen 1906 deklarerade CGT:s totala oberoende
från något parti eller "sekt" (en referens till de anarkistiska
grupperna). Detta förkastande av varje politisk vision (som betydde att
man förkastade dåtidens parlamentariska aktivitet) var en av orsakerna
till att CGT var fullständigt politiskt oförberett för kriget 1914, som
inte gick att placera in i ett schema för en generalstrejk på en rent
"ekonomisk" terräng. Detta anarkistiska förkastande av "politik" hade
ingen motsvarighet vid tiden för bildandet av IWW, även om grundarna
ansåg att man byggde en enhetlig organisation för arbetarklassen och
hade för avsikt att upprätthålla denna frihet att agera i relation till
de politiska partierna. Tvärtom var de mest kända grundarna och ledarna
för IWW även medlemmar i ett politiskt parti: Big Bill Haywood var inte
bara sekreterare i Western Federation of Miners utan även medlem i
Socialist Party of America, liksom A. Simons. Daniel De Leon från
Socialist Labor Party spelade också en ledande roll i bildandet av IWW.
I de något speciella sammanhang som fanns i USA, så betraktades IWW ofta
av borgarklassen och den reformistiska fackföreningen AFL (American
Federation of Labour) som ett fackligt uttryck för politisk socialism.
Även efter splittringen 1908, vid kongressen där IWW ändrade sin
konstitution till att förbjuda varje deltagande i politisk (det vill
säga parlamentarisk) aktion, fortsatte medlemmar i SPA att spela en
viktig roll inom IWW. Haywood i synnerhet valdes till SPA:s
exekutivkommitté 1911: valet av honom innebar en seger för
revolutionärerna mot reformisterna inom själva socialistpartiet.

Likaledes skulle det vara omöjligt att förklara inflytandet från den
revolutionära syndikalismen inom shop-steward-rörelsen i Storbritannien
utan att nämna den roll som spelades av John MacLean och det skotska SLP.
Det är inte heller någon tillfällighet att shop-steward-rörelsens
främsta bastioner (kol- och stålindustri i södra Wales, industrin vid
Clyde-floden i Skottland, industriregionerna runt Sheffield i England)
också blev bastioner för kommunistpartiet under de år som följde på den
ryska revolutionen.

Slutligen så var den ståndpunkt som var och en av de två
strömningarna antog gentemot kriget
, något som utgör en stor
skillnad mellan dem. Om vi betraktar perioden då syndikalismen hade sitt
största inflytande, mellan 1900 och 1940, kan vi se en stor skillnad
mellan anarkosyndikalismen och den revolutionära syndikalismen i deras
inställning till det imperialistiska kriget:

  • anarkosyndikalismen kastade sig med själ och hjärta in i ett
    försvar för det imperialistiska kriget: 1914 enrollerade CGT den
    franska arbetarklassen för kriget, medan spanska CNT 1936-37, genom
    sin antifascistiska ideologi och deltagande i parlamentet, blev en
    av stöttepelarna för den borgerliga republiken.
  • Den revolutionära syndikalismen, å sin sida, förblev trogen sina
    internationalistiska ståndpunkter: IWW i USA och shop stewards i
    Storbritannien befann sig i centrum för arbetarklassens motstånd mot
    kriget.

Självfallet måste denna skillnad nyanseras: den revolutionära
syndikalismen hade helt klart svagheter (särskilt en stark tendens att
se frågan om kriget från en begränsad utgångspunkt av att föra en
ekonomisk kamp mot krigets effekter). Icke desto mindre är jämförelsen
giltig vad det gäller de olika organisationerna.

I korthet: där den revolutionära syndikalismen, trots sina svagheter,
kom att bidra med några av arbetarklassens mest beslutsamma
förgrundsgestalter i kampen mot kriget, så kom anarkosyndikalismen att
leverera ministrar till den Heliga Alliansens regeringar i de borgerliga
republikerna Frankrike och Spanien.




Sammanfattning



"Kamrat Voinov har helt rätt när han uppmanar de ryska
socialdemokraterna att lära från exemplet av opportunismen och exemplet
från syndikalismen. Revolutionärt arbete i fackföreningarna, som
förskjuter tyngdpunkten från parlamentariskt tricksande till en
utbildning av proletariatet, att bygga upp rena klassorganisationer, för
kampen utanför parlamentet, till en förmåga att använda (och förbereda
massorna för att segerrikt använda) generalstrejken, liksom "kampformen
från December"(15) i den ryska revolutionen – allt detta blir mycket
tydligt en uppgift för den bolsjevikiska kampen. Den ryska revolutionens
erfarenhet gör denna uppgift så mycket enklare för oss, ger oss en
rikedom av praktisk anvisning och historiska data som gör det möjligt
att på ett konkret sätt uppskatta denna nya kampmetod, masstrejken, och
användandet av en direkt kraft. Dessa kampmetoder är inte på något sätt
"nya" för de ryska bolsjevikerna eller för det ryska proletariatet. De
är "nya" för opportunisterna, som gör sitt bästa för att utrensa minnet
från Pariskommunen från de västeuropeiska arbetarnas minne, och från
arbetarna i Ryssland, minnet av 1905. Att förstärka dessa minnen, att
utföra en vetenskaplig studie av denna stora erfarenhet, att sprida dess
lärdomar bland massorna och förverkliga dess ofrånkomliga återkomst på
världsskala – denna uppgift för de revolutionära socialdemokraterna i
Ryssland öppnar upp möjligheter som är oändligt mycket rikare än den
ensidiga "antiopportunismen" eller "antiparlamentarismen" hos
syndikalisterna"


(Lenin, op cit).

För Lenin var den revolutionära syndikalismen ett proletärt svar på
socialdemokraternas opportunism och parlamentariska kretinism, men den
var ett begränsat och schematiskt svar, som inte var förmöget att förstå
perioden i början av 1900-talet i all sin komplexitet, en verklig
vattendelare för arbetarklassen. Trots de historiska skillnader som
skapade de olika syndikalistiska strömningarna, hade de samma svaghet
gemensamt. Som vi kommer att se i de följande artiklarna, så kom denna
svaghet att bli ödesdiger: som bäst var den syndikalistiska rörelsen
oförmögen att bidra fullt ut till utvecklingen av den revolutionära
vågen 1917-23, som värst kom den att öppet stödja den imperialistiska
kapitalism som den en gång hade tänkt bekämpa.

Jens


Noter:

  1. Vi kommer senare att göra en åtskillnad
    mellan revolutionär syndikalism och anarkosyndikalism. Kortfattat
    kan vi säga att anarkosyndikalismen är en gren av den revolutionära
    syndikalismen. Alla anarkosyndikalister anser sig vara revolutionära
    syndikalister, men inte tvärtom. När vi använder termen
    "syndikalister" menar vi båda strömningarna.
  2. Socialistpartiernas förräderi 1914 hade redan
    bekämpats av vänsterflygeln i socialispartierna (Rosa Luxemburg,
    Pannekoek, Gorter, Lenin, Trotskij) från början av 1900-talet:
    kommunistpartiernas förräderi (som ledde till kontrarevolutionen
    under 1920- och 30-talet) bekämpades av vänsterkommunisterna (KAPD i
    Tyskland, GIK i Holland, vänstern i det italienska kommunistpartiet
    runt Bordiga, och sedan de internationella vänsterfraktionerna Bilan
    och Internationalisme.
  3. The Grand National Consolidated Union
    bildades 1833, med ett aktivt deltagande av Robert Owen; enligt
    dåtidens press organiserade man 800.000 engelska arbetare (Se JT
    Murphy, Preparing for Power).
  4. Anarkisterna brukar tycka om att göra en
    skillnad mellan den "frihetlige" och "demokratiske" Bakunin och den
    "auktoritära" Marx. I själva verket närde aristokraten Bakunin ett
    djupt förakt för "folket", som måste ledas av en osynlig hand genom
    hemliga konspirationer: "för den verkliga revolutionen, så behöver
    vi inte individer som sätts i ledningen för massan och kommenderar
    den, utan män som osynligt döljer sig inom den, sammanbinder en
    massa med en annan, och därigenom osynligt ger ett och samma
    ledarskap, en och samma anda och karaktär till rörelsen. Den
    hemliga, förberedande organisationen har ingen annan uppgift än
    denna, och det är bara därför den är nödvändig" (Bakunin, The
    Principles of Revolution). Se International Review nr 88, "Questions
    of Organisation". För en mer detaljerad beskrivning av Bakunins
    organisatoriska idéer, se E.H. Carrs utmärkta biografi.
  5. Under denna period organiserades
    fackföreningarna efter yrken, dessutom var medlemskap i en
    fackförening endast förbehållet utlärda arbetare.
  6. Som ett exempel på skillnaden mellan
    kapitalismens uppgångs- och förfallsperiod, kan vi se hur
    arbetsdagens längd har utvecklats. Från 16-17 timmars arbetsdag i
    början av 1800-talet, har den minskat till 10 eller t o m 8 timmar i
    början av 1900-talet. Därefter har arbetsdagen (om vi bortser från
    svindleriet med 35-timmarsveckan i Frankrike, som idag ifrågasätts)
    kommit att hållas kring 8 timmar, detta trots en fantastisk
    produktivitetsökning. I länder som Storbritannien håller arbetstiden
    på att öka, från 60-talets "9-till-5-jobb" så ser vi nu att
    arbetsdagen slutar klockan 6 eller senare.
  7. Millerand var en advokat som var mycket
    uppskattad i den franska arbetarrörelsen för sin förmåga att
    försvara fackföreningsmän i rättegångar. Som skyddsling till Jaurès,
    kom han in i parlamentet 1889 som oberoende socialist. Men hans
    deltagande i Waldeck-Rosseau-ministären kom att fjärma honom från
    socialisterna, som han allt mer kom att bryta med från 1905 och
    framåt. Han blev minister för den allmänna arbeten 1909, och tjänade
    som krigsminister mellan 1912 och 1915.
  8. Lenins förord till en pamflett av Voinov (Lunacharsky)
    om partiets inställning till fackföreningarna (1907). I själva
    verket utvecklades inte syndikalismen särskilt i Ryssland, av ett
    viktigt skäl: de ryska arbetarna vände sig mot ett verkligt
    marxistiskt revolutionärt parti: bolsjevikerna. Se www.marxists.org/archive/lenin/works/1907/nov/00.htm
  9. Man kan notera att denna vision av
    arbetarklassens historiska uppgift är mycket mer relaterad till
    marxismen än till anarkismen.
  10. "Jim Crutchfield’s IWW Page" innehåller
    användbar information of IWW:s historia. Se
    www.jdcrutch.home.mindspring.com/i/constitution/1908const.html
  11. Se våra artiklar om klasskampen i Polen
    1980-81, i International Review nr 24-29.
  12. För de som tvivlar på hur mycket facket har
    blivit en del av staten, så behöver vi bara titta på i vilken
    omfattning som fackföreningarna i de "demokratiska" länderna
    finansieras av staten. Enligt den franska dagstidningen La Tribune
    den 23 februari 2004, så finns det 2.500 tjänstemän inom
    utbildningsministeriet som avlönas för att arbeta heltid inom
    facket. Samma artikel berättar detaljer om olika bidrag som ges till
    facket, inbegripet närmare 35 miljoner euro som betalas för
    "samarbete mellan fack och företag".
  13. Den anarkosyndikalistiska visionen av
    generalstrejken beskrivs i romanform i boken Comment Nous Ferons la
    Révolution, skriven av två CGT-ledare, Pouget och Pataud, först
    publicerad 1909 (Editions Syllepse).
  14. Det är värt att notera, att den grad av
    centralisering som uttrycks i IWW:s stadgar är mycket mer utvecklad
    än vad som existerade vid samma tid i den Andra Internationalen.
  15. Med andra ord, arbetarråden.

Politiska strömningar och länkar: